Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
1
Nr 277,
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
avverkningsskyldighet; given Stockholms slott den 15
maj 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om avverkningsskyldighet.
GUSTAF.
Fritiof Domö.
/lilläng till riksdagens protokoll 1942
1 sami. Nr 277.
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
Förslag
till
Lag
om avverkningsskyldighet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Det åligger ägare av annan skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens
förvaltning eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan
än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka
ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.
Med ved förstås i denna lag brännved och kolved.
Vad i lagen stadgas angående ved skall, i den mån Konungen därom förordnar,
äga tillämpning även beträffande virke av annat slag.
2 §•
Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare
anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter samråd
med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den myckenhet
ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt skall avverka
till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten
skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl, i den
ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma å
vilken del av egendomen avverkningen skall företagas samt den plats å
eller i närheten av egendomen, å vilken veden skall uppläggas, så ock i
övrigt meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.
Avverkning må åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som
må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Avverkning
må dock ej åläggas i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt lagen
den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet. Ej heller må utan tvingande skäl och med mindre Konungen
det medgivit avvikelse ske från vad som är förenligt med god skogshushållning.
Örn statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
3 §•
Underlåter någon att inom bestämd tid fullgöra avverkningsskyldighet,
som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger bränslekommissionen
på anmälan av kristidsstyrelsen besluta om avverkning för kronans räkning
ej mindre av den ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än
även av vad som enligt av kristidsstyrelsen meddelade föreskrifter ålegat
honom att i fortsättningen avverka.
Upplägger någon ved i strid mot bestämmelse, som meddelats jämlikt 2 §,
äger bränslekommissionen på anmälan av kristidsstyrelsen vid vite förelägga
honom att upplägga veden å den bestämda uppläggningsplatsen.
4 §•
Har bränslekommissionen meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs,
åligger det skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning
bestämda myckenheten eller, örn sådant finnes vara tillräckligt,
anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.
Vederbörande kristidsstyrelse äger därefter verkställa avverkningen genom
kristidsstyrelsens egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen,
genom domänverkets försorg eller ock i annan lämplig ordning.
Kristidsstyrelsen äger upplägga veden på lämplig plats å den egendom, där
avverkningen skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa
avverkningen, att taga vård om den avverkade veden till dess den
bortförts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige
ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan
hos kristidsstyrelsen.
Har ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort
honom jämlikt 2 § ålagd avverkningsskyldighet efter det bränslekommissionen
meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs, vare han skyldig ersätta
kronan de utgifter som må hava föranletts av beslutet.
5 §•
Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande
garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.
Varje kristidsstyrelse har att, i enlighet med av bränslekommissionen
givna anvisningar, fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall
beräknas.
6 §•
Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till kristidsstyrelsen, som fastställer
ersättningens belopp och utbetalar detsamma.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
7 §•
Det åligger kristidsstyrelse att tillställa den, som beröres av sådant av
kristidsstyrelsen meddelat beslut som i 2 § avses, skriftligt besked om
beslutet. Enahanda skyldighet åligger bränslekommissionen med avseende
å sådant av kommissionen meddelat beslut som i 3 § sägs.
8 §■
Vitén, som utdömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
9 §•
Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom
besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,
skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända
besvärshandlingarna till bränslekommissionen.
Talan mot bränslekommissionens beslut jämlikt 3 § må föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll
del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan skall bränslekommissionens
beslut jämlikt 3 § första stycket lända till efterrättelse, intill dess
annorlunda förordnas.
I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens
beslut enligt denna lag icke föras.
10 §.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, bränslekommissionen
äger meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag,
så ock meddela undantag från de i 1 § första stycket och 2 § första stycket
givna bestämmelserna.
Vad i denna lag är stadgat örn bränslekommissionen och kristidsstyrelserna
skall, i händelse de på dem ankommande arbetsuppgifterna av
Konungen uppdragas åt andra myndigheter, efter Konungens förordnande
gälla beträffande myndigheter varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 och gäller till och med den 30
juni 1943; dock att i fråga örn Ved, som med stöd av lagen avverkats för
kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga tillämpning
även efter det den i övrigt upphört att gälla.
