Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
1
Nr 244.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.; given Stockholms slott den 24 april 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl, Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag lill
1) lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 moni. luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504),
3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader ali anordna skyddsrum
m. m. samt
4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Mimny lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Förslag
till
Lag
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket
skola i fråga örn åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan
krigshandling eller sabotage gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i
denna lag.
2 §.
Med anläggning, som i 1 § sägs, avses
1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampére;
2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,
om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)
elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt
mellan två ledare; samt
4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning
som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampere.
3 §•
Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.
Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning.
4 §■
Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den
mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma
vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa
verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,
bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brandoch
annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsan
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 244. 3
ordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum
för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal,
avsedd att fullgöra luftskyddstjänst vid anläggningen, samt vidtaga
nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren
skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder,
som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma på
den som utövar driften vid anläggningen.
Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens
förpliktelser.
Örn skyldighet alt anordna bevakning förordnar Konungen.
5 §■
Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet att vidtaga
åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter
i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.
6 §•
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren må kostnad, som ägaren eljest
skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad
som finnes skäligt.
7 §•
Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig
tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att trygga kraftförsörjningen
i riket under krig, ändå att han icke själv är pliktig att utföra
eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust för honom, skall
dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning därför efter vad
som finnes skäligt.
8 §■
Frågor, som avses i 3—5 §§ och 7 §, prövas av en särskild nämnd (krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar).
Fråga örn kostnadsfördelning enligt 6 g prövas av allmän domstol.
9 §.
Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för
försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och
en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas
minst en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock alt Konungen äger
uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och
suppleant för honom. Innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala
och enskilda kraftföretag nises, skall tillfälle till yttrande beredas
sammanslutning av sådana företag.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Nämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden av
enkel beskaffenhet.
10 §.
Krigsskyddsnämnden äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut
bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter.
11 §•
Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra
anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av fråga, som avses i 3 §.
Påbörjas ej arbetet inom två år från det nämndens prövning ägde rum,
skall anmälan ånyo göras hos nämnden.
Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de
uppgifter, som tarvas för prövningen.
12 §.
Mål örn tillstånd enligt vattenlagen till anläggning, som under 2 § 1) eller
2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning
må ej avgöras med mindre krigsskyddsnämndens utlåtande föreligger.
Vad i första stycket är stadgat gäde ock ärende angående tillstånd enligt
2 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, till utförande av elektrisk ledning, som under 2 § 3) i denna
lag sägs.
13 §.
Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt
denna lag, skall icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 §
första stycket vattenlagen sägs.
Vid meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola
av krigsskyddsnämnden med avseende å vattenbyggnadens utförande givna
föreskrifter beaktas.
14 §.
Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten
eller för utförande av elektrisk starkströmsanläggning taga i anspråk
annans mark eller vattenbyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fall,
då annans mark eller vattenbyggnad erfordras för vidtagande av skyddsåtgärd
enligt denna lag.
15 §.
Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig
tåla, att den myndighet, vilken har att utöva ledningen av luftskyddet
vid anläggningen (luftskyddsmyndigheten), krigsskyddsnämnden eller den
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
5
nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder
som vidtagits eller böra vidtagas.
16 §.
Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga
skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.
Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att
utan dröjsmål vidtaga densamma, må luftskyddsmyndigheten utföra åtgärden
på den försumliges bekostnad.
Krigsskyddsnämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla
nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses
i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.
17 §.
Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till
efterrättelse.
18 §.
Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i
11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, där någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer
väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning i
strid mot krigsskyddsnämndens föreskrifter.
Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas enligt
vad i 15 § sägs straffes med dagsböter.
19 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
20 §.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Är vid tiden för lagens ikraftträdande anläggning, som däri avses, under
utförande eller föremål för väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning,
skall anmälan, varom stadgas i 11 §, vid påföljd som i 18 § första stycket
sägs, med bifogande av erforderliga ritningar och uppgifter senast den 1
augusti 1942 göras bos krigsskyddsnämnden; dock må nämnden, när skäl
därtill äro, meddela anstånd med ritningars och uppgifters ingivande.
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Förslag
till
Lag
örn ändrad lydelse av 11 § 5 moni. iuftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504).
Härigenom förordnas, att 11 § 5 morn.1 luftskyddslagen den 11 juni 1937
skall erhålla följande ändrade lydelse.
11 §•
5 mom. Vad ovan i 2—4 morn. stadgas skall ej gälla anläggning, som
avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Om skyldighet i vissa andra fall för ägare av anläggning, inrättning eller
byggnad att anordna skyddsrum gäller vad därom särskilt stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens
ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn
skyldighet för ägare av anläggningar oell byggnader att
anordna skyddsrum m. m.
Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
24 §.
Denna lag äger ej tillämpning å anläggningar och byggnader för militära
ändamål eller anläggningar, som avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens
ikrafträdande.
1 Senaste lydelse se SFS 1940: 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
7
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 27 .juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, betecknad
16 §, av följande lydelse.
16 §.
Med avseende å vissa starkströmsanläggningar meddelas, utöver vad i
denna lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 244.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, kommunikations-,
finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, fråga rörande särskild lagstiftning om vissa
kraftanläggningars luftskydd m. m. samt anför:
Inledning.
I skrivelse den 9 juli 1941 till kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,
lultskyddsinspektionen, svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen
anhöll ställföreträdande chefen för försvarsstaben om
yttrande över ett inom försvarsstaben uppkommet förslag om införande av
enhetliga författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av
elektrisk starkströmsanläggning vidtaga åtgärder till anläggningens skyddande
mot anfall från luften eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd. Sedan
de begärda yttrandena avgivits, anhöll överbefälhavaren över rikets försvarskrafter
i skrivelse den 23 september 1941, att utredning måtte verkställas
rörande erforderliga bestämmelser i ämnet.
