Kungl. Maj.ts proposition nr 363.

1

Nr 363.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk;
given Stockholms slott den 12 juni 1912.

. viik* i inne * sfi tornö* m.,n>

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för
litterära verk.

(Oltfl—. nu vi; U>xun /« mgiiuiilij b t v Giödqqu alli;-: v naltih «.

GUSTAF.'' '' " -............

i teir? fttnrE Järwi ?. nålfil n

»lfa tiblin!/: <1 . <

l(ii m*

\''t\? filijo i i i

K. G. Westman.

*«''!•>i cm

fri lufi O t
tum .Ui

''><VL flitt?

——s::‘in

7 ii

Kiln‘A

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 363.

1

Kungl- Majda proposition m 363.

Förslag

till

LagiV,

om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk.

imil st>!> visnWA.^*''V

Härigenom förordnas som följer.

Den uteslutande rätt att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag,
uppföra dramatiskt eller mimiskt verk samt medelst kinematografi offentligen
framföra eller genom radio utsända dylikt verk, varom stadgas i lagen
den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk, skall,
om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1942—1946,
vara gällande intill utgången av år 1947, f

Vad i 30 § nämnda lag eller i författning, som utfärdats med stöd av samma
paragraf, finnes föreskrivet om tillämpligheten av lagens bestämmelser
skall gälla jämväl stadgandet i första stycket.

Har överlåtelse av sådan rätt, som avses i första stycket, ägt rum före den
1 juli 1942, skall överlåtelsen ej gälla för tid, med vilken rätten blivit förlängd
genom denna lag.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 363.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 juni 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn förlängning
av skyddstiden för vissa litterära verk samt anför därvid följande.

I skrivelse den 30 maj 1942, nr 289, har riksdagen — under åberopande av
vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 47
— anhållit, att Kungl. Majit ville på grundval av ett i motion nr 173 i första
kammaren av herr Holmbäck framlagt lagförslag låta utarbeta och för
innevarande riksdag framlägga förslag örn en provisorisk förlängning av
skyddstiden för sådana litterära verk som tillkommit före den 1 januari
1920.

Nu gällande föreskrifter i detta ämne återfinnas i lagen den
30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. I 1 § uppräknas de
verk, som skyddas enligt de i lagen givna bestämmelserna. Till dessa verk
höra bl. a. skrift, muntligt föredrag, musikaliskt verk samt teckning eller avbildning
av vetenskaplig eller teknisk art. I 2 § angivas de huvudsakliga
befogenheter, som lagen förlänar upphovsmannen till ett skyddat verk. Där
stadgas, att författare äger — med vissa inskränkningar, som angivas i lagens
9—12 och 14 §§ — uteslutande rätt att genom tryck, fotografi eller på annat
sätt mångfaldiga sitt verk, att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag,
utföra musikaliskt verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk
samt att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända
sitt verk. Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra ett verk
på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller annan
till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett sålunda överfört verk genom
instrumentet återgives, anses detta såsom föredragande eller utförande av
verket. Enligt 3 § omfattar författares här angivna befogenheter jämväl verket
i översättning eller bearbetning.

Beträffande tiden för det skydd, som lagen förlänar, stadgas i 20 g, att
författares rätt skall vara gällande intill utgången av trettionde året efter
det, under vilket författaren avlidit.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 363.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1920. Den äger tillämpning jämväl med
avseende på verk, som dessförinnan tillkommit. Från sistnämnda regel stadgas
dock vissa undantag. Sålunda ha förut gällande skyddstider föranlett särbestämmelser
för dylika äldre verk. Enligt den sista lydelsen av lagen den 10
augusti 1877 angående äganderätt till skrift —- som upphävdes genom 1919
års lag — varade författares rätt att mångfaldiga skrift, musikaliskt arbete
samt teckning eller avbildning av förut angivet slag intill femtio år efter
författarens död och hans rätt att offentligen uppföra dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete intill trettio år efter samma tidpunkt. Bland övergångsbestämmelserna
till 1919 års lag stadgas under 32 § 1), att den enligt
1877 års lag författare tillerkända rätten att mångfaldiga skrift, musikaliskt
verk, teckning eller avbildning skall, när författaren avlidit före ikraftträdandet
av 1877 års lag, vara gällande intill utgången av år 1927. I fråga om
verk av annan författare, vilket utgivits före den 1 januari 1920, skall enligt
samma lagrum den rätt, som nu sagts, gälla intill utgången av femtionde
året efter det, under vilket författaren avlidit.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1938 har tillsatts en
kommitté, benämnd auktorrättskommittén, för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning rörande revision av gällande författningar
om rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av
bildande konst ävensom angående ny lagstiftning om andra närstående andliga
rättigheter. Denna kommitté, som enligt sina direktiv skall samarbeta
med representanter för övriga nordiska lander för att undersöka möjligheterna
till en gemensam nordisk lagstiftning på detta rättsområde, har till
följd av de utrikespolitiska förhållandena kunnat bedriva sitt arbete endast
i mycket begränsad omfattning.

