Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
1
Nr 291.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;
given Stockholms slott den 24 april 1942.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Bihang till riksdagens protolcoll 19hS. 1 sami. Nr 291.
1
2
Kungl. Mårds proposition Nr 291.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 1—3 och 8 §§,21 § 1 och 2 mom. samt 34—43,
62—68, 71 och 74 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Varje territoriell församling i huvudstaden äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter
och vissa ärenden rörande folkskoleväsendet, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar tillkommer annan.
För vården av kyrkliga angelägenheter, som äro gemensamma för hela
huvudstaden, skola samtliga stadens territoriella församlingar bilda en kyrklig
samfällighet.
Vad i---varit övlig.
2 §.
1 mom. Med territoriell församlings gemensamma kyrkliga angelägenheter
samt ärenden rörande folkskoleväsendet avses i denna lag frågor örn
dels
a) åtgärder till främjande av församlingsvården;
b) tillsättande och avskedande av organister, kyrkosångare, klockare och
andra kyrkobetjänte;
c) kyrkomedels användande;
d) upplåtande av bostadsboställe eller annan tjänstebostad åt prästerskapet
och kyrkobetjänte så ock hushållning med och vård örn kyrkans
egendom ävensom församlingen tillhörig, för andra kyrkliga ändamål än
bestridande av prästerskapets och kyrkobetjäntes kontanta löneförmåner
avsedd egendom;
e) byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hör, församlingshus
samt bostadsboställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom uppvärmning,
belysning och rengöring av kyrka med vad därtill hör samt församlingshus
jämte tillhandahållande av elektrisk kraft för ringning, orgelspelning
och dylikt;
f) avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter;
g) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten;
1 Senaste lydelse av 21 och 62 §§ se 1936: 288 samt av 8 § se 1936:431, jfr 1937:202.
3
Kungl. Maj.ts proposition Nr 291.
h) fördelning av bänkrum i kyrkan; samt
i) avgifter för begagnande av kyrkklockor och annan kyrkans egendom;
dels
j) folkskoleundervisningen samt dithörande anstalter i den mån handhavandet
av dessa frågor enligt gällande författningar tillkommer huvudstadens
församlingar;
dels ock
k) upprättande och underhåll av församlingen tillhörigt folkbibliotek (församlingsbibliotek);
samt
l) lokal för och avgifter till sådant bibliotek.
Örn vården av vissa kyrkogårdar är särskilt stadgat.
2 mom. Med huvudstadens gemensamma kyrkliga angelägenheter avses
i denna lag frågor örn
a) prästerskapets och kyrkobetjäntes kontanta löneförmåner;
b) hushållning med och vård örn huvudstadens territoriella församlingar
tillhörig, för bestridande av prästerskapets och kyrkobetjäntes kontanta
löneförmåner avsedd egendom;
c) byggnad och underhåll av andra för avlöning av prästerskapet och
kyrkobetjänte anvisade boställen än som i 1 mom. e) avses;
d) allmän kyrkoavgift; samt
e) avgifter till samfälligheten.
Samfälligheten äger därjämte bevilja anslag till territoriell församling, motsvarande
högst fyra femtedelar av kostnad för ändamål, som avses i 1 mom. e).
3 §.
1 mom. Församlings beslutanderätt utövas i frågor om kyrkofullmäktiges
antal samt vid val av organist, kyrkosångare och klockare å kyrkostämma
och i övrigt av kyrkofullmäktige.
Förvaltning och verkställighet tillkomma kyrkoråd, skolråd eller biblioteksstyrelse
eller de andra styrelser, nämnder eller personer, som äro utsedda
för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.
2 morn. Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade.
Örn vården av samfällighetens kassarörelse stadgas i 41 §. Förvaltning
och verkställighet i övrigt tillkomma kyrkorådet i församling, som ärendet
angår.
8 §.
Kyrkofullmäktige väljas---års ålder.
Kyrkofullmäktig kan---varaktig försörjning; eller
d) häftar för — — — sistförfluten kalenderåren.
Följande personer må icke vara kyrkofullmäktige: överståthållaren, underståthållaren,
polismästaren eller biskopen i Stockholms stift, ej heller den som
tillhör församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.
Ej må---såsom kyrkofullmäktig.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
21 §.
1 mom. Sedan överläggningen---eller nej.
Ordföranden tillkännagiver---med klubbslag.
Begäres omröstning---vid val.
Val av kyrkoråd, skolråd och biblioteksstyrelse samt församlingsdelegerade
och deras suppleanter ävensom av revisorer och revisorssuppleanter,
som avses i 65 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av
ärenden, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara
proportionellt, därest det begäres’ av minst så många väljande, som motsvara
det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal delas med siffran
för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.
2 mom. För beslut---av ackord.
Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den
beslutits av stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade.
Hurusom för---kommunal fondbildning.
34 §.
Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje församling till
ett antal av en delegerad för varje församling och därutöver ytterligare en
för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen vid utgången av
det år, då allmänna val av kyrkofullmäktige senast ägde rum. Suppleanter
utses till lika antal som delegerade. Sker ej valet proportionellt, skall tillika
bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
35 §.
Till församlingsdelegerad må för viss församling väljas endast den som
är röstberättigad vid val av kyrkofullmäktige i församlingen samt boende
inom församlingen och uppnått tjugufem års ålder. I avseende å obehörighet
att vara församlingsdelegerad samt rätt till avsägelse från sådant uppdrag
skall i övrigt vad i 8 § är stadgat örn kyrkofullmäktig äga motsvarande
tillämpning.
Vad örn församlingsdelegerad är stadgat gäller ock örn suppleant.
36 §.
Församlingsdelegerade och suppleanter väljas för fyra år, räknade från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas
före utgången av november månad året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige ägde rum.
Avgår delegerad, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till delegerad den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne.
Avgår annan delegerad, anställes fyllnadsval för den återstående delen av
tjänstgöringstiden. Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat
Kungl. Marits proposition Nr 891. 5
föranleda, äga rum å andra ordinarie kyrkofullmäktigsammanträdet under
året.
Erfordras särskilda föreskrifter om val av församlingsdelegerade och
suppleanter i anledning av ändring i ecklesiastik indelning, meddelas sådana
föreskrifter av Konungen.
37 §.
Församlingsdelegerade välja varje år för nästkommande kalenderår bland
sig en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med
angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas
till Överståthållarämbetet och domkapitlet.
För året näst efter det, då allmänna val av församlingsdelegerade ägt
rum, skall ordförandevalet hållas i januari månad och ordförandeskapet
intill dess utövas av den som delegerade därtill särskilt utsett.
Församlingsdelegerade antaga sekreterare med tjänstgöringsskyldighet
enligt bestämmelser, som givas av delegerade.
38 §.
Församlingsdelegerade sammanträda så ofta ordföranden finner det
nödigt, så ock när Överståthållarämbetet eller domkapitlet därom förordnar
eller visitationsförrättare eller något av de särskilda församlingarnas
kyrkoråd eller de flesta av delegerade sådant äska.
Suppleanterna böra i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring,
i den mån det erfordras till följd av hinder för delegerad eller vid
uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter delegerad, som icke
utsetts vid proportionellt val.
39 §.
Varje församlingsdelegerad äger en röst.
Vid församlingsdelegerades sammanträden äger biskopen att vara tillstädes
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl
ordförande i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår
församlingen, eller, vid hinder för honom, den som kyrkorådet inom sig utser.
Rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten skall ock tillkomma
revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.
40 §.
De ärenden, som företagas till avgörande av församlingsdelegerade, skola
förut vara vederbörligen beredda av ett beredningsutskott. Innan ärende,
som angår viss församling, företages till avgörande av församlingsdelegerade,
skall tillfälle lämnas församlingens kyrkoråd att avgiva yttrande däröver.
Val må dock av församlingsdelegerade förrättas utan föregående beredning.
Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
handläggning och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller
avhändande av egendom eller efterskänkande av rättighet.
41 §.
Beredningsutskottet utgöres av församlingsdelegerades ordförande och
vice ordförande, vilka utöva enahanda befattningar inom beredningsutskottet,
samt ytterligare nio ledamöter jämte lika många suppleanter, vilka delegerade
välja bland sig. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det
sammanträde, vid vilket delegerades ordförande utses. Sker valet ej proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola
inkallas till tjänstgöring.
Vid val av beredningsutskott skola församlingsdelegerade inom eller utom
sig utse en kassaförvaltare. Denne handhar samfällighetens kassarörelse och
är ensam ansvarig därför.
Vid beredningsutskottets sammanträden äger ordförande i församlings
kyrkoråd eller, vid hinder för honom, den som kyrkorådet inom sig utser,
ändå att han icke är ledamot av utskottet, att, såvitt rör fråga som angår
församlingen, yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i beslutet.
42 §.
Vid församlingsdelegerades sammanträde föres protokoll under ordförandens
inseende av sekreteraren eller, vid förfall för honom, av annan därtill
av ordföranden utsedd person.
Protokollet, av vilket skall framgå, vilka delegerade varit närvarande,
skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet med angivande
huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.
Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,
av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av delegerade
utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av delegerade
antingen genast eller vid sammanträde senast fjorton dagar därefter, varom
vid tillfället underrättelse meddelas. Protokollet underskrives av protokollföraren
samt bestyrkes, med anteckning örn justeringen, av ordföranden
och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen verkställts vid sammanträde
med delegerade, minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.
Sedan protokollet justerats, skall genom ordförandens försorg en förteckning
över de vid sammanträdet fattade besluten anslås vid församlingsdelegerades
expedition. Förteckningen, vilken tillika skall innehålla uppgift
å dagen, då densamma anslagits, skall dels tillställas församlingarnas kyrkoherdar
för att anslås vid pastorsexpeditionerna, dels ock införas i den tidning,
vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas, så ock i minst
två andra av huvudstadens dagliga tidningar.
Delegerades och beredningsutskottets handlingar skola förvaras i delege -
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
rades expedition. För vården av handlingarna ansvarar, under inseende av
delegerades ordförande, sekreteraren.
43 §.
Vad i 13, 15, 16, 19—23 samt 25—27 §§ är stadgat om kyrkofullmäktige
och deras ordförande skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn
församlingsdelegerade och deras ordförande, dock med iakttagande därav,
att kungörelse örn sammanträde med församlingsdelegerade skall införas
i den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas.
62 §.
1 mom. För varje församling skall utgifts- och inkomststat årligen upprättas
för det nästföljande kalenderåret, särskilt för kyrkan samt särskilt
för skolan, såvitt angår församlingen enskilt, och församlingsbibliotek. Finnes
biblioteksstyrelse, skall utgifts- och inkomststat upprättas särskilt för
församlingsbiblioteket.
Å utgiftssidan i stat, som nu sagts, skola upptagas:
a) det löpande årets beräknade brist;
b) de belopp i kapital eller ränta, varmed församlingens skulder under
det nästföljande året förfalla till betalning;
c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,
som beslutats i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag
för oförutsedda behov.
Statens inkomstsida skall upptaga:
a) det löpande årets beräknade behållning;
b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som
ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.
Församling må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning
upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning
enligt avslutade räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för församling att vid upprättandet av staten besluta,
att vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må
utan nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå
följande året.
2 morn. Utgifts- och inkomststat för den kyrkliga samfälligheten skall
årligen upprättas för det nästföljande kalenderåret.
Med avseende å samfällighetens stat skall vad i 1 mom. andra till och
med femte styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.
8 mom. Örn fondbildning gäller vad särskilt är stadgat.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
63 §.
1 morn. Förslag till församlings utgifts- och inkomststater skola uppgöras
för kyrkan av kyrkorådet samt för skolan och församlingsbibliotek av skolrådet.
Finnes biblioteksstyrelse, åligger det sådan styrelse att uppgöra statförslag
i vad på styrelsens befattning ankommer.
Statförslagen skola upptagas till granskning och fastställelse vid det ordinarie
kyrkofullmäktigsammanträde, som hålles före november månads utgång.
Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande, samt
därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning
och avgörande.
2 mom. Förslag till utgifts- och inkomststat för samfälligheten skall uppgöras
av församlingsdelegerades beredningsutskott.
Beredningsutskottets förslag till utgifts- och inkomststat skall av församlingsdelegerade
upptagas till granskning och fastställelse före den 1 november.
Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande, samt därmed
sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och
avgörande.
64 §.
Vad kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade beslutat till uttaxering
skall, allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller
biblioteksstyrelse samt, vad angår av församlingsdelegerade beslutad avgift,
genom delegerades ordförande delgivas Överståthållarämbetet, vilket det
åligger att verkställa debitering och uppbörd samt att avlämna medlen till
kyrkorådet, skolrådet, biblioteksstyrelsen eller delegerades kassaförvaltare.
Där till följd av särskilda förhållanden annan ordning för uppbördens
verkställande finnes vara lämplig eller nödig, må kyrkofullmäktige eller
församlingsdelegerade besluta därom.
Vid indrivandet---verkställer indrivningen.
65 §.
Av kyrkofullmäktige samt av församlingsdelegerade skola årligen utses
två eller flera revisorer och lika många suppleanter för granskning av det
nästföljande årets förvaltning.
Den, vilken såsom ledamot av kyrkoråd eller skolråd eller eljest är redovisningsskyldig,
må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val
av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller
i beslut med anledning av granskningen.
Revisorer äga att när som helst inventera kassor och övriga tillgångar
samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, Anika beröra den förvaltning,
som de skola granska.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
66 §.
Det åligger kyrkoråd, skolråd, biblioteksstyrelse ävensom församlingsdelegerades
kassaförvaltare att i enlighet med givna föreskrifter föra räkenskaper
över sin förvaltning och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola
årligen senast den 1 mars hållas tillgängliga för revisorerna.
67 §.
Revisionsberättelse för församling skall senast den 1 april avlämnas till
kyrkofullmäktiges ordförande, som över framställda anmärkningar infordrar
vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen kunna
framläggas till granskning och avgörande å det ordinarie kyrkofullmäktigsammanträde,
som hålles före utgången av maj månad.
Revisionsberättelse över granskningen av räkenskaperna för samfälligheten
skall senast den 15 april avlämnas till församlingsdelegerades ordförande,
som över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar
så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till
granskning och avgörande å sammanträde med delegerade före den 1 juli.
68 §.
På beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade ankommer,
huruvida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens eller
samfällighetens rätt skall vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning
revisionsberättelse avser inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde
med kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade, skall så anses,
som örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet
beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten
uppenbarligen avsett även den handlingen.
71 §.
Medlem av---orättvis grund.
Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, före klockan tolv å fjortonde
dagen efter den, då förteckning, däri beslutet upptagits, anslogs vid
pastorsexpeditionen, dagen då det skedde likväl oräknad, ingivas i mål,
som avses i 2 § 1 mom. a), b), c), g) och k), ävensom i mål rörande val av
ledamöter och suppleanter i kyrkoråd, skolråd och biblioteksstyrelse samt
mål rörande granskning av sådant råds eller sådan styrelses räkenskaper
till domkapitlet och i andra mål till Överståthållarämbetet. Det åligger klaganden
därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då förteckningen
anslogs, som ock att inom en vecka efter det tiden för besvärens
inlämnande utgått till kyrkofullmäktiges ordförande ingiva diariibevis över
att han besvärat sig.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Försummar klaganden---i verkställighet.
Överståthållarämbetet och domkapitlet böra giva varandra del av besvären,
när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.
74 §.
Vad i 69—73 §§ är stadgat om kyrkofullmäktiges beslut skall i tillämpliga
delar gälla beträffande beslut av kyrkostämma eller församlingsdelegerade.
Tiden för anförande av besvär över församlingsdelegerades beslut
skall räknas från dagen, då förteckning, däri beslutet upptagits, anslogs vid
delegerades expedition. Sådana besvär skola ingivas till Överståthållarämbetet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; och skall i avseende härå
iakttagas följande:
1. Samfälligheten skall från och med den 1 januari 1944 övertaga de
rättigheter församlingarna hava till egendom och medel, som anslagits till
eller användas för ändamål, vilkas tillgodoseende ankommer på samfälligheten,
ävensom fullgöra de förbindelser i fråga härom, för vilka församlingarna
häfta.
Av församlingarna förvaltade donationer för ändamål, som nyss sagts,
skola från och med den 1 januari 1944 förvaltas för samfällighetens räkning.
2. De före tidpunkten för denna lags ikraftträdande inom församling i
vederbörlig ordning fattade beslut rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för prästerskap och kyrkobotjänte skola äga samma giltighet, som
om besluten fattats av församlingsdelegerade.
3. Val av församlingsdelegerade och suppleanter skola under år 1943 med
tillämpning av bestämmelserna i denna lag äga rum å de ordinarie sammanträden
med församlingarnas kyrkofullmäktige, som skola hållas före
utgången av maj månad. De utsedda delegerade skola omedelbart träda
i tjänstgöring. I fråga örn beräknande av deras tjänstgöringstid skall dock
så anses, som om denna börjat först med ingången av år 1944.
Församlingsdelegerade skola så snart ske kan förrätta val av ordförande,
vice ordförande samt ledamöter och suppleanter i beredningsutskott ävensom
utse kassaförvaltare, sekreterare, revisorer och revisorssuppleanter.
Intill dess val av ordförande ägt rum, utövas ordförandeskapet av den delegerad,
vilken därtill förordnas av Överståthållarämbetet.
Delegerade samt befattningshavare äga befogenhet att under år 1943 vidtaga
sådana åtgärder, som erfordras i anledning av denna lags ikraftträdande.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
4. Utgifts- och inkomststater för år 1944 för samfälligheten och församlingarna
skola uppgöras under år 1943 i enlighet med de i denna lag givna
bestämmelserna.
5. Kostnaderna för samfällighetens verksamhet under år 1943 skola bestridas
med belopp, som efter församlingsdelegerades beslut gäldas av församlingarna
i förhållande till antalet skattekronor i varje församling.
6. Församlingarnas räkenskaper för år 1943 skola granskas enligt de
före den 1 januari 1944 gällande bestämmelserna.
7. Erfordras närmare föreskrifter med avseende å denna lags ikraftträdande,
meddelas sådana föreskrifter av Konungen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 april 194-2.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:
Domkapitlet i Stockholm erinrade i skrivelse till Kungl. Majit den 9 november
1937, att fastställande av nya löneregleringar för prästerskapet i
Stockholm förestode, och att, innan så skedde, plan borde vara uppgjord för
eventuell ändring i Stockholms kyrkliga indelning, samt hemställde om utredning
angående erforderliga ändringar i församlingsindelningen. I infordrat
utlåtande tillstyrkte kammarkollegiet sådan utredning.
Kammarrådet Tom Wohlins utredning.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1938 uppdrogs åt kammarrådet
Tom Wohlin att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet verkställa
utredning rörande reglering av församlingsindelningen i Stockholm
ävensom avgiva det förslag, till vilket sagda utredning kunde giva anledning.
Vid utredningen biträddes den sakkunnige av tillkallade experter.
Med skrivelse den 31 december 1939 överlämnade Wohlin betänkande och
förslag angående reglering av församlingsindelningen i Stockholm och revision
av den för huvudstaden gällande lagen örn församlingsstyrelse (stat.
off. utr. 1940: 1). I skrivelsen anfördes, att under utredningen av frågan om
en allmän nyreglering av områdena för huvudstadens församlingar befunnits,
att denna fråga ägde oskiljaktigt samband med de grunder, varå den kyrkliga,
menighetsförvaltningen därstädes, jämlikt gällande lag om församlingsstyrelse
i Stockholm, för närvarande vore organiserad, samt att detta förhållande
nödvändiggjort undersökning jämväl av spörsmålet örn behövligheten
av en revision i förevarande samband av omförmälda lagstiftning. Härom
anfördes i betänkandet i huvudsak följande:
»I de innerst i stadsområdet belägna tre mindre församlingarna — Storkyrkoförsamlingen
samt Klara och Jakobs — fortgår avfolkningen efter en
sakta och jämnt fallande kurva. Dessa församlingars folkmängd uppgick den
31 december 1938 ej ens sammanlagt till det befolkningstal (25 å 30,000)»
som vid behandlingen tidigare av församlingsindelningsfrågor i Stockholm
uppställts såsom ett slags normalmått för en församling i huvudstaden.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Adolf Fredriks, Gustav Vasa, Hedvig Eleonora och Maria församlingar
samt till övervägande delen även Johannes församling omfatta sådana stadsområde^
som i stort sett legat fullbyggda sedan ett flertal decennier och
där citybildningen sedan åtskillig tid satt sin typiska prägel på bebyggelsen
utefter en hel del gatustråk. Gustav Vasa, Hedvig Eleonora och Maria församlingar
hava likväl praktiskt taget hållit sin ställning i folkmängdshänseende
från tiden för de senaste församlingsdelningarna. Sålunda uppgick
folkmängden den 31 december 1938 i Gustav Vasa församling till 23,497 mot
23,374 den 31 december 1906, i Hedvig Eleonora församling till 22,210 mot
22,464 den 31 december 1906 och i Maria församling till 22,779 mot 23,156
den 31 december 1924. Tendensen under 1930-talet har dock för såväl
Gustav Vasa som Hedvig Eleonora församling varit övervägande sjunkande,
medan däremot befolkningstalet för Maria församling hittills i det hela varit
stationärt.
Folkmängden i Adolf Fredriks församling har från tiden för församlingsdelningen
den 1 maj 1906 varit i nästan oavbrutet sjunkande. Densanmia
uppgick sålunda den 31 december 1938 till 15,957 mot 19,083 den 31 december
1906. Denna tillbakagång i Adolf Fredriks församlings befolkningstal
har en motsvarighet för Johannes församling. Sistnämnda församlings folkmängdssiffra
höll sig dock från församlingsdelningen den 1 maj 1907 till
in pä 1920-talet ganska konstant (25,352 den 31 december 1907 och 25,290
den 31 december 1920), men har därefter liksom Adolf Fredriks församling
stadigt sjunkit, eller till 21,618 den 31 december 1938.
För Kungsholms församling, som efter delningen den 1 januari 1925 ökat
sin folkmängd med cirka 10,000, synes folkmängdskurvan alltjämt, ehuru
med avtagande hastighet, vara i stigande. Med en befolkningsnumerär den
31 december 1938 av omkring 33,000 överskred församlingens befolkningstal
dock ej avsevärt det ovan angivna, för församlingsbildning i Stockholm
uppställda normalmåttet.
Vad angår enbart den s. k. inre staden falla de största folkmängdsökningarna
under utvecklingsskedet efter år 1905 på övriga därvarande församlingar,
främst på Matteus, S:t Görans, Oscars och Katarina, men även
— örn än hittills i någon mindre grad — på Engelbrekts, Sofia och Högalids.
För Matteus församling redovisades den hittills uppnådda högsta folknumerären
vid 1930 års utgång och utgjorde då 57,419. Ökningen i befolkningssiffran
från tiden för församlingens utbrytning den 1 maj 1906 utgjorde
då ej mindre än 34,000. Under 1930-talet har församlingens folknumerär
varit i rätt starkt sjunkande, men uppgick dock den 31 december 1938 till
52,388.
I S:t Görans församling — med en folkmängd vid tiden för utbrytningen
den 1 januari 1925 av cirka 25,000 — har befolkningssiffran intill den 31
december 1938 praktiskt taget fördubblats. Enbart från år 1930 utgör stegringen
nästan 20,000.
För Oscars församling, med en befolkningssiffra vid församlingens utbrytning
den 1 maj 1906 av nära 24,000, uppgår folkmängdsökningen till och
med 1938 års utgång till närmare 17,000 personer. Av denna ökning faller
cirka 13,000 på den senast förflutna tioårsperioden.
För Katarina församling, med en folkmängd närmast efter delningen den
1 maj 1917 av 42,700, uppgår befolkningstillväxten från nämnda tidpunkt
intill 1939 års ingång till över 15,000. Med sin totala befolkningssiffra vid
sistnämnda tidpunkt av 58,159 var Katarina församling stadens folkrikaste.
I Engelbrekts församling, vars folkmängd vid utbrytningen den 1 maj
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
1906 utgjorde något över 20,000, har befolkningssiffran därefter varit i rätt
jämn stigning och uppgick den 31 december 1938 till drygt 30,000.
För Sofia församling, som vid dess utbrytning den 1 maj 1917 tillädes
en folknumerär av omkring 17,000, utgör folkmängdsökningen under perioden
1917—1938 nästan exakt 10,000.
För Högalids församling redovisas från tiden för församlingens utbrytning
den 1 januari 1925 intill 1939 års ingång en stegring i befolkningssiffran av
inemot 9,000.
I Katarina församling är folkmängden under 1930-talet alltjämt i stigande,
medan i Sofia och Högalids församlingar folknumerären under samma
tidsperiod hållit sig i stort sett stationär. För den sistnämnda församlingen
redovisades dock en rätt kraftig ökning under periodens första år.
Från tiden för Brännkyrka församlings delning den 1 januari 1931 har
moderförsamlingens folkmängdssiffra intill den 1 januari 1939 ökat med något
över 3,000, medan intill samma tidpunkt folknumerären i Enskede församling
tillväxt med drygt 9,000.
Av alla Stockholmsförsamlingarna uppvisar Bromma församling den såväl
absolut som relativt starkaste folkmängdsstegringen. Församlingens folkmängd,
som vid införlivningen den 1 januari 1916 uppgick till blott något
över 6,000, utgjorde den 31 december 1938 mer än 48,000 och har sålunda
under denna tiel, med sin ökning av i runt tal 42,000, nästan åttafaldigats.»
Under 1930-talet — fortsatte Wohlin — hade folkmängdsökningen inom
huvudstadens församlingar även procentuellt räknat varit störst i Bromma,
som från år 1930 intill år 1939 tillväxt med mer än 95 procent. Därnäst i
relativ folkmängdsökning under samma period komme S:t Görans församling
med närmare 62 procent samt därefter Enskede församling med 49 %
procent, Oscars med drygt 46 procent och Kungsholms med 30 procent. Av
övriga huvudstadsförsamlingar uppvisade Katarina, Brännkyrka, Engelbrekts
och Högalids församlingar under ifrågavarande tidsperiod jämväl en
viss, örn än mindre betydande ökning i folkmängden. Samtliga de andra tio
församlingarna hade däremot under denna tidsperiod fått vidkännas folkmängdsminskning.
Sålunda hade Sofia, Maria, Hedvig Eleonora, Gustav
Vasa, Matteus och Adolf Fredriks församlingar minskat, i angiven ordning,
med omkring 1 procent upp emot 10 procent. För Storkyrkoförsamlingen
samt Jakobs, Johannes och Klara församlingar redovisades alltjämt den förhållandevis
största minskningen eller för en var församling med omkring
15 procent upp till nära 20 procent. De utomordentligt stora förskjutningarna
under senare tidsskeden i huvudstadsförsamlingarnas inbördes folkmängdsförhållanden
hade, såsom känt vore, endast i försvinnande mån haft
sin grund i de naturliga folköknings- eller folkminskningsprocesserna och därutinnan
förekommande skiljaktigheter de olika församlingarna emellan. På
ett avgörande sätt hade därtill bidragit dels, i viss utsträckning, de å de skilda
församlingarna olikartat fördelade inflyttningarna till och utflyttningarna
från stadsområdet, dels ock framför allt omflyttningarna inom stadsterritoriets
olika delar.
Efter att ha konstaterat förekomsten av en betydande ojämnhet i anslagsbelastning
och uttaxering för kyrkliga behov, anförde Wohlin, att denna
15
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 291.
ojämnhet framstode än mera markerad vid en jämförelse med uppgifterna å
de inom församlingarna tillgängliga skatteunderlagen. Sålunda märktes, hurusom
enstaka församlingar (Jakobs, Oscars) med liten eller medelstor folknumerär,
tack vare sitt höga skatteunderlag, kunnat påtaga sig väsentligt
högre anslagssummor än andra församlingar, men ändock kunnat hålla sin
utdebiteringskvot bland de lägsta. Andra församlingar åter (Storkyrkoförsamlingen,
Maria, Enskede), vilkas stater uppvisade de mest nedpressade
anslagssummorna, hade i följd av sitt relativt låga beskattningsunderlag likväl
måst vidkänna bland de högsta utdebiteringarna inom staden. Av uppgjorda
tablåer franninge vidare, huru den mer eller mindre frivilligt påtagna
sociala omvårdnaden tillgodosetts inom de särskilda församlingarna i högst
olika utsträckning och med anslag av högst varierande belopp. Några av
de mest folkrika men samtidigt förhållandevis »fattiga» församlingarna
(Katarina, Matteus) läge härvid främst med den procentuellt, i förhållande
till den totala utdebiteringen, högsta utdebiteringskvoten för dylika ändamål
— nära en tredjedel av sammanlagda utdebiteringen per skattekrona inom
respektive församling. I allmänhet hade anslagssummorna och särskilt anslagsbeloppen
för social omvårdnad varit störst i de »rikare» och i de folkrikaste
församlingarna. I synnerhet i de förra hade utdebiteringskvoten
det oaktat — frånsett i Engelbrekts församling — varit bland de lägsta
inom huvudstaden. I sin helhet måste skiljaktigheterna med avseende å sammanlagd
utdebitering inom varje församling anses vara, efter Stockholmsförhållanden,
anmärkningsvärt stora. Skillnaden mellan den högsta och lägsta
utdebiteringen för församlingsändamål i huvudstaden uppginge sålunda för
året 1938 till 30 öre per skattekrona. Detta förhållande kunde givetvis
från år till år variera rätt så avsevärt. För år 1937, exempelvis,
hade skillnaden uppgått till 36 öre, för år 1936 till 38 öre och för år 1935
till 43 öre.
Till grund för de efter det sista sekelskiftet företagna omregleringarna
av församlingsindelningen i Stockholm hade, såsom tidigare påpekats, legat
bedömandet, att en folknumerär av 25 å 30,000 vore att anse såsom ett slags
normalmått för en kyrkoförsamling i huvudstaden. Skulle denna grundsats
befinnas böra alltjämt upprätthållas, borde tydligen lösningen av den nu
återigen högeligen tillspetsade situationen i avseende å huvudstadsbefolkningens
ojämna uppdelning å de särskilda församlingarna i första hand sökas
i den riktningen, att de allt för »stora», i regel i ytterområdena belägna församlingarna
delades och de i stadens centrum belägna allt för »små» församlingarna
sammansloges till större enheter. En blick på siffrorna i den statistik
rörande Stockholmsförsamlingarnas ekonomiska ställning, som i det
föregående framlagts, gåve emellertid omedelbart vid handen, att dylika uppdelnings-,
respektive sammanslagningsåtgärder skulle — såvitt ej en ändring
åvägabragtes i den gällande ordningen i avseende å de särskilda församlingarnas
ensamrätt till beskattningsunderlaget inom sina områden — jin ytter
-
16
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 291.
ligare skärpa den disproportion i fråga om beskattningsobjektens fördelning
församlingarna emellan, som redan förut förelåge och som allaredan i sin
nuvarande utsträckning måste karakteriseras såsom oförsvarlig. Det vore
till belysning härav tillfylles att framhålla, att, därest stadens trenne minsta
församlingar — Storkyrkoförsamlingen samt Klara och Jakobs — sammanfördes
till en församling, inom en sålunda nybildad större församlingsenhet
med en folkmängd icke uppgående till 25,000 personer skulle ligga hopade
beskattningsobjekt, som enligt 1938 års taxeringssiffror representerade mer
än 2,000,000 skattekronor.
Kretsläggningen av huvudstadens territorium i särskilda församlingar
kunde givetvis icke hava annat syfte än att därigenom skapa de gynnsammaste
betingelserna för den kyrkliga verksamhetens bedrivande bland stadens
invånare. Å lösningen av detta spörsmål borde följaktligen andra synpunkter
än de rent praktiska icke tillåtas öva något avgörande inflytande. Att
vid församlingsindelningen i Stockholm söka jämväl tillgodose kravet på
en »rättvis» fördelning av det inom staden förefintliga beskattningsunderlaget
måste tydligen helt förrycka den primära uppgift, som här uppställde
sig. Därest man icke skulle tillgripa den visserligen teoretiskt möjliga men
säkerligen svårgenomförbara metoden att utlägga de särskilda församlingarnas
områden i två eller flera på olika platser inom staden förlagda skiften,
skulle ett dylikt försök stranda på problemets praktiska olöslighet. Det läge
vid nu angivna förhållanden i sakens natur, att en undersökning i första hand
måste inriktas på att finna möjligheter för ett frigörande av Stockholmsförsamlingarnas
verksamhet från dess hittillsvarande omedelbara beroende av
tillgången å beskattningsunderlag inom respektive församlings egna område,
eller, med andra ord, att det från förra århundradets senare hälft undanskjutna
spörsmålet örn en ekonomisk samfällighetsbildning för huvudstaden
även på det rent kyrkliga området nu upptoges till förnyat övervägande.
