Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
1
Nr 287.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.; gloen
Stockholms slott den 15 maj 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till
dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942,
dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Biliana till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nt 287.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Förslag
till
Förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1942.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse.
1 §•
För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det
sätt nedan stadgas för år 1942 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.
Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.
2 §•
1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till
a) inkomst av rörelse;
b) inkomst av jordbruk;
c) inkomst av skogsbruk;
d) inkomst av annan fastighet;
e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan
jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt
f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;
allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i
nästa stycke sägs.
I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
3
tillgångar, även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda
förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.
2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska
eller juridiska personen vid 1942 års taxering är skattskyldig för den inkomst,
vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller
ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken
intäkten eller ersättningen inräknas.
Från skattskyldighet undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret
fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat
belopp ej överstigande 6,000 kronor, systembolag som avses i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen
samt aktiebolaget svenska lobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från
vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.
Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk
person.
Taxerad merinkomst.
3 §•
Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske
dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1942 (beskattningsåret),
dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som
gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrig sinkomstår en).
Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren,
samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.
Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget
jämförelseår belöpande jåmförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av
inkomsterna för förkrigsinkomståren, dock under iakttagande att jämförelseinkomsten
för fysisk person beträffande förvärvskälla, av vilken denne haft
sin huvudsakliga försörjning, ej må bestämmas till lägre belopp än 3,000
kronor.
Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,
på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av
de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten skall, i den omfattning
4
Kungl. Maj:ts .proposition nr 287.
som i denna förordning stadgas, genom särskilt utjämningsavdrag eller eljest
i särskilt angiven ordning hänsyn tagas till höjning av den allmänna prisnivån
och andra sådana ändringar av förhållandena från utgången av augusti
1939 till beskattningsårets slut, som ej beaktas genom eljest meddelade föreskrifter
-
4 §•
1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.
Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild
förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.
2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse
hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med
tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller
ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.
För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall
tillika på sätt i 4 och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas
hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur.
Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
förra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor
enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen, skall, där ej fall som i 3 mom.
avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.
3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla,
beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla
uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.
Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av
pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.
Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs
överstiger inkomstminskning som avses i förra stycket — eller, örn det belopp,
varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de
sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från detta belopp
— avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen.
Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses såsom
taxerad merinkomst.
4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss
förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott
på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid
belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
5
översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt.
I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit
oberoende av sådana förhållanden.
Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden.
• 5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del
av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.
6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,
såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och
såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej
överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, om jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, men minst 7,500 kronor,
dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.
7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den
30 maj 1941 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande
beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga
tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning
av inkomst såväl för lorkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande
dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla
för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier
hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan
annan egendom.
Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt
för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk
under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall
för beräknad ränta a minskning eller ökning av eget kapital, överstiger motsvarande
jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av
jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.
2 mom. Den uppskattade raerinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom
taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden
som avses i 1 § och icke utgör kompensation för förhållanden som
avses i 3 § sista stycket.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §■
Beträffande skogsbruk skall såsom inkomstökning beroende på förhållanden
som avses i 1 § upptagas så stor del av de under beskattningsåret
åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling
eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom
prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att
täcka omkostnadernas ökning. Dylik inkomstökning skall, till den del den
ej anses utgöra kompensation för förhållanden som i 3 § sista stycket sägs,
efter skälig nedsättning i syfte att befordra med hänsyn till folkhushållningen
önskvärd avverkning, upptagas såsom taxerad merinkomst av skogsbruk;
dock skall den laxerade merinkomsten ej upptagas till högre belopp
än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av
skogsbruk under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed
inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor,
överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i
förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital,
utgöra uppskattad merinkomst.
2 mom. Det fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan
fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som
omförmälas i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten,
upptages såsom taxerad merinkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem
eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av
vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom taxerad merinkomst upptagas
a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper
på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen
av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat
av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939,
samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst,
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär
som gjorts efter utgången av augusti 1939,
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
7
i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden
som omförmälas i 1 §, så ock
b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för
uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen
kunnat betinga sig, örn förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.
Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp
än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med
undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom
restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande
jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent å jämförelseinkomsten.
(Se vidare anvisningarna.)
9 §•
Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning
uppkommen efter utgången av augusti 1939, med räy; för den skattskyldige
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava
uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda
framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt
med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent
å beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter
samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten,
dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för
ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.
(Se vidare anvisningarna.)
Beskattningsbar merinkomst.
10 §.
Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt
för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.
Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas
dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för
luftvärnet, luftskyddel eller hemvärnet och som fått avdragas vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1942 men för vilket avdrag
enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av
rörelse,
8
Kungl. May.ts proposition nr 287.
dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna
som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona
på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt år
1940, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel,
överstigit femton kronor,
dels ock ett belopp av 3,000 kronor.
Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande
medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens
belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även
haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan
anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig
hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.
Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst
av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade
merinkomster.
Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under det beskattningsår
taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid
nämnda taxering gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för
vilken avdrag vid nämnda taxering skulle hava medgivits, därest inkomstökning
å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall
jämväl avdrag för sådan inkomstminskning efter yrkande av den skattskyldige
medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock
endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid
taxeringen år 1941. Sådant avdrag tillgodonjutes i första hand från taxerad
merinkomst av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående
avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån
avdraget ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade
merinkomster.
Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor
gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
(Se vidare anvisningarna.)
Beräkning av krigskonjunkturskatt.
11 §•
1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta
skall utgöra,
a) beträffande rörelse:
å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som
ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50 /,
överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:.........60 %,
j> 50 % » » » :......... 70 %;
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
9
b) beträffande övriga förvärvskällor:
50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.
2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige
skulle hava minskats, örn krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits
från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet
och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.
12 §.
Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.
Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den
andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor
som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § skall, i den
mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet eller hemvärnet,
vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med motsvarande
tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna
sammanlagda taxerade merinkomsten.
Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara melrinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas
å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter
förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.
Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den
mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma
den andre maken.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.
13 §.
Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras
för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt
a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),
b) för mötande av framtida prisfall (15 §),
c) för kostnadsutjämning (16 §),
d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),
e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt
f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).
14 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av
ersättningslager skall ske,
därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, om lagret vid utgången
av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, sedan utgången av augusti 1939,
samt en särskild varuförnyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället
för sålunda avgången lagertillgång.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 var större
än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången
av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder
nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
15 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall
skall ske,
därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,
samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att
möta framtida prisfall å dessa tillgångar.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret
och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning
medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta
beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 287. 11
16 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning
skall ske,
därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för
att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de avsatta medlen använts för avdragsgilla omkostnader
under beskattningsåret.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej
medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för
föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
17 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning
skall ske,
därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande
bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,
men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna
förordning finnes ej kunna medgivas.
Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
18 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av
ersättningstonnage med mera skall ske,
därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,.
och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av
det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens
värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås
härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde
när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, örn tillgången när den
avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde
nied avdrag av gälden.
(Se vidare anvisningarna.)
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
19 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,
därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse
å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande
av fartyg.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret,
avdragits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
20 §.
Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret
eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera
visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret
närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde
disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.
För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjämningsfond
eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med
sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som
fastställes av Kungl. Majit, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana
fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat
tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom sådana
medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning eller avskrivning
under beskattningsåret bildad, vid taxeringen ej godkänd dold reserv i
varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, om nedskrivningen eller
avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämnin^sfond.
Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller
andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital,
som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur
rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits
endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i
andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses
årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett
som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.
Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, om dylik insättning skett senast den 1 augusti 1942 eller vid den senare
tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning
i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva,
att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat
villkor för den provisoriska skattepåföringen.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
21 §.
Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån
före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,
a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,
b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden
använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning
skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,
c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen,
för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt,
därest fonden ej disponerats för ändamålet,
d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan
anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan
avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller
f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade
eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot
svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att
jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den
nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som
skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.
Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning
till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i
20 § andra stycket sågs, må såsom omkostnad vilken berättigar till restitution
enligt c) godkännas högst så stort belopp, som den skattskyldige visar
hava i balansräkningen för varje *år efter det redovisningen lämnades funnits
kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig med
avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom kvarvarande medel äger härvid
den skattskyldige tillgodoräkna sig jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt
för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk skattepåföring
erhållits.
Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det
belopp, varmed skatten för beskatlningsåret skulle hava minskats, örn avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen
eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens
fastställande.
(Se vidare anvisningarna.)
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
22 §.
1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den
skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd
krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.
Maj:t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger
utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken
insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning
av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål
för restitution.
Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av
riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens
erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.
Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §,
meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande
och restitution, som därav betingas.
2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 1 augusti 1942 eller vid den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning
av denna förordning så anses som örn belopp, vilket använts för
betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.
3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före
taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt
påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning
från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som
restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.
Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.
4 mom. Fråga om restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas,
sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet
vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av
stadgandet i 28 § andra stycket.
23 §.
Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga
är om restitution enligt 21 § c).
Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av
krigskonjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen
fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter
senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.
Kungl. Majlis proposition nr 287.
15-
Särskild bestämmelse rörande dödsbo.
24 §.
Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och
fömögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd
bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet
till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.
Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn krigskonjunkturskatt.
Beskattningsort.
25 §.
Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.
Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.
26 §.
Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.
27 §.
1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1942 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk,
sammanlagt ej ♦inderstigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda
föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna
deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.
Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken
för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock
juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.
Deklarationen skall senast den 1 augusti 1942 avlämnas till länsstyrelsen i
det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum,
eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.
2 morn. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
16
Kungl. Majlis proposition nr 287.
angives, på heder och .samvete avlämna deklaration för egen taxering till
krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande
inkomst av jordbruk och skogsbruk.
3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom.
fastställas av Kungl. Maj:t.
i mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att i
den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och
2 mom.
5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till
krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom.
sägs.
6 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade
påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration
enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att
avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.
28 §.
Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Frågor örn rätt vill restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola handläggas av prövningsnämnd.
29 §. #
1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige
och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen
till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar
skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.
Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av
jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas
med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar
enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
17
2 moni. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration,
som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas
till prövningsnämnden.
3 inom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den
skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat ulan att deklaration
avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat
brev tillställas den skattskyldige.
Förslag som avses i 1 inom. andra stycket bör genom landskamrerarens
försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda
omständigheter därtill föranleda må sådant brev avsändas senare än
den 30 september 1942
Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss
vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden
ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.
Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt,
bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.
Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.
30 §.
1 mom. Därest prövningsnämnden vid- granskning av förslag rörande
taxering till krigskonjunkiurskatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.
2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (krigskonjunkturskattelcingd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit.
3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 15 december.
Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande,
dock .senast den 21 december.
A mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket
framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så
ock till en var i krigskonjunkturskaitelängden upptagen annan skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan
att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23
december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.
31 §.
Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande
biträda prövningsnämnden vid taxeringen lill krigskonjunkturskatt.
Biliana Hk riksdagens protokoll lf)’i2. 1 saini. Nr 287.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande
taxering.
Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande
taxering till krigskonjunkiurskatt och att vara föredragande hos den nämnd
som omförmäles i 32 §.
32 §.
Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden)
med uppgift att
dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när
anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering
till krigskonjunkturskatt,
dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande
tillämpning av denna förordning.
Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.
Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.
Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.
33 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter.
Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration
skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.
Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla örn ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda
fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt
denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna
i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
19
34 §.
För taxeringen till krigskonjunktur.skatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av
vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning
enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola
härvid äga motsvarande tillämpning.
Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten.
35 §.
1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande
dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,
dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 1 februari
1943.
Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt
30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse
från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom.
taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke
erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige
ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1943.
2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten eller
beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd
sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att
taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som
skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd ändring i taxeringen till
krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering
i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans
för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket,
samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
36 §.
/ mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning oell enligt taxeringsförordningen, skola besvären
prövas i samband med varandra.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1942 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock
att, därest beslut örn höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller
Kungl. Maj:t, fråga örn därav betingad höjning eller påföring av taxering
till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande
fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan
efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Majds utslag angående
samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga örn taxering till krigskonjunkturskatt
i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande
tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör
tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda stadgats
angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till
krigskonjunkturskatt skall dock ej äga tillämpning i fall där kammarrätten
eller Kungl. Majd tidigare meddelat beslut angående samma taxering.
Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
Förande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.
2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola
bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande,
dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må
avse att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under
vilket prövningsnämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken
som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamrerare!!
bestämmer.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut
örn höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av
kammarrätten eller Kungl. Majit, dock under iakttagande att beslut om provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning
av den skattskyldige skall meddelas av prövningsnämnd. Sådan framställning
skall göras inom två månader efter del kammarrättens eller Kungl.
Majits utslag delgivits den skattskyldige.
Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall som
i detta moni. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit utfärda
särskilda föreskrifter.
Eftertaxering.
37 §.
1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, sorn avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts alt han icke hedvit taxerad till krigskonjunkturskatt eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
21
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till
krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering
till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes
på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.
2 morn. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av
ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i
krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens
protokoll.
3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av
bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda
krigskonjunkturskatten.
Straffbestämmelser.
38 §.
Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande
i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt
enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.
Har någon i deklaration eller annan uppgift lill ledning för egen taxering
som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet
från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan
skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration
eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar
enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna
i 143 § och 144 § .1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande lilllämpning.
Kostnader för taxeringsarbetet.
39 §.
Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
Särskild föreskrift.
40 §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Anvisningar
till 4 §.
1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas
till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket
i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till
krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande
gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts
avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är
fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.
2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan. frångås
i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.
a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning
eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.
b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller
andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med
belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den
verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tillläggas
vid inkomstens uppskattning.
c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat
ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.
Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp
av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för
rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
23
d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital
nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej
utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av
förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
-att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig
godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst.
Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under bela det förra
men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det
senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott
eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott
bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten
till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant år,
fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan
stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i
förre innehavarens band. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen rörelse,
för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma,
må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej annan uppskatlningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst
fastställas ett belopp, motsvarande skälig ränta antingen å eget kapital, beräknat
enligt punkt 8 här nedan, eller, om därigenom större förmån vinnes,
å såväl eget som upplånat kapital med avdrag för den å sistnämnda kapital
under beskattningsåret belöpande räntan, i båda fallen med tillägg beträffande
enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes personliga arbetsinsats.
Ränta å kapital som nu sagts må beräknas efter en räntefot av lägst
sex procent. Till upplånat kapital må vid beräkning som nu avses ej hänföras
varuskulder eller uppburna förskott å leveranser. Örn ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, anlages vid dylik beräkning kapitalet hava
under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets
ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig
hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren
erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits
endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra
delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakom
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
ina. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året
nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började hedrivas var nedlagt i denna.
För fysisk person må jämförelseinkomsten beträffande förvärvskälla, som
utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, ej bestämmas till lägre belopp
än tretusen kronor.
Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lägret
vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med
räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.
Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.
4. Md uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen
tili statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i läll som avses i 4 § 7 mom.
samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 tillägg gjorts för vid
dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår
av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång
och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp
svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen
för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt år
1941 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar,
skall ett mot denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid
inkomstuppskattningen.
b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till
lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt
sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång
mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen
godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista
förkrigsinkomstårets idgång. Därvid iakttages, dels att, örn lagret vid utgången
av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager,
samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet,
dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt.
Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej
vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
25
å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet
å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom
förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock
vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på
grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å
tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur
eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden
äter inträda.
Örn den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden
vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som
avses i 4 § 4 moni. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej
anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket.
Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.
Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången
ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av
annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande
eller dessförinnan.
Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än
det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige
visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning
som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.
Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning
av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda,
vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt
ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas
leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som
framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.
c) Har vid taxering lill krigskonjunkturskatt åren 1940 och 1941 eller något
av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och bar under beskattningsåret
den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av
motsvarande dold reserv belt eller delvis återvunnits, skall eli belopp svarande
mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år,
dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under
det beskattningsår som låg lill grund för 1940 års taxering till krigskon
-
2G
Kungl. J\laj:ts proposition nr 287.
junkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras nied mera
än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den
dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen av
samma reserv under nästföregående beskattningsår.
Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst
skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under
tidigare beskattningsår och det belopp som motsvarar återvinning av sådan
reserv under nästföregående beskattningsår.
Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som
motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.
d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk mcdgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund
ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)
fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den
mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret
och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag
å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angnes
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes 1''å åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet
å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses
hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring
kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i
räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.
Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar
eller dylikt, som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande
bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för
överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad
av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets
slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, örn motsvarande
avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må
föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det
fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och
annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för
överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning
återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den ny
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
27
anskaffade tillgången eller, örn detta värde överstiger motsvarande värde för
den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och
— i regel — en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å
den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången.
I vissa fall kan Kungl. Majit med stöd av särskilt av riksdagen meddelat
bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt
fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.
e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts liandelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.
f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond
är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft
till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.
Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig
för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser
eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av
augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden
avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles
i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd
å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad
ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad
som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner
än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp
än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen
avser.
g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tilllämpa
skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar
summan av inkomstminskningen å jordbruket oell det å jordbruket
belöpande utjämningsavdraget.
h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall
med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av
punkterna 5 och 8 här nedan.
5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska
föreningar.
28
Kunni. Maj:ts proposition nr 287.
G. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom
gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller hemvärnet eller dess underavdelningar,
skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning
av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan
utgått.
7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet
skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering
av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller
royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse
för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för
uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande
arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten
för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse
för sådana kostnader, i den mån avdrag för desamma ej utnyttjats
vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot kostnaderna
svarande beloppet skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande
arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader
tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.
8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en
räntefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret
ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en
räntefot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing
av vinstmedel från föregående år, kapital som ej under någon del av
beskattningsåret använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat
eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas
till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår
jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då
hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna
för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning
tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör
beräknas efter grund som finnes skälig.
b) Såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § G mom. anses
det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning,
som skett i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt i
maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande
bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna,
som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning.
Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,
att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än
sådan, som bedriver penningrörelse,
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
29
att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den
hänför sig,
att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager,
att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas
såsom skuld, samt
att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.
Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga
grunder.
Vid beräkning av eget kapital i fall som avses i 4 § 6 mom. skall vad i
denna punkt stadgas äga motsvarande tillämpning med iakttagande därjämte
att fastighet, som i räkenskaperna upptagits till belopp understigande det
vid sista förkrigsinkomstårets utgång gällande taxeringsvärdet, må vid beräkningen
upptagas till nämnda belopp. Vad nu stadgats äger ej avseende å
sådan del av fastighets värde som vid taxeringen redovisats såsom särskilt
maskinvärde.
9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i
rörelse förfares på följande sätt:
Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Örn rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkömsten.
Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger
räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan
för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages
att, örn jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,
ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.
10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för
beräkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i
förekommande fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget
kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp
än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad
inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal
eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det
fall, då medeltalet betecknar eli underskott.
11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband med
lagerminskning.
Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp,
varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts
rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv
antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna
förordning då gällande värde.
Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris,
varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för
att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest
lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid
sistnämnda tidpunkt.
Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till
förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista
förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den
lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den
dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.
Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å
andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med
avdrag av skillnaden mellan det belopp, varméd dold förkrigsreserv minskats
under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av
sådan reserv under nästföregående beskattningsår.
b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan
tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid
nämnda tidpunkt.
12. Vad angår bevisning enligt A § A mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,
att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i
1 § ej inträffat,
eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband nied eller sin grund i förhållanden som
omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn sådana
förhållanden ej inträffat,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
31
i en utveckling, vilken icke haft samband med eller sin grund i förhållanden
som omförmälas i 1 §.
13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.
Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet
berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten
bestämmas med hänsyn därtill.
Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare, konsulterande ingenjör eller
arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott
på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas
för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger
jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet
än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas
med sådan verksamhet.
14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§
meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad
merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna
skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte
utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda fastställt
belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning
av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore örn
en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om
skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras pä honom belöpande
jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.
Därjämte iakttages, att vid bestämmande av den taxerade merinkomsten
beträffande delägare, för vilken den på honom belöpande jämförelseinkomsten
ej uppgår till 3,000 kronor, skall, därest delägaren deltagit i företagets
skötsel och därav haft sin huvudsakliga försörjning, beräknas ett extra
avdrag svarande mot det belopp varmed den på delägaren belöpande
jämförelseinkomsten understiger 3,000 kronor. I fall som nu sagts skall vid
tillämpning av bestämmelserna i 11 § såsom jämförelseinkomst anses ett
belo])]) av 3.000 kronor.
till 5 §.
1. För beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk erfordras,
alt nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels
för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, ali till nettoin
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
täkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 g c) kommunalskattelagen
med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt
av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av
jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.
I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på
jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, må i regel kunna förfaras så, att
för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader
för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av
jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande
viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av
olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader tor jordbruk hänföras
samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de
överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser
för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av
olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts,
må, örn ej utredning om en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan
förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig.
Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk
ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av
jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp,
varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader
under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.
2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse
ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- oell
förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för de olika åren. Örn exempelvis under beskattningsåret
minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större
omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i
större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bolett
med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Har inneliggande lager avspannmål
eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, må
avdrag ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats
eller förbrukats utan att ersättas före 1941 års utgång, i den mån sådant
avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941. Därjämte
lior beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader
under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur
m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.
Hava sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen
för det år på vilket de belöpa, dock under iakttagande
att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret,
avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp
motsvarande kostnader skalle hava utgjort vid utgången av augusti 1939.
Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
33
eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller till jordbruket
hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden
härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden
för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången
av augusti 1939 eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som kan
anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga,
det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört.
Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter,
som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.
Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa
lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan
av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under
förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret
under förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava
förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat,
må i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp,
som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret
bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under
ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under
detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande
jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens
bestämmande hänsyn tagas till inkomsterna under detta år, som
om dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas
resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits
av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.
För fysisk person, för vilken jordbruket utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet,
må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp
än tretusen kronor.
Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.
4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent, ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetal
Bihang
till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 287.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
ning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige
förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.
5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses
i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med
avräkning av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag som i 3 § sista
stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten.
6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst
skall anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har
att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.
Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast
i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eiler uttag till egen rörelse
av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels
täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet
dels utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket.
Hänsyn tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller
av andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten
inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt
i större omfattning än normalt, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten
i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden
som avses i 1 §, även örn den ej uppkommit på grund av prisstegring.
Inkomstökning å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten
endast i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på
förhållanden som avses i 1 §.
Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket skall vid utredning
enligt denna punkt beräknas till femton procent av den vinst, som
skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av
jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum
under förkrigsinkomståren.
Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning
och utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket
beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser
som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden
eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats
som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats
priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller
större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser,
skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.
till 6 §.
1. Den grundläggande principen i fråga örn krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk är att beskattning endast sker av det belopp som motsvarar
prisstegring å i skogsbruket tillgodogjorda skogsprodukter i förhållande till
det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren i den mån denna pris
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
35
stegring överstiger omkostnadernas ökning sedan sagda tid. Beskattningen
reduceras ytterligare dels genom kompensation för förhållanden som avses
i 3 § sista stycket, dels genom särskilt avdrag med syfte bland annat att
befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar, ett
avdrag som blir högre i den mån avverkningen överstiger viss storlek. Eftersom
inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret
äro beroende, av virkesuttagens storlek och således ej utgöra lämplig
grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner
under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst av skogsbruk ej
fastställas. Beskattningen begränsas däremot på det sätt att den taxerade
merinkomsten ej må beräknas till högre belopp än som av den skattskyldige
kan visas hava utgjort nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret. Den
närmare innebörden av dessa regler framgår av följande punkter.
2. För beräkning av den taxerade merinkomsten skall i första hand fastställas
det belopp som motsvarar prisstegringen i förhållande till det genomsnittliga
prisläget under förkrigsinkomståren å de under beskattningsåret avyttrade
eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna skogsprodukterna,
i den mån prisstegringen överstiger vad som erfordrats för att
täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen torde vanligen kunna beräknas
procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter.
Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas
till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring
eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse av skogsprodukter
av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.
Från det vid tillämpning av andra stycket framkomna återstående beloppet
medgives särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn till
folkhushållningen önskvärda avverkningar. Dylikt avdrag utgör fem procent
å bruttointäkten av avverkningen i dess helhet å samtliga den skattskyldige
tillhöriga fastigheter samt, om avverkningen överstigit nedan angiven
virkeskvantitet, därutöver hälften av det nyss angivna återstående beloppet
till den del det belöper å den överskjutande avverkningen. Kungl. Majit äger
att, örn särskild anledning därtill uppstår, för särskilda virkesslag förordna
örn större nedsättning än som nu sagts. Örn bruttointäkten av avverkningen
är väsentligt högre än som normalt kan påräknas för en dylik avverkning,
beräknas dock avdraget endast å så stort belopp som kan anses
motsvara normal bruttointäkt. Den virkeskvantitet till vilken enligt vad nyss
sagts hänsyn skall tagas vid bestämmande av avdragets .storlek skall utgöra
etthundratrettio procent av det antal kubikmeter virke, sorn erhålles genom
att nied varandra multiplicera de vid senaste fastighetstaxering tillämpade
talen för areal, bonitet och relativ skogstillgång. Det vid tillämpning av
andra stycket framkomna återstående beloppet fördelas på den avverkning,
sorn uppgår till respektive överstiger den angivna virkeskvantiteten, i förhållande
till antalet kubikmeter virke inom vardera avverkningsdelen.
Grunder för beräkning av prisstegring som i första stycket sägs, för kompensation
sorn i andra stycket sägs och för avdrag sorn i tredje stycket sägs
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.
Om den skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar
eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under
beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre
eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av nyss angiven
beräkningsgrund, skall hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens
fastställande. Jämväl i detta fall skall kompensation som i andra stycket
sägs och avdrag som i tredje stycket sägs medgivas.
Avdrag som i tredje stycket sägs skall anses utgöra kompensation jämväl
för det förhållandet att nämnda prisstegring blivit mindre än som kan anses
normalt för ifrågavarande sortiment av sådan anledning som att den skattskyldige
till bränsle avverkat virke vilket normalt kunnat avyttras till massaved
eller dylikt. Dock äger skattskyldig rätt att, i stället för att komma i
åtnjutande av avdrag som nu sagts, örn därigenom större förmån erhålles,
åberopa bevisning att prisstegringen på det avverkade virket av dylik anledning
varit mindre än den som normalt skulle kunnat påräknas.
3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret
varit mindre än det belopp som erhålles vid tillämpning av
punkt 2, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till högre belopp
än nettointäkten utgjort.
Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och
jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom
omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning
föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock kostnad
för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att kostnaderna
ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts
dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt
redan för det nästföregående beskattningsåret, får sådant belopp ej ånyo
avdragas. Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller
ny-, till- eller ombyggnad å för skogsbruket nödiga driftbyggnader eller till
skogsbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag
för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp,
vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava
uppgått vid utgången av augusti 1939 eller, därest nyuppsättning skett av
tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden
som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga
sedan kriget upphört. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller
ock avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande
avdrag enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast
örn fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939. I fall, då
växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, skall i stället för
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
37
avdrag som avses i tredje stycket av nämnda mom. avdrag göras med ett belopp
svarande mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången av
augusti 1939, dock att, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var
större, avdrag må ske med detta värde. Vid uppskattning av värdet å den
växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, att bevisning rörande
dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den
växande skogen må följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes
med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden
beträffande skogsegendomar å orten.
4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad
merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket
uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning
ifrågakomme kunna utlaga skogsprodukter i så stor utsträckning
att kompensation för inkomstminskningen så ock för förhållanden som avses
i 3 § sista stycket erhölles.
I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej
upptagas större del av den enligt punkt 2 beräknade merinkomsten än den
som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma som
summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande
utjämningsavdragets belopp utgjort av den beräknade nettointäkten
av skogsbruk under beskattningsåret.
5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna
tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning
härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning
med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen
å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.
Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort
sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag,
och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen
jämkas med hänsyn till den tillämpade prissättningen.
till 7 §.
1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att
taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under
beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av
uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för
handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med
sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade
läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar
synas vara för handen. Tillika iakttages att medgivande av uljämningsavdrag
med femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den taxerade
merinkomstens storlek.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren
beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige
innehaft även under beskattningsåret.
Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av
inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av
förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men har den varit uthyrd under beskattningsåret,
skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren
tilläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll
av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för
beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt
direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller
med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag
beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives
sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund
av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas
hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid
framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse
eller slitning, som ej skulle hava uppkommit, örn ej uthyrningen ägt rum.
Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för
reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag
för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad
nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår
blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag
för det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren
innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret,
må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna
för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall
i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan,
vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas
den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de
olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.
För fysisk person, för vilken inkomst av annan fastighet utgjort hans huvudsakliga
försörjningsmöjlighet, må jämförelseinkomsten ej bestämmas
till lägre belopp än 3,000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
39
4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex
procent, ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid
avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig
förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning skett
av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
till 8 §.
1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från
rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats
av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån
får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen
ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.
2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad
i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet
äga motsvarande tillämpning.
3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för
förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i
8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart
uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden
närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till
annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Därest
inkomst som här avses utgjort den skattskyldiges huvudsakliga försörjningsmöjlighet,
må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än
3,000 kronor.
till 9 §.
1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för
priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången
av augusti 1939, örn detta värde var högre. Vid uppskattning av dylikt
värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel ej
kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter nämnda
tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med
sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden å
orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring
av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid utgången av
augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet
vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten,
försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre
än kostnaden för förvärvet.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om
skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan
att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning
av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet,
stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant
fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes,
att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet
och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter
krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika
åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.
2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.
3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt
eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång
mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas
vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
till 10 §.
Av 4 § 3 moni. framgår att, örn en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning
och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i
viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår
att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan
enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar
inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda
regler kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl
i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk,
å andra sidan jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar
inkomstminskning. Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk
förutsättes däremot ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag
för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt
9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning
ej kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats,
kan avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla,
i den mån inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst
å annan förvärvskälla. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande
av taxerad merinkomst å olika förvärvskällor och det förhållandet att
skattskyldig dessutom kan hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade
förvärvskällor vilka kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning,
hava ej bestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag.
Såsom vägledande synpunkter må dock anföras följande. Därest mellan de
krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna finnes sådant samband
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
41
att avräkning deni emellan framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning
ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör,
örn skattskyldig under beskattningsåret även haft andra, krigskonjunkturskatt
icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunna anses utvisa
inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid
bedömande i vad mån inkomstökning som nu sagts skall anses föreligga bör
jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och
medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.
Beträffande avdrag för inkomstminskning under det beskattningsår, 1941
års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, iakttages, att sådant avdrag skall
medgivas från den merinkomst, som återstår sedan övriga i 10 § omförmälda
avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kronor i förekommande
fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och
övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda
taxering gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga
kan vara antingen om sådan inkomstminskning, som vid 1941 års taxering
skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller om
sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningen om
krigskonjunkturskatt för år 1941. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen
kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.
Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid
1941 års taxering skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000
kronor.
till 14—19 samt 21 §§.
1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §,
sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i
sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond, avsedd
för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade
eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag
ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande
prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den skattskyldige
redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring
för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning,
som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepå1''öringen
svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än
vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen
sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager
vid sista förkrigsinkomstårets utgång.
Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning
ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för
lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren.
Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid
nettointäktens beräkning.
Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats
hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning
till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.
Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk
uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat
till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) lägst må
nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt
14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed
ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle
fått nedskrivas enligt denna förordning.
Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret
eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold
förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall
dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp,
å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även
av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma,
då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den
provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten
skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen
sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.
Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt
4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning
för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på
framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras.
Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av
ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes
det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution
av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga,
skall rätten till sådan restitution hava förfallit.
2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning
av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond
för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor
avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för
visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade
levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större
storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b)
av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande
det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7-
43
Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives
provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt
14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond
avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.
3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av
redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande
år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering
till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas.
I förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid
taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.
Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives därest fondmedlen disponerats
för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället
andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall, där kostnadsutjämningsfond
ej tagits i anspråk för täckande av omkostnader som nu avses,
restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot de omkostnader
för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen
enligt denna förordning för det beskattningsår då omkostnaderna
ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av bestämmelserna
i 20 § andra stycket.
4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång
för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget
kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående
delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år
genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige.
Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed
krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna
gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.
När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivils, må enligt 21 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den
påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som
sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket
den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare
restitution hava förfallit.
5. Ilar fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan alt under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer
vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn a?inat
fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas
av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan lian emellertid genom
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar
disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt
som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående
del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det
belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet
avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.
Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta
beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid
ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat
fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende
enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande
avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid
reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.
Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd
bärav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara
merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen
kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget icke
varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel än i
riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må
inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta
fartyg, som örn medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej
må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i
beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.
Vad nu sagts örn belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också
tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan
tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.
Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
45
6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.
7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.
a) Ett rederi har den 1 november 1941 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat
fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende
nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången
av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å
vederbörligt konto i riksbanken.
I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =
500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter
yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden
mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.
Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor
och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken
insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med
500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunna medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit 200,000
kronor mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution
medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret
1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.
Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.
b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets
beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor.
Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.
Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000
kronor.
Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma
sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.
Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp
av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000
kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret
1941 restituerad.
c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken
insalta beloppet, 300,000 kronor andra medel.
Provisorisk skall påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =
200.000 kronor.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.
d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.
Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000
kronor.
Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av
500.000 kronor.
När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.
Restitution medgives som i exempel a).
e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor.
Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold
förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 §
l mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna
beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.
I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast
350.000 kronor.
Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.
Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda
exempel beträffande restitutionen inträder först örn fartyget nedgår i värde
under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp
av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske
endast å ett belopp av 350,000 kronor.
f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,
900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med
100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,
om den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit ytterligare 150,000
kronor mindre.
Återstående skatt blir definitiv.
g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av
1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika
Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.
47
stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag
för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och
att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med
300.000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom
i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för
det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken,
medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas
restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av
det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.
För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu
angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten
för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart
överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill
150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.
h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring
eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes
ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade
inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt
19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.
Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då
såsom i exempel a).
8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes,
att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under
sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma
i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Förslag
till
Förordning
med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941, nr 360,
med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år
av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av
åren 1941 eller 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av
de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942,
skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen
ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1943.
C
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
49
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj
■ 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Sedan jag åt kammarrättsråden juris doktorn Carl W. U. Kuylenstierna
och Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning
utarbeta förslag till krigskonjunkturskatt för år 1942, ha dessa till mig
överlämnat en den 17 mars 1942 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag.
Promemorian torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.
Efter remiss ha yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av
yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i
Göteborg), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från
svenska bankföreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från Sveriges lantbruksförbund), fullmäktige i riksbanken, statens priskontrollnåmnd,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
län samt mellankommunala prövningsnåmnden. I vissa näringsorganisationers
yttranden har åberopats ett yttrande som avgivits av delegerade
utsedda av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska
bankföreningen.
Under utredningsarbetet ha särskilda framställningar ingivits från vissa
handelskammare och andra sammanslutningar.
I detta sammanhang torde jag jämväl få nämna, att statens industrikommission,
statens bränslekommission och statens priskontrollnämnd i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 20 februari 1942 gjort framställning rörande krigskonjunklurbeskattning
för inkomst av skogsbruk. Skrivelsen torde få såsom bilaga B
lögås vid statsrådsprotokollet. Efter särskild remiss lia yttranden över nämnda
framställning avgivits av kammarrätten, den centrala krigskonjunkturskattenåmnden
samt länsstyrelserna i Stockholms och örebro län. För att vara
tillgänglig vid besvarandet av remissen å skatteberedningens förslag har framställningen
jämväl tillställts de övriga myndigheter och organisationer, till
vilka skatteberedningens förslag remitterats.
Bihang till riksdagens protokoll 19h2. 1 sami. Nr 287.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Jag torde böra erinra, att krigskonjunkturskatt utgått för åren 1940 och
1941. Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940 m. m.
Förslaget blev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades
i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1940 (SFS 1940 nr 764). Vidare föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen genom proposition den 7 mars 1941, nr 173, förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. Även detta förslag bifölls i huvudsak
av riksdagen, och den 30 maj 1941 utfärdades i överensstämmelse
med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 (SFS
1941 nr 359). Samma dag utfärdades dels förordning med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av
tartyg, dels kungörelse angående fastställelse av vissa formulär till blanketter
för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1941
m. m. (SFS 1941 nr 360 och 361), varjämte i brev till statskontoret (SFS 1941
nr 362) fastställdes även vissa andra formulär för taxering till krigskonjunkturskatt.
Vidare utfärdades dels den 28 juni 1941 kungörelse med vissa tilllämpningsföreskrifter
till förordningen den 30 maj 1941 om krigskonjunkturskatt
för år 1941 dels den 4 juli 1941 kungörelse med föreskrifter rörande
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. (SFS 1941
nr 551 och 651).
I det följande kommer jag att endast i korthet redogöra för innehållet i det
i skatteberedningens promemoria framlagda förslaget och motiven för detta.
1 övrigt tillåter jag mig i sådant avseende hänvisa till promemorian. Vid redogörelsen
komma huvudsakligen att beröras sådana punkter, i vilka ändring
föreslagits i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år
1941.
Allmän motivering.
Skatteberedningens förslag bygger i huvudsak på samma principer som
förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941. Sålunda föreslås att samma
inkomstgrupper som enligt nämnda förordning skola inrymmas under
beskattningen, och upptagas i väsentliga delar samma regler för inkomstuppskattningen
som tidigare med den skillnad som föranledes av att beskattningen
avser ett senare år. Samma regler som i 1941 års förordning bibehållas
rörande bevisning om i vad mån merinkomst berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §. Det obligatoriskt skattefria avdraget föreslås
liksom föregående år till 3,000 kronor. Vidare upptagas samma regler som i
1941 års förordning rörande beräkning av krigskonjunkturskatten. De fall,
där provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan äga rum, äro också desamma
som föregående år. Emellertid upptager förslaget även en del nya bestämmelser,
vilka tillika innebära lättnader i beskattningen i jämförelse med
föregående års förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
51
Sålunda föreslås bland annat, att vid merinkomstens beräkning hänsyn
skall tagas till den höjning av allmänna prisnivån, som ägt rum från utgången
av augusti 1939 till beskattningsårets slut. Huvudstadgandet härom
Ilar upptagits i 3 §, som innehåller de grundläggande bestämmelserna för
beskattningen, varjämte särskilda regler meddelats i 4—9 §§ rörande inkomstuppskattningen
för de olika inkomstgrupperna. Motiveringen återfinnes
å sid. 1—7 i promemorian. I sina huvuddrag innebär förslaget i denna
del följande.
Beträffande de inkomstgrupper, för vilka merinkomst beräknas med utgångspunkt
från jämförelseinkomst, skall hänsyn till den allmänna prisnivåns
höjning enligt huvudregeln tagas på så sätt, att ett s. k. kompensationsavdrag
medgives, beräknat till femton procent av den fastställda jämförelseinkomsten.
Detta avdrag avses skola innefatta kompensation jämväl
för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet, som varit möjlig även
om förhållanden som avses i 1 § ej inträffat, men vars sannolikhet icke
kan visas.
I fråga örn rörelse föreslås vissa undantag från den förut omnämnda huvudregeln.
Sålunda skall, såvitt den skattskyldige är juridisk person, vilkens
jämförelseinkomst är högre än 50,000 kronor, kompensationsavdraget beräknas
till femton procent å den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
tolv procent av eget kapital i vederbörande förvärvskälla vid sista förkrigsinkomstårets
utgång. För såväl fysisk som juridisk person föreslås därjämte,
att kompensationsavdraget skall bestämmas till minst femton procent å den
merinkomst av förvärvskällan som med tillämpning av förordningens föreskrifter
i övrigt anses bero på förhållanden som avses i 1 §.
I fråga örn jordbruk, annan fastighet samt tantiem och därmed likartad
inkomst skall huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning gälla. Vad
särskilt angår jordbruk må erinras, att enligt 1941 års förordning jämförelseinkomst
i vissa fall ej fastställdes, nämligen där den s. k. bruttometoden tilllämpades.
Enligt förslaget skall emellertid denna metod utgå och taxering
alltid ske enligt den s. k. nettometoden kompletterad med vissa regler om en
schablonmässig fördelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk. Jämförelseinkomst
skall följaktligen enligt detta förslag alltid fastställas och
förutsättning för beräkning av kompensationsavdrag kommer att genomgående
vara för handen. Emellertid begränsas beskattningen av jordbruk
även på det sättet att sådan merinkomst, som återstår efter avdrag för jämförelseinkomsten,
må beskattas endast i den mån den innefattar prisstegring
utöver omkostnadsökning. Vid uppskattning härav skall kompensation för
höjning av den allmänna prisnivån beräknas till femton procent av den
vinst, som skulle lia uppkommit, därest avyttring eller uttag lill egen rörelse
av jordbruksprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum
under förkrigsinkomståren.
Sistnämnda princip föreslås även skola gälla för skogsbruk, för vilken inkomstgrupp
någon jämförelseinkomst ej fastslälles.
Vad slutligen angår realisationsvinst, inom vilken inkomstgrupp någon
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
jämförelseinkomst ej heller fastställes, föreslås, att kompensationsavdrag
skall beräknas till femton procent av den vinst, som enligt bestämmelserna i
övrigt anses vara beroende av förhållanden som omförmälas i 1 §.
Beträffande skattskyldigheten (2 §) föreslås den ändring i förhållande till
1941 års förordning, att enskild skattskyldig, för vilken för beskattningsåret
fastställes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej
överstigande 6,000 kronor, skall befrias från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt.
I detta sammanhang bör även erinras, att jämförelseinkomsten
för fysisk person, såvitt angår inkomst av rörelse och jordbruk, föreslås ej
skola bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor. Särskilda stadganden härom
ha upptagits i anvisningarna till 4 § respektive 5 §. Motiveringen rörande
dessa spörsmål återfinnes å sid. 8 i promemorian.
Vidare föreslås en utvidgning av den enligt 1941 års förordning gällande
kvittningsrätten såtillvida, att skattskyldig, som under det beskattningsår
taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla, som utvisade inkomstminskning, skall äga rätt att
under vissa förutsättningar åtnjuta avdrag för sådan inkomstminskning fran
merinkomst under beskattningsåret. Stadgande härom upptages i 10 § jämte
anvisningar. Beträffande motiveringen hänvisas till sid. 7 och 8 i promemorian.
övriga ändringar, som förslaget innehåller i jämförelse med 1941 års förordning,
torde jag få senare behandla i samband med detaljmotiveringen.
Jag övergår nu till att redogöra för de över förslaget avgivna yttrandena
och de inkomna framställningarna i vad de innehålla mera allmänna principiella
uttalanden rörande ifrågavarande beskattning eller behandla de nyss
särskilt omnämnda spörsmålen.
Det må här erinras, att det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.
avgivna yttrandet åberopas av industriförbundet, som dock gör vissa kompletterande
uttalanden, Sveriges köpmannaförbund, svenska bankföreningen och
Stockholms handelskammare.
Inkomna yttranden och framställningar.
Allmänna synpunkter på krigskonjunkturskatten.
I ett flertal yttranden har upptagits frågan om krigskonjunkturskattens
inverkan på näringslivet, därvid även vissa allmänna synpunkter på beskattningen
framförts.
Sålunda uttala delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., bland annat:
»Krigskonjunkturbeskattningen, sådan denna utformats i förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och år 1941, har utan tvivel medlort
väsentliga olägenheter för landets näringsliv. Denna skatteforms produktionshämmande
inverkan är inom många områden, t. ex. inom skogsbruket,
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
53
känd och omvittnad, inom andra åter sannolik, ehuru icke med säkerhet
konstaterad. Det har emellertid exempelvis beträffande fiskerinäringen uppgivits,
att fiskare med hänsyn till krigskonjunkturheskattningen och i betraktande
av de med fisket numera förbundna avsevärda riskerna upphört att
fiska, när deras inkomst stigit till sådan höjd, att de nödgats räkna med
dylik beskattning. Det är vidare känt, att industriella företag i många fall
underlåtit att, sedan viss inkomst uppnåtts eller beräknats uppstå, igångsätta
planerad ny eller utvidgad verksamhet med hänsyn till alt den obetydliga del
av eventuell merinkomst, som företagen efter krigskonjunkturskattens erläggande
få behålla för egen del, icke ansetts stå i rimligt förhållande till de
med verksamheten förenade riskerna. Då vinsten för ett företag börjar närma
sig den gräns, där krigskonjunkturbeskattning kan ifrågakomma, minskas
lätt intresset för företagen att hålla tillbaka utgifterna. I den mån kostnaden
får avdragas vid krigskonjunkturskattetaxeringen, blir det i verkligheten
det allmänna och icke företaget som bestrider större delen därav, ofta
praktiskt taget kostnaden i dess helhet. Onödiga utgifter av detta slag äro
ägnade att bidraga till just den inflationsverkan, som man genom bland
annat krigskonjunkturbeskattningen söker avvärja, och understundom även
att förvärra varubristen och försämra tillgången på för angelägna uppgifter
behövlig arbetskraft.
Det torde vara förklarligt, att en beskattningsform med dylika ekonomiska
verkningar och allvarliga följder för folkförsörjningen mötes med
synnerlig misstro icke blott av näringslivets representanter utan även av
andra medborgargrupper. Ofta lärer emellertid hos den enskilde företagaren
denna misstro mindre bottna i betänkligheter rörande de allmänna verkningarna
av beskattningen än i egen erfarenhet örn de betydande svårigheter,
som äro förbundna med tillämpningen av krigskonjunkturskatteförordningens
invecklade bestämmelser.
I den promemoria, som låg till grund för krigskonjunkturskatteförordningen
för år 1941, anfördes beträffande tillämpningen av 1940 års lagstiftning,
att de taxeringstekniska svårigheterna varit betydande och arbetet
med taxeringens genomförande på sina båll påfrestande men att från
intet båll gjorts gällande, att uppgiften varit oöverkomlig.
I sitt den 21 februari 1941 i anledning av nämnda promemoria avgivna
yttrande förklarade delegerade sig sakna anledning betvivla riktigheten av
detta omdöme samt yttrade bland annat: ''För de skattskyldiga hava emellertid
svårigheterna att rätt tolka bestämmelserna stundom varit synnerligen
stora, och tidsödande utredningar hava måst verkställas i samband med
upprättandet av deklarationerna samt jämväl i anledning av de erinringar,
som framställts från taxeringsmyndigheternas sida. Erfarenheten bar därvid
givit vid handen, att sagda myndigheter till följd av stor arbetsbörda
och säkerligen även osäkerhet örn tillämpningen av bestämmelserna icke
kunnat så noggrant ompröva det framlagda materialet, som skulle varit
önskvärt, samt ofta verkställt taxeringarna efter skönsmässiga grunder. En
dylik ordning måste betecknas såsom otillfredsställande och icke överensstämmande
med ifrågavarande beskattnings syfte. Delegerade hava ansett
sig böra framhålla det nu anförda, då det är att förvänta, att svårigheterna
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna av olika skäl bliva
vida större vid 1941 års taxering än föregående år. Med hänsyn till det anförda
finna delegerade det vara angeläget, alt de nya bestämmelserna givas
en så tydlig avfattning som möjligt, samt att erforderliga anvisningar till
ledning vid taxeringen utfärdas i god lid, innan deklarationerna skola avlämnas
och taxeringsarbetet påbörjas.’
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7-
Våra farhågor att svårigheterna skulle hilva vida större vid 1941 års taxering
än vid taxeringen det föregående året hava tyvärr besannats. I motiveringen
till det nu föreliggande förslaget har dock utfallet av 1941 års
taxering förbigåtts med tystnad.
Genom utförliga bestämmelser har man sökt befordra ett materiellt riktigt
resultat vid taxeringen, men dessa bestämmelser äro utomordentligt invecklade
och förutsätta att vidlyftiga utredningar förebringas av den skattskyldige,
vilka endast kunna verkställas av personal med ingående kunskap
ej endast i bokföring utan även i den allmänna skattelagstiftningens oell
krigskonjunkturskatteförordningens bestämmelser. En del företag hava väl
varit i stånd att anskaffa sådant sakkunnigt biträde och hava därigenom kunnat,
ehuru med betydande kostnader, bevaka sin rätt vid taxeringen. Det
stora flertalet företag har däremot varit hänvisat till mindre sakkunnig arbetskraft
med påföljd att ringa garanti vunnits mot en för hög taxering. Då
taxeringens syfte är indragning till det allmänna av den taxerade krigsvinsten
i dess helhet, vilket syfte beträffande merinkomst av rörelse även
i icke ringa utsträckning praktiskt taget uppnås, torde det vara förklarligt
om riskerna för oriktig taxering till krigskonjunkturskatt i än högre grad
än vad fallet är beträffande för hög taxering enligt de allmänna skattelagarna
skapa en känsla av rättslöshet och godtycke, som väcker ovilja mot
denna beskattningsform. Så länge de garantier mot en oskälig taxering,
som en hel del av de materiella bestämmelserna i krigskonjunkturskatteförordningen
avse att skapa, äro förbehållna allenast sådana skattskyldiga,
som hava möjlighet att anskaffa högt kvalificerade biträden för verkställande
av de erforderliga utredningarna, lärer denna ovilja icke kunna hävas
genom införande av ytterligare för den stora massan av skattskyldiga mer
eller mindre värdelösa materiella bestämmelser. Den enda utvägen att råda
hot för ifrågavarande missförhållande synes vara att reducera påföljden
av bristfälliga utredningar från de skattskyldigas sida till rimliga proportioner.
Det nu föreliggande förslaget innebär ingen som helst förbättring i förevarande
hänseende. De däri förekommande stadgandena rörande kompensation
för det försämrade penningvärdet, sådana dessa i förslaget utformats,
innebära, i motsats till vad förslagsställarna synas anse, varken någon
reell lindring av beskattningen eller av bevisskyldigheten utan endast ett
ofullständigt skydd mot beskattning av genom höjning av den allmänna
prisnivån framkomna fiktiva vinster. De skattskyldigas utrednings- och bevissvårigheter
äro enligt förslaget icke mindre än enligt 1941 års förordning
och deras ställning i detta hänseende förbättras säkerligen icke genom en
del tämligen dunkla uttalanden i motiveringen rörande bevisningens fullgörande.
Såsom skäl för krigskonjunkturskattens bibehållande har anförts, bland
annat, att denna beskattning vore ägnad förhindra prisstegring, därvid
förhållandena under förra världskriget åberopats. Den numera genomförda
priskontrollen i förening med de statliga prisregleringarna lärer emellertid
i långt högre grad än krigskonjunkturbeskattningen verka i inflationshindrande
riktning. Det har även gjorts gällande, att krigskonjunkturbeskattningen
skulle främja näringslivets konsolidering. Den ordinarie beskattningen
är emellertid för närvarande av sådan tyngd, att den utan tvivel utgör
tillräcklig anledning för företagen att vidtaga erforderliga konsolideringsåtgärder,
i den mån de allmänna skattelagarna uppmuntra till sådana
åtgärder. Vill man ytterligare främja konsolideringssträvandena, synes detta
böra ske genom för vinnande av detta syfte lämpliga ändringar i de all
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
55
manna skattelagarna. Krigskonjunkturbeskattningen torde med sin nuvarande
utformning och höjd mera fresta till onödiga utgifter än till konsolidering.
Krigskonjunkturskattens statsfinansiella betydelse synes i förhållande till
de med denna beskattningsform förenade olägenheterna vara tämligen ringa.
Visserligen har enligt den officiella statistiken ''Skattetaxeringarna år 1941
II’ den på grundval av 1941 års taxering debiterade krigskonjunkturskatten
uppgått till 49,582,522 kronor, men därav har provisoriskt påförts icke
mindre än 24,082,422 kronor. Antalet skattskyldiga utgjorde 8,763. Enligt
vad vi inhämtat utgör antalet hos kungl, kammarrätten anförda besvär
över dessa taxeringar 2,440. Man får sannolikt räkna med betydande restitutioner
även av de skattebelopp, som icke påförts provisoriskt. Toge man
hänsyn allenast till de konstaterade verkningarna i samhällsekonomiskt
och företagsekonomiskt avseende av krigskonjunkturbeskattningen samt till
de uppenbara svårigheterna att verkställa en riktig taxering till sådan skatt
och de därav föranledda kostnaderna, måste man enligt vår mening komma
till det resultatet, att det ur såväl det allmännas som näringslivets synpunkt
vore bäst, örn denna skatteform slopades.
Onekligen tala dock vissa skäl av psykologisk natur för bibehållande av
en modifierad krigsvinstbeskattning. Trots de priskontrollerande åtgärderna
förekommer alltjämt att de rådande utomordentliga förhållandena kunna utnyttjas
för förvärvande av oförtjänta vinster genom betingande av oskäliga
priser eller andra liknande åtgärder, örn ock i väsentligt mindre omfattning
än under förra världskriget. Möjlighet synes böra hållas öppen att till det
allmänna indraga dylika vinster. Med hänsyn till de påfrestningar, det nuvarande
läget i olika avseenden medför för stora grupper av medborgare,
kan det befaras, att ett frånträdande av denna principiella ståndpunkt komme
att väcka missnöje, förorsaka oenighet samt minska befolkningens psykiska
motståndskraft mot nuvarande och befarade ytterligare påfrestningar.
Då vi, trots de påtalade betydande olägenheterna i ekonomiskt avseende, icke
minst för det allmänna, anse oss icke böra avstyrka en fortsatt krigskonjunkturbeskattning,
grundas vårt ställningstagande således därpå, att det
fullständiga upphävandet av denna beskattning skulle kunna äventyra under
nuvarande förhållanden än mer betydande värden av icke ekonomisk
natur. Vi vilja emellertid understryka, att dessa värden jämväl löpa risk
att gå förlorade, om lagstiftningen utformas så, att de med beskattningen avsedda
indragningsåtgärderna godtyckligt drabba även till krigsvinster icke
hänförliga inkomster och därmed skapa en utbredd känsla av rättslöshet.
Det föreliggande förslaget kan lika litet som de båda föregående förordningarna
anses fylla rimliga krav på rättssäkerhet i förevarande hänseende.
En grundlig omarbetning av förslaget i syfte att tillgodose dessa krav samt
mildra beskattningens produktionshämmande verkningar bör enligt vår mening
vara ett ofrånkomligt villkor för denna beskattningsforms bibehållande.
Dessa syften torde endast kunna uppnås genom omarbetning av skatteskalorna
och bestämmelserna rörande bevisbördans fördelning.»
''bill sistnämnda spörsmål återkommer jag i det följande.
Väsentligen samma synpunkter som de delegerade uttalat framföras av
handelskammaren i Göteborg, som, bland annat, säger sig lia kommit till
den bestämda uppfattningen, att den bästa lösningen för att råda bot på de
nied krigskonjunkturskatten förenade missförhållandena vore att denna skatt
helt avskaffades. Därest ett slopande av krigskonjunkturskatten icke anses
genomförbart, är det enligt handelskammarens mening angeläget att man
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
inriktar sig på att med andra medel i största möjliga utsträckning undanröja
skattens skadliga verkningar. I detta sammanhang anför handelskammaren,
bland annat:
»Då ett väsentligt syfte med krigskonjunkturskatten torde få anses vara
att förhindra att krigskonjunkturbetonade vinster erhålla sådan användning
att inflationsartade verkningar därav uppstå, synes böra övervägas, huruvida
icke samma syfte skulle kunna nås genom att på något sätt binda eller ’frysa
in krigskonjunkturvinster i stället för att krigskonjunkturbeskatta desamma.
Sålunda skulle skattefrihet kunna tänkas för mervinster, som fonderades på
sådant sätt att de under vissa år icke kunde av företaget disponeras utan
skattemyndigheternas tillstånd, t. ex. i form av bundna, icke belåningsbara
!försvarslån’ till staten.---Enligt 1941 års krigskonjunkturskatteför
ordning
beräknas skatten med utgångspunkt från endast ett års, beskattningsårets,
ekonomiska resultat jämfört med jämförelseinkomsten. Ehuru
en viss utjämning mellan goda och dåliga årsresultat numera torde kunna
äga rum genom avsättning till kostnadsutjämningsfond enligt 16 § och provisorisk
påföring av skatt enligt samma paragraf, äro de möjligheter som bär
föreligga att erhålla en rättvisare beskattning enligt handelskammarens uppfattning
icke tillräckliga. Ett för skattebetalarna rimligare resultat skulle,
såvitt handelskammaren kan finna, uppnås om skatten beräknas å rörelsens
resultat i genomsnitt under ett flertal år, exempelvis tre år. Då 1939 års inkomst
ju endast kan vara krigskonjunkturbetonad i vad avser inkomster
under en mindre del av året, synes dock vid taxeringen år 1942 hänsyn endast
böra tagas till rörelsens vinst under åren 1940 och 1941. Vid taxeringen
år 1943 skulle däremot såsom beskattningsbar inkomst tagas genomsnittet av
inkomsterna under åren 1940, 1941 och 1942.»
Till samma mening som handelskammaren i Göteborg ha flera andra handelskammare
anslutit sig i framställningar, som ingivits under utredningsarbetet,
ävensom Sveriges redareförening i det avgivna remissyttrandet.
Ur yttrandena må i övrigt i detta sammanhang återgivas följande.
Sveriges grossistförbund anför, bland annat:
»Erfarenheterna under det senaste året ha bekräftat, att krigskonjunkturskatten
drabbat landets rörelseidkare synnerligen ojämnt. Orsaken härtill
har i främsta rummet varit den, att detaljerade anvisningar icke lämnats —
och kanske i vissa fall på grund av de många olika faktorer, som kunna inverka
på bedömandet av en viss fråga, ej heller kunnat lämnas — till ledning
för deklarationen och taxeringsarbetet. — —- -—• Ojämnheter i beskattningen
torde aldrig helt kunna undvikas vid en beskattningsform av den karaktär,
som givits krigskonjunkturskatten. Det är oss emellertid angeläget
att särskilt understryka de skattskyldigas krav på klara och entydiga lagbestämmelser,
anvisningar och deklarationsformulär.»
Sveriges redareförening hyser den uppfattningen, att ett upphävande av
krigskonjunkturskatten i längden skulle tillföra statskassan större skattebelopp
därigenom att ökade möjligheter till konsolidering och utveckling bereddes
företagen. Som det nu är hade skatten i stället i stor utsträckning
kommit att verka hämmande på företagsamheten.
Kommerskollegium finner de av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. framförda betänkligheterna vara så allvarliga, att det bör tagas under
Kungl. Majds proposition nr 287.
57
övervägande att göra väsentliga modifikationer uti krigskonjunkturbeskattningen,
samt fortsätter:
»En möjlighet härvidlag föreligger genom mera individuella lindringar eller
befrielser —- ett system som ju hittills i enstaka undantagsfall kommit i
tillämpning. Men man kan icke blunda för, att genom en dylik individuell
prövning av enstaka speciella fall man icke undanröjer de olägenheter ur
psykologisk synpunkt, som onekligen liro förbundna med denna beskattningsform.
Emellertid lär man icke kunna neka till, alt starka skäl föreligga att
vid beskattningen särliålla direkta ''krigsvinster’, men det bör dock vid skatteskalornas
avvägning tas i betraktande, att det allmänna skattetrycket både
i vad avser den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och även
den kommunala beskattningen nu nått en sådan höjd, att i händelse beskattningen
av krigsvinsterna icke skall bli av rent konfiskatorisk natur något
utrymme för en starkare skattebelastning knappast är förhanden.»
Bank- och fondinspektionen yttrar, bland annat:
»I det nu föreliggande förslaget har man sökt att i viss mån avhjälpa olägenheter,
som varit förknippade med de för de närmast föregående åren gällande
författningarna i ämnet. I olika hänseenden har visserligen därvid ett
steg tagits i rätt riktning, men bestämmelserna äro alltjämt ofta så vagt
hållna och så svårförståeliga för gemene man, att de vid tillämpningen lämna
rum för subjektiv tolkning i stor utsträckning. I motiveringen till förslaget
framskymtar också i olika sammanhang, att man förutsatt, att beskattningsmyndigheterna
icke skola giva bestämmelserna en alltför sträng tolkning.
Att en skattelagstiftning med så djupt ingripande ekonomisk betydelse
för de skattskyldiga som den nu förevarande är så utformad, kan icke betecknas
såsom tillfredsställande. Det ligger därför vikt uppå, att beskattningsreglerna
givas en sådan avfattning, att så litet utrymme som möjligt lämnas
åt subjektiva och skönsmässiga tolkningar vid deras tillämpning.»
Kammarrätten uppehåller sig vid de svårigheter som sammanhänga med
taxering till krigskonjunkturskatt och säger sig hysa starka betänkligheter
beträffande utvecklingen på ifrågavarande område. Sålunda anföres:
»Det system, som legat till grund för taxering till krigskonjunkturskatt
för åren 1940 och 1941 och i förslaget om förordning till krigskonjunkturskatt
för år 1942 ytterligare utbyggts, avser visserligen att i högsta möjliga
grad åstadkomma rättvisa och likformighet vid beskattningen, men det efter
åtskilliga räkneoperationer erhållna resultatet blir enligt vad erfarenheten
visar ingalunda alltid det åsyftade. Oftast är väl orsaken, att den skattskyldige
icke förmått förebringa erforderlig utredning. Den invecklade lagstiftningen
i förening med den starkt begränsade tid, som vanligen står den
skattskyldige till buds, torde många gånger medföra, att sådan utredning icke
kan förebringas hos prövningsnämnden. Bland annat nämnda förhållanden
torde hava medfört en hög besvärsfrekvens i kammarrätten. Medan hela
antalet till krigskonjunkturskatt år 1941 skattskyldiga personer uppgick till
8,763, hava icke mindre än 2,440 besvär över taxering till sådan skatt anförts
hos kammarrätten. I anslutning till vad nu framhållits vill kammarrätten
ifrågasätta örn icke sedan ytterligare praktiska erfarenheter vunnits
på området, möjligheterna av en förenkling av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen
böra övervägas.»
I vissa yttranden, bland annat av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. samt bank- och fondinspektionen, lia påtalats de olägenheter, som för
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
anledas av att reglerna rörande krigskon junk turbeskattning för inkomst under
ett beskattningsår bliva fastslagna först avsevärd tid efter beskattningsårets
utgång. I detta sammanhang yttrar bank- och fondinspektionen:
»Enär man lärer nödgas utgå från, att krigskonjunkturskatt kommer att
uttagas under år 1943 för inkomster under år 1942, vill inspektionen ifrågasätta,
huruvida icke reglerna för denna beskattning kunde givas redan under
innevarande år antingen på så sätt, att den förordning örn krigskonjunkturskatt,
vartill förslag nu föreligger, göres gällande även för 1943 års beskattning
med de ändringar och tillägg, som därav skulle föranledas, eller ock att
förslag till ny förordning om krigskonjunkturskatt blir förelagd riksdagen
före innevarande års utgång.»
Beskattning av inkomst av skogsbruk.
I detta sammanhang torde lämpligen böra lämnas redogörelse för den fråga
om beskattning av inkomst av skogsbruk, som framförts i den av industrikommissionen
m. fl. ingivna framställningen. Angående det närmare innehållet
i denna får jag hänvisa till bilaga B.
I framställningen har bland annat framhållits, att krigskonjunkturskatten
sådan den utformats i 1941 års förordning ej kunnat undgå att verka återhållande
på skogsägarnas benägenhet att frivilligt avverka tillräckliga kvantiteter.
I syfte att stimulera till avverkningar föreslås därför, att från krigskonjunkturskatt
skola undantagas avverkningar i den mån dessa avse mer än
ett års avkastning, schablonmässigt beräknad med utgångspunkt från fastighetstaxeringens
uppgifter. Detta förslag, som motiverats av andra än rena beskattningssynpunkter,
har ej upptagits till prövning i skatteberedningens promemoria.
I denna förutsättes alltså beskattningen av skogsbruk skola ske
enligt principiellt samma grunder som föregående år.
I de yttranden, i vilka föreliggande fråga behandlats, äro meningarna delade.
Av de länsstyrelser, som berört frågan, är det endast länsstyrelsen i Örebro
län, som direkt tillstyrkt framställningen, under det att övriga länsstyrelser
antingen ställa sig helt avvisande eller förorda en uppmjukning av beskattningen
genom sänkning av skatteskalan eller på annat sätt. Centrala krigskonjunkturskattenämnden
och vissa näringsorganisationer förorda i första
hand, att inkomst av skogsbruk undantages från beskattningen. Kammarrätten
kritiserar det i framställningen gjorda förslaget och ifrågasätter en sänkning
av skatteskalan som den enklaste lösningen för tillmötesgående av framställningens
syfte.
