Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
1
Nr 36.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; given
Stockholms slott den 6 februari 19A2.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om förbud mot bebyggelse till hinder för
försvaret.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 36.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
Förslag
till
Lag
om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.»
Härigenom förordnas som följer:
Nybyggnad må ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning eller
flygfält, örn genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar
försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret. Vad nu sagts
örn nybyggnad skall ock gälla väsentlig om- eller tillbyggnad.
Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller
flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten av militär
anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att vad i första
stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.
2 §•
I ort, där byggnadsnämnd finnes, åligge nämnden att vid prövning av
fråga om byggnadslov iakttaga vad i 1 § stadgas eller av länsstyrelsen med
stöd av samma paragraf föreskrivits.
För annan ort äger länsstyrelsen stadga, att nybyggnad eller väsentlig omeller
tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga
rum, med mindre länsstyrelsen på ansökan prövat, att hinder som avses i 1 §
ej föreligger däremot. Ändå att sådan föreskrift ej meddelats för orten, skall
länsstyrelsen på ansökan pröva, huruvida hinder föreligger.
3 §•
Innan beslut meddelas med anledning av ansökan om byggnadslov eller
tillstånd enligt 2 § skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses
i 1 § föreligger, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen inhämta yttrande därom
av myndighet, som Konungen bestämmer.
4 §-
Om synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen medgiva tillstånd till
nybyggnad eller om- eller tillbyggnad, oaktat den kan medföra men som
avses i 1 §. Underrättelse om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas
myndighet som har att avgiva yttrande enligt 3 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
3
Finner byggnadsnämnd vid prövning av fråga om byggnadslov, att synnerliga
skäl därtill äro oaktat byggnaden kan vålla men som nyss sagts,
skall nämnden överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning, huruvida
tillstånd må medgivas enligt första stycket. Sedan länsstyrelsens beslut
vunnit laga kraft, skola handlingarna återställas till nämnden.
5 §•
Finnes på grund av denna lag tillstånd till nybyggnad eller om- eller
tillbyggnad icke kunna meddelas, och föranledes därav, att sökanden, under
den tid hindret varar, får vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av
fastigheten eller att han går miste om avkastning å nedlagt kapital, vare han
berättigad till skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkats
honom ej är att anse såsom ringa.
6 §■
Ersättning enligt 5 § bestämmes av riksvärderingsnämnden.
Ansökan därom ingives till länsstyrelsen som har att med eget yttrande
överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling inför nämnden
skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om fastställande av ersättning
på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.
över nämndens beslut må klagan ej föras.
7 §•
Den som utan länsstyrelsens tillstånd uppför nybyggnad eller verkställer
väsentlig om- eller tillbyggnad i ort, för vilken länsstyrelsen utfärdat föreskrift
enligt 2 § andra stycket, straffes med dagsböter.
8 §•
Där byggnadsnämnd ej finnes, åge länsstyrelsen med avseende å tillämpningen
av denna lag göra sig hörsammad genom förelägganden så ock förbjuda
fortsättandet av påbörjat arbete, som står i uppenbar strid mot lagens
bestämmelser, på sätt enligt vad särskilt är stadgat tillkommer byggnadsnämnd
i stad i fråga om olovligen vidtagen åtgärd.
9 §•
Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
10 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1942 och gäller till och med den
30 juni 1943. Föreskrift som meddelats jämlikt denna lag skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen sägs om prövning av ersättningsanspråk
och om straff för förseelse som begåtts under rngens giltighetstid
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört alt gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch
finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, fråga om provisorisk lagstiftning angående förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret.
Föredraganden anför:
Framställningar om lagstiftning.
I skrivelse den 9 juni 1941 har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hemställt om revision av gällande lagstiftning om byggnadsverksamhet och
planläggning.
Länsstyrelsen, som särskilt med hänsyn till frågans betydelse ur militär synpunkt
understrukit angelägenheten av att en utredning utfördes med största
möjliga skyndsamhet, hade vid skrivelsen fogat en av länsstyrelsen åberopad
framställning från regionplanekontoret i Göteborg. I denna utvecklas närmare
behovet av en regionplanelagstiftning. Regionplanekontoret erinrar om
att, sedan Kungl. Majit den 22 december 1939 fastställt arbetsordning för upprättande
av regionplan för Göteborg med omgivningar, arbetet härmed pågått
i över ett år. Vissa redan tidigare väl kända brister i den lagstiftning som
reglerar byggnadsverksamhet och planläggning hade därvid ytterligare framträtt
och bestyrkts. Göteborgsregionen omfattade områden kring Göteborg ut
till tre å fyra mil från stadens centrum och inbegrepe 44 kommuner. Den
skulle angiva huvuddragen av markens disposition för olika ändamål, såsom
för industri, jordbruk, bostadsbebyggelse och rekreation, samt principerna i
fråga om sträckning och anordnande av huvudtrafikleder och huvudavlopp.
Vad som härvidlag upptoges i regionplanen finge emellertid icke lagligen
bindande verkan utan utgjorde endast ett uttryck för vad som ur teknisk, ekonomisk
och social synpunkt prövats lämpligt. En ändring i denna del måste
äga rum så att bindande bestämmelser kunde meddelas angående användningen
av mark inom regionplaneområdet. Vid bestämmande av de områden
som finge exploateras borde bland annat militära synpunkter beaktas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
I skrivelse den 18 oktober 1941 har länsstyrelsen i Hallands lån, med överlämnande
av en skrivelse från länsarkitekten, uttalat sin livliga anslutning
till den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda framställningen och
ävenledes särskilt framhållit angelägenheten av att den begärda utredningen
komme till stånd så skyndsamt som möjligt. Länsarkitekten i länet har i
nämnda skrivelse erinrat om vissa aktuella önskemål örn skydd mot bebyggelse
till hinder för rikets försvar samt har vidare anfört bland annat:
För att vid upprättandet av byggnads- och avstyckningsplaner hänsyn —
så vitt det för närvarande är möjligt —- skall kunna tagas till de militära synpunkterna,
torde i första hand en fullständig inventering böra företagas i fråga
om områden, som önskas obebyggda, och resultatet därav skyndsamt meddelas
länsstyrelsen. Intill dess så skett, kunna onödiga missförhållanden uppstå.
Det torde emellertid för närvarande föreligga stora, ibland oöverstigliga
hinder för ett tillgodoseende av de militära kraven på bvggnadsfria områden.
I de trakter, där en tillämpning av byggnads- och avstyckningsplaneinsti tuten
icke kommer i fråga, synes länsstyrelsen helt sakna möjlighet att förhindra
olämplig bebyggelse. Då det här ofta är fråga om vidsträckta områden, som
dessutom i vissa fall äro efterfrågade som byggnadsmark, torde det av kostnadsskäl
knappast vara tänkbart, att staten genom förvärvande av äganderätt
till områdena skaffar sig kontroll över byggnadsverksamheten inom desamma.
