Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

1

Nr 337.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till prisregleringslag,
m. ni., given Stockholms slott den 29 maj
1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till prisregleringslag,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami.

Nr 337.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Förslag

till

Prisregleringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är
samlad, förordna, att vad i 2—10 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid
upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Örn prisreglering.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan
yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet eller
verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete
eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställande
av transport,

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas
för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet
meddelas;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen
anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja priset förrän en vecka förflutit från det
han inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen och skälen
därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

3

Har anmälan om tillämad prishöjning inkommit i fall som i första stycket
under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen
bestämmer utsträcka den tid, under vilken säljaren eller företagaren icke
må utan tillstånd höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till
vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket
under 3) förmäles.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst som i 2 § avses.

Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller företagaren
erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst
som i 2 § avses utföras, må priset icke överskridas med mindre myndigheten
givit tillstånd därtill.

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänst av
i 2 § angivet slag skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja
förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder sig
att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts
för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket
under 2) avses, må meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller å tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen meddela
föreskrift örn begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är
sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller såsom
företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst, som
i 2 § avses, taga eller träffa avtal örn vederlag, som han insett eller bort kunna
inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som
i första stycket sägs, eller erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag.

7 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran
av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som
därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade
prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen
;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga
honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande
av sådant vite.

9 §■

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida
och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen
eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,
att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och
affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning
eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må
äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

5

Särskilda bestämmelser.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande detaljhandel meddela
särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande att å försäljningsstället
hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt angående
skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter mått,
så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig
prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av
förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel skall i tillämpliga
delar gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

11 §•

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet med
hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse eller
straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap örn att
beträffande förnödenhet eller tjänst meddelats föreskrift enligt 2 § första stycket
3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller beslutet
försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant
pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt förhöjt pris;

2) den som, med vetskap om att normalpris gäller å viss förnödenhet eller
å tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala högre pris eller för utförande av tjänsten uppburit
eller krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris än det utfästa eller för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt sådant pris eller som, med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte
för förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris
än det utfästa;

4) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att köpa viss förnödenhet, eller örn villkor, som i anledning av denna
lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller förklarat sig villig
alt köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angå -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

ende rätten att sälja viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan utföra
tjänst av i 2 § angivet slag, eller om villkor, som i anledning av denna lag
uppställts för rätten att sälja förnödenheten eller utföra tjänsten, försålt
eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig villig att
köpa förnödenheten eller utfört eller erbjudit sig att utföra tjänsten i strid
mot föreskriften eller villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband
med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,
sökt vilseleda myndighet.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek.

Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris
eller som för utförande av tjänst uppburit eller krävt för högt belopp eller
som för köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för
högt pris, skall anses den, som för förnödenheten eller tjänsten uppburit,
krävt, betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående
vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.
Lika med förvärv i återförsäljningssyfte skall anses förvärv i syfte att använda
förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor
till avsalu.

Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen
förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att erlägga
betalning för tjänst som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott
som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första eller tredje stycket, skall domstolen
tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller
värdet av förnödenhet som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden
därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

12 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 10 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

13 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av liandelsböcker eller affärshandlingar
eller vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

7

som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

14 §.

Brott, varom i 11 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 13 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

15 §.

Åtal för brott, varom i 11 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade
skall svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 12 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 11 § sista stycket tillfalla kronan.

17 §.

Över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så
förordnat, klagan icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket eller 10 §
skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

18 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tiillämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 samt gäller till och med den 30
juni 1943.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 5, 8, 9 eller 10 § eller utfästelse jämlikt
4 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 3 § eller utfästelse jämlikt 4 § eller sådant villkor beträffande
högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband med
meddelande av föreskrift enligt 5 §, skall icke äga tillämpning i fråga örn
avtal örn köp eller utförande av tjänst, som slutits innan föreskriften trädde
i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev gällande, såvida i avtalet vederlaget
blivit till beloppet bestämt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I 13 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn
annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i
övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2, 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen
den 13 juni 1941, eller utfästelse, varom i 7 § samma lag
förmärs, skall gälla såsom om föreskriften eller beslutet meddelats eller utfästelsen
avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj
1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Den nu gällande prisregleringslagen utfärdades den 13 juni 1941 (nr 370).
Lagen trädde i kraft den 16 juni 1941 och gäller till och med den 30 juni
1942. För att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning erfordras
särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Kungl. Majit med riksdagens
samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Kungl. Majit. Genom kungörelse den 13 juni 1941
(nr 372) meddelade Kungl. Majit med riksdagens samtycke förordnande,
varom nyss är sagt, att gälla från och med den 16 juni 1941 tills vidare.
Förordnandet är alltjämt gällande.

Beträffande prisregleringslagens innehåll må följande här nämnas. Enligt
2 § äger Kungl. Majit eller myndighet, som Kungl. Majit bestämmer, att beträffande
viss förnödenhet föreskriva anmälningsplikt rörande priser eller
temporärt förbud mot prishöjning utan tillstånd. Kungl. Majit eller myndighet,
som Kungl. Majit bestämmer, äger vidare enligt 3 § fastställa normalpriser
å förnödenheter och transporter, varjämte Kungl. Majit enligt 5 § äger
fastställa maximipris å viktigare förnödenheter ävensom å transporter. Enligt
4 § första stycket äger Kungl. Majit föreskriva, att rätt att yrkesmässigt
köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den som är medlem
av viss sammanslutning (tvångskartellering) eller som före viss dag
yrkesmässigt köpt eller sålt förnödenheten i fråga (nyetableringsspärr).
Meddelas föreskrift örn tvångskartellering skall enligt 4 § andra stycket, där
ej särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att köpa eller sälja förnödenheten
medgivas jämväl den, som förbinder sig att ställa sig till efterrättelse
de villkor som i anledning av lagen uppställts för medlem av sammanslutningen
beträffande rätten ali köpa eller sälja förnödenheten. Före -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

skrift angående nyetableringsspärr må, enligt 4 § sista stycket, meddelas
endast då särskilda skäl därtill äro. Vidare har i 6 § upptagits ett allmänt
förbud mot prisocker. I 7 § föreskrives, att örn för förnödenhet gäller
visst pris, som enligt lagen ej må överskridas eller må överskridas endast
efter tillstånd, eller örn någon till myndighet gjort särskild utfästelse
beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom säljas, såsom
villkor för förnödenhetens försäljning ej må — i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning — fordras att jämväl annan
förnödenhet inköpes. Vidare stadgas i 8 § rätt för myndighet, som Kungl.
Majit bestämmer, att föreskriva skyldighet för den, som yrkesmässigt köper
eller säljer viss förnödenhet eller som driver transportrörelse, att lämna vissa
uppgifter samt att förete handelsböcker och affärshandlingar; underlåter
någon att fullgöra vad honom sålunda åligger, äger länsstyrelsen förelägga
vite och i förekommande fall förordna om vitets uttagande. I 9 § upptagas
vissa ytterligare bestämmelser om uppgiftsplikt, varjämte i 10 § stadgas
rätt för länsstyrelse i vissa fall att förordna om tvångsförsäljning av maximiprissntt
förnödenhet. Enligt 11 § äger myndighet, som Kungl. Majit bestämmer,
att beträffande detaljhandel med förnödenhet meddela ordningsföreskrifter,
som må vara ägnade att motverka oskälig prisstegring eller att
ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten. Slutligen
hava i 12 och följande paragrafer upptagits vissa ansvarsbestämmelser m. m.
Nämnas må, att enligt 12 § sista stycket domstolen äger, efter ty skäligt finnes,
förplikta den dömde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Statens priskontrollnämnd har i särskilda, av lagutkast åtföljda skrivelser
den 24 oktober 1941 och den 7 februari 1942 framlagt förslag till vissa ändringar
i prisregleringslagen, vilka förslag närmare motiverats i två vid skrivelserna
fogade promemorior.

I skrivelsen den 24 oktober 1941 föreslår priskontrollnämnden, att även
andra tjänster än transporttjänster skola föras in under prisregleringslagen,
att bestämmelser införas i syfte att möjliggöra förhindrande av onödig mellanhandel,
att i en särskild paragraf införes stadgande om förbud mot överträdelse
av till myndighet gjord utfästelse angående högsta pris, samt att
den i 8 § stadgade rätten för länsstyrelse att förelägga vite överflyttas å den
myndighet, som enligt samma paragraf äger meddela föreskrift om uppgiftsskyldighet
m. m. I skrivelsen den 7 februari 1942 föreslår priskontrollnämnden
vidare, att meddelade prisföreskrifter skola i viss utsträckning äga retroaktiv
verkan, samt att bestämmelserna om ersättningsskyldighet för den,
som fälles till ansvar enligt prisregleringslagen, måtte skärpas.

Efter särskilda remisser hava utlåtanden över priskontrollnämndens skrivelser
avgivits av kommerskollegium (efter hörande av Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare), socialstyrelsen,
statens industrikommission, statens livsmedelskommission och
statens bränslekommission, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges indi!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

11

striförbund, Sveriges hantverksorganisation, landsorganisationen i Sverige,

Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund
och Sveriges lantbruksförbund, dock att kooperativa förbundet inkommit
med utlåtande endast över den tidigare av priskontrollnämndens båda skrivelser.

Prisregleringslagens giltighetstid utlöper den 30 juni detta år. Då en lag- Dep(^^nU''
stiftning av förevarande slag uppenbarligen alltjämt är behövlig, bör giltighetstiden
förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

I samband med förlängningen av prisregleringslagens giltighetstid torde
böra till behandling upptagas de av priskontrollnämnden väckta frågorna
örn ändringar i lagen. Jag kommer att i det följande upptaga de framlagda
ändringsförslagen till behandling vart för sig, dock att frågan örn ändrade
bestämmelser rörande vitesföreläggande behandlas tillsammans med frågan
om skärpning av reglerna angående ersättningsskyldighet. I samband med
sistnämnda fråga kommer jag vidare att behandla fråga om skärpning av
straffet för överträdelser av prisregleringslagen m. m., varjämte jag i samband
med frågan om åtgärder till förhindrande av onödig mellanhandel upptager
till behandling frågan huruvida maximipriset bör bibehållas som särskild
prisform.

Vid anmälan tidigare denna dag av förslag till proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld har jag, i anslutning till en skrivelse från bankofullmäktige
den 21 april 1942, behandlat de problem som det ekonomiska läget synes
mig ställa för penning- och prispolitiken. Särskilt har jag därvid uppehållit
mig vid frågan örn de riktlinjer som prispolitiken för närvarande bör följa.

Jag saknar därför anledning att i detta sammanhang gå in på den statliga
priskontrollens uppgifter i rådande läge.

Tillämpning av prisregleringslagen i fråga om andra tjänster

än transporttjänster.

Prisregleringslagen gäller, såsom förut nämnts, endast i fråga örn förnödenheter
samt transporter. Priskontrollnämnden har föreslagit, att lagen
måtte göras tillämplig jämväl i fråga örn andra tjänster än transporttjänster.

Priskontrollnämnden anför härom.

Prisregleringslagen gäller beträffande förnödenheter och transporter. Begreppet
förnödenhet har icke i lagen definierats, men därunder torde icke
kunna föras tjänster såsom Utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-,
rengörings- eller reparationsarbete. Det är således endast transporttjänster,
som för närvarande träffas av lagens bestämmelser.

Det förhållandet, att en icke oväsentlig grupp lämnats utanför lagens tilllämpningsområde,
har visat sig medföra allvarliga brister. Anmälningar ha
sålunda inkommit till priskontrollnämnden beträffande påstådda oskäliga
prissättningar av tjänster (andra än transporter), och oaktat ersättningarna

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 337.

i flera fall synts för höga, har nämnden icke kunnat ingripa på ett effektivt
sätt för att stävja uppkommande prisstegringstendenser. Väl har nämnden
kunnat hos vederbörande begära rättelse på frivillighetens väg, men något
tvångsmedel har ej stått nämnden till buds därest vederbörande tredskats.
Nämnden har ej ens kunnat tvinga in sådana uppgifter, varom sägs i 8 §
prisregleringslagen.

En lagändring, varigenom även andra tjänster än transporter kunna bliva
föremål för prisreglering och prisövervakning, synes därför nämnden välbehövlig.
Går man till de övriga nordiska prisregleringslagarna, finner man,
att dessa medtagit, förutom förnödenheter eller varor, jämväl tjänster. De
av Prisdirektoratet i Norge den 14 december 1940 fastställda »Alminnelige
prisforskrifter» definiera det mot tjänster svarande begreppet »ytelser» med
»ytelser av alle slag som det tas vederlag for» (15 § 4). Föreskrifterna gälla
dock ej »arbeid i andres tjeneste». Den danska lagen den 30 maj 1940 »om
Priser m. v.» rör sig med begreppet »Tjeneste- og Transportydelser» och gör
likaledes undantag för »Lon- og Arbejdsforhold» (1 §). Den finska lagen den
12 juni 1941 »örn reglering av prisen» stadgar i 1 §: »Ingen må — — -— taga
eller fordra transport-, bruks-, tjänste- eller annan avgift, som med hänsyn
till omständigheterna är oskälig.» Genom användandet av begreppet »avgift»
får väl den finska lagen anses hava stadgat enahanda undantag som de norska
och danska lagarna.

I likhet med de norska, danska och finska lagarna bör ej heller vår lag
avse löneförhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare. I det av nämnden
utarbetade lagutkastet har nämnden i ett nytt sista stycke av 2 § upptagit en
bestämmelse härom. At det i stadgandet använda begreppet »arbetstagare
torde givas sedvanlig tolkning. Därmed förstås sålunda den, som är anställd
i allmän eller enskild tjänst.

Samtidigt som begreppet »tjänst» — som i sig även innefattar transporter
— definierats, bar i det av nämnden upprättade lagförslaget även medtagits
en begreppsbestämning av »förnödenhet», i sak motsvarande den finska
lagens.

Tjänster hava i lagförslaget sidoordnats med förnödenheter i 2—5 §§, 5 a §,
6 § första stycket samt 7 och 8 §§, varjämte 11 § i tillämpliga delar föreslagits
skola gälla jämväl beträffande tillhandahållande av tjänst. Straffbestämmelserna
i 12 § hava undergått en mot nämnda ändringar svarande omredigering.