Efter att ha erinrat, att av rikets fem städer med en folkmängd överstigande
50,000 huvudstaden numera vore den enda, vari ekonomisk gemensamhet
mellan de inom respektive städer befintliga församlingarna icke funnes
genomförd, uttalade Wohlin, att det motstånd som tidigare mött från Stockholmsförsamlingarnas
sida mot förslag om införande av ekonomisk gemenskap
dem emellan åtminstone numera icke utgjorde något rättsligt hinder för
ett dylikt införande. Härför erfordrades emellertid en kompletterande lagstiftning.
Det folie av sig självt, att man vid bedömande av förutsättningarna
för frågans lösning för Stockholms vidkommande närmast hade att
taga sikte på den så sent som år 1931 reviderade lagstiftningen i ämnet för
Göteborg. Beträffande denna lagstiftnings principiella berättigande för berörda
stadssamhälle hade vid lagstiftningsfrågans behandling av statsmakterna
nämnda år ingen som helst meningsskiljaktighet förekommit. Ehuru
det syntes närmast ligga i sakens natur, att den kommunalrättsliga grundsats,
som sålunda varit bestämmande för centraliseringen av den kyrkligt
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
ekonomiska menighetsförvaltningen i Göteborg'', icke kunde havn mindre giltighet
för Stockholm, kunde möjligen dock några allmänna synpunkter på
detta spörsmål förtjäna att framhållas. Wohlin anförde härutinnan bland
annat:
»Under de uttänjda diskussioner, som tidigare förts kring frågan örn en
centralisering av den kyrkligt-ekonomiska förvaltningen i huvudstadsförsamlingarna,
har — även på håll där man varit beredd medgiva det principiellt
berättigade i en dylik åtgärd — framförts farhågor för, att en avveckling av
de enskilda församlingarnas ekonomiska självständighet skulle verka hämmande
pa effektivjteten i det kyrkliga arbetet i huvudstaden. Härunder synes
ha legat uppfattningen, att församlingsgränserna i Stockholm alltjämt konstituerade
levande skiljelinjer inom stadsterritoriet, inom vilka den därstädes
mantalsskrivna befolkningen sammanhölies av en naturlig känsla av samhörighet
och en därpå grundad ekonomisk solidaritet. Föreställningen om en
dylik, till bosättningen vid viss gata och i visst kvarter bunden församlingskänsla
och i varje fall uppfattningen, att en dylik känsla skulle vara allmänt
förekommande, saknar emellertid, vad särskilt Stockholm angår, utan tvivel
stöd i verkligheten. Förklaringen härtill är också lätt funnen. Den är givetvis
närmast att söka i de i Stockholm rådande, för denna liksom för storstäderna
i allmänhet karakteristiska bosättningsförhållandena men därjämte
i den utomordentligt starka rörlighet, som — kanske framför alla andra
stadssamhällen i vårt land — är utmärkande för den huvudstaden rättsligen
tillhörande befolkningen. Förhållandet är ju notoriskt, men några statistiska
uppgifter belysande detsamma må här anföras.
Den fortgående inflyttningen till Stockholm av personer födda utom huvudstaden
har under nästföregående och innevarande sekel varit av den omfattning,
att vid tiden för folkräkningarna åren 1860, 1900 och 1930 betydligt
över hälften av huvudstadens folkmängd utgjorts av personer födda å annan
ort än i Stockholm. Procentsatsen utgjorde för angivna år närmare bestämt
57.38, respektive 59.44 och 59.89. Man har sålunda att räkna med, att av 100
personer av Stockholms församlingsvis grupperade invånare numera, genomsnittligt
sett, 60 personer äro till födseln icke blott icke församlingsbor utan ej
ens stockholmare. Än mer talande siffror erhållas, när man undersöker, i vilken
omfattning de, vid en given tidpunkt inom viss territoriell Stoekholmsförsamling
mantalsskrivna, till mogen ålder hunna invånarna ägde den samhörighet
med samma församling, att de dels oavbrutet under en längre tidsperiod
tillhört församlingen, dels även vore därstädes födda. En dylik undersökning
har företagits för några godtyckligt utvalda församlingar, nämligen
Storkyrkoförsamlingen samt Klara, Jakobs, Johannes, Adolf Fredriks, Gustav
Vasa, Matteus oell Engelbrekts, avseende i församlingarna den 31 december
1938 mantalsskrivna personer över 20 år, vilka oavbrutet under tiden den
1 januari 1919—den 1 juli 1939 varit i samma församling bokförda.»
Resultatet av undersökningen hade sammanfattats i en tablå, vilken gåve
vid handen, att av det sammanlagda antalet invånare i de undersökta församlingarna,
167,957 personer, endast 17,145 eller 10 procent oavbrutet under
en tidrymd av 20 år varit bosatta inom församlingen oell att av dessa 3,476
voro födda därstädes, d. v. s. allenast 2 J/2 procent av hela antalet personer
inom församlingen, som bokförts diir under nämnda tidrymd.
Hihang till riksdagens protokoll 191*2. 1 sami. Nr 291.
2
18
Kungl. May.ts proposition Nr 291.
Wohlin fortsatte:
»Att av huvudstadens invånare mången likvisst kan vara benägen att tilllägga
speciellt en av stadens kyrkor och dennas särskilda kyrkliga institutioner
ett visst företräde är nogsamt känt. Men en sådan särskild »församlingskänsla»
torde, dess bättre, få antagas vara fotad på reellare grunder än den
mer eller mindre tillfälliga bostadsadressen. Bestämmande härför lärer i
första och sista hand bliva den kyrkligt intresserade medborgarens individuella
uppskattning av vederbörande prästers arbetsinsatser. Av särskild betydelse
blir härvid de ifrågavarande prästernas personliga förutsättningar att
samla lyssnare till sin förkunnelse och deras förmåga att stimulera lekmännen
till pekuniära bidrag eller personlig medverkan inom området för kyrkans
uppgifter. Den naturliga utvecklingen har väl i Stockholm liksom i
andra större städer här i landet och annorstädes gått i den riktningen, att
den formella kyrkogemenskapen på grundval av ett historiskt givet territoriellt
underlag allt mer och mer förlorat i betydelse för stadsinvånarna i
gemen. Det synes antagligt, att kyrkogemenskapen i dessa samhällen i icke
ringa utsträckning antagit former, som i det väsentliga har den personella
församlingstypens kännemärken.»
Av en från inhämtade uppgifter sammanställd statistik kunde utläsas,
i vilken förhållandevis betydande utsträckning invånarna i en storstad som
Stockholm — till och med i sådana för kyrkoförsamlingen fundamentala
angelägenheter som dem, vilka här berördes — sökte prästerligt biträde
oberoende av församlingsindelningen och härvid anlitade annan prästman än
den »egna» församlingens. Såsom särskilt talande framstode undersökningsresultatet
beträffande barndopen. Inalles hade församlingens egna präster
i icke stort mer än 15 procent av samtliga fall anlitats för barnens upptagande
i kyrkan. För Stockholms del hade dock härvidlag, på sätt ock av
tablån framginge, den därstädes föreliggande möjligheten till dopets förrättande
på barnbördshusen övat ett betydande inflytande. Av övriga i tablån
angivna förrättningar utvisade konfirmationerna den största »församlingsprocenten»,
i det att av samtliga konfirmander inom huvudstaden närmare
70 procent konfirmerats av hemförsamlingens präster. I fråga örn såväl
vigslar som jordfästningar syntes vederbörande församlings egna präster lia
tagits i anspråk vid ungefär 50 procent av hela antalet sådana förrättningar.
Genom den nu i korthet refererade framställningen funne Wohlin ådagalagt,
att utvecklingen av församlingsförhållandena i huvudstaden krävde en
centralisering i en eller annan form av den kyrkligt-ekonomiska menighetsförvaltningen
därstädes och att spörsmålet om en dylik reform — om man
över huvud taget önskade förebygga en ytterligare tillspetsning av de på
detta område rådande missförhållandena — nu ej längre läte sig skjutas åt
sidan. Beträffande de allmänna förutsättningarna för en samfällighetsbildning
anfördes i betänkandet ytterligare:
Med avseende särskilt å de praktiskt-organisatoriska skäl, som kunde tala
för genomförandet av en samfällighetsbildning, visade det sig i själva verket,
att en förvaltningsmässig omläggning för Stockholm av sådan innebörd framstode
såsom synnerligen angelägen med hänsyn till den utveckling, som sedan
19
Kungl. Marits proposition Nr 291.
en lång följd av år försiggått i huvudstaden i avseende å församlingarnas
anslagspolitik. Härmed åsyftades det förhållandet, att Stockholmsförsamlingarna
i en år efter år allt mer vidgad utsträckning inlåtit sig på en arn
slagsgivning för allehanda till området för socialvård och likställd kommunal
verksamhet hänförliga ändamål, vartill någon motsvarighet icke förekomma
i de kyrkligt-kommunala staterna för andra städer i riket. I ej ringa utsträckning
hade därvid anslag anvisats jämväl åt institutioner och organisationer,
vilkas verksamhet, obunden av församlingsgränserna, omspände stadsområdet
i dess helhet. r
I och för sig skulle ju denna utveckling av huvudstadsförsamlingarnas anslagsväsen
kunna synas icke vara på annat sätt anmärkningsvärd, än att den
givetvis utgjorde ett särskilt talande skäl för kravet på en centralisering av
anslagsbefogenheten till en representation för staden i dess helhet. Det förfarande,
som sålunda utbildat sig, hade emellertid såtillvida en allvarligare
innebörd, som man kunde fastställa, att en hel del av anslagen i fråga folie
utanför ramen för församlingarnas befogenheter och alltså måste karakteriseras
såsom direkt författningsstridiga. Att så vore fallet, franninge i allt fall
omedelbart av det förhållandet, att ett högeligen betydande antal av dé
ifrågavarande anslagsändamålen samtidigt tdlgodosetts med anslag jämväl
på Stockholms borgeiiiga kommuns stat. Att den rådande dualismen i avé
seende å anslagsbeviljandet för en icke obetydlig del av socialvården inom
huvudstaden tillika innebure en praktiskt-organisatorisk oformlighet syntes
icke behöva närmare ledas i bevis. Det i detta sammanhang anförda syntes
Eå ett övertygande sätt ådagalägga angelägenheten av en samordning för
uvudstaden i dess helhet med avseende å anslagsgivningen för de nu av
de många enskilda församlingarna understödda välfärdsanordningarna.
Sammanfattningsvis uttalades i betänkandet, att genom utredningen klarlagts,
att den på grund av utvecklingen av befolkningsförhållandena inom
Stockholms stads område nu synnerligen angelägna nyregleringen av församlingsindelningen
därstädes icke läte sig praktiskt genomföras med mindre
denna indelning ställdes helt oberoende av den högeligen ojämna förekomsten
av beskattningsobjekten inom stadsområdets skilda delar. Till undanröjande
av det hinder för en rationell församlingsindelning i Stockholm, som
under nuvarande förhållanden sålunda förelåge, borde den kyrkligt-kommunala
beskattningen fullständigt utjämnas församlingarna emellan. Fördenskull
borde nu omsider jämväl för Stockholm, på sätt för flertalet av rikets
övriga större städer redan sedan länge skett, anordnas en samfällighet i ekonomiskt
hänseende av stadens samtliga territoriella församlingar, varinom
beslutanderätten beträffande den därigenom för alla de ifrågavarande församlingarna
gemensamma budgeten utövades av en representation för stadsområdet
i dess helhet.
I avseende å organisationen av den centraliserade kyrkligt-kommunala förvaltningen
för huvudstaden framlades två alternativa förslag. Enligt det ena,
betecknat såsom organisationsalternativ A, skulle beslutanderätten i fråga
örn även den kyrkligt-kommunala budgeten hänläggas till stadsfullmäktige.
Därest emellertid ett dylikt överlämnande skulle, såsom föregripande en
eventuell allmän reform av motsvarande innebörd för landets borgerliga och
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 391.
kyrkliga kommuner i gemen, anses icke böra i närvarande läge äga rum,
borde den erforderliga centraliseringen av församlingarnas ekonomiska angelägenheter
nu åvägabringas genom inrättande för huvudstaden av en för
densamma gemensam kyrkofullmäktigerepresentation (organisationsalternativ
B). Denna skulle bestå av 60 fullmäktige, och angående rösträtt och valbarhet
vid val av dem skulle gälla vad i sådant hänseende funnes stadgat
beträffande val av kyrkofullmäktige i församling, dock att valbarheten icke
borde vara inskränkt vare sig inom församling eller inom viss valkrets för
valet.
Vid en lösning enligt det ena eller andra av nu nämnda alternativ skulle
vidare enligt förslaget inrättas en kyrkonämnd såsom förvaltande och verkställande
organ i avseende å de centraliserade kyrkligt-ekonomiska uppgifterna.
I förra fallet skulle denna nämnd beträffande sammansättningen organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med gällande stadganden om Stockholms
folkskoledirektion, dock med en viss starkare representation för den
kyrkliga sakkunskapen, och i senare fallet skulle den bestå av tio av samfällighetens
kyrkofullmäktige utsedda ledamöter.
Vilketdera alternativet, som än skulle väljas i fråga om ordningen för
utövande av samfällighetens beslutanderätt, ansåg den sakkunnige det obehövligt
att efter centraliseringen bibehålla fullmäktigerepresentationer för de
särskilda församlingarna. I de ärenden, som därefter skulle påkalla beslut
av den särskilda församlingen såsom sådan — således enbart ärenden av
icke-ekonomisk natur — borde beslutanderätten utövas å kyrkostämma.
Såsom lokala verkställande och förvaltande organ skulle församlingarnas
kyrkoråd bibehållas. Däremot kunde skolråden avskaffas.
Utredningsmannen framhöll, att de olägenheter, som i betänkandet påvisats
i avseende å församlingarnas utgiftsväsen och beskattning, icke skulle
kunna helt och effektivt avlägsnas annorledes än genom en förvaltningsreform
enligt organisationsalternativ A. För vinnande i någon mån av en
förbättrad ordning i hithörande hänseende även vid en reglering enligt organisationsalternativ
B förordades härvid en viss samverkan vid den årliga
statberedningen mellan den borgerliga kommunen och den kyrkliga samfällighetens
organ.
I och med centraliseringen av den kyrkligt-ekonomiska menighetsförvaltningen
i huvudstaden skulle de enskilda församlingarnas tillhörigheter ävensom
de avgifter, som uttaxerades för kyrkoväsendet, och de inkomster, som
härtill eljest inflöte, användas för samfällighetens behov. Den närmare vården
och inseendet över den för församlingsändamål disponerade fasta egendomen
med tillhörigheter skulle kunna, där så visade sig lämpligt, av samfälligheten
uppdragas åt lokalförsamlingarnas egna organ. Ansvarigheten för
församlingarnas utestående lån och övriga ekonomiska förbindelser skulle
övertagas av samfälligheten. Till denna skulle ock överlämnas hos församlingarna
förefintliga uppsamlade medel ävensom sådana eljest av församlingarna
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
förvaltade kassor och andra kapitaltillgångar, vilka icke på grund av föreskrift
av enskild givare befunnes alltjämt böra särskilt användas.
Beträffande de under förvaltning av församlingarnas kyrko- eller skolråd
ställda donationer och andra anslag, som här sist avsåges, föreslogs, att jämväl
dessa skulle överlämnas till central förvaltning. Med hänsyn till de genomgripande
förändringar i befolknings- och bosättningsförhållandena, som
efter tillkomsten av här berörda anslag ägt rum i huvudstaden och varigenom
församlingsgränserna i det väsentliga förlorat sin tidigare betydelse
såsom materiella skiljelinjer för befolkningen inom stadsområdet, förordades
emellertid tillika — i syfte att av dessa jämförelsevis betydande stiftelsetillgångar
söka utvinna en större samhällelig nytta — en allmän undersökning
rörande förutsättningarna för en sådan reglering (permutation) beträffande
ifrågavarande stiftelser, att avkastningen av stiftelsernas tillgångar
skulle, inom ramen för donationsändamålet, kunna komma Stockholms invånare
till godo utan avseende å bostadsadressen.
Vad församlingarnas skolråd beträffade, syntes dessas arbetsuppgifter vid
ett genomförande av förvaltningsreformen efter de uppdragna riktlinjerna i
det väsentliga komma att inskränka sig till meddelande av tjänstgöringsbetyg
för lärare vid stadens folkskolor och handläggning av ett mindretal andra
personalangelägenheter för folkskoleväsendet. Det skulle vid sådant förhållande
kunna anses opraktiskt att bibehålla skolråden såsom särskilda verkställighetsorgan
inom församlingarna. Befunnes församlingarnas fortsatta
medverkan i angivna skolärenden önskvärd, borde det icke medföra någon
olägenhet, örn dessa arbetsuppgifter hänlades till kyrkoråden. Eljest ville
det synas, som om ifrågavarande skolärenden med fördel skulle kunna helt
avskiljas från församlingsuppgifterna för att i stället ombesörjas av de borgerligt-kommunala
skolorganen. Därmed skulle skolråden ock kunna helt
undvaras i den föreslagna nya förvaltningsordningen. I de tre enda fall, där
särskilda församlingsbibliotek ännu upprätthölles inom huvudstadens församlingar,
handhades nämligen dessas förvaltning och vård av för dem utsedda
biblioteksstyrelser.
Det betonades, att en centralisering av budgetbehandlingen inom den kyrkliga
menighetsförvaltningen i Stockholm givetvis icke vore avsedd att på
något sätt beskära den rent personliga verksamhet på det kyrkligt-sociala
området, som enligt kyrkolagen tillhörde prästerskapets tjänsteuppgifter och
vari lekmän inom respektive församlingar sedan gammalt och med framgång
plägat deltaga.
I betänkandet uttalades vidare, att den förordade reformen i avseende å
församlingsstyrelsen i huvudstaden vore av den grundläggande vikt för regleringen
av församlingsindelningen därstädes, att någon ändring i den gällande
indelningen icke borde vidtagas, innan frågan örn den med reformen
åsyftade förvaltningsomläggningen vunnit sin slutgiltiga lösning. Det syntes
därför icke lämpligt att för församlingsindelningen uppgöra någon reglerings
-
22
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 891.
plan med definitiv karaktär. Till ledning för frågans vidare behandling framlades
emellertid i betänkandet ett från vissa schematiska förutsättningar utarbetat
preliminärt förslag till en dylik regleringsplan. Därvid avvisades tanken
på en sådan radikal omstöpning av de nuvarande, historiskt framvuxna
församlingsområdena, som skulle syfta till en allmän folkmängdsutj åmning
och en arrondering av de särskilda församlingsterritorierna kring församlingskyrkorna.
Ej heller ansågos några avsevärdare och bestående fördelar kunna
ernås genom bildande av större församlingsenheter i stadens centralaste,
mest citybetonade del eller eljest genom systematiska områdesöverflyttningar
mellan församlingar i stadens inre zon. De blivande åtgärderna för en församlingsreglering
i huvudstaden förmenades från dessa utgångspunkter böra
i huvudsak begränsas till uppdelning av vissa över hövan folkrika församlingar
i stadens yttre och yttersta delar.
Enligt planen skulle, i kombination med vissa gränsregleringar, de folkrikaste
församlingarna, Matteus, S:t Görans, Oscars, Katarina och Bromma,
uppdelas i vardera två församlingar.
Vid betänkandet fogades ett särskilt yttrande av kyrkoherden i Högalids
församling Bertil Mogård, vilken såsom expert biträtt vid Wohlins utredning.
I detta yttrande framhölls, att åtskilliga av de inrättningar och anordningar
av social art i huvudstaden, som nu där ägde kyrklig prägel, tillkommit
på en mycket naturlig utvecklings väg. Det hade i regel varit så, att såsom
något mycket värdefullt betraktats, att ifrågavarande sociala arbete bedrivits
inom och av församlingen. Ett inlemmande i Stockholms väldiga kommunalförvaltning
av dessa oftast mycket individuella och på det personligas
insats grundade barnkrubbor, sjukvårdsföreningar, hem för gamla etc. skulle
varken ur besparingssynpunkt eller ur vårdsynpunkt lända till bättre resultat.
Och för många skulle en dylik sekularisering utan tvivel betraktas som
ett förfördelande av den kristna församlingens rätt att utöva kärlekstjänst.
Det syntes följaktligen både skäligt och nyttigt, att en kyrkoförsamling i
Stockholm lämnades frihet att inom den ram, som den historiska utvecklingen
utbildat, och som ofta motsvarade ett behov av församlingsindividuell
karaktär inom storstaden, bedriva kärleksverksamhet och härför uttaxera
medel. Denna verksamhet borde dock i fråga om ianspråktagande
av direkta skattemedel begränsas till en högsta uttaxeringssiffra, varvid som
maximigräns möjligen skulle kunna tänkas samma summa, vilken utginge
till täckande av löneutgifterna för församlingens prästerskap. Då det sedan
gällde utgifterna för gudstjänstlivets främjande genom sång och musik,
kyrkorummets prydande, söndagsskola och kyrklig ungdomsverksamhet, församlingsaftnar
och dylikt, borde det gälla som en självklar regel, att den
enskilda församlingen därutinnan skulle såsom hittills äga fri beslutanderätt.
För åstadkommande av en utjämnande menighetsförvaltning av uttaxerade
medel för kyrkliga ändamål ifrågasatte Mogård, att Stockholms
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr solstad
organiserades som en enhet för utgörande av löner och arvoden till den
ordinarie personalen av präster, organister, klockare, kantorer, kyrkobetjänte
samt skrivbiträden å pastorsexpeditionerna och att lönebeloppen för
dessa icke bestämdes av den enskilda församlingen utan av ett centralt organ.
Det vore även möjligt, att vissa praktiska fördelar skulle kunna ernås genom
att kyrkobyggnadsbesväret, vartill även kunde räknas underhåll och drift av
prästgårdar och övriga församlingsbyggnader, lades under en central myndighet
och att utgifterna för denna täcktes genom en lika och gemensam
uttaxering för hela staden. Då huvudparten av dessa utgifter vore av automatisk
eller i lag reglerad natur, kunde det synas onödigt att skapa en vidlyftig
vald fullmäktigeorganisation för hela staden. Genom en förändring i
vad som stadgades örn församlingsdelegerade i 4 kap. av lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm syntes man kunna erhålla ett lämpligt organ för
ifrågavarande behovs tillgodoseende genom att kyrkofullmäktige i de olika
församlingarna obligatoriskt hade att utse delegerade i det gemensamma
självstyrelseorganet för huvudstaden.
Yttranden över Wohlins förslag.
Över Wohlins ovan omförmälda förslag, i vad detsamma avsåg centralisering
av den kyrkligt-ekonomiska menighetsförvaltningen i Stockholm, avgåvos
efter remiss yttranden av kyrkofullmäktige i Stockholms samtliga
territoriella församlingar, Stockholms stadsfullmäktige efter hörande av stadsjuristen,
drätselnämnden, fattigvårdsnämnden, barnavårdsnämnden och folkskoledirektionen,
Stockholms domkapitel, Överståthållarämbetet samt kammarkollegiet.
Alla de nitton församlingarnas kyrkofullmäktige yttrade sig i avstyrkande
riktning. I flera av dessa yttranden åberopades dels en av Stockholms kyrkovärdar
antagen promemoria i ämnet och dels en promemoria av Stockholms
prästsällskap, vilken i väsentliga delar överensstämde med den förra. I båda
dessa promemorior hade uttalats, att intetdera av förslagets båda alternativ
lämpade sig såsom grundval för en lagstiftning i ämnet. Åtskilliga av församlingsrepresentationerna
avstyrkte uttryckligen eller förklarade sig icke
kunna tillstyrka någotdera av förslagets båda alternativ, och andra hemställde,
att förslaget icke måtte föranleda någon åtgärd eller att det ej måtte
läggas till grund för lagstiftning. I ett par fall angåvo kyrkofullmäktige icke
uttryckligen på dylikt sätt sin ställning till förslaget, men av den i yttrandena
framförda kritiken kan slutas, att fullmäktige ej heller i dessa fall velat
giva förslaget sin anslutning. I ett av yttrandena slutligen — avgivet av
kyrkofullmäktige i Katarina församling — hemställdes, att det remitterade
förslaget icke »för närvarande» måtte till någon åtgärd föranleda. Ej heller
i sistnämnda yttrande, vari framför allt anförts, att det nuvarande tidsläget
vore föga lämpligt för en reform av åsyftat slag, uttalades emellertid några
24
Kungl. Majlis ''proposition Nr 291.
sympatier för förslaget såsom sådant, utan tvärtom framfördes också där
kritik mot detsamma i vissa punkter.
Även domkapitlet avstyrkte.
De till stadsfullmäktige ingivna yttrandena gingo i olika riktningar. Stadsjuristen,
vars utlåtande icke utmynnade i något till- eller avstyrkande av det
framlagda förslaget, hade begränsat sig till juridiska synpunkter, som enligt
hans mening kunde anläggas, varvid han framhöll, att huvudstadsförsamlingarnas
anslagsväsen med avseende å anslag till församlingsvård i betydande
omfattning vore författningsstridigt samt att från formell synpunkt de uppställda
organisationsaltemativen icke föranledde någon anmärkning. Drätselnämnden
uttalade sig i princip för en centralisation av församlingarnas ekonomiska
förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med de i betänkandet
angivna riktlinjerna. (Två ledamöter reserverade sig för avstyrkande av den
föreslagna centralisationen.) I till drätselnämnden avgivet utlåtande hade
stadens kammarkontor uttalat, att den av den sakkunnige anförda motiveringen
syntes med styrka tala för anordnande av en enhetlig ekonomisk förvaltning,
samt att kammarkontoret för sin del ansåge alternativet med stadsfullmäktige
som beslutande i kyrkligt-ekonomiska angelägenheter vara att
föredraga. Fattigvårdsnämnden framhöll, utan att i detalj taga ställning till
formerna för den föreslagna gemensamma ekonomiska förvaltningen, värdet
av en sådan förvaltning, vilken förhindrade, att medel uttaxerades inom församlingarna
för sociala ändamål, som det enligt gällande lag och författning
ankomme på den borgerliga kommunen att sörja för, samt underströk, att därigenom
även skulle tillgodoses kravet på större likformighet vid behandlingen
av det sociala hjälpklientelet i stadens olika delar. I till fattigvårdsnämnden
avgivet utlåtande hade fattigvårdsdirektören framhållit, att det av utredningsmannen
framlagda förslaget örn ett sammanförande av anslagen för olika
sociala ändamål livligt kunde tillstyrkas, då därigenom en tillfredsställande
överblick över de olika, anslagsbehoven vunnes. Barnavårdsnämnden förklarade
sig, under framhållande att församlingarnas hittillsvarande understödsverksamhet,
ej minst på barnavårdens område, måste anses ha varit till avsevärt
gagn, icke ha skäl att tillstyrka en förändring härutinnan; det syntes
enligt nämndens mening icke vara omöjligt att på detta område åvägabringa
en ordning, som tillfredsställde såväl formella som praktiska krav utan en
sådan radikal omläggning, som betänkandet åsyftade. Folkskoledirektionen,
som ansett sig sakna anledning att yttra sig över förslaget annat än beträffande
församlingarnas anslagsgivning för skolväsendet samt angående skolråden,
framhöll i avseende å berörda anslagsgivning i huvudsak, att mot den
nuvarande anordningen kunde med den sakkunnige invändas, att densamma
innebure en viss dualism och att alltså av principiella skäl kunde finnas fog för
erinringar, men även att församlingarnas ifrågavarande anslagsgivning för
skolans verksamhet vore av mycket stor betydelse; om denna anslagsgivning
ansåges böra upphöra, vore det enligt direktionens mening av synnerlig vikt,
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
att de verksamhetsgrenar, som därigenom uppehållits, på annat sätt erhölle
tillräckligt stöd av allmänna medel. Inom stadskoUegiet gjorde sig skilda
meningar gällande. Majoriteten förklarade sig ej kunna tillstyrka ett genomförande
av remissförslaget, men uttalade, att det syntes angeläget, att man
snarast undersökte, huruvida icke önskemålet örn en rationalisering av den
kyrkliga ekonomien kunde realiseras utan mera väsentlig rubbning i den kyrkliga
församlingsorganisationen; behovet av en skatteutjämning mellan församlingarna
framträdde härvid särskilt såsom i hög grad beaktansvärt. Dåvarande
finansborgarrådet anförde, med instämmanden av stadskollegiets ordförande
och nuvarande finansborgarrådet, i särskild mening i huvudsak följande:
Den
föreliggande utredningen torde tillfyllest ådagalägga önskvärdheten av
en lösning av det gamla problemet örn en centraliserad handläggning av församlingarnas
kommunala uppgifter. Endast genom en centralisering kan en
effektiv utjämning vinnas av den nu inom staden varierande kyrko kommunala
beskattningen.
Församlingsbegreppets primära och väsentliga innebörd är den kyrkliga.
Som kommunal enhet åter synes församlingen sakna ett verkligt, levande innehåll.
Det är påfallande, att kyrkokommunerna själva i väsentlig omfattning
kommit att ägna sig åt olika borgerliga förvaltningsuppgifter och därigenom
själva givit sig karaktären av delkommuner inom den borgerliga helkommunen,
med verkan att gränsen mellan den kyrkokommun ala och den stadskommunala
verksamheten utsuddats. Den i betänkandet ingående översikten av
anslag, lämnade av kyrkokommunerna till borgerligt kommunala uppgifter,
är i sådant hänseende belysande. I viss mån kunna de med folkskoleväsendet
sammanhängande anslagen finna stöd i den befattning med folkskoleväsendet,
som enligt församlingsstyrelselagen tillkommer församlingarna. Däremot
är det uppenbart, att övriga ändamål icke kunna hänföras under den kyrkokommunerna
tillagda kompetensen att besluta örn »åtgärder till främjande
av församlingsvården». Ett bibehållande av de nuvarande kyrkokommunerna
kan därför icke motiveras med önskvärdheten av att kyrkokommunerna alltfort
deltaga i den sociala förvaltningen, enär, sedan den bristande legala grunden
för denna kyrkokommunernas verksamhet i betänkandet påpekats, samma
verksamhet icke lärer kunna inom nuvarande lagstiftnings ram upprätthållas.
Den i Stockholm uppkomna konkurrensen mellan lielkommunen och
delkommunerna vid anslagsbeviljandet är även i så måtto sakligt olycklig,
att den förrycker den enhetlighet i användningen av allmänna medel, som
gällande, kommunerna rörande författningar söka säkra. Den bristande reda,
som kyrkokommunernas ingripande i den borgerliga kommunens område här
kan skapa, framlockar lätt anslagsäskandenas framställande efter det minsta
motståndets lag och leder därigenom till en ur helhetens synpunkt irrationell
medelsan vändning.
När i betiinkandet föreslås, att beslutanderätten i kyrkokommunala angelägenheter
skall övertagas av den borgerliga kommunen, innebär detta alltså,
såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå, väsentligen en återgång
i modernare former till en redan tidigare förefintlig organisationsform. Några
olägenheter härav torde icke vara att befara, därest reformen begränsas till
de kommunala angelägenheterna. Det bör sålunda ur kyrklig synpunkt vara
likgiltigt, örn avlöningarna till kyrkans ämbetsmän och betjiinte bestridas av
26
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 391.
stadskommunen eller av församlingarna. Prästerskapets avlöning regleras
nämligen liksom folkskollärarnas väsentligen genom statliga författningar.
Och med avseende å avlöningarna för kyrkobetjäningen och församlingarnas
tjänstepersonal bör det allenast vara en fördel med en enhetlig reglering.
Byggande och underhåll av kyrkor och församlingshus bör nu liksom tidigare
kunna åläggas stadskommunen. Farhågor för att denna uppgift såsom
ett borgerligt kommunalt åliggande skulle handhavas sämre än örn den besörjdes
av församlingarna torde icke behöva hysas — det må härvid hänvisas
till fullgörandet av stadskommunens nuvarande skyldighet att hålla
allmänna läroverk samt stadens handhavande av kyrkogårdsväsendet, folkskoleväsendet
och biblioteksväsendet. Även bekostandet av övriga församlingarna
nu åliggande uppgifter synes utan större olägenheter eller risker än
dem, som redan liro förenade med den kyrkokommunala beslutanderätten,
kunna uppdragas åt den borgerliga kommunen. Det synes icke vara att befara,
att de särskilda kyrkoförsamlingamas behov i angelägenheter av nu angivet
slag icke skulle tillbörligen tillgodoses. Kyrkoråden komma dessutom
alltfort att bestå och hava sålunda möjlighet att framföra sina önskemål och
synpunkter. Erfarenheten torde icke giva vid handen, att andra under stadskommunen
hörande lokala behov blivit av stadsfullmäktige eftersatta.
Församlingens inflytande å angelägenheter av kyrklig natur får givetvis
icke angripas. Men så skulle icke heller bliva förhållandet. Det för församlingen
väsentliga inflytandet å tillsättandet av prästerliga tjänster rubbas sålunda
icke av reformen. Val av organist, kyrkosångare och klockare kan som
nu ske å kyrkostämma. Och tillsättandet av andra kyrkobetjänte och församlingstjänster
kan, såsom även nu torde vara förhållandet, handhavas av
kyrkorådet. Den enda inskränkning, som skulle ske, avsåge församlingarnas
möjlighet att utöva kyrklig välgörenhet med skattemedel. Men en dylik på
offértanken och sålunda på frivillighet byggd kärleksverksamhet låter sig heller
knappast ens begreppsenligt väl finansieras med tvångsvis av alla uttagna
bidrag. Medlen synas snarare böra anskaffas på frivillighetens väg, i den mån
kyrkans egna inkomster icke förslå.