Det är tänkbart, att den begränsning av byggnadsrätten, som bör genomföras
på grund av militära skäl, kan åstadkommas genom servitut till förmån
för kronan på de berörda fastigheterna. I vissa fall måste emellertid de militära
önskemålen vägas mot andra allmänna intressen. Det allmänna torde
exempelvis böra tillse, att bebyggelse för rekreationsändamål på härför särskilt
lämpade strandområden icke förhindras utan starkt bärande skäl. De
byggnadsfria områdena torde icke kunna avgränsas på ett i allo lämpligt sätt
utan att ett flertal inverkande faktorer bedömas. Med hänsyn till att nya förhållanden
kunna uppkomma, är det dessutom av vikt att gjorda dispositioner
utan svårighet kunna ändras. Byggnadsregleringen bör sålunda givas en smidighet,
som knappast synes möjlig vid ett servitutsförfarande. En landsbygdsplanering
av regionplanekaraktär torde utgöra en bättre regleringsform.
Från chefen för flygvapnet och flygförvaltningen har tidigare inkommit
en den 25 januari 1941 dagtecknad skrivelse i syfte att skydda flygfält mot
menlig bebyggelse i deras närhet. I skrivelsen anföres följande:
För flygvapnets liksom för den civila luftfartens verksamhet är av synnerlig
vikt, att invid och inom visst avstånd från flygfälten icke uppstår bebyggelse,
som kan bliva hinderlig för flygverksamheten. Det är ur denna synpunkt
nödvändigt att erhålla kontroll över bebyggelsen i flygfältens närhet,
så att denna planeras och regleras på sådant sätt, att flygverksamheten ej
hindras eller försvåras.
Med nu gällande rättsregler synes — såvitt flygvapnets verksamhet angår
— ej förefinnas annan i lag reglerad möjlighet att tillgodose angivna syfte än
att Kronan förvärvar samtliga områden, varå en olämplig bebyggelse kan uppstå,
eller med vederbörande markägare träffar avtal om servitut, innebärande
av flygverksamheten betingade inskränkningar i rätten att bebygga respektive
områden. Den förstnämnda utvägen kan, då det här gäller mycket
stora arealer, av ekonomiska och andra skäl ej ifrågakomma. Vad servitutsbeläggning
beträffar, stöter det, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
7
på hinder att få till stånd avtal härom, särskilt med hänsyn till svårigheten
att fastställa rationella grunder för ersättning till vederbörande markägare.
I ett nyligen förekommet fall, där vederbörande länsarkitekt för att få till
stånd en ur sociala och andra synpunkter lämplig bebyggelse av ett landsbygdsområde
i närheten av ett flygfält hos länsstyrelsen väckt fråga örn upprättande
av utomplansbestämmelser för området, har chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen fått tillfälle att avgiva yttrande rörande de ifrågasatta
bestämmelsernas utformning med hänsyn till önskvärdheten att förhindra för
flygverksamheten hinderlig bebyggelse å avsett område. Även om genom ett
sådant förfarande visst beaktande av flygverksamhetens intresse i angivna
och andra fall kan förutsättas, är dock detta intresse för närvarande icke
lagligen skyddat. Bland annat sakna chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
rätt till initiativ för åstadkommande av en reglering av den enskilda
byggnadsverksamheten, som tager sikte på angivna intresse. Icke heller föreligger
någon garanti för att dessa myndigheter alltid bliva hörda i sådana
ärenden.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anse därför anledning föreligga
att undersöka, huruvida icke särskilt det i stadsplanelagen reglerade utomplansbestämmelseinstitutet,
men även i någon mån byggnadsplan- och stadsplaneinstituten
skulle kunna utbyggas för att i möjlig mån tillgodose här ifrågavarande
syfte, förslagsvis enligt följande grunder:
1. Utomplansbestämmelser må kunna fastställas -—- förutom av nu gällande
orsaker — jämväl i syfte att reglera bebyggelsen inom område, som angränsar
eller är beläget i närheten av flygfält och varå kan uppstå för flygverksamhet
hinderlig bebyggelse.
2. Rätt att hos länsstyrelse påkalla upprättande av utomplansbestämmelser
må tillkomma chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt, då fråga
är om civilt flygfält, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
3. I ärende rörande utomplansbestämmelser, stadsplan eller byggnadsplan
för område i flygfälts närhet skall länsstyrelsen vara pliktig inhämta yttrande
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen eller, då ärendet berör civilt
flygfält, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
4. Vid fastställande av utomplansbestämmelser, stadsplan eller byggnadsplan
för område, som ovan sägs, skola önskemål, som framställts av chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
tillgodoses, i den mån så kan ske utan oskäligt betungande av vederbörande
markägare. För de fall, där gottgörelse åt markägare för skada och intrång,
som härigenom skulle åsamkas dem, finnes påkallad, bör lämpligt rättsinstitut
tillskapas för bestämmande av sådan ersättning.
Promemoria.
Med anledning av de inkomna framställningarna har inom justitiedepartementet
upprättats en den 3 november 1941 dagtecknad promemoria angående
förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
I promemorian framhålles till en början, att de inkomna framställningarna
avsåge införandet av bestämmelser som .skulle reglera byggnadsverksamheten
även ur rent militära synpunkter. Detta innebure en nyhet av stor betydelse.
Nu gällande byggnadsbestämmelser finge antagas utgå från att byggnadsregleringen
skedde i fastighetsägarnas och vederbörande samhälles gemensamma
intresse. De inskränkningar i rörelsefriheten som en fastighetsägare
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
underkastades genom regleringen uppvägdes ofta av de fördelar denna erbjöde,
bland annat genom att andra fastigheter underkastades motsvarande reglering.
Fastighetsägaren finge därför i stor utsträckning underkasta sig inskränkningarna
utan ersättning. Å andra sidan vore det tydligt, att någon fullständig
rättvisa ej skipades de olika fastighetsägarna emellan. Den enes mark
avsattes till bostadskvarter, den andres till fabriksområde eller annan användning
som icke gåve lika högt tomtvärde. Till en viss grad vöre denna fördelning
beroende av markens beskaffenhet, men samhället hade möjlighet att
även ur andra synpunkter på nämnda sätt leda utvecklingen genom vissa ändamålsbestämmelser.
Beträffande de militära synpunkterna uttalas i promemorian, att det icke
syntes uteslutet, att militära synpunkter borde få göra sig gällande vid nu
nämnda planering. Det måste ju anses i hög grad önskvärt att t. ex. »krigsviktiga
mål» icke placerades mitt i annan bebyggelse, att öppna platser förlädes
med tanke på befolkningens bästa även under krigstid och att även i
övrigt planläggningen ej skedde enbart med fredliga förhållanden för ögonen.