Förordnande enligt 1 § sista stycket samt beslut jämlikt 2 §, avseende
tid»n efter lagens ikraftträdande, må meddelas dessförinnan.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen
den 12 april 1940 örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall hänvisningen
i stället avse denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
5
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Domö fråga angående ändrad lagstiftning rörande tv äng savverkning
samt anför.
Lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu
gäller enligt lag den 4 april 1941 (nr 185) till och med den 30 juni
1942. Enligt lagen åligger det ägare av skogsmark samt innehavare av avverkningsrätt
att avverka ved till avsalu till den myckenhet och enligt de
föreskrifter, som vederbörande kristidsstyrelse enligt anvisningar av statens
bränslekommission bestämmer. Underlåter någon att verkställa sådan avverkning,
må tvångsutsyning ske och avverkning äga rum för kronans
räkning.
Vid anmälan förut denna dag av vissa frågor rörande anslag till statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (prop. nr 276) har jag närmare
redogjort för en av bränslekommissionen i skrivelse den 14 april 1942
framlagd plan för avverkningarna under avverkningsåret 1942/43. Enligt
denna plan borde avverkningarna under nämnda år taga sikte på att tillgodose
ett behov av 37 å 38 miljoner kubikmeter (travat mått) ved för
bränsleändamål och kolning, cirka 16 miljoner kubikmeter (travat mått)
massaved som råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter (fast
mått) sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers, stolpar
och diverse annat virke.
Efter att hava erinrat om att tvångsavverkningslagen gällde endast i fråga
örn ved, har bränslekommissionen i sin förenämnda skrivelse vidare anfört, att
det alltmer skärpta försörjningsläget, nödvändigheten att trygga en tillräcklig
produktion av råvara för framställning av fodercellulosa och andra för
försörjningen och försvaret viktiga produkter samt vikten av att byggnadsverksamheten
icke hämmades av brist på trävaror hade föranlett överväganden,
huruvida en lag örn avverkningsskyldigliet för tiden den 1 juli
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
1942—den 30 juni 1943 borde omfatta icke blott ved för avsalu utan även
annat virke. Kommissionen har härom vidare anfört.
De största posterna i avverkningsprogrammet utgöras — näst ved för
bränsleändamål och kolning — av sågtimmer och massaved. Bränslekommissionen
inser väl, att behovet av flera bostäder kan komma att nödvändiggöra
ingripande åtgärder, för att landets behov av sågtimmer skall
kunna tillfredsställas. Behovet av sådana åtgärder kan tänkas aktualiseras
särskilt för den händelse sågade trävaror prisregleras och minskade vinstmöjligheter
sålunda komma att hämma produktionen av sågtimmer. Kommissionen
anser det emellertid — icke minst med hänsyn till de osäkra
faktorer, som ligga till grund för beräkningen av behovet av sågtimmer —
för närvarande icke lämpligt eller påkallat att föreslå genomförandet av
produktionsplikt för sågtimmer. Kommissionen har den uppfattningen, att
förutsättningar finnas för att nödiga kvantiteter sågade trävaror komma
att stå till byggnadsindustriens förfogande en sådan åtgärd förutan, i synnerhet
som lagerställningen vid 1942 års utgång kan förväntas vara relativt
gynnsam. Som stöd för denna uppfattning må bland annat anföras
att de stora avverkningar av brännved och massaved, vilka äro nödvändiga,
i stor omfattning — ehuru givetvis inom ramen för skogsägarnas frivilliga
åtgöranden — måste förläggas till skogar av sådan beskaffenhet, att avsevärda
kvantiteter timmer komma att utfalla vid ved- och massavedavverkningarna.
Kommissionen vill jämväl framhålla de stora svårigheter, som
föreligga, då det gäller att på län och i sista hand fastigheter fördela en
produktionsplikt för sågtimmer. Man har härvid att i detalj taga hänsyn
till behoven inom olika områden, betingade av förekomsten av sågverk etc.