Stadsfullmäktige åberopade för sin del vad stadskollegiets majoritet i sitt
utlåtande anfört.
Överståthållarämbetet erinrade, bland annat, örn att den rådande olikheten
beträffande Stockholmsförsamlingarnas ekonomiska förhållanden visserligen
i stor utsträckning bottnade i skiftande skatteunderlag men att den därjämte
i betydande grad funné sin förklaring i olika uppfattning av förhandenvarande
församlingsbehov och erforderliga medel för desammas täckande. Så hade,
icke minst pa skolrådens stat, uppkommit ett florilegium av anslag, vilka i
verkligheten tillkommit i strid med gällande bestämmelser. Kunde enighet
vinnas om reglering i dessa och liknande avseenden skulle säkerligen ett betydande
steg vara taget mot en förbättring av församlingarnas ekonomiska
förhållanden. Skulle därjämte ett visst samarbete, såsom den sakkunnige skisserat,
kunna ernås med stadens ekonomiska organ, kunde säkerligen ytterligare
resultat i gynnsam riktning ernås.
En verklig lösning av skatteutjämningsproblemet kunde vinnas på sätt den
sakkunnige föreslagit. Då emellertid däremot kunde resas vissa allvarliga invändningar,
borde i första hand andra möjligheter prövas. Det remitterade
förslaget syntes fördenskull i huvudsak för närvarande endast böra föranleda
framläggande av förslag om de särskilda skolrådens avskaffande.
27
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 991.
Kammarkollegiet varken av- eller tillstyrkte förslaget lirén framhöll i
huvudsak, dels att kollegiet ej funnit sig övertygat om att en reglering av
församlingsindelningen icke läte sig göra utan den föreslagna omläggningen
av den kyrkliga förvaltningen, samt dels att i framkomna gensagor mot den
föreslagna centraliseringen utan tvivel läge ett visst berättigande men att
å andra sidan fördelar skulle vara att vinna genom densamma. Av de i
beslutet om kollegiets utlåtande deltagande uttalade en ledamot skiljaktig
mening samt avstyrkte förslaget.
I en del av yttrandena togs också ställning till de av kyrkoherden Mogård
i omförmälda sammanhang förordade åtgärderna. Det i ovannämnda promemorior
av Stockholms kyrkovärdar och prästsällskap gjorda uttalandet,
att Wohlins förslag icke lämpade sig såsom grundval för en lagstiftning i
iimnet, sades i samma promemorior »i viss utsträckning» gälla också Mogårds
förslag. Av församlingarnas representationer gjorde kyrkofullmäktige
i Jakobs församling samma uttalande beträffande sistnämnda förslag utan
den nyss citerade inskränkningen, och kyrkofullmäktige i Adolf Fredrid,
Engelbrekts, Oscars samt Brännkyrka församlingar avstyrkte uttryckligen
också detta förslag. Även kyrkofullmäktige i Bromma församling yttrade
sig emot detsamma. Däremot framhöllo kyrkofullmäktige i Storkyrkoförsamlingen
samt Matteus, S:t Görans och Högalids församlingar, att möjligheten
att framgå på denna väg borde övervägas. I domkapitlets yttrande
åter avstyrktes detta förslag, ehuruväl samtidigt medgavs, att detsamma
i vissa avseenden ägde förtjänster.
Beträffande de i yttrandena motiveringsvis framförda synpunkterna torde
få lämnas följande summariska redogörelse.
Från församlingarnas sida så gott som över hela linjen och av domkapitlet
framhölls vikten av att en utjämning i avseende å beskattningen för den
kyrkliga verksamheten i Stockholm åvägabragtes församlingarna emellan.
Men ehuru man i dessa yttranden såtillvida erkänt riktigheten av vad som
tagits till utgångspunkt för det föreliggande förslaget om centralisering av
huvudstadens kyrkligt-ekonomiska förvaltning, gjorde man å andra sidan
gällande, att en dylik centralisering skulle bli till allvarligt men för den kyrkliga
församlingsverksamheten och att sådan utjämning, som nyss sagts,
borde kunna åstadkommas på annat sätt. Ej minst framhölls, att centraliseringen
skulle komma att praktiskt taget omintetgöra de särskilda församlingarnas
självbestämningsrätt. Gent emot den sakkunniges uttalanden,
att stadsterritoriets uppdelning i församlingar icke längre motsvarades av
någon utpräglad känsla hos invånarna inom den särskilda församlingen för
denna till skillnad från övriga delar av staden, hävdade man kraftigt den
meningen, att en sådan församlingskänsla funnes i ej ringa mån och kommit
till uttryck på fyrfaldiga sätt. Att fråntaga församlingarna självbestämningsrätten
i den utsträckning, som den föreslagna centraliseringen skulle
innebära, måste antagas komma att betyda en avsevärd minskning i församlingsbornas
intresse för församlingsverksamheten, till förfång särskilt för
det frivilliga kyrkligt-sociala arbetet. Man måste även antaga, att provningen
av församlingsangelägenheterna icke kunde inom samfäld igheten komma°att
ske med beaktande i samma mån som hittills av varje församlings
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
säl skild;! behov, farhågor uttalades också för att centraliseringen skulle
medföra en för den kyrkliga verksamheten skadlig konkurrens församlingen3''
emellan örn anslag fran samfälligheten. Därjämte gjordes den invändningen,
att centraliseringen skulle nödvändiggöra en icke önskvärd byråkratisering
av förvaltningen och fördröja ärendenas handläggning. Särskilt vore
att befara, att ett gemensamt handhavande av fastighetsförvaltningen för alla
församlingarna skulle bliva en besvärlig uppgift och medföra avsevärt ökade
kostnader.
Vad angar de i betänkandet, till stöd för centraliseringsförslaget, framförda
erinringarna beträffande församlingarnas anslagsgivning för sociala uppgifter
framhölls i allmänhet i de ganska få fall, då församlingsrepresentationerna i
små yttranden berört dessa erinringar, att denna anslagsgivning avsåge ett i
och för sig värdefullt komplement till den borgerliga kommunens omsorger
i motsvarande hänseenden, och att någon fullständig uniformitet härvidlag
icke borde eftersträvas.
Bft,r,^ande a!ternativet att överlåta beslutanderätten för den föreslagna
samfälligheten på stadsfullmäktige invändes framför allt, att detta skulle innebära
en sekularisering av den kyrkligt-ekonomiska förvaltningen, som i vart
fall icke borde ifrågasättas ensamt för Stockholms del. Farhågor uttalades
aven, att de kyrkliga intressena i så fall skulle komma att få stå tillbaka för
de borgerligt kommunala uppgifterna. Vad åter angår det andra organisationsalternativet
förklarade visserligen kyrkofullmäktige i en av församlingama
(Enskede) — ehuru de avstyrkte också detta alternativ — att detsamma
lage nära den lösning de betraktade som önskvärd; men å andra sidan
fiamfördes i flera yttranden kritik mot detta förslag ur organisatorisk synpunkt.
Gent emot påpekandet i betänkandet, att andra större städer i riket
hade den kyrkligt-ekonomiska förvaltningen organiserad på liknande sätt,
framhölls, att fragan för Stockholms vidkommande gällde en ännu större
samfällighet med ännu flera församlingar, och att därför också den ifrågasatta
gemensamheten för dess del skulle medföra större olägenheter. Särskilt
betänkligt vore, att på grund av församlingarnas stora antal i Stockholm icke
ens det centrala förvaltningsorganet, kyrkonämnden, här skulle kunna bliva
sammansatt av representanter för de särskilda församlingarna.
Vad speciellt angar betänkandets förslag beträffande församlingarnas donationer
må anmärkas, att kyrkofullmäktige i en församling (Enskede) understrukit,
att det borde tagas i övervägande, huruvida icke härvidlag »i sådana
fall, där så läte sig göra efter juridisk prövning, en utjämning skulle kunna
komma, till stånd till förman för de i ekonomiskt avseende mindre gynnade
församlingarna». Ä andra sidan framhöll domkapitlet, att stora betänkligheter
enligt dess mening mötte mot att — på sätt i betänkandet ifrågasatts —
till församlingarna givna donationer icke skulle bibehållas hos församlingarna.
Såsom redan nämnts anfördes jämväl i församlingarnas och domkapitlets
yttranden, att det i betänkandet påvisade behovet av skatteutjämning Stockholmsförsamlingarna
emellan borde kunna i tillbörlig grad tillgodoses på
annat sätt än genom bildande av den föreslagna samfälligheten. Vissa
felslag örn skapande i sadant syfte av en kyrkolund eller gemensam kyrkokassa.
för Stockholmsförsamlingarna framfördes, och i flera fall yrkade man på
ytterligare utredning i detta hänseende. Härvid underströks i allmänhet angelägenheten
av att församlingarnas självbestämmanderätt såvitt möjligt
lämnades orubbad. För yttrandenas huvudsakliga innehåll i nu berörda hänseende
skall särskild redogörelse lämnas nedan.
Aven i det av stadsfullmäktige åberopade utlåtandet av stadskollegiet
framfördes väsentligen samma huvudsynpunkter på den föreliggande frågan.
29
Kungl. May.ts proposition Nr 291.
Salunda anfördes dari i huvudsak, att vissa omständigheter — främst ojämnheten
i fråga örn Stockholmsförsamlingarnas skattet unga — otvivelaktigt
talade för det föreliggande förslaget till centralisering av den kyrkligt kommunala
verksamheten, men att det syntes kunna starkt ifrågasättas, örn härutinnan
påräknade fördelar av förslagets genomförande icke komme att bliva
alltför dyrköpta. Ur sistnämnda synpunkt underströks särskilt det stora
värdet av den i församlingsarbetet ingående socialvårdande verksamheten och
framhölls faran för, att ett genomförande av förslaget skulle undanrycka
grunden för denna gren av församlingsarbetet eller i allt fall försvåra dess
fortsatta bedrivande. Likaså uttalades i detta utlåtande att den sakkunnige
i viss män undervärderat styrkan av den gemenskap, som sammanknyter
medlemmarna i stadens territoriella församlingar. Gent emot den sakkunniges
hänvisning till det föreslagna systemets tillämpning i andra större svenska
städer framhölls, att det måste blivm svårare för en central representation
ju större en stad vore att upptäcka och uppfylla lokala behov och önskemål
och att man fördenskull finge hysa tvekan om systemets lämplighet för Stockholms
vidkommande. Utlåtandet utmynnade i ett understrykande av angelägenheten,
att undersökning snarast verkställdes, huruvida"icke önskemålet
om en rationalisering av den kyrkliga ekonomien — främst med tanke på
behovet av en skatteutjämning —- kunde realiseras utan mera väsentlig
rubbning i den kyrkliga församlingsorganisationen.
Också Överståthållarämbetet uttalade, att de rådande skiljaktigheterna
med avseende å Stockholmsförsamlingarnas ekonomiska förhållanden innebure
en viss olägenhet, vilken framträdde i variationen med avseende å
skattesatserna mellan församlingarna. Mot en lösning av skatteutjämningsproblemet
på endera av de två linjer, som den sakkunnige anvisat, kunde
emellertid resas allvarliga invändningar, och innan densamma tillgrepes, borde
därför andra möjligheter i första hand prövas. Det i andra remissvar framförda
förslaget att åstadkomma en utjämning genom skapandet av en kyrkofond
för huvudstaden avstyrkte Överståthållarämbetet emellertid. Däremot
skulle enligt ämbetets mening säkerligen åtskilligt kunna vinnas i åsyftad
riktning, ifall enighet kunde uppnås om reglering i vissa hänseenden, däri
olika uppfattning av förhandenvarande församlingsbehov och erforderliga
medel för desammas täckande gjort sig gällande i de olika församlingarna,
såsom beträffande avlöningsförhållandena för prästerskapet och andra befattningshavare
samt i fråga örn den av den sakkunnige påtalade anslagsgivningen
framför allt pä skolrådets stat. För åtgärder i sådan riktning erfordrades
emellertid ett centralt ledande organ, och ämbetet bragte i detta sammanhang
i åtanke frågan om ett särskilt stift i huvudstaden. Med en biskop
i Stockholm såsom verklig ledare av huvudstadens kyrkliga liv skulle i vart
fall förutsättningarna vara för handen att skapa enhetlighet inom församlingarna
även i nyssnämnda och likartade hänseenden.
I kammarkollegiets utlåtande berördes frågan örn Stockholmsförsamlingarnas
anslagsgivning för »hälso- och sjukvård, ungdoms- och barnavård samt
socialt hjälparbete bland gamla och fattiga med mera». Kollegiet gjorde beträffande
denna fråga ur formell synpunkt uttalanden av samma innebörd
sorn den sakkunnige och anförde därjämte att man ej behövde befara, att
det frivilliga, enskilda arbete, varur ifrågavarande församlingsverksamhet utvecklats,
komme att inskränkas, därest denna skulle helt övertagas av den
borgerliga kommunen. Vid en jämförande bedömning av de särskilda församlingarnas
ekonomiska förhållanden borde man bortse från nämnda anslagsgivning.
I enlighet härmed gjorde kollegiet pä grundvalen av i betiin
-
ao
Kungl. May.ts ''proposition Nr 291.
kandet meddelade uppgifter angående utdebiteringen per skattekrona under
år 1938 en uträkning rörande storleken av denna utdebitering enbart för
anslagsgivningen i övrigt eller — såsom kollegiet uttryckte det -—- för endast
rent kyrkliga ändamål. Därvid framhölls bland annat, att utdebiteringskvoterna
enligt denna uträkning skulle för de flesta av de i betänkandet såsom
svaga i ekonomiskt hänseende betecknade församlingarna hava legat under
medeltalet för motsvarande utdebitering inom hela staden. För dem skulle
således bildande av ekonomisk samfällighet, under förutsättning av i huvudsak
samma utgifter, betyda en ökad utdebitering för rent kyrkliga ändamål.
Med tanke på frågan örn ändringar i församlingsindelningen vore att märka,
att utdebiteringen för sistnämnda ändamål likaledes vore jämförelsevis låg
i de församlingar, för vilka sådan ändring nu ifrågasatts.
Gent emot de från församlingarnas sida gjorda uttalandena om angelägenheten
att bevara deras självbestämmanderätt invände kollegiet — alltjämt
anknytande till sin nyssnämnda uppfattning angående anslagsgivningen till
icke rent kyrkliga ändamål — att den verksamhet, som författningsenligt
ankomme på de kyrkliga kommunerna, lämnade jämförelsevis litet utrymme
för egna initiativ. Kollegiet ville icke bestrida, att den av församlingarna
utövade ungdomsvården och sociala hjälpverksamheten bäst främjades, om
lokala organ anlitades för fullgörandet därav, men en central anslagsgivning
syntes icke utesluta att åt lokala organ uppdroges att utreda församlingens
behov i hithörande delar samt att verkställa av den centrala myndigheten
beslutade åtgärder. Härigenom kunde det lokala intresset bliva nöjaktigt tillgodosett.
Såsom fördelar av den ifrågasatta centraliseringen framhölls — förutom
utjämningen i beskattningen — att den rådande olikformigheten mellan församlingarna
med avseende å löne- och pensionsförhållandena därigenom kunde
väntas bliva avlägsnad och att centraliseringen skulle även i övrigt medverka
till större likformighet mellan församlingarna på det kyrkliga området.
Det alternativa förslaget att lägga Stockliolms-församlingarnas ekonomiska
angelägenheter under stadsfullmäktiges beslutanderätt syntes kollegiet böra
länanas ur räkningen eftersom det avsåge en fråga av principiell betydelse
för landets alla kommuner. Beträffande det andra alternativet, bildande av
ekonomisk samfällighet med kyrkligt-kommunal representation, anfördes, att
det vore en även för dessa församlingar tillämplig grundsats, att förordnande
örn bildande av dylik samfällighet ej finge meddelas med mindre församlingarna
samtyckt härtill »eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande
allmänt behov». Vid det förhållandet, att samtliga församlingar motsatt
sig förslaget, uttalade kollegiet tillika, att det vore tveksamt, örn den
ifrågasatta samfälligheten kunde vara påkallad av betydande allmänt behov.
För den händelse samfälligheten ansåges böra genomföras, framfördes jämväl
vissa erinringar mot den föreslagna organisationen av densamma.
Beträffande de från församlingarnas sida och i domkapitlets yttrande gjorda
uttalandena rörande sättet för åstadkommande av skatteutjämning
församlingarna emellan annorledes än genom fullständig ekonomisk
samfällighet må följande nämnas.
I kyrkovärdarnas och prästsällskapets promemorior framhölls, att en
sådan utjämning kunde genomföras utan att det nuvarande systemet behövde
ändras, till exempel genom inrättandet av en särskild kyrkofond för
Stockholm. Ville man, att ekonomiskt starkare församlingar skulle hjälpa
31
Kungl. May.ts proposition Nr 291.
de ekonomiskt svagare, och ville man, att ekonomisk hjälp skulle lämnas till
behövliga kyrkobyggen, kunde detta utan att nuvarande värden och fördelar
förintades, ordnas exempelvis på sådant sätt, att ett visst belopp per
skattekrona uttaxerades för Stockholm i dess helhet till en gemensam kyrkokassa.
Eventuellt skulle därvid särskilda bestämmelser gälla för aktiebolag
och andra juridiska personer. Någon svårighet ansågs icke föreligga att rättvist
fördela kassans medel bland de ekonomiskt svagare församlingarna. Fördelningen
kunde exempelvis i huvudsak ske i proportion till senaste antalet
skattekronor per individ i respektive församlingar.
Kyrkofullmäktige i de särskilda församlingarna anknöto i flertalet fall till
nu nämnda uttalanden eller gjorde själva uttalanden av liknande innebörd.
I några fall framfördes ytterligare synpunkter beträffande normerna för ett
utjämningsförfarande.
Några församlingars kyrkofullmäktige uttalade sig för ytterligare övervägande
av den anordning i skatten t jämnande syfte, som förordats av kyrkoherden
Mogård i det till Wohlins betänkande fogade särskilda yttrandet. Av
dem anförde fullmäktige i Storkyrkoförsamlingen och i Högalids församling,
att även upprättandet av en gemensam kyrkofond eller kyrkokassa vore en
tänkbar möjlighet.
Domkapitlet anförde i den nu förevarande frågan följande:
»Även örn således domkapitlet anser församlingarna böra bibehållas vid
rätten att själva besluta anslag till kyrkliga utgifter och att för dessa anslags
bestridande uttaga skatt, anser dock domkapitlet det vara ett viktigt önskemål,
att såvitt möjligt en sådan ordning vinnes, att de ekonomiskt svagare
församlingarna kunna erhålla bidrag till sina utgifter av de ekonomiskt starkare
församlingarna. Huru en fullt rationell skatteutjämning skall kunna
genomföras är en svårlöst fråga. Men enligt domkapitlets mening bör en
ordning kunna vinnas, ägnad att lämna ett från praktisk synpunkt värdefullt
stöd åt de ekonomiskt svagare församlingarna, även om den ej medför
fullt samma utjämning i skattehänseende, som bildandet av en ekonomisk
samfällighet — med därav följande stora olägenheter i andra avseenden —
skulle medföra. Härvid bör enligt domkapitlets mening beaktas det av
Stockholms kyrkovärdar framställda förslaget, att ett visst belopp per skattekrona
skulle uttaxeras för Stockholm i dess helhet, vilket skulle inflyta till
en gemensam kyrkokassa för Stockholm, och att bidrag från kassan skulle
utgå till de ekonomiskt svagare församlingarna, bestämt i proportion till det
senaste antalet skattekronor per individ i respektive församlingar.
Olikheten i skattebörda för de olika församlingarna i Stockholm är beroende
ej endast på beskattningsunderlagets förhållande till individantalet i
församlingen utan också på församlingens finanspolitik. Av de i betänkandet
meddelade statistiska uppgifterna framgår, att även i församlingar med
ett stort antal skattekronor per individ skattebördan kail vara betydande
på grund därav, att församlingen beslutar stora anslag till exempel för byggnader,
ungdoms- och barnavård eller annat socialt hjälparbete. Bidrag bör
därför ej utgå — såsom understödet för kommunal skatteutjämning — efter
skattebördan och med hänsyn till vissa slag av utgifter, vilket torde möta
oöverstigliga svårigheter och icke medföra ett effektivt stöd för de ekonomiskt
svagare församlingarna, utan det synes riktigt, att — såsom av kyrko
-
32
Kungl. Majus ''proposition Nr 291.
värdarna föreslagits — suni utgångspunkt för rätt till bidrag tages i första
harn! församlingarnas beskattningsunderlag. Ett bidrag kan sålunda tänkas
utgå fran en genom avgift fran de skattskyldiga i alla församlingar bildad
kyrkofond för Stockholm till de församlingar, för vilka ett sådant bidrag med
hänsyn till beskattningsunderlaget synes påkallat av rättvisa och billighet,
exempelvis till de församlingar, där senaste medeltalet skattekronor per individ
i församlingen understiger medeltalet skattekronor per individ i hela
Stockholm. Bidraget synes böra bestämmas i proportion till det antal skattekronor,
som utgör skillnaden mellan nämnda medeltal, och antalet individer
i församlingen. Och domkapitlet vill ifrågasätta — då det naturligtvis är
av vikt att möjligheten att erhålla bidrag till församlingens kostnader ej
frestar till eftersättande av skälig sparsamhet — huruvida ej bidraget bör
bestämmas till en viss andel av det sålunda beräknade utjämningsbeloppet,
till exempel två tredjedelar. Vidare bör det övervägas, om ej särskilt bidrag
bör till samtliga församlingar utgå ur fonden till kyrkobyggnad. Bidrag till
kyrkobyggnad torde i första hand böra utgå för ny kyrka vid församlingsdelning,
vidare för ny kyrka i äldre församling — där sådan visar sig erforderlig
— och slutligen för ombyggnad av kyrka.
Avgiften till den gemensamma kyrkofonden synes böra bestämmas av
Kungl. Majit. Avgiften bör bestämmas sålunda, att täckning erhålles dels
för de på ovan nämnda sätt beräknade bidragen till de ekonomiskt svagare
församlingarna, dels för en årlig avsättning till en fond för kyrkobyggnad
med förslagsvis 150,000 kronor örn året och dels för vinnande av ett erforderligt
överskott utjämningsmedel för mötande av sådana ändringar i de
årliga bidragen till de ekonomiskt svagare församlingarna, som kunna uppkomma
på grund av växlingar i deras beskattningsunderlag. Avgiften torde
böra bestämmas till visst belopp per skattekrona för en viss period, måhända
fem år, på grundval av en beräkning av kostnaderna för den kyrkliga verksamheten
i Stockholm och av beskattningsunderlaget med ledning av befintlig
statistik. Kungl. Majit torde böra äga rätt att, örn det visar sig erforderligt,
under nämnda period träffa nya bestämmelser. Vidare torde för
samma period böra fastställas det belopp, som skall utgå per skattekrona
vid beräkningen av det årliga bidraget till bidragsberättigad församling.
Grunderna för beräkningen av det årliga bidraget (sistnämnda belopp, multiplicerat
med det antal skattekronor, som utgör skillnaden mellan ovannämnda
medeltal, och individantalet i församlingen) skulle följaktligen erhålla en
sådan matematisk bestämning, att bidraget skulle kunna uträknas av viss
myndighet, till exempel Överståthållarämbetet. Däremot torde fråga örn
bidrag ur fonden till kyrkobyggnad böra för varje särskilt fall prövas av
Kungl. Majit.
En olägenhet, som blir en följd därav att vid bestämmande av bidraget till
en församling hänsyn tages till antalet skattekronor per individ och individantalet
i församlingen, är att individantalet i församlingen — där det är
högre än medeltalet — höjer bidraget proportionellt, och — där det är lägre
än medeltalet — sänker bidraget proportionellt, ehuru de kyrkliga kostnaderna
för församlingen i dylika fall ej höjas eller sänkas proportionellt i förhållande
till individantalet. Det torde böra övervägas, huruvida detta förhållande
kan beaktas, exempelvis sålunda att — om individantalet överstiger
medeltalet — hälften av det överstigande antalet lägges till och — örn
individantalet understiger medeltalet — hälften av det understigande antalet
dragés från medeltalet vid bestämmande av det individantal för församlingen,
som skall tagas i beräkning vid bidragets bestämmande. Skulle denna utväg
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr S91
vid en undersökning visa sig framkomlig, torde det böra övervägas, om ej
den reduktion av bidragen till de ekonomiskt svagare församlingarna som därvid
uppkommer kan träda i stället för den ifrågasatta nedsättningen med två
tredjedelar.
Domkapitlet vill slutligen i detta sammanhang påpeka, att för de skattskyldiga
i församlingar med relativt litet individantal avgiften till den gemensamma
kyrkofonden kan komma att — med hänsyn till utgifterna för
den egna församlingen — bliva relativt mera betungande än för församlingar
med större individantal. Detta torde gälla exempelvis Johannes församling.
Denna olägenhet torde dock icke kunna avhjälpas på annat sätt än genom
gränsreglering med närliggande församlingar.
Domkapitlet inser val, att en lösning efter en sådan linje, som föreslagits
av Stockholms kyrkovärdar och som av flertalet församlingar i Stockholm
tillstyrkts och jämväl av domkapitlet förordas, erbjuder åtskilliga tekniska
svårigheter. Men domkapitlet vill uttala den förhoppningen, att det vid en
sakkunnig utredning skall visa sig, att dessa svårigheter kunna övervinnas.
Domkapitlet hemställer därför att en dylik utredning måtte komma till
stånd. Vid denna utredning torde böra övervägas, huru de medel som fonderas
lämpligen skola förvaltas, och örn en styrelse för fonden bör tillsättas,
möjligen bestående av fem personer, till exempel pastor primarius såsom ordförande,
två av Kungl. Maj:t och två av församlingarna utsedda ledamöter.
Bland en sådan styrelses uppgifter skulle ingå bland annat beredande
av frågor om sådana bidrag ur fonden, som skola beslutas av Kungl. Majit.»
Förnyad utredning av professorn Åke Hassler.
Med anledning av vad sålunda förekommit i den föreliggande frågan bemyndigade
Kungl. Majit den 31 januari 1941 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet i enlighet med
de direktiv, departementschefen ägde meddela, biträda vid fortsatt beredning
av ärendet; och tillkallade jag samma dag professorn vid Stockholms
högskola Åke Hassler såsom sakkunnig för nämnda ändamål. På därom
gjorda framställningar uppdrog jag, enligt bemyndigande, den 10 mars 1941
åt särskild person att tjänstgöra såsom sekreterare åt Hassler samt den 5 juni
1941 åt annan person att såsom expert stå till hans förfogande för överläggningar
och samråd.
Den 27 oktober 1941 avgav Hassler utredning i frågan under titeln
»Betänkande nied förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 0 juni 1930 örn församlingsstyrelse i Stockholm» (Statens offentliga
utredningar 1941: 31).
Grundlinjer för den jörn gade utredningen.
I betänkandet refererades i korthet Wohlins utredning (kap. 1) och yttrandena
däröver (kap. 2) samt erinrades, under rubriken »Grundlinjer för
den fortsatta utredningen» (kap. 3), att Wohlins förslag, avseende fullständig
ekonomisk: gemenskap för Stockholms territoriella församlingar, rönt
starkt och nära nog enhälligt motstånd i de däröver avgivna yttrandena,
särskilt från församlingarnas sida. De invändningar, som härutinnan frarn
Bihang
till riksdagens protokoll ISIS. 1 sami. Nr 291.
3
34
Kungl. Maj:ts •proposition Nr 291.
förts, hade — anförde Hassler — obestridligen åtskilligt fog för sig. Framför
allt gällde detta beträffande invändningen, att den ifrågasatta reformen
skulle beröva de särskilda församlingarna praktiskt taget all självbestämmanderätt
och därigenom menligt inverka på intresset för församlingsarbetet.
Med hänsyn härtill syntes en reform av den långt gående innebörd, som föreslagits
av Wohlin, nu icke kunna komma i fråga.
Emellertid syntes genom den av Wohlin verkställda utredningen klart
hava ådagalagts, att en reform på förevarande område vore av behovet
påkallad. Den fortsatta utredningen borde därför inriktas på en undersökning
av andra möjliga utvägar för lösning av organisationsspörsmålet.
Sammanfattningsvis hade,i Wohlins betänkande uttalats, att den synnerligen
angelägna nyregleringen av församlingsindelningen i Stockholm
»icke låter sig praktiskt genomföras med mindre denna indelning ställes
helt oberoende av den högeligen ojämna förekomsten av beskattningsobjekten
inom stadsområdets skilda delar». Detta uttalande syntes — anförde
Hassler — innefatta en alltför tillspetsad framställning av regleringsfrågans
läge. Man hade ej anledning att räkna med någon genomgripande omreglering
av Stockholms församlingsindelning utan väsentligen endast med
frågor örn delning av sådana särskilda församlingar, som blivit alltför folkrika.
En dylik nyreglering kunde givetvis tekniskt ske utan ändring i de
gällande bestämmelserna för själva församlingsförvaltningen i huvudstaden.
Så hade också hittills skett,vid de vid olika tidpunkter redan verkställda
församlingsregleringama i staden. Kungl. Majit, som hade befogenhet
att förordna om sådana regleringar, kunde väl därvid icke bortse från
vilka ekonomiska verkningar en ifrågasatt reglering beräknades medföra.
Klart vore dock, att bedömandet av dessa verkningar måste ske från de utgångspunkter,
som den förhandenvarande organisationen erbjöde. Örn giltiga
skäl befunnits föreligga att bibehålla systemet med församlingarna såsom
beskattningsenheter, oaktat ekonomisk olikställighet dem emellan
måste i viss mån bliva följden därav, finge också de ekonomiska verkningarna
av en ifrågasatt indelningsändring ses från denna utgångspunkt. Den
ojämnhet, som förelåge beträffande beskattningsobjektens fördelning mellan
de olika församlingarna, kunde därför knappast anses i och för sig
utgöra ett hinder för ändringar i församlingsindelningen. Det borde dock
beaktas, att frågor om delning av församlingar på grund av befolkningsutvecklingen
i huvudstaden väsentligen yppade sig beträffande församlingar
i stadens ytterområden, där också tillgången på beskattningsobjekt vore
svagast. Man finge därför utgå ifrån att delningarna vanligast komme att
gälla de i detta avseende redan förut sämst lottade församlingsområdena.
I det fall att förekomsten av beskattningsobjekt råkade vara ojämn också
inom ett dylikt område, skulle delningen kunna betyda skärpning av omförmälda
olikställighet, jämväl därest den icke medförde någon ökning av
kostnaderna för församlingsuppgifterna inom området. Även örn detta för
-
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
hållande icke kunde sägas utgöra ett hinder för indelningsändringar, så
medförde det dock, att önskemålet om en utjämning av skattebördan mellan
församlingarna aktualiserades. Som bekant innebure emellertid en församlingsdelning
betydande direkta kostnadsökningar, vilka med hittills
tillämpad ordning drabbat det område ensamt, som utsatts för delning.
Dessa kostnadsökningar hänförde sig först och främst till de engångsutgifter,
med vilka man som regel hade att räkna för anskaffning av kyrka och
församlingshus åt församling, som tillkommit genom delningen. De lokala
ekonomiska verkningarna av en församlingsdelning inskränkte sig dock
ingalunda till berörda engångsutgifter. Dylik delning innebure ju också, att
de årliga kostnaderna för förvaltningsuppgifterna inom den odelade församlingens
område komme att sammanlagt icke obetydligt ökas i vissa
hänseenden, nämligen dels för underhåll och drift av kyrka och församlingshus
— såsom en följd av nämnda nyanskaffningar — och dels i fråga
om personalavlöningar. Det kunde tagas för visst, att just utsikten för de
skattskyldiga inom en församling, som ifrågasatts till delning, att ensamma
få bära såväl förutnämnda betydande engångsutgifter som de ökade årliga
utgifterna i väsentlig mån varit anledningen till det motstånd, som givit
sig till känna emot planerade församlingsdelningar och som utgjort en bidragande
orsak till att man dröjt otillbörligt länge med delningar av alltför
stora församlingar. Nu nämnda synpunkter hade allenast i mycket begränsad
utsträckning uppmärksammats i de avgivna yttrandena. I stort sett
hade i desamma i förevarande avseende allenast uttalats, att en samfällighet
sådan som den föreslagna icke vore en nödvändig förutsättning för församlingsregleringarna.