Frågan, huru långt man kunde utan ersättning eller expropriation beakta militära
synpunkter vid planeringen, krävde ett noggrant övervägande i varje
särskilt fall. Såsom ledande synpunkt syntes kunna tillämpas den principen,
att en reglering, som avsåge att skydda befolkningen på en viss ort och således
kunde sägas ligga i dennas gemensamma intresse, borde kunna inbegripas,
såvida icke fastighetsägaren därigenom inskränktes i sin rörelsefrihet på ett
avsevärt mera kännbart sätt än eljest. Man borde alltså söka avgränsa vad
som naturligt hörde till ett ordnande av orten på lämpligaste sätt. Därtill
borde kunna hänföras t. ex. att hindra högbebyggelse i närheten av en hamn,
som vore ett åtråvärt krigsmål, eller i närheten av en järnvägsstation, möjligen
även högbebyggelse i närheten av flygfält. Tydligen kunde dylika främst
ur skyddssynpunkt framsprungna bestämmelser tänkas i hög grad underlätta
även det rent militära försvaret. Skottfältet bleve friare och eventuella
hinder i form av lågbebyggelse kunde lättare undanröjas än om högbebyggelse
funnits. För övrigt sammanfölle uppenbarligen de militära önskemålen
i dylika fall i viss utsträckning med önskemål som hystes av brandväsendets
män och kommunikationsmedlens representanter. Därest fråga vore om försvarsåtgärder
som vidtoges icke så mycket för att trygga befolkningen i orten
utan mera ur rikssynpunkt, kunde de däremot näppeligen falla in under en
sådan reglering som nu nämnts.
I promemorian erinras härefter, att kraven på förbud mot bebyggelse som
vore olämplig ur militär synpunkt vore särskilt aktuella nu, i det att talrika
befästningar som anlagts icke vore skyddade mot att olämplig bebyggelse
kunde komma att hindra deras användning. Det vore visserligen sant, att
byggnader som uppfördes till men för försvaret vid behov kunde förstöras,
men det kunde befaras, att en sådan åtgärd uppskötes i det längsta med risk
för att det bleve för sent. Det syntes angeläget att söka skapa ett provisoriskt
skydd för nämnda befästningars användbarhet. Ett sådant skydd kunde vinnas
utan väsentlig olägenhet för markägaren, örn bestämmelserna ej gjordes
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
9
alltför ingripande. Vad nu sagts om befästningar gällde även flygfält, vare
sig de för närvarande användes för militärt ändamål eller ej.
Vid promemorian fanns fogat ett utkast till lag om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret. Lagen skall enligt utkastet vara provisorisk och gälla
allenast till och med den 30 juni 1943.
Enligt 1 § i utkastet skall förbud gälla mot nybyggnad eller väsentlig omeller
tillbyggnad i sådan närhet av fasta befästningar eller flygfält, att deras
användning för rikets försvar genom bebyggelsen försvåras eller nyttan av
dem för försvaret eljest uppenbart minskas. I promemorian uttalas, att ett
sådant byggnadsförbud möjligen kunde synas innebära ett avsevärt intrång
för fastighetsägaren men att det i regel kunde antagas att den stadgade begränsningen
i hans handlingsfrihet icke medförde någon olägenhet. Begränsningen
vore för det första endast temporär. De befästningar, örn vilka det vore
fråga, läge vidare i regel i kustbandet, och det intrång som hotade militära
intressen härrörde väsentligen från bebyggelse för sommarnöjen. För de flesta
människor vore det helt naturligt att under en kritisk tid uppskjuta dylika
ej strängt nödvändiga byggnadsarbeten, och de flesta funne det nog också
självfallet, att de icke borde försvåra användningen av befintliga befästningar
genom att utan hänsyn till de utrikespolitiska förhållandena uppföra hindrande
byggnader. De som ej ville taga sådan hänsyn vore helt visst i minoritet,
men det vore dock icke uteslutet att de kunde vålla betydlig skada. Om
en byggde, kunde andra, som eljest skulle väntat, anse isen bruten och även
de börja uppföra sina tilltänkta byggnader.
Beträffande den närmare innebörden av paragrafen framhålles i promemorian,
att den icke avsåge att uppställa något ovillkorligt byggnadsförbud att
gälla i närheten av befästning eller flygfält, utan gåve utrymme för en sådan
förläggning av byggnad att den ej medförde hinder som förut sagts. 1 många
fall påkallades endast en jämkning av platsen för den tilltänkta byggnaden,
ehuru det naturligtvis vore möjligt, att ett markområde vore så beläget, att
örn de militära synpunkterna skulle tillgodoses, någon bebyggelse därå tills
vidare ej kunde äga rum.
I kontrollsyfte stadgas under 2 § i utkastet, att i ort, där byggnadsnämnd
finnes, nämnden skall vid prövning av fråga om byggnadslov iakttaga vad i
lagen stadgas. I anslutning därtill uttalas i promemorian, att då fråga vore
om byggnader, till vilka ritningar prövades av Konungen eller byggnadsstyrelsen,
prövningen ur försvarssynpunkt skulle verkställas i samband med
prövningen av ritningarna. För annan ort än nyss nämnts skall enligt nämnda
paragraf i utkastet länsstyrelsen äga stadga, att nybyggnad eller väsentlig
om- eller tillbyggnad ej i något fall må äga rum innan länsstyrelsen på ansökan
prövat, att binder enligt den föreslagna lagen ej föreligger. Ändå att
sådan föreskrift ej meddelats för orten, skall länsstyrelsen på ansökan pröva,
huruvida hinder föreligger.
I 3 § bar upptagits stadgande om att yttrande skall inhämtas från militär
myndighet innan byggnadslov meddelas i tveksamma fall, nämligen från mi
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 36
litärområdesbefälhavaren och, i fråga om marindistrikt, distriktets chef. I
promemorian uttalas, att om vederbörande befälhavare behövde rådfråga
annan sakkunnig, detta givetvis borde ske. Bestämmelse härom kunde meddelas
i administrativ ordning.
Då en byggnad kunde vara av den betydelse att den borde tillåtas, även om
den kunde medföra men ur försvarssynpunkt, har i 4 § möjlighet öppnats
att medgiva dispens. Befogenhet att pröva dispensansökan skall enligt utkastet
tillkomma länsstyrelsen. Byggnadsnämnd skall, när dispens kan komma
ifraga i ärende som den handlägger, underställa ärendet länsstyrelsens prövning
i denna del.