I egenskap av arvingar efter August Strindberg hava Anne Marie Wyller,
född Strindberg, Karin Smirnoff, född Strindberg, Kerstin Strindberg, Olga
Strindberg, Astrid Hector, Erik Strindberg och Clarence von Philp, de fyra
sistnämnda genom ombud, anfört i huvudsak följande i en den 17 november
1941 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t. För den, som icke kände
den historiska utveckling, som läge till grund för stadgandet om skyddstid
för äldre litterära verk, framstode detta stadgande onekligen såsom ganska
stötande. Man funne det inkonsekvent och obilligt, att uppföranderätten till
ett skådespel endast tillkomme författarens rättsinnehavare under trettio år,
trots det att rätten till den bok, från vilken skådespelaren lärde sin roll, alltjämt
tillkomme författarens rättsinnehavare under ytterligare tjugu år. I
praktiken torde stadgandet emellertid hittills icke haft någon nämnvärd betydelse.
Emellertid inträffade under år 1942 trettioårsdagen av August Strindbergs
bortgång. Uppföranderätten till hans skådespel bleve därför fri med
utgången av år 1942, under det att förlagsrätten till utgivandet av Strindbergs
verk alltjämt tillhörde hans rättsinnehavare intill utgången av år 1962.
Undertecknarna av framställningen befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter
att de vöre i allra högsta grad beroende av de inkomster, de kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 363.

5

erhålla genom uppföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten.
De ville tillägga, att deras inkomster av den Strindbergska litterära kvarlåtenskapen
till allra största delen härrörde sig från nämnda uppföranderätt,
under det att förlagsrätterna till hans samtliga verk ur ekonomisk synpunkt
vöre av liten betydelse. De hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för genomförande av en lagändring, varigenom uppföranderätten
till dramatiska arbeten och rätten att mångfaldiga tryckt skrift,
som utkommit före den 1 januari 1920, helt likställdes och sålunda skulle
gälla intill femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit.

Sveriges författareförening har i skrivelse till Kungl. Majit den 19 november
1941 tillstyrkt bifall till nyssnämnda framställning. Som stöd härför har
föreningen bl. a. yttrat:

Den av sökandena begärda åtgärden måste ses mot bakgrunden av att utgivningsrätten
till August Strindbergs litterära kvarlåtenskap åtnjuter skydd
ända till utgången av år 1962 — här bortses då givetvis från hans outgivna
verk. Man bör även komma ihåg, att det sceniska uppförandet är det egentliga
— och av författaren främst avsedda — medlet för det dramatiska verkets
framläggande för offentligheten, medan dramats utgivande genom tryck
ju har sin huvudsakliga betydelse endast för det säkerligen mycket begränsade
antal personer, vilka beredas underhållning genom dramats läsande. Ur
den synpunkten ligger i fråga om det författarrättsliga skyddet för dramatiskt
verk huvudvikten på den form av offentliggörande, som sker genom uppförandet.

Den ifrågasatta lagändringen skulle sålunda, därest densamma kommer till
stånd, få praktisk betydelse endast i fråga om sådana före den 1 januari
1920 utgivna dramatiska verk, som vid utgången av den nu gällande skyddstiden
i fråga örn uppförande ännu äro livskraftiga och i stånd att uthärda
i konkurrensen med senare tillkomna teaterstycken och som sålunda av en
teaterföretagare anses kunna utöva sådan dragning på publiken, att han vill
påtaga sig kostnaderna för dessa verks framförande på scenen.