Massaindustrien har under det sista året kommit att intaga en mer betydelsefull
plats i vår folkförsörjning än någonsin tidigare. Nästan en
tredjedel av dess råvaruförbrukning åtgår nu för framställning av fodermedel,
som på grund av de senaste årens svaga skördar blivit av utomordentlig
betydelse för jordbruket och skogsavverkningarna. Betydande
mängder sprit framvinnas jämte flera andra produkter av synnerligen stor
betydelse för vårt försvar och vår folkförsörjning. Silkecellulosan tillvinner
sig ett allt större intresse i vår hårt beskurna export. Det är därför
utomordentligt viktigt, att utvecklingen av massaindustrien icke hämmas
av råvarubrist.
Kommissionen har vid sina överväganden rörande effektuerandet av avverkningsplanen,
i vad den avser massaved, kommit till den slutsatsen, att
betryggande garantier måste skapas för att de nödvändiga massavedkvantiteterna
bliva producerade. Kommissionens mening är därför, att produktionsplikt
bör fastställas för massaved för industriens råvarubehov.
Det torde kunna göras gällande, att åläggande för landets skogsägare att
avverka massaved för industriens råvaruförsörjning vore motiverat möjligen
så länge det begränsas till de kvantiteter massaved, som äro behövliga
för framställning av fodercellulosa, motorsprit och liknande produkter.
Det förhållandet, att dessa produkter äro av så utomordentligt stor betydelse
för vår försörjning i nuvarande läge, skulle försvara det ytterligare
ingrepp i dispositionen av skogsägarnas skogskapital, som avverkningsskyldighet
för massaved skulle innebära. Än starkare skäl för fastställandet
av skyldighet att avverka dylik massaved skulle komma att föreligga, för
den händelse massafabrikerna ålades att producera vissa kvantiteter fodercellulosa;
sistnämnda spörsmål är för närvarande under övervägande inom
Kungl. Maj-.ts proposition nr 277.
7
industrikommissionen. Skulle ett åläggande att avverka massaved även
komma att omfatta kvantiteter, som användas för framställning av silkecellulosa
och annan massa för export eller inhemsk förbrukning — produkter
av icke så omedelbar betydelse för landets försörjning — kunde
detta däremot måhända anses vara ett utan tvingande skäl företaget tvångsåläggande
för en producentgrupp.
Kommissionen har övervägt, huruvida icke — med utgångspunkt från
nu anförda synpunkter — avverkningsskyldighet beträffande massaved
borde inskränkas till allenast de kvantiteter, som åtgå för framställning av
fodercellulosa. Kommissionen har emellertid kommit till den slutsatsen,
att produktionsskyldighet bör fastställas för all massaved, som är behövlig
för massaindustriens råvaruförsörjning, dels emedan exporten av särskilt
silkecellulosa ger oss möjlighet att importera många varor, som vi i nuvarande
försörjningsläge äro i stort behov av, dels emedan produktionsskyldighet
för endast en del av den massaved, som man konstaterat vara
behövlig för massaindustrien, kunde befaras försvåra anskaffandet av de
kvantiteter, som läge utanför produktionsskyldigheten. Då det i första
hand är ett industriens eget intresse, att tillräckliga mängder massaved
bliva avverkade, avser kommissionen att vid avverkningarnas fördelning
lägga en relativt större kvantitet på skogsbolagens skogar.
Särskilda åtgärder för att få till stånd den erforderliga produktionen av
slipers, stolpar och liknande specialsortiment äro enligt kommissionens mening
ej påkallade utom beträffande lövträdsvirke. I södra och mellersta
Sverige äro många industrier för sin drift beroende av lövträdsvirke av
olika slag. Det rör sig här örn kvantiteter, som äro av för ringa storleksordning
att påverka avverkningsplanen i stort (0,32 milj. kubikmeter fast
mått). Dessa industrier lia emellertid under innevarande säsong haft svårigheter
att anskaffa sin råvara. Skogsägarna ha nämligen i första hand
velat fullgöra den ålagda skyldigheten att avverka ved. Med hänsyn till
att inom vissa delar av landet, särskilt i Skåne, vedskogen på många fastigheter
tagits helt i anspråk under de senaste åren samt för att underlätta
ifrågavarande industriers råvaruanskaffning anser kommissionen, att under
avverkningssäsongen 1942/43 skogsägarna böra få möjlighet att i produktionsskyldigheten
under vissa förutsättningar inräkna gagnvirke av
lövträd.