Det av priskontrollnämnden föreslagna tillägget till 2 § är av följande
lydelse:

»Med förnödenhet avses i denna lag allt slags lösöre, dock ej penningar
eller andra betalningsmedel. Med tjänst förstås i denna lag alla slag av arbetsprestationer,
dock att vad i lagen stadgas icke skall gälla beträffande
löneförhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare.»

Priskontrollnämndens förslag om utvidgning av lagen till att gälla även
andra tjänster än transporttjänster har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga remissyttranden utom i det av handelskammaren
i Göteborg avgivna. I ett flertal yttranden har emellertid ifrågasatts en begränsning
av den omfattning, i vilken tjänster borde föras in under lagen.
Kommerskollegium har sålunda anfört.

Kollegium ställer sig tveksamt till ett lagstadgande av den generella karaktär,
som priskontrollnämnden föreslagit. Priskontrollen på ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

13

område synes i varje fall för närvarande böra begränsas till tjänster av
mindre komplicerad art såsom i motiveringen till nämndens förslag angivna
ändrings-, förbättrings-, underhålls-, rengörings- eller reparationsarbeten,
vartill jämväl exempelvis vissa monteringsarbeten torde vara att hänföra.
På grund av kvalitativa differenser erbjuder det stora svårigheter att finna
enhetliga normer för bedömning av prissättningen å tjänster. Då det gäller
hantverks- och liknande arbeten, torde dessa svårigheter i flertalet fall dock
vara överkomliga. Alt finna enhetliga grunder för reglering av exempelvis
läkares och advokaters arvoden synes däremot utomordentligt svårt. Kollegium
kan ej finna, att något behov av statligt ingripande på sistnämnda område
för närvarande föreligger.

I huvudsak samma synpunkter som de av kommerskollegium framlagda
hava anförts av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Stockholms
handelskammare och Skånes handelskammare.

Livsmedelskommissionen anför i huvudsak följande.

På livsmedelskommissionens verksamhetsområde har ett visst behov av en
utvidgning av lagen visat sig föreligga i fråga om vissa slag av underhållsoch
reparationsarbeten på jordbruksmaskiner och andra arbetsredskap inom
jordbruket. Då en sådan utvidgning, som nu nämnts, därjämte torde vara
ägnad att underlätta priskontrollnämndens strävanden på andra områden,
vill livsmedelskommissionen i princip tillstyrka priskontrollnämndens förslag
i denna del. Dock synes det livsmedelskommissionen tveksamt, huruvida utvidgningen
bör erhålla sådan omfattning som priskontrollnämnden föreslagit.
Enligt det vid priskontrollnämndens skrivelse fogade författningsutkastet
skall prisregleringslagen bli tillämplig å allt tillhandahållande av tjänst, och
med tjänst skall härvid enligt särskild definition förstås alla slag av arbetsprestationer.
Undantag göres dock i förslaget för löneförhållande mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Enligt förslaget skulle sålunda prisregleringslagen
bl. a. bli tillämplig å alla slag av ackordsarbeten, arbetsbeting och entreprenadverksamhet,
exempelvis å ett entreprenadkontrakt angående uppförande
eller reparation av en byggnad, samt å avtal om utförande på ackord eller
entreprenad av täckdikning, vägomläggningar, torrläggningar o. dyl., ävensom
å sådan verksamhet, som utövas inom de fria yrkena, exempelvis å tandläkare-
och advokatverksamhet, verkställande av utredningar, andra specialuppdrag
av olika slag etc. Det torde dock kunna starkt ifrågasättas, om en
så vittgående utvidgning — för vilken någon motivering ej heller anförts —
kan anses lämplig och örn det ej skulle vara tillräckligt att göra prisregleringslagen
tillämplig å vissa angivna slag av tjänster, i fråga örn vilka verkligt
behov av att kunna tillämpa prisregleringslagen visat sig föreligga eller
kan förväntas komma att uppstå. Då priskontrollnämndens framställning
icke innehåller några uppgifter härom, kan kommissionen emellertid icke
framlägga något positivt förslag i detta hänseende. Kommissionen anser sig
dock böra ifrågasätta, om cj lagens tillämpningsområde skulle kunna begränsas
till fabriks- eller hantverksmässiga arbetsprestationer. Undantag
synes vidare böra göras för sådana ackordsarbeten, som äro reglerade genom
kollektivavtal.

Livsmedelskommissionen har i sitt yttrande vidare hemställt att, då i ett
flertal krislagar begreppet »förnödenhet» använts utan att i lagtexten givits
någon definition därav, priskontrollnämndens förslag örn upptagande i prisregleringslagen
av en definition av begreppet i fråga måtte lämnas utan bi -

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 337.

fall; eljest kunde tvekan uppstå om begreppet skulle anses hava samma innebörd
i de andra lagarna.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet anföres.

Förbundet vill ifrågasätta, om icke syftemålet med utvidgningen närmare
kunde uppnås om lagen utsträcktes till att omfatta tjänster, vilka stå i samband
med förnödenhet. Så som den föreslagna lagtexten nu är utformad,
kommer ett antagande av densamma att medföra att även tjänster utanför
vad som närmast åsyftats komma att falla under lagen.

I detta sammanhang vill förbundet fästa uppmärksamheten på att löneförhållandet
mellan arbetstagare och arbetsgivare helt lämnats utanför lagens
bestämmelser. Förbundet vill icke påyrka någon ändring häri, men kan icke
underlåta att framhålla, att ett fixerande av priset för en förnödenhet eller
för en tjänst också innebär ett fixerande av ersättningen för den arbetsprestation,
som ligger bakom tillverkningen, försäljningen eller tjänsten. För näringsidkare
och företagare kan sålunda arbetslön enligt lagen bestämmas.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig vilja tillstyrka varje effektivisering
av priskontrollen, som utan avsevärda rubbningar för näringslivet
vore ägnad att främja prisstabiliteten; det vore dock nödvändigt att
priskontrollen ej tilliimpades så strängt, att produktion av viktiga förnödenheter
överhuvud ej komme till stånd. Föreningen har vidare anfört.

För företag, som utföra reparationer, installationer och transporter, vilka
tjänster i främsta rummet torde komma att underkastas priskontroll enligt
lagförslaget, utgör arbetslönen en väsentlig del av omkostnaderna Det synes
därför ofrånkomligt, att de företag, som lämna tjänsterna, må kunna åberopa
inträffade lönestegringar såsom fullgott skäl för prishöjningar. Det synes
också bliva nödvändigt att medgiva förhöjning å priset för tjänster, som utförts
å sådan tid, att särskild övertidsersättning eller skiftersättning måst utgivas
av arbetsgivaren.

Handelskammaren i Göteborg, vilken såsom förut nämnts icke ansett sig
kunna tillstyrka förslaget, har anfört.

Handelskammaren vill ej ifrågasätta, att ej vissa olägenheter kunnat uppkomma
därigenom att tjänster med undantag av transporttjänster lämnats
utanför det av lagen reglerade området. Emellertid uppkomma säkerligen ur
kontrollsynpunkt stora svårigheter vid ett genomförande av en effektiv prisövervakning
beträffande de tjänster, som nu föreslås skola inbegripas under
prisregleringslagen. Såsom i motiven uttalats gäller det här en mängd arbetsprestationer
av synnerligen varierande slag. Vid reparationsarbeten kunna
t. ex. inom bilbranschen förekomma fall där bedömandet av prisernas skälighet
blir ytterligt vanskligt. Om en effektiv kontroll här skall införas
måste den medföra icke oväsentliga kostnader och mycket besvär för såväl
den övervakande myndigheten som den som utför arbetsprestationen.

Med hänsyn till de nu påtalade svårigheterna hade det varit önskvärt, att
i motiveringen för förslaget jämväl framlagts några konkreta exempel på
sådana fall, då priskontrollnämnden funnit oskäliga priser föreligga men ej
kunnat erhålla rättelse genom hänvändelse till vederbörande. Det område,
som genom nämndens förslag skulle bliva föremål för prisreglering, omfattar,
så vitt handelskammaren kan finna, ej blott i motiven omtalade ändrings-,
förbättrings- och reparationsarbeten o. s. v., utan ''även sådana arbetsprestationer,
som utföras utav t. ex. läkare och advokater samt revisorer.
Örn den förordade bestämmelsen närmast kommit till för att råda bot på

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

15

vissa missförhållanden inom hantverkets område, något som motivens utformning
giver anledning att förmoda, hade det enligt handelskammarens uppfattning
varit önskvärt, att bestämmelsens räckvidd kunnat begränsas till
detta område. Med det mycket vidsträckta område det föreslagna stadgandet
nu omfattar, måste, såsom förut påpekats, särskilda svårigheter uppstå vid dess
tillämpning. Handelskammaren finner de nu berörda svårigheterna utgöra
ett så allvarligt skäl emot priskontrollnämndens förslag i vad det avser prisreglering
av tjänster, att handelskammaren, som icke äger möjlighet att
överblicka de av nämnden helt allmänt åberopade missförhållandena, för
närvarande icke anser sig kunna tillstyrka en lagändring i enlighet med
nämndens förslag.

En utvidgning av priskontrollen till att avse även andra tjänster än träns- Departementsporttjänster
torde av flera skäl vara önskvärd. Det må sålunda framhållas, chefenatt
en genomförd prisövervakning beträffande varor såsom supplement kräver
en viss prisövervakning jämväl i fråga om tjänster, i det att ett pristilllägg
å varan eljest kan i åtskilliga fall uttagas i form av ökad ersättning för
ändrings- eller monteringsarbete eller annat av säljaren utfört arbete å varan.
Emellertid är det tydligt, att en priskontroll å tjänster icke skulle vara
av betydelse enbart såsom supplement till priskontrollen å varor, utan att den
ifrågasatta utvidgningen även skulle tjäna ett mera självständigt intresse.

Med hänsyn till det inflytande, som prissättningen å tjänster utövar på den
allmänna prisutvecklingen, är det av vikt att den statliga priskontrollen kan
ingripa beträffande tjänster, oavsett om de äro kombinerade med försäljning
av viss vara eller icke. Skall den statliga priskontrollen kunna fylla
sin uppgift att upprätthålla en i görligaste mån stabil prisnivå, måste kontrollen
omspänna största möjliga område.

Även om det med hänsyn till vad jag nyss anfört skulle varit önskvärt,
att den statliga priskontrollen fått avse tjänster överhuvud taget, är det emellertid
ofrånkomligt alt begränsningar göras. Sålunda bör, av skäl som jag
icke torde behöva närmare utveckla, priskontrollen icke avse arbetsgivares
och arbetstagares inbördes löneförhållanden ulan begränsas till tjänster, som
företagare utför åt annan. Vidare torde den faktiska beskaffenheten av vissa
tjänster böra föranleda, att tjänsterna icke läggas under priskontroll. Jag
syftar därvid i första hand på de s. k. fria yrkena, där enhetliga regleringar
icke kunna genomföras. Icke heller torde det låta sig göra att efter ensartade
grunder reglera prissättningen för sådana tjänster, som avse utförande av
anläggnings- eller ombyggnadsarbeten eller andra därmed jämförliga arbeten
å fast egendom. I vart fall torde försiktigheten bjuda, att priskontrollen
icke för närvarande utsträckes till sådana områden som nyss nämnts, utan
att man först avvaktar erfarenheterna av en mera begränsad priskontroll å
tjänster. Jag förordar därför, att lagen nu göres tillämplig — förutom i
fråga örn transporttjänster — endast beträffande sådana tjänster som avse
förfärdigande av förnödenhet eller utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-
eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet.
Det bör emellertid framhållas, att även nied den sålunda föreslagna
inskränkningen lagen kommer att omfatta en del tjänster, där en till -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

lämpning av lagen kan erbjuda betydande svårigheter. Då fråga uppkommer
om meddelande av föreskrift enligt lagen, måste därför med hänsyn
till förhållandena inom den ifrågakomna branschen prövas, huruvida sådan
föreskrift lämpligen bör meddelas eller icke.

I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen anfört angående rätt
för företagare att åberopa inträffade lönestegringar såsom skäl för prisförhöjningar
får jag erinra, att prissättningen måste ske under hänsynstagande
till alla erforderliga kostnader för företagaren, varför en ökning av den faktiska
lönekostnaden i de av föreningen avsedda fallen måste medföra en
omprövning av prisföreskrifterna.

I nu gällande prisregleringslag hava transporttjänster likställts med förnödenheter
endast såvitt angår dels fastställande av normal- och maximipriser,
dels ock uppgiftsskyldighet m. m. jämlikt 8 §. Det torde emellertid
vara lämpligt att tjänster sidoordnas med förnödenheter jämväl såvitt angår
övriga bestämmelser i lagen, dock självfallet endast i den mån bestämmelserna
äro av den art att de kunna vinna tillämpning i fråga örn tjänster.

Det torde icke finnas anledning att, på sätt priskontrollnämnden föreslagit,
nu införa någon definition av det redan förut i lagen använda begreppet
»förnödenhet».

Förhindrande av onödig mellanhandel samt fråga örn bibehållande
av maximipriset som särskild prisform.

Priskontrollnämnden har, såsom inledningsvis anmärkts, föreslagit att prisregleringslagen
måtte kompletteras med vissa bestämmelser, avsedda att förhindra
onödig mellanhandel. Priskontrollnämnden anför härom.

Bland de krisföreteelser, som för närvarande särskilt påkalla uppmärksamhet,
befinner sig en spekulationsbetonad inriktning av mellanhandeln
med prisstegring som följd. Den ger sig tillkänna såväl därigenom att en
avsevärd del av den för marknaden tillgängliga kvantiteten av en förnödenhet
uppsamlas av en eller flera uppköpare i avsikt att höja marknadspriset
till en nivå, som ej står i skäligt förhållande till den verkliga tillgången på
förnödenheten, som genom den s. k. kedjehandeln. Särskilt den sistnämnda
har på sista tiden gjort sig tydligt märkbar på ett sätt, som nämnden icke
för ett halvår sedan kunde förutse. Nämnden har sålunda erhållit kännedom
om ett antal transaktioner av en art, som icke kan tjäna något samhällsekonomiskt
nyttigt syfte. Som belysande exempel må nämnas, att ett parti
importerad borsyra passerat fyra mellanhänder mellan importören och förbrukaren,
varvid importörens ursprungliga försäljningspris av 2 kronor 40
öre per kg successivt höjts upp till 3 kronor 40 öre per kg. I ett annat fall
gick ett parti harts genom ännu flera led, varigenom importörens ursprungliga
försäljningspris av 27.6 öre per kg steg till 1 krona per kg.