Vid bedömandet av sökandenas hemställan anser föreningen, att synnerlig
vikt bör fästas vid att det här gäller alster av nationell betydelse samt att
det är ett kulturellt intresse av allra största vikt att på lagstiftningens väg
söka bevara vår störste dramatiske diktares verk från den förvanskning, för
vilken hans arbeten tyvärr torde komma att utsättas, så snart uppföranderätten
blir fri genom skyddstidens utlöpande. De medel, som komma att inflyta
genom en förlängning av skyddstiden för verkens uppförande, torde nog
kunna antagas komma att användas för upprätthållandet av dessa verk och
deras framförande under värdiga former. Det framstår för föreningen också
såsom en nationell hedersplikt att låta inkomsten från verk av landets stora
mästare komma dessas efterkommande till godo i skälig utsträckning.

Fall liknande det nu förevarande lära, enligt vad föreningen har sig bekant,
ha förekommit även i de stora kulturländerna, i det att skyddstiden för
musikaliska verk i Tyskland och Österrike skola hava förlängts genom särskild
lagstiftning med hänsyn till att vissa stora mästares verk vid utgången
av gällande skyddstid ännu voro i sin fidla livskraft, samt alt dessa verks
skapares efterlevande befunno sig i ekonomisk misär.

I den förut omnämnda motionen nr 173 i första kammaren vid innevarande
års riksdag har anförts bl. a. följande.

Frågan örn den längd, skyddstiden lämpligen bör hava, är en av de mest
omstridda i författarrättslagstiftningen. Å ena sidan står författarens intresse

6

Kungl. Majlis proposition nr 363.

av att för sig och sina efterkommande erhålla ekonomisk vinning av det han
skapat, å andra sidan samhällets intresse av att det andliga arbetets skatter
i största utsträckning komma alla till godo. Detta sistnämnda intresse gör
sig starkare gällande allteftersom i författarrätten införas flera befogenheter.
Det var mindre starkt, då författarrätten i huvudsak endast omfattade skydd
mot eftertryck, än då den innefattar ensamrätt att föredraga verket offentligen,
att överföra det på mekaniskt instrument (t. ex. på en grammofonplatta),
att utsända det genom radio o. s. v. I den utländska utvecklingen har emellertid
författarens intresse vunnit stora segrar. De ojämförligt flesta stater
äga en skyddstid på femtio år från författarens död — under det senaste årtiondet
ha Tyskland, Österrike och Bulgarien genomfört femtioårig skyddstid
— och endast Sverige, Schweiz och en Balkanstat ha nu bland de europeiska
stater, som tillhöra Bernkonventionen, en skyddstid på trettio år. Hänsyn
till likformighet inom Bemunionen och särskilt till likformighet med lagstiftningen
inom de övriga nordiska länderna utgöra starka skäl även för
Sverige att införa den femtioåriga skyddstiden.

Två förutsättningar härför böra emellertid vara oundgängliga. Det finnes
anledning att här betona dem.

Det skydd, som anordnas, bör icke få den gestaltning, att det lägger oskäliga
band på samhällets intressen. En förlängning av skyddstiden bör t. ex.
icke ske så, att även i fråga om den tid, varmed skyddet förlängts, innehavare
av radioapparater kunna begå brott, med straff och skadeståndsskyldighet,
om de låta vad radioapparaterna återgiva höras av en samling personer,
som kan rubriceras såsom allmänhet.

Den ekonomiska vinningen av den långa skyddstiden bör verkligen fullt
komma författaren och hans efterkommande till godo. Det har ofta påpekats
att örn författaren under sin livstid avhänder sig sin författarrätt för
hela den tid, denna varar, han icke får nämnvärt mera i ersättning för författarrätten,
om den räcker i femtio än örn den varar i trettio år efter författarens
död. Redan med hänsyn till omöjligheten att beräkna, huru allmänhetens
smak kommer att ställa sig sedan trettio år förflutit efter författarens
död, torde en förläggare icke vara benägen att betala någon avsevärd summa
för författarrätten i den mån den avser längre tid framåt än trettio år efter
författarens död. Varken författaren eller hans efterkommande få då gagn
av att författarskvddet sträcker sig så långt framåt, trots att allmänheten får
underkasta sig inskränkningar i möjligheten att tillgodogöra sig författarens
verk. Den ende, som har fördel av den långa skyddstiden, blir förlagsfirman,
som gör en icke på förhand kalkylerad vinst.

En utsträckning av skyddstiden bör uppenbarligen kombineras med införande
av nya bestämmelser med syfte att inskränka författarens dispositionsrätt
över författarrätten, för att därigenom tillförsäkra hans efterkommande
vinsten av denna rätt. Förebilder till sådana regler har man i utländska lagar.

