Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

1

Nr 343.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till arbetsrådet
m. m.; given Stockholms slott den 30 april
1942.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 april
1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Inledning.

Kostnaderna för arbetsrådets verksamhet bestridas från två under femte
huvudtiteln anvisade förslagsanslag, nämligen ett anslag till arbetsrådet: avlöningar
och ett anslag till arbetsrådet: omkostnader. För budgetåret 1941/42
har det förra av dessa anslag upptagits till 113,400 kronor och det senare till
18,700 kronor.

I en av besparingsberedningen utarbetad promemoria har beredningen i
syfte att nedbringa kostnaderna för arbetsrådets verksamhet avgivit förslag
till vissa ändringar i rådets organisation m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. i sami. Nr 343.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

över sagda promemoria har arbetsrådet den 23 september 1941 avgivit
utlåtande. Samtidigt har rådet framlagt sina beräkningar rörande medelsbehovet
för rådet under budgetåret 1942/43.

I anledning av besparingsberedningens promemoria samt arbetsrådets däröver
avgivna utlåtande hava vidare yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, statskontoret, svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet
samt de anställdas centralorganisation.

Vid tidpunkten för avlåtande till riksdagen av årets statsverksproposition
var utredningen i förevarande frågor ännu icke avslutad. På min hemställan
föreslog därför Kungl. Maj-.t i statsverkspropositionen, under femte huvudtiteln
punkterna 11 och 12, riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1942/43, allenast upptaga ifrågavarande anslag med
tillsvidare beräknade belopp. Avlöningsanslaget har därvid beräknats till
106,600 kronor och omkostnadsanslaget till 17,700 kronor.

Jag ber nu att få till slutlig behandling upptaga dessa anslagsfrågor och
därmed sammanhängande spörsmål. Innan jag närmare ingår på besparingsberedningens
förslag, vill jag lämna en redogörelse för arbetsrådets arbetsuppgifter
och organisation m. m.

Arbetsrådets arbetsuppgifter oell organisation m. m.

Arbetsrådet har i huvudsak till uppgift att handlägga de ärenden, som
jämlikt lagen om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen) den 16
maj 1930, lantarbetstidslagen den 15 juni 1939 och arbetstidslagen för detaljhandeln
den 22 juni 1939 tillhöra rådets ämbetsbefattning. Bestämmelser
rörande arbetsrådets sammansättning och beslutförhet äro meddelade i respektive
arbetstidslagar.

Enligt allmänna arbetstidslagen skall arbetsrådet bestå av minst sju ledamöter,
vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna
utses två efter förslag av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas
medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare och två efter förslag av
sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar.
Övriga ledamöter utses bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen. En av dem förordnar Konungen
till ordförande och en annan till dennes ställföreträdare. Minst en av de utan
förslag utsedda skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbete.

Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så
ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Vid besluts fattande skola lika antal
representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot
bland dem, som utsetts utan förslag, närvara.

Beslut, som enligt 6 eller 7 § allmänna arbetstidslagen ankommer på arbetsrådet,
må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för
denne av hans ställföreträdare eller vid förfall jämväl för ställföreträdaren
av den tredje utan förslag utsedde ledamoten. Har beslut i sådan ordning

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

3

meddelats, skall arbetsrådet vid första därefter följande sammanträde taga
under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
lantarbetstidslagen utser Konungen två ledamöter, den ene efter förslag av
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, den andre efter förslag av landsornisationen.
Dessa ledamöter eller suppleanter för dem skola alltid närvara
vid behandling av ärenden, som avses i nämnda lag och då ersätta två av
de efter förslag enligt allmänna arbetstidslagen utsedda ledamöterna. I övrigt
gäller örn rådets beslutförhet de i allmänna arbetstidslagen intagna bestämmelserna.

Motsvarande bestämmelser äro även meddelade i arbetstidslagen för detaljhandeln.
Om de två särskilda ledamöter, som alltid skola närvara vid behandling
av ärende enligt ifrågavarande lag, utsäges dock icke att de skola
utses efter förslag. Det heter i stället om dem, att de skola »utses bland personer,
som kunna anses företräda» arbetsgivarna respektive arbetstagarna.

Förenämnda i allmänna arbetstidslagen intagna bestämmelser om bemyndigande
för ordföranden att meddela interimistiska beslut äga enligt lantarbetstidslagen
eller arbetstidslagen för detaljhandeln motsvarande giltighet
för där aysedda fall.

För arbetsrådet har Kungl. Majit den 24 januari 1941 utfärdat instruktion
(nr 54). I instruktionen föreskrives bland annat följande.

När ordföranden är förhindrad att utöva sin befattning, inträder, därest
Kungl. Majit icke annorledes förordnar, ordförandens ställföreträdare i utövning
av hans åligganden. Vid förhinder även för ställföreträdaren uppehälles
befattningen såsom ordförande av den återstående utan förslag utsedde
ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal överstiger
tre, av den bland dem, som arbetsrådet förordnar därtill.

Ordföranden äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes beredning
och föredragning i rådet.

Annan utan förslag utsedd ledamot åligger att efter ordförandens bedömande
övertaga ärendes beredning och föredragning i rådet.

Arbetsrådet skall sammanträda i regel minst två dagar varje vecka å tid,
som ordföranden bestämmer.

Kungl. Majit har den 22 juni 1939 fastställt följande av riksdagen godkända
personalförteckning för rådet, att gälla från och med den 1 juli 1939.

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 ledamot, tillika byråchef .................................... A 30

1 sekreterare ................................................ A 26

1 notarie .................................................... A 21

1 kansliskrivare .............................................. A 11

1 kanslibiträde .............................................. A 7

Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än den 20:e.

1 sekreterare ................................................ Eo 26

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Utöver den i personalförteckningen upptagna personalen finnes hos rådet
anställda 1 amanuens (Eo 14), 1 kontorsbiträde (Eo 4), 1 skrivbiträde (Eo 2),
1 vaktbiträde (Eo 2) och 1 tjänsteman med ett månadsarvode av 350 kronor.

Befattningen såsom rådets ordförande och chef innehaves sedan åtskilliga
år av ledamoten, tillika byråchefen, som i förstnämnda egenskap uppbär
ett årsarvode av 4,000 kronor, övriga ledamöter av rådet åtnjuta dels
årsarvoden, som utgå med 2,000 kronor till ordförandens ställföreträdare och
1,500 kronor till annan ledamot, dels ock dagarvoden.

Beträffande dagarvoden gälla följande av Kungl. Maj:t den 22 juni 1939
meddelade bestämmelser.

Annan ledamot av arbetsrådet än ordföranden och chefen ävensom suppleant
för sådan ledamot äger att för varje dag, han deltager i sammanträde
i arbetsrådet, dock beträffande ledamot högst 120 dagar under ett budgetår,
åtnjuta dagarvode, som skall utgå med 30 kronor till ordförandens ställföreträdare
och dennes suppleant samt med 20 kronor till annan ledamot och
suppleant för sådan ledamot.

Därest suppleant icke är bosatt i Stockholm eller där har sin verksamhet
förlagd eller till följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning åtnjutes,
där uppehåller sig, äger han, utöver nyssnämnda belopp, i dagarvode
uppbära ytterligare 10 kronor, och skall vad sålunda stadgas äga motsvarande
tillämpning för det fall, att suppleant i ledamots ställe tjänstgör vid förrättning
utom Stockholm.

Därest på grund av dessa bestämmelser ävensom föreskrifterna i allmänna
resereglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser till ledamot eller
suppleant under samma dygn skall utgå såväl dagarvode som traktamentsersättning,
skall emellertid ledamoten eller suppleanten eljest tillkommande
dagarvode minskas med ett belopp, motsvarande den till honom utgående
traktamentsersättningen.

Den närmaste tillsynen över rådets kansli handhaves, därest ordförandeoch
byråchefsbefattningarna icke äro förenade, av byråchefen och eljest
av den sekreterare, som av rådet därtill förordnas.

Enligt gällande instruktion åligger det byråchefen att bereda och föredraga
ärende, som hör till rådets ämbetsbefattning, allenast därest ordförande- och
byråchefsbefattningarna icke innehavas av samma person. För närvarande
är antalet föredragande tjänstemän i rådet tre nämligen de två sekreterarna
och notarien.

Besparingsberedningens promemoria.

Besparingsberedningen har i sin promemoria lämnat vissa uppgifter till
belysande av rådets arbetsbörda. Sålunda har beredningen till en
början uppgjort följande tablå utvisande antalet under åren 1930—194-0 till
rådet inkomna ärenden samt antalet under samma tid av rådet hållna sammanträden.
Tablån har följande utseende.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 343.

5

Tid

Allmänna

arbetstids-

lagen

Lant-

arbetstids-

lagen

Arbetstids-lagen för
detaljhandeln

Andra

ären-

den

Summa

ären-

den

Totalt

antal

sam-

man-

trädes-

dagar

ären-

den

sam-

man-

träden

ären-

den

sam-

man-

träden

ären-

den

sam-

man-

träden

1930 ......

2,169

45

28

2,189

45

1931 ......

2,745

44

20

2,765

44

1932 ......

1,913

46

32

1,945

46

1933 ......

1,737

43

29

1,766

43

1934 ......

2,678

49

22

2,700

49

1935 ......

3,142

51

33

3,175

51

1936 ......

3,346

49

96

7

37

3,479

52

1937 ......

3,703

56

1,054

39

32

4,789

89

1938 ......

3,632

57

2,844

69

67

6,543

115

1939 ......

4,333

74

733

45

435

12

60

5,561

99

1940 ......

4,958

92

2861

271

1,120

49

—

6,364

107

1 Lantarbetstidslagen suspenderad under tiden 18/j—16/io 1940.

I anslutning därtill har beredningen anfört följande.

Antalet inkommande ärenden hade under tiden närmast efter den första
arbetstidslagens ikraftträdande varit mycket stort, men hade efter ett år
snabbt sjunkit. Sålunda hade inkommit under tiden Vu—-31/i2 1919 1,415
ärenden, under år 1920 2,905 ärenden och under år 1921 929 ärenden. Under
de därpå följande fyra åren hade antalet inkommande ärenden hållit
sig vid omkring 1,000.

En motsvarande utveckling kunde iakttagas beträffande ärendena rörande
lantarbetstidslagen. Under år 1937 hade inkommit 1,054 ärenden, under år

1938 2,844, men under år 1939 allenast 733 ärenden. Den för år 1940 redovisade
siffran, 286, gåve icke någon ledning, då lantarbetstidslagen varit
suspenderad under 6 månader av detta år. Siffrorna för inkommande ärenden
enligt arbetstidslagen för detaljhandeln hade varit för tiden Vio—31/12

1939 435 och för år 1940 1,120. Under år 1941 eller 1942 torde här en stark
minskning vara att förutse.