Nämnden har sökt komma till rätta med denna kedjehandel genom hänvändelser
till företag inom de branscher, där den främst synes florera. Nämnden
har därvid kunnat samarbeta med olika näringsorganisationer. Denna
verksamhet torde icke ha varit utan betydelse; fullt tillfredsställande resultat
har emellertid icke kunnat nås i avsaknad av medel att förebygga uppkomst

Kungl. Majlis proposition nr 337.

17

av kedjehandel. I prisregleringslagen ingående bestämmelser, som skulle
kunna användas härför, äro icke alltid tillfyllest. Vid tillämpningen av 4 §:ns
bestämmelser örn organisationstvång kunna sålunda svårigheter uppstå vid
utformningen av prisöverenskommelsen med vederbörande sammanslutning.
Möjligheten att stadga nyetableringslörbud är även strängt begränsad. Bestämmelserna
i 10 § om disponerande över förnödenhet, för vilken maximipris
gäller, torde för närvarande heller icke erbjuda de möjligheter, som
.skulle vara önskvärda; något maximipris i lagens mening har hittills icke
fastställts och torde icke annat än i undantagsfall komma att tillgripas. Oklart
synes även vara, huruvida föreskrifter, ägnade att hindra kedjehandel, kunna
utfärdas med stöd av 11 §. Verksamma medel mot kedjehandel erhållas
därför teir närvarande endast i den mån handeln med ifrågavarande förnödenheter
underkastas reglering. En sådan åtgärd torde dock knappast kunna
motiveras enbart ur denna synpunkt.

De områden, inom vilka tendenser till utpräglad kedjehandel under det
senaste halvåret framför allt försports, t. ex. inom kemikaliehandeln, omfatta
ett mycket stort antal produkter, som var för sig kunna vara av ringa
betydelse. En genomförd handelsreglering synes för dessa produkter i regel
icke lämplig eller möjlig. Uppkomsten av en utbredd kedjehandel på dessa
områden kombinerad med osund och sjiekulationsbetonad prisbildning, kan
emellertid få i hög grad ogynnsamma verkningar på den allmänna prisutvecklingen
i landet. Det synes därför nämnden vara av vikt, att prisregleringslagen
kompletteras på sådant sätt, att även utan handelsreglering viss
kontroll över onödig mellanhandel ernås.

Vid utformningen av de bestämmelser, som enligt nämndens mening äro
erforderliga på ifrågavarande område, torde vägledning kunna hämtas från
motsvarande lagstiftning i detta ämne under och närmast efter föregående
världskrig samt från de övriga nordiska prisregleringslagarna. . Med förstnämnda
lagstiftning åsyftar nämnden lagen den 19 juni 1917 (nr 338) med
vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden och lagen den 28 februari 1921 (nr 55) med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris, vilken senare lag från och med den 1 mars
1921 ersatte 1917 års lag och som gällde t. o. m. den 31 maj 1923. 4 § i
1917 års och 3 § i 1921 års lagar stadgade förbud mot sådan mellanhandel,
som medförde uppenbar fara för oskälig stegring av priset vid förnödenhetens
övergång till förbrukaren, och inbegrep därvid uppköp i återförsäljningssyfte
såväl ulan som i samband med kedjehandel. Som förutsättning
för straff vid överträdelse av bestämmelsen uppställdes, att köparen insett
eller bort kunna inse faran för den oskäliga prisstegringen. Säljare, som engagerat
sig i dylik mellanhandel, hemföll dänynot ej under straff.

Den norska prisregleringslagen stadgar i 3 § förbud mot »unodvendig
mellomhandel sorn virker til prisfordyring» och mot »oppkjop av varor i det
nyemed». »Unodvendig er en mellomhandel når vedkommende mellomledd
icke har vand sedvanlig i vedkommende erverv for krigen.» I paragrafen
stadgas även förbud att »selge lil personer eller selskaper som driver eller
akter å drive slik mellomhandel».

1 den danska prisregleringslagen har ministern för handel, industri och
sjöfart bemyndigats alt förbjuda bl. a. »unodvendig Mellemhandel» (1 §).
Med stöd av detta bemyndigande bar ministern den 11 juni 1940 utfärdat
en »Bekendtgorelse örn Varesalg». Kungörelsens 1 § söker bekämpa kedjebandeln.
»Mellemhandel lid över, hvad der er saalvanligt inden for den
paagaddende Blanche, (''Kajdehandel’), er förbud!, medmindre den sker uden
Avance.» Av särskilt intresse är, all myndigheterna kunna bestämma hur
många gånger omsättning av en vara får ske inom vederbörande bransch. I

fälläng till riksdagens protokoll /.9i2. I sami. Nr 337. ^

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

en av priskontrollrådet i maj 1941 utsänd »Vejledning til Prisutvalgene»
(»Prisudvalg» = lokal prismyndighet) kommenteras ifrågavarande bestämmelse.
Det upplyses där bl. a., att någon bestämmelse om antalet omsättningsled
inom viss bransch dittills ej meddelats.

Den finska prisregleringslagen stadgar förbud mot att »för försäljning eller
förmedling köpa eller annars anskaffa förnödenheter för oskäligt pris, genom
att uppträda som onödig mellanhand eller annars under sådana omständigheter,
att detta förfarande, ensamt eller delvis, är ägnat att föranleda
oskälig prisförhöjning då förnödenheterna övergå till förbrukaren eller att
höja prisnivån för nödenheten».

Enligt nämndens förmenande torde de erforderliga bestämmelserna i ifrågavarande
ämne böra utformas i nära anslutning till föreskrifterna i 4 §
i 1917 års och 3 § i 1921 års lagar; dock bör det såsom i norsk rätt jämväl
vara förbjudet att sälja till en prisfördyrande mellanhand. Nämnden har
däremot ej ansett sig böra för närvarande efter mönster från dansk rätt föreslå
en lagbestämmelse som ger möjlighet att lämna föreskrifter angående
antalet omsättningsled inom viss bransch. Den vidare utvecklingen på prisregleringens
område torde utvisa om en sådan bestämmelse blir nödvändig.

Priskontrollnämnden har inhämtat vissa upplysningar rörande verkningarna
av de i Finland gällande bestämmelserna örn förbud mot kedjehandel.
Härom anföres i en vid priskontrollnämndens skrivelse den 24 oktober 1941
i avskrift fogad promemoria från finska folkförsörjningsministeriet av den
6 oktober samma år, att ministeriet veterligen icke något mål varit före, i
vilket yrkats straff för idkande av kedjehandel, att på grund av vunna erfarenheter
de ifrågavarande bestämmelserna ansåges nödvändiga, men att uppnåendet
av ett positivt resultat i mål rörande kedjehandel av praktiska skäl
komme att ställa sig svårt.

De av priskontrollnämnden föreslagna bestämmelserna om förbud mot
kedjehandel hava i det av nämnden upprättade lagförslaget upptagits under
6 §. Bestämmelserna äro av följande lydelse:

»Ej heller må någon såsom mellanhand förvärva förnödenhet under sådana
omständigheter, att han insett eller bort kunna inse, att åtgärden, ensam
eller i förening nied dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara
för oskälig stegring av priset vid förnödenhetens övergång till förbrukaren.
Överlåtelse av förnödenhet till den, som driver eller ämnar driva sådan pris fördyrande

mellanhandel, vare jämväl förbjuden.»

#

I remissyttrandena har behovet av åtgärder i syfte att förhindra
kedjehandel i allmänhet vitsordats. Likaså hava de av priskontrollnämnden
föreslagna lagbestämmelserna till förhindrande av dylik handel i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I åtskilliga av yttrandena hava emellertid
samtidigt uttalats tvivel örn lagstiftningens effektivitet.

Kommerskollegium anför sålunda.

Kollegium finner det uppenbart, att kedjehandeln ur prisbildningens synpunkt
utgör ett allvarligt ont och tillstyrker en lagstiftning gentemot densamma
i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget. Emellertid
vill kollegium, i likhet med vad handelskamrarna i Göteborg och Malmö
gjort i sina yttranden till kollegium, framhålla, att möjligheterna alt
genom lagbestämmelser hindra ifrågavarande slag av handel måste anses

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

tämligen begränsade. Erfarenheterna i vårt land från förra världskriget torde
bekräfta detta. En anledning till att det erbjuder stora svårigheter att komma
till rätta med kedjehandeln torde vara, att densamma är särskilt ägnad att
undandraga sig kontroll. En annan omständighet av viss betydelse är att
även i fall, där kedjehandel kan påvisas och klarläggas av den statliga kontrollmyndigheten,
den enskilda transaktionen ofta förblir oantastlig. Kollegium
vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att även andra
möjligheter för tillgodoseende av det angivna syftet måtte undersökas. Sålunda
kan erinras örn att statens handelskommission vid utfärdande av transporttillstånd
för import västerifrån, särskilt av kemikalier, ofta uppställer
villkor rörande varornas vidareförsäljning. Genom anlitande av denna utväg
torde icke önskvärd kedjehandel kunna förhindras beträffande denna import.
Motsvarande villkor torde kunna uppställas vid import från annat håll,
i den mån varorna äro underkastade importförbud. En möjlighet finnes således
att genom utvidgning av importförbudet nå åsyftat resultat på nyss
angivet sätt.

Handelskammaren i Göteborg har i denna del yttrat.

Ehuru handelskammaren till fullo inser vådan av den spekulationsbetonade
mellanhandel, som priskontrollnämnden här sökt möjligheter att förhindra,
anser sig handelskammaren icke kunna underlåta att rikta vissa invändningar
mot de bestämmelser, som nämnden i sådant syfte föreslagit. De
av nämnden åberopade exemplen avse fall inom kemikaliebranschen. Inom
denna bransch torde särskilt ofta förekomma en av krigsförhållandena orsakad
knapphet på vissa varor, vilken givetvis lämnar utrymme åt en osund
spekulation. Emellertid torde ej heller sällan förekomma, att en grossist inom
branschen överlåter varor, på vilka brist råder, till en annan grossist för att
denne skall bliva i stånd att förse sina kunder med den vara örn vilken det
är fråga. Att dylika överlåtelser kunna verka prisfördyrande är uppenbart,
men å andia sidan bör framhållas, att det i sådana fall knappast kan anses
vara tiaga om någon illojal spekulation. Ytterst ligger det i allmänhetens
intresse att samtliga^återförsäljare även under nuvarande förhållanden kunna
tillhandahålla ett sa rikligt varusortiment som möjligt. Den nu föreslagna
regeln skulle så gott som omöjliggöra försäljning av den art som här omtalats.
Med hänsyn härtill vill handelskammaren ifrågasätta, huruvida icke
den föreslagna bestämmelsen kunde givas en sådan formulering, att de nu
berörda transaktionerna icke drabbades av förbud.

Handelskammaren har med tillfredsställelse iakttagit, att priskontrollnämnden
i sitt förslag icke upptagit någon lagbestämmelse som ger möjlighet
att lämna föreskrifter angående antalet omsättningsled inom viss bransch
I motiven göres emellertid ett uttalande, som visar att priskontrollnämnden
icke står främmande för tanken på införandet av en dylik bestämmelse.
Handelskammaren anser sig därför redan nu bestämt böra avstyrka en .sådan
åtgärd. Enligt handelskammarens uppfattning skulle nämligen en begränsning
av antalet omsättningsled inom vilken bransch som helst medföra
sa olyckliga konsekvenser för den lojala handeln, att de fördelar som eventuellt
kunde vinnas genom begränsningen icke skulle uppvägas härav Enligt
handelskammarens uppfattning bör därför i fortsättningen andra utvägar
till stävjande av den illojala mellanhandel!! sökas.

Med den formulering förslagets bestämmelser mot kedjehandel erhållit
torde det bliva mycket svårt att i de praktiska fallen åstadkomma ett positivt
resultat. Särskilt torde bevisningen rörande det brottsliga uppsåtet hos
vederbörande i förekommande fall bliva svår alt prestera.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Socialstyrelsen har funnit det tacknämligt om priskontrollnämnden kunde
lyckas i sin strävan att förhindra den spekulationsbetonade kedjehandeln; de
befogenheter, som nämnden önskade erhålla för detta arbete, borde därför
lämnas även örn man kunde känna tvekan, huruvida nämnden likväl komme
att lyckas annat än i undantagsfall.

Livsmedelskommissionen har anfört, alt något behov av åtgärder av här
avsedd art hittills knappast visat sig föreligga beträffande varor, som folie
inom kommissionens verksamhetsområde. Sådana varor vore i allmänhet av
den art, att kedjehandel därmed kunde förhindras genom handelsreglering
eller genom fastställande av normalpriser eller genom en kombination av dessa
båda metoder. Kommissionen funne det likväl i och för sig önskvärt, att
statsmakterna finge möjlighet att förhindra prisfördyrande kedjehandel. Med
hänsyn särskilt till bestämmelsernas abstrakta innehåll och avsaknaden av
s. k. motivering till ledning för domstolarnas bedömande syntes icke sannolikt,
att någon domstol annat än i synnerligen flagranta fall skulle finna förutsättningarna
för en fällande dom uppfyllda. Därest man ansåge sig böra
utfärda bestämmelser mot prisfördyrande kedjehandel, vilket kommissionen
i och för sig kunde finna lämpligt, syntes det därför önskvärt, att bestämmelserna
gåves en så konkret utformning som möjligt. Viss vägledning kunde i
detta hänseende hämtas från den norska prisregleringslagen, där lagtexten direkt
syftade till att förhindra uppkomsten av »onödiga» mellanled i handeln,
varmed förstodes sådana mellanled som icke varit sedvanliga före kriget i den
bransch, varom fråga vore. Även det danska systemet, som innefattade möjlighet
att begränsa antalet mellanled, syntes kunna komma under övervägande.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund har ansett det böra övervägas, huruvida
icke i prisregleringslagen borde, efter danskt mönster, införas bestämmelse!
angående antalet omsättningsled.

Sveriges köpmannaförbund anför i denna del.