Ur de avgivna yttrandena må här följande återgivas.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl, som föranlett framställningen,
vara värda beaktande men anser att de föreslagna åtgärderna skulle vara
förknippade med vissa nackdelar, samt anför vidare:
»Så skulle exempelvis den, som gör ett stort skogsuttag, under förutsättning
att krigskonjunkturbeskattningen enligt de ifrågasatta reglerna komme att
bestå ett antal år, ställas i en gynnad ställning gentemot den, som varje år
gör jämna uttag. Att i sådana fall söka beskatta flera års normala avkastning
genom att i de enskilda fallen bestämma vad som skall anses utgöra kapital
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
59
uttag möter betydande svårigheter. Det torde också böra påpekas, att en
skogsägare, som med vinst försäljer en fastighet, vilken han innehaft mindre
tid än 10 år, i förekommande fall beskattas till krigskonjunklurskatt enligt
reglerna för beskattning av realisationsvinst, även i den mån vinsten hänför
sig till stegring av skogskapitalets värde. Med avseende å de sålunda påpekade
olägenheterna synes det länsstyrelsen angeläget att andra utvägar prövas
för tillgodoseende av framställningens syfte. Därvid synes en omläggning
av skatteskalan innebära en framkomlig väg. Därest en sådan åtgärd icke
kan komma att omfatta krigskonjunkturskatten i dess helhet — vissa skäl
tala onekligen för en sådan reform — synes i allt fall möjligt att beträffande
inkomst av skogsbruk redan i år tillämpa en skatteskala, som —- eventuellt i
förening med bestämmelser om maximering av skattetrycket eller någon
annan slags skattespärr — medför den önskvärda lättnaden i beskattningen
för ifrågavarande slag av inkomst.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna begränsningen
i krigskonjunkturskattetaxering av inkomst genom avverkning icke
stå i överensstämmelse med gällande metod för uttagande av vinstbeskattning
å sparad avverkning. Detta utesluter måhända dock ej att försörjningsläget
gör extraordinär behandling av denna fråga önskvärd och att en lösning på
sätt i framställningen föreslagits därför bör närmare övervägas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, bland annat, att även om kommissionernas
förslag av teoretiska skäl kanske borde kompletteras med bestämmelser
örn att endast verkliga uttag ur virkeskapitalet undantoges från beskattningen,
så vore fara värt, att sådana bestämmelser skulle bereda svårigheter
i den praktiska tillämpningen, vadan det syntes tillrådligt att avstå från dem.
Det avgörande skälet för ett bifall till kommissionernas framställning vore
det allvarliga läget beträffande bränsle samt råvara för trävaruindustrierna.
Krigskonjunkturskatten hade i denna punkt tydligt visat sin skadliga inverkan
på produktionsapparaten och borde därför, om den bibehölles, uppmjukas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig från sakkunnigt båll lia inhämtat,
att man ännu så länge knappast kunde tala örn att något uttag av skogskapitalet
ägt rum, vadan behov för närvarande icke kunde anses föreligga av
en lagstiftning sådan som den i framställningen ifrågasatta, samt anför vidare:
»Vederbörande
myndigheter bade vid planläggning av avverkningarna hittills
icke behövt gå utöver vad som vore förenligt med god skogsvård.
Romme emellertid lagstiftning till stånd i angivet syfte, synes den föreslagna
formen för bestämmandet av huru stor del av avverkning, som må
anses utgöra kapitaluttag, vara mindre lämplig.
Ett utnyttjande på sätt föreslagits av siffror från fastighetstaxeringen skulle
alltför ofta kunna komma att lämna materiellt oriktiga resultat. Den enda
hållbara grunden för fastställande av huruvida uttag av skogskapital ägt rum
synes vara en utredning från vederbörande skogsägare, däri denne visade att
lian på grund av rådande tvångsläge måst vid sina avverkningar frångå principerna
för en god skogsvård, en rätt betungande skyldighet alltså.
Länsstyrelsen vill framkasta den tanken örn icke lättnad, som må anses
lämplig att bereda skogsägarne ifråga örn krigskonjunkturbeskaltningen,
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
skulle enklast kunna genomföras genom jämkning nedåt av skatleproeenten
beträffande inkomst av skogsbruk.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det torde bliva mycket svårt
att uppställa regler på sätt i framställningen åsyftas, vilka bliva möjliga att
tillämpa i praktiken, då det skulle vara synnerligen vanskligt att avgöra, när
uttaget är att helt eller delvis betrakta som kapitaluttag.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner sig icke kunna biträda framställningen
samt anför:
»Länsstyrelsen hyser nämligen den uppfattningen att det inom skatteberedningen
framlagda förslaget i vad avser krigskonjunkturbeskattning av
skogsbruk, vilket förslag dock icke kan av länsstyrelsen till sina verkningar
nu närmare bedömas, då det förutsätter fastställande framdeles av vissa procentsatser
å bruttointäkterna, motsvarande prisstegring utöver omkostnadsökning,
icke kommer att verka så återhållande på skogsägarnas benägenhet
att frivilligt avverka för landet erforderliga virkeskvantiteter, att skäl finnas
att i den stora omfattning, som framställningen innebär, begränsa beskattningen
av till inkomst av skogsbruk hänförlig inkomstökning.»
Centrala krigskonjunkturskattenämnden, inom vilken skiljaktiga meningar
uttalats, hemställer, att vid behandling av framställningen måtte tagas under
övervägande att merinkomst av skogsbruk befrias från krigskonjunkturskatt,
eller, därest tillräckliga skäl ej skulle anses föreligga för en sådan åtgärd, att
framställningen måtte bifallas. Nämnden anför:
»Det konstateras i framställningen, att totala avverkningsbehovet under innevarande
år kan beräknas överstiga fjolårets avverkning med omkring 20
procent men att enligt vad redan nu är tydligt det kommer att bliva mycket
svårt att tillgodose detta avverkningsbehov. Detta gäller främst behovet av
brännved för landets bränsleförsörjning ävensom skogsindustriens behov av
massaved för den i nuvarande läge särskilt betydelsefulla tillverkningen av
fodermedel och sprit för inhemsk förbrukning samt av massa för den begränsade
export, som ännu kan upprätthållas. Behovet av massavedsavverkningar
är så mycket mera betydelsefullt, som tillgängliga lagerkvantiteter redan
nu äro mindre än vad som beräknas erforderligt. Kommissionerna finna,
att svårigheterna i år att få fram tillräckliga avverkningskvantiteter till
väsentlig del måste förås tillbaka på farhågor hos skogsägarna att bliva ålagda
krigskonjunkturskatt för sin inkomst av skogsbruk och en därav betingad
obenägenhet för skogsavverkningar.
Nämnden kan visserligen icke med stöd av egen erfarenhet bedöma, huruvida
dessa grundförutsättningar för kommissionernas framställning äro ovedersägliga.
Men kommissionernas egna uttalanden härutinnan i förening med
de skäl, de anföra för sin uppfattning, synas nämnden utgöra ett auktoritativt
och fullt övertygande belägg för att så är fallet. Vid sin granskning av framställningen
anser nämnden sig därför berättigad utgå från både att allvarlig
fara föreligger för att de för landets försörjning med brännved och industriell
råvara nödvändiga avverkningskvantiteterna icke komma att framställas,
och att detta i betydande utsträckning måste tillskrivas krigskonjunkturbeskattningens
hämmande inverkan på skogsägarnas produktionsintresse.
Från denna utgångspunkt synes det nämnden uppenbart, att de nuvarande
reglerna för krigskonjunkturbeskattning av inkomst av skogsbruk icke kunna
bibehållas. I fråga om vilka ändringar som böra vidtagas för att avlägsna
sådana skadeverkningar, som de nuvarande bestämmelserna föra med sig.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.
61
har nämnden övervägt olika alternativ. I första liand har nämnden därvid i
likhet med kommissionerna utgått från, att skattskyldighet för prisstegringsvinster
på skogsbruk i princip bör bibehållas och att det avsedda syftet alltså
måste tillgodoses genom en eller annan form av modifikationer i beskattningssystemet.
Mot det av kommissionerna framlagda förslaget kunna i och
för sig vägande invändningar riktas på den grund, att dess tillämpning måste
komma att drabba de skattskyldiga mycket ojämnt. Bl. a. måste detta bliva
fallet därför att det, särskilt bland de mindre skogsägarna, är vanligt att ej
avverka skog årligen utan med två eller flera års mellanrum. Den skogsägare,
som på detta sätt hopsparat flera års avkastning och därmed blir
; tillfälle att utnyttja krigskonjunkturen, kommer i väsentligt gynnsammare
ställning än den, som årligen uttagit den normala årsavkastningen. Vidare
skulle den föreslagna schablonmässiga metoden för beräkning av .skogens
normala årsavkastning medföra, att de fastighetsägare, vilkas fastighetstaxering
grundar sig på rätt uppskattade värdefaktorer, skulle drabbas hårdare
av beskattningen än de fastighetsägare, vilkas taxering grundar sig på för
låga värdefaktorer, och en dylik ojämnhet i fastighetstaxeringarna torde få
anses vara en tämligen vanlig företeelse. Dessa och andra brister hos förslaget
synas dock vara av väsentligt mindre betydelse ur samhällssynpunkt än den
förmånliga verkan i förhållande till nu gällande regler, som de föreslagna
modifikationerna torde få antagas medföra på skogsägarnas produktionsintresse.
Nämnden vill emellertid ifrågasätta, huruvida man bör obetingat bibehålla
den angivna utgångspunkten, att inkomst av skogsbruk i princip skall
drabbas av krigskonjunkturskatt. Mot bakgrunden av det utomordentligt
vitala intresse för hela folkförsörjningen, som en tillräcklig skogsavverkning
innebär, och den risk för tillgodoseendet av detta intresse, som krigskonjunkturbeskattningen
obestridligen visat sig medföra, synes snarare böra övervägas
ett avskaffande av all krigskonjunkturbeskattning på skogsbruk. Man
bör enligt nämndens uppfattning underlåta en sådan åtgärd endast örn mycket
starka skäl skulle kunna anföras däremot. Det måste antingen kunna visas,
att den principiella skattskyldigheten kan underkastas sådana modifikationer.
som praktiskt taget ovedersägligt undanröja beskattningens ogynnsamma
inflytande på viljan att göra tillräckliga skogsavverkningar. Eller också
måste det ådagaläggas, att de samhällsintressen, som tala emot ett fullständigt
undanröjande av krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk, väga
tyngre än den med dylik beskattning förenade risken av ett produktionshämmande
inflytande på avverkningarna. Nämnden finner sig icke övertygad örn
att någondera av dessa förutsättningar är för handen.
Vad först beträffar nämndens tvekan örn tillräckligheten av de i kommissionernas
framställning föreslagna modifikationerna grundar den sig i främsta
rummet därpå, att krigskonjunkturbeskattningens ogynnsamma inflytande
på produktionsvilligheten säkerligen utövas icke så mycket av en klar föreställning
om krigskonjunkturskattens storlek som fastmera redan av ett medvetande
örn, att inkomst av skogsbruk överhuvud är underkastad denna bcskattningsform.
Detta förhållande bestyrkes av den hittillsvarande utvecklingen
med en relativt liten faktisk krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket
men allvarliga och allmänt spridda farhågor flir en dylik skatt. Krigskonjunkturskattens
blotta existens neli icke dess höjd torde alltså i främsta
rummet få anses utgöra den psykologiska bakgrunden lill skogsägarnas inställning.
Det kan liven befaras, att den teoretiska konstruktion, på vilken
den föreslagna skattelindringen baseras, skall te sig tämligen oförståelig för
den stora grupp av samhällsmedborgare, som del här gäller, och att modifikationerna
jämväl för den skull icke skulle fylla syftet att skingra far
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
hågorna för cn ur skogsägarens synpunkt oberättigat hög beskärning. .Slutligen
torde den förut omnämnda ojämnheten i undantagsregelns verkningar
ytterligare bidraga till att vidmakthålla den osäkerhet och olustkänsla, som
följer med beskattningens principiella bibehållande. I detla sistnämnda avseende
skall framhållas, att ojämnheten i beskattningen skulle göra sig särskilt
markerat gällande vid en jämförelse mellan den, som hopsparat flera
års avkastning, ocfi den, som tagit ut avkastningen fortlöpande år från år,
örn denne sistnämnde även tidigare gjort alltför stora uttag ur skogen och nu
genom produktionsplikten tvingas att fortsätta med överavverkningen. För en
sådan skogsägare är den kapitalrealisation, som avverkningen innehär, tydligen
väsentligt mera oläglig än för den, som endast realiserar ett tidigare
hopsparat skogskapital. Men den förre får erlägga krigskonjunkturskatt för
sin överavverkning, under det att den senare går fri.
Örn man härefter undersöker vilka samhällsintressen, som kunna anses
tala emot ett upphävande av krigskon.junkturbeskattningen av skogsbruk,
synas de kunna vara av tre skilda slag. Man kan tänka sig, att upphävandet
motsäges av statsfinansiella skäl, av invändningar ur penning- och prispolitiska
synpunkter eller av hänsyn till en skälig avvägning av skattebelastningen
mellan olika samhällsgrupper.
För bedömade av frågans statsfinansiella betydelse skall framhållas, att
enligt tillgängliga uppgifter angående skattetaxeringarna år 1941 den sammanlagda
taxerade merinkomsten detta år uppgått till 147.9 milj. kr., varav
på merinkomst av skogsbruk belöpte endast 4.2 milj. kr., fördelat med
1.6 milj. kr. på juridiska och 2.6 milj. kr. på fysiska personer och därmed
jämställda. För sistnämnda grupp, som omfattar ett stort antal skattskyldiga,
medför 3,000-kronorsavdraget en högst avsevärd reducering vid fastställandet
av den totala beskattningsbara merinkomsten, och det kan därför
antagas, att den för skogsbruket utgående krigskonjunkturskatten sammanlagt
rör sig om ett belopp av endast någonting omkring 1 milj. kr.
Det får visserligen förutsättas, att den redan inträdda prisstegringen kommer
att göra siffran för innevarande år avsevärt högre. Och det är givetvis tänkbart,
att örn en fortsatt prisstegring skulle bliva ofrånkomlig, skattebeloppet
framdeles kan bliva i och för sig avsevärt, även om man endast räknade med
den prisstegringsvinst, som belöper på den normala årsavkastningen — det
är endast denna, som beröres av den utvidgade skattebefrielse i jämförelse
med kommissionernas förslag, som skulle bliva följden av krigskonjunkturbeskattningens
fullständiga undanröjande för skogsbruk. Men även under
denna förutsättning synes det knappast antagligt, att den statsfinansiella beIvdelsen
av skattebeloppet skulle kunna tillmätas större vikt äp risken för
otillräckliga avverkningar.
Detsamma torde även få anses gälla de penning- och prispolitiska synpunkterna.
Även om de genom krigskonjunkturbeskattningens hävande frigjorda
beloppen skulle användas för konsumtion, torde dessa belopp knappast kunna
få en i jämförelse med andra faktorer utslagsgivande betydelse.
Vad slutligen angår den skattemässiga rättvisesynpunkten måste denna otvivelaktigt
tillmätas en mycket stor betydelse vid den föreliggande frågans
bedömande. Det kan med skäl framhållas, att det här gäller vinster, som
mer än i de flesta andra fall äro att anse såsom av krigskonjunkturen betingade.
Undantagas dessa vinster från krigskonjunkturbeskattning, måste
detta därför säkerligen framstå såsom oegentligt såväl för övriga av skatten
drabbade grupper av medborgare som för de stora sarfihällsgrupper. vilka
under krigsförhållandenas tryck se sin realinkomst successivt sjunka. Å
andra sidan bör emellertid beaktas, att man vid krigskonjunkturbeskattningens
utformande redan förut nödgats i betydande utsträckning låta rätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ''287.
63
visesynpunkten stå tillbaka för vad som ur samhällets synpunkt ter sig såsom
nödvändigt eller lämpligt. I detta hänseende må här endast framhållas,
hurusom möjlighet bereus Kungl. Maj:t att helt eller delvis efterge krigskonjunkturskatt
saväl i individuella fall, där bedrivande av viss verksamhet
framstår såsom ur det allmännas synpunkt särskilt betydelsefullt, som beträffande
grupper av företag, där främjande av viss tillverkning framstår
såsom särskilt betydelsefullt med hänsyn till folkförsörjningen eller rikets
försvarsberedskap. Grunden för dessa undantagsregler är uppenbarligen densamma,
som örn skattskyldighet skulle eftergivas beträffande mervinster å
skogsbruk,^ nämligen att samhällsintresset av produktionens främjande anses
vara sa stort, att man med bortseende från en enligt beskattningsnormerna
rättvis avvägning av beskattningen låter på produktionen uppstående
verkliga krigskonjunkturvinster gå fria från beskattning. Även om antalet
skattskyldiga, som erhålla befrielse enligt nämnda redan , gällande undantagsregler,
sannolikt är väsentligt mindre än det antal, som vid ett upphävande
av beskattningen å prisstegringsvinsterna å skogsbruk skulle undgå skatt,
torde det kunna antagas, att de totala eftergivna skattebeloppen bliva större
i de förra fallen än i de senare. Samhällsintresset av att produktionen av
brännved och industriell råvara blir tillräcklig måste emellertid å andra
sidan anses större än intresset av visserligen i och för sig betydelsefulla men
dock till sin räckvidd mera begränsade tillverkningar. Skulle en avsevärd
brist i ved- och gagnvirkestillgången uppstå såsom en följd av att krigskonjunkturbeskattningen
av skogsbruk bibehålies, kunde detta få för folkförsörjningen
och försvarsberedskapen i dess helhet katastrofala verkningar.
Och dessa verkningar skulle i första hand och starkast komma att drabba
just de befolkningslager, i vilkas intresse man ur rättvisesynpunkt ansett det
hfkallat att bibehålla beskattningen. Även kommissionernas förslag innebär
tor övrigt ett ytterligare betydande steg mot eftergivandet av rättvisesynpunkten
till förmån för andra såsom viktigare ansedda samhällsintressen.
Slutligen må i detta sammanhang jämväl framhållas, att rättvisesynpunkten
i viss grad förlorar i betydelse i samma mån som mervinsterna icke innebära
en verklig ökning av realinkomsten utan endast en nominell inkomstökning
på grund av penningvärdets fall.»
Ordföranden i den centrala krigskonjunkturskattenämnden har, med instämmande
av tre ledamöter, med hänsyn till det angelägna samhällsintresse,
sorn föranlett kommissionernas och priskontrollnämndens framställning, ansett
sig kunna tillstyrka det däri framlagda förslaget.
Vice ordföranden i nämnden avstyrker framställningen, enär det däri
framförda förslaget icke innebär någon lämplig eller lycklig lösning av föreliggande
spörsmål, samt anför, bland annat:
»Bortsett från de praktiska svårigheter, som förslagets genomförande skulle
möta, måste jag ställa mig synnerligen tveksam inför de verkningar det föreslagna
systemet kan medföra. Sannolikt skulle följden därav bliva att skogsägarna
bleve benägna att koncentrera sina avverkningar på vissa år, så att
i ett års avverkning komme att ingå så mycket som möjligt utöver tillväxten
för det året. Vid stora avverkningar skulle krigskonjunkturskatten bliva
proportionsvis mindre än vid små avverkningar. Då, bortsett från den inverkan
det skattefria avdraget å 3,000 kronor kunde medföra, stora avverkningar
skulle bliva mera lönande än små och en koncentration av avverkningarna
till färre fastigheter kunde riskeras, skulle möjligen också viss
lörsvåring av transportproblemet, som i detta sammanhang torde vara en
betydelsefull faktor, kunna befaras. Det föreslagna sättet för den årliga
04
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
tillväxtens beräkning synes mig ej heller tillfredsställande. Enligt 1933 års
fastighetstaxering var den årliga tillväxten cirka 34.5 milj. kbm. \id 1938
års taxering lärer den lia varit något högre. Enligt vad från skogssakkunnigt
håll upplysts anses 1937 års skogsavverkning lia varit normal och beräknats
till 53.6 milj. kbm. Det är alltså tydligt, att nian nied utgångspunkt från
fastighetstaxeringens värdefaktorer skulle komma till ett alltför missvisande
resultat för den verkliga tillväxten. Dessa faktorer tjäna ju också endast
syftet att bestämma relationen mellan olika taxeringsenheter. Någon anledning
att medgiva befrielse från skatt för annan avverkning än den som går
utöver den verkliga tillväxten torde under inga förhållanden föreligga. En
höjning med exempelvis 50 procent av den nied ledning av fastighetstaxeringens
värdefaktorer beräknade tillväxten synes således böra äga runi för
att man skall kunna bestämma den ungefärliga verkliga tillväxten.
Skulle det visa sig behövligt med någon lättnad i krigskonjunkturskatten för
skogsavverkningar för att direkt uppmuntra till sådana, synes mig den enklaste
och riktigaste utvägen vara att bestämma de procenttal för prisstegring
utöver omkostnadsökning, som av Kungl. Maj:t fastställas, till lägre belopp
än som skulle följa enbart av grunderna för desamma. Rent principiellt borde
dock kompensation beredas de skattskyldiga endast där verklig överavverkning
ägt ruin, vilket i så fall kunde ske genom visst procentuellt avdrag från
de nyssnämnda procenttalen.
Enligt vad upplysts lärer i ej ringa utsträckning föreligga missförstånd hos
de skattskyldiga om innebörden av krigskonjunkturskatten beträffande skogsbruk,
i det densamma lärer befaras medtaga en mycket större del av vad
som erhålles vid skogsavverkningar än som i verkligheten är fallet.---
Vad som i första hand erfordras är således att de skattskyldiga genom lämplig
upplysning bibringas den riktiga uppfattningen, att de belopp, som utgå
i krigskonjunkturskatt beträffande skogsbruk, äro av jämförelsevis liten storleksordning
i förhållande till de belopp avverkningarna representera. Skulle
de skattskyldiga få klart för sig skattens verkliga innebörd, är jag tämligen
övertygad örn att det icke är krigskonjunkturskatten utan prisfrågan, som
i första hand utgör den hämmande faktorn för den frivilliga avverkningen.
För den föreslagna skattelättnaden förutsättes det bliva nödvändigt att utvidga
prisregleringen att direkt eller indirekt omfatta samtliga skogsprodukter
lika väl som försäljning av skog på rot. Jag måste ifrågasätta om den
utvidgning av prisregleringen som sålunda antytts kommer att leda till ett
för skogsägarna förmånligare resultat än om krigskonjunkturskatten enligt
hittillsvarande grunder bibehölles.
Slutligen må framhållas, att några skäl knappast torde föreligga för begränsning
av beskattningen redan under innevarande taxeringsår för en merinkomst,
som redan åtnjutits. Därjämte bör beaktas de konsekvenser en
sådan begränsning kan få med hänsyn till andra inkomstgrupper.»
En ledamot i centrala krigskonjunkturskattenämnden har rörande de
skäl, som föranlett honom att ansluta sig till nämndens hemställan, gjort
följande uttalande:
»Ernåendet av en tillräckligt omfattande frivillig skogsavverkning är enligt
min uppfattning i första rummet beroende av prisavvägningen å skogsprodukterna.
Stimulans för denna avverkning torde icke i tillräcklig grad
kunna uppnås, utan att skogsägarna erhålla priser, som medgiva en större
behållen vinst än under förkrigsåren, något som torde gälla generellt. Det
synes högst sannolikt, att den nuvarande krigskonjunkturskatten jämte övriga
skatter i allt för hög grad beskära de genom prisstegringarna uppkom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
65
na möjligheterna till nettovinster och därigenom också förtaga det intresse
för avverkning, som priserna eljest borde framkalla. Förhållandena tala
därför enligt min mening närmast för en generell sänkning av krigskonjunkturskatteprocenten.
Det får beaktas, att tillämpandet av en hög skatteprocent
kan göra det nödvändigt att medgiva högre priser än eljest erforderlig*!
på det att den behållna mervinsten skall bliva tillräckligt stor för att
stimulera avverkningen hos de skogsägare, som drabbas av krigskonjunkturskatt.
Nu berörda skäl kunna jämte andra av nämnden anförda åberopas även
för den uppfattningen, att inkomst av skogsbruk bör helt befrias från krigskonjunkturskatt.
En dylik längre gående åtgärd synes dock för närvarande
mera svåröverskådlig till sina konsekvenser och mera ägnad att, icke minst
ur principiella synpunkter, ingiva betänkligheter. Ävenså torde en sådan
åtgärd behöva kompletteras med en mera noggrant avvägd prisreglering å
skogsprodukterna, något som kan ställa stora krav på de prisreglerande myndigheterna
och ävenledes kan få menliga följder för skogsavverkningarna.
Som denna fråga emellertid synes vara förtjänt av en närmare prövning
samt då det kail antagas, att även frågan örn en sänkning av skatteprocenten
blir föremål för bedömande i sådant sammanhang, har jag anslutit mig
till nämndens hemställan.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. instämma i vad centrala
krigskonjunkturskattenämnden anfört och yttra, bland annat:
»Det lärer icke kunna bestridas, att allvarlig fara föreligger för att de
för försörjningen med brännved och industriell råvara nödvändiga avverkningskvantiteterna
icke komma att framställas och ej heller att detta i betydande
utsträckning måste tillskrivas krigskonjunkturbeskattningens hämmande
inverkan på skogsägarnas produktionsintresse. Det torde vidare kunna
tagas för visst, att krigskonjunkturskattens blotta existens och icke dess
höjd i främsta rummet utgör den psykologiska bakgrunden till talrika
skogsägares inställning. Såvitt vi kunna finna innebär under nuvarande
förhållanden det fullständiga upphävandet av skogsinkomstens krigskonjunkturbeskattning
den enda möjliga lösningen av förevarande vitala problem.
Vi understryka emellertid jämväl riktigheten av nämndens uttalande, att
hänsynen till en skälig avvägning av skattebelastningen mellan olika samhällsgrupper
otvivelaktigt måste tillmätas en mycket stor betydelse. Såsom
vi ovan framhållit Ilar det icke varit oss möjligt att i alla avseenden överblicka
konsekvenserna av den av nämnden förordade reformen. I ett avseende
är dock konsekvensen uppenbar och ofrånkomlig. Vare sig krigskonjunkturbeskattningen
av skogsinkomsten skulle upphävas eller krigskonjunkturskatten
å merinkomst av skogsbruk, vilken redan är väsentligt lägre
än motsvarande skattebelastning å rörelseinkomsten, komme att nedsättas,
skulle bibehållandet av den nuvarande hårda beskattningen av merinkomst
av rörelse även till den del, merinkomsten icke grundas å prisstegring ulan
å en, i allmänhet synnerligen önskvärd produktionsökning, framstå såsom
särskilt obillig.»
Skånes handelskammare har i princip intet alt erinra mot det i ifrågavarande
framställning gjorda förslaget. Handelskammaren i Göteborg finner
de i framställningen påyrkade ändringarna synnerligen önskvärda, ehuru
handelskammaren ej kunnat ingå i prövning örn dessa innebära den lämp
Dihang
till riksdagens protokoll 1.942. 1 sand. Nr 287. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
ligaste lösningen. Det ifrågasiittes också, huruvida icke än större lättnader
borde kunna beredas inkomster av skogsbruk.
Även bank- och fondinspektionen instämmer helt i vad centrala krigskonjunkturskattenämnden
anfört, och kommerskollegium hemställer, att vad
nämnden anfört måtte vinna beaktande.
Ii i k s röken s k ags ver ket anser de särskilda skäl, som förebragts i framställningen,
motivera ett införande i princip av befrielse från krigskonjunkturskatt
för avverkning av skog utöver vad som motsvarar den beräknade årsavkastningen.
Lantbruksförbundet yttrar:
»Det torde kunna förutsättas, att kommissionerna och priskontrollnämnden
icke utan tvingande skäl föreslagit en lindring beträffande krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk. Lantbruksförbundet, som redan vid denna
beskattnings införande föregående ar ställde sig tveksamt till då föreslagna
beskattningsform, hyser också den uppfattningen, att en ändring är
erforderlig. Olika meningar kunna givetvis råda beträffande den lämpligaste
vägen. Vid frågans bedömande torde emellertid i första hand få beaktas,
att en avverkning i den omfattning, som nu erfordras, svårligen torde
kunna åstadkommas med mindre skogsägarna kunna ernå en större vinst
än under förkrigsåren av sina skogsförsäljningar. Även under normala förhållanden
förekomma stora växlingar i virkespriserna och rotnettot. Det
finnes inga avgörande skäl för att just prisläget (rotvärdena) under åren
närmast före kriget skulle vara lämpligt avvägda för den avverkning som
nu erfordras. Med all sannolikhet skulle i stället en sådan omfattande avverkning
även under fredsförhållanden lia nödvändiggjort en höjning av
rotvärdena. Härtill kommer nu, att särskilt inflationsfaran men även andra
omständigheter medföra en obenägenhet att företaga större avverkningar,
utan att ökad vinst kan erhållas. Det synes högst sannolikt, att den nuvarande
krigskonjunkturskatten jämte övriga skatter enligt skogsägarnas uppfattning
i allt för hög grad beskära de genom prisstegringen uppkomna
möjligheterna till nettovinster och därigenom också förtaga det intresse för
avverkning, som priserna eljest borde framkalla. Skatten motverkar sålunda
de syften, som borde uppnås genom de höjda priserna. Som följd härav
kommer skatten också, särskilt när hög skatteprocent tillämpas, att göra det
nödvändigt att medgiva högre priser än eljest varit erforderligt, på det att
den behållna mervinsten skall kunna stimulera avverkningen i nödig grad.
Denna olägenhet torde icke kunna avlägsnas genom den av kommissionen
föreslagna åtgärden att befria avverkning utöver normalt uttag från sådan
skatt. En åtgärd av sistnämnda slag synes därjämte verka orättvis och oberättigat
gynna de skogsägare, som sparat sina skogstillgångar. Ehuru förbundet
erkänner den principiella riktigheten av att även skogsinkomster äro
underkastade krigskonjunkturskatt, finner förbundet dock på anförda grunder
övervägande skäl tala för att skogsinkomsterna undantagas från nämnda
beskattning. Det inses att betänkligheter häremot kunna råda, enär prisregleringen
under det gångna året ej varit fullt genomförd och i övrigt utgått
från förutsättningen att krigskonjunkturskatt skulle förefinnas. Erfarenheterna
från fjolårets beskattning giva emellertid vid handen, att de beskattningsbara
beloppen uppgått till förhållandevis små summor. Då senare
inträdd prisstegring icke torde hava väsentligt överskridit kostnadsstegringen,
torde en beskattning av fjolårets skogsinkomster icke heller komma att
giva så avsevärda belopp. Emellertid verkar skattens förefintlighet av delvis
psykologiska grunder hämmande på avverkningarna.»
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
67
Lantbruksstyrelsen finner det av kommissionerna och priskontrollnämnden
framlagda förslaget värt det största beaktande även ur den synpunkten,
att det icke kan anses vara riktigt att med krigskonjunkturskatt belasta
inkomst av sådana skogsavverkningar, som äro att betrakta som realisation
av skogskapitalet, samt fortsätter:
"I)et torde emellertid icke kunna förnekas, att det kommer att möta stora
svårigheter att i det särskilda fallet avgöra, vad som är att betrakta som
normal årsavkastning av skogen eller kapitaluttag. Hur skulle exempelvis förfaras
uti förevarande avseende för det fall att en skogsägare måhända under
flera år sparat skogen och nu under beskattningsåret verkställer en
efteravverkning? Skall detta betraktas såsom en normal avkastning eller
kapitalrealisation, i den mån avverkningen överstiger ett års beräknad avkastning?
Lantbruksstyrelsen finner det uppenbart, att ett dylikt fall icke
uti förevarande avseende kan likställas med ett annat fall, då en skogsägare
företager en förskottsavverkning, där tydligen ett uttag av skogskapitalet
äger rum. Skulle det visa sig att alltför stora svårigheter möta att i det
.särskilda beskattningsfallet avgöra vad som är normal årsavkastning eller
kapitaluttag, så må framhållas, att det syfte, som avsetts med förslaget,
nämligen att stimulera skogsavverkningarna, i viss mån även torde kunna
vinnas genom att nedsätta skatteprocenten för merinkomst av skogsbruk
till exempelvis 30 procent i stället för nu gällande och föreslagna 50 procent.
»
Kammarrätten yttrar, bland annat:
»Är det alltså obestridligt, att senast fastställda regler för krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk äro av beskaffenhet att avsevärt hämma avverkningen
på frivillighetens väg av tillräckliga virkeskvantiteter, står häremot
det förhållandet, att inkomstökningen inom skogsbruket, generellt taget,
väl får sägas vara av typisk krigskonjunkturvinsts karaktär, därvid
dock som ett modifierande moment kan anföras, att det här är fråga örn
en inkomstökning, som är den skattskyldige av staten mer eller mindre påtvingad.
Den principiella inställningen till frågan örn en modifikation av
de nuvarande reglerna för krigskon junk turbeskattning av skogsbruk torde
därför bliva beroende av uppfattningen, huruvida dessa regler utgöra ett
så stort hinder för virkesproduktionen, att landets virkesförsörjning därigenom
äventyras. I det avseendet torde det---ej ankomma på kammar
rätten
att taga bestämd ståndpunkt. Kammarrätten kan beträffande detta
.spörsmål endast säga, att, därest virkesförsörjningen på anfört sätt äventyras,
den omständigheten att det här kan vara fråga om verkliga krigskonjunkturvinster
ej torde få stå hindrande i vägen för praktiska åtgärder
i den i framställningen åsyftade riktningen.
Det sätt, varpå den ifrågasatta lindringen av krigskonjunkturbeskattningen
tänkts genomförd, har av kommissionerna och nämnden formulerats
så, att beskattningen skulle ordnas på sådant sätt, att den icke drabbade
avverkning, som vore att betrakta som kapitaluttag. Vad som här menas
med kapitaluttag framgår av motiven, som till sådana uttag hänföra en
å skogen avverkad virkeskvantitet, vilken överstiger den kvantitet, som
motsvarar den årliga avkastningsförmåga, skogen i det skick den befinner
sig äger. Denna skogens årliga avkastningsförmåga utrönes med tillhjälp
av de vid fastighetstaxeringen funna siffrorna för areal, bonitet samt relativ
skogstillgång, därvid boniteten, t. ex. 3. korrigeras genom multiplikation
med siffran för den relativa skogstillgångcn, t. ex. 0.8. varefter pro
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
duklen härav multipliceras nied arealen. Här frågar man sig emellertid,
vilken eller vilka fastigheter det rör sig om. Skall vid berörda räkneoperation
varje kameral enhet tågås för sig eller skall varje taxeringsenhet, varav
eventuellt flera kamerala enheter utgöra delar, behandlas för sig eller
skall hänsyn tagas till den skattskyldiges samtliga skogsfastigheter? Det
sista torde vara det riktiga, ty det gäller att utröna, i vad män den skattskyldiges
skogskapital i sin helhet minskats eller ej, och då måste också
självfallet en jämförelse göras mellan den totala avverkningen å samtliga
en skattskyldig tillhöriga fastigheter och dessas sammanlagda årliga avkastningsförmåga.
Vad så angår själva metoden, enligt vilken objektet för
den föreslagna beskattningen inskränkes till ett virkesuttag, motsvarande
skogens på visst sätt beräknade tillväxt under ett år, följer densamma,
såsom också i den gjorda framställningen utsäges, mycket gröva linjer. Att
på angivet sätt uppdraga gränsen mellan vad som är skogskapital och vad
som utgör avkastning är nämligen ett rätt godtyckligt tillvägagångssätt.
Har t. ex. skogen nyligen genomgått avverkning och skogstillgången sjunkit
avsevärt, kan även uttaget av ett ars tillväxt vara att anse såsom ett
kapitaluttag, liksom det å andra sidan beträffande en skog med en relativ
skogstillgång av t. ex. 1.5 väl kan sättas ifråga, huruvida skogskapitalet
minskats med den del av skogsuttaget. som överstiger den årliga tillväxten.
Att i senare fallet lindra krigskonjunkturbeskattningen kan ju också synas
ganska obefogat, därest skogen befinner sig i det skick, att ett större uttag
därur just vid den ifrågavarande tidpunkten normalt bort ske. o
Jämväl mot det sätt. varpå enligt förslaget kvantiteten av skogens årliga
tillväxt skall utrönas, kunna vägande anmärkningar riktas. Sålunda kan
i många fall, särskilt då skogen ej varit föremål för någon mer systematisk
undersökning, siffran för den relativa skogstillgången vara ganska
osäker, men därtill kommer, att denna siffra ej är ett uttryck för allenast
virkeskvantiteten i skogen utan jämväl för denna virkeskvantitets värde, i
främsta rummet med hänsyn till skogens aldersklassfördelning. Vidare äi
siffran för relativa skogstillgången fastställd med hänsyn till skogstillgången
den 1 januari 1938, och den kan ju rätt avsevärt hava föiändrats sedan
dess. Slutligen synes den kvittning, som enligt anvisningarna till 6 § krigskonjunkturskatteförordningen
kan ifrågakomma, kunna medföra vissa komplikationer
liksom även spärregeln örn merinkomstens begränsning till
nettointäkten av skogsbruk. .... .
Såsom av det anförda framgår tala starka skattetekniska skal mot en
lösning av förevarande spörsmål efter de av kommissionerna och nämnden
föreslagna linjerna. Skulle trots detta förslaget kunna rekommenderas,
skulle det bero därpå, att det ändamål, för vilket förslaget framlagts, nämligen
stimulerandet av den frivilliga avverkningen, genom förslagets rea 1-serande främjas i högre grad än som kunde tänkas bliva fallet med någon
annan metod. Det är uppenbart, att, därest förslaget genomföres, skogsägaren
får ett mycket starkt intresse av att uttaga sa mycket virke ur sko.,e ,
afl han beräknas komma in på den från krigskonjunkturbeskattmng fria
avverkningszonen, och att även giva avverkningen inom denna zon en sa
stor omfattning, som med hänsyn till skogsbrukets fortsatta drift kan an»Cl
och lämplig. I anslutning härli!! Iean emelly
icke underlåta framhålla, att möjligheten av en fran krigskonjunkturbeskattning
på detta sätt frigjord avverkning synes kunna uppväcka ett mindre
tilltalande spekulativt intresse för skogsegendomar. Visserligen hai i den
gjorda framställningen ställts i utsikt meddelandet av bestämmelser innefattande
ytterligare garantier mot oskäliga vinster genom pnsstegrmg a
skogsprodukter, men faran för ett ur skogsvårdssynpunkt olämpligt utnvtt
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 287.
69
jamie av befintlig skogstillgång skulle dock vid genomförandet av berörda
förslag icke vara avlägsnad. Undersöker man så möjligheten av att med
någon annan metod för skattelindring nå ett avverkningsstimulerande resultat
av erforderlig omfattning, synes såsom det enda alternativet i den
vägen kunna uppställas en nedsättning av krigskonjunkturskattens grundbelopp,
som nu utgör 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
Troligt är, att man genom en dylik skattenedsättning skall vara i stånd att
väcka intresset för en så stor ökning av skogsavverkningen i riket, som det
under förhandenvarande omständigheter kan anses önskvärt att söka åstadkomma.
Det gäller därvid blott att på ett lämpligt sätt avväga skattenedsättningen.
En jämförelse mellan sålunda föreliggande alternativ för en skattelindring
giver vid handen, att en sänkning av skattens grundbelopp giver den
på en gång enklaste och naturligaste lösningen. I fråga åter om det av kommissionerna
och nämnden framlagda förslaget synes det kammarrätten svårt
att utan en närmare utredning i saken yttra sig om de konsekvenser i lagtekniskt
avseende, som detta förslag kan medföra, i sammanhang varmed
hänvisas till vad ovan anförts beträffande kvittningsförfarandet och nettointäkten
såsom spärranordning vid merinkomstens beräkning. Under nu angivna
förhållanden vill kammarrätten för sin del i första hand förorda, att
man söker vinna det av kommissionerna och nämnden eftertraktade målet
genom en nedsättning av krigskonjunkturskattens grundbelopp. Svårigheten
är blott att finna det lämpligt avvägda procenttalet för grundbeloppets bestämmande.
Det synes kammarrätten som om man, för att nå det avsedda
målet, därvid bör räkna med ett avsevärt nedsatt procenttal. Att genom en
generell skattelindring all inkomst av skogsbruk i avseende å krigskonjunkturbeskattningen
skulle komma i ett betydligt fördelaktigare läge än övriga
krigskonjunkturskatt underkastade inkomster synes kammarrätten ej behöva
verka prejudicerande, då lindringen i beskattningen är föranledd av en
så viktig angelägenhet som att landets behov av tillräcklig virkestillgång
under nu rådande svåra förhållanden vederbörligen tillgodoses.»
Skatteskalorna och bevisskyldigheten.
I samband med spörsmålet örn skattens inverkan på näringslivet lia i flera
yttranden även berörts frågorna örn skatteskalorna och bevisskyldigheten.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:
»Vid avvägning av skatteskalorna bör beaktas, att krigskonjunkturbeskattningen,
sådan den är utformad i de båda föregående förordningarna och
jämväl i det föreliggande förslaget, åtminstone såvitt merinkomst av rörelse
angår, på grund av bevissvårigheterna för de skattskyldiga i tillämpningen
kommit att i betydande utsträckning verka snarare såsom en merinkomstskatt
än som en skatt å krigsvinster. Detta allmänt kända förhållande har
för övrigt i viss mån bekräftats i lagtexten, sådan denna lyder i det föreslagna
nya stycket av 3 §.
En krigskonjunkturskatt av 50 procent å merinkomsten medför på grund
av de övriga skatter, som belasta merinkomsten, att inemot 75 procent därav,
ofta mer, tages i anspråk för skattebetalning. Trots de ansträngningar,
som gjorts i syfte att utforma lagstiftningen så att allenast verkliga krigsvinster
skola drabbas av beskattningen, föreligger särskilt beträffande rörelse
ett så betydande antal felkällor, att redan den vid en skatteprocent av
50 uppkommande riskmarginalen åtminstone för det stora flertalet skattskyldiga
måste betecknas såsom otillräcklig. En reducering av denna pro
-
70
Kungl. Majlis proposition nr 2S7.
centsats till högst 40. vilken skattesats skulle innebära, att omkring 65 procent
av mer inkomsten eller således omkring Vs-delar därav bleve konsumerad
av skatter, framstår därför såsom i hög grad befogad. Redan vid en
krigskonjunkturskatt efter 30 procent åtgår omkring 60 procent av merinkomsten
till skattebetalning.
För merinkomst av rörelse är emellertid skatteskalan även enligt det föreliggande
förslaget progressiv med en högsta skattesats för krigskonjunkturskatten
av 70 procent. En krigskonjunkturskatt av 70 procent innebär, att
omkring 90 procent av merinkomsten konsumeras av skatter.
Den högre skatteskalan för merinkomst av rörelse framstår såsom desto
mer omotiverad sorn beträffande denna merinkomst, förutom prisstegringsvinst,
jämväl vinst genom produktionsökning underkastas krigskonjunkturbeskattning
under det att i andra fall merinkomst beskattas till den del merinkomsten
grundas å prisstegring. Detta medför icke blott en materiellt sett
härdare beskattning av rörelseinkomsten utan även att en skattskyldig, som
redovisar merinkomst av denna förvärvskälla, i processuellt avseende kommer
i ett ogynnsammare läge än andra skattskyldiga. En skattskyldig, som icke
med bärande sannolikhetsskäl kan bevisa, att i rörelsen uppkommen produktionsökning
helt eller delvis grundats å normal utveckling av rörelsen
eller andra av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur oberoende
förhållanden, blir även enligt det föreliggande förslaget taxerad för
hela merinkomsten. Det föreslagna kompensationsavdraget innebär icke såsom
förslagsställarna synas anse. att något avdrag för normal utveckling
eller andra av kriget oberoende förhållanden, vilka den skattskyldige icke
förmått styrka, blir honom medgivet vid taxeringen. Den genom produktionsökningsvinstens
beskattning vid rörelseidkares taxering uppkomna felkällan,
som saknar motsvarighet vid andra näringsidkares taxering, blir automatiskt
av allt större betydelse ju längre kriget varar.
Den till stöd för den hårdare progressiva beskattningen av merinkomst av
rörelse framlagda motiveringen svnes oss icke övertygande. I proposition nr 2
till 1940 års urtima riksdag erinrade föredragande departementschefen, att
man med krigskonjunkturbeskattningen avsåge indragning till det allmänna
av en inkomstökning som man sökt men icke helt kunnat förebygga. Departementschefen
anförde vidare, att svårigheten att här i det enskilda fallet
med noggrannhet avgöra, var gränsen ginge för den icke önskvärda inkomstökningen.
emellertid helt naturligt föranledde en viss försiktighet vid till -lämpningen av indragningsprincipen. Hur bred marginalen för den nämnda
osäkerheten rimligen borde göras, kunde vara föremål för delade meningar.
Skulle en enhetlig skattesats fastställas, syntes den under inga förhållanden
kunna sättas lägre än till 50 procent även med beaktande av att hela merinkomsten
bleve föremål för kommunal beskattning. Emellertid syntes med
skäl kunna göras gällande, att ju starkare stegringen av inkomsten vore.
desto bestämdare vågade man draga slutsatsen, att ökningen bade sin grund
i de extraordinära förhållandena, och desto mindre anledning funnes att bevara
en så bred marginal för osäkerheten, som en skattesats av 50 procent
skulle innefatta. En progressivitet i anslutning till merinkomstens relativa
höjd bleve då naturlig. Med denna utgångspunkt syntes all nödig varsamhet
vara iakttagen, därest utöver bottenskiktet med 50 procent lades endast två
högre skikt med 60 respektive 70 procent. För de i proposition nr 173 till
1941 års riksdag nytillkomna förvärvskällorna föreslogs utan närmare motivering
en proportionell skatt av 50 procent. Beträffande merinkomst av rörelse
bibehölls däremot den progressiva högre skatteskalan även vid 1941
års taxering och den bibehålies jämväl i det föreliggande förslaget.
Runvi. Maj:ts proposition nr 287.
71
Vad sålunda anförts såsom motivering för skatteskalans progressivitet kan
i varje fall icke anses tillämpligt beträffande nytillkomna företag och företag
med låg eller ingen jämförelseinkomst, d. v. s. just de skattskyldiga, som
drabbas hårdast av beskattningen. Beträffande dessa företag kommer även
enligt förevarande förslag ofta ett mycket obetydligt ''bottenskikt’ att föreligga
och man synes då icke såsom skid för den progressiva beskattningen
med fog kunna åberopa ''merinkomstens relativa höjd''.
Såsom ytterligare motivering för de höga skatteskalorna anförde första
särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag, att skatteskalornas höjd givetvis
måste betraktas mot bakgrunden av de regler, som medgåve och uppmuntrade
till konsolidering av företagen och som avsåge att hindra beskattning
av andra än verkliga merinkomster, samt tilläde, att utskottet ville betona
vikten av att denna grundsats omsättes i den praktiska tillämpningen.
Såsom vi förut framhållit har emellertid grundsatsen, att endast verkliga
''krigsvinster'' skola beskattas, icke kunnat och kommer framdeles säkerligen
ej heller att kunna i önskvärd omfattning omsättas i den praktiska tilllämpningen.
Att en del företag, som lyckats erhålla sakkunnigt biträde vid
taxeringen, under vissa gynnsamma betingelser kunnat använda sig av de
ovan antydda materiella bestämmelserna, kan icke anses utgöra skäl för bibehållande
av de höga skatteskalorna så länge den stora massan skattskyldiga
icke kan använda sig av dessa bestämmelser. Däremot torde det vara
uppenbart, att skatteskalorna för krigskonjunkturskatten måste betraktas mot
bakgrunden av de höga skattesatser, som för närvarande gälla även för den
del av inkomsten, som icke konsumeras av krigskonjunkturskatt, samt till
den alltmer stigande prisnivån. Under alla förhållanden framstår det såsom
inkonsekvent, att för merinkomst av rörelse, där även produktionsökningsvinsten
beskattas och beträffande vilken förvärvskälla risken för felaktigheter
vid taxeringen torde vara störst, fastställa en högre skatteskala än för andra
förvärvskällor.
Mot den här ovan ifrågasatta nedsättningen av skattesatsen skulle emellertid
med fog kunna invändas, att oförtjänta krigsvinster, som uppkommit
därigenom att den skattskyldig^ bevisligen betingat sig oskäliga priser eller
vidtagit andra liknande åtgärder, icke vid tillämpning av en sådan skattesats
skulle praktiskt taget helt drabbas av indragning till det allmänna och
att syftet med beskattningen således kunde komma att äventyras.
Detta syfte skulle emellertid kunna uppnås genom inrymmande av befogenhet
för beskattningsmyndigheterna att, efter yrkande av landskamreraren,
beträffande viss skattskyldig förordna, att krigskonjunkturskatt skall utgå å
den beskattningsbara merinkomsten eller viss del därav efter högre procentsats
än den som för skattskyldiga i allmänhet kan bliva fastställd. Förutsättning
för stadgandets tillämpning skulle vara, att prövningsnämnden funne
utrett, att merinkomsten helt eller delvis haft sin grund däri, att den
skattskyldige utnyttjat de rådande utomordentliga förhållandena för alt bereda
sig oskälig vinst eller andra oskäliga förmåner så att krigsvinsten framstode
såsom i hög grad oförtjänt. Beslut örn dylik skatteskärpning borde givetvis
ingå såsom ett led i taxeringen och kunna överklagas i den ordning, som för
besvär över taxering är stadgad.
Genom en reform i den av oss här ovan förordade riktningen skulle man
utan att äventyra syftet med beskattningen först och främst tillgodose ett
befogat krav på rättsskydd från de skattskyldigas sida och bringa taxeringsförfarandet
i bättre överensstämmelse med å andra rättsområden tillämpade
principer. Det står icke i god överensstämmelse med dessa principer, att
grunda en praktiskt laget fullständig indragning till det allmänna av viss
inkomst på allenast bristande utredning från den skattskyldiges sida. Genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
den landskamrerare].! tillkommande rätten alt förordna om bokföringsgranskning
och den skattskyldiges plikt att efter anmaning inkomma med de uppgifter,
som för ärendets utredning befinnas behövliga, kan någon större
svårighet icke anses föreligga för beskattningsmyndighetema att åstadkomma
erforderlig utredning i de, sannolikt ganska fåtaliga fall, då skatteskärpning
med fog kan komma i fråga. Olägenheten av att någon ökning i beskattningsmyndigheternas
arbetsbörda därigenom kan befaras utgör enligt vår
mening icke tillräckligt skäl för avvisande av den föreslagna reformen. En
sådan ökning är ofrånkomlig, om rimliga krav å rättsskydd skola tillgodoses,
och lärer endast kunna undvikas genom frånträdande av principen örn indragning
till det allmänna av vissa krigsvinster i deras helhet.
Det kan vidare förväntas, att reformen i avsevärd mån skulle minska beskattningens
produktionshämmande verkningar, särskilt då fråga är om
nystartade företag och utvidgning av äldre företag.
Med stöd av riksdagens i skrivelse den 18 december 1940, nr 103, givna
bemyndigande har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit eftergift av krigskonjunkturskatt
eller fastställt särskild grund för utgörande av sådan skatt.
Såsom försörjningsläget utvecklat sig, kan det förväntas att, åtminstone om
nuvarande skatteskalor bibehållas, antingen dylikt medgivande måste lämnas
allt fler verksamhetsgrenar och företag eller ock särskild lagstiftning, innefattande
lindring av beskattningen för vissa verksamhetsgrenar, måste komma
till stånd. Allt eftersom de i beskattningshänseende särskilt gynnade
grupperna av skattskyldiga öka i antal, framstår det såsom alltmer orättmätig!
att bibehålla en i främsta rummet för odiösa krigsvinster avsedd beskattning
för de grupper av skattskyldiga, som utan oskälig prisstegring
förvärvat sin merinkomst genom ökad omsättning eller tillverkning. Särskilt
är detta fallet, då produktionen varit för folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap
betydelsefull, måhända oundgängligen nödvändig, men eftergift
icke varit behövlig för stimulerande av denna produktion.»
De delegerade bifoga en av förste aktuarien i statistiska centralbyrån Erik
Ahlberg på de delegerades begäran verkställd utredning rörande den minskning
av skatteintäkterna, som skulle lia uppstått, örn en proportionell krigskonjunkturskatt
av 40 resp. 50 procent uttagits å det till grund för 1941 års
taxering till sådan skatt av prövningsnämnderna bestämda skatteunderlaget.
I anslutning härtill yttra de delegerade vidare:
»Minskningen av skatteintäkterna har beräknats i förra fallet till 15.83
milj. kronor, därav emellertid provisoriskt påförda 8 milj. kronor, och i senare
fallet till 7.43 milj. kronor, därav provisoriskt påförda 4 milj. kronor.
Med hänsyn till att de provisoriskt påförda skattebeloppen torde kunna
antagas endast i mycket begränsad omfattning komma att av statsverket få
behållas, lärer den under angivna förutsättningar beräknade definitiva minskningen
av skatteintäkterna icke behöva uppskattas nämnvärt högre än i förra
fallet till omkring 8 milj. kronor och i senare fallet till omkring 3.5 milj.
kronor.
Det må betonas, att tvivel icke bör råda därom, att intetdera av sistnämnda
tvenne belopp på något sätt giver uttryck för verkningarna i statsfinansiellt
avseende av den av oss förordade skatteändringen. Beloppen beteckna endast
den ungefärliga övre gränsen för den minskning av skatteintäkterna, som
åstadkommes för den händelse reformen icke skulle hava något som helst
produktionsstimulerande inflytande och dessutom den skatteskärpning i enskilda
fall, som enligt vårt förslag skulle förbindas med reformen, icke skulle
vid något tillfälle komma till användning. Vi äro emellertid övertygade om,
Kungl. Alaj.ts proposition nr 287.
73
att skatteskalans sänkning skulle giva anledning tili en så pass kraftig produktionsökning
inom industrien, att intäkterna av skatten skulle komma att
såsom följd av åtgärden bliva ökade i stället för minskade. Såsom redan
framhållits kan det ej förväntas, att en med uppenbara risker förbunden nyproduktion
skall komma till stånd, när utsikterna att få behålla någon del
av den mot riskerna svarande förtjänsten äro nära nog obefintliga, medan
situationen härutinnan bör bliva helt ändrad i mån som dessa utsikter ökas.
Att så måste vara förhållandet, är självklart. De upplysningar, som föreligga,
bestyrka dessutom, att läget för närvarande är sådant som antytts. Ett bibehållande
av krigskonjunkturskatten vid nuvarande höjd oell särskilt dess
beträffande merinkomst av rörelse stadgade progressivitet lärer således icke
bliva till något som helst gagn för statens fiskaliska intresse. Men därigenom
förhindras en sådan utveckling av näringslivets nyskapande krafter, som i
närvarande tid är mer än någonsin av betydelse för den allmänna välfärden.
Det kan med allt fog göras gällande, att vårt land helt enkelt icke har råd
att behålla krigskonjunkturbeskattningen vid sin nuvarande höjd.»
Kommerskollegium framhåller, att den av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. framförda tanken att de skattskyldiga vid skatteskalans bestämmande
skulle indelas i två grupper synes kunna få ganska betänkliga
konsekvenser samt fortsätter:
»Till grund för beskattningen skulle sålunda i viss mån läggas en moralisk
värdering av de former och de sätt, varpå en viss inkomst förtjänats. Det
lärer icke kunna undvikas, att de många beskattningsmyndigheter som härvidlag
ha att verkställa denna bedömning, komma att förfara på högst olika
sätt och att således den enhetlighet i skattebelastning, som dock är önskvärd,
i hög grad skulle äventyras. Det förefaller icke heller sympatiskt att beskattningsmyndigheterna
skulle sättas i tillfälle att så alt säga pricka vissa skattskyldiga
genom att brännmärka dem såsom ’krigsprofitörer’. Att utnyttja
krigskonjunkturbeskattningen till en straffskalt på vissa samhällsmedlemmar,
vilkas inkomster av beskattningsmyndigheterna anses vara vunna genom
ett oskäligt utnyttjande av krigskonjunkturerna, kan icke förefalla tilltalande.
Konsekvensen av en sådan beskattningslinje skulle vara att inkomster,
som ansåges mer eller mindre ohederligt förtjänade, ävenledes skulle
underkastas en särskild straffbeskattning. Det har dock hittills knappast
ansetts riktigt, att beskattningen skulle baseras på en social och moralisk
värdering av olika medborgares metoder och sätt att förtjäna sina inkomster.
Det kan icke undvikas, att en dylik värdering, särskilt om den lägges i händerna
på administrativa organ, kan komma att få ett drag av godtycklighet
över sig.»
Bank- och /ondinspektionen anser däremot, att de delegerades erinringar
böra allvarligt beaktas.
I fråga om skatteskalorna må här ytterligare nämnas följande.
Av de länsstyrelser, som yttrat sig, ha endast två berört denna fråga. Sålunda
anser länsstyrelsen i Älvsborgs län det önskvärt att de från skilda
håll inom näringslivet alltmer framhävda kraven på en sänkning av det beträffande
rörelse gällande grundbeloppet, där detta överstiger 50 procent av
don beskattningsbara merinkomsten, vinna beaktande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:
»Såsom påbyggnad till de övriga skatterna har krigskonjunkturskatten enligt
de tidigare bestämmelserna med anledning av den höga utdebiteringen
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
av kommunala utskylder i vissa kommuner inom Norrbottens län visat sig
kunna åstadkomma att summan av sistnämnda utskylder samt statlig inkomst-
oell förmögenhetsskatt, värnskatt och krigskonjunkturskatt, d. v. s.
den totala skattebördan å det översta skiktet av inkomsten utgjort 100 procent
och däröver av denna del av inkomsten. Även efter de nu föreslagna ändringarna
i förhållande till 1941 års krigskonjunkturskatteförordning, vilka
ändringar dock skett till de skattskyldigas fördel, torde mycket väl den oberäknade
situationen kunna uppstå, att skattskyldiga inom vissa av länets kommuner
åläggas betala utskylder, som i vad de belöpa å doppen’ av inkomsten
uppgå till eller till och med överstiga nämnda inkomstdel.»
För att i stora drag åskådliggöra nämnda förhållande bifogar länsstyrelsen
tvenne bilagor, den första utvisande summa effektiv kommunal utdebitering
(kommunalskatt, landstingsskatt och eventuell vägskatt, minskade med bidrag
till skatteutjämning) å 1940 års taxeringar i länets kommuner, samt
den andra utvisande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och
krigskonjunkturskatt — uträknade efter 1940 och 1941 års skattesatser —
för olika inkomstskikt hos en rörelseidkare (fysisk person). 1 anslutning
härtill anför länsstyrelsen vidare:
»Vid sammanställning av bilagorna framgår det att av skattskyldiga i
kommuner nied en effektiv kommunal utdebitering av inemot 20 kronor per
skattekrona och mer kan komma att uttagas total skatt å översta inkomstskiktet
med 100 procent och därutöver av nämnda del av inkomsten. Bilaga
1 visar att sex av länets kommuner hade en effektiv utdebitering å 1940 års
taxeringar å över 20 kronor per skattekrona, men även skattskyldiga i en
del andra kommuner med högt skattetryck torde kunna drabbas av nämnda
orimligt höga beskattning av översta inkomstskiktet. Att denna fråga för
Norrbottens läns vidkommande icke blott har teoretiskt intresse torde få
anses framgå därav att år 1941 taxerades till krigskonjunkturskatt 49 skattskyldiga
i kommuner i länet med en effektiv kommunal utdebitering å 1940
års taxering av mer än 20 kronor per skattekrona.
Det torde få anses ligga i öppen dag att man icke beräknat att reglerna
för krigskonjunkturskattetaxeringen skulle kunna medföra nämnda orimliga
belastning av skatter. Men även vid en mindre effektiv kommunal
utdebitering än 20 kronor kan den totala skattebördan av krigsvinsten te sig
oskäligt hög. Det måste ock för skattskyldiga i kommuner med höga kommunala
utskylder framstå som synnerligen orättvist att de av en viss del av
sin krigsvinst efter beskattningen lia kvar kanske allenast ett mycket ringa
belopp i jämförelse med vad skattskyldiga med exakt lika inkomstförhållanden
i kommuner med lägre utdebitering därav få i behåll. Följden av en
alltför stor skattebelastning samt av ojämnhet i beskattning olika skattskyldiga
emellan kan ej gärna bli annan än den att de därav drabbade till men
för det allmänna inskränka sin verksamhet eller med åsidosättande av deklarationsmoral
själva söka reglera skattetrycket.
Länsstyrelsen får på grund av vad länsstyrelsen sålunda anfört framhålla
angelägenheten av att genom författningsföreskrifter bättre förhållanden
skapas uti ifrågavarande avseende. Länsstyrelsen är visserligen ej beredd
att inom ramen av tidigare tillämpade och nu föreslagna skatteskalor lämna
utförligt förslag å sättet härför men tänkbart synes vara att saken kan ordnas
genom bestämmelse örn att vid krigskonjunkturskattens beräkning viss
hänsyn tages till den kommunala utdebiteringen. Med anledning av den sena
tidpunkten för nämnda debiterings fastställande kan man emellertid därvid
icke utgå från å det löpande årets taxering utgående utskylder utan det bleve
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
75
nödvändigt att räkna med närmast föregående års utdebitering. Någon exakt
beräkning av skatter på grundval av de kommunala utskylderna bleve visserligen
under sådana förhållanden ej möjlig, men fluktuationerna i den effektiva
kommunala utdebiteringen inom en kommun från det ena året till det
andra torde å andra sidan regelmässigt ej vara större än att ett sådant av
omständigheterna framtvingat förfaringssätt bör kunna försvaras.»
Sänkning av skatteskalorna förordas genomgående i de av näringsorganisationerna
avgivna yttrandena. Kooperativa förbundet har dock ej berört
frågan. Skånes handelskammare förordar med en utförlig motivering, att
skattesatserna för samtliga skikt i den hittills gällande skatteskalan sänkas
med 10 procent. Enligt handelskammaren i Göteborg synes en maximering
av den skattskyldiges totala direkta skatteutgifter till skälig procentsats böra
allvarligt övervägas, och bör sänkning av skattesatsen för krigskonjunkturskatten
ske till måttligare procenttal. Sveriges industriförbund hemställer,
att skattesatsen för samtliga förvärvskällor måtte bestämmas till högst 40
procent. Sveriges grossist förbund föreslår, att den högsta procentsatsen nedsättes
från 70 till 50 procent och att övriga skattesatser justeras nedåti proportion
härtill.
Även Sveriges redareförening anser, att en övre gräns för det samlade
skattebeloppet bör införas, och yttrar:
»Med de höga skatteskalor, som för närvarande äro gällande, kommer man
eljest till resultat, som äro uppenbarligen orimliga. I detta sammanhang må
framhållas, att de enligt gällande bestämmelser utgående höga skatterna så
gott som helt och hållet verkat prohibitivt på den legala handeln med fartyg.»
Kommerskollegium förordar, att frågan örn maximering i förevarande sammanhang
upptages till prövning.
Även bank- och fondinspektionen och Sveriges lantbruks förbund uttala
sig för sänkning av skatteskalorna. Enligt lantbruksstyrelsen synes det nödvändigt,
att skattesatsen för merinkomster av jordbruk i varje fall ej fastställes
högre än till 40 procent.
Kammarrätten säger sig icke vilja ingå på frågan, örn en reform av skattesatserna
i lindrande syfte skulle vara befogad, utan inskränker sig till att
framhålla den produktionshindrande verkan krigskonjunkturskatten utan tvivel
utövar.
Kompensationsavdrag.
Ifråga örn kompensationsavdraget har från näringsorganisationernas sida
ansetts, att den föreslagna kompensationen vore för liten, under det att Överståthållarämbetet
intagit en motsatt ståndpunkt. Fullmäktige i riksbanken
så ock statens priskontrollnämnd lia överhuvudtaget ställt sig kritiska till
förslaget örn kompensationsavdrag i den föreslagna formen. Dessutom har
i flertalet yttranden anmärkts mot förslagets i 3 § angivna regel, att avdraget
skall anses innefatta kompensation jämväl för viss utveckling av den skattskyldiges
verksamhet. I samband med kompensationsavdraget har i vissa
yttranden även upptagits frågan örn avdrag för skatter vid inkomsluppskattningen.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.
Ur yttrandena i nu ifrågavarande del må här återgivas följande.
Överståthållarämbetet anser, att kompensationsavdrag bör bestämmas allenast
såsom höjning av jämförelseinkomsten med tio procent och avstyrker
alltså den alternativa metoden med avdragets bestämmande till minst femton
procent av den merinkomst som återstår efter tillämpning av bestämmelserna
i 4 § 4 mom. Den föreslagna begränsningen för aktiebolag med jämförelseinkomst
överstigande 50,000 kronor har icke givit anledning till erinran.
Ämbetet anför vidare, bland annat:
»Det är givet att det av socialstyrelsen fastställda index bjuder en fast
grund för kompensationsavdragets beräkning. Antagligen är den också den
enda grund som härvidlag står tili buds. Emellertid förefaller det knappast
rationellt att, vid tillämpning av en index som bygger på fördyringen av de
enskilda samhällsmedlemmarnas levnadskostnader, utgå från en tidpunkt
som tager sikte på de juridiska personernas, i första hand aktiebolagens
förhållanden. Såsom i motiveringen framhållits, bliva de enskilda personernas
inkomster under beskattningsåret undan för undan konsumerade.
Otvivelaktigt är det riktigast att för dem räkna efter medeltalet av index
under samma år, för år 1941 sålunda 10.7 procent, eller avjämnat 10 procent.
Att för de juridiska personerna tillämpa en annan och högre procent
vore principiellt måhända riktigt men synes knappast nödvändigt.
För ett avdrag, som begränsas till 10 procent, talar även följande skäl. I
det remitterade förslaget har förutsatts, att ett avdrag efter 15 procent skulle
bjuda viss kompensation även för möjlig utveckling av den verksamhet varom
fråga är. Bakom detta antagande lär icke kunna ligga annat än en uppfattning,
att procenten såsom kompensation allenast för den allmänna prisstegringen
under år 1941 blivit något för högt tilltagen. Överståthållarämbetet
anser för sin del, att frågan om hänsyntagande till naturlig utveckling
helt bör hållas i sär från frågan om kompensation för prisstegringen.»
I anslutning till det sist sagda hänvisar Överståthållarämbetet till ett av
biträdande taxeringsintendenten Sven Holdo avgivet yttrande, däri bland
annat framhålles, att det knappast syntes ändamålsenligt att hänsyntagandet
till naturlig utveckling på sätt förutsattes i förslaget skulle ske vid två olika
moment i taxeringsförfarandet, nämligen dels enligt 3 §, dels enligt 4 §
4 mom. Fara förelåge då, att den naturliga utveckling, som ansetts vara
»möjlig», komme att föranleda ytterligare nedsättning på grund av att densamma
jämlikt förebragt bevisning även befunnes vara »sannolik». I 3 §
sista stycket borde därför endast intagas bestämmelser rörande kompensation
för höjningen av den allmänna prisnivån.