För att icke genom lagstiftningen tillskapat byggnadsförbud skall kunna i
undantagsfall drabba för hårt har i 5 § av utkastet upptagits en ersättningsregel.
Förutsättning för att ersättning skall komma ifråga skall i första hand
vara, att byggnadslov eller länsstyrelses tillstånd icke kunnat meddelas på
grund av lagens bestämmelser. I promemorian uttalas, att härigenom antalet
fall, då ersättningskrav kunde komma att väckas, syntes komma att begränsas
till dem då det förelegat ett mera påtagligt intresse av att bygga. Helt uteslutet
vore dock icke, att ansökan om byggnadslov gjordes för skens skull,
men faran syntes icke vara alltför stor. Ersättningen skall enligt utkastet avse
gottgörelse för särskild kostnad som sökanden fått vidkännas under den tid
hindret varat utan att han har motsvarande nytta av fastigheten. Såsom
exempel härå nämnes i promemorian, att han fått betala ränta å lån för tomt
utan att ha någon nytta av denna, eller fått bekosta underhåll av någon redan
befintlig anläggning utan att kunna använda den. Vidare skall ersättning utgå
för att nedlagt kapital utestår räntelöst. Ersättningsfrågan skall enligt 6 §
prövas av riksvärderingsnämnden, som i ärendet skall infordra yttrande av
länsstyrelsen.
Vissa straffbestämmelser och handräckningsbestämmelser meddelas i 7
och 8 §§ av utkastet.
Yttranden.
över promemorian jämte lagutkast ha efter remiss avgivits yttranden av
överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statskontoret, byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstvrelsen,
riksvärderingsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom Sveriges fastighetsägareförbund.
Vid det utlåtande som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ha fogats yttranden av befälhavaren i västra militärområdet,
chefen för västkustens marindistrikt, länsarkitekten i länet och regionplanechefen
i Göteborg. Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län ha
bifogat yttranden av länsarkitekterna i länen.
I yttrandena har behovet av åtgärder i den riktning som föreslagits
i promemorian livligt vitsordats, därvid i flera fall uttalats att behovet
vore trängande.
Kungl. May.ts proposition nr 36.
11
överbefälhavaren har beträffande behovet av lagstiftningen uttalat följande:
De försvarsanläggningar av mera permanent art, som kommit till utförande,
hava placerats under hänsynstagande till att befintlig bebyggelse icke
skall vara dem till hinder. Där så kunnat ske, ha platserna valts med hänsyn
till att anläggningarna om möjligt skola förbli oberörda även av framtida bebyggelse.
Någon säkerhet härvidlag kan emellertid icke uppnås med nu gällande
bestämmelser. Genom en oreglerad framtida bebyggelse kan sålunda
värdet ur försvarssynpunkt av anläggningar, på vilka stora kostnader nedlagts,
avsevärt minskas och försvaret av ifrågavarande område därmed i hög
grad försvåras, ja kanske helt omöjliggöras, därest icke nya, efter bebyggelsen
anpassade försvarsanläggningar ständigt skola komma till utförande. Da
detta skulle medföra orimliga kostnader, synes det ur försvarets synpunkt
vara av största betydelse, att försvarsanläggningarnas effektivitet säkerställes
genom utfärdande av lagbestämmelser i enlighet med vad som i promemorian
föreslås.
Arméförvaltningen bar anfört, att en lagstiftning av ifrågavarande art motsvarades
av ett påtagligt och med tiden alltmera ökat behov, och byggnadsstyrelsen
har funnit lagutkastet välbetänkt och väl lämpat att läggas till grund
för en lag i ämnet. Även länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Hallands
län ha framhållit, att den ifrågasatta lagstiftningen uppbures av ett
otvivelaktigt behov.
Sveriges fastighetsägareförbund har ur fastighetsägarnas synpunkt framställt
vissa erinringar mot huvudgrunderna i det remitterade lagutkastet
samt därvid anfört följande:
Bestämmelser som reglera bebyggelsen även ur rent militära synpunkter
innebära en principiell nyhet, som för fastighetsägarna är av den största betydelse.
Vilka ekonomiska värden som här stå på spel får man en livlig uppfattning
om bland annat genom den i promemorian åberopade skrivelsen från
chefen för flygvapnet samt flygförvaltningen, däri framhålles, att det av
ekonomiska skäl ej kan ifrågakomma att kronan förvärvar samtliga områden,
varå en för flygverksamheten olämplig bebyggelse kan uppstå. Jämväl länsarkitekten
i Hallands län betraktar det av kostnadsskäl såsom otänkbart att
staten genom förvärvande av äganderätt till ifragakommande områden skaffar
sig kontroll över byggnadsverksamheten, så att denna tillgodoser de militära
kraven på frihet från bebyggelse.
Vad sorn sålunda av kostnadsskäl betraktas såsom otänkbart för staten att
ikläda sig avser man nu att åvälva fastighetsägarna. Det kan icke anses skäligt
och än mindre ur principiell synpunkt riktigt all man, då man tvekar inför
kostnader som skulle drabba medborgarna i gemen, i stället låter samma
kostnader gå ut över ett visst mindre antal medborgare och detta allenast av
den anledningen att dessa äro markägare. Örn marken är efterfrågad såsom
byggnadsgrund, men ägaren på grund av ett av försvarsändamål motiverat
förbud icke får bebygga den, innebär detta att kostnaden för en anordning
som anses önskvärd ur det allmännas synpunkt och är till gemensamt gagn
för samtliga medborgare vältras över på vissa enskilda. Ett sådant förfaringssätt
strider mot den likställighet medborgarna emellan i rättigheter och skyldigheter,
som principiellt utmärker ett demokratiskt samhällsskick.
Från bär angivna utgångspunkter ter sig vad som nu föreslås synnerligen
betänkligt. De inskränkningar i förfoganderätten, som en markägare redan
med gällande byggnadslagstiftning är underkastad, skulle utökas så att
byggnadsrätten skulle göras beroende av militära krav. Dessa krav kunna på
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
grund av sakens natur lätt bli synnerligen vittgående. De som lia att bära
ansvaret för effektiviteten av försvarsanordningarna sträva självfallet och
med all rätt till att komma på den säkra sidan och de skulle enligt förslaget
icke vara bundna av att byggnadsområdet vöre beläget på något visst största
avstånd från befästningen resp. flygfältet. Huruvida kraven vore tekniskt
berättigade skulle dessutom ofta komma att bli svårt för den utomstående
att sakligt bedöma.
Vad i promemorian anföres därom att intrånget för den enskilde icke
skulle komma att bli av allvarligare natur verkar långt ifrån övertygande.