Bränslekommissionen har sammanfattningsvis anfört, att avverkningsskyldighet
borde för avverkningsåret 1942/43 fastställas för såväl ved för
bränsleändamål och kolning som massaved. Kommissionen har i anslutning
härtill anfört, att de erforderliga kvantiteterna sågtimmer och annat
gagnvirke kunde beräknas bliva avverkade utan att åläggande därom utfärdades,
men kommissionen har dock förutskickat, att försörjningsläget
kunde komma att möjliggöra produktionsplikt även för sådant rundvirke.
Kommissionen hade därför kommit till den uppfattningen, att tvångsavverkningslagen
borde ändras på så sätt, att lagen omfattade allt virke för
avsalu. Lagen borde dock tills vidare icke träda i kraft beträffande andra
sortiment än ved för bränsleändamål och kolning samt massaved. Kungl.
Majit syntes dock böra befullmäktigas att, då försörjningsläget så krävde,
utfärda föreskrift örn lagens utsträckning jämväl till andra sortiment.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
Föredragan
den.
Bränslekommissionen, som vid sin ifrågavarande skrivelse fogat ett förslag
till lag om skyldighet att avverka virke till avsalu, har i anslutning till
nämnda förslag vidare anfört.
Kommissionen har den uppfattningen, att kristidsstyrelse äger befogenhet
att närmare angiva den plats å viss fastighet, varå avverkningen skall
bedrivas. Detta torde följa av ordalagen i 2 § första stycket gällande lag,
att kristidsstyrelse äger »meddela de föreskrifter med avseende å avverkningens
bedrivande, söm i övrigt må finnas erforderliga». Då sådana föreskrifter
på grund av transportförhållanden eller andra omständigheter
framdeles kunna bliva erforderliga i större utsträckning, vore ett direkt
uttalande i frågan i motiven till lagen av värde.
I ett flertal fall har, sedan beslut fattats om tvångsavverkning och utsyning
skett, skogsägaren eller innehavaren av avverkningsrätt likväl —
efter hemställan därom — fått för egen räkning avverka den utsynade
veden. Fråga har emellertid i sådant sammanhang uppkommit, huruvida
skyldighet för avverkaren förelegat att ersätta de kostnader, som föranletts
av beslutet om tvångsavverkning. Kommissionen anser, att sådan skyldighet
föreligger redan på grund av allmänna rättsgrundsatser men anser det
likväl önskvärt, att uttrycklig bestämmelse därom intages i lagen.
Lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu gäller, efter en föregående
år vidtagen förlängning av giltighetstiden, till och med den 30 juni
detta år. Lagen har utan tvivel varit av mycket stor betydelse för vedförsörjningen.
Den skogsägarna med stöd av lagen ålagda avverkningsskyldigheten
har fullgjorts tillfredsställande och icke i något fall har tvångsavverkning
för kronans räkning förekommit; dock har i ett antal fall vederbörande
skogsägare ombesörjt honom åliggande avverkningsskyldighet först efter det
beslut meddelats om tvångsavverkning. Då en lagstiftning av förevarande
slag uppenbarligen alltjämt är av nöden, bör dess giltighetstid ytterligare
förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.
I samband med förlängningen av giltighetstiden torde böra till behandling
upptagas frågan örn en utvidgning av lagens giltighetsområde. Tvångsavverkningslagen
gäller för närvarande endast beträffande ved — varmed
i detta sammanhang är att förstå brännved och kolved — medan man i
fråga om försörjningen med övriga virkessortiment är helt beroende av
skogsägarnas frivilliga insatser. De ökade svårigheterna för vedavverkningen
i fråga örn arbetskraft och transporter måste emellertid med nödvändighet
medföra ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningen av andra
sortiment. Därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet
såsom en enda fråga. Vedavverkningen kan icke i längden betraktas
fristående utan måste — såsom jag anfört vid anmälan av förut
omnämnda frågor rörande anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m. — de hithörande spörsmålen behandlas och lösas inom
ramen för en gemensam försörjningsplan, gällande även andra sortiment än
bränn- och kolved.
