Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
1
Nr 292.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 24 april 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:
Enligt den till 1942 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln,
punkterna 142, 145, 148 och 159, bär Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd,
beräkna för budgetåret 1942/43
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett
förslagsanslag av 134,000,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjuk vårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern
ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 292.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag
av 400,000 kronor;
dels ock till Nomadskolor: Avlöningar ett förslagsanslag av 145,000 kronor.
Sedan utredningen i dessa ärenden numera slutförts, får jag ånyo anmäla
desamma.
I. Hjälpklassundervisning m. m.
a) Inledning.
Den allmänna folkskolan har att mottaga ett stort antal barn, som visserligen
ej med framgång kunna deltaga i den vanliga skolundervisningen
men som dock icke äro så klent utrustade, att de böra undervisas i särskilda
anstalter. Undervisningen av dessa barn i en vanlig skolklass tillsammans
nied normalt utrustade barn medför olägenheter för båda kategorierna lärjungar.
De normalt utrustades undervisning försvåras av det hämmande inflytandet
från de barn, som ej äga förutsättningar att tillgodogöra sig vanlig
skolundervisning. Dessa barn åter få ofta nog en undervisning och fostran,
som icke lämpar sig efter deras egenart eller kan bidraga till att motarbeta
eller övervinna de mindrevärdighetskänslor och den håglöshet, som hos
dem ej sällan framkallas av motgången i skolan.
I allt större grad ha därför dessa svagt begåvade barn beretts undervisning
i s. k. hjälpklasser. Likväl har sådan undervisning icke av skoldistrikten
tillhandahållits i tillräcklig utsträckning, och ej heller ha hjälpklasslärare
utbildats i den omfattning, som varit önskvärd.
1932 års seminariesakkunniga, som jämväl hade i uppdrag att utreda
frågan om särskild undervisning och utbildning av
psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren, avgåvo
den 28 april 1936 betänkande med utredning och förslag i ämnet (statens
offentliga utredningar 1936:31), vari ifrågasattes en del åtgärder — delvis
av ganska kostnadskrävande art — för främjande av hjälpklassundervisningen.
De sakkunnigas förslag har hittills icke lett till annat resultat beträffande
hjälpklassundervisningen än att dels vissa kurser för hjälpklasslärare
anordnats under budgetåret 1938/39, dels ock en hjälpskolekonsulent
anställts hos skolöverstyrelsen för läsåret 1941/42.
De sakkunniga föreslogo åtgärder i syfte att stimulera de lokala skolstyrelserna
till att upprätta hjälpklasser på allt flera orter, där förutsättningar
härför funnes. I folkskolestadgan borde sålunda införas en bestämmelse
om att för lärjungar, som, utan att vara sinnesslöa, dock på grund av
psykisk efterblivenhet icke kunde tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning,
skulle särskild för dem lämpad undervisning i h j ä 1 p k 1 a s s kunna
anordnas, om skolväsendets omfattning och förhållandet i övrigt så medgåve.
För att göra det möjligt för barn att i största utsträckning draga
3
Kungl. Maj.ts •proposition Nr 292.
nytta av befintliga hjälpklasser utanför den egna hemorten föreslogo de sakkunniga,
att gällande bestämmelser rörande statsbidrag till skolskjutsar
och till inackordering av skolpliktiga barn samt till bestridande
av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet skulle
ändras därhän, att bidrag av angivna slag skulle kunna utgå även för att
därigenom bereda psykiskt efterblivna barn möjlighet att erhålla en för dem
avpassad undervisning i hjälpklass eller fortsättningsskola. De sakkunniga
• uttalade vidare önskemål om, att skolhem för psykiskt efterblivna barn
skulle upprättas, i främsta rummet för sådana barn, som blivit av barnavårdsnämnd
omhändertagna för samhällsvård. För utbildning av
lärare för undervisning i hjälpklass föreslogo de sakkunniga anordnande
dels av en permanent kurs (utbildningskurs), dels ock, så länge behov därav
funnes, en tillfällig feriekurs (fortbildningskurs). De sakkunniga föreslogo
vidare, att på skolöverstyrelsens stat och med avlöning enligt 26 lönegraden
skulle anställas en hjälpskolekonsulent med huvuduppgift att
främja hjälpskoleverksamheten vid rikets folkskolor och att handha ledningen
av den för denna undervisning avsedda lärarutbildningen.
Rörande de av de sakkunniga i övrigt föreslagna åtgärderna lämnas i betänkandet
å sid. 96 f. ett sammandrag, till vilket här torde få hänvisas.
Över seminariesakkunnigas betänkande avgåvos yttranden av ett stort
antal myndigheter, lärarsammanslutningar m. fl.
Av de avgivna yttrandena framgår, att de sakkunnigas förslag i stort sett
mottogs med gillande. I vissa avseenden framfördes emellertid kritik.
Kungl. Majit har genom beslut den 30 oktober 1941 uppdragit åt två
sakkunniga att — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern, som
prövas böra intagas på uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa barn,
vilka icke äro fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet platser
på dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand böra avses för
förenämnda barn — upprätta och till Kungl. Majit inkomma med förslag
till de åtgärder, som må vara erforderliga för att, utan tillbakasättande av
vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande barn plats
på uppfostringsanstalt.
1940 års skolutredning har med skrivelse den 12 februari 1942 avgivit
förslag till åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psykiskt
efterblivna i barn- och ungdomsåren (hjälpklassundervisning m. m.).
Över nämnda förslag ha yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret,
allmänna lönenämnden, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och styrelsen
för svenska fattig- och barnavårdsförbundets avdelning för barnavård,
varjämte Stockholms hjälpskoleförening inkommit med en skrift i ämnet.
b) Hjälpklassundervisningens nuvarande omfattning m. m.
Skolut/rcdningcn har beräknat, att antalet 1 hjälpklasser för närvarande
undervisade barn utgör något mer än en fjärdedel (28 procent) av hela det
antal barn, för vilka hjälpklassundervisning kan anses önskvärd.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Hjälpklassundervisningens omfattning åren 1935 och 1940 belyses av följande
sammanställning:
Antal skoldistrikt, |
Hela antalet |
Hela antalet |
Medeltal lärjun- |
|
Å r |
där hjälpklasser |
hjälpskolavdel- ningar |
lärjungar |
gar per hjälp-skolavdelning |
1935 .......... |
70 |
264 |
3,794 |
14.4 |
1940 .......... |
82 |
300 |
4,002 |
13.3 |
Hjälpundervisningen hade under läsåret 1939/40 inom de skoldistrikt,
där sådan undervisning då upprätthållits, i det övervägande antalet distrikt
avsett såväl småskol- som folkskolstadiet. I allmänhet syntes de barn, som
överförts till hjälpklass, fortsätta i hjälpskolan till skoltidens slut. Med avseende
å hjälpskolans anordning märktes, att på vissa håll hjälpklasserna ej
kunnat organiseras enligt någon bestämd skolform utan inrättats i enlighet
med vad som för varje läsår befunnits lämpligt med hänsyn till barnens
antal och fördelning på de olika klasserna. I endast ett 15-tal skoldistrikt
hade hjälpskolan helt eller delvis anordnats enligt A-formen. Den vanligaste
skolformen för hjälpundervisningen vore B 2-formen, som läsåret 1939/40
förekommit i 39 skoldistrikt. Till hjälpskolavdelningen eller hjälpskolavdelningarna
inom ett skoldistrikt sammanfördes i regel barn från hela distriktet,
varvid de barn, som hänvisats till hjälpklass inom skola på längre avstånd
från hemmen, i stor utsträckning erhölle fria resor till och från skolan. Inackordering
i skolhem för att möjliggöra placering av barn i hjälpklass förekomme
i ett par fall i övre Norrland.
Endast i sällsynta undantagsfall hade barn från skoldistrikt utan ordnad
hjälpundervisning överförts till hjälpklass inom annat skoldistrikt. Någon
samverkan mellan olika skoldistrikt för anordnande av hjälpundervisning,
gemensam för barn från två eller flera distrikt, syntes icke ha förekommit.
c) Frivillig eller obligatorisk hjälpundervisning m. m.
Folkskolestadgan innehåller i sin nuvarande lydelse allenast en bestämmelse
rörande hjälpundervisning, nämligen § 10 mom. 2 a), enligt vilket
stadgande reglemente för skoldistrikt skall innehålla bestämmelser angående
hjälpundervisning för svagt begåvade barn, där sådan är anordnad.
Skolutredningen har icke ansett sig böra föreslå införandet av bestämmelser
örn obligatorisk hjälpundervisning vid rikets folk- och småskolor,
men framhållit såsom ett ofrånkomligt krav, att folkskolan befriades från de
sinnesslöa barnen. I anslutning härtill har utredningen föreslagit, att i folkskolestadgan
intages bestämmelse därom, att barn, som befunnits sinnesslöa,
icke må undervisas i folkskola, saint att för lärjungar, som, utan att vara
sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig
skolans vanliga undervisning, särskild för dem lämpad undervisning bör anordnas
i så kallade hjälpklasser eller på annat sätt.
Det måste enligt utredningens mening betraktas som en samhällsangelägenhet
av stor vikt, att de i intellektuellt hänseende svagt utrustade barnen
i största möjliga utsträckning erhölle en skolutbildning, som kunde sätta dem
5
Kungl. May.ts proposition Nr SOU.
i stånd att i framtiden på ett eller annat sätt nyttiggöra sina krafter. Härigenom
kunde också i viss utsträckning förebyggas, att dessa barn utvecklades
i asocial riktning. Icke mindre betydelse hade frågan örn hjälpundervisningens
ordnande, örn man såge den ur synpunkten av resultatet av folkskolans
arbete i övrigt; det vore nämligen angeläget, att det hinder för arbetet
i folkskolans normalklasser, som närvaron av efterblivna barn kunde utgöra,
i görligaste mån avlägsnades. Hjälpundervisningen i folkskolan hade
sålunda en dubbel uppgift.
I samband med frågan örn folkskolans bärkraft såsom grundskola för den
högre skolan hade ofta framhållits de svårigheter att upprätthålla bestämda
kunskapsfordringar, som mötte i folkskolor på grund av lärjungematerialets
ojämna beskaffenhet och den ogynnsamma inverkan på arbetsintensiteten,
som detta medförde. Sedan folkskolan numera i största utsträckning hade
att grundlägga de kunskaper, på vilka den högre skolan skulle bygga sin
undervisning, hade önskvärdheten av hjälpundervisningens ordnande framträtt
med växande styrka. Det syntes kunna sägas, att en tillfredsställande
lösning av frågan örn de efterblivna barnens undervisning vore en viktig förutsättning
för att folkskolan skulle kunna väl fylla sin uppgift såsom allmän
medborgarskola och såsom grundskola för högre läroanstalter av skilda slag.
Att ordna hjälpundervisningen för hela landets folkskoleväsen uteslutande
genom upprättande av särskilda hjälpklasser skulle i ekonomiskt hänseende
komma att ställa stora krav på såväl staten som kommunerna, på grund av
att omfattande centraliseringsåtgärder då skulle bli nödvändiga. Det vore
sannolikt, att vårt lands ekonomiska läge för avsevärd tid framåt komme att
omöjliggöra sådana åtgärder. Redan med hänsyn härtill syntes det — i varje
fall för närvarande — icke finnas anledning att ifrågasätta ett utarbetande
av en plan för sammanförandet av hjälpklassbarn. I detta sammanhang
borde jämväl framhållas, att de fördelar, som ur undervisningssynpunkt
skulle kunna ernås genom centraliseringsåtgärder på förevarande område,
säkerligen ej alltid komme att uppväga de nackdelar, som sådana åtgärder
skulle medföra i andra avseenden, särskilt i sådana fall då landsbygdsbarn
helt skulle lämna sina hem under lästerminerna. För att tillfredsställa det
behov av särskilt! undervisning, som förelåge i fråga om de intellektuellt
efterblivna barnen på landsbygden, borde därför även andra utvägar sökas.
I likhet med lfl.‘52 års seminariesakkunniga funne utredningen sig icke
kunna förorda, att skoldistrikten skulle åläggas att inrätta hjälpklass, där
förutsättningar hilidor vore flir handen. En mer allmänt hållen föreskrift
syntes — åtminstone till en början — vara att föredraga. Det borde emellertid
såsom en allmän regel kunna förutsättas, att skoldistrikten skulle göra
vad de kunde för att ordna särskild undervisning ät de efterblivna barnen.
1 de över 1!):52 års seminariesakkunnigas betänkande avgivna yttrandena
hade allmänt framhållits angelägenheten av att de sinnesslöa barnen helt
mätte avskiljas från den egentliga folskoleundervisningen. Skolöverstyrelsen
hade därvid uttalat bland annat, att sinnesslöa barns närvaro i folkskolans
normalklasser i realiteten vore lika orimlig som örn man där placerade blinda
eller dövstumma. Även enligt utredningens mening framstode det såsom ett
ofrånkomligt krav, att folkskolan befriades från de sinnesslöa barn, som
stundom bevistade skolan till föga eller intet gagn för dem själva men till
skada flir undervisningen av de normalt begåvade barnen. Under ett halvt
sekel hade frågan örn åtgärder i syfte att bereda bildbara .sinnesslöa barn
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
obligatorisk undervisning i lämpliga anstalter varit föremål för utredningar
och förslag. De ökade fordringar, som i våra dagar med rätta ställdes på
folkskolans undervisning, gjorde det till en nödvändighet att särskilt landsbygdens
skolor, vilka redan genom sin organisation erbjöde särskilda undervisningssvårigheter,
befriades från den belastning, som närvaron av sinnesslöa
barn innebure. De bildbara sinnesslöa barnen borde åläggas skolplikt i
särskilda anstalter samt föreskrift härom utfärdas, så snart frågan örn de
sinnesslöa barnens omhändertagande erhållit sin lösning. I folkskolestadgan
borde införas bestämmelse, att sinnesslöa barn icke finge intagas i folkskola.
Skolutredningen har vidare erinrat, att det på vissa håll förekommit, att
särskilda klasser inrättats för bildbara sinnesslöa barn. Sådana klasser borde,
där de av olika skäl befunnes önskvärda, enligt utredningens mening anknytas
till sinnesslövården och icke till folkskoleväsendet, vilket dock icke
syntes behöva utesluta, att vederbörande skolstyrelse genom särskilt beslut
utsåges att vara styrelse för sådan särskild klass.
Skolöverstyrelsen — som i allt väsentligt ansett sig kunna tillstyrka de
förslag, som skolutredningen framlagt i avsikt att få till stånd en reglering,
utvidgning och förbättring av den redan befintliga hjälpundervisningen —
har framhållit, att överstyrelsen i likhet med utredningen vore övertygad
om, att de ekonomiska synpunkterna för närvarande lade bestämda hinder
i vägen för en organisation av den omfattning, att samtliga psykiskt efterblivna
barn i riket kunde sammanföras till hjälpklasser. Beträffande åter de
personliga nackdelar, som eventuellt skulle tala emot en sådan organisation,
måste överstyrelsen ställa sig mera tvivlande. Systemet med inackordering
av skolbarn i de fall, då skolväsendet på grund av gles bebyggelse måst centraliseras,
hade framför allt i skolhem i stort sett visat sig vara en fördelaktig
anordning, och om det i fråga om hjälpklassbam skulle anses mindre ändamålsenligt,
syntes detta endast bero på att nämnda system i somliga delar
av landet ännu vore mera ovanligt och därför betraktades med en motvilja,
som vid närmare bekantskap med stor sannolikhet skulle försvinna.
Överstyrelsen har funnit den föreslagna bestämmelsen i folkskolestadgan,
att barn, som befunnits sinnesslöa, icke skulle få undervisas i folkskola, synnerligen
välgrundad, i den män bestämmelsen avsåge sådana fall, då sinnesslöa
barn inskreves i vanliga skolklasser för att där åtnjuta undervisning tillsammans
med normala barn, vilket icke sällan förekommit. I anslutning till
vad skolutredningen anfört rörande förekomsten på vissa håll inom folkskolan
av särskilda klasser för bildbara sinnesslöa barn och under framhållande
av att gränsen mellan de i vanlig mening psykiskt efterblivna barnen
och de bildbara sinnesslöa barnen vore mycket flytande, har överstyrelsen
ifrågasatt en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen, att barn, som
befunnits vara bildbara sinnesslöa, skulle kunna undervisas i folkskola, då de
sammanfördes till för dem särskilt avpassad hjälpklassavdelning.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Statskontoret har hävdat, att införande i folkskolestadgan av bestämmelser,
att sinnesslöa barn icke finge undervisas i folkskola, självfallet icke
borde ske, förrän beslut fattats rörande åtgärder för barnens omhändertagande.
d) Riktlinjer för intagning av barn till hjälpklass.
1932 års seminariesakkunniga ha i sitt betänkande utförligt ingått på
frågan om de riktlinjer, som borde följas vid uttagning av barn till hjälpklass.
Den ledande synpunkten vid uttagning av barn till hjälpklass borde
vara, att de barn, som kunde komma i fråga, skulle kännetecknas av tydlig
intelligensdefekt. De psykiskt efterblivna brukade med hänsyn till graden
av sin defekt uppdelas i tre grupper: idioter, imbecilla och debila. Gränserna
mellan dessa vore flytande, och uppdelningen hade i främsta rummet
praktiskt syfte, enär de olika grupperna krävde var för sig olika åtgärder
med avseende på vård, undervisning och utbildning m. m.
De debila barnen vore de till antalet flesta och utgjorde den kategori,
för vilken hjälpklasserna vore avsedda. Hittills hade i vårt land enhetliga
principer icke i någon större utsträckning kommit till användning vid uttagning
av hjälpklassernas lärjungar.
Vid uttagningen av barn till hjälpklass måste i första hand vederbörande
klasslärares medverkan tagas i anspråk åtminstone för anmälan av
de barn, som skulle komma i fråga; lärarens omdöme borde sålunda noga
beaktas, när ett barns överflyttande till hjälpklass övervägdes. Av vikt
vore emellertid att vid bedömande av intelligensen hos ett barn även äga
tillgång till en metod, som helt och fullt toge hänsyn till åldern och som
så långt möjligt bedömde intelligensen oberoende av tillfälligtvis inpräglade
kunskaper. En dylik undersökningsmetod, användbar vid barns uttagning
till hjälpklass, förelåge i de av Sinet och Simon utarbetade, senare
av Tennän bearbetade testserierna för intelligensmätning.
Med tillhjälp av nämnda metod erhölles en ungefärlig uppskattning av
barnets allmänna intellektuella utveckling. Denna uttrycktes genom begreppet
intelligensålder. En numera allmänt brukad form för angivandet
av intelligensnivån vore att uttrycka den genom det tal, intelligenskvoten,
som angåve förhållandet mellan barnets intelligensålder och dess fysiska
ålder. Detta tal utgjorde ett lätthanterligt och direkt jämförbart mått på
intelligensnivån.
Under fasthållande av att mellan normal begåvning och olika grader av
undermålighet inga fasta gränser utan överallt endast glidande övergångar
förefunnes, vore man dock ständigt nödsakad att av praktiska skäl uppställa
vissa gränser. Till ledning för detta praktiska bedömande hade på
grundval av mycket omfattande undersökningar olika förslag till klassificering
av barns intelligens med hänsyn till intelligenskvoten framkommit.
Såsom exempel på sådan klassificering (Terman) anfördes:
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr £92.
Över 140..............genialitet
120—140 ..............mycket överlägsen intelligens
110—120..............överbegåvning
90—110..............normal- eller genomsnittsintelligens
80— 90 ..............dumhet, knappt att hänföra till undermålighet
70— 80 ..............gränsfall, ibland betecknade som dumhet, ibland
som undennålighet
under 70 ...............avgjord undermålighet eller sinnesslöhet.
Till hjälpklass borde i regel de barn överföras, vilkas intelligenskvot
folie mellan talen 70 och 80. Gränsfall, med en intelligenskvot något övereller
understigande de angivna talen, borde bedömas under hänsynstagande
även till övriga förhandenvarande omständigheter av psykisk, fysisk
eller social natur och åtgärder bestämmas såväl med ledning därav som
med hänsyn till de möjligheter, ortens skolorganisation erbjöde.
Utförandet av en regelrätt intelligensundersökning fordrade största noggrannhet
och mycken övning, varjämte resultatet måste bedömas med stor
urskilning. En läkare, som icke erhållit för uppgiften erforderlig utbildning
eller icke i sin verksamhet sysslat med hithörande spörsmål, hade icke utan
vidare förutsättningar för att göra en dylik undersökning. En med ifrågavarande
barntyper förtrogen pedagog, hjälpklasslärare eller annan, som
ägde nödig psykologisk skolning och en viss förfarenhet i bruket av ett
lämpligt testschema, syntes kunna utföra dylika för praktiskt ändamål avsedda
undersökningar.
Där intelligensundersökning icke kunde anordnas, borde en pedagogisk
prövning äga rum. För denna uppgift syntes vederbörande hjälpklasslärare
med hänsyn till vunnen erfarenhet ha de största förutsättningarna. En
tids prövning i hjälpklass, innan definitivt beslut om överflyttning fattades,
kunde i dylika fall vara att anbefalla.