I priskontrollnämndens promemoria framhålles, att vissa olägenheter kunna
väntas till följd av s. k. kedjehandel. Förbundet har gjort samma erfarenhet
och vill därför understryka vikten av, att bestämmelser uttardas, vilka
kunna användas för att komma till rätta med denna som regel föga onskvarda
form av handel. Den föreslagna bestämmelsen synes emellertid pa en
gång både för vid och för vag. Den lämnar med andra ord å ena sidan stora
befogenheter för den tillämpande myndigheten, som kunna riskeras komma
till användning även vid de fall av kedjehandel, vilka under varubrist kunna
vara ofrånkomliga för att en rättvis fördelning skall kunna ske av disponibla
varulager. Å andra sidan bli bevissvårigheterna enligt paragrafens utformning
synnerligen stora, även där det av omständigheterna framgår att ett ingripande
borde komma till stånd. En klar åtskillnad borde därför göras mellan foretag,
vilka tidigare salufört ifrågavarande varor, och sådana företag vilka sedan
krigsutbrottet upptagit sådan försäljning. Denna åtskillnad borde malinda
i någon form komma till uttryck i lagtexten.

Även Sveriges grossistförbund har understrukit, att kedjehandeln i vissa
fall kan vara kommersiellt berättigad. Förbundet anför härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

21

Särskilt inom vissa branscher, exempelvis kemikaliebranschen, lia de största
svårigheterna för priskontrollens upprätthållande berott av en kris- och
spekulationsbetonad mellanhandel. Möjligheterna att förhindra och begränsa
denna hava icke heller varit tillräckliga. Detta har bland annat medfört, att
de lojalt arbetande företagen inom respektive branscher — dessbättre utgöra
dessa det stora flertalet — irriterats av förekomsten av viss okontrollerad
prisbildning inom branschens verksamhetsområde.

Svårigheterna att komma till rätta med dessa missförhållanden hava delvis
sin orsak däri, att det ofta är svårt att avgöra, när mellanhandel varit berättigad
eller direkt krisartad och spekulationsbetonad. Beaktas bör nämligen,
att även under normala förhållanden ett visst varuutbyte inom samma led av
produktionen, respektive distributionen försiggår. Denna mellanhandel är
kommersiellt berättigad och kan icke heller undvaras i nuvarande läge. Snarare
kan sägas, all till följd av krisen en viss utveckling av denna mellanhandel
är både rimlig och nyttig. Man måste nämligen betänka, att mellanhandeln,
när den är berättigad, åsyftar en utjämning av tillgängliga varuförnödenheter
mellan olika produktions- och distributionsföretag, en utjämning,
som även nu är berättigad och som till följd av den ökade varubristen kan
kräva en viss utvidgning.

Detta motsäger icke de av priskontrollnämnden anförda synpunkterna,
som träffa den del av mellanhandel!! som är direkt skadlig och som därför
ur av priskontrollnämnden anförda synpunkter måste motarbetas. I den mån
som det av priskontrollnämnden föreslagna tillägget till prisregleringslagen
kan bidraga härtill, är detta därför förmånligt.

Priskontrollnämndens förslag till lagstiftning rörande kedjehandel har avstyrkts
i de av Sveriges industriförbund och kooperativa förbundet avgivna
yttrandena.

Industriförbundet anför till utveckling av sin ståndpunkt.

Mot de föreslagna straffbestämmelserna måste den erinran göras, att de på
grund av den ytterligt svävande brottsbeskrivningen icke på ett nöjaktigt sätt
angiva vad som är tillåtet och otillåtet och sålunda icke innefatta den vägledning
för vare sig medborgarna eller de rättstillämpande myndigheterna,
som skäligen måste krävas av en straffbestämmelse, enligt vilken t. o. m. frihetsstraff
kan ådömas. Vidare vill det förefalla, som om priskontrollnämnden
i någon mån underskattat de även av nämnden antydda möjligheter att komma
tillrätta med kedjehandeln, som prisregleringslagen, särskilt dess bestämmelser
örn s. k. organisationstvång, redan erbjuder. Enligt vad förbundet försport
har sistnämnda utväg på sistone i vissa fall anlitats med framgång.
Därtill kommer det redan etablerade, av nämnden jämväl omnämnda samarbetet
med olika näringsorganisationer i spekulationsförebyggande syfte, ett
samarbete som torde kunna örn så erfordras ytterligare utbyggas. Vad importvaror
angår — vilka nämnden i förslagets motivering särskilt uppmärksammat
— torde gällande import- och andra restriktioner i fråga örn utrikeshandeln
ofta bereda myndigheterna eller berörda näringsorganisationer tillfälle
alt föreskriva sådana villkor i fråga örn förfoganderätten över varan, att risken
för kedjehandel med densamma avsevärt minskas. Slutligen må anmärkas,
att såvitt förbundet har sig bekant motsvarande straffbestämmelser under
förra världskriget icke kommu lill användning i nämnvärd utsträckning.

Med hänsyn lill det nu anförda torde något trängande behov av straffbestämmelser
mot kedjehandel icke kunna anses f. n. föreligga, och förbundet
får därför under avstyrkande av dylika bestämmelser föreslå, all ytterligare

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Departements chefen.

erfarenheter avvaktas rörande redan förefintliga möjligheter att bekämpa
kedjehandeln, innan nya lagstiftningsåtgärder däremot eventuellt vidtagas.

Kooperativa förbundet anför, att förbundet vid genomgång av de motiv,
som priskontrollnämnden åberopat för den föreslagna utvidgningen av lagstiftningen,
icke kunnat finna de åberopade skälen så bärande att en till sina
konsekvenser så oberäknelig bestämmelse som den ifrågavarande borde ingå
i den reviderade prisregleringslagen. Förbundet funne de av priskontrollnämnden
utarbetade bestämmelserna synnerligen betänkliga ur den lojalt arbetande
handelns och affärsverksamhetens synpunkt. Det torde vara svårt att med
de föreslagna bestämmelserna ens vid den mest omsorgsfulla och försiktiga
lagtillämpning undvika, att hinder restes för en ur samhällssynpunkt nyttig
och fullt korrekt mellanhandel. Förbundet funne sig icke kunna tillstyrka, att
en lagstiftning identisk med det utarbetade förslaget genomfördes. Förbundet
hemställde därför, att en överarbetning företoges i syfte att möjliggöra en säkrare
distinktion mellan illojal och normal mellanhandel. För den händelse en
sådan överarbetning befunnes ge ett ur skilda synpunkter acceptabelt resultat,
ville förbundet ifrågasätta huruvida icke föreskrifterna i 4 § gällande
prisregleringslag kunde undvaras.

■ I rådande läge är det av vikt, att onödig, prisfördyrande mellanhandel såvitt
möjligt förhindras. Emellertid finner jag det synnerligen tveksamt örn
den föreslagna lagstiftningen härvidlag kan medföra positivt resultat. Lagbestämmelser
med så obestämt innehåll som de föreslagna lämna icke sådan
vägledning åt allmänheten, att bestämmelserna kunna få någon egentlig
betydelse i regleringshänseende. Detta torde även bekräftas av erfarenheterna
från förra världskriget. Å andra sidan bör beaktas, att den föreslagna lagstiftningen
kan medföra vissa svårigheter för den lojalt arbetande handeln.
Såsom bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund framhållit,
kan nämligen en mellanhandel inom samma led av distributionen i en
del fall vara kommersiellt berättigad. Den föreslagna bestämmelsen skulle
emellertid i viss mån kunna vara till hinder även för dylik fullt korrekt mellanhandel.
Vidare må understrykas den allmänna känsla av osäkerhet angående
vad som är tillåtet eller icke tillåtet, som skulle bliva följden av den
föreslagna lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda finner jag det önskvärt, att man anlitar andra
vägar för att komma till rätta med de av priskontrollnämnden påtalade missförhållandena.
Härvid erbjuda sig i första hand de av nämnden själv anvisade
utvägarna, nämligen dels organiserande av marknaden genom meddelande
av föreskrift enligt 4 § prisregleringslagen (tvångskartellering respektive
nyetableringsspärr) dels ock utvidgat samarbete med respektive näringsorganisationer;
att möjligheterna i sistnämnda hänseende äro betydligt större
nu än under förra världskriget är uppenbart. Ytterligare må nämnas att —
såsom bl. a. kommerskollegium framhållit — icke önskvärd mellanhandel
med importvaror i viss utsträckning torde kunna förhindras genom upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

23

ställande av lämpliga försäljningsbestämmelser såsom villkor för import.
Även bör framhållas, att på sätt livsmedelskommissionen anfört kedjehandel
i viss utsträckning kan förhindras genom handelsreglering eller genom
fastställande av normalpriser eller genom en kombination av nämnda metoder.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att kemikaliehandeln, där
enligt vad priskontrollnämnden uppgivit tendenser till kedjehandel särskilt
försports, numera blivit föremål för reglering enligt bestämmelserna i 4 §
prisregleringslagen (SFS 1942: 69).

Erfarenheterna under den förflutna tiden torde likväl hava givit vid handen,
att de enligt gällande lag förefintliga möjligheterna icke under alla förhållanden
äro tillräckliga, när det gäller att hindra uppkomsten av en onödig,
prisfördyrande mellanhandel. Härvid bör särskilt uppmärksammas att

— enligt vad som uttalades under förarbetena till 1939 års prisregleringslag

— sådan sammanslutning, varom i 4 § under 1) i nu gällande lag förmäles,
i princip skall vara skyldig att till medlem antaga envar, som förbinder sig
att ställa sig till efterrättelse de av den statliga kontrollmyndigheten för sammanslutningen
meddelade föreskrifterna. Vidare bör beaktas att, likaledes
enligt vad under förarbetena uttalades, en sådan nyetableringsspärr, som
avses i 4 § under 2), icke är avsedd att upprätthållas längre än som är nödvändigt
för marknadens sanering exempelvis genom kollektiv överenskommelse
med en inom branschen bildad sammanslutning. Nyetableringsspärren
är sålunda tänkt som en preliminär åtgärd, medan den definitiva regleringen
avses skola komma till stånd genom en tvångskartellering. Med hänsyn
härtill och då de ifrågavarande sammanslutningarna skola vara av öppen
karaktär finnes för närvarande icke någon möjlighet att från rätten att
driva handel utesluta någon, som förklarar sig villig följa de för vederbörande
sammanslutning gällande föreskrifterna. Härav följer i sin tur att det knappast
är möjligt att förhindra, att antalet näringsidkare inom visst led av
omsättningen onormalt ökas genom tillkomsten av nya företag, vilka icke
äro erforderliga för varudistributionen utan tillkommit uteslutande för att

— med för den slutlige köparen prisfördyrande verkan — utnyttja situationen
i vinstsyfte.

Till belysande av det nyss sagda må anföras ett konkret exempel. Handeln
med bränntorv skedde före kriget i stor utsträckning direkt från tillverkare
till förbrukare. Genom kungörelse den 27 februari detta år (SFS
1942:90) fastställde Kungl. Maj:t normalpriser å bränntorv, gällande vid
försäljning av tillverkaren eller för hans räkning. Då fråga senare uppkom
örn statlig reglering av handeln med bränntorv, gjorde bränslekommissionen
gällande, att det vore nödvändigt att förbehålla rätten att yrkesmässigt köpa
och sälja torv åt dem som av myndighet auktoriserats att driva dylik handel.
Kommissionen motiverade sin mening med att direktförsäljningama av torv

— även inom sådana delar av landet där denna försäljningsform vore naturlig
och tidigare tillämpats — minskade i omfång, under det att den yrkesmässiga
handeln, för vilken visst högre normalpris fastställts, svällde ut i

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

motsvarande grad med påföljd att förbrukarna fingo betala ett onödigt högt
pris för varan. Då mellanhandel med torv i begränsad omfattning vore både
berättigad och nödvändig samt en organisation av marknaden förty icke
kunde genomföras efter den linjen att mellanhandel helt förbjödes, borde
man enligt kommissionens mening genom ett auktorisationsförfarande slå
ut sådana nytillkomna, prisfördyrande företag, som icke fyllde någon ur
samhällelig synpunkt nyttig funktion. —- Det föreslagna auktorisationsförfarandet
blev emellertid, såsom saknande stöd i prisregleringslagen, icke
genomfört.

Det anförda framhäver betydelsen för den statliga priskontrollen av att
äga tillgång till bestämmelser, med stöd av vilka ett auktorisationsförfarande
skulle kunna genomföras. Tillskapandet av dylika bestämmelser skulle emellertid
innebära ett djupgående ingrepp i näringsfriheten. Det är därför också
klart att, därest bestämmelser av angiven innebörd meddelades, den ifrågavarande
befogenheten icke borde få tagas i anspråk i andra fall än då så vore
erforderligt för att komma till rätta med allvarliga, med krisläget sammanhängande
missförhållanden. Befogenheten att föreskriva auktorisationstvång
skulle sålunda icke få utnyttjas med mindre övriga av prisregleringslagen
anvisade utvägar framstode såsom otillräckliga. Då syftet med ett auktorisationsförfarande
skulle vara att förhindra onödig, fördyrande mellanhandel
eller annan krisföreteelse av beskaffenhet att föranleda onödig prisfördyring,
borde tydligen auktorisation principiellt ges åt alla företagare, som tidigare
varit verksamma inom branschen, samt därutöver åt sådana nytillkomna
företagare vilka med hänsyn till förhållandena inom branschen kunde anses
fylla en nyttig uppgift.

Av de skäl som i det föregående angivits och med de inskränkningar i fråga
om rätten att utnyttja den ifrågavarande befogenheten, som följa av det nyss
anförda, tillstyrker jag, att prisregleringslagen kompletteras med bestämmelser,
som giva Kungl. Majit rätt att föreskriva auktorisation såsom förutsättning
för rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller,
tillhandahålla tjänst av sådant slag, varå prisregleringslagen, enligt vad jag
förut anfört, avses skola vara tillämplig. Det föreslagna stadgandet torde
lämpligen kunna upptagas i samma paragraf som bestämmelserna örn tvångskartellering
och nyetableringsspärr. Såsom förutsättning för begagnande av
den föreslagna befogenheten torde böra angivas, att detta finnes erforderligt
för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel eller eljest för att undanröja
missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av rådande
krisförhållanden och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller tjänst. Stadgandet torde i övrigt lämpligen böra innehålla, att Kungl.
Majit under nyss angivna förutsättningar äger meddela föreskrifter örn
begränsning — på annat sätt än förut i paragrafen är sagt — av rätten att
yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenhet eller tillhandahålla tjänst, varom
fråga är.