Kungl. Maj.ts proposition nr 277.
9
Kraven på samordning torde för närvarande, såsom bränslekommissionen
anfört, göra sig särskilt gällande med avseende å massaveden med dess alltmera
ökade betydelse för folkhushållningen. Jag torde i detta sammanhang
få erinra om den utomordentliga betydelse massaveden fått för framställning
av fodercellulosa ävensom motorsprit och liknande produkter. Med
hänsyn till massavedens betydelse för folkhushållningen synes det därför
i hög grad önskvärt såväl att staten får möjlighet att bestämma de minimikvantiteter,
som böra avverkas, som att tvångsavverkning kan komma till
stånd i de fall där så finnes erforderligt. Jag är därför beredd att tillstyrka
en sådan utvidgning av tvångsavverkningslagen, att lagen göres tillämplig
även i fråga örn massaved. Då produktionsplikt beträffande massaved likväl
icke bör föreligga under längre tid än som av tvingande skäl är påkallat,
torde lagen böra så utformas, att det ligger i Kungl. Maj:ts hand att bestämma
örn och under vilken tid lagen skall gälla i fråga om sådant virke.
I den mån lagen skall gälla beträffande massaved torde, såsom bränslekommissionen
anfört, någon skillnad icke böra göras mellan massaved, avsedd
för framställning av fodercellulosa, och annan massaved utan bör produktionsplikten
avse massaved överhuvud. Fördelningen av den avverkade
massaveden å olika förbrukningsändamål är en senare fråga, som får lösas
med hänsyn till förhållandena vid den tid då veden skall tagas i anspråk.
Bränslekommissionen har, beträffande frågan om eventuellt utsträckande
av produktionsplikten till att avse även sågtimmer samt slipers, stockar och
liknande specialsortiment, kommit till den slutsatsen att det för närvarande
icke vore erforderligt att införa produktionsplikt i fråga örn de nämnda
sortimenten, då behövliga kvantiteter kunde förväntas stå till förfogande
även utan tvångsåtgärder. Kommissionen har dock samtidigt framhållit, att
ett förändrat försörjningsläge kunde komma att nödvändiggöra produktionsplikt
även för sådant rundvirke varom nu är tal. Gentemot dessa kommissionens
uttalanden har jag — i överensstämmelse med vad jag förut
anfört — intet att erinra. Jag förordar förty, att tvångsavverkningslagen
gives sådan utformning, att produktionsplikt skall föreligga beträffande
brännved och kolved samt att Kungl. Majit skall äga förordna örn produktionsplikt
även beträffande andra slag av virke. Förordnande torde för närvarande
icke böra meddelas utom i fråga örn massaved.
Jag torde i detta sammanhang även få upptaga en annan fråga rörande
lagens tillämpningsområde. Enligt nu gällande bestämmelser må avverkning
ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad
i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Denna inskränkning i avverkningsplikten
torde hittills icke hava förorsakat mera kännbara olägenheter.
Emellertid är det möjligt att i ett än mera skärpt läge inskränkningen
kan befinnas vara lill icke obetydligt hinder för genomförande av sådana
avverkningar, sorn med hänsyn till bränsleförsörjningen anses nödvändiga.