Då ett barns oförmåga att på tillfredsställande sätt fullgöra skolarbetet
ofta vöre rent kroppsligt betingad, vore det önskvärt att de till hjälpklass
anmälda barnen även underkastades noggrann läkarundersökning. Utlåtande
häröver borde avgivas enligt fastställt formulär.
Själva avgörandet örn lärjunges intagning i hjälpklass borde icke påvila
klassläraren, även om denne verkställt prövningen och funnit åtgärden påkallad,
utan borde ligga i vederbörande skolledares hand.
Till hjälpklass borde icke hänvisas barn med svårare sjukdomar eller defekter,
såsom utpräglad epilepsi, svår vanförhet, höggradiga hörsel- eller
syndefekter, svårartad chorda eller sjukdomar, som verkade så kraftnedsättande
att barnen ej orkade följa vanlig skolundervisning. Debila barn
med utpräglat asociala tendenser borde icke heller placeras i hjälpklass, och
ej heller normalbegåvade barn med mer eller mindre starkt framträdande
psykopatiska drag, särskilt de av aggressiv natur, vilka vållade uppfostringsbesvär
och inverkade störande på undervisningen i vanlig klass. Barn,
som i sådan grad vore behäftade med s. k. ordblindhet, att deras undervisning
i vanlig klass vore förenad med alltför stora svårigheter, måste däremot
i enstaka fall, nämligen då ordblindheten vore förenad med allmänt
svag begåvning, placeras i hjälpklass.
Skolutredningen har i allt väsentligt ansett sig kunna ansluta sig till de
av seminariesakkunniga föreslagna riktlinjerna för uttagning av barn till
hjälpklass. På en punkt hyste emellertid utredningen en avvikande mening.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Enligt seminariesakkunnigas mening borde till hjälpklass icke uttagas
barn med höggradiga hörsel- eller syndefekter eller med sjukdomar, som
verkade särskilt kraftnedsättande, och ej heller debila barn med utpräglat
asociala tendenser; för dylika barn borde i stället sörjas på annat sätt. I
avgivna yttranden hade framhållits att ett barn, som vöre på en gång intellektuellt
efterblivet och exempelvis lomhört eller kroppsligt klent, i regel
icke borde placeras i klass för lomhörda eller klena barn, enär sådana klasser
icke utan våda för sitt egentliga ändamål kunde mottaga i intellektuellt
hänseende avsevärt efterblivna barn.
Skolutredningen intoge för sin del den ståndpunkten, att så snart psykisk
efterblivenhet hos ett barn vore konstaterad i sådan utsträckning, att
barnet borde placeras i hjälpklass, en dylik åtgärd också borde vidtagas,
för så vitt man icke på annat och lämpligare sätt kunde sörja för barnet.
Skolutredningen har ansett, att den definitiva utformningen av riktlinjerna
för uttagning av barn till hjälpklass borde verkställas av skolöverstyrelsen.
Nämnda riktlinjer — jämte allmänna anvisningar rörande undervisningen
i hjälpklass samt normalundervisningsplaner med tillhörande anvisningar
— borde vidare enligt utredningens mening genom skolöverstyrelsens
försorg befordras till trycket för att tillhandahållas skoldistrikt, där
hjälpklasser förekomme eller avsåges skola inrättas.
Skolutredningen har vidare framhållit som önskvärt, att föreskrift meddelades
i 34 § bamavårdslagen därom, att barnavårdsnämnd vid utackordering
av psykiskt efterblivna barn skulle vara skyldig tillse, att barnen om
möjligt placerades på ort, där undervisning i hjälpklass vore anordnad.
Medicinalstyrelsen har framhållit kravet på läkarundersökning såsom
ofrånkomligt vid överförande av barn till hjälpklass samt avstyrkt, att
allmänna riktlinjer för uttagning av barn till hjälpklass för närvarande
fastställdes.
De pedagoger, som verkställde intelligensundersökningar, behärskade
som regel undersökningsmetodiken väl men saknade förutsättningar. att
bedöma de undersöktas psykiska tillstånd i dess helhet. Det kunde icke
nog kraftigt påpekas att intelligensundersökningar endast hade ett begränsat
värde och endast vore ett av de hjälpmedel, som funnes för att fastställa
en persons intellektuella utveckling. Användande av intelligensundersökning
utan samtidig läkarundersökning borde icke få förekomma; icke
alltför sällan hade en inre sekretorisk rubbning, ordblindhet, psykopatisk
konstitution m. m. rubricerats som psykisk efterblivenhet på grund av
ofullständig medicinsk undersökning av barnet.
I första hand syntes undersökning av skolläkare, eller där sådan ej funnes,
av tjänsteläkare böra ske. I fall där denne ej hade psykiatrisk specialutbildning
och ansåge ytterligare undersökning behövlig eller där föräldrarna
motsatte sig de åtgärder, som syntes vara lämpligast för barnet, borde
undersökning av specialist komma till stånd. I de större städerna funnos
rådfrågningsbyråer eller specialister inom det barnpsykiatriska området.
För de mindre städerna och landsbygden syntes vederbörande hjälpverksamhetsläkare
i regel kunna anlitas eller särskilda konsultationer av psykiatriskt
utbildad läkare anordnas.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
De tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning rörande förutsättningarna
för skolundervisning åt vissa sinnesslöa barn m. m., vilkas betänkande
beräknades avgivas under loppet av år 1942, komme att i samband
med frågan örn införande av skolplikt för sinnesslöa barn föreslå riktlinjer
för deras uttagning ur normalskola och hjälpklass, formerna för deras
omhändertagande m. in. Då gränsen mellan sinnesslöhet och psykisk efterblivenhet
vore oskarp, syntes det vara fördelaktigt, i vissa delar till och
med nödvändigt, att formerna för uttagning och omhändertagande för
båda kategorierna bleve desamma. Medicinalstyrelsen ansåge därför avgörande
av dessa frågor evad de rörde de psykiskt efterblivna böra anstå
tills ovannämnda betänkande avgivits.
Socialstyrelsen har understrukit, att uttagningen av barn till hjälpklass
måste ägnas stor omsorg för att hjälpklassundervisningen skall kunna ändamålsenligt
inpassas i samhällets strävanden för förebyggande av arbetsoförmåga
och asocialitet samt för beredande av rationell ungdomsvård. Socialstyrelsen
biträdde den av skolutredningen härutinnan intagna ståndpunkten,
sålunda även den inställningen, att så snart psykisk efterblivenhet
hos ett barn vore konstaterad i sådan utsträckning, att barnet borde
placeras i hjälpklass, en dylik åtgärd också borde vidtagas, för så vitt man
icke på annat lämpligare sätt kunde sörja för barnet. Socialstyrelsen har
emellertid med särskild hänsyn till den asociala ungdomens problem ansett,
att skolutredningen trots allt icke tillräckligt beaktat behovet av medverkan
av läkare vid differentieringen av barnen vid uttagningen till hjälpklassundervisningen.
De asociala ungdomarnas problem vore ju i hög grad de debilas, och för
bedömande av de hithörande barnens förutsättningar och egenskaper krävdes
speciell medicinsk sakkunskap. Styrelsen ville betona, att en så tidig
och så pålitlig identifiering som möjligt av de debila och sinnesslöa vore
en fundamental förutsättning för den förebyggande verksamhetens rationella
anordnande. De debila och de sinnesslöa barnen löpte den största risken
att misslyckas i livet.
Genomförandet av den föreslagna hjälpklassundervisningen skulle sakna
något väsentligt, om icke särskild läkarexpertis lokalt och centralt anknötes
till hjälpklassväsendet. Medverkan av läkare vore behövlig för sakkunnigt
bedömande av frågor, som röra hjälpklassernas elever. Den medicinska
auktoriteten vore även av vikt för att vinna föräldrars och målsmäns
bistånd för genomförande av åtgärder till elevernas sannskyldiga bästa.
Socialstyrelsen ville erinra om vikten av att man i anslutning till hjälpklassundervisningen
såväl vid elevernas inträde däri som under skoltiden
och vid avgången från skolan uppmärksammade frågor angående omplacering
av barn i lämpliga vårdformer eller skolformer. Av vikt vore vidare,
att socialmedicinska ingripanden planerades, så att de kunde göras i rätt
tid. Sålunda borde exempelvis sinnesslöhet föranleda, att meddelande därom
i god tid lämnades till vederbörande pastorsämbete för anteckning om
äktenskapsförbud. Steriliseringsåtgärd borde också planeras för genomförande
i tid.
Hur denna erforderliga läkarexpertis skulle distrikts- eller länsvis samorganiseras
med hjälpklassundervisningen kunde socialstyrelsen icke uttala
11
Kungl. Marits proposition Nr 292.
sig om, utan styrelsen måste begränsa sig till att påpeka det oundgängliga
behovet av medicinsk sakkunskap, varförutan reformen komme att väsentligen
begränsas till en skolreform i stället för att vidgas till en synnerligen
betydelsefull socialreform.
Socialstyrelsen har funnit det av skolutredningen föreslagna tillägget till
34 § barnavårdslagen, att barnavårdsnämnd vid utackordering av psykiskt
efterblivet barn skulle vara skyldig tillse, att barnen örn möjligt placerades
å ort, där undervisning i hjälpklass vore anordnad, befogat och ändamålsenligt.
Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdelning
för barnavård har funnit nyssnämnda tillägg till bamavårdslagen i princip
riktigt men framhållit, att icke oväsentliga svårigheter komme att uppstå
vid barnens placering, innan hjälpklasser i större utsträckning anordnats även
på landsbygden. «
e) Hjälp skolans skolformer.
Skolutredningen har beträffande hjälpskolans skolformer anfört följande.
De organisationsformer, som ifrågakomme vid ett mera allmänt ordnande
av hjälpundervisningen, kunde i vissa avseenden skilja sig från de
i undervisningsplanen för rikets folkskolor angivna skolformerna. För att
utmärka att det här vore fråga örn en särskild organisationsform, ville utredningen
i anslutning till seminariesakkunnigas förslag föreslå, att hjälpskolans
skolformer betecknades på nedan angivet sätt:
a) De olika årsklasserna undervisades var för sig i skilda läraravdelningar.
Denna skola motsvarade A-formen i undervisningsplanen för rikets
folkskolor och syntes för hjälpundervisningens vidkommande lämpligen
böra betecknas såsom lif—A.
b) De till hjälpklasserna hörande barnen fördelades på tre lärara vdelningar:
nedre avdelningen, omfattande småskolstadiet (i regel barnens
andra och tredje skolår), mellanavdelningen (fjärde och femte skolåren)
samt övre avdelningen (sjätte och följande skolåren). Denna skolform motsvarade
folkskolans B 1-form och kunde i fråga om hjälpskolan betecknas
såsom lif—B 1.
c) Hjälpklassbarnen fördelades på två avdelningar: nedre avdelningen
(i regel andra—fjärde skolåren) och övre avdelningen (femte och följande
skolåren). Beteckning: lif—B 2.
d) Samtliga hjälpklassbarn sammanfördes till en enda läraravdelning.
Denna skolform motsvarade närmast folkskolans B 3-form och betecknades
för hjälpskolans del såsom lif—B 3.
Beträffande skolformen Hj—B 2 hade förutsatts, att även tredje klassen
(i regel fjärde skolåret) hänfördes till nedre avdelningen, detta bland annat
emedan barnantalet i en sådan skola icke kunde förutsättas alltid bliva
tillräckligt för att en särskild läraravdelning, omfattande endast det egentliga
småskolestadiet, skulle kunna bildas.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
f) Grunder för inrättande av hjälpklaBser.
Skolutredningen har föreslagit följande grunder för hjälpklassavdelnings
inrättande och bibehållande:
Särskild hjälpklassavdelning må inrättas, om vid skola eller skolenhet de
psykiskt efterblivna lärjungarnas antal vid läsårets början uppgår till minst
10. Där antalet sådana lärjungar uppgår till minst 18, må två hjälpklassavdelningar
inrättas. Är antalet barn av ifrågavarande slag större än 30,
må en hjälpklassavdelning inrättas för varje påbörjat 15-tal barn.
Där endast en hjälpklassavdelning är inrättad och lärjungeantalet i denna
avdelning vid början av ett läsår ej uppgår till 10 men till minst 8, må
folkskolinspektören, där särskilda skäl föreligga, efter framställning av
skolstyrelsen kunna medgiva, att avdelningen må bibehållas under ett läsår.
Såsom skolenhet betraktas flera skolor för det fall, att lärjungeantalet
för dessa lämpligen kan regleras gemensamt.
En undersökning angående verkningarna av här föreslagna grunder,
därest de tillämpats under läsåret 1939/40, gå ve vid handen, framhåller
skolutredningen, att i 13 skoldistrikt antalet hjälpklassavdelningar skulle
ha minskats med sammanlagt 18, medan i vartdera av 3 skoldistrikt en ny
läraravdelning skulle ha tillkommit.
Statskontoret har ifrågasatt, örn icke i betraktande av svårigheterna att
draga en bestämd gräns mellan olika kategorier efterblivna barn åtminstone
i nuvarande statsfinansiella situation någon höjning skulle kunna vidtagas
av det föreslagna antalet lärjungar i varje klassavdelning, förslagsvis med
två elever. Eventuellt skulle i så fall folkskolinspektör kunna medgivas
dispensrätt, varvid emellertid de av utredningen angivna gränstalen icke
borde få underskridas.
Stockholms hjälpskoleförening har uttalat den åsikten i fråga örn hjälpklassernas
storlek, att i småskolan, där grunden lades till barnens skolanpassning,
barn talet ej borde överstiga 12.
g) Undervisningen i hjälpklass.
I kungörelsen 1921: 372 föreskrives, att för hjälpklass må, utan hinder av
bestämmelserna i undervisningsplanen för rikets folkskolor, kunna tillämpas
särskild för sådan klass avpassad läroplan, vilken dock skall vara godkänd av
skolöverstyrelsen.
Skolutredningen har hemställt, att Kungl. Majit måtte anbefalla skolöverstyrelsen
att till trycket låta befordra provisorisk normalundervisningsplan
med därtill hörande anvisningar i huvudsaklig överensstämmelse med av utredningen
framlagt förslag, att tjäna till ledning vid bedrivande av undervisningen
i hjälpklass. Det slutgiltiga fastställandet av normalplan för hjälpklassundervisningen
syntes icke böra ske, förrän frågan örn ändringar i gällande
undervisningsplan för rikets folkskolor bragts till sin lösning.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Enligt förslaget skola samma läroämnen vara företrädda i hjälpskolan som
i den vanliga folkskolan. Antalet lärjungetimmar i viss hjälpklass har i allmänhet
förutsatts skola uppgå till högst 30, varvid undervisningen i slöjd
tilldelats högst 8 veckotimmar.
I fråga örn slöjdundervisningen har skolutredningen anfört
följande.
Enligt gällande författning angående statsbidrag för undervisning i slöjd
(kungörelsen 1940: 415) erfordrades vid skola med endast en slöjdavdelning,
att minst 10 lärjungar deltagit i undervisningen, dock att slöjdavdelning finge
omfatta lägst 6 deltagare, under förutsättning att den bestode av samtliga
gossar, respektive flickor på folkskolestadiet, vilka prövades skäligen kunna
deltaga i slöjdundervisningen. Vid skola med två eller flera slöjdavdelningar
erfordrades för statsbidrag, att medeltalet lärjungar per avdelning uppginge
till 15, varvid likväl en restgrupp om minst 10 lärjungar finge räknas som en
avdelning. Utöver det anförda gällde, att högsta antalet slöjdlektioner per
år, för vilka statsbidrag kunde för en och samma avdelning utgå, vöre 128.
Sistnämnda antal syntes ha erhållits med utgångspunkt från att slöjdundervisning
finge bekostas av statsmedel till en omfattning av högst 4 timmar
i veckan under 32 veckor.
Slöjdundervisningen i hjälpklass förutsattes skola i viss utsträckning fullgöras
inom ramen av vederbörande lärares eller lärarinnas normala undervisningsskyldighet.
I den mån detta icke kunde ske, måste man räkna med
särskild ersättning för slöjdundervisningen. Då antalet lärjungetimmar i viss
hjälpklass i allmänhet förutsattes skola uppgå till högst 30, skulle vid en undervisningsskyldighet
för hjälpklasslärare av exempelvis 26 veckotimmar för
vissa avdelningar kunna förekomma, att statsbidrag utginge för 4 veckotimmars
undervisning i slöjd. Utredningen utginge således tills vidare från att
gällande kungörelse angående statsbidrag för undervisning i slöjd skulle tilllämpas
i fråga om slöjdundervisning i hjälpklass beträffande det antal timmar,
som kunde anses falla utanför lärarens undervisningsskyldighet. Enligt
tillämpad praxis syntes redan nu statsbidrag till slöjdundervisning i hjälpklass
utgå enligt dessa grunder.
Antalet hjälpklassavdelningar hade läsåret 1940/41 utgjort 305. Såsom
övre gräns för antalet hjälpklassavdelningar syntes, under förutsättning att
särskilda centraliseringsåtgärder icke vidtoges, kunna angivas talet 375. Om
antalet slöjdgrupper antoges ungefärligen motsvara antalet hjälpklassavdelningar,
skulle, under förutsättning att särskild ersättning skulle utgå
för 4 veckotimmar slöjd per avdelning, sådan ersättning behöva beräknas
för (4 X 375 =) 1,500 veckotimmars undervisning i slöjd. Enligt i kungörelsen
fastställda grunder för statsbidrag i sådana fall, då lärarens undervisning
i slöjd understege 20 timmar i veckan, skulle kostnaden för statsverket
under nyssnämnda förutsättning kunna beräknas uppgå till (1 ,55 X
X 128 X 375 =) 74,400 kronor för år. Emellertid syntes i åtskilliga fall den
särskilda ersättningen för slöjdundervisning icke komma att utgå med ett
mot 4 veckotimmars undervisning svarande belopp utan kunna förväntas
stanna vid lägre belopp. Med hänsyn härtill syntes ett sammanlagt belopp
av 60,000 kronor böra beräknas för nu ifrågavarande särskilda ersättning.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att undervisningen i slöjd vore av särskild
betydelse för de psykiskt efterblivna barnen. Med hänsyn härtill funne
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
överstyrelsen sig icke övertygad om lämpligheten av att undervisningen i slöjd
i enlighet med skolutredningens förslag i regel begränsades till högst 8 veckotimmar,
även om förslaget avsåge, att 10 veckotimmar i vissa undantagsfall
skulle kunna medgivas. Vad anginge undervisningen i hushållsgöromål för
flickor i de övre klasserna hade för detta ämne upptagits 4 veckotimmar.
Då för denna undervisning lämpligen borde anslås en hel skoldag i veckan,
såsom fallet alltid vore inom folk- och fortsättningsskolor, och då det säkerligen
ofta kunde inträffa, att hjälpklassflickorna komme att undervisas i hushållsgöromål
tillsammans med flickor i de vanliga folkskoleklasserna, syntes
timplanen för hushållsgöromål böra upptaga 5 veckotimmar. Då skolutredningens
förslag syntes avse, att överstyrelsen skulle vara befogad vidtaga de
jämkningar i läroplanerna, som överstyrelsen på grund av gjorda erfarenheter
kunde finna påkallade, saknade överstyrelsen anledning att nu ingå
på någon mera detaljerad granskning av det framlagda läroplansförslaget.
Socialstyrelsen har betonat vikten av att manuell sysselsättning genom
slöjd gåves största möjliga utrymme i undervisningsschemat. Genom inövning
av manuella färdigheter uppövades också en för arbetslivet mycket värdefull
förmåga av uthållighet, vilken till skada för självförsörjningen påfallande
ofta saknades hos hjälpklassungdom.
h) Läro- och läseböcker för hjälpundervisningen.
Skolutredningen har hemställt om utverkande av ett anslag, förslagsvis
4,500 kronor, till befrämjande av utgivandet av för hjälpundervisningen lämpade
läro- och läseböcker.
Statskontoret har icke ansett sig kunna biträda skolutredningens hemställan
om anslag till befrämjande av utgivandet av för hjälpundervisningen
lämpade läro- och läseböcker. Vid ett anordnande av hjälpundervisning i
enlighet med utredningens förslag syntes kunna förutsättas, att erforderliga
skolböcker ändock skulle tillkomma på enskilt initiativ.
i) Utbildning av lärare för hjälpklassundervisningen.
Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 hemställt,
att kursverksamheten för utbildande av hjälpklasslärare, vilken påbörjats
år 1939 men på grund av det statsfinansiella läget under de följande
åren inställts, måtte återupptagas för läsåret 1942/43.
Kurserna borde enligt överstyrelsens mening anordnas efter i huvudsak
samma grunder som tidigare med en utbildningskurs vid folkskoleseminariet
i Stockholm och en fortbildningskurs vid folkskoleseminariet
i Göteborg. Utbildningskursen i Stockholm borde fortgå under större
delen av vårterminen 1943, under det att fortbildningskursen endast borde
omfatta högst sex veckor. Vid seminariet i Stockholm borde beräknas avlöning
till en extra ordinarie övningsskollärare jämte provårsarvode åt denne
(300 kronor). Till arvoden åt föreståndare och föreläsare erfordrades 11,600
15
Kungl. Mårds proposition Nr 292.
kronor, till expenser 500 kronor och till stipendier åt deltagarna 4,500 kronor.
