Kungl. Majus proposition nr 308.
1
tfr 308.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till mödrahjälpsv ensamheten m. m.; given Stockholms
slott den 15 maj 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 maj 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 13, 14, 48 och 49, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna
1) till mödrahjälp i form av understöd utan återbetalningsskyldighet m. m.
ett förslagsanslag av 6,500,000 kronor,
2) till avsättning till fonden för lån till mödrahjälp ett förslagsanslag av
100,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 308.
1064 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
3) till bidrag till sjukkassor ett förslagsanslag av 19,800,000 kronor samt
4) till moderskapspenning ett förslagsanslag av 3,600,000 kronor.
Anledningen till att definitiva anslagsberäkningar i ämnet icke framlades
i statsverkspropositionen var den att från besparingsberedningen förväntades
ett förslag rörande moderskapspenningen m. m., som kunde komma att påverka
uppskattningen av ifrågavarande anslag. Sedan besparingsberedningen
med skrivelse den 13 januari 1942 överlämnat en promemoria i ämnet och densamma
blivit föremål för granskning, ber jag att nu få till fortsatt behandling
upptaga berörda anslagsfrågor. I samband därmed vill jag behandla dels ett
av besparingsberedningen i annat sammanhang framlagt förslag rörande
mödrahjälp i form av tandvård, dels ock uppkommen fråga rörande statligt
kristillägg till de erkända sjukkassorna.
Gällande bestämmelser lii. lii.
Bestämmelserna örn mödrahjälp äro i huvudsak meddelade i förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, ändrad genom förordningen
nr 786/1940, kungörelsen den 22 oktober 1937 (nr 848) med tillämpningsföreskrifter
till förstnämnda förordning, ändrad genom kungörelsen nr 790/1940
samt instruktionen den 22 oktober 1937 (nr 847) för mödrahjälpsnämnderna,
ändrad genom kungörelsen nr 792/1940.
Enligt förordningen örn mödrahjälp kan kvinna, som i anledning av
havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, tillerkännas
mödrahjälp av statsmedel. Hjälpen lämnas i den form, som för varje särskilt
fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt
värde av trehundra kronor. Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp
helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån.
För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en mödrahjälpsnämnd,
bestående av ordförande och två ledamöter. Utbetalning av beviljad
mödrahjälp sker genom vederbörande barnavårdsnämnd, som jämväl skall
övervaka, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter.
I instruktionen för mödrahjälpsnämnderna föreskrives, bland annat, att
mödrahjälpsnämnd skall sammanträda minst en gång i månaden samt att
sådan nämnd må efter medgivande av socialstyrelsen antaga sekreterare. Enligt
stadgande i instruktionen bestämmer vidare socialstyrelsen, efter framställning
av mödrahjälpsnämnd, det belopp, som nämnden må för viss tid använda
till expenser.
De nu angivna bestämmelserna hava gällt alltsedan tillkomsten av ifrågavarande
hjälpform och hava alltså icke berörts av de år 1940 vidtagna författningsändringarna.
Flertalet av dessa ändringar hade till syfte att
underlätta en förbättrad kontroll över mödrahjälpsverksamheten samt att
skapa större enhetlighet med avseende å tillämpningen av föreskrifterna
rörande denna hjälp. Vissa ändringar voro dock av annan art. Sålunda Ilar
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
bland annat föreskrivits, att hjälp enligt förordningen skulle få lämnas jämväl
make till kvinna, som avlidit i samband med förlossning.
Till ordförande och ledamöter i mödrahjälpsnämnd utgå arvoden och reseersättningar
enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Sålunda föreskrev
Kungl. Majit den 3 december 1937, att för varje sammanträde skulle
utgå ett dagarvode av 30 kronor till ordföranden och 20 kronor till annan
ledamot ävensom att såväl ordförande som ledamot skulle äga uppbära reseersättning
enligt rese- och traktamentsklassen IB i gällande resereglemente.
Genom beslut den 31 augusti 1940 har Kungl. Majit sedermera nedsatt dagarvodet
för ordföranden till 25 kronor och för ledamot till 15 kronor. Samtidigt
har bestämts, att reseersättningen till ordförande och ledamöter skulle
utgå enligt rese- och traktamentsklassen IID i resereglementet.
Kostnaderna för mödrahjälpsverksamheten bestridas från och med budgetåret
1938/39 från två olika anslag, därav det ena rubricerats mödrahjälp i
form av understöd utan återbetalningsskyldighet m. m. och det andra benämnts
avsättning till fonden för lån till mödrahjälp. Båda anslagen äro förslagsanslag.
Medan det senare anslaget är avsett för understöd, vilka lämnas
såsom lån, bestridas från det förra anslaget de understöd, som utlämnas utan
skyldighet till återbetalning, samt därutöver samtliga de med mödrahjälpsverksamheten
förenade organisationskostnaderna.
För budgetåret 1941/42 har anslaget till mödrahjälp i form av understöd
utan återbetalningsskyldighet m. m. upptagits till 6,500,000 kronor och anslaget
till avsättning till fonden för lån till mödrahjälp till 100,000 kronor.
Föreskrifter rörande bidrag till sjukkassor äro meddelade i kungörelsen
den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor, ändrad
genom kungörelser nr 333/1935, 341/1937 och 598/1941, samt i kungörelsen
den 22 april 1938 (nr 132) angående särskilt statsbidrag åt sjukkassor i
vissa fall.
Statsbidrag utgår till erkänd sjukkassa dels i förhållande till antalet medlemmar
i kassan (medlemsbidrag), dels ock i förhållande till av kassan meddelad
sjukhjälp (sjukdagsbidrag och sjukvårdsbidrag) samt moderskapshjälp
(moderskapsbidrag).
Sjukdagsbidraget utgår med 50 öre för varje dag erkänd sjukkassa utgivit
sjukpenning om minst en krona eller lämnat ersättning för sjukhusvård.
Sjukvårdsbidraget utgår under vissa förutsättningar för understöd, som av
erkänd sjukkassa meddelats i form av ersättning för medlems utgifter till
läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder
samt intagande å sjukvårdsanstalt med hälften av det utgivna understödet.
Moderskapsbidrag slutligen utgår till centralsjukkassa för moderskapshjälp,
som av kassan lämnats enligt förordningen örn erkända sjukkassor den
26 juni 1931 (nr 280), därvid bidraget utgår med 75 kronor för varje barnsbörd.
Enligt 32 § nyssnämnda förordning, sådan paragrafen numera lyder,
skall centralsjukkassa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp med minst 110
kronor åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem
av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
För budgetåret 1941/42 har för bidrag till sjukkassor anvisats ett förslagsanslag
av 18,400,000 kronor.
Enligt förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning,
vilken förordning ändrats genom förordningar nr 552/1940 och 787/1940,
skall av statsmedel utgå moderskapspenning med ett belopp av 75 kronor
till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna
är i behov därav. Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller,
där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans
vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits
beskattningsbart belopp, uppgående till minst 2,500 kronor. (Före den 1
juli 1940 var detta senare belopp 3,000 kronor.) Kvinna, som är berättigad
till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa, äger icke uppbära moderskapspenning.
Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbetalas av
centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, eller, efter överenskommelse
med centralsjukkassan, av vederbörande lokalsjukkassa. Ersättning för
utgivna moderskapspenningar äger centralsjukkassan att månadsvis utbekomma
av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, d. v. s. pensionsstyrelsen. Enligt
kungörelse den 11 juni 1937 (nr 342) äger centralsjukkassa för biträde vid
handhavandet av den ifrågavarande verksamheten av statsmedel erhålla vederlag
med 2 kronor för varje av centralsjukkassan eller för dess räkning av lokalsjukkassa
behandlad ansökan örn moderskapspenning, vilket vederlag centralsjukkassa
likaledes äger att månadsvis utbekomma.
Utgifterna för moderskapspenning ävensom för nämnda vederlag bestridas
från ett under rubriken moderskapspenning anvisat förslagsanslag, som för
budgetåret 1941/42 upptagits till 3,600,000 kronor.
Förslag rörande moderskapspenningen ni. ni.
Bes pär ing sberedning en har i sin förenämnda promemoria rörande
moderskapspenningen m. m. dryftat olika möjligheter till besparingar beträffande
denna hjälpform.
Beredningen har förut behandlat frågan örn en eventuell sänkning
av den inkomstgräns, vilken avskär från rätten till moderskapspenning.
Enligt beredningens mening skulle den närmast till hands liggande möjligheten
att vidtaga besparingar otvivelaktigt vara att avstänga de bättre
ställda barnaföderskorna från rätten till moderskapspenning genom att sänka
den nuvarande inkomstgränsen av 2,500 kronor. Beredningen har uppgjort
följande sammanställning över de inkomster (taxerade belopp), vilka inom
olika ortsgrupper och för olika familjetyper svara mot ett beskattningsbart
belopp av 2,500 kronor.
Kungl. Majlis proposition nr 308.
5
Familjetyp |
Taxerat belopp motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,500 kronor |
||||
Ortsgrupp I |
Ortsgrupp II |
Ortsgrupp lil |
Ortsgrupp IY |
Ortsgrupp V |
|
Ensamstående ........ |
3,400 |
3,460 |
3,520 |
3,580 |
3,640 |
Makar utan barn...... |
4,300 |
4,420 |
4,540 |
4.660 |
4,780 |
Makar med ett barn . . |
4,990 |
5,170 |
5,350 |
5,530 |
5,710 |
Makar med två barn . . |
5,680 |
5,920 |
6,160 |
6,400 |
6,640 |
Makar med tre barn . . |
(3.730 |
7,060 |
7,390 |
7,720 |
8,050 |
Beredningen anför, att av sammanställningen framginge, att även personer
i rätt goda ekonomiska omständigheter kunde erhålla moderskapspenning.
Hj älpformen vore sålunda icke enbart förbehållen dem, som under vanliga
förhållanden vore beroende av samhällets hjälpverksamhet.
Meningarna örn var ifrågavarande inkomstgräns lämpligen borde gå hava
— framhåller beredningen — varit mycket delade. Beredningen anför i denna
del följande.
Berörda hjälpform hade tillkommit i befolkningspolitiskt syfte. Befolkningskommissionen,
som framlagt förslag i ärendet, hade föreslagit, att den
nya hjälpformen skulle utgå till alla barnaföderskor, oberoende av vederbörandes
inkomstställning. I propositionen till 1937 års riksdag hade emellertid
föreslagits, att en övre gräns på 3,000 kronor beskattningsbart belopp
skulle fastställas. I riksdagen hade väckts motioner med yrkande dels att
gränsen skulle fastställas till 1,000 kronor, dels att det borde tagas under
övervägande örn icke inkomstgränsen helt kunde borttagas. Andra lagutskottet
hade för sin del föreslagit bifall till Kungl. Majis förslag, men till
utskottsutlåtandet hade fogats reservationer, innebärande att moderskapspenningen
skulle utgå utan någon som helst behovsprövning, att behovsgränsen
skulle sättas till 2,000 kronor samt att samma gräns skulle sättas till
1,000 kronor. Riksdagen hade i denna del beslutat i enlighet med utskottsförslaget.
Genom de förändringar i förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt,
vilka trätt i kraft från och med ingången av år 1939, hade orts- och
familjebidragen förskjutits i sådan riktning, att för alla gifta personer den
inkomst, som motsvarade 3,000 kronor beskattningsbart belopp, kommit att
icke oväsentligt höjas. När med krigets inbrott det statsfinansiella läget
skärpts, kunde med hänsyn därtill skäl förebringas för en nedsättning av den
ifrågavarande inkomstgränsen. Så hade även skett (jfr propositionen nr 289
till 1940 års lagtima riksdag) och från och med den 1 juli 1940 vore gränsen
dragen vid 2,500 kronor. Den sålunda tillkomna förändringen hade i stort
sett endast inneburit att hjälpformen blivit förbehållen de befolkningsgrupper^
vilka vid tillkomsten av 1937 års beslut varit avsedda.
Vid 1941 års riksdag hade ånyo ifrågasatts örn icke inkomstgränsen kunde
nedsättas. I de likalydande motionerna 1:135 av herr I. Persson m. fl. och
II: 207 av herr V. J. Mattson m. fl. hade yrkats att gränsen för erhållande
av moderskapspenning skulle sänkas från 2,500 kronor till 1,500 kronors beskattningsbar
inkomst. Andra lagutskottet hade emellertid i sitt utlåtande
nr 9 avstyrkt bifall till motionen under framhållande, att den föreslagna sänkningen
av behovsgränsen säkerligen endast komme att medföra en relativt
obetydlig kostnadsbesparing för statsverket. Oavsett huruvida den nu
gällande behovsgränsen ur alla synpunkter kunde anses skälig och lämplig
6
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
tade utskottet dock funnit någon ändring härutinnan icke böra vidtagas
förrän närmare erfarenheter vunnits beträffande resultatet av de år 1940
vidtagna förändringarna i förordningen. Därtill bomme, hade utskottet tillfogat,
att frågan örn ändamålsenligheten av den nuvarande uppdelningen på
olika hjälpformer av de behov, som uppkomme i sammanhang med havandeskap
och barnsbörd, torde bliva föremål för övervägande vid socialvårdskommitténs
utredningsarbete.
Den kostnadsbesparing, som uppkommit för budgetåret 1940/41, kunde
numera fastställas. Nettoutgifterna för nämnda budgetår understege nettoutgifterna
för nästföregående år med cirka 66,000 kronor. Detta belopp kunde
emellertid på intet sätt anses mäta minskningen genom den nämnda nedsättning^
av inkomstgränsen. Flera faktorer hade nämligen inverkat på budgetbelastningens
storlek. Bland annat hade tidpunkten för utbetalningarna av ersättning
till kassorna för utgiven moderskapspenning förskjutits, i det att möjligheter
förelegat att förkorta den tid, som förflutit mellan kassornas utbetalning
av moderskapspenningen och styrelsens ^anordnande av ersättning
härför. Den anslagsöverskridning, som uppkommit under budgetåret 1940/41,
vore helt att tillskriva denna omständighet. Även om det nöjaktigt skulle
låta sig göra, att bestämma denna förskjutning av utanordningarna, skulle
man ändå knappast kunna ernå någon bestämd uppskattning av hur mycket
den nya gränsdragningen minskat kostnaderna. Särskilt torde uppmärksamhet
i detta sammanhang böra fästas vid att inkomstförskjutningarna sedan
krigets utbrott varit betydande. Sjukkassorna kunde också ha blivit nödgade,
att i ökad utsträckning begagna sig av möjligheten att efter prövning i varje
särskilt fall utgiva moderskapspenning till sådana, vilkas beskattningsbara
belopp visserligen nått upp till eller överskridit 2,500-kronorsstrecket, men
för vilka ändrade förhållanden inträtt eller omständigheterna eljest varit särskilt
ömmande. Från sjukkassehåll hade också meddelats, att man ofta ansett
sig böra utnyttja denna möjlighet i fall, där barnafadern en längre tid varit
inkallad i militärtjänst. Slutligen vore att märka, att man — vilket vidare
utvecklades i fortsättningen — icke kunde räkna på mera betydande besparingar
enbart genom mera moderata sänkningar av ifrågavarande belopp.
Beredningen meddelar härefter, att inom finansdepartementet utarbetats
en den 12 december 1940 dagtecknad promemoria rörande frågan huru stora
kostnadsminskningar, som vore att ernå genom en sänkning av inkomstgränsen.
Enligt promemorian, däri man utgått från ett anslagsbelopp till
moderskapspenning av 4,500,000 kronor, skulle kostnadsminskningen uppgå
till de belopp, som angivas i följande sammanställning.
Gränsen nedsättes Kostnadsminskning
kronor
från 2,500 till 2,000 kronor ............................................. 135,000
» 2,500 » 1,500 » 360,000
» 2,500 » 1,000 » 675,000
» 2,500 » 500 » 1,260,000
» 2,500 » 0 » 2,970,000
Beredningen anför beträffande dessa beräkningar följande.
Vid beräkningarna hade man utgått från relationen mellan antalet personer
inom de olika storleksgrupperna av beskattningsbart belopp och hela antalet
personer med taxerat belopp (med undantag för dem, som hade ett beskattningsbart
belopp överstigande 2,500 kronor). Därvid vore att märka, att be
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
räkningar av nämnt slag vore mycket vanskliga. Mera än en ungefärlig bild
av förhållandena kunde de därför icke giva. Ifrågasättas kunde örn man
icke borde för de mera moderata gränssänkningarna räkna med mindre
kostnadsminskningar än de angivna. En av socialvårdskommittén företagen
utredning örn sjukkasseklientelets sammansättning (statens off. utredn.
1940:31) hade nämligen visat, att sjukkasseklientelet huvudsakligen rekryterades
inom befolkningsgrupper med inkomster i ett medelläge. Varken de
mycket fattiga eller de mera välbärgade tillhörde sjukkassorna. Detta vöre
av betydelse i förevarande sammanhang därför, att sjukkassemedlemmar i
regel icke erhölle moderskapspenning utan i stället moderskapshjälp av kassorna.
Om därför i sjukkasseklientelet inginge en förhållandevis stor grupp
av inkomsttagare med beskattningsbar inkomst på mellan 2,500 och 1,000
kronor, konune en nedsättning av inkomstgränsen till t. ex. sistnämnda inkomsttal
endast att drabba dem, som icke tillhörde sjukkassorna. Det torde
därför var nödvändigt att räkna med än mindre besparingar än de i sammanställningen
upptagna.
Till belysande av de sociala konsekvenserna av en sänkning av inkomstgränsen
har besparingsberedningen utarbetat vissa sammanställningar rörande
de inkomster (taxerade belopp), som svara mot olika beskattningsbara belopp.
Sammanställningarna hava följande utseende.