Dessutom hade framförts förslag om viss hjälp med
byggande och ombyggnad av kyrka genom bildande av en gemensam kyrkofond
för huvudstadens församlingar, ur .vilken bland annat skulle utgå bidrag
till kyrkobyggnad vid församlingsindelning. I övrigt hade emellertid
några positiva förslag, som direkt toge sikte på underlättandet av församlingsregleringar,
icke framkommit i yttrandena. Då emellertid nämnda
syfte vore det för utredningen centrala, bleve den främsta uppgiften att
utreda, vilka andra åtgärder än en fullständig samfällighetsbildning kunde
vara ägnade att undanröja de hinder i ekonomiskt avseende för en önskvärd
nyreglering av församlingsindelningen, som enligt vad ovan anförts
förelåge. I
I Wohlins utredning påvisades — anförde Hassler vidare — den ojämnhet,
som funnes mellan de olika församlingarna i Stockholm med avseende
å beskattningsunderlaget såväl i och för sig som ställt i relation till folkmängden
i varje församling, samt de härmed sammanhängande skiljaktigheterna
i skattebördan inom församlingarna. En församlingsdelning kunde
komma att skärpa denna skiljaktighet i skattetrycket. Olägenheterna härav
skulle emellertid undanröjas med det av Wohlin framlagda förslaget om
total ekonomisk gemenskap mellan församlingarna. I de avgivna yttran
-
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
dena hade synnerlig vikt fästs vid de påtalade ojämnheterna i skattebördan
och i allmänhet hade framhållits önskvärdheten av utjämning i nämnda
hänseende, därvid emellertid förslaget örn bildande av en samfällighet avböjts
och i stället andra vägar att nå utjämning ifrågasatts. Sålunda hade
såväl ett flertal församlingars kyrkofullmäktige som domkapitlet framställt
förslag rörande teknisk skatteutjämning i en eller annan form mellan församlingarna.
Med hänsyn härtill borde — ehuru skatteutjämningsfrågan
såsom sådan icke utgjort anledningen till utredningens igångsättande —
vid den fortsatta utredningen undersökas, vad som genom eller i samband
med en reform för underlättande av framtida indelningsändringar nu kunde
göras för att åvägabringa en jämnare skattefördelning.
Till belysning av skatteutjämningsfrågans vikt i och för sig, således
bortsett från dess betydelse såsom medel att underlätta indelningsändringar,
anförde Hassler bland annat: De olika huvudstadsförsamlingarnas
utdebitering per skattekrona år 1938 hade utgjort högst 66 öre och lägst 36
öre, innebärande alltså en skillnad mellan ytterlighetsfallen på 30 öre. För
år 1940 hade utdebiteringen utgjort högst 70 öre och lägst 34 öre med en skillnad
på 36 öre. Betydligt större skiljaktigheter i utdebiteringen av församlingsavgifter
förekomme dock sistnämnda år mellan församlingar till och
med i Stockholms närmaste omgivning. Nämnda utdebitering hade sålunda
exempelvis å ena sidan i Grödinge utgjort 1 krona 50 öre, i Tyresö 1 krona
40 öre och i Lovö 1 krona 19 öre samt å andra sidan i Danderyd med
Djursholm och Stocksund 35 öre, i Huddinge 40 öre och i Solna 45 öre. Det
kunde därför med visst fog göras gällande, att behovet av en skatteutjämning
just för Stockholms församlingars vidkommande näppeligen kunde
anses vara särskilt trängande.
Till stöd för Wohlins förslag örn fullständig ekonomisk gemenskap mellan
huvudstadens församlingar hade åberopats jämväl behovet av en reform
med avseende å jörscnnlingarnas anslagsgivnmg för »allehanda till
området för socialvård och likställd kommunal verksamhet hänförliga
ändamål». Kritiken mot nuvarande praxis på området ginge ut på att
nämnda anslagsgivning åtminstone till betydande del folie utanför gränserna
för församlingarnas befogenheter. Därvid medgåves, att tvekan visserligen
kunde råda om rätta gränsdragningen i nämnda avseende på grund
av den oklara innebörden av bestämmelsen i församlingsstyrelselagen för
Stockholm — liksom i den allmänna församlingsstyrelselagen — att församling
ägde taga befattning med »åtgärder till främjande av församlingsvården».
Det framhölles emellertid, att i den mån ifrågavarande anslagsgivning
avsett ändamål, vartill den borgerliga kommunen ägt bevilja anslag,
det i allt fall syntes principiellt uteslutet, att den kunde för församlingarnas
vidkommande anses laglig. Då den faktiskt rådande dualismen
i avseende å anslagsbeviljandet för en icke obetydlig del av socialvården
inom huvudstaden tillika ansetts innebära en praktiskt-organisatorisk
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 391.
oformlighet, hade i den tidigare utredningen utan varje tvekan förutsatts,
att nu omförmälda anslagsgivning från församlingarnas sida borde regleras.
— Det av kyrkoherden Mogård skisserade förslaget lämnade åter denna
sida av församlingarnas verksamhet orubbad, dock att viss maximering
av församlingarnas uttaxeringsrätt för ändamålet ifrågasattes. De i yttrandena
framkomna erinringarna mot Wohlins förslag hade i väsentlig
mån hänfört sig till den nu ifrågavarande anslagsgivningen, då man understrukit
angelägenheten av att vidmakthålla ekonomisk självständighet för
de särskilda församlingarna.
Vad anginge de av Wohlin mot församlingarnas nuvarande praxis framställda
anmärkningarna erinrade Hassler till en början, att varken lagstiftning
eller rättspraxis alltid hävdat, att mellan den borgerliga och den kyrkliga
kommunens befogenhetsområden skulle föreligga en sådan bestämd
avgränsning, som i Wohlins utredning i detta sammanhang förutsatts. Sålunda
framhölle Hassler, att lagstiftningen tillagt bägge slagen av kommuner
anslagsbefogenhet beträffande biblioteksväsendet. Att befogenheten
härvidlag måste sägas hava avsett ett och samma ändamål, ehuru skiljaktiga
benämningar åsatts biblioteken i de båda fallen (kommun- och
stadsbibliotek, respektive församlingsbibliotek), finge anses klart. Och vad
beträffade samma principspörsmål i rättspraxis erinrades, att Stockholms
borgerliga kommun befunnits äga befogenhet att till församling inom staden
upplåta för kyrkobyggnad erforderlig mark utan någon mot upplåtelsens
värde svarande ersättning. Det förtjänade slutligen påpekas, att när
uttrycket »åtgärder till främjande av församlingsvården» år 1930 upptogs
i församlingsstyrelselagarna, detta av departementschefen motiverades
med att hänsyn borde tagas till de nya former för församlingsverksamhet,
som så småningom vuxit fram, varför en antydan borde givas om »den
kyrkliga diakonin, det frivilliga församlingsarbetet, ungdomsverksamheten
med mera». Härav framginge, att en i viss mån utsträckt tolkning av begreppet
»församlingsvård» väl vore försvarbar.
Även om emellertid församlingarnas nuvarande praxis med avseende å
den sociala anslagsgivningen kunde lämna rum för invändningar ur teoretiskt-administrativ
synpunkt, syntes den av Wohlin verkställda utredningen
dock icke hava ådagalagt, att den bedrivna verksamheten givit anledning
till några befogade anmärkningar ur saklig synpunkt, vilka skulle göra ett
ingripande påkallat. Såsom framhållits i det av Mogård avgivna särskilda
yttrandet, hade denna verksamhet naturligt utvecklats inom det kyrkliga
församlingsarbetets ram och församlingarnas anslagsgivning för densamma
anknutit till enskilda initiativ och frivilliga insatser. Redan för att effektivt
kunna utnyttja dessa insatser hade det otvivelaktigt varit sakligt försvarligt
att i viss mån taga församlingarnas beskattningsrätt i anspråk för
ändamålet. Det vore ock obestridligt, att just denna verksamhet varit och
vore av stor betydelse för vidmakthållandet av intresset för församlings
-
38
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
arbetet över huvud taget. Och den dualism, som uppkommit genom att
både de särskilda församlingarna och den gemensamma borgerliga kommunen
bidragit till samma ändamål, syntes icke hava inneburit några praktiska
olägenheter. Tvärtom finge man generellt säga, att vad av församlingarna
härutinnan uträttats betytt en värdefull komplettering av den borgerliga
kommunens åtgärder på socialvårdens område. Från stadens sida
hade ju också i nu förevarande sammanhang starkt understrukits värdet av
församlingarnas ifrågavarande insatser.
Det syntes sålunda obestridligt, att vad utvecklingen på denna punkt faktiskt
åstadkommit innefattade betydande värden av både andlig och social
art, vilka man skulle riskera att förlora genom att avstänga församlingarna
från omförmälda verksamhet. Därest tanken på att skapa en fullständig
gemensamhet i ekonomiskt avseende av Stockholms församlingar
avvisades, borde med utgångspunkt från det åt Hassler meddelade utredningsuppdraget
några åtgärder i syfte att reglera här avsedda anslagsgivning
från församlingarnas sida icke ifrågakomma. Det förtjänade för övrigt
påpekas, att örn den nu aktuella och jämväl av Överståthållarämbetet i
dess remissyttrande berörda tanken på inrättande av ett biskopsämbete för
Stockholm med omnejd realiserades, därigenom uppenbarligen skapades
bättre möjligheter att, i den mån så funnes lämpligt, genomföra ett samordnande
och en rationalisering av församlingarnas ifrågavarande verksamhet.
Vad anginge det av Wohlin upptagna spörsmålet rörande den framtida
användningen av de av församlingarna disponerade donationsmedlen ägde
frågan om en permutation av ifrågavarande donationer icke något egentligt
samband med den förevarande utredningen. Med hänsyn härtill kunde
spörsmålet om en framtida permutation av donationsändamålen nu lämnas
å sido.
Jämväl den av Wohlin berörda frågan om avskaffande av församlingarnas
skolråd saknade samband med den åt Hassler anförtrodda utredningen.
Folkskoledirektionen hade också framhållit, att den nuvarande anordningen
i vad gällde folkundervisningsväsendet varit till fördel.
Av det anförda franninge, att de frågor, som borde upptagas till närmare
övervägande, avsåge dels vilka åtgärder som borde vidtagas för att
— utan tillskapande av en total ekonomisk samfällighet — underlätta
framtida regleringar beträffande huvudstadens församlingsindelning, dels
vad som kunde göras för tillgodoseende av önskemålet örn en utjämning
av skattebördan för kyrkliga ändamål mellan huvudstadens territoriella
församlingar.
Åtgärder för underlättande av församling s
regleringar.
Under rubriken »Åtgärder för underlättande av församlingsregleringar»
(kap. 4) anförde Hassler vidare:
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Bland de åtgärder, som i detta hänseende kunde komma i fråga, riktade
sig uppmärksamheten främst på ändringar i den kyrkliga organisationen.
Givet vore, att skapandet av en fullständig gemenskap i ekonomiskt avseende
vore ett effektivt medel att nå nämnda syfte. Därmed vore dock
ej uteslutet, att icke en mindre genomgripande reform beträffande den kyrkliga
menighetsförvaltningen skulle kunna vara tillfyllest i förevarande avseende.
Såsom förut framhållits, utgjordes de med en indelningsändring förenade
kostnader, vilka på grund av att de drabbade enbart den församling, som
vore föremål för ändringen, i väsentlig mån legat hindrande i vägen för
genomförande av densamma, i främsta rummet dels av de betydande engångsutgifterna
för nyanskaffning av kyrka och församlingshus och dels
av ökade årliga kostnader för driften av nämnda byggnader samt för avlöning
av prästerskap och andra befattningshavare inom församlingarna.
Med tanke på underlättande av framtida indelningsändringar framstode
det därför såsom en naturlig lösning att göra dessa kostnaders bestridande
till en gemensam uppgift för samtliga huvudstadens territoriella församlingar.
Efter en dylik reform skulle de egentliga kostnaderna för den kyrkliga
organisationen bliva oberoende av församlingsindelningen. Genom skapandet
av en partiell samfällighet av huvudstadens territoriella församlingar
för dessa uppgifters vidkommande skulle man således i väsentlig mån
vinna det främsta syftet med förevarande utredning.
I yttrandena över Wohlins förslag hade, såsom förut påpekats, spörsmålet
örn åtgärder för underlättande av församlingsregleringar icke ägnats
någon större uppmärksamhet. Emellertid hade, bland annat av domkapitlet,
framförts den tanken, att genom utdebitering å skatteunderlaget i
huvudstaden som helhet ett visst belopp, förslagsvis 150,000 kronor om
året, skulle anskaffas för understödjande av blivande kyrkobyggen. En
sådan åtgärd kunde dock näppeligen anses ägnad att effektivt undanröja
det hinder för församlingsregleringar, varom ovan talats. Den skulle avse
endast engångskostnad vid församlingsdelning och blott en del av denna
kostnad. De ifrågasatta formerna för beviljande av anslag av nyssnämnda
medel kunde icke heller anses lämpade för sitt ändamål. Man kunde svårligen
undgå att låta ett centralt representativt organ bestämma över användningen
av medel, som utdebiterats å skatteunderlaget i staden som
helhet. Det berörda förslaget syntes därför icke kunna tillstyrkas. Då
varken i yttrandena eller under utredningen i övrigt något annat uppslag
framkommit rörande åtgärder för underlättande av församlingsregleringar,
syntes den enda framkomliga vägen vara att överföra de egentliga kostnaderna
för den kyrkliga organisationen på en för detta ändamål bildad
.samfällighet.
En till blott vissa av församlingsuppgifterna begränsad ekonomisk gemenskap
skulle icke innebära något principiellt nytt. Den för landet i övrigt
gällande lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse 1 § medgåve
sålunda, att kyrklig samfällighet finge bildas även för vården örn endast
en del av församlingsuppgifterna. Vidare kunde, enligt 27 § 1 mom. lagen
den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets avlöning, i stad, som
vöre delad i flera pastorat, utgifterna till prästerskapet i de särskilda pastoraten,
efter därom av Kungl. Majit meddelat förordnande, utgöras av
stadens avgiftspliktiga invånare samfällt. Och i 10 § lagen den 30 augusti
1932 örn kyrkofond stadgades, att örn församlingar, vilka bildade två eller
flera pastorat, för vården av angelägenhet, som avsåges i lagen, utgjorde
40
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr %91.
en kyrklig samfällighet, vad i lagen stadgades om pastorat skulle äga tilllämpning
å sådan samfällighet. Ett stadgande av motsvarande innebörd
förekomme i 60 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932. I 2 §
lagen den 9 december 1938 angående särskilda grunder för klockar- och
organistlöns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och organisttjänst
hörande avlöningstillgångar, enligt vilken lag reglering av klockares
och organists löneförmåner ankomme på klockardistrikt, stadgades,
att med sådant distrikt avsåges församling, som själv handhade de med
klockares eller organists avlönande förbundna angelägenheter, eller, där två
eller flera församlingar gemensamt handhade dessa angelägenheter, sådan
samfällighet. I vad anginge de nämnda till församlingsstyrelsen hörande
särskilda uppgifterna vore sålunda redan i lag förutsatt, att kyrklig samfällighet
enbart för dessa uppgifter eller någon av dem kunde förekomma.
Några betänkligheter ur principiell synpunkt torde därför icke föreligga
mot att för Stockholmsförsamlingarna, vilka utgjorde egna pastorat, skapa
en samfällighet för vissa församlingsuppgifter.
En till endast vissa församlingsuppgifter begränsad kyrklig samfällighet
för Stockholm hade också, såsom framginge av en vid Wohlins betänkande
såsom bilaga fogad historisk redogörelse, redan tidigare vid flera tillfällen
ifrågasatts.
Utöver dessa tidigare framställda förslag till överflyttande av vissa kostnader
från de enskilda församlingarna till huvudstaden samfällt framhölles
beträffande kyrkobyggena, att ehuru dessa formellt varit en angelägenhet
enbart för den därav berörda församlingen, uppförandet av huvudstadskyrkorna
likväl i praktiken skett med bidrag i betydande utsträckning från
såväl kronan som huvudstadens invånare samfällt.
Tanken på en samfällighetsbildning av begränsad omfattning hade också
diskuterats i det av Wohlin avgivna betänkandet men där avböjts, nogårds
särskilda yttrande avs åge åter en partiell samfällighet för bestridande
av lönekostnader med mera. I yttranden hade domkapitlet och vissa
av församlingarna avstyrkt även detta förslag. Härvid borde emellertid
uppmärksammas, att denna avvisande inställning mot tanken på en partiell
samfällighet uppenbarligen betingats av helt olika synpunkter på frågan.
För Wohlin syntes den avgörande synpunkten hava varit, att man
framför allt borde söka få till stånd en fullständig utjämning av de olikheter
i avseende å den kyrkligt kommunala beskattningen, som vore en
ofrånkomlig följd av det nuvarande systemet med församlingarna såsom
särskilda beskattningsenheter. Å andra sidan vore påtagligt, att de yttranden,
vari Mogårds förslag om en partiell samfällighet avstyrkts, främst
tagit sikte på önskemålet att örn möjligt undvika varje inskränkning i den
självbestämmanderätt, som hittills tillkommit församlingarna och som
principiellt sammanhängde just med deras ställning såsom särskilda enheter
i beskattningshänseende. Det vore givetvis icke möjligt att samtidigt
fullt ut tillgodose båda dessa med varandra konkurrerande önskemål, utan
man finge nöja sig med att söka åstadkomma en lösning, som innebure
bästa möjliga avvägning mellan de skilda intressena.
Till en början hade Wohlin ur organisatorisk synpunkt anmärkt mot förslaget,
att detsamma skulle nödvändiggöra särskilda fullmäktigerepresentationer,
en gemensam för hela Stockholm och en utsedd av varje församling
för sig. Han hade därvid avvisat en såsom tänkbar uppställd alternativlösning,
att vid en uppdelning av anslags- och beskattningsbefogenheten
mellan samfälligheten och de enskilda församlingarna de nuvarande kyrko
-
41
Kungl. Marits proposition Nr 291.
fullmäktige i församlingarna skulle bibehållas, medan samfällighetens beslutanderätt
hänlades till en representation, sammansatt av valda delegerade
från de lokala kyrkofullmäktigekorporationerna. De ledamöter från
lokalförsamlingarnas kyrkofullmäktige, som kornine att insättas i och tillsammans
utgöra samfällighetens beslutande organ, bomme enligt Wohlin
icke att intaga en ställning, som svarade mot ett sådant organs uppgift
och karaktär. Merendels skulle väl dess ledamöter finna sig vid avgörandena
på förhand bundna genom frågornas föregående behandling i församlingsfullmäktige
och för varje fall mäste befaras, att en på dylikt sätt organiserad
representation för huvudstaden bleve »mera ett forum för framförandet
genom de särskilda delegaterna av inbördes konkurrerande anslagsanspråk
från de särskilda församlingarnas sida än en instans, lämpad
för en avvägning efter objektiva grunder av anslagsbehovet inom stadsområdets
olika delar».
De sålunda av Wohlin anförda skälen mot den angivna alternativlösningen
syntes emellertid näppeligen bärande. Det hade icke visats någon
grund, varför en dylik representation, sammansatt av delegerade från de
olika församlingarna, skulle i mindre mån än andra representationer kunna
objektivt handlägga de frågor, vilkas avgörande ankommer på densamma.
Det borde för övrigt bemärkas, att åtskilliga av de uppgifter, som skulle
ankomma på samfälligheten, hade en legal eller automatisk karaktär, såtillvida
som utgifterna i stor utsträckning vore i annan ordning till storleken
bestämda. Möjligen hade invändningarna i viss mån samband med
att Wohlin syntes hava haft i tankarna en organisation utformad så, att
ärendena först skulle handläggas hos vederbörande församlings representation
och därefter inom samfällighetsrepresentationen. Därest man tillskapade
en partiell samfällighet för huvudstaden, borde de på samfälligheten
ankommande anslagsfrågorna överhuvud icke upptagas till behandling
i församlingsfullmäktige. Det förelåge ej heller tillräcklig anledning att
binda valbarhet till samfällighetsrepresentationen vid ledamotskap i församlingsfullmäktige.
De av Wohlin mot den åsyftade alternativlösningen
framförda erinringarna syntes över huvud taget icke träffa en anordning,
enligt vilken samfällighetens representation bestode av delegerade, utsedda
av de olika församlingarnas kyrkofullmäktige bland personer, valbara till
fullmäktige i vederbörande församling. Exempel på medelbara val till representationer
saknades som bekant icke. Ä andra sidan måste det givetvis
erkännas såtillvida vara en viss olägenhet förbunden med en partiell samfällighetsbildning,
som ytterligare en representation erfordrades. Denna
olägenhet måste emellertid vägas mot de fördelar, som en dylik reform kan
finnas medföra, och därest man över huvud taget ville överföra vissa församlingsuppgifter
å en samfällighet men icke önskade upphäva församlingarnas
ekonomiska självständighet, vore det ofrånkomligt med dubbla representationer.
Den enligt Wohlins mening avgörande invändningen mot en uppdelning
av anslags- och beskattningskompetensen på ifrågavarande sätt hänförde
sig emellertid icke till nämnda organisatoriska konsekvenser. Sedan Wohlin
avvisat tanken på en sådan kompetensfördelning, att åt de enskilda
församlingarna inrymdes en självständig anslags- och uttaxeringsrätt allenast
beträffande vissa bestämda, till församlingsvärden i dess trängsta bemärkelse
hänförliga utgiftsposter, såsom omkostnaderna för gudstjänstens
främjande genom sång och musik, för kyrkorummets prydande, för församlingsaftnar
och dylikt, gjorde lian gällande, att därest de enskilda försam
-
42
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 291.
Ungarna skulle få bibehålla anslags- och uttaxeringsrätten beträffande alla
de »ilia» anslagsändamal, som lagenligt folie inom kyrkoförsamlingarnas
kompetensområde, huvudsyftet med den föreslagna förvaltningsreformen
skulle i väsentlig utsträckning förfelas. En maximering av den enskilda församlingens
anslags- och uttaxeringsbefogenhet, såsom ifrågasatts, kunde
icke göras rationell. En uttaxeringsrätt för de enskilda församlingarna vid
sidan av en sadan för samfälligheten skulle därför såväl sönderbryta den
principiella grunden för den ekonomiska gemenskapen som ock äventyra
möjligheten för dess praktiska genomförande. Den lokala uttaxeringsrätten
skulle vidare försvåra den för Stockholms vidkommande angelägna fasta
gränsdragningen mellan den borgerliga kommunens och kyrkoförsamlingarnas
kompetensområden. Vad särskilt rörde anslagen för sådana sociala
välfärdsanordningar, som kunde inrymmas under begreppet »församlingsvard»,
vöre det tillika enligt Wohlin uppenbart, att en centralisering med
avseende å. befogenheten att för huvudstadens församlingar bevilja sådana
anslag utgjorde den nödvändiga förutsättningen för åstadkommandet av
en samordnande reglering för staden i dess helhet av den kommunala
understödsverksamheten för dessa ändamål.
I anledning av de sålunda mot tanken på skapandet av en partiell samfällighet
framställda invändningarna framhölle Hassler, att desamma uppenbarligen
sammanhängde med den av Wohlin intagna ståndpunkten, att en
nyreglering av församlingsindelningen i Stockholm icke läte sig praktiskt
genomföras med mindre denna indelning ställdes helt oberoende av den
ojämna förekomsten av beskattningsobjekten inom stadsområdets olika
delar. Såsom påpekats kunde man emellertid högst väsentligt underlätta
blivande omreglering av församlingsindelningen genom skapande av en
partiell samfällighet för de betydande engångsutgifter för nybyggnader
samt de ökade årliga kostnader för vård därav och för den kyrkliga organisationen,
som regelmässigt uppstode vid församlingsdelningar. Övriga
under församlingsstyrelsen fallande uppgifter, främst anslagsgivningen för
sociala ändamål, droge visserligen rätt betydande kostnader, men å andra
sidan vore dessa kostnader som regel icke av sådan karaktär, att desamma
nämnvärt ökades genom en församlingsdelning. För vinnande av nämnda
syfte kunde en fullständig ekonomisk gemenskap således icke sägas vara
ofrånkomlig.
Ä andra sidan kunde man, om man begränsade sig till en partiell samfällighet,
i väsentlig mån undvika de med en fullständig ekonomisk gemenskap
förbundna olägenheterna, främst raserandet av de enskilda församlingarnas
självbestämningsrätt i ekonomiskt avseende, vilket uppenbarligen
utgjort grunden för det allmänna motståndet mot Wohlins förslag.
Sålunda kunde vid en partiell samfällighetsbildning av den omfattning
ovan antytts församlingarnas anslags- och beskattningsrätt beträffande församlingsvården
i vidsträckt bemärkelse lämnas orubbad. Givetvis måste
dock en partiell samfällighet komma att i någon män inskränka församlingarnas
självbestämmanderätt. Det borde emellertid bemärkas, att de församlingsuppgifter,
som skulle överföras på samfälligheten, i stor utsträckning
vore av legal eller automatisk karaktär, så att församlingarnas bestämmanderätt
i dessa frågor redan nu vore begränsad. Så till exempel undandroge
sig ju prästerskapets reglerade avlöning i verkligheten församlingarnas
fria beslutanderätt. Och för ny- eller ombyggnad av kyrka och församlingshus
erfordrades, jämlikt bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 26
november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!,
tillstånd av Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen.
43
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
Bedömandet av huruvida en partiell samfällighet av antydd innebörd
skulle menligt inverka på församlingsarbetet bleve givetvis beroende av
hur samfälligheten närmare organiseras. Under utredningen hade befunnits,
att en dylik samfällighet kunde anordnas med bibehållande i det
väsentliga av de nuvarande formerna för förvaltningen även av sådana
angelägenheter, som lades under samfällighetens beslutanderätt. Det vore
sålunda för vinnande av syftet med samfälligheten icke nödvändigt att
centralisera förvaltningen och verkställigheten beträffande de samfällda
angelägenheterna, utan för dessa uppgifter kunde församlingarnas kyrkoråd
anlitas såsom verkställighetsorgan för samfälligheten. Det vöre ock av
stor betydelse, att församlingarna genom sina organ finge möjlighet att bevaka
sina intressen under olika stadier av ett församlingen berörande ärendes
behandling inom samfälligheten.
Bildandet av en samfällighet för den kyrkliga organisationen i huvudstaden
skulle även underlätta en rationalisering av denna organisation.
Under utredningen hade från skilda håll uppmärksamheten fästs vid den
ojämnhet, som förelåge exempelvis beträffande kyrkobetjäntes inom huvudstaden
avlönings- och pensionsförhållanden, och önskvärdheten av en
reglering på detta område hade understrukits från olika håll, ej minst av
stadsfullmäktige. En partiell samfällighet skulle också möjliggöra en utjämning
av den nu rådande olikställigheten mellan församlingarna med avseende
å tillgång till gudstjänstlokaler och prästerliga krafter.
Genom att skapa en partiell samfällighet för den kyrkliga menighetsförvaltningen
i Stockholm huvudsakligen i fråga örn byggande och underhåll
av kyrkor och församlingshus samt avlöning åt präster och kyrkobetjänte
skulle man, framhåller Hassler sammanfattningsvis, i hög grad underlätta
en framtida reglering av församlingsindelningen i huvudstaden samt därjämte
möjliggöra en enhetligare kyrklig organisation, utan att å andra
sidan församlingarnas självständighet i någon mera avsevärd omfattning
inskränktes.
Åtgärder för skatteutjämning.
Hassler har härefter (under kap. 5) i sitt betänkande behandlat frågan om
åtgärder för skatteutjämning mellan de olika församlingarna i Stockholm
samt härvid erinrat, att önskemålet om kommunal skatteutjämning i vårt
land tillgodosetts väsentligen i två, principiellt artskilda former, nämligen
antingen genom överförande av vissa uppgifter till större kommunala enheter
eller till staten eller ock genom utdelande av understöd åt synnerligen
skattetyngda kommuner. Med utgångspunkt från det av domkapitlet framställda
förslaget om utjämningsförfarande mellan Stockholmsförsamlingarna
har Hassler härutinnan anfört bl. a. följande.
Vad anginge bidragsförfarandet för synnerligt skattetyngda kommuner
hade man anknutit grunderna för bidragstilldelningen till skattetrycket —
utdebiteringen per skattekrona — vilket ju också legat närmast till hands
såtillvida, som större likhet i fråga örn skattetrycket vore vad som ytterst
eftersträvats. Men här mötte den invändningen, att skattetrycket vöre beroende
även av respektive enheters egna åtgöranden, av den större eller
mindre frikostigheten i deras anslagsgivning. Örn grunderna för utjämnings
-
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
förfarandet skulle anknytas till skattetryckets storlek i de särskilda enheterna,
kunde därför ett tillfredsställande resultat icke vinnas utan myndighets
prövning i någon form av vad som skulle anses vara skäliga utgifter
för var och en av dem och kontroll över anslagsgivningen.
I 1111 förevarande fall hade för det åsyftade utjämningsförf arandet i stället
föreslagits grunder, som skulle hänföra sig till skatteunderlagets storlek
i de olika församlingarna. Härmed hade nian pekat på en norm, som otvivelaktigt
icke drabbades av den nyss beträffande skattetrycket nämnda invändningen.
Men i själva verket vore svårigheterna ej mindre att på denna
norm uppbygga ett rättvist verkande utjämningssystem. Man ställdes därvid
inför den mycket besvärliga frågan: hur skall en ur förevarande synpunkt
rättvisande jämförelse kunna göras mellan de olika enheternas tillgang
pa skatteobjekt? Naturligen kunde icke härför utan vidare användas
de absoluta talen för de särskilda enheternas skatteunderlag — alltså varje
församlings totala antal skattekronor. En jämförelse mellan dessa absoluta
tal gåve icke någon föreställning om den ekonomiska olikställighet mellan
församlingarna, varpå utjämningsförf arandet skulle inriktas. Man måste
härvid också taga hänsyn till förefintliga olikheter församlingarna emellan
i avseende a utgiftsbehovet. I de yttranden, där ovannämnda utjämningsförf
arande förordats, syntes man hava betraktat såsom självfallet, att det
genomsnittliga antalet skattekronor per individ i de särskilda församlingarna
kunde vara en för ändamålet tillfredsställande norm åtminstone vad
beträffar bestämmandet av vilka församlingar, som skulle komma i åtnjutande
av bidrag. Endast beträffande bestämmandet av bidragsbeloppens
storlek hade i domkapitlets yttrande tveksamhet gjort sig gällande i detta
avseende. Att använda sagda genomsnittstal som norm innebure emellertid,
att utgiftsbehovets storlek i de olika församlingarna förutsattes vara
direkt proportionell mot dessas folkmängd. I själva verket finge man räkna
med mycket ojämna relationer härvidlag. Om man endast tänkte på invånarantalets
inverkan i och för sig, måste man antaga, att vissa ganska betydande
kostnader, såsom för underhåll och drift av kyrka och församlingshus
samt för personallöner, icke stegrades i samma proportion som folkmängden
utan normalt bleve mindre per individ ju större en församlings
folkmängd vore. Men å andra sidan förelåge otvivelaktigt även för Stockholmsförsamlingarnas
del — trots att de inginge i och en samma stads
område — icke ringa skiljaktigheter i andra hänseenden än beträffande
folkmängden, som man härvid måste taga med i räkningen. Olikheter i
fråga om församlingsområdenas storlek, form och bebyggelseförhållanden
vore sådana faktorer, som kunde inverka beträffande de nyssnämnda kostnaderna.
Och i fråga örn andra kostnader hade man att räkna med olikheter
mellan församlingarna i andra avseenden. Särskilt erinrades om den i den
tidigare utredningen framhållna synpunkten, att kraven på den kyrkligtsociala
verksamheten måste med hänsyn till befolkningens olika struktur i
socialt och ekonomiskt hänseende vara större i somliga församlingar än i
andra.
Vad nu påpekats visade, att man icke kunde nöja sig med att ställa
de särskilda församlingarnas skatteunderlag i relation till deras folkmängd,
då det gällde att bestämma normer för en skatteutjämning efter här avsedda
linjer. Icke ens ett försök att åstadkomma någon modifierad regel härvidlag,
ehuru alltjämt med utgångspunkt endast från skatteunderlaget och
folkmängden i de särskilda, församlingarna, såsom domkapitlet ifrågasatt,
kunde tänkas leda till ett tillfredsställande resultat. Rätteligen skulle man
45
Kungl. Majlis proposition Nr 291.
behöva taga hänsyn till alla de faktorer, som nyss antytts. Men att söka
göra detta på sätt här åsyftats, alltså genom ett efter en viss formel automatiskt
fungerande utjämningsförfarande, vore en olöslig uppgift.
Möjligen finge man härvid vänta sig den invändningen, att de oegentligheter,
som ett utjämningsförfarande efter i yttrandena föreslagna linjer
bomme att innebära, i allt fall skulle bliva av relativt ringa betydelse i
jämförelse med den utjämning av nu förefintliga orättvisor i fråga om
tillgången på skatteobjekt, som dock skulle genom detta förfarande vinnas.