Stipendierna beräknades utgå med 6 kronor 25 öre för vecka, om deltagare
vore bosatt på kursorten, och 12 kronor 50 öre i annat fall. Antalet kursdeltagare
borde vara högst 12 i Stockholm och högst 20 i Göteborg. Till kursdeltagare,
som vore ordinarie lärare, borde såsom tidigare utgå oavkortad lön
under den tid kursen påginge. I den mån det visade sig möjligt att såsom
lärare vid kurserna anlita seminarielärare och låta dessas föreläsningar ingå
i tjänstgöringsskyldigheten, kunde kostnaderna för kurserna något nedbringas.
Statskontoret har i anledning av nämnda förslag anfört, att en förläggning
av kurserna till vårterminen 1943 skulle medföra icke obetydliga utgifter
för avlöning till vikarier för de i kurserna deltagande lärarna. Därest av
organisatoriska skäl hinder mötte för en förläggning till ferietid, måste statskontoret
i nuvarande statsfinansiella läge ställa sig avvisande till förslaget.
Slcolutredningen har i likhet med skolöverstyrelsen förordat särskild utbildning
för hjälpklasslärare.
Enligt av utredningen införskaffade uppgifter angående hjälpklassundervisningen
läsåret 1939/40 hade av de i hjälpklasser tjänstgörande lärarna 67
genomgått eller deltagit i av staten eller annan anordnade utbildningskurser av
skiftande tidslängd, 13 erhållit utbildning vid Ericastiftelsens läkepedagogiska
seminarium i Stockholm eller vid Slagsta seminarium för utbildande av lärarinnor
vid skolor för sinnesslöa barn, 19 bedrivit studier av ett eller annat
slag (åhörande av föreläsningar, auskultering i hjälpklasser eller sinnesslöskola,
akademiska eller andra studier i psykologi, pedagogik m. m.) samt 5
fullgjort längre tids tjänstgöring i sinnesslöskola. I vissa fall kunde vederbörande
lärare åberopa utbildning av mer än ett av de nu angivna slagen.
Sammanlagt 104 av de 301 i hjälpklasser tjänstgörande lärarna kunde alltså
sägas ha i någon form erhållit speciell utbildning — visserligen mycket skiftande
med avseende på fullständigheten — för arbete i hjälpklass. Nu anförda
uppgifter gåve otvetydigt vid handen, att ett stort behov av särskild
utbildning för hjälpklasslärare alltjämt förefunnes.
Vid ordnandet av hjälpklasslärarutbildningen vore det två olika grupper
av lärare man hade att taga hänsyn till, nämligen dels unga lärare, som önskade
utbilda sig för arbetet i hjälpklass, dels ock sådana lärare, som arbetade i
hjälpklass utan att lia fått särskild utbildning och som önskade göra sig
bättre skickade för detta arbete. Det erfordrades därför dels permanenta
längre utbildningskurser, dels ock fortbildningskurser. Den permanenta u t -bildnings k ursen borde omfatta en vårtermin eller 21 veckor och förläggas
till folkskoleseminariet i Stockholm. Fortbildningskursen,
omfattande 6 veckor, borde anordnas så länge behov därav förelåge. 1938 års
riksdag hade påpekat olägenheten av att de lärare, som genomginge fortbildningskursen,
på grund av då föreslagen förläggning till sommarferierna icke
syntes bli i tillfälle att under kursens gång deltaga i hjälpundervisning och
ifrågasatt, örn det icke skulle vara liimpligt och möjligt att råda bot för denna
olägenhet genom att nämnda kurs till någon del påginge under lästermin.
Utredningen ville ansluta sig till denna mening.
K osin a d erna för utbildningskursen har skolutredningen
beräknat till 7,550 kronor (eventuellt ytterligare 600 kronor).
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
1932 års seminariesakkunniga, som förordat förläggning till folkskoleseminariet
i Stockholm av den av dem föreslagna utbildningskursen för hjälpklasslärare,
hade förutsatt, att inom övningsskolan vid nämnda seminarium
skulle för tillgodoseende av kursens behov upprättas en hjälpklass samt att
en särskild övningsskollärartjänst skulle inrättas för hjälpklasslärarkursens
räkning. Enligt utredningens förmenande syntes en sådan anordning bli förenad
med onödigt stora kostnader, särskilt med hänsyn till att utbildningskursen
för hjälpklasslärare förutsattes skola pågå endast 5 månader av året.
Det syntes icke möta större svårigheter att träffa sådan överenskommelse
med Stockholms folkskoledirektion, att kursdeltagarnas auskultation och övningsundervisning
finge förläggas till förefintliga hjälpklasser vid Stockholms
folkskolor. Kostnaderna för nämnda anordning skulle då inskränka sig till ett
mindre belopp — förslagsvis sammanlagt 600 kronor — såsom gottgörelse åt
lärare i nämnda hjälpklasser för deras medverkan vid kursdeltagarnas handledning.
För föreläsningar, ledning av seminarieövningar, konferenser och dylikt
beräknade utredningen i enlighet med de grunder, som angivits i Kungl. Majrts
beslut den 28 oktober 1938 angående anordnande av kurser under budgetåret
1938/39 för utbildande av hjälpklasslärare, ett belopp av 6,600 kronor.
För expenser synes böra beräknas 350 kronor. Nu angivna kostnader utgjorde
tillhopa (600 -f 6,600 + 350 =) 7,550 kronor.
Seminariesakkunniga hade icke beräknat något särskilt arvode till ledaren
för utbildningskursen, enär den föreslagne hjälpskolekonsulenten ansetts
böra sköta denna uppgift såsom tjänståliggande. Skulle detta av någon anledning
icke bli möjligt, syntes enligt de sakkunnigas mening för nämnda
uppgift böra beräknas ett arvode av 1,000 kronor. Skolutredningen anslöte
sig till vad seminariesakkunniga sålunda anfört, dock att sistnämnda arvode
syntes böra beräknas till 600 kronor.
Kostnaderna för fortbildningskursen har skolutredningen
beräknat till 3,650 kronor, varav 3,500 kronor till arvoden och 150
kronor till expenser.
Skolutredningen har vidare föreslagit, att ordinarie och extra ordinarie
lärare, som åtnjöte tjänstledighet för genomgående av
kurs för hjälpklasslärare, skulle äga uppbära lön med B-avdrag, varjämte
stipendier skulle kunna tilldelas kursdeltagare såsom bidrag till kostnaderna.
Förslaget örn B-avdrag under ifrågavarande tjänstledighet är tillkommet
med utgångspunkt från den för de statsanställda lärarna gällande bestämmelsen,
att lärare skall vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas
B-avdrag för tid, varunder han idkar studier eller bedriver arbete, som
av skolöverstyrelsen prövas vara av betydelse för lärarens kompetens inom
den skolform, vid vilken läraren är anställd. Nämnda bestämmelse har skolutredningen
antagit skola bli i huvudsak gällande även för folkskoleväsendet.
Rätt till oavkortad lön tillkomme läroverkslärare bland annat under tjänstledighet,
vilken han enligt medgivande av Kungl. Maj:t använt för att göra
iakttagelser eller idka studier, som på ett påtagligt sätt kunde tjäna undervisningsväsendets
intressen. Nämnda bestämmelser hade enligt sin formulering
närmast karaktären av ett undantagsstadgande, vilket hittills plägat
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
tillämpas mycket restriktivt. Det syntes fördenskull knappast kunna ifrågasättas,
att en bestämmelse av motsvarande innehåll skulle bli tillämplig vid
sådana regelmässigt förekommande tjänstledigheter för lärare, som föranleddes
av deltagande i kurs för hjälpklasslärare. Rätt till oavkortad lön under
utbildningstiden skulle vidare otvivelaktigt behöva förbindas med det villkoret,
att vederbörande lärare skulle vara skyldig att tjänstgöra såsom hjälpklasslärare,
något som svårligen läte sig genomföra. Härtill komme slutligen,
att rätt till oavkortad lön under tjänstledighet för ovan angivna ändamål
för närvarande icke kunde tillkomma annan lärare än ordinarie lärare — såväl
folkskol- som läroverkslärare — varför i fråga om extra ordinarie lärare
behov av särskilda bestämmelser under alla förhållanden skulle uppstå. Även
om goda skäl kunde åberopas till förmån för att lärare finge åtnjuta oavkortad
lön under tjänstledighet för genomgående av kurs för hjälpklasslärare,
ansåge sig utredningen likväl med hänsyn till det ovan anförda icke
kunna förorda en sådan anordning.
Vid övervägande av frågan örn storleken av det löneavdrag, som rimligen
borde ifrågakomma under lärares tjänstledighet för ifrågavarande ändamål,
hade man vid en tillämpning av de i civila avlöningsreglementet föreskrivna
grunderna närmast att välja emellan A-avdrag och B-avdrag. A-avdrag tilllämpades
bland annat vid tjänstledighet på grund av sjukdom samt vid ledighet
i vissa fall för offentligt uppdrag. Därest — vilket syntes riktigt — hänsyn
skulle tagas till de avlöningsgrunder, som enligt civila avlöningsreglementet
och civila icke-ordinariereglementet numera gällde för ordinarie respektive
extra ordinarie läroverkslärare, komme man, såsom av det följande
framginge, till en tillämpning av B-avdrag vid folkskollärares tjänstledighet
för genomgående av kurs för hjälpklasslärare.
De nyssnämnda, för statsanställda lärare gällande avlöningsgrunderna innebure
följande:
Lärare skulle vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas B-avdrag
för tid, varunder han
idkade studier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne eller
idkade studier eller bedreve arbete, som av Kungl. Majit prövades vara av
betydelse för undervisningsväsendet, eller
idkade studier eller bedreve arbete, som av skolöverstyrelsen prövades vara
av betydelse för lärarens kompetens för viss uppgift eller befattning inom den
skolform, vid vilken läraren vore anställd.
Vad sålunda stadgats gällde, i fråga örn ordinarie lärare, för sammanlagt
högst 180 dagar av den tid läraren innehade befattning inom en och samma
lönegrad samt, i fråga om extra ordinarie lärare, för sammanlagt högst 120
dagar av den tid, varunder läraren innehade extra ordinarie anställning.
Örn de blivande bestämmelserna angående folkskollärares löneavdrag vid
tjänstledighet komme att utformas i anslutning till de ovannämnda för läroverkslärare
gällande, syntes tjänstledighet för genomgående av kurs för
hjälpklasslärare böra hänföras till ledighet för studier eller arbete, som prövades
vara av betydelse för lärarens kompetens för viss uppgift eller befattning
inom den skolform, vid vilken läraren vore anställd, och följaktligen
böra vara förenad med skyldighet att å lönen vidkännas B-avdrag. Den prövning
av skolöverstyrelsen, som utgjorde en förutsättning för att sådant avdrag
skulle få tillämpas, syntes kunna anses fullgjord i och med att överstyrelsen
utsåge vederbörande liirare till kursdeltagare. Med avseende på den
ovan omförmälda tidsbegränsningen till 120 dagar i fråga örn extra ordinarie
Bihang till riksdagens ''protokoll 101$. 1 saini. Nr 202.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
lärare borde framhållas, att skolöverstyrelsen lämpligen syntes böra erhålla
bemyndigande att i fråga örn sådan lärare i förekommande fall utsträcka den
tid, för vilken B-avdrag finge tillämpas, intill en hel vårtermin, d. v. s. den
tidsperiod, som utbildningskursen för hjälpklasslärare förutsattes skola omfatta.
Skolutredningen har ytterligare föreslagit, att ett belopp av förslagsvis
10,000 kronor måtte anvisas till stipendier åt deltagare i kurser för hjälpklasslärare.
I det föregående hade utredningen förordat, att ordinarie och extra ordinarie
lärare skulle under tjänstledighet för deltagande i kurs för hjälpklasslärare
å lönen vidkännas B-avdrag, varigenom mer än hälften av avlöningen
å lärartjänsten skulle utgå oavkortad. Därjämte hade utredningen uttalat
sig för att stipendium skulle kunna tilldelas kursdeltagare. Vid utmätande
av stipendiebeloppen syntes hänsyn böra tagas till om kursdeltagare under
tiden för kursen ägde behålla någon del av honom eljest tillkommande lärarlön.
Där så vore fallet, borde stipendium utgå med lägre belopp än i övriga
fall. Vidare syntes stipendium till kursdeltagare, som vore bosatt å kursorten,
böra utgå med lägre belopp än det som tilldelades andra kursdeltagare.
I vissa fall syntes säkerligen numera en höjning av de av seminariesakkunniga
föreslagna beloppen visa sig nödvändig, detta främst med hänsyn till
de ökade levnadskostnaderna men även till att under nuvarande förhållanden
bidrag till kostnadernas täckande från kommuner eller enskilda sammanslutningar
icke syntes kunna påräknas i samma utsträckning som förut.
I avvaktan på närmare erfarenhets vinnande föresloge utredningen, att
till stipendier för deltagare i kurser för hjälpklasslärare anvisades ett belopp
av förslagsvis 10,000 kronor. Fördelningen av beloppet syntes böra ske genom
skolöverstyrelsens försorg.
Skolöverstyrelsen har beträffande den föreslagna utbildningskursen hävdat,
att för kursdeltagarnas praktiska övningar borde inom övningsskolan
vid folkskoleseminariet i Stockholm anordnas en särskild hjälpklass.
Överstyrelsen hade i sitt utlåtande över seminariesakkunnigas förslag framhållit,
att ifrågavarande utbildningskurs borde få ingå som ett led i seminariets
övriga verksamhet och sålunda ställas under vederbörande rektors ledning
i stället för, såsom de sakkunniga tänkt sig, under tillsyn av en särskild
kursstyrelse. Denna åsikt vidhölle överstyrelsen fortfarande, och det syntes,
som om även skolutredningen delade den. Men förutsättningen för en sådan
anordning borde enligt överstyrelsens mening vara, att en hjälpklass anordnades
i samband med seminariets övningsskola. Det syntes nämligen icke
vara möjligt för rektor att öva den nödvändiga tillsynen över kursdeltagarnas
praktiska övningar, om — såsom skolutredningen föresloge — dessa
skulle vara förlagda till hjälpklass i någon av stadens folkskolor och ej i
seminariets lokaler. Någon större kostnadsökning syntes icke heller behöva
uppstå, örn seminariet erhölle egen hjälpklass med därtill hörande lärarbefattning,
som åtminstone tills vidare syntes böra besättas med extra ordinarie
innehavare. Samtidigt inbesparades nämligen en motsvarande tjänst
vid Stockholms folkskolor. Det måste därtill anses vara till fördel för seminariets
lärarutbildning i övrigt, örn vid densamma funnes en särskild hjälpklass,
där seminariets elever kunde i vuss omfattning få stifta bekantskap
med undervisningen även av psykiskt efterblivna.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Statskontoret har anfört, att, därest kursverksamhet för utbildning av
hjälpklasslärare komme till stånd, borde det övervägas, om icke den längre
kursen skulle kunna göras mindre omfattande. Vad anginge fortbildningskursen
ansåge statskontoret, att denna borde utan större olägenheter kunna
helt förläggas till ferietid.
I fråga örn lärarnas löneförmåner under ledighet för genomgående av under
lästermin anordnad kurs för hjälpklasslärare har statskontoret förordat
oavkortad lön.
Då det läge i vår folkundervisnings intresse, att erforderligt antal lärare
med särskild utbildning som hjälpklasslärare stöde till folkskolans förfogande,
syntes det bäst överensstämma med principerna om avlöning under
tjänstledighet, att lärarna för den av utredningen förordade utbildningen
icke finge vidkännas avdrag å sina löneförmåner. I fall av behov syntes för
sådan händelse även extra ordinarie lärare böra medgivas rätt uppbära
oavkortad lön. Efter genomgången kurs borde läraren vara skyldig att, då
så påkallades, inom det egna skoldistriktet åtaga sig undervisning i hj alppass.
Beträffande frågan örn understöd åt deltagarna i de föreslagna utbildningskurserna
har statskontoret föreslagit, att befattningshavare, som icke
vore bosatt å kursorten, inom ramen av ett för ändamålet anvisat bestämt
anslag av 10,000 kronor erhölle tjänstgöringstraktamente av lämplig storlek,
högst 3 kronor 50 öre för dygn för familjeförsörjare och 2 kronor för
dygn för annan lärare. Åt lärare, som vore bosatt å kursorten, syntes understöd
icke vara påkallat.
Allmarma lönenämndens majoritet har icke ansett sig kunna ansluta sig
till skolutredningens förslag i fråga örn ordinarie lärares löneförmåner under
tjänstledighet för genomgående av kurs för hjälpklasslärare utan förordat,
att sådan lärare skulle under ledigheten äga uppbära oavkortad lön, varvid
dock borde föreskrivas skyldighet för läraren att under viss tid, förslagsvis
ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass. I fråga om extra ordinarie lärare
har lönenämnden tillstyrkt skolutredningens förslag örn lön med Bavdrag
under tjänstledighet för ifrågavarande ändamål.
Lönenämnden ville framhålla, att ordnandet av undervisning åt psykiskt
efterblivna barn vore en social angelägenhet av betydande vikt. Det måste
fördenskull enligt lönenämndens mening tillses, att lärare särskilt uppmuntrades
att ställa sig till förfogande för meddelande av hjälpklassundervisning,
bland annat genom att beredas tillfälle att utan löneförlust erhålla tjänstledighet
från innehavande lärartjänst i och för genomgående av erforderlig
utbildningskurs. Lönenämnden ville särskilt erinra, att ordinarie lärare, som
antagits såsom elev vid Ericastiftelsens läkepedagogiska seminarium i Stockholm,
tidigare — innan statsfinansiella skäl föranlett inskränkningar — av
Kungl. Majit plägat medgivas rätt att under erforderlig tjänstledighet åtnjuta
oavkortad lön å egen tjänst under högst sex månader. Det syntes lönenämnden
icke opåkallat att ifrågasätta motsvarande förmån för de lärare,
som underginge utbildning till hjälpklasslärare. Erinras kunde för övrigt, att
tjänsteman inom allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken,
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
vilken åtnjöte tjänstledighet för deltagande såsom elev i utbildningskurs vid
verket, härunder ägde åtnjuta oavkortad lön. Under hänvisning till det anförda
föresloge lönenämnden alltså att, vid tillämpningen av blivande bestämmelser
angående löneavdrag för ordinarie folk- eller småskollärare under
tjänstledighet, sådan ledighet som föranleddes av genomgående av kurs för
utbildning av hjälpklasslärare måtte bli förenad med rätt för läraren att därunder
åtnjuta oavkortad lön, varvid tillika borde föreskrivas skyldighet för
läraren att under viss tid, förslagsvis ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass.
Lönenämnden förutsatte härvid, att ordinarie lärare jämte nämnda
förmån av oavkortad lön skulle bibehålla den rätt att erhålla stipendium
under utbildningstiden, som enligt skolutredningens förslag skulle tillkomma
honom. Vad åter anginge extra ordinarie lärare — för vilka rätt till oavkortad
lön under studier icke förefunnes — tillstyrkte lönenämnden skolutredningens
förslag om lön med B-avdrag under tjänstledighet för ifrågavarande
ändamål.
Tre ledamöter av lönenämnden ha icke ansett sig kunna biträda majoritetens
förslag, att ordinarie lärare skulle under tjänstledighet för deltagande i
utbildningskurs för hjälpklasslärare åtnjuta oavkortad lön, utan anslutit sig
till skolutredningens förslag härutinnan.
Stockholms hjälpskoleföretling har förordat inrättande av en särskild hjälpklassavdelning
inom övningsskolan vid Stockholms folkskoleseminarium. Örn
kursdeltagarnas hela hospitering i hjälpklasser och handledning i undervisning
förlädes till Stockholms stads hjälpklasser, syntes detta bli alltför betungande
för dessa, så att den ömtåliga undervisningen i dessa klasser komme att förryckas.
Föreningen har vidare betonat, att, då särskilt arvode icke föreslagits
skola utgå för undervisning i hjälpklass, det torde vara nödvändigt, örn hjälpklasserna
skulle kunna rekryteras med för denna undervisning utbildade lärare,
att kursdeltagarna erhölle så stora stipendier, att de finge kompensation
för löneavdragen.
j) Hjälpklasslärarnas tjänstgöring.
Skolutredningen har föreslagit, att lärare, som undervisar i hjälpklass,
skall vara skyldig att meddela undervisning till en omfattning, som med
4 veckotimmar understiger den undervisningsskyldighet som enligt avlöningsreglementet
gäller för lärare av motsvarande slag, vilken undervisar
i normalklass. Om särskilda förhållanden därtill föranleda, skall skolöverstyrelsen
äga medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten med ytterligare
högst 4 veckotimmar i den mån, som undervisningen utan kostnad för
statsverket under motsvarande antal veckotimmar i stället meddelas av
annan lärare med erforderlig kompetens. Småskollärare, som efter vederbörligt
medgivande tjänstgör i hjälpklassavdelning som omsluter även någon
del av folkskolestadiet, bör vidare enligt skolutredningen likställas i lönehänseende
med biträdande lärare vid folkskola.