Efter att hava omnämnt den framställning, som Strindbergs arvingar ingivit
till Kungl. Majit, fortsätter motionären:

Synnerligen starka skäl tala för ett tillmötesgående av denna framställning.
Här är det fråga örn en av Sveriges största författare, vars arbeten tillfört
och kommer att tillföra det svenska samhället utomordentliga värden. I förhållande
till dessa värden är beviljandet av några års utsträckt skyddstid för
uppföranderätten till Strindbergs sceniska verk att betrakta som en obetydlighet.
Här vet man dessutom att författarens närmaste anhöriga både behöva
det ekonomiska stöd, som en förlängd rätt skulle innebära, och även att detta
stöd skulle i full utsträckning komma just dem tillgodo. Deras begäran innebär
blott att den svenska staten skall ge dem samma ställning som de skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 363.

7

haft enligt lagstiftningen i nästan alla europeiska stater. Till slut är det yttre
omständigheter som åstadkommit att man icke haft möjlighet att efter sedvanlig
utredning taga ställning till hela den stora lagfråga, som ligger bakom.

Ett bifall till arvingarnas begäran kan även motiveras med allmänna synpunkter.

Ett bland de viktigaste problemen för en ny författarrättslig lagstiftning
blir att söka skydda de ideella intressen, som äro knutna vid ett litterärt och
musikaliskt verk. Det gäller att tillse att icke efter författarrättens upphörande
bearbetningar äga rum från personer, vilka i själva verket förvanska verket.
Den danska lagen den 26 april 1933 örn författarrätt och konstnärsrätt
ger i 9 § staten befogenhet att redan efter författarens död inskrida mot förvanskning,
beskärning eller annan ändring av ett litterärt verk, örn därigenom
dess värde skulle väsentligen minskas (inskridande kan ske mot ändring
»der maa anses at vare en vsesentlig Forringelse af» författarens verk). Denna
befogenhet upphör icke när författarrätten upphör. Ur denna synpunkt
är det — såsom Sveriges författareförening särskilt understrukit i en skrivelse,
i vilken den livligt tillstyrkt de Strindbergska arvingarnas begäran — olämpligt
att Strindbergs arbeten efter år 1942 i viktiga hänseenden icke längre lyda
under författarrättsliga regler. Man kan mycket snart få se underhaltiga bearbetningar
för filmen av t. ex. Röda rummet och Hemsöborna.

Om arvingarnas begäran skall bifallas, måste beslut fattas redan vid innevarande
riksdag. Då nästa riksdag sammanträder, är eljest uppföranderätten
till Strindbergs arbeten fri och någon helt ny skyddstid kan man ej gärna
skapa. Den form, i vilken ett bifall skulle kunna tänkas, torde kunna hämtas
från den österrikiska lagstiftningen. I Österrike stod frågan om införande
av den femtioåriga skyddstiden i stället för den trettioåriga på dagordningen
i slutet av 1920-talet. För Österrike var det emellertid otillfredsställande,
örn den femtioåriga skyddstiden, vars införande stod i samband med
förhandlingar med Tyskland, skulle träda i kraft först sedan den 1 januari
1930 skyddstiden för Johan Strauss’ verk utgått, och i följd därav beslöt man
genom lag den 19 december 1929 att till den 31 december 1931 förlänga
skyddstiden för de litterära och konstnärliga verk, till vilka författarrätten
eljest skulle upphört den 31 december 1929 och den 31 december 1930. I analogi
med denna österrikiska lag skulle en svensk lag med provisorisk karaktär
kunna utfärdas, att skyddstiden för de litterära verk (örn andra verk är
icke fråga), vilka utgivits före den 1 januari 1920, i fråga om annat skydd
än för mångfaldigande förlängdes under en tidsperiod, under vilken man kan
förutsätta att utredningen örn omgestaltning av auktorrätten skall kunna
hinna avslutas. Denna tid torde emellertid icke böra tillmätas alltför knappt,
förslagsvis 5 år. En dylik lagstiftning skulle innebära ett bifall till arvingarnas
begäran utan att man därför på något sätt bundit sig vid bedömningen
av de förslag, som kunna framställas av auktorrättsutredningen. Några olägenheter
av en dylik lag — vars motivering ligger i de utomordentliga omständigheterna
— torde icke kunna uppstå.