I detta sammanhang hänvisas jämväl till den redogörelse som lämnas
vid 4 §.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån yttrar:
»Det torde ligga utom allt tvivel, att penningvärdet undergått viss försämring
och att till följd härav framkomna mervinster i viss mån måste anses
fiktiva. Naturligtvis ställer det sig svårt att finna en formel, som giver ett
fullt riktigt uttryck för huru mycket av mervinsten, som hänför sig till försämrat
penningvärde, bl. a. till följd av att denna försämring inträffat gradvis,
men torde under förhandenvarande omständigheter någon bättre metod
för kompensationsavdragets beräkning än den föreslagna knappast stå att
finna.
Kunni■ Maj:ts proposition nr 287. < ”
Emellertid skulle kunna ifrågasättas huruvida det kan anses lyckligt och
riktigt att sammankoppla avdrag för penningvärdets fall med avdrag för
naturlig utveckling av rörelsen vars sannolikhet icke kunnat klarläggas.
Något påvisbart sammanhang mellan ett enskilt företags naturliga utveckling
och penningväx-dets fall lär nämligen icke förefinnas. Därtill kommer att i
den mån avdraget skall kompensera jämväl för en icke påvisbar naturlig
utveckling detta måste ske på bekostnad av gottgörelsen för penningvärdets
fall. En följd härav skulle i sin tur bliva, att kompensationen för penningvärdets
fall bleve olika för olika skattskyldiga, då man ju icke kan presumera
att samtliga företag utan undantag skola vara underkastade enahanda utveckling.
Kompensationsavdraget torde därför böra begränsas att avse allenast
penningvärdets fall, medan rätten att tillgodonjuta avdrag för naturlig
utveckling liksom hittills bör göras beroende av påvisad sannolikhet
därav. Vid tidigare års taxeringar har det visat sig, att skattskyldiga i mycket
stor utsträckning begagnat möjligheten att förklara uppkommen mervinst
med företagets naturliga utveckling och det är antagligt, att så kommer att
ske även i år. Länsstyrelsen skulle således vilja hemställa att sista punkten
i 3 § bortfaller.»
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
»Länsstyrelsen, som anser en kompensation för den allmänna prisstegringen
vara ett berättigat krav från de skattskyldigas sida, är emellertid
icke övertygad om att utredningsmännen funnit den läktiga lösningen av detta
spörsmål, liksom länsstyrelsen betvivlar, att inom det föreslagna kompensationsavdraget
finnes något utrymme för avdrag för normal utveckling. Länsstyrelsen
har icke heller funnit motiveringen för förslaget örn avdragsreduktion
för juridisk peiron under vissa förutsättningar vara övertygande.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det befogat att kompensationsavdrag
medgives, men framställer vissa erinringar mot de föreslagna grunderna
och anför sålunda:
»Det s. k. kompensationsavdraget synes enligt uppgifter, lämnade i den
allmänna motiveringen till förslaget, vara beräknat uteslutande med hänsyn
tagen till den del av prisstegringen, som kan anses innefatta en verklig försämring
av penningvärdet. I författningsförslaget, 3 § sista stycket,^ utsäges
emellertid, att avdraget skall anses innefatta kompensation för sådan av
krigskonjunkturen opåverkad utveckling av rörelse, vars sannolikhet ej kan
visas. Under nyss angiven förutsättning rörande grunden för kompensationsavdragets
beräkning synes emellertid detta avdrag kunna bereda ersättning
för naturlig utveckling endast i det fall, då avdraget jämlikt föreskrifterna
i 4 § 6 mom. skall beräknas på återstående merinkomst i stället för på jämförelseinkomst.
Det förefaller som om de ovan angivna bestämmelserna i 3 § och 4 §
borde utgå.
En med bärande sannolikhetsskäl ej påvisad naturlig utveckling skall ju
enligt bestämmelserna i 4 § 4 mom. ej medfölja reduktion av merinkomsten
vare sig nu avdrag för kompensation av prisstegring medgives eller ej. Särskilt
stadgande att sådan utveckling skall anses kompenserad genom ett prisstegringsavdrag
förefaller därför ej motiverat.
De föreslagna författningsbestämmelserna måste giva kompensationsavdraget
en svårförståelig dubbelställning i de skattskyldigas ögon. Föreligger
ingen naturlig utveckling eller kan sådan påvisas, så att hänsyn tages
till densamma Vid bestämmandet av återstående merinkomst, är avdraget
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
ett rent prisstegringsavdrag. I annat fall åter skall avdraget även anses kompensera
viss naturlig utveckling. Detta är särskilt fallet, när avdraget skall
beräknas på återstående merinkomst i stället för på jämförelseinkomsten.
Denna förmånliga beräkningsgrund kan emellertid komma att tillämpas
även i fråga örn rörelse, som ej undergått naturlig utveckling eller vars
naturliga utveckling kompenserats på annat sätt.
I fråga örn de i 4 § 6 mom. intagna bestämmelserna om viss begränsning
av kompensationsavdraget för juridiska personer vill länsstyrelsen framhålla,
att denna bestämmelse ej formulerats på sådant sätt, att den innefattar
den självklara och i allmänna motiven angivna regeln att ett till 12
procent av egna kapitalet begränsat avdrag ej må understiga 15 procent
av 50,000 kronor. Länsstyrelsen vill emellertid här endast tillägga, att det
vill synas, som om de angivna talen, 50,000 kronor och 12 procent, vore
väl snävt tilltagna. För många företag, vilka sedan lång tid tillbaka utan
påverkan av krigskonjunkturen kunnat erhålla stor vinst i förhållande till
egna kapitalet, kommer kompensationen för prisstegringen att bliva obetydlig.
»
Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärker på att frågan om kompensation
för höjning av prisnivån i viss mån sammankopplats med frågan
örn visst avdrag för naturlig utveckling. I övrigt anför länsstyrelsen, bland
annat:
»I 4 § 6 mom. stadgas, att kompensationsavdraget i vissa fall skall räknas
allenast på den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger 12 procent
av eget kapital i rörelsen. Detta stadgande giver ökad betydelse åt beräkningen
av eget kapital i rörelsen. Länsstyrelsen delar icke i p. m. gjort
uttalande, att beräkningen av det egna kapitalet enligt krigskonjunkturskatteförordningen
’ej torde vålla större svårigheter’. Hur skall t. ex. sådan
beräkning göras för familjebolag, då man slår tillhopa bolagets och huvudaktieägarens
inkomster för att bedöma, om merinkomst föreligger. Vidare
ingå i många fall i bokföringen dels tillgångar och skulder, som lia med
rörelsen att göra, dels ock t. ex. fastigheter eller del därav för uthyrning
samt inteckningslån på dessa, ävensom värdepapper och lån på dessa etc.
De i förslaget till krigskonjunkturskatteförordning lämnade anvisningarna
äro för dylika fall ofullständiga, och önskvärt vore, örn de kunde fullständigas
på ett mera uttömmande sätt. Samma brist på klarhet i detta avseende
vidlåder för övrigt även kommunalskattelagen men torde vid inkomstskattetaxeringen
vara av mindre betydelse.
Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses rättvist att
beräkna kompensationsavdraget olika för enskild rörelseidkare och för aktiebolag.
För många aktieägare, som behöva utdelningen för sitt uppehälle,
torde det vara lika viktigt med 15-procentavdraget på hela jämförelseinkomsten
som i fråga örn enskild rörelseidkare, som icke behöver uttaga
hela vinsten för sitt uppehälle eller för konsumtion.»
Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens
län ha icke haft några erinringar mot förslaget i förevarande del.
Mellankommunala pröuningsnämnden framhåller till en början, att jämförelseinkomsterna
blivit mycket ojämna för olika skattskyldiga men att
med hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i lagstiftningen någon mera
genomgripande ändring av grunderna för jämförelseinkomstens fastställande
dock nu ej torde kunna ifrågasättas. Däremot syntes, enligt vad nämn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
79
den vidare yttrar, det föreslagna kompensationsavdraget kunna användas
i utjämnande syfte. Nämnden anslöte sig därför helt till det i promemorian
framförda resonemanget att kompensationsavdraget borde begränsas i fråga
örn skattskyldiga med god jämförelseinkomst och att det framför allt borde
komma skattskyldiga med ofördelaktig jämförelseinkomst till godo. Nämnden
ville till och med gå ett steg längre och ifrågasätta om ej i den blivande
förordningen kunde inrymmas en möjlighet för prövningsnämnd att, där
särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva en förhöjning av kompensationsavdraget,
förslagsvis upp till 30 procent av uppskattad merinkomst.
Som exempel på sådana särskilda omständigheter anför nämnden:
»1) Skattskyldigs taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt understiger
krigskonjunkturskattens grundbelopp, varigenom han ej kan åtnjuta
full reduktion av grundbeloppet jämlikt 11 § 2 mom. Detta innebär
att han faktiskt erlägger skatt efter en högre skalteprocent än den som normalt
utgår. För en sådan skattskyldig kan följden bliva att beskattningen
av viss inkomst överstiger 100 procent. Om exempelvis ett rederi, som åtnjuter
fri avskrivning, gör stora avskrivningar på tonnaget, så skola dessa
godkännas vid den vanliga taxeringen men icke vid krigskonjunkturskattetaxeringen.
Följden kan bliva en stor taxering till krigskonjunkturskatt men
ingen eller jämförelsevis obetydlig taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Nedskrivningen innebär emellertid i verkligheten endast ett
uppskov med sistnämnda beskattning, varför, örn man räknar med nuvarande
skattetryck, företaget senare får betala ordinarie statsskatter med 30
procent och kommunalskatt med omkring 10 procent av ett mot överavskrivningen
svarande belopp. Om företaget tillika på grund av låg jämförelseinkomst
får betala en krigskonjunkturskatt efter närmare 70 procent netto
för en betydande del av inkomsten, blir denna del beskattad med närmare
110 procent.
2) Om jämförelseinkomsten i förhållande till ett företags kapacitet och
till de med verksamheten förenade riskerna är påfallande låg, örn därtill
behov av konsolidering uppenbarligen föreligger och slutligen merinkomsten
fonderats.
3) Möjligen kan även en särskilt hög utdebitering i kommuner, där den
skattskyldige utgör kommunalskatt, räknas till sådana omständigheter, som
kunna motivera förhöjning av kompensationsavdraget.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhålla, att de grunder,
på vilka beräkningen av kompensationsavdragets storlek baserats, knappast
syntes bygga på riktiga förutsättningar, samt fortsätter:
>Den i promemorian åberopade möjligheten att vid mervinsternas disposition
för kapitalinvestering företaga nedskrivning av varulager och inventarier
till förkrigspriser och på så sätt få den allmänna prisstegringen beaktad,
synes oss icke äga den relevans för här ifrågavarande spörsmål, som förslagsställarna
göra gällande, lia vinstmedel under beskattningsåret faktiskt kommit
till användning för sådant ändamål, kan prisstegringen visserligen till
denna del anses kompenserad. Men då lagstiftningen utgår från förutsättningen,
att efterkrigsprisen skola antagas bliva lika med förkrigsprisen, innebär
detta ingen förmån i skattehänseende utan endast ett självklart konstaterande
av att investeringarna betingat en av kriget föranledd merkostnad,
som icke blott får utan enligt sunda bokföringsprinciper måste avräknas på
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
investeringsårets vinst såsom en det årets omkostnad. Men framför allt tiar
ju ett sådant omkostnadsavdrag intet samband med frågan, i vad mån den
därefter återstående mervinsten skall anses helt eller delvis såsom fiktiv på
grund av inträdd prisstegring.
Skulle å andra sidan syftet med förslagsställarnas uttalande vara, att den
skattskyldige haft möjlighet att och bort använda även sin återstående mervinst
för dylika investeringar och att han får anses hava avstått från sin
rätt till kompensation genom att underlåta dessa investeringar, synes oss ej
heller ett sådant resonemang hållbart. Först och främst är det sannolikt,
att i många, för att icke säga de flesta, fallen sådan investeringsmöjlighet de
facto icke förelegat på grund av rådande svårigheter att anskaffa erforderligt
material och nödvändiga maskiner. Men även om detta varit möjligt,
kan det näppeligen ligga i det allmännas intresse att så utforma beskattningsreglerna,
att man trots det allmännas ofrånkomliga anspråk på största möjliga
andel i tillgängliga sparmedel, uppmuntrar till en sådan investeringsverksamhet,
som med hänsyn till folkförsörjningen måhända icke är nödvändig
eller ens önskvärd.
Det centrala spörsmålet i förevarande hänseende är att fastställa, i vad
mån en för beskattningsåret föreliggande, av krigsförhållandena orsakad
nominell mervinst kan anses på grund av inträdd prisstegring vara fiktiv,
m. a. o. att konstatera, huruvida någon av kriget orsakad reell inkomstökning
föreligger. Detta är en helt annan fråga än den på arbetsmarknaden
gällande, huruvida löntagarna skola helt eller delvis erhålla kompensation
för inträdd minskning av realinkomsten. Om krigskonjunkturbeskattningen
vore så uppbyggd, att den vore avsedd att till staten indraga större eller
mindre del av alla de merinkomster, som uppkommit under krigsperioden,
oavsett inkomstens art och oavsett orsaken till inkomstökningen, kunde det
finnas ett visst fog för att reducera kompensationsgraden i likhet nied vad
som sker på arbetsmarknaden. Men då grunden för beskattningen är, att endast
extrabeskatta av krigsförhållandena orsakade verkliga inkomstökningar,
måste därav automatiskt följa, att beskattningsårets inkomst skall räknas i
samma kronor som jämförelseårets och extrabeskattningen drabba endast
den därutöver föreliggande reella vinstökningen, m. a. o. att full kompensation
för penningvärdeförsämringen skall ges. Avviker man från denna princip,
innebär detta att man i viss mån återupprepar det misstag, nian under
föregående världskrig gjorde genom att i stor utsträckning beskatta fiktiva
vinster av olika slag. Men det är ju just detta som man nedlagt så mycken möda
på att genom de gällande bestämmelsernas utformning i andra hänseenden
undvika. Särskilt örn prisstegringen skulle fortsätta, kunde en sådan avvikelse
från principen, att endast reell vinstökning bör krigskonjunkturbeskattas,
även denna gång få ödesdigra verkningar.
Enligt vår mening påkallar sålunda grunden för beskattningssystemet med
nödvändighet, att full kompensation ges för penningvärdets fall, då det gäller
att konstatera, huruvida någon av kriget orsakad verklig vinstökning
föreligger. Man kan hysa delade meningar om, huru stor nenningvärdeförsämringen
är. Men så mycket torde dock vara klart, att den är avsevärt större
än de föreslagna 15 procenten. Detta framstår som så mycket mera uppen-''
bart, som, enligt vad chefen för finansdepartementet själv framhållit, det
med beskattningssystemets principiella utgångspunkter bör kunna ifrågakomma
att taga viss hänsyn till penningvärdeförsämringen ’ej blott vid en verklig
försämring av penningvärdet, utan även där en av varuknapphet förorsakad
allmän prisstegring ägt rum’.
örn man alltså vill bibehålla den enligt vår mening självklara förutsättningen,
att krigskonjunkturbeskattningen icke skall drabba fiktiva vinster
Kungl. Maj.ts proposition nr ''JS7.
81
utan endast konstaterad ökning av den verkliga realinkomsten, måste man
komma till del resultatet, att den föreslagna procentsatsen för kompensationsavdraget
av 15 procent bör avsevärt höjas.
I detta sammanhang anse vi oss höra till förnyad behandling upptaga den
av oss i vårt yttrande den 21 februari 1941 berörda frågan om avdrag vid
inkomstuppskattningen för den stegring av de allmänna skatterna, som sedan
förkrigsinkomståren ägt rum.
Vid inkomstuppskattningen gäller jämväl enligt det nu föreliggande förslaget
såsom huvudregel, att sådana avvikelser skola vidtagas från de i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade bestämmelserna,
som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för
de olika åren. Grunden för delta stadgande är den i förarbetena till såväl
1940 som 1941 års krigskonjunkturskafteförordning klart uttalade principen,
att fiktiva merinkomster icke böra bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning.
I ovanberörda yttrande anförde vi, att då skatterna utgjorde en den
skattskyldiges skuld till det allmänna vid verksamhetsårets slut, det syntes
uppenbart, att här vore fråga örn en fiktiv inkomst, som i enlighet med förenämnda
princip icke skulle drabbas av beskattningen. Härtill komme att,
då skatteutgifterna under jämförelseåren i medeltal utgjort cirka 15—20 procent
av inkomsten, medan motsvarande utgifter åren 1939 och 1940 uppgått
till minst det dubbla procentuella beloppet, inkomsterna för jämförelseåren
och beskattningsåret icke bleve jämförbara, därest icke hänsyn toges till
skatteutgifterna för de olika åren. Då beskattningsmyndigheterna vid tilllämpningen
av 1940 års förordning i regel syntes hava vägrat de skattskyldiga
avdrag vid inkomstuppskattningen för skatter, funno vi nödvändigt, att
en uttrycklig bestämmelse örn rätt till sådant avdrag infördes i den nya förordningen.
Måhända kunde det därvid för undvikande av onödiga tvister
om skattebeloppens storlek och för underlättande av taxeringsarbetet befinnas
ändamålsenligt, alt frågan löstes genom fastställande av ett visst skatteindex.
Ehuru bestämmelsen om den rätt, som funnes stadgad beträffande
1940 års krigskonjunkturskatt och som föresloges jämväl i fråga om 1941
års, att på grund av påförd krigskonjunkturskatt erhålla nedsättning i den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m., icke av utredningsmännen
åberopats såsom skäl för deras uppfattning i här förevarande fråga, erinrade
vi dock för fullständighetens skull, att sagda bestämmelse icke kunde anses
äga samband nied nu behandlade spörsmål.
Vad i den nu remitterade promemorian anförts rörande avdrag för skatter
synes oss icke innefatta bemötande av våra ovanberörda synpunkter ulan
gå vid sidan av det av oss gjorda yrkandet, vilket innebar hänsyntagande
lill skattestegringen vid fastställande av den merinkomst, som skall anses
föranledd av krigsförhållandena. Vi utgingo från att det av oss ifrågasatta
skatteindex skulle konstrueras såsom ett tillägg till jämförelseinkomsten och
vidhålla vår i denna fråga hävdade ståndpunkt. Taxeringstekniskt synes frågan
enklast lösas därigenom att den procentsats, som fastställes för kompensationsavdraget,
ytterligare höjes så, att däri inrymmes jämväl skälig kompensation
för skattestegringen.
Mot den föreslagna metoden att sätta kompensationsavdraget i relation
dels till jämförelseinkomsten och dels till nämnda merinkomst torde i och
för sig icke vara något all erinra. Däremot hävda vi med skärpa, att den i
sista meningen av det föreslagna sista stycket av 3 S givna förklaringen, alt
avdraget skall anses innefatta kompensation jämväl för sådan normal utveckling
av den skattskyldiges verksamhet, som varit möjlig, om förhållanden
som avses i 1 § ej inträffat, men vars sannolikhet icke kan visas, är
fullkomligt ogrundad och vilseledande. I motiveringen uttalas, att ’den
Iiihanc) lill riksdagens protokoll / .9 i i?. 1 sami. Nr 2S7. (i
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.
prisstegring, för vilken kompensation skall beredas, beräknas till 15 procent,
d. v. s. den avrundade siffra som kan anses närmast återge förhållandena
vid 1941 års utgång’. Då kompensationsavdraget motsvarar 15 procent
av jämförelseinkomsten, innebär detta uppenbarligen, att jämförelseinkomsten
liöjes till det belopp, som med förkrigsinkomstärens omsättning
skulle ha uppnåtts, örn 1941 års allmänna prisnivå varit gällande under
förkrigsinkomståren. Örn avdraget däremot motsvarar 15 procent av merin -kornsten, torde innebörden därav bäst komma till synes i det fall att jämförelseinkomst
saknas. Om penningvärdet varit detsamma under 1941 som
under förkrigsinkomståren, hade den å omsättningen under år 1941 uppkomna
merinkomsten varit i motsvarande mån lägre. Det är denna omständighet
och ingenting annat som kommer till siffermässigt uttryck, då man
reducerar merinkomsten med en procentsats, som anses motsvara den allmänna
höjningen av prisnivån. Något utrymme för avdrag för normal utveckling
finnes ej inom det föreslagna kompensationsavdragets ram. Vi hemställa,
att det ifrågavarande stadgandet måtte utgå och, under förutsättning
att procentsatsen i enlighet med vårt ovan framställda yrkande höjes på
grund av de stegrade skatteutgifterna, att i lagtexten i stället måtte intagas
en förklaring, att avdraget skall anses innefatta kompensation jämväl för
den stegring av vid inkomstberäkning enligt förevarande förordning icke
avdragna skatter, som ägt rum sedan förkrigsinkomståren.
Motiveringen för bestämmelsen, att kompensationsavdraget för juridisk
person med en jämförelseinkomst, överstigande 50,000 kronor, skall beräknas
till 15 procent å allenast den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
12 procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, är icke övertygande. Vid upprepade tillfällen har, som ovan
framhållits, klart uttalats den grundsatsen, att beskattning av fiktiva vinster
bör undvikas i den mån detta är möjligt. Härav följer givetvis, att en
vinstökning, som är allenast nominell i det att den uteslutande beror på försämrat
penningvärde, icke skall bliva föremål för beskattning. Ett stadfästande
av den ifrågavarande spärregeln skulle innebära ett klart avståndstagande
från denna grundprincip och att man öppet förklarade, att fiktiva
vinster i de här avsedda fallen skola beläggas med krigskonjunkturskatt.
Ett dylikt stadgande komme att framstå så mycket egendomligare, som man
samtidigt meddelar en mängd invecklade bestämmelser i syfte att förhindra
just en dylik orättmätig beskattning. Det anförda skälet, att inkomsten under
förkrigsinkomståren uppgått till oproportionerligt stor andel av det egna
kapitalet, torde icke vara bärande. Hava förkrigsinkomståren visat uppenbart
onormalt resultat, skall jämlikt punkt 3 av anvisningarna till 4 § jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt. Det föreslagna stadgandet skulle innebära, att
man satte det med mycken möda utarbetade system, enligt vilket beskattningen
utformats, ur tillämpning. Det fiskaliska intresset bör kunna tillgodoses
på lämpligare sätt än genom införande på en omväg av beskattning av
fiktiva vinster. Vi hemställa, att ifrågavarande spärregel måtte utgå.»
I huvudsak samma ståndpunkt som i sistnämnda yttrande intagas av
bank- och fondinspektionen.
Enligt Skånes handelskammare måste det föreslagna kompensationsavdraget
såväl av företagsekonomiska skäl som med hänsyn till rättvisa i beskattningen
betecknas som otillfredsställande. Handelskammaren anför vidare,
bland annat:
Kungl. Maj.ts proposition nr ‘2S7.
83
»Av kända ekonomiska data lär också framgå att ett avdrag å 15 procent
näppeligen kan betraktas som ett rättvisande uttryck för den inträdda
penningvärdeförsämringen. Mätt i partihandelsindex med bas 1937/1938
har den allmänna prisstegringen under år 1941 stigit från 144 till 160 och
i medeltal med 53 procent. Av de huvudgrupper av varor, som ingå i denna
index, har ingen i medeltal stigit mindre än 43 procent. För exportvaror
var prisstegringen i medeltal 22 procent. Samtidigt ha levnadskostnaderna
enligt riksbankens index stigit från 130 till 140 eller i medeltal med 35 procent.
Såvitt kända data rörande varutillgång, varuomsättning och sysselsättning
giva vid handen lär ej heller kunna antagas, att prisstegringen till
avgjort övervägande del kan återföras endast till varuknapphet och därmed
sammanhängande varufördyring. Enligt handelskammarens mening synas
dessa data närmast peka mot att penningvärdeförsämringen snarast ligger
mellan 20 och 30 procent.
Därest med sannolikhetsbevisning enligt krigskonjunkturskatteförordningens
föreskrifter ej kan visas att s. k. naturlig utveckling av den skattskyldiges
verksamhet föreligger, skall kompensationsavdraget jämväl anses innefatta
härför eljest medgivet särskilt avdrag. Vid sådant förhållande kan
uppenbarligen blott alltför lätt inträffa att avdragets ursprungliga syfte förfelas.
Med hänvisning härtill får handelskammaren hemställa att här avsedda
stadgande i 3 § sista stycket utgår.
Kompensationsavdraget för juridiska personer har ytterligare begränsats
genom särskilda spärregler. Som motiv härför har endast angivits att avdraget
å hela jämförelseinkomsten knappast rimligen kan användas för
konsumtion samt att intäkterna av skatten eljest skulle synnerligen starkt
reduceras. Alldeles oavsett att krigskonjunkturskatten icke i första hand är
avsedd att skaffa statsverket intäkter, kan häremot med skäl erinras att en
dylik begränsning påtagligt strider mot principen att med krigskonjunkturskatten
endast träffa verklig och ej fiktiv inkomst. Med de stora fonderingskrav,
en värdeförsämring på mångahanda sätt medföra, lär ej heller kunna
göras troligt att ett avdrag å hela jämförelseinkomsten i och för sig kan
anses orimligt.----Enligt handelskammarens mening böra därför nämn
da
begränsningar slopas.
Liksom tidigare har någon hänsyn även nu ej ansetts böra tagas till det
ofta framförda kravet örn avdragsrätt för en efter jämförelseåren inträdd
ökning i statliga och kommunala utskylder. Till stöd för denna inställning
har alltjämt anförts väsentligen skattetekniska argument. Utan att här upp
taga någon diskussion örn dessa frågor må blott ånyo konstateras, att det
för en förvärvsverksamhets vidkommande varken ur företagsekonomisk
eller annan synpunkt lär kunna ifrågasättas att betrakta utskylder som
vinst, ej heller merutskylder som mervinst. Från denna till synes obestridliga
utgångspunkt måste, därest dylikt skatteavdrag ej medgives, fortfarande
hävdas, att krigskonjunkturskatten tvärtemot sina grundläggande principer
jämväl i detta avseende innebär en beskattning av en fiktiv merinkomst
av samma erkänt olyckliga karaktär som förra världskrigets mervinstskatt.
»
Handelskammaren i Göteborg har i princip intet alt erinra mot den föreslagna
huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning, men då det utgående
indextillägget å arbetslöner icke är avsett att utgöra full kompensation
för levnadskostnadernas ökning sedan krigsutbrottet, synes enligt vad
handelskammaren framhåller en höjning lill åtminstone 16.7 procent icke
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
oskälig. Emot den föreslagna begränsningen av kompensationsavdraget för
juridiska personer ställer handelskammaren sig avvisande.
Sveriges grossistförbund hemställer, alt den föreslagna regeln, att i kompensationsavdraget
skall inräknas även kompensation för viss utveckling av
skattskyldigs verksamhet, måtte utgå.
Kooperativa förbundet yttrar:
»Det föreslagna kompensationsavdraget för penningvärdets fall med i allmänhet
15 procent av jämförelseinkomsten synes vara beräknat i minsta
laget. Enligt de utredningar, som vei''kställts inom förbundet beträffande prisnivåns
höjning och vilka utredningar grunda sig på tillgänglig offentlig statistik
har inom de branscher, som företrädas av konsumentföreningarna
(huvudsakligen livsmedel, skodon och textilvaror), prisstegringen sedan år
1938 utgjort cirka 43 procent.»
Kommerskollegium anför, bland annat:
»Kollegium vill icke underkänna vikten av de erinringar, som från näringslivets
sida lia framförts, och vill särskilt betona, att i händelse det i
näringslivet investerade kapitalet skall kunna bibehållas det bör tillses, att
det kompensationsavdrag beviljas, som står i rimligt förhållande till penningvärdets
försämring. Det bereder givetvis betydande svårigheter, att härvidlag
göra en exakt uppskattning, men kollegium kan icke undgå att finna,
att det av de sakkunniga föreslagna 15-procentavdraget icke i detta hänseende
tillgodoser näringslivets skäliga krav. Beaktas bör även att, såsom i
promemorian närmare utvecklats, man icke funnit sig kunna tillmötesgå
det från näringslivets sida framförda kravet om avdrag vid inkomstberäkningen
för den ökning av skatter, som den skattskyldige haft^ under
beskattningsåret i förhållande till förkrigsinkomståren. Då det, såsom i
promemorian närmare utvecklats, torde stöta på betydande tekniska
svårigheter att tillmötesgå detta önskemål, bör dock enligt kollegii förmenande
en viss hänsyn tagas till nu berörda förhållande vid kompensationsavdragets
fixering och kollegium finner skäligt, att kompensationsavdraget
bestämmes till förslagsvis 25 eller lägst 20 procent.--— Från
skilda organisationers sida har kritik övats mot det förslag, som i de sakkunnigas
promemoria framlagts att maximera det 15-procentiga kompensationsavdraget
för vissa juridiska personer nämligen de, som ha en jämförelseinkomst
överstigande 50,000 kronor. För dessa skattedragare skulle
kompensationsavdraget beräknas allenast å den del av jämförelseinkomsten,
som icke överstiger 12 procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets
utgång. Kollegium kan ej undgå att finna, att, då man
från de sakkunnigas sida i princip ställt sig på den ståndpunkten, att ett avdrag
för penningvärdets försämring skall medgivas, det knappast kan vara
konsekvent att för en viss grupp av skattskyldiga förminska möjligheten att
utnyttja detta kompensationsavdrag. Kollegium finner det önskvärt, att kompensationsavdraget
får helt utnyttjas av samtliga skattskyldiga.»
Sveriges lantbruksförbund anför:
»Rörelseidkare har för beräkningen av kompensationsavdrag erhållit den
spärren att detta skall fastställas till lägst femton procent å den merinkomst
av förvärvskällan, som återstår efter tillämpning av 4 mom. i 4 §. Det synes
icke föreligga någon anledning varför icke förvärvskällan jordbruk skall
medgivas denna spärr, som kan hava stor betydelse.»
Statens priskontrollnämnd avstyrker införande i lagstiftningen av det föreslagna
kompensationsavdraget och yttrar:
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 287.
85
»Den föreliggande frågan måste enligt priskontrollnämndens uppfattning
ses i sitt samband med den allmänna ekonomiska politikens syfte att under
nuvarande förhållanden i möjligaste mån begränsa prisstegringens omfattning.
I delta syfte lia ett flertal olika medel kommit till användning: priskontroll
och handelsregleringar, penningpolitiska och finanspolitiska åtgärder
m. m. För uppnåendet av det mål, som av statsmakterna uppställts för
denna politik, skulle en allmän stabilisering av penninginkomsterna i samhället
lia varit önskvärd. Ur denna synpunkt har även krigskonjunkturbeskattningen
tillkommit såsom i främsta rummet en beskattning av ökade penninginkomster
av visst slag, vilka kunna lia uppkommit trots de priskontrollerande
och andra åtgärder, som vidtagits för att förhindra uppkomsten
av sådana inkomstökningar.
Krigskonjunkturskatten är i huvudsak så utformad, att inkomstökningen
mellan beskattningsåret och de två senaste beskattningsåren före krigsutbrottet
blir föremål för beskattning. Det är givet, att en sådan jämförelse
med ett par lörkrigsår blir alltmer diskutabel, ju längre bort man kommer
från jämförelseåren. De svårigheter, som därvid uppkomma, illustreras väl
av vad som i promemorian anföres beträffande beräknandet av kompensation
för de skattskyldiga för den inkomstökning, som skulle kunna anses
normalt ha inträtt, örn de av kriget förorsakade särskilda förhållandena icke
varit rådande. I detta sammanhang vill nämnden emellertid understryka, att
så länge jämförelsemetoden tillämpas med de sista förkrigsåren som utgångsläge,
blir jämförelsen för flertalet skattskyldiga relativt förmånlig. Åren 1937
—1939 präglades nämligen av en stark högkonjunktur för stora delar av det
svenska näringslivet. Då frågan örn kompensation för vissa element i den senare
utvecklingen diskuteras, synes denna förmånliga karaktär av utgångsläget
böra hållas i minnet.
Priskontrollnämnden delar helt den uppfattning, som kommit till uttryck
i promemorian och däri citerade uttalanden, att denna beskattning ej bör
gälla fiktiva vinster. Enligt nämndens uppfattning lia långt gående garantier
härför skapats genom gällande regler örn rätt till nedskrivning av varulager
till förkrigspris. För inventarier, som anskaffas under krigstiden,
medges liven ridt till betryggande avskrivningar. De i förevarande promemoria
föreslagna medgivandena örn rätt att kvitta inkomstökning under beskattningsåret
mot inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår
bidraga ytterligare till att förhindra en beskattning av vad som kan
betecknas som fiktiva vinster. Beträffande en omräkning av avskrivningsbehovet
på fasta anläggningar och gamla inventarier med hänsyn till de stegrade
nyanskaffningskostnaderna äro bestämmelserna mera restriktiva. Såväl
reglerna härvidlag som beträffande lagervärderingen överensstämma väl
med de principer priskontrollnämnden tillämpar vid sill prövning av prisfrågor.
Sålunda lägger nämnden i regel återanskaffningskostnaderna för produkter
och förnödenheter lill grund för prissättningen, medan någon ökning
av avskrivningarna däremot icke medgives. Enligt nämndens mening föreligger
icke för närvarande anledning att rucka på dessa principer.
''Utgångspunkten varmed nu bör räknas’, heter det i förevarande promemoria,
’synes vara, att krigskonjunkturskatten inkräktar på den skattskyldiges
konsumtion och att rimligt vederlag bör beredas för dennas fördyring’.
Priskontrollnämnden kan för sin del icke dela den uppfattning, som bär
kommer till uttryck. Som redan framhållits skulle en allmän stabilisering
av penninginkomsterna lia varit mest önskvärd ur prispolitiska synpunkter.
Det förhållandet, alt en sådan stabilisering måst uppgivas för vissa grupper
i samhället, i lissa fall av rent socialpolitiska motiv, bör enligt nämndens
uppfattning icke lä tagas lill intäkt för krav på en allmän ökning av peil
-
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S7.
ninginkomsterna. Skulle sådana krav såsom föreslagits i förevarande promemoria
accepteras vid krigskonjunkturbeskaltningens utformande, kan
detta få ogynnsamma verkningar på nämndens möjligheter att i fortsättningen
tillämpa samma principer som hittills. Nämnden vill därför avstyrka
införandet av i promemorian föreslaget kompensationsavdrag för viss höjning
av den allmänna prisnivån.
Skulle statsmakterna likväl finna sig böra i princip acceptera ett kompensationsavdrag
för viss höjning av den allmänna prisnivån, synes avdragets
storlek likväl böra vara mindre än föreslagna 15 procent av förkrigsårens
jämförelseinkomst. Till denna siffra ha promemorians författare kommit
genom en jämförelse med av arbetsmarknadens huvudorganisationer avtalade
lönetillägg med hänsyn till levnadskostnadsstegringen. Detta lönetillägg
uppgår fr. o. m. 1 februari 1942 till 16.7 procent på 1938 års lönenivå. Det
spelar enligt nämndens uppfattning i detta sammanhang mindre roll, att
man här gjort en jämförelse med lönetillägg från en tidpunkt, som inträffat
en månad efter utgången av det beskattningsår, som 1942 års krigskonjunkturskatt
i flertalet fall kommer att avse; förutom dessa indextillägg lia nämligen
förekommit andra lönehöjningar av sådan storlek att lönesatserna redan
för 1941 i jämförelse med förkrigstiden i allmänhet torde ha överstigit
15 procent. Nämnden vill nämligen understryka, att inkomstsummorna för
arbetarna såvitt man kan döma av tillgänglig statistik 1941 överstigit sista
fredsårets med mindre än nämnda procenttal. Hänsyn torde även — örn en
jämförelse av detta slag över huvud skall ske -—- böra tagas icke endast lill
arbetslönernas utveckling utan också till utvecklingen av andra gruppers
inkomster. Nämnden vill här erinra örn att riksräkenskapsverket beräknat
inkomstökningen för fysiska personer mellan 1939 och 1941 till 7 procent
och att den totala ökningen av penninginkomsterna i samhället under denna
tid enligt uppgifter i konjunkturinstitutets senaste rapport och i riksbankens
årsbok uppgått till mindre än 10 procent. Nämnden kan icke finna det påkallat,
att man vid utformningen av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen
fastställer ett kompensationsavdrag — örn ett sådant (iver huvud
skall ifrågakomma — som är större än den genomsnittliga inkomstökningen
i landet.
I detta sammanhang förtjänar det även att ytterligare betonas, att de inkomstökningar,
som förekommit, i vissa fall haft socialpolitiska motiv. Det
är givet att de befolkningsgrupper, som redan förut varit så dåligt ställda,
att de över huvud icke kunnat bära någon väsentlig levnadskostnadsfördvring
och vilkas konsumtion icke utan vådor ytterligare kunnat sänkas, måst
tillerkännas viss kompensation för levnadskostnadsstegringen. Detta argument
kan dock icke användas för andra grupper. Så utgå t. ex. lönetilläggen
för statens tjänstemän endast på månadslöner understigande 900 kronor.
Nämnden vill även erinra därom, att de krigskonjunkturskattepliktiga redan
erhållit en viss kompensation för prisstegringarna. Sålunda utgår krigskonjunkturskatt
endast på sådan merinkomst, som överstiger ett visst minimibelopp,
vilket ursprungligen föreslogs till 2.000 kronor samt 1941 bestämdes
till 3.000 kronor. Därjämte föreslås i förevarande promemoria, att krigskonjunktnrskatt
för enskild skattskyldig endast skall beräknas teir person,
vilkens till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara
belopp överstiger 6,000 kronor. Under .sådana förhållanden kan nämnden
icke finna annat än att all rimlig hänsyn till prisstegringen tagits för
sådana skattskyldiga, för vilka ett sådant hänsyntagande över huvud kan
komma ifråga.
Priskontrollnämnden kommer därför för sin del till den slutsatsen, att
även örn en kompensation för prisstegringen i princip tillerkännes de skalte
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
87
pliktiga — vilket nämnden för sin del icke kan tillstyrka — så bör det
skattefria bottenavdraget av 3,000 kronor samt begränsningen av skatteplikten
till att icke omfatta fysiska personer med mindre än viss inkomst
kunna anses utgöra tillräcklig sådan kompensation.»
Fullmäktige i riksbanken yttra, att de funne kompensationsförfarandets
utsträckning till nya områden vara ägnat att ur penningpolitisk synpunkt
inge allvarliga betänkligheter. Den justering av beskattningsgrunderna för
krigskonjunkturskatten, som kunde vara påkallad till förebyggande av beskattning
av fiktiva vinster, borde därför enligt fullmäktiges mening icke
erhålla formen av en direkt kompensation för prisstegringen. Det framginge,
att en sådan kompensation icke heller från skatteberedningens utgångspunkter
— vilkas berättigande fullmäktige icke funnit anledning att
upptaga till diskussion -— kunde anses motiverad av prisutvecklingen, vilken
blott till en del, som väsentligt understege på arbetsmarknaden utgående
dyrtidskompensation, kunde antagas återspegla en av varuknappheten oberoende
penningvärdesförsämring.
Till stöd för denna sin uppfattning uttala fullmäktige:
»När skatteberedningen förordat en justering av krigskonjunkturskatten
med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen i syfte att undvika beskattning
av fiktiva vinster, har beredningen ansett sig böra hålla isär dep prisstegring,
som kan återföras på en ökad efterfrågan i pengar räknat — vad
beredningen kallat den verkliga försämringen av penningvärdet — från
den prisstegring som allenast återspeglar försämringen i försörjningsläget.
Beredningens förslag att räkna upp jämförelseinkomsten avser att bereda
kompensation för den prisstegring av det förra slaget, som kan föreligga.
Beredningen har emellertid avstått från att bedöma, i vad mån prisutvecklingen
hittills varit av den ena eller andra arlen, och inskränkt sig till att
konstatera, att man på arbetsmarknaden givit en dyrtidskompensation av i
runt tal 15 procent nied utgångspunkt från uppfattningen, att kompensation
ej borde utgå för den prisstegring, som följt av den ökade varuknappheten.
Den kompensation, sorn givits enligt ramavtalet, har alltså utnyttjats
som ett mått på omfattningen av den penningvärdesförsämring, som
inträtt. Beredningen torde dock lia betraktat lösningen såsom rent formell
och har också angivit 15 procent såsom ett högsta mått på den prisstegring,
för vilken kompensation i föreliggande sammanhang enligt beredningens
uppfattning kunde givas.
Den prisstegring, som är beroende av en ansvällning av inkomsterna och
icke av en försämrad försörjning, torde i Sverige ligga långt under den av
beredningen antagna. I riksbankens senaste årsbok verkställda undersökningar
ävensom beräkningar baserade på uppgifter i konjunkturinstitutets
rapporter peka sålunda på alt stegringen av värdet av den totala konsumlionen
från tiden före krigsutbrottet avsevärt understiger 15 procent. Likaså
visar en direkt analys av de olika prisrörelserna, att utrymmet för en
av försörjningen oberoende prisstegring hittills varit obetydligt. Utan att
man binder sig för något visst procenttal, synes man under dessa omständigheter
i varje fall kunna hävda, att den verkliga penningvärdesförsämring,
som kan tänkas föreligga, knappast är av sådan omfattning, att en
kompensation i den av beredningen föreslagna formen för dess skull är
påkallad. Därmed har man givetvis icke tagit ställning lill frågan, om det
s. k. kompensationsavdraget av andra skäl kan utgöra en lämplig modifikation
i beräkningen av krigskonjunkturskatten.»
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Kammarrätten framhåller, att efter år 1938 vidtagna ändringar i skattelagstiftningen
inkomstbeskattning av juridiska personer äger rum utan avseende
å inkomstens storlek i förhållande till nedlagt kapital, samt fortsätter:
»Avsteg
från denna princip har ej gjorts i förordningarna om krigskonjunkturskatt
för år 1940 och för år 1941. I dessa förordningar har ej heller
gjorts någon skillnad emellan beskattning av juridiska personer och fysiska
personer. Kammarrätten kan icke underlåta att uttala sina betänkligheter
mot dels att beträffande juridiska personer ånyo i skattelagstiftningen införa
inkomstens storlek i förhållande till kapitalet såsom grund för utmätande
av skattskyldighet och dels att vid krigskonjunkturbeskattningen, där
grunderna för lagstiftningen visa på lika behandling av juridiska och fysiska
personer, göra skillnad dem emellan. Emellertid har av skatteberedningens
motivering att döma begränsningen av kompensationsavdraget för
juridiska personer i icke ringa grad föranletts av statsfinansiella skäl.
Beträffande utformningen av det sista stycket i 3 § i förslaget torde densamma
kunna giva anledning till missförstånd. Det efter 15 procent uträknade
kompensationsavdraget skulle innefatta kompensation ej blott för
höjning av den allmänna prisnivån från krigsutbrottet utan jämväl för viss
naturlig utveckling av verksamheten. Därav skulle kunna dragas den slutsatsen,
att visserligen större delen av det angivna procenttalet bör hänföras
till höjningen av den allmänna prisnivån men någon del även till den
ej påvisbara naturliga utvecklingen. Enligt skatteberedningens motiv är
detta dock ej avsikten, utan det angivna procenttalet 15 skall anses såsom
kompensation i förra avseendet. Detta lärer även framgå därav, att för
samtliga förvärvskällor — oavsett örn någon naturlig utveckling kan tänkas
äga rum eller ej — kompensationsavdrag föreslås efter 15 procent med
ovan angivna avvikelser beträffande rörelse. Med hänsyn till vad nu anförts
anser kammarrätten, att sista meningen i 3 § sista stycket bör utgå.»
Skattefria bottenavdraget.
I samband med frågan örn kompensationsavdraget har även det skattefria
bottenavdraget berörts i vissa yttranden. Sålunda förordar handelskammaren
i Göteborg, med vilken några andra handelskammare instämt, alt detta
avdrag höjes till minst 4,000 kronor. Handelskammaren i Gävle uttalar
önskemål om att en glidande skala för det skattefria avdraget måtte tilllämpas,
så att avdraget ställes i relation till förkrigsinkomsterna eller till
det investerade kapitalet.
Skattskyldigheten m. m.
Förslaget rörande begränsning av skattskyldigheten för enskild person
och minimigräns för jämförelseinkomsten för rörelseidkare och jordbrukare
har i allmänhet mottagits med tillfredsställelse. Av vissa näringsorganisationer
ifrågasättes dock att gränserna böra höjas. Samma mening uttalas
av ett pär länsstyrelser beträffande den föreslagna gränsen, 6,000 kronor,
för skattskyldigheten, under det alt en del andra länsstyrelser uttala
farhågor för en begränsning med hänsyn till att därigenom möjlighet
skulle öppnas att obehörigen undgå beskattning.
Kungl. Moj.ts proposition nr 287.
89
I det av Överståthållarämbetet åberopade, av biträdande taxeringsintendenten
Sven Holdo avgivna yttrandet anföres:
»Nu kan det beträffande rörelseidkare förekomma, att vid den vanliga
taxeringen avdragna omkostnader icke äro avdragsgilla vid krigskonjunkturskattetaxeringen,
och fråga uppstår då, örn man i ett sådant fall är bunden
av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet
eller örn man kan — kanske med stöd av anvisningarna till 4 § 4. f) första
stycket — taxera till krigskonjunkturskatt, trots att ifrågavarande taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kronor. För andra skattskyldiga fysiska personer
än rörelseidkare torde det även bliva frestande att söka komma under
6,000-kronorsgränsen genom varjehanda vid den vanliga taxeringen
medgivna avdrag. Så t. ex. kan genom köp av pensionsförsäkringar, för
vilka premien är avdragsgill såsom allmänt avdrag, eller genom utgivande
av periodiska understöd till närstående, det taxerade beloppet nedbringas
under 6,000 kronor.»
Överståthållarämbetet anser emellertid, att invändningar, att den föreslagna
begränsningen av skattskyldigheten kunde inbjuda till åtgärder för
att i extraordinär väg nedbringa taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
icke torde vara så vägande att anledning däri förelåge till
eftersättande av en i och för sig nyttig reform.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län ha ej framställt
några erinringar mot förslaget. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kommer
begränsningen av skattskyldigheten otvivelaktigt att bespara taxeringsmyndigheterna
en stor del arbete.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
»Länsstyrelsen har tidigare år uttalat sig för en begränsning av arbetsmaterialet
genom att beloppet sättes än högre och förmenar att ungefär samma
skattskyldiga nås av skatten även örn gränsen dragés vid 10,000, eller åtminstone
8,000 kronor. Enligt vad som framgår av 1941 års proposition hava
åtskilliga röster bland hörda myndigheter då höjts för sistnämnda belopp.
Frågan betyder, som sagt, föga i sak men i någon mån kunde en sådan höjning
av siffran bidraga till underlättande av taxeringsarbetet och, vad som
är än viktigare, bespara den skattskyldiga allmänheten onödigt bekymmer
och deklarationsbesvär i fall, där taxering ändock icke kan komma i fråga.
Redan tidigare år gåvo uträkningarna lill resultat att någon till krigskonjunkturskatt
beskattningsbar merinkomst praktiskt taget icke kunde ifrågakomma
vid lägre inkomsttaxering. Årets nyhet med 3,000 kronor som lägsta jämförelseinkomst
för fysisk person samt merinkomstens reducering med kompensationsavdrag
bidraga till att än mer minska merinkomslen så att även
något högre kvalilikationsbelopp än 6,000 kronor för 1942 års inkomsttaxering
nog med fördel kunde bestämmas.»
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, all ett belopp av 8,000 kronor bör
bestämmas såsom minimigräns för skattskyldigheten åtminstone för fysiska
personer.
Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar i fråga om skattskyldighetsgränsen:
»Huruvida
man, såsom föreslagits, härvid bolde utgå från det till inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet, har uppväckt viss tvekan hos länsstyrelsen
med hänsyn till alt så många för krigskonjunkturbeskattningen
främmande faktorer bär komma att spela in.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Så ingå i detta belopp inkomster av natur att vara undantagna från krigskonjunkturskatteplikt
samt förmögenhetsdel, varemot krigskonjunkturskattepliktig
inkomst bleve minskad med vissa avdrag av ofta betydande storlek
såsom avdrag för värdeminskning av skog samt utskylds- och premieavdrag.
Länsstyrelsen har emellertid funnit, att den lältbegripligliet för de skattskyldiga,
bland annat vid fastställande av deklarationsplikten, samt den överskådlighet
för taxeringsmyndigheterna, som följa av förslaget, vore så tungt
vägande, att länsstyrelsen låtit sina betänkligheter mot detsamma fara.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att därest skattskyldig på grund
av den föreslagna begränsningen för skattskyldigheten icke obehörigen skulle
kunna undgå krigskonjunkturskatt genom att vidtaga vissa bokföringsåtgärder,
en synnerligen arbetstyngande kontroll torde bliva nödvändig. Bland
sådana bokföringsåtgärder kunde nämnas nedskrivning av lager och avdrag
för eftersläpande värdeminskningsavdrag.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att de föreslagna gränsbeloppen
böra höjas.
Handelskammaren i Göteborg anser, att ett fullständigt undantagande av
krigskonjunkturskatt av alla inkomster under ett visst belopp, förslagsvis
20,000 kronor, skulle vara ett verksamt medel till undanröjande av de
svårigheter som äro förenade med själva taxeringsförfarandet och uttalar,
bland annat:
»De inkomster i form av krigskonjunkturskatt som inflyta från skattebetalare
med dylika i detta sammanhang relativt små inkomster, torde knappast
uppväga de besvär och kostnader som orsakas av skatteärendenas mångfald.
I fråga om aktiebolagen synes i analogi härmed från krigskonjunkturbeskattning
böra undantagas sådana fall, då vinsten icke överstiger viss procent
av bolagets fonder.
Ehuru handelskammaren saknar möjlighet att bedöma, huruvida en reform
av föreslagen art skulle kunna givas retroaktiv verkan, vill handelskammaren
dock i detta sammanhang ej underlåta att framhålla de stora fördelar
som en dylik retroaktiv bestämmelse skulle medföra, genom att redan nu
öka utsikterna till ett snabbare förfarande i skattedomstolarna.»
Bank- och fondinspektionen anser de föreslagna föreskrifterna påkallade.
Enligt riksräkenskapsverket kommer begränsningen av skattskyldigheten att
innebära en önskvärd beskärning av krigskonjunkturskattelängderna.
Kammarrätten tillstyrker förslaget i fråga örn skattskyldighetens begränsning.
De föreslagna bestämmelserna örn minimigräns för jämförelseinkomst
böra enligt kammarrättens mening utsträckas att avse även tantiemtagare.
Emellertid anser kammarrätten, att konsekvenserna av bestämmelserna i vissa
fall torde bliva mera vittgående än som åsyftats, och yttrar, bland annat:
»Exempelvis skulle en rörelseidkare, som tillika brukar en jordbruksfastighet
och haft merinkomst av sina båda förvärvskällor, enligt de föreslagna
bestämmelserna få sin jämförelseinkomst för vardera förvärvskällan beräknad
till 3,000 kronor, oaktat objektiva skäl ej därför förelåge. Enligt kammarrättens
förmenande synes lämpligt att förslaget bringas i närmare överensstämmelse
med skatteberedningens motivering i ifrågavarande avseende.
Härutinnan anför skatteberedningen, att i samband med införande av mini
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
91
migräns för beskatlningen av enskilda personer syntes böra stadgas, att .jämförelseinkomst
för enskild rörelseidkare, för vilken rörelsen utgjort hans huvudsakliga
försörjningsmöjlighet, skulle beräknas till minst 3.000 kronor. Vidare
framhålles av skatteberedningen, att motsvarande bestämmelse syntes
följdriktigt böra gälla även för jordbrukare.--—
Örn en minimigräns beträffande jämförelseinkomsten införes för fysiska
personer, torde erfordras en omarbetning av 14 punkten av anvisningarna
till 4 §. Angående handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och rederi
stadgas, att för företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst
samt fastställes i vad mån denna skall antagas hava berott på krigskonjunkturen,
varjämte beräknas kompensationsavdrag. Av sålunda fastställt belopp
skall påföras envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning
av den taxerade merinkomsten medräknas som örn fråga vore örn en delägarens
egen förvärvskälla. Envar delägare skall vidare påföras på honom belöpande
jämförelseinkomst. Detta förfaringssätt torde omöjligen kunna förenas
med stadgandet örn minimiavdrag för fysisk person. Därvid utgår kammarrätten
från den enligt kammarrättens uppfattning självklara förutsättningen,
att fysisk person skall äga att tillgodoräkna sig jämförelseinkomst efter
enahanda grunder antingen han idkat verksamhet ensam eller i förening med
annan person, vilket dock icke klart framgår av författningstexten.
Vidare synes en omarbetning av 3 g tredje stycket i förslaget böra verkställas.
Däri angives att, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall
såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Därest för enskilda personer sättes visst minimum för beräkning
av jämförelseinkomsten, lärer detta innebära ett avsteg från den givna
huvudregeln, som icke gärna kan anses hänförligt till uttrycket ''särskilda förhållanden’.
»
Därjämte föreslår kammarrätten, att oskift dödsbo i ifrågavarande avseenden
jämställes med fysisk person.
T detta sammanhang torde jag jämväl få nämna, alt svenska västkustfiskarnas
centralförbund i en till Kungl. Majit ingiven framställning anhållit,
att sådana bestämmelser måtte införas, att inkomst på grund av fiske måtte
helt befrias från krigskonjunkturskatt. ävensom att där sådan skatt kunde
komma att utgå fiskare medgåves rätt att med viss summa, till exempel
10,000 kronor för de större båtarna och för de mindre i proportion därtill,
få göra avdrag på det beskattningsbara beloppet. I framställningen anföres:
»Enligt riksdagens beslut beträffande krigskonjunkturskatt, så kommer en
hel del fiskare att drabbas av denna skatt för inkomster från fisket. Till en
stor del beror detta på att fiskarna under jämförelseåren till följd av ogynnsamma
förhållanden hade ganska låga inkomster att deklarera.
Fiskarens yrke iir så pass riskfyllt under nuvarande krig, att det horde
kompenseras med befrielse från denna skatt under nuvarande förhållanden.
Fiskarnas yrke bör ju närmast likställas med sjömännens oell dessa synas
icke kunna påföras krigskonjunkturskatt flir den merinkomst som tillfaller
dem flir deras ökade arbete till sjös eller för deras farofyllda tjänstgöring.
Detta synes framgå av Kungl. Majlis proposition nr 173. sid. loa—156, för
år 1941. Även torde lotsarna av samma skäl bliva befriade från krigskonjunkturskatt.
Då alltså dessa två yrkesgrupper undgå krigskonjunkturskatt på den med
lia risten förenade inkomsten, så torde med riilta kunna anses att även fiskare
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
böra befrias från dylik skatt då de lia samma skäl att åberopa. Vi kunna
samtidigt nämna att sedan tyskarnas invasion i Norge den 9 april 1940 ha
inte mindre än 36 västkustfiskare förolyckats på havet genom krigets orsaker.
Vidare Jia vi under samma tid förlorat 7 fiskebåtar och detta tillkännager
ju en hög olycksprocent för västkustfiskarnas havsfiske.
Genom att en del fiskare varit djärva och drivit fisket till det yttersta lia de
kunnat få ökade inkomster. Då nu fiskarna för dessa inkomster drabbas
av nämnda skatt som till .största delen äter upp inkomstökningarna så mista
de lusten att driva fisket som förut. Härigenom kan landet förlora en värdefull
tillgång på stora kvantiteter fisk som annars skulle komma den alltmer
knappare livsmedelsförsörjningen till godo.
Organisationen vill också nnderdånigst påpeka, att beträffande delägareskap
i båt kommer även merinkonisten härav att drabbas av krigskonjunkturskatt.
Även här förhåller det sig så, att många fiskare för sina båtar gjorde
ytterst små inkomster under jämförelseåren 1937—1938 medan de däremot
under nuvarande förhållanden haft större inkomster. På detta sätt kan man
knappast heller säga att denna skatt rättvist drabbar båtägarna då jämförelsesiffrorna
i allmänhet liro alldeles för låga. Ett båtlag kan under förkrigsåren
ha satt sig i stora skulder. Nu när de få större inkomster göras större avbetalningar
på skulderna, men så kommer krigskonjunkturskatlen och omkullkastar
alla beräkningar och skulderna kunna därigenom blott betalas i
mindre utsträckning. Angående äganderätten till båten och lotterna däri ligger
saken så till, att flera fiskare i regel äro ägare till båten. Under fisket
får varje man en lott, undantag för någon pojke ombord, som endast får
halv eller viss procent av lott. När nettoinkomsten från fiskeresan skall delas
tillfaller från 2 till 5 lotter båtägarna. Antalet lotter beror på båtarnas
storlek eller vad för slag av fiske som drives. På detta sätt kan det vid goda
fisken bli överskott på båtlotterna, som då i många fall få utgöra ersättning
för dåliga år, då ägarna måst sätta sig i stora skulder.
Styrelsen för svenska västkustfiskarnas centralförbund har vid sammanträde
lördagen den 7 februari 1942 ingående diskuterat dessa frågor. Styrelsen
kom därvid till det resultatet, att örn fiskarna med en viss summa kunde
få göra avdrag på det beskattningsbara beloppet på båtarna, exempelvis
10,000 kronor för de större båtarna och för de mindre i proportion därtill
skulle detta bli en god hjälp för dem. Fiskarna skulle därmed givas möjligheter
att göra större avbetalningar på båtskulderna. Ett sådant medgivande
skulle därjämte helt visst även stimulera fiskarna att alltjämt göra sitt
yttersta vid utövandet av sin riskfyllda näring, till stort gagn för landet i
sin helhet.»
Rörande nyssnämnda spörsmål yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län:
»År 1941 taxerades här till krigskonjunkturskatt 31 skattskyldiga för merinkomst
av fiske till sammanlagt 95,100 kronor. När avgörande då skulle
träffas om storleken av jämförelseinkomsten, som borde tillgodoräknas delägare
i båtlag, resulterade upprepade överläggningar med representanter för
fiskerinäringen i överenskommelse, som senare av prövningsnämnden godkändes,
att normalinkomsten för fiskare för jämförelseåren borde uppskattas
till i regel 4.000 kronor, vari då ingick även den inkomst av eget arbete
ombord, s. k. manslott, som han beräknades åtnjuta utöver s. k. båtlotter,
vilka utgjorde avkastning av rörelsen med båt och redskap. När beloppet
bestämdes, påverkades det även av hänsyn till den frihet från krigskonjunkturskattetaxering,
som bl. a. på grund av riskfylld verksamhet kom sjöfolk
och lotsar till del för deras arbete i tjänsteanställning, även i fall där
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
93
gottgörelsens belopp påverkades av genom kriget ökad rörelse. Dessutom beaktades
att 1937 och 1938 års fiske befunnit sig i mycket ofördelaktig konjunktur
med strängt ransonerad möjlighet till fångst i motsats till 1940, då
fisket var fritt och drevs med ovanlig intensitet; likformighetsregeln framtvingade
sålunda uppräkning av 1937 och 1938 års fakliskt lägre inkomster.
Även beträffande inkomst av fiske kunna kanske försörjningspolitiska förhållanden
göra det angeläget, att dessa skattskyldiga behandlas med någon
försiktighet. Fiskarekårens sammanslutning, svenska västkustfiskarnas centralförbund,
lärer hos Eders Kungl. Majit hava gjort framställning att fiskarnas
inkomst helt undantages från krigskonjunkturskattetaxering eller att
i varje fall en avsevärd lindring genom avräkning av ett större belopp, intill
10,000 kronor för de större båtarna bleve tillförsäkrad dem. I den nu förevarande
p. m. har detta ämne berörts å sid. 8 i samband med motiveringen
till en garanterad jämförelseinkomst å 3,000 kronor för rörelseidkare, för
vilken rörelsen utgjort den huvudsakliga försörjningsmöjligheten. Enligt
länsstyrelsens mening finnes nog anledning att som regel behandla frågan
örn jämförelseinkomst för fiskeriinkomst här vid västkusten med den större
varsamhet, som sålunda redan vid föregående års krigskonjunkturskattetaxering
var fallet. Däremot är länsstyrelsen tveksam, om det kan vara nödvändigt
att bereda fiskarna undantagsställning genom att medgiva lindring
i så stor utsträckning som i nämnda framställning begärts.»
Kvittning mellan olika beskattningsår.
Beträffande frågan örn kvittning mellan merinkomst under beskattningsåret
och inkomstminskning under det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt
för år 19A1 avsäg har skatteberedningens förslag i allmänhet
vunnit gillande. Endast i det yttrande, som avgivits av Överståthållarämbetet,
har förslaget avstyrkts. I vissa yttranden föreslås utvidgning av
kvittningsrätten till att avse även inkomstminskning under det beskattningsår,
taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 1940 avsåg.
Ur de avgivna yttrandena rörande förevarande fråga må här följande återgivas.
I det av Överståthållarämbetet överlämnade yttrandet av biträdande taxeringsintendenten
har framhållits, att den föreslagna kvittningsrätten så avsevärt
skulle öka beskattningsnämndernas redan nu betydande arbetsbörda, att
taxeringsarbetets effektivitet och dess fullgörande inom föreskriven tid skulle
äventyras, varefter anföres;
»En sådan rätt skulle nämligen innebära att beskattningsnämnderna vid
innevarande års taxering skulle pröva och granska ett stort antal av 1941
års deklarationer, som vid förra årets taxering lämnades utan närmare
granskning på grund av att desamma utvisade inkomstminskning eller därför
att å deklarationens första sida framställda frågor besvarats nekande samt
anledning icke förelegat till antagande att detta svar var felaktigt.
Vidare kan anmärkas, alt av författningsbestämmelsen icke tydligt framgår,
huruvida avdrag för inkomstminskning skall medgivas utan att yrkande
härom framställts av den skattskyldige. Är så fallet, kommer detta att förorsaka
ett betydande utredningsarbete.
Då det planerade avräkningsförfarandet efter kriget ändock av andra skäl
måste komma till stånd, synes det nu ifrågasatta kvittningsförfarandet böra
anstå till dess.»
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Under åberopande härav finner Överståthållarämbetet sig icke kunna tillstyrka
förslaget i nu ifrågavarande del samt yttrar därjämte:
»Överståthållarämbetet har anledning understryka påpekandet om taxeringsmyndigheternas
redan nu betydande arbetsbörda. Genom taxeringen till
krigskonjunkturskatt nästlidet år inträdde härutinnan en ökning, som medförde
att denna taxering allenast med uppbjudande av de yttersta resurser
kunde genomföras. Resultatet av taxeringen kan likväl icke sägas vara fullt
tillfredsställande, i det att taxering av åtskilliga skattskyldiga måste eftergivas
lill följd av bristande tid för närmare efterforskningar, under det att
andra av liknande anledning måhända blevo för högt taxerade. Varje till -lägg till hittills gällande bestämmelser, av beskaffenhet att föranleda nya
undersökningar eller uträkningar, bidrager till att ytterligare äventyra resultatet
av taxeringen.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:
»Den föreslagna kvittningsrätten mellan beskattningsårets merinkomst och
tidigare inkomstminskning synes vara en logisk följd av, att hela krigskonjunkturen
skall anses såsom en enhet. Av förslaget att döma synes det vara
möjligt för en rörelseidkare att själv ombesörja den ifrågasatta kvittningen
genom upp- och nedskrivning av lagrets värde och på så sätt till fullo utnyttja
jämförelseinkomsten. Så länge den skattskyldige icke går under författningens
lägstvärderingsföreskrifter, synes han sålunda vara i sin fulla
rätt, och det skulle bliva det slutliga avräkningsförfarandets sak att fastställa,
i vad mån lagervärderingen vid tidpunkten för denna avräkning icke
kunde godkännas. Länsstyrelsen förutsätter emellertid att kvittningsrätten
göres beroende av den skattskyldiges yrkande och utredning.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
»Då den vid 1941 års taxering föreliggande inkomstminskningen icke
blivit fastställd, måste 1941 års krigskonjunkturskattedeklaration bli föremål
för omprövning. De uppmjukade bestämmelserna angående beräkning
av jämförelseinkomsten synas därvid icke få tillämpas. Detta är givetvis
till den skattskyldiges förmån. Det är alltså tänkbart att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering
merinkomsten bestämmes på grundval av en högre
jämförelseinkomst än den som lägges till grund för fastställandet av inkomstminskning
för beskattningsåret 1940, och delta även om kapacitetsutvidgning
icke förekommit.
I detta sammanhang uppkommer även den frågan, huruvida skattskyldig
bör kunna påfordra att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering få inkomstminskningen
fastställd. Det kan för honom vara av värde att veta,
hur stor den inkomstminskning är, för vilken han vid ett följande års krigskonjunkturskattetaxering
kan påräkna avdrag. Enligt förslaget synes generell
rätt för den skattskyldige att få inkomstminskningen fastställd icke
föreligga. Av bestämmelserna i 4 § 3 mom. framgår, att ''uppskattad inkomstminskning
skall till beloppet fastställas’ örn skattskyldig, ''för vilken
uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes,
haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande
tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott
uppstår’. För andra fall har det icke utsagts att inkomstminskning skall fastställas.
Med hänsyn till den skattskyldiges befogade intresse vöre det nog
önskvärt, örn åtminstone i de fall, där jämförelseinkomsten tidigare fastställts,
den vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering föreliggande inkomstminskningen
bleve föremål för prövning. Därigenom underlättas en blivan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287. 95
de avräkning genom att frågan ntredes vid den tidpunkt, då så lättast kan
ske.»
Övriga länsstyrelser lia icke någon erinran i denna punkt.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att kvittningsrätt bör
medgivas även för inkomstminskning under det beskattningsår 1940 års taxering
till krigskonjunkturskatt avsåg samt att kvittningsrätten bör vara ovillkorlig.
Därjämte anföres:
»Den omständigheten, alt kvittning icke medgives för inkomstminskning,
som uppstått oberoende av kriget, synes i vissa fall medföra mycket obilliga
verkningar. För ådagaläggande härav må anföras följande exempel.