1932 års seminariesakkunniga hade ansett, att de i hjälpklass tjänstgörande
lärarna borde erhålla ett extra lönetillägg av 300 kronor för år såsom skä
-
21
Kungl. May.ts proposition Nr 292.
lig kompensation för dels deras särskilda utbildning, dels den mera betungande
tjänstgöringen i hjälpklass jämfört med vanlig klass.
Skolutredningen ville erinra, att frågan om särskilda arvoden för undervisning
i hjälpklass varit föremål för uttalande av riksdagen. I skrivelse den
9 juni 1939, nr 370, hade riksdagen sålunda anfört bland annat, att den hade
sig bekant, att efter ikraftträdandet av 1937 års lönereglering tvekan på
olika håll uppstått, huruvida skoldistrikten ägde rätt att utbetala kommunala
lönetillägg åt hjälpklasslärare, vilket haft till följd att vissa skoldistrikt
funnit sig sakna befogenhet att gälda dylika lönetillägg, medan andra ansett
sig befogade därtill. Att lönetillägg sålunda av vissa kommuner utgivits för
ifrågavarande ändamål kunde vara förklarligt med hänsyn till de rekryteringssvårigheter,
som på grund av hjälpklassundervisningens speciella art
kunde föreligga. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Majit ägnade uppmärksamhet
åt detta spörsmål och, därest så befunnes befogat, vidtoge det förtydligande
av gällande bestämmelser, som kunde anses påkallat.
För egen del ville utredningen med avseende på denna fråga framhålla, att
seminariesakkunnigas förslag angående särskilt lönetillägg åt hjälpklasslärare
avsetts skola förbindas med bland annat det villkoret för åtnjutande
av statsbidrag till sådant tillägg, att läraren antingen ägde godkänd utbildning
för undervisning i hjälpklass eller ock av skolöverstyrelsen förklarats
behörig att bestrida sådan undervisning. Utredningen hade emellertid icke
ansett sig böra för närvarande ifrågasätta, att viss utbildning skulle utgöra
villkor för anställning såsom hjälpklasslärare. Med hänsyn härtill ävensom
till det förhållandet, att det syntes mest förenligt med grunderna för civila
avlöningsreglementet att så vitt möjligt undvika särskilda lönetillägg, funne
utredningen sig — åtminstone för närvarande — icke kunna förorda, att
hjälpklasslärare tillerkändes kontant gottgörelse vid sidan av dem eljest tillkommande
lärarlön.
Å andra sidan vore det uppenbart, att något slags förmån borde erbjudas
dem, som skaffade sig ifrågavarande extra utbildning. Det läge i vår folkundervisnings
intresse, att erforderligt antal lärare med särskild utbildning
såsom hjälpklasslärare stöde till folkskolans förfogande, och de enskilda
lärarna borde fördenskull på ett eller annat sätt uppmuntras att skaffa sig
sådan utbildning. Såsom en utväg för vinnande av detta syfte ville utredningen
förorda, att lärare, som undervisade i hjälpklass, skulle ha rätt att
erhålla viss minskning i sin undervisningsskyldighet i jämförelse med den
som skulle ha ålegat dem såsom lärare i normalklass.
Utredningens ståndpunkttagande i denna fråga hade föranletts dels av
tanken på de i hjälpklasserna föreliggande speciella förhållandena, vilka betingades
av lärjungematerialets beskaffenhet och gjorde själva arbetet särskilt
påfrestande för läraren, dels av den större omvårdnad, framför allt i
socialt hänseende, som måste fordras av lärare i hjälpklass i jämförelse med
lärare i skolans normalklasser.
Enligt för närvarande gällande avlöningsreglemente för lärare vid folkoch
småskolor utgjorde undervisningsskyldigheten för högst 39 veckor av
värjo redovisningsår: för folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande
lärare vid folkskola ävensom sådan småskollärare, till vilken även
hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, 30 veckotimmar
samt för annan småskollärare 28 veckotimmar. Utredningen föreslogc, att
undervisningsskyldigheten för liirare i hjälpklass fastställdes att vara 4
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr %92.
veckotimmar lägre än den som nu vore eller som efter den 1 juli 1942 komme
att bli gällande för lärare i normalklass.
Enligt gällande bestämmelser hade vederbörande skolstyrelse, vederbörande
folkskolinspektör samt skolöverstyrelsen vissa befogenheter med avseende
å medgivande av minskning i folk- och småskollärares författningsenligt
bestämda undervisningsskyldighet. Ur skilda synpunkter syntes det
av vikt, att hjälpklasslärares normala undervisningsskyldighet bestämt fixerades
i vederbörande författning. Det syntes därför icke lämpligt, att ifrågavarande
förhållande i allmänhet reglerades genom en tillämpning av bestämmelserna
angående nedsättning i vissa fall av eljest gällande undervisningsskyldighet.
I vissa speciella fall syntes däremot, såsom i det följande komme
att beröras, nedsättningsmöjligheter kunna ifrågakomma även för hjälpklasslärare.
Vid en tillämpning av för närvarande gällande grunder skulle ovan föreslagna
allmänna bestämmelser innebära, att för folkskollärare, som undervisade
i hjälpklass, undervisningsskyldigheten skulle utgöra (30 — 4 =) 26
och för småskollärare, som undervisade i sådan klass, (28 — 4 =) 24 veckotimmar.
I detta sammanhang ville utredningen beröra spörsmålet örn småskollärarinnas
tjänstgöring i hjälpklass på högre stadium än som motsvarade det
vanliga småskolstadiet. Enligt § 23 mom. 5 folkskolestadgan ägde skolrådet
att, när förhållandena det påkalla, vidtaga nödiga förändringar uti arten av
lärares tjänstgöring, varvid dock skulle iakttagas, att tjänstgöringen huvudsakligen
skulle vara förlagd för folkskollärare och biträdande lärare till folkskolstadiet
och för småskollärare till småskolstadiet. Av från folkskolinspektörerna
infordrade uppgifter framginge, att under läsåret 1939/40 småskollärarinna
i icke så få fall bestritt undervisning jämväl eller rent av uteslutande
på hjälpklassernas folkskolstadium. Ehuru regeln borde vara, att
undervisningen i hjälpklass, som omslöte folkskolstadiet, handhades av folkskollärare
och att undervisningen i sådan klass, som innefattade småskolstadiet,
ombesörjdes av småskollärare, ville utredningen icke förneka, att
det i vissa fall kunde vara av värde, att småskollärare finge följa sin klass
även upp på folkskolstadiet. En sådan anordning syntes emellertid böra i
varje särskilt fall underställas vederbörande folkskolinspektörs prövning.
Småskollärare, som efter vederbörligt medgivande tjänstgjorde i hjälpklassavdelning
som omslöte även någon del av folkskolstadiet, syntes böra i
lönehänseende likställas med biträdande lärare vid folkskola. Vid fortsatt
oförändrad tillämpning av nu gällande avlöningsgrunder innebure detta
bland annat, att den ifrågavarande läraren dels finge åtnjuta lönetillägg med
belopp motsvarande, för år räknat, löneskillnaden inom vederbörande ortsgrupp
mellan den löneklass, läraren tillhörde, och närmast högre löneklass,
dels finge en undervisningsskyldighet av (30 — 4 =) 26 veckotimmar.
De allmänna grunder för undervisningsskyldighetens bestämmande för
hjälpklasslärare, som utredningen i det föregående angivit, förutsattes skola
vara de normalt gällande. Därutöver syntes emellertid, för hjälpklasslärare
såsom för andra lärare, möjlighet böra förefinnas att i det särskilda fallet
medgiva nedsättning i den enligt avlöningsreglementet gällande undervisningsskyldigheten.
Den av utredningen för hjälpklasslärare föreslagna normala undervisningsskyldigheten
innebure i förhållande till den för lärare i allmänhet gällande
23
Kungl. Majits proposition Nr 292.
en reducering, som motsvarade den högsta nedsättning, vilken enligt § 2
inom. 2 i gällande avlöningsreglemente kunde medgivas av vederbörande
skolstyrelse och folkskolinspektör. Det syntes utredningen under sådana förhållanden
tillräckligt, att i de fall, då nedsättning i den för hjälpklasslärare
ovan föreslagna undervisningsskyldigheten kunde ifrågakomma, denna nedsättning
begränsades till fyra veckotimmar och gjordes beroende av skolöverstyrelsens
medgivande.
Utredningen ville erinra, att frågan om minskning i folkskollärares undervisningsskyldighet
i anledning av viss tjänstgöring i hjälpklass varit föremål
för riksdagens prövning. Sedan Stockholms folkskoledirektion hemställt att
en folkskollärarinna, som vore anställd såsom särskild föreståndare för hjälpklasserna
vid Stockholms folkskolor, måtte — utan hinder av avlöningsreglementets
bestämmelser — få åtnjuta inskränkning i sin undervisningsskyldighet
till 12 veckotimmar, hade frågan upptagits till behandling i propositionen
1939: 252. Föredragande departementschefen hade härvid förklarat
sig icke ha något att invända mot bifall till den i ämnet föreliggande
framställningen. Därest riksdagen icke framställde någon erinran häremot,
syntes det få ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser.
Departementschefen hade vidare framhållit, att vissa likartade fall
kunde tänkas uppkomma, och ansett sig böra utgå från att Kungl. Majit
skulle''äga att, efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena,
utan riksdagens hörande meddela undantag från gällande bestämmelser
rörande undervisningsskyldighetens omfattning. Departementschefen
hade dock förutsatt, att återhållsamhet bomme att iakttagas vid prövning
av framställningar av denna art. Riksdagen hade förklarat sig intet ha att
erinra mot att viss inskränkning i undervisningsskyldigheten — på sätt
departementschefen ifrågasatt — medgåves föreståndare för hjälpklasser.
Mot vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört hade riksdagen
icke funnit något att invända. Liksom departementschefen hade riksdagen
förutsatt, att återhållsamhet bomme att iakttagas vid prövning av
framställningar av berörda art.
Skolöverstyrelsen har icke ansett sig böra avstyrka utredningens förslag
angående hjälpklasslärarnas undervisningsskyldighet.
Enligt utredningens förslag skulle för anställning som lärare i hjälpklass
icke med nödvändighet fordras, att vederbörande genomgått särskild utbildningskurs
för ändamålet. Den s. k. förmånen med avkortad undervisningsskyldighet
skulle emellertid tydligen tillkomma alla hjälpklasslärare, då i
detta avseende icke syntes kunna göras någon åtskillnad mellan de särskilt
utbildade och de övriga. För dessa sistnämnda skulle skälet för avkortningen
alltså uteslutande vara den speciella påfrestning, som vore förenad med
arbetet i hjälpklass, och den större omvårdnaden i socialt hänseende, som
skulle fordras av dem. Fråga vore emellertid, örn det kunde anses vara en
större påfrestning att undervisa cn avdelning, bestående av omkring 12 barn,
även örn dessa stöde intellektuellt lågt, än en avdelning på 30—35 mera normalt
begåvade barn, fördelade på olika stadier i B 2- och B 1-skolor, eller ett
25-tal barn i en B 3-skola. Arbetet i folkskolan kunde nied hänsyn til! olika!
skolformer och andra förhållanden vara i hög grad olika betungande för
läraren, och den sociala omvårdnad, som även lärare i normalskolor mången
gång måste ägna sina elever, kunde vara mycket växlande, men det hade
trots detta aldrig ifrågasatts någon skillnad beträffande tjänstgöringsskyldigheten
med anledning därav.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Överstyrelsen hade velat giva uttryck åt nu anförda synpunkter men
hade därmed icke velat bestrida, att arbetet i en hjälpklass stundom av
lärarna ansåges vara psykiskt deprimerande och i följd därav mera betungande
än motsvarande undervisning i normalklass. Ofta krävde också de psykiskt
efterblivna eleverna mera omvårdnad utanför det egentliga skolarbetet.
Slutligen hade sig överstyrelsen väl bekant, att det i vissa skoldistrikt
varit förenat med svårigheter att erhålla för hjälpklassundervisning villiga
och lämpliga lärare. Överstyrelsen ansåge sig därför icke böra avstyrka skolutredningens
förslag på förevarande punkt.
Skolöverstyrelsen har icke framställt erinran mot förslaget, att småskollärare,
som efter vederbörligt medgivande tjänstgjorde i hjälpklassavdelning,
som innefattade även någon del av folkskolestadiet, skulle i lönehänseende
likställas med biträdande lärare vid folkskola.
Statskontoret har icke funnit anledning tillstyrka någon särskild kompensation
åt lärare i hjälpklass.
Vidkommande frågan om särskild kompensation åt lärare i hjälpklass
finge statskontoret uttala, att ämbetsverket bland annat med hänsyn till
vad ämbetsverket förordat i fråga om befattningshavarnas avlöning under
utbildningstiden icke kunde finna anledning tillstyrka kompensation vare
sig i form av kontant ersättning eller genom nedsättning i undervisningsskyldigheten.
Särskilt kunde framhållas, att de skäl, som åberopats för nedsättning
av undervisningsskyldigheten icke kunde anses bärande för ett
bifall till förslaget härom. Av vad sålunda anförts syntes framgå, att statskontoret
icke heller kunde tillstyrka några speciella förmåner åt småskollärare
med tjänstgöring i hjälpklassavdelning, som omslöte även en del av
folkskolestadiet. Statskontoret föreställde sig för övrigt, att ett sammanförande
med småskolebarn under en småskollärarinna av folkskolestadiets
lärjungar i regel syntes komma att avse allenast barn i de närmast över
småskolestadiet liggande klasserna, en anordning vilken syntes vara fullt
naturlig med hänsyn till den enklare undervisning, som skulle meddelas i
hjälpklass.
Allmänna lönenämnden har biträtt skolutredningens förslag om nedsättning
av undervisningsskyldigheten för lärare i hjälpklass. Förslaget att
småskollärarinna med tjänstgöring i hjälpklassavdelning, som omslöte jämväl
någon del av folkskolestadiet, i lönehänseende skulle likställas med biträdande
lärare i folkskola har lönenämnden lämnat utan erinran.
Stockholms hjälpskolefmening har framhållit som önskvärt ur arbetets
synpunkt, att undervisningsskyldigheten för lärare i hjälpklass under inga
förhållanden överstege 26 timmar i folkskolan och 24 timmar i småskolan.
k) Anordnande av särskild hjälpundervisning,
där hjälpklass icke inrättats.
Slwlutredningen har föreslagit, att på ort, där undervisning i särskild
hjälpklass icke kunnat beredas psykiskt efterblivna barn, särskild hjälpundervisning
skulle i form av speciella lektioner under visst antal
timmar i veckan kunna anordnas för sådana barn. Till ledning för skol
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''292.
distrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning, skalle tjäna av
skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Till avlönande av timlärare, som
meddelade sådan hjälpundervisning, skulle skoldistrikt äga för högst fyra
lärartimmar i veckan vid viss skola åtnjuta statsbidrag enligt de bestämmelser,
som gällde beträffande statsbidrag till avlöning åt timlärare vid
folkskola respektive småskola eller mindre folkskola, och under villkor i
övrigt, att antalet lärjungar i skolan vid läsårets början överstege 12. Den
särskilda hjälpundervisningen har beträffande såväl folk- som småskollärare
ansetts böra före slöjdundervisningen inräknas i lärarnas normala undervisningsskyldighet.
En organisation av hjälpundervisningen, som byggde på särskilda hjälpklasser,
borde genomföras i de skoldistrikt, där skolväsendets omfattning
och övriga förhållanden så medgåve. Framför allt vore detta fallet beträffande
flertalet städer och de större, stadsliknande samhällena. Vad landsbygden
beträffade vore frågan emellertid betydligt mera komplicerad. Ett
mera allmänt upprättande av hjälpklasser även för landsbygdens barn förutsatte
centralisering av hjälpundervisningen i sådan omfattning, att betydande
hinder och svårigheter därvid skulle möta. I den mån en dylik
centralisering kunde komma till stånd med användande av på lämpligt
sätt anordnade skolskjutsar och för rimliga kostnader kunde emellertid
dylika anordningar utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av frågan.
Med hänsyn till det ringa barnantal och de långa skolvägar, örn vilka det
bär bleve fråga, syntes det dock i allmänhet icke vara möjligt eller ur kostnadssynpunkt
försvarligt att medelst särskilda skolskjutsar sammanföra
psykiskt efterblivna barn från olika skolområden till centralt förlagda
hjälpklasser.
Det av seminariesakkunniga framförda förslaget, att psykiskt efterblivna
barn på landsbygden skulle för erhållande av hjälpundervisning kunna inackorderas
i enskilda hem eller i skolhem, syntes utredningen vara värt att
beakta. Emellertid syntes även sådana åtgärder endast i förhållandevis
ringa utsträckning kunna genomföras. Dylik inackordering syntes i främsta
rummet böra ifrågakomma beträffande barn av här ifrågavarande kategori,
som på grund av vanvård ändock måste omhändertagas för samhällsvård.
I andra fall borde anordnandet av hjälpundervisning på detta sätt göras
beroende av målsmännens önskemål och samtycke. Därvid borde icke bortses
från betydelsen av att även de barn, om vilka det här vore fråga, finge
växa upp i goda föräldrahem på landsbygden, där de kunde följa och deltaga
i de dagliga göromålen. Aven av finansiella skäl syntes ett internatsystem
knappast annat än i mindre omfattning kunna utnyttjas vid införandet
av hjälpundervisning för de efterblivna bland landsbygdens barn.
I det föregående hade utredningen påpekat nödvändigheten av att landsbygdens
skolor befriades från den belastning, som de sinnesslöa barnens
närvaro där innebure, och föreslagit bestämmelser i detta syfte. Därutöver
hade det för utredningen framstått såsom synnerligen angeläget att undersöka,
huruvida icke hjälpldassundervisningen kunde kompletteras med andra
åtgärder i syfte att bereda något slag av hjälpundervisning även åt de debila
landsbygdsbarn, som eljest skulle bli utan särskild undervisning. I den
mån särskild hjälpundervisning för dessa barn kunde ordnas, vore en motsvarande
ökning av folkskolans bärkraft att vänta.
26
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.
Utredningen ville framhålla, att centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening ävensom vissa folkskolinspektörer hade föreslagit, att
hjälpklassmässiga barn, där förhållandena ej lämpligen medgåve, att hjälpklasser
inrättades, skulle under vissa timmar beredas särskild undervisning,
medan de i övrigt undervisades tillsammans med de normalt begåvade
barnen. Att denna möjlighet stöde till buds, vore enligt utredningens
mening av stor betydelse, när det gällde att avhjälpa det behov av hjälpundervisning,
som förelåge i fråga om intellektuellt efterblivna barn i landsbygdens
skolor.
Det förekomme i icke ringa utsträckning inom folkskolan, att läraren
meddelade särskild hjälpundervisning utanför skolans dagliga undervisningstid
åt psykiskt efterblivna barn inom läraravdelningen, vilka icke
kunde följa med vid den gemensamma klassundervisningen. Denna särskilda
undervisning folie utom ramen för lärarens tjänstgöringsskyldighet
och vore i regel icke förbunden med någon ersättning.
Undervisning i särskild hjälpklass måste anses ur skilda synpunkter vara
den bästa formen för meddelande av kunskaper åt de psykiskt efterblivna
barnen. Där omständigheterna medgåve inrättandet av hjälpklass, borde
sådan klass därför också komma till stånd. I andra hand borde emellertid
jämväl den utvägen stå öppen, att särskild undervisning i form av speciella
lektioner infördes för de psykiskt efterblivna barnen. En sådan anordning
bomme otvivelaktigt att innebära en väsentlig förstärkning av de
psykiskt efterblivna barnens undervisning i flertalet skoldistrikt på landsbygden,
där en centralisering av hjälpundervisningen skulle vara förenad
med stora svårigheter och kräva betydande kostnader. Det syntes sålunda
angeläget, att ifrågavarande förfaringssätt i större omfattning prövades.
En anordning med speciella lektioner för psykiskt efterblivna barn — i
det följande betecknad såsom särskild hjälpundervisning — syntes ur pedagogisk
synpunkt närmast jämförlig med de förstärkningsåtgärder, som numera
med statsbidrag anordnades vid skolformer nied flerklassiga liiraravdelningar
och högt barnantal och vilka enligt säkra erfarenheter givit mycket
tillfredsställande resultat. Enligt kungörelse den 19 april 1940 (nr 252)
gällde i sistnämnda hänseende bland annat följande.