Familjetyp |
Taxerat belopp motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,000 kronor |
||||
Ortsgrupp I |
Ortsgrnpp II |
Ortsgrupp III |
Ortsgrupp IV |
Ortsgrupp V |
|
Ensamstående ........ |
2,900 |
2,960 |
3,020 |
3,080 |
3,140 |
Makar utan barn...... |
3.800 |
3,920 |
4,040 |
4,160 |
4,280 |
Makar med ett barn . . |
4.490 |
4,670 |
4,850 |
5,030 |
5,210 |
Makar med två barn .. |
5,180 |
5,420 |
5.660 |
5,900 |
6,140 |
Makar med tre barn . . |
6.230 |
6.560 |
6,890 |
7,220 |
7,550 |
Familjetyp |
Taxerat belopp motsvarande ett beskattningsbart belopp av 1,500 kronor |
||||
Ortsgrupp I |
Ortsgrupp II |
Ortsgrupp III |
Ortsgrupp IV |
Ortsgrupp V |
|
Ensamstående ........ |
2,400 |
2,460 |
2,520 |
2,600 |
2,690 |
Makar utan barn...... |
3,300 |
3,420 |
3,540 |
3,660 |
3,780 |
Makar med ett barn . . |
3,990 |
4.170 |
4,350 |
4,530 |
4.710 |
Makar med två barn . . |
4,680 |
4,920 |
5.160 |
5,400 |
5,640 |
Makar med tre barn . . |
5,730 |
6,040 |
6,260 |
6,480 |
6,700 |
Familjetyp |
Taxerat belopp motsvarande ett beskattningsbart belopp av 1,000 kronor |
||||
Ortsgrupp I |
Ortsgrupp II |
Ortsgrupp III |
Ortsgrupp IV |
Ortsgrupp V |
|
Ensamstående ........ |
1,900 |
1,990 |
2,090 |
2,190 |
2,280 |
Makar utan barn...... |
2,800 |
2,920 |
3,040 |
3,160 |
3,280 |
Makar med otfc barn . . |
3,490 |
3,670 |
3,850 |
4,020 |
4,140 |
Makar med två barn . . |
4,120 |
4.280 |
4,440 |
4,600 |
4,760 |
Makar med tre barn . . |
4,820 |
5,040 |
5,260 |
5,480 |
5,700 |
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Beredningen beräknar att vid en sänkning av inkomstgränsen till 2,000
kronor skulle uppstå en besparing av 125,000 kronor, vid en sänkning till
1,500 kronor en besparing av 325,000 kronor och vid en sänkning till 1,000
kronor en besparing av 600,000 kronor, allt för år räknat.
Rörande förhållandet till mödrahjälpsverksamheten anför beredningen i
detta sammanhang bland annat.
Icke i något av de anförda fallen torde man behöva räkna med någon
mera märkbar överföring till mödrahjälpen. Det vore nämligen utan vidare
klart, att personer med faktiska inkomster så stora som det för vederbörande
minst gynnsamma tredje alternativet i regel avskures från rätten till mödrahjälp.
Detta givetvis endast under förutsättning att de nämnda inkomsterna
också motsvarade inkomster vid tidpunkten, då ansökan örn mödrahjälp skulle
ingivas.
Det vöre mycket svårt att avgöra, vid vilken övre inkomstgräns rätten till
mödrahjälp upphörde. Mödrahjälpsverksamheten vore nämligen icke i författningar
bunden vid några vissa inkomstbelopp, vilket naturligtvis icke
hindrade att hänsyn därtill ändå måste tagas. Företagna beräkningar syntes
emellertid giva vid handen, att mödrahjälp i regel icke medgåves vid ett inkomstläge,
svarande mot ett beskattningsbart belopp, något understigande
500 kronor. Man torde därför kunna sänka inkomstgränsen för moderskapspenningen
ända ned till detta belopp, innan man behövde räkna med någon
större överföring till mödrahjälpen. — Det måste emellertid framhållas, att
om inkomstgränsen sänktes till belopp understigande 1,000 kronor beskattningsbar
inkomst, det kunde ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förelåge
att upprätthålla två särskilda hj älpforiner, som väsentligen avsåge täckandet
av samma behov, när klientelet för dem båda i mycket stor utsträckning
bleve gemensamt.
Besparingsberedningen har kommit till den uppfattningen, att beträffande
moderskapspenningen en måttlig sänkning av inkomstgränsen vore möjlig
utan att de sociala konsekvenserna bleve alltför allvarliga. Sänkningen
skulle nämligen — anför beredningen — främst gå ut över sådana inkomsttagare,
som befunne sig i relativt goda omständigheter. Beredningen framhåller
emellertid, att det vore tänkbart, att man därigenom skulle komma att
träda för nära det syfte, för vilket hjälpformen tillkommit, nämligen det befolknings
poli tiska.
Beredningen erinrar till sist örn de möjligheter, som föreligga att genom
anslutning till erkänd sjukkassa komma i åtnjutande av moderskapshjälp.
Beredningen anför härom.
Moderskapspenningen hade tillkommit på grund av den svaga anslutningen
till de erkända sjukkassorna. På lång sikt framstode det som ett önskemål,
att kostnaderna i samband med förlossningen helt och hållet — dock givetvis
med bidrag av statsmedel — lades på de erkända sjukkassorna. Då redan
nu den möjligheten överallt stöde öppen att genom anslutning till erkänd
sjukkassa tillförsäkra sig ett bidrag vid moderskap, som vore större än moderskapspenningen,
nämligen s. k. moderskapshjälp, som utginge med lägst 110
kronor, skulle i och för sig några olägenheter för de uteslutna grupperna icke
behöva uppkomma. Visserligen kunde man icke vinna inträde eller kvarstå
i erkänd sjukkassa allenast för erhållande av moderskapshjälp. Medlemskap
i sjukkassa måste i regel avse beredande vid sjukdom av sjukvårdsersätt
-
9
Kungl. Maj:ts -proposition nr 308.
ning och sjukpenning. Den lägsta avgiften härför vore olika inom olika sjukkassor
och varierade mellan 80 öre och 1 krona 50 öre per månad. Gift kvinna
ägde dock att vara medlem för beredande av allenast sjukvårdsersättning.
Avgiften bleve då lägre och varierade mellan 35 öre och 1 krona 5 öre per
månad vid de olika kassorna. Medlemskap i erkänd sjukkassa medförde utan
särskilt premietillägg rätt till moderskapshjälp och de nu nämnda avgifterna
kunde icke anses vara av den storleksordning att de i mera betydande grad belastade
familjebudgeten i de inkomstskikt, som hade beskattningsbara belopp
på minst 1,000 kronor. Örn en ökad anslutning till sjukkassorna uppkomme,
bleve visserligen statsverkets utgifter för bidrag åt kassorna större, men med
hänsyn till att en anslutning ur allmänt sociala synpunkter framstode som
önskvärd, torde statsmakterna på allt sätt böra främja en dylik utveckling.
Besparingsberedningen framhåller härefter, att den andra besparingsmöjlighet,
som stöde till buds beträffande moderskapspenningen, vore en
minskning av moderskapspenningens belopp. Härom uttalar sig
beredningen sålunda.
För varje sänkning av moderskapspenningen med 5 kronor kunde beräknas
uppstå en kostnadsminskning av 300,000 kronor. Denna kostnadsminskning
vore emellertid icke någon verklig besparing. Man måste nämligen här räkna
med en stark överföring till mödrahjälpen. Örn mödrahjälpsnämnderna fortsatte
att bedöma hjälpbehoven efter samma normer som dittills, komme
nämligen huvudparten av dem, som åtnjöte mödrahjälp, att erhålla kompensation
genom sistnämnda hjälpform. Den ökning i utgifterna för mödrahjälp,
som varje minskning av moderskapspenningens belopp med 5 kronor skulle
medföra, kunde beräknas uppgå till 155,000 kronor. Nettobesparingen av en
sådan åtgärd skulle sålunda för varje minskning med ett 5-tal kronor stanna
vid (300,000 —155,000) 145,000 kronor. Yidtoges emellertid en kraftigare
sänkning av moderskapspenningens belopp t. ex. till 50 kronor, måste man
även räkna med en ökning av antalet till mödrahjälp berättigade, bestående
av alla dem, vilkas behov nu nätt och jämnt täcktes av moderskapspenningen.
Storleken av denna grupp kunde i förevarande sammanhang svårligen uppskattas.
Beredningen har emellertid icke ansett sig kunna förorda någon nedsättning
av moderskapspenningens belopp.
Såsom ett tredje alternativ har besparingsberedningen härefter framhållit
möjligheten att helt indraga moderskapspenningen och hänvisa
de hjälpbehövande att i stället göra ansökan örn mödrahjälp. Denna
möjlighet — anför beredningen — torde i ett för staten hårt ansträngt ekonomiskt
läge vara förtjänt av särskild uppmärksamhet, eftersom det här icke
blott vore möjligt att uppnå besparingar genom att sänka hjälpens effektivitet
utan äA7en genom att åstadkomma en billigare administration av hela den
ifrågavarande hjälpverksamheten.
Beredningen erinrar, att meningarna vid införandet av moderskapspenningen
och mödrahjälpen varit synnerligen delade huruvida man borde uppdela
hjälpverksamheten för mödrar och barn på sjukkassorna å ena sidan
och mödrahjälpsnämnderna å den andra, därvid dock icke ifrågasatts att den
av sjukkassorna meddelade moderskapshjälpen åt kassornas egna medlemmar
skulle få någon annan organisation än tidigare. Beredningen har i detta sammanhang
gjort följande uttalanden.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
Den reform, som genomförts år 1937, hade väsentligen inneburit, att det
tidigare utgående moderskapsunderstödet på effektivt 28 kronor per fall fölbefolkningen
i de allra lägsta inkomstskikten, ersatts med moderskapspenning
på 75 kronor, vilken även kunde utgå till barnaföderskor i bättre ställda inkomstskikt,
samtidigt som en helt ny lijälpform — mödrahjälpen — tillskapats,
enligt vilken större hjälp kunde utgå efter mera obunden behovsprövning.
Flera remissmyndigheter hade uttalat sig för att sjukkassorna endast borde
meddela moderskapshjälp åt sina egna medlemmar medan all övrig hjälpverksamhet
skulle ske genom den nyskapade mödrahjälpen. Uttalanden i
denna riktning hade gjorts av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län.
svenska landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska barnmorskeförbundet,
Uppsala läns barnavårdsförbund och barnavårdsnämnden i
Borås. Det hade uttalats, att den föreslagna ordningen innebure en ingripande
förändring av sjukkasseverksamheten, vilket ansetts lända denna till skada,
samt ett uppgivande av den naturliga principen, att ali statlig och kommunal
hjälpverksamhet borde grundas på vederbörandes behov av hjälp. I regel
hade från detta håll förordats, att vad som kunde inbesparas genom moder
skapspenningens slopande i stället borde användas för utökning av mödrahjälpen.
En särskild utredningsman inom finansdepartementet, tillkallad hösten
1939, hade framhållit att av olika förekommande slag av hjälp åt mödrar
den hjälp, som lämnades i form av moderskapspenning, i jämförelsevis ringa
mån syntes anpassad efter behovsprincipen samt att därför moderskapspenningen
syntes kunna ifrågakomma till indragning.
Vidare hade riksdagens revisorer i sin år 1939 avgivna berättelse förklarat
sig hava uppmärksammat, att mödrahjälpsmedel i högst betydande omfattning
användes till förlossningskostnader och barnets första utrustning, ett
förhållande, som de funne berättiga till antagandet, att moderskapspenningen
ofta icke använts för dessa ändamål, vilka den likväl vore avsedd att i första
hand tillgodose. Revisorerna hade därför ifrågasatt örn man icke för att vinna
kontroll över moderskapspenningens användning och därjämte uppnå, att
densamma närmare anpassades efter behovsprincipen, borde inarbeta denna
hjälpform i mödrahjälpen.
Besparingsberedningen har härefter framlagt vissa beräkningar rörande de
besparingar, som skulle vinnas, därest moderskapspenningen avskaffades,
dels för den händelse man samtidigt höjde mödrahjälpens maximibelopp från
300 kronor till 375 kronor, dels ock för den händelse man icke vidtoge någon
ändring med avseende å mödrahjälpen.
Kostnadsminskningen uppskattar beredningen — som utgår från att antalet
till moderskapspenning berättigade fall kunde beräknas till 60,000 —
till 4,620,000 kronor, därvid beräknats 4,500,000 kronor för moderskapspenning
och 120,000 kronor för vederlag till sjukkassorna.
Beträffande den kostnadsökning, med vilken skulle vara att räkna, för den
händelse mödrahjälpens maximibelopp höjdes på angivet sätt, framlägger
beredningen följande kalkyler.
Av beredningen inhämtade uppgifter syntes giva vid handen, att cirka 20
procent av mödrahjälpsklientelet erhölle moderskapshjälp i stället för moderskapspenning.
Räknade man alltså med att endast 80 procent eller cirka
34,400 mödrar finge såväl mödrahjälp som moderskapspenning, skulle merkostnaden
för denna grupp uppgå till 34,400 X 75 eller till 2,580,000 kronor,
sedan moderskapspenningen helt avskaffats.
Kungl. Majlis proposition nr 3US.
11
Man torde emellertid ytterligare böra räkna nied att bland cirka 25,600
mödrar (60,000—-34,400), vilka för närvarande väl erhölle moderskapspenning
men ej mödrahjälp, ett visst antal nu skulle komma att tilldelas dylik. Det finge
väl nämligen hållas för sannolikt, att mödrahjälpsnämnderna komme att se sig
föranlåtna att medgiva mödrahjälp för de personer, vilka för närvarande hade
inkomster, vilka nätt och jämnt avstängde från rätten till denna förmån. Att
utsäga någonting örn antalet dylika personer vore icke möjligt på grundval av
tillgängliga sifferuppgifter. När i fortsättningen ändå ett försök gjordes att
tillnärmelsevis uppskatta storleken av denna grupp och storleken av till densamma
utgående mödrahjälp, måste uttryckligen framhållas, att det därvid
mera komme att röra sig örn antaganden än örn egentliga beräkningar.
Enligt uppgifter från 1935/36 års folkräkning hade funnits 330,000 personer
med beskattningsbart belopp liggande mellan 500 och 1,000 kronor. Antoges
nu, att av dessa 200,000 hade beskattningsbart belopp mellan 500 och 700
kronor och att antalet barnaföderskor vore direkt proportionellt till antalet
personer i respektive inkomstgrupper, skulle på nämnda 200,000 personer
komma 7.2 procent av samtliga barnaföderskor eller sammanlagt cirka 6,700.
Av dessa torde emellertid 20 procent eller cirka 1,340 vara berättigade till
moderskapshjälp, vadan hänsyn i fortsättningen endast toges till 5,400
mödrar. Antoges vidare, att mödrahjälpsnämnderna efter den tänkta förändringen
medgåve mödrahjälp även till personer med beskattningsbart belopp
mellan 500 och 700 kronor, och därjämte, att mödrahjälpens storlek även för
dessa bestämdes till 75 kronor per fall, uppkomme en merkostnad av 5,400 X 75
eller cirka 400,000 kronor.
Beredningen har alltså för detta fall räknat med en nettobesparing av
(4,500,000 + 120,000 — 2,580,000 — 400,000) 1,640,000 kronor.
Under förutsättning att mödrahjälpens maximibelopp bibehålies vid 300
kronor, räknar beredningen med ytterligare besparingar å omkring 850,000
kronor. Under denna förutsättning skulle alltså uppkomma en total besparing
å i runt tal 2,500,000 kronor. Beredningen betonar emellertid, att en dylik
besparing skulle vinnas genom att beskära standarden för de allra fattigaste.
Då en sådan åtgärd måste ur social synpunkt anses betänklig, har beredningen
för sin del förordat det förslag, som innebär, att —- samtidigt med avskaffandet
av moderskapspenningen— mödrahjälpens maximibelopp höjes till 375 kronor.
Över besparingsberedningens förslag hava yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,
av socialstyrelsen efter hörande av samtliga mödrahjälpsnämnder
samt av statskontoret, socialvårdskommittén, 1941 års befolkningsutredning
och svenska sjukkasseförbundet. Pensionsstyrelsen, som berett
styrelserna för de 28 erkända centralsjukkassorna tillfälle att yttra sig i ämnet,
har redogjort för innehållet i till pensionsstyrelsen inkomna yttranden från
25 av sagda sjukkassestyrelser.
Statskontoret framhåller, att av de av besparingsberedningen framlagda
förslagen det förslag, som avsåge indragning av moderskapspenningen, skulle
medföra den största besparingen. Beträffande detta förslag uttalar sig statskontoret
på följande sätt.
Statskontoret ville erinra, att ämbetsverket i ett den 8 januari 1940 avgivet
utlåtande över riksdagens år 1939 församlade revisorers förslag rörande
moderskapspenningen och mödrahjälpen framhållit, att de av nämnda revi
-
12
Kungl. Majlis proposition nr 308
sorer lämnade exemplen på hjälpbehov, för vilkas täckande mödrahjälpsmedel
tagits i anspråk, syntes visa, att dylika medel i mycket stor utsträckning använts
för ändamål, vilka i första hand skolat tillgodoses genom moderskapspenning.
I syfte att undvika de av revisorerna anmärkta svårigheterna beträffande
gränsdragningen mellan de ändamål, som skulle tillgodoses genom
moderskapspenningen och genom mödrahjälp, och samtidigt nedbringa statsverkets
kostnader för understöd åt hjälpbehövande mödrar hade statskontoret
funnit den ifrågasatta utvägen att inarbeta moderskapspenningen i mödrahjälpen
förtjäna att övervägas. Hela ifrågavarande hjälpbehov skulle således
enligt statskontorets mening tillgodoses jämlikt mödrahjälpsförordningen.
Då genomsnittet av enligt denna förordning meddelat understöd utgjorde
omkring 200 kronor, borde — hade statskontoret i nämnda utlåtande anfört —
en dylik åtgärd kunna vidtagas utan förhöjning av mödrahjälpens maximibelopp.
Därest åtgärder av sådan innebörd funnes genomförbara, borde
emellertid motsvarande jämkning komma till stånd i fråga örn moderskapshjälpens
belopp.
Yad statskontoret i sagda utlåtande uttalat ansåge sig ämbetsverket i
huvudsak alltjämt böra vidhålla. Med hänsyn till den betydande försämring,
penningvärdet undergått, sedan statskontoret avgivit nämnda utlåtande, ansåge
sig dock ämbetsverket i nuvarande läge icke böra motsätta sig den av
beredningen förordade åtgärden att i samband med moderskapspenningens
borttagande höja mödrahjälpens maximibelopp från 300 kronor till 375
kronor.
Statskontoret har alltså i första hand förordat, att moderskapspenningen
på nu angivet sätt inarbetas i moderskapshjälpen.
Därest det emellertid icke skulle befinnas lämpligt att nu genomföra förslaget
örn moderskapspenningens borttagande, har statskontoret ansett, att de
båda övriga av besparingsberedningen angivna alternativen för nedbringande
av statsverkets kostnader för moderskapspenningen borde tagas under övervägande.
I likhet med besparingsberedningen anser sig statskontoret dock icke
kunna förorda förslaget att minska moderskapspenningens belopp. Statskontoret
framhåller bland annat den försämring i penningvärdet, som inträtt
sedan moderskapspenningens nuvarande belopp fastställdes.
Beträffande besparingsberedningens förslag örn sänkning av den inkomstgräns,
som avskär rätten till moderskapspenning, gör statskontoret följande
uttalanden.