Antalet inkommande ärenden enligt allmänna arbetstidslagen hade år 1939
sprungit upp från 3,632 år 1938 till 4,333. En ytterligare stark stegring hade
ägt rum 1940, vars siffra blev 4,958. Denna siffra hade emellertid påverkats
av hjälpaktionerna för Finland. Om hänsyn även toges till den allmänna
utvecklingen på industriens område torde kunna antagas att även antalet
ärenden rörande den allmänna arbetstidslagen inom den närmaste tiden
skulle komma att väsentligt sjunka.

Beredningen har även meddelat, att antalet till rådet inkomna ärenden under
första kvartalet 1941 utgjort 713, därav 486 ärenden enligt allmänna
arbetstidslagen, 57 ärenden enligt lantarbetstidslagen och 170 ärenden enligt
arbetstidslagen för detaljhandeln, medan antalet till rådet inkomna ärenden
under första kvartalet 1940 utgjort 1,227, fördelande sig å respektive lagar
med 831, 90 och 306.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

Följande tablå utvisar de dr 1940 inkomna, till allmänna arbetstidslagen,
hänförliga ärendenas fördelning efter beskaffenhet, därvid till jämförelse medtaga
motsvarande siffror för år 1927.

Antal ärenden

Ärendets beskaffenhet.

1 § (lagens tillämplighet å visst arbete) .................. 7 10

2 § (lagens tillämplighet å viss arbetstagare)............... 0 4

Andra frågor rörande lagens tillämpning.................. 3 6

5 § (utsträckning av den ordinarie arbetstiden) ............ 295 2,642

6 § (nödfallsarbete) .................................... 260 484

Tillstånd enligt 6 §.................................... 10 51

7 § 3 mom. (övertidsarbete)............................. 516 1,168

7 § 4 mom. (övertidsarbete för minderåriga)............... 85 316

8 § (övertidens bokföring) .............................. 249 164

Remisser............................................. —

Förfrågningar m. m.............................. 79_39

Summa 1,504 4,884.

Beredningen uttalar sig härefter närmare beträffande vissa av dessa ärendesgrupper
och anför i sådant avseende bland annat.

De ärenden, som avsåge utsträckning av den ordinarie arbetstiden (5 §)
hade, med undantag för år 1932, oavbrutet vuxit i antal med resultat att de
under jämförelseperioden 1927—1940 niodubblats. Antalet beslut i dylika
ärenden under år 1940 vore högre än antalet inkomna ärenden eller 3,297.
Besluten avsåge ärenden av följande beskaffenhet.

1) 1,667 beslut innehölle medgivande att arbetstiden med avvikelse från
huvudstadgandena i 4 § finge begränsas så, att den i genomsnitt för viss
angiven tidrymd komme att uppgå till högst 48 timmar i veckan (1 morn.).
Sådana medgivanden kunde lämnas när för visst arbete arbetstiden i väsentlig
mån vore beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av
annat förhållande vore av växlande längd. Av dessa 1,667 beslut hade 1,590
avsett utkörare vid bagerier, bryggerier m. m.

2) 107 beslut innehölle medgivande att arbete finge pågå jämväl under
sön- och helgdagar (2 morn.). Av dessa beslut hade 32 avsett post- och nattvakter
m. fl.

3) 1,372 beslut rörde medgivande av undantag beträffande arbete, som påginge
allenast under kortare tid eller medförde synnerligen ringa ansträngning
eller tillgodosåge ändamål av synnerligen stort allmänt intresse (3
morn.). Av dessa hade 615 beslut avsett vakter tillsatta i anledning av rådande
luftskyddstillstånd.

4) 151 beslut hade avsett medgivande, som finge lämnas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framginge,
att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget,
funne detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom komme att
oskäligen utsträckas (5 morn.).

Tillstyrkan från vederbörande sammanslutningars sida hade förelegat i
3,157 av här ifrågavarande 3,297 fall. Endast i 140 fall hade sålunda medgivande
lämnats utan att dylik tillstyrkan förelegat. Den stora ökningen av
antalet ärenden berodde i största utsträckning på att tillstånd enligt 5 §
tidigare lämnats att gälla tills vidare, medan det numera begränsats att gälla
i allmänhet högst 1 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

7

De siffror i lablån, vilka vid sidan av dem, som avsåge utsträckning av
den ordinarie arbetstiden, tilldroge sig det största intresset, vore de, som avsåge
övertidsarbete (7 § 3 morn.). Den fördubbling, som här inträtt, torde till
stor del bero på tidsförhållandena. Antalet beslut under år 1940 hade varit
något högre än antalet inkomna ärenden eller 1,196. Av dem hade 618 avsett
arbetare vid mekaniska verkstäder samt andra järn- och metallvarufabriker,
169 arbetare vid textilfabriker och 116 arbetare vid boktryckerier och bokbinderier
m. m., för att nu nämna de tre största grupperna.

I 1,148 av här avsedda 1,196 fall hade medgivandena tillstyrkts av vederbörande
arbetare eller deras organisationer och allenast i 48 fall hade alltså
dylik tillstyrkan icke förelegat. Medgivande lämnades i allmänhet för en tid
av 3 månader.

Besparingsberedningen framhåller vidare, att en viktig del av handläggningen
av de på arbetsrådet ankommande ärendena försigginge under resor
till olika arbetsplatser, samt lämnar vissa uppgifter angående resdagar och
förrättningsdagar utom Stockholm för rådets ordförande, övriga ledamöter
och tjänstemän.

Besparingsberedningen erinrar, att medan — frånsett utgifterna för hyra —
kostnaderna för rådets verksamhet under budgetåret 1933/34 uppgått till
45,452 kronor, motsvarande kostnader för budgetåret 1941/42 beräknats till
132,100 kronor, vilket innebure i det närmaste en tredubbling. Ökningen
sammanhängde — anför beredningen — visserligen med att nya arbetsuppgifter
tillkommit genom lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln,
varjämte antalet ärenden enligt allmänna arbetstidslagen visat en avsevärd
stegring. Beredningen har emellertid funnit en väsentlig minskning av
utgifterna böra genomföras.

Beträffande giltighetstiden för rådets beslut föreslår beredningen,
att rådets medgivanden böra lämnas att gälla tills vidare utan viss tidsbegränsning
i alla de fall, där detta tidigare plägat ske. Några reella intressen
skulle härigenom icke bliva lidande, då de parter eller organisationer, vilka
berördes av ett meddelat tillstånd, kunde, när de önskade, påkalla ny prövning
av tillståndet. I de fall, åter, där en viss tidsbegränsning läge i sakens
natur, syntes tillstånd kunna lämnas för längre perioder än 3 månader.

Beredningen förordar vidare vissa ändringar med avseende å beslutanderätten
inom rådet och antalet ledamöter i detsamma.
I denna del anför beredningen.

Beslutanderätten borde i vissa fall överlåtas åt arbetsrådets ordförande. Så
borde ske, när fråga vore örn medgivanden, vilka arbetarna eller deras organisationer
tillstyrkt, eller då parterna efter förhandlingar — eventuellt inför
representanter för arbetsrådet — eljest kommit till enighet. I dylika fall vore
det — särskilt med hänsyn till den stadga i tillämpningen, som numera vunnits
— icke erforderligt att inkalla partsrepresentanter för att deltaga i rådets
beslut.

Antalet ledamöter, som ägde deltaga i arbetsrådets beslut, borde kunna begränsas
från högst 7 till högst 5. Däremot borde den femte ledamoten i regel
icke särskilt inkallas i andra fall än när enighet icke kunnat uppnås.

Under tid, då ordförandebefattningen vore förenad med befattningen såsom
byråchef, tillika ledamot, syntes böra gälla, alt föredragande sekreterare

8

Kungl. Majlis proposition nr 343.

eller notarie hos arbetsrådet skulle inträda såsom ledamot vid behandlingen
av de ärenden, som föredragningen avsåge. Sådan tjänsteman torde icke böra
särskilt utses till ledamot eller suppleant för ledamot, i varje fall syntes
särskilt dagarvode vid dylik tjänstgöring icke böra ifrågakomma.

Rörande det antal samman t rädesdagar, som kan beräknas bliva
erforderligt inom rådet, anför beredningen i detta sammanhang.

Antalet sammanträdesdagar skulle enligt beredningens uppfattning utan
svårighet kunna begränsas till 1 dag i veckan även utan ändring i bestämmelserna
om ordförandens kompetens att ensam avgöra vissa ärenden. Med
det av rådet förordade förslaget till ändring i detta avseende skulle antalet
sådana ärenden, som komme att avgöras i rådet, starkt sjunka. I rådet skulle
avgöras dels ärenden enligt 1 och 2 §§ resp. lagar (avseende frågor om lagarnas
tillämplighetsområden), beträffande vilka ärenden beredningen funnit
att de icke lämpligen borde avgöras av ordföranden ensam, och dels ärenden
av annan natur, i vilka parterna icke kunnat enas. Då dessa ärenden utgjorde
en mycket ringa del av till rådet inkommande ärenden torde antalet
erforderliga sammanträden helt bli beroende av med vilken skyndsamhet ett
inkommet ärende av här ifrågavarande slag behövde avgöras. I detta hänseende
kunde framhållas, att ärende enligt 5 § allmänna arbetstidslagen i
allmänhet icke vore av brådskande natur och att ordföranden beträffande
ärenden enligt 6 och 7 §§ ägde rätt att lämna interimistiska medgivanden.
Beredningen hade kommit till den uppfattningen, att antalet erforderliga sammanträdesdagar
borde beräknas till 12 för år eller i medeltal 1 sammanträ -desdag i månaden.

Beredningen förordar härefter vissa förändringar med avseende å arvodena
till rådets ledamöter. Beredningen anför.

Årsarvodena till andra rådets ledamöter än ordföranden och ställföreträdande
ordföranden syntes böra indragas. Vad särskilt anginge de ledamöter,
som vore att anse som partsrepresentanter, lede systemet med årsarvode till
uppenbara orättvisor. Då det nuvarande dagarvodet syntes utgöra skälig ersättning
för ledamotskapet föresloges icke någon ändring i dess belopp. Dock
torde den rätt till förhöjt dagarvode, som för närvarande under vissa omständigheter
tillkomme suppleant, böra utsträckas att gälla jämväl ledamot,
som icke uppbure årsarvode.

Det till ordförandens ställföreträdare utgående årsarvodet torde böra reduceras
till det belopp örn 1,300 kronor, varmed det utgått för tiden närmast
före lantarbetstidslagens tillkomst, och dagarvodet torde böra utgå med högre
belopp än 20 kronor allenast för dag, under vilken ställföreträdaren inträdde
i ordförandens tjänsteåligganden. Någon rimlig anledning att tillerkänna
ordförandens ställföreträdares suppleant högre dagarvode än annan suppleant
kunde beredningen icke finna föreligga.

Beredningen ansåge sig icke böra föreslå ändring under nuvarande ordförandens
tjänstetid i det till denne utgående arvodet å 4,000 kronor för år.