I samband med det spörsmål om utökning av regleringsformerna, som i
det föregående behandlats, torde jag jämväl få upptaga till behandling frå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

25

gan huruvida maximipriset bör bibehållas såsom särskild prisform. Under
förarbetena till den nu gällande prisregleringslagen ifrågasattes från vissa
håll, huruvida icke en sammansmältning borde komma till stånd mellan det
gamla maximipriset och det genom den nu gällande prisregleringslagen införda
nya normalpriset. Med hänsyn till att de båda prisformerna ansåges
kunna fylla i viss mån skilda uppgifter och att anledning i vart fall saknades
att frånhända sig dé anpassningsmöjligheter, som ett bibehållande av båda
prisformerna erbjöd, bibehölls emellertid maximipriset. Erfarenheterna under
den tid, prisregleringslagen därefter varit i tillämpning, torde emellertid hava
visat, att efter tillskapandet av det nya normalprisbegreppet maximipriset
icke längre har någon funktion att fylla. Med hänsyn härtill och då man icke
bör i lagen bibehålla ett stadgande, som icke kan väntas bliva tillämpat,
tillstyrker jag att maximiprisbestämmelsen utgår ur lagen. En följd härav
blir att jämväl stadgandet i nuvarande 10 § örn rätt för länsstyrelse i vissa
fall att förordna om tvångsförsäljning av maximiprissatt vara bör utgå.

Förbud mot överträdelse av till myndighet gjord utfästelse
angående högsta pris.

I 7 § gällande prisregleringslag stadgas att, därest för förnödenhet gäller
visst pris, som enligt lagen icke må överskridas eller må överskridas endast
efter tillstånd, eller därest någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse
beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom försäljas,
såsom villkor för förnödenhetens försäljning icke må — i vidare mån
än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning — fordras att
jämväl annan förnödenhet inköpes. Vidare stadgas i 12 § straff ej mindre
för den, som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet, än även för den som
handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse som i 7 § avses.

I priskontrollnåmndens skrivelse anföres angående ifrågavarande stadganden.

I 7 § prisregleringslagen omförmälas särskilda utfästelser att hålla vissa
högsta priser. De ha i paragrafen sidoordnats med normalpris och maximipris
i samband med ett stadgande, som avser att förhindra kringgående av
meddelade prisbestämmelser. I övrigt omnämnas sådana utfästelser ej i
lagens icke straffrättsliga del. överträdelse av desamma är kriminaliserad i
12 § första stycket 7).

Ifrågavarande utfästelser, som bygga på prisöverenskommelser mellan statlig
myndighet och enskilda, användas i stor utsträckning för att binda fabrikant-
och grossistpriser. I samband med en bindning av detaljistpriser genom
normalpris är en kombination med dylika utfästelser beträffande förstnämnda
priser en smidig form för prisreglering av samtliga distributionsled. Utfästelserna
lia sålunda fått en betydelse, som ställer dem i klass med normalpris
och som enligt nämndens mening icke längre motiverar den undanskymda
plats, som de fått i 7 tj. Sammankopplingen med en särskild straffbestämmelse
för den, som handlat i strid mot dylik utfästelse, torde jämväl fordra
ett särskilt stadgande rörande dessa högsta priser.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Priskontrollnämnden har i anslutning till det anförda föreslagit, att såsom
en särskild paragraf, betecknad 5 a §, måtte upptagas ett stadgande av följande
lydelse:

»Ilar någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst utföras,
må sagda pris ej överskridas, med mindre myndigheten givit tillstånd
därtill.»

I ett par av remissyttrandena framföras vissa erinringar i anledning
av priskontrollnämndens ifrågavarande förslag.

Sveriges köpmannaförbund anför sålunda bland annat.

Det torde icke kunna bestridas, att utfästelserna äro en synnerligen smidig
form för prisreglering. Fråga är blott, örn icke denna form, som från början
intagit en med rätta undanskymd plats, kan tendera till en sådan användning,
att prisregleringens innebörd blir en helt annan än den från början
avsedda. Från att hava varit en enhetlig och för alla lika reglering blir den
åtminstone delvis en serie ojämnt verkande överenskommelser, där staten
som den betydligt starkare parten har stora möjligheter att framtvinga utfästelser,
vilkas innebörd och konekvenser icke alltid stå klart för den som
gör utfästelsen. När utfästelsen emellertid en gång är gjord, kan den icke
utan myndighetens tillstånd tagas tillbaka. Ett handlande i strid mot utfästelsen
medför straffansvar. Erfarenheten har redan visat att starka påtryckningar
förekommit från priskontrollnämndens sida gentemot näringsidkare
för att dessa skola acceptera av nämnden framlagda villkor.

Om utfästelseformen överhuvud skall användas för att åstadkomma prisreglering
synas betryggande garantier åtminstone böra givas både för att
utfästelsen icke avfordras vederbörande näringsidkare annat än efter beslut
inom exempelvis priskontrollnämnden in pleno och för att den, som mer
eller mindre frivilligt lämnar utfästelsen, på förhand underrättas om att en
gång given utfästelse icke utan tillstånd kan återtagas, liksom att handlande
i strid mot utfästelse medför straff. Vidare bör utfästelse icke gälla med obegränsad
giltighetstid, utan möjlighet till uppsägning bör finnas. I annat fall
komma verkningarna av denna straffrättsliga nyhet att bliva föga önskvärda.
Straffet kommer nämligen då av den, som utsättes därför, icke att
uppfattas som en följd av dennes oriktiga handlingssätt utan som ett övergrepp.
Detta kan i sin tur medföra, att straffet motverkar sitt ändamål och
även leda till en under nu rådande förhållanden särskilt betänklig uppluckring
av rättsmedvetandet.

Man kan möjligen överväga, huruvida icke straffbestämmelsen borde ersättas
med föreskrift örn vite, som kunde bestämmas av myndigheten inom
angivna gränser. Det för varje gång ifrågakommande vitet skulle, innan utfästelsen
gives, meddelas den, som uppmanas att avgiva utfästelsen.

I motiveringen för dessa utfästelsers kriminalisering anföres också, att
dylika utfästelser skola kunna användas för att binda fabrikant- och grossistpriser
i samband med en bindning av detaljistpriset genom normalpris. Förbundet
vill emellertid bestämt motsätta sig, att olika former användas för
att binda priset för en och samma vara inom olika distributionsled. Fastställes
normalpris vid försäljning från detaljist till förbrukare bör också normalpris
fastställas vid försäljning från exempelvis partihandlare till detaljist.

Sveriges industriförbund har framhållit, att prisöverenskommelser kunna
ingås mellan statlig myndighet och enskilda företag utan att företagen av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

27

giva särskilda utfästelser att hålla vissa högsta priser. Det kunde därför
ifrågasättas om icke i lagtexten borde klargöras, att dylika rena överenskommelsepriser
icke vore av samma karaktär som utfästelseprisema, vilket
bland annat innebure att de finge överskridas utan därtill lämnat tillstånd.

Sveriges grossistförbund har framhållit, att de enskilda företagarna vid
prisöverenskommelser ofta företrädas av sina organisationer. Vid den praktiska
tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen måste därför beaktas
nödvändigheten av sådana åtgärder, att organisationernas medlemmar
bleve klart underkunniga om utfästelsernas innebörd i det enskilda fallet,
samt att även utanför organisationerna stående företag på samma sätt bundes.

I övrigt hava några erinringar mot priskontrollnämndens förslag i denna
del icke framställts.

Den av priskontrollnämnden föreslagna nya paragrafen innebär icke nå-Departements -gon saklig ändring i förhållande till nu gällande, efter mönster av 1918 års Stefen.
maximiprislag avfattade bestämmelser i ämnet. Med hänsyn till den betydelse
för priskontrollen utfästelsepriserna numera erhållit synes det emellertid
lämpligt att bestämmelserna härom, på sätt nämnden föreslagit, upptagas
i en särskild paragraf.

Sveriges köpmannaförbund har i sitt remissyttrande riktat vissa anmärkningar
mot utfästelsepriset såsom sådant. I anledning av vad förbundet anfört
vill jag framhålla, att något hinder icke torde föreligga att reglera priset
å viss vara efter olika metoder för skilda led av omsättningen. I varje
särskilt fall bör den regleringsform användas, som med hänsyn till förhållandena
är mest lämplig. Även förbundet synes medgiva, att utfästelsepriset
är den i vissa fall smidigaste formen för bindning av priserna. Jag vill vidare
understryka, att utfästelsepriset under alla förhållanden måste anses
såsom ett mindre ingrepp än åsättandet av normalpris. Ytterligare må tillläggas,
i anledning av vad förbundet anfört angående lämpligheten av att
näringsidkaren på förhand underrättas om att utfästelsen icke kan återtagas
och att överträdelse av utfästelsen är straffbelagt, att enligt 5 § tillämpningskungörelsen
till prisregleringslagen (SFS 1941: 656) i utfästelsen särskilt
skall angivas, att utfästelsen avgivits jämlikt 7 § prisregleringslagen och under
straffansvar som i nämnda lag sägs.

I anledning av vad under remissförfarandet vidare förekommit vill jag endast
erinra, att enligt gällande prisregleringslag en näringsidkare icke lärer
kunna straffas för överträdelse av utfästelsepris med mindre utfästelsen avgivits
av näringsidkaren själv.

Samma regler, som enligt 12 § näst sista stycket i 1941 års prisregleringslag
gälla i fråga örn ansvar för delaktighet i brott mot meddelade normalprisbestämmelser,
torde böra gälla även i fråga örn delaktighet i brott mot prisutfästelser.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Fråga örn retroaktiv verkan av meddelade prisföreskrifter.

Priskontrollnämnden anför beträffande det nu förevarande spörsmålet.

Vid tillämpningen av de hittills fastställda normalpriserna bär tveksamhet
försports från allmänhetens sida örn vilka avtal, som träffas av prisbestämmelserna.
Med anledning härav hava livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden
gemensamt utfärdat ett meddelande i ämnet, intaget i kommissionens
cirkulär nr 457/1941. Sedan det i meddelandet först fastslagits,
att fastställande av normalpris å viss vara innebär, att de meddelade normalprisbestämmelserna
skola iakttagas vid alla försäljningsavtal, som ingås efter
tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande, heter det vidare: »Har däremot
före nämnda tidpunkt avtal ingåtts örn försäljning till visst angivet pris
av visst bestämt parti eller av viss i avtalet bestämd myckenhet av varan i
fråga, äga normalprisbestämmelserna icke tillämpning. T sådant fall, som
sist nämnts, får alltså säljaren uppbära betalning efter det i avtalet angivna
priset, även om leverans av det försålda partiet eller den försålda myckenheten
sker först efter det normalprisbestämmelserna trätt i kraft och det i
avtalet angivna priset överstiger normalpriset.»

I meddelandet behandlas av äldre avtal allenast sådana, som äro fullt bestämda
såväl med avseende å kvantitet som i fråga örn pris. Fråga uppstår
då, hur saken ställer sig beträffande sådana äldre avtal, som icke äro på dylikt
sätt fullt bestämda, utan som exempelvis avse försäljning av »hela produktionen»
av viss förnödenhet eller dylikt för leverans å tidpunkt, som inträffar
efter prisbestämmelsernas ikraftträdande. Ett lika svar för alla fall
torde icke kunna givas. Är kvantiteten helt obestämd, och kan tolkningen av
avtalet samt omständigheterna vid dess ingående icke giva tillräckliga fingervisningar
örn kvantitetens storlek, torde normalprisbestämmelserna — varmed
i det följande likställes maximiprisbestämmelser — vara tillämpliga. Är
kvantiteten däremot fullt bestämd, men har prisfrågan lämnats öppen (5 §
lagen örn köp och byte av lös egendom), lärer väl normalpriset komma att
betraktas som gällande pris. Huruvida det sist sagda gäller, därför att normalprisbestämmelserna
äga tillämpning eller emedan normalpriset får anses
såsom skäligt pris enligt nyssnämnda lagrum, torde kunna lämnas därhän.
Gränsfall kunna givetvis även förekomma, som bereda svårigheter vid lösning
av det här behandlade spörsmålet.

Fråga är nu örn det finnes tillräckliga skäl för att olikställa avtal, som ingåtts
före prisbestämmelsernas ikraftträdande och som åsyfta leverans först
därefter, och avtal, som slutits efter nämnda tidpunkt. Nämnden förmenar,
att så icke är förhållandet. Den stöder sig därvid främst på det faktum, att
det förekommit fall, där försäljning av viss förnödenhet uppenbarligen kommit
till stånd på en tidigare tidpunkt just för att söka undvika tillämpningen
av ett blivande normalpris. För att stävja tendenser i sådan riktning synes
det nämnden erforderligt att göra undantag från den ur allmänna rättsgrundsatser
härledda regeln, att ett fastställt normalpris endast äger tillämpning å
avtal, som ingås efter prisbestämmelsernas ikraftträdande, och föreskriva, att
örn avtal träffats därförut, bestämmelserna likväl skola tillämpas, därest leverans
sker först efter sistnämnda tidpunkt. Vad här sagts gäller givetvis
även örn utförande av tjänst.

Vid utformningen av en föreskrift av nyss angiven innebörd har nämnden
funnit en jämförelsebestämmelse i dansk rätt, nämligen i en kungörelse den
20 december 1940 örn maximipriser å gagnvirke av barrträd m. m. Kungörelsens
2 § lyder: »De fastsatte Maksimalpriser gadder for alle Gavntra?-

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

29

effekter af Naaletrse, der leveres eller ndbringes fra Skove og Planlager m. m.
efter denne Bekendtgorelses Ikrafttrreden, uanset om der för de paagaeldende
Effekter forinden Bekendtgorelsens Ikrafttraeden maatte vaere aftalt eller betalt
liojere Priser end de nu fastsatte Maksimalpriser.»

Den danska bestämmelsen är ju mycket långtgående och bör enligt nämndens
förmenande ej helt accepteras. I den av nämnden föreslagna bestämmelsen
göres sålunda med hänsyn till bl. a. straffbestämmelsernas utformning
undantag för det fall, att betalningen — varmed avses full betalning — erlagts
före prisbestämmelsernas ikraftträdande. Enahanda bör enligt nämndens
mening förhållandet vara, örn betalningen visserligen erlagts först därefter,
men den rätteligen skolat erläggas före nämnda tidpunkt.