Under nuvarande statsfinansiella förhållanden måste statskontoret för sin
del finna det angeläget, att inkomstgränsen ifråga jämkades nedåt i den utsträckning,
som vore möjlig utan att trä,da syftet med ifrågavarande hjälpform
för nära. I betraktande av de svårigheter, som därigenom i många fall skulle
inträda för familjer med flera barn, syntes det icke vara möjligt att vidtaga
alltför långt gående sänkning av sagda inkomstgräns. I de fall däremot, då
moderskapspenning ifrågasattes för det första barnet, syntes man utan olägenhet
kunna sänka gränsen väsentligt. Då ett beskattningsbart belopp av 500
kronor, enligt vad besparingsberedningen framhållit, motsvarades av ett inkomstbelopp
för makar utan barn av 2,200 kronor i ortsgrupp I och 2,520
kronor i ortsgrupp V, syntes man — i anslutning till vad beredningen anfört
— måhända kunna föreskriva, att moderskapspenning för första barnet ej
skulle utgå vid högre inkomstläge än 500 kronor beskattningsbart belopp.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
Ifall makarna tidigare hade ett barn, syntes en något högre inkomstgräns,
förslagsvis 1,000 kronor beskattningsbart belopp, böra fastställas. Därest
makarna förut hade två eller flera barn, borde en ännu högre inkomstgräns,
t. ex. 1,500 kronor beskattningsbart belopp komma ifråga. Mot att på detta
sätt fastställa en glidande skala med olika inkomstgränser i förhållande till
antalet barn inom varje familj skulle möjligen kunna invändas, att behovssynpunkten
redan blivit tillgodosedd genom att vid bestämmandet av det
beskattningsbara beloppet särskilda familjeavdrag medgivits för varje helt
eller delvis underhållet barn under 18 år. Den till följd av dessa avdrag inträdande
skatteminskningen för vederbörande torde emellertid icke framstå
såsom alltför betydande vid en jämförelse med kostnaderna för vård och
underhåll av barn.
Med hänsyn därtill och i betraktande av angelägenheten av att moderskapspenning
icke utginge i andra fall än då behov därav kunde antagas föreligga,
ansåge sig statskontoret böra förorda en glidande skala efter förslagsvis nu
angivna riktlinjer. Framhållas kunde ock, att en dylik anordning skulle, samtidigt
som den möjliggjorde besparingar för statsverket, vara i hög grad ägnad
att tillgodose det befolkningspolitiska syftet med ifrågavarande hjälpform.
Beträffande de yttranden, som avgivits av styrelserna för de erkända centralsjukkassorna
framhåller pensionsstyrelsen, hurusom det övervägande flertalet
av styrelserna uttalat sig för ett bibehållande av moderskapspenningen i dess
nuvarande form. Pensionsstyrelsen anför, att ett av styrelsen för Dala-Gävleborgs
erkända centralsjukkassa gjort yttrande kunde anses motsvara betraktelsesättet
inom ett stort antal kassastyrelser.
Yttrandet är av följande innehåll.
Styrelsens uppfattning vore att moderskapspenningen på ett tillfredsställande
sätt fyllde sin uppgift såsom ett bidrag till lindrande av de med en
barnsbörd förenade kostnaderna och vore en tilltalande form för ett det allmännas
stöd åt barnaföderskor, vilka vid tillfället i fråga väl vore i behov av
viss kontant hjälp men ändock icke befunne sig i sådant ekonomiskt trångmål,
som förutsattes för erhållande av mödrahjälp. Det torde också kunna
förutsättas, att moderskapspenningen utgjorde just det tillfälliga stöd, som
behövdes för att avhålla många från att överhuvudtaget begära mödrahjälp. Den
täckte ett verkligt behov och måste betraktas såsom en av social vidsyn präglad
samhällelig åtgärd. En indragning av moderskapspenningen skulle därför innebära
ett avsteg från utvecklingen och tedde sig så mycket mera egendomligt
i betraktande av allt, som vid moderskapspenningens tillkomst framförts angående
nödvändigheten att av olika skäl bibringa barnaföderskorna samhällets
uppmuntran och stöd, eftersom barnafödandet framför allt vore en
samhällets angelägenhet av yttersta vikt.
Åtskilliga kassastyrelser hava vidare — anför pensionsstyrelsen —- framhållit
nyttan ur rekryteringssynpunkt av att sjukkassorna komme i kontakt
med blivande mödrar utanför kassorna. Sålunda hade styrelsen för Gävle
stads erkända centralsjukkassa meddelat, att förstagångsföderskor, som sökt
moderskapspenning, sedermera i stor utsträckning såsom andragångsföderskor
varit medlemmar av den erkända sjukkassan. Antalet barnaföderskor bland
kassans medlemmar hade under de senaste åren stigit så att antalet år 1941
varit 80 procent högre än år 1938.
14
Kungl. Majlis proposition nr 308.
Därest en besparing måste äga rum i fråga örn moderskapspenningen, hava
sjukkassestyrelserna förklarat sig föredraga en sänkning av inkomstgränsen
framför övriga av besparingsberedningen ifrågasatta åtgärder.
För egen del har pensions styr elsen uttalat, att de skäl, som motiverat införande
av moderskapspenningen såsom statlig bidragsform, alltjämt syntes
kvarstå. Styrelsen utvecklar sin ståndpunkt i ämnet på följande sätt.
Visserligen hade moderskapspenningens betydelse något minskats sedan
år 1937 såtillvida, att antalet barnsbördsfall, vid vilka moderskapspenning
utgivits, nedgått. Detta förhållande vore emellertid en naturlig och väntad
följd av att anslutningen av kvinnliga medlemmar till de erkända sjukkassorna
stigit och därigenom ett allt större antal barnaföderskor kunnat erhålla ekonomiskt
stöd från sjukkassan i form av moderskapshjälp i stället för moderskapspenning.
I detta hänseende torde böra nämnas att man för närvarande
torde kunna räkna med utbetalningar av moderskapshjälp för minst 30,000
barnsbördsfall årligen. Antalet fall med moderskapspenning beräknades dock
till inemot det dubbla eller nära 60,000 för år. Skulle i enlighet med ett av
besparingsberedningens alternativ moderskapspenningen helt indragas och
endast mödrahjälpen stå till buds för icke sjukkassemedlemmar, komme ett
icke obetydligt antal av sistnämnda barnaföderskor att bli ställda utanför den
statliga hjälpverksamheten vid barnsbörd. Vid ett bibehållande av nuvarande
bedömningsgrunder inom mödrahjälpsnämnderna, sådana dessa angivits av
beredningen, skulle, enligt en av pensionsstyrelsen företagen uppskattning,
detta komma att bli fallet i fråga örn minst 20 procent av de barnaföderskor,
som nu tilldelades moderskapspenning. En omständighet, som i detta sammanhang
borde beaktas, vore, att åtskilliga mindre bemedlade, som gärna mottoge
moderskapspenning, av motvilja mot mödrahjälpen såsom hjälpform
sannolikt hellre skulle avstå från ali hjälp än anlita mödrahjälpen. Därpå
tydde det av utsagor från sjukkassehåll bekräftade förhållandet, att personer,
vilkas inkomster och ekonomiska ställning möjliggjort erhållande av mödrahjälp,
underlåtit att begära sådan och låtit sig nöja med moderskapspenningen.
I varje fall skulle uppenbarligen den närmaste följden av att moderskapspenningen
slopades bli, att den statliga stödverksamheten vid barnsbörd
bleve mindre effektiv. Pensionsstyrelsen funne en dylik utveckling — som
skulle innebära en återgång i riktning mot tidigare såsom otillfredsställande
betecknade förhållanden — så mycket betänkligare som befolkningsfrågans
läge tvärtom torde påkalla skärpt uppmärksamhet och ökat hänsynstagande
från statsmakternas sida. Redan vidtagna åtgärder med befolkningspolitiskt
ändamål borde i betraktande härav enligt pensionsstyrelsens mening icke i
besparingssyfte inskränkas. I fråga om moderskapspenningen syntes med
hänsyn härtill icke någotdera av de av besparingsberedningen angivna alternativen
till besparingsåtgärder böra ifrågakomma.
Med anledning av besparingsberedningens förslag örn sänkning av inkomstgränsen
betonar pensionsstyrelsen, att genom de senaste årens prisstegring
denna gräns redan nedsatts betydligt. Styrelsen förklarar ock, att de belopp,
vilka man kunde inbespara genom en sänkning av ifrågavarande gräns, av besparingsberedningen
beräknats väl högt.
Rörande förslaget örn moderskapspenningens avskaffande framhåller pensionsstyrelsen
vidare, att det kunde ifrågasättas, huruvida det överhuvud vore
möjligt att i något så när säkra siffror ange den kostnadsminskning, som för
Kungl. Majus proposition nr 308. 15
statsverket skulle uppkomma, därest förslaget realiserades. Man måste nämligen
därvid taga i betraktande att, om en barnaföderska efter moderskapspenningens
upphörande förvärvat medlemskap i erkänd sjukkassa och erhölle
moderskapshjälp från kassan, statsbidrag därför bomme att utgå med lika
stort belopp som eljest skulle ha utgått såsom moderskapspenning. Någon
kostnadsminskning skulle alltså icke uppkomma i detta fall. Vidare torde
med stor sannolikhet kunna antagas, att om mödrahjälpen skulle ersätta
moderskapspenningen, många, som förut nöjt sig med att uttaga moderskapspenningen,
bomme att utfå mödrahjälp till högre belopp. Under bägge dessa
förhållanden skulle tydligen den påräknade kostnadsminskningen komma att
reduceras.
Efter erinran att den hjälpform, som moderskapspenningen utgjorde, tillkommit
i befolkningspolitiskt syfte, anför svenska sjukkasseförbnndet bland
annat.
Att statsmakterna alltfort hade sin uppmärksamhet riktad på befolkningsfrågan,
syntes förbundet tydligt framgå av den omständigheten, att den nu
sittande befolkningsberedningen hade till uppgift att utreda sagda fråga ur
olika synpunkter och därvid sannolikt icke kunde undgå att komma in på
en utredning av moderskapspenningen som hjälpform i framtiden. Då därtill
komme, att socialvårdskommittén under sitt utredningsarbete även komme att
syssla med nämnda spörsmål, kunde sjukkasseförbundet icke finna några
bärande skäl tala för att, som besparingsberedningen tänkt sig, vidtaga besparingar
genom att nu avstänga vissa barnaföderskor från rätten till mernämnda
förmån. Enligt förbundets mening borde resultatet av sistnämnda utredningar
föreligga, innan den av besparingsberedningen anvisade vägen eventuellt
beträddes.
De sociala följderna av en sänkning av inkomstgränsen, på sätt beredningen
föreslagit, kunde, såvitt förbundet kunde se, icke helt lämnas å sido. Med
hänsyn till det sjunkande penningvärdet hade ju moderskapspenningens betydelse
i hög grad reducerats, varför enbart ur den synpunkten en nedsättning
av inkomstgränsen icke synts förbundet försvarbar. Det torde även kunna
ifrågasättas, huruvida man med en generell nedsättning av det beskattningsbara
beloppet nådde det av beredningen avsedda syftet, nämligen att på så
sätt avstänga de bättre ställda barnaföderskorna från rätten till mernämnda
förmån. Inkomstgränsen enligt nu gällande förordning örn inkomst- och förmögenhetsskatt
vore icke rättvisande, A''arför begreppet »bättre ställda barnaföderskor»
kunde vara synnerligen relativt.
Några skäl att i nu rådande tidsläge beträda besparingens väg och därigenom
sänka den inkomstgräns, som avskure rätten till moderskapspenningen
med dess nuvarande belopp, hade sjukkasseförbundet icke kunnat finna. I
varje fall syntes de besparingar, som uppstode enligt de alternativ, beredningen
tänkt sig, icke vara av den storleksordning, att förbundet för sin del
kunde tillstyrka någotdera av dem.
Under hänvisning till det anförda har svenska sjukkasseförbundet hemställt,
att besparingsberedningens förslag icke för närvarande måtte leda till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Socialstyrelsen medger, att det kunde synas ur hjälptekniska och organisatoriska
synpunkter fördelaktigt, att till ett organ sammanföra två sådana hjälpformer
som moderskapspenningen och mödrahjälpen, vilka tjänade samma
16
Kungl. Majlis proposition nr 308.
ändamål. Av mödrahjälpsnämnderna hade också — anför styrelsen — flertalet
eller 20 av samtliga 31 uttalat sig till förmån för besparingsberedningens förslag
att indraga moderskapspenningen och i stället höja mödrahjälpens maximibelopp
från 300 till 375 kronor. Såsom skäl för detta ståndpunktstagande hade
i allmänhet åberopats dels behovet av kontroll över att moderskapspenningens
medel användes till därmed avsedda ändamål och dels lämpligheten av att
behovsprövning tillämpades med avseende å såväl moderskapspenningen som
mödrahjälpen.
Socialstyrelsen erinrar emellertid, att skäl av denna innebörd kunde åberopas
för åtgärder ifråga örn flera andra former av social försäkrings- och hjälpverksamhet.
Dessa skäl hade också föranlett, att socialvårdskommittén till
behandling i ett sammanhang upptagit frågan örn en enhetlig organisation av
socialvården. Förverkligandet av besparingsberedningens ifrågavarande förslag
skulle alltså innebära ett markant föregripande på en viktig punkt av
soc-ialvårdskommitténs arbete. Styrelsen ansåge det vara mest fördelaktigt,
att hela försäkrings- och hjälpverksamheten för barn och mödrar av socialvårdskommittén
underkastades granskning och gjordes till föremål för förslag
i ett systematiskt sammanhang.
Rörande de besparingar, som skulle kunna vinnas vid ett bifall till besparingsberedningens
förslag, gör socialstyrelsen följande uttalanden.
Det vore så mycket mindre befogat att bryta ut hjälpen till de havande
kvinnorna ur sitt systematiska och utredningstekniska sammanhang, som styrelsen
måste ställa sig tveksam till möjligheten att vinna de av beredningen
i utsikt ställda besparingarna. Det mötte stora svårigheter att på förevarande
område utföra annat än ganska vaga överslagsberäkningar. Detta gällde särskilt
de kostnader för hjälp i andra former, som indragning av moderskapspenningen
kunde tänkas draga med sig, samt de ökade administrationskostnaderna.
Därtill komme, att de väntade besparingarna skulle vinnas genom indragning
av moderskapspenningen åt mödrar i inkomstskiktet 700—2,500 kronors
beskattningsbart belopp, d. v. s. mödrar, vilka icke kunde få mödrahjälp och
vilka icke tillhörde sjukkassa. Visserligen kunde dessa kvinnor genom anslutning
till sjukkassa bereda sig kompensation för den bortfallna moderskapspenningen.
Detta innebure :— såsom också besparingsberedningen medgåve
och vilket socialstyrelsen ville särskilt framhäva — att moderskapspenningen
skulle indragas under åberopande av besparingsskäl, men i själva verket
för att främja en ökning av anslutningen till sjukkassorna, trots att
därigenom skulle följa ökade utgifter för statsverket för bidrag till
kassorna. Om den av besparingsberedningen i och för sig med rätta rekommenderade
nyanslutningen till sjukkassorna komme att omfatta alla dem, som
genom besparingsförslaget ginge förlustiga moderskapspenningen, så skulle ju
hela besparingen försvinna genom tillkomsten av motsvarande statsbidrag
för moderskapshjälp och statens kostnader för bidrag i övrigt till sjukkassorna
ökas. Socialstyrelsen anslöte sig för visso till beredningens uttalande, att en
ökad anslutning till sjukkassorna ur allmänt sociala synpunkter framstode såsom
önskvärd och att statsmakterna på allt sätt borde främja en dylik utveckling.
Men denna inställning från beredningens sida ledde som sagt till att
moderskapspenningen skulle försvinna utan besparingseffekt för staten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 308. 17
Rörande den lämpliga tidpunkten för ändringar beträffande förevarande
hjälpverksamhet anför socialstyrelsen till sist följande.
Man frågade sig, om indragningen av moderskapspenningen eller överhuvudtaget
någon minskning av denna förmån vore lämplig att företaga just
nu under pågående utredningar örn ökat ekonomiskt stöd av staten åt barnaföderskor
och barnfamiljer. Det borde iliågkommas, att moderskapspenningen
tillkommit i befolkningspolitiskt syfte.
Av mödrahjälpsnämnderna hade också nio särskilt betonat, att tidpunkten
för omläggning av den ifrågavarande hjälpen vore olämpligt vald. Socialstyrelsen
instämde helt i vad vissa mödrahjälpsnämnder uttalat, då de ansett det
psykologiskt oklokt att — samtidigt som ansträngningar gjordes för att ytterligare
stärka viljan hos makar att sätta barn till världen och för att i ekonomiskt
avseende underlätta för dem att uppfostra barnen —- från statsmakternas
sida åtgärder vidtoges, som åtminstone för den allmänna meningen måste te
sig såsom direkt motverkande dylika befolkningspolitiska strävanden.
Också socialvårdskommittén betonar, att moderskapspenningen tillkommit
i befolkningspolitiskt syfte. Den hade — anför kommittén — utan tvivel i
detta avseende fyllt och fyllde allt fortfarande en betydelsefull funktion vid
sidan av övriga samhälleliga åtgärder med samma ändamål. Av kända skäl vore
befolkningsfrågan föremål för en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas
sida, och det torde numera vara allmänt erkänt, att samhällets insatser på
detta område måste stegras. Det vore därför naturligt, örn man ställde sig
tveksam till varje förslag, som innebure en förändring i negativ riktning av
en redan befintlig och i befolkningspolitiskt syfte tillkommen hjälpform. En
förändring av moderskapspenningen, som i realiteten innebure en försämring
av de förmåner, som dittills tillkommit barnaföderskor, måste givetvis i dagens
läge för den allmänna opinionen te sig egendomlig och måste kunna motiveras
av starkt vägande skäl.
Socialvårdskommittén anför härefter bland annat.
I besparingsberedningens promemoria gjordes icke gällande, att några
direkta missbruk förekommit i samband med moderskapspenningen, men det
framhölles, att — på grund av bestämmelserna angående den inkomstgräns
som avskure från rätten till denna förmån — hjälpformen icke enbart vore
förbehållen dem, som under vanliga förhållanden vore beroende av samhällets
hjälpverksamhet. Kommittén, som icke hade anledning yttra sig över huruvida
inkomstgränsen vore lämpligt avvägd med hänsyn till före kriget rådande
förhållanden, ville emellertid framhålla, att gränsen ifråga genom de efter
krigsutbrottet inträffande förändringarna av penningvärdet realiter blivit sänkt.
Att genom lagändring ytterligare sänka densamma syntes kommittén betänkligt.