Vad beträffar rådets personalorganisation erinrar beredningen,
att densamma icke blivit utbyggd i den utsträckning, som år 1939
förutsattes bliva nödvändig i anledning av tillkomsten av lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. Sålunda hade två planerade tjänster,
en amanuens- och en skrivbiträdestjänst, icke blivit tillsatta, varjämte en
arvodesbefattning indragits. Att år 1939 en överskattning av arbetsbördan å

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

9

rådets kansli ägt rum kunde numera anses bestyrkt av erfarenheterna från
år 1940, under vilket år antalet inkommande ärenden syntes hava kulminerat.

Rörande möjligheterna till begränsning av rådets personal uttalar sig beredningen
härefter på följande sätt.

Vid bedömande av den ordinarie uppsättningen sådana tjänster, med vilka
vore förenad föredragningsskyldighet eller åliggande att biträda föredragande
med utredningsarbete och uppsättning av utgående expeditioner, hade beredningen
att utgå från att ordförandebefattningen icke vöre förenad med
byråchefstjänsten. Skulle nämligen genom nämnda förening en extra förstärkning
av arbetskrafterna på kansliet anses erforderlig, torde detta behov
böra tillgodoses genom anställande av icke ordinarie arbetskraft.

Förutsattes alltså, att nämnda tjänster icke vore förenade, borde det enligt
beredningens mening ankomma på byråchefen att närmast svara för
ärendenas beredning och föredragning inför rådet eller ordföranden, överlämnades
ärende till underordnad tjänsteman för föredragning borde byråchefen
före föredragningen genomgå ärendet med denne när dess natur sådant
påkallade. Vidare borde byråchefen deltaga i justeringen av alla de utgående
skrivelser, vilka skulle undertecknas av ordföranden.

Byråchefen borde medhinna att — därest erforderlig personal ställdes till
hans förfogande — själv övertaga föredragningen av huvudparten av förekommande
ärenden. Sålunda torde behov av att överlämna ärenden till annan
föredragande i regel endast uppkomma vid den arbetsanhopning, som
brukade inträda under hösten. „ ...

I anledning härav borde vid kansliet finnas — förutom byrachefstjänsten
— en ordinarie befattning, vars innehavare hade till huvudsaklig uppgift att
biträda byråchefen med ärendenas beredning och med uppsättningen av utgående
expeditioner. Utöver nämnda notariegöromål borde det åligga denne
tjänsteman att övertaga föredragningen av de ärenden, som för sådant ändamål
överlämnades till honom, och vid semester eller annan ledighet för byråchefen
tjänstgöra såsom dennes vikarie. Med hänsyn härtill förefölle det
befogat att tjänstemannen i fråga åtnjuter en något bättre löneställning än
såsom notarie. Beredningen kunde dock icke finna det i och för sig påkallat
med en högre befattning för ändamålet än en tjänst såsom sekreterare i lönegraden
A 24.

För annat biträde med beredning av ärenden för föredragning och uppsättning
av arbetsrådets beslut borde det enligt beredningens mening vara tillräckligt
med icke ordinarie personal i amanuens tjänsteställning.

Under en lång följd av år hade ordförandesysslan innehafts av den tjänsteman
hos rådet, som närmast ansvarat för ärendenas föredragning i rådet och
expeditionen av rådets beslut. Under tiden före lantarbetstidslagens tillkomst
hade i följd härav ordföranden varit ensam föredragande i rådet. Vissa betänkligheter
av principiell innebörd skulle kunna riktas mot en sådan anordning.
Enligt beredningens mening borde den också anses föranledd av
personliga förhållanden. Med hänsyn till det sätt, varpa arbetsradet under
sin nuvarande ledning förmått fullgöra sina uppgifter, saknade beredningen
anledning att ifrågasätta någon ändring härvidlag.

Uppenbart vöre emellertid, att ifrågavarande förening av tjänster ur arbetsbesparingssynpunkt
vore ändamålsenlig. De ärenden, som innehavaren av
de förenade tjänsterna hade att i egenskap av ordförande taga befattning
med, vore nämligen desamma, som han hade att handlägga i egenskap av
byråchef. Undantag utgjorde måhända den kontroll, sorn ordföranden enligt

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 343-

instruktionen skulle utöva över rådets medelsförvaltning, och den därmed
sammanhängande skyldigheten att företaga inventeringar. Det tillskott i byråchefens
åligganden, som innehavet av ordförandebefattningen medförde, vöre
alltså icke i nämnvärd mån av tidskrävande natur och torde icke heller i och
för sig kunna anses påkalla förstärkning av arbetskrafterna å kansliet.

I samband härmed ville beredningen erinra att föredragningsskyldighet och
åliggande att hava närmaste tillsynen över rådets kansli enligt instruktionen
åvilade byråchefen endast för det fall att ordförande- och byråchefsbefattningarna
icke innehades av samma person. Detta villkor torde böra utgå ur
instruktionen.

Vidkommande biträdespersonalen vore att märka, att under den å rådets
avlöningsstat för budgetåret 1941/42 upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal inräknats ett belopp örn 900 kronor till
kostnad för renskrivning enligt räkning samt för annat tillfälligt arbetsbiträde,
främst avsett att täcka det behov av extra arbetskraft, som brukade inträda
under hösten. Emellertid hade under hösten 1940 någon extra arbetskraft
icke behövt tagas i anspråk. Då rådets arbetsbörda dock nämnda höst visat
en sedvanlig säsongmässig stegring, hade beredningen övervägt möjligheten
av att minska jämväl antalet vid rådet heltidsanställda biträden. För en
sådan åtgärd talade även den omständigheten att ett genomförande av förslaget
om rätt för ordföranden att i vissa fall ensam meddela beslut skulle
medföra en viss minskning i skrivarbetet och ökad möjlighet att effektivt
utnyttja ifrågavarande arbetskraft. Beredningen föresloge med hänsyn härtill
att biträdespersonalen minskades med en heltidsbefattning.

Under åberopande av det anförda finge beredningen föreslå indragning av
följande icke ordinarie personal, nämligen en sekreterare i lönegraden Eo 26
och ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2. Därjämte borde den ordinarie sekreterartjänsten
överföras å övergångsstat och å ordinarie stat uppföras en befattning
såsom sekreterare i lönegraden A 24, som dock ej finge tillsättas så länge
den å övergångsstat uppförde sekreteraren kvarstode i tjänst. Därutöver torde
vid uppkommande ledighet å notarietjänsten i lönegraden A 21 böra övervägas,
huruvida densamma borde bibehållas eller ersättas med en extra
ordinarie amanuensbefattning.

Yttranden i anledning av besparingberedningens promemoria.

Yttranden av allmän innebörd.

Flera myndigheter hava i anledning av förslaget gjort uttalanden av
allmän innebörd. Sålunda framhåller arbet sråd et, bland annat, att upprätthållandet
av den betydelsefulla sociala arbetstidslagstiftningen i hög grad
vore beroende av rådets verksamhet samt anför vidare följande.

Den auktoritet, som rådet syntes äga, torde framför allt hava sin grund
i att arbetsgivare och arbetare vore medvetna örn att från deras egna läger utsedda
kunniga och erfarna personer tillvaratoge deras intressen och övade
inflytande på rådets beslut. Arbetsrådets beslut rörande tolkningen och tilllämpningen
av arbetstidslagarna vunne därigenom större förtroende hos
arbetsgivare och arbetare än som eljest skulle vara fallet. Man torde därför
vid förekommande ändringar i rådets organisation, arbetssätt m. m. böra
framgå med stor försiktighet och varsamhet; ändringar, som innebure en
»byråkratisering» av rådets verksamhet eller minskade förtroendet för dess
avgöranden, kunna medföra allvarliga vådor för upprätthållandet av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

11

sociala arbetstidslagstiftningen. Ett bibehållande av rådets auktoritet vore
givetvis särskildt betydelsefullt i nuvarande kristider, då tvister rörande arbetsförhållandena
iner än eljest borde undvikas. — Enligt rådets mening
borde frågan om eventuella ändringar i rådets organisation, arbetssätt m. m.
anstå till dess nuvarande kristidsförhållanden upphört.

Socialstyrelsen uttalar, att en omläggning av arbetsrådets verksamhet efter
de av besparingsberedningen uppdragna linjerna skulle i viss mån förändra
rådets karaktär. Den anknytning till arbetsmarknadens huvudparter, som
skapats genom att dessas representanter kontinuerligt deltoge i rådets beslut,
skulle vid ett genomförande av de föreslagna ändringarna i verksamhetsformen
försvagas. Arbetstidslagstiftningen berörde emellertid ett för den
sociala freden betydelsefullt område. Skulle det stöd, som rådet åtnjöte genom
partsrepresentationen, förminskas, kunde denna lagstiftning åsamkas allvarlig
skada.

Riksförsäkringsanstalten framhåller bland annat vikten av att icke till följd
av besparingsåtgärder arbetsrådets sakkunskap förringas och dess auktoritet
gentemot arbetsgivare och arbetare nedsättes.

I det yttrande, som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, förklarar
föreningen, att den funnit de resultat, vartill beredningen kommit, beaktansvärda
och att den erhållit den uppfattningen att på längre sikt vissa besparingsmöjligheter
funnes i arbetsrådets stat. Föreningen fortsätter.

Även om de belopp, som kunde inbesparas icke vore alltför betydande,
borde dock varje besparingsmöjlighet även på detta område tillvaratagas. Då
emellertid den nuvarande krisen medfört en fortgående ökning av rådets arbetsbörda
samtidigt som vissa av rådets tjänstemän i betydande utsträckning
varit inkallade till militärtjänstgöring, funne föreningen att några besparingsmöjligheter
beträffande rådet för närvarande knappast förelåge, i varje fall
ej i form av indragning av tjänster. Det förefölle ej heller föreningen tillrådligt,
att under nuvarande förhållanden någon egentlig omläggning av rådets
arbetssätt företoges. Föreningen ville därför föreslå, att några mera genomgripande
förändringar för närvarande icke vidtoges beträffande rådet, men
att frågan örn förändringar i rådets organisation och arbetssätt upptoges i
hela dess vidd, då mera normala förhållanden åter inträtt.

Statskontoret har uttalat sig på följande sätt.

Det syntes ligga i sakens natur, att arbetsrådet under den tid av mer än
tjugu år, som förflutit, sedan rådet organiserades såsom självständig myndighet,
hunnit förvärva sådan erfarenhet vid handläggningen av arbetstidsärenden,
att dess beslut med avseende å tolkningen och tillämpningen av
gällande lagstiftning på området i åtskilliga fall måste anses hava fått en
mer eller mindre expeditionsmässig karaktär. En viss förenkling i rådets arbetssätt
ävensom en begränsning av dess organisation, framför allt beträffande
kanslipersoniflen, syntes fördenskull böra vidtagas. Å andra sidan
borde självfallet tillses, att ändringar i dylikt syfte icke gåves sådan innebörd,
att de skulle försvåra upprätthållandet av rådets verksamhet eller
minska förtroendet för dess avgöranden, vilket — såsom rådet framhållit —
särskilt i nuvarande kristider skulle kunna medföra vissa vådor för bibehållandet
av rådets auktoritet.