I betraktande av de skillnader, som talen för skatteunderlagets storlek per
individ i de särskilda huvudstadsförsamlingarna utvisade mellan ytterlighetsfallen,
kunde det ej råda tvivel därom, att detta utjämningsförfarande
skulle innebära ett i och för sig befogat ianspråkstagande av de bäst ställda
församlingarnas skattekraft för de sämst lottades behov. Men både i vad
anginge utjämningsförfamnders tillämpning på de församlingar, som utgjorde
mellanskiktet, och i fråga om utjämningsmedlens fördelning mellan
de svagare ställda församlingarna måste man antaga, att betydande oegentligheter
kunde uppstå. Genom sina verkningar härvidlag skulle utjämningssystemet
otvivelaktigt komma att te sig mycket godtyckligt. Man finge
fästa synnerligt avseende även vid dessa verkningar, då ju förslaget skulle
innebära överlåtande åt enskilda församlingars representationer att bestämma
örn användningen av medel, som uttagits av de skattskyldiga inom hela
stadsområde!.
I en del av yttrandena hade antytts, att man borde för den åsyftade utjämningen
främst utnyttja inkomstbeskattningen å juridiska personer,
eventuellt även fastighetsbeskattningen. Till stöd härför hade anförts, att
den omständigheten, att exempelvis ett stort affärsdrivande bolag förlagt
sitt huvudkontor inom viss församlings gränser, knappast kunde giva
denna församling ett berättigat anspråk på att med uteslutande av andra
beskatta bolagets enligt gällande författningar till församlingen hänförliga
inkomster. Man kunde icke förneka, att denna synpunkt på frågan i och för
sig vore befogad. Om man skulle anknyta utjämningsförfarandet speciellt
till nu åsyftade del av församlingarnas skatteunderlag, finge man emellertid
utgå ifrån att någon rubbning icke kunde i detta sammanhang ifrågakomma
i grunderna för kommunalbeskattningen vad anginge skattebelastningen
på olika slag av beskattningsobjekt. Man syntes, med andra ord, icke kunna
ifrågasätta att särskilt beträffande den kyrkligt kommunala beskattningen i
Stockholm införa en anordning, som skulle innebära, att utdebitering å
särskilda slag av skatteobjekt skulle ske med visst, för hela staden lika belopp
per skattekrona medan däremot utdebiteringen å skatteobjekten i
övrigt skulle ske med andra, lokalt bestämda belopp per skattekrona. På
grund härav kunde den åsyftade anknytningen av ut jämningsförf arandet
till viss del av skatteunderlaget icke i och för sig få annan betydelse än
dels såsom normgivande för storleken av den sammanlagda summa, som
skulle stå till buds för detta förfarande, och dels i så måtto att den enskilda
församlingens egna skatteinkomster skulle utgöras allenast av vad som utdebiterades
å dess skatteunderlag i övrigt. Men med avseende å bestämmandet
av rättvisa grunder för utjämningsmedlens fördelning skulle under
sådana förhållanden alltjämt möta samma svårigheter, som förut påvisats.
Man kunde således icke finna någon mera framkomlig väg flir frågans lösning
genom att anknyta utjämningsförfarandet speciellt till beskattningen
av vissa slag av skatteobjekt.
Slutligen borde framhållas, att ett utjämningssystem efter de linjer, som i
yttrandena antytts, icke i och för sig innebure några garantier flir att man
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
därigenom verkligen skulle vinna vad som dock måste vara syftet därmed,
nämligen utjämning i fråga örn skattetrycket. Såsom i domkapitlets yttrande
framhållits, syntes man kunna konstatera, att anslagsgivningen i en del
församlingar varit avsevärt mera frikostig än i andra. Denna större eller
mindre frikostighet vid anslagsgivningen — vilken ju påverkade skattetrycket
— vore naturligen en faktor, som skulle kvarstå även om ett utjämningsfö
rf arande av ifrågasatt slag komme till stånd. Denna faktor tillsammans
med de oegentligheter, som ett utjämningssystem, grundat endast på
skatteunderlagets och folkmängdens storlek, skulle innebära enligt det
ovan sagda, kunde befaras medföra, att någon utjämning i fråga om skattetrycket
icke alls skulle vinnas.
Till belysande av vad sålunda anförts hade uträknats, huru stora utdebiteringssiffrorna
under den sist förflutna femårsperioden skulle hava blivit i
de särskilda församlingarna, därest ett utjämningsförf arande enligt de grunder,
som domkapitlet föreslagit, då hade tillämpats. Resultatet av denna
uträkning redovisades i en vid betänkandet fogad bilaga (Bil. 2). En vid
bilagan fogad tabell (Tab. A), utvisade, att den ifrågasatta anordningens
tillämpning ifrågavarande år under i övrigt lika förhållanden skulle
hava betytt, att differensen mellan högsta och lägsta utdebitering blivit
betydligt större än som faktiskt varit fallet.
På grund av vad sålunda förekommit har Hassler ansett sig böra släppa
tanken på att kunna genom ett sådant utjämningsförf arande, som ifrågasatts
i yttrandena, vinna en tillfredsställande lösning av den föreliggande
frågan. En utjämning av Stockholmsförsamlingarnas skattebörda kunde
därför endast ernås — anförde Hassler — genom att vissa församlingarna
tillkommande uppgifter överfördes å en större enhet. En fullständig ekonomisk
gemenskap mellan församlingarna, på sätt Wohlin föreslagit, skulle
givetvis helt avlägsna skiljaktigheterna i skattetrycket mellan församlingarna.
En partiell samfällighet skulle åter medföra en viss utjämning av
skattebördan; principiellt bleve därvid verkningarna i skatteutjämningshänseende
större, ju flera uppgifter som gjordes gemensamma. Då bildandet
av en fullständig gemensamhet i ekonomiskt avseende mellan Stockholms
församlingar icke torde komma i fråga, syntes man sålunda böra
söka ernå lösningen jämväl av skatteutjämningsproblemet genom skapandet
av en partiell kyrklig samfällighet för Stockholm.
Konstruktionen av den partiella sami dill gh e t en.
Hassler har vidare i sitt betänkande ägnat en särskild avdelning (kap. 6)
åt frågan om konstruktionen av den partiella kyrkliga samfälligheten:
Den ledande principen för kompetensfördelningen mellan
samfälligheten och församlingarna borde uppenbarligen
vara, att till samfälligheten överfördes angelägenheter i den omfattning,
som erfordrades för vinnande av utredningens primära syfte att
underlätta framtida regleringar av församlingsindelningen. Skatteutjämningssyftet,
vilket i och för sig talade för att så många uppgifter som möjligt
gjordes gemensamma, syntes endast i andra hand böra inverka på den
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
kompetensfördelning, som ur förstnämnda synpunkt funnes rationell, och
därvid mäste jämväl beaktas församlingarnas motstridande intresse av att
deras självständighet i ekonomiskt hänseende icke äventyrades. I det föregående
hade framhållits, att syftet att underlätta indelningsändringar kunde
tillgodoses genom att en partiell samfällighet för huvudstaden skapades
huvudsakligen för bestridande av kostnaderna för byggnad och underhåll
av kyrka och församlingshus samt avlönande av prästerskap och kyrkobetjänte.
Med tillämpning härav borde först och främst den befattning
med frågor rörande prästerskapets avlönande, som nu tillkomme varje enskild
Stockholmsförsamling i dess egenskap av pastorat, övertagas av samfälligheten.
Detta borde gälla även de i 9 och 10 §§ lagen den 9 december
1910 om reglering av prästerskapets avlöning avsedda ärendena angående
särskilda tillägg till de reglerade lönerna nied mera. Då prästerskapets avlönande
sålunda gjordes till en gemensam angelägenhet, borde tydligen också
kostnaderna för vården av församlingarnas prästgårdar och andra ecklesiastika
boställen bestridas av samfälligheten, liksom över huvud taget de
olika huvudstadspastoratens prästerliga avlöningstillgångar skulle utgöra
prästlönetillgångar för huvudstaden samfällt. De skyldigheter, som enligt
prästlöneregleringslagen samt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 åvilade pastorat, skulle således efter reformen belasta samfälligheten.
Detta borde gälla jämväl i fråga om utgörandet av allmän kyrkoavgift enligt
bestämmelserna i lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond. I detta
sammanhang erinrades, att samfällighetsbildningen i sistnämnda avseende
icke hade någon praktisk betydelse för frågan om utjämning av olikheterna
mellan församlingarna. Med nuvarande bestämmelser om den allmänna
kyrkoavgiften drabbade skyldigheten att utgöra denna avgift församlingarna
olilia tungt endast i mån av ojämnheter i fråga om förekomsten
av skatterestantier inom församlingarna. En viss praktisk fördel lage
emellertid däri, att avgiften komme att utgöras centralt för huvudstaden.
Till samfällighetens kompetensområde skulle vidare hänföras frågor örn
kyrkobetjäntes avlöningsförmåner. Hit hörde främst organister, kyrkosångare
och klockare; i den mån för dem funnes boställen borde givetvis även
kostnaderna för vården av dessa boställen bestridas av samfälligheten. Under
begreppet kyrkobetjänte folie vidare vaktmästare, eldare, ringare, orgeltrampare
och dylik betjäning samt skrivbiträden å pastorsexpeditionerna,
eller sålunda alla sådana befattningshavare, som erfordrades för upprätthållande
av de i församlingsstyrelsen ingående »legala» funktionerna.
Även kyrkonotarier samt kyrkokamrerare, där sådana funnes, borde hänföras
hit. Däremot avsåges icke diakoner, diakonissor, församlingssystrar
och dylika befattningshavare, vilka vöre sysselsatta inom församlingarnas
»fria» församlingsvårdande verksamhet. Givetvis borde icke blott avlönandet
av de till kyrkobetjänte hänförliga befattningshavarna utan även
frågor om pensionering av eller understöd åt dem ankomma på samfälligheten;
såsom en sammanfattande regel kunde sägas, att alla personalkostnader
flir den »legala» kyrkliga församlingsorganisationen borde bestridas
av samfälligheten. Däremot borde frågor örn tillsättande och avskedande
av dessa befattningshavare liksom hittills tillhöra värjo församlings enskilda
kompetensområde.
Å samfälligheten skulle vidare enligt de angivna huvudprinciperna ankomma
kostnaderna för byggnad och underhåll av kyrka och församlingshus.
Att byggnadsskyldigheten förbundes med underhållsskyldighet syntes
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
i och för sig naturligt, då ju nybyggnad eller ombyggnad kunde framtvingas
av försummelser i fråga örn underhållet; ett sådant samordnande vore för
övrigt regeln beträffande allmänna hus. I fråga om kyrka syntes förevarande
skyldighet böra avse icke blott uppförande och underhåll av själva
kyrkobyggnaden utan även anskaffande och underhåll av »vad till kyrkan
hör», alltså predikstol, orgel, dopfunt, värmeapparater och annan inredning
samt inventarier, som erfordrades för kyrkans drift eller för kyrkliga förrättningar
(jämför uttryckssätten i kungl, cirkuläret den 21) oktober 1886
angående användande av kyrkokassas medel). Däremot borde anskaffandet
av inventarier för kyrkan, vilka icke kunde sägas tillhöra dennas nödiga
utrustning utan avse kyrkorummets prydande — såsom altarprydnader
och andra konstverk — samt förbrukningsföremål, som erfordrades för
kyrkliga förrättningar — såsom vin för nattvardsgång — bekostas av varje
församling för sig.
Vad åter anginge samfällighetens övertagande av byggnads- och underhållsskyldigheten
beträffande andra församlingarnas fastigheter, hade detta
i det föregående anknutits till begreppet »församlingshus». Denna benämning
hade redan vunnit hävd; den upptoges sålunda i 1930 års församlingsstyrelselagar
och förekomme tidigare i kungörelsen den 26 november 1920
med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende^ Med församlingshus
torde avses en av församling anskaffad byggnad, som icke vore
hänförlig till kyrka, kapell, gravkor, begravningskapell eller boställe utan
avsåge att tillgodose behovet av lokaler för andra kyrkliga angelägenheter,
såsom pastorsexpedition, församlingsaftnar, konfirmationsläsning, söndagsskola
och dylikt (egentlig kyrklig verksamhet). Däremot folie uppenbarligen
byggnader, som användes för församlingens sociala verksamhet, utanför
begreppet församlingshus; dylika byggnader berördes sålunda icke av
den nu ifrågavarande samfällighetsbildningen. Det borde påpekas, att
därest lokaler för pastorsexpedition eller annan egentlig kyrklig verksamhet
icke funnes i församlingshus utan förhyrdes, även denna kostnad givetvis
skulle drabba samfälligheten i dess egenskap av byggnadsskyldig. Å andra
sidan borde, om utrymmen i församlingshus uthyrdes för något i den egentliga
kyrkliga verksamheten icke ingående ändamål, inkomsten därav tillfalla
samfälligheten. Vad anginge inventarier i församlingshus borde dessa
bekostas av den enskilda församlingen liksom även annonser, blanketter,
trycksaker, kyrkoböcker, skrivmaterial och andra förbrukningsföremål, som
erfordrades för pastorsexpeditionen.
Utöver kostnaden för byggnad och underhåll av kyrka och församlingshus
syntes jämväl vissa andra med vården av dessa fastigheter förbundna
utgifter böra övertagas av samfälligheten. Här åsyftades dels kostnader för
brandförsäkring ävensom för anskaffande och underhåll av brandredskap
och dels utgifter för uppvärmning, belysning och rengöring — däri inbegripet
sotning — ävensom för tillhandahållande av elektrisk kraft för ringning,
orgelspelning och dylikt. Dessa angelägenheter folie till en del nära
begreppet underhåll, och över huvud taget innefattade desamma ofrånkomliga
utgiftsposter inom församlingsverksamheten. Härtill komme att
utgifterna i dessa hänseenden sammanlagt uppginge till rätt avsevärda belopp,
varför en betydande utjämning mellan de olika församlingarna erhölles,
örn skyldigheten att bestrida desamma lades å samfälligheten. Det
betonades, att någon centralisering av verkställigheten beträffande de nu
ifrågavarande angelägenheterna icke åsyftades utan endast ett överföran
-
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
de till samfälligheten av kostnaderna för deras ombesörjande. Skyldigheten
för samfälligheten att bekosta brandförsäkring ävensom brandredskap
borde uppenbarligen gälla även boställena; någon bestämmelse om uppvärmning,
belysning och rengöring erfordrades däremot beträffande dessa
icke i detta sammanhang.
I enlighet med det anförda skulle på samfälligheten ankomma frågor
om dels prästerskapets och kyrkobetjäntes löneförmåner, dels byggnad, underhåll
och brandförsäkring av kyrka med vad därtill hör, församlingshus
samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom anskaffande
och underhåll av brandredskap, dels uppvärmning, belysning och rengöring
av kyrka med vad därtill hör och församlingshus samt tillhandahållande
av elektrisk kraft för ringning, orgelspelning och dylikt samt dels utgörande
av allmän kyrkoavgift. På varje enskild territoriell förr samling i
huvudstaden skulle ankomma övriga i församlingsstyrelsen ingående uppgifter,
däribland främst åtgärder till främjande av församlingsvården. Såväl
samfälligheten som de enskilda församlingarna skulle äga upptaga församlingsavgifter
för de ändamål, vilkas tillgodoseende på dem ankomme,
ävensom besluta örn användningen av disponibla fonder och andra medel.
För bedömande av den verkan, en sådan samfällighetsbildning skulle
medföra i skatteutjämningshänseende, hade under utredningen en undersökning
verkställts. Därvid hade för femårsperioden 1937—1941 beräknats,
vilka uttaxeringssiffrorna per skattekrona skulle blivit i de olika församlingarna,
därest under sagda år en samfällighetsbildning med ovan närmare
angiven kompetens varit anordnad. Resultatet av undersökningen framgår
av en vid betänkandet fogad bilaga, vilken torde få såsom bilaga (Bil. A)
fogas vid detta protokoll.
Skillnaden mellan uttaxeringarna i de olika församlingarna skulle —
anförde Hassler vidare — enligt den uppgjorda tabellen hava i medeltal
för femårsperioden uppgått till mindre än hälften av vad faktiskt varit
fallet. Den kvarstående skiljaktigheten mellan de olika församlingarna —
i medeltal för de angivna åren 15.6 öre per skattekrona — finge ock anses
obetydlig, särskilt i jämförelse med de skiljaktigheter i fråga om uttaxeringen
av församlingsavgifter, som förekomme i landet i övrigt. För vinnande
av ytterligare skatteutjämning mellan Stockholmsförsamlingarna vore
man nödsakad att ingripa i församlingarnas församlingsvårdande verksamhet,
vilket emellertid icke lämpligen borde ske. Man syntes därför böra
nöja sig med den i och för sig betydande skatteutjämning, som den angivna
kompetensfördelningen medförde.
Genomförandet av en samfällighetsbildning av nu angiven omfattning
medförde uppenbarligen, att församlingarnas nuvarande tillgångar och
skulder måste i viss utsträckning överföras å samfälligheten. Den fördelning,
som sålunda skulle äga rum mellan å ena sidan de enskilda församlingarna
och å andra sidan samfälligheten, borde naturligen grundas å den
verkställda kompetensregleringen.
Beträffande organisationen av samfälligheten har
Hassler vidare anfört:
Bihang till riksdagens protokoll 19I(S. 1 sami. Nr SOI.
i
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Bildandet av en partiell kyrklig samfällighet för huvudstaden för de uppgifter,
som ovan angivits, medförde, att en för hela staden gemensam kyrklig
representation för utövande av samfälliglietens beslutanderätt måste
skapas. Samtidigt borde emellertid kyrkofullmäktigeinstitutionen bibehållas
i de särskilda församlingarna för utövande av beslutanderätten i de angelägenheter,
vilka fortfarande skulle ankomma pä församling enskilt. Att
låta beslutanderätten i dessa hänseenden utövas å kyrkostämma kunde icke
komma i fråga. Under sådana förhållanden syntes det varken behövligt
eller lämpligt att för samfälliglietens del tillskapa en på direkta allmänna
val grundad representation. Såsom framhållits i det av kyrkoherden Mogård
avgivna särskilda yttrandet, kunde man i stället med fördel anknyta
till den anordning med församlingsdelegerade, varom bestämmelser redan
funnes i gällande lag örn församlingsstyrelse i Stockholm. Enligt dessa bestämmelser
skulle församlingsdelegerade kunna utses för avgörande av viss
gemensam angelägenhet. Delegerade skulle därvid väljas av kyrkofullmäktige
i varje församling bland fullmäktige till ett antal av en delegerad för
varje församling och därutöver ytterligare en delegerad för varje påbörjat
tiotusental invånare i församlingen. Åled motsvarande beräkningssätt för
sammansättningen av den nu föreslagna samfälliglietens beslutande organ
skulle detta, enligt folkmängdssiffrorna vid 1940 års utgång, komma att
bestå av 87 delegerade (utsedda av kyrkofullmäktige i de olika församlingarna
till ett antal av för Storkyrkoförsamlingen 2, Klara församling 2,
Kungsholms församling 5, S:t Görans församling 7, Adolf Eredriks församling
3, Gustav Vasa församling 4, Matteus församling 7, Jakobs församling
2, Johannes församling 4, Engelbrekts församling 4, Hedvig Eleonora
församling 4, Oscars församling 6, Katarina församling 7, Sofia församling
4, Alaria församling 4, Högalids församling 5, Brännkyrka församling 5,
Enskede församling 5 samt Bromma församling 7). Antalet kunde, i jämförelse
med Göteborgs 60 kyrkofullmäktige och Stockholms stadsfullmäktiges
100 ledamöter, icke anses alltför högt, då en fyllig representation från
stadens olika delar vore behövlig. Jämväl benämningen församlingsdelegerade
syntes kunna användas för detta nya organ. Däremot förelåge — såsom
förut i annat sammanhang antytts — tillräcklig anledning icke att
binda valbarhet såsom församlingsdelegerad vid ledamotskap av kyrkofullmäktige,
utan valbarhet till kyrkofullmäktig i vederbörande församling
syntes vara tillfyllest. Församlingsdelegerade borde, i likhet med kyrkofullmäktige,
inom sig för kalenderår välja ordförande och vice ordförande.
I fråga örn förvaltningen av samfälliglietens angelägenheter hade redan
förut antytts, att en ledande princip borde vara, att ändringarna i den nuvarande
ordningen gjordes så litet ingripande som möjligt. Vid utredningen
hade befunnits, att förvaltning och verkställighet även vad beträffade samfällighetens
beslut kunde i stort sett bibehållas hos de församlingsorgan,
som nu sysslade därmed, alltså församlingarnas kyrkoråd, och att endast
för samfälliglietens kassarörelse en central förvaltning behövde anordnas.
Ändringarna i den nuvarande ordningen för förvaltningen bleve således icke
stora. De bestode i huvudsak allenast däri, att löner till prästerskap och
kyrkobot jante samt allmän kyrkoavgift utbetalades centralt, samt att kyrkorådens
vård av kyrka och församlingshus bomme att ske för samfällighetens
räkning och med anlitande av medel, som anslagits av samfällighetsrepresentationen.
Någon egentlig administrativ apparat för samfälligheten
behövde sålunda ej skapas.
I enlighet härmed föresloges, att förvaltning och verkställighet beträffan -
51
Kungl. May.ts -proposition Nr 291.
de samfällighetens angelägenheter skulle ankomma, i fråga om den egentliga
kassarörelsen å en av församlingsdelegerade utsedd kassaförvaltare samt
i övrigt å kyrkorådet i den församling, som ärendet anginge. Kyrkoråden
bomme således i fortsättningen att fungera såsom förvaltnings- och verkställighetsorgan
såväl för vederbörande församling enskilt som för samiälligheten.
Olägenheten av att kyrkoråden till följd härav bleve redovisningsskyldiga
i förhållande till två olika beslutande organ måste anses ringa, i
vart fall i jämförelse med de fördelar man vunne genom att kunna bibehålla
den lokala förvaltningen till exempel beträffande vården av församlingarnas
fastigheter. Emellertid kunde det bliva nödvändigt, att ett särskilt
verkställighetsorgan utsåges i vissa fall, exempelvis en kommitté för
byggande av kyrka eller församlingshus. Beslut därom borde ankomma på
församlingsdelegerade, men i dylikt fall syntes den församling, som ärendet
anginge, böra få utse representanter i kommittén till lika antal som
församlingsdelegerade utsett.
Om således något särskilt förvaltningsorgan för samfällighetens verksamhet
i dess helhet icke erfordrades, vore det dock nödvändigt med ett
organ för beredning av de ärenden, som förekomme till handläggning av
församlingsdelegerade. Såsom sådant föresloges ett beredningsutskott, vilket
utsåges av delegerade. Givetvis hade det ur vissa synpunkter varit fördelaktigt,
om varje församling kunnat erhålla någon representant i detta utskott,
såsom exempelvis vore fallet i Göteborg, där den gemensamma kyrkonämnden
bestode av en ledamot från varje särskild församlings kyrkoråd.
Med hänsyn till Stockholmsförsamlingarnas högre antal — nitton
stycken —• vilket jämväl kunde beräknas komma att stiga, skulle detta
dock medföra en alltför tung apparat. Dessutom vore det icke lämpligt, att
det beredande organet sålunda skulle kunna åtminstone delvis bliva sammansatt
av personer, vilka ej tillhörde den beslutande församlingen, d. v. s.
delegerade. Det föresloges därför, att antalet ledamöter i beredningsutskottet
bestämdes till elva, vilket i allt fall borde medgiva en tämligen allsidig
sammansättning av utskottet. I beredningsutskottet borde församlingsdelegerades
ordförande och vice ordförande ingå såsom självskrivna
ledamöter med utövande av enahanda befattningar som inom delegerade.
Övriga nio ledamöter av beredningsutskottet jämte lika många suppleanter
borde utses av församlingsdelegerade bland de delegerade, varvid om så
begärdes valet skulle ske proportionellt. Den förut omnämnde kassaförvaltaren
syntes böra särskilt utses av församlingsdelegerade bland beredningsutskottets
ordinarie ledamöter.
I syfte att möjlighet bereddes församlingarna att genom sina organ bevaka
sina intressen under olika stadier av ett församlingen berörande ärendes
handläggning inom samfälligheten föresloges följande: Innan ärende,
som anginge viss församling, företoges till avgörande av församlingsdelegerade,
skulle tillfälle lämnas församlingens kyrkoråd att avgiva yttrande
däröver. Beträffande utgifts- och inkomststat för samfälligheten, vartill
förslag skulle upprättas av beredningsutskottet, skulle dessförinnan kyrkorådet
i varje församling avlämna specialförslag, i vad församlingen anginge,
över utgifter för ändamål, vilkas tillgodoseende ankomme på samfälligheten.
Vid såväl beredningsutskottets som församlingsdelegcrades sammanträden
skulle ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke vore
ledamot av utskottet eller församlingsdelegerad, ilga att, såvitt rörde fråga
som anginge församlingen, yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga
i beslutet. Yttrande- och förslagsrätt skulle vid församlingsdclegera
-
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr Wl.
des sammanträden, utan inskränkning till vissa ärenden, tillkomma tre av
huvudstadens kyrkoherdar, vilka utsåges av domkapitlet, ändå att de icke
vore delegerade. Genom dessa olika anordningar vore väl sörjt såväl för
att den inom församlingarnas organ förefintliga sakkunskapen i kyrkliga
frågor kunde tillgodogöras vid ärendenas behandling inom samfälligheten
som för att de särskilda församlingarna därvid kunde få uppmärksamheten
fästad vid sina speciella önskemål.
Ifråga om reformens lagtekniska genomförande har
Hassler ansett denna kunna inskränkas till ändringar i lagen den 6 juni
1930 örn församlingsstyrelse i Stockholm samt framlagt förslag till dylika
ändringar, vilket torde få såsom bilaga (Bil. B) fogas vid detta protokoll.
Yttranden över Hasslers förslag.
Över Hasslers förslag hava efter remiss yttranden avgivits av kyrkofullmäktige
i Stockholms samtliga territoriella församlingar, Stockholms prästsällskap,
Stockholms stadsfullmäktige, efter hörande av stadsjuristen, kammarkontoret,
drätselnämnden, borgarrådsberedningen och stadskollegiet,
Stockholms domkapitel, Överståthållarämbetet, riksarkivet och kammarkollegiet.
De nitton församlingarnas kyrkofullmäktige hava, utom fullmäktige i
Oscars och Enskede församlingar, avstyrkt förslaget. De anförda motiven
för avstyrkande äro olikartade. I ett stort antal fall har förslaget örn överförande
å samfälligheten av huvudparten av församlingarnas nuvarande
tillgångar, framför allt kyrkor och församlingshus, föranlett invändningar.
I viss mån gäller detta även Oscars församling. Över huvud har förslagets
genomförande ansetts skola innebära ett opåkallat ingrepp i församlingarnas
självbestämningsrätt och medföra minskning av intresset för deras angelägenheter.
Det uppställda önskemålet om utjämning av den ojämna skattebelastningen
i de olika församlingarna har i vissa yttranden ansetts kunna
tillgodoses genom anordnande av ett skatteutjämningsförfarande och engångskostnader
i samband med nybildningar av församlingar böra bestridas genom
uttaxering inom hela staden till en särskild kyrkobyggnadsfond eller
genom Kungl. Maj:ts åläggande för samtliga församlingar att för ändamålet
utdebitera visst belopp per skattekrona. Från vissa församlingar har anmärkts
på den vidlyftighet och det bristande tillgodoseende av den lokala
sakkunskapen, som skulle följa med den föreslagna organisationen av en partiell
samfällighet. Engelbrekts församling, som förordat tillskapandet av en
kyrkobyggnadskassa, har jämväl uttalat sig för en utjämningsanordning i
avseende å prästerskapets avlöning.
Stockholms prästsällskap, vars yttrande dikterats av 17 medlemmar under
det 14 avgivit särskilt yttrande, har avstyrkt förslaget dels på grund av dess
ingrepp i församlingarnas rättsliga ställning, dels på grund av förmenta svagheter
i förslagets praktiska utformning. I det förra hänseendet — anförde
sällskapet — måste församlingarna känna förslagets bestämmelser såsom
»ett ödesdigert kringskärande av deras uråldriga och genom seklerna med
oslappnad iver bevarade rätt att själva ordna sina egna kyrkliga angelägen
-
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
heter så som dem synes bäst och ändamålsenligt». I det senare avseendet
yrkades, att ingen ändring måtte ske i fråga örn ägande- och dispositionsrätt
till kyrka och församlingshus. Med hänsyn till församlingsvårdens behov
vöre det av vitalt intresse för församlingarna att fritt disponera över församlingshusen
utan att riskera utifrån kommande ingripanden. Det syntes ej
uteslutet, att de nuvarande församlingsdelegerade i Stockholm, alltfort utan
kränkning av grundsatsen om församlingarnas självbestämmanderätt, kunde
få sina befogenheter något vidgade för att på lämpligt sätt kunna medverka
till ökade möjligheter för det kyrkliga livet i Stockholm. Åt biskopen i det
nya Stockholmsstiftet borde beredas sådan plats i stadens kyrkliga organisation,
att han erhölle »full möjlighet att följa och leda kyrkolivet i Stockholm
såsom en helhet». Hasslers avvisande av förslaget om bildande av en
gemensam kyrkokassa vore ej övertygande. Frågan borde ånyo tagas under
omprövning. — Minoriteten i sällskapet har förordat godtagande av Hasslers
förslag, dock med vissa reservationer, bland annat att församlingarna ej
avhändes rätten till förvaltningen för egen räkning av församlingshusen,
samt att äganderätten till kyrkorna icke ändrades. Enahanda rätt borde tillförsäkras
nya församlingar i fråga om nytillkommande kyrkor. Även minoriteten
förordade ytterligare utredning angående bildande av en gemensam
kyrkokassa.
Stadsfullmäktige hava tillstyrkt förslaget med iakttagande likväl av en av
stadsjuristen gjord erinran beträffande bestämningen av församlingsdelegerades
uppgifter, innebärande att vid genomförande av förslaget möjlighet komrne
att saknas för Kungl. Majit att utan lagändring förordna, att andra
kyrkliga angelägenheter än de angivna skulle överlämnas till samfälligheten.
Domkapitlet, som alltjämt i princip vidhållit sin tidigare uttalade ståndpunkt,
har ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till Hasslers förslag i dess
föreliggande skick. Örn ock i mindre grad än Wohlins innebure det nämligen
ett betydande ingrepp i församlingarnas rätt att själva besluta och bestämma
i frågor, som anginge deras egendom. Att härigenom även församlingarnas
intresse och ansvar för denna egendom liksom den därmed i sin mån förbundna
samhörighetskänslan och församlingsverksamheten skulle försvagas
funne domkapitlet uppenbart. Härtill bomme den allvarliga oklarhet beträffande
församlingarnas äganderätt till de kyrkliga byggnaderna och annan
egendom, som vidlådde förslaget. De farhågor för tungroddhet och bristande
effektivitet i behandlingen av d^n enskilda församlingens angelägenheter,
som domkapitlet anfört mot Wohlins förslag, gjorde sig med styrka gällande
även i fråga om det nu föreliggande förslaget. Det kunde icke heller helt
bortses från att den i Hasslers betänkande gjorda gränsdragningen mellan
territoriell församlings gemensamma kyrkliga angelägenheter och huvudstadens
gemensamma kyrkliga angelägenheter i praktiken kunde vålla vanskligheter.
Domkapitlet har slutligen ansett det önskvärt, att dess tidigare förslag
örn bildande av en gemensam kyrkokassa bleve föremål för närmare
övervägande, samt att enhetlighet i löne- och pensionslörhållanden främjades,
ävensom hemställt örn förnyad utredning i ämnet.
Överståthållarämbetet har till en början, under framhållande att självstyrelsen
i kyrkolorsamlingarna, vilken förvisso vore en värdefull tillgång
inom samhällslivet, borde utövas under sorgfälligt aktgivande på att besluten
folie inom ramen för de beslutandes behörighet och jämväl i övrigt
vore rättsenliga, påtalat, att i församlingarna stundom i önskan att tjäna
ett i och för sig gott syfte förgätits, att församlingen icke iigt behörighet
54
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
att därmed taga befattning, och har såsom exempel härpå omnämnt anslag
för skobovskolonirörelsen. Efter att därjämte ha anmärkt på inom församlingarna
framkomna tendenser att, i syfte att nå ett föresatt mål, undvika
högre myndighets prövning av besluten i såväl dylika som andra fall, t. ex.
i frågor örn prästerliga lönetillägg, bär ämbetet uttalat, att det finge anses
föreligga skäl för övervägande av en ändrad ordning för handhavandet av
de kyrkliga angelägenheterna i Stockholm även från andra synpunkter
än att söka underlätta regleringar beträffande församlingsindelningen och
utjämna skattebördan för kyrkliga ändamål mellan församlingarna.