På de i promemorian anförda skälen och med hänsyn till de inträffade
prisstegringarna kunde kommittén ej heller förorda, att moderskapspenningens
belopp sänktes. Även mot förslaget att indraga moderskapspenningen
och hänvisa de hjälpbehövande att i stället göra ansökan om mödrahjälp kunde
vägande skäl anföras. Man kunde nämligen icke förbise, att promemorians
förslag i denna del skulle på ett betänkligt sätt minska hjälpens effektivitet,
då det vore otvivelaktigt att åtskilliga barnaföderskor, som nu vore berättigade
till moderskapspenning, skulle draga sig för att ansöka örn mödrahjälp. Vad
nu sagts gällde även det i promemorian förordade förslaget att mödrahjälpens
maximibelopp skulle höjas till 375 kronor. Kommittén ville dessutom fram
Bihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 308. ioel 42 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
hålla, att denna fråga borde ses i samband med andra frågor, som berörde samhälleliga
åtgärder till förmån för mödrar och barn, och att sådan hjälpverksamhet
i alla dess olika former borde bliva föremål för samtidig omprövning.
Gemensamt för samtliga i promemorian upptagna alternativ vore, att man
icke torde kunna angiva storleksordningen av eventuell besparing för statsverket.
Kostnadsminskningen för moderskapspenningen motverkades av
ökade utgifter för andra hjälpåtgärder och att därvidlag göra hållbara beräkningar
vore givetvis synnerligen svårt.
På grund av vad sålunda anförts finge socialvårdskommittén avstyrka, att
bestämmelserna örn moderskapspenning för närvarande underginge någon förändring.
Två ledamöter av socialvårdskommittén — herrar Hagård och Skoglund —
hava i särskilt avgivet yttrande förklarat, att de icke till alla delar kunnat
ansluta sig till kommitténs uttalande. De anföra följande.
Moderskapspenningen hade en betydelsefull uppgift i befolkningspolitiskt
avseende. Man borde därför iakttaga stor försiktighet, när det gällde att vidtaga
åtgärder, som kunde förminska dess effekt. För befolkningsgrupper med
relativt goda inkomster och för däri ingående familjer med allenast ett eller
två barn torde emellertid ett bidrag av 75 kronor icke ha någon avgörande betydelse.
Från denna utgångspunkt borde det — därest det statsfinansiella
läget ovillkorligen skulle kräva besparingar även på det sociala området —
vara möjligt att på det sätt ändra de för moderskapspenning gällande bestämmelserna,
att inkomstgränsen i viss mån sänktes. Det av besparingsberedningen
förordade alternativet angående moderskapspenningens uppgående i mödrahjälpen
borde däremot prövas i samband med en allmän socialvårdsreform.
1941 års befolkningsutredning anmäler, att utredningen under sitt fortsatta
arbete med avvägningen av olika former för ekonomiska stödåtgärder åt familjerna
och barnen givetvis bomme att taga ställning till de i besparingsberedningens
promemoria berörda frågorna. Utredningen räknade med att inom
ett halvår kunna framlägga förslag härutinnan, vilka därefter torde kunna
underställas 1943 års riksdag. Under sådana förhållanden förefölle det utredningen
mindre lämpligt, att bestämmelserna angående moderskapspenning nu
underkastades någon mera avsevärd revidering. Utredningen framhåller, att
örn det statsfinansiella läget nödvändiggjorde vissa besparingar, så borde dessa
enligt utredningens uppfattning icke sökas beträffande de befolkningspolitiska
åtgärderna. Utredningen övervägde för sin del i enlighet med sina instruktioner
ytterligare åtgärder, vilka med nödvändighet syntes komma att innebära
betydande ytterligare statsutgifter.
Utredningen anför vidare, att ett accepterande av besparingsberedningens
alternativ örn indragning av moderskapspenningen skulle innebära ett ställningstagande
till de frågor, som utredningen hade under övervägande, och
därför icke syntes för närvarande böra ifrågakomma.
Beträffande alternativet örn minskning av moderskapspenningens belopp
anför utredningen, att utredningen i likhet med besparingsberedningen icke
kunde förorda detta alternativ. En beskärning av moderskapspenningens redan
förut mycket knappt tillmätta belopp kunde nämligen under en tid av stigande
priser icke framstå annat än som en meningslöshet.
19
Kungl. May.ts ''proposition nr 308.
Med avseende å det alternativ, som går ut på en sänkning av den inkomstgräns,
vilken avskär rätten till moderskapspenning, påpekar utredningen, att
man borde taga hänsyn till att den nuvarande inkomstgränsen på grund av
penningvärdets fall redan nu motsvarade en betydligt lägre realinkomst än
som varit fallet, då statsmakterna senast tagit ställning till denna fråga. Utredningen
har därför avstyrkt jämväl detta alternativ.
I detta sammanhang torde jag få anmäla en av svenska sjukkasseförbundet
gjord, den 11 september 1941 dagtecknad framställning, däri förbundet
hemställt örn sådan höjning av moderskapspenningens belopp att därigenom
komme att täckas de genom prisstegringen ökade kostnaderna i samband
med barnsbörden.
Framställningen har avstyrkts av pensionsstyrelsen som anfört, att kompensation
för den av dyrtiden orsakade stegringen i kostnaderna för barnsbörd,
syntes, där sådan kunde befinnas påkallad, kunna lämnas i form av mödrahjälp
eller genom höjning av sådant understöd.
Också socialvårdskommittén har — under hänvisning till vad pensionsstyrelsen
anfört — avstyrkt sjukkasseförbundets berörda hemställan.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har besparingsberedningen beträffande
moderskapspenningen framlagt flera alternativa förslag, därvid beredningen
för sin del förordat ett alternativ, som innebär, att moderskapspenningen
skulle avskaffas, medan i stället mödrahjälpens maximibelopp skulle
höjas från 300 till 375 kronor. Med anledning härav vill jag framhålla, att
moderskapspenningen och mödrahjälpen äro två skilda hjälpformer, vilka icke
böra sammanblandas med varandra. Moderskapspenningen, som tillkommit av
befolkningspolitiska skäl, har till syfte att täcka de med barnsbörden förenade
kostnaderna och utgår i princip till samtliga mödrar, som icke genom medlemskap
i erkända sjukkassor tillförsäkrat sig ersättning för dessa kostnader
— låt vara att det av statsfinansiella skäl befunnits lämpligt att från rätten
till moderskapspenning utesluta vissa högre inkomstkategorier. I motsats härtill
avser mödrahjälpen att bereda understöd åt sådana mödrar, som i anledning
av barnsbörden äro i uppenbart behov därav, eller med andra ord de ekonomiskt
sämst ställda mödrarna. Här träder det socialpolitiska motivet i förgrunden.
Någon ekonomisk fördel av ett sammanförande av hjiilpformerna
synes mig icke möjlig att vinna. Jag vill under dessa omständigheter tillstyrka,
att de båda hjälpformerna bibehållas åtskilda.
Ej heller kan jag ansluta mig till det av besparingsberedningen alternativt
framlagda förslaget örn sänkning av den inkomstgräns, som avskär från rätten
till moderskapspenning. Mot en dylik åtgärd talar redan den omständigheten
att denna gräns blivit nedsatt så sent som den 1 juli 1940.
Lika litet är det mig möjligt att biträda det av besparingsberedningen själv
avstyrkta alternativet om en minskning av moderskapspenningens belopp. Mot
en sådan minskning kan med styrka åberopas den inträdda prisstegringen, som
Departements
chefen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
medfört en icke önskvärd och betydande sänkning i moderskapspenningens
realvärde. Med hänsyn till de överväganden, vilka för närvarande pågå inom
1941 års befolkningsutredning, synes mig å andra sidan tidpunkten ej nu vara
inne att föreslå en höjning av moderskapspenningens belopp.
Jag utgår därför från att bestämmelserna rörande moderskapspenningen
tills vidare skola lämnas orubbade.
Förut har jag avstyrkt en höjning av mödrahjälpens maximibelopp i samband
med avskaffande av moderskapspenningen. Jag vill emellertid icke förneka,
att enligt min åsikt den inträdda prisfördyringen i och för sig skulle
kunna motivera en höjning av sagda maximibelopp. Med hänsyn därtill att
för närvarande mödrahjälp i allmänhet utgår med belopp avsevärt understigande
maximibeloppet och att därför utrymme för höjning av understöden
inom ramen av gällande bestämmelser finnes, vill jag dock icke nu framlägga
förslag i sådan riktning. Jag räknar därvid med att mödrahjälpsnämnderna
vid bestämmande av understödsbeloppen i de särskilda fallen skola taga vederbörlig
hänsyn till den ökning i levnadskostnaderna, som ägt rum.
Förslag rörande mödrahjälpstandvården.
I en av består in gsberedningen utarbetad promemoria angående
folktandvården har beredningen bland annat berört vissa frågor rörande den
inom mödrahjälpen fallande tandvården.
Beredningen erinrar till en början hurusom riksdagens revisorer vid sin
granskning av statsverkets förvaltning för budgetåret 1938/39 uppehållit sig
vid frågan örn anslagen till mödrahjälp och därvid uttalat, att tydliga och
klara bestämmelser beträffande bidrag från dessa anslag till tandvård syntes
erforderliga för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet
vid beviljandet.
Beredningen hänvisar härefter till innehållet i de yttranden, som av socialstyrelsen
och statskontoret avgivits i anledning av revisorernas anmärkningar,
och anför i sådant hänseende.
Socialstyrelsen hade anslutit sig till revisorernas berörda ståndpunkt. Styrelsen
hade tillika erinrat, att styrelsen redan tidigare haft sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och i cirkulärskrivelse den 29 april 1939 till mödrahjälpsnämnderna
betonat, att nämnderna vid beviljandet av hjälp till en i och för
sig önskvärd tandvård borde noga överväga, att denna hjälp icke inkräktade
på möjligheten att tillgodose andra mera trängande hjälpbehov, varjämte
även uppenbart understödsbehov alltid måste ha konstaterats. Styrelsen hade
jämväl fäst uppmärksamheten på att det, i den mån folktandvårdsorganisationen
genomfördes och vederbörande kommuner ställde medel till förfogande
för tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade, kunde ifrågasättas, örn
mödrahjälp för tandvård över huvud borde utgå, och att i vart fall hänsyn
till sådant förhållande måste tagas vid mödrahjälpsverksamheten.
Statskontoret hade anfört, att ämbetsverket vid den granskning, som inom
statskontoret verkställts av barnavårdsnämndens i Stockholm redovisningar,
hade funnit, att i en del fall praktiskt taget hela mödrahjälpen tagits i anspråk
för gäldande av tandvårdskostnader. Statskontoret säde sig för sin del ha
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
mycket svårt att föreställa sig, att avsikten med mödralij alpen varit att täcka
dylika kostnader i sådan omfattning som här skett. Därtill komme, att statsmakterna
efter mödralij älpsförordningens tillkomst anvisat särskilda vägar
för att tillgodose de obemedlades och mindre bemedlades tandvård och med
allmänna medel bidraga till bestridande av kostnaderna för densamma. Det
syntes ämbetsverket för den skull vara förtjänt att tagas under övervägande,
huruvida icke stadgande borde meddelas av innebörd, att mödrahjälp i form
av tandvård icke finge utgå till kvinna i kommun, där bidrag till tandvård
lämnades i enlighet med föreskrifterna i förordningen den 3 juni 1938 (nr 360)
örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader. Beträffande
kvinnor i andra kommuner borde hjälpen under alla omständigheter
begränsas till att avse allenast vårdbehov, som täcktes av berörda förordning.
Vidare erinrar beredningen, hurusom socialstyrelsen i skrivelse den 1 april
1940 förklarat, att styrelsen ämnade, därest styrelsen bleve tillsynsmyndighet
för mödrahjälpsverksamheten, med det snaraste upptaga spörsmålet om en
reglering av hjälpbeviljandet på detta område i det syfte riksdagens revisorer
angivit och efter de linjer, som av statskontoret rekommenderats, till övervägande.
Beredningen erinrar även hurusom medicinalstyrelsen i ett år 1940 avgivet
yttrande anfört, att, sedan folktandvårdsorganisationen utbyggts, all
tandvård, som meddelades enligt förordningen örn mödrahjälp, borde ske
under den betryggande kontrollen å folktandvårdspoliklinik enligt av Kungl.
Majit fastställd taxa. Även där tandvård, under den tid då folktandvårdsorganisationen
vore under utbyggnad, måste meddelas av enskild tandläkare,
kunde enligt medicinalstyrelsen ifrågasättas, om icke statens bidrag för varje
behandling borde begränsas till de belopp, som angåves i folktandvårdstaxan.
Beredningen meddelar härefter, att beredningen varit i tillfälle att taga
del av ett inom socialstyrelsen utarbetat förslag till handbok med råd och anvisningar
för mödrahjälpsverksamheten. I denna handbok, som innehåller
ett särskilt, i samråd med medicinalstyrelsen utarbetat kapitel örn mödrahjälpstandvården,
hade — anför beredningen — bland annat gjorts följande
uttalanden.
Socialstyrelsen funne icke erforderligt, att orsakssammanhang mellan
havandeskap och de förefintliga tandskadorna närmare utreddes. Tandvård
kunde utgå som mödrahjälp, så snart tandskador konstaterats. Mödrahjälpsmedel
finge endast beviljas till tandbehandling, som innefattade full munsanering,
däri inberäknat även helprotesbehandling. Örn endast en del av
beloppet kunde beviljas, så utginge detta bidrag endast under villkor att
sökanden lämnade erforderlig medverkan till att full munsanering komme till
stånd. Mödrahjälpstandvård skulle utgå efter samma regler i alla kommuner,
vare sig folktandvård vore genomförd eller ej och vare sig kommunalt bidrag
anslagits till tandvården eller ej. Enda skillnaden bleve att mödrahjälpstandvård,
där folktandvårdspoliklinik vore inrättad, skulle beviljas i enlighet med
folktandvårdstaxan, men i övriga kommuner enligt »ponsionsstyrelsens taxa».
(Denna överstege den förra med för närvarande minst 33 procent. Tandläkarorganisationernas
ledning hade utlovat att rekommendera tillämpningen
av denna ersättning hos sina medlemmar.) För kontroll, att mödrahjälpsmedlen
på bästa sätt komme mödrarna till godo, hade utarbetats en blankett
(journal), vilken enligt särskilda anvisningar skulle i varje tandvårdsfall
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
ifyllas av tandläkaren. Denna blankett utgjorde då samtidigt ett kostnadsförslag.
Det ålåge i första liand barnavårdsnämnden att tillse, att kostnadsförslaget
vore upprättat i överensstämmelse med taxan. Skulle tandläkaren
lia betingat sig högre arvode, borde örn möjligt annan tandläkare anlitas. I
sista hand borde frågan underställas socialstyrelsen. Blanketterna skulle,
sedan behandlingen vore fullgjord, månadsvis insändas till socialstyrelsen,
där granskning verkställdes tillsammans med representant för medicinalstyrelsen.
Besparingsberedningen anmärker, att socialstyrelsen tydligen numera gåre
en vidare omfattning åt mödrahjälpstandvården än tidigare samt att även
medicinalstyrelsen ändrat sin förut i ämnet intagna ståndpunkt. Beredningen,
som särskilt i betraktande av det starkt ändrade ekonomiska läget icke funnit
tillräckliga skäl föreligga för ett frångående av de ståndpunkter, som tidigare
intagits av sagda myndigheter, framställer gentemot uttalandena i handboksförslaget
följande anmärkningar:
Med de principer, som kommit till uttryck i det föreliggande preliminära
förslaget till handbok, förefölle det som örn tandvården skulle komma att intaga
den centrala platsen i mödrahjälpsverksamheten. De i denna arbetande
krafterna skulle systematiskt forska efter, huruvida hjälpbehov förelåge å
respektive områden av livsföringen. Då man nu visste, att tandskador vore
vanligt förekommande hos ifrågavarande klientel och detta hjälpbehov för
övrigt vore lätt att objektivt fastställa, kunde man utgå ifrån att praktiskt
taget varje kvinna, som över huvud kunde ifrågakomma till understöd av
mödrahjälp, skulle bliva delaktig av tandvård på statens bekostnad, med
undantag av de sämst ställda, för vilka hjälpen i sin helhet måste tagas till
mera trängande behov.
I liandboksförslaget hade icke understrukits vikten av att tandbehandlingen
bomme till stånd så tidigt som möjligt under graviditeten. Därigenom
skulle kunna förebyggas en del senare irreparabla tandskador, och den blivande
modern skulle kunna tillförsäkras en tandvård, som ur medicinsk synpunkt
kunde anses vara nödvändig. Med uppläggningen av mödrahjälpstandvården
i liandboksförslaget kunde man icke undgå att få den uppfattningen,
att protestandvården satts i förgrunden. Dylik vård medförde emellertid särskilt
stora kostnader. Även örn man icke utan särskild utredning kunde erhålla
en tillförlitlig uppgift angående storleken av de belopp, som i form av
mödralijälpsmedel för närvarande lämnades till protesbehandlingen, torde
man kunna utgå från att en betydande del av kostnaderna för mödrahjälpstandvården
användes för detta ändamål.
Den kontroll, som enligt förslaget skulle utövas över tandläkarna, kunde
icke tillmätas något större värde. Barnavårdsnämnderna kunde ingalunda anses
kompetenta att åtaga sig att i första hand granska tandläkarnas kostnadsförslag.
Kontrollen i socialstyrelsen komme att ske i efterhand, långt senare
än vården lämnats. Det vore givetvis mycket enklare och mera effektivt, att
kontrollen utfördes lokalt för varje mödrahjälpsnämnds räkning, t. ex. av
respektive tandvårdsinspektörer för folktandvården eller, där sådan icke
funnes, annan lämplig tandläkare. Fördelen med en dylik anordning vore,
att tandvårdsförslagen kunde sakkunnigt granskas före behandlingens påbörjande.
Man kunde till och med tänka sig kontrollundersöknings utförande
i de fall, då skäl därtill förelåge.
I och med att man för mödrahjälpstandvårds utgående uppställt fordran
på fullständig munsanering, helprotesbehandling inberäknad, komme enligt
besparingsberedningens mening statens utgifter i detta avseende att bindas
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
till vida högre belopp än som kunde inrymmas under begreppet »uppenbart
behov av understöd» enligt mödrahjälpsförordningen.
Det funnes icke tillräcklig anledning att lägga väsentligen skilda synpunkter
på statens utgifter för mödrahjälpstandvård å ena och folktandvård
å andra sidan. Så hade dock blivit förhållandet. Det förelåge en anmärkningsvärd
disproportion i statens intresse för de bägge vårdformerna. Å ena
sidan vidtoges av sparsamhetsskäl åtgärder att försena och uppskjuta utvecklingen
av folktandvården (minskade anslag, direktiv för dess användning),
medan å andra sidan mödrahjälpstandvården gynnades av ett förslagsanslag
och hjälpen i denna form utmättes efter betydligt generösare principer. Disproportionen
belystes bäst av det förhållandet, att medan statens driftbidrag
till folktandvården vore maximerat och beräknats uppgå till 5.5 miljoner
kronor vid fullt utbyggd, hela landet omfattande tandvård, staten till mödrahjälpstandvård
redan utgåve ett årligt belopp av cirka 1.2 miljoner kronor,
ett belopp som för övrigt säkerligen komme att ökas, örn de bidragsformer,
som i handboksförslaget blivit ifrågasatta, skulle tillämpas.