Vid folkskola av Beorin, mindre folkskola av D 1-form och småskola av
b-form ägde skoldistrikt till förstärkande av undervisningen under visst
antal timmar i veckan, dock utan att det eljest föreskrivna antalet veckotimmar
för lärjungarna därigenom minskades, uppdela lärara vdelning i
en högre och en lägre grupp, alltefter det stadium lärjungarna tillhörde,
för meddelande av skild undervisning i sådana ämnen, vilka i mindre grad
lämpade sig för behandling under de gemensamma lärotimmarna. Till ledning
för skoldistrikt, som önskade förstärka undervisningen på nämnt sätt,
skulle tjäna av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Till avlönande av
timlärare för meddelande av sådan skild undervisning finge statsbidrag utgå
enligt vanliga villkor, dock under iakttagande jämväl av att statsbidrag
utginge för högst fyra veckotimmar för varje ifrågakommande läraravdelning
samt att antalet lärjungar vid höstterminens början överstege visst,
för de olika skolformernas läraravdelningar närmare angivet tal. I de av
skolöverstyrelsen enligt det ovan sagda utfärdade anvisningarna framhölles
bland annat, att det särskilt voro ämnena modersmålet och räkning, som
borde ifrågakomma för skild undervisning, samt att den särskilda undervisningen
av klass eller klassgrupp i främsta rummet skulle bestridas av
27
Kungl. Marits proposition Nr 292.
vid skolan anställd lärare, varvid för undervisning av klass 3 respektive
klasserna 3—4 småskollärarinna kunde anlitas. Skoldistrikt, som önskade
vidtaga förstärkningsanordningar av här ifrågavarande slag, hade att därom
göra hänvändelse till vederbörande folkskolinspektör, som i ärendet
beslutade.
Sådan särskild hjälpundervisning, varom i detta sammanhag vöre fråga,
syntes böra genomföras i viss anslutning till de grunder, som enligt det föregående
gällde i fråga om nyssnämnda förstärkningsanordningar i folkskolor
av visst slag. Följande allmänna riktlinjer syntes härvid böra tillämpas.
Förstärkningsanordningarna enligt kungörelsen 1940: 252 avsågp icke skolor
av A-form. Vid tillkomsten av nämnda anordningar hade framhållits,
att extra timlärartimmar visserligen kunde vara motiverade i samtliga skolformer,
i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens
mindre folkskola, men att till en början statsbidrag för sådan anordning
dock icke borde utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där
en lärare hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser. När det
däremot gällde den särskilda hjälpundervisningen syntes tillräcklig anledning
icke föreligga att göra skillnad mellan de olika skolformerna utan
borde hithörande bestämmelser givas generell giltighet för samtliga skolformer.
Den särskilda hjälpundervisningen kunde tänkas förlagd antingen inom
ramen av den lärarna författningsenligt åliggande undervisningsskyldigheten
eller ock utom nämnda tjänstgöring. I den man det senare vore fallet,
borde särskild timlärarersättning kunna utgå enligt de grunder, som i allmänhet
gällde för sådan ersättning. Då särskilt för ändamålet utbildad
lärare i regel icke komme att stå till förfogande, hade man att räkna med att
ifrågavarande extra undervisning komme att bestridas antingen av vederbörande
klasslärare eller av annan lärare.
Med avseende på frågan om det skolstadium, på vilket särskild hjälpundervisning
borde meddelas, finge utredningen framhålla, att det, åtminstone
till en början till dess närmare erfarenhet vunnits, syntes lämpligt att begränsa
sig till småskolstadiet och det lägre folkskolstadiet, detta främst
med hänsyn till att den ifrågavarande anordningen innebure något hittills
i stort sett oprövat. Ifrågavarande form av undervisning borde sålunda
närmast komma till användning inom klasserna 1—4.
Den särskilda hjälpundervisningen syntes som regel kunna begränsas till
läroämnena modersmålet och räkning, varvid det inom ämnet modersmålet
närmast vore läsningen, som här komme i betraktande.
Till avlönande av timlärare, som meddelade särskild hjälpundervisning,
borde kunna utgå statsbidrag enligt vanliga grunder. Detta innebure bland
annat, att — där ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda förhållanden
medgivit undantag — statsbidrag skulle kunna utgå endast örn och i den
mån samtliga lärare vid den skola, där timläraren tjänstgjorde, uppnått
stadgad maximitjänstgöring eller i förekommande fall det antal veckotimmar,
till vilket lärarens undervisningsskyldighet vederbörligen nedsatts. Såsom
speciella villkor för erhållande av statsbidrag till särskild hjälpundervisning
syntes vidare böra gälla, att nämnda undervisning bedreves under
en tid av 2 eller, örn vid undervisning omfattande mer än småskolstadiet
uppdelning i grupper ansåges erforderlig, av bligst 4 liirartimmar i veckan
för viss skola i regel omfattande såväl folk- som småskolestadiet samt att
antalet lärjungar i skolan vid höstterminens början överstege 12. Den
särskilda hjälpundervisningen förutsattes skola i allmänhet uppdelas på
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
halva lektionstimmar, förlagda till olika dagar. De barn, som deltoge i
dylik hjälpundervisning borde i regel beredas motsvarande ledighet från det
övriga skolarbetet.
Enligt anvisningar till gällande kungörelse angående statsbidrag för undervisning
i slöjd (1940: 215) ålåge det lärare att inom ramen av hans författningsenligt
bestämda undervisningsskyldighet meddela undervisning
även i ämnet slöjd. Slöjdundervisningen skulle i enlighet härmed så ordnas,
att särskilt statsbidrag för slöjd i så stor utsträckning som möjligt undvekes.
Om vid vederbörande skola funnes statsunderstödda timlärartimmar
i annat läroämne än slöjd och hushållsgöromål, borde emellertid lärarens
tjänstgöringsskyldighet i första hand utfyllas med dylik timlärarundervisning
och icke med slöjdundervisning; dock att småskollärarinnas tjänstgöringsskyldighet
borde kunna i första hand utfyllas med slöjdundervisning,
därest statsunderstöd jämlikt kungörelsen 1940: 252 utginge till förstärkningsundervisning
på folkskolstadiet.
Ovan hade framhållits, att den särskilda hjälpundervisningen förutsattes
i vissa fall kunna förläggas inom ramen av lärarnas författningsenliga undervisningsskyldighet.
Med avseende å det inbördes förhållandet mellan
nämnda särskilda undervisning och slöjdundervisningen borde framhållas,
att den särskilda undervisningen syntes böra före slöjden inräknas i lärarnas
tjänstgöringsskyldighet. Detta borde, i motsats till vad som gällde enligt
de nyssnämnda anvisningarna, gälla även beträffande småskollärare. Då
de barn, varom bär vore fråga, i allmänhet förutsattes tillhöra småskolstadiet,
vore det ur pedagogisk synpunkt riktigast, att ifrågavarande särskilda
hjälpundervisning handhades av småskollärare. Det bleve då också naturligt,
att nämnda undervisning före slöjden inräknades i sistnämnda lärares
undervisningsskyldighet.
Slutligen borde påpekas, att den merkostnad, som skulle åsamkas statsverket
genom ett anordnande på nu angivet sätt av särskild hjälpundervisning
för psykiskt efterblivna barn, uppenbarligen bleve ringa i förhållande
till kostnaderna för upprättande av särskilda hjälpklasser i förening
med en långt gående centralisering medelst skolskjutsar eller inackordering.
Det förutsattes, att skolöverstyrelsen skulle äga utfärda anvisningar till
ledning för skoldistrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning av
nu angivet slag. Såsom allmänt villkor borde därvid föreskrivas, att statens
vederbörande folkskolinspektör funnit sådan undervisning behövlig vid viss
skola. I ifrågavarande anvisningar syntes dessutom bland annat böra meddelas
erforderliga närmare föreskrifter om villkoren för att statsbidrag
skulle kunna utgå för mer än 2 veckotimmars särskild hjälpundervisning.
Skolutredningen har icke ansett sig kunna framlägga några beräkningar
rörande kostnaderna för den föreslagna särskilda hjälpundervisningen.
1937 års folkskolutredning hade på sin tid föreslagit, att småskollärare,
som efter den 30 juni 1942 (då samtliga sådana lärare skulle uppflyttas
till 9 lönegraden, oavsett den årliga lästidens längd) komme att tjänstgöra
i skola med kortare årlig lästid än 39 veckor och som icke i sin egen undervisningsavdelning
fullgjorde en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar,
skulle om möjligt — utöver läraren i övrigt åliggande tjänstgöring — utan
särskild ersättning bland annat handhava undervisning av efterblivna eller
svagt begåvade barn under två veckotimmar. Ifrågavarande spörsmål hade
berörts i propositioner till riksdagen åren 1939, 1940 och 1941 utan att lik
-
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
väl hittills ha blivit föremål för definitivt ställningstagande från statsmakternas
sida. För närvarande vore frågan hänskjuten till övervägande av
1941 års lärarlönesakkunniga.
Med hänsyn till det läge, i vilket den nu berörda frågan sålunda för närvarande
befunne sig, och då ifrågavarande särskilda hjälpundervisning förutsattes
i stor utsträckning skola handhavas av småskollärare, syntes det
icke möjligt att i detta sammanhang framlägga några beräkningar angående
de kostnader, som kunde bliva förenade med anordnandet av sådan
undervisning. Såsom av det tidigare anförda framginge, bleve det här i allmänhet
fråga örn kostnad för ersättning till timlärare.
Skolöverstyrelsen har icke ansett sig böra avstyrka skolutredningens förslag
örn anordnande av särskild hjälpundervisning i vissa fall.
Den särskilda undervisning i modersmålet och räkning, som enligt förslaget
skulle meddelas psykiskt efterblivna några timmar i veckan vid
sidan av den vanliga skolundervisningen, vore något helt annat än hjälpklassundervisning,
ordnad efter den erkända, av professor Albert Lilius formulerade
principen »att bjuda de efterblivna barnen ett för dem avpassat
skolarbete och att befria dem från mindervärdighetskänslor och håglöshet,
som framkallats av tidigare misslyckanden». De ifrågavarande timmarna
vore huvudsakligen till för att läraren skulle få tillfälle att på extra tid söka
fylla de luckor i nämnda två huvudämnen, som funnes i de efterblivnas
vetande. Örn denna anordning hade 1932 års seminariesalckunniga uttalat
den meningen, att den icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt förbättra
de efterblivna barnens utbildning, men att den sannolikt skulle till
en viss grad förhindra eller fördröja tillkomsten av andra mera ändamålsenliga
åtgärder. Vad de psykiskt efterblivna behövde vore icke några kompletterande
lektioner i läsning, skrivning och räkning, utan i första hand en
omfattande och grundlig inövning av goda vanor samt nödig träning av
sådana färdigheter, som kunde sätta dem i stånd att i framtiden försörja
sig själva.
För sin del hade överstyrelsen funnit dessa invändningar beaktansvärda
örn också icke av den beskaffenhet, att de motiverade ett utdömande av
den speciella läsningen med s. k. svaga barn. En sådan anordning måste
tvärtom, även om den icke kunde ersätta en efter pedagogiska principer
ordnad hjälpklassundervisning, i många fall anses vara till gagn för barn,
som på grund av bristande begåvning icke kunde följa sina kamrater. Då
nu — såsom överstyrelsen i sitt tidigare utlåtande förordat — denna fråga
upptagits till förnyat övervägande, ville överstyrelsen icke avstyrka de förslag,
som i detta avseende framlagts. Överstyrelsen hade därvid särskilt
fäst sig vid den av skolutredningen föreslagna föreskriften, att ifrågavarande
särskilda hjälpundervisning vissa timmar i veckan, finge förekomma
endast »å ort, där undervisning i särskild hjälpklass icke kunnat beredas
psykiskt efterblivna barn». Denna bestämmelse syntes i viss mån utgöra en
garanti för att anordningen ej bomme att förhindra upprättandet av hjälpklasser,
där så läte sig göra.
Vad skolutredningen föreslagit i fråga om statsbidrag till här ifrågavarande
undervisningstimmar ävensom lärares skyldighet att fullgöra dylik
undervisningsskyldighet föranledde från överstyrelsens sida ingen särskild
erinran.
30
Kungl. May.ts proposition Nr 292.
Statskontoret har lämnat förevarande förslag utan erinran.
Medicinalstyrelsen har, under erinran att 1932 års seminariesakkunniga
avrått från anordnandet av enskild undervisning i sådana fall, där barnen
ej kunde placeras i hjälpklass, under motivering att denna undervisningsform
ej vore tillfredsställande och att anordnandet av sådan skulle kunna
fördröja lösningen av frågan i sin helhet, förklarat sig helt ansluta sig till
de av seminariesakkunniga framförda synpunkterna.
Undervisning av efterblivna barn borde mindre taga sikte på inlärandet
av vissa kunskaper än på allmän uppfostran och övning av praktiska färdigheter.
Därtill komme att dessa barn hade ringa förmåga att utnyttja
sin fritid på ett lämpligt och utvecklande sätt samt att i ett relativt stort
antal fall svaghet i den intellektuella utrustningen hos föräldrarna förelåge,
varför den tillsyn och uppfostran de finge i hemmen ofta vore sämre än
den som normalt begåvade barn i regel finge. Dessa förhållanden gjorde,
att den föreslagna enskilda undervisningen vore principiellt felaktig och för
de efterblivna barnen ej innebure någon förbättring jämfört med deltagande
i vanlig skolundervisning. Endast den fördelen skulle vinnas att undervisningen
av de normalt begåvade barnen befriades från dessa efterblivna
elever.
Ett sanktionerande av en dylik undervisningsform skulle därjämte med
säkerhet förhindra omhändertagandet av barnen under lämpligare former.
Så länge undervisning i någon form stöde barnen till buds i ortens skola vore
föräldrarna i stor utsträckning obenägna att sända sina barn till annan ort
för att där erhålla för dem lämpligare undervisning. Infördes en generell
bestämmelse att efterblivna barn helt skulle skiljas från undervisningen
syntes förhållandet bli ett annat. Enligt de erfarenheter medicinalstyrelsen
hade syntes en viss skillnad i inställningen härvid råda i olika delar av
landet. I norra och mellersta delarna av landet syntes ej någon större
motvilja vara att vänta mot att sända barnen till mindre skolhem eller privat
inackordering, förutsatt att vården där vore god och att barnen vid
helger och under mellanterminerna finge möjlighet att vistas i hemmen. I
södra Sverige förefölle en starkare motvilja mot en dylik anordning att
finnas, vilken dock troligen i viss mån vore möjlig att påverka genom
upplysningsverksamhet.
Tills erfarenhet vunnits om huru mycket som kunde uppnås genom anordnande
av fullgod undervisning för efterblivna barn ansåge medicinalstyrelsen
det tillrådligt att statsbidrag utginge endast till anordnande av
hjälpklasser, under de former som av skolutredningen och seminariesakkunniga
föreslagits, men ej till anordnande av enskild undervisning.
Däremot syntes enskild undervisning vara väl motiverad för sådana barn
med vanförhet, syn- eller hörseldefekter, chorea m. m., som, enligt vad de
sakkunniga framhållit, ej lämpligen borde placeras i hjälpklass, dock under
förutsättning att dessa barn ej samtidigt vore intellektuellt defekta.
Socialstyrelsen har med hänsyn till svårigheterna att under rådande tidsläge
allmänt organisera hjälpklasser med tillfredsställelse hälsat skolutredningens
förslag, att s. k. hjälpundervisning skulle kunna ställas till buds för
intellektuellt efterblivna barn även i sådana skolor på landsbygden, där
förhållandena icke medgåve, att hjälpklasser inrättades, genom särskild
31
Kungl. Marits ''proposition Nr 292.
hjälpundervisning under vissa timmar, medan undervisning i övrigt ägde
rum i de vanliga klasserna. Givetvis borde härvid beaktas, att de barn, som
även särundervisades, icke bleve överansträngda. Utan att kunna bedöma
konsekvenserna därav ville styrelsen dock framhålla önskvärdheten av att
denna särundervisning i möjligaste mån utsträcktes att omfatta flera lektionstimmar
än det relativt ringa antal, som föresloges av utredningen.
Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdelning
för barnavård har icke funnit den av skolutredningen föreslagna särskilda
hjälpundervisningen tillfredsställande för de psykiskt efterblivna barnen.
Styrelsen holle för sin del före, att en dylik extra undervisning för vissa
barn skulle ha stort värde, men framför allt för ett helt annat klientel än
de psykiskt efterblivna, nämligen för barn, som på grund av olika omständigheter,
sjukdom, inflyttning från annat skoldistrikt, svårighet i något
enskilt ämne, behövde individuell hjälp för att komma i nivå med klassen.
För psykiskt efterblivna barn syntes det däremot enligt styrelsens mening
icke vara att förorda annat än i sådana fall, då skolavdelningen hade ett så
litet antal barn, att en i viss mån individuell undervisning vore möjlig
under den för alla barnen gemensamma undervisningstiden.
Styrelsen har vidare framhållit, att ifrågavarande förslag icke toge någon
hänsyn till att de psykiskt efterblivna barnen behövde en helt annan undervisning
än den vanliga folkskoleundervisningen, samt uttalat farhågor för
att förslagets genomförande skulle kunna förhindra eller fördröja tillkomsten
av mera ändamålsenliga åtgärder.
Stockholms hjälpskoleförening har uttalat, att en anordning med extra
undervisning hade stor betydelse framför allt för ett helt annat klientel
än de psykiskt efterblivna, nämligen för barn, som på grund av olika omständigheter,
sjukdom, inflyttning från annat skoldistrikt, svårighet i enskilt
ämne och dylikt behövde individuell hjälp för att komma i nivå med
klassen. För lätt debila barn syntes också vissa fördelar kunna vinnas med
en dylik hjälpundervisning, varigenom de ej skulle behöva avskiljas från
hemmen. De mera höggradigt efterblivna barnen behövde däremot en undervisning
av helt annat slag. Föreningen ville framhålla vikten av garantier
mot att lågt stående debila eller imbecilla genom den föreslagna anordningen
kvarhölles i folkskolan.
1) Vissa frågor avseende centraliseringsanordningar.
Såsom av det föregående framgår har skolutredningen icke för närvarande
ansett sig kunna förorda, att allmänna centraliseringsanordningar vidtagas
för ordnandet av de psykiskt efterblivna barnens undervisning. Skolutredningen
har emellertid ansett, att bestämmelserna om statsbidrag till skolskjutsar
och till inackordering av skolbarn böra tillämpas jämväl för beredande
av hjälpklassundervisning. Härutinnan har utredningen anfört följande.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr <292.
Med avseende å de bestämmelser, som enligt kungörelse den 28 juni 1935
(nr 449) gällde i fråga om statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt
skolpliktiga barn, hade seminariesakkunniga förordat, att nämnda bestämmelser
måtte ändras därhän, att bidrag kunde utgå även för att bereda psykiskt
efterblivna barn möjlighet att erhålla en för dem avpassad undervisning
i hjälpklass. De sakkunniga hade såsom motivering till detta förslag
anfört, att de villkor, som vore bestämda för att statsbidrag skulle kunna
utgå, endast i undantagsfall vore för handen, då fråga uppstode om att avskilja
efterblivna barn från den skola de förut tillhört för att sända dem till
någon annan, där hjälpklass vore inrättad.
För egen del ville utredningen erinra, att enligt gällande bestämmelser
angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn
sådant bidrag företrädesvis utginge, då genom anordnande av skolskjuts
besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstode. Härutöver
stadgades emellertid jämväl följande:
Anordnas skolskjutsar för beredande av undervisning av barn i skola av
högre skolform än den, barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande
av förbättring av skolväsendet, och äro kostnaderna härför jämförelsevis
ringa, må, örn skolförbättringen på annat sätt icke skulle kunna
ernås utan större kostnader än skolskjutsarna betinga, statsbidrag kunna
utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta besparingar i det allmännas
utgifter för skolväsendet uppstå.
Avfattningen av den sist anförda bestämmelsen syntes enligt utredningens
förmenande icke utesluta, att densamma skulle kunna utnyttjas jämväl för
tillgodoseende av psykiskt efterblivna barns behov av särskild undervisning
—- i de säkerligen mycket fåtaliga fall, då skjutsning enbart av sådana barn
över huvud ansåges lämpligen böra eller kunna anordnas. Skulle emellertid
en sådan tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen anses icke kunna
komma i fråga — enligt vad utredningen under hand inhämtat syntes frågan
härom icke hava varit uppe till övervägande inom skolöverstyrelsen — syntes
bestämmelsen lämpligen böra förtydligas i angiven riktning. Den härmed
förenade kostnaden syntes bliva av så ringa omfattning, att den knappast
kunde förväntas nödvändiggöra höjning av vederbörande anslag till
bidrag till anordnande av skolskjutsar.
Enligt kungörelse den 28 juni 1935 (nr 448) angående statsbidrag för inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem kunde
skoldistrikt erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering
av skolpliktiga barn av avlägset från skola boende föräldrar. Där
vederbörande barn icke vore boende avlägset från skola, kunde statsbidrag
för inackordering enligt nämnda kungörelse icke ifrågakomma. I anledning
härav hade skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november
1941 hemställt, att bidrag till inackordering av fem barn inom Pajala skoldistrikt
måtte för redovisningsåret 1941/42 få utgå ur förslagsanslaget till
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.