I själva organisationsfrågan har ämbetet vidare framhållit, att genom
Hasslers förslag skulle visserligen de nuvarande församlingsorganens arbetsuppgifter
komma att bli beskurna men enligt ämbetets förmenande icke i sådan
grad, att i verkligheten skäl funnes för uttalade farhågor för minskningav
församlingsintresset. Fördyrad administration syntes knappast behöva bli
en följd av förslagets genomförande. Betydelsefullt vore, att genom prövning
hos ett centralt organ av kyrkliga ärenden med större ekonomisk räckvidd
vunnes ökade förutsättningar för enhetlighet och rationalisering till
båtnad för förvaltningen och kostnaderna därvid. De nu synnerligen skiftande
löne- och pensionsförhållandena för de kyrkliga befattningshavarna
syntes kunna förväntas få en ur skilda synpunkter önskvärd prägel av enhetlighet,
som nu saknades. Ämbetet ville framhäva vikten av att de utgående
lönerna vore sins emellan jämnt avvägda och stöde i behörig relation
till den allmänna lönesättningen samt icke vore av den heterogena beskaffenhet,
som för närvarande vore så påfallande. Sammanfattningsvis
kunde sägas, att förslaget syntes erbjuda en väl avvägd lösning. Det innebure
på en gång erforderligt bibehållande av de särskilda församlingarnas
självbestämningsrätt och en centraliserad vård av därför lämpade uppgifter.
De genom medelbart val utsedda församlingsdelegerade kunde förväntas
äga förutsättningar för ett riktigt och gott handhavande av de betydelsefulla
gemensamma kyrkliga angelägenheter, som skulle komma att
betros dem.
Kammarkollegiet har erinrat, att den föreslagna fördelningen av uppgifterna
mellan församlingarna och samfälligheten erbjöde vanskligheter med hänsyn
till svårigheten att draga en bestämd gräns mellan de olika grupperna av
ärenden. Huru gränsen än droges yppades konfliktmöjligheter. Ett längre gående
förslag än Hasslers skulle otvivelaktigt minska dessa möjligheter. Då
emellertid en sådan lösning ansetts svårframkomlig och tillskapande av en
samfällighet över huvud finge anses utgöra en förutsättning för åstadkommande
av en tillfredsställande ordning, ville kollegiet ej motsätta sig ett
godtagande av det Hasslerska förslaget. Detta kunde antagas medföra en
bättre ordning och enhetlighet i avseende å prästerskapets och kyrkobot jäntes
löneförmåner än nu vore fallet, vilket givetvis ej uteslöte en viss differentiering
med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och beskaffenhet.
Det finge överlämnas åt praxis att åstadkomma en fast avgränsning mellan
samfällighetens och församlingarnas kompetensområden. Kollegiet ville i
detta sammanhang erinra örn sin tidigare uttryckta uppfattning beträffande
församlingarnas s. k. socialvårdande verksamhet, vilken av Hassler hänförts
under begreppet »främjande av församlingsvården» och på grund härav förlagts
till församlingarna. Kollegiet utginge emellertid vid sin granskning av
denna del av betänkandet från de av Hassler själv uppställda utgångspunkterna
och saknade därför anledning till anmärkningar ur annan synpunkt.
55
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
Grunderna för förslaget syntes icke påkalla andra än ekonomiska och förvaltningsmässiga
ingrepp i församlingarnas rättigheter. Den sakkunnige anförde
emellertid, att av samfällighetens övertagande av församlingarnas uppgifter
följde, att församlingarnas rätt till kyrka med vad därtill hörde, församlingshus
samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom brandredskap,
borde vid lagens ikraftträdande övergå å samfälligheten. Härvidlag
syntes han gå längre än det av honom uppställda syftemålet med samfälligheten
i och för sig påkallade. I lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg, som avsåge en fullständig ekonomisk gemenskap, hette
det, att församlingarnas tillhörigheter skulle användas för samfällighetens
behov. I förevarande fall, där blott en begränsad samfällighet avsåges,
kunde en mjukare formulering förordas. Det kunde ifrågasättas, huruvida
ej fråga om uppvärmning, belysning och rengöring av kyrka med vad därtill
hörde samt församlingshus ävensom tillhandahållande av elektrisk kraft för
ringning, orgelspelning och dylikt, vilka Hassler lagt till samfällighetens uppgifter,
kunde med lika goda skäl föras till de olika församlingarnas angelägenheter
som ärenden, vilka »hänföra sig till gudstjänstens främjande genom
sång och musik, gudstjänstlokalernas prydande, församlingsaftnar samt över
huvud taget alla de åtgärder, som falla under begreppet församlingsvård»
ävensom frågor örn inventarier i församlingshus, annonser, blanketter, trycksaker,
kyrkoböcker, skrivmaterial och andra förbrukningsföremål, som erfordrades
för pastorsexpedition. Kostnaderna för berörda till samfälligheten
hänförda uppgifter rörde sig, enligt en approximativ beräkning, avseende år
1938, om 1—3 öres uttaxering per skattekrona, för Storkyrkoförsamlingens
del dock något mera, cirka 5 öre.
En ledamot av kollegiet, kammarrådet Skoglund, har uttalat särskild
mening och ansett behovet av skatteutjämning just för Stockholms församlingar
icke vara särskilt trängande, samt att engångsutgifter för anskaffande
av kyrka och församlingshus, påkallade av församlingsdelningar, borde bårås
av huvudstadens samtliga skattedragare och överflyttas till den borgerliga
kommunens stat. Hasslers förslag avstyrktes på dessa grunder.
Folkmängdssiffrorna vid senaste årsskifte för Stockholmsförsamlmgarna
(mantalsskriven folkmängd) utgöra:
Storkyrkoförsamlingen..... 9,630
Klara församling ......... 6,754
Kungsholms eller Ulrika
Eleonora församling..... 32,288
S:t Görans församling ..... 51,897
Matteus församling ....... 50,630
Gustav Vasa församling .... 22,601
Adolf Fredriks församling . . 15,848
Johannes församling....... 20,772
Jakobs församling......... 6,652
Engelbrekts församling .... 29,848
Hedvig Eleonora församling 21,881
Oscars församling ......... 45,912
Sofia församling .......... 26,410
Katarina församling....... 57,090
Maria Magdalena församling 23,031
Högalids församling ....... 39,936
Brännkyrka församling .... 40,818
Enskede församling ....... 33,975
Bromma församling ....... 63,983
Summa 599,962
Departe
mentschefen.
Dessa siffror representera i stort sett enahanda utvecklingstendenser, som
förut angivits, dock med en viss nedgång för Gustav Vasa, Kungsholms och
56
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 891.
Katarina församlingar. Den starkaste folkmängdsökningen kan fortfarande
noteras i ytterförsamlingarna Bromma, Brännkyrka, Enskede och Oscars. Att
en reglering av indelningen beträffande de folkrikaste av dessa församlingar
är erforderlig synes obestridligt.
I likhet med båda de sakkunniga anser jag en sådan reglering förutsätta,
att möjlighet först beredes att fördela de därmed förenade kostnaderna på
alla församlingarna. I vilken form detta skall kunna ske har varit föremål
för olika meningar. De båda sakkunniga äro eniga därom, att det bör ske
genom bildande av en samfällighet.
Båda de sakkunniga ha vidare, Hassler dock blott i viss utsträckning,
ansett att samfälligheten borde tillgodose, förutom angivna syfte, behovet
av en allmän skatteutjämning mellan de olika församlingarna med avseende
å utdebiteringen för kyrkliga ändamål.
Wohlin har dessutom såsom en uppgift för den planerade samfälligheten
uppställt undanröjandet av den dualism, som ansetts råda i avseende å anslagsgivningen
för sociala ändamål dels genom stadsfullmäktige, dels genom
de olika församlingarnas kyrkofullmäktige, under det Hassler ansett det nuvarande
systemet med anslagSbeviljande från församlingarnas sida icke
innebära några praktiska olägenheter utan fastmera utgöra en värdefull
komplettering av stadsfullmäktiges anslagsverksamhet på ifrågavarande
område.
Det synes till fullo klarlagt, att varken en tillfredsställande utjämning av
kostnaderna för reglering av församlingsindelningen eller en skatteutjämning
i övrigt kan vinnas genom de i yttrandena framkomna förslagen om fondbildning
eller om ett utjämningsförfarande i form av särskild beskattning;
mot dessa förslag möta dessutom betänkligheter av principiell natur. Syftemålen
torde icke kunna tillgodoses utan bildande av en samfällighet. Jag
kan icke biträda meningen, att en dylik anordning skulle innebära ett opåkallat
ingrepp i församlingarnas rätt. Det är ju här ingalunda fråga örn
någon ändring i kyrkokommunernas församlingskaraktär.
Beträffande spörsmålet, huruvida samfälligheten bör avse samtliga församlingsutgifter
eller blott vissa grupper av sådana, eller med andra ord
huruvida densamma bör bliva total eller allenast partiell, företräda de
sakkunniga olika uppfattningar, och jag ansluter mig härutinnan till den
av Hassler representerade linjen, vilken innebär skapandet av en partiell
samfällighet. Avgörande för mig har därvid varit, att genom de särskilda
församlingarnas totala uteslutande från bestämmanderätt i fråga örn utgifter,
som hänföra sig till den egna församlingens behov, församlingsmedlemmarnas
intresse för församlingens angelägenheter kunde befaras slappna. De anmärkningar,
som ur sådan synpunkt framställts icke blott mot Wohlins utan
även mot Hasslers förslag, hava föranlett mig att taga under övervägande,
huruvida icke med bevarande i huvudsak av strukturen i det av Hassler
framlagda förslaget församlingarnas befogade intressen kunde ytterligare
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
tillgodoses. Detta synes mig kunna ske på det sätt, att de särskilda församlingarna
— utom såvitt angår prästerskapets och kyrkobetjäntes kontanta
löneförmåner samt härför avsedda andra tillgångar än bostadsboställen
ävensom utgörande av allmän kyrkoavgift, vilka angelägenheter göras gemensamma
— bibehållas vid sina uppgifter enligt nu gällande lagstiftning
men församlingsdelegerade därjämte erhålla rätt att anvisa bidrag för territoriell
församling till täckande av kostnaderna för byggnad och underhåll av
kyrka med vad därtill hör, församlingshus samt bostadsboställen för prästerskap
och kyrkobetjänte, förslagsvis intill fyra femtedelar av kostnaderna i
varje särskilt fall. I underhållskostnaderna för dessa byggnader bör inräknas
även kostnad för brandförsäkring samt anskaffande och underhåll av brandredskap.
Vidare böra, såvitt kyrka och församlingshus beträffar, hit hänföras
kostnader för uppvärmning, belysning och rengöring ävensom däri
inräknas kostnad för tillhandahållande av elektrisk kraft till ringning och
dylikt.
Det kan måhända invändas, att då samfälligheten knappast kan åläggas
någon skyldighet att lämna anslag till kostnader, som beslutats av de olika
församlingarna, den nu förordade uppdelningen av uppgifterna mellan dessa
och samfälligheten skulle kunna äventyra praktiskt taget hela utjämningstanken
och en enhetlig behandling av utgifterna. Det är dock anledning antaga,
att församlingsdelegerade skola befinnas medvetna om betydelsen av
det behöriga tillgodoseendet av de uppgifter, vartill bidrag kunna lämnas.
Då de vid sin anslagsgivning torde kunna antagas komma att tillämpa fasta
normer, synes det ock kunna förväntas, att de olika församlingarnas fullmäktige
beakta dessa. Örn man antager, att det angivna maximibidraget, 80 procent
av de normala kostnaderna, blir regel, skulle med utgångspunkt från
medeltalsutgifterna för perioden 1937—1941 samfällighetens utdebitering
bliva ungefär 27 öre per skattekrona mot 34,l öre enligt Hasslers förslag.
Skillnaden i uttaxering för de olika församlingarna, av Hassler beräknad till
15,6 öre med utgångspunkt från hans eget förslag, skulle givetvis ökas i motsvarande
män men ansevärt understiga den faktiska differensen enligt nuvarande
system. I den mån engångsutgifter i anledning av församlingsdelning
komme i fråga — sådana hava givetvis ej kunnat beaktas vid uppgörande av
Hasslers förut omförmälda beräkning — finge den av delningen berörda församlingen
vidkännas ytterligare belastning men blott med 20 procent av kostnaden.
Vad beträffar den sociala anslagsgivningen ansluter jag mig till vad Hassler
anfört. Detta innebär ingalunda, att den nuvarande praxis i sina detaljer
legaliseras, utan uppkommande tvistigheter om lagligheten av beslut
örn anslag böra givetvis såsom hittills prövas i vanlig ordning. Det lärer
kunna förväntas, att biskopen i det nya Stockholmsstiftet skall låta sig angeläget
vara att åstadkomma en viss samordning av de olika församlingarnas
verksamhet på detta område.
T avseende å organisationen av samfälligheten har jag i allt väsentligt
Departe
mentschefen.
58 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
kunnat ansluta mig till Ilas giers förslag. I likhet med Hassler anser jag
anledning saknas att i förevarande sammanhang upptaga de väckta frågorna
om avskaffande av skolråden i de olika församlingarna samt om permutation
av vissa donationer.
Till de ändringar i lagtexten, som påkallas bland annat av den av mig
förordade avvikelsen från Hasslers förslag, återkommer jag i sammanhang
med frågan om författningsregleringen.
Författningsregleringen.
Såsom förut nämnts har vid Hasslers betänkande fogats ett förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse
i Stockholm, vilket förslag såsom bilaga B skulle fogas vid detta protokoll.
Med anledning av de framställda anmärkningarna har jag låtit i vissa
delar omarbeta detta förslag, som härefter paragrafvis behandlas.
1 §•
Hassler anför:
Första stycket överensstämmer, frånsett en obetydlig jämkning, med det
nuvarande stadgandet. Begreppet församlings gemensamma angelägenheter
får emellertid en annan imiebörd än i FS1 genom att detsamma ställes i motsättning
till bestämmelsen i det nytillkomna allmänna stadgandet i andra
stycket om bildande av en kyrklig samfällighet för huvudstadens territoriella
församlingar för vården av vissa, för hela huvudstaden gemensamma kyrkliga
angelägenheter. Den närmare gränsdragningen mellan å ena sidan församlings
gemensamma angelägenheter och å andra sidan huvudstadens gemensamma
kyrkliga angelägenheter framgår av 2 § i förslaget, där bestämmelser
örn kompetensfördelningen givas.
I nuvarande andra stycket av 1 § FS föreskrives, att vad i lagen stadgas
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl för icke territoriell församling,
örn församlingen så besluter, samt att i annat fall den ordning, som
förut varit övlig, följes. Detta stadgande har oförändrat upptagits i tredje
stycket av förslagets 1 §. Uppenbarligen kunna emellertid de nya bestämmelserna
om kyrklig samfällighet för hela huvudstaden lika litet som de tidigare
bestämmelserna om församlingsdelegerade vinna tillämpning å icke territoriell
församling i Stockholm.
Kammarkollegiet har av skäl, som ovan angivits, ansett uttrycket »vården
av kyrkliga angelägenheter» lämpligen kunna utbytas mot »förvaltningen
av kyrkliga angelägenheter».
Med den ståndpunkt jag intagit i fråga om dispositionen av församlingarnas
tillhörigheter, synes någon ändring av den föreslagna formuleringen icke
vara av behovet påkallad.
2 §.
Hassler anför:
I 1 och 2 mom. angives genom uppräkning vad som hör till territoriell församlings,
respektive samfällighetens kompetensområde. Uppräkningen har så
nära som möjligt anslutits till den i gällande FS under 2 § förekommande
1 Lagen om församlingsstyrelse i Stockholm.
59
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
förteckningen. Mot innehållet i denna kunna visserligen — såsom redan vid
församlingsstyrelselagarnas tillkomst år 1930 framhölls — riktas anmärkningar,
framför allt beträffande dess uppställning. Det har emellertid icke ansetts
lämpligt att i detta sammanhang göra någon mera genomgripande omarbetning
av förteckningen. Endast den uppdelning av de olika behörighetspunkterna,
som påkallas av inrättandet av samfälligheten, har därför företagits.
Ordningsföljden mellan de olika punkterna har också i görlig mån bibehållits.
Med tillämpning härav hava till en början följande i 2 § FS upptagna
punkter, nämligen a) åtgärder till främjande av församlingsvården, b) tillsättande
och avskedande av organister, kyrkosångare, klockare och andra
kyrkobetjänte, h) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten,
i) fördelning av bänkrum i kyrkan, j) avgifter för begagnande av kyrkklockor
och annan kyrkans egendom, k) folkskoleundervisningen samt dithörande
anstalter i den mån handhavandet av dessa frågor enligt gällande
författningar tillkommer huvudstadens församlingar, 1) upprättande och
underhåll av församlingen tillhörigt folkbibliotek (församlingsbibliotek) samt
m) lokal för och avgifter till sådant bibliotek, upptagits under 2 § 1 mom. i
förslaget i sannna lydelse och i oförändrad inbördes ordningsföljd såsom hörande
till den enskilda församlingens kompetensområde. Under detta moment
har jämväl upptagits nuvarande punkten e) hushållning med och vård örn
kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga ändamål avsedd
egendom. Därvid har emellertid en allmän reservation måst göras för de
fall, då — såsom exempelvis beträffande kyrka och församlingshus — vården
enligt förslaget skall tillhöra samfällighetens kompetensområde.
Under 2 § 2 mom. i förslaget har såsom fallande under samfällighetens
kompetensområde upptagits den i nuvarande 2 § FS förekommande punkten
c) prästerskapets och kyrkobetjäntes löneförmåner. Nämnda punkt avser,
såsom förut påpekats, i vad angår prästerskapet icke blott dess reglerade avlöning
utan även frågor enligt 9 och 10 §§ prästlöneregleringslagen. Under
2 mom. har vidare upptagits nuvarande punkten f) byggnad och underhåll
av kyrka med vad därtill hör, församlingshus samt boställen för prästerskap
och kyrkobetjänte; i denna hava emellertid i enlighet med vad ovan i kap. 6
anförts infogats bestämmelser om brandförsäkring av de angivna byggnaderna
samt anskaffande och underhåll av brandredskap. Ytterligare har upptagits
en ny punkt om utgörande av allmän kyrkoavgift, vilket ju enligt förslaget
skall ankomma på samfälligheten. I detta sammanhang må erinras örn
de förut i kap. 4 berörda stadgandena i 27 § prästlöneregleringslagen, 16 §
lagen örn kyrkofond, 60 § ecklesiastik boställsordning samt 2 § lagen angående
särskilda grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt örn
dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar,
vilka sladganden genom den nu gjorda kompetensfördelningen komma att
vinna tillämpning å den kyrkliga samfälligheten i Stockholm. Detta innebär
bland annat, att mellanhavandet med kyrkofonden kommer att regleras såsom
om Stockholms territoriella församlingar bildade ett enda pastorat.
I enlighet med vad ovan i kap. 6 anförts har under 2 mom. till samfällighetens
kompetensområde vidare hänförts uppvärmning, belysning och rengöring
av kyrka med vad därtill hör samt församlingshus ävensom tillhandahållande
av elektrisk kraft för ringning, orgelspelning och dylikt. Såsom
territoriell församlings angelägenheter har åter i 1 mom. upptagits dels anskaffande
och underhåll av inventarier och prydnader för kyrkan, vilka liro
60
Kungl. Maj:ts proposition ATr 291.
ägnade att göra kyrkan tjänligare för dess ändamål, dels anskaffande och
underhåll av inventarier för församlingshus och dels anskaffande av förbrukningsföremål,
som erfordras för pastorsexpeditionen eller för kyrkliga förrättningar.
Efter denna fördelning återstå av den nuvarande uppräkningen i 2 § FS
allenast punkterna d) kyrkomedel användande och g) avgifter till kyrka
jämte dithörande anstalter. De i nästföregående stycke angivna angelägenheterna
torde för närvarande kunna hänföras under bestämmelsen om kyrkomedel
användande, jämförd med kungl, cirkuläret den 29 oktober 1886 angående
användande av kyrkokassas medel. Nämnda bestämmelse har dock
betydligt vidsträcktare innebörd, och den synes principiellt syfta, icke å vissa
utgiftsändamål utan å rätten att förfoga över kyrkliga medel. Sådan rätt
bör uppenbarligen efter en reform av nu avsedd innebörd tillkomma såväl
de enskilda församlingarna som samfälligheten, envar med avseende å medel
som stå till vederbörande beslutande organs disposition. Den nuvarande
bestämmelsen örn kyrkomedels användande motsvarades i kungl, förordningen
den 20 november 1863 om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm av en punkt med lydelsen »användande av kyrkans och andra
till församlingens disposition ställda medel samt granskning av räkenskaper
angående sådana medel». I anslutning härtill föreslås, att i 1 och 2 mom.
av förevarande paragraf upptagas punkter om användande av kyrkliga medel,
som stå, till församlings respektive samfällighetens förfogande. Härunder torde
kunna inbegripas jämväl dispositionsrätten till donationsmedel, som givas till
församlingarna eller samfälligheten; angående fördelning av nu förefintliga
donationer mellan församlingarna och samfälligheten hänvisas till vad som
nedan anföres vid övergångsbestämmelserna till lagen.
Jämväl bestämmelse om beskattningsrätt, motsvarande den nuvarande
punkten g) avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter, erfordras under
båda de förevarande momenten. Det nu brukade uttrycket »församlingsavgifter»
torde kunna användas även för de avgifter, som uttaxeras av samfälligheten.
Med hänsyn till att såväl punkten om användande av kyrkliga
medel som bestämmelsen om beskattningsrätt i viss mån hava annan karaktär
än övriga i förteckningarna upptagna punkter, vilka närmast avse utgiftsändamål
— jämför bestämmelserna i 3—5 §§ lagen om kommunalstyrelse
på landet örn kommuns kompetensområde, användningen av dess egendom
samt beskattningsrätt — har synts lämpligt, att de nu ifrågavarande
bägge punkterna upptagas sist i vardera förteckningen.
I ett andra stycke av 2 § FS i dess nuvarande lydelse uttalas, att örn
vården av vissa kyrkogårdar är särskilt stadgat. Härmed åsyftas kungl, förordningen
den 16 maj 1924 om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm,
enligt vilken vården av »de Stockholms stad tillhöriga eller åt staden upplåtna
kyrkogårdar» skulle överflyttas å den borgerliga kommunen. Denna
överflyttning torde hava avsett kyrkogårdar, som redan förut stodo under
kyrkogårdsnämndens förvaltning, under det att kyrkogårdar, som förvaltats
av vissa församlingar enskilt (Bromma och Brännkyrka församlingar), alltjämt
kvarblivit hos dessa. För att utmärka, att dessa kyrkogårdar skola
jämväl i fortsättningen förvaltas av församlingarna och således ej tillhöra
samfällighetens kompetensområde, har under 1 mom. i förslaget upptagits
en ny punkt örn »vård av församlingen tillhörig eller åt densamma upplåten
kyrkogård»; under detta stadgande torde jämväl kunna hänföras de kolumbarier
eller urnlundar, som inrättats av vissa församlingar (Gustav Vasa
61
Kungl. Marits -proposition Nr 291.
och Högalids församlingar). En erinran om de ovannämnda i 1924 års förordning
förekommande bestämmelserna rörande vården av huvudstadens
samfällda kyrkogårdar har upptagits i ett tredje moment av förevarande
paragraf.
Det kan förtjäna påpekas, att utöver de nu nämnda angelägenheterna
under församlings respektive samfällighetens kompetensområde givetvis falla
även frågor, som angå den inre organisationen eller formerna för förvaltningen
—- såsom frågor om val av ledamöter i olika organ eller om revision
av räkenskaper — i den mån annat ej är särskilt stadgat. Bestämmelser härom
hava emellertid icke sin plats i förevarande förteckningar, vilka avse att
angiva de yttre gränserna för verksamheten.
I en den 15 april 1942 dagtecknad skrift har centralstyrelsen för Sveriges
allmänna organist- och kantor sförening hemställt, att vid överarbetningen
av Hasslers förslag uttrycket kyrkobetjänte och liknande uttryck måtte
utgå ur lagtexten som beteckning på kyrkomusiker.
På sätt ovan anförts har jag ansett förstahandsansvaret för de uppgifter,
som i Hasslers förslag redovisats under 2 mom. b) (byggnad, underhåll och
brandförsäkring av kyrka med vad därtill hör, församlingshus samt boställen
för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom anskaffande och underhåll
av brandredskap) och c) (uppvärmning, belysning och rengöring av kyrka
med vad därtill hör samt församlingshus ävensom tillhandahållande av elektrisk
kraft för ringning, orgelspel ning och dylikt) böra i huvudsak åvila de
särskilda församlingarna, under det församlingsdelegerade böra berättigas
ikläda samfälligheten ansvar för bidragsanslag till dessa ändamål. Härav
skulle följa att kyrkor och församlingshus bleve kvar under församlingarnas
disposition. I de flesta Stockholmsförsamlingar äro i församlingshusen inrymda
tjänstebostäder för präster och kyrkobetjänte. Om församlingshusen
med tjänstebostäder stanna hos församlingarna'', synes det icke lämpligt att
bostadsboställen i egentlig mening överföras till samfälligheten. Anledning
synes därför föreligga att jämväl vården om sådana boställen — för sig avskilda
löneboställen undantagna — behålles av församlingarna. Däremot
torde ansvaret för prästerskapets och kyrkobetjäntes löneförmåner i övrigt
böra bäras av samfälligheten. Anledning att särskilt redovisa församling tillhörig
eller åt densamma upplåten kyrkogård synes med den föreslagna fördelningen
icke föreligga.
Vid angivna förhållande torde någon större ändring i den gällande lagens
rubricering av uppgifterna icke behöva vidtagas. Genom bibehållande på
så sätt av den nuvarande grupperingen i lagtexten undviker man i huvudsak
de konfliktmöjligheter, som ett godtagande av Hasslers förslag oförändrat
befarats medföra.
1 mom. i förslaget motsvarar sålunda hela den nu gällande paragrafen
med allenast de ändringarna, att nuvarande punkten c) (prästerskapets
och kyrkobetjäntes löneförmåner) uteslutits och såvitt den avser kontanta
löneförmåner överförts till 2 morn., att i punkten örn hushållning med och
Departe
mentschefen:.
62
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga
ändamål avsedd egendom — i förslaget upptagen under d) — förbehåll
gjorts beträffande sådan egendom, vars vård ankommer på samfälligheten,
och ett tillägg införts om upplåtande av bostadsboställe och annan tjänstebostad,
samt att i punkten om byggnad och underhåll av kyrka med vad
därtill hör, församlingshus samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte
— upptagen under e) — en begränsning av boställena till att avse allenast
bostadsboställen vidtagits. Av praktiska skäl har härjämte i förslaget till
sistnämnda punkt gjorts tillägg i enlighet med Hasslers förslag under 2
mom. c) om uppvärmning, belysning och rengöring av kyrka med vad därtill
hör samt församlingshus jämte tillhandahållande av elektrisk kraft för
ringning, orgelspelning och dylikt. Härigenom kan vid angivande av samfällighetens
anslagsrätt i 2 mom. hänvisning göras till förevarande punkt,
e) i 1 mom. Att i punkten uttryckligen nämna även brandförsäkring samt
anskaffande och underhåll av brandredskap, såsom skett i Hasslers förslag,
torde icke vara erforderligt.
Det av centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening
väckta förslaget om att beteckningen kyrkobetjänte måtte, såvitt
gäller kyrkomusiker, ersättas med annat uttryck, bör enligt min mening
övervägas i ett allmännare sammanhang.
3 §.
Hassler anför:
Första momentet motsvarar nuvarande 3 § FS. Av de under kyrkostämmas
beslutanderätt hörande frågorna hava dock uteslutits ärenden, som avses
i 9 och 10 §§ prästlöneregleringslagen, då handläggning av dessa ärenden
enligt den i 2 § gjorda kompetensfördelningen skall ankomma på samfällighet
en. Bestämmelsen i nuvarande andra stycket, att församlings beslutanderätt
i vissa fall utövas genom församlingsdelegerade, har likaledes uteslutits.
Beträffande andra momentet, vilket upptager de grundläggande bestämmelserna
örn samfällighetens organ, hänvisas till den allmänna motiveringen
ovan i kap. 6.
Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om vilka uppgifter som skola
ankomma på församlingsdelegerade, lärer något stadgande om särskilt verkställighetsorgan
för sådana fall som avsetts i 3 § 2 morn. andra stycket sista
punkten i Hasslers förslag — därvid såsom exempel nämnts en kommitté för
byggande av kyrka eller församlingshus — icke bliva behövligt. Nämnda
bestämmelse har därför uteslutits ur förslaget. Församlingsdelegerade torde
emellertid vara oförhindrade att, örn sa i visst fall erfordras, exempelvis
för förhandlingar enligt lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän,
för ändamålet utse särskilda ombud.
8 §.
Denna paragraf fanns ej upptagen i Hasslers förslag. Med hänsyn till
det beslutade inrättandet av Stockholms stift från och med den 1 juli 1942
63
Kungl. Marits proposition Nr 291.
har jag emellertid ansett det lämpligt att i detta sammanhang införa bestämmelse
i församlingsstyrelselagen för Stockholm örn att biskopen ej må
vara kyrkofullmäktig. Härigenom vinnes överensstämmelse med vad som
gäller enligt 29 § allmänna församlingsstyrelselagen. På grund av hänvisning
i 35 § kommer biskopen ej heller att kunna väljas till församlingsdelegerad.
Till frågan örn tillgodoseende i annan ordning av behovet av
att äga tillgång till biskopens sakkunskap vid behandlingen inom församlingsdel
egera de återkommer jag vid 39 §.
21 §.
Hassler anför:
I första momentet fjärde stycket har i förtydligande syfte efter ordet
»församlingsdelegerade» tillagts orden »och deras suppleanter». Det må
framhållas, att bestämmelserna i detta stycke, jämlikt 43 § i förslaget,
komma att erhålla motsvarande tillämpning å val, som förrättas av församlingsdelegerade.
Val av de i 41 § omförmälda nio ledamöterna och
suppleanterna i församlingsdelegerades beredningsutskott skall sålunda ske
proportionellt, därest det begäres i den i förevarande paragraf stadgade
ordningen. På grund av hänvisningen i sista punkten av fjärde stycket bliver
lagen den 6 juni 1930 örn proportionellt valsätt vid val inom landsting
med mera tillämplig jämväl å nyssnämnda val.
I andra momentet andra stycket har gjorts ett tillägg med hänsyn till
att kommunal beskattningsrätt enligt förslaget skall tillkomma jämväl församlingsdelegerade.
34 §.
Hassler anför:
Bestämmelserna i 34—43 §§, vilka i sin gällande lydelse under kapitelrubriken
»Om församlingsdelegerade» reglera den nuvarande för särskilda
fall avsedda anordningen med församlingsdelegerade, hava såsom förut
framhållits i förslaget ersatts med stadganden rörande den permanenta institutionen
församlingsdelegerade såsom beslutande organ för samfälligheten.
De nuvarande bestämmelserna hava dock i stor utsträckning kunnat
tjäna såsom förebild, och i övrigt hava stadgande^ i 2 kap. FS om kyrkofullmäktige
legat till grund vid utformningen av de nya bestämmelserna.
34 § i förslaget motsvarar närmast 35 § första och andra styckena i lagens
gällande lydelse. Bestämmelsen, att församlingsdelegerade skola utses
bland kyrkofullmäktige, har av skäl, som ovan angivits, uteslutits; i
stället givas bestämmelser om valbarhet i 35 § av förslaget. Med hänsyn
till att allmänna val av församlingsdelegerade föreslås skola äga rum under
året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige förrättas, har såsom
avgörande för församlingsdelegerades antal fastställts folkmängden i
varje församling vid utgången av sistnämnda år, alltså vid utgången av
året närmast före valet av församlingsdelegerade. Någon särskild bestämmelse
för det fall, att folkmängden under valperioden ändras — motsvarande
den i 9 § andra stycket FS förekommande — torde med den valda
formuleringen icke erfordras. Sista punkten av paragrafen är av ren ordningsnatur
och har motsvarighet exempelvis i 47 § sista punkten FS.
Oscars församling samt minoriteten i Stockholms prästsällskap hava föreslagit,
att minst en delegerad och en suppleant för denne för varje församling
skulle tillhöra församlingens kyrkoråd.
64
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Oscars församling har vidare ansett, att varje församling borde utse en
delegerad och därutöver ytterligare en för varje påbörjat 15,000-tal invånare
i vederbörande församling i .stället för, såsom Hassler föreslagit,
10.000- tal. Jämväl minoriteten i prästsällskapet har funnit det av Hassler
föreslagna antalet församlingsdelegerade för stort och förslagsvis förordat
samma beräkningsgrund som Oscars församling.
Kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida icke denna representation,
som enligt av Hassler angivna grunder skulle komma att utgöras av 87
medlemmar, bleve mera vidlyftig än behovet påkallade. Å andra sidan
borde den inrymma ett så stort antal, att förutsättning förelåge för frågornas
allsidiga belysning och att fåtalsvälde uteslötes. Genom en ändring
av stadgandet därhän, att tilläggsmandat skulle utgå för varje påbörjat
20.000- tal invånare, skulle antalet delegerade, med utgångspunkt från
folkmängdstalen vid 1941 års ingång, kunna nedbringas till 58, vilket syntes
vara fullt tillräckligt.