Statens rikliga bidrag till mödrahjälpstandvården hade därjämte utan
tvivel medverkat till att binda tandläkarna till den privata verksamheten, enär
staten för denna tandvård ansåge sig kunna betala minst 1/s mera i ersättning
än vad som uttoges vid folktandvårdspoliklinikerna, trots att dessa senares
driftkostnader till följd av statligt ingripande läge väsentligt högre än för
den privata tandläkarverksamheten.
Besparingsberedningen framlägger härefter förslag örn inskränkningar i
omfattningen av den nu utgående mödrahjälpstandvården. Beredningen föreslår,
att mödrahjälpstandvården begränsas att till art och omfattning utgå
i enlighet med de föreskrifter, som meddelats i förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m. I denna förordning stadgas, att kommun, som anvisar medel för bidrag
till obemedlade vuxna personers kostnader för tandbehandling av vissa närmare
angivna slag, erhåller ersättning av staten med hälften av kostnaderna.
De slag av tandvård, för vilka statsbidrag i nämnda ordning kan utgå, äro
1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär; 2) uttagning
av tänder, som ej kunna eller böra bevaras; 3) andra kirurgiska ingrepp,
som ej utan olägenhet kunna uppskjutas; 4) nödvändig behandling
av tänder, som böra bevaras; 5) behandling av tandköttssjukdomar och andra
inflammationer i munhålan; 6) röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga;
samt 7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.
I fråga örn tandvård åt mindre bemedlade vuxna personer gälla
samma bestämmelser med undantag av dels att statsbidrag ej utgår i annat
fall än då behandlingen innefattar fullständig munsanering, dels ock att bidraget
icke utgår med högre belopp än 25 procent av den del av kostnaden
för i ett sammanhang utförd behandling, som överstiger 30 kronor.
Såsom material vid tandvård, för vilken avgift helt eller delvis erlägges
av kommunen med bidrag av statsmedel, få ädla metaller och porslin ej
komma till användning.
Beredningen förutsätter, att inödrahjälpsmedel böra utgå jämväl för den
del av kostnaden, som enligt förordningen skulle utgått från kommunen.
Beredningen finner det lämpligt, att särskilda bestämmelser i ämnet in -
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
föras i nämnda förordning, därvid bestämmelser även borde meddelas rörande
ersättningens storlek. Härom uttalar sig beredningen sålunda.
Staten hade i fråga örn annan social tandvård (krigsfamiljebidragskungörelsen,
Sv. förf.-saml. 322/1940 § 15) föreskrivit, att bidrag ej finge utgå
med högre belopp än som motsvarade ersättning enligt taxan för folktandvård.
Även mödrahjälpstandvården borde enligt besparingsberedningens
åsikt i princip lämnas efter nämnda taxa. Givetvis skulle inom område, där
folktandvårdspoliklinik vore anordnad, vederbörande utan undantag hänvisas
till sådan. På platser åter, där folktandvård ännu icke anordnats, skulle statens
bidrag till mödrahjälpstandvård, där det visade sig omöjligt erhålla tandvården
efter folktandvårdstaxan, tills vidare få utgå efter högst »pensionsstyrelsens
taxa».
Vid bifall till vad sålunda föreslagits skulle — anför beredningen — mödrahjälpstandvården
komma att begränsas till en behandling, som motsvarade
de ur hälsovårdssynpunkt nödvändigaste ingreppen, alltså en sanering av
munhålan. En dylik åtgärd vore också enligt besparingsberedningens uppfattning
en given förutsättning för att protesbehandling skulle tillkomma. I
många fall torde väl därefter vederbörande av kosmetiska skäl fullfölja behandlingen
till »fullständig sanering». Där fullständig behandling vore betingad
av medicinska grunder, skulle dock bidrag utgå även till protesbehandling.
Dock måste i så fall tydliga direktiv utfärdas till tjänsteläkarna, i vilken
omfattning dylik behandling kunde anses sakligt befogad.
Besparingsberedningen beräknar att, därest beredningens förslag realiserades,
de årliga utgifterna för mödrahjälpstandvården skulle kunna nedbringas
med omkring 500,000 kronor och att detta skulle kunna ske utan att det väsentliga
i mödrahjälpens sociala syfte äventyrades.
I anledning av besparingsberedningens ifrågavarande förslag hava yttranden
avgivits av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.
Medicinalstyrelsen uppehåller sig först vid den för mödrahjälpstandvården
tillämpade taxan och anför härom.
All tandvård, som meddelades med mödrahjälpsmedel, borde principiellt
ske å folktandvårdspoliklinik och enligt för folktandvård fastställd taxa. Då
folktandvården emellertid dittills erhållit endast ringa utbredning, vore det
uppenbart, att det skulle innebära en orättvisa, örn mödrahjälp icke tills vidare
finge utgå även för tandvård hos privatpraktiserande tandläkare. Medicinalstyrelsen
hade i skrivelse den 23 februari 1940 angående viss ändring i förordningen
örn mödrahjälp ifrågasatt, örn icke statens bidrag för tandbehandling
även i dylikt fall borde begränsas till de belopp, som angåves i folktandvårdstaxan.
Denna tanke hade emellertid icke kunnat genomföras. Vid förhandlingar
mellan å ena sidan pensionsstyrelsen, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
samt å andra sidan tandläkareorganisationerna, hade i stället
för dylika fall måst fastställas en taxa, som visserligen läge högst 33V3 procent
över folktandvårdstaxan men likväl vore lägre än den, som i allmänhet tilllämpades
vid privat tandvård. Medicinalstyrelsen ville i detta sammanhang
icke underlåta att framhålla, att det, då kostnaderna för mödrahjälpstandvården
sålunda bleve lägre, i den mån densamma kunde utföras å folktandvårdspoliklinik,
skulle innefatta möjlighet till avsevärda årliga besparingar,
därest folktandvårdens utbyggnadstakt kunde ökas.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Vidare bemöter medicinalstyrelsen besparingsberedningens anmärkningar
mot de föreskrifter, som av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt
utarbetats i syfte att vinna erforderlig översikt och kontroll över mödrahjälpstandvården.
Medicinalstyrelsen anför i denna fråga följande.
Enligt styrelsens mening torde man kunna utgå från att vederbörande
tandläkare i stort sett skulle följa de anvisningar, som lämnats av socialstyrelsen
för ifrågavarande vårds meddelande. Genom kontrollen inom socialstyrelsen
hade denna styrelse möjlighet att — låt vara i efterhand — upptäcka
sådana fall, där tandläkare frångått gällande bestämmelser, varigenom
dylik tandläkare kunde avstängas från mödrahjälpstandvården för framtiden.
Genom den centrala uppsamlingen vunnes vidare möjlighet till den överblick
av mödrahjälpstandvården, som vore erforderlig och som utgjorde en förutsättning
för att enhetliga och likformiga bestämmelser skulle kunna utfärdas
och tillämpas för riket i dess helhet. Av besparingsberedningen föreslagen
förhandskontroll måste innebära en betydande omgång vid behandlandet av
ansökningarna örn mödrahjälp, vilket vore olägligt vid de här föreliggande
särskilda förhållandena. Att tillskapandet av ett nytt kontrollorgan vidare
skulle medföra nya och avsevärda utgifter vore påtagligt.
Styrelsen förnekar vidare, att mödrahjälpstandvården verkat hämmande
på utvecklingen av folktandvården genom att binda tandläkare vid privat
verksamhet. Styrelsen framhåller, att den totala årliga tandvårdskostnaden inom
landet kunde uppskattas till omkring 40,000,000 kronor samt att det därför
vore tydligt, att det sätt, varpå den tandvård, som bekostades av mödrahjälpsmedel,
vore ordnad icke i nämnvärd mån kunde inverka på rekryteringen inom
folktandvården.
Med anledning av besparingsberedningens förslag örn begränsning av
mödrahjälpstandvården i enlighet med föreskrifterna i förordningen örn lindring
i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader anmärker
styrelsen, att förslaget innebure, att sagda tandvård som regel icke skulle
komma att innefatta fullständig munsanering samt att protesbehandling i
stort sett icke skulle förekomma. Styrelsen anför härefter bland annat.
Styrelsen ansåge sig böra betona, att ur medicinsk synpunkt särskilt stora
krav måste ställas på arten av den tandvård, som skulle ägnas kvinnan under
graviditeten och amningen. Örn nämligen på grund av tandkaries och dess
följdtillstånd eller på grund av sjukdomar i de tanden omgivande vävnaderna
en nedsatt tuggningseffekt förelåge hos kvinnan under graviditets- eller amningsperioden,
uppkomme lättare än eljest ett bristtillstånd med åtföljande
ödesdigra allmänskador. Det dåliga närings- och hälsotillstånd, som sålunda
kunde uppstå, nedsatte kvinnans motståndskraft till exempel mot infektioner
och kunde i ogynnsam riktning påverka fostret och dess utveckling. Synnerligen
stor vore därjämte risken under dessa förhållanden, att kvinnan sedermera
icke kunde på tillfredsställande sätt genomföra amningen. Mödrahjälpstandvården
måste främst taga sikte på att ernå ett sunt, från alla infektionshärdar
befriat bett med bästa möjliga tuggningseffekt. Kravet på fullständig
munsanering och nödig bettrestitution finge här mindre än någonsin eftersättas.
Medicinalstyrelsen tillfogar, att den vägledande principen vid fråga örn
beredande av tandvård åt kvinna enligt mödrahjälpsförordningen borde vara
den, att kvinnan på tidigast möjliga stadium av graviditet bereddes tillgång
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
till bettkontroll och eventuell behandling. Idealet syntes vara, att den blivande
modern redan under andra eller tredje graviditetsmånaden, givetvis med
hänsyn tagen till hälsotillståndet i varje särskilt fall, bereddes tillfälle att påbörja
en fullständig tandbehandling.
Till sist har medicinalstyrelsen betonat, att en effektiv tandvård för mödrar
finge sin särskilda betydelse under en tid av pågående eller hotande nativitetsminskning.
Ur denna synpunkt syntes det styrelsen särskilt betänkligt
att nu vidtaga en begränsning av mödrahjälpstandvården i enlighet med besparingsberedningens
förslag.
Socialstyrelsen har till en början erinrat, att den genom en allmän och
fri praxis utvecklade mödrahjälpstandvården ägde en speciell befolkningspolitisk
och medicinsk innebörd. Styrelsen har funnit det vara så mycket
mera angeläget att betona detta, som besparingsberedningen ur sin synpunkt
funnit det giva anledning till en huvudanmärkning, att statens hjälp i form
av mödrahjälpstandvård utmättes efter mera generösa principer än i folktandvårdens
form. Beredningens argumentering vilade väsentligen på en jämförelse
mellan den starkt utvecklade mödrahjälpstandvården och den ännu
blott föga utbyggda folktandvården. Ur de synpunkter, som socialstyrelsen
hade att företräda, måste styrelsen emellertid hävda, att en mycket avsevärd
och väsentlig skillnad i betydelse förelåge mellan tandvården åt de kvinnor
i vårt land, vilka födde och ammade barn, och annan tandvård, och detta i all
synnerhet i rådande befolkningsläge. Mödrahjälpstandvården måste ur sociala
synpunkter värderas högre än vad som av enbart finansiella hänsyn syntes
kunna ske.
Socialstyrelsen meddelar vidare, att styrelsen till alla delar instämde i
vad medicinalstyrelsen i sitt yttrande i ämnet anfört beträffande de medicinska
krav, vilka måste ställas på tandvård åt havande kvinnor och nyblivna
mödrar, beträffande ersättningstaxan och kontrollen samt med avseende å
den påstådda hämmande verkan av mödrahjälpstandvården på folktandvården.
Socialstyrelsen anför ytterligare följande.
De olika hjälpfÖrmer, alltså även tandvården, vilka rymdes inom ramen
för mödrahjälpen, hade praktiskt utformats på grundvalen av barnavårds- och
mödrahjälpsnämndernas omedelbara erfarenheter om mödrarnas behov och
önskemål. Icke minst tack vare denna frihet i valet av hjälpformer hade
mödrahjälpen glädjande nog, så långt hjälpens ekonomiska begränsning i de
enskilda fallen medgivit, i icke ringa omfattning kunnat bidraga till att skapa
bättre levnads- och vårdförhållanden för mödrar och barn, vilket enligt förarbetena
till mödrahjälpsförordningen vore det närmast liggande syftet med
hjälpen. Styrelsen holle före, att någon begränsning i det fria valet av hjälpformer
icke borde ske och att någon beskärning av tandvården icke heller
borde göras. I detta sammanhang ville styrelsen i anledning av vad besparingsberedningen
uttalat, upplysa att styrelsen icke vidtagit någon åtgärd i
avsikt att öka omfattningen av mödrahjälpen i dess helhet eller av tandvården
på bekostnad av andra hjälpformer. Genom den planerade handboken avsåge
styrelsen endast — vilket emellertid vore viktigt nog — att lämna sakliga råd
och anvisningar till ledning för ett effektivt och hälsogagnande utnyttjande
av de olika hjälpformerna. För att få möjlighet att följa de olika hjälpformernas
utveckling i de olika mödrahjälpsområdena införskaffade sty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 308. 2 i
reisen från och med den sistlidne juli månad från mödrahjälpsnämnderna
löpande månadsredovisningar av beloppet av beslutad mödrahjälp med
fördelning på olika hjälpformer. Därest tandvården eller någon annan hjälpform
i något mödrahjälpsområde skulle få en övernormal eller undernormal
omfattning, hade styrelsen alltså möjlighet att närmare undersöka orsakerna
därtill i det särskilda mödrahjälpsområdet samt att, örn omständigheterna
därtill gåve fog, vidtaga lämpliga åtgärder. Styrelsen ansåge, att varken
tandvården eller någon annan form av mödrahjälp för närvarande borde beskäras
i annan ordning än den nyss antydda.
En annan och ur ekonomisk synpunkt viktigare åtgärd än nedskärning av
tandvårdskostnaderna vore emellertid att skapa garantier för att mödrahjälpen
i varje enskilt fall icke utmättes till mera än vad som med hänsyn
till sökandens ekonomiska omständigheter och föreliggande hjälpbehov vöre
skäligt. Även i fråga örn den ekonomiska behovsprövningen vore det enligt
socialstyrelsens mening angeläget att icke hindra mödrahjälpens anpassning
efter de skiftande individuella behoven eller efter de skiftande förhållandena
i stad och på landsbygd och inom olika landsdelar. Men styrelsen ville icke
underlåta att i detta yttrande nämna, att styrelsen i det förenämnda förslaget
till handbok för modrahjälpsverksamheten rekommenderade vissa allmängiltiga
normer till ledning för behovsprövningen. Det närmaste syftet med
de ifrågasatta normerna vore att i rättvisans och rättssäkerhetens intresse
möjliggöra för de olika mödrahjälps- och barnavårdsnämnderna att bedöma
hjälpbehov efter likartade grunder. Dylika normer vore givetvis även ägnade
att motverka allmänna tendenser till ökad frikostighet vid tilldelandet av
mödrahjälp. Genom likartade normer till ledning för behovsprövningen i
hela landet skulle också styrelsen beredas större möjligheter än hittills att
bedöma beliovsprövningarnas skälighet i enskilda fall samt att överhuvudtaget
bedöma och påverka medelsförbrukningen genom de olika mödrahjälpsnämnderna.
Vid bedömande av föreliggande fråga anser jag mig böra fästa ett mycket
stort avseende vid den ståndpunkt, som intagits av den för hälsovården i vårt
land närmast ansvariga centrala myndigheten. Denna myndighet har framhållit,
att hos kvinnan under graviditet kan inträda en tandförstöring, som
verkar nedsättande på hennes allmänna hälsotillstånd till skada icke blott för
henne själv utan även för hennes barn under amningstiden.
Det måste därför vara ett betydelsefullt samhällsintresse, att mödrarnas
tänder ägnas en omsorgsfull vård. I synnerhet måste detta beaktas under
rådande befolkningspolitiska situation.
Besparingsberedningens förslag går bland annat ut på att den tandvård,
som bestrides av mödrahjälpsmedel, i regel icke skulle få avse fullständig
munsanering ävensom att vid sådan vård protesbehandling blott undantagsvis
skulle få äga rum. Förslaget har avstyrkts av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.
Enligt vad jag inhämtat har detsamma vidare varit föremål för
dryftande vid den av socialstyrelsen under hösten 1941 anordnade konferensen
med representanter för mödrahjälpsnämnderna i riket, därvid förslaget enhälligt
avvisades.
Den besparing, som skulle vinnas vid ett bifall till beredningens förslag,
synes icke stå i rimlig proportion till de risker för folkhälsan, som förslagets
genomförande skulle föra med sig.
Departements
chefen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
På grund av det anförda anser jag mig icke kunna tillstyrka beredningens
förslag. Jag utgår därför från att gällande författningsbestämmelser i ämnet
skola lämnas orubbade och vill icke heller i övrigt ifrågasätta någon principiell
ändring med avseende å ifrågavarande tandvårdsverksamhet. I likhet med
besparingsberedningen finner jag det emellertid lämpligt, att i den planerade
handboken rörande mödrahjälpsverksamheten understrykes vikten av att tandbehandlingen
kommer till stånd på ett så tidigt stadium som möjligt.
Förslag rörande kristillägg till de erkända sjukkassorna.
I sin förut omförmälda den 11 september 1941 dagtecknade skrivelse har
svenska sjukkasseförbundet gjort framställning rörande förhöjt statsbidrag
till de erkända sjukkassorna. Sjukkasseförbundet har anfört bland annat.
Det skulle vara högst betänkligt, om den allmänna prisstegringen och det
därav försämrade penningvärdet finge verka hämmande på den lovande utveckling,
som den erkända sjukkasserörelsen dittills haft. Inom sjukkassekretsar
ansåge man, att goda och bärande skäl talade för att göra sjukhjälpen
från kassorna även under nuvarande bekymmersamma tider så effektiv som
möjligt. Det måste anses vara god socialpolitik att även i ur statsfinansiell
synpunkt svåra ekonomiska förhållanden söka ge de erkända sjukkassorna
möjlighet att vid iråkad sjukdom lämna sina medlemmar en hjälp, som icke
vore av väsentligt mindre värde än den, som tidigare lämnats.
Här framförda synpunkter i fråga örn den allmänna prisstegringen gällde
även kostnaderna i samband med barnsbörd.