Ifrågavarande fem barn vore bosatta i byarna Karnevara, Jarhois och
Kihlangi och allenast en kilometer från folkskola. På grund av att de ansetts
icke kunna tillgodogöra sig undervisningen i vanlig skola hade de intagits
i en nyinrättad hjälpskola i Pajala kyrkby. Då avståndet från ifrågavarande
barns hem till respektive folkskola ej vore så långt, att barnen kunde
betecknas såsom avlägset från skola boende, hade skolöverstyrelsen ansett
sig förhindrad att i dessa fall medgiva statsbidrag jämlikt berörda kungö
-
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
reise. Det förelåge emellertid enligt överstyrelsens mening synnerligen starka
skäl för att statsbidrag måtte kunna beredas Pajala skoldistrikt för inackordering
av barn, som på grund av bristande utveckling ej vore i stånd att tillgodogöra
sig undervisningen vid en folkskola, där de dessutom — enligt vad
som tid efter annan framhållits i berättelserna från läkareundersökningarna
i rikets nordligaste gränsorter — vöre till stort hinder för ett ändamålsenligt
bedrivande av undervisningen. Överstyrelsen hade därför ansett sig böra
bringa denna statsbidragsfråga under Kungl. Maj:ts prövning.
För egen del ville utredningen understryka den av skolöverstyrelsen i
nu omförmälda ärende uttalade meningen, att statsbidrag till inackordering
borde kunna utgå även i sådana fall, som berördes i överstyrelsens nyssnämnda
framställning. Särskilt i de stora norrländska skoldistrikten syntes
en vid vederbörande distrikts största skola inrättad hjälpklass i vissa fall
kunna emottaga psykiskt efterblivna barn tillhörande någon av distriktets
skolor, som saknade hjälpklass. Det syntes då också angeläget, att statsbidrag
kunde få utgå jämväl för inackordering av sådana barn utan hinder
av att vanlig skola funnes i den by, där de hade sitt hemvist. Enär emellertid
—- såsom skolöverstyrelsen i förenämnda ärende framhållit — sådant
statsbidrag icke kunde ifrågakomma med för närvarande gällande avfattning
av kungörelsen angående statsbidrag till inackordering, föresloge utredningen,
att ifrågavarande kungörelse underkastades viss ändring i sådant
avseende. Det syntes böra framhållas, att den med den sålunda föreslagna
författningsändringen förenade kostnadsökningen syntes bli obetydlig, eftersom
inackordering av hjälpklassbarn säkerligen tills vidare icke torde komma
att få någon större omfattning.
Enligt bestämmelse i § 6 mom. 3 folkskolestadgan är skoldistrikt efter
förordnande av vederbörande domkapitel skyldigt att i viss skola till undervisning
mottaga barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet,
åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola under förutsättning,
dels att det allmännas kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas
eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas, dels att undervisningen
i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Det mottagande
skoldistriktet kan därvid tillerkännas ersättning av det skoldistrikt,
barnen tillhöra, för ökade löpande omkostnader till följd av anordningen.
Skolutredningen har — i likhet med seminariesakkunniga — föreslagit
visst tillägg till nämnda stadgande. Enligt tillägget skulle, utöver för närvarande
stadgade förutsättningar för barns undervisning i annat skoldistrikts
skola, jämväl gälla, att sådan anordning finge föreskrivas under förutsättning
att undervisning i hjälpklass därigenom kunde beredas barn, som vore
i behov därav.
Statskontoret har ansett vissa betänkligheter kunna anföras mot förslaget
örn en tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag för skolskjutsar och inackordering
åt psykiskt efterblivna barn för deras hänförande till hjälpklass,
framför allt med hänsyn till svårigheten att överblicka de ekonomiska konsekvenserna
för statsverket av en dylik anordning. Då härtill komme, att
genom skolutredningens förslag möjlighet skulle beredas skoldistrikten att
i fall, då hjälpklasser icke befunnes böra inrättas, med statsbidrag anordna
Bihang till riksdagens protokoll 19^2. 1 sami. Nr 292. 3
Departe
mentschefen.
34 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.
särundervisning för de efterblivna barnen, måste statskontoret ifrågasätta,
om tillräckliga skäl anförts för en generell utvidgning av statsbidragsbestämmelsema
i sådant avseende.
Socialstyrelsen har tillstyrkt, att statsbidrag skulle kunna utgå till inackordering
av psykiskt efterblivna barn utan hinder av att de icke vore avlägset
från skola boende samt föreslagit viss ytterligare ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till inackordering av skolbarn.
Vad beträffar frågan om inackordering av barn i skolhem ville socialstyrelsen
till en början erinra om det problem, som inställde sig vid beredande
av hjälpklassundervisning åt barn, vilka vore intagna å barnhem. Särskilda
undersökningar hade givit vid handen, att ett icke ringa antal av barnen
å vissa barnhem vore svåruppfostrade och hade andra psykiska defekter.
Sålunda hade i slutet av år 1939 av 457 barn å barnhem icke mindre än 64
eller 14 procent varit intagna på grund av uppfostringssvårigheter, vanart,
nervositet etc., d. v. s. egenheter som ofta indicerade hjälpklassmässighet.
Därtill komme, att 20 barn hade varit intagna på grund av sinnesslöhet.
Vårdtiden å barnhemmen för dessa debila och sinnesslöa barn tenderade att
utsträckas allt mera till förfång för barnhemmens egentliga klientel och uppgifter.
Problemet vore alltså påfallande analogt med det som mötte inom
skolan. För att vinna garanti för att dessa barn erhölle lämplig hjälpklassundervisning
och omvårdnad skulle man söka genomföra en differentiering
av bamhemsklientelet i sådan riktning, att hjälpklassmässiga barn förlädes
antingen i barnhem å ort, varest hjälpklassundervisning stöde till buds, eller
i särskilt anordnat skolhem för dylika barn. Skolutredningen hade uttalat,
att möjligheten att inackordera barn i skolhem vore värd att beakta. Socialstyrelsen
ville föreslå, att genom tillägg till § 1, första stycket, i kungörelsen
den 28 juni 1935 angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem möjlighet att erhålla statsbidrag öppnades
även för skolhem för hjälpklassundervisning, som anordnades av
annan än skoldistrikt. Den av skolutredningen föreslagna ändringen av samma
paragraf i syfte att bereda statsbidrag för inackordering av psykiskt
efterblivna barn jämväl i sådana fall, då vanlig skola funnes å den ort, där
de hade sitt hemvist, funne socialstyrelsen synnerligen ändamålsenlig.
Under de senaste åren har hjälpskoleverksamheten genomgått en icke
oväsentlig utveckling. Trots detta undervisas enligt den föreliggande utredningen
alltjämt i vanliga folkskoleavdelningar nära tre fjärdedelar av de
barn i rikets folkskolor, som anses vara i behov av särskild undervisning i
hjälpklass. Det måste — såsom skolutredningen framhållit — vara en
samhällsangelägenhet av största vikt, att de i intellektuellt avseende svagt
utrustade barnen i största möjliga utsträckning erhålla en skolutbildning,
som kan sätta dem i stånd att i framtiden nyttiggöra sina krafter, varigenom
också i viss utsträckning förebygges, att dessa barn utvecklas i asocial riktning.
Det är likaså av stor vikt, att de svårigheter för arbetet i folkskolans
normalklasser, som närvaron av efterblivna barn utgör, avlägsnas i största
möjliga utsträckning.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Såsom skolutredningen framhållit, skulle det i ekonomiskt avseende ställa
stora krav på såväl staten som kommunerna att ordna hjälpundervisningen
uteslutande genom upprättande av särskilda hjälpklasser, på grund av att
omfattande centraliseringsåtgärder då skulle bliva nödvändiga; det är sannolikt,
att vårt lands ekonomiska läge för avsevärd tid framåt kommer att
omöjliggöra sådana åtgärder. Det synes alltså icke för närvarande möjligt
att genomföra obligatorisk hjälpklassundervisning för samtliga ifrågavarande
barn. I likhet med skolutredningen finner jag mig för närvarande icke
heller kunna förorda, att de skoldistrikt åläggas att inrätta hjälpklasser, där
förutsättningar härför eljest äro för handen. De åtgärder, som utredningen
föreslagit i avsikt att få till stånd en reglering, utvidgning och förbättring
av den befintliga hjälpundervisningen på frivillighetens väg, torde
däremot böra i huvudsak genomföras.
Om särskilda klasser inrättas för bildbara sinnesslöa barn, såsom på sina
håll förekommit, torde dessa, såsom skolutredningen framhållit, böra anknytas
till sinnesslövården och icke till folkskoleväsendet, vilket dock icke synes
behöva utesluta, att vederbörande skolstyrelse genom särskilt beslut utses
att vara styrelse för sådan särskild klass. I princip ansluter jag mig sålunda
till skolutredningens förslag, att i folkskolestadgan införes bestämmelse, att
sinnesslöa barn icke må intagas i folkskola. Statskontoret har emellertid
anfört, att sådan bestämmelse icke bör införas, förrän beslut fattats rörande
åtgärder för de sinnesslöa barnens omhändertagande. Då denna fråga
för närvarande är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, torde
utredningens resultat böra avvaktas, innan bestämmelse av föreslaget innehåll
meddelas.
Hittills ha i vårt land enhetliga principer icke i större utsträckning kommit
till användning vid uttagning av hjälpklassernas lärjungar.
Det synes vara betydelsefullt, att normerande riktlinjer härför
uppdragas. Sådana anvisningar torde framdeles böra fastställas av skolöverstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen, varvid de av skolutredningen
angivna riktlinjerna i huvudsak torde kunna godtagas. Vad särskilt angår
frågan om läkarundersökning som ett led i uttagningsförfarandet vid överförande
av barn till hjälpklass, har skolutredningen anslutit sig till den av
1932 års seminariesakkunniga uttalade uppfattningen örn önskvärdheten
av sådan undersökning, under det att medicinalstyrelsen uppställt kravet
på obligatorisk läkarundersökning. Det torde böra ankomma på Kungl.
Majit att taga ställning till denna speciella fråga. Därest vid fortsatt övervägande
härav obligatorisk läkarundersökning anses böra föreskrivas, torde
vederbörande skoldistrikt tills vidare böra svara för de med undersökningen
förenade kostnaderna.
Frågan örn meddelande i barnavårdslagen av bestiimmelse därom, att
barnavårdsnämnd vid utackordering av psykiskt efterblivna barn skulle vara
36
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.
skyldig tillse, att barnen om möjligt placerades på ort, där undervisning i
hjälpklass vöre anordnad, torde vid lägligt tillfälle komma att anmälas av
chefen för socialdepartementet.
Mot vad skolutredningen anfört beträffande hjälpskolans skolformer
har jag i likhet med de hörda myndigheterna icke funnit anledning
till erinran.
I fråga om de av skolutredningen föreslagna grunderna för
hjälpklassavdelnings inrättande och bibehålla nr
d e har statskontoret ifrågasatt, örn icke i betraktande av svårigheterna att
draga en bestämd gräns mellan olika kategorier efterblivna barn åtminstone
i nuvarande statsfinansiella situation någon höjning skulle kunna vidtagas
av det föreslagna antalet lärjungar i varje klassavdelning, förslagsvis med
två elever, eventuellt med rätt för vederbörande folkskolinspektör att medgiva
dispens, varvid emellertid de av utredningen angivna gränstalen icke
borde få underskridas. Stockholms hjälpskoleförening har däremot uttalat
den åsikten, att barnantalet i småskolan ej borde överstiga 12. Då de av utredningen
föreslagna grunderna för hjälpklassavdelnings inrättande och bibehållande
synas innebära en skärpning i förhållande till hittills i sådant avseende
tillämpad praxis och då bestämda pedagogiska skäl enligt min mening
tala emot en ytterligare skärpning, anser jag mig icke böra biträda
vad statskontoret härutinnan föreslagit. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka
den av hjälpskoleföreningen ifrågasatta jämkningen i de av skolutredningen
föreslagna grunderna för hjälpskoleavdelnings inrättande och
bibehållande utan ansluter mig till utredningens förslag härutinnan. Det
lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles meddela närmare bestämmelser
i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag sålunda förordat.
Behovet av vägledande bestämmelser och anvisningar rörande bedrivandet
av undervisningen i hjälpklass har länge gjort sig påmint. Det är viktigt,
att undervisningen i hjälpklasserna erhåller en sådan utformning, att
den på ett ändamålsenligt sätt motsvarar de psykiskt efterblivna barnens
särart och behov. För dessa barn anses de praktiskt betonade läroämnena ha
en särskild betydelse. Med hänsyn härtill har också undervisning i slöjd och
hushållsgöromål beretts betydligt ökat utrymme på timplanerna enligt skolutredningens
läroplansförslag. Skolöverstyrelsen torde böra erhålla i uppdrag
att fastställa och låta till trycket befordra provisorisk n o r m a 1 u ndervisningsplan
med därtill hörande anvisningar att tjäna till ledning
för undervisningen i hjälpklass i huvudsaklig överensstämmelse med
av skolutredningen framlagt förslag. För undervisningen i hushållsgöromål
för flickor i de övre klasserna torde timplanerna med hänsyn till vad överstyrelsen
härutinnan anfört böra upptaga 5 veckotimmar. Överstyrelsen
torde böra överväga, om slöjdundervisningen lämpligen må kunna tillgodoses
med en eller annan veckotimme utöver de föreslagna 8. Med det slut
-
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 892.
liga fastställandet av normalplan för hjälpklassundervisningen torde i enlighet
med skolutredningens förslag böra anstå, till dess frågan om ändringar
i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor lösts.
För att undervisningen i hjälpklasserna skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt
sätt är det givetvis av stor betydelse, att för hjälpundervisningen
lämpade läro- och läseböcker finnas tillgängliga, något som
icke synes vara fallet i den omfattning, som är önskvärt. Jag är icke främmande
för tanken, att det för visst fall kan bliva erforderligt, att staten lämnar
bidrag till de med utgivandet förenade tryckningskostnaderna, men är
icke beredd att nu tillstyrka, att särskilt anslag anvisas för ändamålet.
Enligt den av skolutredningen förebragta utredningen hade sammanlagt
104 av de 301 under läsåret 1939/40 i hjälpklasser tjänstgörande lärarna i
någon form erhållit speciell utbildning — visserligen mycket skiftande med
avseende på fullständigheten — för arbete i hjälpklass. Att ett stort behov
av särskild utbildning för hjälpklasslärare förefinnes torde vara otvivelaktigt,
och jag anser det önskvärt, att den kursverksamhet för utbildande av sådana
lärare, som efter medelsanvisning av 1938 års riksdag påbörjats år 1939
men på grund av det statsf inan sielia läget under de följande åren inställts,
nu återupptages. Kurserna torde böra anordnas efter i huvudsak samma
grunder som tidigare med en utbildningskurs vid folkskoleseminariet
i Stockholm och en fortbildningskurs vid folkskoleseminariet
i Göteborg. Utbildningskursen torde enligt vad jag inhämtat lämpligen
kunna begränsas till högst 18 veckor av vårterminen. Enligt skolöverstyrelsens
förslag, till vilket skolutredningen anslutit sig, skulle fortbildningskursen
omfatta högst sex veckor av vårterminen 1943. Jag biträder för egen
del detta förslag. Vad överstyrelsen anfört angående antalet deltagare i kurserna
har icke givit mig anledning till annan erinran än att antalet deltagare
i utbildningskursen torde utan olägenhet kunna utgöra 14.
Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört torde för kursdeltagarnas
praktiska övningar inom övningsskolan vid folkskoleseminariet i Stockholm
liksom tidigare böra anordnas en särskild hjälpklass. För ändamålet bör en
extra övningsskollärarbefattning knytas till seminariet. Medel till befattningshavarens
avlöning lärer böra utgå från anslaget till avlöningar vid
folkskoleseminarierna.
Till arvoden åt föreståndare och föreläsare vid kurserna m. m. beräknar
jag i enlighet med överstyrelsens förslag 11,600 kronor och till expenser 500
kronor eller sålunda tillhopa 12,100 kronor.
Med utgångspunkt från den för de statsanställda lärarna gällande bestämmelsen,
att lärare skall vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas
B-avdrag för tid, varunder han idkar studier eller bedriver arbete,
som av skolöverstyrelsen prövas vara av betydelse för lärarens kompetens
inom den skolform, vid vilken han är anställd, har skolutredningen, som
antagit att niimnda bestämmelse komme att i huvudsak bli gällande även
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
för lärare vid folkskoleväsendet, föreslagit, att ordinarie och extra ordinarie
lärare, som korinne att åtnjuta tjänstledighet för genomgående av kurs för
hjälpklasslärare, skall äga uppbära lön med B-avdrag. Skolutredningens
förslag på denna punkt har tillkommit i samråd med 1941 års lärarlönesakkunniga,
vilka också i numera avgivet betänkande med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente uttalat sig för tjänstledighet med B-avdrag vid
utbildning för undervisning i hjälpklass. Förut denna dag har chefen för
finansdepartementet gjort hemställan om avlåtande av proposition till riksdagen,
innefattande förslag till nya avlöningsbestämmelser för lärare vid
folkskoleväsendet. Enligt nämnda bestämmelser äga ordinarie och extra
ordinarie lärare åtnjuta lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier
eller arbete, som skolöverstyrelsen prövar vara av betydelse för lärarens
kompetens för viss uppgift eller befattning inom folkskoleväsendet, ordinarie
lärare under sammanlagt 180 dagar av den tid läraren innehar ordinarie
anställning och extra ordinarie lärare under sammanlagt 120 dagar av
den tid läraren innehar extra ordinarie anställning.
Gentemot skolutredningens förslag örn B-avdrag har statskontoret föreslagit,
att såväl ordinarie som extra ordinarie lärare skulle äga uppbära
oavkortad lön under tjänstledighet för genomgång av kurs för hjälpklasslärare,
medan lönenämndens majoritet ansett, att sådan förmån endast
borde tillkomma ordinarie lärare. Härvid är att märka, att statskontoret
icke ansett sig böra tillstyrka skolutredningens förslag i fråga örn hjälpklasslärarnas
undervisningsskyldighet, vilket i huvudsak innebär, att sådan
lärare skall vara skyldig meddela undervisning till en omfattning, som med
4 veckotimmar understiger den för lärare i normalklass gällande. Enligt
statskontorets förslag borde lärare efter genomgången kurs vara skyldig
att, då så påkallades, inom det egna skoldistriktet åtaga sig undervisning
i hjälpklass, under det att lönenämnden ansett att rättigheten att uppbära
oavkortad lön borde vara förenad med skyldighet att under viss tid, förslagsvis
ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass.
För hjälpklassundervisningen är det av vikt, dels att erforderligt antal
lärare utbildas, dels ock att de utbildade lärarna äro villiga att åtminstone
någon följd av år bestrida undervisning i hjälpklass. Enligt min mening är
det viktigare för lärarrekryteringen, att lärarna beredas viss kompensation
för undervisningen i hjälpklass genom lägre undervisningsskyldighet än
genom förmånen av oavkortad lön under utbildningstiden. Av vikt
är jämväl, att undervisningen i hjälpklass uppehälles av lärare, som frivilligt
åtaga sig sådan undervisning. Vid övervägande av ifrågavarande
spörsmål har jag ansett mig böra tillstyrka skolutredningens förslag om
B-avdrag för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare, varvid jag förutsätter,
att extra ordinarie lärare skall äga uppbära lön med B-avdrag under
hela den tid, högst 18 veckor, som den längre kursen kommer att omfatta.
Kungl. Mårds proposition Nr 292. 39
Till frågan om hjälpklassläramas undervisningsskyldighet återkommer jag
i det följande.
Till kursdeltagare, som icke är bosatt på kursorten, torde böra utgå dagtraktamente
med 3 kronor. För ändamålet beräknar jag ett belopp av
7,800 kronor.
Av riksdagen torde sålunda för nästa budgetår böra äskas ett anslag av
(12,100 -f- 7,800 —) i runt tal 20,000 kronor till kurser för hjälpklasslärare,
att disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
förordat. I det följande gör jag hemställan härom.
Med utgångspunkt från de av chefen för finansdepartementet förut
denna dag förordade allmänna bestämmelserna örn lärares vid folkskoleväsendet
undervisningsskyldighet innebär skolutredningens förslag i fråga
om hjälpklassläramas undervisningsskyldighet, att
ordinarie, extra ordinarie och extra lärare i hjälpklass skola vara skyldiga
att meddela undervisning, folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande
lärare och sådan ordinarie eller extra ordinarie småskollärare,
som har sin tjänstgöring förlagd till skola med kortare årlig lästid än 39
veckor, under 26 veckotimmar och annan småskollärare under 24 veckotimmar.
Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag ansett
mig böra biträda skolutredningens förslag härutinnan ävensom utredningens
förslag, att skolöverstyrelsen skall äga medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten
med högst 4 veckotimmar, därest undervisningen utan
kostnad för statsverket under motsvarande antal veckotimmar i stället
meddelas av annan lärare med erforderlig kompetens. Däremot har jag icke
ansett mig böra biträda utredningens förslag, att småskollärare, som efter
vederbörligt medgivande tjänstgör i hjälpklassavdelning, som omsluter
även någon del av folkskolestadiet, skall i lönehänseende likställas med biträdande
lärare vid folkskola. Småskollärare med en undervisningsskyldighet
av allenast 24 veckotimmar, vilken undervisar i dylik hjälpklassavdelning,
torde dock — i likhet med vad som föreslagits beträffande vissa småskollärare
med tjänstgöring i normalklass — böra vara skyldig att mot
särskild ersättning meddela undervisning ytterligare 2 veckotimmar. Det
torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela bestämmelser i ämnet.