Antag att två identiskt lika företag på grund av förhållanden, som icke haft
samband med kriget, t. ex. arbetsinställelse, under år 1040 båda haft samma
dåliga resultat men under år 1941 båda lika stor krigsvinst. Det ena företaget,
A, har i räkenskaperna och i sin år 1941 avlämnade krigskonjunkturskattedeklaration
upptagit varulagret vid beskattningsårets utgång till förkrigspris
och redovisar en inkomstminskning av 200,000 kronor. Det andra
företaget, B, upptager varulagret vid beskattningsårets utgång till ett värde,
som med 200,000 kronor överstiger förkrigspriset, och redovisar varken inkomstminskning
eller merinkomst. Under år 1941 utförsälja båda företagen
sina identiskt lika lager för samma pris. För A blir inkomsten, beräknad enligt
krigskonjunkturskatteförordningen, 1,000,000 kronor, för B 800,000 kronor.
Då A icke erhåller avdrag för den av kriget icke föranledda inkomstminskningen
under år 1940, synes han bliva beskattad för 200,000 kronors
högre merinkomst än B. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande.
Såsom förslagsställarna anfört är i ett fall sådant som det ovan angivna,
där inkomstminskningen under ett år väsentligen framkommit genom en bokföringsåtgärd,
som kunnat göras på annat sätt, en omedelbar kvittning, varigenom
effekten av bokföringsåtgärden elimineras, särskilt motiverad. En omarbetning
av förslaget synes nödvändig, örn det med författningsändringen
avsedda syftet skall vinnas. Enligt vår mening bör rättelse åstadkommas därigenom,
att ovillkorlig kvittningsrätt medgives även för inkomstminskning,
som uppstått oberoende av kriget. För en rörelseidkare inträffar ofta att å
vissa varor eller å viss rörelsegren uppstår inkomstminskning, som icke har
sin grund i kriget, och denna inkomstminskning får kvittas mot under samma
beskattningsår uppkomna ’krigsvinster’ å andra varor eller andra rörelsegrenar
inom samma förvärvskälla. Den omständigheten, att inkomstminskningen
uppstått inom annan förvärvskälla eller under föregående beskattningsår,
synes ur principiell synpunkt icke böra föranleda att avdrag därför
vägras vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Genom medgivande av en dylik,
ur billighetssynpunkt tämligen självklar kvittningsrätt, skulle även taxeringsförfarandet
förenklas.»
Sveriges grossistförbund framhåller, alt möjlighet till en sådan kvittningsrätt,
som föreslagits, är särskilt betydelsefull med hänsyn till rådande importsvårigheter
och bristen på råvaror ävensom andra av kriget orsakade förhållanden,
vilka medfört och med säkerhet komma att medföra mycket ojämna
vinstresultat, samt anför vidare:
»I regel torde del emellertid förhålla sig så, alt de höga vinstresullaten framkommit
under de tidigare krigsåren, medan man i fortsättningen i allmänhet
måste räkna med en minskning av inkomsterna. Även i dylika fall borde en
-
96
Kungl. Alaj:ts proposition nr 287.
ligt vårt förmenande en kvittning kunna ske i form av restitution av förut
erlagd krigskonjunkturskatt.
Visserligen kan en utjämning i nu berörda fall uppnås genom avsättning
till en särskild kostnadsutjämningsfond, då provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
sker. Emellertid torde de villkor, som uppställas för att
komma i åtnjutande av sådan provisorisk påföring av skatten, utestänga ett
mycket stort antal skattskyldiga från möjligheten att erhålla utjämning vid
sjunkande inkomster. Dessa skattskyldiga torde höra till de ekonomiskt svagare
i vårt land.
Vi vilja för den skull ifrågasätta, huruvida icke en enkel regel av innehåll,
att kvittning finge ske mellan olika år, skulle giva ett rättvisare resultat än
nu föreslagna bestämmelser. En dylik anordning skulle i tillämpningen bliva
betydligt enklare än den provisoriska påföring av krigskonjunkturskatt, som
nu kan ske, under förutsättning att särskild kostnadsutjämningsfond avsatts.
»
Kooperativa förbundet yttrar:
»Det föreslagna stadgandet om kvittning av inkomstökning mot inkomstminskning
under nästföregående år torde bliva av viss betydelse och tillgodoser
uppenbara krav på rättvisa vid beskattningen. Givetvis skulle mot
förslaget i denna del kunna invändas, att de år 1941 avgivna deklarationerna
kanske icke blivit så noga detaljgranskade i de fall, då större inkomstminskning
uppenbarligen förelegat. Erforderligt korrektiv häremot måste givetvis
vara, att förnyad granskning kan ske av fjolårets deklarationer, som uppvisat
inkomstminskning.»
Bank- och fondinspektionen uttalar, att genom den föreslagna kvittningsrätten
ett välbehövligt steg tagits till en synnerligen påkallad reform av krigskonjunkturskattelagstiftningen,
och fortsätter:
»Inspektionen har i utlåtanden den 17 februari 1940 och den 25 februari
1941 över då föreliggande förslag om dylik lagstiftning givit uttryck åt sin
mening om skäligheten av en dylik kvittningsrätt. I det sistnämnda utlåtandet
förmenade inspektionen till och med, att med hänsyn till det kraftiga ingrepp,
krigskonjunkturskatten gjorde i näringslivets ekonomi, vid en slutlig
reglering av skattskyldigheten vid denna beskattningsforms framtida upphörande,
som inspektionen förordat, utjämning borde ske med sådana överskjutande
och vid beskattningen outnyttjade underskott, som uppstått under
något av de år, beskattningsformen varit tillämpad. Inspektionen vidhåller
den sålunda framförda meningen. Utan en dylik reglering blir det ju, såsom
i utlåtandet jämväl framhölls, för dessa tidsperioder såsom helhet betraktade
i viss mån fiktiv inkomst, som blivit beskattad.»
Kammarrätten yttrar, bland annat:
»Skatteberedningen har motiverat sitt ståndpunktstagande -— --bland
annat med att, om kvittningsrätt medgåves för inkomstminskning år 1939,
densamma skulle medföra åtskilliga komplicerade problem med hänsyn till
inkomstens uppdelning på de åtta första respektive fyra sista månaderna av
år 1939. Helt lära dock dessa komplikationer icke kunna undvikas med hänsyn
till att vid taxeringen år 1941 i åtskilliga fall beskattats inkomst under beskattningsår,
däri ingår viss del av år 1939. Sett från synpunkten av den
skattskyldiges berättigade krav på rättvisa synes det vara befogat att utsträcka
kvittningsrätten till att omfatta all från och med krigsutbrottet på grund av
krigskonjunkturen uppkommen inkomstminskning i förvärvskälla, som är
underkastad krigskonjunkturskatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
97
Sista meningen i näst sista stycket av 10 § torde böra ändras så att därav
framgår huru återstående avdrag i förekommande fall skall avräknas, örn
taxerad merinkomst av såväl rörelse som annan förvärvskälla föreligger. Den
i nästföregående stycke av samma paragraf angivna regeln synes i sådant
avseende böra vara normgivande.»
I årets statsverksproposition har förutsatts att krigskonjunkturskatt skulleDepartemenu
CrlPTPV
komma
att utgå även för nästkommande budgetår. I yttrandena över det förslag
i frågan som framlagts av finansdepartementets skatteberedning har
denna skatt varit föremål för kritik, och yrkanden lia framförts om dess
sänkning, men det har icke från något håll ifrågasatts att den skulle kunna
bringas att nu upphöra. Enligt min mening är också en krigskonjunkturskatt
alltjämt ofrånkomlig såsom ett led i det särskilda system av skatter som
vuxit fram i anledning av det pågående kriget. Det har synts angeläget att
genom en särbeskattning av merinkomster, som kunna antagas ha uppkommit
såsom en följd av kriget och de därförinnan pågående, av det osäkra
världsläget föranledda forcerade rustningarna, i någon mån utjämna inträdda
förskjutningar i inkomstfördelningen. Att krigskonjunkturbeskattningen
genom sin inriktning torde vara ägnad att verka återhållande på den
tendens till prisstegring som måste bliva en följd av inträdd varuknapphet och
i övrigt torde kunna utgöra ett hjälpmedel i strävandena att bevara penningvärdet
har jämväl från början beaktats. Dessa motiv för en beskattning
av ifrågavarande slag kvarstå enligt mitt förmenande alltjämt.
Det har nu i åtskilliga yttranden gjorts gällande att krigskonjunkturskatten
genom sin höjd och sin allmänna läggning kommit att verka återhållande
på initiativanda och företagsamhet inom näringslivet i en tid då det vore
särskilt önskvärt att dylika egenskaper komma till sin rätt. I det yttrande
som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. har härvid
hänvisats särskilt till förhållandena inom skogsbruket och uttalats att skattens
produktionshämmande inverkan inom andra områden vore sannolik,
ehuru icke med säkerhet konstaterad. Bristen på konkreta exempel på fall,
där betydelsefulla investeringar underlåtits till följd av krigskonjunkturbeskattningen,
lämnar utrymme för olika meningar örn allmängiltigheten av den
framförda kritiken. Skattens utformning är sådan, att den i hög grad gynnat
nyinvesteringar, och det kan knappast betvivlas att möjligheterna att på
denna väg helt eller delvis undgå skatten i betydande utsträckning utnyttjas.
Tillgängliga uppgifter visa också att investeringsverksamheten under de
gångna åren måste, i betraktande av avstängda import- och exportmöjligheter,
betecknas som god. De framställda erinringarna torde knappast heller
avse, att investeringsverksamheten allmänt sett hållits tillbaka genom beskattningen,
utan fastmera att onödiga, icke riskbundna investeringar kommit
till stånd på bekostnad av värdefullare riskbundna nyanläggningar. De
investeringar som enligt sakens natur kunna antagas vara mindre lockande
vid gällande krigskonjunkturbeskattning lära väl huvudsakligen vara sådana,
där förlustriskerna äro så stora att de icke anses uppvägda av den
möjlighet lill behållen vinst som återstår, sedan skatten betalts, eller diir ve
flilläng
lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 287.
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
derbörande icke anse sig få skäligt vederlag för det merarbete som investeringen
skulle föra med sig. Att vissa sådana investeringar kunna anses ur
samhälleliga synpunkter särskilt önskvärda förefaller troligt, men det får ej
förbises att nyinvesteringar kräva ianspråktagande av och konkurrens om
realtillgångar, och att beträffande viktiga kategorier av dessa råder sådan
knapphet att deras anvisande för mer eller mindre osäkra verksamhetsgrenar
icke bör ifrågakomma. Är fråga örn önskvärd riskfylld användning, står
möjligheten att efter särskilt beslut av Kungl. Majit erhålla lindring i eller
befrielse från krigskonjunkturskatten till buds. Denna möjlighet har i betydande
utsträckning begagnats.
Oavsett hur det må förhålla sig nied krigskonjunkturskattens inverkan på
företagsamheten är jag beredd att upptaga frågan örn vissa lättnader i krigskonjunkturskatten
i jämförelse med föregående år. 1 sådant avseende framställer
sig först till besvarande frågan om vilken betydelse som anses böra tillerkännas
den försiggångna allmänna prisstegringen sedan krigsutbrottet. Jag
torde ej här behöva närmare inlåta mig på de uttalanden som tidigare gjorts
rörande denna fråga, då dessa finnas utförligt refererade i skatteberedningens
promemoria. Däremot synes det, ej minst med hänsyn till den skiftande
inställning som kommer till synes i remissyttrandena, vara lämpligt att något
belysa denna frågas sakliga innebörd.
Det har under den tidigare diskussionen rörande krigskonjunkturskatten
gång efter annan uttalats att denna ej borde träffa fiktiv inkomst, m. a. o.
en inkomst som till följd av oriktig kostnadsberäkning helt eller delvis har
karaktären av en icke avsedd kapitalminskning. För att sådan beskattning
skall undvikas måste tillses, dels att varulager o. dvl. ej upptages till högre
belopp än det kan antagas i längden behålla, dels att omkostnader, däri inräknade
avskrivningar, upptagas till så höga belopp att inga utgifter, som
icke svara mot kvarvarande värden, skjutas på framtiden. Lagstiftningen om
krigskonjunkturskatt avser att konsekvent genomföra dessa principer genom
sina regler örn lagervärdering till förkrigspris, upptagande av fordringar endast
till deras verkliga värde samt rätt till avskrivning av tillgångar för stadigvarande
bruk, i de flesta fall ned till förkrigsvärde, i andra fall genom
förmedling av provisorisk skattepåföring ned lill efterkrigspris. Ett villkor för
tillgodonjutande av dessa förmåner är visserligen att nedskrivning respektive
avskrivning också sker i den skattskyldiges räkenskaper. Den allmänna lämpligheten
av detta villkor med hänsyn till näringslivets välförstådda intressen
torde emellertid vara uppenbar. Det torde kunna fastslås — och har för
övrigt ej från något håll bestritts —- att lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt
väl tillgodoser kravet att ej fiktiv inkomst i här angiven mening skall
beskattas. Detta krav åsidosättes tydligen ej, även örn det i övriga avseenden
bortses från prisstegringen.
Om inkomstberäkningen för beskattningsåret sålunda i vad avser kostnadsbestämningen
sker under fullt hänsyntagande till prisstegringen, men det
därefter underlåtes att vid jämförelse mellan denna inkomst och inkomsten
från förkrigsinkomståren vidare beakta denna prisstegring, kan emellertid
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
99
göras gällande att beskattning sker av »fiktiv merinkomst» eller »fiktiv inkomstökning».
Om inkomstökningen inträtt samtidigt med en höjning av
olika priser, kan den nämligen anses vara fiktiv i den meningen, att den icke
representerar ett tillskott till inkomsterna i varor räknat. Det är närmast
från denna utgångspunkt som krav rests på ett hänsyntagande till prisstegringen,
ej blott — såsom redan skett — vid inkomstberäkningen, utan därutöver
även vid fastställandet av merinkomsten.
Vid bedömande av frågan hur prisstegringen rimligen bör beaktas vid fastställandet
av merinkomsten, torde det vara nödvändigt att klargöra vilka
möjligheter som stå till buds att använda inkomstökningen. Det är nämligen
icke möjligt att uppställa ett allmänt krav på att jämförelseinkomsten skall
räknas i samma »penningvärde» som inkomsten under beskattningsåret. Jämförelsen
måste hänföra sig till olikheten i penningvärde i viss bestämd
användning vid de tidpunkter den avser. De användningsmöjligheter
varmed bör räknas kunna innefattas under kategorierna nyinvestering samt
konsumtion. I båda fallen utfaller jämförelsen olika om man tänker sig
omedelbar användning av inkomsten eller användning först vid en senare
tidpunkt, då priserna kunna lia undergått ytterligare förändringar.
Tages inkomstökningen i anspråk för omedelbar nyinvestering inom förelaget,
innebär detta detsamma som att en utgift göres, likställd med övriga utgifter
inom detta. Genom förut angivna regler om avskrivning och nedskrivning
till förkrigspris eller, i vissa fall, genom förmedling av provisorisk
skattepåföring till efterkrigspris, synas kraven på skattefrihet för inkomstökningen
i den mån den i ifrågavarande användning kan betraktas såsom
fiktiv vara tillgodosedda. I detta sammanhang synes även böra omnämnas
det fall att vinstökningen användes till avbetalning av skuld. Uppenbart
är emellertid att detta fall ej erfordrar särskild reglering, eftersom förfarandet
endast innebär att en kvittning sker mellan belopp på aktiv- och passivsidan
i balansräkningen, som äro räknade i samma penningvärde.
Det kan vidare ifrågakomma att inkomstökningen sparas i syfte att i framtiden
användas för investeringar inom företaget. Sådan investering är tänkbar
medan krigskonjunkturen pågår eller när den upphört. I senare fallet bör
märkas, att krigskonjunkturbeskatlningen i övrigt erhållit sin utformning
under antagande att penningvärdet efter kriget skall vara i stort sett detsamma
som före kriget, och att betydelsefulla förmåner för de skattskyldiga
i avseende å lagernedskrivning och avskrivning av tillgångar för stadigvarande
bruk medgivits under denna förutsättning. Beträffande medel som
komma att användas först efter krigets slut finnes ingen anledning att i detta
sammanhang ändra den till de skattskyldigas förmån införda förutsättningen,
att en återhämtning av penningvärdet är att motse. Det vöre inkonsekvent att
i syfle att bereda ytterligare lättnader antaga alt prisstegringen skall bli bestående.
Skäl att taga hänsyn till prisstegring föreligger därför ej. Sker åter besparingen
i syfte att verkställa nyinvestering inom företaget vid senare tidpunkt
under krigskonjunkturen, bör man, för att undvika beskattning av
fiktiv merinkomst, beakta det förhållandet att den skattskyldige sannolikt
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
kommer att erhålla mindre reellt utbyte för investeringen än om denna skett
före kriget. Förhållandet har också vid lagstiftningens utformning beaktats,
i det genom anordningen med provisorisk skattepåföring, särskilt vid avsättning
till kostnadsutjämningsfond, den skattskyldige kommer att från det
ifrågavarande beskattningsårets inkomst njuta avdrag för överpris å framtida
investeringar. Det kan mot det nu anförda invändas att rätten att avsätta
medel till kostnadsutjämningsfond enligt skatteberedningens förslag är begränsad.
Jag finner mig emellertid kunna föreslå borttagande av den ifrågasatta
regeln om visst maximum för avsättning till sådan fond. Med denna
ändring och med de föreslagna lättnaderna i fråga om de former som i detta
sammanhang skola iakttagas föreställer jag mig, att invändningen förlorar
sitt berättigande.
Örn det sålunda kan anses, att i lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt
prisstegringen är på ett tillfredsställande sätt beaktad vid olika fall av medelsanvändning
för investering inom företaget, så återstår att undersöka i vad
mån hänsyn bör tagas till prisstegringen med tanke på merinkomstens möjliga
användning för konsumtion, för enskilt sparande eller för investering
utom företaget. Användningssätten kunna anses resa ett och samma problem,
nämligen hur penningvärdets förändringar böra beaktas när merinkomsten
disponeras av en enskild person; det finns nämligen i detta sammanhang
ingen anledning att göra någon skillnad mellan den enskildes sparande och
hans konsumtion och icke heller mellan den enskildes sparande och en disposition
av företagsinkomst för investering inom ett annat företag.
När det gäller att besvara den senast uppställda frågan synes det mig lämpligt
att anknyta till principmotiveringen för krigskonjunkturskatten. Skatten
ingick som ett led i en allmän ekonomisk politik vilken bland annat hade till
riktpunkt att hålla inkomstvolymen i samhället oförändrad och förhindra
uppkomsten av krigsvinster. När hänsyn skall tagas till den inträdda prisstegringen
genom att viss merinkomst undantages från beskattning och alltså
tillätes kvarstå orubbad, är det under sådana förhållanden naturligt att hävda,
att detta hänsyntagande innefattar ett avsteg från vad som var grundtanken,
vilket icke bör medgivas i vidare mån än som synes skäligt med tanke på
alt inkomsterna även inom de icke krigskonjunkturbeskattade områdena stigit.
Det vore tydligen icke förenligt med uppläggningen av skatten, om hänsyn
skulle tagas till prisstegringen i sådan utsträckning, att vinstökningar
lämnades obeskattade, så länge de icke också representerade en ökad inkomst
i varor räknat. Hänsyntagandet skulle i så fall innebära att man för ifrågavarande
inkomsttagares del skulle godtaga anspråk på en ökning av penninginkomsterna
som vid rådande varuknapphet skulle representera oförändrad
standard, medan för övriga medborgargrupper levnadsstandarden måste
sänkas.
Den inkomststegring, som tillkommit de stora löntagargrupperna i riket, har
i regel bestämts genom det s. k. ramavtalet på sätt framgår av skatteberedningens
promemoria och är, såsom i vissa yttranden framhållits, motiverad
av socialpolitiska skäl. Den genomsnittliga inkomstökningen i riket har varit
lägre än den som tillkommer dessa löntagargrupper. Det synes mig på nyss
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
101
angivna grunder uppenbart, att större dyrtidskompensation i penningar än
som sålunda tillkommer nämnda inkomsttagargrupper icke bör från samhälleliga
utgångspunkter tillgodoräknas någon kategori genom undantag vid
beskattningen. Från denna utgångspunkt kommer man närmast till den slutsatsen
att en skattejustering med hänsyn till prisstegringen enligt den procentsats
som föreslagits av skatteberedningen är den högsta som kan motiveras
och alt en maximering vid lägre gräns än den av beredningen ifrågasatta
vore på sin plats med tanke på att den totala inkomstvolymen undergått en
mindre höjning än arbetslönerna. Till stöd för en lägre procentsats talar även
att man, om man eftersträvar ett hänsyntagande till den egentliga, av den
försämrade försörjningen oberoende penningvärdesförsämring som må föreligga,
såsom bankofullmäktige och priskontrollnämnden framhållit, torde ha
att utgå från ett väsentligt lägre tal än skatteberedningen antagit.
När jag så utförligt som här skett behandlat frågan om prisstegringens betydelse
för skattens utformning, är detta uteslutande därför att frågan blivit
föremål för en omfattande allmän diskussion. För egen del finner jag det
i likhet med bankofullmäktige mindre lämpligt att nu till ifrågavarande område
överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang, vilket emellertid
sker så snart som man vill anknyta en omräkning av merinkomsten
till prisutvecklingen. När jag finner mig kunna i huvudsak biträda det slut,
till vilket skatteberedningen kommit, följer motiveringen närmast följande
linjer.
Det kan icke bestridas, att, då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiveras
med att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning,
motiven för densamma försvagas ju längre tid som förflyter från den tidpunkt
då förändringen skedde. Det är väl i stort sett denna synpunkt som
av skatteberedningen uttryckts så, att avdraget skall anses innefatta kompensation
för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet sedan krigsutbrottet
som varit möjlig, om kriget ej utbrutit eller andra förhållanden
som avses i 1 § förordningen om krigskonjunkturskatt ej inträffat, men
vilkas sannolikhet icke kan direkt påvisas. Särskilt mellankommunala prövningsnämnden,
som ju har att handlägga ett stort antal taxeringar, har
framhållit behovet av utjämning mellan sådana skattskyldiga som av olika anledningar
lia särskilt låg jämförelseinkomst och dem som tack vare den
gynnsamma förkrigskonjunkturen kommit upp i en mycket hög sådan. Skatteberedningens
förslag att till grund för beräkning av extraavdraget skall läggas
merinkomsten, om denna uppgår till högre belopp än jämförelseinkomsten,
avser att bidraga till en sådan utjämning.
I utjämnande riktning verkar även den av skatteberedningen föreslagna
bestämmelsen örn avdragets maximering beträffande juridiska personer, i
det att såsom jämförelseinkomst i detta sammanhang ej skulle godkännas
högre belopp än 12 procent å det egna kapitalet. Denna spärregel har särskilt
i näringsorganisationernas yttranden väckt kraftig gensaga, huvudsakligen
med den motiveringen att, örn kompensation skulle medgivas för försämrat
penningvärde, konsekvensen fordrade att hela jämförelseinkomsten
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
lades till grund för skattens beräkning. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att även om en omräkning av merinkomsten motiverades genom
att jämförelseinkomsten är räknad i ett för högt penningvärde det ej
vore självklart att den faktiska jämförelseinkomsten skall läggas till grund
för omräkningen. Regeln att 1937 och 1938 års medelinkomst godtages såsom
utgångspunkt för merinkomstberäkningen ligger sålunda icke i sakens
natur. En möjlig grund för denna beräkning hade varit den, som tillämpats
vid främmande länders merinkomstbeskattning, att såsom merinkomst räknades
den inkomst som överstege viss procent å det arbetande kapitalet. När
det nu i stället gäller att på tidigare utvecklat sätt till förmån för de skattskyldiga
göra ett avsteg från krigskonjunkturskattens grundprincip, finnes
ingen anledning att till grund för en omräkning lägga ett belopp som ur vissa
synpunkter kan anses vara för högt såsom jämförelsetal, fastän man icke anser
sig böra rubba den fastställda jämförelseinkomsten såsom sådan. Jag finner
mig böra godtaga vad skatteberedningen i här förevarande avseende föreslagit.
Mot en så summarisk spärregel som den ifrågasatta kan visserligen ej
utan fog anmärkas, att en viss ojämnhet kan uppkomma på grund av den
olika värdesättning som tillämpats vid kapitaluppskattningen i de skattskyldigas
räkenskaper. Att helt undvika detta missförhållande torde svårligen
låta sig göra. Mest framträdande torde emellertid ojämnheten framstå
i sådana fall, där skattskyldiga tillhöriga fastigheter äro bokförda till särskilt
låga värden, vilket framför allt är fallet med äldre företag vilkas fastighetsinnehav
är av gammalt datum. I detta särskilda avseende är en justering
av räkenskapernas värdesättning möjlig, då taxeringsvärdena på fastigheterna
kunna ersätta de bokförda värdena. Jag föreslår ett tillägg till punkt 8 b)
av anvisningarna till 4 § i dylikt syfte.
Att på sätt mellankommunala prövningsnämnden ifrågasatt lägga i beskattningsmyndigheternas
hand att i utjämningssyfte i vissa särskilt angivna fall
medgiva större kompensationsavdrag än det eljest medgivna anser jag mig
däremot ej kunna förorda. Ett skönsbedömande, låt vara inom angivna gränser,
av det slag som här föreslås synes mig böra om möjligt undvikas, ej
minst med hänsyn därtill att ojämnhet vid tillämpningen skulle kunna befaras.
Det vore måhända möjligt att införa en bestämmelse att i dylika fall
centrala krigskonjunkturskattenämndens yttranden skola inhämtas, men en
dylik procedur synes alltför omständlig. Jag föreställer mig att det syfte, som
mellankommunala prövningsnämnden velat på denna väg tillgodose, i huvudsak
vinnes genom det förslag om ytterligare uppmjukning av jämförelseinkomsten,
som jag kommer att i den speciella motiveringen närmare utveckla.
Med hänsyn till beskaffenheten av de skäl som föranleda mig att acceptera
det ifrågasatta extraavdraget synes mig benämningen »utjämningsavdrag»
vara att föredraga framför »kompensationsavdrag». Då man från olika
utgångspunkter i åtskilliga yttranden kritiserat sista meningen i 3 § sista
stycket, som utgör principstadgandet rörande detta avdrag, torde en ändrad,
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
103
mera allmänt hållen formulering böra väljas. Tillika synes 6 mom. i 4 §,
som avser rörelse, böra erhålla ändrad avfattning dels i förtydligande syfte,
dels för att göra klart att juridisk person som har en jämförelseinkomst överstigande
50,000 kronor skall kunna oavsett det arbetande kapitalets storlek
tillgodoräkna sig ett utjämningsavdrag å minst 15 procent av 50,000 kronor,
d. v. s. 7,500 kronor. Vissa följdändringar erfordras för övrigt även i de
paragrafer som avse övriga förvärvskällor.
Med den uppgift jag, enligt vad som framgår av det förut anförda och tidigare
uttalanden, tillägger krigskonjunkturskatten synes det mig vara en
naturlig ståndpunkt att icke tillstyrka bifall till framställda yrkanden örn
sänkning av skattesatserna. Desto större skäl har jag att vidhålla denna uppfattning
som skatten i många andra viktiga avseenden uppmjukas. Det av
delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framlagda, av kommerskollegium
kritiserade, förslaget örn generell sänkning av skattesatserna men
med möjlighet för beskattningsmyndigheterna att i särskilda fall, där krigskon
junkturvinster na vore att anse som »oskäliga», tillämpa högre skattesatser
kan jag icke tillstyrka. Därest ett stadgande av sådant innehåll verkligen
komme att tillämpas, skulle det utan tvivel verka stötande och inge farhågor
för godtycke.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande upplyst att taxering till
krigskonjunkturskatt i ej ringa utsträckning förekomme i kommuner med så
hög utdebitering av kommunalskatt att den sammanlagda skatten komme
att medtaga praktiskt taget hela merinkomsten. Jag har tidigare uttalat den
meningen att det principiellt riktiga syntes mig vara att krigskonjunkturskatten
finge avräknas även vid taxeringen till kommunalskatt, men att det syntes
mig omöjligt att praktiskt lösa denna fråga, och att hänsyn till förhållandet i
stället tagits vid utmätande av skattesatserna för krigskonjunkturskatten. Någon
framkomlig väg att lösa sistnämnda fråga kan jag alltjämt ej anvisa.
Däremot synes det möjligt att på en annan väg komma till rätta med de mest
utpräglade ytterlighetsfallen. Detta torde kunna ske på det sätt att vid fastställande
av den beskattningsbara merinkomsten, innan bottenavdraget å
3,000 kronor göres, avdrag får ske med så många pi-ocent av den taxerade
merinkomsten som den senaste sammanlagda kommunala utdebiteringen för
förelaget i genomsnitt överstigit visst tal. Det är tydligt att denna metod icke
blir alldeles rättvisande, då de kommunala utdebiteringarna växla. Eftersom
dessa växlingar i allmänhet ej äro stora, synes dock ett tillräckligt tillfredsställande
resultat uppnås genom denna anordning. Med kommunal utdebitering
hör i detta sammanhang givetvis förstås all den utdebitering som sker på
grundval av taxeringen till kommunal inkomstskatt, d. v. s. lill borgerliga och
kyrkliga kommuner, landsting, vägdistrikt m. fl. efter avdrag av skatteutjämningsmedcl.
Den uträkning som för ändamålet erfordras blir icke
enkel, där fråga är örn företag som lia sin verksamhet i flera kommuner,
och en stark begränsning av förfarandets tillämpning synes därför vara på
sin plats. Jag har kommit till den uppfattningen att den lägsta utdebitering
som bör tågås till utgångspunkt för beräkningen är 15 kronor per skatte
-
104 Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
krona. Av rikets cirka 2,500 kommuner ha inemot 300 högre nettoutdebitering.
I åtskilliga yttranden har framställts förnyat krav på att ökning av ordinarie
skatter skall, eventuellt genom viss schablon, få avdragas vid merinkomstens
beräkning. Jag finner emellertid icke anledning att i detta avseende
intaga någon annan ståndpunkt än tidigare. De skäl, som jag förra året
framlagt för min uppfattning och som nu av skatteberedningen ytterligare
utvecklats i dess promemoria, ha icke vederlagts. Härvid kan emellertid
nämnas, att i samband med utformningen av det nya värnskatteförslaget,
vilket såsom redan i finansplanen till årets riksdag förebådades, kommer
att innebära höjda skattesatser, den frågan är under övervägande, på vilken
väg en viss högsta gräns skulle kunna sättas för skattebeloppen i jämförelse
med inkomsten.
Skatteberedningens förslag att från skattskyldighet skall undantagas fysisk
person, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande 6,000 kronor, biträder
jag, i förhoppning att de farhågor för missbruk som vissa länsstyrelser uttalat
icke skola besannas. Höjning av detta belopp kan jag däremot ej förorda.
Likaså tillstyrker jag förslaget om ett minsta belopp för jämförelseinkomsten
av 3,000 kronor, men föreslår sådan omformulering av reglerna härom att
för skattskyldig som har flera förvärvskällor minimum för jämförelseinkomsten
kommer att gälla endast den förvärvskälla av vilken den skaltskyldige
haft sin huvudsakliga försörjning. Härigenom vinnes det resultatet, att
jämförelseinkomsten för samtliga förvärvskällor för viss skattskyldig kommer
att utgöra minst 3,000 kronor. Någon ändrad grund för beräkning av
det skattefria bottenavdraget, såsom yrkats av ett par handelskammare, är
jag icke beredd att föreslå.
Den särskilt i det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. berörda frågan örn bevisning rörande s. k. naturlig utveckling
m. lii. föranleder mig alt instämma i vad skatteberedningen härom
anfört samt att ytterligare betona att utjämningsavdraget icke får
tagas till intäkt för underkännande av en sannolikhetsbevisning, som utan
stadgande örn sådant avdrag skulle kunna godkännas. Jag vill vidare framhålla
att uttrycket »bärande sanuolikhetsskäl» i och för sig ej innebär något
annat än fordran på en god sannolikhetsbevisning. Det förefaller mig
troligt att, örn kravet på dylik sannolikhetsbevisning i lagtexten försvagades,
antalet besvärsmål till beskattningsd,omstolarna skulle avsevärt ökas, utan
att därför utsikt till ändring i nämnvärt större utsträckning än hittills förelåge.
Det bör emellertid i anslutning till skatteberedningens uttalande särskilt
framhållas, att de skattskyldiga i avseende å möjligheten att erhålla skattelättnad
av nu anförd grund ej böra komma i ett sämre läge än tidigare därför
att längre tid förflutit sedan krigsutbrottet, en omständighet som i praktiken
torde kunna förväntas resultera i någon lättnad i kraven på bevisning.
Det av skatteberedningen framlagda mycket betydelsefulla förslaget örn
rätt att mot inkomstökning under det beskattningsår, som 1942 års
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
105
taxering avser, kvitta inkomstminskning under närmast föregående beskattningsår
har godtagits av samtliga hörda myndigheter utom en.
Vid sådant förhållande vill jag tillstyrka även detta förslag. Såsom kammarrätten
framhållit kunna vissa svårigheter tänkas uppstå i det fall då
i det tidigare beskattningsåret ingå vissa månader belöpande på tiden före
krigsutbrottet. Olägenheten synes svårligen kunna undvikas. Det synes
emellertid kunna överlämnas åt praxis att med hänsyn till omständigheterna
reglera dylika fall. Det av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. framställda yrkandet att utsträcka kvittningsrätten att avse även inkomstminskning
under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år
1940, kan jag däremot icke tillmötesgå. Mot en dylik kvittningsrätt tala
olika taxeringstekniska synpunkter. Möjligheten återstår alltid att reglera
dylika fall genom det planerade avräkningsförfarandet efter krigets slut.
Nyssnämnda delegerade lia även hemställt, att kvittningsrätten göres oberoende
av huruvida inkomstminskningen berott av krigsförhållandena eller ej,
och att densamma göres ovillkorlig. Redan sistlidet år belystes särskilt den
sistnämnda frågan rätt utförligt, och det påvisades varför kvittningsrätten begränsades
på det sätt som skedde. Det har ej kommit till min kännedom att
denna kvittningsrätt i praktiken visat sig otillräcklig vid kvittning mellan olika
förvärvskällor under samma år, och jag föreställer mig att detta icke heller
skall bliva fallet med den nu föreslagna kvittningsrätten mellan olika år.
Alltjämt kan hänvisas till möjligheten att vid det planerade avräkningsförfarandet
reglera fall, i vilka en materiell orättvisa anses ha förelupit. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har fäst uppmärksamheten på de komplikationer
beträffande kvittningsrätten som kunna tänkas uppkomma genom
fastställande av ny jämförelseinkomst. Det lämpliga synes mig vara att,
om beslutet i sådant avseende närmast är att betrakta såsom en justering
av tidigare beslut, den genom det nya beslutet fastställda jämförelseinkomsten
lägges till grund jämväl för beräkning av inkomstminskning under tidigare
år, medan detta däremot icke sker där den nya jämförelseinkomsten är
föranledd av branschutökning eller dylikt. Att med tanke på framtiden inkomstminskning
för beskattningsåret för viss skattskyldig skulle formellt
fastställas, kan jag icke förorda. Däremot finner jag det självklart att beskattningsmyndighet,
som närmare granskat en skattskyldigs deklaration men funnit
denna resultera i inkomstminskning, bör teckna sig till minnes erhållna
resultat för att nyttiggöras ett följande år. Hinder föreligger givetvis icke att
giva skattskyldig del av dylikt resultat, vilket dock uppenbarligen bör betecknas
såsom allenast preliminärt.
Jag övergår nu lill alt behandla det av industrikommissionen, bränslekommissionen
och priskontrollnämnden framlagda förslaget örn begränsning av
krigskonjunkturskatten för skogsbruk. Det sätt på vilket man enligt detta förslag
sökt tillgodose syftet att stimulera önskvärda avverkningar har rönt kritik
i många remissyttranden, även örn man bilräder uppfattningen att krigskonjunkturbeskattningen
är en bidragande orsak till svårigheterna att få
fram bränsle och industrivirke i önskvärd omfattning. I vissa yttranden
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
bär, då kommissionernas och nämndens förslag icke ansetts kunna godtagas,
rent av föreslagits att krigskonjunkturskatten beträffande skogsbruk
avskaffas. För min del finner jag det visserligen sannolikt att, i den
mån obenägenhet att verkställa avverkningar hänfört sig till krigskonjunkturbeskattningen,
den i mycket stor utsträckning haft sin grund i felaktiga
föreställningar örn denna beskattnings innebörd och storlek. Det är att hoppas
att dessa felaktiga föreställningar skola kunna genom lämplig upplysningsverksamhet
avlägsnas. Ä andra sidan kunna motiv av olika slag förefinnas
som verka återhållande på villigheten att företaga avverkningar.
Det synes mig därför kunna övervägas att giva krigskonjunkturbeskattningen
beträffande skog en sådan utformning att den så mycket som möjligt
främjar avverkningen. Då det av kommissionens och nämndens yttrande
synes framgå att relativt stora avverkningar på vissa avverkningsplatser
böra särskilt befordras, ligger det nära till hands att anknyta till tankegången
att den särskilda förmånen inträder först när avverkningen överstiger
en viss gräns. Det är möjligt att göra detta utan att godtaga uppfattningen,
att en beskattning av det som överskjuter den årliga tillväxten skulle
innebära en beskattning av kapitaluttag. Man bör nämligen erinra sig att
vad här beskattas endast är vinsten på en prisstegring, och att skatten såtillvida
närmast kunde jämföras med skatt på en faktiskt realiserad värdestegring.
Även denna jämförelse har emellertid begränsad räckvidd, eftersom
avverkningen av mer än ett års tillväxt icke behöver innebära annat än ett
eller ett par års förskjutning i tillgodogörandet av ett skogsbestånds avkastning,
vare sig detta betyder att en årsavkastning uttages tidigare eller
senare än som vid jämn avverkning skulle vara fallet. På den senast berörda
svårigheten att för en kortare avverkningsperiod fastslå förekomsten av ett
verkligt kapitaluttag stöder sig den kritik som riktats mot kommissionernas
och priskontrollnämndens förslag och som påpekar den olikartade behandling
i skattehänseende som skulle komma avverkare till del, beroende på
om de gjorde uttagen jämna eller sammanförde dem till ett visst år. Vill man
likväl anknyta till den av kommissionerna och nämnden framförda tankegången,
synes det mig nödvändigt att minska den klyfta mellan mer eller
mindre gynnad avverkning som det nämnda förslaget innebär. Den väg
jag funnit mig kunna förorda innebär att en viss lättnad göres över
hela linjen i fråga om krigskonjunkturskatten å skogsbruk, i det att till
beskattning genomgående tages ett lägre belopp än det som representerar
prisstegring utöver omkostnadsökning — en anordning som i viss mån motiveras
även av taxeringstekniska hänsyn som jag senare skall beröra —
och att detta belopp ytterligare sänkes, när avverkningen överstiger viss
gräns. Denna gräns synes mig lämpligen kunna sättas vid en avverkningssiffra
som med 30 procent överstiger den som för den skattskyldiges sammanlagda
skogsinnehav enligt grunderna för fastighetstaxeringen kan anses
närmast svara mot ett års avkastning. Lättnaden synes mig skäligen kunna
bestämmas till 5 procent å det bruttobelopp som inflyter för avverkningen i
dess helhet och, i den mån avverkningen överstiger nämnda gräns, ytterligare
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
107
skattefrihet för hälvten av det till den överskjutande avverkningen hänförliga
belopp, som återstår efter nyssnämnda femprocentsavdrag. För att i händelse
av behov kunna med särskild avdragsrätt gynna speciella slag av avverkning,
som må befinnas särskilt önskvärda, synes det kunna läggas i Kungl. Maj:ts
hand att beträffande visst sortiment medgiva ytterligare avdrag. Givet är
emellertid att en sådan lättnad resulterar i ett relativt sett alltför högt belopp,
om den skattskyldige fått nämnvärt mer betalt för sin skog än andra. Det
särskilda avdrag varom fråga är synes därför böra beräknas endast å så stort
belopp som skäligen kan anses motsvara »normal» bruttointäkt, därest den
verkliga bruttointäkten varit högre.
Vissa särskilda skäl synas, såsom jag nyss antytt, tala för en anordning
enligt vilken en genomgående lättnad beviljas på sätt nyss sagts. Det torde
nämligen numera, i synnerhet i södra Sverige, förekomma att till avverkning
av bränsleved tillgripas grövre virkesdimensioner än normalt, vilka, även om
de äro väl klena att omedelbart avverkas till massaved, lämpligen kunde fått
tillväxa för dylik avverkning. Visserligen medgavs redan enligt den förra
året gällande lagstiftningen bevisning att det avverkade virket kunnat avyttras
med större förtjänst än den som före kriget erhölls vid försäljning av
brännved. Sådan bevisning är emellertid otvivelaktigt svår att åstadkomma,
och det är ur praktisk taxeringssynpunkt icke önskvärt att den företes utom
i utpräglade fall. Extraavdraget synes böra i sig inkludera rätt till avdrag som
skulle kunnat erhållas genom dylik bevisning, om ej genom denna högre avdrag
ernås. Den lättnad varom nu är fråga synes kunna normalt komma till
synes vid bestämmande av de grunder som av Kungl. Maj:t fastställas rörande
prisstegring utöver omkostnadsökning.
Beträffande inkomstberäkningen för övriga förvärvskällor ifrågasättas i
stort sett inga andra ändringar än de som föranledas av utjämningsfaktorn,
dock att beträffande jordbruk föreslås avskaffande av den s. k. bruttomeloden.
Hithörande frågor skola, i den mån omständigheterna påkalla, behandlas
i specialmotiveringen.
Slutligen vill jag vitsorda vad som framhållits i åtskilliga yttranden, nämligen
att taxeringen till kiågskonjunkturskatt kan antagas alltjämt ställa
betydande krav såväl på taxeringsmyndigheterna som på de skattskyldiga,
svårigheter som visserligen torde kunna väntas bliva något lättare att överkomma
efter två års erfarenheter. Då det emellertid torde förhålla sig så, som
uttalats i det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet,
att många skattskyldiga ha svårt att utan sakkunnig hjälp komma
till rätta med sina taxeringar, ligger det mycken vikt vid att beskattningsmyndiglieterna
ej anlägga ett ensidigt fiskaliskt betraktelsesätt på taxeringarna
utan, i den mån det är möjligt, tillhandagå de skattskyldiga med råd
och anvisningar örn vad dessa lämpligen kunna iakttaga för alt ej riskera
rättsförluster.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
Departements
chefen.
Detaljmotivering.
Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som
äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen
av det remitterade förslaget. Jag berör därvid endast sådana frågor, som
behandlats i de avgivna remissvaren eller i inkomna framställningar eller
som eljest kunna anses vara av sådan art att de böra särskilt omnämnas. Då
i skatteberedningens promemoria lämnats en utförlig redogörelse för de i förhållande
till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 föreslagna
ändringarna, vilka i det vid promemorian fogade utkastet till författningstext
jämväl äro kursiverade, torde jag beträffande förslagets innehåll vid de
olika paragraferna kunna nöja mig med att hänvisa till promemorian.
Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942.
2 §•
Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 11 i promemorian.
Frågan om den föreslagna begränsningen av skattskyldigheten har redan
behandlats i samband med den allmänna motiveringen.
Föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ha berörts endast i ett par yttranden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
»Enligt 1941 års bestämmelser, som överensstämma med förslagets, äro
aktiebolag, från vilka utdelningen i sin helhet tillfaller staten, undantagna
från skattskyldighet. Vid tolkningen av detta moment har yppats tvekan,
huruvida härmed avses endast sådana aktiebolag, vari enligt bolagsordningen
staten skall vara ensam aktieägare, eller även sådana bolag, där staten genom
uppköp av aktier i allmänna marknaden blivit ensam aktieägare, såsom
t. ex. i fråga örn vissa järnvägsaktiebolag. Såsom sin mening vill länsstyrelsen
framhålla, att även dessa sistnämnda aktiebolag böra vara undantagna från
skattskyldighet, en tolkning som i allt fall icke strider mot stadgandets formulering.
»
Såsom tidigare nämnts har kammarrätten föreslagit att oskift dödsbo i
fråga om minimigränsen för jämförelseinkomsten och skattskyldighetens
omfattning skall jämställas med fysisk person.
För tillämpning av stadgandet om skattefrihet för aktiebolag, från vilket
utdelningen tillfaller staten, erfordras ej att enligt bolagsordningen staten skall
vara ensam delägare. Avgörande är allenast det faktiska förhållandet att utdelningen
tillfaller staten.
I anledning av kammarrättens yttrande föreslår jag ett tillägg innebärande
att dödsbo skall vid ifrågavarande taxering betraktas såsom fysisk person.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
109
3 §•
Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 11 i promemorian.
I fråga örn de i denna paragraf föreslagna stadgandena om minimigräns för
jämförelseinkomsten och örn utjämningsavdrag torde jag få hänvisa till den
allmänna motiveringen.
4 §•
Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 11—16 i promemorian.
Förutom i de hänseenden, som redan berörts i redogörelsen under den allmänna
motiveringen, lia föreskrifterna i denna paragraf med tillhörande anvisningar
på olika punkter blivit föremål för erinringar i ett flertal yttranden.
Ur dessa må nu följande återgivas.
Jämförelseinkomsten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
»Vad i motiveringen för lagförslaget framhållits beträffande jämförelseinkomstens
justering för företag, vilka undergått utvidgning genom nyanläggningar
eller vars verksamhet inskränkts, har för detta läns vidkommande
ett alldeles speciellt intresse vad sjöfarten beträffar. Av uttalandet att döma
skulle jämförelseinkomsten böra höjas, såvida ett rederi i mera avsevärd
grad utökar sitt tonnage i förhållande till förkrigsinkomståren. Prövningsnämnden
har vid fjolårets taxeringar verkligen ansett sig i vissa fall böra av
angiven anledning höja tidigare fastställd jämförelseinkomst, men har då
gjort sådan höjning beroende av ytterligare kapitalinvestering i företaget. Av
det nu gjorda uttalandet synes emellertid framgå, att justering vore tänkbar
även utan uppställande av dylikt villkor. Med tanke på de av krigsförhållanden
allt oftare framtvungna förändringarna i tonnagets sammansättning
torde häremot kanske heller icke vara något att erinra.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar till skatteberedningens
uttalande å sid. 14 i promemorian i fråga örn kapacitetsutvidgningens inverkan
på jämförelseinkomsten från föregående års taxering till krigskonjunkturskatt
och anför, bland annat:
* »Tveksamt är kanske, huruvida inom handelsföretag öppnandet av nya
försäljningsställen eller avdelningskontor samt inom rederiföretag nyanskaffning
av tonnage bör hänföras till sådan kapacitetsutvidgning, som även bör
föranleda frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst. Länsstyrelsen
anser för sin del att så bör ske och att den relativa ökningen i omsättning,
respektive tonnagetal därvid kan användas som mätare för en proportionell
ökning av jämförelseinkomsten. För såväl deklaranter som beskattningsnämnd
vore ett auktoritativt uttalande härom ägnat att förekomma tvister.
Att normal avkastning i förhållande till företagets eget kapital nu föreslås
gynnsammare beräknad — till lägst 6 procent — än tidigare står i full överensstämmelse
med gjorda erfarenheter örn vad som är rimligt. Det är dock
beklagligt att ändringen kanske måste föranleda omprövning av tidigare fastställda
jämförelsetal för äldre förelag liksom att endast skattskyldiga, vilka
genom besvär hållit taxeringsfrågan för tidigare år öppen, hava utsikt att i
tidigare taxering vinna den rättelse genom höjd jämförelseinkomst, som icke
kunnat beredas med hittillsvarande författningsföreskrift beträffande jämförelseinkomslens
beräkning i förhållande till det egna kapitalet
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Med anledning av uttalande i p. m. att centrala krigskonjunkturskattenämnden
kunde tänkas utfärda direktiv med angivande av grunder för normalavkastningens
procenttal inom olika branscher må här framhållas att än
viktigare är att uppmärksamhet ägnas åt, hur företagets kapital uppskattas
vid ränteberäkningen. Att beräkna avkastningen enbart på eget kapital kan
leda till uppenbart orimliga resultat i de fall, då företaget finansierats med
främmande kapital. Vid sådant förhållande synes ett godtagbart uttryck för
normal avkastning kunna erhållas endast örn ränta beräknas på såväl eget
som främmande — i regel långfristigt, räntedragande — kapital, varvid avdrag
givetvis bör ske för de faktiska ränteutgifterna. Ett företag, som finansierats
med exempelvis eget kapital 500,000 kronor och ett förlagslån å
2,000,000 kronor, löpande med 3 procent ränta, bör få räkna 6 procent å
2.500.000 kronor med avdrag för årets utgiftsräntor. Jämförelseinkomsten
skulle alltså bli 150,000 — 60,000 = 90,000 kronor; 6 procent å enbart eget
kapital resulterar i endast 30,000 kronor. Gentemot sådan beräkning kan invändas,
att det i vart fall blir svårt att avgöra, vilken del av det främmande
kapitalet, som skall medtagas vid ränteberäkningen. Men denna invändning
torde icke vara tillräcklig för att rättfärdiga en schablonartad beräkningsmetod,
vars svaghet är att den icke nöjaktigt tager hänsyn till olika finansieringsmöjligheter;
invändningen är av underordnad betydelse, örn man beaktar
syftet med omräkningen, nämligen att fastställa ett skäligt avkastningsvärde,
vilket skall utgöra det lägsta belopp, som kan ifrågakomma som jämförelsetal.
»
1 detta sammanhang hänvisas jämväl till den följande redogörelsen i samband
med vissa frågor rörande rederiers beskattning.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:
»I förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1911 stadgades i punkt 3 av
anvisningarna till 4 §, att den vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år
1940 fastställda jämförelseinkomsten borde frångås endast örn särskilda skäl
därtill föranledde. Bestämmelsen upptogs oförändrad i proposition nr 173
för år 1941 och fastställdes av riksdagen. I förevarande förslag har endast
vidtagits den ändringen i detta stadgande att orden ''år 1940’ utbytts mot
''senast’.
I vårt yttrande över förstnämnda förslag erinrade vi, att av motiveringen
till stadgandet framginge, att den år 1940 fastställda jämförelseinkomsten i
regel skulle gälla även vid 1941 års taxering, samt att avvikelse från sagda
inkomst endast borde ske, då inkomstuppskattningen för något av förkrigsinkomståren
blivit felaktig. Vi hemställde, att förslaget i denna del borde ändras
på sådant sätt, att allenast sådan jämförelseinkomst, som vid 1940 års
taxering blivit i vederbörlig ordning fastställd efter fullständig utredning, därvid
felaktighet av i förslaget angiven natur ej förelegat, skulle läggas till
grund för 1941 års taxering.
Föredragande departementschefen anförde emellertid i ovannämnda proposition,
att där för skattskyldig för förra beskattningsåret fastställts taxerad
merinkomst, borde jämförelseinkomsten vid taxeringen för det nya beskattningsåret
i regel fastställas till samma belopp. Det kunde antagas, att tillfredsställande
utredning vanligen förebragts i sådant fall och att denna utredning
också prövats. Det läge både i den skattskyldiges och i statens intresse,
att denna huvudregel finge gälla. Detta hindrade dock givetvis ej att omständigheterna
kunde vara sådana, att ändrat belopp för jämförelseinkomsten
boede fastställas, framför allt där verkligt fel förelupit. I de fall, då taxerat
belopp för den skattskyldige ej fastställts, kunde det ofta antagas, att prov
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
lil
ningen av jämförelseinkomstens storlek vid 1940 års taxering varit mindre
noggrann. Stadgandet, att den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten
borde frångås endast örn särskilda skäl därtill föranledde, berörde
ej det fall att den skattskyldige ej då taxerats.
Även örn man, på sätt departementschefen anfört, skulle vara berättigad
antaga, att tillfredsställande utredning i nu förevarande hänseende vanligen
förebragts och prövats i sådana fall, då taxerad merinkomst fastställts, torde
det emellertid såsom vi i vårt ovannämnda yttrande framhöllo ofta inträffa,
att en skattskyldig, därest det vid första taxeringstillfället varit fråga
örn en relativt låg taxering till krigskonjunkturskatt, saknat anledning att
förebringa en så fullständig utredning beträffande jämförelseinkomsten, som
han skulle hava gjort örn frågan gällt en taxering till mera betydande belopp.
Han har måhända icke haft tillfälle att vid den föregående taxeringen
anlita sakkunnigt biträde eller med hänsyn till den ringa taxering som då
ifrågasätta ansett, att anlitande av sådant biträde ställde sig för dyrbart. Det
kan icke vara ägnat att främja befogade krav på materiellt rättvisande taxeringar
att i dylika fall förvägra den skattskyldige att ett senare år, då fråga
uppkommer örn en måhända mångdubbelt högre taxering och då han blivit
bättre insatt i det invecklade deklarationsförfarandet eller ansett sig böra anlita
särskild expertis, tå en ny utredning rörande storleken av jämförelseinkomsten
prövad. Tvärt emot vad departementschefen synes göra gällande,
våga vi påstå, att det i hög grad ligger i den skattskyldiges intresse att huvudregeln
får frångås i dylika fall. Vi upprepa därför vår ovanberörda hemställan.
I detta sammanhang vilja vi förorda en reform, som jämväl, utan att i
negativ riktning påverka skatteunderlaget, sannolikt skulle medföra icke
oväsentliga produktionsökande verkningar. Då inom ett företag, som icke
tidigare taxerats till krigskonjunkturskatt, uppkommer fråga örn upptagande
av ny tillverkning eller nyanläggning, saknar ett sådant företag möjlighet
att vid sina kalkyler rörande den för nytillverkningens eller anläggningens
tillblivelse ofta avgörande frågan om den blivande skattebelastningen få fastställt,
med vilken jämförelseinkomst företaget har att räkna. I sådana fall
borde företaget efter avgivande av krigskonjunkturskattedeklaration i vanlig
ordning genom beslut av prövningsnämnd och eventuellt av överinstanserna,
kunna få jämförelseinkomst fastställd, ehuru taxering till krigskonjunkturskatt
icke kommer till stånd.»
Sveriges grossistförbund anför, bland annat:
»Företag, som arbetat under dåliga konjunkturer under åren 1937 och
1938, drabbas mycket hårt av skatten, även örn deras inkomstökning under
krigsåren varit sa måttlig, ali den kan betraktas som normal för branschen
i fråga. Å andra sidan lia företag, vilka arbetat inom branscher, gynnade
av en god konjunktur under förkrigsåren, kunnat gå fria från beskattning,
fastän deras rörelse givit en högre avkastning å kapitalet än som skulle
kunna anses som normalt. Orsaken härtill har i första hand varit att taxeringsmyndigheterna
tolkat de föreskrifter, som gälla för fastställandet av jämförelseinkomsten,
mycket snävt och endast i få undantagsfall vid beräknande
av denna inkomst frångått inkomstmedellalet för de båda förkrigsinkomståren.
Vi få därför understryka nödvändigheten av att i den nu ifrågasatta
förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942 bestämmelser inlagas,
vilka giva möjligheter att få jämförelseinkomsten fastställd på ett sätt, som
lämnar rättvisare resultat lin tillförne.
Det nya skatteförslaget har att visa en förbättring med avseende på beräknandet
av jämförelseinkomst för nystartade och därmed jämförliga företag, i
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
det att enligt förslaget jämförelseinkomsten, motsvarande skälig ränta å eget
kapital, må beräknas efter en räntefot av lägst 6 procent Enligt promemorian
förutses, att beskattningsmyndigheterna, sedan de sålunda erhållit fria
händer att bestämma den för det särskilda fallet lämpligaste räntefoten, i
allmänhet komma att bestämma denna högre än minimitalet. Med hänsyn
till den erfarenhet, som näringslivet haft av taxeringsmyndigheternas tillämpning
av gällande bestämmelser, måste vi emellertid befara, att dessa förhoppningar
icke komma att infrias utan att 6 procent kommer att bliva regel vid
beräknandet av ifrågavarande jämförelseinkomst. I själva verket är 6 procent
en orimligt låg ränteavkastning å kapital, investerat i en rörelse. Vi
vilja erinra örn, att denna vinst skall inkludera även skatter, vilka för ett
aktiebolag i genomsnitt torde kunna uppskattas till ungefär 40 procent av
vinsten. Vid en avkastning av 6 procent å kapitalet skulle enligt denna beräkning
för utdelning och eventuell avsättning till reservfond återstå allenast
3.6 procent. Utan tvekan måste det anses orimligt, att én inkomst, som ej
betydligt överstiger detta procenttal, skall bliva föremål för krigskonjunkturskatt.
Det är oss därför angeläget understryka nödvändigheten av att
jämförelseinkomsten icke fastställes genom en schematisk tillämpning av berörda
föreskrift utan att största vikt lägges vid en prövning från fall till fall.»
Kooperativa förbundet yttrar:
»Erfarenheten har visat, att nystartade företag eller företag som av någon
anledning visat ringa eller ingen jämförelseinkomst blivit ganska styvmoderligt
behandlade vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Visserligen har en
uppmjukning av den förut gällande 6 procentsregeln nu föreslagits. Men om
man utgår från att en normal inkomst för enskilda rörelseidkare av 6 procent
eller mera av nedlagt kapital kan vara rimligt för de fall att verklig jämförelseinkomst
saknas, synes dock rättvisan kräva att i sådana fall normal
inkomst för aktiebolag och ekonomiska föreningar beräknas efter minst 8
procent av eget kapital. Sådana företag giva ju normalt utdelning som blir
föremål för dubbelbeskattning. Motivet för denna dubbelbeskattning har varit,
att företagen skulle äga större skattekraft genom den större förvärvsförmåga
de erhålla genom sin organisationsform. Men om man av sådant skäl infört
och bibehåller dubbelbeskattning, synes rättvisan kräva, att hänsyn jämväl
vid krigskon junk turbeskattningen tages till den antagna större förvärvsförmågan
och att alltså företag med denna organisationsform givas en förmånligare
ställning i nu berörda avseende. En sådan åtgärd skulle säkerligen i
sin mån medverka till att undanröja en av de väsentligaste invändningarna
mot hela denna skatteform, nämligen att den i sin mån hämmar uppkomsten
av nya företag och därmed på ett beklagligt sätt bromsar upp den ekonomiska
utvecklingen inom landet.»
Kommerskollegium understöder det av kooperativa förbundet framförda
önskemålet och uttalar, att, då nya företag väl esomoftast även föras i form
av enskild firma, ränteberäkningsgrunden torde böra göras enhetlig för samtliga
företag och sättas till 8 procent av det egna kapitalet.
Beräkning av ränta å eget kapital m. m.
Länsstyrelsen i Malmöhus län vtlrar:
»Enligt författningens bestämmelser skall under vissa betingelser ränta å
kapital, som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen, icke
beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
113
Exempel finnas på, att rederier ha mycket stora belopp deponerade i riksbanken
på grund av provisorisk påföring enligt 18 eller 19 §. Det skulle
kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till svårigheten att under nuvarande
förhållanden anskaffa nytt tonnage dessa medel borde anses tillhöra
rörelsen.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms lein yttrar:
»Med anledning av det i p. m. gjorda uttalandet (sid. 14) om skatteavsåttningens
inverkan på det egna kapitalets beräkning må framhållas, att justering
även synes vara påkallad för det fall att företaget under förkrigsinkomståren
icke gjort några skatteavsättningar utan först under de därpå följande
åren slagit in på denna väg. Likformighetsregeln borde givetvis tillämpas
även i detta fall. Annars skulle de företag, som i överensstämmelse med
god köpmannased och gällande balansvärderingsprinciper i bokslutet beakta
skatteskulderna, komma i en sämre ställning än företag, som — kanske just
med hänsyn till påräknade fördelar i krigskonjunkturskattehänseende — åsidosätta
att redovisa ifrågakommande skatteskulder. En justering — i den
skattskyldiges intresse — av förkrigsinkomstårens kapital med skatteskuld
bör i detta fall ifrågakomma. En konsekvent tillämpning av likformighetsregeln
skulle visserligen kunna ske på så sätt, att skatteskulden — den kända
och den beräknade — fastställes såväl vid de båda förkrigsinkomstårens som
beskattningsårets utgång; först därefter kunde eventuella justeringar genom
ränteberäkning av eget kapital företagas. En del företag göra nämligen avsättningarna
till skattereserv med godtyckliga belopp och utan hänsyn till föreliggande
behov, medan andra nöja sig med att göra avsättning för endast
kända skatter. Och även i de fall, då skatteavsättningen föregås av noggranna
kalkyler angående kända och beräknade skatter, göras avsättningarna ofta
i överkant, till synes av hänsyn till fördelar vid eventuell krigskonjunkturbeskattning.
De sålunda ifrågasatta justeringarna skulle emellertid vålla taxeringsmyndigheterna
ett icke oväsentligt merarbete. Härtill kommer att företag, som
göra skatteavsättningar, vid inkomstökning —■ och även på grund av stigande
skattesatser — komma i en sämre ställning än företag, som uraktlåta att upplägga
skattereserver. Bästa möjligheten att åstadkomma full rättvisa och
samtidigt förhindra, att balansräkningar i vad avser skatteskulder obehörigt
påverkas av spekidationer ifråga örn skattefördelar, vore säkerligen att vid
räntebercikningen betrakta all skattereserv som eget kapital.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hänvisa till sitt yttrande
över 1941 års förslag lill krigskonjunkturskatt och anföra;
»Bclräffande den för folkförsörjningen betydelsefulla frågan örn beräkning
av jämförelseinkomst för nystartade företag och företag, som under förkrigsinkomståren
icke uppnått sin fulla utveckling, föreslås den ändringen, att
räntan å nyinvesterat kapital skall beräknas eller en räntefot av lägst 6 procent.
Även örn denna ändring icke lärer sakna en viss stimulerande effekt
vid planerande av nyanläggningar, förringas dock effekten genom de för beräkningen
av det egna kapitalet gällande bestämmelserna. Sedan värdet å en
uteslutande för kristiden avsedd anläggning fått till fullo avskrivas vid krigskonjunkturskaltetaxeringen,
medtages detta värde icke vid kapitalberäkningen.
Det i anläggningen riskerade kapitalet anses i sin helhet återbekommet,
ehuru detta på grund av de vid de allmänna taxeringarna gällande bestämmelserna
oftast icke är fallet. En komplettering av ifrågavarande bestämmelse
nied ett stadgande, enligt vilket räntan icke må bestämmas lägre
än lill ett belopp, motsvarande viss lägre procenlsais å det ursprungligen
Bihang lill riksdai/cmt protokoll 1942. 1 .■iduli. Nr 287. 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
efter krigsutbrottet nyinvesterade kapitalet, förefaller skälig med hänsyn till de
riskfyllda placeringar, varom här är fråga, och skulle säkerligen medföra
gynnsamma verkningar för folkförsörjningen.
I fråga om beräkningen av eget kapital anförde vi i vårt ovanberörda yttrande,
att någon motivering icke lämnats för bestämmelsen att tillägg icke
finge göras för justeringar av varulager. Vi funno intet skäl hava anförts,
varför de skattskyldiga skulle berövas denna enligt 1940 års förordning dem
tillkommande rätt, vilken hade icke obetydlig ekonomisk räckvidd. Föredragande
departementschefen vitsordade i proposition nr 173 till 1941 års
riksdag, att goda skäl kunde åberopas för vår ståndpunkt, och förklarade,
att han i själva verket hyste en viss tvekan örn vilken ställning, som borde intagas.
På grund av praktiska skäl föreslogs emellertid ingen ändring i det
då föreliggande förslaget i denna del. Med hänsyn till att uppskattningen av
lagervärdena för förkrigsinkomståren och för beskattningsåret oftast skedde
efter helt olika grunder, måste för kapitalberäkningen justering ske, vilken
lätt kunde föranleda svårigheter. I nu föreliggande förslag upptages ifrågavarande
bestämmelse oförändrad. Vi kunna icke finna, att de åsyftade svårigheterna
äro större än de som äro förbundna med en hel del andra för
taxeringens fastställande erforderliga beräkningar och vidhålla vår ovan angivna
ståndpunkt i denna fråga.»
Reglerna om bevisning rörande förhållanden enligt 1 §.
Frågan om bevisskyldigheten har, på sätt framgår av den redan lämnade
redogörelsen under den allmänna motiveringen, i vissa yttranden sammanställts
med frågan om skatteskalorna, varjämte frågan om bevisning rörande
naturlig utveckling behandlats i samband med frågan örn utjämningsavdraget.
Emellertid ha bevisningsreglerna i en del yttranden behandlats även
ur andra synpunkter. Härutinnan lämnas nu följande redogörelse.
I det av Överståthållarämbetet ingivna yttrandet av biträdande taxeringsintendenten
hos ämbetet Sven Holdo anföres, bland annat:
»Erfarenheten från det praktiska taxeringsarbetet visar, att de skattskyldiga
i mycket stor utsträckning yrka avdrag för naturlig utveckling enligt
anvisningarna till 4 § punkt 12. Som bevisning åberopas i regel icke annan
utredning än omsättningen uttryckt i kronor — en utredning som med hänsyn
till prisstegringen icke är tillfyllest — samt en i allmänna ordalag hållen
redogörelse för företagets än större utvecklingsmöjligheter om ej krigsförhållandena
inträtt.
Det ojämförligt största antalet konflikter mellan de skattskyldiga och beskattningsorganen
ha sin grund i att de sistnämnda icke ansett sig kunna
godtaga bevisning örn naturlig utveckling. Detta på grund av att presumtionen
för att merinkomsten i sin helhet berott på förhållanden som omför -mälas i 1 paragraf endast kan brytas av en bevisning, som enligt vad departementschefen
yttrade 1940 ’bör avse förebringande av bärande sannolikhetsskäl
för att, om krigskonjunkturen ej inträtt och krig ej utbrutit, inkomsten
skulle hava uppgått till visst belopp’.
Uppfyllandet av detta krav på bevisning torde icke vara lätt och i promemorian
framhålles också att ''för att styrka ett yrkande örn beaktande av
sådan naturlig utveckling fordras sannolikhetsbevisning, som enligt sakens
natur endast kan åstadkommas i vissa fall’.