Även med fullt beaktande av nämnda omständigheter funne statskontoret

12

Kund]. Maj:ts proposition nr 343•

emellertid besparingsberedningens organisationsförslag i stort sett vara av
beskaffenhet att kunna genomföras utan risk för några konsekvenser av
nyss antydd art.

Yttranden i särskilda frågor.

Jag övergår härefter till en redogörelse för den ståndpunkt, som i yttrandena
intagits till de olika i besparingsberedningens promemoria framlagda
förslagen.

Vad först beträffar beredningens förslag örn förlängd giltighetstid
för rådets beslut har detta förslag i huvudsak avstyrkts av urbetsrådet,
som i ämnet anfört följande.

o Besparingsberedningen hade ansett, att en icke obetydlig lättnad i arbetsiådets
arbetsbörda skulle ernås, därest rådets medgivanden lämnades att
gälla tills vidare utan tidsbegränsning i alla de fall, där detta tidigare brukat
ske. Ett genomförande av beredningens förslag skulle emellertid medföra betydande
olägenheter. Av arbetsrådet medgivna undantag från bestämmelserna
om ordinarie arbetstid — det vore dessa undantag som avsåges i beredningens
uttalande — grundade sig, så vitt fråga ej vore örn dispens allenast efter
överenskommelse, på att arbetet utfördes under vissa i lagen angivna förhållanden,
som avveke från det normala och därigenom motiverade eftergift.
Arbetsförhållandena inom en viss industri eller ett visst företag kunde
emellertid växla i ganska stor omfattning och detta även inom relativt korta
tidrymder: en del av driften nedlades, en ny tillverkning upptoges, nya
maskiner med annat arbetssätt anskaffades, rationalisering med annan deponering
av arbetskraften vidtoges o. s. v. Allt detta gjorde, att de förhållanden,
som i ett visst fall motiverat dispens, efter icke allt för lång tid ej längre
vore för handen. Före år 1930, då allmänna arbetstidslagen ägde provisorisk
giltighet för 2 å 3 år i sänder, hade ofta dispenser medgivits att gälla tills
vidare, d. v. s. för den tid varunder respektive lag varit i kraft. I övergångsbestämmelserna
till nämnda lagar ävensom till 1930 års allmänna arbetstidslag,
vilken i motsats till de föregående vore av permanent natur,
stadgades, att eftergift, som av arbetsrådet med stöd av tidigare lag beviljats
utan tidsbegränsning, skulle fortfarande tills vidare äga giltighet. Sedan 1930
års lag trätt i kraft hade successivt företagits en revision av de sålunda utan
tidsbegränsning gällande dispenserna. Det hade därvid visat sig, att över
hälften av nämnda dispenser vid tidpunkten för revisionen av skilda anledningar
varit helt eller delvis obehövliga. Det vore klart, att det vore ägnat
att skapa oreda och i viss mån verka uppluckrande för lagens efterlevnad, om
för obegränsad tid medgivna dispenser efter loppet av viss tid icke längre hade
något underlag i verkligheten. — Beredningen hade vidare som skäl för sin
ståndpunkt anfört, att några reella intressen icke skulle bli lidande genom
beredningens förslag, då de parter eller organisationer, vilka berördes av
ett meddelat tillstånd kunde, när de önskade, påkalla ny prövning av tillståndet.
Arbetsrådets erfarenheter ginge emellertid i den riktningen, att parterna
av olika anledningar icke använde sig av denna möjlighet och en dylik
framställning om förnyad prövning endast ägde rudi i sällsynta undantagsfall.
Arbetsrådet finge därför bestämt avstyrka beredningens förslag, att
dispenser skulle lämnas utan tidsbegränsning. —• En viss ehuru ganska obetydlig
lättnad i rådets arbetsbörda kunde emellertid vinnas därigenom, att
rådet för vissa av de eftergifter, varom vore fråga, utsträckte giltighetstiden
från ett år, som dittills varit praxis, till flera år. Det kunde framhållas, att
arbetsrådet under senare tid tillämpat detta förfaringssätt.

Kunni. Maj:ts proposition nr 343-

13

Socialstyrelsen framhåller för sin del, att det läge i sakens natur, att risker
för lagstiftningens upprätthållande i praktiken skulle kunna befaras, därest
i överensstämmelse med beredningens förslag dispenser i ökad utsträckning
lämnades att gälla tills vidare. I vad mån dispenser kunde medgivas för
längre tid än som nu vore brukligt syntes böra överlåtas åt arbetsrådet att
bedöma från fall till fall.

Landssekretariatet anför, att — med hänsyn till angelägenheten av att
förebygga missbruk av meddelade tillstånd till utökad arbetstid — som regel
borde gälla, att dispenserna gjordes tidsbestämda.

Även de anställdas centralorganisation uttalar sig i samma riktning. Organisationen
påpekar, att arbetsrådet genom tidsbegränsningen erhölle effektiv
möjlighet att kontrollera, att arbetstagarpartens samtycke fortfarande vöre
för handen.

I motsats härtill har statskontoret tillstyrkt besparingsberedningens förslag
i ämnet. Ämbetsverket anför, att i vart fall giltighetstiden för rådets beslut
borde kunna utsträckas åtskilligt utöver vad som nu syntes vara förhållandet.

Besparingsberedningens förslag rörande minskning av antalet ledamöter
i arbetsrådet har i flertalet yttranden avstyrkts.

Arbetsrådet yttrar sig på följande sätt.

Förslaget, som innebure, att vid rådets sammanträden skulle närvara högst
en representant för respektive arbetsgivare och arbetare, skulle enligt rådets
uppfattning medföra allvarliga olägenheter. De ärenden, som handlades enligt
allmänna arbetstidslagen, berörde så vitt skilda områden inom industri och
annan näring, som omfattades av nämnda lag, att två representanter från vardera
sidan finge anses vara ett minimum för tillgodoseende av den erfarenhet
och sakkunskap, utan vilka rådets auktoritet skulle äventyras. Ett genomförande
av beredningens förslag skulle vidare innebära, att vid handläggningen
av ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln
icke skulle närvara någon av de arbetsgivar- eller arbetarrepresentanter,
som utsetts enligt bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. En dylik
sammansättning av rådet skulle utan tvivel medföra vådor ur synpunkten
av kontinuitet i rådets avgöranden. Arbetsrådet hade nämligen dittills sökt
att i möjligaste mån genomföra en enhetlig och likartad tolkning och tilllämpning
av de tre arbetstidslagarna. Att så kunnat ske hade till stor del varit
beroende på att en representant från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan,
utsedda för handläggningen av ärenden enligt allmänna arbetstidslagen,
jämväl deltagit i avgörandena av ärenden enligt de båda övriga arbetstidslagarna.
Den stadga och enhetlighet i rådets praxis, som därigenom erhållits,
torde icke böra underskattas. Det av beredningen uppmärksammade förhållandet,
att rådets beslut i regel vöre enhälliga, och vilket förhållande av
beredningen syntes hava tolkats så, att de av rådet behandlade ärendena
knappast föranledde någon meningsskiljaktighet, berodde i liög grad på den
omständigheten, att vid rådets överläggningar ävensom vid förhandlingar
vid besök på arbetsplatser förekommande stridiga åsikter kunnat sammanjämkas.

Socialstyrelsen anför bland annat.

Enligt förslaget skulle allenast en representant för vardera partssidan deltaga
i besluten. Styrelsen måste beteckna en sådan anordning som mindre

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

lämplig. Det borde beaktas, att en partsrepresentant på ett så känsligt område
som arbetstidslagstiftningens kunde ställa berättigade anspråk på att
vid sitt ställningstagande få samverka med ytterligare en representant för
samma part. Det förhölle sig vidare otvivelaktigt så, att ett avgörande, bakom
vilket stöde dubbla representanter för vardera sidan, i längden mottoges med
väsentligt större förtroende än vad fallet skulle vara vid enkel representation.
För arbetsrådets del tillkomme, såsom rådet framhållit, betydelsen av att
partsrepresentant för ärenden enligt allmänna arbetstidslagen jämväl deltoge
i prövningen av ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för
detaljhandeln.

Nedskärningen av antalet ledamöter, som äga deltaga i rådets beslut, från
högst sju till högst fem vore — anför landssekretariatet — med hänsyn särskilt
till vikten av en enhetlig praxis på arbetstidslagstiftningens område en
olycklig åtgärd. Sekretariatet understryker särskilt den stora betydelsen av
att partsrepresentanterna för mål enligt allmänna arbetstidslagen jämväl deltaga
i prövningen av mål enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för
detaljhandeln.

Även de anställdas centralorganisation motsätter sig en minskning av antalet
ledamöter i rådet.

Icke heller statskontoret har ansett sig kunna biträda beredningens förslag.
Statskontoret uttalar, att ämbetsverket icke kunnat värja sig för den också
av arbetsrådet hävdade uppfattningen, att den stadga och enhetlighet i rådets
praxis, som emåtts genom den nu gällande ordningen för handläggningen
av ärenden enligt de olika arbetstidslagarna, skulle vid bifall till beredningens
förslag kunna mer eller mindre äventyras. Statskontoret anser
däremot, att några olägenheter icke skulle behöva uppstå, om genom uteslutande
av den tredje utan förslag utsedde ledamoten antalet rådsledamöter
sänktes till sex.

Riksförsäkringsanstalten, som icke direkt uttalar sig angående ledamotsantalet
i rådet, framhåller emellertid, att de ärenden, som handlades av rådet,
ofta vore av betydande intresse ur yrkesinspektionens synpunkt och att
det därför vore av vikt, att icke i besparingssyfte sådana organisationsåtgärder
vidtoges, som vore ägnade att förminska yrkesinspektionens möjligheter
att genom någon sin representant fortlöpande följa rådets verksamhet och
deltaga i dess avgöranden.

Besparingsberedningens förslag rörande överflyttande i vissa fall
av beslutanderätten från rådet till dess ordförande har
avstyrkts av arbetsrådet, socialstyrelsen, landssekretariatet och de anställdas
centralorganisation, medan en reservant i socialstyrelsen ävensom statskontoret
i huvudsak givit förslaget sin anslutning.

Sin ståndpunkt i ämnet motiverar arbetsrådet sålunda.

Besparingsberedningen hade ansett, att antalet sammanträdesdagar skulle
kunna minskas till i genomsnitt ett sammanträde i månaden. Beredningen
hade därvid tänkt sig, att detta skulle åstadkommas genom att åt rådets ordförande
överlätes att fatta beslut i alla sådana ärenden, i vilka bifall till före -

Kunni. Mctj:ts proposition nr 343■ 15

liggande framställning tillstyrkts av arbetarparten eller i vilka enighet eljest
ernåtts.

Till en början kunde framhållas, att de ärenden, i vilka tillstyrkan sålunda
föreläge. visserligen kvantitativt vore betydande, men att de vid föredragningen
och fattande av beslut icke toge lång tid i anspråk. Ett uteslutande
av dessa ärenden från föredragning inom rådet spelade på den grund ingen
nämnvärd roll ur synpunkten av minskning av antalet sammanträdesdagar.