Undervisningen i hjälpklass är såsom skolutredningen framhåller ur
skilda synpunkter den bästa formen för meddelande av undervisning åt de
psykiskt efterblivna barnen. Där omständigheterna det medgiva bör undervisningen
därför givas denna form. Med hänsyn till svårigheterna att
under rådande tidsläge allmänt organisera hjälpklasser och önskvärdheten
av att de psykiskt efterblivna barnen, där särskild hjälpklass ej kan
anordnas, beredas något annat slag av hjälpundervisning, föreslår skolutredningen
anordnande av speciella lektioner för psykiskt efterblivna
barn, därvid undervisning i räkning och läsning närmast anses böra
ifrågakomma. Mot förslaget har främst invänts, att den föreslagna under
-
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
visningsformen ej vöre tillfredsställande och att anordningen skulle förhindra
eller fördröja tillkomsten av ändamålsenligare åtgärder.
Den föreslagna anordningen kan givetvis icke mäta sig med den undervisning,
som meddelas i hjälpklass och som på ett helt annat sätt kan anpassas
efter de psykiskt efterblivna barnens särart och behov. Det måste
emellertid i rådande tidsläge anses uteslutet att vidtaga sådana åtgärder,
att huvuddelen av de barn, vilka i och för sig helst böra undervisas i hjälpklass,
också beredas undervisning i sådan klass. Enligt mitt förmenande är
det under sådana förhållanden lämpligt, att de psykiskt efterblivna barn,
som icke kunna placeras i hjälpklass, i stället i enlighet med skolutredningens
förslag komma i åtnjutande av särskild undervisning. Då anordningen
är avsedd att tillämpas endast på ort, där undervisning i särskild
hjälpklass icke lämpligen kunnat beredas psykiskt efterblivna barn, torde
detta innebära viss garanti mot att densamma ej kommer att hindra eller
fördröja inrättandet av hjälpklasser.
Den särskilda hjälpundervisningen, som åtminstone till en början ansetts
böra begränsas till småskolestadiet och det lägre folkskolestadiet, har
förutsatts kunna i vissa fall förläggas inom ramen av den lärarna författningsenligt
åliggande undervisningsskyldigheten, därvid ifrågavarande
undervisning ansetts böra beträffande såväl folk- som småskollärare före
slöjdundervisningen inräknas i lärarnas ordinarie undervisningsskyldighet.
Till ledning för skoldistrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning,
skulle tjäna av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Såsom allmänt
villkor borde därvid föreskrivas, att vederbörande folkskolinspektör
funnit sådan undervisning behövlig vid viss skola. Till avlönande av timlärare
skulle skoldistrikt äga för högst fyra lärartimmar i veckan åtnjuta
statsbidrag enligt de bestämmelser, som gällde beträffande statsbidrag
till avlöning åt timlärare vid folkskola respektive småskola eller
mindre folkskola, och under villkor i övrigt, att antalet lärjungar i skolan
vid läsårets början överstege 12. Mot vad skolutredningen sålunda och i
övrigt i förevarande avseende föreslagit har jag icke funnit anledning till
erinran, varför jag biträder förslaget.
Riksdagens medgivande till den jämkning i gällande grunder, som föranledes
av nyssberörda förslag rörande utvidgad rätt till statsbidrag till
timlärare, lärer böra inhämtas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
framdeles i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående föreslagits
meddela närmare bestämmelser i ämnet.
Såsom torde framgå av vad jag i det föregående anfört kan jag i likhet
med skolutredningen för närvarande icke förorda, att allmänna centraliseringsanordningar
vidtagas för ordnande av de psykiskt efterblivna
barnens undervisning. Hinder synes dock icke böra möta mot, att
efterblivna barn medelst anlitande av skolskjuts, för vars anordnande stats
-
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
bidrag utgår, i vissa fall beredas undervisning i hjälpklass. Såsom utredningen
framhållit torde gällande statsbidragsbestämmelser lämna möjlighet
härtill, där en sådan åtgärd lämpligen bör vidtagas.
Enligt § 1 mom. 1 kungörelsen 1935:448 angående statsbidrag för inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem må skoldistrikt
enligt närmare angivna grunder erhålla statsbidrag till bestridande
av kostnaderna för inackordering i distriktet tillhörande skolhem och arbetsstugor
eller i enskilda hem av skolpliktiga barn av avlägset från skola
boende föräldrar. Då statsbidrag enligt nämnda kungörelse icke kan utgå,
där vederbörande barn icke är avlägset boende från skola, föreslår skolutredningen
sådant tillägg till ovannämnda moment, att vad i kungörelsen
stadgas må för möjliggörande av barns undervisning i hjälpklass tillämpas
jämväl i fall, då psykiskt efterblivet barn icke har sitt hemvist vid eller i
närheten av skola, där hjälpklassundervisning är anordnad. Vad utredningen
sålunda föreslagit synes böra genomföras. Det lärer få ankomma
på Kungl. Majit att vidtaga härav betingad författningsändring.
Socialstyrelsen har särskilt berört frågan om beredande av hjälpklassundervisning
åt vissa på barnhem intagna barn, vilka äro att anse såsom
psykiskt efterblivna, och därvid ifrågasatt en differentiering av barnhemmens
klientel i sådan riktning, att hjälpklassmässiga barn förlädes antingen
i barnhem på ort, varest hjälpklassundervisning stöde till buds, eller i särskilt
anordnat skolhem för dylika barn. I samband därmed har styrelsen
föreslagit, att statsbidrag jämlikt nyssnämnda kungörelse skulle få utgå
jämväl till annan än skoldistrikt, som anordnade »skolhem för hjälpklassundervisning».
Förslaget synes syfta till att statsbidrag skall kunna utgå
till driftkostnaderna vid barnhem, som anordnats för psykiskt efterblivna
barn i syfte att bereda dessa undervisning i hjälpklass. Jag är icke beredd
att utan ytterligare utredning taga ställning till den av socialstyrelsen
väckta frågan.
Den av skolutredningen föreslagna ändringen av § 6 mom. 3 folkskolestadgan
av innebörd, att skoldistrikt efter förordnande av vederbörande
domkapitel skall vara skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga
barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta
undervisning i annat skoldistrikt jämväl under förutsättning att
undervisning i hjälpklass därigenom kan beredas barn, som äro i behov
därav, synes böra vidtagas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
framdeles vidtaga erforderlig stadgeändring.
42
Kungl. Majlis ''proposition Nr 292.
II. Anslagsberäkningar.
1. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor.
Detta anslag är nu uppfört med 134,400,000 kronor och disponeras på
följande sätt:
1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor, förslagsvis......................... kronor 134,188,500
2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis » 170,000
3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis..... » 15,000
4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn i
utlandet ............................. »_26,500
Summa kronor 134,400,000.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 30 augusti 1941 — med utgångspunkt
från de nu gällande provisoriska avlöningsbestämmelserna för lärare
vid folk- och småskolor m. m. — beräknat anslagsbehovet för nästa budgetår
till oförändrat belopp, 134,400,000 kronor, och därvid icke ifrågasatt
någon förändring beträffande anslagets fördelning på de särskilda, ovan angivna
utgiftsposterna.
Från ingången av budgetåret 1942/43 skulle samtliga ordinarie småskollärare
tillhöra lönegrad A 9, och de lärare, som nu tillhörde lönegrad A 8,
uppflyttas en lönegrad. Detta innebure, att samtliga ordinarie småskollärare,
vilka under läsåret 1941/42 hade anställning i skolor med en kortare
årlig lästid än 39 veckor och sålunda vöre placerade i lönegrad A 8,
den 1 juli 1942 komme att uppflyttas en löneklass. Överstyrelsen beräknade
merkostnaden för nästa budgetår med anledning härav — frånsett
kristillägg — till i runt tal 650,000 kronor. Med hänsyn till utbetalningssättet
för statsbidrag syntes endast omkring 90 procent av nyssnämnda
summa komma att belasta riksstaten under budgetåret 1942/43. Merutgiften
för nyssnämnda budgetår syntes alltså kunna beräknas till i avrundat
tal 600,000 kronor.
I sänkande riktning påverkades anslagsbehovet främst av den fortsatta
indragningen av lärartjänster. Denna indragning syntes dock få en mera
begränsad omfattning än vad som framginge av den av folkskolans besparingssakkunniga
på grundval av folkskolinspektörernas uppgifter framlagda
preliminära planen för organisationsändringar för redovisningsåren 1941/46.
Detta sammanhängde dels med statsmakternas uttalande om varsamhet
vid folkskolans rationalisering, dels ock med bristen på drivmedel för skolskjutsar.
Överstyrelsen ansåge sig i följd härav icke böra räkna med större
minskning i antalet tjänster än en femtedel av den för hela femårsperioden
beräknade indragningen. Enligt folkskolinspektörernas beräkningar skulle
indragningen till största delen falla på början av perioden. Besparingssakkunniga
hade uppskattat kostnadsminskningen i statsbidrag för lärarlöner
till 6,600,000 kronor, när perioden gått till ända. Fördelades nämnda
belopp på fem budgetår, skulle för varje år uppstå en besparing av i runt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292. 43
tal 1,300,000 kronor. Överstyrelsen ville för budgetåret 1942/43 räkna med
nämnda belopp.
Anslagsbehovet syntes även reduceras genom den ökning av hyresavdraget,
som med hänsyn till de ökade kostnaderna för bostäders uppvärmning
provisoriskt fastställts för budgetåret 1941/42. Överstyrelsen, som utginge
ifrån att någon avsevärd sänkning av bränslekostnaderna icke torde
inträda före den 1 juli 1942, räknade med att ökningen i hyresavdragen
skulle bliva bestående även för budgetåret 1942/43. I sitt den 1 mars
1941 till chefen för finansdepartementet avgivna utlåtande med anledning
av en av statens bostadsnämnd gjord framställning angående viss reglering
av den ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skulle erlägga för
bostadens uppvärmning m. m., hade överstyrelsen beräknat, att hyresavdragsökningen
skulle medföra en minskning i statens kostnader för folkskollärarlöner
med 1,800,000 kronor. På grund av sättet för utbetalning
av statsbidrag till lärarlöner hade denna besparing icke helt kommit anslaget
till godo för nu innevarande budgetår. Anslaget hade räknats ned med
1,600,000 kronor. Under budgetåret 1942/43 bomme dock denna besparing
att till fullo verka å anslaget, varför en ytterligare minskning av anslagsbehovet
på grund av hyresavdragens höjning syntes kunna beräknas, nämligen
med 200,000 kronor.
Överstyrelsen bomme alltså till det slutresultatet, att nu kända förhållanden
motiverade dels en höjning av anslaget med 600,000 kronor, dels en
sänkning med (1,300,000 + 200,000 =) 1,500,000 kronor. Nettominskningen
skulle alltså bliva (1,500,000 — 600,000 =) 900,000 kronor. Överstyrelsen
kunde emellertid icke tillstyrka, att anslaget ens provisoriskt uppfördes
med minskat belopp med hänsyn till de betydande lönekostnader, som
under senare år uppstått för vikarier åt lärare, vilka inkallats till militärtjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering. Hittills hade vid löneanslagens beräkning ingen hänsyn
kunnat tagas härtill. Det vore givetvis också vanskligt att göra beräkningar,
vilka voro beroende av förhållanden, som icke kunde överblickas
och som läge långt fram i tiden. Överstyrelsen ville emellertid framhålla,
att då förskott i regel icke utginge på de vikariatsarvoden, det här gällde,
militärinkallelserna under redovisningsåret 1941/42 bleve avgörande för anslagsbelastningen
under därpå följande budgetår.
Statskontoret och riksräkenskapsverket ha icke haft något att erinra mot
skolöverstyrelsens preliminära beräkning av ifrågavarande anslag. Riksräkenskapsverket
har emellertid med hänsyn till osäkerheten i beräkningen
funnit det lämpligt, att anslagsbeloppet avrundades nedåt till 134,000,000
kronor.
1941 års lärarlönes allkunnig a ha i sitt den 9 februari 1942 avgivna betänkande
med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (statens
offentliga utredningar 1942: 9) framhållit (sid. 139), att de förändringar i
statens årliga kostnader för folkskoleväsendet, sorn ett genomförande av
de sakkunnigas förslag medförde, bomme på grund av bland annat utanordningsförfarandet
beträffande statsbidragen till folkskoleväsendet att
endast i mycket begränsad omfattning göra sig gällande under budgetåret
1942/43. Sannolikt bleve det under nyssnämnda budgetår allenast en viss
44
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.
utgift för lärares sjukvårdskostnader, uppskattad till 100,000 kronor. Med
hänsyn härtill syntes förslagsanslaget för statsbidrag till folkskollärarlöner
icke i följd av de sakkunnigas förslag böra uppföras med annat belopp än
vad eljest skulle bli fallet.
I en till skolöverstyrelsen ställd ansökning har lärarinnan vid svenska
skolan i Berlin Irma Höök anhållit, att överstyrelsen måtte vidtaga
åtgärder för förbättrande av hennes löneförmåner, främst genom att
tillerkänna henne dyrtidstillägg av något slag.
Vidare har lärarinnan vid svenska skolan i Hamburg
Ragna Norström hos Kungl. Majit anhållit, att medel måtte ställas till förfogande
för beredande av ersättning under tjänstledighet för sjukdom åt
lärarinna vid svensk skola i utlandet.
Skolöverstyrelsen har i anledning av nämnda ansökningar anfört bland
annat följande.
Av de svenska skolor i utlandet, till vilka statsbidrag tidigare utgått,
vore numera endast skolorna i Berlin och Hamburg i verksamhet. Vid vardera
av dessa skolor vore en folkskollärarinna anställd, vid den förra Irma
Höök och vid den senare Ragna Norström.
Sedan Kungl. Majit den 13 maj 1938 anbefallt överstyrelsen att verkställa
utredning huruvida och i vad mån regleringen av lärarlönerna i Sverige
och levnadskostnaderna i respektive länder kunde motivera en höjning
av de till svenska skolor i utlandet utgående statsbidragen, hade överstyrelsen
den 11 november 1938 avgivit utredning och förslag i ämnet. I utredningen
hade överstyrelsen beträffande skolorna i Berlin och Hamburg
utgått från den förutsättningen, att levnadskostnaderna i dessa städer närmast
vore att jämföra med motsvarande kostnader å I-ort i Sverige. I sitt
förslag hade överstyrelsen endast räknat med bidrag till lärarnas grundlöner,
minskade med värdet av åt lärarna upplåtna bostäder med bränsle.
Kostnaderna i sistnämnda hänseende ävensom kostnaden för ålderstillägg
hade ansetts böra åvila skolornas huvudmän. Med dessa utgångspunkter
hade överstyrelsen kommit till det resultatet, att statsbidraget borde beräknas
efter lönen i 14 löneklassen, som vid denna tidpunkt utgjorde lägsta
lön för ordinarie folkskollärarinna vid skola med en årlig lästid av 364/7
veckor. Statsbidraget för avlönande av en folkskollärarinna vid vardera av
skolorna i Berlin och Hamburg hade alltså föreslagits, i avrundat tal, till
4,000 kronor årligen och för avlöning av en småskollärarinna — som vid
denna tidpunkt funnits anställd vid svenska skolan i Berlin — till 2,800
kronor årligen, ävenledes i avrundat tal.
Överstyrelsens förslag hade emellertid icke helt vunnit statsmakternas
bifall. Kungl. Majit hade nämligen föreskrivit, att ur det för budgetåret
1939/40 för ifrågavarande ändamål anvisade anslaget skulle under budgetåret
utgå till svenska skolan i Berlin 6,300 kronor och till svenska skolan
i Hamburg 3,500 kronor. Kungl. Majit hade alltså beräknat 3,500 kronor
årligen såsom bidrag till grundlönen för en folkskollärarinna.
Såsom villkor för statsbidrag skulle jämlikt sistnämnda beslut gälla, vad
beträffade skolorna i Berlin och Hamburg, att hela de anvisade beloppen
användes till bestridande av vederbörande lärarinnors kontanta avlöningar,
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
att skolornas huvudmän, kyrkorådet i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin
respektive svenska skol- och föreläsningsföreningen i Hamburg, tillhandahölle
vederbörande lärarinnor fri möblerad lägenhet med belysning och
uppvärmning, att kyrkorådet respektive föreningen bestrede alla övriga
med skolverksamheten förenade kostnader samt att undervisningen fortginge
minst åtta månader om året.
Vid bedömandet av den genom de båda nu föreliggande framställningarna
aktualiserade frågan örn avlöningsförmånerna till ifrågavarande lärarinnor
syntes först böra uppmärksammas, att lönen för en folkskollärarinna
i Sverige numera vore avsevärt högre än vad fallet varit, då överstyrelsen
avgivit ovanberörda förslag. En folkskollärarinna vid skola med
364/7 veckors lästid vore numera placerad lägst i 15 löneklassen. Den
årliga lönen för en sådan lärarinna å I-ort uppginge till 5,346 kronor, vartill
komme rörligt tillägg och kristillägg, för närvarande utgående efter
27 procent eller i avrundat tal med 1,440 kronor. Den sammanlagda lönen
uppginge alltså till 6,786 kronor. Härifrån borde avräknas värdet av bostad
för folkskollärarinna omfattande två rum och kök, beräknat till 1,548 kronor.
Den behållna kontanta begynnelselönen bleve således 5,238 kronor.
Härvid vore emellertid att märka, att enligt övergångsbestämmelserna till
gällande avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor folkskollärarinna
komme att från och med den 1 juli 1943 uppflyttas ytterligare en
löneklass, vilket i detta fall innebure en löneökning av omkring 350 kronor,
däri inberäknade rörligt tillägg och kristillägg.
Såsom av den nu lämnade jämförande redogörelsen framginge syntes nu
utgående avlöningsförmåner till lärarinnorna vid svenska skolorna i Berlin
och Hamburg kunna betecknas som orimligt låga. Vad beträffade den ena
av dessa lärarinnor, Irma Höök, syntes därtill komma, att hon icke, trots
långvarig tjänstgöring, kommit i åtnjutande av ålderstillägg. Som en omständighet
av stor vikt i förevarande avseende ville överstyrelsen dessutom
särskilt peka på de ogynnsamma förhållanden och de stora svårigheter av
olika slag, under vilka dessa lärarinnor i nuvarande läge utförde sitt arbete.
Med hänsyn till anförda förhållanden funne överstyrelsen en väsentlig
ökning av statsbidraget till ifrågavarande ändamål ofrånkomlig. Ehuru
en ännu större höjning skulle vara väl motiverad, ville överstyrelsen för
närvarande begränsa sig till att föreslå, att statsbidraget till avlönande av
vardera av dessa båda lärarinnor höjdes från 3,500 till 5,000 kronor. Höjningen
borde skäligen få räknas retroaktivt från ingången av år 1942.
Vad slutligen särskilt anginge den av Ragna Norström gjorda ansökningen
om ersättning under tjänstledighet för sjukdom ville överstyrelsen
framhålla, att. enligt i detta avseende gällande bestämmelser folkskollärarinna
med lön enligt 15 löneklassen hade att avstå ett belopp, som
inberäknat rörligt tillägg och kristillägg uppginge till 2 kronor 80 öre för
dag. Det syntes överstyrelsen rimligt, att även lärarinnorna vid de svenska
skolorna i utlandet bereddes förmånen av att under sjukdom bibehålla
viss del av sin lön. Då avlöningsreglementet för folkskolans lärare icke vöre
tillämpligt å dessa lärarinnor, syntes löneavdrag vid tjänstledighet för sjukdom
för dem böra särskilt fastställas, och det syntes då vara lämpligt, att
detta avdrag bestämdes till en fjärdedel av den kontanta lönen. T den mån
statsbidraget befunnes otillräckligt för bestridande av de av tjänstledighet
föranledda merkostnaderna i avlöningshänseende, syntes skolornas huvud
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
män böra i efterskott för redovisningsår, utöver eljest utgående statsbidrag,
erhålla ersättning för dessa kostnader.
Statskontoret har anfört följande.
Såsom framginge av propositionen nr 150 till 1939 års lagtima riksdag
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till bidrag till svensk undervisning
för svenska barn i utlandet för budgetåret 1939/40 anvisa ett anslag
av 26,500 kronor. Till grund för beräkningen av anslagsbeloppet hade legat
en av skolöverstyrelsen verkställd utredning, i vilken överstyrelsen föreslagit,
att statsbidraget till skolorna skulle anpassas efter löneförmånerna
till ordinarie folk-, respektive småskollärarinna å I-ort enligt då gällande
lägsta löneklass vid en årlig lästid av 36 Vi veckor eller 14 löneklassen för
folkskollärarinna och 8 löneklassen för småskollärarinna.
I anledning av Kungl. Maj:ts förslag hade riksdagen funnit den löneförbättring
för de vid svenska skolorna i Berlin, Hamburg, London och Paris
anställda lärarinnorna, som avsåges med den av departementschefen föreslagna
anslagshöjningen, vara en naturlig konsekvens av 1937 års lönereglering
för lärarpersonalen vid folk- och småskolor i riket. Riksdagen hade förty
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåge ökat statsbidrag till
berörda skolor.