Med den begränsning i församlingsdelegerades uppgifter, som jag föreslagit,
synes en representation av den storleksordning, som erhålles genom
kollegiets förslag, vara fullt tillfredsställande. Förslaget att minst en delegerad
och en suppleant skola tillhöra varje församlings kyrkoråd, som ju
är ett verkställighetsorgan, synes icke förenligt med lagstiftningens struktur
och kan därför icke av mig biträdas.
35 §.
Hassler anför:
För behörighet att väljas till församlingsdelegerad hava, såsom förut anförts,
uppställts samma krav som beträffande kyrkofullmäktige. Avfattningen
av paragrafen ansluter sig i tillämpliga delar till bestämmelserna i
48 § FS örn valbarhet till ledamot i kyrkoråd med mera.
36 §.
Hassler anför:
Valperiodens längd för församlingsdelegerade föreslås till densamma som
för kyrkofullmäktige och kyrkoråd eller sålunda till fyra år, räknade från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet synes
böra äga rum å de ordinarie sammanträden med kyrkofullmäktige, som
under året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige ägt rum,
hållas före utgången av november månad, då jämväl val av kyrkoråd
förrättas. Mandatperioden för församlingsdelegerade kommer sålunda att
sammanfalla med kyrkorådens mandatperiod och liksom den sistnämnda
vara förskjuten ett år framåt i förhållande till kyrkofullmäktiges mandatperiod.
Härigenom komma de vart fjärde år nyvalda kyrkofullmäktige att
hava varit i funktion under någon tid innan nyval av församlingsdelegerade
äger rum.
Andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer med motsvarande
stadgande i 49 § FS beträffande förfarandet vid kyrkorådsledamots avgång.
Bestämmelserna i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning äro icke anpassade för det
fall, att indelningsändringar i Stockholm påkalla ändrad sammansättning
av samfällighetsrepresentationen. Då det icke synts lämpligt att införa
stadganden i detta speciella hänseende i 1919 års lag, har i tredje stycket
av förevarande paragraf upptagits bestämmelse om rätt för Kungl. Majit
att meddela erforderliga föreskrifter härom.
37 §.
Hassler anför:
I första och andra stycket av förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser
om församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande i
anslutning till motsvarande bestämmelser i 12 § FS om kyrkofullmäktiges
ordförande och vice ordförande.
I tredje stycket stadgas, att församlingsdelegerade skola antaga sekreterare.
Närmare bestämmelser om dennes åligganden torde böra givas av församlingsdelegerade;
i instruktion för sekreteraren kan sålunda föreskrivas,
att han skall tjänstgöra jämväl såsom sekreterare åt det i 40 § omförmälda
beredningsutskottet.
38 §.
Hassler anför:
Beträffande första stycket må hänvisas till motsvarande stadgande för
kyrkofullmäktige i 14 § andra stycket FS. Det synes icke nödvändigt att i
lagen föreskriva, att sammanträden med församlingsdelegerade skola hållas
å vissa bestämda tidpunkter. Av 67 § andra stycket och 63 § 2 mom.
andra stycket i förslaget framgår emellertid, att sammanträden med församlingsdelegerade
måste hållas varje år före den 1 juli för granskning av
föregående års räkenskaper och före den 15 december för fastställande av
utgifts- och inkomststat för samfälligheten, se också 37 § andra stycket i
förslaget.
Andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer med stadgandet
i 52 § första stycket FS örn inkallande av suppleanter i kyrkoråd och
skolråd.
39 §.
Hassler anför:
I första stycket har upptagits bestämmelse örn rösträtten inom församlingsdelegerade.
Beträffande andra stycket hänvisas till vad i kap. 6 anförts beträffande
anordningar för tillgodoseende av de enskilda församlingarnas intressen vid
ärendenas behandling inom församlingsdelegerade. En viss motsvarighet till
de föreslagna bestämmelserna förekommer i 17 § andra stycket FS, varifrån
jämväl sista punkten i förslagets förevarande stycke hämtats. Det må erinras,
att enligt 4 § FG1 kyrkonämndens ordförande samt två av kyrkoherdarna
i församlingarna, vilka utses av domkapitlet, skola vid kyrkofullmäktiges
sammanträden, ändå att de icke äro kyrkofullmäktige, äga
att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten.
Oscars församling har yrkat, att vid hinder för kyrkorådsordförande
den särskilda rätten att yttra sig och framställa förslag vid församlings
1
Lagen den 12 juni 1931 (nr 201) ang. kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg.
Bihang till riksdagens protokoll 19^2. 1 sami. Nr 291. 5
Departe
mentschefen.
66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
delegerades sammanträde skulle få utövas av den ledamot av kyrkorådet
han i sitt ställe utsåge.
Minoriteten i Stockholms prästsällskap har ansett den blivande biskopen
i Stockholms stift böra tillförsäkras rätt att deltaga i delegerades överläggningar.
En motsvarighet härtill funnes i överståthållarens rätt att deltaga
i stadsfullmäktiges överläggningar.
Det framkomna förslaget om att den blivande biskopen i Stockholms
stift skulle tillförsäkras rätt att deltaga i församlingsdelegerades överläggningar,
har jag ansett mig böra biträda. Bestämmelse härom har upptagits
i förevarande paragraf. Därest denna anordning vidtages, synes det icke
fördigga tillräckliga skäl att stadga rätt för några av stadens kyrkoherdar
att, ändå att de icke äro delegerade, deltaga i församlingsdelegerades överläggningar.
Vid behandling av ärende, som angår viss församling, bör dock,
såsom Hassler föreslagit, rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
tillkomma vederbörande kyrkoråds ordförande. Vid hinder för kyrkorådsordförande
att utöva denna särskilda yttrande- och förslagsrätt, synes i
anslutning till stadgandet i 50 § 1 mom. andra stycket i lagen denna rätt
böra tillkomma den kyrkorådsledamot, som rådet utser.
40 §.
Hassler anför:
I fråga örn första stycket hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen i kap. 6.
Andra stycket överensstämmer med stadgandet i 18 § andra stycket FS
om ärendes behandling inom kyrkofullmäktige.
41 §.
Hassler anför:
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen i
kap. 6. Föreskriften, att församlingsdelegerades kassaförvaltare ensam är
ansvarig för samfällighetens kassarörelse, överensstämmer med stadgandet
i 9 § FG om kyrkonämndens kassaförvaltare.
Oscars församling har yrkat, att den särskilda yttrande- och förslagsrätten
för kyrkorådsordförande, som avses i tredje stycket, skulle vid förhinder
för honom tillkomma den ledamot av rådet, han i sitt ställe utsåge.
Kammarkollegiet:
Den i 41 § 2 stycket omförmälde kassaförvaltaren skulle få en självständig
ställning såsom ensam ansvarig för kassarörelsen. Bestämmelsen i fråga
är avfattad i anslutning till motsvarande stadgande i 9 § lagen angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg den 12 juni 1931, vari den
införts i anslutning till ett stadgande i 1882 års motsvarande förordning
(§ 21). Det torde kunna förväntas, att kassarörelsen i Stockholmssamfäl
-
67
Kungl. Majlis ''proposition Nr 291.
ligheten skulle bli av den omfattning, att den toge huvudparten av kassaförvaltarens
tid i anspråk. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas,
huruvida befattningen ej bör kunna besättas även utom beredningsutskottet.
Det må erinras, att enligt 53 § allmänna församlingsstyrelselagen
kyrko- och skolråd utse kassaförvaltare inom eller utom sig.
Ehuru med den av mig förordade inskränkningen i församlingsdelegerades
uppgifter behovet av den utav kollegiet föreslagna ändringen icke är
lika påfallande som vid ett godtagande av Hasslers förslag oförändrat, finner
jag ändringen lämplig.
I överensstämmelse med vad jag föreslagit i avseende å 39 § torde ställföreträdare
för ordförande i kyrkoråd böra utses av kyrkorådet.
42 §.
Hassler anför:
Förevarande paragraf överensstämmer i fråga örn de tre första styckena
med motsvarande bestämmelser i 24 § FS om protokoll vid kyrkofullmäktiges
sammanträden. Bestämmelsen i sista stycket örn anslående av förteckning
över församlingsdelegerades beslut har hämtats från det nu gällande
stadgandet om församlingsdelegerades beslut i 41 § fjärde stycket FS.
Då emellertid församlingsdelegerade enligt den nya organisationen uppenbarligen
måste hava en expedition, där sekreteraren och kassaförvaltaren
kunna träffas, har den nuvarande föreskriften, att tillkännagivande om
beslutet skall anslås vid domkapitlets expedition, utbytts mot stadgande,
att förteckning över besluten skall anslås vid församlingsdelegerades expedition.
Påpekas bör, att besvärstiden enligt 74 § i förslaget skall räknas
från den dag, då sådant anslag sker.
Stadsarkiv arlen i Stockholm har erinrat, att föreskrifter rörande den
kyrkliga samfällighetens arkiv borde intagas i lagen örn församlingsstyrelse
i Stockholm och i arkivstadgan för Stockholm den 26 september
1929 (nr 297). Stadsarkivet borde i fråga om församlingsdelegerades och
deras beredningsutskotts arkiv tillerkännas samma befogenheter som i
fråga om den borgerliga kommunens arkiv, och församlingsdelegerade borde
i fråga örn dem utöva de befogenheter, som arkivstadgan tilläde stadsfullmäktige.
Ville man undvika en mera ingripande omarbetning av arkivstadgan,
kunde bestämmelser härom inflyta i lagen om församlingsstyrelse.
I arkivstadgan behövdes då blott ändring i 1 § 1 mom. c).
Riksarkivet har, med biträdande av stadsarkivariens förslag, erinrat, att
protokollföringen hos församlingsdelegerade och vad därmed sammanhängde
reglerades i 42 § i lagförslaget, vilken vore i väsentliga delar utformad
efter 24 § i församlingsstyrelselagen för Stockholm. En viktig punkt i detta
lagrum saknade emellertid motsvarighet i 42 §, nämligen bestämmelsen
om förvaringen av protokollen jämte bilagor. De arkivalier, som skulle
uppkomma inom församlingsdelegerades verksamhetsområde, bleve själv
-
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
6H Kungl. Majlis ''proposition Nr 291.
fallet lika viktiga som deras föregångare inom de olika lokala kyrkofullmäktiges
ram och som arkivalierna rörande de ämnen, som enligt förslaget
alltjämt skulle handläggas av de senare. Arkivhandlingarnas förvaringsplats
borde vara församlingsdelegerades expeditionslokal. Ansvaret för
handlingarnas vård borde läggas på en person, varvid sekreteraren närmast
borde ifrågakomma. Till den föreslagna 42 § borde därför läggas en ny
punkt av innehåll, att för vården av församlingsdelegerades samt deras
utskotts och funktionärers protokoll och handlingar, vilka skulle förvaras
i församlingsdelegerades expedition, svarade sekreteraren, som därvid hade
att ställa sig till efterrättelse vad örn kyrkoarkivalier vore stadgat.
Vad riksarkivet sålunda föreslagit biträder jag i huvudsak. Då emellertid
med den av mig föreslagna begränsningen av samfällighetens uppgifter,
dess handlingar närmast torde vara att jämföra med vanliga kommunala
arkivalier, för vilka gälla riksarkivets råd och anvisningar den 14 juni
1933 rörande vården av kommunala arkiv, synes hänvisning till de strängare
bestämmelserna om kyrkoarkivalier knappast erforderlig. En ändring,
på sätt föreslagits, i arkivstadgan för Stockholm torde vara tillfyllest. I
författningsförslaget har införts ett med hänsyn till vad sålunda anförts
avfattat tillägg.
Behovet av ändring i arkivstadgan för Stockholm, vilken är av administrativ
natur, lärer komma att beaktas i sammanhang med utfärdande
av erforderliga författningsbestämmelser i övrigt.
43 §.
Hassler anför:
I fråga örn församlingsdelegerade och deras ordförande hänvisas i övrigt
enligt denna paragraf till de för kyrkofullmäktige och deras ordförande
gällande bestämmelserna i 13 § (om plats för sammanträde), 15 § (angående
kungörelse örn sammanträde, vilken kungörelse dock enligt förslaget,
såvitt avser församlingsdelegerades sammanträde, skall införas i den tidning,
vari överstathållarämbetets kungörelser vanligen intagas), 16 § (örn
beslutförhet), 19 § (örn fortsatt sammanträde), 20 § (örn framställning av
ärende till överläggning), 21 § (örn fattande av beslut), 22 § (örn efterskänkande
av utskylder), 23 § (örn arvoden), 25 § (örn reservation), 26 §
(om utdrag av protokoll) samt 27 § (örn offentlighet och ordning vid sammanträden).
Innebörden av hänvisningen till 15 § torde vara, att kungörelse om
sammanträde med församlingsdelegerade icke skall behöva anslås, vare sig
vid varje församlings pastorsexpedition eller vid delegerades expedition,
men att i stället kungörelsen skall obligatoriskt införas i tidning. Det må
här erinras, att förteckning över delegerades beslut enligt 74 § i förslaget
skall anslås vid delegerades expedition. Ehuru någon tvekan kan vara motiverad,
huruvida anslag om sammanträde bör kunna underlåtas, har jag
69
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
icke funnit inig böra företaga någon ändring i förslagets avfattning. Uet
torde kunna förutsättas, att såsom regel anslag sker vid delegerades expedition.
I anledning av hänvisningen till 21 § torde böra påpekas, att då bestämmelserna
i 2 mom. under c) och d) i sagda paragraf om kvalificerad
majoritet skola tillämpas å beslut av församlingsdelegerade, avgörande för
beräkningen av högsta uttaxeringen tydligen blir den i samfälligheten ingående
församling, där uttaxeringen av avgifter till församlingen är störst.
62 §.
Hassler anför:
En uppdelning av förevarande paragraf har i klarhetens intresse funnits
böra ske med hänsyn till att utgifts- och inkomststater skola upprättas såväl
för de enskilda församlingarna som för samfälligheten. I första momentet
upptagas de nuvarande bestämmelserna i paragrafens första till och
med femte stycken om upprättande av stater för församling, vartill sedan i
andra momentet i fråga om samhällighetens stat i tillämpliga delar hänvisas.
I sista stycket av 62 § i dess nu gällande lydelse hänvisas till vad om
fondbildning är särskilt stadgat. Härmed åsyftas bestämmelserna i lagen
den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning, vilka bestämmelser uppenbarligen
böra äga tillämpning jämväl å samfälligheten. För att tydligt utmärka
detta har i ett tredje moment av förevarande paragraf upptagits bestämmelse,
att om fondbildning gäller vad särskilt är stadgat. Att den
till fondbildningslagen anslutna lagen samma dag angående användning i
vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom skall vara
tillämplig jämväl å samfälligheten, torde utan särskilt stadgande vara klart;
i detta hänseende må framhållas, att sistnämnda lag uppenbarligen avsetts
skola äga tillämpning exempelvis å den kyrkliga samfälligheten i Göteborg.
63 §.
Hassler anför:
Jämväl denna paragraf har ansetts böra uppdelas på två moment för att
klart skilja mellan församlingarnas och samfällighetens stater. Första momentet
motsvarar den nu gällande paragrafen i dess helhet. I andra momentet
stadgas beträffande samfällighetens stat, att kyrkorådet i varje församling
skall upprätta specialförslag över utgifter i vad församlingen angår
för ändamål, vilkas tillgodoseende enligt 2 § 2 mom. a), b) och c) ankommer
på samfälligheten, och att därefter beredningsutskottet skall upprätta
slutligt förslag till stat för samfälligheten. Beträffande tidpunkten
för statarbetet föreslås, att nämnda specialförslag skola av kyrkoråden avlämnas
före den 1 oktober, samt att beredningsutskottets statförslag skall
behandlas av församlingsdelegerade före den 15 december. Stadgandena i
andra momentet hava viss motsvarighet i 13 § FG.
Da anslagsbeviljande för enskilda församlingars behov ej ålagts samfälligheten
såsom skyldighet, torde utrymme saknas för lagstadgande därom
att specialförslag skall av församlings kyrkoråd avgivas till samfälligheten.
Den form, i vilken territoriell församling äger göra framställning hos
församlingsdelegerade örn bidrag, synes icke böra regleras i lagen, och de
Departe
mentschefen.
Departementschefen.
70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
av Hassler i detta hänseende föreslagna bestämmelserna hava därför uteslutits.
Med den föreslagna rätten för delegerade att bevilja bidrag till församlingarnas
utgifter för ändamål, som avses i 2 § 1 mom. e), torde det emellertid
vara önskvärt att, innan församling fastställer sin utgifts- och inkomststat,
delegerades beslut örn bidrag av angiven art föreligger. Församlingsdelegerade
synas därför lämpligen böra fastställa sin stat före den
1 november.
64 §.
Hassler anför:
Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf
hava gjorts tillämpliga även beträffande debitering och uppbörd av församlingsavgifter
för samfällighetens räkning.
65 §.
Hassler anför:
I förevarande paragraf hava infogats bestämmelser om utseende av revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av samfällighetens förvaltning,
vilket jämväl föranlett vissa redaktionella jämkningar i paragrafen i
övrigt.
66 §.
Hassler anför:
I första stycket, vilket motsvarar paragrafens nuvarande lydelse, har infogats
bestämmelse örn skyldighet för församlingsdelegerades kassaförvaltare
att föra räkenskaper. Därjämte har utsagts, att den redovisning för
kyrkorådens förvaltning, varom här är fråga, avser kyrkorådens förvaltning
av angelägenheter för de enskilda församlingarnas räkning. Vad åter
angår den förvaltning, som kyrkoråden enligt förslaget skola ombesörja för
samfällighetens räkning och med anlitande av anslag, som församlingsdelegerade
beviljat, bör uppenbarligen revisionen härav ske i den för samfälligheten
avsedda ordningen. I detta avseende stadgas därför i andra
stycket av förslagets förevarande paragraf, att de särskilda församlingarnas
kyrkoråd skola före den 15 februari varje år till församlingsdelegerades
kassaförvaltare avlämna redovisning för de medel, de under nästföregående
kalenderår omhänderhaft å samfällighetens vägnar, varefter dessa redovisningar
skola upptagas i samfällighetens allmänna räkenskaper och granskas
tillika med dem. Detta förfaringssätt överensstämmer i huvudsak med
vad som exempelvis i 64 § andra stycket lagen örn kommunalstyrelse på
landet föreskrives beträffande särskilda kommunala förvaltningsnämnder,
se ock 14 § FG.
Med den begränsning av de på församlingsdelegerade ankommande
uppgifterna, som jag förordat, har andra stycket i Hasslers förslag synts
böra utgå. Jag förbiser å andra sidan icke, att församlingsdelegerade kunna
ha ett berättigat intresse att genom sina revisorer följa användningen av
bidragsmedel, som av delegerade anslagits till församling. Detta intresse
synes dock kunna tillgodoses genom att delegerade uppställa villkor härom,
när bidraget beviljas.
Kungl. Marits proposition Nr 291. 71
67 §.
Hassler anför:
Första stycket överensstämmer med allenast en formell jämkning med
den nuvarande lydelsen av paragrafen och avser behandlingen av revisionsberättelse
inom de enskilda församlingarna. I andra stycket hava upptagits
motsvarande bestämmelser rörande behandlingen av revisionsberättelse
över granskningen av samfällighetens räkenskaper. Liksom i 63 § har
här i fråga om tidpunkterna för ärendets behandling inom samfälligheten
vidtagits ep viss förskjutning, så att ej ärendena behöva förekomma
till behandling samtidigt inom samfälligheten och de enskilda församlingarna.
I förevarande paragraf har allenast en redaktionell jämkning i första stycket
vidtagits.
68 §.
Hassler anför:
Bestämmelserna i förevarande paragraf om beviljande av ansvarsfrihet
hava gjorts tillämpliga jämväl i fråga om förvaltningen inom samfälligheten.
71 §.
Hassler anför:
Till följd av den i 2 § gjorda kompetensfördelningen mellan de enskilda
församlingarna och samfälligheten erfordras vissa ändringar beträffande
den i andra stycket av förevarande paragraf förekommande uppdelningen
av besvärsmålen på olika myndigheter: domkapitlet och Överståthållarämbetet.
Med tillämpning av de nu gällande principerna för uppdelningen
har föreskrivits, att besvär över kyrkofullmäktiges beslut skola ingivas till
domkapitlet i mål, som avses i 2 § 1 mom. a), b), g), 1) och n), ävensom
i mål rörande val av ledamöter och suppleanter i kyrkoråd, skolråd och
biblioteksstyrelse samt mål rörande granskning av sådant råds eller styrelses
räkenskaper, under det att besvär över kyrkofullmäktiges beslut i
andra mål skola ingivas till Överståthållarämbetet. I detta sammanhang
har en redaktionell jämkning av paragrafens fjärde stycke vidtagits.
Den av mig föreslagna ändrade rubriceringen av de uppgifter, som skola
tillkomma de territoriella församlingarna, har föranlett redaktionella ändringar
i andra stycket.
74 §.
Hassler anför:
I paragrafen hänvisas redan nu ifråga örn församlingsdelegerades beslut
till lagens bestämmelser om underställning av och besvär över kyrkofullmäktiges
beslut. På grund av begränsningen av församlingarnas befogenhetsområden
blir det emellertid nödvändigt att i paragrafen särskilt angiva,
till vilken myndighet besvär över församlingsdelegerades beslut skola
ingivas. På grundval av de nuvarande principerna för besvärsmål fördelning
mellan domkapitlet och Överståthållarämbetet har föreskrivits, att
besvär över församlingsdelegerades beslut skola ingivas i mål, som avses
Departe
mentschefen,
Departe mentschefen -
Departementschefen
.
72 Kungl. Marits proposition Nr 291.
i 2 § 2 mom. e), ävensom i mål rörande granskning av räkenskaperna för
samfälligheten till domkapitlet samt i andra mål till Överståthållarämbetet.
Såsom utgångspunkt för besvärstiden har fastställts den dag, då förteckning
upptagande beslutet jämlikt 42 § fjärde stycket i förslaget anslagits
vid församlingsdelegerades expedition. Att klagorätt över församlingsdelegerades
beslut skall tillkomma envar medlem av territoriell församling i
huvudstaden torde icke behöva direkt utsägas i paragrafen.
Med utgångspunkt från den kompetensfördelning mellan samfälligheten
och församlingarna som jag förordat vid 2 § skulle, med tillämpning av
grunderna för 71 §, besvär över församlingsdelegerades beslut prövas i mål
rörande granskning av räkenskaperna för samfälligheten av domkapitlet
och i övrigt av Överståthållarämbetet. Del föreligger emellertid knappast
anledning att enbart för angivna kategori av mål stadga en uppdelning av
besvärsmålen å två prövningsmyndigheter. Jag förordar därför ett stadgande,
att besvär över församlingsdelegerades beslut alltid skola ingivas
till Överståthållarämbetet. Detta avser ej att utesluta tillämpning av stadgandet
i 71 § sista stycket örn gemensam behandling av mål.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.
Hassler anför:
Då allmänna val av kyrkofullmäktige skola hållas hösten 1942, synes
det lämpligt att lagen i sin helhet träder i kraft den 1 januari 1944. Den
första uppsättningen församlingsdelegerade kommer då att tjänstgöra under
en hel fyraårsperiod.
I ekonomiskt hänseende erfordras vissa närmare bestämmelser för övergången
till den nya organisationen. Sådana bestämmelser hava upptagits
i punkt 1. I och med att lagen träder i kraft måste, såsom förut framhållits,
en fördelning av församlingarnas nuvarande tillgångar och skulder äga rum
mellan å ena sidan samfälligheten och å andra sidan församlingarna; i
princip bör denna fördelning ske efter samma grunder som kompetensfördelningen
i 2 §. Till samfälligheten böra sålunda först och främst — i anslutning
till stadgandet i 2 § 2 mom. a) — överföras församlingarnas prästlönetillgångar;
dessa komma i fortsättningen att utgöra prästlönetillgångar
för huvudstaden samfällt. Av samfällighetens övertagande av församlingarnas
uppgifter enligt 2 § 2 mom. b) följer, att församlingarnas rätt till sådan
egendom, som avses i punkten, alltså kyrka med vad därtill hör, församlingshus
samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom
brandredskap, bör vid lagens ikraftträdande övergå å samfälligheten. Utan
särskilt övergångsstadgande gäller, att inkomster, som kunna härflyta ur
sådan egendom — exempelvis hyra för lokal i församlingshus som disponeras
för annat ändamål — skola från och med lagens ikraftträdande tillkomma
samfälligheten. Å andra sidan böra skulder och andra förpliktelser, som
äro förbundna med nämnda egendom, ävensom eljest av församlingarna
upptagna lån för ändamål, vilkas tillgodoseende ankommer på samfällighetén,
efter ikraftträdandet åvila samfälligheten.
Det anförda äger tillämpning jämväl å församlingarnas fonderade medel.
För fond, som utgör prästlönetillgång, gäller vad ovan sagts om församling
-
73
Kungl. Marits proposition Nr 291.
arnäs prästlönetillgångar. Av övriga fonder böra sådana, som tillkommit för
anskaffande, byggande eller underhåll av kyrka, församlingshus eller boställe,
övertagas av samfälligheten. I fråga örn dispositionsrätten till dylika
särskilda fonder må emellertid erinras om stadgandet i 3 § lagen om kommunal
fondbildning; någon utvidgning av det ändamål, för vilket fondmedlen
i vanlig ordning få tagas i anspråk, sker icke genom överförandet till
samfälligheten. En särskild fond, som församling avsatt exempelvis för byggande
av församlingshus, får sålunda icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
samt kvalificerad majoritet inom det beslutande organet användas för anskaffande
av församlingshus att disponeras av annan församling. I lagen örn
kommunal fondbildning avsedd allmän fond, som församling avsatt för utjämning
av skattetrycket mellan olika är, skall åter kvarstå hos församlingen.
Detta torde som regel gälla även tillfällig fond enligt nämnda lag,
såvida icke fondmedlen utgöra ersättning för egendom, som enligt fördelningsgrunderna
skolat tillkomma samfälligheten, eller överskottsmedel å
lån, som skall övertagas av samfälligheten.
I enlighet härmed har i ett första stycke av punkt 1 upptagits stadgande,
att samfälligheten från och med den 1 januari 1944 skall övertaga de
rättigheter församlingarna hava till egendom och medel, som anslagits till
eller användas för ändamål, vilkas tillgodoseende ankommer på samfälligheten,
ävensom fullgöra de förbindelser i fråga härom, för vilka församlingarna
häfta.
Även i fråga örn församlingarnas donationsmedel torde detta stadgande
kunna vinna tillämpning i viss utsträckning. Det är härvidlag att märka,
att församlingarnas donationsfonder till största delen torde avse främjande
av församlingsvården och sålunda enligt den angivna huvudprincipen skola
kvarbliva hos församlingarna. Därest emellertid en donationsfond skulle
avse ett ändamål, vilket samfälligheten enligt kompetensfördelningen i 2 §
har att tillgodose, skall jämlikt det föreslagna stadgandet församlingens
rätt till fondmedlen övergå å samfälligheten. Under stadgandet falla närmast
sådana fondmedel, som förvaltas i församlingarnas egen regi och vartill
äganderätten tillkommer respektive församling. Det kan däremot synas
tveksamt, huruvida stadgandet omfattar även sådana donationsfonder, som
äro att anse såsom självständiga stiftelser, men för vilka vederbörande församlingsorgan
(kyrkorådet) är insatt såsom stiftelsens styrelse. T dessa fall
kommer någon förändring i äganderätten till fonden uppenbarligen icke i
fråga. Däremot bör, därest fonden avser ett ändamål, som faller inom samfällighetens
kompetensområde, förvaltningen av fonden efter omorganisationen
utövas för samfällighetens räkning, och det ifrågavarande kyrkorådet
kommer sålunda i fortsättningen att utöva verksamheten såsom styrelse
för fonden icke i egenskap av försainlingsorgan utan i sin egenskap av
förvaltningsorgan för samfälligheten.
Det torde få anses lämpligt att i övergångsbestämmelserna intaga ett
uttryckligt stadgande härom. I ett andra stycke av punkt 1 har därför föreskrivits,
att av församlingarna förvaltade donationsfonder för ändamål,
som i första stycket sagts, skola från och med den 1 januari 1944 förvaltas
för samfällighetens räkning. Därav följer, att granskning av förvaltningsorganets
räkenskaper rörande fondmedlen skall ske i den för samfälligheten
stadgade ordningen, och att vid övergången lill den nya organisationen
redovisning för fonder av det slag, som nu iir i fråga, skall av kyrkoråden
avgivas till samfälligheten.
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
I detta sammanhang må erinras, att en donationsfond för visst församlingsändamål
jämväl kan vara anordnad på så sätt, att för fonden finnes
särskild styrelse, som ej utgöres av något församlingens organ men för sin
förvaltning är redovisningsskyldig till församlingen. Därest en sådan fond
skulle vara avsedd för ett ändamål, som faller inom samfällighetens kompetensområde,
bör uppenbarligen redovisningen i fortsättningen ske till
samfälligheten. Något särskilt övergångsstadgande i detta avseende torde
emellertid icke vara erforderligt.
Beträffande de donationsfonder, som enligt de föreslagna bestämmelserna
skola överföras till samfällighetens disposition, kommer givetvis icke
genom överförandet att ske någon utvidgning av de föreskrifter om fondmedlens
användande, som kunna hava uppställts i donationsurkunderna,
såsom att medlen skola användas allenast till förmån för personer, knutna
till viss församling. Spörsmålet örn permutation av dylika donationsbestämmelser
har berörts ovan i kap. 3.
Under punkt 2 i övergångsbestämmelserna har upptagits stadgande, att
de före tidpunkten för lagens ikraftträdande inom församling i vederbörlig
ordning fattade beslut rörande avlönings- och pensionsförhållanden för
prästerskap och kyrkobetjänte skola äga samma giltighet som om besluten
fattats av församlingsdelegerade.
För att den nya organisationen skall kunna i sin helhet träda i funktion
den 1 januari 1944 erfordras, att församlingsdelegerade och andra organ
för samfälligheten utses redan under år 1943 samt träda i verksamhet för
upprättande av stat för år 1944 ävensom för vidtagande av andra åtgärder
till förberedande av omorganisationen. Bestämmelser härom hava upptagits
i punkterna 3 och 4. Då arbetet med upprättandet av den första
staten — särskilt med hänsyn till den förut nämnda fördelning av tillgångar
och skulder, som skall ske mellan samfälligheten och församlingarna
— torde komma att kräva icke oväsentlig tid, synes det nödigt att församlingsdelegerade
utses redan vid de första ordinarie kyrkofullmäktigsammanträdena
under år 1943 och omedelbart efter valen träda i funktion.
Tiden för de olika kyrkorådens avlämnande av specialförslag för samfällighetens
utgifts- och inkomststat torde böra framflyttas till den 1 september
1943. I övrigt synas däremot de i den nya lagen givna bestämmelserna
kunna följas även under år 1943.
Beträffande sättet för bestridandet av de kostnader, som föranledas av
samfällighetens verksamhet under år 1943, synes det mest praktiskt bestämma,
att dessa skola efter församlingsdelegerades beslut gäldas av församlingarna
i förhållande till antalet skattekronor i varje församling. Punkt
5 innehåller stadgande härom. Beloppen torde kunna utgå ur de i församlingarnas
stater för år 1943 upptagna anslagen för oförutsedda behov.
Församlingarnas räkenskaper för år 1943 böra även i vad angår uppgifter,
som skola ankomma på samfälligheten, granskas i den för församlingarnas
räkenskaper stadgade ordningen. Föreskrift i sådant avseende har
upptagits i punkt 6.
Då det icke synes möjligt att utan en fullständig genomgång av församlingarnas
ekonomiska förhållanden förutse alla de skilda detaljspörsmål,
som kunna uppkomma vid övergången till den nya organisationen, torde
det vara lämpligt att åt Kungl. Maj:t överlämnas att utfärda de närmare
föreskrifter angående lagens ikraftträdande, som utöver lagens bestämmelser
kunna visa sig erforderliga. Stadgande härom har upptagits i punkt 7.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291. 75
Såsom ovan nämnts hava mot den föreslagna förmögenhetsregleringen
mellan församlingarna och samfälligheten vissa anmärkningar framställts
av ett antal församlingar, Stockholms prästsällskap, domkapitlet och kammarkollegiet.
Med den av mig föreslagna begränsningen av samfällighetens uppgifter
synas de framförda betänkligheterna mot avfattningen av punkt 1 i övergångsbestämmelserna
i huvudsak komma att sakna aktualitet. Det må
erinras, att de rättigheter till egendom och medel samt därmed sammanhängande
förbindelser, som under angiven förutsättning skulle övergå från
församlingarna till samfälligheten, äro inskränkta till området för prästerskapets
och kyrkobotjäntes löneförmåner, bostadsboställen dock undantagna.
I punkterna 3 och 4 hava vissa redaktionella ändringar vidtagits.
Fråga om ändringar i andra författningar.
Hassler har funnit, att de föreslagna ändringarna i lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm icke föranledde ändringar i andra författningar
än att visst tillägg borde ske till kungörelsen den 16 oktober 1908
angående ersättning av allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling
med anledning av främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och
betjäning.