Då i promemorian framhålles att beträffande avdrag för naturlig utveckling
enligt 4 § 4 mom. från näringslivet under hand gjorts gällande att beskattningsnämnderna
i allmänhet ställt alltför stora krav på de skattskyl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
115
elifia i fråga om bevisning av den naturliga utvecklingen oell att därför mera
detaljerade bestämmelser rörande beräkningen av avdraget vore önskvärda,
så är detta ett önskemål som det praktiska taxeringsarbetets representanter
livligt kunna ansluta sig till. En permanent tvistefråga skulle härigenom
undanröjas.
Som skäl emot införandet i författningen av sådana bestämmelser har
framhållits, att detta icke skulle vara lämpligt eller möjligt med hänsyn till
de många olika faktorer som kunna inverka på frågans bedömande. Men
problemet torde icke bliva tillfredsställande löst genom att detsamma överlämnas
å de olika beskattningsnämnderna och taxeringsfunktionärerna.
Dessa sakna i många fall förutsättningarna för att rätt beakta de olika faktorerna
och deras större eller mindre inverkan på utvecklingen. Taxeringen
blir härigenom ojämn. Bevisning av visst slag kan godkännas av en prövningsnämnd
men underkännas av en annan. Fara föreligger även för att beskattningsnämnderna
resignera inför svårigheterna och godtaga bevisning,
som icke fyller författningens krav. Kan frågan icke lösas genom mera bestämda
regler rörande avdragets beräkning, synes vara att föredraga att densamma
får en rent praktisk lösning.
Vore det icke tänkbart att frågan örn avdrag för naturlig utveckling löstes
såsom ett schablonavdrag? Då ett sådant ansetts kunna godtagas för ’möjligr
utveckling synes i princip intet hinder föreligga att lagstiftningen även accepterar
en naturlig utveckling utan att denna ådagalägges genom bärande
sannolikhetsskäl. I författningen skulle då givas bestämmelser innebärande
att skattskyldig rörelseidkare alltid skulle tillerkännas ett visst procentuellt
avdrag för naturlig utveckling vare sig denna varit möjlig eller kan betecknas
såsom sannolik. Avdraget skulle beräknas till viss procent av jämförelseinkomsten
och tillerkännas den skattskyldige för vart och ett av beskattningsåren
1940 och 1941. Därutöver skulle avdrag för naturlig utveckling icke
kunna komma i fråga annat än i rena undantagsfall, där den skattskyldige
kan visa enligt i författningen närmare angivna grunder, t. ex. genom ökad
kvantitativ omsättning till priser som icke stigit mer än omkostnadsstegringen,
att utvecklingen varit starkare än den som av lagstiftningen accepterats
såsom möjlig eller sannolik.
Mot en bestämmelse om ett sådant schablonavdrag kan den anmärkningen
måhända göras, att därigenom en fullt riklig taxering icke skulle komma
till stånd, men en sådan torde icke heller i praktiken uppnås med nuvarande
bestämmelser, mot vilka därutöver kan erinras, att desamma icke befordra
en jämlik taxering. De skattskyldiga, vilka hava tillgång till eller äga resurser
att anlita skatteexpertis, hava avsevärt större möjligheter att förebringa
en godtagbar bevisning eller åtminstone att genom övertygande vältalighet!
vinna prövningsnämndens öra för sina argument, medan de skattskyldiga,,
som icke hava dessa möjligheter att få sina intressen tillvaratagna eller av
oförstånd underlåta detta, oftast bliva taxerade för hela merinkomsten.
Någon möjlighet för beskattningsnämnderna att i sådana fall av eget initiativ
moderera taxeringen torde icke författningsenligt stå lill buds med
hänsyn lill presumtionsregeln. Genom elt schablonavdrag .skulle den för all!
taxering gällande principen, att densamma icke endast skall vara riittvis utan
även jämlik bliva bättre tillgodosedd.»
I anslutning härtill uttalar Överståthållarämbetet, att det som regel kara
förutsättas, att eli företag år från år undergår viss utveckling, samt fortsätter:
»Med
hänsyn härtill kunde det möjligen anses motiverat att, oavsett graden
och beskaffenheten av den sannolikhetsbevisning som i sådant avseende
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
kan förebringas i de särskilda fallen, medgiva visst avdrag för naturlig utveckling,
tilläventyrs då i den form Holdo föreslagit. I sakens natur ligger,
att ett dylikt schablonavdrag finge tilltagas nied stor försiktighet. Ju mindre
avdraget bleve, desto mindre skulle detsamma dock fylla sitt egentliga syfte
för ett stort antal av de fall där det alls är påkallat. På grund härav och då
det, trots allt, icke lär kunna påstås att avdrag på grund av naturlig utveckling
alltid bör äga rum, anser Överståthållarämbetet anledning icke föreligga
att för närvarande göra någon ändring i hittills gällande bestämmelser om
hänsyntagande vid beskattningen till naturlig utveckling.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hänvisa till sitt yttrande över
skatteberedningens förslag angående krigskonjunkturskatt för år 1941. I detta
yttrande erinrade de delegerade, att enligt nämnda förslag hänsyn endast toges
till en utveckling, som påbörjats före krigsutbrottet, och att ett företag,
som börjat sin verksamhet efter sagda tidpunkt, även kunde hava en normal
utveckling oberoende av kriget. Sistberörda förhållande hade emellertid icke
beaktats i det nu föreliggande förslaget. En ändring härutinnan syntes nödvändig,
därest icke krigskonjunkturskatten skulle verka hårdare för nya
företag än för andra. Delegerade anföra vidare:
»I proposition nr 173 för år 1941 framhöll föredragande departementschefen,
att ifrågavarande stadgande blott hade karaktär av ett exempel. Det vöre
alltså mycket möjligt att en utveckling som påbörjats efter krigsutbrottet, särskilt
beträffande nystartade företag eller där fråga vore örn ny verksamhetsgren,
kunde föranleda en inkomstökning som vore oberoende av förhållanden
som avsåges i 1 §. Andra omständigheter än den föregående utvecklingen
borde då kunna åberopas till stöd för att inkomstökningen skulle uppkommit
oberoende av kriget eller förkrigskonjunkturen. Ju längre kriget påginge, desto
mera uppenbart vore att ändringar i näringslivet måste uppsta, som icke kunde
eller borde tillskrivas kriget. Bestämmelserna i ifrågavarande punkt måste
överhuvud tolkas med hänsyn till vad som i det särskilda fallet framstode
såsom rimligt. Det hade ej varit meningen att i dessa avseenden binda de
skattskvldiga vid vissa bestämda vägar för bevisningen. ^
Det föreslagna stadgandet intogs oförändrat i 1941 års förordning och
upptages jämväl i nu föreliggande förslag.
Vi vidhålla vår tidigare uttalade ståndpunkt och vilja gentemot departementschefens
argumentering hänvisa till vad vi ovan anfört rörande svaiigheterna
för de skattskyldiga att åstadkomma enligt beskattningsmyndigheternas
praxis godtagbara utredningar i förevarande hänseende. Örn avsikten
med stadgandet, såsom ock departementschefen anser, är att hänsyn skall
tagas även till normal utveckling efter krigsutbrottet, förefaller det obegripligt,
varför den i detta avseende vilseledande formuleringen av exemplet alltjämt
skall bibehållas. Med denna formulering är det icke ägnat att främja
tillämpning av de principer, åt vilka departementschefen givit uttryck.»
Skånes handelskammare yttrar, bland annat:
»Såsom bevisningsreglerna utformats har den skattskyldige ensidigt pålagts
hela bevisbördan, samtidigt som bevisningen själv på grund av bevismaterialets
alltmer hypotetiska och diffusa karaktär blivit allt vanskligare. Syarigheten
att ådagalägga att viss mervinst icke är en krigsvinst bär med den
allmänna prisstegringen blivit alltmer oöverkomlig, ej minst av det skal, att
bevisningskraven härutinnan särskilt kvalificerats. For den skattskyldige har
mac hans rätt att genom bevisning fria sig från krigskonjunkturskatt blivit
alltmer formell och fiktiv. I nu föreliggande lika litet som i tidigare for
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
117
slag lia några framkomliga utvägar för avhjälpande av dessa bevis- och tilllämpningssvårigheter
i stort sett kunnat anvisas. Tvärtom synes fara värt att
den skattskyldiges ställning i här berörda hänseende genom en fortgående
schablonisering av tillämpningsförfarandet i stället blott kommer att ytterligare
försämras. -— — — Därest krigskonjunkturskatten icke skall helt
schabloniseras, måste därför vara av synnerlig vikt att det mer än hitintills
genom vägledande anvisningar gives såväl skattemyndigheterna som de skattskyldiga
vissa hållpunkter rörande de krav, som ställas på sådan bevisning,
ävensom de möjligheter, som härvid stå den skattskyldige till buds. Av särskild
betydelse torde också vara alt det tillses alt skattemyndigheterna melån
nu se en uppgift i att i rimlig omfattning tillgodose den skattskyldiges rätt.»
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att den praxis, som utvecklats
hos beskattningsmyndigheterna med avseende å tillämpningen av 1940 och
1941 års författningar om krigskonjunkturskatt i flera fall visat sig otillfredsställande,
samt yttrar vidare:
»I första hand har påtalats den mycket betungande bevisskyldighet, som
åvilar den skattskyldige, avseende att viss merinkomst icke skall utgöra föremål
för krigskonjunkturbeskattning. Visserligen torde det ej låta sig göra
att överflytta bevisbördan för inkomstens karaktär av krigskonjunkturvinst
å beskattningsmyndigheterna, men mycket skulle vinnas örn dessa myndigheter
vid uppgörande av sina förslag söka i möjligaste mån taga hänsyn till
den skattskyldige, och icke såsom alltför ofta synes ske framlägga sina skatteförslag
med alltför ringa hänsyntagande tili den skattskyldiges faktiska
inkomslförhållanden.»
Kooperativa förbundet yttrar:
»De uttalanden, som på sidan 6 i promemorian göras örn angelägenheten
av att hänsyn vid taxeringen tages till naturlig utveckling av företagen, måste
förbundet hälsa med tillfredsställelse. Det bär nämligen erfarenhetsmässigt
visat sig mycket svårt att få bevisning om s. k. naturlig utveckling godkänd
för kooperativa företag, trots det att det kunnat påvisas och för övrigt torde
vara allmänt känt att konsumentkooperationen i Sverige visat en så gott som
obruten stegring av omsättning och vinster under hela sin tillvaro.
Överhuvudtaget synes det angeläget att landskamrerarna och prövningsnämnderna
beakta de svårigheter, som föreligga för de skattskyldiga att utnyttja
de möjligheter till avdrag, som den numera synnerligen vidlyftigt utbyggda
lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt erbjuder. Det synes därför
önskvärt alt direktiv utfärdas att landskamrerarna vid upprättandet av förslag
till krigskonjunkturskatt ex officio böra taga hänsyn till omständigheter,
som uppenbarligen tala till de skattskyldigas förmån men vilka avnågon
anledning icke beaktats av samma skattskyldiga.»
I detta sammanhang må jämväl omnämnas en av svenska konsulterande
ingenjörers förening till Kungl. Maj:t ingiven framställning rörande föreskrifterna
i punkt 13 av anvisningarna till 4 §. Föreningen anhåller, att sådana
bestämmelser matte utfärdas, som göra den opartiske, ekonomiskt fristående
konsulterande ingenjören i beskattningsavseende jämställd med arkitekterna,
och som göra sådana konsulterande ingenjörsbyråer, vilka uteslutande ägna
sig åt opartisk, ekonomiskt fristående konsulterande ingenjörsverksamhet, i
beskattningsavseende jämställda med den enskilde utövaren av sådan verksamhet.
Till stöd för framställningen anföres, bland annat:
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
»Enligt föreningens mening måste det konsulterande ingenjörsyrket liksom
arkitektyrket anses hänförligt till de fria yrkena. En verksamhet som konsulterande
ingenjör består liksom arkitektens i att huvudsakligen utföra en
intellektuell arbetsprestation. Ändamålet med verksamheten är varken att
producera eller att distribuera varor utan att sälja arbete på ungefär samma
sätt som den i en rörelse anställde säljer sitt arbete till arbetsgivaren. Skillnaden
mellan den anställde och den konsulterande ingenjören i fråga om sättet
för inkomstens förvärvande synes föreningen huvudsakligen vara, att den
konsulterande mottager betalning för sina arbetsprestationer från flera arbetsgivare
— uppdragsgivarna — medan den anställde ju vanligen mottager
motsvarande betalning från endast ett håll. Någon principiell skillnad ur här
ifrågavarande synpunkt mellan den anställdes ''inkomst av tjänst’ och den
konsulterande ingenjörens inkomst av sina arbetsprestationer torde därför ej
kunna påvisas.
Till följd av den våldsamma utveckling, som karakteriserat de senaste decennierna,
har det blivit nödvändigt för den konsulterande ingenjör, som vill
hålla sig på toppen av sin tids tekniska vetande, att begränsa sitt verksamhetsområde
till att omfatta endast ett mindre specialområde. Då han därigenom
kommit att ensam behärska endast en del av de uppgifter, som föreläggas
honom vid exempelvis planerandet av en större industriell anläggning,
har han tvingats till samarbete med andra konsulterande. En naturlig
följd av nödvändigheten av detta samarbete har blivit, att flera specialister
inom olika områden slagit sig tillsammans och bildat konsulterande ingenjörsbyråer,
vilka av organisatoriska skäl givits bolags- eller aktiebolagsform.
Även om av sådana sammanslutningar bedriven verksamhet i skatteteknisk
mening betecknas som ''rörelse'', skiljer den sig till sin art icke från den enskildes
verksamhet. ''Rörelsen'' avser alltjämt försäljning av arbete, och örn
inkomsten därav efter stormaktskrigets utbrott ökats, får detta — liksom för
den enskilde konsulterande ingenjören — tolkas som ett bevis på att företaget
levererat ett kvantitativt eller kvalitativt värdefullare arbete. Enligt
föreningens åsikt böra därför dessa ingenjörsbyråer i beskattningsavseende
jämställas med de enskilda yrkesutövarna och deras eventuella merinkomst
sålunda icke vara underkastad krigskonjunkturbeskattning.»
Vissa frågor rörande rederiers beskattning.
Vad angår de särskilda frågor som uppstå rörande beskattning av rederirörelse
får jag till en början hänvisa till det av länsstyrelsen i Malmöhus län
avgivna yttrandet, som omnämnts i samband med frågan örn beräkning av
ränta å eget kapital m. m. Samma länsstyrelse uttalar vidare:
»I fråga örn föreskrivna depositioner i riksbanken har mer än en gång
inträffat, att skattskyldiga insatt större belopp än slutgiltigt visat sig nödvändigt.
Ehuru det förefaller fullt klart, att för mycket insatta medel utan
vidare skola restitueras, vill det, med den utformning tillämpningsföreskrifterna
erhållit synas, som om vissa svårigheter skulle möta för utfåendet av
överskottsinsättningen. Saken bör dock kunna ordnas sa, att prövningsnämnden
eller landskamreraren lämnar riksbanken meddelande om minimibeloppets
storlek i de olika fallen, varefter den skattskyldige skulle äga att fritt
förfoga över återstoden.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län berör frågan örn jämförelseinkomsten
för rederier, som på grund av tidigare ingangna fraktavtal hade
låga inkomster under år 1937, och hänvisar därvid till det å sid. 16 i prome
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
119
morian gjorda uttalandet att »jämförelseinkomsten bestämmes med utgångspunkt
från den inkomst, som kan antagas lia uppstått om samma rederier
under nämnda år icke varit bundna av dylika avtal». Länsstyrelsen yttrar:
»Erfarenheterna från 1941 års krigskonjunkturskattetaxering ge dock vid
handen, att rederier, som gått relativt dåligt under förkrigsinkomståren, i
allmänhet åberopa, att de varit bundna av ofördelaktiga fraktavtal. Det ligger
i sakens natur, att rederierna icke kunna prestera någon objektivt sett
tillförlitlig utredning i denna fråga. Då det även under normala år funnits
ur avkastningssynpunkt såväl goda som dåliga rederiföretag, är risken stor,
att den nu förordade jämkningen komme att medföra en i och för sig icke
rättvis favorisering av rederiföretag, som i allmänhet varit ekonomiskt
mindre lönande men på grund av kriget haft fördelar. Det vore möjligen
lämpligare att för rederier, som uppvisa en ''onormalt’ låg jämförelseinkomst,
denna bestämdes antingen på grundval av ett femårs- eventuellt tioårsgenomsnitt
eller så, att avkastningen beräknades till viss procent av det i fartyget
investerade kapitalet med avdrag för eventuella utgiftsräntor, d. v. s. på enahanda
sätt som vid nystartade rederiföretag. Härigenom skulle uppnås större
enhetlighet vid bedömningen och lämnas mindre utrymme för på subjektiva
synpunkter grundade felslut.»
Handelskammaren i Göteborg yttrar:
»Beskattningen av rederiföretagens assuransvinster medför ofta svårigheter
för dessa företag. Mången gång kan en bokföringsmässigt framkommen
vinst visa sig fiktiv. En assuransvinst vid förlust av ett fartyg kan mer än
uppvägas, icke blott genom överpris på det fartyg, rederiet förr eller senare
måste anskaffa i det förlorades ställe, utan även genom den minskning i
rederiets inkomster, som förorsakas därav, att det förlorade fartyget är borta
ur trafiken. På längre sikt konstateras måhända ren förlust, men under tiden
har rederiet blivit beskattat för assuransvinst. Denna beskattning kan nämligen
icke alltid undvikas genom bestämmelserna i 18 och 19 §§ i krigskonjunkturskatteförordningen.
Handelskammaren har sig sålunda bekant ett rederiföretag,
som under den korta tiden av ett år förlorat fem fartyg. Rederiet
befann sig vid krigsutbrottet i en sedan flera år tillbaka fortlöpande,
kraftig utveckling av rörelsen, som — därest kriget ej inträffat — säkerligen
under de närmaste åren skulle lia utvisat väsentligt stigande inkomster. I
den mån det varit möjligt torde företaget lia nybeställt tonnage till ersättning
för de förlorade fartygen, men nybyggnaden lager till följd av kriget
abnormt lång tid, oell hurudana konjunkturerna äro, när de nya fartygen
levereras, är icke möjligt att veta. När det gäller ett linjerederi, riskerar detta
vid svårare fartygsförluster att förlora sina linjer eller viss del av trafiken.
Enligt handelskammarens förmenande böra med hänsyn till ovan åsyftade
för rederierna säregna förhållanden assuransvinster, som avsättas till avskrivningsfond
eller nyanskaffningsfond, icke bliva föremål för krigskonjunkturbeskattning
utan frågan om krigskonjunkturskatt slällas på framtiden intill
den av Kungl. Majit framdeles bestämda tidpunkten för avräkning.»
Sveriges redareförening anför, bland annat:
»Såsom exempel på omständighet, som må föranleda större avdrag för
överpris än enligt huvudregeln, anges, alt fartyg eller annan liknande tillgång
för stadigvarande bruk gått förlorad, oell annan liknande tillgång anskaffats
i dess ställe. — En framsynt redare, som vid krigets slut måste
slå rustad att i full omfattning återtaga sin före kriget bedrivna trafik, bar
alt i god lid ordna så, alt lian har tillräckligt tonnage, då fred inträder. Detta
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
gäller i särskild grad linjerederierna. Med hänsyn till att fartygsförlustema
icke kunna förutsägas och till överbelastningen å varven inträffar ofta, att
fartyg nybeställas redan innan förlusten inträder. Föreningen anser visserligen
uppenbart, att även i sådana fall nybyggnaden skall betraktas såsom
ersättningstonnage, men förmenar det likväl vara önskvärt, att ett förtydligande
uttalande göres.»
I övrigt må i detta sammanhang hänvisas till den följande redogörelsen
beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.
Övriga frågor.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:
»Då förslag vid innevarande års riksdag föreligger örn investeringsfond för
framtida anskaffning av ersättningslager och det torde kunna antagas att
dylika investeringsfonder redan i viss utsträckning bildats på det sättet, att
man antingen bildat en passiv post i balansräkningen eller nedskrivit det
kvarvarande lagret med ett belopp, motsvarande fondens storlek (båda förfaringssätten
leda till samma resultat och godkännas enligt nyssberörda förslag),
vill länsstyrelsen ifrågasätta huruvida icke lämpligen i lagen örn krigskonjunkturskatt
för år 1942 borde intagas bestämmelser, som vid taxeringen
underlättar förfaringssättet, då dylik fond redan finnes, då i annat fall
svårigheter kunna uppstå vid behandlingen av företag, som vid lagerminskning
tillämpat berörda lagförslag. Av anvisningarna till 4 § punkt 8 b) .framgår,
att man räknar med här berörda investeringsfonder.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. behandla vissa frågor rörande
gruvföretagens beskattning och anföra därvid följande:
»I yttrandet över förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1941 framhöllo
vi, att bestämmelserna örn avdrag för värdeminskning för substansminskning
visat sig icke vara tillräckliga för att uppmuntra till nya gruvföretag samt att,
för åstadkommande av en rationell lösning av frågan, en avsevärd uppmjukning
av dessa bestämmelser beträffande krigskonjunkturbeskattningen måste
företagas, avseende att säkerställa rätt till erforderliga avskrivningar, även om
dessa måste ske under en utomordentligt kort tidsperiod.
Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 173 till 1941
års riksdag, att det förefölle honom som skulle regeln örn avdrag för dold
förkrigsreserv på ett tillfredsställande sätt lösa frågan örn avskrivning av gruvans
värde. Malmen borde vid krigskonjunkturbeskattningen i detta avseende
likställas med varulager. Då härmed allenast torde avses den brutna malmen,
kunna vi icke finna, att avskrivningsfrågan löses genom berörda bestämmelse.
Beträffande nyanläggningar för gruvdrift uttalade departementschefen,
att reglerna om avdrag för överpris och merkostnad innebure en så
långt driven avdragsrätt, som rimligen kunde ifrågasättas. Eftersom bestämmelserna
i anvisningarna till 4 § punkt 4 d) sista stycket icke synes avse
gruvor, torde emellertid, såvitt vi kunna finna, den i första stycket av samma
författningsrum meddelade spärregeln vara tillämplig vid bestämmande av
substansminskningsavdraget.
Vi anförde vidare, att gruvföretagen ofta nödgades vidkännas kostnader
för förberedelse- och undersökningsarbeten under år, då rörelsen gått med
förlust eller lämnat så ringa avkastning, att företagen i beskattningshänseende
icke kunnat tillgodogöra sig avdrag för kostnaderna. Vid krigskonjunkturbeskattningen
syntes skäligt, att hänsyn toges till nämnda kostnader vid fastställande
av jämförelseinkomsten och beräkning av inkomsten för beskatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
121
ningsåret. Frågan borde därvid enligt vår mening i stort sett kunna lösas efter
samma regler som föreslagits i fråga örn beräkningen av uppskattad merinkomst
av uppfinnarverksamhet.
Departementschefen erinrade i sistberörda proposition, att om gruvföretaget
under förkrigsinkomståren haft mera onormala utgifter för beredningsarbeten
o. dyl., vilka avdragits vid inkomstberäkningen för dessa år, borde tilllägg
för sådana utgifter kunna ske under hänvisning till likformighetsregeln.
Det är emellertid uppenbart, att det anvisade förfarandet icke innebär möjlighet
att åstadkomma rättelse i de fall, då företaget fått vidkännas kostnaderna
under andra år än förkrigsinkomståren.
I 1941 års förordning konnno våra ovan återgivna synpunkter å gruvföretagens
beskattning icke till uttryck och så har ej heller skett i förevarande
förslag. Vad departementschefen anfört till stöd för underlåtenheten härutinnan
synes oss icke innebära tillräckliga skäl för avvisande av våra önskemål
i denna del, vilka vi vidhålla.»
Delegerade kritisera vidare skatteberedningens förslag att utesluta det i
1941 års förordning i anvisningarna till 4 §, fjärde stycket av punkt 4 b)
meddelade stadgandet beträffande skattskyldig, som i sin rörelse tillgodogjort
sig produkter från eget jordbruk eller skogsbruk. Delegerade anse, att detta
stadgande bör bibehållas.
Samma ståndpunkt intager Sveriges industriförbund, som yttrar:
»Företagen inom skogsindustrien utgå vid värdesättningen i bokföringen
av produkter från egna skogar allmänt från de s. k. skogsaccisprisen, vilka
bestämmas under viss medverkan av vederbörande landskamrerare. Då dessa
priser skola ligga till grund för skogsaccisdeklarationerna och i allmänhet
även läggas till grund för de särskilda deklarationerna för kommunal inkomstskatt
i skogskommunerna, underlättas givetvis det årliga deklarationsoch
taxeringsarbetet genom tillämpning av denna bokföringsprincip, som använts
under flera decennier. Det kan icke vara välbetänkt att genom borttagande
av det ifrågavarande stadgandet framtvinga nya, såsom underlag för
de årliga skogsaccis- och inkomstdeklarationerna mindre lämpliga bokföringsprinciper
allenast av den anledningen, att en tillfällig krigskonjunkturbeskattning,
gällande för ett år i sänder, träder i tillämpning. I allmänhet hava
företagen vid uppgörande av de bokslut, som ligga till grund för innevarande
års taxering, saknat kännedom örn att andra beskattningsregler i förevarande
hänseende skulle ifrågasättas i 1942 års krigskonjunkturskatteförordning
än de, som kommit till uttryck i 1941 ars förordning. Även dessa
bokslut torde därför tämligen allmänt och på goda grunder hava upprättats
i överensstämmelse med de vedertagna bokföringsprinciperna. Då lagerökning
inom skogsindustrien på grund av kända förhållanden iir tämligen sällsynt
under nu ifrågavarande beskattningsår, lärer stadgandets borttagande i
1942 års förordning visserligen icke få så stor betydelse, men så snart företagen
åter fyllt sina råvarulager, blir behovet av förevarande stadgande åter
trängande. Det skulle uppenbarligen vara olämpligt att nu slopa delta stadgande,
som man ett eller annat år senare åter måste taga i bruk.»
Beträffande jämförelseinkomsten föreslår jag i anledning av vad läns-Departementsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anfört en komplettering av de i punkt chefen,
''5 av anvisningarna angivna exemplen på olika uppskattningsgrunder av
det innehåll att jämförelseinkomsten för nystartade företag må beräknas
lill viss procent icke blott å eget utan även å upplånat kapital, dock efter
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
avdrag för ränteutgifter. Denna beräkningsgrund lior kunna användas i
det fall att därigenom större förmån kan vinnas än om beräkningen
sker blott å det egna kapitalet. Enligt vad jag inhämtat ha vissa beskattningsnämnder
redan föregående år tillämpat denna princip. Tvekan
kan råda om vad som i detta sammanhang bör räknas såsom upplånat
kapital. Lämpligen synes emellertid såsom sådant kunna betraktas alla
skulder med undantag av varuskulder och förskott å leveranser.
De i vissa yttranden framlagda förslagen att procenttalet vid jämförelseinkomstens
beräkning bör bestämmas till minst åtta, eller att detta tal bör
göras enhetligt för alla skattskyldiga och därvid fixeras till åtta finner
jag ej tillräckligt motiverade, men jag ansluter mig till vad skatteberedningen
uttalat rörande föreliggande spörsmål.
I bestämmelserna angående jämförelseinkomst för rörelse, som bedrivits
redan under förkrigsinkomståren, föreslår jag ingen annan ändring än den
av mig redan förut berörda bestämmelsen örn ett minimibelopp av 3,000
kronor för jämförelseinkomsten beträffande fysisk person. Emellertid torde
hinder ej föreligga att i vissa fall, där andra ifrågakommande regler för bestämmande
av jämförelseinkomst för äldre företag giva ett obilligt resultat,
även å dem analogivis tillämpa den nyss angivna regeln om hänsyntagande
jämväl till upplånat kapital. Så bör kunna ske, förutom då det gäller att
för första gången fastställa en jämförelseinkomst, även där en gång fastställd
jämförelseinkomst finnes böra ändras, enär i dylika fall sådana särskilda
skäl böra kunna anses föreligga som kunna föranleda frångående av
en tidigare fastställd jämförelseinkomst.
I detta sammanhang bör observeras skatteberedningens uttalande, att i
fall, där utvidgning av en rörelse är av sådan omfattning att det praktiskt
taget kan sägas att en ny rörelse föreligger, låt vara inom samma bransch
som den tidigare verksamheten, hinder ej bör anses vara för handen att
höja jämförelseinkomsten. Den sålunda uttalade regeln torde väl kunna tilllämpas
i händelse av utvidgning av industri- eller handelsföretag genom nyanläggningar
av fabriker eller öppnande av nya försäljningsställen eiler avdelningskontor,
där utvidgningen kan väntas bliva av mera varaktig karaktär.
Däremot torde regeln icke, såsom vissa länsstyrelser ansett, i allmänhet
kunna tillämpas på rederiföretag. För dessa torde det under nuvarande förhållanden
ej vara ovanligt att tonnagets sammansättning växlar från ett år
till ett annat. Konsekvensen av regelns tillämpning å rederier skulle alltså
bliva att jämförelseinkomsten bleve rörlig år från år, vilket ej är meningen.
I fall där tonnaget utökats bör alltså i regel hänsyn härtill tagas genom medgivande
av avdrag för s. k. naturlig utveckling, en möjlighet som bör i huvudsak
leda till samma resultat som en ändring av jämförelseinkomsten. I
ett sådant fall som vid utvidgning genom övertagande av ett annat rederis
verksamhet torde dock i allmänhet skäl för höjning av jämförelseinkomsten
föreligga.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha upptagit frågan örn i
vilka fall en tidigare fastställd jämförelseinkomst får frångås och ansett att
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
123
så borde få ske i fall, där en ny, mera fullständig utredning än den som
tåg till grund för den en gång fastställda jämförelseinkomsten kunde förebringas.
Kan det genom en ny verklig utredning påvisas alt jämförelseinkomsten
bort bestämmas till ett högre belopp än som tidigare fastställts,
torde därmed också i allmänhet vara klarlagt, att särskilda skäl föreligga för
frångående av det tidigare fastställda beloppet.
Tillräckliga skäl synas mig däremot ej förebragta för genomförande av
den av de delegerade förordade reformen att skattskyldig i vissa fall skulle
få jämförelseinkomst fastställd, ehuru taxering till krigskonjunkturskatt ej
kommer till stånd. Det kan icke anses tillrådligt att belasta taxeringsmyndigheterna
med andra uppgifter än de ofrånkomliga. Vid sådana tider på
Året, då taxeringsmyndigheterna äro mindre hårt belastade, synes däremot
skattskyldig böra kunna få tillfälle att med dem diskutera frågan om jämförelseinkomstens
storlek.
I fråga om beräkning av ränta å eget kapital har länsstyrelsen i Malmöhus
län berört den bestämmelse, enligt vilken under vissa betingelser ränta
å kapital, som ej under någon del av beskattningsåret använts i rörelsen,
icke må beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige.
I det av länsstyrelsen anförda exemplet, där ett rederi deponerat
medel i riksbanken på grund av provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt,
böra även dessa medel anses tillhöra rörelsen och bör räntan alltså
beräknas enligt huvudregeln. Kapitalet står i detta fall till disposition för
användning i rörelsen och bör alltså även betraktas såsom tillhörande denna.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. lia — under framhållande
bland annat, att, sedan värdet å en uteslutande för kristiden avsedd
.anläggning fått till fullo avskrivas vid krigskonjunkturskattetaxeringen,
detta värde icke medtages vid kapitalberäkningen — ifrågasatt en komplettering
av bestämmelserna örn beräkning av eget kapital för nystartade
företag nied ett stadgande, enligt vilket räntan icke må bestämmas lägre än
till ett belopp, motsvarande viss lägre procentsats å det ursprungligen efter
krigsutbrottet nyinvesterade kapitalet. Med hänsyn till de lättnader i övrigt
för nystartade företag, som jag ifrågasätter och då en bortskriven tillgång
ej rimligen bör få räknas som eget kapital, kan jag ej förorda detta förslag.
På de skäl, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, föreslår
jag i syfte att förenkla taxeringsarbetet sådan ändring av reglerna för kapitalberäkningen
att all skattereserv betraktas såsom eget kapital.
Däremot anser jag mig ej kunna tillstyrka den ändring, som de delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl. föreslagit örn hänsyntagande vid kapitalberäkningen
till den särskilda värdesättning av varulager, som tillämpas
vid inkoms tuppska Ilningen. De skäl, som föranledde mig att sistlidet år, efter
tvekan, förorda en annan linje, synas mig icke lia rubbats.
Beträffande reglerna i punkt 12 av anvisningarna om bevisning rörande
förhållanden enligt 1 § föreslår jag, i enlighet med vad de delegerade för
Sveriges industriförbund m. fl. yrkat, sådan ändring av skatteberedningens
förslag, att den däri angivna förutsättningen för hänsyntagande till natur
-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
lig utveckling, nämligen att denna skall ha påbörjats före utgången av augusti
1939 eller dessförinnan kunnat förutses, uteslutes.
Vidare anser jag mig kunna tillmötesgå den av svenska konsulterande
ingenjörers förening gjorda framställningen. I enlighet härmed har en komplettering
gjorts i punkt 13 av anvisningarna.
I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena rörande bevisningsreglerna
vill jag hänvisa till mina uttalanden i den allmänna motiveringen.
Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan om möjligheten att
från riksbanken utfå där insatta belopp avser närmast tillämpningsföreskrifterna.
Jag kan emellertid ej finna annat än att de föreskrifter, som
hittills varit meddelade härom, äro så enkla som rimligen kan begäras.
Länsstyrelsen torde med sitt uttalande avse det fall att provisorisk påföring
av hela krigskonjunkturskatten för året skulle kunnat ske med insättning av
ett mindre belopp hos riksbanken än det som i verkligheten har där insatts
och synes betrakta den överskjutande insättningen som onödig. Emellertid
vill jag i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därå att omfattningen
av rätten att erhålla restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
kan vara större, ju högre det insatta beloppet är och att det följaktligen
först när restitutionsfrågan uppkommer kan bedömas örn för stort belopp
blivit i riksbanken insatt eller ej. Då det vanligen torde ligga i den skattskyldiges
intresse att erhålla största möjliga restitutionsmöjlighet, har jag
svårt att föreställa mig hur den av länsstyrelsen ifrågasatta anordningen skulle
i praktiken tillämpas.
Rörande frågan om jämförelseinkomsten har jag förut gjort vissa uttalanden,
vilka torde äga tillämpning jämväl å rederier. Till något uttalande
därutöver rörande dylika företags jämförelseinkomster föranleda mig icke
remissyttrandena.
Den av handelskammaren i Göteborg berörda frågan örn beskattning av
assuransvinster är, såvitt jag kan se, på ett tillfredsställande sätt reglerad genom
den provisoriska skattepåföringen. Något skattebetalningsuppskov i annan
form kan jag icke förorda. Jag påminner här att även för rederier möjlighet
föreligger att erhålla provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt genom
avsättning till kostnadsutjämningsfond. I dylikt fall kräves ej medlens
insättande hos riksbanken.
Sveriges redareförenings påpekande rörande anskaffning av ersättningstonnage
ger mig anledning framhålla att det enligt mitt förmenande i vissa
fall kan vara rimligt att betrakta ett fartyg, som beställts innan förlust timat,
såsom ersättning för det sedermera förlorade fartyget. Det torde emellertid
vara svårt att genom en allmän regel angiva när detta skall anses vara
fallet eller ej.
Det av länsstyrelsen i Gävleborgs län gjorda påpekandet rörande innebörden
av en avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager
föranleder mig endast att framhålla, att en sådan avsättning vid den ordinarie
taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt måste behandlas efter
likartade grunder, och att den följaktligen icke är att anse såsom indirekt
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
125
nedskrivning å varulager utan som en verklig'' fondavsättning jämförbar med
avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
Liksom tidigare år anser jag ej tillräcklig anledning föreligga alt införa
bestämmelser i de avseenden som föreslås av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. beträffande gruvdrift. Gällande föreskrifter synas nämligen
giva möjlighet till en förnuftig lösning av därmed sammanhängande
frågor. Gäller det nyinköp av gruva under kriget eller nyanläggning av sådan,
föreligger rätt till avdrag för överpris och merkostnad, och de uttalanden
som gjorts rörande industriella anläggningar böra tillämpas även här,
d. v. s. den i punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § angivna spärregeln bör i
regel icke komma i tillämpning. Vad angår tidigare utförda tillredningsoch
undersökningsarbeten torde till mitt förra året gjorda uttalande endast
behöva tilläggas, att den s. k. likformighetsregeln i förekommande fall synes
kunna tillämpas även på det sätt att från beskattningsårets inkomst avdrages
belopp, som utbetalts under tidigare år, i den män ej beloppet avdragits
redan för tidigare beskattningsår.
Beträffande den i anvisningspunkt 4 b) fjärde stycket till 4 § i förordningen
om krigskonjunkturskatt för år 1941 intagna, i årets förslag uteslutna bestämmelsen
örn rätt att frångå räkenskapernas lagervärdering beträffande företag
som bedrivit såväl skogsbruk som rörelse uttalades sistlidet år av bevillningsutskottet
uttryckligen att fråga vore örn en undantagsbestämmelse
av tillfällig natur. Då olika företag haft möjlighet att inrätta sig efter krigskonjunkturbeskattningens
normala föreskrifter, kan jag icke se några skäl
att tillmötesgå det av Sveriges industriförbund m. fl. framställda yrkandet
örn detta stadgandes bibehållande.
Enligt vad som kommit till min kännedom har viss tvekan försports, huruvida
i det fall då f. d. anställda plägat, utan att uttrycklig förbindelse förelåge,
erhålla pension från ett företag och avsättning för dessas fortsatta pensionering
gjordes exempelvis till en pensionsstiftelse, varvid samtidigt uttrycklig
förbindelse om framtida pension utfärdades, fråga kunde anses vara om kostnad
för pensionering av anställda på grund av ökad verklig förpliktelse, som
utgör förutsättning för större engångsavdrag. Även örn det i och för sig kunde
anses rimligt att beträffande kostnader för pensionering ej göra åtskillnad
mellan anställda och f. d. anställda, förefaller det mig som om fråga knappast
kan anses vara om kostnad för ökad verklig förpliktelse, eftersom den verkliga
förpliktelsen regelmässigt torde lia uppkommit senast vid den tidpunkt
då pension första gången utbetalts till den anställde, även om formellt bindande
förklaring ej avgivits.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. lia i den del av sitt yttrande,
som jag återgivit i allmänna motiveringen under rubriken »Allmänna
synpunkter på krigskonjunkturskatten», framhållit att företagen genom denna
beskattning drivas att göra onödiga utgifter, vilka i verkligheten komma
att till största delen bestridas av det allmänna. I anledning härav får jag
hänvisa till anvisningspunkten 4 f) till 4 g, varest det stadgas att avdrag vid
inkomstuppskattningen ej medgives för omkostnad som uppenbarligen haft
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
lill syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. För tillämpning
av denna bestämmelse är det tillfyllest, om det av omständigheterna uppenbarligen
framgår att omkostnaderna gjorts i det angivna syftet. Detta stadgande
torde visserligen icke i större utsträckning ha tillämpats men dess tilllämpning
kan givetvis ifrågakomma, och med denna möjlighet måste företagen
räkna.
5 §.
Motiveringen till skatteberedningens förslag återfinnes å sid. 16—19 i promemorian.
Förslaget om avskaffande av den enligt 1941 års förordning gällande bruttometoden
för uppskattning av merinkomsten har i de avgivna yttrandena
genomgående lämnats utan erinran. Den föreslagna metoden att beräkna merinkomsten
efter en schablonmässig uppdelning av omkostnader å jordbruk
och skogsbruk i fall, där en exakt utredning i sådant hänseende ej kan förebringas,
har ej heller mött några invändningar utom av Sveriges lantbruksförbuncl,
som föreslår, att metoden i någon mån modifieras. Lantbruksförbundet
uttalar därjämte, bland annat, önskemål örn hänsyntagande till naturlig
utveckling, rationalisering m. m. och avdragsrätt beträffande vissa nyanskaffningar.
I ett yttrande ifrågasättes, att merinkomsten redan vid taxeringsförslagets
upprättande skall beräknas enligt prisstegringsmetoden.
Sveriges lantbruksförbund säger sig till en början dela den i promemorian
uttalade meningen, att bruttometoden i många fall icke lämnat tillfredsställande
resultat, samt anför vidare:
»Den nu föreslagna schablonmetoden för uppdelning av omkostnaderna på
jordbruk och skogsbruk, där specificerad sådan uppdelning ej kan verkställas,
synes innebära vissa företräden. Även denna metod torde emellertid
innebära stora möjligheter till felaktigheter. Det får sålunda beaktas, att
kostnaderna för avverkning och ^transport av skogsprodukterna även vid
ett och samma försäljningspris ställa sig väsentligt olika, beroende på transportavstånd,
terrängförhållanden, skogens beskaffenhet m. m. och att därför
en viss procent av bruttoförsäljningssumman kan i de enskilda fallen giva
betydligt felaktiga kostnadsresultat. Därjämte lia priserna å exempelvis ved
företett stora olikheter inom skilda områden, varför beräkningsmetoden synes
förutsätta en detaljerad specifikation av de ifrågavarande procentsatserna
för olika områden. Vad nu sagts torde särskilt gälla förhållandena under
krigsåren, medan såväl kostnader som priser torde ha varit mera enhetliga
under tiden före kriget. Även om det är möjligt att någorlunda riktigt beräkna
de kostnader, som äro direkt förenade med avverkningen, så synes det vara
svårare att taga rättvis hänsyn till övriga å jordbruksbilagan upptagna kostnader
för skogsbruket, vilka äro mer eller mindre oberoende av den årliga
avverkningens storlek, såsom kostnader för förvaltning, skogsvård, bevakning
med flera dylika allmänna kostnader. Felaktigheter i berörda hänseenden
kunna synnerligen ogynnsamt återverka på beräkningen av merinkomst
av jordbruk, framförallt med hänsyn till den omständigheten, att merinkomsten
för jordbruk och skogsbruk i huvudsak beräknas efter olika principer.
Detta belyses kanske bäst genom följande exempel. En ägare av jordbruksfastighet,
som bedriver både jordbruk och skogsbruk, har under förkrigsinkomståren
icke gjort några skogsuttag men väl haft stora allmänna omkostnader
för skogsbruket, t. ex. för vägunderhåll. Jämförelseinkomsten blir däri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7.
127
genom låg, då ingen fördelning av på skogsbruket resp. jordbruket belöpande
omkostnader skall enligt förslaget ske. Under beskattningsåret har stor avverkning
skett och kommer stor del av på jordbruksbilagan upptagna sammanlagda
omkostnader för jordbruk och skogsbruk att hänföras till skogsbruket.
Örn den på skogsbruket fallande delen av kostnaderna blir för högt
beräknad, kan jordbruket få för liten del i den sammanlagda omkostnaden,
och härigenom kan en för hög krigskonjunkturbeskattning av jordbruket
åstadkommas. Bristen på arbetskraft, de ökade vedavverkningarna m. fl. förhållanden
hava nog också i flertalet fall medfört att åtgärder hörande till allmänna
omkostnader för skogsbruket reducerats i förhållande till avverkningsmängderna.
Denna omständighet förstorar felet, därest dylika kostnader inkluderas
i kostnadsprocenten uti samma omfattning som skulle betingas
av förkrigsförhållanden. Det vill därför synas, som örn denna schablonmetod
måste i någon mån modifieras. En väg, som härvid synes böra övervägas, är
att uppgifter örn avverkning och kostnader i varje fall införskaffas för beskattningsåret
från dem, för vilka krigskonjunkturskatt kommer i fråga. Möjlighet
bör nämligen allmänt föreligga för de skattskyldiga att lämna dylika
uppgifter, något som ju för övrigt skogsaccistaxeringen förutsätter. Med hjälp
av dylika uppgifter torde en säkrare uppdelning av kostnaderna för jordbruket
och kostnaderna för skogsbruket kunna verkställas och därigenom
också jordbrukets nettoinkomst kunna beräknas. Härigenom synes användandet
av schablonmetoden för kostnadsfördelningen kunna begränsas till
förkrigsåren, då, såsom nämnts, priser och kostnader voro mera ensartade.
I de fall, då ingen eller obetydlig avverkning förekom under jämförelseåren,
synes härvid en förslagsvis efter skogsarealen beräknad kostnadspost böra
påföras skogen för löpande allmänna omkostnader. På så sätt infordrade uppgifter
och verkställda beräkningar torde också kunna tjäna till vägledning
vid krigskonjunkturbeskattningen av skogsbruk.
I fråga om förvärvskällan rörelse har tidigare och även nu inrymts den:
bestämmelsen, att av uppskattad merinkomst skall endast så stor del upptagas
till krigskonjunkturbeskattning, som kan anses hava berott på förhållanden,
föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur,
där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger
att inkomstökningen helt eller delvis skulle uppkommit oberoende av
sådana förhållanden. Även i fråga örn jordbruk kan konstaterad merinkomst
bero på även andra omständigheter än pågående krig. Merinkomsten kan i
vissa fall bero på fortgående rationalisering och intensifiering av jordbruket
liksom också på mekanisering. Visst hänsyntagande till dylika förhållanden
äger beträffande jordbruket rum i det fall man använder metoden för beräkning
av prisstegring utöver omkostnadsökning. I vissa fall kan ändock
justering för den naturliga utvecklingen ej erhållas, t. ex. i det fall att stora
omkostnadsbesparingar kunnat åstadkommas, så att kostnaderna äro mindre
än vad sorn normalt brukar förekomma vid liknande jordbruk och produktionen
av vissa alster samtidigt slagit fel på grund av missväxt, så att denna
produktion icke täckt ens kostnaderna därför. 1 sådana fall borde, för att
rationaliseringsvinsterna ej skola bliva beskattade, inkomstminskning å felslagen
odling efter härom lörebragt utredning få avdragas från ''prisstegringen
utöver omkostnadsökningen’.
Förbundet bär med tillfredsställelse konstaterat, att jordbruket tillerkänts
rätt lill avdrag tor överpris-merkostnad vid jämkningen i inkomstuppskaltningcn
tor det lall, all onormala omkostnader för reparationer, inköp av levande
djur m. m. förekommit under beskattningsåret. Samma rätt har också
givits för under beskattningsåret gjord nyuppsättning av inventarier eller
nv-, till- eller ombyggnad å för jordbruket nödiga driftsbyggnader eller för
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
verkställda grundförbättringar å fastigheten. Det vill dock synas förbundet
som om detta icke vore tillräckligt för att jämställa jordbruket med andra
förvärvskällor. Rörelseidkare äger ju rätt att få avdrag för kostnaderna
för anskaffning av tillgång, som beräknas med sannolikhet helt förlora sitt
värde efter krigets slut. Även jordbruket och icke minst skogsbruket har
måst under den gångna tiden och kan beräknas även i framtiden få inköpa
inventarier och liknande tillgångar, som efter krigets slut torde helt sakna
försäljningsvärde eller bruksvärde, t. ex. kolugnar, kolkrossar, tjärugnar,
vedtuggar för framställning av gengasved. Beträffande vissa anläggningar
kan man påvisa, alt de efter krigets slut visserligen icke komma att vara
helt värdelösa utan kunna nyttjas även i framtiden, t. ex. hötorknings- och
bevattningsanläggningar. Dessa anläggningar äro kostbara och kunna ej betecknas
som vanliga inventarier och utgöra ofta experiment. Anskaffningen
av sådana inventarier borde stimuleras och icke tvärtom. Jordbruksnäringen
har icke tillerkänts möjlighet att verkställa avskrivningar på samma sätt som
rörelse utan måste göra sin redovisning enligt kontantprincipen, varför ifrågavarande
beskattning försvårar nyanskaffning och nybyggnadsverksamhet
samt även anpassningen av driften efter nuvarande förhållanden. Avdrag borde
tillerkännas jordbrukare för bestridande av sådana kostnader, som avse
investeringar, som äro till nytta för folkförsörjningen och påkallade av nu
rådande förhållanden. Det är nu föga lönande lör en jordbrukare att skaffa
en för folkförsörjningen och förbättrade produktionsförhållanden lämpad utrustning,
då de inkomstökningar, som åstadkommas därigenom komma att
krigskonjunkturbeskattas, utan att mot dessa svarande kostnader, i vart fall
i sin helhet och i samtliga fall, få avdragas under inkomstperioden. I mångå
fall komma jordbrukarna överhuvudtaget icke att erhålla avdrag för inköp
av dylika tillgångar, då sällan utbyte av sådana sker och kostnaderna för nyuppsättningen
icke varit avdragsgilla. Detta är sålunda en fråga, som icke
blott berör krigskonjunkturbeskattningen utan även den ordinarie taxeringen.
Det synes emellertid finnas anledning att avdragsrätt nu i varje fall beviljas
vid krigskon junk tur taxeringen.»
Lantbruksstyrelsen yttrar, bland annat:
»Med hänsyn till de lättnader i krigskonjunkturbeskattningen, som -
--i departementspromemorian föreslagna nya bestämmelser enligt lant
bruksstyrelsens
uppfattning otvivelaktigt skulle komma att medföra för jordbruket,
och i viss mån även till resultatet av krigskonjunkturbeskattningen
under år 1941 för jordbrukets vidkommande, har lantbruksstyrelsen i stort
sett icke ansett sig böra framställa några erinringar mot de i förevarande förslag
upptagna, mera generella beskattningsgrunderna. Ej heller ifrågasätter
lantbruksstyrelsen i allmänhet några särskilda lättnader för jordbrukets vidkommande
i dessa allmänna grunder. Såsom Sveriges lantbruksförbund i sitt
yttrande framhåller och på av förbundet anförda skäl synes det emellertid
lantbruksstyrelsen skäligt, att skattskyldig inom jordbruket beredes samma
möjlighet som idkare av rörelse att bliva befriad från krigskonjunkturskatt
för merinkomst, som han med bärande sannolikhetsskäl visar hava uppkommit
oberoende av förhållanden, föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur.»
I fråga om de olika metoderna för uppskattning av merinkomsten ansluter
sig lantbruksstyrelsen till vad lantbruksförbundet anfört, men tillägger, att då
det är att förvänta att genom de nu föreslagna lättnaderna i beskattningen de
mindre jordbruken i allmänhet komma att falla utanför krigskonjunkturbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
129
skattningen och denna sålunda begränsas till större jordbruk, större utsikter
borde förefinnas för de skattskyldiga att genom utdrag ur bokföringen eller
eljest kunna lämna mera preciserade uppgifter till ledning för merinkomstens
uppskattande.
I det av Överståthållarämbetet ingivna yttrandet av biträdande taxeringsintendenten
hos ämbetet anföres:
»Svårigheten att taxera i Stockholm bosatta jordägare, vilka äga jordbruk
i skilda delar av landet, visade sig vid förra årets taxering till krigskonjunkturskatt.
Praktiskt taget alla förslag upprättades enligt bruttometoden och
modifierades med hänsyn till de invändningar, som framställdes av de skattskyldiga.
I åtskilliga fall visade det sig omöjligt att få fram jämförelsesiffror,
då gårdarna under förkrigsinkomståren varit utarrenderade eller ingått i
större komplex o. s. v. Möjligheten att jämföra med andra gårdar i trakten
har icke stått prövningsnämnden i Stockholms stad till buds. Fråga är, örn det
ej för dylika fall vore lämpligt, att bestämmelser funnos, som möjliggjorde att
redan från början merinkomsten beräknades enligt prisstegringsmetoden.
Då bruttometoden i år ej skall tillämpas utan endast nettometoden, blir
frågan om avdrag för reparationer, inköp av kreatur o. s. v. än mer aktuell
än vid förra årets taxering. För att i möjligaste mån undvika den ojämnhet
som vidlådde förra årets taxering till krigskonjunkturskatt för jordbruk och
skogsbruk vore det synnerligen önskvärt att centrala krigskonjunkturskattenämnden
utfärdade direktiv beträffande vad som skulle anses såsom onormal
omkostnad för reparationer, inköp av levande inventarier o. s. v.
Normer torde sålunda böra skapas för avdragsrätten så att i regel högst
viss procent av taxeringsvärdet medgives som avdrag för reparationer under
beskattningsåret. På samma sätt bör direktiv utfärdas för hur stort avdrag
som i regel bör medgivas för inköp av djur, varvid avdraget bör sättas i
relation till besättningens storlek. Klara bestämmelser i vilka fall och hur
avdrag för minskning av kreatursbesättning genom nedslaktning bör uträknas,
torde även böra utfärdas, då denna fråga säkerligen blir synnerligen
aktuell vid årets taxering och enhetlighet vid taxeringen i de olika länen är
önskvärd.»
I övriga yttranden har skatteberedningens förslag antingen uttryckligen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Enligt kammarrättens mening synas övervägande skäl tala för uteslutande
av bruttometoden. Ej heller har kammarrätten något att erinra mot den utformning
bestämmelserna rörande den kvarstående metoden erhållit i det remitterade
förslaget.
Vad lantbruksförbundet anfört rörande det av skatteberedningen före- Departement*-slagna förfarandet med en schablonmässig uppdelning av omkostnader på chefen.
jordbruk och skogsbruk i fall, där utredning om en specificerad uppdelning
i sådant hänseende ej kan förebringas, synes mig ej behöva föranleda några
ändrade eller kompletterande föreskrifter. Det är givetvis meningen att vid
tillämpningen hänsyn skall tagas till de speciella förhållanden som i. förekommande
fall föreligga, och därvid torde de av lantbruksförbundet framförda
synpunkterna böra beaktas. I praktiken torde lämpligast komma att
förfaras så, alt den skattskyldige, innan taxeringsförslaget upprättas, lämnas
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. 9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
tillfälle att förete utredning om uppdelning av omkostnaderna på jordbruk
och skogsbruk. Efter den föreslagna begränsningen av skattskyldigheten som
tidigare omnämnts torde det kunna antagas, att merendels endast större jordbruk
komma i fråga till beskattning, och för skattskyldiga inom denna kategori
torde, såsom lantbruksstyrelsen också antytt, i allmänhet finnas möjligheter
att lämna mera specificerade uppgifter. Av dessa torde alltså merendels
erforderligt material kunna erhållas för ett tillfredsställande bedömande
av de särskilda förhållandena i varje fall. För övrigt innebär förslaget i
realiteten ett godkännande av en friare bevisprövning beträffande omkostnadernas
uppdelning än som gällde enligt 1941 års förordning. Det synes
därför ej lämpligt att närmare än som skett i skatteberedningens förslag i
författningstexten angiva riktlinjer i nu ifrågavarande hänseende.
I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna
yttrandet har ifrågasatts, om det ej för vissa fall vore lämpligt, att bestämmelser
funnes som möjliggjorde att redan från början merinkomsten beräknades
enligt prisstegringsmetoden. Att svårigheter kunna uppstå, särskilt i
de fall där förhållandena rörande en fastighet under förkrigsinkomståren
varit andra än under beskattningsåret, är uppenbart. Emellertid synes det ej
utan en omläggning av hela beskattningssystemet möjligt att för sådana fall
anlita endast prisstegringsmetoden, och någon fördel ur taxeringssynpunkt
torde därför ej stå att vinna genom att denna metod i första hand lägges till
grund för taxeringsförslagets upprättande. Jag kan därför ej förorda någon
ändring i skatteberedningens förslag i denna del.
De spörsmål, som biträdande taxeringsintendenten i övrigt berört, nämligen
om avdrag för reparationer, inköp av kreatur m. m., äro förtjänta av
beaktande. Sålunda torde åtgärder böra vidtagas för att vinna största möjliga
enhetlighet vid taxeringen. Den lämpligaste utvägen torde därvid vara, att
erforderliga direktiv angående beräkning av ifrågavarande avdrag lämnas av
centrala krigskonjunkturskattenämnden, varjämte överenskommelse måhända
kan träffas vid det landskamrerarmöte, som är avsett att hållas innan
taxeringsarbetet påbörjas.
Vad lantbruksförbundet anfört rörande avdrag för inköp av vissa inventarier
och liknande tillgångar föranleder mig att föreslå en komplettering av
den av skatteberedningen föreslagna bestämmelsen om rätt för de skattskyldiga
att i viss utsträckning erhålla överprisavdrag. Sålunda torde beträffande
nyuppsättning av tillgång, som kan anses hava väsentligt värde endast så länge
förhållanden som avses i 1 § föreligga, avdrag böra medgivas för anskaffningskostnaden
i den mån den överstiger det värde tillgången kan antagas
komma att äga sedan kriget upphört. Genom en sådan avdragsrätt torde,
såsom lantbruksförbundet också framhållit, intresset stimuleras för sådana
nyinvesteringar som äro till nytta för folkförsörjningen och påkallade av nu
rådande förhållanden. Svårigheter torde möjligen komma att uppstå vid bestämmandet
av det framtida värdet å tillgång som nu avses, men även i detta
hänseende torde för vinnande av enhetlighet vid taxeringen direktiv kunna
meddelas på sätt jag nyss nämnt i fråga om avdrag för reparationer m. m.
Kungl. Majis proposition nr 287.
131
Såväl lantbruksförbundet som lantbruksstyrelsen ha ansett, att skattskyldig
inom jordbruket borde beredas samma möjlighet som idkare av rörelse
att bliva befriad från krigskonjunkturskatt för merinkomst, som med bärande
sannolikhetsskäl visas ha uppkommit oberoende av förhållanden som
avses i 1 §. Då emellertid beskattningen principiellt avser att träffa endast
den merinkomst, som motsvarar prisstegring utöver vad som erfordrats för
att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet
och utgöra kompensation för sådana förhållanden som avses i 3 § sista
stycket, och då vid beräkning av denna merinkomst regelmässigt tillämpas
de av Kungl. Maj:t fastställda procentsatserna, anser jag éj tillräckliga skäl
föreligga att föreslå några regler örn bevisning i de hänseenden som i detta
sammanhang åsyftas.
I övrigt får jag hänvisa till vad jag anfört i samband med den allmänna
motiveringen.
6 §•
Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 19—20 i promemorian.
Beträffande de avgivna yttrandena hänvisas till den tidigare redogörelsen
under den allmänna motiveringen. 1 ''
Frågan örn begränsningen av krigskonjunkturskatten av skogsbruk har jag Departementsredan
behandlat i den allmänna motiveringen, till vilken jag får hänvisa. chefen.
På grund av vad lantbruksförbundet, på sätt framgår av redogörelsen under
5 §, anfört anser jag mig böra föreslå, att vid beräkning av nettointäkten av
skogsbruk avdrag för överpris må medgivas enligt principiellt samma regler
som föreslagits beträffande jordbruk. I enlighet härmed ha kompletterande
föreskrifter upptagits i punkt 3 av anvisningarna.
Ett spörsmål, som diskuterats under förslagets utarbetande, gäller huruvida
avdrag för anläggande av skogsvägar kan medgivas vid inkomstberäkningen.
Detta bör enligt allmänna regler kunna ske i den mån utgiften
därför kan betraktas såsom en omkostnad för intäktens förvärvande. Detta
torde ofta vara fallet. Någon särskild föreskrift härom har jag således ej
ansett erforderlig.
7 §.
Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 20 i promemorian.
I de avgivna yttrandena har förslaget i denna del ej behandlats.
I enlighet med mitt uttalande under den allmänna motiveringen har punkt Departementa3
av anvisningarna kompletterats med ett stadgande angående minimigräns chefen.
för jämförelseinkomsten.
8 §•
Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 20—21 i promemorian.
Förslaget i förevarande del har endast undantagsvis berörts i de avgivna
yttrandena eller de inkomna framställningarna.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
Departements
chefen.
Handelskammaren i Göteborg yttrar:
»Enligt vad handelskammaren erfarit ha anställda, som erhållit större förhöjning
å ordinarie lön, i många fall taxerats till krigskonjunkturskatt. Skattemyndigheterna
torde härvid ha utgått ifrån att den ifrågavarande löneförhöjningen
i praktiken kunnat jämställas med tantiem eller gratifikation. Ehuru
handelskammaren här icke anser sig kunna ingå på frågan om det berättigade
i denna tolkning av förordningens bestämmelser, vill handelskammaren
dock framhålla, att krigskonjunkturbeskattningen i sådana fall som nu avses,
medför den mindre lyckliga konsekvensen, att ett företag, som vill höja lönen
för en anställd, icke kan giva denne samma förmåner som han skulle erhålla
örn han anställdes i ett annat företag mot samma förhöjda lön. Om den anställde
flyttar till ett annat företag, undgår han vanligen skatt å löneökningen,
erhåller han löneökning inom sitt gamla företag får han krigskonjunkturskatt
å merinkomsten.»
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kammarrätten ansett, att
den föreslagna minimigränsen för jämförelseinkomst för enskilda rörelseidkare
och jordbrukare bör gälla även tantiemtagare.
I anledning av vad handelskammaren i Göteborg yttrat får jag erinra
om det uttalande som gjordes av skatteberedningen föregående år. Sålunda
framhölls, att normala befordringsinkomster jämväl från rörelse borde
lämnas utanför krigskonjunkturbeskattningen även om befordran påskyndats
genom en hastigare utveckling av rörelsen på grund av kriget, medan
löner vilkas storlek uppenbarligen föranletts av rörelsens resultat borde
likställas med tantiem.
I överensstämmelse härmed bör en löneförhöjning endast till den del den
uppenbarligen överstiger vad som kan anses normalt vid befordran under
nu rådande förhållanden principiellt jämställas med tantiem. I de fall,
där en anställd övergår till ett nytt företag och i detta får en avsevärt
större lön än i det företag där han förut varit anställd, kunna förutsättningar
för beskattning föreligga på samma''sätt som om löneförhöjningen
åtnjutits inom det gamla företaget. Att uppställa någon allmän regel för
dylika fall låter sig givetvis ej göra. Vid bedömande av varje särskilt fall
måste hänsyn tagas till den anställdes tjänsteställning inom de olika företagen
och de i allmänhet förekommande löne- och tantiemförhållandena
inom dessa.
I anvisningarna har en regel om minimigräns för jämförelseinkomsten
upptagits i enlighet med vad jag tidigare uttalat.
10 §.
Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 21 i promemorian.
Beträffande de i denna paragraf upptagna föreskrifterna om skattefritt avdrag
å 3,000 kronor och om rätt att från merinkomst under beskattningsåret
avdraga inkomstminskning under nästföregående beskattningsår hänvisas
till redogörelsen i samband med den allmänna motiveringen.
I fråga örn rätten att kvitta under beskattningsåret uppkommen inkomst -
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
133
minskning å en förvärvskälla mot inkomstökning å en annan, i vilket hänseende
förslaget i sak upptager samma bestämmelser som 1941 års förordning,
hänvisa delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. till sitt föregående
år avgivna yttrande över det då föreliggande förslaget rörande krigskonjunkturskatt.
I detta yttrande anfördes, att då man i princip godkände sagda
kvittningsrätt, det syntes orimligt, att — vilket otvivelaktigt i regel korn me
att bliva förhållandet — rätten till kvittning skulle bliva beroende av vederbörande
landskamrerares subjektiva inställning till frågan. Att bestämmelsen
komme att leda till olika praxis i skilda län läge i sakens natur. En sådan
anordning måste givetvis betecknas såsom i hög grad otillfredsställande och
stötande för rättsmedvetandet. Delegerade förklarade sig därför vilja med
skärpa hävda den meningen, att skattskyldig skulle äga ovillkorlig rätt att
kvitta mellan inkomstminskning å en förvärvskälla och inkomstökning å en
annan. Delegerade vidhålla alltjämt denna uppfattning.
I övrigt har denna paragraf ej särskilt behandlats i de avgivna yttrandena.
De här föreslagna bestämmelserna om särskilt avdrag i fall där den Departementssammanlagda
kommunala utdebiteringen efter avdrag för bidrag av skatte- chefen.
utjämningsmedel överstiger femton kronor och örn rätt till kvittning mellan
olika beskattningsår har jag redan berört i den allmänna motiveringen,
till vilken jag i detta sammanhang får hänvisa.
Även beträffande det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.
framförda spörsmålet om ovillkorlig kvittningsrätt mellan merinkomst och
inkomstminskning kan jag åberopa mitt uttalande i den allmänna motiveringen.
Vad skatteberedningen anfört om avdrag för gåva till sjövärnet bör eventuellt
iakttagas inom vederbörande riksdagsutskott.
13—23 §§.
Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 22—23 i promemorian.
I de avgivna yttrandena ha åtskilliga spörsmål framförts rörande den provisoriska
påföringen av krigskonjunkturskatt ej blott beträffande det fall som
avses i 16 §, där förslaget innebär ändring i förhållande till 1941 års förordning,
utan även beträffande övriga fall där någon sådan ändring icke föreslagits.
I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna
yttrandet, vilket åberopas av ämbetet, anföres:
»En fråga som måhända bör regleras genom författningsbestämmelse är
den, huruvida yrkande örn provisorisk skattepåföring kan upptagas till prövning
av kammarrätten eller Kungl. Maj:t ulan att sådan framställning gjorts
hos beskattningsnämnd.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län framställer till en början frågan, huruvida
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan ske enligt 19 § i stället för
enligt 18 §, då fartyg försålts eller gått förlorat, samt yttrar:
»Detta är nämligen av betydelse för bankinsättningens storlek och det har
i en del fall visat sig, att örn provisorisk påföring enligt förstnämnda para
-
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
graf yrkats, det för deposition erforderliga beloppet blivit mindre, än om
provisorisk påföring hade begärts enligt 18 §.»
Vidare uppställer länsstyrelsen frågan hur man skall förfara för den händelse
delägarna i ett partrederi vilja erhålla provisorisk påföring av skatt enligt
18 eller 19 §, samt fortsätter:
»Enligt författningens bestämmelser skall icke partrederiet såsom sådant
taxeras utan delägarna. Dessa bli sålunda påförda skatten och kunna följaktligen
endast de erhålla provisorisk påföring. Under sådana omständigheter
synes det nödvändigt, att varje delägare insätter erforderligt belopp, vilket
givetvis måste förorsaka stora olägenheter för såväl myndigheter som partdelägare.