Jämlikt övergångsbestämmelserna till 1937 års avlöningsreglemente för
lärare vid folk- och småskolor åtnjöte kvinnlig folkskollärare alltsedan den
1 juli 1940 lön enligt lägst 15 löneklassen. Under sådana omständigheter
funne statskontoret i likhet med överstyrelsen rimligt, att en ökning skedde
av det till skolorna i utlandet nu utgående statsbidraget. För bidragets bestämmande
syntes i huvudsak kunna tillämpas nyss angivna beräkningsgrunder.
I betraktande av prisutvecklingen i Tyskland och med hänsyn till
den ökning av löneförmånerna, som kommit statliga arvodestagare till del
(från och med den 1 juli 1942 uppgående till 14 procent), ansåge statskontoret
emellertid anledning icke föreligga att uppräkna det i löneplanen för
15 löneklassen å I-ort fastställda beloppet med mer än 15 procent, motsvarande
det rörliga tilläggets maximum. Efter avdrag av värdet av bostad
skulle i så fall återstå ett belopp av 4,600 kronor, innebärande en ökning i
förhållande till nu utgående bidrag med 1,100 kronor. Statskontoret finge
alltså föreslå, att statsbidraget till envar av de i verksamhet varande skolorna
i Berlin och Hamburg från och med nästa budgetår bestämdes till
4,600 kronor för år. Härför syntes riksdagens samtycke erfordras.
Vad anginge den av överstyrelsen gjorda hemställan om statsbidrag till
ersättning åt lärarinnorna under tjänstledighet för sjukdom finge statskontoret
uttala, att ämbetsverket med hänsyn till konsekvenserna icke kunde
tillstyrka, att bestämmelser meddelades därom, att — i motsats till vad hittills
varit fallet — särskilt statsbidrag till ifrågavarande skolor skulle utgå
för avlöning åt lärarinnorna under ledighet av nyssnämnt slag. Beaktas
borde, att frågan örn statsbidrag för ålderstillägg till lärarna vid utlandsskolorna
varit föremål för övervägande i samband med den utredning, som
framlagts för 1939 års riksdag. Härvid hade överstyrelsen uttalat, att det
lämpligen borde ankomma på respektive skolstyrelse att svara för sådana
tillägg åt lärarna. Såvitt statskontoret kunde finna, borde detta som regel
gälla jämväl i fråga om sådana speciella avlöningsförmåner i övrigt, vilka
kunde tillkomma folkskolans lärarpersonal här i landet.
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89%.
Hos Kungl. Majit har vidare Sveriges husmodersföreningars riksförbund
anhållit, att de redan beslutade besparingsåtgärderna inom folkskolan måtte
mildras i den mån möjligheter härtill förelåge.
Fjolårets riksdag (skrivelse nr 283) fann i likhet med mig erforderligt, att
det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet fortsattes samt
att detsamma bedreves med större planmässighet än dittills. På sätt folkskolans
besparingssakkunniga föreslagit borde därför även enligt riksdagens
mening en plan uppgöras för de organisationsförändringar, som under loppet
av de fem närmast följande budgetåren syntes böra vidtagas. Givetvis
borde dock, framhöll riksdagen, förutsättningarna för varje särskild organisationsändring
i vanlig ordning prövas av vederbörande myndigheter
under hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter. Mot
de allmänna riktlinjer för bedömandet i de särskilda fallen av aktuella rationaliseringsåtgärder,
som uppdragits av de sakkunniga och förordats av mig,
fann riksdagen ej anledning till erinran. Riksdagen underströk dock i likhet
med mig vikten av varsamhet vid tillämpningen av dessa allmänna riktlinjer,
särskilt när det gällde indragning av skolor. Särskild aktsamhet fann
riksdagen vara av nöden vid avgörandet av frågor örn indragning av skolor
i mer avlägsna eller isolerade bygder, där skolan ej sällan syntes spela en
icke oväsentlig roll som ett centrum för det kulturella livet på orten och
där skolans indragande måhända skulle komma att bidraga till traktens
avfolkning.
Närmare bestämmelser rörande rationaliseringen inom folkskoleväsendet
ha av Kungl. Majit meddelats genom kungörelsen 1941: 462 angående vissa
särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon säkerhet kunna
bedöma, huruvida det för femårsperioden 1941—46 utstakade rationaliseringsprogrammet
kommer att kunna genomföras i avsedd utsträckning.
Många ovissa faktorer göra sig härvid gällande, icke minst svårigheterna
att under nuvarande förhållanden anordna skolskjutsar och inackordering.
De anledningar till stor varsamhet vid skolindragningar, som redan
under normala förhållanden föreligga, framträda för närvarande även i
övrigt med ökad styrka. Mycket tyder sålunda på att takten i rationaliseringsarbetet
icke kommer att bli den avsedda. Till belysande härav må
nämnas, att antalet indragna lärartjänster innevarande läsår torde komma
att stanna vid något över 400 mot ett beräknat antal av närmare 700.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att indragningen av lärartjänster även
för nästa läsår syntes få en mera begränsad omfattning än som tidigare beräknats.
Detta sammanhängde enligt överstyrelsens mening dels med statsmakternas
uttalande örn varsamhet vid folkskolans rationalisering dels ock
med bristen på drivmedel för skolskjutsar. Överstyrelsen ansåge sig därför
icke böra för nästa budgetår räkna med större minskning i antalet lärartjänster
än med en femtedel av den för hela femårsperioden beräknade.
Departe
mentschefen.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Trots att rationaliseringen sålunda torde komma att verka i långsammare
takt än som från början förutsetts, är det likväl givet, att de hittills gjorda
och pågående indragningarna av lärartjänster komma att för de närmaste
åren ogynnsamt påverka befordringsmöjligheterna för de icke-ordinarie
lärarna vid folkskoleväsendet. Frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder
för att motverka de uppkomna svårigheterna har även varit föremål för
noggrann uppmärksamhet. Jag erinrar sålunda, att skolöverstyrelsen med
anledning av framställningar från vederbörande lärarorganisationer m. fl.
den 1 juli 1941 till ecklesiastikdepartementet inkommit med en utförlig
utredning rörande folk- och småskollärarnas anställningsförhållanden och
befordringsmöjligheter, vilken utmynnat i förslag om vissa åtgärder i syfte
att förbättra särskilt de icke-ordinarie lärarnas ställning. Med anledning
härav har Kungl. Majit genom beslut den 5 december 1941 uppdragit åt
skolöverstyrelsen att verkställa utredning rörande de ändringar i gällande
ordning för tillsättning av ordinarie lärartjänster vid folkskoleväsendet, som
—• med beaktande av såväl skoldistriktens som sökandenas intressen —
kunde anses erforderliga, samt med nämnda utredning och det förslag i
ämnet, vartill utredningen kunde föranleda, till Kungl. Majit inkomma;
överstyrelsen borde därvid lämna lärarkåren tillfälle att genom utsedda
representanter på lämpligt sätt medverka vid sagda utredning. Vidare har
Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att på lämpligt sätt fästa vederbörandes
uppmärksamhet på angelägenheten av att skolstyrelserna, om ej
särskilda förhållanden föranleda undantag därifrån, anlita offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för anskaffande vid folkskoleväsendet av vikarier med
föreskriven kompetens. Vissa av de spörsmål, som av skolöverstyrelsen berörts,
såsom frågorna örn beredande av extra ordinarie anställning åt vissa
vikarier och örn beredande av tillsvidareanställning åt samtliga extra ordinarie
lärare, ha vidare upptagits till ytterligare utredning av 1941 års lärarlönesakkunniga,
vilkas förslag i ämnet förut denna dag anmälts av chefen
för finansdepartementet. Jag ämnar härjämte inom kort förelägga Kungl.
Majit förslag om ändrat förfaringssätt vid tillsättande av icke-ordinarie
lärartjänster i syfte att åstadkomma vidgade garantier för att största möjliga
hänsyn därvid skall tagas till de sökandes meriter för den sökta befattningen.
Åtskilligt har sålunda redan gjorts eller torde komma att göras,
ägnat att mildra verkningarna av folkskoleväsendets rationalisering för de
obefordrade lärarna. Några ytterligare, mera genomgripande åtgärder i
sådan riktning är jag icke för närvarande beredd att förorda.
Beträffande härefter anslagsberäkningarna för nästa budgetår får jag till
en början erinra, att enligt det av chefen för finansdepartementet denna dag
förordade förslaget till folkskolans avlöningsreglemente skall till lärare vid
skolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter utgå språktillägg med 150
kronor för år räknat enligt de grunder, som fastställas av Kungl. Majit.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
Någon saklig ändring av gällande bestämmelser innebär detta förslag icke.
Emellertid erinrar jag i detta sammanhang, att kostnaderna för nu utgående
språktillägg bestridas från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m. Vid bifall till det av chefen för
finansdepartementet förordade förslaget torde tillräcklig anledning icke
längre föreligga att låta denna löneförmån utgå i annan ordning och från
annat anslag än övriga enligt det nya reglementet utgående löneförmåner.
Jag förordar därför, att ändring härutinnan vidtages från och med nästa
budgetår. Någon omräkning av det av riksdagen för nästa budgetår redan
beviljade förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter synes icke härav påkallad.
Till bidrag till svensk undervisning åt svenska
barn i utlandet har tidigare varit uppfört ett särskilt anslag av 26,500
kronor på riksstaten. Då det pågående kriget gjort det omöjligt att i förväg
beräkna, huruvida ifrågavarande skolundervisning kunde komma att upprätthållas
i samma utsträckning som tidigare, har det ansetts lämpligt att
uppföra anslaget såsom delpost under förevarande anslag, varvid Kungl.
Majit bemyndigats att i fall av behov disponera högst 26,500 kronor för
ändamålet. Motsvarande bemyndigande torde böra lämnas för nästa budgetår,
varvid dock beloppet på sätt nedan angives torde böra ändras. I anslutning
till vad statskontoret anfört tillstyrker jag, att statsbidraget till
vardera av de i verksamhet varande skolorna i Berlin och Hamburg från
och med nästa budgetår bestämmes till 4,600 kronor, vilket innebär, att de
nu utgående statsbidragen till avlönande av en folkskollärarinna vid vardera
av skolorna höjas med 1,100 kronor.
Vad beträffar förslaget att särskilt statsbidrag skall kunna utgå till utlandsskolorna
för avlöning åt lärarna under tjänstledighet för sjukdom kan
jag icke helt ansluta mig till detsamma. En sådan anordning torde endast
böra ifrågakomma, då sjukledigheten icke är av mera tillfällig natur. Det
torde få ankomma på Kungl. Majit att efter framställning i varje särskilt
fall besluta örn och i vad mån särskilt statsbidrag må utgå till avlönande
av ifrågavarande lärarinnor under tjänstledighet för sjukdom.
Som förut nämnts har det belopp, som må disponeras till bidrag för undervisning
åt svenska barn i utlandet, för innevarande budgetår begränsats till
26,500 kronor. Härav belöpa sammanlagt 9,800 kronor för skolorna i Berlin
och Hamburg. För nästa budgetår torde beloppet vid bifall till vad jag i det
föregående förordat böra bestämmas till (26,500 — 9,800 -f 4,600 +
+ 4,600 =) 25,900 kronor.
Därest det kommer att visa sig lämpligt att anordna särskild undervisning
för i skolåldern varande barn till finska undersåtar, vilka barn på grund av
rådande förhållanden omhändertagits i Sverige, förutsätter jag, att medel
Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 292.
4
Departe
mentschefen.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.
för ändamålet ina utgå från ifrågavarande förslagsanslag enligt de närmare
bestämmelser, som Kungl. Majit skall äga föreskriva.
Skolöverstyrelsen har med utgångspunkt från de nu gällande provisoriska
avlöningsbestämmelserna för lärare vid folk- och småskolor m. m. beräknat
anslagsbehovet för nästa budgetår till oförändrat belopp, 134,400,000 kronor.
Anslagsberäkningarna ha lämnats utan erinran av statskontoret och
riksräkenskapsverket. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningen har riksräkenskapsverket
emellertid funnit lämpligt, att nämnda anslagsbelopp avrundades
nedåt till 134,000,000 kronor. De av chefen för finansdepartementet
förordade nya avlöningsbestämmelserna för lärare vid folkskoleväsendet
torde endast i ringa grad komma att påverka anslagsbehovet för nästa budgetår.
Detsamma gäller beträffande den av mig förordade ändringen i håga
om språktilläggens bestridande och de av mig i det föregående förordade
åtgärderna till förbättrande av undervisningsmöjligheterna för psykiskt efterblivna
barn. Med hänsyn härtill torde anslaget i anslutning till riksräkenskapsverkets
förslag böra för nästa budgetar uppföras med i statsverkspropositionen
beräknat belopp eller 134,000,000 kronor. Detta innebär en anslagsminskning
med 400,000 kronor.
2. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa
barnhem intagna barn i skolåldern.
I fråga örn statsbidrag ur detta anslag gälla i huvudsak samma grunder
som beträffande bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor. Anslaget
är nu uppfört med 275,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har, då åtskilliga tjänster vid ifrågavarande anstalter
redan indragits eller vore ifrågasatta till indragning, ansett, att anslaget för
nästa budgetår kunde sänkas med 35,000 kronor och sålunda böra uppföras
med 240,000 kronor.
Bespuringsberedningen har såsom eget yttrande överlämnat en av särskilda
utredningsmän upprättad promemoria, i vilken föreslås vissa åtgärder
i syfte att ernå besparingar inom den å sjukhus, barnhem m. fl. anstalter
bedrivna skolundervisningen. I promemorian framhålles, att förevarande anslag
torde för nästa budgetår kunna minskas med 100,000 kronor till 175,000
kronor.
Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält frågan om
nya avlöningsbestämmelser för ifrågavarande lärarpersonal.
De av besparingsberedningen föreslagna åtgärderna i syfte att ernå besparingar
beträffande den undervisningsverksamhet, som tillgodoses genom förevarande
anslag, förutsätta i väsentliga delar ytterligare utredning. Sådan utredning
torde kunna föreligga i så god tid, att förslag i ämnet, där så erfordras,
kan föreläggas nästa års riksdag.
Anslaget torde för nästa budgetår kunna minskas med 75,000 kronor och
sålunda böra uppföras med 200,000 kronor.
Kungl. Majlis proposition Nr 292.
51
3. Förslagsanslaget till Folkskolor xn. m.: Bidrag till avlöning åt
föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid
skolhem och arbetsstugor.
Ifrågavarande bidrag utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla
för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är
nu uppfört med 345,000 kronor. Skolöverstyrelsen har med ledning av från
folkskolinspektörerna infordrade uppgifter och med hänsyn till att vissa
nya skolhem syntes komma att upprättas ansett anslaget böra för nästa
budgetår höjas med 55,000 kronor till 400,000 kronor.
De av chefen för finansdepartementet förut denna dag förordade nya avlöningsbestämmelserna
för bland andra föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor torde icke komma att nämnvärt
påverka belastningen på ifrågavarande anslag för nästa budgetår. Anslaget
torde därför i enlighet med skolöverstyrelsens förslag böra uppföras
med 400,000 kronor, vilket innebär en anslagshöjning med 55,000 kronor.
4. Förslagsanslaget till Nomadskolor: Avlöningar.
Anslaget till avlönipgar vid nomadskolorna är för innevarande budgetår
uppfört med 141,600 kronor. Personalförteckning och avlöningsstat med tillhörande
bestämmelser äro införda på sid. 530 f. i statsliggaren. Personalförteckningen
upptager 4 lärare vid byskolor i lönegraden A 17 och 17 lärare
vid visteskolor i lönegraden A 9. De förra ha folkskollärar-, de senare småskollärarutbildning.
Skolöverstyrelsen har hemställt, att i stället för en ledigbliven visteskollärartjänst
i 9 lönegraden måtte från och med den 1 juli 1942 få inrättas
en ordinarie lärartjänst vid byskola i 17 lönegraden. Vid bifall till ändringsförslaget
skulle från och med budgetåret 1942/43 antalet ordinarie lärare
vid byskola ökas till 5 samt antalet ordinarie lärare vid visteskola minskas
till 16.
Nomadskolinspektören, vilken hos skolöverstyrelsen gjort framställning örn
nämnda förändring, har till stöd härför framhållit, att 7 av visteskollärarna
helt eller delvis tjänstgjorde vid byskola. Det vore ett viktigt önskemål inom
nomadskolan, att alla tjänster vid byskola sköttes av folkskollärarkrafter.
Vid nomadskolorna inom Karesuando, Gällivare, Jokkmokks och Västerbottens
nomadskoldistrikt vore för närvarande inga folkskollärarkrafter anställda.
Den nya byskollärartjänsten borde placeras vid Killinge nomadskola inom
Gällivare nomadskoldistrikt.
På grundval av nomadskolinspektörens beräkningar och under förutsättning
att de flir innevarande budgetår gällande provisoriska avlöningsbestämmelserna
för nomadskolorna komme att äga tillämpning jämväl för nästa
budgetår har överstyrelsen hemställt, att anslaget till avlöningar vid nomad
-
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
52 Kungl. Marits proposition Nr 292.
.skolorna för nästa budgetår måtte höjas med 3,400 kronor. Anslagsposten till
avlöningar till ordinarie tjänstemän föreslås höjd till 101,000 kronor
(+ 1,000), medan anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, anses kunna minskas till 12,200 kronor (—700).
Ur anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal beräknas
komma att utgå avlöning till tre extra ordinarie lärare vid visteskola under
helt läsår och till tre sådana lärare för högst 97 dagar av läsåret. Med hänsyn
härtill föreslås anslagsposten höjd till 14,500 kronor (+ 1,400). Anslagsposten
till rörligt tillägg anses slutligen böra uppräknas till 17,300 kronor
(+ 1,700).
Statskontoret har avstyrkt förslaget om inrättande av en ordinarie lärartjänst
vid byskola i stället för en sådan vid visteskola.
Vid den från och med den 1 juli 1938 genomförda omorganisationen av
nomadskoleväsendet hade inrättats 4 ordinarie lärartjänster vid byskola och
17 vid visteskola. Även om det av skolöverstyrelsen och nomadskolinspektören
uttalade önskemålet om att alla tjänster vid byskola borde innehavas
av lärare med folkskollärarkompetens vore värt beaktande, funne sig likväl
statskontoret i nuvarande statsfinansiella läge icke kunna förorda ett tillmötesgående
av sagda önskemål. Då härtill komme, att den nuvarande organisationen,
såsom redan framhållits, genomförts så nyligen som vid 1938 års
riksdag, finge statskontoret avstyrka bifall till framställningen i denna del.
%
Enligt nomadskolinspektörens och skolöverstyrelsens förslag skulle i stället
för en ledigbliven ordinarie lärartjänst vid visteskola från och med den
1 juli 1942 inrättas ytterligare en ordinarie lärartjänst vid byskola med placering
tills vidare vid byskolan i Killinge i Gällivare nomadskoldistrikt. Då
goda skäl anförts för detta förslag, torde detsamma böra genomföras. Med
hänsyn härtill bör personalförteckningen ändras, varom jag gör hemställan
i det följande.
Förut denna dag har chefen för finansdepartementet framlagt förslag till
nya avlöningsbestämmelser för nomadlärare, innebärande bland annat de
ordinarie lärarnas placering i lönegraderna Lo 17 respektive Lo 9. Förslagets
genomförande torde icke nämnvärt komma att påverka belastningen
å nomadskolornas avlöningsanslag för nästa budgetår. I likhet med skolöverstyrelsen
beräknar jag anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän
till 101,000 kronor (+ 1,000), anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, till 12,200 kronor (—700)
och anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal till 14,500
kronor (-f- 1,400). Anslagsposten till rörligt tillägg beräknar jag till 16,900
kronor (-}- 1,300). Anslaget torde sålunda för nästa budgetår böra uppföras
med (101,000 + 12,200 -f- 14,500 -f- 16,900 —) 144,600 kronor, vilket innebär
en anslagshöjning med 3,000 kronor.
Kungl. Majlis proposition Nr 292.
53
III. Hemställan.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att
1. godkänna av mig i det föregående förordade ändrade
grunder för statsbidrag till avlöning åt timlärare vid folkskoleväsendet;
L.
till Kurser för hjälpklasslärare för budgetåret 1942/43
anvisa ett anslag av ................... kronor 20,000;
3. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslag samlag
av .............................. kronor 134,000,000;
4. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, om och i den
mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till
undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt
högst 25,900 kronor;
5. till Folkskolor m . m.: Bidrag till avlöning åt lärare för
vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem
intagna barn i skolåldern för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av............... kronor 200,000;
6. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt förestån
darinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och
arbetsstugcn• för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag
av .............................. kronor 400,000;
7. godkänna följande personalförteckning för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1942/43:
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Befattning Lönegrad
5 lärare vid byskola .......................... Lo 17
16 lärare vid visteskola ........................ Lo 9;
8. godkänna följande avlöningsstat för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis ......................... kronor 101,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis ... » 12,200
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis.................... » 14,500
4. Rörligt tillägg, förslagsvis............ »_16,900
Summa kronor 144,600;
Bihang till riksdagens protokoll 191)2. 1 sami. Nr 292.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘292.
9. till Nomadskolorna: Avlöningar för budgetåret 1942/43
anvisa ett förslagsanslag av............kronor 144,600.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1942, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
421007