En uppmjukning av stadgandet synes därför önskvärd. Härvid
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
torde motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen kunna i huvudsak
tjäna som förebild. Enligt 8 § andra stycket sistnämnda lag gäller
att, då växande skog tages i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller
5 § samma lag, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller
innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas
i lag stadgade, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god
skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. I överensstämmelse härmed
torde böra i tvångsavverkningslagen stadgas, att avverkning må åläggas
utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i
lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Från denna regel torde emellertid
undantag böra göras för det fall, att inskränkningen föreskrivits med
stöd av lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet. En dylik undantagsbestämmelse synes nödvändig med
hänsyn till att enligt tvångsavverkningslagen avverkningen regelmässigt
företages icke av kronan utan av fastighetsägaren-låntagaren, som även försäljer
virket och uppbär köpeskillingen; långivaren har sålunda ingen som
helst garanti för att köpeskillingen användes till gäldande av den fordran,
till vars skydd den ifrågavarande föreskriften tillkommit. Den nu angivna
undantagsbestämmelsen torde icke i nämnvärd grad minska lagstiftningens
effektivitet, detta i all synnerhet som —- enligt vad jag inhämtat — hypoteksföreningarna
pläga lämna medgivande till att utan hinder av meddelade
föreskrifter sådana vedavverkningar må företagas, som kunna ske genom
gallring eller rensningshuggning, utan att föreningarna därvid kräva extra
avbetalningar å lånen. Vidare må erinras att, därest i särskilt fall tvångsavverkning
anses böra ske i strid mot föreskrift, varom nu är fråga, man
i sista hand kan falla’ tillbaka på förfogandelagens regler.
Utöver den absoluta undantagsbestämmelse från regeln om rätt att ålägga
tvångsavverkning utan hinder av i lag eller med stöd av lag föreskrivna
inskränkningar, som i det föregående behandlats, torde vidare böra upptagas
ett stadgande därom att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning
icke må ske utan tvingande skäl. Med hänsyn till att enligt nu
ifrågavarande lag avverkningsskyldigheten ålägges av kristidsstyrelserna
men det näppeligen bör ankomma på dem att avgöra örn sådana tvingande
skäl föreligga, att avvikelse bör få ske från vad som är förenligt med god
skogshushållning, torde den ytterligare inskränkningen böra göras, att sådan
avvikelse icke må ske med mindre Kungl. Majit det medgivit. Dylikt medgivande
bör kunna lämnas beträffande viss eller vissa fastigheter eller beträffande
visst län eller annat område.
I anslutning till vad nu anförts torde jag få behandla frågan huruvida avverkningsskyldig
bör äga besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut angående
produktionsplikt. Jag vill därvid till en början erinra om att enligt gällande
lag besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut jämlikt tvångsavverkningslagen
icke föreligger utom beträffande frågan om ersättning för tvångsavverkad
Kungl. Majus proposition nr 277.
11
ved. Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 171
till 1940 års lagtima riksdag att, därest möjlighet funnes till överklagande
av verkställd fördelning av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna
emellan, det kunde befaras att avverkningarna till viss del skulle ligga nere
under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan på utgången av
anförda besvär. Då skogsvårdsstyrelsernas medverkan erbjöde en god garanti
för att fördelningen skedde på ändamålsenligaste sätt samt skogsägaren
bereddes möjlighet att draga ersättningsfrågan under högre myndighets
prövning, ansågs skogsägaren tillförsäkrad skydd för sina intressen i den
utsträckning som i rådande läge kunde anses rimligt och möjligt. Det sålunda
anförda skälet mot införande av besvärsrätt finner jag — såvitt angår
beslut om avverkningsskyldighet jämlikt 2 § — alltjämt bärande även
då hänsyn tages till att avverkningsskyldigheten föreslås skola kunna
utsträckas till gagnvirkessortiment. Å andra sidan lärer det likväl icke
kunna förnekas, att med de alltmera ökade avverkningskvantiteterna och
därav följande svårigheter att fullgöra produktionsplikten betänkligheterna
mot förbudet att överklaga av kristidsstyrelse meddelat avverkningsföreläggande
göra sig starkare gällande. Det torde därför vara önskvärt
att, samtidigt som lagens tillämpningsområde vidgas, man i någon form
stärker skyddet för de enskilda gentemot alltför hårda ingripanden från
kristidsstyrelsernas sida. Detta synes lämpligen kunna ske genom omläggning
av förfaringssättet vid fattande av beslut om tvångsavverkning för
kronans räkning och införande av besvärsrätt i viss omfattning i fråga om
sådana beslut. Därest beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning överflyttas
från kristidsstyrelserna till bränslekommissionen, torde ökade garantier
vinnas för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen och
de betänkligheter, som eljest skulle vara förknippade med förbudet mot
överklagande av själva avverkningsföreläggandet, torde få anses till väsentlig
del undanröjda. Man har nämligen därigenom vunnit, att beslut örn
tvångsvis genomförande av meddelat avverkningsföreläggande ankommer
på annan -—• och högre — myndighet än den som meddelat föreläggandet;
skulle i något fall avverkningsföreläggandet avse större myckenhet än som
rimligen kan uttagas, har skogsägaren givetvis möjlighet att hos kommissionen
visa att så är förhållandet, därvid beslut om tvångsavverkning självfallet
icke bör meddelas. Bränslekommissionens beslut i ärendet torde böra
få överklagas hos Kungl. Maj:t; dock torde beslutet utan hinder av förd
klagan böra lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.