I fråga om de ärenden åter, som ur principiell eller praktisk synpunkt vore
av stor räckvidd eller i vilka bifall icke tillstyrkts från arbetarsidan, skulle
den av beredningen anvisade utvägen med endast ett sammanträde i månaden
vara synnerligt oläglig. Enligt nu gällande arbetstidslagar ägde ordföranden
icke att mellan sammanträdena meddela beslut i ärenden, som avsåge
dispenser enligt 5 § i de olika arbetstidslagarna (utökning av den ordinarie
arbetstiden eller annan fördelning än i 4 § av resp. lagar stadgas). Då
ansökningar om förlängning av ordinarie arbetstid för tillgodoseende av den
militära och ekonomiska försvarsberedskapens krav under nu rådande förhållanden
vore vanligen förekommande, kunde avstyrkande yttranden finn
arbetarpartens sida medföra till sina konsekvenser ödesdigra uppskov med
dylika ärendens handläggning. Ett genomförande av beredningens förslag
förutsatte en lagändring, som medgåve ordföranden rätt att i dylika ärenden
fatta beslut mellan sammanträdena.

Att till arbetsrådet inkomna ansökningar örn eftergifter från bestämmelserna
i arbetstidslagarna så ofta som fallet vore lillstyrktes av arbetarparten
hade utan tvivel sin grund i det förtroende för rådets avgöranden, som skapats
genom att arbetarnas egna representanter deltoge i rådets beslut. Det
av beredningen föreslagna förfarandet kunde lätteligen rubba förtroendet för
rådets verksamhet och sålunda — genom att från arbetarsidan i större omfattning
än dittills avstyrkande yttranden lämnades — i stället för minskning
giva anledning till ökning av rådets arbetsbörda.

Såsom ledamot av rådet tjänstgjorde sedan många år chefen för riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå. Det hände ej sällan, att i yttranden
över ansökningar — även om yttrandena utmynna i tillstyrkande av bifall —
gjordes anmärkningar mot hygieniska förhållanden, skyddsanordningar eller
dylikt på arbetsplatserna. Det vore tydligen av allmänt intresse, att yrkesinspektionen
genom nämnda ledamots närvaro vid sammanträdena så skyndsamt
som möjligt finge del av dessa erinringar.

Jämlikt 9 g 8 mom. lagen om arbetstidens begränsning ägde ordföranden i
fråga om ansökningar örn övertid att i brådskande fall meddela beslut. Hade
sådant beslut fattats, skulle rådet vid sitt första därefter följande sammanträde
taga under omprövning, huruvida beslutet skulle äga bestånd. Nämnda
bestämmelse gällde även övertid, som kunde beviljas enligt lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. Dittills hade inom arbetsrådet
iakttagits den praxis, att ordföranden i synnerligen brådskande fall fattat
beslut mellan rådets sammanträden. Därvid hade i regel beslut meddelats interimistiskt
för mycket kort lid (en eller ett par veckor), varefter rådet vid
efterföljande .sammanträde såväl prövat ordförandens beslut sorn avgjort
ärendet i vad avsåge övertid under längre tid framåt. — Den av beredningen
föreslagna anordningen innebure, att ordföranden i de allra flesta ärenden
ensam skulle fatta beslut. Det vore givet, alt bestämmelsen örn alt rådet
skulle pröva örn beslutet skulle äga bestånd med eli sådant arbetssätt bomme
att nedsjunka till en tom formalitet. Därigenom .skulle åstadkommas en
»byråkratisering» i strid mot grundlinjerna för rådets verksamhet. Denna
byråkralisering» skulle minska ledamöternas inflytande på rådets verksamhet
och medföra, att ledamöterna ej så ofta som nödigt vore bomme i kontakt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

med näringslivets aktuella krav samt utan tvivel föranleda en ödesdiger minskning
i förtroendet för rådets avgöranden. En dylik sänkning av arbetsrådets
auktoritet kunde näppeligen uppvägas av den relativt ringa besparing i rådets
utgifter, som den föreslagna åtgärden skulle medföra.

Socialstyrelsens yttrande är i denna del av följande innehåll.

Enligt beredningens förslag skulle det faktiska avgörandet i en mängd ärenden
delegeras till arbetsrådets ordförande. Rådets sammanträden skulle
minskas till i genomsnitt ett i månaden. Vid sådant sammanträde skulle arbetsrådet
pröva de beslut, som ordföranden interimistiskt fattat. Man syntes
då rätt väsentligt ha avlägsnat sig från den ursprungliga organisationstanken.
Att denna emellertid varit riktig framginge av det förtroende, med vilket parterna
mottagit arbetsrådets avgöranden. Den good will, som därigenom skapats
för arbetstidslagstiftningen under arbetsrådets nuvarande organisation,
måste betraktas som en tillgång av största betydelse. Därtill komme, att en
förändrad organisationsform enligt beredningens förslag i denna del knappast
skulle medföra någon nämnvärd besparing, eftersom ifrågavarande ärenden
enligt vad styrelsen förutsatte icke kunde föranleda någon utökning av
antalet eljest erforderliga sammanträden. Däremot skulle den vara psykologiskt
oklok och kunna skapa konsekvenser på arbetsmarknaden, som ur samhällets
synpunkter bleve mindre önskvärda.

Landssekretariatet har anslutit sig till vad arbetsrådet i ämnet anfört.

De anställdas centralorganisation gör följande uttlanden.

Organisationen ville understryka det olämpliga i att tillstyrkan från de
närmast berörda arbetstagarna skulle vara tillräcklig för att överflytta beslutanderätten
från arbetsrådet till dess ordförande. Med hänsyn till att organisationsväsendet
inom vissa områden av arbetsmarknaden ännu ej vunnit
absolut fasthet vore det av synnerligen stor vikt, att frågan örn undantag
från arbetstidslagarnas tillämpning gjordes till föremål för en noggrann och
allsidig prövning. Detta förutsatte, att sådana sakkunniga, vilka direkt representerade
arbetsgivare och arbetstagare, medverkade i besluten. Trots att
det ytterst sällan förekommit att arbetsrådet avslagit framställning, som tillstyrkts
av arbetstagarparten, vore det för upprätthållande av beslutens auktoritet
betydelsefullt att partsrepresentanterna deltagit i ärendenas behandling.
Risken förefunnes alltid, att en mindre arbetstagargrupp kunde tillstyrka ett
beslut, vars konsekvenser för en stor kår i övrigt den ej hade förutsättning
att bedöma.

Statskontoret anför.

Statskontoret ansåge hinder icke föreligga för att på arbetsrådets ordförande
överflytta beslutanderätten i sådana ärenden, som avsåge medgivanden,
om vilka parterna enats. Av den av beredningen lämnade redogörelsen
framginge nämligen, att beträffande under år 1940 avgjorda ärenden, som
avsåge utsträckning av den ordinarie arbetstiden (5 § allm. arbetstidslagen),
rådets beslut tillstyrkts av vederbörande sammanslutningar i 3,157 av 3,297
fall samt att i fråga om beslut jämlikt 7 § samma lag dylikt tillstyrkande förelegat
i 1,148 av 1,196 fall. Med hänsyn därtill och då ordföranden redan
jämlikt gällande bestämmelser ägde meddela interimistiska beslut i ärenden
angående övertidsarbete, syntes det — i betraktande jämväl av den stadga i
rättstillämpningen, som numera torde hava vunnits — icke vara behövligt,
att arbetsrådet toge under särskild omprövning, huruvida dylika beslut skulle
äga bestånd eller ej. Statskontoret tillstyrkte därför bifall till beredningens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

17

Jämlikt instruktionen för arbetsrådet skulle rådet sammanträda i regel
minst två dagar varje vecka. Det högsta antalet sammanträdesdagar. varunder
dagarvode finge utgå, vore för närvarande 120 för budgetår. I syfte att
nedbringa kostnaderna för dagarvoden och med hänsyn till de föreslagna
förenklingarna i rådets arbetssätt hade beredningen förordat, att antalet erforderliga
sammanträdesdagar skulle fastställas till tolv per år eller i medeltal
en dag varje månad. Statskontoret vöre ense med besparingsberedningen
därom, att — därest den förordade rationaliseringen av rådets arbetssätt komme
till stånd — en icke ringa begränsning av antalet sammanträdesdagar
med därav följande kostnadsbesparing borde kunna åvägabringas. Med hänsyn
till önskvärdheten av att rådets arbetsresultat icke onödigtvis fördröjdes
syntes dock en så betydande reduktion av dagantalet, som beredningen föreslagit,
icke tillrådlig. Ämbetsverket förordade i stället, att antalet sammanträdesdagar
fixerades till 50 å 55 för år eller till i medeltal en dag i veckan.

En reservant i socialstyrelsen har uttalat, att besparingsberedningens förslag
syntes utvisa, att åtskilliga av de på arbetsrådets prövning ankommande
ärenden vore av sådan natur, att deras avgörande borde utan olägenhet
kunna delegeras till rådets ordförande.

Över besparingsberedningens förslag rörande arvodena till arbetsrådets
ledamöter och suppleanter hava yttranden avgivits
av arbetsrådet, statskontoret och landssekretariatet.

Arbetsrådet har gjort följande uttalanden.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1919 års lagtima riksdag angående anslag
till arbetsrådet m. m. hade föredragande departementschefen uttalat följande:
»För att arbetsrådet skall på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin ansvarsfulla
uppgift, är det av största vikt, att detsamma tillföres nödig kompetens
och sakkunskap. Avlöningsförmånerna för rådets ledamöter böra
därför göras så förmånliga, att de för uppdraget lämpligaste personerna kunna
förvärvas.» Detta uttalande ägde utan tvivel fortfarande giltighet. Det syntes
ofrånkomligt, att rådets ledamöter erhölle särskilt årsarvode för sin ansvarsfyllda
uppgift. Ledamöterna åtnjöte visserligen dagarvode för varje sammanträde
de bevistade i rådet, men detta arvode utgjorde allenast ersättning för
tid, som ledamöterna därigenom ginge förlustiga för upprätthållandet av
andra befattningar eller för utförandet av privat verksamhet. Till ledamöternas
åligganden hörde dock icke blott att närvara vid rådets sammanträden
och deltaga i besluten. Ledamöterna måste även utom tiden för sammanträdena
ägna sig åt de ärenden, som vore föremål för handläggning i rådet:
i förväg noggrant sätta sig in i ärendena, konferera med organisationer för
olika fack inom näringslivet, med uppmärksamhet följa utvecklingen på arbetstidslagstiftningens
område m. m. Årsarvodet vore vidare avsett att i viss
mån utgöra ersättning för ledamöternas befattning med ärenden under tjänsteresor
för rådets räkning. Ett uttryck härför vore, att suppleant — vilken icke
åtnjöte årsarvode — under tjänsteresa erhölle högre dagarvode än ordinarie
ledamot.