Visserligen är, såsom anföres, begränsningen av byggnadsrätten temporär, i
det att förbudslagstiftningen föreslås att gälla allenast till och med den 30
juni 1943. Det är emellertid uppenbart, att särskilt om kriget kommer att
räcka längre, så kommer lagens giltighetstid utan något tvivel att förlängas
och detta för en tid vars längd för närvarande torde undandraga sig varje
rationellt bedömande.---Enligt förbundets erfarenhet kan det med
bestämdhet påstås att här även i mycket stor utsträckning kommer ifråga
befästningar som icke ligga i kustbandet utan till och med i städer och där
på centrala platser med höga tomtpriser. Att en markägare under dylika
förhållanden förbjudes att verkställa nybyggnad, ja till och med att verkställa
om- eller tillbyggnader, som kanske i och för sig äro ytterst behövliga,
är självfallet ett utomordentligt rigoröst ingrepp i äganderätten, låt vara att
ingreppet kan vara synnerligen väl motiverat ur militära synpunkter.
I allmänhet förorsakar ingreppet ägaren icke blott särskild kostnad utan
det innebär dessutom i regel ett hinder för honom att utnyttja fastigheten
pa det mera ekonomiska sätt som han planerat och som i allmänhet motiverat
det pris han betalat för fastigheten. Då det allmänna sålunda gör ett
intrång, som ägaren icke bort taga med i beräkningen, är det, såsom också
framgår av förslaget, ett naturligt och lojalt krav att det allmänna jpke låter
enskilda medborgare lida skada därav. I dylikt hänseende kan förslaget
emellertid icke anses vara tillfredsställande. Den enskildes rätt till gottgörelse
av det allmänna bör enligt förbundets mening effektivt tillgodoses.
Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagutkastet har i
flera yttranden förordats en utvidgning av det genom 1 § i utkastet bestämda
tillämpningsområdet. Armeförvaltningen framhåller, att lagutkastet toge
sikte på förhindrande av en för försvaret icke önskvärd bebyggelse endast
i den mån redan färdiga befästningar eller flygfält berördes därav. Det förelåge
emellertid jämväl intresse av att erhålla en reglering av byggnadsverksamheten
inom sådana områden, där permanenta befästningar planerades
komma till utförande, exempelvis vid skärpt utrikespolitiskt läge eller vid
ökade möjligheter till disposition av medel för befästningsändamål. Härvid
avsåges icke endast orter, för vilkas befästande planer redan utformats,
utan även orter, som kunde förutses bliva av en sådan betydelse för riksförsvaret
i dess helhet, att de borde förbliva obebyggda. Ämbetsverket har
föreslagit, att 1 § i utkastet ändras i överensstämmelse härmed. Av marinförvaltningen
uttalas, att förbud mot bebyggelse borde föreskrivas även i
närheten av andra militära anläggningar än fasta befästningar eller flygfält,
såsom vid militära verkstäder, förråd, örlogsstationer m. m., för att
bland annat minska risken för eldfara från intilliggande bebyggelse. På
platsen gällande brandordning vore icke tillfyllest i detta avseende. Härjämte
borde vid ifrågasatt nybyggnad beaktas, att obehörig insyn i eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
13
utforskande av den militära anläggningen icke kunde ske från byggnaden
samt att en byggnad genom sitt läge eller utförande, t. ex. en byggnad med
torn, kunde vara till god ledning för lokalisering av en i närheten liggande
militär anläggning utan att det kunde sägas att härigenom anläggningens
användning för rikets försvar försvårades eller eljest nyttan av densamma
för försvaret uppenbart minskades. Med hänsyn till vad nu sagts borde 1 §
innehålla, att nybyggnad ej finge utan tillstånd äga rum i sådan närhet av
fasta befästningar, flygfält eller andra militära anläggningar, att genom
byggnaden deras användning för rikets försvar försvårades eller eljest nyttan
av dem för försvaret uppenbart minskades eller ock i annat hänseende
påtaglig olägenhet uppstode ur försvarssynpunkt. Vidare vore det
önskvärt, att bestämmelser till hinder för bebyggelse utfärdades även för
sådana områden, där militära anläggningar vore planerade.
I huvudsaklig överensstämmelse med marinförvaltningens ståndpunkt har
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat, att byggnadsförbudet i
paragrafen utsträckes att omfatta även områden i närheten av andra viktigare
större militära anläggningar än fasta befästningar och flygfält. Chefen
för västkustens marindistrikt har framhållit, att Göteborgs örlogsdepå vore
omgiven av höga berg, som icke borde bebyggas. Länsstyrelsen och länsarkitekten
i Hallands län ha uttalat, att därest med uttrycket »fasta befästningar»
avsåges även enklare mera provisoriska befästningar (kulsprutenästen,
skyttevärn, bunkers och dylikt) syntes ej något vara att erinra mot
1 § i lagutkastet men att i annat fall sådana anläggningar borde nämnas
i lagtexten. Av länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållits, att i administrativ
ordning borde närmare bestämmas vad som avsåges med fasta befästningar.
Samma länsstyrelse har anmärkt, att nybyggnadsbegreppet borde
i lagen givas samma innehåll som i stadsplanelagen och byggnadsstadgan.
Med anledning av 2 § i lagutkastet har i några uttalanden berörts frågan,
hur den föreslagna lagstiftningen skall göras effektiv i tillämpningen. Arméförvaltningen
har funnit det ändamålsenligt, att länsstyrelse skall äga utfärda
generellt byggnadsförbud för ort, där byggnadsnämnd ej finnes. Länsstyrelsen
ägde emellertid icke möjlighet att ensam bedöma å vilka orter anlagda
eller planerade befästningar gjorde frihet från bebyggelse önskvärd.
Initiativ till åvägabringande av sagda förbud måste i någon form komma
från militär myndighet för att en ur försvarssynpunkt ändamålsenlig reglering
av byggnadsverksamheten skulle kunna erhållas. I detta syfte skulle det
kunna tänkas, att en av Kungl. Majit fastställd, av fortifikationsstyrelsen
enligt överbefälhavarens direktiv utarbetad generalplan för rikets försvar lädes
till grund för länsstyrelsernas ifrågavarande verksamhet. Denna plan
skulle upptaga de områden i stort, vilka borde hållas fria från bebyggelse.