I proposition nr 113 har Kungl. Majit föreslagit innevarande års riksdag
att besluta, att ersättning åt svenska kyrkan tillhörande församlingar till
följd av lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet ej vidare skall
utgå för tid efter budgetåret 1941/42, och har riksdagen bifallit vad Kungl.
Majit sålunda föreslagit. Vid sådant förhållande lärer frågan om ändring
i kungörelsen den 16 oktober 1908 ha förfallit.
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm
samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
76
Kungl. Majlis proposition Nr iiöl.
Bilaga A.
Bil. :S till Hasslers betänkande.)
Undersökning rörande verkningarna i skattentjämnande
hänseende av den föreslagna partiella
samfällighelen.
för att belysa den i föreliggande betänkande föreslagna reformens verkan
i avseende å skattetrycket i de särskilda församlingarna har beräknats,
huru stor den kyrkligt kommunala utdebiteringen skulle hava blivit per
skattekrona i var oell en av dem under de senaste fem åren, därest reformen
redan då varit genomförd. Givetvis har därvid förutsatts, att utgifter oell
inkomster för varje församlings vidkommande skulle även i så fall — evad
de skulle belöpa på samfälligheten eller församlingen själv — hava beräknats
till just de belopp, varmed de upptagits i församlingarnas fastställda
statförslag för respektive ar. Uppgiften har sålunda varit att med ledning
liv utgifts- och inkomststaterna söka uträkna, huru stort belopp av den
faktiskt beslutade utdebiteringen per skattekrona, som i det särskilda fallet
skulle under den angivna förutsättningen hava kvarstått såsom utdebitering
till församlingen själv, samt huru mycket som skulle hava därutöver
belöpt per skattekrona, om återstoden av den faktiskt beslutade utdebiteringen
för alla församlingarna hade skett samfällt, alltså lika på hela stadens
skatteunderlag.
Beräkningen har verkställts på grundval av församlingarnas stater för
vart och ett av åren 1937—1941 och resultatet därav redovisas i omstående
tabell (Tab. B). Beträffande sättet för genomförande av beräkningen
för varje särskilt år må följande anmärkas.
Beträffande den del av den särskilda församlingens beslutade utdebitering,
som avsett skolkassans och eventuellt förefintligt församlingsbiblioteks
behov, skulle reformen icke hava betytt någon förändring. Den för dessa
behov beslutade utdebiteringen per skattekrona har därför utan vidare uppförts
såsom utdebitering till den särskilda församlingen. Staterna för prästerskapets
avlöning jämte den allmänna kyrkoavgiftens bestridande hava
ju däremot avsett angelägenheter, som skulle helt ankomma på samfälligheten.
De totala utdebiteringsbeloppen enligt dessa stater för alla församlingarna
hava därför summerats och fördelats på hela stadens skatteunderlag,
och den sålunda erhållna utdebiteringen har uppförts såsom utdebitering
till samfälligheten.
För kyrkokassa^ vidkommande åter har det gällt att verkställa en uppdelning
av varje stats utgifts- och inkomstposter (andra inkomster jin den
beslutade utdebiteringen) allteftersom dessa skolat hänföra sig till samfällighetens
respektive den särskilda församlingens verksamhetsområde.
Härvid hava vissa svårigheter mött såtillvida, som staterna icke alltid varit
för ändamålet tillräckligt specificerade eller ej haft härför tillräckligt
tydliga anslagsrubriker. För att komma till rätta härmed hava genom
skrivelser i maj 1941 till kyrkorådets ordförande i var och en av församlingarna
begärts vissa särskilda uppgifter beträffande dels församlingarna
tillhöriga fastigheter och av dem förhyrda lokaler, dels deras låneskulder
Ta b. B.
Stockholms församlingars utdebitering i öre per skattekrona för uppbörd åren 1937—1941 samt de med
ledning av staterna för samma år beräknade beloppen av motsvarande utdebitering till församlingarna
och samfälligheten därest nu framlagda förslag då hade varit genomfört.
i |
9 3 7 |
1 |
9 3 8 |
19 3 9 |
1 |
9 4 0 |
1 |
9 4 1 |
Medeltal 1937 |
— 1941 |
|||
Församling |
Den fak- tiska utde- biterin gen |
Utdebite-ring enligt |
Den fak- tiska utde- biterin- gen |
Utdebite-ring enligt |
Den fak-tiska |
Utdebite-ring enligt 3If .3 öre |
Den fak- tiska utde- biterin- gen |
Utdebite-ringenligt Sif.2 öre |
Den fak- tiska utde- biterin- gen |
Utdebite-ring enligt |
Den fak-tiska |
Utdebite-ring enligt |
Ökning ( + ) |
Storkyrko- ..... |
57 |
40.6 |
59 |
44.1 |
59 |
44.8 |
70 |
47.1 |
77 |
55.1 |
64.4 |
46.3 |
— 18.1 |
Klara........ |
39.5 |
44.5 |
41 |
45.4 |
39 |
45.6 |
39 |
45.2 |
40 |
47.4 |
39.7 |
45.6 |
+ 5.9 |
Kungsholms .... |
32 |
37.7 |
36 |
40.3 |
40 |
40.6 |
35 |
40.3 |
39 |
43.6 |
36.4 |
40.5 |
+ 4.1 |
i S:t Görans..... |
41 |
47.6 |
46 |
49.5 |
46 |
48.7 |
47 |
50.1 |
47 |
50.8 |
45.4 |
49.3 |
+ 3.9 |
Adolf Fredriks . . . |
64 |
42.5 |
66 |
45.3 |
63 |
45.8 |
63 |
46.8 |
94 |
58.8 |
70 |
47.8 |
— 22.2 |
j Gustav Vasa .... |
63 |
42.5 |
66 |
48.1 |
61 |
47.2 |
57 |
43.8 |
59 |
44.6 |
61.2 |
45.2 |
— 16 |
Matteus...... |
36 |
47.9 |
41 |
49.1 |
38 |
47.7 |
43 |
51.5 |
45.5 |
54.7 |
40.7 |
50.2 |
+ 9.5 |
Jakobs ....... |
37 |
41.3 |
39 |
43 6 |
35 5 |
43 |
34 |
42.7 |
35 |
45.9 |
36.1 |
43.3 |
+ 7.2 |
Johannes ...... |
68 |
50.9 |
66 |
52.1 |
63 |
51.2 |
63 |
51 |
66 |
54.2 |
65.2 |
51.9 |
- 13.3 |
Engelbrekts .... |
53 |
53.6 |
57 |
55.8 |
57 |
61.5 |
56 |
52.6 |
56 |
52.8 |
55.8 |
53.3 |
— 2.5 |
Hedvig Eleonora . . |
46 |
42 |
44 |
43.4 |
56 |
43.8 |
58 |
44.5 |
51 |
46.2 |
51 |
44 |
— 7 |
Oscars....... |
38 |
42.2 |
36 |
42.9 |
38 |
46 |
38 |
44.5 |
36 |
44.8 |
37.2 |
44.1 |
+ 6.9 |
Katarina...... |
43 |
47.4 |
46.5 |
48.3 |
47 |
50.2 |
48.5 |
49.8 |
54 |
51.5 |
47.8 |
49.4 |
+ 1.6 |
Sofia........ |
44 |
48.5 |
49 |
51.2 |
48 |
51.1 |
46 |
47.7 |
48 |
51.4 |
47 |
50 |
+ 3 |
Maria ....... |
57 |
51.1 |
63 |
53.1 |
61 |
52.5 |
61 |
49.8 |
64 |
50.7 |
61.2 |
51.4 |
— 9.8 |
Högalids...... |
56 |
56 |
56 |
56.1 |
56 |
56 |
56 |
56.8 |
56 |
55.6 |
56 |
56.1 |
+ 0.1 |
Brännkyrka .... |
54 |
49.6 |
61 |
52.9 |
57 |
52.9 |
57 |
52.6 |
57 |
52.8 |
57.2 |
52.2 |
— 5 |
Enskede...... |
48 |
48 |
52.5 |
50.1 |
52.5 |
50 4 |
50.5 |
51.7 |
50.5 |
51.1 |
50.8 |
50.3 |
— 0.5 |
Bromma...... |
40 |
42.4 |
40 |
45 7 |
40 |
45 5 |
41 |
45.5 |
41 |
46.2 |
40.4 |
45.1 |
-t- 4.7 |
Hela staden .... Differens mellan |
45 |
45 |
48 |
48 |
48 |
48 |
48 |
48 |
50 |
50 |
47.8 |
47.8 |
— |
utdebitering . . . |
36 (68-32) |
18.3 (56-37.7'') |
30 (66-36 |
15.8 (56.1-40.3) |
27.5 (63-35.5) |
15.4 (56-40.6) |
36 (70-34) |
16 5 (56.8-40.3) |
59 (94-35) |
15.2 (58.8-43.6) |
33 9 (70-36.1) |
15.6 (56.1-40.5) |
— |
Kungl. Majlis ''proposition Nr ''£91.
78
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 291.
samt dels av dem beslutade fondavsättningar och ianspråktagande av fonderade
medel, vilka uppgifter således avsett att giva ledning för den nu
omförmälda uppdelningen av utgifts- och inkomstposterna i kyrkokassans
stat. Dessa uppgifter hava sedermera i en del fall kompletterats genom underhandsförfrågningar
hos församlingarna. Uppdelningen har på grund av
materialets beskaffenhet ej kunnat bliva fullt exakt, men bristfälligheten
härutinnan torde dock ej hava kunnat nämnvärt påverka det slutliga resultatet.
En del utgifts- och inkomstposter i kyrkokassans stat hava varit av sådan
beskaffenhet, att de icke kunnat rätteligen hänföras i sin helhet till
antingen samfälligheten eller den särskilda församlingen utan bort uppdelas
på bägge parterna. Detta har självfallet gällt beträffande sådana poster
som brist eller behållning från föregående är samt anslag till »diverse»
eller »oförutsedda behov». Detsamma har också synts böra gälla i fråga om
avsättningar till allmän fond eller kassaförlagsfond samt ianspråktagande
av medel ur sådana fonder. Dylika poster hava, efter fördelningen på de
bägge parterna av övriga utgifter och inkomster, uppdelats i proportion till
de belopp, varmed utgiftssumman överstigit inkomstsumman enligt denna
tidigare fördelning.
Sedan på nu angivna sätt uträknats, huru stora belopp i fråga om kyrkokassans
stat som skolat anskaffas genom utdebitering å ena sidan till samfälligheten
och å andra sidan till den särskilda församlingen, har den faktiskt
beslutade totala utdebiteringen för kyrkokassans behov uppdelats i
proportion till dessa belopp. Härav har den på församlingen belöpande andelen
fördelats på dess skatteunderlag, och den sålunda erhållna utdebiteringen
per skattekrona har tillagts den ovannämnda utdebiteringen för
skolkassans behov, varigenom man slutligt funnit det belopp i öre per
skattekrona, som under angivna förutsättningar skulle hava utdebiterats
till församlingen själv. Samfällighetens andelar åter i de totala utdebiteringsbeloppen
för alla församlingarnas kyrkokassor hava summerats och
fördelats på hela stadens skatteunderlag. Det sålunda uträknade öretalet
per skattekrona har tillagts den ovannämnda, på motsvarande sätt uträknade
utdebiteringen för prästerskapets avlöning och den allmänna kyrkoavgiftens
bestridande, varigenom slutligt framkommit det belopp i öre per
skattekrona, som under angivna förutsättningar skulle hava utdebiterats
till samfälligheten.
I tabellen har särskilt för vart och ett av de ifrågavarande åren angivits
storleken i öre per skattekrona dels av den faktiska utdebiteringen och dels
av den enligt det förestående beräknade utdebiteringen i varje församling.
Huru mycket av sistnämnda utdebitering som skulle hava belöpt på samfälligheten,
har för varje särskilt år angivits i tabellhuvudet. Av de sålunda
meddelade uppgifterna hava också uträknats medeltal, som jämväl på
motsvarande sätt intagits i tabellen. Nederst i respektive kolumner har
särskilt angivits dels medelutdebiteringen i öre per skattekrona för hela
staden under de ifrågavarande åren, dels också skillnaden i öre mellan den
högsta och lägsta utdebiteringen i varje särskilt fall. Vid medeltalsuppgifterna
har tillagts en kolumn, vari angivits med vilket belopp i öre den
enligt förslaget beräknade utdebiteringen överstiger eller understiger den
faktiska utdebiteringen.
För en jämförelse de olika församlingarna emellan beträffande verkningarna
av den föreslagna reformen, sådana dessa kunna utläsas ur tabellen,
79
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 291.
torde några särskilda påpekanden böra göras. Att reformen skulle hava
medfört ökning av utdebiteringen per skattekrona i de till folkmängden
största församlingarna — S:t Görans, Matteus, Katarina och Bromma —
sammanhänger givetvis därmed, att kostnaderna för organisationen, som
skulle bestridas av samfälligheten, bliva relativt sett minst för de största
enheterna. Det bör ihågkommas, att man i allt fall har att räkna med att
dessa församlingar behöva delas och att delningarna utan den nu föreslagna
reformen måste antagas komma att betyda avsevärt större skatteökningar
för deras vidkommande. Å andra sidan bör skatteminskningen för ett par
av församlingarna — Adolf Fredriks och Hedvig Eleonora — ses i samband
med att dessa haft betydande kostnader för amortering och förräntning
av låneskulder till följd av församlingsdelningar år 1906, vilka kostnader
enligt den föreslagna reformen skulle hava bestritts av samfälligheten.
Slutligen bör här också anmärkas, att utdebiteringens storlek för
Gustav Vasa församling varit i viss mån beroende av inkomster av dess
kolumbarium och för Högalids församling av utgifter för dess urnlund. Då
dessa inkomster respektive utgifter skola enligt förslaget påföras den särskilda
församlingen, har verkan därav givetvis blivit, att den uträknade
utdebiteringen blivit i förra fallet relativt låg och i det senare relativt hög.
Vad särskilt angår innebörden härav för Högalids församling, för vilken
den verkställda medeltalsberäkningen enligt förslaget visar högsta utdebiteringstalet
(56.1 öre per skattekrona), kan nämnas att staterna för de
ifrågavarande åren upptagit avsättningar till urnlunden med sammanlagt
110,000 kronor (motsvarande cirka 4 öre av utdebiteringen i medeltal).
80
Kungl. Majlis proposition Nr 291.
Bilaga B.
(Hassler författningsförslag.)
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 1—3 §§,21 § 1 och 2 mom. samt 34—43, 62—
68, 71 och 74 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Varje territoriell församling i huvudstaden äger att själv, efter vad i denna
lag närmare bestämmes, vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter
och vissa ärenden rörande folkskoleväsendet, såvitt icke handhavandet därav
enligt gällande författningar tillkommer annan.
För vården av kyrkliga angelägenheter, som äro gemensamma för hela
huvudstaden, skola samtliga stadens territoriella församlingar bilda en kyrklig
samfällighet.
Vad i--— varit övlig.
2 §.
1 mom. Med territoriell församlings gemensamma kyrkliga angelägenheter
samt ärenden rörande folkskoleväsendet avses i denna lag frågor örn
dels
a) åtgärder till främjande av församlingsvården;
b) tillsättande och avskedande av organister, kyrkosångare, klockare och
andra kyrkobetjänte;
c) hushållning med och vård om kyrkans egendom ävensom församlingen
tillhörig, för kyrkliga ändamål avsedd egendom, i den mån detta icke ankommer
på samfälligheten;
d) anskaffande och underhåll av inventarier och prydnader för kyrkan,
vilka äro ägnade att göra kyrkan tjänligare för dess ändamål;
e) anskaffande och underhåll av inventarier för församlingshus;
f) anskaffande av förbrukningsföremål, som erfordras för pastorsexpeditionen
eller för kyrkliga förrättningar;
g) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten;
h) fördelning av bänkrum i kyrkan;
i) avgifter för begagnande av kyrkklockor och anijan kyrkans egendom;
samt
j) vård av församlingen tillhörig eller åt densamma upplåten kyrkogård;
dels
k) folkskoleundervisningen samt dithörande anstalter i den mån hand -
1 Senaste lydelse av 21 och 62 §§ se SFS 1936: 288.
81
Kungl. Marits proposition Nr 291.
havandet av dessa frågor enligt gällande författningar tillkommer huvudstadens
församlingar;
dels
l) upprättande och underhåll av församlingen tillhörigt folkbibliotek (församlingsbibliotek);
samt
m) lokal för och avgifter till sådant bibliotek;
dels ock
n) användande av kyrkliga medel, som stå till församlingens förfogande;
samt
o) upptagande av församlingsavgifter för ändamål, vilkas tillgodoseende
ankommer på församlingen.
2 mom. Med huvudstadens gemensamma kyrkliga angelägenheter avses
i denna lag frågor om
dels
a) prästerskapets och kyrkobetjantes löneförmåner;
b) byggnad, underhåll och brandförsäkring av kyrka med vad därtill hör,
församlingshus samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom
anskaffande och underhåll av brandredskap;
c) uppvärmning, belysning och rengöring av kyrka med vad därtill hör
samt församlingshus ävensom tillhandahållande av elektrisk kraft för ringning,
orgelspelning och dylikt; samt
d) utgörande av allmän kyrkoavgift;
dels ock
e) användande av kyrkliga medel, som stå till samfällighetens förfogande;
samt
f) upptagande av församlingsavgifter för ändamål, vilkas tillgodoseende
ankommer på samfälligheten.
3 morn. Örn vården av vissa kyrkogårdar är särskilt stadgat. 1 2
1 mom. Församlings beslutanderätt utövas i frågor örn kyrkofullmäktiges
antal samt vid val av organist, kyrkosångare och klockare å kyrkostämma
och i övrigt av kyrkofullmäktige.
Förvaltning och verkställighet tillkomma kyrkoråd, skolråd eller biblioteksstyrelse
eller de andra styrelser, nämnder eller personer, som äro utsedda
för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.
2 mom. Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade.
Om vården av samfällighetens kassarörelse stadgas i 41 §. Förvaltning och
verkställighet i övrigt tillkomma kyrkorådet i församling, som ärendet angår.
Finna församlingsdelegerade för visst fall erforderligt, att verkställigheten
av deras beslut uppdrages åt särskilda därtill utsedda personer, må
församlingsdelegerade därom besluta, dock äge i dylikt fall församling, som
ärendet angår, utse sådana personer till lika antal, som församlingsdelegerade
utsett.
21 §.
1 mom. Sedan överläggningen---eller nej.
Ordföranden tillkännagiver---med klubbslag.
Begäres omröstning —--vid val.
Val av kyrkoråd, skolråd och biblioteksstyrelse samt församlingsdelegerade
och deras suppleanter ävensom revisorer och revisorssuppleanter, som
avses i 65 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av åren
Bihang
till riksdagens protokoll 19//2. 1 sami. Nr 291. (»
82
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr ''291.
den, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara
det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal (felas med siffran för
det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt stadgat.
2 morn. För beslut — — — av ackord.
Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den
beslutits av stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade.
Hurusom för---kommunal fondbildning.
34 §.
Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje församling till
ett antal av en delegerad för varje församling och därutöver ytterligare en
för varje påbörjat tiotusental invånare i församlingen vid utgången av det
år, då allmänna val av kyrkofullmäktige senast ägde rum. Suppleanter utses
till lika antal som delegerade. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
35 §.
Till församlingsdelegerad må för viss församling väljas endast den som
är röstberättigad vid val av kyrkofullmäktige i församlingen samt boende
inom församlingen och uppnått tjugufem års ålder. I avseende å obehörighet
att vara församlingsdelegerad samt rätt till avsägelse från sådant uppdrag
skall i övrigt vad i 8 § är stadgat örn kyrkofullmäktig äga motsvarande
tillämpning.
Vad om församlingsdelegerad är stadgat gäller ock om suppleant.
36 §.
Församlingsdelegerade och suppleanter väljas för fyra år, räknade från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas
före utgången av november månad året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige ägde rum.
Avgår delegerad, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till delegerad den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan delegerad, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.
Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,
äga rum å andra ordinarie kyrkofullmäktigsammanträdet under året.
Erfordras särskilda föreskrifter om val av församlingsdelegerade och suppleanter
i anledning av ändring i ecklesiastik indelning, meddelas sådana föreskrifter
av Konungen.
37 §.
Församlingsdelegerade välja varje år för nästkommande kalenderår bland
sig en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med
angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas
till Överståthållarämbetet och domkapitlet.
För året näst efter det, då allmänna val av församlingsdelegerade ägt
rum, skall ordförandevalet hållas i januari månad och ordförandeskapet intill
dess utövas av den som delegerade därtill särskilt utsett.
83
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
Församlingsdelegerade antaga sekreterare med tjänstgöringsskyldighet enligt
bestämmelser, som givas av delegerade.
38 §.
Församlingsdelegerade sammanträda så ofta ordföranden finner det nödigt,
s<i _ock när Överståthållarämbetet eller domkapitlet därom förordnar eller
visitationsförrättare eller något av de särskilda församlingarnas kyrkoråd
eller de flesta av delegerade sådant äska.
Suppleanterna^ böra i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänstgöring,
i den man det erfordras till följd av hinder för delegerad eller vid
uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter delegerad, som icke
utsetts vid proportionellt val.
39 §.
Varje församlingsdelegerad äger en röst.
Vid församlingsdelegerades sammanträden äga tre av huvudstadens kyrkoherdar,
vilka utses av domkapitlet, ändå att de icke äro delegerade, att yttra
sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten. Sådan rätt tillkommer
jämväl ordförande i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga,
sorn angår församlingen. Rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
skall ock tillkomma revisor vid granskning av den av honom avgivna
revisionsberättelsen.
40 §.
De ärenden, som företagas till avgörande av församlingsdelegerade, skola
förut vara vederbörligen beredda av ett beredningsutskott. Innan ärende,
som angår viss församling, företages till avgörande av församlingsdelegerade,
skall tillfälle lämnas församlingens kyrkoråd att avgiva yttrande däröver.
Val må dock av församlingsdelegerade förrättas utan föregående beredning.
Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam
handläggning och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller
avhändande av egendom eller efterskänkande av rättighet.
41 §.
Beredningsutskottet utgöres av församlingsdelegerades ordförande och
vice ordförande, vilka utöva enahanda befattningar inom beredningsutskottet,
samt ytterligare nio ledamöter jämte lika många suppleanter, vilka
delegerade välja bland sig. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det
sammanträde, vid vilket delegerades ordförande utses. Sker valet ej proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola
inkallas till tjänstgöring.
Vid val av beredningsutskott skola församlingsdelegerade bland utskottets
ordinarie ledamöter utse en kassaförvaltare. Denne handhar samfällighetens
kassarörelse och är ensam ansvarig därför.
Vid beredningsutskottets sammanträden äger ordförande i församlings
kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot av utskottet, att, såvitt rör fråga
som angår församlingen, yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga
i beslutet.
42 §.
Vid församlingsdelegerades sammanträde föres protokoll under ordförandens
inseende av sekreteraren eller, vid förfall för honom, av annan därtill
av ordföranden utsedd person.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291.
Protokollet, av vilket skall framgå, vilka delegerade varit närvarande,
skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet med angivande
huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.
Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,
av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av delegerade
utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av delegerade
antingen genast eller vid sammanträde senast fjorton dagar därefter, varom
vid tillfället underrättelse meddelas. Protokollet underskrives av protokollföraren
samt bestyrkes, med anteckning örn justeringen, av ordföranden
och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen verkställts vid sammanträde
med delegerade, minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.
Sedan protokollet justerats, skall genom ordförandens försorg en förteckning
över de vid sammanträdet fattade besluten anslås vid församlingsdelegerades
expedition. Förteckningen, vilken tillika skall innehålla uppgift å
dagen, då densamma anslagits, skall även dels tillställas församlingarnas
kyrkoherdar för att anslås vid pastorsexpeditionerna, dels ock införas i den
tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas, så ock
i minst två andra av huvudstadens dagliga tidningar.
43 §.
Vad i 13, 15, 16, 19—23 samt 25—27 §§ är stadgat om kyrkofullmäktige
och deras ordförande skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn församlingsdelegerade
och deras ordförande, dock med iakttagande därav, att kungörelse
om sammanträde med församlingsdelegerade skall införas i den tidning,
vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas.
62 §.
1 mom. För varje församling skall utgifts- och inkomststat årligen upprättas
för det nästföljande kalenderåret, särskilt för kyrkan samt särskilt
för skolan, såvitt angår församlingen enskilt, och församlingsbibliotek. Finnes
biblioteksstyrelse, skall utgifts- och inkomststat upprättas särskilt för
församlingsbiblioteket.
Å utgiftssidan i stat, som nu sagts, skola upptagas:
a) det löpande årets beräknade brist;
b) de belopp i kapital eller ränta, varmed församlingens skulder under
det nästföljande året förfalla till betalning;
c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,
som beslutats i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag
för oförutsedda behov.
Statens inkomstsida skall upptaga:
a) det löpande årets beräknade behållning;
b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som
ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.
Församling må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning
upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning
enligt avslutade räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för församling att vid upprättandet av staten besluta,
att vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må
Kungl. Maj:ts proposition Nr 291. 85
utan nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå
följande året.
2 mom. Utgifts- och inkomststat för den kyrkliga samfälligheten skall
årligen upprättas för det nästföljande kalenderåret.
Med avseende å samfällighetens stat skall vad i 1 mom. andra till och
med femte styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Om fondbildning gäller vad särskilt är stadgat.
63 §.
1 menn. Förslag till församlings utgifts- och inkomststater skola uppgöras
för kyrkan av kyrkorådet samt för skolan och församlingsbibliotek av skolrådet.
Finnes biblioteksstyrelse, åligger det sådan styrelse att uppgöra statförslag
i vad på styrelsens befattning ankommer.
Statförslagen skola upptagas till granskning och fastställelse vid det ordinarie
kyrkofullmäktigsammanträde, som hålles före november månads utgång.
Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande, samt därmed
sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och
avgörande.
2 mom. Förslag till utgifts- och inkomststat för samfälligheten skall uppgöras
av församlingsdelegerades beredningsutskott. För detta ändamål skall
kyrkorådet i varje församling före den 1 oktober till utskottet avlämna specialförslag
över utgifter i vad församlingen angår för det nästföljande året
för ändamål, vilka avses i 2 § 2 mom. a), b) och c).
Beredningsutskottets förslag till utgifts- och inkomststat skall av församlingsdelegerade
upptagas till granskning och fastställelse före den 15 december.
Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande, samt därmed
sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och
avgörande.
64 §.
Vad kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade beslutat till uttaxering
skall, allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eliel
biblioteksstyrelse samt, vad angår av församlingsdelegerade beslutad avgift,
genom delegerades ordförande delgivas Överståthållarämbetet, vilket det
åligger att verkställa debitering och uppbörd samt att avlämna medlen till
kyrkorådet, skolrådet, biblioteksstyrelsen eller delegerades kassaförvaltare.
Där till följd av särskilda förhållanden annan ordning för uppbördens
verkställande finnes vara lämplig eller nödig, må kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade
besluta därom.
Vid indrivandet---verkställer indrivningen.
65 §.
Av kyrkofullmäktige samt av församlingsdelegerade skola årligen utses
två eller flera revisorer och lika många suppleanter för granskning av det
nästföljande årets förvaltning.
Den, vilken såsom ledamot av kyrkoråd eller skolråd eller eljest är redovisningsskyldig,
må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val
av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller
i beslut med anledning av granskningen.
Revisorer äga att när sorn helst inventera kassor och övriga tillgångar
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr £91.
samt taga elei av räkenskaper och andra handlingar, vilka beröra den förvaltning,
som de skola granska.
66 §.
Det åligger kyrkoråd, såvitt angår förvaltningen för församling, ävensom
skolråd, biblioteksstyrelse och församlingsdelegerades kassaförvaltare att i
enlighet med givna föreskrifter föra räkenskaper över sin förvaltning och
avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola årligen senast den 1 mars
hållas tillgängliga för revisorerna.
De särskilda församlingarnas kyrkoråd skola därjämte före den 15 februari
varje år till församlingsdelegerades kassaförvaltare avlämna redovisning för
de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft å samfälhghetens
vägnar. Redovisningarna skola upptagas i samfällighetens allmänna
räkenskaper och granskas tillika med dem.
67 §.
Revisionsberättelse, som avser förvaltningen för församling, skall senast
den 1 april avlämnas till kyrkofullmäktiges ordförande, som över framställda
anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte
revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning och avgörande å det
ordinarie kyrkofullmäktigsammanträde, som hålles före utgången av maj
månad.
Revisionsberättelse över granskningen av räkenskaperna för samfälligheten
skall senast den 15 april avlämnas till församlingsdelegerades ordförande,
sorn över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så
tidigt, att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning
och avgörande å sammanträde med delegerade före den 1 juli.
68 §.
På beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade ankommer,
huruvida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens eller samfällighetens
rätt skall vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse
avser inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde
med kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade, skall så anses, som
örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats
må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handlingen.
71 ,§.
Medlem av---orättvis grund.
Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, före klockan tolv å fjortonde
dagen efter den, då förteckning, däri beslutet upptagits, anslogs vid
pastorsexpeditionen, dagen då det skedde likväl oräknad, ingivas i mål,
som avses i 2 § 1 mom. a), b), g), 1) och n), ävensom i mål rörande val av
ledamöter och suppleanter i kyrkoråd, skolråd och biblioteksstyrelse samt
mål rörande granskning av sådant råds eller sådan styrelses räkenskaper till
domkapitlet och i andra mål till Överståthållarämbetet. Det åligger klaganden
därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då förteckningen
anslogs, som ock att inom en vecka efter det tiden för besvärens inlämnande
utgått till kyrkofullmäktiges ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat
sig.
87
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 291.
Försummar klaganden — — — i verkställighet.
Överståthållarämbetet och domkapitlet böra giva varandra del av besvären,
när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.
74 §.
Vad i 69—73 §§ är stadgat örn kyrkofullmäktiges beslut skall i tillämpliga
delar gälla beträffande beslut av kyrkostämma eller församlingsdelegerade.
Tiden för anförande av besvär över församlingsdelegerades beslut skall
räknas från dagen, då förteckning, däri beslutet upptagits, anslogs vid delegerades
expedition. Sådana besvär skola ingivas i mål, som avses i 2 § 2
mom. e), ävensom i inål rörande granskning av räkenskaperna för samfälligheten
till domkapitlet och i andra mål till Överståthållarämbetet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; och skall i avseende härå iakttagas
följande:
1. Samfälligheten skall från och med den 1 januari 1944 övertaga de rättigheter
församlingarna hava till egendom och medel, som anslagits till eller
användas för ändamål, vilkas tillgodoseende ankommer på samfälligheten,
ävensom fullgöra de förbindelser i fråga härom, för vilka församlingarna
häfta.
Av församlingarna förvaltade donationer för ändamål, som nyss sagts,
skola från och med den 1 januari 1944 förvaltas för samfällighetens räkning.
2. De före tidpunkten för denna lags ikraftträdande inom församling i
vederbörlig ordning fattade beslut rörande avlönings- och pensionsförhållanden
för prästerskap och kyrkobetjänte skola äga samma giltighet, som örn
besluten fattats av församlingsdelegerade.
3. Val av församlingsdelegerade och suppleanter skola under år 1943 med
tillämpning av bestämmelserna i denna lag äga rum å de ordinarie sammanträden
med församlingarnas kyrkofullmäktige, som skola hållas före utgången
av maj månad. De utsedda delegerade skola omedelbart träda i tjänstgöring;
och skall i fråga om beräknande av deras tjänstgöringstid så anses, som örn
denna börjat först med ingången av år 1944.
Församlingsdelegerade skola så snart ske kan förrätta val av ordförande,
vice ordförande samt ledamöter och suppleanter i beredningsutskott ävensom
utse kassaförvaltare, sekreterare, revisorer och revisorssuppleanter. Intill
dess val av ordförande ägt rum, utövas ordförandeskapet av en delegerad,
vilken förordnas av Överståthållarämbetet.
Delegerade samt befattningshavare äga befogenhet att under år 1943 vidtaga
sådana åtgärder, som erfordras i anledning av denna lags ikraftträdande.
4. Utgifts- och inkomststater för år 1944 för samfälligheten och församlingarna
skola uppgöras under år 1943 i enlighet med de i denna lag givna
bestämmelserna; dock att specialförslag, som avses i 63 § 2 inom., skola av
församlingarnas kyrkoråd avlämnas före den 1 september 1943.
5. Kostnaderna för samfällighetens verksamhet under år 1943 skola bestridas
med belopp, som efter församlingsdelegerades beslut gäldas av församlingarna
i förhållande till antalet skattekronor i varje församling.
6. Församlingarnas räkenskaper för år 1943 skola granskas enligt de före
den 1 januari 1944 gällande bestämmelserna.
7. Erfordras närmare föreskrifter med avseende å denna lags ikraftträdande,
meddelas sådana föreskrifter av Konungen.