Härtill komma längre fram svårigheterna med de för restitution erforderliga
avskrivningarna. Man skulle kunna ifrågasätta huruvida icke till
ett kommande år borde tagas under övervägande sådan undantagsbestämmelse
att partrederi för sig anses skattskyldig^»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar angående provisorisk skattepåföring
för kostnadsutjämning:
»I bestämmelserna om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt har en
nyhet införts genom stadgandet i 16 §, respektive 20 § örn att sådan påföring
för kostnadsutjämning icke må medgivas, därest restitution av provisoriskt
påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader under
beskattningsåret. Härav framgår icke, huruvida kostnadsutjämningsfonden
må användas även för progressionsutjämning, som kan tänkas arrangerad på
sätt framgår av efterföljande exempel, som för enkelhetens skull tänkes gälla
ett aktiebolag.
Enligt taxering 1941:
Återstående inkomst ............................ kr. 188,000
Avgår jämförelseinkomst .............................•» 100,000
Merinkomst ............................................ » 88,000
Beskattningsbar merinkomst .. ............................ » 85,000
Provisorisk påföring enligt 16§............................ » 85,000
Skatten har beräknats på följande sätt:
2=20 % av jämförelseinkomsten = kr. 20,000, skatt 35 % = kr. 7,000
20 — 50 % » » = » 30,000, » 42 % = » 12,600
>50 % » » = » 35,000, » 49 % = » 17,150
“kr. 85,000 kr. 36,750.
Enligt taxering 1942:
Återstående inkomst...................................... kr. 74,000
Kostnadsutjämningsfond ............................... » 49,000
kr. 123,000
Avgår jämförelseinkomst............................... > 100,000
Merinkomst ............................................ kr. 23,000
Beskattningsbar merinkomst ....................... » 20,000.
Då den beskattningsbara merinkomsten ligger inom 20 procent av jämförelseinkomsten,
skall skatten utgå enligt lägsta procentsatsen och antages
komma att utgöra 7,000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287. 135
Restitution skulle erhållas för den skatt, som belöper å 49,000 kronor.
35.000 kr. å 49 %= .................................. kr. 17,150
14.000 » å 42 °/o= ................................» 5,880
Restitution av .......................................... kr. 23,030
Härifrån avgår skatt 1942 ..............................^__»_7,000
Återbekommen krigskonjunkturskatt ...................... kr. 16,030.
Om av kostnadsutjämningsfonden tagits endast så mycket att beskattningsbar
merinkomst icke uppstår, eller 100,000 + 3,000 — 74,000 = 29,000 kronor
(det kan även ifrågasättas, om man härvid skall räkna med 3,000 kronor
såsom skattefria) skulle restitutionen uppgå till 14,210 kronor (49 procent
av 29,000 kronor).
Genom ovanstående tillvägagångssätt skulle progressionsutjämningen för
den skattskyldige medföra en ekonomisk fördel av 1,820 kronor (d. v. s.
16,030— 14,210 = 1,820).»
Mellankommunala prövningsnämnden yttrar:
»Enligt nämndens erfarenhet från 1941 års krigskonjunkturskattetaxering
hava de skattskyldiga övervägande begagnat sig av stadgandena i 16 § örn
avsättning till kostnadsutjämningsfond. Detta förhållande torde hava sin
naturliga förklaring däri att de sakliga förutsättningarna för provisorisk påföring
enligt denna paragraf äro lätt uppfyllda. De formella villkoren, d. v. s.
de transaktioner i räkenskaper och deklarationer, som krävas enligt 1941 års
förordning, hava däremot skapat åtskillig förvirring och huvudbry bland de
skattskyldiga. De transaktioner, som dessa bestämmelser nödvändiggöra, äro
följande.
1) I räkenskaperna för beskattningsår med merinkomst eller under närmast
efterföljande år skola medel överföras till en kostnadsutjämningsfond.
2) Under beskattningsår, då inkomstminskning uppkommit, skall kostnadsutjämningsfonden
användas att täcka omkostnader i rörelsen.
3) I den allmänna självdeklarationen för beskattningsår, då kostnadsutjämningsfond
helt eller delvis använts för omkostnader i rörelsen, skall på
rörelsebilagan avdragas ett belopp svarande mot den del av kostnadsutjämningsfonden,
som tagits i anspråk för kostnader.
4) I krigskonjunkturskattedeklarationen för sistnämnda år slutligen skall
samma belopp, som avdragits i den allmänna självdeklarationen, åter tillläggas.
Även enligt det nya lagförslaget bliva dessa olika åtgärder nödvändiga,
dock kan den under 1) beskrivna i vissa fall utbytas mot ifyllandet av ett
bebådat formulär. Att döma av det nytillkomna andra stycket av 20 § torde
det bliva svårt att åstadkomma ett någorlunda enkelt och lättfattligt dylikt
formulär.
Oftast torde kostnadsutjämningsfond hava upplagts och även i fortsättningen
komma att uppläggas under år som följer på beskattningsår med
merinkomst, sedan den skattskyldige fått del av landskamrerare^ förslag
till krigskonjunkturskattetaxering. Det kan därvid lätt inträffa, att inkomstminskning
uppstått redan under det år då fonden upplägges, varför fonden
under samma år måste såväl uppläggas som förbrukas. Då därtill kommer
att den skattskyldige vid det bokslutstillfälle, då han skall avgöra huru stor
del av kostnadsutjämningsfondon, som lämpligen bör förbrukas, ej kan veta
örn bans uppskattning av inkomstminskningen kommer att godkännas av
beskaltningsmyndigheterna, i följd varav hans beslut belt naturligt försvåras,
så är det förklarligt örn bos de skattskyldiga uppstå både förvirring
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
och irritation. I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att 1941 års bestämmelser
om provisorisk skattepåföring synts de skattskyldiga så svårbegripliga,
att många, däribland även större företag, underlåtit att utnyttja
möjligheterna till provisorisk skattepåföring även där sådan varit väl motiverad
av omständigheterna.
Såsom bestämmelserna rörande kostnadsutjämningsfond utformats möjliggöra
de även resultat som ur det allmännas synpunkt icke äro önskvärda.
De kunna nämligen användas för att utnyttja det skattefria avdraget å 3,000
kronor även under år som egentligen resulterat i inkomstminskning, ävensom
till spekulationer i den mildring av skatteskalan, som kompensationsavdraget
innebär. Den i slutet av förslagets 16 § införda spärren, mot vilken
befogade erinringar för övrigt torde kunna framställas från näringslivets
sida, innebär ej ett effektivt hinder för missbruk av den provisoriska
skattepåföringen.
Örn vissa med provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämningsfond
förknippade bestämmelser, såsom nämnden har sökt visa, medföra väsentliga
olägenheter, återstår att undersöka, huruvida de äro nödvändiga för
något bestämt måls vinnande. Deras egentliga syfte torde vara att skapa
garantier för att merinkomst verkligen kvarhålles i rörelsen för att disponeras
under år, som giva sämre resultat. Det är då tydligt, att de föreskrivna
räkenskapstransaktionerna icke skapa sådan garanti vad fysiska personer
beträffar. Deras proprieuttag ur rörelsen förhindras icke därav att en del
av det egna kapitalet redovisas under särskilt namn. Och vad aktiebolag
och ekonomiska föreningar beträffar giver mellankommunala prövningsnämndens
erfarenhet icke vid handen att faran för en ur det allmännas
synpunkt skadlig utdelningspolitik skulle vara så överhängande att föreskrifterna
örn fondavsättning i räkenskaperna kunna anses nödvändiga som
skydd däremot.
Syftet med den provisoriska skattepåföringen för kostnadsutjämning är
enkelt nog. Det är att skapa en möjlighet att kvitta merinkomst under ett
år mot inkomstminskning under ett senare år. Nämnden vill ifrågasätta
om icke detta syfte kunde nås på en betydligt enklare väg än den förslaget
anvisar, nämligen genom att de invecklade bestämmelserna örn fondavsättning
enligt 16 § strykas och i stället bestämmelser införas av innebörd
att påförd krigskonjunkturskatt för inkomst av rörelse skall restitueras,
därest rörelsen ett efterföljande år utvisar inkomstminskning. Dessa bestämmelser
torde kunna utformas efter följande huvudlinjer.
1) All krigskonjunkturskatt påföres provisoriskt enligt 16 § utan att yrkande
därom behöver framställas av den skattskyldige och utan att denne
behöver vidtaga några särskilda åtgärder av annat slag.
2) Krigskonjunkturskatt restitueras på ansökan sedan en efterföljande
krigskonjunkturskattedeklaration, utvisande inkomstminskning, blivit godkänd
och i den omfattning inkomstminskningen föranleder.
3) Påförd krigskonjunkturskatt må ej av prövningsnämnd restitueras
förr än den taxering, som ligger till grund för skatten, vunnit laga kraft,
eller ock bör ansökan om restitution, i fall då taxering ej vunnit laga kraft,
avgöras av den myndighet, under vars prövning taxeringen ligger.
Den under 3) antydda författningsändringen synes nämnden angelägen
även därest förslagets bestämmelser om villkoren för provisorisk skattepåföring
bibehållas. Den situationen kan nämligen nu inträffa att en skattedomstol
undanröjer en provisoriskt påförd krigskonjunkturskattetaxering
samtidigt som en ordinarie eller särskild prövningsnämnd på grund av visad
inkomstminskning beslutar att skatten på samma taxering skall restitueras.
Föreskrifter om underrättelseskyldighet äro visserligen givna, men
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
137
på grund av att vanligen rätt avsevärd tid måste förflyta innan ett fattat
beslut expedieras, kan nämnda missöde ändock uppstå.
Att en reform i huvudsaklig enlighet nied vad här ovan föreslagits skulle
bereda både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter en avsevärd och välbehövlig
lättnad finner nämnden ligga i öppen dag. Nämnden håller även
före att reformen icke skulle skada det allmännas intressen. En farhåga att
de formella fonderingsbestämmelsernas slopande skulle verka till en avslappning
i svenskt näringslivs konsolideringssträvanden anser nämnden obefogad.
Skulle ändock en sådan utveckling befaras, torde den kunna förebyggas genom
en allmän bestämmelse att krigskonjunkturskatt, som påförts provisoriskt
för kostnadsutjämning, icke må restitueras, därest icke minst så stor del av
merinkomsten, som påförts provisoriskt, visas hava kvarhållits i eller förbrukats
för rörelsen.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hemställa, att det i 16 §
föreslagna stadgandet, enligt vilket provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för kostnadsutjämning ej må medgivas, därest restitution av provisoriskt
påförd krigskonjunkturskatt för föregående år skett för omkostnader
under beskattningsåret, måtte utgå, samt anföra:
»Skälet för denna spärregel angives vara att förebygga eventuella försök
till missbruk genom att efter erläggande av krigskonjunkturskatten för år
1941 begära restitution och sedermera vid 1942 års taxering få ny provisorisk
påföring för samma omkostnadsbelopp som restitutionen avsåg.
Motiveringen för stadgandet förefaller icke bärande. Det synes uteslutet,
att det befarade förfarandet skulle medföra sådan fördel för den skattskyldige,
att han skulle finna anledning underkasta sig därmed förenat besvär.
Däremot är stadgandet ägnat att i hög grad försvåra för den skattskyldige
att överblicka följderna av begärd restitution och i samband därmed vidtagna
bokföringsåtgärder samt att ytterligare komplicera deklarationsförfarandet.
Med hänsyn till de många felkällorna vid taxeringen är det i allmänhet
icke möjligt för den skattskyldige att med säkerhet bedöma, huruvida
hans krigskonjunkturskattedeklaration, även om denna upprättats med
största omsorg, kommer att till alla delar godkännas av beskattningsmyndigheterna
eller ej. Det skulle i anledning härav ofta ställa sig svårt för den
skattskyldige att avgöra, huruvida eller i vilken omfattning restitution borde
begäras, örn följden därav bleve, att provisorisk påföring enligt förevarande
författningsrum icke kunde medgivas.»
Handelskammaren i Göteborg yttrar:
»I syfte att underlätta nystartade företags verksamhet liksom ny företagsamhet
i övrigt borde övervägas, huruvida icke i de fall, då provisorisk skatlepåföring
är medgiven enligt krigskonjunkturskatteförordningen, kunde eftergivas
frän kravet på skallens omedelbara fullgörande, så att dylika företag
icke berövas för verksamhetens fortsatta utövande erforderliga medel. — — -—
Bestämmelsen örn insättning i riksbanken av assurans- och försäljningssumma
för fartyg bör enligt handelskammarens mening mildras. Det kan
ifrågasättas, huruvida staten skulle behöva påfordra den garanti för medlens
användning till nyanskaffning av tonnage, som ligger i föreskriften örn deposition
i riksbanken. Örn motsvarande belopp avsättes till avskrivningsoch
nyanskaffningsfond, synes detta innebära tillräcklig säkerhet för medlens
användning. Därest deposition anses nödvändig, synes denna böra begränsas
till ett mot den provisoriskt påförda skatten svarande belopp.»
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 287■
Departements
chefen.
Sveriges grossistförbund uttalar, att reglerna överhuvudtaget rörande provisorisk
skattepåföring i stort sett medföra, att de mindre företagen komma
i en missgynnad ställning. Det torde nämligen praktiskt taget endast vara
möjligt för de företag, vilka redan inom sig äga eller ha möjlighet att anlita
skatte- och bokföringsexperter, att begagna sig av de fördelar, som detta system
har att bjuda.
Kooperativa förbundet anser det önskvärt, att i lagstiftningen införes uttryckligt
stadgande därom, att yrkande om provisorisk påföring må kunna
framställas jämväl i besvär till kammarrätten, samt yttrar, bland annat:
»Det är väl antagligt att sådan möjlighet föreligger även enligt den tidigare
lagstiftningen, men ett bestämt stadgande med angivet syfte vore likväl av
stort värde och synes väl motiverat av billighetsskäl. Överhuvudtaget torde
kunna ifrågasättas om det alls skall vara nödvändigt att verkställa formlig
fondbildning i samband med provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt,
när förfarandet i övrigt likväl visat sig kunna förenklas så mycket som i
förslaget angives.»
Sveriges redareförening framhåller, att bestämmelsen i 19 § på grand av
det däri uppställda villkoret att i riksbanken skall insättas dubbla det belopp,
som skall påföras krigskonjunkturskatt, i praktiken icke visat sig fylla det
syfte man knutit till densamma, samt uttalar vidare:
»Enligt vad föreningen erfarit, skulle i många fall redare begagnat sig av
nu angivna möjlighet, om han icke avskräckts av därmed förknippade stränga
villkor.
Det måste i detta sammanhang beaktas, att den kapitalförstöring, för vilken
rederirörelsen är utsatt, icke inskränker sig till krigsförlista fartyg. De oerhörda
påfrestningar en stor del av i krigsområdena sysselsatt svenskt tonnage
är utsatt för, utan möjlighet till erforderligt underhåll, komma att leda till,
att man har att räkna med en stark kvalitativ försämring av tonnaget. De
ökade inkomster, som i många fall tillföras rederirörelsen under kriget, böra
därför — detta hava statsmakterna redan erkänt — i erforderlig omfattning
reserveras för framtida nybyggnader av fartyg, som alltså få karaktären av
ersättningstonnage. Dessa nybyggnader torde i stor utsträckning komma till
utförande först efter kriget och helst sedan priserna stabiliserats. Det ligger
icke i statsmakternas intresse att uppställa villkor, som ej minst i fråga örn
de mindre rederierna få restriktiv karaktär. Föreningen vill därför hemställa,
att sådan ändring vidtages i 19 §, att provisorisk skatt beräknas å hela det
belopp, som insatts i riksbanken.»
Det av mellankommunala prövningsnämnden framlagda förslaget om utbrytande
av rätten till provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning mot en
utsträckt kvittningsrätt skulle i formellt avseende innefatta en radikal omläggning.
I reellt avseende skulle däremot, därest på sätt jag föreslår maximigränsen
för avsättning till kostnadsutjämningsfond borttages, de förmåner
som beredas de skattskyldiga enligt skatteberedningens promemoria och mellankommunala
prövningsnämndens förslag i stort sett bliva desamma. Det sistnämnda
förslaget skulle emellertid rulla upp en rad av frågor avseende den
provisoriska skattepåföringens anordnande även i övriga fall ävensom avveckling
av de tidigare årens provisoriska skattepåföringar, allt spörsmål av
Kungl. Maj.ts proposition nr 287.
139
betydande räckvidd. Den gällande anordningen är dessutom ägnad att inbjuda
till en medveten inriktning av företagens framtida ekonomiska förhållanden,
vilken måste anses värdefull, men som skulle bortfalla enligt prövningsnämndens
förslag. Att mellankommunala prövningsnämndens förslag skulle medföra
vissa fördelar vid taxeringens handhavande skall icke bestridas.
Det skulle emellertid innebära att i varje fall då kvittning ifrågakommer åtminstone
två, eventuellt flera års taxeringar måste mer eller mindre ingående
prövas. Den gällande anordningen åter innebär att redan när taxeringen
för det tidigare året företages kvittningsrättens omfattning uttryckligen
fastställes, varför sakprövningen kommer att avse endast det senare
årets taxering. Fördelen härav bör ej underskattas. Av bland annat dessa
skäl har jag kommit till den slutsatsen att skatteberedningens förslag — som
ej varit föremål för invändningar från andra håll — bör godtagas.
I detta sammanhang uppkommer frågan i vad mån anordningen med provisorisk
skattepåföring för kostnadsutjämning skall, på sätt framgår bl. a.
av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande, kunna användas även
för progressionsutjämning. Jag anser icke att detta bör vara uteslutet men finner
det å andra sidan icke lämpligt att utforma bestämmelserna så att ett sådant
resultat direkt befordras. Detta skulle bliva fallet, örn man medgåve
den skattskyldige att för samma beskattningsår dels anlita för tidigare år
avsatt fond, dels avsätta ny fond. Skatteberedningen har föreslagit den i och
för sig naturliga regeln att detta ej skall medgivas, och jag ansluter mig till
denna ståndpunkt.
Mellankommunala prövningsnämnden har yrkat att — vare sig skatteberedningens
eller mellankommunala prövningsnämndens förut berörda förslag
antages — restitution av skatt skall få ske först när den taxering, som
legat till grund för skatten, vunnit laga kraft, eller att restitutionsansökan, i
fall då taxering ej vunnit laga kraft, skall avgöras av den myndighet under
vars prövning taxeringen ligger. Att i fall som här avses vissa komplikationer
kunna uppstå skall ej bestridas. Frågans praktiska betydelse förefaller mig
emellertid ej vara så stor att man skall anses nödsakad att för dess skull
införa mer eller mindre invecklade undantagsföreskrifter, varigenom lagstiftningen
blir ändå mer svåröverskådlig än den enligt sakens natur måste
vara. Att med gällande bestämmelser några olösliga svårigheter skulle i
detta sammanhang uppstå förefaller mig föga troligt.
Tillräckliga skäl att beträffande rätt att erhålla provisorisk skattepåföring
genom yrkande hos beskattningsdomstol införa bestämmelser utöver dem
som skatteberedningen föreslagit anser jag icke föreligga, desto mindre som
formerna för erhållande av dylik påföring hos prövningsnämnd nu betydligt
förenklats.
I ett par yttranden, som avse rederinäringen, har berörts frågan om provisorisk
skattepåföring efter insättning av medel hos riksbanken. De i sådant avseende
redan nu stadgade förmånerna äro så långt gående, att jag icke kan
förorda en ytterligare utsträckning av dem. Framhållas må emellertid att
även möjligheten till provisorisk skattepåföring för kostnadsutjämning står
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
öppen för rederierna, och att denna möjlighet under vissa förhållanden torde
vara av värde för dessa.
Slutligen vill jag i anledning av uttalanden i ett par av yttrandena förklara,
att det synes angeläget att särskilt innebörden av den provisoriska
skattepåföringen för kostnadsutjämning bringas till allmänhetens kännedom
på sådant sätt att ej de små företagen som sakna tillgång till taxeringsteknisk
expertis gå miste om en förmån som kommer andra företag till del. Det skall
göras till föremål för ytterligare övervägande vad härutinnan kan åtgöras.
26—37 §§.
Motiveringen till skatteberedningens förslag örn ändring i vissa av ifrågavarande
paragrafer återfinnes å sid. 23 och 24 i beredningens promemoria.
I det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet avgivna
yttrandet anföres beträffande den av skaf teberedningen föreslagna
bestämmelsen i 27 § 6 mom. om viss uppgiftsskyldighet till ledning vid annans
taxering:
»önskvärt vöre att bestämmelsen kompletterades med att uppgiftsskyldigheten
även innefattade uppgift angående betalningsmottagarens — om han är
aktieägare i ett utbetalande aktiebolag — innehav av aktier, ävensom hela
antalet aktier i bolaget. Härigenom skulle aktiebolagens, särskilt de s. k. familjebolagens
anonymitet hävas och bedömandet av frågan huruvida från
rörelsen utgående lön utgör med tantiem likartad inkomst, som uppenbarligen
påverkats av rörelsens resultat, underlättas. Ett sådant bedömande torde
icke vara möjligt utan kännedom om ''löntagarens’ ekonomiska intresse i bolaget.
»
Överståthållarämbetet uttalar, att det sålunda framförda önskemålet förtjänar
att i hög grad understrykas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig lia en från skatteberedningen
något avvikande uppfattning rörande föreskriften i 27 § 6 mom. och yttrar:
»I motiveringen angives att föreskriften tillkommit för att underlätta taxeringsarbetet.
Självfallet skulle så ske, om här avsedda uppgiftsförfarande kunde
ersätta det ganska tidsödande upprättandet och bearbetandet av extrakt
av taxeringslängderna, som år 1941 i regel torde ha utförts för uppspårande
av bär ifrågavarande skattskyldiga, örn detta är syftet, lärer man dock ej
kunna räkna med att det kan uppnås. För rörelseidkarna — som ju en gång
tidigare under året avlämnat uppgifter om lön och tantiem etc. — måste det
te sig egendomligt att de ännu en gång skola till samma myndighet avlämna
delvis samma uppgifter, och fullgörandet av uppgiftsskyldigheten måste förutses
bliva mycket otillfredsställande. Kontrollen häröver jämte sorteringsarbetet
Lomme enligt länsstyrelsens mening att giva myndigheterna mera arbete
än de nu ha för att nå samma mål, och den nya uppgiftsskyldigheten
skulle för rörelseidkarna medföra ett visst omak, som icke bör påläggas dem
utan tvingande skäl. Om så trots allt finnes böra ske, synes uttrycklig bestämmelse
örn tiden för uppgifternas avlämnande böra inryckas i stadgandet.»
Vidare anser länsstyrelsen det önskvärt att i 27 § 1 mom. intages en föreskrift,
att uppskov med deklaration finge av landskamrerare beviljas endast
då synnerliga skäl påvisades och i intet fall längre än till den 1 september.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
141
Ett alltför långt uppskov drar gärna med sig forcering av granskningen och
^knäppning av tid för förklaring över förslag och kompletteringar till skada
för en allsidig beredning och ett ingående bedömande av målen.
Den i 29 § 3 mom. föreslagna tidsbestämmelsen angående avsändande av
taxeringsförslag rörande inkomst av jordbruk och skogsbruk har föranlett invändningar
av länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och
Norrbottens län. Sålunda har framhållits, att enligt erfarenheterna från 1941
års taxering det vore ogörligt eller synnerligen svårt att hålla den angivna
tidsfristen 15 september. Vidare har uttalats att det ej vore nödvändigt med
sådan tidsbegränsning utan snarare till fördel för taxeringsarbetet med en
senare tidpunkt för förslagens utsändande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att en utsträckning av tidsfristen till den
1 oktober knappast lärer kunna förorsaka de skattskyldiga några olägenheter,
samt yttrar, bland annat:
»Det visade sig vid 1941 års taxering, att vissa skattskyldiga borde ifrågakomma
till krigskonjunkturskatt icke enbart för inkomst av jordbruk eller
skogsbruk utan därjämte för inkomst av rörelse. Då förslagen till skatt för
jordbruk och skogsbruk å ena sidan samt för rörelse å andra sidan måste utarbetas
av olika personer — med sakkunskap på respektive område — visade
det sig omöjligt att utsända dylika kombinerade förslag senast den 15 september.
Ehuru förhållandet bör kunna falla under reservationsbestämmelsen,
vore det här lämpligt med ett direkt medgivande, att vid kombination av krigskonjunkturskatt
å inkomst av jordbruk eller skogsbruk med skatt å inkomst
av annan förvärvskälla taxeringsförslaget skall utsändas inom tid, som gäller
beträffande sådan annan förvärvskälla.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar, bland annat:
»överhuvud har länsstyrelsen svårt att förstå det nödvändiga eller ens lämpliga
uti, att en särskilt, tidig tidpunkt fastlåses för avgivande av förslag beträffande
taxering av jordbruk och skogsbruk.--— Under förutsättning
att den skattskyldige får tillräckligt lång tid på sig för avgivande av sina erinringar
— och härför möta ju ej hinder vid utsändande av förslag långt senare
än den 15 september — borde det vara den skattskyldige rätt så likgiltigt,
om han får förslaget några veckor förr eller senare.
För taxeringsarbetet är det till avgjord fördel med ett senare utsändande och
jordbrukaren har väl även längre fram på hösten efter skördearbetets avslutande
bättre tid på sig att begrunda taxeringsspörsmålet, vilket senare förhållande
under fjolåret ofta omvittnades härstädes från jordbrukarehåll.
Varför, frågar sig länsstyrelsen, skall det under sådana förhållanden beträffande
just den nu ifrågavarande kategorien skattskyldiga vara av nöden
att binda taxeringsmyndigheternas händer vid planläggandet och utförandet
av taxeringsarbetet?»
Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår utsträckning av tiden till den 15
oktober.
Kammarrätten yttrar:
»Då taxeringen till krigskonjunkturskatt är beroende av den skattskyldiges
taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under de
båda förkrigsinkomståren och under beskattningsåret, får en ändring i någon
av dessa taxeringar en omprövning av taxeringen till krigskoniunkturskatt
som följd.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
35 § innehåller bestämmelser örn besvärsrätt beträffande taxering till krigskonjunkturskatt
för det fall att ändring sker i den skattskyldiges taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsåren.
Förslaget innebär härutinnan ingen ändring.
I 36 § 1 mom. meddelas bestämmelser om förfaringssättet beträffande
taxering till krigskonjunkturskatt för den händelse att 1942 års taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras. De föreslagna bestämmelserna
innebära i vissa avseenden avvikelser från vad som gäller enligt förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för år 1940 och för år 1941.
I 32 § i 1940 års förordning, respektive 36 § i 1941 års förordning, stadgas
bland annat, att, därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940, respektive för år 1941, ändras
eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen
till krigskonjunkturskatt.»
Kammarrätten erinrar vidare, att presidenten i kammarrätten i skrivelse
till chefen för finansdepartementet den 10 oktober 1941 beträffande tillämpning
av sistberörda stadgande i 1940 års förordning anfört bland annat följande:
»Enligt
sin ordalydelse skulle denna föreskrift, vars tillämpning åligger
bland andra kammarrätten, ej innefatta mera än ändring av redan åsatt
taxering till krigskonjunkturskatt och således icke nytaxering till sådan skatt.
För en sådan restriktiv tolkning kunde ock i sin mån tala en jämförelse
med motsvarande föreskrift i 25 § förordningen om krigskonjunkturskatt
den 30 juni 1916, vilken lydde: ’Därest efter anförda besvär över prövningsnämnds
eller kammarrättens beslut taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
ändras eller bliver någon åsatt för år, då taxering till krigskonjunkturskatt
ägt rum, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt
eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må
föranledas.’
Denna föreskrift var ju klar och tydlig, och man kan icke komma ifrån
det yttre faktum, att 1940 års lagstiftare valt en formulering, som icke upptager
någon motsvarighet till orden ''eller verkställa den taxering till sådan
skatt’.
Å andra sidan lära emellertid sakskälen i hithörande fall betinga nytaxering
till krigskonjunkturskatt på samma rationella grunder, som motivera
ändring i redan förefintlig sådan taxering, och det torde kunna antagas, att
lagstiftaren ej heller åsyftat något annat.
Då---motsatta tolkningar gjort sig gällande inom ämbetsverket, kan
det för närvarande ej med säkerhet avgöras, huruvida lagstiftarens vilja, sådan
den enligt vad nyss sagts antagits vara, kommer att, såvitt på kammarrätten
ankommer, realiseras.
Jag har velat fästa herr statsrådets uppmärksamhet på nu angivna förhållande
i förhoppning att på herr statsrådets föranstaltande åtgärd kommer
att vidtagas till författningens förtydligande i nu ifrågavarande avseende.
Jag anser mig emellertid härvid böra påpeka, att det ur olika synpunkter
synes tvivelaktigt, huruvida det lämpligen bör åligga skattedomstolarna att
ex officio gripa sig an med nytaxeringar till krigskonjunkturskatt. Kunde
någon utväg finnas att anordna den erforderliga taxeringen på annat sätt,
torde detta vara ur nyssnämnda synpunkter tacknämligt.»
I anslutning härtill yttrar kammarrätten vidare:
»De framlagda synpunkterna hava beaktats vid utformningen av det remitterade
förslaget. Till det ifrågavarande stadgandet har fogats den bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
143
melsén, att, därest beslut om höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten
eller Kungl. Majit, fråga om därav betingad höjning eller påföring av taxering
till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Därjämte
har givits närmare bestämmelser angående förfaringssättet. Emellertid
böra enligt kammarrättens åsikt från den föreslagna handläggningen i
prövningsnämnd undantagas dels de fall då taxeringen till krigskonjunkturskatt
av annan anledning, exempelvis besvär av den skattskyldige, är föremål
för kammarrättens eller Kungl. Majits prövning, och dels de fall då
taxeringen till krigskonjunkturskatt redan prövats av kammarrätten eller av
Kungl. Majit, vilket kan inträffa om landskamreraren fört talan jämlikt
123 § taxeringsförordningen.»
På grund av vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört har jag ej ansett Departementsmig
i det föreliggande förslaget böra upptaga det av skatteberedningen i 27 § chefen.
6 mom. föreslagna stadgandet om skyldighet för rörelseidkare att i viss utsträckning
lämna uppgift örn utbetald tantiem m. m.
Det av biträdande taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet framförda
önskemålet om skyldighet för aktiebolag att lämna uppgift om vederbörande
betalningsmottagares innehav av aktier i det utbetalande bolaget
kan jag ej tillmötesgå. Det torde nämligen icke vara möjligt att stadga en
sådan skyldighet, som, åtminstone då det gäller större företag, icke skulle
kunna fullgöras.
Ej heller kan jag förorda det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda
förslaget, att uppskov med avlämnande av deklaration icke skulle få
beviljas längre än till den 1 september. Fall kunna givetvis tänkas föreligga,
där ett längre uppskov är påkallat. För bedömande av ansökning örn uppskov
torde bestämmelserna i fjärde stycket i 36 § 1 mom. taxeringsförordningen
böra äga motsvarande tillämpning.
Beträffande den av skatteberedningen i 29 § 3 mom. föreslagna tidsbestämmelsen
angående avsändande av taxeringsförslag rörande inkomst av
jordbruk och skogsbruk anser jag mig i anledning av vad vissa länsstyrelser
yttrat böra föreslå att tidpunkten framflyttas till den 30 september. Att bestämma
en senare tid synes ej lämpligt, enär i sådant fall forcering av taxeringsarbetet
i övrigt torde kunna befaras. Arbetet med taxeringsförslagen rörande
jordbruk och skogsbruk är också av sådan beskaffenhet att det bör kunna
utföras på ett tidigt stadium, och vid den nu föreslagna tidpunkten torde
också prövningsnämnderna i allmänhet ha avslutat den ordinarie taxeringen
av skattskyldiga inom ifrågavarande grupper, örn en skattskyldig har inkomst
även av annat slag än jordbruk och skogsbruk, kan detta förhållande
givetvis hänföras till sådana särskilda omständigheter som kunna föranleda
ett uppskjutande till senare tidpunkt, då förslag beträffande samtliga förvärvskällor
kan avsändas.
I anledning av vad kammarrätten yttrat föreslår jag ett tillägg i 36 § 1 mom.
andra stycket av innehåll, att vad däri stadgas angående prövningsnämnds
handläggning av fråga rörande taxering till krigskonjunkturskatt ej skall
äga tillämpning i fall där kammarrätten eller Kungl. Majit redan tidigare
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
prövat samma taxering. I de fall som nu avses bör fråga om höjning eller påföring
av taxering till krigskonjunkturskatt, som kan uppkomma i anledning
av meddelat beslut av kammarrätten eller Kungl. Maj:t angående höjning
eller påföring av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år
1942, upptagas till prövning av den av nämnda båda instanser som redan
tidigare meddelat det slutliga beslutet angående taxering till krigskonjunkturskatt
för nämnda år.
De fall som kammarrätten i övrigt berört, nämligen då taxeringen till krigskonjunkturskatt
av annan anledning, exempelvis besvär av den skattskyldige,
är föremål för kammarrättens eller Kungl. Maj :ts prövning, regleras av
bestämmelsen i första stycket av 36 § 1 morn., varför kammarrättens uttalande
i denna del ej synes mig böra föranleda någon ändring i skatteberedningens
förslag.
Som jag tidigare antytt bör deklarationstiden lämpligen framflyttas till den
1 augusti, vilket iakttagits i 27 §. Vidare har jag ansett det i 28 § sista stycket
föreslagna stadgandet örn vissa åligganden för taxeringsnämndsordförandena
böra utgå, då dessas arbete med den ordinarie taxeringen torde ha avslutats,
när den nu föreslagna författningen kan träda i kraft.
Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för
inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Förordningen innefattar, såsom framhållits i promemorian, utsträckning
av giltighetstiden av nu gällande bestämmelser i ämnet.
Förslaget har ej föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.
Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till
dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942,
dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring
av fartyg
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Gabrielson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
1
Bilaga A.
P. M.
angående krigskonjunkturskatt för år 1942.
Allmän motivering.
I den av undertecknad Kuylenstierna den 22 januari 1940 dagtecknade,
till chefen för finansdepartementet avgivna promemorian angående krisskatt
(prop. den 1 augusti 1940 nr 2, bilaga 2) behandlades även frågan, i vad
mån vid dylik beskattning hänsyn borde tagas till ett försämrat penningvärde.
Härom uttalades bland annat:
»Ett villkor för att skatten i fråga ej skall komma att verka annorlunda än
som avses torde---—- vara, att tillbörlig hänsyn tages till eventuell för
sämring
av penningvärdet, så att skatten ej kommer att verka som en skatt
å dylik försämring. Vid den vanliga inkomstbeskattningen möta synnerliga
svårigheter att taga dylik hänsyn. Härför erfordras nämligen en jämförelse
mellan penningvärdena vid olika tidpunkter, och en sådan låter sig
svårligen åstadkomma vid den så att säga löpande beskattningen. I själva
begreppet merinkomst ligger emellertid en jämförelse med viss annan inkomst,
och denna jämförelse blir uppenbarligen icke rättvisande, om den ej
sker i samma penningvärde. Någon större svårighet att taga skälig hänsyn
till försämring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning föreligger
ej.»
Rörande sättet för hänsyntagande till försämrat penningvärde framhölls
leland annat, att vid meddelande av regler rörande inverkan på beskattningen
av penningvärdets ändringar borde iakttagas att skatten komme att utgå i
det nya penningvärdet. Det vöre på den kapitalinvestering eller den konsumtion,
vartill penningarna skulle använts, örn de fått av den skattskyldige behållas,
som skatten komme att inkräkta. Ett principiellt svar på frågan huru
hänsyn skulle tagas till penningvärdets ändringar syntes följaktligen kunna
givas på det sätt, att jämförelseinkomsten borde angivas i beskattningsårets
penningvärde. Detta torde få ske genom tillämpning å den
faktiskt uträknade jämförelseinkomsten av en indexsiffra. Indextalet
syntes lämpligast böra fastställas med hänsyn till nämnda penningvärde
vid taxeringsårets ingång i jämförelse med penningvärdet vid krigsutbrottet.
Förstnämnda tidpunkt sammanfölle beträffande flertalet rörelseidkare med
beskattningsårets utgång. Beträffande mycket stora kategorier skattskyldiga,
bl. a. nästan alla juridiska personer, funnes vinsten kvar vid denna tidpunkt.
Att detta ej vore fallet ‘med alla enskilda rörelseidkare utan att dessa ofta
successivt under året för egen räkning uttoge påräknade vinstmedel, kunde
ej särskilt beaktas. Det borde emellertid märkas, att jämförelseinkomsten liksom
inkomsten för beskattningsåret utgjorde en komponent av flera olika
delbelopp, bl. a. varulagrets och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar
m. m. Detta förhållande medförde att behörig hänsyn till penningvärdet
ej alltid kunde tagas på det enkla sätt alt viss indexsiffra tilllämpades
å jämförelseinkomsten.
I sin motivering lill det förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt,
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 10
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
som genom ovannämnda proposition förelädes 1940 års riksdag, uttalade chefen
för finansdepartementet sin anslutning till den i den remitterade promemorian
intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring
av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas
vid ifrågavarande beskattning. Riksdagens första särskilda utskott instämde
i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen i detta uttalande. En dylik anordning
syntes vara en naturlig följd av grundprincipen att beskattningen i
fråga borde träffa endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster.
I den av undertecknade den 6 februari 1941 avgivna p. m. angående krigskonjunkturskatt
för år 1941 (prop. 173/1941, bilaga) påpekades de tekniska
svårigheterna att beträffande rörelse genomföra bestämmelser örn hänsyntagande
till penningvärdets försämring och framlades intet förslag rörande
sådant bänsyntagande, men framhölls tillika att det ej tillkomme oss att taga
ställning till detta spörsmål. Chefen för finansdepartementet yttrade detta
år rörande den föreliggande frågan följande:
»Jag vidhåller min förut uttalade mening, att därest en mera betydande
försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan bör tagas
vid krigskonjunkturbeskattningen. Visst sådant hänsyntagande kan i själva
verket ifrågakomma ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet,
utan även där en av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum.
Jag anser emellertid ej anledning föreligga att för 1941 års skatt föreslå särskild
anordning i anledning av nu nämnda förhållanden. Ur taxeringstek -niska synpunkter är det belt visst önskvärt att undvika de komplikationer
som skulle bliva en ofrånkomlig följd av ett sådant hänsyntagande.»
Ett visst beaktande av den stegrade allmänna prisnivån ansåg emellertid
departementschefen kunna ske vid bestämmande av storleken å det skattefria
bottenavdraget, som i detta sammanhang höjdes från 2,000 till 3,000
kronor.
Mot vad departementschefen yttrat rörande frågan örn hänsyntagande till
penningvärdet bade bevillningsutskottet (betänkande nr 20) ingen erinran.
Utskottet ville emellertid uttala den meningen att, såvitt utskottet kunde finna,
det läge vikt vid att vederbörlig hänsyn till den allmänna prisstegringen
toges vid utformningen av krigskonjunkturskatten för påföljande år.
I den av oss nu företagna överarbetningen av lagstiftningen om krigskonjunkturskatt
bar i enlighet med av chefen för finansdepartementet under
hand meddelade direktiv såsom ett led ingått beaktande av den allmänna
prisstegringen. En huvudfråga som därvid uppställt sig har varit, i vad mån
sådant hänsyntagande bör ske.
En utgångspunkt för ställningstagandet härutinnan synes böra vara den
som intogs redan i ovannämnda promemoria rörande krisskatt, nämligen att
skatten i fråga komme att inkräkta på den kapitalinvestering och den konsumtion,
vartill pengarna skulle använts, örn de fått behållas av den skattskyldige.
Vad nu angår frågan örn eventuell disposition av medlen för kapitalinvestering
må framhållas att all rimlig hänsyn till sådan användning synes
lia tagits genom gällande regler om rätt till nedskrivning av varulager till
förkrigspris och avskrivning av inventarier till motsvarande prisnivå, delvis
genom förmedling av provisorisk skattepåföring. Det står den skattskyldige
fritt att använda sin vinst till dylika investeringar under kriget och få den
inträffade stegringen till fullo beaktad. Den möjligheten att medlen i fråga
skulle först efter krigets slut kommit att användas för kapitalinvestering synes
i detta sammanhang ej behöva föranleda särskilda åtgärder, då det pris
anskaffningen då skulle avse enligt den ifrågavarande lagstiftningens förutsättningar
är förkrigspris. En rad förmåner vid ifrågavarande beskattning
har stadgats med dessa förutsättningar och det vore ej följdriktigt att i nu
Kungl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.
3
ifrågavarande avseende utgå från annan förutsättning. Den utgångspunkt,
varmed nu bör räknas, synes följaktligen vara, att krigskonjunkturskatten inkräktar
på den skattskyldiges konsumtion och att rimligt vederlag bör beredas
för dennas fördyring.
Det är uppenbarligen ej möjligt alt fastslå i vad mån en verklig försämring
av penningvärdet av inflationistisk natur föreligger eller allenast en av varuknappheten
och tillfälliga extraordinära transportkostnader föranledd fördyring
av olika nyttigheter. Samma problem som här möter har förelegat
även på arbetsmarknaden, där man vid utmätandet av kompensation för dyrtiden
utgått ifrån att sådan kompensation icke skulle ges för en prisstegring
föranledd blott av försämrad försörjning. Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma
att på det område det här gäller beräkna den egentliga penningvärdesförsämringen
till ett högre värde än man med denna utgångspunkt kommit
att godtaga på arbetsmarknaden. Den procentsats enligt vilken lönetilllägg
med hänsyn till den antagna penningvärdesförsämringen beviljades,,
var vid 1941 års utgång 12.7 procent å lönerna, en siffra som tillämpats under
senare halvåret 1941, medan siffran för första hälften av samma år
utgjorde 8.7 procent. Från och med början av innevarande år tillämpas
en procentsats av 16.7 procent. Det kan visserligen icke anses självklart att
hänsyn skall tagas just till läget vid årsskiftet. Den inkomst varom fråga
är har i många fall konsumerats redan under de delar av beskattningsåret,
då index var lägre. Det synes emellertid vara lämpligt att, på sätt i promemorian
rörande krisskatt förutsatts, räkna med förhållandena vid taxeringsårets
ingång, vilken tidpunkt för det stora flertalet skattskyldiga också
är beskattningsårets utgång. Det ifrågasättes att i enlighet härmed den prisstegring
för vilken kompensation skall beredas beräknas till femton procent,
d. v. s. den avrundade siffra som kan anses närmast återge förhållandena vid
1941 års utgång.
Denna procentsats hör, såsom i promemorian om krisskatt uttalats, i princip
tillämpas å jämförelseinkomsten, som alltså i motsvarande mån höjes.
Det framhölls emellertid redan i nämnda promemoria, att särskilda spörsmål
uppställde sig med hänsyn till att jämförelseinkomsten utgjorde en komponent
av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets och varufordringars ökning
eller minskning, avskrivningar m. m. Det är uppenbarligen särskilt i fråga
örn rörelse som denna fråga är betydelsefull. Den behandlades också i promemorian
närmast som en till inkomst av rörelse hänlörlig specialfråga,
huvudsakligen i samband med lagervärderingen. Härom yttrades i promemorian,
bland annat:
»I det föregående har antagits, att justering med hänsyn till penningvärdets
ändringar bör ske genom att å vinsten för jämförelseåret applicera
visst index. Detta förutsätter givetvis, allmänt sett, att även vinsten för beskattningsåret
beräknas i det nya penningvärdet, ett villkor som utan vidare
är uppfyllt beträffande den behållna vinsten i penningar för delta år men
vars uppfyllande beträffande varulagret är en mera komplicerad fråga. Värderingen
för beskattningsåret efter nytt penningvärde förutsätter nämligen all
såväl utgående som ingående varulagret för beskattningsåret beräknas i det
nya penningvärdet, varav kan föranledas justering av bokslutets siffror. Vad
jämförelseåret angår, antages ju att därunder ingen ändring av penningvärdet
ägt ruin. In- och utgående lagren förutsättas därför värderade efter samina
penningvärde. Under dylika förhållanden kan jämförelseinkomsten förvandlas
till en efter nytt penningvärde kalkylerad jämförelseinkomst genom
en enkel tillämpning å densamma av penningvärdeindex. Den principiella
utgångspunkten för hela ifrågavarande resonemang bör visserligen vara, allt
samtliga poster för såväl jämförelseåret sorn beskattningsåret omräknas i
4
Kungl. Maj.ts proposition nr ''J\7: Bilaga .4.
det nya penningvärdet. Någon sådan omräkning är emellertid i praktiken
ej nödvändig lör jämförelseårets in- och utgående balansvärden, enär vid
oförändrat penningvärde dessa, i den mån de ej återfinnas i vinsten, taga ut
varandra.»
Vid bedömande av den föreliggande frågan, i vad man omräkning av lagervärden
skall anses erforderlig vid tillämpning av det index å femton procent,
som enligt det ovan anförda skulle appliceras å jämförelseinkomsten, måste
givetvis beaktas, att lagstiftningen medger en uppskattning till förkrigspris av
lagertillgångar vid beskattningsårets utgång. 1 den mån beskattningsårets inkomst
påverkats av nedskrivning i lagerökning, bar sålunda redan vid inkomstens
uppskattning prisstegringen kunnat elimineras, och jämförbarhet
med förkrigsförhållandena skulle rätteligen åstadkommits på det sätt att den
enligt förkrigspris uppskattade lagerökningen med tillämpning av förenämnda
index omräknades till nytt penningvärde. I praktiken torde emellertid
läget gestalta sig på följande sätt. Uppenbart är att de s. k. »genomgångslagren»,
d. v. s. de lagerkvantiteter som funnos såväl vid det antagna jämförelseårets
början och slut (i verkligheten första förkrigsinkomstårets början
och andra förkrigsinkomstårets slut), samt beskattningsårets början och slut,
kunna i detta sammanhang helt elimineras. Även från lagerminskningar kan
bortses. Vinsterna representera, om lagerminskning föreligger, rena penningbelopp,
och möjlighet att vid lagerminskning under beskattningsåret nedskriva
sedermera anskaffat ersättningslager till förkrigspris är skapad genom
den provisoriska skattepåföringen. Å lagerökning under det antagna jämförelseåret
böra uppenbarligen, då tillgångarna förutsättas vara värderade
enligt det penningvärde som penningintäkterna vid samma tid representerade,
index tillämpas. Det fall, som i princip synes kunna erfordra särskild
reglering, är följaktligen det ovan omnämnda, att lagerökning under beskattningsåret
föreligger. Men fråga är örn det finns tillräcklig anledning att här
hålla på principen. Det lärer kunna förutsättas, att lagerökning endast mera
undantagsvis kan ha varit för handen år 1941 och blott i enstaka fall kan
ha representerat något verkligt stort belopp. I det föregående har visserligen
uttalats, att den skattskyldige äger rätt att till förkrigspris nedskriva lager
vid beskattningsårets såväl ingång som utgång. I verkligheten inträffar emellertid
ofta att så ej sker. Uppenbart torde sålunda vara, att en omvärdering
av lagerökning under beskattningsåret efter enhetlig norm stundom är en
ganska komplicerad fråga, och att det ur taxeringsteknisk synpunkt vore
önskvärt om en sådan omvärdering kunde undvikas. Vi lia för vår del ansett
att, med hänsyn till frågans antagligen rätt ringa praktiska betydelse, en
sådan ståndpunkt är försvarbar, och på den grund antagit att nämnda index,
femton procent, skall kunna tillämpas å jämförelseinkomsten, utan att någon
särskild justering av lagervärdena för beskattningsåret därav föranledes.
Det nu anförda äger i viss utsträckning tillämpning även beträffande värdeändring
å tillgångar för stadigvarande bruk. Någon utläggning av denna
fråga synes ej erforderlig. Beträffande ökning eller minskning av fordringar,
eventuellt i främmande valuta, synas inga särskilda problem uppställa sig.
Där jämförelseinkomst fastställes, synes enligt det anförda hänsyn till den
allmänna prisstegringen böra tagas på det sätt att från inkomsten för beskattningsåret
avdrages, utöver jämförelseinkomsten, ett belopp motsvarande
femton procent å denna. Kompensationsfaktorn kommer följaktligen till synes
såsom ett avdrag. Innan vi ingå på spörsmålet, huruvida sådant avdrag
genomgående bör medgivas samt under vilket stadium av merinkomstens beräkning
detta extra avdrag skall göras, ävensom frågan i vad mån hänsyntagande
till den allmänna prisstegringen bör ske jämväl på annat sätt, skola
Kungl. Maj.ts proposition nr i''.S7: Bilaga .t.
5
vi emellertid beröra ännu en av utvecklingen föranledd fråga, också denna
närmast hänförlig till rörelse.
Vi åsyfta den omständigheten att numera så lång tid förrunnit från förkrigsinkomståren
att det berättigade i ett beaktande enbart av dessa års förhållanden
såsom det underlag på vilket beskattningen normalt bygger kan
dragas i tvivelsmål. Hänsyn tages visserligen vid krigskonjunkturbeskattningen
till s. k. naturlig utveckling som varit sannolik. Men för att styrka
ett yrkande om beaktande av sådan utveckling fordras sannolikhetsbevisning
som enligt sakens natur endast kan åstadkommas i vissa fall. I allmänhet
måste väl antagas, att tillräcklig hänsyn till sådan utveckling tages genom
det nyss berörda, genom tillämpning av index å jämförelseinkomsten uträknade
avdraget. I sådana fall där jämförelseinkomsten i förhållande till beskattningsårets
inkomst är mycket låg, och framför allt beträffande vissa
nystartade företag, synes dock detta avdrag otillräckligt, särskilt vid jämförelse
med andra liknande företag som på grund av förhållandena räkna
med stor jämförelseinkomst. Vi ifrågasätta därför att för dylika fall extraavdraget
skall beräknas på annat sätt. Alt här framlägga en av föreliggande
fakta direkt motiverad metod för avdragets beräkning är väl knappast möjligt.
Vi vilja för vår del beträffande rörelse föreslå, att därest ett belopp utgörande
femton procent av den enligt eljest gällande grunder beräknade taxerade
merinkomsten överstiger ett belopp av femton procent å jämförelseinkomsten
— eller, såsom framgår av det följande, i vissa fall femton procent
å en del av jämförelseinkomsten — avdraget skall beräknas till förstnämnda
i stället för sistnämnda belopp. För det ifrågavarande efter alternativa grunder
beräknade avdraget — vilket alltså skall innefatta en kompensation dels
för allmän prisstegring, dels för sådan naturlig utveckling som varit möjlig
men vars sannolikhet ej kunnat påvisas — föreslås benämningen kompensatiomavdrag.
Kompensationsavdrag med femton procent å jämförelseinkomsten kan
ifrågakomma och synes i princip lämpligen böra tillämpas i alla de fall, där
jämförelseinkomst fastställes. Emellertid har det gjorts gällande att i vissa
fall redan jämförelseinkomsten så avsevärt påverkats av de goda konjunkturerna
under förkrigsinkomståren att densamma uppgått till en oproportionerligt
stor andel av det egna kapitalet. Att medgiva särskilt avdrag för
att i sådana fall kompensera en prisstegring beräknad å hela jämförelseinkomsten
lärer med hänsyn till grunderna för avdraget icke vara påkallat, då det
knappast rimligen lärer böra räknas med att ett belopp svarande mot en
dylik jämförelseinkomst i dess helhet skulle använts för konsumtion. Därför
ifrågasättes beträffande rörelse bedriven av juridisk person sådan begränsning
av femtonprocentsavdraget att detta, örn jämförelseinkomsten överstiger
50,000 kronor, endast får räknas å den del av jämförelseinkomsten
som ej överstiger tolv procent av den skattskyldiges eget kapital i förvärvskällan
vid sista förkrigsinkomstårets utgång, dock alltid å 50,000 kronor.
Storleken av det egna kapitalet fastställes enligt krigskonjunkturskatteförordningen,
varför hänsyntagandet till detta ej torde vålla större svårighet. En
överslagsberäkning bär givit vid handen alt utan en dylik spärregel den inflytande
krigskonjunkturskalten skulle synnerligen kraftigt reduceras.
Då sådan bevisning, som omförmälcs i 4 $ 4 mom. förordningen örn krigskonjunkturskatt
för är 1941, att uppskattad merinkomst ej berott på kriget
eller förkrigskonjunkturen, i åtskilliga fall svårligen kan förebringas, örn
antaganden med hänsyn lill penningvärdet få rubba det faktiska händelseförloppet,
synes det vara klart att den berörda kompensationsfaklorn i tekniskt
avseende icke bör få karaktären av ett tillägg till jämförelseinkomsten
eller eljest anbringas på eli tidigare stadium än nämnda bevisning äger rum.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
Oavsett vad som eljest kunde synas mest konsekvent, synes den följaktligen
böra komma till synes omedelbart innan den taxerade merinkomsten framkommer.
Full hänsyn skall sålunda liksom tidigare tagas till sådan naturlig
utveckling m. m. som kan betecknas såsom sannolik; därutöver medgives
kompensationsavdrag. Den omständigheten att dylikt avdrag medgives får
sålunda icke tagas till intäkt för krav på starkare bevisning än tillförene rörande
naturlig utveckling. Eftersom det är väsentligt svårare att styrka sannolikheten
av en fortgående naturlig utveckling under en längre följd av år
än under den kortare tid med vilken nian vid första och även andra årets
taxering till krigskonjunkturskatt haft att räkna, torde en sådan skärpning
av bevisningen framstå såsom obillig. För sådana företag, som kunnat uppvisa
en viss sannolik utveckling under 1939 och 1940 om kriget ej utbrutit,
torde väl i regel böra räknas med åtminstone någon fortsatt naturlig utveckling
även i fortsättningen, eftersom, örn en sådan utveckling kunnat förutses
under nämnda år, det normalt måste betecknas som osannolikt att den
plötsligt skulle avbrutits. I varje fall synes det endast örn särskilda skäl föreligga
kunna antagas att rörelsen därefter åter skulle gått tillbaka. Denna
fråga, så ock spörsmålet örn förhållandet mellan densamma och frågan örn
jämförelseinkomstens storlek beträffande nystartade eller hastigt utökade
företag, skall närmare beröras i den speciella motiveringen.
Kompensationsavdrag utgörande i princip femton procent å jämförelseinkomsten
kommer enligt det sagda att, i den mån de för 1941 års beskattning
gällande grunderna för beskattningen eljest bibehållas, tillämpas dels beträffande
rörelse, dels — där nettometoden tillämpas — beträffande jordbruk,
dels beträffande annan fastighet, dels beträffande tantiem och likartad inkomst,
men ej beträffande jordbruk, örn bruttometoden tillämpas, skogsbruk
eller realisationsvinst. Fråga uppkommer då, huruvida och på vad sätt den
allmänna prisstegringen skall kunna beaktas i de fall då jämförelseinkomst
ej fastställes.
Vad jordbruk angår föreslås i det följande av olika skäl att den s. k.
bruttometoden ej vidare skall tillämpas, utan att taxering alltid skall ske
enligt nettometoden kompletterad med vissa regler om en schablonmässig
fördelning av omkostnader på jordbruk och skogsbruk. Jämförelseinkomst
skall följaktligen alltid fastställas, och förutsättning kommer då att genomgående
föreligga för beräkning av kompensationsavdrag. Emellertid begränsas
krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk även på det sältet att sådan
merinkomst, som återstår efter avdrag av jämförelseinkomsten, må beskattas
endast i den mån den innefattar prisstegring utöver omkostnadsökning,
d. v. s. höjning av prismarginalen. Även vid detta moment av inkomstberäkningen
bör rimligtvis kompensation beredas för den allmänna prisstegringen,
nämligen på det sätt att den vinst, med vilken vederbörande anses lia kunnat
räkna före kriget, liöjes med femton procent. Vid fastställande av sådana
procenttal för prisstegring, som skola kunna tillämpas, örn ej speciell bevisning
rörande prisstegringen förebringas, bör givetvis också hänsyn tagas
till kompensation flir prisstegringen enligt grunder som nu sagts.
Ifråga om skogsbruk kommer alltjämt ingen jämförelseinkomst att fastställas,
utan får hänsyn till den allmänna prisstegringen beträffande dylik
verksamhet tagas på det sätt som senast berörts i fråga om jordbruk.
Ej heller beträffande realisationsvinst kommer jämförelseinkomst att fastställas.
Då det torde böra förutsättas att sådan vinst användes ej för konsumtion
utan för kapitalplacering, vilken — borlselt från placering för tillfällig
förräntning — kan antagas äga rum först efter krigets slut, då den
gamla prisnivån antages lia återvunnits, kunde det synas att skäl saknades
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A. 7
att vidtaga någon reduktion av den taxerade merinkomsten med hänsyn till
den allmänna prisstegringen. Av billighetsskäl synes dock sådan kompensation
böra givas enligt den andra ifrågakommande metoden, d. v. s. genom
avdrag av femton procent å det belopp som enligt fjolårets grunder skulle
utgjort taxerad merinkomst. Till förmån för en sådan begränsning talar väl
i sin mån den omständigheten att det föreligger ett starkt motsatsförhållande
mellan sådana vinster som hänföra sig till försäljningar vilka medföra
skattepliktig realisationsvinst, och övriga försäljningar (t. ex. av ärvda tillgångar,
eller avyttringar efter utgången av den tid som konstituerar realisationsvinst)
, vilka lämnas helt obeskattade såväl vid den ordinarie beskattningen
som krigskonjunkturbeskattningen och vilkas indragande under den ena
eller andra beskattningen knappast synes i detta sammanhang böra ifrågasättas.
Under diskussionen örn krigskonjunkturskatten har bland annat också
ifrågasatts att inkomstökning under ett år skulle få kvittas mot inkomstminskning
under ett annat. Såväl chefen för finansdepartementet som bevillningsutskottet
lia principiellt anslutit sig till en sådan tankegång i den form
att örn möjligt dylik kvittning skall få ske vid det planerade avräkningsförfarandet
efter krigets slut. Ett betydande steg i riktning mot möjliggörande
av en kvittning redan under pågående krig togs emellertid sistlidet år genom
inrättande av möjligheten till provisorisk skattepåföring genom avsättning
till s. k. kostnadsutjämningsfond. Läget synes nu vara sådant att ett ytterligare
steg i samma riktning kan tagas genom medgivande av rätt att kvitta
inkomstökning under beskattningsåret mot inkomstminskning under närmast
föregående beskattningsår. På grund av rätten till nedskrivning av
varulager till förkrigspris torde under tidigare år ej sällan inkomstminskning
lia uppstått som sedermera vid lagrets realiserande förbytts i inkomstökning.
För denna inkomstökning kan visserligen i regel provisorisk skattepåföring
genom avsättning till varuförnyelsefond eller eljest erhållas, och
det är ej osannolikt att restitution i allmänhet kommer att äga rum, senast
när kriget upphört. Just i sådana fall, där inkomstminskningen under ett år
väsentligen framkommit genom en bokföringsåtgärd, som kunnat göras på
annat sätt, synes emellertid en omedelbar kvittning, varigenom effekten av
bokföringsåtgärden elimineras, vara särskilt motiverad och, örn skatten i
alla fall framdeles kommer att restitueras, kommer statens fiskaliska intresse
knappast att bli lidande. När vederbörande rörelseidkare gjort sina lagervärderingar,
lia de ofta icke kunnat förutse, huru för deras vidkommande frågan
örn krigskonjunkturskatt skulle komma att ställa sig, varför lagervärderingen
ej kunnat göras sådan alt avdraget för jämförelseinkomsten kunnat
exakt utnyttjas. Det finnes knappast anledning att uppskjuta tillrättande av
sådana missförhållanden som därav kunna bli en följd.
Kvittningen mellan olika år kan ej försiggå på alldeles samma sätt som
kvittning mellan olika förvärvskällor vid ett års taxering. Grundtanken synes
emellertid höra vara den att sådan inkomstminskning, som i princip
skulle kunnat avdragas men som ej kunnat utnyttjas vid 1941 års taxering,
nn i stiillet får utnyttjas vid 1942 års taxering. Avdraget får dock ske först
vid fastställande av den beskattningsbara merinkomsten, eftersom inkomstberäkningen
beträffande de olika förvärvskällorna ej får kompliceras. Kvittningsrätt
föreslås icke för inkomstminskning år 1939. En sådan rätt skulle troligen
ej vara av stor betydelse, men skulle, örn den medgåves, medföra åtskilliga
komplicerade problem med hänsyn till inkomstens uppdelning på de åtta
första rest), fyra sista månaderna nämnda år.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
Det torde kulina förväntas att den ifrågasatta kvittningsrätten skall komma
att medföra en väl behövlig förenkling av taxeringsförfarandet. Framför
allt synas åtskilliga komplikationer, som sammanhänga med behandlingen
av varulagrets värdesättning vid beskattningsårets ingång, kunna undvikas.
Bland lättnader ifrågasättes nu också att enskild skattskyldig, vilkens
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara belopp
ej överstiger (>.000 kronor, befrias från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt.
Stadgandet kan antagas i stort sett få den verkan, att rörelseidkare
och jordbrukare med en jämförelseinkomst ej överstigande 3,000 kronor
befrias från skyldighet att utgöra krigskonjunkturskatt. Beträffande
aktiebolag och med dem likställda vore ett liknande stadgande mindre lämpligt
med hänsyn till möjligheten även för stora företag att med begagnande av
sin rätt till fri avskrivning beträffande inventarier m. m. nedbringa inkomsten
under gränsbeloppet. I fråga om enskilda rörelseidkare kan det visserligen
befaras att genom nämnda stadgande möjlighet skapas att undgå skattskyldighet
genom att företaga större nedskrivningar å varulagret än som skulle
godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt. Skulle delta ske, och vore
ej sådana förhållanden för handen som borde föranleda ett frångående av
räkenskapernas värdesättning, lärer emellertid nedskrivningen komma till
synes och eventuellt beskattas vid det åsyftade framtida avräkningsförfarandet.
Förslaget att stadga denna minimigräns för beskattningen har föranletts
av bl. a. taxeringstekniska hänsyn, då kontrollen över denna taxering i hög
grad underlättas genom att ett stort antal smärre handlande m. fl. ej bliva
deklarationsskyldiga och kunna lämnas helt utanför granskningsförfarandet.
Om förslaget genomföres, kommer också ett missförhållande att väsentligen
avhjälpas, som föranlett viss kritik, nämligen att många personer av fiskarbefolkningen,
vilka under förkrigstiden såsom självständiga rörelseidkare
förvärvat endast små inkomster, nu under utövande av en stundom mycket
riskfylld verksamhet ej sällan komme upp till sådan merinkomst, att skyldighet
att utgöra krigskonjunkturskatt förelåge, medan däremot deras lindel''
liknande förhållanden arbetande kamrater som vore anställda som löntagare
hos andra företagare, bleve befriade från sådan skatt. I samband härmed
synes böra stadgas att jämförelseinkomst för enskild rörelseidkare, för vilken
rörelsen utgjort hans huvudsakliga försörjningsmöjlighet, skall beräknas
till minst 3,000 kronor. Då kompensationsavdrag å femton procent av
jämförelseinkomsten skulle beräknas även för dessa fall, vinnes sålunda samma
resultat som om jämförelseinkomsten utgjorde minst 3,450 kronor. Med
hänsyn till de olika risker som fiskare i olika delar av landet löpa vid utövandet
av sitt yrke synes det svårt att genom en bestämmelse, som tager direkt
sikte på riskmomentet, lösa frågan om deras krigskonjunkturbeskattning.
Motsvarande bestämmelse örn visst minimum för jämförelseinkomsten synes
för övrigt följdriktigt böra gälla även för jordbrukare.
Beträffande krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk har av statens industrikommission,
statens bränslekommission och statens priskontrollnämnd
i skrivelse till Konungen den 20 februari 1942 framlagts ett förslag som går
ut på att, i syfte att stimulera till avverkningar, från sådan skatt undantaga
avverkningar i den mån dessa avse mer än ett års avkastning, schablonmässigt
beräknad med utgångspunkt från fastighetstaxeringens uppgifter. I föreliggande
promemoria har ej till prövning upptagits detta, av andra än rena
beskattningssynpunkter motiverade förslag, vilket är föremål för behandling
i särskild ordning.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2X7; Bilaga A.
9
I diskussionen om krigskonjunkturbeskattningcn har också ånyo framförts
önskemålet att avdrag skulle vid inkomstberäkningen medgivas för den ökning
av skatter som den skattskyldige haft under beskattningsåret i förhållande
till förkrigsinkomståren. Denna fråga behandlades jämförelsevis ingående
av chefen för finansdepartementet i dennes motiv till 1941 års förordning
om krigskonjunkturskatt. Departementschefen yttrade:
»Den i beskattningsavseende för varje år relevanta frågan är hur stor del
av det årets inkomst vederbörande skall hava att avstå i skatt. Att denna skatt
erlägges i efterskott är en sekundär fråga. Skatteunderlaget är i princip det
belopp som redovisas innan skatten erlagts. Den principiella frågeställningen
erhålles enklast, om man utgår från antagandet att uppbördssystemet vore
sådant att skatten erlades parallellt med inkomsternas förvärvande. Man kan
tänkas av praktiska skäl såsom beskattningsunderlag fastställa inkomsten
med avdrag av skatter, men skattesatserna böra, om visst sammanlagt belopp
skall utlagas i skatt, bli i motsvarande mån högre på ett sålunda bestämt
beskattningsunderlag än på ett underlag utan skatteavdrag. Örn skatteavdrag
skall medgivas eller ej är i verkligheten en fråga som på det närmaste
sammanhänger med frågan örn beskattningens höjd. Örn två skatter av olika
slag skola utgå å samma inkomst, finnes intet hinder att låta den ena skatten
avdragas från inkomsten, innan den andra skatten beräknas. Däremot vore
det otvivelaktigt irrationellt att medgiva avdrag för den ena skatten vid uträkning
av den andra och samtidigt avdrag för den andra skatten vid uträkning
av den förra. Enligt lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt medgives
nu för beskattningsåret avdrag för den mest tyngande av de ifrågakommande
skatterna, nämligen krigskonjunkturskatten, vid bestämmande av det
beskattningsunderlag, å vilket den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
utgår. Detta måste anses vara tillfyllest. Att därjämte medgiva avdrag för
inkomst- och förmögenhetsskatt vid bestämmande av beskattningsunderlaget
för krigskonjunkturskatten, skulle icke vara riktigt och vore, om fråga vore
örn uttagande av båda skatterna på samma års inkomst, icke ens möjligt att
genomföra, då vardera .skatten ej skulle kunna fastställas utan att den andra
vore känd.