Vissa detaljbestämmelser i lagen hava blivit föremål för uttalanden från
bränslekommissionens sida. Kommissionen har sålunda anfört, att enligt
dess förmenande kristidsstyrelserna enligt gällande lag ägde befogenhet att
närmare angiva den plats å viss fastighet, varå den fastighetsägaren ålagda
avverkningen skulle verkställas; då föreskrifter av angiven art på grund av
transportförhållanden eller andra omständigheter framdeles kunde bliva
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 277.
erforderliga i större utsträckning vore det emellertid enligt kommissionens
uppfattning av värde om ett direkt uttalande i frågan gjordes i motiven till
lagen. För egen del vill jag i denna del anföra att, även om bränslekommissionen
till stöd för sin mening kan åberopa ordalagen i den nu gällande
författningen, en föreskrift av angiven art likväl måste anses innebära ett
sådant ytterligare ingrepp i skogsägarens handlingsfrihet, att åtgärden icke
lämpligen bör vidtagas utan uttryckligt stadgande därom. Med hänsyn till
angelägenheten att i görligaste mån rationalisera transporterna kan det
emellertid bliva erforderligt att i viss omfattning meddela dylika föreskrifter.
Bestämmelse torde därför nu böra meddelas örn rätt för kristidsstyrelse
att, i den mån så finnes erforderligt, bestämma å vilken del ay viss egendom
den å egendomen belöpande avverkningen skall företagas. Ett dylikt
beslut torde böra fattas i enahanda ordning som gäller för själva avverkningsbeslutet,
d. v. s. efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller stiftsnämnd eller med domänstyrelsen.
Även i ett annat hänseende synes det önskvärt med viss ändring av gällande
bestämmelser. Liksom kristidsstyrelsen bör äga befogenhet att bestämma
den del av egendomen, å vilken avverkningen skall företagas, bör
kristidsstyrelsen även, i den mån så finnes erforderligt och i den ordning
nyss är sagt, få bestämma den plats där virket skall uppläggas. Ur transportsynpunkt
lärer den sist angivna befogenheten vara lika betydelsefull
som den av kommissionen berörda. Det torde emellertid böra understrykas,
att befogenheten icke avses skola innefatta rätt att ålägga en transportplikt
i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att transportera virket till annan
ort och där upplägga detsamma, utan allenast en rätt att bestämma den
plats å eller i närheten av egendom, där virket — med hänsyn till rådande
transportförhållanden — skall uppläggas. Även med en dylik begränsad
innebörd kommer självfallet den föreslagna befogenheten att medföra en
ytterligare inskränkning i skogsägarens handlingsfrihet. Denna inskränkning
synes dock förhållandevis obetydlig jämförd med de betydande fördelar
i transporthänseende, som därmed kunna vinnas. Jag vill i detta
sammanhang även erinra om att enligt förfogandelagstiftningen Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts uppdrag, vederbörande statskommission
äger bestämma den ort, till vilken förnödenhet, som skall avstås, skall av
vederbörande ägare eller innehavare forslas.