Länsstyrelserna skulle med stöd av generalplanen, i samarbete med fortifikationsstyrelsen,
utfärda de byggnadsförbud som befunnes erforderliga. Ämbetsverket
ville i detta sammanhang framhålla såsom sin uppfattning, att
lagen, ehuru den avsåge att bereda möjlighet att förhindra en för försvaret
ogynnsam bebyggelse, icke borde utnyttjas på sådant sätt, att byggnadsför
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
bud utfärdades för varje ort eller ansökan om byggnadstillstånd avsloges å
varje plats där en fast befästning funnes uppförd. Av länsstyrelse med stöd
av 2 § stadgat byggnadsförbud för en viss ort borde icke avse byggnadsarbeten
som utfördes av militär myndighet. I överensstämmelse härmed borde
en omredigering av lagtexten vidtagas. Byggnadsstyrelsen har framhållit
önskvärdheten av att i samband med lagens utfärdande de militära myndigheterna
anbefalldes att på förhand snarast möjligt lämna vederbörande
länsstyrelser och byggnadsnämnder, där sådana funnes, uppgift om de
markområden, där enligt deras mening bebyggelse ej borde ifrågakomma
eller ock underkastas särskilda restriktioner. Sådant besked borde i de fall,
där plankartor funnes, med fördel kunna utmärkas på en av byggnadsnämnden
tillhandahållen kopia av plankartan. Där så av militära skäl ej
lämpligen kunde ske eller användbara kartor saknades, borde på annat sätt,
exempelvis genom bestämmelse om minimiavstånd från skyddade anläggningar,
de regioner angivas, inom vilka byggnadstillstånd borde helt eller
delvis vägras. Av praktiska skäl vore det även önskvärt, att därvid de militära
myndigheterna noggrant övervägde, örn helt byggnadsförbud borde råda
eller om lindrigare restriktioner, såsom begränsning till visst antal våningar
eller visst slag av bebyggelse, kunde vara tillfyllest inom vissa delar av
regionen.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört denna fråga
samt därvid föreslagit följande riktlinjer för tillämpningen:
I samråd med de i 3 § omförmälda militära myndigheterna bestämmer
länsstyrelsen genom beslut, som icke må överklagas, vilka kommuner inom
länet, som skola anses berörda av den ifrågavarande lagstiftningen. Meddelande
om dessa kommuner (givetvis utan nämnande av själva förbudsområdena)
delgives allmänheten genom länskungörelserna. I sådana fall,
där militära intressen kräva att icke viss kommun särskilt angives, böra ett
flertal med varandra sammanhängande kommuner — även örn i och för
sig endast en av dem behövde ifrågakomma — i stället kunna i kungörelsen
upptagas såsom föremål för den ifrågavarande lagens bestämmelser.
De områden inom respektive kommuner, som behöva direkt beröras av
det i 1 § stadgade byggnadsförbudet, angivas av militärområdesbefälhavare
eller marindistriktschef å karta som med eventuellt erforderlig beskrivning
överlämnas till länsstyrelsen. I samråd med överlantmätaren uppgör länsstyrelsen
med ledning härav för landsbygd, där byggnadsnämnd saknas, en
detaljerad plan över vilka fastigheter i de berörda kommunerna, som ingå
i förbudsområdet. För städer och andra orter med byggnadsnämnd torde
vederbörande militära myndigheter kunna direkt lill byggnadsnämnderna
och, för kontrollens skull, även till länsstyrelsen angiva, för vilka stadsdelar
eller områden hinder mot nybyggnad utan tillstånd enligt 1 § föreligger eller
yttrande enligt 3 § skall inhämtas. Här berörda karta och planer skola icke
vara offentliga.
För städer och andra orter med byggnadsnämnd bör prövning enligt den
föreslagna lagen därefter kunna utan vidare ske i samband med bedömande
av sökt byggnadslov på sätt i 2 och 3 §§ avses.
För landsbygden i övrigt skall länsstyrelsen hava att förvara kartor och
planer.
Var och en, som önskar uppföra nybyggnad eller vidtaga därmed jämförlig
örn- eller tillbyggnad inom kommun, som, enligt vad ovan föreslagits,
Kunut. Majus proposition nr 36.
15
kungjorts berörd av den ifrågavarande lagstiftningen, skall, där han icke i
vanlig ordning har att för byggnadslov vända sig till byggnadsnämnd, hava
att, innan han vidtager någon byggnadsåtgärd, hos länsstyrelsen inhämta
kostnadsfri upplysning, huruvida byggande på av honom härvid angiven
plats må ske utan särskilt tillstånd. Finner länsstyrelsen vid jämförelse med
karta och planer att tillstånd enligt 1 § erfordras, har länsstyrelsen att meddela
vederbörande vilka handlingar som krävas för tillståndsprövning.
Örn meddelade tillstånd, vilka där de grundas uteslutande på ifrågavarande
lagstiftning böra lämnas kostnadsfritt, hålles den lokala polismyndigheten
underrättad.
Länsstyrelsen har i anslutning till vad nu anförts anmärkt att vissa av de
förordade bestämmelserna kunde behöva inryckas i lagen.
Beträffande den i 3 § behandlade frågan, vilken myndighet som i byggnadsärenden
bör avgiva yttrande ur militär synpunkt, ha vissa ändringsförslag
framställts i de avgivna utlåtandena. Arméförvaltningen har funnit det
tveksamt, huruvida det vore lämpligt att åt en rent militär förvaltningsmyndighet
såsom en militärområdesbefälhavare inrymma en befogenhet i fråga
av denna natur, på vilken mången gång andra än rent militära synpunkter
borde läggas. Det vore önskvärt, att hos myndighet, som skulle hava att i
ifrågavarande spörsmål avgiva yttrande, funnes såväl militär som administrativ
kunskap och erfarenhet. Under innevarande rustningsperiod och under
pågående krig hade inom fortifikationsstyrelsen å befästningsväsendets område
vissa erfarenheter vunnits, vilka borde och kunde tillgodogöras vid bedömandet,
huruvida bebyggelse på viss plats borde få komma till stånd. Örn
ifrågavarande uppgifter anförtroddes åt fortifikationsstyrelsen, som givetvis
komrne att stå i kontakt med vederbörliga militära myndigheter, skulle nämnda
önskemål tillgodoses, varjämte genom centraliseringen större stadga och
enhetlighet i bedömningen skulle vinnas. Flygförvaltningen har mot lagutkastet
anmärkt, att militärområdesbefälhavarna och marindistriktens chefer
icke eljest hade att taga befattning med de militära flygfälten och saknade
förutsättningar att kunna bedöma frågor örn bebyggelse i närheten av flygfälten.
Dessa frågor borde städse remitteras till chefen för flygvapnet. Marinförvaltningen
samt länsstyrelsen och länsarkitekten i Hallands län lia uttalat,
att enär byggnadsnämnderna icke ägde erforderlig kompetens att avgöra när
ett ur militär synpunkt tveksamt fall förelåge, byggnadsnämnderna städse
och alltså icke blott i tveksamma fall borde inhämta militär myndighets yttrande.