När nu emellertid yrkanden göras örn avdrag för skatter vid bestämmande
av den uppskattade merinkomsten, framgår det icke klart vilka skatter som
åsyftas. Yrkandena kunna uppfattas såsom avseende att även krigskonjunkturskatt
skall avdragas vid beräkningen av just denna skatt. Detta är givetvis
ej blott olämpligt utan praktiskt taget uteslutet. Måhända åsyftas emellertid
ej sådant skatteavdrag, utan avses blott att få vid beräkningen av krigskonjunkturskatt
tillgodonjuta den ökning som i regel ägt rum beträffande övriga
skatter. I det yttrande som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. anföres nu, att skatterna utgöra en den skaltskyldiges skuld
till det allmänna vid verksamhetsårets slut, varför fråga skulle vara örn en
fiktiv inkomst. Örn härmed avses det verksamhetsår, å vars inkomst skatten
beräknas, kan mot bevisföringen genmälas, att i dylikt fall även krigskonjunkturskatten
bör betraktas på samma siitt, d. v. s. det förut förda resonemanget
blir omedelbart tillämpligt. Avses däremot med verksamhetsåret
det år då skatter på tidigare års inkomster förfalla till betalning, måste invändas
att detta icke kan ändra något av den principiella frågeställningen.
Den omständigheten att skatten erlägges i efterskott bör ej inverka på bedömandet
av vad som är rationellt beträffande skatteunderlagets bestämmande.
Det torde för frågans belysande vara lämpligt att närmast betrakta den med
hänsyn lill fysiska personer. Deras skatter betraktas oomtvistligt ej såsom
omkostnad för deras verksamhet utan såsom eif avstående av viss del av den
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7; Bilaga A.
inkomst som eljest skulle stått till förfogande för konsumtion. Örn med varandra
jämföras två fysiska personer, av vilka den ene haft oförändrad inkomst
i förhållande till förkrigsinkomståren, den andre merinkomst, så ha
båda att vidkännas lika stor skatteökning för det belopp varmed inkomsterna
sammanfalla, och den andre har dessutom att vidkännas viss extra skatt,
krigskonjunkturskatt och annan skatt, på sin merinkomst. Detta är vad som
enligt 1940 års lagstiftning och skatteberedningens förslag åsyftas. Skulle nu
beträffande den senare personen avdrag såväl för skatteökningen å den för
båda lika stora inkomstdelen som för skatten å den överskjutande inkomsten
medgivas, så skulle den med krigskonjunkturbeskattningen avsedda merbelastningen
av den som haft merinkomst i förhållande till den som haft oförändrad
inkomst bortfalla och den åsyftade avvägningen mellan båda inbördes
omintetgöras. Det är tydligt att jag svårligen kan tillstyrka en anordning
varigenom krigskonjunkturskatten skulle väsentligt kringskäras och dess
syfte i avsevärd grad åsidosättas. Uppenbart är att frågan beträffande juridiska
personer ej kan betraktas annorlunda än beträffande fysiska personer.»
Det förefaller svårt att tydligare än som här skett framlägga det betraktelsesätt
som leder till att avdrag för skatteökning ej medgives vid taxeringen
till krigskonjunkturskatt. Det är måhända dock lättare att följa den angivna
tankegången, örn det för enkelhetens skull antages, att merinkomsten ansåges
böra helt indragas till staten. Problemställningen är nämligen givetvis densamma,
om hela merinkomsten eller blott en bråkdel av denna förbehålles
staten. Likställighet i beskattningen för olika skattskyldiga bör då tydligen
föreligga, sedan merinkomsten avräknats. Ökningen av de ordinarie skatterna
träffar ju även den som ingen merinkomst haft, och bör då på samma sätt
träffa den som haft merinkomst, som örn denna icke varit för handen.
Den synpunkt, som från näringslivets sida anlägges, är väsentligen den, att
skatten, särskilt för företag i aktiebolagsform, framstår såsom en omkostnad,
för vars ökning avdrag bör få ske liksom för annan omkostnadsökning. Man
bortser emellertid härvid ifrån att, även örn detta betraktelsesätt accepteras,
skattebestämmelserna just avse att giva normer för beräkning av de omkostnader
av ifrågavarande slag som böra belöpa på förkrigsinkomståren resp.
beskattningsåret. Man måste nämligen utgå från att varje beskattningsår
bär just den beräknade omkostnad som belöper på det årets vinst, och att
följaktligen de under respektive år erlagda skatter som belöpa på tidigare
års vinster i sammanhanget sakna relevans, örn återigen avdrag skulle medgivas
för de på förkrigsinkomståren respektive beskattningsåret faktiskt belöpande
skatterna, så skulle detta, såsom chefen för finansdepartementet i
sitt nu återgivna yttrande uttalade, innebära att avdrag medgåves just folden
skatt som skulle räknas ut, en anordning som vore meningslös och omöjlig
att genomföra.
Ett principiellt berättigande måste däremot givetvis tillmätas den anmärkningen
att krigskonjunkturskatt rätteligen borde få avdragas vid fastställande
av det kommunala beskattningsunderlaget. Skälet till att sådant avdrag
ej medgives ligger på det rent praktiska området. Det har, bland annat, ej
varit möjligt att finna en tekniskt genomförbar lösning av problemet att genomföra
en sådan avdragsrätt. Framhållas må dock att, såsom cliefen för
finansdepartementet redan vid anmälan av 1940 års förslag om krigskonjunkturskatt
framhållit, hänsyn till förhållandet tagits vid avvägning av skattesatserna
för krigskonjunkturskatten.
Kunell. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
11
Speciell motivering.
I det följande redovisas i allmänhet allenast sådana ändringar som föreslås
i förhållande till förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1941. I vissa
avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan skatt anledning
till särskilda uttalanden.
2 §•
De här upptagna reglerna om skattepliktig inkomstökning och om skattskyldighet
äro desamma som enligt 1941 års förordning med den skillnad
att skattskyldigheten, såsom redan tidigare omnämnts, föreslås begränsad
så, att fysiska personer, som år 1942 taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett taxerat belopp av högst 6,000 kronor, undantagas från
skattskyldighet till krigskonjunkturskatt.
3 §•
Denna paragraf, som innehåller vissa för de olika slagen av inkomst gemensamma
begreppsbestämningar, har kompletterats med ett stadgande, som
bl. a. anger huvudregeln för kompensationsavdragets beräkning. Som redan
tidigare antytts måste särskilda regler angående kompensation för den allmänna
prisstegringen meddelas för de fall där någon jämförelseinkomst ej
fastställes. Föreskrifter härom meddelas i de paragrafer som avse de olika
slagen av inkomst.
4 §•
På sätt tidigare anförts bör kompensationsavdraget göras på det stadium,
då beräkning skett i vad mån merinkomst enligt eljest gällande regler berott
på förhållanden som omförmälas i 1 §. I enlighet härmed har i ett nytt sjätte
moment, efter de i 4 och 5 mom. upptagna bevisningsreglerna, införts ett stadgande
om kompensationsavdragets beräkning. Med hänsyn till nämnda avdrag
erfordras en ändrad bestämning av begreppet »taxerad merinkomst» på
sätt framgår av 2 och 3 mom. Vad särskilt angår 3 mom. erinras, att där
inkomstminskning å viss förvärvskälla bestämts med utgångspunkt från ett
medeltal som betecknar underskott (jämför punkt 10 av anvisningarna),
kompensationsavdraget för denna förvärvskälla beräknas å den för förvärvskällan
fastställda jämförelseinkomsten med den följd att den avdragsgilla
inkomstminskningen kommer att i motsvarande mån ökas.
7 mom. motsvarar 6 mom. i 1941 års förordning. De här föreslagna ändringarna
äro av formell natur.
I anvisningarna till 4 § lia upptagits samma föreskrifter som i 1941 års
förordning med de ändringar som framgå av det följande.
I punkt 2 b) har uteslutits den enligt föregående års förordning gällande
föreskriften, att anteckning i krigskonjunkturskattelängden under viss förutsättning
skulle göras rörande grunden för beräkning av värdeminskningsavdrag.
En sådan föreskrift torde nämligen sakna praktisk betydelse.
Beträffande jämförelseinkomsten för nystartade företag (punkt 3 andra
stycket) föreslås viss uppmjukning av de enligt 1941 års förordning gällande
reglerna, såvitt angår den uppskattningsgrund enligt vilken såsom jämförelseinkomst
må fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å egel kapital. I
nämnda förordning stadgades, att ränta som nu sagts »bör normalt kunna beräknas
efter en räntefot av 6 procent». Erfarenheten har nu visat, att en alltför
sn.äv tillämpning av detta stadgande kunnat leda till mindre tillfreds
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
ställande resultat. I förslaget har därför i stället för det nämnda stadgandet
upptagits den föreskriften, att räntan »må beräknas efter en räntefot av lägst
6 procent». Med en sådan föreskrift erhålla beskattningsmyndigheterna
friare händer att bestämma den för det särskilda fallet lämpligaste räntefoten.
Det torde också kunna förväntas, att denna i allmänhet kommer att bestämmas
högre än minimitalet. Att uttryckligen höja detta har däremot ej ansetts
lämpligt. För att ernå en i möjligaste mån likformig tillämpning kunde det
måhända tänkas att den centrala krigskonjunkturskattenämnden utfärdade
direktiv med angivande av grunder för minimitalets bestämmande inom olika
branscher.
Den uppmjukning som sålunda föreslås bör emellertid icke komma allenast
de nystartade företag till godo, för vilka jämförelseinkomsten fastställes
först vid 1942 års taxering, utan även sådana företag, för vilka jämförelseinkomst
redan tidigare fastställts, enär dessa eljest skulle komma i
en oförmånligare ställning. De sistnämnda företagen böra därför beredas
möjlighet att få sin en gång fastställda jämförelseinkomst under förnyad
prövning. I detta sammanhang erinras örn den enligt 1941 års förordning gällande
föreskriften (punkt 3 sista stycket) att den vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn
särskilda skäl därtill föranleda. Samma föreskrift upptages i förslaget med
den ändring att orden »år 1940» utbytts mot »senast», vilket innebär, att om
beskattningsnämnden beträffande 1941 års taxering funnit särskilda skäl föranleda
ett frångående av den vid 1940 års taxering fastställda jämförelseinkomsten.
så bör vid 1942 års taxering såsom jämförelseinkomst upptagas
det år 1941 fastställda beloppet, såvitt ej särskilda skäl föranleda ett frångående
jämväl av detta. Bland sådana särskilda skäl, som kunna föranleda
ett frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst, bör även kunna inrymmas
den omständigheten att för den skattskyldige förmånligare författningsbestämmelser
införas.
Föreskrifterna örn jämförelseinkomsten lia vidare kompletterats med den
i allmänna motiveringen omnämnda regeln att. sådan inkomst för fysisk person
ej må bestämmas till lägre belopp än tretusen kronor.
I punkt 4 a) upptages liksom i 1941 års förordning en föreskrift med syfte
att reglera sambandet mellan lagervärderingen vid beskattningsårets ingång
och nästföregående beskattningsårs utgång. Med hänsyn till den föreslagna
kvittningsrätten mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning
under nästföregående beskattningsår lia emellertid de enligt nyssnämnda
förordning gällande bestämmelserna kunnat förenklas. Sålunda erfordras
ej någon motsvarighet till den särskilda regel, som gällde för det
fall att skattskyldig vid taxering nästföregående år ej påförts krigskonjunkturskatt.
I förslaget upptages därför endast ett stadgande av den innebörd, att
därest vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 — vare sig skatt påförts
eller icke — tillägg gjorts för ej tillåten nedskrivning av lagertillgångar under
nästföregående beskattningsår, ett mot detta tillägg svarande belopp skall avdragas
vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret.
Å andra sidan erfordras i samma syfte som ovan nämnls en regel, till vilken
motsvarighet ej finns i 1941 års förordning, för det fall att skattskyldig
vid inkomstuppskattningen för det beskattningsår taxeringen till krigskonjunkturskatt
år 1941 avsåg åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord
nedskrivning av lagertillgångar. Har sådant avdrag åtnjutits, skall ett mot
denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid inkomsluppskattningen för
beskattningsåret. Stadgandet korresponderar med del i fjärde stycket av anvisningspunkt
4 b) i 1941 års förordning upptagna och jämväl i förslaget
bibehållna stadgandet enligt vilket nedskrivning vid inkomstuppskattningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
13
lör taxering till krigskonjunkturskatt under viss förutsättning kan godkännas
till lägre belopp än det bokförda värdet.
I punkt 4 b) andra stycket har upptagits en kompletterande regel för det
fall alt kostnaden för att anskaffa lagertillgångar vid beskattningsårets utgång
beträffande lagret i dess helhet i genomsnitt är lägre än förkrigspriset.
För sådant fall föreslås, att den med utgångspunkt från nämnda anskaffningskostnad
beräknade dolda reserven vid nämnda tidpunkt också skall
godkännas vid beskattningen. Genom denna föreskrift möjliggöres för vissa
skattskyldiga, exempelvis inom bilbranschen, att åtnjuta avdrag för värdeminskning
ä lagertillgångar, å vilka värdeminskning inträffat, även i fall där
nedskrivning i räkenskaperna skett redan före krigsutbrottet. Föreskriften
blir tillämplig även å obligationer och liknande värdepapper vilka nedgått i
värde sedan krigsutbrottet.
Enligt 1941 års förordning giillde ett särskilt stadgande [i fjärde stycket
av punkt 4 b) ] beträffande skattskyldig, som i sin rörelse tillgodogjort sig
produkter från eget jordbruk eller eget skogsbruk. Under vissa förutsättningar
kunde vid inkomstuppskattningen nedskrivning av konstaterad lagerökning
godkännas i genomsnitt till förkrigspriset, ehuru den i räkenskaperna
upptagits till högre värde. Detta stadgande infördes i lagstiftningen på
förslag av bevillningsutskottet. Såsom framgår av dess betänkande (nr 20
sid. 12—13), var det billighetsskäl som ansågos tala för att i 1941 års lagstiftning
för detta speciella fall medge undantag från den eljest antagna principen
att nedskrivning vid inkomstuppskattningen ej fick ske till lägre belopp
än det bokförda värdet, såvitt ej den skattskyldige visade att vid uppskattningen
enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning som enligt
god köpmannased varit uppenbart påkallad. Tydligen var det bevillningsutskottets
mening alt den nämnda undantagsregeln borde gälla endast för
1941 års taxering. Vid sådant förhållande och då några skäl knappast lorde
finnas för bibehållande av en sådan regel för årets taxering, har densamma
ej upptagits i förslaget.
Under förslagets utarbetande har övervägts, huruvida i de fall, där garantipriser
fastställts, lagervärdering till lägre belopp än dessa priser kunde
godkännas. Emellertid har det icke ansetts nödvändigt och ej heller lämpligt
att för dessa fall frångå de vanliga principerna. Med undantag för de båda
punkter som ovan berörts överensstämma alltså reglerna för lagervärderingen
vid beskattningsårets utgång med motsvarande bestämmelser i 1941 års
förordning.
Beträffande reglerna i punkt 4 c) angående beräkning av återvinning av
dold förkrigsreserv föreslås vissa ändringar. Dessa grunda sig i första hand
på att del nu gäller taxering för ett senare beskattningsår, vilket förhållande
nödvändiggör viss komplettering av anvisningstexten. Den tidigare omnämnda
kvittningsrätten mellan merinkomst under beskattningsåret och inkomstminskning
under nästföregående beskattningsår föranleder en olikhet i behandlingen
av återvinningen av sådan reserv som minskats under de båda
föregående beskattningsåren. Sålunda skall återvinning av sådan reserv, som
minskats under del beskattningsår som låg lill grund för 1941 års taxering,
tilläggas i sin helhet, under det all för återvinning som hänför sig till sådan
reserv, som minskats under det beskattningsår som låg till grund för 1940
års taxering, tillägg ej skall göras med mera än skillnaden mellan det belopp,
för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid
sistnämnda taxering, och återvinningen av samma reserv under nästföregående
beskattningsår. Den omformulering som skott i sista stycket av punkt
4 c) har gjorts i förtydligande syfte.
I punkt 4 lj bör såsom likställd med konjunkturinvesteringsfond infö -
14
Kungl. Maj.ts proposition hr 2S7; Bilaga A.
ras investeringsfond under förutsättning att det tidigare utarbetade förslaget
angående rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
kommer att lagfästas.
Ändringen i punkt 4 g) är en följd av det föreslagna kompensalionsavdraget.
I punkt 7 har ett tillägg gjorts för att tydliggöra att kostnader i samband
med uppfinning ej må avdragas från beskattningsårets inkomst i den mån
avdrag för desamma utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare
år.
I punkt 8 b), som avser beräkning av eget kapital i rörelse, bär föreslagits
en bestämmelse, att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande
av förkrigslager. Denna regel — vars införande givetvis bör bero på
om den föreslagna lagstiftningen rörande dylik fond antages av statsmakterna
— har synts innefatta en naturlig konsekvens av det förhållandet, att befintligt
varulager vid ifrågavarande beräkning upptages till sitt nedskrivna
belopp, varför en så att säga anteciperad nedskrivning synes böra behandlas
på samma sätt. Beträffande denna anvisningspunkt må även framhållas
att det lärer ha förekommit att företag som under förkrigsinkomståren haft
skatteavsättning, vilken alltså skolat upptagas såsom skuld, icke under beskattningsåret
haft motsvarande avsättning. Då en sådan anordning strider
mot likformighetsregeln, synes i dylikt fall justering för beskattningsåret påkallad
som om skatteavsättning skett enligt normer i huvudsak lika dem som
tillämpats för förkrigsinkomståren.
Det i 1941 års förordning i punkt 10 intagna exemplet på tillämpning av
4 § 3 mom. har ansetts numera kunna utgå.
Den i slutet av punkt lia) gjorda ändringen har, såsom framgår av anvisningstexten,
sin grund i att vid beräkning av minskning av dold förkrigsreserv
under beskattningsåret hänsyn måste tagas till återvinning av sådan reserv
under nästföregående beskattningsår.
Slutligen har i punkt 14 beträffande inkomstuppskattning för handelsbolag
m. fl. gjorts en komplettering med hänsyn till kompensationsavdraget.
I övrigt må beträffande vissa spörsmål, ehuru någon ändring i författningstexten
ej föreslås i dessa hänseenden, framhållas följande.
I fråga om jämförelseinkomsten ha uppmärksammats de fall där företag
— här åsyftas såväl nystartade som äldre sådana — vilka fått jämförelseinkomst
fastställd, sedermera undergått mer eller mindre omfattande utvidgning
genom nyanläggningar av fabriker m. m. I de fall där utvidgningen är
av sådan omfattning, att det praktiskt taget kan sägas att en ny rörelse föreligger,
låt vara inom samma bransch som den tidigare verksamheten med
den mindre omfattningen, bör intet hinder förefinnas att höja jämförelseinkomsten.
En sådan utvidgning av en verksamhet torde kunna hänföras till
sådana »särskilda skäl», som föranleda ett frångående av tidigare fastställd
jämförelseinkomst. För övrigt kan upptagande av ny bransch Stundom böra
likställas med nystartande av ett företag.
Av vad nu sagts bör icke dragas någon slutsats e contrario för det motsatta
fallet att en inskränkning i en viss verksamhet ägt rum. Örn exempelvis
driften vid ett fabriksföretag på grund av tidsförhållandena måst nedläggas
vid en eller annan avdelning, föreligger ej skäl för ändring av jämförelseinkomsten.
En motsatt uppfattning kunde leda till obilliga resultat. Emellertid
kunna givetvis gränsfall föreligga, där ett annat bedömande är på sin plats.
Örn exempelvis ett bolag överlåter en del av sin verksamhet på ett nybildat
dotterbolag, varefter verksamheten bedrives av dem båda i samma omfat l
-
Kun[/I. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
15
ning som förut endast av moderbolaget, bör jämförelseinkomsten ej rimligen
bestämmas till sammanlagt högre belopp än den för moderbolaget tidigare
fastställda. I ett sådant fall — där fråga närmast är örn en organisatorisk
ändring — måste »särskilda skäl» anses föreligga, som beträffande moderbolaget
böra föranleda ett frångående av den tidigare fastställda jämförelseinkomsten.
Det må ock tilläggas att, därest en rörelsegren, som tidigare gått
med förlust, oberoende av kriget nedlagts, det kan vara rimligt att helt
bortse från den vid ifrågavarande beskattning.
I detta sammanhang må i anslutning till vad som anförts i allmänna motiveringen
erinras, att det avdrag för naturlig utveckling, som vid taxeringen
ett år medgivits en skattskyldig, normalt bör räknas honom till godo
även vid ett följande års taxering under förutsättning att avdraget beräknats
enligt grunder som befunnits vara riktiga. Beträffande dylikt avdrag
har från representanter för näringslivet under hand gjorts gällande att beskattningsnämnderna
i allmänhet ställt alltför stora krav på de skattskyldiga
i fråga örn bevisningen av den naturliga utvecklingen och att det därför
vore önskvärt om mera detaljerade bestämmelser rörande beräkning av
avdraget kunde utfärdas. Att i författningen införa särskilda regler på denna
punkt torde knappast vara lämpligt eller möjligt med hänsyn till de många
olika faktorer som kunna inverka på frågans bedömande. Däremot kan
den utvägen måhända tänkas, att, därest omständigheterna därtill föranleda,
den centrala krigskonjunkturskattenämnden meddelar direktiv, som kunna
komma till de skattskyldigas kännedom före deklarationstidens utgång.
I fråga om pensionering synes begreppet »verklig förpliktelse» ha vållat
tvekan vid tillämpningen. För att en sådan förpliktelse skall anses föreligga
torde böra fordras, att arbetsgivaren icke kan i framtiden undandraga
sig förpliktelsen och att de utbetalda medlen ej skola kunna återgå till honom.
Enbart genom en avsättning till pensionsstiftelse utan att arbetsgivaren
eller pensionsstiftelsen själv är bunden gentemot de anställda kan ej
någon verklig förpliktelse anses föreligga.
Rörande uppfinnarverksamhet har påpekats dels det fall att exploateringen
bedrives av ett bolag, å vilket de i punkt 7 av anvisningarna till 4 § meddelade
bestämmelserna ej äga direkt tillämpning, dels det fall att en uppfinnare
såsom likvid för sin uppfinning erhåller aktier i ett exploateringsbolag, vilkas
värde enligt praxis betraktas såsom skattepliktig inkomst och även träffas
av krigskonjunkturskatt. Beträffande det förra fallet bör märkas, att en analogisk
tillämpning av ifrågavarande regler i anvisningarna bör kunna ifrågakomma,
eftersom dessa i viss mån innefatta en utveckling av i sakens natur
liggande synpunkter. Vad åter angår det andra fallet må framhållas det av
chefen för finansdepartementet år 1940 (prop. den 1 aug. 1940 nr 2, sid. 87)
gjorda uttalandet alt likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren icke
föreligger, därest ej den skattskyldige får avräkna sådana påtagliga förlustrisker
som han iklätt sig det ena året i motsats till det andra. Att det nominella
värdet å aktier i ett lall sådant som det nämnda inkluderar eif betydande
riskmoment, torde snarare vara regel än undantag.
Beträffande vissa spörsmål rörande rederinäringen, vilka under band framförts,
må följande anföras.
Det har bland annat anmärkts, att jämförelseinkomsterna bleve .synnerligen
oförmånliga för sådana rederier, vilkas fartyg under år 1937 enligt tidigare
ingångna fraktavtal vore bundna vid lägre frakter, medan andra rederier,
som icke vöre bundna på sådant siitt, kunde i full utsträckning tillgodogöra
sig de gentemot tidigare år förbättrade konjunkturerna och därigenom
erhålla högre jämförelseinkomst. Liknande spörsmål behandlades
redan i samband med föregående års förordning örn krigskonjunkturskatt.
16
Kungl Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
Sålunda uttalade departementschefen rörande förhållandet med vissa tramprederier,
att om inom en viss näringsgren något eller några företag på grund
av en tillfällighet kommit i sämre läge än företagen i allmänhet inom samma
näringsgren, en jämkning för undanröjande av dylika ojämnheter kunde
vara på sin plats. I enlighet med den princip, som därvid uttalats, höidet
ej vara uteslutet att för rederi, som på grund av tidigare ingångna fraktavtal
hade låga inkomster under år 1937, jämförelseinkomsten bestämmes
med utgångspunkt från den inkomst, som kan antagas lia uppstått örn samma
rederier under nämnda år icke varit bundna av dylika avtal.
Det har vidare framhållits, att för reparationer, som vederbörande rederi
visste vara nödvändiga under ett år å ett fartyg i trafik bortom Skagerackspärren,
men vilka icke kunnat utföras med hänsyn till rådande förhållanden,
avdrag för ett belopp motsvarande de beräknade kostnaderna för de
erforderliga reparationerna borde kunna medgivas, därest avsättning av medel
till motsvarande belopp skett i räkenskaperna. Utgifter, som hörde till
ett visst år, borde nämligen påföras sagda års räkenskaper. Om sådana utgifter
påfördes ett senare år i anledning av att reparationerna först då utfördes,
kunde man befara, att inkomsterna för detta senare år icke räckte
till för täckande av sådana utgifter. Genom avsättning till kostnadsutjämningsfond,
varigenom provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt kan erhållas,
torde man i realiteten kunna uppnå just det resultat som ovan åsyftats.
Det är för övrigt ej uteslutet att för det tidigare året extra värdeminskningsavdrag
på grund av eftersatt underhåll kan ifrågakomma. I dylikt fall
bör givetvis, örn brislen senare avhjälpes, kostnaden därför ej få avdragas i
den mån hänsyn därtill tagits redan vid tidigare taxering.
Beträffande avdrag för klassningskostnader under beskattningsåret har
uttalats, att enligt beskattningsnämndernas praxis sådana kostnader skulle
vid taxeringen fördelas på fyra år. Enligt vad vi inhämtat lärer nämndernas
praxis lia inneburit, att den skattskyldige får välja örn han önskar avdrag
för hela kostnaden på en gång eller fördela densamma på fyra år.
Det har anmärkts, att värdeminskningsavdrag för fartyg bör medgivas med
högre belopp för beskattningsåret än för jämförelseåret. Såsom framgår redan
av förarbetena till 1940 års förordning örn krigskonjunkturskatt, finnes
intet hinder att beräkna en högre procentsats för värdeminskningen under
beskattningsåret än under förkrigsinkomståren, om det kan påvisas att slitningen
under beskattningsåret varit mera avsevärt större än normalt.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att Aktiebolaget Aerotransport
i skrivelse den 30 april 1941 hemställt, att de i 1941 års proposition med
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för rederinäringen föreslagna
särbestämmelserna måtte förklaras skola äga tillämpning jämväl beträffande
företag, som driver flygtrafik. Även örn en sådan likställighet är principiellt
riktig, torde den kunna antagas sakna praktisk betydelse, varför några
särskilda bestämmelser i frågan ej nu föreslås. 5
5 §•
Enligt 1941 års förordning kunde beräkning av uppskattad merinkomst av
jordbruk ske enligt två olika metoder, dels den s. k. nettometoden, dels den
s. k. bruttometoden. Nettometoden förutsatte en specificerad beräkning av
intäkter av och omkostnader för jordbruket under såväl förkrigsinkomståren
som beskattningsåret, och erfordrades alltså att nettointäkten av jordbruksfastighet
för de olika åren uppdelades på jordbruk och skogsbruk. Enligt
bruttometoden beräknades den uppskattade merinkomsten enligt en
summarisk uppskattningsgrund, vid vilken hänsyn togs till ökningen
av bruttointäkterna och den uppskattade ökningen av omkostnaderna
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
17
sedan förkrigsinkomståren. Endast där nöjaktig utredning om uppdelning
av nettointäkten på sätt ovan sagts förebragtes antingen av den skattskyldige
eller av beskattningsmyndigheten, förelågo förutsättningar för tillämpning
av nettometoden. Om dessa förutsättningar ej förefunnos, skulle bruttometoden
tillämpas. Att bruttometoden infördes i lagstiftningen berodde
på att det antogs ofta vara omöjligt att förebringa utredning örn uppdelning
av omkostnaderna på jordbruk och skogsbruk och att med hänsyn härtill
förutsättningar för tillämpning av nettometoden ej skulle föreligga. För sådana
fall ansågs det alltså nödvändigt att införa den schablonmässiga bruttometoden
för att en taxering överhuvud taget skulle kunna verkställas. Såsom underlag
för taxeringen skulle landskamreraren låta upprätta ett förslag med ledning av
den skattskyldiges självdeklarationer. Någon deklarationsplikt för taxering till
krigskonjunkturskatt förelåg ej. Däremot förelåg skyldighet att efter anmaning
lämna för taxeringen erforderliga uppgifter. I fall där självdeklarationerna
eller från den skattskyldige eventuellt inhämtade upplysningar ej gåvo
tillräcklig ledning för tillämpning av nettometoden, kunde förslaget upprättas
enligt bruttometoden. Någon utredning i vad mån merinkomsten uppkommit
på grund av förhållanden som avses i 1 § erfordrades ej för förslagets upprättande.
Det var den skattskyldiges sak att förebringa utredning härom vid
avgivande av erinringar mot landskamrerarens förslag. Om sådan utredning
ej förebragtes, presumerades den i förslaget beräknade uppskattade merinkomsten,
vare sig den beräknats enligt netto- eller bruttometoden, ha berott
på nyssnämnda förhållanden och upptogs alltså såsom taxerad merinkomst,
givetvis under förutsättning att den skattskyldiges erinringar eller
omständigheterna i övrigt ej föranledde avvikelse från den i förslaget beräknade
uppskattade merinkomsten. Beträffande utredningen i vad mån merinkomsten
berott på de i 1 § omförmälda förhållandena gällde det för den
skattskyldige att visa den i bruttointäkten ingående prisstegringen vid avyttring
eller uttag till egen rörelse av produkter från jordbruket utöver vad
som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget
före krigsutbrottet, varjämte de särskilda reglerna i punkt 6 av anvisningarna
om inkomstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor
eller dylikt samt inkomstökning å arrende eller dylikt skulle iakttagas. Prisstegring
utöver vad som erfordrats för ali täcka omkostnadernas ökning beräknades
normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser
som fastställdes av Kungl. Majit eller, där sådana ej fastställts, efter procentsatser
som funnos skäliga. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visades att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser
vilka för den skattskyldige innefattade en mindre eller större prisstegring
än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser, skulle dock
hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande. Om den
sålunda gjorda kalkylen visade eli lägre belopp än den beräknade uppskattade
merinkomsten, skulle alltså endast det lägre beloppet upptagas såsom
taxerad merinkomst.
Vid utarbetande av det föreliggande förslaget har det bland annat gällt att
lösa spörsmålet örn hänsyntagande till höjningen av den allmänna prisnivån
sedan krigsutbrottet. 1 de fall, då merinkomsten beräknas med utgångspunkt
från förkrigsinkomslårens inkomster, har, såsom framgår av vad redan tidigare
anförts, elt sådant hänsyntagande ansetts lämpligast kunna ske genom
medgivande av ett kompensationsavdrag beräknat efter femton procent å jämförelseinkomslen.
Delta låter sig viii göra, där nettometoden tillämpas och
jämtörelseinkomst alltså fastställes, men däremot icke vid användning av
bruttometoden, enligt vilken någon jämförelseinkomst ej förekommer. Det
bär emellertid ansetts lämpligt att i förslaget utesluta bruttometoden. Erfa
Ililiaiu)
lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Xr :JS7. Ililat/a.
11
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
renheterna från föregående års taxering kunna nämligen ej sägas lämna
något stöd för bibehållande av denna metod. Det har uppgivits, att den vid
tillämpningen stundom lett till mindre tillfredsställande resultat. Där överslagsberäkningar
gjorts enligt både netto- och brutlometoderna ha ofta rätt
väsentliga divergenser visat sig. I sådana fall torde normalt en uppskattning
enligt den principiellt riktiga nettometoden ha lagts till grund för förslaget,
trots att nöjaktig utredning om uppdelning av omkostnaderna på jordbruk
och skogsbruk ej förelegat.
Emellertid har det icke ansetts möjligt att avskaffa bruttometoden utan
att samtidigt åstadkomma viss förenkling i eljest gällande regler. Eftersom det
ofta är omöjligt att förebringa utredning för en specificerad beräkning av
jordbruksinkomsten med hänsyn till svårigheten att uppdela omkostnaderna
på jordbruk och skogsbruk, kan nämligen den rena nettometoden icke enbart
vara tillräcklig. Nu beror ju frågan, om nettometoden i visst fall kan
användas eller icke, närmast på de fordringar man ställer på bevisningen om
omkostnadernas uppdelning. Med utgångspunkt härifrån har det ansetts lämpligast
att åstadkomma förenklingen genom att inom ramen för nettometoden
medgiva en uppskattning efter schablonmässiga grunder. Sålunda föreslås
(jämför andra stycket av punkt 1), att i fall, där utredning örn specificerad
uppdelning av omkostnader på sätt i första stycket sägs ej kan förebringas,
i regel må förfaras så, att för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret
såsom omkostnader för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning
av nettointäkten av jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å
skog, ett belopp motsvarande viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna
av olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för
jordbruk hänföras samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna
i den mån de överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna
omkostnaderna. Procentsatser för beräkning av omkostnader för förvärvande
av intäkter av olika slag av skogsprodukter böra fastställas av Kungl. Majit
efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Örn sådan procentsats
ej fastställts, må omkostnaderna beräknas efter grund som finnes
skälig. Enligt vad under hand inhämtats av skogssakkunniga lärer en tillfredsställande
grund för en omkostnadsberäkning på sätt nyss sagts kunna
uppställas. Beträffande förkrigsinkomståren lärer erforderligt material finnas
redan genom den utredning som verkställdes föregående år rörande procenttalen
för prisstegring utöver omkostnadsökning. Å jordbrukssakkunnigt håll
har det föreslagna förfaringssättet vid hänvändelse under hand vunnit anslutning.
I övrigt upptager förslaget föreskrifter av samma innehåll som 1941 års
förordning med de undantag som framgå av det följande.
Beträffande den s. k. likformighetsregeln (i punkt 2 av anvisningarna, motsvarande
punkt 3 i 1941 års förordning) föreslås i första hand en ändring i
fråga örn avdrag för lagerminskning. Har lagret sedan 1940 års ingång mera
avsevärt minskats, föreslås sålunda, att avdrag må ske med verkliga värdet
vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att
ersättas före 1941 års utgång i den mån sådant avdrag ej skett vid taxering
till krigskonjunkturskatt år 1941. I princip samma regel gällde enligt 1941
års förordning, och den nu gjorda ändringen har endast föranletts av att det
är fråga om ett senare beskattningsår. Vidare föreslås ett kompletterande
stadgande för det fall att i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader
förekommit för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej
uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under respektive år. I sådant
fall bör jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år omkostnaderna
förekommit. Dock föreslås att, därest sådana omkostnader förekommit under
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
19
beskattningsåret och jämkning alltså bör ske, avdrag i allt fall skall medgivas
i den mån omkostnaderna överstiga det belopp, vartill motsvarande kostnader
skulle ha uppgått vid utgången av augusti 1939. Förslaget går emellertid ett
steg längre och medger avdrag för dylik merkostnad jämväl vid nyuppsättning
av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad av för jordbruket nödiga
driftbyggnader eller grundförbättring å fastigheten under beskattningsåret.
Kostnader för de sistnämnda ändamålen äro visserligen i princip ej avdragsgilla
vax-e sig vid den ordinarie taxeringen eller vid taxeringen till krigskoujunkturskatt.
Däremot torde en merkostnad, som nedlagts under rådande
förhållanden, böra betraktas såsomen sådan utgift för vilken avdrag bör medgivas,
åtminstone vid taxeringen till krigskonjunklurskatt.
Beträffande regeln om jämkning mellan inkomstökning å jordbruk och
inkomstminskning å rörelse har iakttagits, att justering av prissättningen
bör avse högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å
rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.
Sisla stycket i punkt 3 av anvisningarna i 1941 års förordning har ansetts
kunna utgå, enär det fall som där reglerats ej numera torde kunna bliva
aktuellt.
Reglerna örn jämförelseinkomst (i punkt 3, motsvarande punkt 4 i 1941 års
förordning) ha kompletterats med den i allmänna motiveringen omnämnda
regeln att sådan inkomst för fysisk person ej må upptagas till lägre belopp
än tretusen kronor. Vidare har upptagits en föreskrift av samma innebörd
som beträffande rörelse, att den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941
fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn särskilda skäl därtill
föranleda.
I en särskild punkt 5 har i förtydligande syfte upptagits regeln att såsom
taxerad merinkomst skall, där ej den skattskyldige förebringar utredning som
avses i punkt 6, upptagas den uppskattade merinkomsten i den mån den
överstiger det mot kompensationsavdraget svarande beloppet.
Vid beräkning av prisstegringsvinsten enligt punkt 6 bör hänsyn tagas till
den prisstegring som motsvarar kompensation för höjningen av den allmänna
prisnivån. Detta bör ske vid fastställande av procentsatserna för prisstegring
utöver omkostnadsökning med utgångspunkt från att kompensationen bör
beräknas i genomsnitt till femton procent av den vinst, som skulle lia uppkommit,
därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter
av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.
övriga föreslagna ändringar äro av redaktionell natur och föranledda av att
bruttometoden uteslutits. Därigenom har även beteckningen »nettometoden»
kunnat utgå.
Angående taxeringsförfarandet hänvisas till vad i det följande anföres i
sammanhang med 29 §.
6 §.
De enligt 1941 års förordning gäilande bestämmelserna lia kompletterats
med föreskrifter rörande kompensation för höjningen av den allmänna prisnivån
sedan krigsutbrottet. Hänsyn härtill har ansetts böra tagas enligt
samma grunder som föreslås för jordbruk i det fall att den taxerade merinkomsten
därav beräknas på grundval av inträdd prisstegring utöver vad
som erfordrats flir omkostnadernas ökning.
Vidare har (i punkt 3 av anvisningarna) införts ett stadgande för det fall
att vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 avdrag vid beräkning av
nettointäkt av skogsbruk medgivits för beräknad kostnad för utav avverkning
föranledda efterföljande röjningsarbeten m. m., ehuru sådana arbeten
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
faktiskt ej utförts under det beskattningsår nämnda taxering avsåg. Om dylika
arbeten sedermera utföras under ett efterföljande beskattningsår, bör avdrag
för kostnaden därför ej medgivas.
I punkterna 4 och 5 av anvisningarna lia kompletteringar gjorts såsom
följd av kompensationsfaktorn.
Punkt 6 av anvisningarna i 1941 års förordning med föreskrift att taxering
skulle avse endast inkomst av skogsbruk som hänförde sig till tiden
efter 1939 års utgång, har uteslutits, enär en föreskrift av sådant innehåll
för år 1942 torde sakna betydelse.
7 §•
Komplettering av bestämmelserna i 1941 års förordning har i första hand
gjorts med hänsyn till kompensationsavdraget.
I det fall att vid föregående års taxering avdrag för värdeminskning medgivits
med hänsyn till beräknad kostnad för reparation eller dylikt som då ej
utförts, bör givetvis avdrag ej ånyo medgivas där arbeten som nu avses sedermera
komma till utförande. En föreskrift härom har upptagits.
Sista stycket i punkt 2 av anvisningarna i 1941 års förordning har ansetts
kunna utgå, enär det fall som där reglerats ej numera torde kunna bliva
aktuellt.
8 §•
Kompensationsavdrag skall, såsom tidigare nämnts, beräknas å jämförelseinkomsten,
som, såvitt de i 8 § omförmälda slagen av inkomst angår, i regel
utgör medeltalet av samtliga inkomster av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
som avses i 8 § sista stycket, oavsett örn de äro skattepliktiga till
krigskonjunkturskatt. Det gäller alltså att tillse, att såsom taxerad merinkomst
icke upptages högre belopp än det, varmed den skattskyldiges samtliga
inkomster för beskattningsåret av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
som ovan sagts överstiger summan av jämförelseinkomsten och det
därå belöpande kompensationsavdraget.
Vid tillämpning av 1941 års förordning har enligt vad som inhämtats
tvekan i vissa hänseenden rått angående bestämmelserna i förevarande paragraf.
Sålunda har från representanter för skattskyldiga ifrågasatts att vid
taxeringen hänsyn skulle tagas endast till ökning av den inkomst som verkligen
var skattepliktig till krigskonjunkturskatt, d. v. s. tantiem m. m. Därvid
har alltså förbisetts innebörden av den beskattningsmetod som tillämpas beträffande
ifrågavarande inkomster. Frågan huruvida tantiemökning såsom sådan
skall beskattas eller ej beror på om den kan antagas ha berott på kriget
eller ej och hänför sig alltså till bevisstadiet. I konsekvens härmed har deklarationsformuläret
uppställts. Det överväges nu att komplettera detta formulär
med utgångspunkt från att uppgifter i tabellform av den skattskyldige
skola lämnas örn de inkomster som enligt hans mening äro skattepliktiga
till krigskonjunkturskatt. Enligt föregående års formulär förutsattes att
dylika uppgifter skulle lämnas under »särskilda uppgifter och yrkanden»
eller i särskild bilaga med utredning för bestämmande av den taxerade merinkomsten.
Vid tillämpning av spärregeln i sista stycket av förevarande paragraf bör
iakttagas, att det är de åren 1938 och 1939 taxerade inkomsterna som skola
tagas till utgångspunkt för jämförelseinkomsten. Denna regel kan formellt
leda till en olika behandling av sådana tantiemtagare som deklarera sin tantiem
året efter det då inkomsten uppburits, ehuru den belöper på ett tidigare
år — denna metod är den rätta — och sådana, som deklarera sin tantiem
såsom inkomst för det år på vilket den belöper. Denna olikhet torde dock i
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
realiteten sakna praktisk betydelse, enär vid bevisningen om i vad mån inkomstökningen
berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i allt fall torde
tagas till utgångspunkt inkomsterna för åren 1937 och 1938.
9 §.
Enligt 1941 års förordning skulle realisationsvinst upptagas såsom taxerad
merinkomst i den mån den kunde antagas lia berott på värdeökning uppkommen
efter utgången av augusti 1939, försåvitt det ej av den skattskyldige
visades att den skulle lia uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas
i 1 §. Nu föreslås den uppmjukning att det vid bevisningen skall
vara tillräckligt med bärande sannolikhetsskäl. Ändringen är närmast föranledd
av frågan huru man bör betrakta realisationsvinster å obligationer.
I den mån kurserna å dessa stigit på grund av den sänkta räntenivån torde
realisationsvinster å försålda obligationer ej böra beskattas.
Komplettering har skett med en föreskrift rörande det redan i den allmänna
motiveringen berörda kompensationsavdraget, vilket beräknas till femton
procent av den merinkomst som enligt bestämmelserna i övrigt skulle utgjort
taxerad merinkomst.
De i anvisningarna gjorda ändringarna äro av redaktionell natur. Genom
den föreslagna formuleringen framgår det tydligt — vilket också var meningen
enligt 1941 års förordning —- att, vare sig den avyttrade egendomen
förvärvats före eller efter utgången av augusti 1939, i stället för priset vid
förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången av augusti
1939, om detta värde var högre.
10 §.
Därest de vid årets riksdag väckta motionerna (1:39 och 11:67) om rätt
till avdrag vid taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för gåva till sjövärnet vinna riksdagens bifall, bör avdrag för
sådan gåva medgivas på samma sätt som föreslagits om gåva till hemvärnet
eller dess underavdelningar.
Beträffande den föreslagna rätten till avdrag för inkomstminskning för det
beskattningsår, 1941 års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, bör såsom
genomgående princip iakttagas att avdrag medgives endast för sådan inkomstminskning,
som vid sistnämnda taxering skulle medgivits, därest inkomstökning
å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat.
Vid bedömande av avdragsrätten bör sålunda bland annat iakttagas, i
vad mån förutsättningar för jämkning av prissättningen å produkter, som
uttagits från en förvärvskälla till en annan, förelegat av beskaffenhet att kunna
inverka på inkomstuppskattningen för det tidigare beskattningsåret, samt,
i det fall att den skattskyldige även baft andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade
förvärvskällor under det året, huruvida avdrag i första hand bör
avräknas från inkomst å sådana förvärvskällor. Vad särskilt angår inkomstminskning
å förvärvskälla hänförlig till rörelse bör märkas, att i det avdragsgilla
beloppet skall inräknas även sådant avdrag för minskning av dold förkrigsreserv
som i deklarationsformulären för 1941 års taxering skulle upptagas
närmast före uträkningen av den taxerade merinkomsten.
12 §.
Vid uträkning av krigskonjunkturskatten i det fall att endast mannen är
taxerad till sådan skatt men bägge makarna taxerats till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt bör iakttagas, att från det för krigskonjunkturskatt beräknade
grundbeloppet böra avdragas de belopp, varmed statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet skulle lia
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S7: Bilaga A
minskats för makarna gemensamt, om mannens grundbelopp avdragits från
hans till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerat belopp.
13—23 §§.
Beträffande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida
nedskrivning av ersättningslager enligt 14 § föreslås i punkt 1 av anvisningarna,
förutom en redaktionell ändring, en kompletterande föreskrift beträffande
avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Sådan
fond skall, trots att avdrag för densamma medgivits vid nettointäktens beräkning,
jämställas med sådan varuförnyelsefond som avses i 14 § och alltså
godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
enligt nämnda paragraf. Förslaget i denna del förutsätter, att det i p. m.
den 24 januari 1942 avgivna förslaget angående rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till investeringsfond kommer att lagfästas. Såsom uttalats
i nämnda p. m. kommer hinder ej att möta att, där förordningen örn
krigskonjunkturskatt medger större skattefri fondavsättning, avsätta dels investeringsfond
dels varuförnyelsefond, men å andra sidan torde det böra
bliva möjligt alt —- för undvikande av ännu .större antal fonder i balansräkningen
än det som synes ofrånkomligt — till investeringsfond avsätta större
belopp än som godkännes enligt den i p. m. föreslagna lagstiftningen och utnyttja
den som varuförnyelsefond enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt.
Vad angår provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning
enligt 16 §, så kunde sådan påföring enligt 1941 års förordning ske
antingen om en kostnadsutjämningsfond avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret
(enligt huvudstadgandet i 16 §) eller, om så ej skett, därest den
skattskyldige avgav skriftlig förklaring, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret
närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond
skulle göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång
och som kunde disponeras för ändamålet (enligt 20 § första stycket).
Nu föreslås en tredje möjlighet genom den föreskrift, som upptagits i 20 §
andra stycket. Enligt denna behöver icke någon avsättning ske i räkenskaperna
utan kan i stället för sådan avsättning lämnas redovisning av medel å
särskild blankett. Det sålunda föreslagna förfarandet med redovisning vid
sidan av räkenskaperna är närmast avsett för skattskyldiga, som enligt balansräkningen
ej lia disponibla medel för överföring till kostnadsutjämningsfond.
Emellertid finnes intet hinder även för andra skattskyldiga att
begagna denna utväg. Avsikten bar, såsom också torde framgå av de föreslagna
reglerna örn redovisningen, varit att i möjligaste mån bereda de skattskyldiga
tillfälle att erhålla provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för
ifrågavarande ändamål.
Särskilda bestämmelser ha också föreslagits för restitution i det fall att
redovisning å särskild blankett lämnats på sätt närmare framgår av näst
sista stycket i 21 §.
Spärrbeloppen för den provisoriska påföringen av krigskonjunkturskatt enligt
16 § föreslås höjda till högst en tiondel av omsättningen under beskattningsåret,
respektive en fjärdedel av skillnaden mellan omsättningen under
beskattningsåret och medeltalet av omsättningen under förkrigsinkomståren.
Även denna ändring har gjorts i syfte att utvidga möjligheten till provisorisk
påföring. Enligt vad som inhämtats rådde beträffande föregående års
taxering tvekan örn bur omsättningen skulle beräknas för sådana rörelseidkare,
vilkas inkomster huvudsakligen härrörde av provisioner eller dyl. För
att sådana rörelseidkare ej skola komma i sämre ställning än de som driva
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
23
handel med försäljning i fast räkning, torde lämpligen kunna förfaras så att
såsom omsättning betraktas de försäljningsbelopp, å vilka provisionsinkomsterna
beräknats.
I ett nytt sista stycke av 16 § har upptagits ett stadgande, enligt vilket provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning ej må medgivas,
därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för föregående
år skett för omkostnader under beskattningsåret. Genom denna i och
för sig naturliga regel torde bl. a. förebyggas eventuella försök till missbruk
genom att efter erläggandet av krigskonjunkturskatten för år 1941 begära
restitution och sedermera vid 1942 års taxering få ny provisorisk påföring
för samma omkostnadsbelopp som restitutionen avsåg.
Ä andra sidan har i punkt 3 av anvisningarna föreslagits en uppmjukning
av förutsättningarna för restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
enligt 16 §. Restitution må sålunda medgivas, även örn kostnadsutjämningsfonden
ej enligt räkenskaperna tages i anspråk för täckande av omkostnader.
Det fordras endast att ett belopp, svarande mot de omkostnader
för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen
för taxering till krigskonjunkturskatt för det beskattningsår
då omkostnaderna ägt rum. Något hinder att tillämpa ett sådant förfarande
även vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt vid 1941 års
taxering torde ej föreligga.
Med hänsyn till det allmänna ränteläget föreslås i 23 § sänkning av räntesatsen
vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt från förutvarande
3 till 21/* procent.
I övrigt äro bestämmelserna i ifrågavarande paragrafer, bortsett från några
ändringar av redaktionell natur, av samma innehåll som i 1941 års förordning.
27 §.
Reglerna om obligatorisk deklarationsplikt äro i sak desamma som enligt
1941 års förordning med det undantag som föranledes av den tidigare omnämnda
begränsningen av skattskyldigheten för fysisk person.
Till underlättande av taxeringsarbetet föreslås (i ett nytt 6 mom.) skyldighet
för rörelseidkare att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter angående
utbetalda löner och arvoden till belopp av minst 10,000 kronor samt
tantiem, provision eller gratifikation. För de skattskyldiga torde det arbete
som sålunda bomme att åläggas dem ej behöva bliva så betungande. Om
påföljd för underlåtenhet att avlämna dylika uppgifter böra gälla samma regler
som i taxeringsförordningen stadgas för underlåtenhet att lämna uppgifter
enligt 33 § sistnämnda förordning.
29 §.
Enligt 1941 års förordning kunde landskamrerarens förslag beträffande inkomst
av jordbruk, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, upprättas
enligt den i 5 § nämnda förordning angivna bruttometoden utan utredning
i vad mån merinkomsten uppkommit på grund av förhållanden som
avses i 1 §. Eftersom bruttometoden, såsom tidigare nämnts, ej upptagits i
det nu föreslagna systemet för jordbruksbeskattningen, har nyssnämnda stadgande
ansetts kunna utgå. Emellertid hör iakttagas att i praktiken kommer
att förfaras på samma sätt som vid föregående års taxering med den skillnad
att i de fall, där en specificerad uppdelning av omkostnader på jordbruk
och skogsbruk ej föreligger, i stället för brultometoden tillämpas det förfarande
med en schablonmässig uppdelning av omkostnaderna som angives
i andra stycket av punkt 1 i anvisningarna till 5 §• Utredning örn i vad mån
merinkomsten berott på förhållanden som avses i 1 § lorutsättes liksom en
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
ligt 1941 års förordning ej skola verkställas för upprättande av förslaget.
Någon uttrycklig föreskrift härom har dock ej ansetts erforderlig med hänsyn
till formuleringen i punkterna 5 och 6 av anvisningarna till 5 §. Härav
torde nämligen tydligt framgå att utredning som nyss sagts ej behöver förebringas.
Dock vore det givetvis önskvärt om landskamrerarna tillsåge att
förslag ej utsändes i sådana fall där det med tillämpning av de fastställda
procentsatserna för beräkning av prisstegringsvinst enligt punkt 6 av nyssnämnda
anvisningar framstår såsom uppenbart att någon taxering ej bör
kunna ifrågakomma.
Beträffande 1941 års taxering har i olika sammanhang anmärkts, att förslag
till taxering ofta utsändes långt senare än den i 3 mom. föreskrivna tiden
och att tiden för erinringars avgivande bestämdes alltför kort. De föreslagna
ändringarna i nämnda mom. ha gjorts för att markera nödvändigheten av
att de där angivna tiderna i möjligaste mån iakttagas.
36 §.
Genom föreskriften i 1 mom. andra stycket föreslås ett särskilt förfarande
beträffande höjning.och påföring av taxering till krigskonjunkturskatt i det
fall att kammarrätten eller regeringsrätten besluta höjning eller påföring av
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret. Enligt
1941 års förordning skulle dessa frågor behandlas i ett sammanhang. Nu
föreslås däremot, att beslut örn sådan höjning eller påföring av krigskonjunkturskatt,
som kan betingas av höjning eller påföring av den ordinarie
taxeringen, skall meddelas av prövningsnämnd. Genom beslutet beträffande
den sistnämnda taxeringen kommer frågan om taxeringen till krigskonjunkturskatt
i ett helt nytt läge, varför det synts lämpligt att låta denna fråga
i första hand behandlas av underinstansen, vars beslut kan överklagas i vanlig
ordning. Då det är önskvärt, att taxeringen till krigskonjunkturskatt i fall
som nu avses snarast avgöres, bör även särskild prövningsnämnd kunna upptaga
frågor härom till behandling.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt bör kunna äga rum även i
de fall, där efter anförda besvär beslut om höjning eller påföring av taxering
till sådan skatt meddelas av särskild prövningsnämnd, kammarrätten
eller regeringsrätten. Föreskrifter härom ha upptagits i 2 mom.
37 §.
Provisorisk skattepåföring bör kunna äga rum även vid eftertaxering, varom
en föreskrift föreslagits i 3 mom.
40 § i 1941 års förordning angående det fall att beskattningsår för skattskyldig
avsåg räkenskapsår, som till viss del omfattade tid före utgången
av augusti 1939, har ansetts kunna utgå, då detta fall numera ej torde bliva
aktuellt.
Förordning nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Denna förordning innefattar utsträckning av giltighetstiden av 1942 års
bestämmelser i ämnet.
Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 17 mars 1942.
CARL W. U. KUYLENSTIERNA. E. ROSENQVIST.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
25
Förslag* 1
till
Förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1942.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det
sätt nedan stadgas för år 1942 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.
Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.
2 §.
1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av
augusti 1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till
a) inkomst av rörelse;
b) inkomst av jordbruk;
c) inkomst av skogsbruk;
d) inkomst av annan fastighet;
e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan
jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt
f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;
allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i
nästa stycke sägs.
I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminsk
1
De delar, i vilka ändring föreligger i förhållande till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941, äro här återgivna med kursivstil, medan de uttryck m. m., som äro avsedda att
i en blivande författningstext kursiveras, äro återgivna med spärrad stil.
26
t Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
ningsavdrag enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika
tillgångar, även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda
förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.
2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska
eller juridiska personen vid 1942 års taxering är skattskyldig för den inkomst,
vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller
ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken
intäkten eller ersättningen inräknas.
Från skattskyldighet undantagas fysisk person, för vilken för beskattningsåret
faststålles ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat
belopp ej överstigande 6,000 kronor, systembolag som avses i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen
samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från
vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.
Taxerad merinkomst.
3 §■
Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske
dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1942 (beskattningsåret),
dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår,
som gått till ända närmast före den 1 september 1939 (för kr i g sinkomståren).
Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika
åren, samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda
föreskrifter.
Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget
jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas
medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,
på sätt i 4—9 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för
en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).
1 den omfattning som i denna förordning stadgas skall därvid kompensa -
Kungl. Majlis proposition nr 287; Bilaga A.
27
tion beredas den skattskyldige för den höjning av allmänna prisnivån, som
ägt rum från utgången av augusti 1939 till beskattningsårets slut. Där jämförelseinkomst
fastställes, skall i sådant avseende fastställas kompensationsav
dr a g, utgörande, där ej annat stadgas, femton procent å jämförelseinkomsten.
Dylikt avdrag skall anses innefatta kompensation jämväl
för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet under nämnda tid,
som varit möjlig, örn förhållanden som avses i 1 § ej inträffat, men vars
sannolikhet icke kan visas enligt denna förordnings föreskrifter.
4 §•
1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje
förvärvskälla för sig.
Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild
förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.
2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till
rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst,
med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning
eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst
av förvärvskällan.
För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes,
skall tillika på sätt i A och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan
antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur.
Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
förra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor
enligt 6 mom. beräknade kompensationsavdragen, skall, där ej fall som
i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.
3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla,
beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 2 morn. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla
uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.
Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av
pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.
Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs
överstiger inkomstminskning som avses i förra stycket — eller, örn det belopp,
varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de
sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från detta belopp
— avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade kompensationsavdragen.
Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses såsom
taxerad mer i n k o lii s t.
4 m o m. Kan skattskyldig visa, ali i den uppskattade merinkomsten av
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv
anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av
augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning
gällande värde vid nämnda tidpunkt.
I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava
uppkommit oberoende av sådana förhållanden.
Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden.
5 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru
stor del av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas
hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.
6 mom. Kompensationsavdrag fastställes för varje förvärvskälla
för sig, såvitt den skattskyldige år fysisk person, till femton procent
å jåmförelseinkomsten, och såvitt den skattskyldige är juridisk person, till
femton procent å jämförelseinkomsten, örn denna ej överstiger 50,000 kronor,
eller, örn jämförelseinkomsten år högre, till femton procent d den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan
vid sista förkrigsinkomstårets utgång, dock för såväl fysisk som juridisk
person till minst femton procent å den merinkomst av förvärvskällan
som återstår efter tillämpning av 4 mom.
7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen
den 30 maj 1941 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas örn särskild ordning beträffande
beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tilllämpning
vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning
av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande
dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för
taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig
egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan
egendom.
Örn provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §.
1 mom. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst
beräknas gemensamt för olika förvärvskällor till det belopp, varmed
inkomsten av jordbruk under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
29
i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget
kapital, överstiger motsvarande jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk
hänföres inkomst av jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.
2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom
taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott
på förhållanden som avses i 1 § och icke utgör sådan kompensation för höjning
av den allmänna prisnivån som avses i 3 § sista stycket.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Beträffande inkomst av skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst
gemensamt för olika förvärvskällor upptagas så stor del av de under
beskattningsåret åtnjutna intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag
för förädling eller förbrukning i egen rörelse som kan anses hava uppkommit
genom prisstegring från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats
för att täcka omkostnadernas ökning samt utgöra sådan kompensation för
höjning av den allmänna prisnivån som avses i 3 § sista stycket, dock ej
högre belopp än som av den skattskyldige visas hava motsvarat beräknad
nettointäkt av skogsbruk för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
7 §•
1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp,
varmed inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika
förvärvskällor, överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller
avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning
av eget kapital, utgöra uppskattad merinkomst.
2 mom. Det faststålles i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan
fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som
omförmålas i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med kompensationsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs upptages såsom taxerad merinkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem
eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom taxerad merinkomst upptagas
a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som
belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller
omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant
resultat av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången
av år 1939,
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst,
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär
som gjorts efter utgången av augusti 1939,
i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av förhållanden
som omförmälas i 1 §, så ock
b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för
uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen
kunnat betinga sig, örn förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.
Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp
än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med
undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom
restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande
jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot kompensationsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent d
jämförelseinkomsten.
(Se vidare anvisningarna.)
9 §-
Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning
uppkommen efter utgången av augusti 1939, med rått för den skattskyldige
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava
uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda
framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt
med kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sågs, utgörande femton
procent å beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter
samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten,
dels, om den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för
ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.
(Se vidare anvisningarna.)
Beskattningsbar merinkomst.
10 §.
Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.
Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomstema sammanlagt avdragas
dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för
luftvärnet, luftskyddet eller hemvärnet och som fått avdragas vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 194-2 men för vilket avdrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A. 31
enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst
av rörelse,
dels ock ett belopp av 3,000 kronor.
Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande
medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens
belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även
haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan
anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig
hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.
Avdrag som ovan sagts tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst
av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade
merinkomster.
Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under det beskattningsår
taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning av de vid
nämnda taxering gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för
vilken avdrag vid nämnda taxering skulle medgivits, därest inkomstökning
å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla förelegat, skall
jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara
merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen
ej kunnat utnyttjas vid taxeringen år 1941. Sådant avdrag
tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla,
å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående avdrag göres från summan
av övriga taxerade merinkomster.
Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor
gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
(Se vidare anvisningarna.)
Beräkning av krigskonjunkturskatt.
11 §•
1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp.
Detta skall utgöra,
a) beträffande rörelse:
å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som
ej överstiger 20% av motsvarande jämförelseinkomst: ................. b0%,
överstiger 20 men ej b0% av motsvarande jämförelseinkomst: ......... 00%,
» 50 % » » » : ......... 70 /,;
b) beträffande övriga förvärvskällor:
50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
32 Kungl. May.ts proposition nr 287; Bilaga A.
Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.
2 m o m. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige
skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits
från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet
och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.
12 §.
Skall jämlikt 19 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.
Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den
andre maken, som örn denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor
som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § andra stycket
skall, i den mån det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet eller
hemvärnet, vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med
motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för
båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.
Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas
å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter
förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.
Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den
mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma
den andre maken.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.
13 §.
Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras
för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt
a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),
b) för mötande av framtida prisfall (15 §),
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
33
c) för kostnadsutjämning (16 §),
d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),
e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt
f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).
14 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning
av ersättningslager skall ske,
därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, örn lagret vid utgången
av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, sedan utgången av augusti 1939,
samt en särskild varufömyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället
för sålunda avgången lagertillgång.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större
än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången
av augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder
nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
15 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida
prisfall skall ske,
därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,
samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att
möta framtida prisfall å dessa tillgångar.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret
och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning
medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta
beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
16 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostn a d s u t j ä nili
i n g skall ske,
därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för
alt användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn de avsatta medlen, dock högst en tiondel av omsättningen
linder beskattningsåret eller, örn därigenom större förmån vinnes, en fjärdenihamj
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 12
34
Kungl. Majlis proposition nr 287; Bilaga A.
del av skillnaden mellan omsättningen under beskattningsåret oell medeltalet
av omsättningen under förkrigsinkomståren, använts för avdragsgilla omkostnader
under beskattningsåret.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej
medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för
föregående år skett för omkostnader under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
17 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad f ra mtida
värdeminskning skall ske,
därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande
bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,
men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna
förordning finnes ej kunna medgivas.
Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
18 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning
av er sättningston n åge med mera skall ske,
därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,
och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, örn det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av
det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens
värde, avdragils vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås
härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde
när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den
avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde
med avdrag av gälden.
(Se vidare anvisningarna.)
19 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,
därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse
å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande
av fartyg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
35
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret,
avdragits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
20 §.
Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret
eller har sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera
visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig
förklaring av den skatlskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret
närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde
disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.
För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjåmningsfond
eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med
sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som
fastställes av Kungl. Maj:t, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana
fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat
tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämnings fond. Såsom sådana
medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning eller avskrivning
under beskattningsåret bildad, vid taxeringen ej godkänd dold reserv i
varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, örn nedskrivningen eller
avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond.
Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller
andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital,
som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur
rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits
endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i
andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses
årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett
som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.
Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 15 juli 7942 eller vid den senare
tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Majit i särskilda fall, där insättning
i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva,
alt insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat
villkor för den provisoriska skattepåföringen.
21 §.
Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskalt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, örn och i den mån
före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 287: Bilaga A.
a) varuförnyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de linder
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,
b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden
använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning
skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,
c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen,
för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt,
därest fonden ej disponerats för ändamålet,
d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan
anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan
avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller
f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade
eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot
svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att
jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den
nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som
skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.
Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning
till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i
20 § andra stycket sågs, må restitution som i c) avses äga rum för vad som
använts till omkostnader motsvarande högst sd stort belopp, som den skattskyldige
visar hava i balansräkningen för varje år efter det redovisningen
lämnades funnits kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig
med avsättning till kostnadsutjämningsfond, den skattskyldige obetaget
att såsom kvarvarande medel tillgodoräkna sig jämväl den erlagda
krigskonjunkturskatt för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk
skattepåföring erhållits.
Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det
belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen
eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens
fastställande.
(Se vidare anvisningarna.)
22 §.
1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den
skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd
krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
37
Majit fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger
utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken
insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning
av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål
för restitution.
Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av
riksbanken godkänd säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens
erläggande enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.
Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §,
meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande
och restitution, som därav betingas.
2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 15 juli 1942 eller vid den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning
av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för
betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.
3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före
taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt
påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning
från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som
restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.
Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.
4 mom. Fråga örn restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas,
sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet
vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av
stadgandet i 28 § andra stycket.
23 §.
A erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga
är örn restitution enligt 21 § c).
Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av
krigskonjunkturskatt, är han pliktig alt å det skattebelopp som slutligen
fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter
senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.
Särskild bestämmelse rörande dödsbo.
24 §.
Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd
bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet
till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.
Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn krigskonjunkturskatt.
Beskattningsort.
25 §.
Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.
Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.
26 §.
Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.
27 §.
1 m o m. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1942 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk,
sammanlagt ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Majit annorlunda
föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna
deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.
Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken
för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock
juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.
Deklarationen skall senast den 15 juli 1942 avlämnas till länsstyrelsen i
det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum,
eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.