Nämnden förutsätter såsom uppenbart, att prisbestämmelserna icke böra
äga tillämpning, örn köparen eller den åt vilken tjänsten skall utföras genom
något sitt åtgörande föranlett, att leveransen eller tjänsten, som rätteligen
skulle hava utförts före prisbestämmelsernas ikraftträdande, ej kunnat fullgöras
i rätt tid. Vidare bör det anmärkas, att därest det är fråga örn delleveranser
eller en tjänst, som skall utföras under en längre tidsperiod, prisbestämmelserna
endast skola gälla beträffande sådan leverans eller tjänst, som
utföres efter prisbestämmelsemas ikraftträdande.

De civilrättsliga konsekvenserna av en lagstiftning efter ovannämnda riktlinjer
torde här böra något beröras. Har leveransen ännu ej utförts, och påfordrar
köparen efter prisbestämmelsernas ikraftträdande fullgörande av
avtalet men mot normalpris (maximipris) i stället för det överenskomna
högre priset, lärer säljaren äga rätt att häva avtalet i likhet med vid annan
köparemora (28 § köpelagen). Någon skadeståndsskyldighet torde för sådant
fall ej åvila köparen (30 § köpelagen). Enahanda bör förhållandet vara med
avseende å tjänst. Har däremot förnödenheten redan kommit i köparens besittning,
lärer säljaren, därest köparen påfordrar tillämpning av normalpriset
(maximipriset), icke kunna häva avtalet, såframt han ej gjort förbehåll därom
(28 g köpelagen).

Priskontrollnämnden har i anslutning till vad nämnden sålunda anfört
föreslagit, att i 3 g prisregleringslagen måtte intagas ett stadgande av följande
lydelse:

»Har avtal örn försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst, för
vilken normalpris fastställts, träffats innan bestämmelserna därom trätt i
kraft, skola nämnda bestämmelser ändock äga tillämpning, där i anledning
av avtalet förnödenheten avlämnas eller tjänsten utföres efter bestämmelsernas
ikraftträdande, dock att vad nu sagts icke skall gälla, där betalningen
för förnödenheten eller tjänsten erlagts eller skolat erläggas före sistnämnda
tidpunkt.»

1 remissyttrandena hava delade meningar kommit till uttryck angående
lämpligheten av de av priskontrollnämnden föreslagna bestämmelserna.
Priskontrollnämndens förslag har sålunda i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av socialstyrelsen, industri-, livsmedels- och bränslekommissionerna,
landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund.
Kommerskollegium har förklarat, att kollegium icke ansåge sig kunna
i princip avstyrka förslaget, övriga hörda organisationer och sammanslutningar
hava däremot avstyrkt detsamma.

Livsmedelskommissionen motiverar sin tillstyrkan av förslaget på följande
sätt.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I likhet med priskontrollnämnden anser livsmedelskommissionen det förenat
med åtskilliga olägenheter att, såsom för närvarande är fallet, meddelade
normalprisbestämmelser icke skola äga tillämpning å andra avtal än
sådana, som ingåtts efter normalprisbestämmelsernas utfärdande. Livsmedelskommissionen
vill i detta sammanhang särskilt peka på den olikhet, som
härvidlag föreligger mellan normalpriser (vad i det följande sägs örn normalpriser
äger även tillämpning å maximipriser), å ena, samt beslagspriser, å
andra sidan. Då beslag lägges å en vara, stadgas regelmässigt, att beslaget
skall vara hävt dels i den mån vederbörande centrala kristidsmyndighet
lämnar tillstånd till försäljning av varan och denna säljes i den ordning och
på de villkor, som myndigheten bestämmer, dels i den mån den centrala
kristidsmyndigheten lämnar varans innehavare tillstånd att på annat sätt än
genom försäljning förfoga över varan och innehavaren ställer sig till efterrättelse
för sådant tillstånd meddelade villkor. Enligt dessa bestämmelser
äger den centrala kristidsmyndigheten såsom villkor för överlåtelse eller
fullgörande av leveranser föreskriva, att visst högsta pris ej må överskridas.
Av livsmedelskommissionen med stöd härav meddelade prisbestämmelser
ha ägt tillämpning även i det fall, att säljaren tidigare avtalat om leverans
av varan till högre pris än det av kristidsmyndigheten fastställda. Genom att
normalprisbestämmelserna — i motsats till beslagspriserna — icke gällt tidigare
ingångna kontrakt, har emellertid en viss osäkerhet visat sig uppstå
hos handeln rörande innebörden av meddelade prisbestämmelser. I detta
sammanhang torde böra erinras örn att departementschefen i propositionen
nr 217/1941 med förslag till prisregleringslagen anfört alt, såvitt anginge
under beslag liggande varor, erforderliga prisföreskrifter borde meddelas med
stöd av förfogandelagen och erhålla karaktären av villkor för tillstånd att
förfoga över den beslagtagna varan. Bland annat med hänsyn till nu nämnda
förhållanden har livsmedelskommissionen ansett det önskvärt, att även normalprisbestämmelser
i princip skola vara tillämpliga å alla leveranser, som
ske efter bestämmelsernas ikraftträdande, oberoende av huruvida leveransavtalet
ingåtts före eller efter sagda tidpunkt. Såsom ett ytterligare skäl för
en dylik utvidgning av normalprisbestämmelsernas tillämplighetsområde kan
framhållas, att det under nuvarande förhållanden är lätt för en säljare och
en köpare att kringgå utfärdade normalprisbestämmelser genom att uppge,
att avtal örn leverans till högre pris träffats före normalprisbestämmelsernas
utfärdande. Då regeln, att normalprishestämmelser ej skola beröra tidigare
ingångna avtal, ej kan anses hava avseende allenast å skriftliga avtal, kan
det i praktiken ofta visa sig omöjligt att inotbevisa ett dylikt påstående.

Sveriges lantbruksförbund, som enligt vad förut nämnts funnit förslaget
böra i princip godtagas, har likväl givit uttryck åt vissa betänkligheter. Förbundet
anför.

Förbundet vill icke underlåta framhålla, att införandet av lagbestämmelser
av nu föreslagen beskaffenhet, vilka medföra att äldre leveransavtal icke
få fullföljas på överenskomna villkor, ger anledning till vissa betänkligheter.
Bestämmelserna torde sålunda i åtskilliga fall kunna medföra svåra konsekvenser
för säljaren exempelvis om han genom igångsättande av en produktion
och anskaffande av produktionsförnödenheter för fullgörande av
kontrakterade leveranser redan ådragit sig väsentliga kostnader och genom
normalprisbestämmelse betages möjlighet att utfå ett av produktionskostnaderna
motiverat och förut avtalat försäljningspris. Särskild hänsyn synes
i förekommande fall böra tagas till dylika omständigheter, därest den föreslagna
lagändringen genomföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

31

Kommerskollegium anför för sin del.

Det är en i det svenska rättslivet av ålder vedertagen regel, att en civillagstiftning
icke skall få äga återverkande kraft. Det måste för rättssäkerheten
vara i hög grad betänkligt, i händelse genom en lagstiftning, som tillkommit
efter ett avtals slutande, ändring kan äga rum i avtalet.

Å andra sidan är det givet, att under extraordinära förhållanden sådana
som de nuvarande det kan finnas situationer, i vilka ett avsteg får göras från
eljest iakttagna rättsnormer. Kollegium är för egen del icke i tillfälle att
bedöma i vad mån erfarenheten från prisregleringslagens tillkomst har
givit vid handen, att köpmännen illojalt skulle ha satt väntade prisregleringsåtgärder
ur kraft genom att träffa förhandsuppgörelser, som icke fallit
under lagens bestämmelser. Att döma av de till kollegium avgivna yttrandena
från liandelskamrarna torde åtminstone för dessa organisationer några
sådana olägenheter icke vara kända, men kollegium tager för givet, att från
priskontrollnämndens sida åtgärder för en ändring i lagstiftningen icke skulle
ha vidtagits, därest icke praktiska olägenheter i berörda hänseende skulle
gjort sig gällande. Det är givet, att det system, som för närvarande råder,
där prisregleringen icke ingriper på äldre avtal, måste komma att verka i
hög grad irriterande för prisregleringen och hindra dess fulla effektivitet.
Från sådana parter i produktions- eller omsättningsprocessen, som ha inköpt
varor efter kontrakt, för vilka normalpriset icke gäller, kommer den
invändningen att riktas emot fastställande av ett visst normalpris, att de äro
bundna vid de köpekontrakt till högre pris, som tidigare uppgjorts, och att
därigenom hinder för dem uppstår att å andra sidan sälja efter sådant normalpris,
som eljest kunde vara skäligt.

Betänkligheterna från kollegii sida mot att ge prisregleringsbestämmelserna
en retroaktiv verkan gäller icke så mycket själva normalprisets tillämpning
på ett tidigare slutet avtal. Det måste ju betänkas, att normalpriset tillkommit
till skydd för köparen och att visserligen säljaren icke sättes i tillfälle
att utfå det pris, som han i avtalet utverkat åt sig, men att man å andra
sidan dock har anledning att räkna med att vid normalprisets bestämmande
hänsyn har tagits till de tillverkningskostnader, som säljaren har. Det finnes
därför anledning att antaga, att normalpriset i flertalet fall kan anses vara
skäligt, även där leverans skall ske på grund av äldre kontrakt.

De anförda förhållandena göra, att kollegium icke anser sig kunna i princip
avstyrka den av priskontrollnämnden begärda ordningen med normalprisets
retroaktiva verkan. Emellertid vill kollegium ifrågasätta, att man i
så måtto lindrar följderna av att normalpriset tillämpas på äldre kontrakt,
att man i dessa fall icke ådömer straff utan låter påföljden stanna vid att
säljaren får avstå ifrån det överpris över normalpriset, som han uppburit
eller betingat sig. Det måste nämligen anses för mindre tilltalande, att en
säljare, som slutit ett tidigare avtal, skulle göra sig skyldig till en straffbar
gärning, i händelse han efter normalprisets fastställande måhända i okunnighet
örn att della pris skall tillämpas även å redan avslutade kontrakt och
alltså i sådant hänseende i god tro uppbär den betalning, sorn han betingat
sig.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må följande återgivas.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare hava framhållit, att en lagstiftning sådan som den föreslagna
skulle bryta den helgd, som enligt rådande rättsuppfattning borde tillkomma
redan ingångna avtal. Den föreslagna lagändringen borde därför icke

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

komma till stånd med mindre missförhållandena på området vore synnerligen
allvarliga. De av priskontrollnämnden befarade tendenserna syntes
emellertid knappast hava gjort sig gällande i sådan utsträckning, att lagändringen
kunde anses motiverad. Vidare borde framhållas den allmänna
osäkerhet, som i rådande läge präglade näringslivet och som torde ytterligare
ökas genom den tilltänkta lagstiftningen, vilket i sin tur kunde befaras medföra
en hämmande inverkan på företagsamheten. Särskilt torde uppmärksammas,
att lagändringen skulle komma att drabba ej blott sådana illojala
avtal, som förslaget avsåge att förhindra, utan även många lojala försälj -ningskontrakt. Därest ett stadgande i ämnet ansåges nödvändigt, borde övervägas
örn det icke kunde begränsas till att omfatta endast sådana avtal, som
priskontrollnämnden funne uppenbarligen hava slutits i syfte att kringgå
utfärdade normalprisbestämmelser.

I det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet anföres.

Förslaget innebär ett avsteg från den allmänt erkända rättsgrundsatsen,
att innehållet i ett ingånget avtal icke må rubbas genom senare beslutade
bestämmelser. Ett dylikt avsteg synes icke utan verkligt tvingande skäl böra
göras; och sådana skäl ha enligt förbundets mening icke förebragts. Till stöd
för förslaget hänvisar priskontrollnämnden till att »det förekommit fall, där
försäljning av viss förnödenhet uppenbarligen kommit till stånd på en tidigare
tidpunkt just för att söka undvika tillämpningen av blivande normalpris».
Enligt vad förbundet försport torde emellertid dylika tendenser knappast
lia visat sig i någon nämnvärd omfattning. Härtill kommer att det ofta
torde vara synnerligen vanskligt att avgöra, huruvida en försäljning verkligen
åsyftat ett kringgående av blivande normälpris eller är en fullt lojal transaktion.

Förslaget torde vidare vara uttryck för den uppfattningen, att det är rättvist
att olika försäljningsavtal rörande ett och samma varuslag, vilka tillkommit
på olika tidpunkter, underkastas samma bestämmelser i fråga örn
priset. Många sådana avtal ingås emellertid för lång tid framåt, och under
denna tid kunna givetvis de faktorer som bestämma den sålda varans pris
förändras i för säljaren gynnsam riktning. Den som sålt varan före normalprisets
ikraftträdande kan lia nödgats basera sitt försäljningspris på en kostnadsfaktor
— t. ex. ett råvarupris — som sedan sjunker och därmed gör
varan billigare att framställa än förut. Det vore orättvist att jämställa en
sådan säljare med en annan, som därför att han säljer senare kommer i
åtnjutande av den billigare produktionskostnaden. Icke heller ur köparens
synpunkt kan rättvisan anses kräva ett enhetligt pris i olika försäljningsavtal.
Den köpare, som utfäst ett högre pris än det sedermera fastställda
normalpriset, kan ju lia betingat sig ett sådant återförsäljningspris för varan
resp. en därav framställd vara, att han gör en lika stor avans som den köpare,
vilken kommer i åtnjutande av normalpriset. Effekten av de föreslagna
bestämmelserna blir då den, att den förre köparen gör en obehörig vinst på
säljarens bekostnad.

I den mån syftet med de föreslagna bestämmelserna tilläventyrs är befogat,
torde detsamma i icke obetydlig utsträckning kunna vinnas utan lagändring.
För den händelse ett avtalat pris med hänsyn till föreliggande omständigheter
— hit torde få räknas storleken av fastställt normalpris resp. maximipris
-— är uppenbart oskäligt, kan säljaren redan enligt gällande lag drabbas
av straffpåföljd. Dessutom uppges det inom vissa branscher vara ganska

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

33

vanligt, att köparen genom särskild klausul i avtalet gör förbehåll om justering
av priset, därest detta framdeles kommer att sjunka.

Under hänvisning till vad ovan anförts får förbundet avstyrka att förslagets
nu ifrågavarande bestämmelser upphöjas till lag.

Därest emellertid lagstiftning i ämnet anses erforderlig, torde den i varje
fall icke böra gå längre än att jämkning av avtalat pris medgives där omständigheterna
i det särskilda fallet därtill föranleda. I samband med eventuell
lagstiftning böra de civilrättsliga befogenheter som tillkomma säljaren
i ingångna avtal närmare klarläggas.

I vad förbundet sålunda anfört har svenska arbetsgivareföreningen instämt.