Ledamöternas årsarvoden hade tidigare utgått nied högre belopp än vad
för närvarande vore fallet. Det vöre att märka, att årsarvodet till ordförandens
ställföreträdare från tidpunkten för arbetsrådets tillkomst (år 1919) till och
med den 30 september 1923 utgått med 12,000 kronor jämte dyrtidstillägg
samt att övriga ledamöters årsarvoden till och med utgången av sistnämnda
är uppgått till 5,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

Bihang till riksdagens protokoll I!H2. 1 sami. Nr 343.

2

18

Kunut. Maj.ts proposition nr 343.

I samband nied tillkomsten av lantarbetstidslagen år 1936 hade årsarvodet
för ordförandens ställföreträdare, vilket sedan den 1 juli 1933 utgått med
1,300 kronor, höjts till 2,000 kronor och årsarvodet för övriga ledamöter från
förutvarande 1,200 till 1,500 kronor. Sedan dess har den inträdda och alltjämt
fortgående stegringen i levnadskostnaderna medfört, att ledamöternas
arvoden, som icke vore förenade med rörligt tillägg, i realiteten undergått och
alltjämt underginge en minskning. Tillkomsten av lantarbetstidslagen och den
är 1939 utfärdade arbetstidslagen för detaljhandeln hade dessutom medfört
ökning i ledamöternas arbetsbörda.

Något sakligt skäl till sänkning av det dagarvode, som sedan många år
utgått till ordförandens ställföreträdare, hade icke av beredningen anförts.

Arbetsrådet funne sålunda för sin del — även med beaktande av de statsiinansiella
skäl som kunde ligga till grund för besparingsberedningens uttalande
— att någon sänkning av de till rådets ledamöter utgående års- och
dagarvodena icke borde äga rum.

Landssekretariatet har anslutit sig till de synpunkter, som framförts av
arbetsrådet. Landssekretariatet erinrar ock örn att sekretariatet i annat
sammanhang avstyrkt ett av besparingsberedningen framlagt förslag om borttagande
av årsarvodena till vissa ledamöter av arbetsdomstolen.

Statskontoret har förordat vissa jämkningar i det av beredningen framlagda
förslaget. Statskontoret anför i huvudsak följande.

Beredningens förslag med avseende ä arvodena till rådets ledamöter kunde
statskontoret icke helt biträda. Såsom arbetsrådet framhållit, hörde det till
ledamöternas åligganden icke blott att närvara vid rådets sammanträden utan
även att mellan sammanträdena ägna måhända mången gång icke obetydlig
lid åt att sätta sig in i de ärenden, som skulle föredragas vid kommande
sammanträden, att konferera med olika fackorganisationer m. m. Det torde
ligga i sakens natur, att en dylik förhandsberedning vore ur olika synpunkter
av stort värde för den kommande handläggningen av ärendena inom rådet.
Då årsarvodena vore avsedda att utgöra ersättning för detta förberedande
arbete, syntes det statskontoret icke lämpligt att utan vidare slopa desamma.
Beredningen hade i en tidigare promemoria föreslagit indragning av årsarvodena
till arbetsdomstolens ledamöter. Statskontoret hade i yttrande den
27 oktober 1941 över detta förslag tillstyrkt, att gottgörelse till sagda ledamöter
skulle utgå endast i form av dagarvode. Därvid vore emellertid att
märka, att dagarvodena till arbetsdomstolens ledamöter vore väsentligt högre
än motsvarande arvoden till arbetsrådets ledamöter. Statskontoret finge fördenskull
tillstyrka beredningens nu föreliggande förslag pä det sätt, att ämbetsverket
föresloge, att årsarvodet till annan ledamot av arbetsrådet än ordföranden
och ordförandens ställföreträdare indroges, men att i stället dagarvodet
till annan ledamot och till suppleant för denne ökades från 20
kronor till 30 kronor. Därest antalet sammanträdesdagar fastställdes till en
dag i veckan innebure förslaget, alt sagda ledamöter skulle äga åtnjuta ersättning
med 520 kronor för arbetet mellan sammanträdesdagarna eller med
10 kronor för varje dags hemarbete. Någon sänkning av dagarvodet till ordförandens
ställföreträdare och dennes suppleant torde icke böra vidtagas.
Däremot synes intet vara att invända mot, att årsarvodet till ställföreträdaren
i enlighet med vad beredningen föreslagit reducerades till det belopp, varmed
detsamma utgått vid tiden närmast före lantarbetstidslagens tillkomst, eller
till 1,300 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

19

Med anledning av besparingsberedningens förslag rörande arbelsrådets
personal hava yttranden avgivits av arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen,
landssekretariatet och statskontoret.

Arbetsrådet uttalar sig först rörande förslaget om nedflyttning av den ordinarie
sekreterartjönsten hos rådet från lönegraden A 26 till lönegraden A 24.
Rådet anför härom.

Arbetsrådets ursprungliga stat (1919) hade bland annat upptagit två föredragande
ledamöter med arvoden å 12,000 kronor samt en sekreterare tillika
föredragande, med avlöning enligt tredje normalgraden (byråchefslön). Under
år 1920 måste ytterligare två sekreterare, tillika föredragande, i tredje
normalgraden samt en sekreterare i andra normalgraden anställas. Under
tiden från och med den 1 januari 1921 till den 1 juli 1926 tjänstgjorde hos
rådet — förutom under vissa tider en eller två sekreterare i andra normalgraden
— en sekreterare med föredragningsskyldighet och byråchefs lön.
Under tiden från och med den 1 juli 1926 till tidpunkten för ikraftträdandet
av 1936 års lantarbetstidslag ombesörjdes föredragningen jämte sekreterargöromålen
huvudsakligen av ordföranden, tillika byråchefen. I samband med
tillkomsten av nämnda lag anställdes hos rådet en ordinarie sekreterare i
26:e lönegraden. Arbetsrådet hade hemställt, att sekreterartjänsten — i anslutning
till den anordning, som ursprungligen avsetts i fråga örn sekreterarbefattningen
hos rådet och som sedermera under lång tid tillämpats — skulle
placeras i 30 :e lönegraden. Placeringen av sekreterartjänsten i 26:e lönegraden
hade grundats på ett utlåtande av statskontoret, som förklarat sig
hava blivit övertygat örn att anställandet av en sekreterare med föredragningsskyldighet
vore av behovet påkallat men ansett att nämnda befattningshavare
—- i enlighet med inom den civila statsförvaltningen i övrigt
gällande praxis — borde erhålla lön enligt sistnämnda lönegrad.

Besparingsberedningen syntes motivera sitt förslag att sänka lönegradsplaceringen
för sekreteraren därmed, att föredragning av ärenden inom rådet
endast vid fall av särskild arbetsanhopning skulle överlåtas åt denne samt
att ordföranden själv skulle övertaga föredragningen av huvudparten av förekommande
ärenden. Beredningens uttalande vore emellertid på denna punkt
icke fullt klart. I sitt uttalande utginge nämligen beredningen till en början
ifrån, att ordförandebefattningen i rådet — i motsats till vad som sedan
lång tid vore fallet — icke vore förenad med byråchefstjänsten och komme
därvid till det resultatet, att föredragningen i huvudsak borde ombesörjas
av byråchefen. Huruvida så enligt beredningens mening borde vara fallet
även vid en förening av nämnda befattningar framginge icke av uttalandet.

Enligt arbetsrådets uppfattning borde — åtminstone så länge ordförandeocli
byråchefsbefattningarna innehades av samma person — föredragningen
av ärenden inom rådet handhavas av sekreterare. De förhållanden, sorn år
1936 motiverade tillsättandet av en sekreterartjänst med föredragningsskyldighet
ägde fortfarande bestånd. Den omständigheten, att rådets verksamhetsområde
sedan dess utökats genom tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln,
talade ytterligare emot att ordföranden belastades med vittgående
föredragningsskyldighet. Det vore att märka, att antalet till rådet inkomna
ärenden, som år 1925 utgjort omkring 1,000, år 1940 stigit till över 6,000

Arbetsrådet ansåge, att den ordinarie befattningen såsom sekreterare hos
rådet borde bibehållas i nuvarande lönegrad A 2(5. 1 detta sammanhang
kunde framhållas, att 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i sitt den 21
maj 1941 avgivna betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

vad avsåge allmänna civilförvaltningen icke framlagt något förslag om nedflvttning
av sekreterartjänsten hos rådet till lägre lönegrad.

Med avseende å den extra ordinarie sekreterarbefattningen hos rådet har
rådet gjort följande uttalanden.

I samband med tillkomsten av 1939 års arbetstidslag för detaljhandeln
hade tillsatts en sekreterarbefattning i lönegraden Eo 26. Dennes tjänsteåligganden
hade väsentligen varit av samma slag som den ordinarie sekreterarens
göromål. Besparingsberedningen hade anmärkt, att arbetstidslagen för
detaljhandeln icke medfört fullt så stor stegring i rådets arbetsbörda som
beräknats vid tiden för rådets anslagsäskanden i anledning av tillkomsten
av den nya lagen. Även örn detta i viss mån vore riktigt, bade dock antalet
ärenden enligt arbetstidslagen för detaljhandeln utvisat en fortgående ökning.
Sedan sistnämnda lags tillkomst bade vidare ärenden enligt allmänna
arbetstidslagen ökat i antal. Beredningen ansåge, att rådets arbetsbörda kulminerat
under år 1940. Detta vore emellertid icke fallet. Beredningen bade
för att belysa tendensen anfört siffror, som avsåge antalet inkomna ärenden
under första kvartalet 1941 jämförda med motsvarande siffror för samma
kvartal år 1940. Utsträcktes emellertid jämförelsen — såsom numera vore
möjligt — till längre tidsperiod, erhölles en annan bild av läget. Under tiden
1 januari—30 september 1940 hade sålunda till arbetsrådet inkommit 3,905
ärenden enligt allmänna arbetstidslagen, 151 ärenden enligt lantarbetstidslagen
och 698 ärenden enligt arbetstidslagen för detaljhandeln eller sammanlagt
4.754 ärenden. Motsvarande siffror för tiden 1 januari—30 september
1941 vore 3,653, 101 och 1,038 eller sammanlagt 4.792. Sistnämnda siffror
visade sålunda i jämförelse med föregående år en ökning av rådets arbetsbörda.

Lantårbetstidslagen av den 15 juni 1939 och arbetstidslagen för detaljhandeln
av den 22 juni samma år upphörde att gälla den 1 november 1942,
respektive den 1 januari 1943. Dessa lagar torde emellertid — såvitt nu
kunde överblickas — komma att ersättas med nya, reviderade arbetstidslagar
för de verksamhetsområden, som omfattades av nämnda lagar. Det
vore att vänta, att dessa reviderade arbetstidslagar åtminstone under en övergångsperiod
bomme att medföra en ökning i rådets arbetsbörda.