Därest kristidsstyrelse tillerkännes befogenhet, varom i det föregående
nämnts, torde det även vara erforderligt att i lagen upptaga bestämmelser
örn påföljd för avverkningsskyldig, som uraktlåter att följa meddelade föreskrifter
angående uppläggningsplats. Att straffbelägga dylik uraktlåtenhet
— i likhet med som skett i förfogandelagstiftningen — torde emellertid
icke böra ifrågakomma. Jag förordar i stället att bränslekommissionen tillerkännes
befogenhet att, efter anmälan av kristidsstyrelsen, vid vite förelägga
den försumlige att forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
13
förutsätter emellertid därvid, att sådant vitesföreläggande icke skall behöva
tillgripas annat än i rena undantagsfall. Beslut om vitesföreläggande torde
böra få överklagas hos Kungl. Maj:t. Därest fråga uppkommer om utdömande
av förelagt vite, torde ärendet böra ankomma på domstol i vanlig
ordning.
Bränslekommissionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan örn
vem som slutligen skall bära kostnaderna för utsyning m. m. i sådana fall,
där vederbörande myndighet beslutat örn tvångsavverkning och låtit verkställa
utsyning men skogsägaren det oaktat själv verkställer avverkningen.
Enligt kommissionens uppfattning vore skogsägaren på grund av allmänna
rättsgrundsatser skyldig betala de ifrågavarande kostnaderna, men ansåge
kommissionen det likväl önskvärt att uttrycklig bestämmelse därom
meddelades. Det synes mig uppenbart att, därest en skogsägare genom
uraktlåtenhet att inom föreskriven tid fullgöra ålagd produktionsplikt föranlett
vederbörande myndighet att besluta örn tvångsavverkning men skogsägaren
därefter själv verkställer avverkningen, skogsägaren bör vara betalningsskyldig
gentemot det allmänna för de utsynings- och andra kostnader,
som föranletts av beslutet örn tvångsavverkning. Det torde vara
lämpligt att i lagen intaga uttrycklig bestämmelse härom.
I samband med de ändringar av tvångsavverkningslagen jag nu förordat
torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i lagen. Sålunda böra
orden »statens vednämnd» respektive »vedkontor» utbytas mot »statens
bränslekommission» respektive »kristidsstyrelse»; erinras må att Kungl. Majit
genom kungörelser den 14 juni 1940, nr 583, och den 28 juni 1940, nr 644,
förordnat att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts
beslut funnes stadgat rörande vednämnden respektive vedkontoren i stället
skulle, i tillämpliga delar, hava avseende å bränslekommissionen respektive
kristidsstyrelserna. Vidare torde de i tvångsavverkningslagen upptagna bestämmelserna
om klagan över vedkontors (kristidsstyrelses) beslut böra i formellt
hänseende ändras till överensstämmelse med vad som enligt kungörelsen den
8 september 1939, nr 657, i allmänhet gäller beträffande talan mot kristidsstyrelses
beslut.
De av mig i det föregående föreslagna ändringarna och tilläggen föranleda
sådan omarbetning av gällande bestämmelser, att helt ny lag i ämnet synes
böra utfärdas; den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1942, då
giltighetstiden för den nu gällande lagen utlöper. Med hänsyn till att lagen
i första hand avses skola gälla endast i fråga om ved men enligt Kungl.
Majlis förordnande skall kunna utsträckas till att avse även virke av andra
slag torde lagens rubrik lämpligen kunna ändras till »lag om avverkningsskyldighet».
I enlighet med vad jag i det föregående anfört och med utgångspunkt från
det av bränslekommissionen ingivna lagförslaget har inom folkhushållningsdepartementet
utarbetats förslag till lag om avverkningsskyldighet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade
förslaget, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande
slaget, har här uteslutits.
med det vid propositionen fogade lagför -
Kungl. Majlis proposition nr 277.
15
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 maj
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 11 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 30 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om avverkningsskgldighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 277.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 maj 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Domö lagrådets den 12 maj 1942 avgivna utlåtande över det den
30 april 1942 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn avverkningsskgldighet;
därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Blomqvist.
Iduna tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1942
217205