På grund av vad sålunda anförts har motionären hemställt, att riksdagen
ville för sin del antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om tillägg till
lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om ridt till litterära och musikaliska verk.
Detta lagförslag innehåller följande bestämmelser. Författare till skrift tillerkänd
befogenhet, som jämlikt lagen den 30 maj 1919 örn rätt till litterära
och musikaliska verk skulle gälla intill utgången av något av åren 1942—-1946, skulle vara gällande intill utgången av år 1947, dock högst intill utgången
av femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit, överlå -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 363.

Departementschefen.

telse av författarrätten eller däri ingående befogenhet, som ägt rum före den
1 juli 1942, skulle icke anses omfatta även tid, med vilken skyddet för befogenheten
förlängdes. Lagen skulle enligt förslaget träda i kraft den 1 juli
1942.

Första lagutskottet har i sitt utlåtande nr 47 erinrat om att frågan om revision
av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk för närvarande
vore anförtrodd åt auktorrättskommittén, som bland annat hade till
uppgift att på detta område söka samarbete med de övriga nordiska länderna.
Utskottet hade därför icke ansett sig böra nu taga ställning till frågan om
en allmän förlängning av den i vårt land gällande skyddstiden för litterära
verk. Emellertid måste det, med hänsyn till de svårigheter för slutförande av
nyssnämnda revisionsarbete, som för närvarande förelåge, anses vara av vikt
att tillse, att för den händelse Sverige komme att övergå till den bland annat
i grannländerna gällande principen örn femtioårig skyddstid, bestämmelserna
därom kunde anslutas till de regler örn femtioårig skyddstid, som redan
gällde i vissa fall enligt övergångsbestämmelserna till 1919 års lag. Angelägenheten
av att förhindra, att en lucka uppstode genom att en skyddstid nu
utginge som efter något eller några år skulle hava förlängts med ytterligare
tjugu år, utgjorde enligt utskottets mening tillräcklig motivering för antagandet
av en provisorisk lagstiftning av den innebörd motionären ifrågasatt.
Behovet av en dylik provisorisk lagreglering framträdde desto starkare som
frågan här gällde vår störste dramatiske författare. Utskottet ville emellertid
understryka att, såsom motionären föreslagit, denna lagstiftning borde begränsas
till litterära verk. Enligt vad utskottet inhämtat från auktorrättskommitténs
ordförande skulle en dylik provisorisk lagstiftning ligga helt i
linje med de förslag som närmast övervägdes inom kommittén. Det lagförslag
som framlagts i motionen syntes också kunna i huvudsak godtagas. Emellertid
torde vara lämpligast, att det i första hand finge ankomma på Kungl.
Maj:t att låta närmare utforma en lag av nu ifrågavarande innebörd.

Utskottet har därför hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
på grundval av det i motionen framlagda lagförslaget utarbeta och för innevarande
riksdag framlägga förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden
för sådana litterära verk som tillkommit före den 1 januari 1920.

Riksdagen har, såsom inledningsvis omnämnts, bifallit utskottets hemställan.

Frågan om en allmän revision av den auktorrättsliga lagstiftningen är för
närvarande föremål för utredning, såsom angivits i det föregående. Bland de
olika problem, som därvid komma under omprövning, är även spörsmålet
om förlängning av den i vår nuvarande lagstiftning stadgade trettioåriga
skyddstiden. På grund av de förhållanden, som råda i våra grannländer, kan
emellertid denna utredning, som åsyftar att få till stånd en gemensam nordisk
lagstiftning, icke slutföras under den närmaste framtiden.

Genom de förut återgivna framställningarna till Kungl. Majit och den i

Kungl. Mai:ta proposition nr 363.

9

riksdagens första kammare väckta motionen har spörsmålet om skyddstiden i
en viss del nu dragits under statsmakternas prövning. I främsta rummet är
det fråga om rätten att uppföra vissa äldre dramatiska verk. Skyddstiden
för dessa har blivit aktuell på grund av att trettio år förflutit sedan August
Strindberg avled. Jämlikt övergångsbestämmelserna till den nuvarande lagen
örn rätt till litterära och musikaliska verk utgår skyddstiden för uppförande
av Strindbergs dramatiska arbeten med innevarande års utgång, medan rätten
att trycka och utgiva hans verk är skyddad ytterligare tjugu år. På grund
härav har riksdagen i anledning av nyssnämnda motion hos Kungl. Majit
hemställt om en provisorisk förlängning av skyddstiden för äldre litterära
verk i avbidan på resultatet av utredningen örn en allmän reform av auktorrätten.