Mot den i 4 § föreslagna dispensrälten för länsstyrelsen har överbefälhavaren
anmärkt, att den kunde leda till att befästningsanläggningar, vilka vore
av väsentlig betydelse inom ett försvarssystem, gjordes oanvändbara, eller att
annai för försvaret allvarligt men uppkomme. Då meningsskiljaktighet uppkomme
mellan den militära myndigheten och länsstyrelsen, borde frågan
hållskjuts lill Kungl. Majit. Arméförvaltningen och flygförvaltningen lia intagit
samma ståndpunkt.
Den under 5 § i lagutkastet föreslagna ersättningsbestämmelsen har föranlett
uttalanden i flera av de avgivna yttrandena. Överbefälhavaren har 1''un
-
16
Kungl. Maj :ts proposition nr 36.
nit det tveksamt alt i denna lag införa en ersättningsrätt av så omfattande
natur som den föreslagna. En sådan ersättningsrätt skulle bland annat kunna
väsentligen förrycka kostnadsberäkningarna för åtskilliga försvarsanläggningar.
I varje fall syntes gottgörelse icke böra utgå till den som förvärvat
fastighet eller byggnad efter det den militära anläggningen utförts och ej heller
i det fall att förvärvet skett efter lagens ikraftträdande. Även statskontoret
har förordat en begränsning av ersätlningsrätten och har därvid anfört
följande:
Enligt lagutkastet har som enda förutsättning för att ersättning skall utgå
uppställts det villkoret, att byggnadslov eller länsstyrelsens tillstånd till bebyggelse
icke kunnat meddelas på grund av lagens bestämmelser. Som i promemorian
även antytts torde det icke vara uteslutet att, om endast sagda
villkor uppställes för ersättnings utgående, ansökan om byggnadslov göres
för skens skull med enda syfte att erhålla ersättning av statsmedel. Även
örn således i realiteten det kan förutsättas, att — om byggnadslov lämnades
— en byggnadsverksamhet aldrig skulle kunna komma till stånd, exempelvis
på grund av brist på byggnadsmateriel eller på grund av en alltför kraftig
stegring av byggnadskostnaderna, skulle ersättning utgå. I syfte att förhindra
dylika konsekvenser av lagstiftningen synes enligt statskontorets mening
jämväl det villkoret böra uppställas, att sökanden kan göra sannolikt, att —
därest ansökningen beviljats — fastigheten hade blivit bebyggd eller i varje
fall en byggnadsverksamhet igångsatts före utgången av lagens giltighetstid
eller den 30 juni 1943.
Även med en sådan begränsning kan antalet fall, då gottgörelse skulle utgå,
förväntas bliva förhållandevis stort. Då det här emellertid är fråga om
en provisorisk, tidsbegränsad lagstiftning, främst motiverad av nu rådande
särskilda förhållanden, samt — som i promemorian även understrukits — ersättningsregeln
tillkommit i syfte att förhindra, att byggnadsförbudet i undantagsfall
skulle drabba för hårt, måste statskontoret ifrågasätta, om icke,
i anslutning till vad som gäller i fråga örn ersättning till näringsidkare vid
avspärrningsåtgärder, jämväl det villkoret bör uppställas, att byggnadsförbudet
medfört en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi.
Därest angivna begränsningar av rätten till ersättning genomföras, synas
de fall, där ersättning kan förekomma, bliva så fåtaliga, att enligt statskontorets
mening några mera vägande skäl icke kunna anföras mot att ifrågavarande
ersättningsärenden avgöras av Kungl. Majit efter remiss till vederbörande
länsstyrelse och riksvärderingsnämnden. Härigenom erhållas större
möjligheter att vid frågans avgörande taga hänsyn till samtliga i det enskilda
fallet föreliggande särskilda förhållanden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke den inskränkningen
borde stadgas att ersättning icke skulle utgå, då förlusten endast vore
ringa, men å andra sidan uttalat, att ersättning kunde vara befogad även örn
byggnadstillstånd meddelats men därigenom skett avvikelse från vad sökanden
planerat.
Sveriges fastighetsägareförbund har yrkat, att rätt till full ersättning måtte
stadgas så snart och i den mån ansökan örn byggnadslov bleve avslagen eller
länsstyrelsen prövade hinder föreligga mot nybyggnad eller väsentlig omeller
tillbyggnad. Beträffande ersättningsbeloppets bestämmande av riksvärderingsnämnden
har förbundet uttalat, att betänkligheter däremot anförts
inom förbundet och att, örn nämnden bibehölles såsom organ för ersättning
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
17
ens utmätande, det vöre angeläget att en representant för den kategori fastighetsägare
som här herördes bereddes plats i nämnden.
Riksvärderingsnämnden har i sitt utlåtande berört frågan om förfarandet
inför nämnden samt har därom uttalat följande:
För att riksvärderingsnämnden på ett tillfredsställande sätt skall kunna
lösa den vanskliga uppgiften att såsom enda instans behandla de enligt den
föreslagna lagstiftningen uppkommande ersättningsfrågorna är det av särskild
vikt, att nämnden kommer att få tillgång till en så fullständig utredning
som möjligt. Bestämmelsen att yttrande skall avgivas av länsstyrelsen
synes därför välbetänkt. Föreskriften innebär emellertid knappast tillräcklig
säkerhet för att ett ärende icke kommer att tarva ytterligare beredning
innan det kan avgöras. Riksvärderingsnämnden bör därför beredas möjlighet
att även av eget initiativ införskaffa den ytterligare utredning, som må
finnas erforderlig. En god form härför är muntligt förfarande inför nämnden.
Vid behandlingen av frågor om ersättning enligt rekvisitionslagen förekommer
sådant ofta. Kronan företrädes därvid enligt 31 § första stycket
rekvisitionsförordningen av ombud och sakägaren är enligt andra stycket
av nyssnämnda paragraf skyldig — förutom att på anfordran tillhandahålla
nämnden erforderliga handlingar och upplysningar — att inställa sig inför
nämnden för att meddela muntliga upplysningar. Vid en dylik muntlig förhandling
pläga ej sällan spörsmål, som vid enbart studium av handlingarna
i ärendet framstått såsom tveksamma, uppklaras på ett enkelt sätt. Överhuvud
har erfarenheten visat att förfarandet i fråga varit väl ägnat att giva
nämndens ledamöter en god grundval för det beslut, som sedermera meddelats.
Riksvärderingsnämnden föranlåtes därför att hemställa, att vad som i
förevarande avseende gäller vid behandlingen av ersättningsfrågor enligt
rekvisitionslagen erhåller tillämplighet jämväl vid handläggning av ersättningsanspråk
enligt den föreslagna lagen.
Slutligen må nämnas, alt arméförvaltningen ansett, att lagstiftningen ej
borde tidsbegränsas, samt att länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit, att i
15 § byggnadsstadgan borde införas föreskrift att vid stadsplans uppgörande
jämväl försvarets krav skulle vederbörligen beaktas. På grund av 88 § i stadgan
bleve en sådan föreskrift tillämplig även vid uppgörande av byggnadsplan.