Sveriges köpmannaförbund har i sitt yttrande, i vilket Sveriges hantverksorganisation
instämt, anfört att förbundet icke hade sig bekant, att avtal
ingåtts i avsikt att undvika en väntad prisreglering. En bestämmelse sådan
som den föreslagna skulle vara ägnad att öka osäkerheten inom affärslivet
och hindra slutande av sedvanliga avtal, uppgörande av produktionsplaner
m. m. och osäkerheten skulle bliva än mera kännbar i den mån prisbestämmelserna
utsträcktes till att omfatta nya varor och branscher.

Liknande synpunkter hava framförts av Sveriges grossistförbund. Förbundet
har även uttalat, att det vore möjligt att, åtminstone i vissa fall, motverka
eventuellt förekommande tendenser att genom skenavtal undgå normalprisbestämmelser
genom att fastställa normalpriser även för den fortsatta
försäljning av varan respektive halvfabrikatet, som kunde behöva äga rum;
därigenom kunde syftet med den ifrågasatta lagändringen åtminstone delvis
och i de fnest påtagliga fallen uppnås.

Onekligen kan det vara förenat med vissa olägenheter att meddelade pris-Departement»-bestämmelser icke äga tillämpning å sådana avtal, som ingåtts före bestäm- chefenmelsernas
utfärdande. Dessa olägenheter, vilkas betydelse dock icke bör överskattas,
få vägas mot de nackdelar som äro förenade med den motsatta
principen d. v. s. att prisbestämmelserna skulle gälla även i fråga om redan
ingångna men ännu icke fullgjorda avtal. Härvid är till en början att märka
— vilket även under remissförfarandet understrukits — att en dylik retroaktiv
tillämpning av bestämmelserna skulle innebära ett avsteg från allmänt
tillämpade rättsgrundsatser. Vidare må framhållas, att den föreslagna retroaktiva
lagtillämpningen skulle drabba ej blott sådana avtal, som må hava
tillkommit i syfte att kringgå en förväntad prisreglering, utan även lojala försäljningsavtal
i den mån dessa innehölle prisbestämmelser avvikande från
de genom prisregleringen fastställda. Med hänsyn härtill synes mig priskontrollnämndens
förslag icke böra bifallas med mindre olägenheterna av det
nuvarande systemet äro starkt framträdande. Vad i ärendet förekommit synes
knappast giva belägg för alt så skulle vara fallet. Jag finner mig därför
icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser principiellt
skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller finner jag mig böra
biträda det i ett par remissyttranden framkomna förslaget, att meddelade
prisbestämmelser skulle äga retroaktiv verkan, då omständigheterna i det
särskilda fallet därtill föranledde. En dylik bestämmelse synes vara alltför

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 337.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

godtycklig till sina verkningar bl. a. med hänsyn till svårigheterna att avgöra
om visst avtal tillkommit i syfte alt kringgå en förväntad prisreglering
eller icke.

Till undanröjande av tvekan angående lagstiftningens innebörd i nu förevarande
avseende synes det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen
upptages en bestämmelse att meddelad prisföreskrift eller avgiven prisutfästelse
icke äger tillämpning i fråga örn sådant dessförinnan ingånget avtal
om köp eller örn utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit till beloppet
bestämt.

Ändrade bestämmelser angående vitesföreläggande m. m.

I fråga om rätten att förelägga vitén stadgas i 8 § prisregleringslagen,
att — därest någon försummar att efter anfordran av vederbörande
myndighet lämna uppgifter, varom i paragrafen förmäles, eller i kontrollsyfte
förete handelsböcker och affärshandlingar —- länsstyrelsen äger
förelägga den försumlige vite samt i förekommande fall förordna om vitets
uttagande. ''

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av de ifrågavarande bestämmelserna,
att rätten att förelägga vite överflyttades å den myndighet,
som meddelat föreskrift om uppgiftsplikt respektive om skyldighet att förete
handelsböcker och affärshandlingar. Nämnden anför härom.

Otvivelaktigt är, att det nu tillämpade systemet måste medföra tidsutdräkt,
då det gäller att av en tredskande näringsidkare införskaffa uppgifter och
handlingar. Enligt nämndens mening skulle det vara lämpligare, om rätten
att meddela vitesföreläggande läge hos den myndighet, som utfärdat föreskriften
örn uppgifts- och editionsplikten. En sådan anordning har träffats
i ett flertal författningar angående handels- och förbrukningsregleringar under
åren 1940 och 1941. Centrala kristidsmyndigheter, såsom livsmedelskommissionen,
bränslekommissionen och industrikommissionen hava genom de åsyftade
författningarna bemyndigats att meddela vitesföreläggande vid vägran
att till myndigheten insända uppgifter eller förete handlingar. Rätten att fälla
till utgivande av vite har däremot tillagts länsstyrelse.

Efter mönster av ovannämnda författningar har nämnden i 8 § andra
stycket i det av nämnden utarbetade lagutkastet upptagit en bestämmelse,
som ger den myndighet, som meddelat föreskrift enligt första stycket, rätt
att meddela vitesföreläggande. Med sagda myndighet avses — vilket väl
näppeligen kan bliva föremål för tvivelsmål — endast den myndighet, som
erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillämpa föreskrifterna i lagrummet.
Länsstyrelse skall som förut ensam kunna fälla till utgivande av förelagt
vite.

Mot den av priskontrollnämnden sålunda föreslagna författningsändringen
hava erinringar framställts endast av Skånes handelskammare, som anser
att rätten att meddela vitesförelägganden till förekommande av rättsosäkerhet
bör bibehållas hos länsstyrelserna.

Föreskrifter om ersättningsskyldighet för den, som fälles
till ansvar enligt prisregleringslagen, meddelas i 12 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

35

sista stycket. Enligt nämnda lagrum gäller att, då någon fälles till ansvar,
domstolen äger efter ty skäligt finnes förplikta honom att utgiva värdet av
taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Priskontrollnåmnden anför angående berörda stadgande.

I fall då fällande utslag meddelats för brott mot bestämmelserna örn normalpris
eller ockerpris har det visat sig, att domstolarna ej i något fall förpliktat
den felande att tillika gälda värdet av taget eller betingat vederlag.
Det i dagsböter utmätta straffet har ofta varit så lågt, att den felande trots
allt gjort vinst på transaktionen. Då en dylik utveckling kan medföra våda
för upprätthållandet av respekten för prisbestämmelserna, föreslår nämnden
obligatorisk ersättningsskyldighet som huvudregel. Därvid torde domstolarna
böra hava fria händer vid bestämmandet av ersättningens belopp.
Detta bör dock ej sättas lägre än det tagna överpriset. Skulle i något fall
ådömande av ersättningsskyldighet synas uppenbart obilligt, t. ex. om säljaren
levererat förnödenheten men i följd av köparens insolvens ej har någon
utsikt att få betalt av denne, skall domstolen dock kunna underlåta att utdöma
ersättning.

I enlighet med vad priskontrollnämnden sålunda anfört har i det av nämnden
upprättade lagutkastet 12 § sista stycket givits följande lydelse:

»Fälles någon till straff enligt första eller andra stycket, skall domstolen,
där särskilda skäl ej till annat föranleda, förplikta honom att helt eller delvis
utgiva värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet,
som undanhållits.»

I flertalet remissyttranden bär den föreslagna skärpningen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I ett par av yttrandena har emellertid gjorts gällande,
att de föreslagna bestämmelserna vore onödigt stränga. Sålunda har
Sveriges industriförbund — i vars uttalande svenska arbetsgivareföreningen
instämt — anfört att det syntes bättre förenligt med lagens syfte att förverkandet
begränsades till att avse endast det tagna eller betingade överpriset.
Eli liknande ståndpunkt intages av Sveriges köpmannaförbund. I förbundets
yttrande — i vilket Sveriges hantverksorganisation förklarat sig instämma
— anföres sålunda.

Förbundet bar intet att erinra mot att den som fälles för brott mot prisbestämmelserna
tillika blir förpliktad att regelmässigt gälda värdet av taget
överpris. Därigenom skulle man undgå olägenheten av alt det i dagsböter
utmätta straffet stundom varit så lågt, att den felande trots åtalet gjort vinst
på transaktionen. Förbundet instämmer i att ett dylikt förhållande medför
våda för upprätthållandet av respekten för prisbestämmelserna och att det
därför är önskvärt, att rättelse sker. Att en dylik respekt upprätthålles är
icke minst av intresse för den detaljhandelskår, som förbundet representerar.
Förbundet kan emellertid icke finna, att denna nämndens motivering
skall kunna motivera att den felande skall kunna förpliktas att gälda värdet
av bela det tagna eller betingade vederlaget. Detta kan leda till konsekvenser,
som äro stötande för rättsmedvetandet. Visserligen lia domstolarna enligt
den föreslagna lagtexten möjlighet till viss särskild prövning men detta
torde icke kunna hindra för den enskilde näringsidkaren obilliga följder.
Örn exempelvis ett normalpris på en vara av högt pris överskrides med en
obetydlighet, måhända av oförstånd eller bristande kännedom, synes det

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

icke vara befogat, att den felande förutom bötesstraffet tillika kan förpliktas
att utgiva värdet av hela det tagna vederlaget. En dylik bestämmelse kan
i så fall innebära, att en ny form av straff vid sidan av den ordinarie straffmätningen
tillkommer, vilket icke kan vara rimligt.

Än mer tveksam ter sig den föreslagna bestämmelsen, örn vederlaget enbart
betingats och sålunda icke erlagts. Alt i så fall möjlighet skapas till
att hela det betingade vederlaget utdömes vid sidan av straffet synes uppenbart
obilligt. Graden och arten av den felandes överträdelse synes på vanligt
sätt i stället böra beaktas vid straffmätningen.

Livsmedelskommissionen har däremot funnit de av priskontrollnämnden
föreslagna bestämmelserna böra ändras i skärpande riktning. Kommissionen
anför härom.

Livsmedelskommissionen delar priskontrollnämndens uppfattning om önskvärdheten
av skärpning av stadgandet örn särskilda påföljder för brott mot
meddelade prisbestämmelser. Kommissionen vill emellertid ifrågasätta, huruvida
man icke härvidlag bör gå ännu något längre än som enligt promemorian
och författningsutkastet synes vara avsett. Den, som sålt vara till
överpris, torde sålunda, om bestämmelserna om påföljd skola få någon
verklig effekt, regelmässigt böra förklaras skyldig att utgiva värdet av hela
det tagna vederlaget. Livsmedelskommissionen vill i detta sammanhang
framhålla önskvärdheten av att bestämmelserna om påföljder för överträdelser
av ransonerings- och prisbestämmelserna så nära som möjligt ansluta sig
till varandra. Vad förstnämnda bestämmelser angår, har livsmedelskommissionen
i skrivelse av den 17 oktober 1941 till Kungl. Majit föreslagit att,
då någon fälles till ansvar för överträdelse av gällande ransoneringsbestämmelser,
domstolen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall
förklara gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen
mottagit, eller varuförråd, som han genom överträdelsen undanhållit eller
olovligen använt, förverkade eller, om egendom som sålunda skolat förklaras
förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta den dömde att utgiva dess värde.
I analogi härmed bör enligt livsmedelskommissionens uppfattning bestämmelserna
om påföljd i prisregleringslagen erhålla ungefärligen den formuleringen,
att domstolen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
skall förplikta den dömde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Landsorganisationen i Sverige har funnit den föreslagna undantagsbestämmelsen
med avseende å de fall, då »särskilda skäl» föreligga, alltför allmänt
och obestämt formulerad.

Livsmedelskommissionen har vidare uttalat sig angående vissa ändringar
av prisregleringslagens bestämmelser om
straff och åtalsrätt. Kommissionen har sålunda ifrågasatt, om ej
en avsevärd skärpning borde vidtagas av lagens straffbestämmelser. Vidare
har kommissionen anfört.

Vad angår straffbestämmelserna vill livsmedelskommissionen i övrigt påpeka,
alt, i likhet med vad som skett i kungörelsen den 5 december 1941 angående
straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad vara, med förvärv
i återförsäljningssyfte torde böra jämställas förvärv, som sker i syfte
att använda den förvärvade varan för yrkesmässig tillverkning eller beredning
av varor till avsalu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

37

I 15 § första stycket prisregleringslagen stadgas att åtal för sådant brott,
varom i 12 § samma lag sägs, i regel får ske endast efter anmälan eller medgivande
från myndighet, som Konungen bestämmer. Undantag från denna
regel har gjorts endast för överträdelser av bestämmelser örn maximipris, vilka
överträdelser ligga under allmänt åtal. Enligt 8 § kungörelsen den 19
juni 1941 (nr 656) med närmare bestämmelser angående tillämpning av prisregleringslagen
ankommer det, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar,
på priskontrollnämnden att pröva, huruvida åtal bör ske för brott, som
i 15 § första stycket prisregleringslagen avses, ävensom att i förekommande
fall anmäla den felande till åtal eller lämna medgivande till åtals anställande.
Priskontrollnämnden har dock att vid behandling av dylikt ärende
samråda med den centrala kristidsmyndighet, som har att handlägga frågor
rörande landets försörjning med den ifrågakomna varan.

Enligt kommissionens uppfattning innebär nu angivna förfarande, då fråga
är om överträdelse av normalprisbestämmelser, på det hela taget en onödig
omgång. I de allra flesta fall torde det nämligen här vara fråga örn klara
överträdelser. Kommissionen vill därför ifrågasätta om ej, för att förenkla
och påskynda förfarandet vid beivrandet av överträdelser av normalprisbestämmelserna,
dylika överträdelser böra läggas under allmänt åtal.

Förslaget om överflyttande av rätten att förelägga vite från länsstyrelserna Departementitill
den eller de myndigheter, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande äga chefenmeddela
föreskrifter jämlikt 8 §, har icke blivit föremål för erinringar under
remissförfarandet i vidare mån än att Skånes handelskammare uttalat sig för
bibehållande av den nu gällande ordningen. Då den föreslagna överflyttningen
torde medföra vissa praktiska fördelar, tillstyrker jag ändringsförslaget.