Då det här gäller vår störste dramatikers alster, synas de betänkligheter,
som en dylik provisorisk lagstiftning eljest skulle föranleda, icke behöva utgöra
något hinder. Örn uppföranderätten till Strindbergs skådespel nu bleve
fri, skulle, i varje fall intill dess en allmän reform av auktorrätten kunnat
genomföras, det icke finnas något rättsligt skydd mot att dessa verk framfördes
på scenen i vanställt skick. En av de viktigaste uppgifterna för reformarbetet
på detta rättsområde är att skapa starkare skydd för de ideella
värdena hos litterära och konstnärliga verk, icke minst i fråga örn klassikernas
alster. Därest en allmän förlängning av skyddstiden skulle införas efter
den pågående utredningens avslutande, vore det föga tillfredsställande, örn
uppföranderätten till Strindbergs verk icke skulle omfattas av förlängningen,
därför att den nuvarande skyddstiden kort förut gått till ända. Slutligen
må framhållas, att flera av Strindbergs efterkommande leva under bekymmersamma
ekonomiska villkor. De inkomster, som hans verk lämna dem,
torde för närvarande huvudsakligen härröra från rätten att uppföra hans
dramatiska arbeten, och bortfallandet av denna inkomstkälla skulle därför bereda
dem stora svårigheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig — utan att därmed
laga ställning till frågan om den framtida utformningen av lagstiftningen på
detta rättsområde — böra tillstyrka en provisorisk lagstiftning om förlängning
av skyddstiden för vissa äldre verk i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts i motionen.

I enlighet med vad som där föreslagits torde den provisoriska lagstiftningen
böra avse att förlänga skyddstiden intill utgången av år 1947 för vissa
auktorrättigheter, som eljest skulle upphöra före nämnda tidpunkt. Man bör
kunna hoppas, att en allmän reform av den auktorrättsliga lagstiftningen
skall kunna genomföras dessförinnan.

I första lagutskottets utlåtande, som riksdagen godkänt, har det understrukits,
att den tillämnade lagstiftningen borde begränsas till litterära verk. Beträffande
musikaliska verk föreligga vissa organisatoriska problem, som icke
kunna upptagas till behandling i detta sammanhang. Den del av författarriitten,
som avser verkens mångfaldigande, gäller redan nu i femtio år efter
författarens död för de äldre verk, varom här är fråga. Den provisoriska Ia Bihang

till riksdagens protokoll t9h2. Isand. Nr 363. 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 363.

gen bör alltså icke omfatta sistnämnda befogenhet. Det närmare bestämmandet
av den provisoriska lagstiftningens omfattning synes lämpligen böra
ske i anslutning till det sätt, på vilket författarens befogenheter angivits i
gällande lag.

I motionen har framhållits, att en utsträckning av skyddstiden borde kombineras
med föreskrifter, som åsyftade att tillförsäkra författarens efterkommande
vinsten av förlängningen. I enlighet härmed torde böra stadgas, att
en tidigare överlåtelse av författarrätt icke skall anses omfatta den tid, med
vilken rätten blivit förlängd.

På grund av Bemkonventionen måste den föreslagna regeln örn utsträckning
av skyddstiden erhålla samma Internationella giltighet som den förut
gällande lagstiftningen. En föreskrift härom torde böra upptagas i lagtexten.
I övrigt lär det utan särskilt stadgande vara tydligt, att bestämmelserna i lagen
om rätt till litterära och musikaliska verk bli tillämpliga även med avseende
på den utsträckta skyddstiden.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet efter
samråd roed auktorrättskommittén upprättats förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk.

\.\V, ''.it. : >■ .Avr'': >« . <v>- /; ; !*r >.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här
uteslutits.

Kungl. Majda proposition nr 363.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majda lagråd den 10 juni
1942. v. • ''A

vi\ SX

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 8 juni 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 5 juni 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära verk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn H. Zetterberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

f v i ii /

AMI //

riba .01,oL

12

Kungl. Majlis proposition nr 363.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 juni 1942.

Närvarande:

. f t L itali •” •.; i =

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf. 1:>.i <

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 10
juni 1042 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 5 i samma månad remitterade
förslaget till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära
verk; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422109