De av kriget orsakade exceptionella förhållandena i vårt land hade medfört
ökade krav på arbetsrådet. Det gällde sålunda bland annat att i tvistiga
ärenden företaga noggranna utredningar, därvid måste undersökas å ena sidan
vilka militära eller försvarsekonomiska skäl som nödvändiggjorde en utökning
av produktionen och å andra sidan vilka möjligheter, som förelåge
att åstadkomma detta utan tillgripande av utsträckt ordinarie arbetstid
eller övertid. Det vöre givet, att en indragning av den extra ordinarie
sekreterartjänsten under nuvarande förhållanden kunde innebära allvarliga
vådor för arbetsrådets verksamhet. — Därtill bomme en annan omständighet,
som under rådande krisförhållanden gjorde en dylik åtgärd olämplig. Av
de nuvarande innehavarna av sekreterarbefattningarna vore den ene reservofficer
och den andre landstormsofficer. De vore vid olika tillfällen inkallade
till militärtjänstgöring. Det vore givet, att stora svårigheter för organiserandet
av arbetet inom rådet skulle uppstå, örn extra ordinarie sekreterartjänsten
indroges.

Med hänsyn till det anförda anser arbetsrådet, att frågan örn indragning
av den extra ordinarie sekreterartjänsten bör anstå så länge nuvarande förhållanden
bestå eller i varje fall till dess en stabilisering i läget inträtt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

21

Vidare avstyrker arbetsrådet förslaget om minskning av biträdespersonalen
med ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2. Rådet anför i denna del följande.

Beredningen hade såsom skäl för minskningen till en början anfört, att
under den å rådets avlöningsstat för innevarande budgetår upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal inräknats ett belopp
av 900 kronor till kostnad för renskrivning enligt räkning samt för annat
tillfälligt arbetsbiträde, främst avsett att täcka det behov av extra arbetskraft,
som brukade inträda under hösten, samt att under hösten 1940 någon
extra arbetskraft icke behövt tagas i anspråk, trots att rådets arbetsbörda då
visat en sedvanlig säsongmässig stegring. Nämnda av beredningen anmärkta
förhållande, som hade sin grund i att rådets arbetsbörda icke stegrats i den
grad, som vid tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln antagits, syntes
kunna åberopas som skäl för en nedsättning i rådets anslagsäskanden för
nästkommande budgetår med ifrågavarande belopp, 900 kronor, men kunde
enligt rådets mening icke motivera en indragning av en skrivbiträdestjänst.
Arbetsrådet hade sedan år 1938 haft full sysselsättning för två skrivbiträden
och hade dessutom vid tillfällen av arbetsanhopning nödgats anlita tillfällig
skrivhjälp. Att arbetsrådet trots den sedan dess i det stora hela oförändrade
arbetsbördan under senare tiden endast i mycket ringa omfattning behövt
taga extra arbetskraft i anspråk berodde på att rådet genom en alltjämt fortgående
rationalisering — genom utökad användning av tryckta blanketter,
stencilering av vissa utskrifter m. m. — sökt att i möjligaste mån förenkla
kontorsarbetet och effektivisera personalens arbete. — Beredningen hade vidare
anfört, att ett genomförande av beredningens förslag örn rätt för ordföranden
att i vissa fall ensam meddela beslut skulle medföra en viss minskning
i skrivarbetet. Den något jämnare fördelning av skrivarbetet — någon
minskning kunde det icke bliva fråga om — som skulle kunna åstadkommas
genom en dylik anordning, vilken rådet såsom förut angivits ansåge icke
böra komma till stånd, spelade obetydlig roll och syntes näppeligen kunna
inverka på frågan om en skrivbiträdestjänst borde bibehållas eller icke.

Till arbetsrådets uttalande rörande rådets personalbehov har landssekretariatet
helt och hållet anslutit sig, medan svenska arbetsgivareföreningen
framhållit, att för närvarande möjlighet knappast syntes föreligga att verkställa
indragning av tjänster hos rådet.

Statskontoret har icke ansett sig kunna förorda besparingsberedningens
förslag örn nedflyttning av den ordinarie sekreterartjänsten från lönegraden
A 26 till lönegraden A 24. Däremot har ämbetsverket tillstyrkt beredningens
förslag om indragning av den extra ordinarie sekreterartjänsten och
av en extra ordinarie skrivbiträdestjänst. Vidare har .statskontoret föreslagit,
att den ordinarie notariebefattningen skulle uppföras på övergångsstat
för att vid inträffande ledighet ersättas med en amanuenstjänst.

Departementschefen.

Medan allmänna arbetstidslagen gäller utan tidsbegränsning, upphöra —
såsom arbetsrådet i sitt yttrande framhållit—lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln att gälla den 31 oktober respektive den 31 december
1942. Förslag till ny lantarbetstidslag och ny arbetstidslag för detalj -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

handeln hava emellertid utarbetats och anmäler jag denna dag i annat sammanhang
dessa lagförslag för remiss till lagrådet. Enligt förslagen, som i stort
sett överensstämma med nuvarande lagar, skulle den nya lantarbetstidslagen
träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den
1 juli 1942 och i övrigt den 1 november 1942 samt gälla till och med den
31 oktober 1945, medan den nya arbetstidslagen för detaljhandeln skulle
träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den
1 augusti 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gälla till och med den
31 december 1945.

I sammanhang med frågan örn ny arbetstidslag för detaljhandeln anmäler
jag denna dag för remiss till lagrådet även förslag till ny butikstängningslag,
avsedd att tillämpas för tiden 1 januari 1943—31 december 1945 och att
träda i stället för den nuvarande butikstängningslagen av den 22 juni 1939,
som gäller för tiden 1 januari 1940—31 december 1942. Under det att för
närvarande arbetsrådet icke bär att utöva några funktioner enligt butikstängningslagen,
skulle enligt förslaget i ämnet rådet få till uppgift att i vissa
fall träffa avgöranden och avgiva utlåtanden angående lagens tillämpning.
Vid bifall till lagförslaget har man att räkna med att arbetsrådets arbetsbörda
skall — i varje fall till en början — komma att i viss utsträckning ökas.
Enligt förslaget skall arbetsrådet redan från och med den 1 oktober 1942
äga meddela beslut enligt den nya lagen, dock med verkan tidigast från lagens
ikraftträdande.

Jag övergår därefter till en prövning av de olika i besparingsberedningens
promemoria framlagda förslagen.

Vad först beträffar besparingsberedningens förslag, att högst fem ledamöter
skulle få deltaga i handläggningen av ärende i rådet, medan enligt
gällande arbetstidslagar motsvarande antal är sju, innebär detta förslag att
blott en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna skulle kunna
deltaga i rådets beslut. I de avgivna yttrandena hava starka betänkligheter
framförts mot förslaget. Sålunda har anförts, att en reducering av partsrepresentationen
skulle innebära en minskning av den erfarenhet och sakkunskap,
som står rådet till buds, och därmed äventyra rådets auktoritet.
Vidare har framhållits, att, därest förslaget genomfördes, detta skulle
få som konsekvens att vid handläggningen av ärenden enligt lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln icke skulle kunna närvara någon
av de arbetsgivar- eller arbetarrepresentanter, som utsetts enligt bestämmelserna
i allmänna arbetstidslagen, och att en dylik sammansättning av rådet
skulle medföra vådor ur synpunkten av kontinuitet i rådets avgöranden. Då
jag till fullo delar de sålunda framförda betänkligheterna, anser jag mig
icke kunna biträda beredningens förslag.

Icke heller statskontorets förslag örn minskning av antalet ledamöter i rådet
till sex genom uteslutande ur rådet av den tredje utan förslag utsedde
ledamoten kan jag förorda. Ett bifall till detta förslag skulle nämligen även
medföra minskade möjligheter att tillföra rådet den sakkunskap på olika
områden, varav rådet måste anses vara i behov. Därjämte skulle förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

23

genomförande medföra en av omständigheterna knappast motiverad rubbning
i den nuvarande proportionen mellan antalet opartiska ledamöter å ena
sidan och antalet partsrepresentanter å den andra.

Vidkommande härefter beredningens förslag örn överflyttande å ordföranden
av beslutanderätten i alla sådana ärenden, i vilka bifall till föreliggande
framställning tillstyrkts av arbetarparten eller i vilka enighet mellan parterna
eljest uppnåtts, delar jag de farhågor, som uttalats av bland andra
arbetsrådet och socialstyrelsen, för att förtroendet för rådet skulle komma att
i avsevärd mån minskas, därest —- såsom skulle ske vid bifall till förslaget
— rådets partsrepresentanter i flertalet ärenden ställdes helt utanför avgörandet.
Jag hyser vidare den uppfattningen att det, även om förslaget genomfördes,
icke skulle bliva möjligt att i den utsträckning beredningen tänkt
sig inskränka antalet rådssammanträden. Arbetstidsärendena äro nämligen
ofta nog av den natur att ett avgörande måste träffas utan längre dröjsmål
och beslut bör i tveksamma fall icke annat än rent interimistiskt kunna
träffas av rådets ordförande. Sannolikt skulle därför den uppkommande besparingen
bliva tämligen obetydlig. Med hänsyn härtill kan jag icke finna
att de med förslaget förenade fördelarna uppväga därmed följande olägenheter.

I konsekvens med den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, anser jag mig
icke böra ifrågasätta några ändringar i allmänna arbetstidslagens bestämmelser
rörande antalet ledamöter i rådet eller rörande sättet för utövande av
beslutanderätten inom rådet. Ej heller förordar jag vid anmälan denna dag
av förslagen örn ny lantarbetstidslag och ny arbetstidslag för detaljhandeln
i berörda hänseenden andra bestämmelser än som gälla enligt nuvarande
lagar i ämnet.

Vidare vill jag påpeka, att enligt det förslag till ny butikstängningslag,
som jag denna dag anmäler för remiss till lagrådet, för tjänstgöring i arbetsrådet
vid handläggning av ärenden, som avses i lagen, av Konungen
skola utses två med förhållandena inom lagens tillämpningsområde förtrogna
ledamöter, därav en skall utses bland personer, föreslagna av svenska
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna
av landsorganisationen i Sverige. Dessa ledamöter eller suppleanter för dem
skola alltid närvara vid behandling av ärenden, sorn avses i nämnda lag, och
ersätta två av de efter förslag enligt allmänna arbetstidslagen utsedda ledamöterna.
I övrigt skola om rådets beslutförhet gälla de i allmänna arbetstidslagen
intagna bestämmelserna. Detta förslag ansluter sig alltså nära till
motsvarande stadganden i arbetstidslagarna.

Av den föregående redogörelsen framgår, att arbetsrådet tidigare i stor utsträckning
meddelat dispenser att gälla tills vidare, men alt rådets dispensbeslut
numera som regel avse viss bestämd tid. Besparingsberedningen har
i denna del förordat en återgång till lidigare tillämpad praxis. Det ligger
emellertid i sakens natur, att ett system med tills vidare gällande dispenser
måste till en viss grad försvåra kontrollen över arbetstidslagarnas efterlevnad
och lätt kan leda till missbruk av lämnade medgivanden. Med

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

hänsyn härtill och i betraktande av de ogynnsamma erfarenheter, som vunnits
från den tid, då den tidigare ordningen beträffande dispenserna tillämpades,
anser jag mig icke kunna biträda beredningens förslag.