Den verkställda utredningen har ådagalagt nödvändigheten av att för tryggande
av befästningars och flygfälts användbarhet i krig vidtaga åtgärder i
den riktning som förordats i den remitterade promemorian. De aktuella önskemål
som där behandlas kunna icke tänkas bliva tillgodosedda genom planbestämmelser
för bebyggelsen eller genom tillskapandet av servitut. För att
nämnda syfte skall uppnås torde det icke kunna undvikas alt i fastighetsägarnas
möjligheter att disponera sin egendom göras vissa inskränkningar
som under normala förhållanden icke skulle komma i fråga. De betänkligheter
som på grund härav göra sig gällande torde emellertid icke höra tillmätas
avgörande betydelse, då bestämmelserna äro avsedda att allenast vara
av provisorisk natur och alltså ej innebära annat än ett av tidsläget betingat
uppskov med vissa byggnadsåtgärder som eljest eventuellt skulle lia kommit
till stånd. Frågan, i vad mån bestämmelser örn hänsynstagande till militära
Dihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 30. 2
Departe
ments
chefen.
18
Kungl. Majda proposition nr 36.
önskemål böra införas i den allmänna byggnadslagstiftningen, tarvar helt naturligt
en mera ingående undersökning och kommer att upptagas vid den påbörjade
utredningen om regionplanelagstiftning och en översyn av stadsplanelagstiftningen.
I flera yttranden har uttalats, att de nu föreslagna bestämmelserna borde
utvidgas så att förbud mot en ur militär synpunkt olämplig bebyggelse komme
att gälla även i närheten av andra anläggningar än befästningar och flygfält
och att hänsyn borde tagas även till planerade anläggningar. Det torde
med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst vara erforderligt, att dessa
önskemål beaktas. I detta syfte synes länsstyrelsen böra erhålla befogenhet
att förklara, att vad i den föreslagna lagen sägs med avseende å befintliga
befästningar och flygfält skall äga motsvarande tillämpning, därest beslut
meddelats örn anläggande eller utvidgning av befästning eller flygfält eller
örn avsevärt men kan uppslå genom bebyggelse i närheten av militär anläggning
av annat slag. Stadgande härom torde böra upptagas under 1 § som i
övrigt lärer böra jämkas något. Med anledning av vad i ett par yttranden anförts
må anmärkas, att till befästningar skola räknas även mindre anläggningar
såsom bunkers o. d.
De under 2 och 3 §§ föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak böra
godtagas. Det skulle utan tvivel bliva alltför betungande för de militära
myndigheterna att, såsom i vissa yttranden blivit ifrågasatt, uttala sig i
varje byggnadsärende. I överensstämmelse med vad i ett yttrande anförts
torde däremot länsstyrelsens befogenhet att stadga skyldighet att inhämta
dess tillstånd böra inskränkas till byggnader som ej utföras för försvarsväsendets
räkning. I 3 § torde vidare böra vidtagas den ändringen, att Kungl.
Maj:t må bestämma vilken myndighet som skall avgiva yttrande ur militär
synpunkt.
Även de i 4 § föreslagna bestämmelserna om tillstånd till byggnad som
kan medföra men för försvaret synas lämpliga. Att länsstyrelsen skall iakttaga
synnerlig försiktighet vid tillämpning av befogenheten att medgiva sådant
tillstånd är självfallet. För att säkerställa militär myndighets möjlighet
att kunna fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut torde dock böra föreskrivas,
att meddelande örn tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet som
har att avgiva yttrande enligt 3 §.
Mot den föreslagna ersättningsregeln i 5 § lia som nämnt överbefälhavaren
och statskontoret uttalat betänkligheter under det att fastighetsägareförbundet
krävt en utvidgad ersättningsrätt.
Det synes kunna medföra obilliga verkningar att inskränka den enskildes
möjlighet att erhålla ersättning så mycket som överbefälhavaren eller statskontoret
ifrågasatt. I anslutning till bland annat viss bestämmelse i luftskyddslagen
torde emellertid böra stadgas, att ersättning ej skall utgå för
intrång som är att anse såsom ringa. Med anledning av vad statskontoret
anfört angående den närmare innebörden av bestämmelsen vill jag framhålla
att, för att ersättning skall utgå, utredningen skall visa, att det är
beslutet örn avslag på begäran om byggnadstillstånd som föranlett att sökan
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
den fått vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller
gått miste om avkastning å nedlagt kapital. Sökanden bör alltså förebringa
skäl för antagande att lian kunnat bygga, om tillstånd erhållits, och att
hinder sålunda icke mött t. ex. på grund av brist på byggnadsmateriel.
Har möjlighet att bygga i och för sig förelegat, men är det likväl t. ex. på
grund av rådande priser osannolikt att han skulle hava byggt, bör icke
heller ersättning utdömas enligt förslaget.
Vad riksvärderingsnämnden anfört beträffande förfarandet vid ersättnings
bestämmande synes böra beaktas.
Enligt 120 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 äger byggnadsnämnd
förordna om undanröjande av olovligen utförd byggnad och i 122 § stadgas,
att byggnadsnämnd, örn det är uppenbart att påbörjat arbete, vartill tillstånd
bort inhämtas, står i strid mot gällande bestämmelser för områdets
bebyggande, äger förbjuda arbetets fortsättande. I 5 § meddelas bestämmelse
om rätt för byggnadsnämnd i stad att meddela erforderliga förelägganden,
en befogenhet som enligt 82 § i vissa andra samhällen tillkommer
antingen byggnadsnämnden eller länsstyrelsen. I nu förevarade lagstiftning
jorde böra meddelas bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att, där byggnadsnämnd
ej finnes, göra sig hörsammad genom förelägganden samt förbjuda
fortsättandet av arbete som står i uppenbar strid mot lagens bestämmelser.
I övrigt torde allenast böra göras det tillägget till lagutkastet att Kungl.
Majit tillerkännes befogenhet att utfärda närmare bestämmelser angående
tillämpningen av lagen. Vid utfärdande av sådana tillämpningsföreskrifter
bör tagas i övervägande vad i vissa yttranden anförts om förutsättningarna
för att göra lagen effektiv och örn riksvärderingsnämndens sammansättning.
Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 april 1942.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
T. Elieason.
* Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
20
Kungl. Majlis proposition nr 36.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 4 februari
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 26 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 16 januari 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förbud mot bebyggelse till hinder för
försvaret.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Gösta Walin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 36.
2]
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch
finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, lagrådets den 4 februari 1942 avgivna utlåtande över det till
lagrådet den 16 januari 1942 remitterade förslaget till lag om förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 36.
3