På grund av det anförda har sjukkasseförbundet hemställt, att från och
med år 1941 måtte — utöver det nu utgående sjukdagsbidraget till de
erkända sjukkassorna — av statsmedel utgå ett kristillägg med 50 öre per sjukdag,
därvid kristillägget skulle utgå för varje sjukdag, för vilken sjukdagsbidrag
utginge. Förbundet har tillika hemställt örn ett tillägg av statsmedel
till moderskapsbidraget avsett att täcka av dyrtiden föranledda merkostnader
för barnsbörden.
I en den 5 november 1941 dagtecknad skrift har Karlskrona stads erkända
sjukkassa instämt i sjukkasseförbundets hemställan dock att sjukkassan ansett,
att det föreslagna kristidstillägget av 50 öre per sjukdag borde utgå
oberoende av örn sådant fall förelåge att för närvarande sjukdagsbidrag utginge
eller ej.
I anledning av dessa framställningar har pensions styr elsen den 28 februari
1942 avgivit utlåtande.
Styrelsen har beträffande innebörden av den ifrågasatta höjningen av
sjukdagsbidraget anfört bland annat.
Levnadskostnadsindex hade, därest detsamma för den 1 juli 1914 sattes
lika med 100, den 1 juli 1931 stigit till 160, den 1 juli 1939 till 169 och den
1 januari 1942 till 227. Index hade alltså under tiden 1 juli 1931—1 januari
1942 stigit med 67 enheter eller inemot 42 procent och under tiden 1 juli
1939—1 januari 1942 med 58 enheter eller något mer än 34 procent. Ett
bifall till sjukkasseförbundets framställning skulle innebära en höjning av
sjukdagsbidraget med 100 procent. Höjningen skulle sålunda bli'' mer än
29
Kungl. Majds proposition nr SOS.
dubbelt så stor som levnadskostnadsstegringen under tiden efter 1931, vilket
år den nuvarande sjukkasselagstiftningen beslutades, oell inemot tre gånger
så stor som levnadskostnadsstegringen under tiden efter storkrigets utbrott
år 1939. För statsverket skulle bidragshöjningen vid nuvarande medlemsomslutning
i kassorna medföra en årlig ökning av kostnaderna för sjukkasseväsendet
med 9,200,000 kronor.
Med hänsyn till det anförda har pensionsstyrelsen icke ansett sig kunna
tillstyrka den ifrågasatta höjningen. Styrelsen framhåller emellertid, att det
icke kunde bestridas, att de sjukpenningar, vilka de erkända sjukkassornas
medlemmar tillförsäkrat sig och som före krigsutbrottet år 1939 möjligen
motsvarade behovet, numera ofta vore otillräckliga till följd av den minskning
av penningens köpkraft, som sedan krigsutbrottet ägt rum. Särskilt
torde — anför styrelsen — detta vara förhållandet beträffande medlemmar
med små inkomster eller med stor försörjningsbörda.
Styrelsen uttalar sig härefter rörande möjligheten för sjukkassorna att
utan statens medverkan uppnå en ökad effekt hos sjukpenningförsäkringen
och anför därvid följande.
Då fråga vore örn en frivillig försäkring, såsom den svenska, borde det
principiellt sett i första hand ankomma på den försäkrade själv att vid stegring
av levnadskostnaderna öka sina inbetalningar till försäkringen i sådan
grad, att en erforderlig höjning av den tillförsäkrade sjukpenningen därigenom
ernåddes. En dylik höjning skulle kunna åstadkommas såväl genom
uppflyttning i högre sjukpenningklass som genom en höjning av sjukpenningen
inom de olika klasserna. För att vinna uppflyttning i högre sjukpenningklass
erfordrades emellertid, förutom att medlemmen erlade de för
nämnda klass stadgade högre avgifterna, att den sökande medlemmen vore
frisk samt icke överskridit viss i stadgarna bestämd ålder. Då åldersgränsen
för uppflyttning genomgående utgjorde 40 år, skulle redan genom sistnämnda
begränsning ej mindre än omkring 40 procent av sjukkassornas nuvarande
medlemmar bliva förhindrade att förskaffa sig behövlig kompensation för
levnadskostnadernas stegring. För en ökning av sjukpenningen inom de olika
klasserna erfordrades bland annat, att kassorna frivilligt beslutade höjning
av avgifterna. Att samtliga eller ens flertalet kassor frivilligt skulle göra
detta, torde på förhand kunna betraktas såsom uteslutet. Vid en mera betydande
avgiftsförhöjning skulle för övrigt med säkerhet många medlemmar,
framför allt sådana som vore i behov av ökad sjukpenning, komma att lämna
kassorna, då de icke ansåge sig ha råd att betala de högre avgifterna.
En ytterligare möjlighet kunde tänkas vara, att kassorna använde sina
uppsamlade tillgångar för lindrande av det utav dyrtiden orsakade ekonomiska
trycket för medlemmarna. Även denna möjlighet finge emellertid anses utesluten.
Enligt 35 § sjukkasseförordningen finge nämligen sjukhjälpsfondens
kapital och avkastning tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster
ej försloge till täckande av dess löpande utgifter. Tillgångar, vilka eljest
skulle ingå i sjukhjälpsfonden, kunde visserligen under i 35 § sjukkasseförordningen
angiva förutsättningar överföras från fonden och enligt bestämmelser
i kassornas stadgar användas för beredande av understöd åt eller
erläggande av avgifter för medlemmar, vilka vore i särskilt behov av understöd
eller avgiftsbefrielse. Dylika överskottsmedel torde emellertid för närvarande
finnas endast i mycket obetydlig utsträckning.
Styrelsen har därför kommit till den uppfattningen att, örn en förbättring
i förevarande hänseende skulle kunna vinnas, ett ingripande från statens sida
HO Kungl. Maj.ts proposition nr 308.
bleve nödvändigt. Styrelsen har utgått från att det vore mest angeläget,
att åtgärder vidtoges till förmån för de sjukkassemedlemmar, som vore försörjningsskyldiga
gentemot barn, enär dessa medlemmar i regel måste anses
vara de av kristiden hårdast drabbade. Styrelsen anför i anslutning härtill.
.Redan för normala förhållanden torde kunna ifrågasättas, om icke sjukpenningförsäkringen
borde utbyggas med barntillägg som försäkringsprestation
i någon form med statsbidrag. Förutom att en sådan anordning krävde
ändring såväl i sjukkasseförordningen som i kassornas stadgar och sålunda
redan på den grund toge tid, fordrade den en reglering av ett spörsmål som
icke vore löst i gällande sjukkasseförordning och som alltid bleve svårlöst i
en frivillig försäkring, nämligen överförsäkringsfrågan. Enligt vad styrelsen
hade sig bekant hade socialvårdskommittén under övervägande både fråga om
barntillägg som försäkringsprestation och örn överförsäkringen. Även örn
därigenom skulle vållas viss tidsutdräkt, hade det varit önskvärt att frågan
örn barntillägg som försäkringsprestation i första hand hade kunnat upptagas
till säkrare omprövning och bringas till en åtminstone provisorisk lösning,
enär förmodligen därigenom spörsmålet om ett särskilt av statsmedel utgående
kristillägg hade kunnat avföras från dagordningen. Därest emellertid ett
dylikt avvaktande icke ansåges böra ske, funnes enligt pensionsstyrelsens
uppfattning ej någon annan framkomlig väg än att man så att säga sloge in
på en liknande linje, d. v. s. till grund för kristillägget lade medlemmens försörjningsskyldighet
gentemot barn. På ett dylikt kristillägg, som givetvis
allenast borde lia tillfällig karaktär, måste vidare ställas den fordran, att
grunderna vore enkla, vilket då sjukkassorna, särskilt lokalsjukkassorna, skulle
handha utbetalningen måste anses nödvändigt och att bidraget i stort sett
kunde förväntas komma de medlemmar till del som hade största behov därav.
Huruvida kristillägget kunde komma att föregripa en reform med införande
av barntillägg som försäkringsprestation, undandroge sig pensionsstyrelsens
bedömande. Ett kristillägg, som byggde på nu angivna grunder, syntes böra
göras oberoende av sjukdomstidens längd samt sättas att utgå med det av
sjukkasseförbundet föreslagna beloppet eller 50 öre för varje sjukdag. Bestämdes
tillägget till lägre belopp än 50 öre per dag eller att utgå först efter
utgången av en viss längre karenstid, skulle statens kostnader visserligen betydligt
kunna nedbringas. Men å andra sidan skulle bidraget i sådant fall
knappast kunna bli av verklig betydelse som kompensation för prisstegringen.
Givetvis skulle en sådan anmärkning icke träffa en kortare förlängning, såvitt
anginge kristillägget, av den nu tillämpade karenstiden, tre dagar. Men
förutom att besparingen för statsverket bleve förhållandevis ringa, skulle en
dylik anordning medföra den olägenheten, att sjukkassorna vid utgivande av
sjukpenning och kristillägg skulle få tillämpa två olika karenstider.
Med angivna utgångspunkter framlägger styrelsen härefter följande
alternativa förslag till hjälpåtgärder från statens sida.
Yid en begränsning av kristillägget till medlemmar, vilka vore försörjningsskyldiga
gentemot barn, vore tänkbart, att tillägget bestämdes att utgå med
50 öre för varje barn under 15 år från slutet av den för sjukpenning stadgade
karenstiden, d. v. s. från och med fjärde dagen från sjukdomsfallets inträffande.
I sådant fall skulle statsverkets kostnader för bidraget komma att
uppgå till omkring 3.8 miljoner kronor för år. Ett vägande skäl mot att på
detta sätt anknyta bidraget till försörjningsskyldigheten syntes emellertid
vara, att för medlemmar med många barn bidraget skulle få en helt annan
karaktär än ett av dyrtiden betingat kristillägg, i det att det skulle komma
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
att uppgå till flera gånger den kompensation, som levnadskostnadernas
stegring kunde motivera. Vidare kunde därigenom medlemmarna tänkas få
ett så stort ekonomiskt intresse av att vara sjukskrivna, att de frestades till
att söka obehörigt utnyttja sjukförsäkringen genom förlängning av sjukhjälpstiden.
I vissa fall skulle säkerligen för sjukkassorna uppstå svårigheter att
kontrollera, att en dylik otillåten förlängning av sjukhjälpstiden icke ägde
rum. I särskild grad torde detta gälla, då den försäkrade vore hustru åt
arbetsför man. I dylika fall skulle visserligen olägenheterna kunna minskas
■— örn ock ej helt undanrödjas —■ genom att tillägget för hustrur minskades
till exempelvis 25 öre för dag. Tillägget skulle alltså utgå med 50 öre för
varje barn, då föräldrarna vore gifta och mannen uppbure sjukpenning, men
med 25 öre, då föräldrarna vore gifta samt hustrun insjuknade och vore sjukpenningberättigad.
Med det lägre beloppet skulle tillägget, för likformighetens
skull, även utgå då en ogift fader eller moder med barn vore berättigad
till sjukpenning. Emellertid torde, såsom förut framhållits, ett tilllägg,
som vore lägre än 50 öre om dagen, icke böra ifrågakomma. Skulle
tillägget förbehållas hustrur till arbetsoförmögna män och icke alls utgå till
arbetsföra mäns hustrur, bortfölle visserligen delvis förut nämnda erinringar.
Men därigenom skulle säkerligen många behövande uteslutas från tillägg,
varjämte för kassorna skulle uppkomma ett betydande arbete med tilläggets
administrering på grund av det utredningsarbete, som bleve nödvändigt för
klarläggande av, örn mannen kunde anses arbetsför eller icke.
En anordning med kristillägg, som i tillämpningshänseende skulle ställa
sig enklare än de sist berörda och icke medföra nämnda olägenheter ur kontrollsynpunkt,
vore att låta tillägg utgå oberoende av barnantal med 50 öre
per sjukdag för varje medlem, som hade barn, för vilket eller vilka han vore
försörjningsskyldig. En allvarlig invändning häremot läge emellertid däri,
att anordningen skulle premiera familjer med endast ett barn.
Med hänsyn härtill och då familjer med ett barn icke torde böra uteslutas
från kristillägg hade pensionsstyrelsen funnit sig böra stanna vid ett
förslag, som utgjorde en modifikation av det sistnämnda i så måtto, att tillägg
skulle utgå med 50 öre för sjukdag, därest medlem hade ett eller två barn,
men med 1 krona för dag, örn barnens antal vore tre eller flera. För ett sådant
bidragssystem hade även sjukkassenämnden uttalat sig. Därest detta förslag
genomfördes, skulle för statsverket uppkomma kostnader, som vid nuvarande
medlemsomslutning kunde beräknas till omkring 2.5 miljoner kronor
för år.
Pensionsstyrelsen har vidare tagit ställning till ett flertal spörsmål, som
sammanhänga med genomförandet av det av styrelsen förordade förslaget.
Styrelsen, som förutsätter, att kristilläggen skola förskottsvis utgivas av
sjukkassorna i samband med till betalning förfallen sjukpenning för att sedermera
efter rekvisition ersättas kassorna av statsmedel, framhåller att krist.
illägg blott borde utgå för barn under 15 år. Med hänsyn till gällande bestämmelser
om sjukvårdsersättning för medlems barn funnes — anför
styrelsen — hos kassorna uppgifter tillgängliga å de medlemmars barn, som
icke uppnått 15 års ålder. Begränsades tillägget på angivet sätt, skulle därför
någon särskild utredning rörande ifrågavarande förhållande i allmänhet icke
behöva företagas. Därtill komme, att person, som fyllt 15 år, ägde inträda
som medlem i kassan. Skulle kristillägg kunna utgå för barn över 15 år,
kunde följaktligen inträffa, att medlem finge uppbära sådant tillägg för annan
medlem, som själv agde utfå sjukpenning från kassan.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Vidare förklarar styrelsen, att det icke syntes lämpligt att inskränka kristillägget
till att utgå blott för medlemmar, vilkas inkomst icke överskrede en
viss gräns. Tillämpning av en dylik inkomstgräns torde nämligen stöta på
stora praktiska svårigheter samt förorsaka en avsevärd ökning av kassornas
administrativa arbete. Detta skulle visserligen betydligt förminskas, örn man
satte gränsen vid 8,000 kronors beskattningsbart belopp, vilken gräns med
hänsyn till stadgandena i 20 § sjukkasseförordningen borde vara för sjukkassa
känd beträffande kassans medlemmar. Besparingen för statsverket
genom införande av en så hög inkomstgräns, skulle emellertid sannolikt bliva
mycket ringa.
Pensionsstyrelsen föreslår, att kristillägg icke får utgå för andra sjukdagar
än sådana, som enligt gällande stadganden berättiga till erhållande av
s j ukdagsbidrag.
Enligt pensionsstyrelsen bör den omständigheten att medlem har barn,
gentemot vilket han är försörjningspliktig, icke få grunda rätt till kristillägg
utan bör man jämväl fordra att medlemmen fullgör sin försörjningsskyldighet.
Styrelsen anför vidare.
I fråga om medlems barn, som bodde hos medlemmen, torde få förutsättas,
att försörjningsskyldigheten fullgjordes av medlemmen, detta även
örn den sjukpenningberättigade vore gift kvinna utan eget förvärvsarbete och
endast indirekt bidroge till familjens försörjning. Beträffande medlems barn,
som icke vore boende hos medlemmen, syntes ett sådant antagande ej utan
vidare kunna göras. I dylika fall skulle vara nödvändigt att fordra intyg av
barnavårdsman eller myndighet, utvisande att underhållsskyldigheten fullgjordes.
Ett sådant intyg skulle vara erforderligt icke blott vid tilläggets beviljande
utan även med vissa mellanrum under sjukhjälpstidens lopp. En kontroll
av ifrågavarande art skulle, såvitt kunde förutses, i betydande grad öka arbetsbördan
för kassor och myndigheter. Särskilt med hänsyn till vad nu anförts
syntes den förenklingen böra vidtagas, att kristillägget begränsades till att
utgå blott för medlems barn, som vore boende hos medlemmen. Örn barnet
verkligen kunde anses boende hos medlemmen men t. ex. tillfälligtvis vistades
å annan ort, borde en dylik omständighet icke hindra att kristillägg utginge
för barnet.
Börande sättet för utbetalande av kristilläggen och erforderlig kontroll
över utbetalningarna anför styrelsen härefter följande.
Att för utbetalning från kassorna av kristillägg avfordra medlemmarna
intyg av vederbörande pastorsämbete rörande barnens antal och ålder syntes
icke möjligt med hänsyn till de, särskilt å landsbygden, med anskaffande av
dylika intyg förenade besvär samt den arbetsökning intygens utfärdade skulle
medföra för pastorsämbetena. Man syntes därför böra inskränka sig till att
av medlemmen fordra avlämnandet av en skriftlig försäkran, enligt lämpligt
formulär, att de ifrågavarande barnen, vilkas namn och födelseår skulle i försäkringen
angivas, vore boende hos honom. Med hänsyn till den personkännedom,
som lokalsjukkassorna i allmänhet förvärvat rörande sina medlemmar
samt den begränsade omfattningen av dessa kassors verksamhetsområden
ägde lokalsjukkassorna större möjlighet än centralsjukkassorna att
effektivt kontrollera, huruvida nämnda förutsättning förelåge. Beviljande och
utbetalning från kassorna av kristillägg torde därför också i princip böra ske
på sätt som gällde beträffande sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Vederbörande lokalsjukkassa skulle sålunda dels ensam svara för fullgörandet
av angivna uppgifter under den för kassan stadgade sjukhjälpstiden 18 eller
90 dagar och dels för centralsjukkassans räkning ombesörja utgivande av kristillägg
under därefter på centralsjukkassan belöpande sjukhjälpstid. Emellertid
måste i detta sammanhang uppmärksamhet ägnas åt det förhållandet, att
eftersom kristillägget icke inginge i de av kassan utfästa försäkringsförmånerna,
medlemmarna icke kunde förutsättas undantagslöst få kännedom örn
tillägget. Till förebyggande av oegentligheter inom kassorna, som kunde möjliggöras
av denna medlemmarnas bristande kännedom, torde en särskild kontroll
böra anordnas över lokalsjukkassornas handha vande av kristillägget.
Denna kontroll kunde förslagsvis utövas av vederbörande centralsjukkassa,
som alltså skulle ha att granska lokalsjukkassas utbetalningar av kristillägg,
icke blott avseende centralsjukkassans egen sjukhjälpstid utan även avseende
sjukhjälpstiden i lokalsjukkassan. Kontrollen torde böra föreskrivas genom
särskilda bestämmelser, vilka emellertid, med hänsyn till angelägenheten av
att centralsjukkassorna särskilt under nu rådande kristid även i andra hänseenden
övade kontroll över lokalsjukkassornas ekonomiska förvaltning, lämpligen
kunde givas en mera allmän avfattning.
Pensionsstyrelsen påpekar, att det alltjämt funnes ett mindre antal sjukkassemedlemmar,
vilka tillhörde två statsunderstödda kassor. Till förhindrande
av att dylika medlemmar finge uppbära dubbla kristillägg föreslår styrelsen,
att för sådana fall kristillägget måtte bestämmas att utgå med 25 öre
från vardera kassan.