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av gällande regler angående
ersättningsskyldighet vid överträdelser av prisregleringslagen, att domstol
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, förplikta den dömde att
helt eller delvis utgiva värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av
förnödenhet, som undanhållits. Förslaget har i flertalet remissyttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Livsmedelskommissionen har emellertid för
sin del ansett, att förverkandepåföljden alltid borde avse hela vederlaget, dock
att ej heller enligt kommissionens förslag påföljden skulle tillämpas i den
mån särskilda skäl talade däremot. För egen del är jag närmast böjd för att
instämma i livsmedelskommissionens uttalande att, därest förverkandepåföljden
skall få någon verklig effekt, påföljden bör avse hela vederlaget; det
synes mig nämligen uppenbart att de allmänpreventiva verkningarna av en
förverkandebestämmelse, som i praktiken kunde komma att innebära att regelmässigt
endast överpriset indroges till kronan, icke kunna bliva särskilt
betydande. Därtill kommer att, örn livsmedelskommissionens förslag godtages,
en i och lör sig önskvärd överensstämmelse vinnes med de förverkanderegler,
som gälla med avseende å olaglig överlåtelse av ransonerad vara. Enligt 2 §
kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder
vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m„ sådant nämnda författningsrum
lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941 (SFS 1941:671), skall
nämligen domstolen, där ej särskilda förhållanden lill annat föranleda, tillika
förplikta den för ransoncringsbrolt dömde att utgiva ersättning för (hela)

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

värdet av vad som olovligen överlåtits. Med hänsyn till det nu anförda tillstyrker
jag, att i prisregleringslagen upptages bestämmelse örn att domstolen
skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta den dömde
att till kronan utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av
förnödenhet, som undanhållits. Vid bedömande av om sådana särskilda förhållanden
föreligga, som böra föranleda att påföljden icke ådömes, torde
domstolen äga att taga hänsyn till ej blott de omständigheter, under vilka
brottet begåtts, utan även storleken av det belopp som vid tillämpning av
förverkandepåföljden skulle utdömas; skulle detta belopp vara så stort, att
påföljden skulle te sig orimligt sträng i förhållande till vad den brottslige låtit
komma sig till last, torde domstolen sålunda vara oförhindrad att underlåta
att ådöma påföljden.

Prisregleringslagens straffskala inrymmer för närvarande dagsböter samt,
vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse intill denna straffarts
normala maximum, två år. Livsmedelskommissionen har i sitt remissyttrande
ifrågasatt örn ej en avsevärd skärpning av straffbestämmelserna borde vidtagas.
Jag torde i detta sammanhang få erinra om den skärpning av straffen
för överträdelser av ransoneringsförfattningarna, som föreslagits i proposition
nr 172 till innevarande riksdag; enligt nämnda förslag skall överträdelse
av ransoneringsförfattning, om brottet med hänsyn till omständigheterna är
att anse såsom grovt, bestraffas med fängelse eller straffarbete i högst två år.
Då jämväl brott mot prisregleringslagen kunna vara av grov beskaffenhet
och utgöra en allvarlig fara för upprätthållandet av statsmakternas prispolitik,
torde prisregleringslagens straffskala lämpligen böra ändras till överensstämmelse
med vad som sålunda föreslagits skola gälla med avseende
å ransoneringsbrotten. Såsom exempel på omständigheter, som i allmänhet
låta brottet framstå såsom grovt, torde böra upptagas, att gärningen avsett
förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större omfattning.
Det torde böra framhållas att, därest brottet visserligen avsett förnödenhet av
betydande myckenhet men priset likväl överskridits med endast ett obetydligt
belopp, domstolen har full frihet att tillämpa den lägre straffskalan. Därest
den av mig nu förordade strängare straffskalan införes för grövre fall av
överträdelser, torde skalan för övriga fall —- i likhet med vad som gäller beträffande
överträdelser av ransoneringsförfattningarna —- lämpligen kunna
inrymma dagsböter samt fängelse i högst sex månader.

I likhet med vad som gäller i fråga örn ransoneringsbrotten (SFS 1941: 902)
torde jämväl i fråga om brott mot prisregleringslagen böra gälla, att med
förvärv i återförsäljningssyfte jämställes sådant förvärv, som sker i syfte att
använda förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor
till avsalu.

Livsmedelskommissionen har slutligen ifrågasatt om icke överträdelser av
meddelade normalprisbestämmelser borde ligga under allmänt åtal. Tillräckliga
skäl torde emellertid icke föreligga att frångå den hittills tillämpade
principen örn rätt och skyldighet för det priskontrollerande organet att pröva,
huruvida i förekommande fall åtal skall anställas eller icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

39

Enligt 11 § gällande prisregleringslag äger myndighet, som Kungl. Majit
bestämmer, beträffande detaljhandel meddela särskilda bestämmelser angående,
bland annat, skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen
hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet. Då stadgandet
bör gälla även i fråga om sådan handlande, som bedriver sin försäljning
annorledes än i butik, torde orden »i eller vid försäljningslokalen» böra utbytas
mot orden »å försäljningsstället».

Hemställan.

De av mig i det föregående föreslagna ändringarna och tilläggen till prisregleringslagen
äro av den omfattningen, att helt ny lag i ämnet synes böra
utfärdas. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1942, då giltighetstiden
för den nu gällande lagen utlöper. Den nya lagen bör, såsom jag redan inledningsvis
anmärkt, för närvarande givas giltighet endast till och med den 30
juni 1943.

I enlighet med de synpunkter jag i det föregående framlagt har utarbetats
förslag till prisreglering slag.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
upprättade förslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan .
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Birger Öhman.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Bilaga.

Förslag

till

Prisregleringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är
samlad, förordna, att vad i 2—10 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid
upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Om prisreglering.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan
utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet eller verkställande
av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete eller annat
därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställande av transport,

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas
för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift om sådan anmälningsskyldighet
meddelas;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen
anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja priset förrän en vecka förflutit från det
han inkommit med anmälan örn den tillärnade prishöjningen och skälen
därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

41

Har anmälan om tillärnad prishöjning inkommit i fall som i första stycket
under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen
bestämmer utsträcka den tid, under vilken säljaren eller företagaren icke
må utan tillstånd höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till
vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket
under 3) förmäles.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst som i 2 § avses.

Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller företagaren
erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst
som i 2 § avses utföras, må priset icke överskridas med mindre myndigheten
givit tillstånd därtill.

5 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet
slag skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller såsom företagare åt annan utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under l) avses, skall, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja
förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder sig
att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts
för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket
under 2) avses, må meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller å tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen meddela
föreskrift örn begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är
sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller såsom
företagare åt annan utföra tjänsten.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst, som
1 2 § avses, taga eller träffa avtal om vederlag, som han insett eller bort kunna
inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som
i första stycket sägs, eller erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag.

7 §•

Gäller för förnödenhet eller tjänst visst pris, som enligt denna lag ej må
överskridas eller må överskridas endast efter tillstånd, må ej, i vidare mån än
som överensstämmer med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för
förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordras, att jämväl annan
förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran av den myndighet,
som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade
prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen; 2)

för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga
honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande
av sådant vite.

9 §•

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida
och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen
eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,
att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och
affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning
eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må
äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan
äga tillämpning.

Kungl. Majlis proposition nr 337.

43

Särskilda bestämmelser.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande detaljhandel meddela
särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande att å försäljningsstället
hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt
angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter
mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel skall i tillämpliga
delar gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

11 §•

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet med
hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att
beträffande förnödenhet eller tjänst meddelats föreskrift enligt 2 § första stycket
3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller beslutet
försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant
pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt förhöjt pris;

2) den som, med vetskap örn att normalpris gäller å viss förnödenhet eller
å tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala högre pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan tillstånd'' försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris än det utfästa eller för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt sådant pris eller som, med vetskap örn utfästelsen, i återförsäljningssyfte
för förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris
än det utfästa;

4) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten ali yrkesmässigt köpa viss förnödenhet, eller örn villkor, som i anledning
av denna lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller
förklarat sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret; 5)

den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angå -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

ende rätten att yrkesmässigt sälja viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet slag, eller om villkor, som i anledning
av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten eller utföra tjänsten,
försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig
villig att köpa förnödenheten eller utfört eller erbjudit sig att utföra tjänsten
i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband''
med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,
sökt vilseleda myndighet.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större
omfattning.

Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris
eller som för utförande av tjänst uppburit eller krävt för högt belopp eller
som för köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för
högt pris, skall anses den, som för förnödenheten eller tjänsten uppburit,
krävt, betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående
vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.
Lika med förvärv i återförsäljningssyfte skall anses förvärv i syfte att använda
förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor
till avsalu.

Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen
förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att
erlägga betalning för tjänst som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott
som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första eller tredje stycket skall domstolen,
där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta honom att utgiva
värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet, som
undanhållits.

12 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 10 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

13 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
eller vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

45

som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

14 §.

Brott, varom i 11 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 13 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

15 §.

Åtal för brott, varom i 11 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade
skall svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 12 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 11 § sista stycket tillfalla kronan.

17 §.

över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så
. förordnat, klagan icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket eller 10 §
skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

18 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 samt gäller till och med den 30
juni 1943.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 5, 8, 9 eller 10 § eller utfästelse jämlikt
4 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 3 § eller utfästelse jämlikt 4 § eller sådant villkor beträffande
högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband med
meddelande av föreskrift enligt 5 §, skall icke äga tillämpning i fråga om
avtal om köp eller utförande av tjänst, som slutils innan föreskriften trädde
i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev gällande, såvida i avtalet vederlaget
blivit till beloppet bestämt.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I 13 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om
annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i
övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2, 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen
den 13 juni 1941, eller utfästelse, varom i 7 § samma lag
förmärs, skall gälla såsom om föreskriften eller beslutet meddelats eller utfästelsen
avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 maj
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 20 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8 maj 1942,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
prisregleringslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Rolf
Dahlgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Stadgandet i 7 § har avseende dels å pris, som enligt bestämmelserna i
2—4 §§ ej må överskridas utan tillstånd av myndighet, dels ock å pris, som
på grund av föreskrift, varom förmäles i 5 §, antingen icke alls får överskridas
eller ock må överskridas blott efter därtill av myndighet lämnat tillstånd.
Då det torde vara uppenbart att med stadgandet åsyftas det pris å förnödenhet
eller tjänst, som vid tiden för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
ej får överskridas, är den omständigheten huruvida myndighet må
kunna lämna tillstånd till prisets överskridande eller icke utan betydelse i
detta sammanhang. Lagrådet hemställer därför, att vad stadgandet härom
innehåller får utgå och att paragrafen måtte erhålla den avfattning att, om
enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke får överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning,
såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i
anspråk.

Enligt förslagets 11 § bestraffas brott som där omförmäles med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse såsom grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år;

48

Kunni. Maj.ts proposition nr 337.

och skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om
gärningen avsett förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större
omfattning. Sistnämnda bestämmelse torde framför allt åsyfta sådana fall då
gärningen består i att någon säljer eller saluhåller förnödenhet till högre
pris än lagen medgiver eller för utförande av tjänst uppbär eller kräver högre
vederlag än tillåtet. Det väsentligen straffvärda momentet i dylik gärning är
gärningsmannens syfte att förskaffa sig otillbörlig vinst. Av enahanda betydelse
som den sålda eller saluhållna förnödenhetens myckenhet eller tjänsternas
omfattning får därför vid bedömande av brottets svårhetsgrad anses vara
prisets eller vederlagets storlek i förhållande till det tillåtna. Sålunda kan
försäljning av en mindre mängd av en förnödenhet till pris, som i hög grad
överskrider det tillåtna, vara lika straffvärd som försäljning av en större
myckenhet till ett i mindre mån förhöjt pris. För att ett brott av ifrågavarande
beskaffenhet skall kunna betraktas såsom grovt torde dock städse fordras
att den vinst gärningsmannen velat otillbörligen förskaffa sig är av betydenhet.
Lagrådet hemställer därför, att åt andra stycket i förevarande paragraf
gives den lydelsen att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande
storlek.

Sista stycket i 11 § innehåller bestämmelse att, om någon fälles till straff
enligt första eller tredje stycket, domstolen skall, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat
vederlag eller värdet av förnödenhet som undanhållits. Enligt förslaget skulle
domstolen alltså icke hava möjlighet att förplikta gärningsmannen att utgiva
allenast en del av vederlaget. Fall kunna dock tänkas, där väl de särskilda
förhållandena icke äro av den art, att de motivera påföljdens bortfallande i
dess helhet, men dess bibehållande i full utsträckning skulle te sig opåkallat
strängt. Det kan under sådana omständigheter befaras att domstolarna alltför
ofta skulle visa sig benägna att anse undantagsfallet föreligga. Förhållandena
på detta område äro ej fullt analoga med dem då fråga är om överlåtelse av
ransonerad vara. Där är som regel överlåtelsen i dess helhet olaglig. Här åter
är överlåtelsen i och för sig laglig; straffbar blir den endast i den mån priset
överskrider det tillåtna. Lagrådet förordar, att ifrågavarande stycke av 11 §
erhåller den innebörden att, örn någon fälles till straff jämlikt första eller
tredje stycket, domstolen tillika skall förplikta honom att utgiva värdet av
taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet som undanhållits,
men att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, nedsättning må
ske av det värde som skall utgivas.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl, Maj:ts proposition nr 337.

49

■ralö/nr.b'' eui v
JlB .flOStUjMi.vf '':
,y«!t)bx5 noi> vi:

iilian''

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 29 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 26 maj 1942
avgivna utlåtande över det den 8 maj 1942 till lagrådet remitterade förslaget
till prisreglering slag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde 7 § böra erhålla en något
ändrad avfattning. På av lagrådet anförda skäl torde vidare i 11 § andra
stycket — i stället för de i det remitterade förslaget angivna exemplen på
omständigheter, som i allmänhet låta brottet framstå såsom grovt — såsom
sådant exempel böra upptagas att gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig
vinst av betydande storlek. Även sista stycket i 11 § torde böra ändras
på sätt lagrådet förordat. Slutligen torde vissa redaktionella jämkningar böra
göras i lagförslaget.

Enligt 1 § äger Kungl. Maj-.t under tid, då riksdagen är samlad, endast med
riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande. Riksdagens
samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt med att lagförslaget
förelägges riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag

dels att det i enlighet med vad förut anförts ändrade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen samtycka
till att Kungl. Maj:t efter utfärdande av lag i ämnet meddelar
sådant förordnande, som avses i 1 §, att gälla tills vidare.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 337.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Renlund.

t

lif

fri

427914. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.