2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
39
angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till
krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande
inkomst av jordbruk och skogsbruk.
3 m o m. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom.
fastställas av Kungl. Maj:t.
4 m o m. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att i
den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och
2 mom.
5 m o m. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till
krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom.
sägs.
6 mom. Skattskyldig, som driver rörelse, är pliktig att till ledning vid
taxeringen utan anmaning avlämna uppgift å blankett enligt formulär, som
av Kungl. Maj.t fastställes, beträffande envar person, som av den skattskyldige
under år 1941 åtnjutit lön eller arvode till belopp av minst 10,000
kronor eller tantiem, provision eller gratifikation, angående sålunda åtnjutna
förmåner.
7 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade
påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration
enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att
avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift som avses i 6 mom.
skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna
uppgifter som i 33 § samma förordning sägs äga motsvarande tillämpning. 28
28 §.
Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Frågor örn rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola handläggas av prövningsnämnd.
För det förberedande arbetet med taxeringen åligger det taxeringsnämndernas
ordförande att i den ordning Kungl. Majit föreskriver med ledning av de
skattskyldigas självdeklarationer lämna meddelande till prövningsnämnden
rörande inkomster som av de skattskyldiga uppgivits samt biträda med att
lämna och införskaffa upplysningar.
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
29 §.
1 lii o lii. Det åligger landskamrerare» att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige
och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen
till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar
skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.
Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av
jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas
med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar
enligt formulär som fastställes av Kungl. Maj:t.
2 m o m. Överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket nied deklaration,
som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas
till prövningsnämnden.
3 morn. Innebär förslag enligt 1 moni. första stycket avvikelse från den
skattskyldiges deklaration eller är ^ådant förslag upprättat utan att deklaration
avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat
brev tillställas den skattskyldige.
Förslag som avses i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens
försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda
omständigheter därtill föranleda må detta ske senare än den 15 september
1942.
Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss
vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden
ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.
Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt,
bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.
Sedan landskamrerare» vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.
30 §.
1 m o m. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande
taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.
2 m o m. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (k rigskonjunkt ur skattelängd) enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Majit.
3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 15 december.
Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunktur -
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
41
skatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande,
dock senast den 21 december.
4 m o m. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 moni. tredje stycket
framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så
ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att
deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december
i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.
31 §.
Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerare^ bestämmande
biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande
taxering.
Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande
taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd
som omförmäles i 32 §.
32 §.
Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala
krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att
dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när
anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering
till krigskonjunkturskatt,
dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande
tillämpning av denna förordning.
Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.
Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.
Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § (axeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.
33 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter.
Vad i 50 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande själv
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
deklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklaralionen.
Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda
fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt
denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna
i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.
34 §.
För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av
vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning
enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola
härvid äga motsvarande tillämpning.
Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten.
35 §.
1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande
dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,
dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande
länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 1 februari
1943.
Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser örn
besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt
30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse
från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom.
taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke
erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige
ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1943.
2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller
beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
43
nämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att
taxeringen till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som
skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till
krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering
i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans
för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 7 mom. första stycket,
samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
36 §.
1 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären
prövas i samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1942 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock
att, därest beslut örn höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller
Kungl. Maj.t, fråga örn därav betingad höjning eller påföring av taxering
till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande
fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske
kan efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj:ts utslag angående
samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga örn taxering till krigskonjunkturskatt
i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande
tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör
tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande.
Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.
2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola
bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande,
dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må
avse att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under
vilket prövning snämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken
som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamreraren
bestämmer.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut
om höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av
kammarrätten eller Kungl. Maj.t, dock under iakttagande att beslut örn pro
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
visorisk påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning
av den skattskyldige skall meddelas av prövning snämnd. Sådan framställning
skall göras inom två månader efter det kammarrättens eller Kungl. Maj:ts
utslag delgivits den skattskyldige.
Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall
som i detta mom. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit
utfärda särskilda föreskrifter.
Eftertaxering.
37 §.
1 m o m. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordra upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han efter taxeras till
krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering
till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
det skall ankomma pa den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes
på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.
2 m o m. Därest eftertaxering ifragakommer under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av
ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsårordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i
krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens
protokoll.
3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av
bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda
krigskonjunkturskatten.
Straffbestämmelser.
38 §.
Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande
i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt
enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.
Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering
som i 27 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet
från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan
skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdek
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
laration eliel- annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar
enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förseelsen föreskrifterna
i 143 § och 144 § 1 mora. taxeringsförordningen äga motsvarande tilllämpning.
Kostnader för taxeringsarbetet.
39 §.
Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
Särskild föreskrift.
M §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Anvisningar
till 4 §.
1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas
till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket
i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till
krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande
gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts
avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu bifråga
och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.
2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 287: Bilaga A.
förordning, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan,
frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.
a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning
eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.
b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller
andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits med
belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den
verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tillläggas
vid inkomstens uppskattning.
c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål,
skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.
Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp
av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för
rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.
d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital
nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 bär nedan.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av
inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal
ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst
av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig
godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst.
Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra
men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för det
senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott
eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott
bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten
till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomst
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
47
åren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan
stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i
förre innehavarens hand. Är åter fråga om ny rörelse eller övertagen rörelse,
för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma,
må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst
fastställas ett belopp motsvarande skälig ränta å eget kapital, beräknat enligt
punkt 8 här nedan, med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt
värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Ränta som nu sagts må
beräknas efter en räntefot av lägst sex procent. Om ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, antages vid dylik beräkning eget kapital hava under hela
jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid
uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn
tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit
i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast
under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen
av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I
dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt
i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.
För fysisk person må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp
än tretusen kronor.
Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret
vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med
räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.
Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning
av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av punkt 8 bär nedan.
Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.
4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom.
samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 tillägg gjorts för vid
dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår
av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång
och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med belopp
svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen
för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt är 1941 avsåg,
åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar,
skall ett mot denna nedskrivning svarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.
48
Kun<jl. Maj.ts proposition nr 287: Bilaga A.
b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till
lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt
sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång
mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen
godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista
förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att, om lagret vid utgången
av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager,
samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet,
dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt.
Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen ej
vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av värdet å
förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och värdet
å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom
förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall dock
vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på
grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å
tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur
eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden
åter inträda.
Om den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden
vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som
avses i 4 § 4 mom. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej
anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket.
Med förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.
Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången
ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller avannan
orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande
eller dessförinnan.
Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än
det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige
visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning
som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning
av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda,
vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt
ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas
leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som
framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.
c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940 och 1941 eller något
av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret
den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av
motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande
mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år,
dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under
det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt,
tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras med mera
än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den
dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering och återvinningen av
samma reserv under nästföregående beskattningsår.
Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst
skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under
tidigare beskattningsår och det belopp som motsvarar återvinning av sådan
reserv under nästföregående beskattningsår.
Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som
motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.
d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund
ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)
fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den
mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret
och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag
å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angles
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet
a tillgängen nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 2S7. Bilaga. 13
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring
kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i
räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.
Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar
eller dyl., som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande
bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för
överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad
av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets
slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande
avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må
föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det
fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och
annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för
överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning
återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade
tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för
den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och
— i regel —- en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å
deli nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången.
I vissa fall kan Kungl. Maj:t med stöd av särskilt av riksdagen meddelat
bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt
fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.
e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.
f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond
är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft
till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.
Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig
för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser
eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av
augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden
avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles
i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd
å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad
ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad
som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner
än nyss sagts, d e 1 s o c k att i regel avdrag ej medgives med högre belopp
än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen
avser.
51
Kungl. Maits proposition nr 287; Bilaga A.
g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tilllämpa
skälig högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar
summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket
belöpande kompensationsavdraget.
h) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall
med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av
punkterna 5 och 8 här nedan.
5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska
ekonomiska föreningar.
6. Har skattskyldig enligt var därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
fran olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom
gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller hemvärnet
eller dess underavdelningar, skall enligt denna förordning motsvarande
avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig
förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.
7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet
skall iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten
genom exploatering av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning
eller royalty eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse
för kostnader i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning
för uppfinnarens eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det
förberedande arbetet med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten
för beskattningsåret minskas med det belopp som kan anses motsvara
gottgörelse för sådana kostnader, i den män avdrag för desamma ej
utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot
kostnaderna svarande beloppet skäligen fördelas på den tid under vilken
det förberedande arbetet pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till
nämnda kostnader tagas även vid fastställande av jämförelseinkomsten för
förvärvskällan.
8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid
taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en
nintefot av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret
ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot
av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing av
vinstmedel från föregående år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret
använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller
tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skaltskyldige. Vad angår
jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då hava
varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna
för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tilllämpats
vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör beräknas
efter grund som finnes skälig.
b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga
skulderna enligt den värdesättning, som skett i räkenskaperna, dock att
beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till den särskilda
värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen
enligt denna förordning.
Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,
att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än
sådan, som bedriver penningrörelse,
att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den
hänför sig,
att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas
såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende
förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning
hänför sig,
att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av för krigslager,
samt
att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.
Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga
grunder.
9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla
i rörelse förfares på följande sätt:
Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkomsten.
Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger
räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan
för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages
att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,
ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
53
10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i
förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla
för beräkning av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital.
Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp
än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad
inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal
eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det
fall, då medeltalet betecknar ett underskott.
11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i
samband med lagerminskning.
Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp,
varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts
rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv
antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna
förordning då gällande värde.
Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris,
varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för
att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest
lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid
sistnämnda tidpunkt.
Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till
förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista
förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den
lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den
dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.
Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å
andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med
avdrag av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats
under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning
av sådan reserv under nästföregående beskattningsår.
b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan
tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde
vid nämnda tidpunkt.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
12. Vad angår bevisning enligt 4 § 4 mom. andra stycket
må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med
bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,
att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även örn förhållanden som omförmälas i
1 § ej inträffat,
eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden
som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om
sådana förhållanden ej inträffat,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan
kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund
i förhållanden som omförmälas i 1 §.
13. När Kungl. Maj :t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att nied bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.
Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet
berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten
bestämmas med hänsyn därtill.
Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare eller arkitekt eller därmed
jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som
avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten
berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger jämväl för särskilt
bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma
att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan
verksamhet.
14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt
bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande
tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom
sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes
i vad mån denna skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §, varjämte kompensationsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas.
Av sålunda fastställt belopp påföres envar av delägarna vad på honom
belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som
om fråga vore om en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna
i 11 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras
på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande
delägare i s. k. gruvberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
55
till 5 §.
1. För beräkning av den uppskattade m erink örnsten av jordbruk
erfordras, att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret
dels för vart och ett av förkrigsinkomslåren uppdelas på det sätt, att
lill nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 §
c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader,
medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf
till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå
belöpande omkostnader.
I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på
jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, md i regel kunna förfaras så, att
för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader
för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av
jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande
viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av
olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för jordbruk hänföras
samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de
överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser
för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av
olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Maj.t efter förslag av den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts
md, örn ej utredning örn en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan
förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig.
Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk
ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av
jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp,
varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader
under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.
2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse
ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för de olika åren. Om exempelvis under beskattningsåret
minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslaktning i större
omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande jordbruk och i
större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomståren, bör
ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Ilar inneliggande lager av
spannmål eller annat sedan 1940 års ingång mera avsevärt minskats, må
avdrag ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats
eller förbrukats ulan alt ersättas före 1941 års utgång, i den män sådant
avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt är 1941. Därjämte
bör beaktas örn i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader
under något av åren förekommit för reparationer, inköp av levande djur
m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.
Havn sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen
för det år på vilket de belöpa, dock under iakttagande
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
att, därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret,
avdrag i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp
motsvarande kostnader skulle hava utgjort vid utgången av augusti 1939.
Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, tilleller
ombyggnad å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller grundförbättring
å fastigheten ägt runi, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas
i den män den överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande
nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti
1939.
Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter,
som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.
Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning,
äger den skattskyldige att för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning
enligt denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpa
lägre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan
av inkomstminskningen d rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av
inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under
förkrigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under
förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava förkrigsinkomståren
visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat,
må i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp,
som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret
bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under
ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under
detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande
jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens
bestämmande hänsyn tagas till inkomsterna under detta år, som
om dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas
resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits
av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.
För fysisk person må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp
än tretusen kronor.
Den vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.
4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en
räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inven
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
57
tarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning
skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige
förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.
5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses
i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med
avräkning av ett belopp svarande mot kompensationsavdrag som i 3 § sista
stycket sägs utgörande femton procent å jämförelseinkomsten.
6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att uppskattad merinkomst
skall anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har
att till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.
Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast
i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse
av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels täcka
omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet dels
utgöra kompensation som i 3 § sista stycket sägs för den höjning av den allmänna
prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet. Hänsyn tages därvid ej
till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av andra naturaförmåner
från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten inkomstökning på grund
av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i större omfattning än normalt,
skall den upptagas i den taxerade merinkomsten i den mån den kan
med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §, även örn
den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning å arrende eller
dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån den kan med
sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.
Kompensation som i 3 § sista stycket sägs för höjning av den allmänna
prisnivån sedan krigsutbrottet skall vid utredning enligt denna punkt beräknas
till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring
eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter av samma slag som
under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.
Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning
och utgöra kompensation för höjning av den allmänna prisnivån som
nyss sagts beräknas* normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter
procentsatser som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala
krigskonjunkfurskattenämnden eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter
procentsats som finnes skälig. Örn det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats
priser vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller
större prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser,
skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.
till G §.
1. Eftersom inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som
beskattningsåret äro beroende av virkesutlagens storlek och således ej utgöra
58
Kungl. Mcij:ts proposition nr 287; Bilaga A.
lämplig grund för alt jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner
under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst ej fastställas.
2. Den taxerade merin ko rasten skall, där ej fall som i nästa
stycke sägs är för handen, upptagas till det belopp som motsvarar prisstegringen
i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren
å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning
i egen rörelse uttagna skogsprodukterna i den mån prisstegringen överstiger
vad som erfordrats för att dels täcka omkostnadernas ökning dels utgöra
kompensation som i 3 § sista stycket sägs för den höjning av den allmänna
prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet. Prisstegringen torde vanligen
kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande olika produkter.
Kompensation för höjning av den allmänna prisnivån sedan krigsutbrottet
beräknas till femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit,
därest avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse
av skogsprodukter av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under
förkrig sinkomståren. Grunder för beräkning i normala fall av prisstegring
som nu sagts fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.
3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret
varit mindre än det belopp som antages motsvara den enligt
punkt 2 fastställda prisstegringen å skogsprodukterna, må den taxerade merinkomsten
icke bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort. Om den
skattskyldige eller beskattningsmyndighet kan visa att å de försäljningar
eller uttag till egen rörelse, som av den skaltskyldige gjorts under beskattningsåret,
tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre eller större
prisstegring än som beräknats med tillämpning av i punkt 2 angivna beräkningsgrund,
skall även hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens
fastställande.
Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och
jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom
omkostnad må upplagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning
föranledda efterföljande röjnings- och liknande arbeten så ock kostnad
för utav avverkningen direkt förorsakad återplantering, ändå att kostnaderna
ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts
dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt
redan för det nästföregående beskattningsåret, får sådant belopp ej ånyo
avdragas. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock avyttrats
utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag enligt
22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast om fastigheten
förvärvats efter utgången av augusti 1939. I fall, då växande skog avyttrats
i samband med avyttring av marken, skall i stället för avdrag som
avses i tredje stycket av nämnda mom. avdrag göras med ett belopp svarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
59
mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången av augusti 1939,
dock att, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större, avdrag må
ske med detta värde. Vid uppskattning av värdet å den växande skogen vid
utgången av augusti 1939 iakttages, att bevisning rörande dess storlek i regel
ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den växande skogen må
följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes med sannolikhet svara
mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar
å orten.
4. Har vid motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad
merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning å jordbruket
uppkommit, förutsättes att den skattskyldige bort utan att krigskonjunkturbeskattning
ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter i så stor utsträckning
att kompensation för inkomstminskningen så ock för höjning av den allmänna
prisnivån erhölles.
I dylikt fall skall följaktligen såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej
upptagas större del av den enligt punkt 2 uppskattade prisstegringen än
den som återstår efter avdrag av så stor procentuell andel av densamma
som summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket
belöpande kompensationsavdragets belopp utgjort av den beräknade nettointäkten
av skogsbruk under beskattningsåret.
5. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna
tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, äger den skattskyldige att för utjämning
härutinnan beträffande nämnda produkter tillämpa lägre prissättning
med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen
å rörelsen och det å rörelsen belöpande kompensationsavdraget.
Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort
sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag,
och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen
jämkas med hänsyn till den tillämpade prissättningen.
till 7 §.
1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att
taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna
under beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på
grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat
vara för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna
med sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet
framkallade läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna
förutsättningar synas vara för handen. Tillika iakttages att medgivande
av kompcnsationsavdrag med femton procent å jämförelseinkomsten påverkar
den taxerade inkomstens storlek.
2. Vid bestämmande av uppskattad m e r i n k o m s t skall inkomst
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
för förkrigsinkomståren beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige
innehaft även under beskattningsåret.
Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av
inkomst enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av
förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men varit uthyrd under beskattningsåret,
skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tillläggas
skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll
av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för
beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt
direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller
med anordning som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag
beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives
sådant avdrag endast i den män värdeminskningen under detta år på grund
av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas
hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid
framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse
eller slitning, som ej .skulle uppkommit, om ej uthyrningen ägt rum. Sådant
förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för
reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av
avdrag för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad
nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår
blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag
för det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av
inkomsterna för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda
förkrigsinkomståren innehaft samma fastighet eller fastigheter som under
beskattningsåret, må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av
inkomsterna för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har
den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under
beskattningsåret under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret,
skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst.
Har den skattskyldige ej innehaft samma fastighet eller fastigheter
som under beskattningsåret under något av förkrigsinkomståren i dess helhet,
må beaktas resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av
dessa utvunnits av annan, vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse
bör dock iakttagas den skillnad som må föreligga bland annat med
hänsyn till det av de olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.
4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter
en räntefot av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot
av sex procent, ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt
rum vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
61
nedläggande av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller
därmed jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning
av inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om
avbetalning skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad
i fastigheten.
till 8 §.
1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från
rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen
påverkats av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån
får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas
den följaktligen ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.
2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall
vad i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig
uppfinnarverksamhet äga motsvarande tillämpning.
3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som
avses i 8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett
godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant
slag vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt.
till 9 §.
1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället
för priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid
utgången av augusti 1939, om detta värde var högre. Vid uppskattning av
dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i
regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter
nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som
finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden
å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust
vid avyttring av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, örn värdet
vid utgången av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten,
värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för
beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten
avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.
Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Örn
skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan
att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning
av hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet,
stundom te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant
fall ske genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes,
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
att till utgångspunkt för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet
och ej blott den del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter
krigsutbrottet, samt att även storleken av försäljningsvinster under de olika
åren, som ej äro skattepliktiga, bör beaktas.
2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.
3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt
eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång
mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas
vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
till 10 §.
Av 4 § 3 mom. framgår att, örn en förvärvskälla inom rörelse utvisar inkomstökning
och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen får i
viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår
att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall kan
enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar
inkomstökning och den andra inkomstminskning. Utjämning enligt särskilda
regler kan enligt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 6 § jämväl
i vissa fall ifrågakomma i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk,
å andra sidan jordbruk eller rörelse, därest jordbruket eller rörelsen utvisar
inkomstminskning. Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk
förutsättes däremot ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma. Avdrag
för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives enligt
9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt denna förordning
ej kunna ske i andra fall. I de fall, som ej sålunda särskilt reglerats,
kan avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla,
i den mån inkomstminskningen kan antagas hava berott på förhållanden
som omförmålas i 1 §, enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst
å annan förvärvskälla. Med hänsyn till de olika reglerna för fastställande
av taxerad merinkomst å olika förvärvskällor och det förhållandet att
skattskyldig dessutom kan hava andra, krigskonjunkturskatt icke underkastade
förvärvskällor vilka kunna utvisa såväl inkomstökning som inkomstminskning,
hava ej hestämda regler kunnat fastställas för sådant avdrag.
Såsom vägledande synpunkter må dock anföras följande. Därest mellan de
krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna finnes sådant samband
att avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, bör sådan avräkning
ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna i övrigt. Eljest bör,
om skattskyldig under beskattningsåret även haft andra, krigskonjunkturskatt
icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunna anses utvisa
inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
63
bedömande i vad mån inkomstökning som nu sagts skall anses föreligga bör
jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna och
medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.
Beträffande avdrag för inkomstminskning under det beskattningsår, 19Al
års taxering till krigskonjunkturskatt avsåg, iakttages, att sådant avdrag skall
medgivas från den merinkomst, som återstår sedan övriga i 10 § omförmälda
avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget d 3,000 kronor i förekommande
fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och
övriga med avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda
taxering gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga
kan vara antingen örn sådan inkomstminskning, som vid 1941 års taxering
skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn
sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningen om
krigskonjunkturskatt för år 1941. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen
kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Vid
bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid 1941
års taxering skall hänsyn ej tagas till det i sistnämnda paragraf omförmälda
avdraget å 3,000 kronor.
till 14—19 samt 21 §§.
1. Har värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till 4 §,
sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige i
sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond, avsedd
för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade
eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag
ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande
prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den skattskyldige
redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring
för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den nedskrivning,
som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska skattepåföringen
svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet större än
vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse lagerminskningen
sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt varit lager
vid sista förkrigsinkomstårets utgång.
Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning
ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för
lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren.
Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall
godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid
nettointäktens beräkning.
Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning
till varuförnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.
Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk
uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat
till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) lägst må
nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt
14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed
ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle
fått nedskrivas enligt denna förordning.
Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret
eller det föregående beskattningsåret avdrag åtnjutits för minskning av dold
förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall
dock detta belopp avdragas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp,
å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även
av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma,
då fondavsättning tillika skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den
provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten
skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen
sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.
Örn ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt
4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning
för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten på
framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras.
Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av
ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det
att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av
det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga, skall
rätten till sådan restitution hava förfallit.
2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning
av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond för
att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor
avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för
visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade
levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större
storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b)
av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande
det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.
Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives
provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsefond enligt
14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond
avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av
redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande
år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering
till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas.
I förekommande fall skall likväl så anses, som örn avdrag skett vid taxering
enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.
Restitution av provisoriskt påförd'' skatt medgives därest fondmedlen disponerats
för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället
andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall, dår kostnadsutjämningsfond
ej tagits i anspråk för täckande au omkostnader som nu avses,
restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot de omkostnader
för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen
enligt denna förordning för det beskattningsår då omkostnaderna
ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av bestämmelserna
i 20 § andra stgcket.
4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång
för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget
kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående
delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år
genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § efter yrkande av den skattskyldige.
Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed
krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna
gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.
När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den
påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som
sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket
den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare
restitution hava förfallit.
5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer
vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat
fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas
av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom
all på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar
disponera, enligt 18 § erhålla rätt lill provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt
som belöper på den i den beskattningsbara merinkomstcn ingående
del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 2S7. Bitalia.
It
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga A.
belopp, varmed skatten skulle hava minskals, om det överstigande beloppet
avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.
Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta
beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid
ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat
fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för afl medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende
enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande
avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid
reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.
Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd
härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara
merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen
kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget icke
varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, alt, om jämväl andra medel än i
riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må
inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta
fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej
må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som om fartygets i
beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.
Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också
tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan
tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.
Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.
6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.
7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.
a) Ett rederi har den 1 november 19A1 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat
fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende
nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgång
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
en av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å
vederbörligt konto i riksbanken.
I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =
500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter
yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden
mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.
Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor
och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken
insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med
500.000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för år ISAI varit 200,000
kronor mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution
medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret
1941 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.
Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.
b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets
beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor.
Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.
Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000
kronor.
Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma
sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.
Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp
av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000
kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret
1941 restituerad.
c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken
insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.
Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =
200.000 kronor.
Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.
d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.
Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000
kronor.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av
500.000 kronor.
När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.
Restitution medgives som i exempel a).
e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor.
Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold
förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 §
4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna
beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.
I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast
350.000 kronor.
Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.
Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda
exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde
under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp
av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske
endast å ett belopp av 350,000 kronor.
f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,
900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med
100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,
örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1941 varit ytterligare 150,000
kronor mindre.
Återstående skatt blir definitiv.
g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av
1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika
stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag
för beskattningsåret 1942 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och
att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med
300.000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom
i detta fall köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för
det gamla fartyget och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken,
medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A. 69
restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av
det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.
För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu
angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten
för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart
överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill
150,000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.
h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring
eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes
ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade
inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt
19 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.
Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då
såsom i exempel a).
8. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4—7 här ovan, märkes,
att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under
sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att
komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga A.
Förslag
till
Förordning
nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
under år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.
Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 194-1, nr 360,
med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år
av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av
åren 1941 eller 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av
de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942, skall
äga tillämpning även för det fall att förlusten timot eller avyttringen ägt
rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1943.
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.
1
Bilaga B.
Till KONUNGEN.
Genom Kungl, förordning den 30 maj 1941 örn krigskonjunkturskatt för
år 1941 utsträcktes krigskonjunkturskatten att omfatta även inkomst av
skogsbruk. Man ansåg, att här i stor utsträckning vore fråga örn krigskonjunkturvinster,
vilka uteslutande vore beroende av prisstegring utöver
omkostnadsökning. Skatten konstruerades för skogsbrukets del i huvudsak
på det sättet, att såsom taxerad merinkomst skulle upptagas så stor del av
intäkterna, som kunde anses hava uppkommit genom prisstegring från
förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrades för att täcka omkostnadernas
ökning. Genom en särskild kungörelse bestämdes vissa procentsatser
å bruttointäkterna, vilka procentsatser i normala fall skulle anses
motsvara nämnda prisstegring utöver omkostnadsökningen. För massavedens
del beräknades enligt kungörelsen prisstegring utöver omkostnadsökningen
ej föreligga i de norrländska länen utom beträffande vissa delar
av Gävleborgs län, och i övrigt variera procentsatserna beträffande timmer
mellan 5 och 20 procent, beträffande massaved mellan 5 och 15 procent
samt beträffande brännved mellan 10 och 35 procent. Skatt utgår icke på
merinkomst, som ej överstiger 3,000 kronor. Inkomstminskning på jordbruket
kan på visst sätt kompensera merinkomster av skogsbruket.
I samband med krigskonjunkturskattens utsträckande till skogsbruket
framställdes i vissa avgivna yttranden invändningar mot en sådan åtgärd,
och i riksdagen yrkades i motioner, att skogsbruket skulle undantagas från
skatten. De skäl, som därvid anfördes, ansågos icke motivera det yrkade
undantaget. Olägenheterna av skatten framträda emellertid i nuvarande läge
betydligt skarpare och på ett delvis annat sätt än för ett år sedan. Det
synes därför påkallat, att frågan om krigskonjunkturskatt på skogsbruk nu
göres till föremål för omprövning. Man har därvid att taga särskild hänsyn
till landets bränsleförsörjning, skogsindustriernas råvaruanskaffning
samt prisförhållandena på nämnda virkesmarknader.
Till en början må framhållas, att metoden att bestämma skatten för varje
år på föregående års inkomst ur produktionssynpunkt innebär en betydande
olägenhet. Ovissheten örn den blivande beskattningen av pågående
produktion omöjliggör tillförlitliga kalkyler för framtiden och verkar hämmande
på produktionsintresset. De möjligheter till lättnader i fråga om
beskattningen, som lagts i Kungl. Maj:ts hand bland annat för tillverkning,
som är särskilt betydelsefull med hänsyn till folkförsörjningen, ha också
anordnats så, alt eftergift kan göras även för kommande år. Eftersom produktionsintresset
städse måste träda i förgrunden, då man tar ståndpunkt
till krigskonjunkturskatten för en viss näring, hade det varit önskvärt, att
man kunnat reglera skatten på ett sådant stadium, att produktionsintresset
positivt påverkades.
Skatten för år 1941, d. v. s. å 1940 års inkomst, har till sina verkningar
varit tämligen begränsad. Prisstegringarna å skogsprodukter hade under år
1940 ej hunnit göra sig gällande i någon högre grad, och det har visat sig,
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.
att endast ett relativt litet antal större skogsfastigheter drabbats av skatten.
Då man bedömer utsikterna för krigskonjunkturskatt på innevarande års
inkomster, ställa sig förhållandena annorlunda. De prishöjningar, som
skett, medföra givetvis att skatten kommer att drabba ett större antal skogsägare
än förut. Detta förhållande utgör självfallet i och för sig ej skäl för
skattelindring men kan ej förbigås, då man överväger verkningarna av
skatten för innevarande och nästa års produktion.
Det totala avverkningsbehovet under innevarande år kan beräknas överstiga
fjolårets avverkning med omkring 20 procent. Det är redan nu tydligt
att det kommer att bliva mycket svårt att tillgodose detta avverkningsbehpv.
Visserligen får avverkningsresultatet under första hälften av avverkningssäsongen,
alltså under tiden V~—31/i2 1941, som motsvarade en tredjedel
av vedbehovet för året, betraktas som tillfredsställande, men farhågorna
för att bliva ålagd krigskonjunkturskatt hava nu vunnit sådan spridning
bland skogsägarna, att man måste allvarligt befara, att vedavverkningarna
hädanefter komma att avstanna, när produktionsplikten fullgjorts
och i åtskilliga fall redan dessförinnan. Vad massaveden beträffar tyda oroande
tecken på att avverkningarna av massaved i år kommit igång i så
liten omfattning, att det synes bliva svårt att nöjaktigt’ tillgodose industriens
råvarubehov. Vid bränslekommissionens överläggningar den 15 januari 1942
med samtliga länsjägmästare i riket om möjligheterna att genomföra
bränsleförsörjningen för innevarande och nästa avverkningssäsong uttalades
allmänt farhågor för att krigskonjunkturskatten skulle äventyra årets
avverkningar.
Den minskning i importen av fossila bränslen, som inträtt under krisen,
måste — i den mån den icke kompenseras genom nedsatt behov _ ersät
tas
av inom landet producerade bränslen. För de fasta importbränslena
kol och koks förefinnes inom landet i huvudsak endast tillgång till ved
och torv som ersättningsbränslen. Veden har på grund av möjligheterna
att snabbt öka avverkningarna redan från början blivit det främsta ersättningsbränslet.
Ansträngningar för att i största möjliga utsträckning överflytta
förbrukningen till bränntorv göras emellertid oavlåtligt, och torvens
andel i ersättningsproduktionen stiger med varje år. Dess betydelse i den
allmänna bränsleförsörjningen måste emellertid alltjämt bliva mycket begränsad
i jämförelse med vedens. För nästa bränsleår beräknas torven komma
att ingå i bränsleförsörjningen med en kvantitet, som motsvarar ungefär
7 procent av vedens andel. Även örn man sålunda kan räkna med att
anspråken på ved komma att minskas, allt eftersom kvantiteten producerad
bränntorv stiger, kräver vår bränsleförsörjning under de närmaste
åren, att skogsägarna alltjämt avverka brännved i kvantiteter, som äro
flerdubbelt större än normalt.
Skyldigheten att avverka ved till avsalu regleras genom lag den 12 april
1940 (nr 199). Enligt denna kunna skogsägare och innehavare av avverkningsrätter
åläggas att avverka viss myckenhet ved till avsalu. Något annat
tvångsmedel är ej stadgat i lagen än att, om någon underlåter att verkställa
avverkning i föreskriven omfattning, avverkning kan ske för kronans
räkning. Ersättning för sådan ved utgår efter vissa fastställda garantipriser
minskade med kostnaden för vedens avverkning och uppläggning, under
det att ersättning för av skogsägaren själv avverkad ved alltid kan påräknas
med vissa högre normalpriser.
Vid planläggningen av avverkningsprogrammen för de olika åren har det
befunnits lämpligt att icke ålägga produktionsplikt för hela den vedkvantitet,
som beräknats vara erforderlig. Sålunda uppgick den kvantitet, som
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.
under föregående avverkningssäsong enligt lagen skulle avverkas, till endast
30 miljoner kubikmeter löst mått (lin3), under det att behovet beräknats
uppgå till mellan 35 och 40 miljoner lm3. Den totala avverkningskvantiteten
för säsongen utgjorde 36.5 miljoner lin3. Enär produktionsplikten
emellertid icke till alla delar fullgjorts, har den frivilliga avverkningen
i själva verket överstigit skillnaden mellan den totala avverkningen och
avverkningen enligt produktionsplikten eller 6.5 miljoner lm3. För innevarande
avverkningssäsong har ålagts en produktionsskyldighet av 40 miljoner
lin3 ved, ehuru behovet beräknats uppgå till en preliminärt beräknad
siffra av 45 miljoner lm3. Bränslekommissionen anser, att metoden att i
viss utsträckning lita till frivilliga avverkningar medfört uppenbara fördelar
och avsevärt bidragit till de hittills goda resultaten av brännvedsavverkningarna.
Redan den omständigheten att ett objektivt fastställande
av produktionsskyldigheten för varje fastighet möter stora svårigheter
manar till en viss försiktighet vid åläggandet av produktionsplikt. Därest
man föreskriver större prestationer än avverkarna anse sig skäligen kunna
utföra, riskerar man att kronan nödgas påtaga sig tvångsavverkningar
av betydande omfattning, en utväg som i det längsta bör undvikas och som
knappast är framkomlig ulan en genomgripande omläggning av produktionssystemet.
Man har vidare genom att överlämna en del av virkesbehovet
att täckas av frivilliga avverkningar kunnat taga en sådan kraft i anspråk
som den enskildes villighet att öka sina avverkningar, betingad av
särskilt goda förutsättningar för skogsavverkning eller andra personliga
förhållanden, till vilka någon hänsyn självfallet icke kan tagas vid utmätandet
av produktionsplikt.
Detta system har hittills visat sig tillräckligt för att få fram erforderlig
kvantitet ved utan att avverkning för kronans räkning behöver ske i någon
större utsträckning. Det är önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att
man även i fortsättningen kan i betydande omfattning lita till frivillig avverkning
av brännved. Detta möter emellertid allt större svårigheter, ju
längre tid produktionsplikten tillämpas. Det stegrade avverkningstempot
kommer i längden allt oftare att medföra olägenheter för den enskilde
skogsägaren. Det är otvivelaktigt att denna utveckling är av den största
betydelse för möjligheterna alt i fortsättningen genomföra de stora krisavverkningarna.
Sedan skogsägarna uttömt möjligheterna till vedavverkning genom skogsvårdande
huggningar — och detta har inom mellersta och södra Sverige redan
inträffat i ganska stor utsträckning — nödgas de i stigande omfattning
förlägga avverkningarna till äldre skog, där gagnvirke tages i anspråk i väsentligt
större omfattning än vid de vanliga huggningarna i ungskog. Avverkningarna
få, därest de skola bedrivas i den takt, som är nödvändig, om vårt
bränslebehov under krisen skall tryggas, alltmer karaktären av kapitaluttag.
I själva verket måste på de mellansvenska och sydsvenska skogarna under
innevarande säsong avverkas sammanlagt omkring 25 procent mer jin den
största årsavverkning, som någonsin uttagits i dessa skogar (1937), därest
bränsleförsörjningens och de med starkt inskränkt drift arbetande skogsindustriernas
samfällda behov av virke skall kunna tillgodoses. Avverkningen
på skogsfastigheterna inom nämnda landsdelar överstiger sålunda för närvarande
i genomsnitt högst väsentligt den avverkning, som med nuvarande
skogsbestånd kan uthålligt uttagas ur skogarna. I närheten av förbrukningscentra
kommer skogskapitalet självfallet att bliva särskilt hårt anlitat, överhuvudtaget
medför den omständigheten, alt transportmöjligheterna för virke
äro starkt begränsade, att avverkningarna måste bliva större inom mera välbelägna
delar av landet, ett förhållande, som även kommer lill synes vid be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; ininga II.
stämmandet av produktionsplikten för ved. Slutligen må framhållas, att
nämnda produktionsplikt, ju hårdare vedskogstillgångarna bliva tagna i anspråk,
måste bestämmas med allt mindre hänsyn till önskvärdheten av att
jämnt fördela avverkningsskyldigheten på de olika producenterna. I de enskilda
fallen kan därför redan avverkningsåläggandet beträffande brännved
innebära ett årsuttag, som väsentligt överstiger fastighetens normala årliga
avkastning.
För den enskilde skogsägaren är en sådan kapitalrealisation, även örn den
tillför honom en av krisbeskattning obeskuren vinst, i regel föga tilltalande.
Den mindre skogsägaren, som i allmänhet är jordbrukare, behöver sin skog
för framtiden som ekonomiskt stöd för jordbruket. Det är också en många
gånger värdefull tillgång för småbrukaren att äga möjligheter att själv utnyttja
sin och de sinas lediga arbetstid för förtjänster i egen skog. De forcerade
avverkningar, som nu krävas, kunna ställa sig rätt obekväma för honom,
och kanske nödgas han rent av leja arbetskraft för arbeten, som han
räknat med att kunna utföra själv. Även för de stora skogsägarna kan en
realisation av skogskapital för närvarande medföra oförmånliga verkningar.
Det må här vara tillräckligt att erinra om att det för de skogsägande bolagen
är av särskild betydelse att kunna utjämna växlingarna under olika år i tillgången
på köpvirke genom uttagande av virket ur de egna skogarna på det
sätt råvaru- och bränslebehoven kräva.
För att kunna bättre bedöma de krav, som virkesförsörjningen i nuvarande
läge ställer på skogsägarna och andra avverkare, ha kommissionerna och
nämnden undersökt det aktuella försörjningsläget beträffande de två, vid
sidan av vedbehovet viktigaste virkesbehoven, nämligen behoven av massaved
och timmer. Resultatet av undersökningen i fråga om massaved framlägges
i bilaga 1, som innehåller en kalkyl över avverkningsbehovet för
nämnda sortiment.
Massaindustrien har under det sista året kommit att intaga en mera betydelsefull
plats i vår folkförsörjning än tidigare varit fallet. Nästan en tredjedel
av dess råvaruförbrukning åtgår nu för framställning av fodermedel, som
på grund av de senaste årens svaga skördar blivit av utomordentlig betydelse
för jordbruket och skogsavverkningarna. Betydande mängder sprit
framvinnas, i främsta rummet för försvarsväsendets behov. Vidare framkomma
såsom biprodukter terpentin, som användes för framställning av toluol,
och flytande harts, vilken är av synnerligen stor betydelse ur försörjningssynpunkt.
Vad exportproduktionen beträffar må framhållas, att silkescellulosan
successivt tillvinner sig ett stegrat intresse i vår eljest hårt beskurna
export. Det är av dessa skäl angeläget att utvecklingen av denna industri icke
hämmas av råvarubrist.
Vid beräkning av massaindustriens råvarubehov har man i promemorian
utgått från att fabrikerna under krisen skola vid varje årsskifte förfoga över
massaved för tillverkning av cellulosa under 9 månader framåt med fullt utnyttjande
av industriens kapacitet. Därest lagren sjunka under denna gräns,
uppstår risk för att man av råvarubrist förhindras utnyttja fabrikernas
kapacitet, när gynnsammare avsättningsförhållanden inträda. En sådan eventualitet
bör på grund av dess verkningar på landets ekonomiska liv örn möjligt
undvikas. Kommissionerna ha enligt sagda grunder uppskattat de lager
av torr massaved, som vid varje årsskifte böra finnas tillgängliga för fabrikerna,
till 16 miljoner lm3, vilket med 2.5 miljoner Ira3 överstiger motsvarande
lager vid sistlidna årsskifte. Förbrukningen av massaved under år 1942
för massa- och wallboardtillverkning, för export samt för bränslebehov i
massafabrikerna har uppskattats till 12.9 miljoner lm3. Avverkningsbehovet
Kungl. Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B.
5
för nämnda ändamål kan sålunda för innevarande avverkningssäsong beräknas
till 15.4 miljoner lin3.
Massaveden har emellertid under den gångna delen av krisen i rätt väsentlig
omfattning tagits i anspråk även i den allmänna bränsleförsörjningen.
Ehuru några närmare uppgifter om denna förbrukning icke föreligga, torde
man kunna räkna med att under år 1941 omkring 3 miljoner 1m3 massaved
förbrukades som bränsle. I vilken utsträckning massaved under instundande
bränsleår behöver tagas i anspråk för bränsleändamål är självfallet beroende
av huru avverkningsprogrammet för brännved kan genomföras samt i vad
mån avverkarna begagna sig av den dem medgivna rätten att i viss omfattning
fullgöra produktionsplikten genom avverkning av massaved. Den massaved,
som avverkas inom produktionspliktens ram, måste betraktas som ett
bränsle, vilket upparbetats som industrisortiment för att efter omständigheterna
kunna disponeras antingen som bränsle eller råvara. Det är därför icke
osannolikt, att ganska betydande kvantiteter av årets totala massavedsskörd
måste tagas i anspråk för bränsleändamål. Skulle så bliva fallet, kommer
avverkningsbehovet av massaved för innevarande säsong att väsentligt överstiga
ovan beräknade 15.4 miljoner lm3.
Av nämnda promemoria kan utläsas huru avverkningarna av massaved
under åren sjunkit med de stigande vedavverkningarna. För föregående avverkningssäsong
kan avverkningen av massaved uppskattas till mellan 10 och
11 miljoner lm3. Massavedsavverkningarna böra sålunda under innevarande
säsong icke oväsentligt ökas i förhållande till föregående säsong. Hittills föreliggande
uppgifter tyda emellertid på en rakt motsatt tendens. Enligt av producenterna
avgivna deklarationer hade under sista halvåret 1941 avverkats
i allt 2.2 miljoner lm3 massaved. Även örn ganska betydande redovisningsfel
kunna vidlåda denna uppgift, lär den dock fullt tydligt ange, att huggningarna
av massaved haft svårt att komma igång denna avverkningssäsong. Industriens
rapporter örn upprättade leveransavtal för massaved tala ett ännu tydligare
språk. Till den 1 februari 1942, då avsluten för säsongen i regel äro
gjorda, hade företagen inom ådalarna från Torne älv t. o. m. Ljungan, vilka
representera ungefär hälften av landets hela massaindustri, icke kunnat täcka
mer än 60 procent av sitt behov för innevarande tillverkningsår, beräknat i
överensstämmelse med ovan berörda kalkyler. I andra delar av landet råda
liknande förhållanden, ehuru utsikterna för anskaffningen av massaved där
äro något bättre.
Vad beträffar behovet av timmer är situationen i stort sett gynnsammare.
Verkställda utredningar giva vid handen, att behovet för export och inhemsk
förbrukning kan beräknas bliva ungefär detsamma som avverkningssäsongen
1940/41 eller 7.8 miljoner kubikmeter fast mått (fm3). Lagerhållningen av
timmer och sågad vara, som vid 1941 års utgång hos trävaruhandlande och
vid inlandssågverken uppskattades till 79 procent av lagret vid 1938 års utgång
men vid exportsågverken uppgick lill 350,000 stds mot 263,689 stds vid
1938 års utgång, kan anses så god, att en viss lagerminskning om så erfordras,
utan större olägenhet kan ske. Föreliggande utbud av avverkat sågtimmer
synas emellertid icke på långt när svara mot efterfrågan. Priserna äro
på grund härav löga enhetliga och i förhållande till priserna för massaved
mångenstädes oproportionerligt höga.
Vid sidan av bär nämnda gagnvirkessortiment förbrukas inom landet icke
oväsentliga kvantiteter virke som råvara för eli flertal andra skogsförädlingsindustrier
såsom träullsfabrikör, snickerifabriker, tändsticksfabriker m. fl.
Råvarubehovet för dessa industrier torde av hittillsvarande erfarenheter att
döma i allmänhet bliva ännu svårare all tillgodose än behovet av massaved.
Förhållandet bar helt naturligt drivit priserna i höjden även för dessa sortimen
I.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.
Kommissionerna och nämnden hysa av här ovan framlagda skäl allvarliga
farhågor för att virkesproduktionen under pågående avverkningssäsong icke
skall fortgå i en omfattning, som svarar mot behovet och ger utrymme för
en sund prisbildning. Då en utsträckning av användningen av tvångsmedel
— t. ex. genom införandet av avverkningsplikt även för erforderliga kvantiteter
gagnvirke — torde böra undvikas och dessutom knappast tillräckligt
snabbt kan tillgripas och då ytterligare prisstegringar, som skulle kunna tänkas
stimulera avverkningsvilligheten, i det nuvarande läget icke torde böra
komma i fråga, måste möjligheterna att på andra vägar få fram ett ökat virkesutbud
från skogsägarnas sida upptagas till prövning. Kommissionerna och
nämnden lia i detta sammanhang funnit sig böra fästa särskild vikt vid beskattningens
utformning.
Redan den kommunala beskattningen är så lagd, att den är ägnad attrnotverka
sådana forcerade uttag ur skogarna, som under nuvarande förhållanden
i icke ringa utsträckning måste äga rum. Skogsägarna erlägga nämligen
en fast skatt, beräknad på skogsfastighetens taxeringsvärde, den s. k:, garantiskatten,
oberoende av storleken av de uttag, som göras år från år. I gengäld
erlägges inkomstskatt endast för den inkomst, som överstiger visst i förhållande
till fastighetens taxeringsvärde beräknat belopp. Under normala förhållanden
komma skogsägarna härigenom i allmänhet att endast erlägga garantiskatten
men ingen nämnvärd kommunal inkomstskatt. Örn en skogsägare
emellertid nu tvingas att under ett eller ett par års tid avverka vad som motsvarar
flera års tillväxt, kommer meravverkningen att i viss mån utsättas för
en dubbelbeskattning; skogsägaren kommer nämligen att nu få erlägga inkomstskatt
för denna avverkning utan att för den skull bli fri från garantiskatten
under kommande år, då uttagen i motsvarande grad måste minskas.
Härtill kommer nu den krigskonjunkturskatt, varom beslut fattades av
1941 års riksdag. Visserligen är krigskonjunkturskatten å skogsbruk konstruerad
på ett annat sätt än krigskonjunkturskatten å annan inkomst och drabbar
endast genom prisstegring uppkommen merinkomst. Man kan sålunda
icke utan vidare säga, att skauén vid stora uttag drabbar skogsägarnas kapital;
vad som beskattas är det överpris, som skogsägaren erhåller genom att
realisera en del av sitt skogskapital just nu. Icke ens med en sådan utformning
av krigskonjunkturskatten å skogsbruk har den emellertid kunnat undgå
att verka återhållande på skogsägarnas benägenhet att frivilligt avverka tillräckliga
kvantiteter. Skogshultet intager nämligen i väsentliga hänseenden
en särställning i föidiållande till andra inkomstkällor. Till de olägenheter med
avseende på den kommunala beskattningen, som ovan berörts, komma en
mångfald andra olägenheter för skogsägarna av en tillfällig överavverkning,
vilka i den föregående framställningen behandlats. Den strävan från skogsägarnas
sida att uppskjuta sådana avverkningar, som de ej åläggas att genomföra,
vilken kunnat förmärkas, är därför väl förklarlig. Att innehavare
av växande skog — ett kapital som utan större omkostnader genom tillväxt
förräntar sig — tveka att under nuvarande förhållanden realisera detta kapital,
kan icke vara ägnat att förvåna. Farhågor för försämrat penningvärde bidraga
även till obenägenheten att i nuvarande läge förvandla skogskapitalet i
pengar.
Vid sina överväganden av olika möjligheter att modifiera nu gällande regler
för krigskonjunkturskatt å skogsbruk för att i möjligaste mån minska de
psykologiska skadeverkningarna av denna beskattningsform ha kommissionerna
och nämnden bringats in på tanken att från sådan skatt undantaga
sådana uttag ur skogen, som ha karaktär av kapitalrealisation. Inom skogsbruket,
där den årliga avkastningen icke kan direkt tillgodogöras utan får
Kungl. Maj:ts proposition nr ''JS7; inlaga B.
7
uttagas genom avverkning av — i stort sett — så stor del av virkesförrådet,
som beräknas motsvara tillväxten, är det givetvis vanskligt att i de enskilda
fallen bestämma, huru stor del av avverkningarna som skall anses utgöra kapitaluttag.
För delta ändamål torde det bli nödvändigt att använda en bestämd
schablonmässig metod, då fri bevisning i det särskilda fallet sannolikt skulle
visa sig alltför osäker och godtycklig.
Som utgångspunkt synes lämpligen kunna bestämmas att krigskonjunkturskatt
skall utgå för inkomst av den avkastning, som motsvarar skogens nuvarande
produktionsförmåga, i den mån denna avkastning medför beskattningsbar
merinkomst. Produktionsförmågan torde härvid kunna bestämmas
med tillämpning av de från senaste allmänna fastighetstaxering tillgängliga
uppgifterna örn skogsmarkens areal, bonitet och relativa skogstillgång Den
sistnämnda bestämmes på sådant sätt, att den, tillsammans med bonitetsuppgiften,
för ifrågavarande ändamål torde kunna godtagas som ett uttryck
för fastighetens årliga avkastningsförmåga. Örn sålunda en skog omfattar
300 har av bonitet 3.0 och en relativ skogstillgång av 0.8, skulle dess avkastning
vara 300X 3.0 X 0.S = 720 kbm fast mått på bark (fm3). För sådana
sortiment, som försäljas i löst mått, böra fixa relationstal fastställas. För avverkning
utöver 720 fm3 skulle krigskonjunkturskatt icke utgå. I den beräknade
avkastningen bör skogsägaren få inräkna virke och ved för husbehov.
Vid uttag utöver den sålunda fastställda årliga avkastningen bör merinkomst
beräknas enligt fastställda grunder på hela uttaget, men skatteplikt åvila endast
så stor del därav, som motsvarar den årliga avkastningen.
Såvitt kommissionerna och nämnden kunna se, skulle skogsägarna genom
en på detta sätt konstruerad befrielse få en särskild stimulans till ökad avverkning
utöver vad som beräknas motsvara årsavkastningen, vilket under
nuvarande förhållanden framstår som önskvärt. Befrielsen inträder sålunda
först i och med att avverkningen överstiger den på detta sätt beräknade avkastningen.
Samhället erhåller därigenom på sätt och vis en garanti för viss
avverkning i utbyte mot skattebefrielsen.
I samband med en sådan omläggning av krigskonjunkturskatten å skogsbruk
synas ytterligare garantier mot oskäliga vinster genom prisstegringar
erforderliga. Det torde därför vara nödvändigt att den förordade lättnaden i
skattehänseende kompletteras med en utvidgning av prisregleringarna att direkt
eller indirekt omfatta samtliga skogsprodukter lika väl som försäljning
av skog på rot. Priskontrollnämnden vill i detta sammanhang meddela, alt
förarbetena numera fortskridit så långt, att en prisreglering på sågade trävaror
inom en nära framtid torde kunna genomföras, varigenom timmerpriserna
även torde komma att normeras. En prisreglering av den hittills fria
delen av virkesmarknaden kan visserligen verka ogynnsamt på produktionen.
Kommissionerna och nämnden hålla emellertid före, att en sådan prissättning,
örn den genomföres i samarbete med organisationerna på virkesmarknaden,
icke kan verka produktionshämmande i tillnärmelsevis samma grad
som en till sina verkningar okänd beskattning.
Såväl ett fullständigt borttagande av krigskonjunkturskatten å skogsbruk
som en modifikation av densamma av den ari, som här antytts, kan enligt
priskonirollnämndens uppfattning sägas vara öppen för vissa invändningar
ur penning- och prispolitiska synpunkter. Som nämnden vid flera tillfällen
understrukit kunna sådana penningmedel, sorn frigöras till exempel genom
realisation av skogskapilal, genom onormal nedslagning av kreatur eller genom
lageruttömning för företag inom industri och handel, medföra särskilt
stora risker för prisutvecklingen. Nämnden har tidigare ifrågasatt särskilda
åtgärder för att spärra exempelvis jordbrukarnas försäljningsintäkter av den
extra ulslaklningen hösten 1941. Ur samma synpunkter skulle en sterilisering
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B.
av en del av intäkterna från överavverkningarna kunna ifrågasättas och detta
med än större fog i den mån dessa ur krigskonjunkturskattesynpunkt erhålla
en särskilt förmånlig behandling. Då ett dylikt spärrande av det ur
skogen frigjorda kapitalet skulle kunna äventyra den avverkningsstimulerande
effekten av här ovan framfört förslag örn modifikationer i utformningen
av krigskonjunkturskatten på skogsbruk, har nämnden likväl funnit övervägande
skäl tala mot vidtagandet av sådana anordningar.
Ehuru 1942 års krigskonjunkturskatt kommer att utgå på 1941 års inkomster,
d. v. s. för skogsbrukets del på avverkningar, som vid innevarande
tidpunkt redan ägt rum, ha kommissionerna och nämnden kommit till den
uppfattningen, att en omläggning av reglerna för krigskonjunkturskatt å
skogsbruk bör komma till stånd nu. De olägenheter av en överavverkning,
som utgjort ett av motiven för i det föregående framfört förslag, gälla givetvis
också för de skogsägare, som redan under 1941 gjort stora uttag ur sina
skogar. Därtill kommer att ett ställningstagande till principerna för krigskonjunkturskattens
utformning för skogsbrukets del under kommande år
från statsmakternas sida knappast kan erhålla någon bättre form än ett omedelbart
ikraftträdande beslut, d. v. s. i här förevarande fall beträffande utformningen
av 1942 års krigskonjunkturskatt. Skall modifikationen av krigskonjunkturskatten
kunna få den önskvärda effekten att stimulera till ökade
avverkningar under innevarande år, är ett beslut av sådan innebörd önskvärt
inom kortast möjliga tid.
Under åberopande av det ovan anförda få industrikommissionen, bränslekommissionen
och priskontrollnämnden hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vid
framläggande för innevarande års riksdag av förslag till krigskonjunkturskatt
för år 1942 föreslå sådana ändrade regler för bestämmande av krigskonjunkturskatt
på skogsbruk, att skatten icke drabbar sådan avverkning, som är att
betrakta som kapitaluttag i den mening här ovan sagts.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit
från industrikommissionen, förutom undertecknad, herrar Hedulff, Sundfeldt
och Ericson,
från bränslekommissionen, förutom undertecknad, herrar Pehrsson, Carlsson,
Lindberg, Ljungdahl och Nerell samt
från priskontrollnämnden, förutom undertecknad, herrar Lundberg, Ståhlbrandt,
Almeby och Schroff.
Underdånigst
Statens industrikommission.
Statens bränslekommission.
GUSTAF SÖDERLUND.
B. Lindskog.
ERIK LUNDH.
Erik W. Höjer.
Statens priskontrollnämnd.
RUBEN RAUSING.
G. Cederwall.
Stockholm den 20 februari 1942.
Kunni Maj:ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.
9
Bilaga 1 (till bilaga B).
P. M.
med kalkyl över avverkningsbehovet för massaved under
säsongen 1941/1942.
1. Sulfitmassetillverkning.
Tillverkningen av sulfitmassa, som utgjort år 1939 1,488,000 ton, år 1940
922.000 ton, varav 56,000 ton fodercellulosa, samt 1941 711,000 ton, varav
c:a 218,000 ton fodercellulosa, beräknas under år 1942 uppgå till 1,000,000
ton, fördelad på följande sätt:
papperssulfit .................... 200,000 ton
silkecellulosa .................... 400,000 »
fodercellulosa .................. 300,000 »
eget behov för pappersfabrikation ..__100,000 »
Summa 1,000,000 ton.
Vedåtgången uppskattas till 5.5 fm3/ton. Vedbehovet utgör alltså 1,000,000
X 5.5 = 5.5 miljoner fm3 eller 7.7 miljoner lm3.
2. Sulfatmassetillverkning.
Tillverkningen av sulfatmassa, som år 1939 utgjort 967,000 ton, år 1940
762.000 ton och år 1941 c:a 425,000 ton, beräknas för år 1942 till 500,000
ton. Därav utgör:
sulfat för export ................ 150,000 ton
fodercellulosa .................. 200,000 »
eget behov för pappersfabrikation . . 150,000 »
Summa 500,000 ton.
Vedåtgången uppskattas till 5.0 fm3/ton. Totalt vedbehov alltså 500,000 X
5.0 = 2.5 miljoner fm3 eller 3.5 miljoner lm3.
3. Slipmassetillverkning.
Tillverkningen av slipmassa, som under år 1939 utgjorde 690,000 ton, år
1940 290,000 och år 1941 100,000 ton, beräknas under år 1942 uppgå till
100.000 ton, varav 75,000 ton för tidningspapper och 25,000 ton för export.
Vedåtgången uppskattas till 2.6 fm3/ton massa. Vedbehovet blir sålunda
100.000 X 2.6 = 0.26 miljon fm3 eller c:a 0-4 miljon lm3.
4. Wallboardtillverkning.
Tillverkningen av wallboard, som år 1939 utgjorde 120,000 ton, år 1940
92.000 ton och år 1941 89,000 ton, beräknas för år 1942 till 85,000 ton.
Virkesåtgången uppskattas till 110 kbf eller 3.1 fm3/ton. Virkesbehovet utgör
alltså 85,000 X 3.1 = 0.26 miljon fm3 eller c:a 0.4 miljon lm3.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.
5. Massaved för export.
Exporten av massaved till Tyskland under år 1942 kan preliminärt beräknas
sålunda:
Exportvärdebelopp 5.0 miljoner RM å 1: 68 kronor = 8.4 miljoner kronor.
Med ett beräknat exportvärde för massaved av 23 kronor per lm3 utgör
exporten 0.365 miljon lm3 eller avrundat OJ miljon lm3.
6. Massaved för kolnings- och bränsleändamål.
Uppgifterna örn den kvantitet massaved, som under år 1941 förbrukades
för rubricerade ändamål, äro mycket osäkra. Anledning finnes emellertid att
antaga, att förbrukningen uppgått till c:a 3 miljoner lm3.
För år 1942 upptages här endast massafabrikernas egen förbrukning av
massaved för bränsle, beräknat till 0.5 miljon lm3.
7. Totalt behov av massaved och wallboardvirke.
Det totala behovet av ifrågavarande sortiment för år 1942 skulle enligt
ovanstående utgöra:
1. sulfitved .................. 7.7 milj. lm3
2. sulfatved .................. 3.5 » »
3. slipmassaved ................ 0.4 » »
4. wallboardvirke .............. 0.4 » »
5. exportved .................. 0.4 » »
6. brännved vid massafabriker . . 0.5 » »
Summa 12.9 milj. lm3
För att erhålla en överblick över hur behovet av massaved ställer sig i förhållande
till tidigare årsbehov och vilken avverkning av sådan ved, som man
för innevarande avverkningssäsong bör eftersträva, har inom kommissionen
gjorts ett försök till rekonstruktion av de senare årens förbrukning, lager och
avverkning. Bilaga l1 2 återger förbrukningen av massaved under olika år från
år 1930. Något fast underlag för beräkning av lagersituationen vid de olika
årsskiftena har icke funnits tillgänglig för tidigare år. Under krisen har emellertid
med hjälp av cellulosaindustriens sammanslutningar verkställts lagerinventering
vid fabrikerna vid tre olika tillfällen, nämligen dels den 1 december
1939, dels den 1 augusti 1940 och dels den 1 juli 1941. Med ledning av
dessa inventeringar har industriens lager av torr massaved1 kunnat tämligen
väl bestämmas vid de tre senaste årsskiftena. Resultatet av denna bestämning
framgår av bilaga 22.
Någon avverkningsstatistik varur massavedsavverkningarna kunna direkt
avläsas, finnes icke. För de två sista åren är det emellertid möjligt att med
hjälp av nämnda uppgifter örn förbrukning och lager approximativt beräkna
avverkningskvantiteterna för de två senaste avverkningssäsongerna 1939/40
och 1940/41. För tidigare år måste man nöja sig med att konstatera att avverkningarna
i stort sett motsvarat förbrukningen med vissa förskjutningar
mellan de olika åren. En viss ledning för beräkning av avverkningarnas relativa
förlopp under de olika åren har dock erhållits medelst kommerskollegii
uppgifter örn flottgods (småvirke) i älvarna under olika år. Den å bilaga l2
med blå linje inlagda avverkningen under olika år har sålunda för åren före
1940 erhållits genom att sammanställa förbrukningssiffrorna med nämnda
relativa avverkningsuppgifter (flottgods).
1 Med lager av torr massaved avses i fortsättningen den under föregående avverkningssäsong
avverkade massaved, som disponeras av industrien, oavsett om den ligger vid fabrik, annat
uppläs eller vid bilvägar och flottleder.
2 Ej här intagen.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.
Av de i bilagorna lämnade uppgifterna kan följande inhämtas:
1. Avverkningen av massaved, som under åren 1934—1939 uppgått till
mellan 18 och 23 miljoner lm3 har under den första krisvintern 1939/40
sjunkit till 12.6 miljoner lm3 och sjönk under avverkningssäsongen 1940/41
ytterligare till 10.6 miljoner lm3.
2. Lagren av massaved vid fabrikerna, som under åren 1934—1939 torde
ha uppgått till 18 å 20 miljoner lm3, hade vid årsskiftet 1939/40 sjunkit till
17.4 miljoner lm3, vid årsskiftet 1940/41 till 15.2 miljoner lm3 och vid årsskiftet
1941/42 till 13.5 miljoner lm3.
3- Förbrukningen av massaved under år 1942 har, inklusive export, i det
föregående beräknats till 12.9 miljoner lm3. Under avverkningssäsongen 1941/
42 bör så mycket massaved avverkas, att därmed kan täckas dels nämnda
förbrukning under år 1942, dels den förbrukning av massaved som bränsle
och kolved, vilken kommer att äga rum utöver de 0.5 miljon lm3, som ingå
i förestående förbrukningskalkyl för år 1942, dels ock den lagerökning, som
eventuellt bör eftersträvas till nästa nyår.
Från massaindustriens sida har det som ett önskemål framhållits, att industrien
vid varje nyår skall disponera ett lager, som motsvarar ett års fredsförbrukning,
vilket anses erforderligt, därest industrien skall vara i stånd
att möta den ökade efterfrågan på massa, som en kommande fredskris antages
medföra. Detta lager kan beräknas till omkring 19 miljoner lm3. Ett tillgodoseende
av detta önskemål skulle innebära, att avverkningarna av massaved
under innevarande säsong skulle motsvara den beräknade förbrukningen
under år 1942 av 12.9 miljoner lm3 jämte en lagerökning av 5.5 miljoner lm3,
vartill eventuellt bör läggas förbrukning under år 1942 av massaved som
bränsle och kolved utöver beräknade 0.5 miljon lm3. Avverkningsbeloppet
borde sålunda uppgå till — förutom nämnda bränslereserv — 18.4 miljoner
lm3. En sådan ökning av massavedsavverkningen torde icke vara möjlig att
åstadkomma.
Utgår man å andra sidan ifrån att avverkningen av massaved för industriens
råvarubehov samt för export under innevarande år skulle komma att
uppgå tili samma kvantitet som under föregående avverkningssäsong eller
10.6 miljoner lm3, kommer enligt ovanstående kalkyler fabrikslagret av massaved
att till nästa nyår nedgå till 11.2 miljoner lm3. Nämnda lager är av
samma storleksordning som den verkliga förbrukningen under år 1941 och
den beräknade förbrukningen under år 1942 men motsvarar knappt 60 procent
av ett års fredsförbrukning av massaved.
Det under vintern avverkade virket hinner i regel ej framforslas till fabrikerna
förrän under tredje kvartalet. Den massaved, som flottas, kommer
nämligen i huvudsak inte fram förrän under senare delen av sommaren, och
den ved, som skall transporteras med bil och järnväg, bör kvarligga vid vägarna
för att torka, varigenom transportbesvären minskas. Såsom ett i nuvarande
situation skäligt krav från massaindustriens sida, som såvitt möjligt
bitr tillfredsställas, nödgas man därför utgå ifrån, att industrien skall vid
värjo årsskifte förfoga över massaved för tillverkning av cellulosa under 9
månader framåt. Därest anspråken på massavedslagren begränsas på sådant
sätt, synes man emellertid för ifrågavarande månader böra räkna med en
högre produktion än den normala fredsproduktionen. Del synes nämligen
sannolikt att efterfrågan på cellulosa kommer att onormalt stegras under
tiden närmast efter fredsslutet. Knapphet på råvara kommer under sådana
omständigheter icke endast att bereda svårigheter alt upprätthålla en önskvärd
export utan även andra olägenheter, bland annat med hänsyn till prisbildningen
på virke. Man synes därför böra eftersträva lagerhållning för 9
månaders förbrukning av en storleksordning, som svarar mot fabrikationen
Mimny lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 287. Bilaga. 15
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 287; Bilaga B, bil. 1.
under högkonjunkturåret 1937 eller 21 miljoner lm3 per år. Det önskvärda
nyårslagret av massaved skulle då bliva cirka 16 miljoner lm3. För att industriens
lagerställning till nästa nyår skall uppgå till denna kvantitet, måste
landets massavedslager genom årets avverkningar tillföras följande virkeskvantiteter,
nämligen dels ett belopp av 12.9 miljoner lm3, motsvarande industriens
förbrukning under år 1942, inberäknat exporten under samma år samt
0.5 miljon lm3 för fabrikernas egen bränsleförbrukning, dels en lagerökmng
med 2.5 miljoner lm3, dels slutligen den massaved, som kommer att behövas
för bränsleändamål utöver nämnda för fabrikernas eget behov beräknade
kvantitet av 0.5 miljon lm3. Under nämnda förutsättningar böra årets avverkningar
av massaved sålunda utgöra 15.4 miljoner lm den massaved oberäknat,
som därutöver erfordras för den allmänna bränsleförsörjningen.
427789. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.