Enligt pensionsstyrelsens mening bör någon höjning av förvaltningsbidraget
till de erkända sjukkassorna med anledning av kristillägget icke ifrågakomma.
Pensionsstyrelsen avstyrker sjukkasseförbundets förslag om kristillägg till
moderskapshjälpen. Styrelsen anser, att kompensation för dyrtiden, när det
gällde kostnaderna för barnsbörden, borde, i den mån så erfordrades, lämnas
i form av mödrahjälp.
Till sist förordar pensionsstyrelsen, att de av styrelsen föreslagna bestämmelserna
örn kristillägg måtte få träda i kraft den 1 oktober 1942, enär detta
med hänsyn till arbetsförhållandena inom sjukkassorna vore den lämpligaste
tidpunkten härför.
I detta ärende har yttrande infordrats jämväl från socialvårdskommittén.
Kommittén gör inledningsvis följande uttalanden.
Redan under normala förhållanden hade de erkända sjukkassornas medlemmar,
enligt vad erfarenheten utvisade, allt för ofta tillförsäkrat sig sjukpenningar,
vilka vore otillräckliga. Till följd av den minskning av penningens
köpkraft, som sedan krigsutbrottet ägt rum, hade nackdelarna härav framträtt
i allt skarpare dager. Det vore därför förklarligt örn representanterna för
sjukkasserörelsen befarade, att rörelsens utveckling skulle hämmas, och att
frågan örn åtgärder till stärkande av sjukförsäkringens effektivitet blivit
aktuell för deni. Sistnämnda spörsmål vore även föremål för uppmärksamhet
av socialvårdskommittén, som enligt sina direktiv skulle granska den svenska
socialförsäkringen för att utröna, huruvida den borde underkastas förändringar
i syfte att bättre tillgodose föreliggande uppgifter. Inom en obligatorisk
sjukförsäkring vore det givetvis lättare att undanröja vissa av de svagheter,
varmed en frivillig försäkring nödvändigtvis måste vara behäftad,
exempelvis sådan underförsäkring som i det föregående nämnts. Av sakens
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 308. tour 12 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
natur följde, att en obligatorisk sjukförsäkring måste förutsätta en icke obetydlig
ekonomisk medverkan från statens sida. Även den frivilliga försäkringen
åtnjöte statsbidrag till betydande belopp, men det skulle strida mot
dess grundläggande principer, örn kravet på ekonomisk medverkan från medlemmarnas
sida alltför mycket skötes i bakgrunden. Det borde, såsom pensionsstyrelsen
yttrade, principiellt sett i första hand ankomma på den försäkrade
själv att vid stegring av levnadskostnaderna öka sina inbetalningar
till försäkringen i sådan grad, att en erforderlig höjning av den tillförsäkrade
sjukpenningen ernåddes.
Visserligen vore medlemmar över 40 års ålder förhindrade att vinna inträde
i grupp med högre sjukersättning, varför man för deras del möjligen skulle
kunna anse särskilda hjälpåtgärder från det allmännas sida vara påkallade.
Åtskilliga invändningar av rent praktisk art kunde dock resas mot en klyvning
av det sjukförsäkrade klientelet efter ålder i tvenne grupper, varav den
ena med extra förmåner utan egen merprestation och den andra utan dylika
förmåner. En sådan uppdelning införde ett helt nytt moment i sjukkasserörelsen
och kunde befaras på olika sätt få ett mindre lyckligt inflytande.
Vidare läte det sig icke bestridas att beviljandet av kristillägg till samtliga
sjukkassemedlemmar eller vissa grupper av dessa i en hel del fall komme att
i större eller mindre grad innebära en överkompensation för den gynnade
gruppen, d. v. s. att ökningen av sjukpenningen bleve större än vad som motsvarade
levnadskostnadernas stegring. Understundom skulle även s. k. överförsäkring
komma att uppstå, i det att medlems kontanta sjukhjälp bleve
högre än vad den med hänsyn till hans arbetsinkomst borde vara.
I likhet med pensionsstyrelsen ställer sig socialvårdskommittén avvisande
till sjukkasseförbundets förslag örn allmänna kristillägg och finner det ej
heller tillrådligt att lämna kristillägg, begränsade till kassemedlemmar över
40 års ålder.
Socialvårdskommittén, som icke heller ansett sig kunna biträda det av
pensionsstyrelsen framlagda förslaget, anför med anledning av detsamma i
huvudsak följande.
Pensionsstyrelsen hade icke ansett sig helt böra tillbakavisa förslaget örn
någon form av särskilda krisbidrag av statsmedel utan hade ansett sig böra
föreslå dylika bidrag, anknutna till sjukkassemedlems försörjningsplikt gentemot
minderåriga barn. Därest det över huvud taget skulle lämnas särskilt
bidrag av statsmedel, funne kommittén den av pensionsstyrelsen föreslagna
principen riktig. Emellertid gällde förut anförda erinringar mot allmänna
kristillägg väsentligen även ett förslag av dylik innebörd. Därtill kunde läggas
att varje förslag örn bidrag i relation till barnantalet åtminstone i viss mån
innebure ett föregripande av den anordning med barntillägg, som kunde
komma att ingå som ett led i en blivande sjukförsäkringsreform. Då det icke
kunde undgås, att dylika provisoriska barntillägg medförde en viss störning
i kassornas normala verksamhet, borde anordningen ifrågakomma endast,
därest den kunde givas sådana dimensioner, att den bleve av verklig betydelse
för familjerna inom sjukkassorna. Av flera skäl måste emellertid anordningen
i själva verket bliva av mycket begränsad omfattning. Det av pensionsstyrelsen
och sjukkassenämnden förordade förslaget innebure, att tillägg skulle
utgå med 50 öre för sjukdag, därest medlemmen hade ett eller två barn och
med 1 krona för sjukdag, om barnantalet vore minst tre. Tillägg i så pass ringa
omfattning vore åtminstone i många fall föga effektiva. Då vidare anordningen
uppenbarligen vöre förenad med icke oväsentliga olägenheter, hade
kommittén ansett anledning förefinnas att ställa sig mycket tveksam inför
forslaget. Kommittén hade funnit sig icke kunna tillstyrka detsamma
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Därest likväl ett förslag angående ett tillägg i viss relation till barnantalet
ansåges böra genomföras, funne kommittén detsamma böra utformas på ett
annat sätt än som av pensionsstyrelsen föreslagits. Sistnämnda förslag funne
kommittén alltför schematiskt. Detsamma toge ringa hänsyn till det ur befolkningspolitisk
synpunkt i olika sammanhang hävdade kravet att familjerna
skulle beredas hjälp i proportion till barnantalet, önskvärt vore därför, att
tillägget, därest ett dylikt skulle utgå, bestämdes till visst belopp per barn,
dock med viss maximibegränsning. Ett lämpligt avvägt belopp funne kommittén
vara 40 öre per barn och dag, dock högst 2 kronor per dag.
Fördelarna med att ordna saken på detta av kommittén förordade sätt vore
i jämförelse med en anordning enligt pensionsstyrelsens förslag uppenbarligen
mycket stora. Den nya statshjälpen satte då in principiellt och praktiskt
med hänsyn tagen till det förefintliga behovet, och hjälpen bleve på ett bättre
sätt nyanserad. En sålunda avvägd hjälp vore också lättare att motivera för
sjukkassornas medlemmar och vore därför ägnad att väcka mindre missnöje än
en mera schematisk anordning.
Visserligen komme förslaget utan tvekan att i en del fall innebära överkompensation.
Skillnaden i detta avseende mellan pensionsstyrelsens och
kommitténs förslag vore emellertid obetydlig, bortsett från de barnrikaste
familjerna. Det kunde dock här icke gälla något större antal familjer, och det
insåges lätt att ett högsta tilläggsbelopp av 2 kronor per dag i dylika familjer
vore av så pass begränsad betydelse för familjens uppehälle, när försörjaren
genom sjukdom är arbetsoförmögen, att förhållandet ej behövde väcka betänkligheter.
Vad beträffade möjligheterna för överförsäkring vore dessa visserligen
även något större än enligt pensionsstyrelsens förslag. Skillnaden torde dock
praktiskt icke vara av någon större betydelse. Som en säkerhetsåtgärd skulle
man kunna tänka sig att sätta en gräns för sjukpenningens och tilläggets
summa, förslagsvis 6 kronor per dag. För en särskild grupp kunde ifrågasättas
uteslutning från rätten till tillägg. Kommittén syftade här på hustrur,
vilka hade rätt till sjukpenning samtidigt som deras makar vore sjukpenningförsäkrade.
I mycket stor utsträckning hade hustrurna en låg sjukpenning
och vid flera barn skulle därför uppstå en icke oväsentlig överkompensation.
Detta förhållande förefölle likväl i och för sig mindre väsentligt. Mera värt
att uppmärksamma vore att en så relativt kraftig ökning av sjukpenningen,
som tillägget för många hustrur skulle innebära, kunde befaras komma att
aktualisera de redan nu förefintliga svårigheterna att utöva kontroll över att
sjukpenning icke uttoges i onödan. Ur de här anförda synpunkterna kunde
det ifrågasättas att begränsa tilläggen för makar, som sammanbodde, till sådana
tillfällen, när mannen uppbure sjukpenning. I varje fall borde det föreskrivas,
att örn bägge makarna uppbure sjukpenning, tillägg finge utgå endast
till den ena makens sjukpenning.
De föreskrifter i övrigt, som av pensionsstyrelsen föreslagits skola gälla
för kristillägg, syntes kommittén böra tillämpas även om det här förordade
systemet valdes.
Enligt vad kommittén under hand inhämtat skulle kostnaderna för det av
kommittén skisserade förslaget bliva ungefärligen desamma som för pensionsstyrelsens
förslag.
I likhet med pensionsstyrelsen och på de av styrelsen anförda skälen har
kommittén avstyrkt den av Karlskrona stads erkända sjukkassa gjorda framställningen
ävensom sjukkasseförbundets hemställan att kristillägg måtte utgå
jämväl till moderskapshjälp.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
Av socialvårdskommitténs ledamöter hava fem — nämligen herrar Hagård,
Höjer, Skoglund, Wallén och Österström — anslutit sig till det yttrande,
för vars innehåll nu redogjorts, medan fyra av kommitténs ledamöter varit
av skiljaktig mening.
Tre av reservanterna i kommittén — herrar Eriksson och Wangson samt
fru Nordgren — anföra bland annat.
Sjukkassornas bestämmelser omöjliggjorde för medlemmar över 40 år att
vinna inträde i grupp med högre sjukersättning, ett faktum, vilket obestridligen
talade för att man åtminstone med avseende å dessa medlemmar borde pröva
förslag örn särskilda hjälpåtgärder till följd av tidsförhållandena,
Det extra statsbidrag, som nu kunde komma ifråga, borde lämnas i sådan
form att det tydligen framginge, att detsamma vore ett kristidstillägg av tillfällig
natur. I likhet med pensionsstyrelsen kunde reservanterna dock icke
förorda sjukkasseförbundets framställning örn en fördubbling av sjukdagsbidraget.
Förutom den stora kostnad detta skulle medföra skulle ett sjukdagsbidrag
av en krona för de medlemmar, som tillförsäkrat sig en sjukpenning
av endast en eller två kronor, bliva ett omotiverat högt statsbidrag
i förhållande till den egna insatsen. För att undgå denna olägenhet och för
att ett kristillägg utan allt för stora kostnader skulle få någon verklig betydelse
för medlemmarna syntes en anordning med särskilt barnbidrag vara en
lämplig lösning.
Reservanterna hade helst sett, att det varit möjligt att tillstyrka barnbidrag,
som varit i verklig mening differentierat efter behovet och alltså utgått
med visst belopp för dag för varje barn. Emellertid hade det viel en
undersökning visat sig, att ett sådant förslag nu stötte på betydande praktiska
svårigheter. Till en början torde ett system med barnbidrag förutsätta särskilda
bestämmelser mot överförsäkring. Detta läte sig dock icke göra annat
än i samband med en genomgående revision av lagstiftningen. I nuvarande
situation måste man därför i stället genomföra en maximering av barnbidrag,
exempelvis till 2 kronor för dag. Även i sådant fall skulle dock en överförsäkring
mycket lätt kunna uppkomma, särskilt för hustrur utan eget förvärvsarbete.
För att kunna genomföra ett system med barnbidrag örn förslagsvis
40 öre örn dagen per barn och maximerat till 2 kronor eller för fem barn
syntes man därför vara nödsakad att stadga, att hustrur utan förvärvsarbete
ej skulle vara berättigade att erhålla bidrag. I och för sig skulle väl detta
icke behöva möta några principiella betänkligheter, då en familj dock skulle
beredas den ökade hjälpen vid familjeförsörjarens sjukdom. Emellertid
kunde man icke bortse från att statsbidrag efter sådana linjer bröte den nuvarande
likställigheten mellan män och kvinnor beträffande statsbidraget och
därför skulle vara ägnat att framkalla en kritik från sjukkassefolket, som bleve
till skada för rörelsen. Det torde vara olämpligt att för en krisanordning beröra
frågor, som mera hörde tillsammans med revision av hela sjukförsäkringen.
Med hänsyn till den betydelse, som dessa synpunkter måste tillmätas,
hade reservanterna stannat för att tillstyrka bifall till det förslag, som pensionsstyrelsen
framlagt. Även detta förslag tillgodosåge dock behovet hos.
de grupper, som nu vore sämst ställda, örn än icke i den utsträckning, som
reservanterna helst velat se.
En av reservanterna inom kommittén — herr Bexelius — anför i huvudsak.
Statsmakterna borde i nuvarande situation icke undandraga sig att bereda
sjukkasserörelsen ett provisoriskt ökat stöd. Några principiella betänkligheter
behövde en sådan åtgärd icke medföra. Då redan den statsfinansiella situationen
förbjöde, att en allmän höjning av sjukpenningen genomfördes medelst
37
Kungl. May.ts proposition nr 308.
ett förhöjt statsbidrag, oell då genom den av sjukkasseförbundet föieslagna
anordningen en klar överkompensation i förhållande till de fördyrade levnadsomkostnaderna
skulle inträda, syntes det ökade skyddet, på sätt pensionsstyrelsen
funnit, böra givas åt de sjukkassemedlemmar, som vöre föisörjningspliktiga
gentemot barn. Den av pensionsstyrelsen i sådant hänseende föreslagna
anordningen vore emellertid icke lämplig. Det höjda statsbidraget
syntes i stället böra erhålla formen av ett barntillägg, som utginge med visst
belopp per barn. Då man i vart fall torde böra sträva fram mot att barntillägg
lämnades i en allmän sjukförsäkring, syntes ett provisoriskt beslut örn barntillägg
av statsmedel nu icke vara olämpligt med hänsyn till deli framtida
utvecklingen. Då den frivilliga sjukförsäkringen saknade garantier mot överförsäkring,
syntes det tyvärr vara nödvändigt att lata barntillägget stanna Dd
ett icke allt för högt belopp.
Barntillägg syntes därför böra få utgå i enlighet med det förslag, vilket
såsom ett tänkbart alternativ framlagts av kommitténs majoritet. Till förhindrande
av överförsäkring syntes det emellertid nödvändigt, att sjukpenningförsäkrade
hustrur utan förvärvsarbete uteslötes från latten till barntillägg.
Svenska sjukkasseförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig i anledning
av vad som anförts av pensionsstyrelsen och av socialvardskommittén, Ilai anfört
bland annat.
Förbundet uppskattade tillfullo de synpunkter i befolkningspolitiskt avseende,
som legat till grund för socialvardskommittens förslag, men ansåge
sig ändock icke kunna förorda detsamma. De skäl, reservanterna inom kommittén
— Eriksson, Wangson och Nordgren — anfört mot förslaget, måste, enligt
förbundets mening, tillmätas avgörande betydelse. Ett bidrag enligt
kommitténs förslag skulle medföra, att man nödgades införa vissa bestämmelser
till förhindrande av överförsäkring. Denna sida av frågan syntes icke
tillräckligt ha beaktats av kommitténs majoritet. Den vöre emellertid av
mycket stor betydelse och löstes inte endast med att införa en bestämmelse
örn att sjukpenningförsäkrad hustru utan förvärvsarbete skulle vara utesluten
från rätten till barntillägg. .Längre gående åtgärder torde få vidtagas, och då
denna fråga vore av synnerligen komplicerad och ömtålig natur, kunde det
icke vara tillrådligt, att ett provisoriskt bidrag finge en sådan form, att det
nödvändiggjorde införandet av sådana bestämmelser. ^ Pensionsstyrelsens förslag
torde i detta avseende tangera gränsen för hur långt man kunde gå utan
vidtagande av särskilda åtgärder mot överförsäkring.
Sjukkasseförbundet vore alltfort av den meningen, att den av förbundet
föreslagna krishjälpen vore betydligt överlägsen den hjälpform, pensionsstyrelsen
föreslagit. Nille man verkligen under nu rådande kristid lämna samtliga
medlemmar i sjukkassorna vid irakad sjukdom en någorlunda offektii
hjälp, måste man enligt förbundets bestämda uppfattning ställa sådana fordringar
på kristidstilläggets storlek, som förbundet tillåtit sig göra. Även för
sjukkassornas del innebure förbundets förslag ur kontroll- och aibetssynpunkt
en fördel framför pensionsstyrelsens förslag.
Förbundet vore emellertid fullt medvetet örn, att ett genomforande av dess
förslag kommo att medföra stora kostnader för statsverket. Skulle det däiföi
icke kunna läggas till grund för ett tillfälligt bidrag, syntes pensionsstyrelsens
förslag om ett särskilt barnbidrag vara att förorda. Ett bidrag enligt
denna princip hade den fördelen, att det i regel tillf olle de medlemmar, som
hade det svårast i ekonomiskt hänseende och som dyrtiden drabbat hårdast.
Under hänvisning till det anförda har sjukkasseförbundet tillstyrkt pen
sionsstyrelsens förslag i ämnet.
38
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Den prisstegring, som inträtt under de senaste åren, har medfört att
de förmåner, som medlemmarna i de erkända sjukkassorna tillförsäkrat
sig, i allmänhet blivit otillräckliga. Då man av skäl, som närmare utvecklats
av pensionsstyrelsen, icke har att räkna med att denna olägenhet
skall avhjälpas genom åtgöranden från de enskilda sjukkassemedlemmarna
eller från sjukkassorna, torde det bliva nödvändigt, att staten träder hjälpande
till genom beviljande av ett särskilt kristillägg.