Beredningen har vidare förordat, att i de fall, där tidsbegränsade medgivanden
lämnas, dessa måtte få avse längre tid än som för närvarande är
fallet. Med anledning härav vill jag framhålla, att några allmänna riktlinjer
med avseende å den tid, för vilka medgivanden böra lämnas, svårligen kunna
uppdragas. Det bör bliva arbetsrådets sak att i varje särskilt fall besluta
rörande medgivandets längd, därvid rådet har att beakta samtliga föreliggande
omständigheter. Jag saknar emellertid skäl antaga, att det skulle
vara möjligt att genom en övergång till längre dispenstider vinna någon
nämnvärd lättnad i rådets arbetsbörda.

Under förutsättning att ärendena inom arbetsrådet i fortsättningen skola
handläggas på samma sätt som hittills, torde knappast antalet sammanträden
inom rådet kunna nämnvärt nedbringas. I varje fall torde detta icke bliva
fallet, för den händelse rådet skall få att handlägga jämväl ärenden enligt
butikstängningslagen. Tvärtom torde man för den närmaste tiden hava att
räkna med någon ökning av det antal sammanträden, som årligen behöver
hållas inom rådet.

Vad härefter beträffar besparingsberedningens förslag om indragning av
årsarvodena till flertalet av rådets ledamöter och övergång i samband därmed
till ett system av enbart dagarvoden får jag under hänvisning till vad
i de avgivna yttrandena anförts avstyrka detta förslag. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att jag tidigare ansett mig icke kunna biträda av beredningen
framlagda förslag angående indragning av årsarvodena till vissa ledamöter
i arbetsdomstolen och i försäkringsrådet.

Med hänsyn till den betydande arbetsbörda, som för närvarande åvilar
rådets ledamöter, ävensom den ökning i arbetet som är att förvänta efter
tillkomsten av den nya butikstängningslagen, synes det mig icke heller skäligt
att nu vidtaga någon nedsättning vare sig beträffande de årsarvoden
eller de dagarvoden, som utgå till ledamöterna. Gällande arvodesbestämmelser
torde således böra lämnas orubbade. Jag förutsätter härvid, att de ledamöter,
som enligt vad jag förordar skulle tillkomma med anledning av den
nya butikstängningslagen, skola åtnjuta års- och dagarvoden enligt samma
grunder, som gälla för övriga efter förslag utsedda ledamöter.

Enligt besparingsberedningens förslag skulle vidare av rådets icke ordinarie
personal sekreterartjänsten i lönegraden Eo 26 och skrivbiträdestjänsten
i lönegraden Eo 2 indragas, medan samtidigt den ordinarie sekreterartjänsten
i lönegraden A 26 skulle ersättas med en sekreterartjänst i
lönegraden A 24. Uteslutet är icke att, därest rådets arbetsuppgifter bibehållits
oförändrade, någon reduktion av rådets personal skulle hava kunnat
vidtagas. Örn däremot, på sätt här förutsättes, rådet skall få till uppgift att
handlägga även ärenden enligt butikstängningslagen, lärer en dylik reduktion
icke kunna ifrågakomma. Någon anledning att nedflytta den ordinarie
sekreterartjänsten från lönegraden A 26 till lönegraden A 24 synes mig under
förhanden varande omständigheter icke heller föreligga.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1942/43.

Avlöningsanslaget.

Såsom förut nämnts har arbetsrådets avlöningsanslag för budgetåret
1941/42 upptagits till 113,400 kronor.

Genom brev den 2 maj 1941 har Kungl. Majit fastställt följande av riksdagen
godkända avlöningsstat för rådet, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1941/42:

1.

2.

3.

4.

Avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ............................... 1

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ..........

Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... ;>

40.000

36,400

27.000

10.000

Summa förslagsanslag kronor 113,400.

Samtidigt har Kungl. Majit föreskrivit, att den å avlöningsstaten upptagna
anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, skall tills vidare från och med budgetåret 1941/42 disponeras på föl -

jande sätt.

Årsarvode till en ordförande och chef (befattningen inne haves

av ledamoten, tillika byråchefen) ........•...... •

Årsarvode till en ledamot, tillika ställföreträdare för ordföranden
.........................;■••••,.............

Årsarvoden å 1,500 kronor till 9 ledamöter ..............

Dagarvoden till ledamöter och suppleanter, förslagsvis . ...
Ersättningar till på arbetsrådets föranstaltande vid allmän
underrätt hörda vittnen och sakkunniga, förslagsvis ....

kronor 4,000

» 2,000

» 13,500

» 16,800

» 100

Summa kronor 36,400.

I skrivelse den 23 september 1941 har arbetsrådet — såsom förut nämnts
— framlagt beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för bestridande
av rådets avlöningskostnader. Därvid har rådet utgått från att
besparingsberedningens förslag beträffande rådet icke skola komma att genomföras.

Rådet har uppskattat utgifterna till avlöningar till ordinarie
tjänstemän till samma belopp, vartill desamma beräknats för det löpande,
eller alltså till 40,000 kronor.

Vad angår anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar
framhåller rådet, att de från posten utgående utgifterna till dagarvoden
till ledamöter och suppleanter, som för vart och ett av de senaste budgetåren
uppskattats till 16,800 kronor, under sistförflutna budgetår allenast uppgått
till 10,802 kronor, vilket berodde på att det visat sig möjligt att hålla ett
mindre antal sammanträden än som tidigare ansetts bliva nödvändigt. Rådet
beräknar för nästa budgetår kostnaderna för dagarvoden till ledamöter och
suppleanter till allenast 10,000 kronor. Då övriga utgifter under denna post

Bihang till riksdagens protokoll 11)42. 1 sami. ,\''r 343.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Departe
menis -chefen.

beräknats till oförändrade belopp, har rådet ansett arvodesposten i sin helhet
kunna upptagas till (4,000 + 2,000 + 13,500 + 10.000 -r 100) 29,600 kronor.

Beträffande posterna till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal och till rörligt tillägg ifrågasätter arbetsrådet icke någon
ändring. Posterna hava alltså upptagits till 27,000 respektive 10,000 kronor.

De totala avlöningskostnadema hava således beräknats till (40,000 +
29,600 + 27,000 + 10,000) 106,600 kronor.

I likhet med arbetsrådet anser jag anslagsposten till avlöningar till
ordinarie tjänstemän kunna upptagas till 40,000 kronor.

Beträffande posten till arvoden och särskilda ersättningar
räknar jag liksom arbetsrådet årsarvodena till ordföranden och till ordförandens
ställföreträdare till oförändrade belopp, alltså till 4.000 respektive
2,000 kronor.

För årsarvoden till övriga ledamöter får till en början beräknas samma
belopp som för löpande budgetår eller 13,500 kronor, vilket belopp är avsett
lör arvoden å 1,500 kronor till envar av 9 ledamöter. För handläggning av
ärenden enligt den nya butikstängningslagen skulle emellertid tillkomma 2
ledamöter, vilka — såsom förut nämnts — böra uppbära årsarvoden å 1,500
kronor. Då arbetsrådets befattning med butikstängningslagen kan antagas
börja den 1 oktober 1942, böra årsarvoden för dessa ledamöter beräknas
för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. För årsarvoden till rådets ledamöter
torde därför få upptagas ett belopp av (13,500 + 2,250) 15,750 kronor.

Handläggningen av ärenden enligt den nya butikstängningslagen torde såsom
nämnts — åtminstone i början — komma att för rådet medföra en del
extra arbete och nödvändiggöra någon ökning av antalet sammanträden.
Med hänsyn därtill ävensom till det ökade antalet ledamöter anser jag det
knappast tillrådligt att beräkna utgifterna för dagarvoden till ledamöter och
suppleanter till lägre belopp än 12,000 kronor.

För ersättningar till på arbetsrådets föranstaltande vid allmän underrätt
hörda vittnen och sakkunniga torde få avses ett belopp av 150 kronor.
Utgifterna för arvoden och särskilda ersättningar hava alltså av mig sammanlagt
beräknats till (4,000 + 2,000 + 15,750 + 12,000 150) 33,900 kronor.

övervägande skäl synas mig tala för att den nuvarande icke-ordinarie personalen
hos rådet skall bliva tillräcklig under nästa budgetår även därest
rådet får till uppgift att handlägga vissa ärenden enligt butikstängningslagen.
Jag räknar därför med att posten till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal också för nästa budgetår kan upptagas till 27,000
kronor. För den händelse mot förmodan en utökning av ifrågavarande personal
skulle bliva erforderlig, torde det få ankomma på arbetsrådet att göra
den framställning örn förstärkning av anslagsposten, som i följd härav kan
befinnas påkallad, varefter frågan härom torde få i särskild ordning underställas
riksdagens prövning.

Posten till rörligt tillägg bör. såsom föreslagits av arbetsrådet,
upptagas till 10,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

27

Medelsbehovet för avlöningar skulle enligt dessa beräkningar bliva (40,000
+ 33,900 + 27,000 + 10,000) 110,900 kronor.

Omkostnadsanslaget.

För användningen av det för innevarande budgetår till arbetsrådet: omkostnader
anvisade förslagsanslaget å 18,700 kronor har Kungl. Majit den 2 maj
1941 fastställt omkostnadsstat, upptagande följande poster:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................... kronor 200

2. Reseersättningar, förslagsvis ......................... • » 9,500

3. Expenser, förslagsvis ................................ * 9,000

Summa kronor 18,700

Av det för expenser upptagna beloppet hava 400 kronor avsetts för lyse
och 8,600 kronor för övriga expenser.

I förenämnda skrivelse den 23 september 1941 har arbetsrådet beräknat
medelsbehovet för nästa budgetår för sagda ändamål.

Posten till sjukvård m. m., har därvid upptagits till oförändrat belopp,
200 kronor.

Beträffande posten till reseersättningar föreslås med hänsyn till
minskad belastning en nedsättning till 8,500 kronor.

För expenser beräknas även för nästa budgetår 9,000 kronor, därav
400 kronor för lyse och 8,600 kronor för övriga expenser.

Sammanlagt har alltså medelsbehovet uppskattats till (200 + 8,500 + 9,000)
17,700 kronor.

Mot arbetsrådets beräkning av de olika posterna under omkostnadsanslaget
har jag icke något att erinra. Anslaget torde därför för nästa budgetår
böra upptagas till 17,700 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för arbetsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942(43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän.

förslagsvis ........................ kronor 40,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis .. » 33,900

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal

............................ » 27,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . 10,000

Departe ments chefen.

Summa förslagsanslag kronor 110,900;

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
dels till Arbetsrådet: Avlöningar för budgetåret 1942/43

anvisa ett förslagsanslag av..............kronor 110,900;

dels ock till Arbetsrådet: Omkostnader för budgetåret

1942/43 anvisa ett förslagsanslag av........kronor 17,700.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421 SIS