Kristillägget synes blott böra utgå å sjukpenningen och ej å andra sjukkassemedlemmarna
tillkommande förmåner. Vidare torde det ej böra ifrågakomma,
att — såsom svenska sjukkasseförbundet föreslagit — kristillägget
får utgå till samtliga sjukkassemedlemmar utan åtskillnad. Ett dylikt generellt
tillägg synes knappast i och för sig tillräckligt motiverat och skulle dessutom
åsamka statsverket synnerligen höga kostnader. Jag förordar därför,
att endast de sjukkassemedlemmar, vilka hava försörjningsskyldighet mot
barn, skola bliva berättigade att erhålla kristillägg. Med en dylik begränsning
skulle tillägget i stort sett reserveras för de kategorier, beträffande vilka
det största hjälpbehovet föreligger. Samtidigt skulle möjlighet vinnas att
utan alltför stor kostnad för statsverket lämna en någorlunda effektiv hjälp.
Delade meningar hava framkommit rörande det belopp, varmed — därest
angivna utgångspunkter godtagas — kristillägget bör få utgå. Medan pensionsstyrelsen
föreslagit, att tillägget skall utgå med 50 öre för sjukdag,
därest sjukkassemedlemmen har ett eller två barn och med 1 krona för sjukdag''
därest medlemmen har mer än två barn, har socialvårdskommitténs majoritet’
som principiellt avvisat tanken på kristillägg men föreslagit att, därest likväl
kristillägg infördes och tillägget graderades med hänsyn till barnantalet,
tillägget bör få utgå med 40 öre för varje barn och sjukdag, dock sammanlagt
högst med 2 kronor för varje sjukdag. Till pensionsstyrelsens förslag
hava anslutit sig sjukkassenämnden, tre reservanter inom socialvårdskommittén
och — i sitt senaste yttrande — även sjukkasseförbundet. Enligt mitt
förmenande kan det av socialvårdskommitténs majoritet framlagda förslaget
icke genomföras utan att samtidigt särskilda bestämmelser utfärdas till förhindrande
av överförsäkring. Detta synes emellertid icke lämpligen nu böra
ske. Frågan örn överförsäkring är nämligen för närvarande föremål för prövning
inom socialvårdskommittén i samband med spörsmålet rörande en omläggning
av hela sjukförsäkringsväsendet och ett meddelande av bestämmelser
rörande överförsäkring skulle därför kunna komma att föregripa en blivande
sjukkassereform. Med hänsyn därtill anser jag mig icke kunna förorda sistnämnda
förslag. Jag ansluter mig i stället i denna del till pensionsstyrelsens
förslag, vilket lärer kunna realiseras utan särskilda föreskrifter till förekommande
av överförsäkring och vilket överhuvud har den fördelen att vara enklare
och av mera begränsad räckvidd.
Även beträffande de närmare förutsättningarna för erhållande av kristilllägg
biträder jag pensionsstyrelsens förslag. Sålunda förordar jag, att tillägg
får utgå blott för barn under 15 år samt endast för barn, som äro boende hos
vederbörande sjukkassemedlem. Att inskränka rätten till kristillägg till med
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
lemmar, vilkas inkomst icke överstiger visst belopp, synes mig på, av pensionsstyrelsen
anförda skäl icke lämpligt. Vidare bör tillägg icke utgå folandra
sjukdagar än sådana, för vilka enligt gällande bestämmelser sjukdagsbidrag
erhålles. Kristilläggen böra, på sätt pensionsstyrelsen tänkt sig, utbetalas
av lokalsjukkassorna, därvid dock viss kontroll från centralsjukkassornas
sida torde bliva erforderlig. För den händelse sjukkassemedlem tillhör
två erkända sjukkassor bör från vardera kassan utgå ett kristillägg motsvarande
hälften av det belopp, som skulle utgått, därest medlemmen blott tillhört
en sjukkassa.
För de utbetalade kristilläggen böra sjukkassorna erhålla ersättning av
statsverket i samma ordning, som gäller beträffande det för närvarande utgående
statsbidraget till sjukkassorna, dock att statens kostnader för kristillägget
torde böra gäldas från ett särskilt anslag rubricerat kristillägg till
sjukkassorna. Kostnaderna torde för år räknat kunna uppskattas till omkring
2,500,000 kronor.
Kristillägg torde böra få utgå från och med den 1 oktober 1942 och tills
vidare. Närmare bestämmelser i ämnet torde efter förslag av pensionsstyrelsen
böra utfärdas av Kungl. Majit.
Anslagsberäkningar.
Mödrahjälp i form av understöd utan återbetalnings skyldighet
m. m. förslagsanslag.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1938/39 ........................... 1,700,000 8,691,633
1939/40 ........................... 5,800,000 7,278,190
1940/41 ........................... 6,500,000 7,374,015 ‘
1941/42 ........................... 6,500,000 —
1942/43 (förslag) ............... 7,500,000 —
I skrivelse den 30 augusti 1941 har socialstyrelsen anfört, att utgifterna för
ifrågavarande ändamål företedde en viss tendens till ökning. Ökningen berodde
emellertid icke på att mödrarna erhållit mera omfattande hjälp än som
tidigare varit fallet utan vore en följd av den senaste tidens prisstegringar.
Styrelsen ansåg, att man av vissa skäl i fortsättningen måste räkna med
ytterligare utgiftsökningar. Sålunda vore det för åstadkommande av en
snabbare handläggning av mödrahjälpsärendena nödvändigt att något utöka
antalet sammanträden med mödrahjälpnämnderna. Därigenom kunde de årliga
utgifterna för ersättning till ordförande, ledamöter och sekreterare i nämnderna,
vilka utgifter senast utgjort omkring 54,000 kronor för år, beräknas
komma att stiga till omkring 62,000 kronor för år. Vidare räknade styrelsen
med en viss stegring av kostnaderna för nämndernas expenser.
De totala utgifterna för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår uppskattade
styrelsen till 7,500,000 kronor. Styrelsen har vid sina beräkningar
utgått från att hittillsvarande grunder för utbetalande av mödrahjälp skulle
gälla jämväl under budgetåret 1942/43.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
Av vad jag anfört i det föregående framgår, att jag i likhet med socialstyrelsen
för närvarande räknar med oförändrade bestämmelser med avseende
å mödrahjälpen. Mot styrelsens uppskattning av anslagsbehovet för nästa
budgetår har jag icke något att erinra.
Avsättning till fonden för lån till mö dr ali fälp, förslagsanslag.
Budgetår |
Anslag |
Nettoutgifter |
1938/39 ...................... |
......... 300,000 |
123,215 |
1939/40 ...................... |
......... 150,000 |
111,252 |
1940/41 ...................... |
......... 120,000 |
102,415 |
1941/42 ...................... |
......... 100,000 |
— |
1942/43 (förslag) .......... |
......... 80,000 |
— |
I skrivelse den 30 augusti 1941 har socialstyrelsen framhållit, att låneformen
inom mödrahjälpsverksamheten, vilken hjälpform ursprungligen avsetts
att komma till användning i större omfattning, numera huvudsakligen anlitades
i de fall, då kvinnor i anledning av havandeskap eller barnsbörd kommit
i mera tillfälligt trångmål, men normalt befunne sig i sådana omständigheter,
att de skäligen borde kunna inom kortare tid återbetala hjälpen. Detta hade
medfört en successiv nedgång i utgifterna för ifrågavarande ändamål.
Styrelsen föreslår, att det för avsättning till lånefonden avsedda anslaget
för nästa budgetår upptages till oförändrat belopp.
Då man lärer kunna utgå från att statlig mödrahjälp i fortsättningen kommer
att i allt mindre utsträckning lämnas i form av lån och att såsom följd
härav belastningen å ifrågavarande anslag skall komma att ytterligare nedgå,
synes mig anslaget icke behöva för nästa budgetår upptagas till högre belopp
än 80,000 kronor.
Bidrag till sjukkassor, förslagsanslag.
Budgetär Anslag Nettoutgifter
1940/41 ...................... 17,600,000 17,046,678
1941/42 ...................... 18,400,000
1942/43 (förslag) ............ 20,000,000
I skrivelse den 30 augusti 1941 har pensionsstyrelsen framlagt beräkningar
rörande medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår.
Styrelsen har därvid inledningsvis uppgivit, att utgifterna å anslaget för
innevarande budgetår förväntades uppgå till i runt tal 19,645,000 kronor.
Anslaget syntes alltså komma att överskridas med cirka 1,245,000 kronor.
Huvudanledningen härtill vore — framhåller styrelsen — att medlemsanslutningen,
tvärt emot vad som antagits vid anslagsberäkningen, icke visat
någon nedgång.
Härefter anför styrelsen väsentligen följande.
För beräknande av anslaget för budgetåret 1942/43 hade raan att söka
komma till en uppskattning av dels det sannolika medlemsantalet i sjuk
-
41
Kungl. Maj-.ts proposition nr 308.
kassorna vid utgången av åren 1941 och 1942, dels sjuktalen under dessa
bägge år och dels omfattningen av på åren belöpande utgifter inom kassorna
för sjukvårdsersättning och moderskapshjälp.
På grundval av införskaffade uppgifter från centralsjukkassorna angående
nyrekryteringen av medlemmar under de fyra första månaderna av år 1941
samt antaganden beträffande nyanslutningen av medlemmar till kassorna
under de återstående månaderna av nämnda år hade antalet statsbidragsberättigade
medlemmar vid 1941 års slut beräknats komma att uppgå
till omkring 1,595,000. Då medlemsantalet vid 1940 års slut uppgått till i
runt tal 1,475,000, skulle sålunda medlemsökningen under år 1941 utgöra
cirka 120,000 emot 100,000 år 1940. Den tillväxt i medlemsbeståndet, som
dessa siffror utvisade, hade styrelsen med hänsyn till det osäkra tidsläget
antagit icke kunna i fullt samma grad fortsätta under år 1942 och därför
beräknat medlemsökningen under året till endast 100,000, d. v. s. lika som
för år 1940. Medlemsantalet vid 1942 års slut skulle alltså kunna beräknas
uppgå till 1,695,000.
Yad sjuktalen anginge, hade dessa i tämligen hög grad påverkats av
inkallelserna till militärtjänstgöring, beroende på att sjukkassemedlem som
regel icke komme i åtnjutande av sjukpenning för sjukdomsfall, som inträffade
under sådan tjänstgöring. Sålunda hade sjuktalet för år 1940 befunnits
xxtgöra 11.7 emot 12.0, som antagits vid anslagsberäkningen för budgetåret
1941/42. För åren 1941 och 1942 hade styrelsen ansett sig böra räkna med
samma sjuktal som det för år 1940 konstaterade.
Utgifterna för sjukvårdsersättning hade styrelsen ujxpskattat med
utgångspunkt från kassornas faktiska utgifter av ifrågavarande slag under år
1940. Därvid hade antagits, att den stegring av utgifterna för läkarvård, per
medlem räknat, som eljest torde varit att förvänta till följd av att sjukvårdsförsäkringen
alltmer utnyttjades av de försäkrade, komme att uppvägas av den
kostnadsminskning, som föranleddes av inkallelserna till militärtjänstgöring.
Vidkommande kostnaderna för intagning på sjukvårdsanstalt hade förutsatts,
att dessa komme att stiga i samma grad som medlemsantalet, vilket
innebure, att statsbidraget för dylika utgifter skulle öka från 157,000 kronor
för år 1940 till 168,900 kronor för år 1941 och 183,000 kronor för år 1942.
Vad slutligen moderskapshjälpen beträffade, hade antalet moderskapshjälpsfall
beräknats på grundval av, förutom antaganden beträffande antalet
kvinnliga medlemmar i fruktsamlietsåldrarna, den under år 1940 konstaterade
födelsefrekvensen inom sjukkassorna. Frekvenssiffran i fråga hade dock först
reducerats med hänsyn till den nedgång i födelsefrekvensen bland befolkningen
i dess helhet, som ägt ram under första kvartalet av år 1941 i jämförelse
med motsvarande tid av år 1940. För år 1942 hade räknats med
samma frekvenstal som för år 1941.
Vid beräkningarna hade vidare förutsatts, att utbetalning förskottsvis av
statsbidrag för åren 1941 och 1942 komme att påkallas i samma utsträckning
som för år 1940 eller med 61 procent av statsbidragens sammanlagda
belopp.
För täckande av det medelsbehov, som avsåge särskilt statsbidrag enligt
kungörelsen den 22 april 1938, beräknades ett belopp av 130,000 kronor
bliva erforderligt för år 1941 och 115,000 kronor för år 1942.
Med utgångspunkt från dessa beräkningar har pensionsstyrelsen uppskattat
förevarande medelsbehov till i runt tal 19,800,000 kronor.
Mot pensionsstyrelsens förslag rörande uppskattningen av ifrågavarande ncpartcmentsmedelsbehov
har jag i stort sett icke något att invända. Dock synas mig thefen
Bihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 308. 1064 vi 4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
styrelsens kalkyler genomgående vara hållna i underkant. Bland annat har
styrelsen räknat med ett mycket lågt sjuktal och — vid beräkningen av utgifterna
för moderskapshjälp — med en ovanligt ringa födelsefrekvens. Med
hänsyn härtill och i betraktande därav att — såsom styrelsen framhållit —
för löpande budgetår är att förutse en tämligen betydande överbelastning å
det för ändamålet anvisade anslaget, anser jag mig böra förorda, att det av
styrelsen för nästa budgetår ifrågasatta anslagsbeloppet något avrundas uppåt
och beräknas till 20,000,000 kronor.
Kristillägg till sjukkassor.
I det föregående har jag förordat, att från och med den 1 oktober 1942 tills
vidare skulle till vissa medlemmar av de erkända sjukkassorna få utgå kristilllägg,
vilka tillägg skulle utbetalas av sjukkassorna men gäldas av statsmedel.
Kostnaderna för ändamålet, som för år uppskattats till omkring 2,500,000
kronor, skulle bestridas från ett särskilt anslag, rubricerat kristillägg till
sjukkassor.
Kostnaderna för ifrågavarande kristillägg behöva med hänsyn till den föreslagna
tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna samt de föreskrifter
rörande statens ersättande av utbetalade tillägg, som äro avsedda att
gälla, icke för nästa budgetår beräknas till högre belopp än omkring 1,000,000
kronor. Anslaget för ändamålet bör givetvis upptagas såsom ett förslagsanslag.
Moderskap spenning, förslagsanslag.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1940/41 ........................... 4,500,000 4,633,018
1941/42 ........................... 4,150,000
1942/43 (förslag) ............... 4,000,000 -—
I skrivelse den 30 augusti 1941 har pensions styr elsen gjort framställning
rörande medelsbehovet för berörda ändamål för nästkommande budgetår.
Styrelsen upplyser till en början, att överskridandet av det för budgetåret
1940/41 anvisade anslaget helt berodde på att en förskjutning ägt rum i tiden
för utbetalningarna av ersättning för utgiven moderskapspenning. Denna förskjutning
sammanhängde därmed, att det varit möjligt att förkorta den tid,
som förflöte mellan kassornas utbetalning av moderskapspenningen och styrelsens
utanordnande av ersättning härför.
Härefter anför styrelsen väsentligen följande.
För bedömandet av medelsbehovet under budgetåren 1941/42 och 1942/43
hade styrelsen verkställt en uppskattning av antalet fall med moderskapspenning
under åren 1941—1943. Därvid hade, med hänsyn därtill att antalet
födelser i riket under första kvartalet 1941 jämfört med födelseantalet
under första kvartalet 1940 sjunkit med 12 procent, antagits, att hela antalet
fall med av centralsjukkassorna utgiven moderskapspenning eller moderskapshjälp
komme att under kalenderåret 1941 jämfört med kalenderåret
1940 nedgå med nämnda procenttal. Antalet fall med moderskapspenning
Kungl. Maj:ts proposition nr 308. 43
beräknades med ledning härav komma att utgöra 50,550 år 1941, 47,750 år
1942 och 45,300 år 1943.
För varje sålunda beräknat fall hade förutsatts skola utgå dels ersättning
med 75 kronor och dels vederlag till vederbörande erkända centralsjukkassa
med 2 kronor. Vederlag hade därjämte beräknats skola utgivas årligen för
360 avslagna ansökningar.
Under budgetåret 1941/42, då anslaget uppginge till 4,150,000 kronor,
skulle enligt företagen beräkning utanordnas dels 2,484,132 kronor, utgörande
vad som den 1 juli 1941 återstode av ersättningar och vederlag för
år 1941, och dels 1,225,823 kronor, utgörande V3 av ersättningar och vederlag
för kalenderåret 1942. Hela det för budgetåret behövliga beloppet skulle
sålunda komma att utgöra 3,709,955 kronor, vilket innebure, att anslaget
kunde förväntas komma att lämna ett överskott av 440,045 kronor.
Under budgetåret 1942/43 förutsattes komma att utanordnas 2/s av ersättningar
och vederlag för kalenderåret 1942 samt Vä av ersättningar och vederlag
för kalenderåret 1943. På grund härav beräknades under angivna förutsättningar
medelsbehovet för sistnämnda budgetår till 3,614,587 kronor eller
i avrundat tal 3,600,000 kronor, vilket belopp sålunda syntes böra uppföras i
riksstaten såsom anslag till moderskapspenning.
Medan pensionsstyrelsen i sina kalkyler rörande anslagsbehovet för ifrågavarande
ändamål under löpande budgetår uppskattade antalet till moderskapspenning
berättigade fall till 54,550 för år 1941 och 52,690 för år 1942,
har styrelsen, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, nu beräknat antalet
sådana fall för berörda år till allenast 50,550 respektive 47,750. Den
ändrade beräkningen har främst sin grund i den nedgång i födelsefrekvensen,
som ägt rum under första kvartalet 1941. Då enligt föreliggande statistiska
uppgifter antalet födelser efter utgången av nämnda kvartal åter stigit rätt
betydligt, torde man vara berättigad antaga, att sagda nedgång varit av mera
tillfällig natur. De under budgetåret 1942/43 till moderskapspenning berättigade
fallen kunna därför antagas bliva avsevärt flera än styrelsen i sina kalkyler
förutsatt. Vid sådant förhållande torde anslaget för sistnämnda budgetår
ej böra sättas till lägre belopp än 4,000,000 kronor. Jag har härvid i likhet
med pensionsstyrelsen räknat med att nuvarande bestämmelser rörande
moderskapspenning skola oförändrade gälla under nästa budgetår.
Hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I) till Mödrahjälp i form av understöd titan återbetalningsskyldighet
m. m. för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av ................................. kronor 7,500,000;
II) till Avsättning till fonden för lån till mödrahjälp för
budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av... kronor 80,000;
III) till Bidrag till sjukkassor för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av ................................. kronor 20,000,000;
Departements
chefen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 308.
IY) medgiva, att kristillägg till sjukkassor må utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående förordade
grunder;
Y) till Kristillägg till sjukkassor för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av ........................... kronor 1,000,000;
Yl) till Moderskapspenning för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av ....................................... kronor 4,000,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.