Med anledning av vad i överbefälhavarens skrivelse anförts tillkallade jag
den 30 oktober 1941, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag,
särskilda sakkunniga1 för verkställande av den begärda utredningen.
Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 10 december 1941
avgivit ett av motivering åtföljt förslag till, bland annat, lag om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, vilket lagförslag torde få såsom
bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga B).
över de sakkunnigas förslag hava efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
vattenrättsdomarna, ställföreträdande chefen för försvarsstaben,
kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads
De
sakkunniga hava varit byråchefen för lagärenden A. G. Walin, ordförande, luftskyddsinspektören
H. H. Abelin, direktören C. F. Kleman, majoren K. G. H. Kring och driftdirektören
J. Å. Rusck.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
styrelsen, järnvägsstyrelsen, luftskyddsinspektionen, statens trafikkommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
svenska stadsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen
och svenska elektricitetsverksföreningen (gemensamt yttrande).
Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande från tjänstgörande
luftskyddscliefen i Stockholm och några av länsstyrelserna hava vid sina
yttranden fogat uttalanden av representanter för kraftverksägare inom respektive
län.
Jag övergår nu närmast till att lämna en översikt över gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser.
Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504) utövar luftskyddsinspektionen
tillsynen å lu^tskyddet inom riket i dess helhet. Inom länen
handhaves luftskyddets högsta ledning av länsstyrelserna och under dessa
sortera luftskyddscheferna, vilka, envar inom sitt luftskyddsområde, utöva
den omedelbara ledningen av luftskyddet. I fråga örn, bland annat, industriella
anläggningar av större omfattning eller särskild betydelse äger Kungl.
Majit enligt luftskyddslagens 18 § (senaste lydelse SFS 1941:583) meddela
särskilda föreskrifter rörande luftskyddets organisation. Med stöd av detta
stadgande har i luftskyddsk un gör elsen den 13 april 1940 (nr 239)
under 35 § föreskrivits, att från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning
skola undantagas, i den mån ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, frågor
rörande luftskyddet vid, bland annat, statens vattenfallsverk och sådana
enskilda kraftverk, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn undantag
som nyss nämnts. Ledningen av luftskyddet vid dessa verk skall i stället utövas
av vattenfallsstyrelsen, som emellertid är skyldig att därvid samråda med
luftskyddsinspektionen och att själv eller genom underlydande organ samarbeta
med vederbörande länsstyrelse och luftskyddschef. Förordnande örn
undantag från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas handläggning av luftskyddsfrågor
har meddelats i fråga om nio av landets största icke statliga
kraftföretag, vilka jämte vattenfallsstyrelsen representera drygt tre fjärdedelar
av landets kraftproduktion.
Luftskyddslagen innehåller — förutom bestämmelser örn luftskyddets organisation
— även föreskrifter örn luftskyddets förberedande i fredstid. Enligt
dessa föreskrifter åligger det länsstyrelserna, bland annat, att meddela eilorderliga
bestämmelser örn luftskyddets planläggning inom länens olika delar
och att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet. Luftskyddscheferna
hava att uppgöra planer för luflskyddet och i övrigt förbereda dess genomförande,
envar inom sitt luftskyddsområde. Av vad förut sagts föijer, att i den
män luftskyddsfrågorna undantag^ från länsstyrelsernas och luftskyddsc.hefernas
handläggning, motsvarande uppgifter med avseende å lultskyddets för
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
beredande åligga den myndighet, som förordnats att i länsstyrelsernas och luftskyddschefernas
ställe utöva ledningen av luftskyddet.
Kommuner och enskilda äro enligt luftskyddslagen skyldiga att redan under
fredstid i viss utsträckning biträda med luftskyddets planläggning. Enligt
10 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) är ägare eller innehavare av, bland annat,
industriell anläggning sålunda skyldig att lämna erforderligt biträde vid planläggningen
av anläggningens luftskydd. Stadgandet får anses innefatta skyldighet
icke blott att lämna luftskyddsmyndigheten erforderliga upplysningar
rörande anläggningens luftskydd utan även att efter luftskyddsmyndighetens
anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande eventuella ritningar
och beräkningar. Ägare eller innehavare av egendom är vidare enligt
nyssnämnda paragraf skyldig att tåla sådan egendomen berörande åtgärd,
som erfordras för beredande av luftskydd, dock endast under förutsättning att
åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.
I 11 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) luftskyddslagen angivas vissa fall, då
kommunerna och enskilda kunna åläggas en längre gående skyldighet''att
medverka vid luftskyddets förberedande än den,|som innefattas i 10 §. Kommun
kan sålunda av länsstyrelse åläggas, bland annat, att inom kommunens
anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna
personalen, då luftanfall hotar, att i den mån det lämpligen kan ske genomföra
nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid
kommunens tekniska verk, att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för
driftpersonalen vid nämnda verk samt att sörja för utbildning och övning
av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är
avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Åläggande som nu nämnts får dock ske
allenast under förutsättning, att med åtgärden icke kan anstå utan äventyrande
av luftskyddet och att åtgärden ej betingar oskälig kostnad. Även
annan ägare eller innehavare av anläggning eller inrättning än kommun kan
under nyssnämnda förutsättningar åläggas att med avseende å driften vid anläggningen
eller inrättningen vidtaga luftskyddsåtgärder. I detta fall skall
åläggandet dock meddelas av Kungl. Maj:t. Vidare må nämnas, att ägare
eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts, är skyldig — likaledes enligt 11 § — att anskaffa och underhålla
sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens
eller egendomens behov.
I fråga örn skyldighet att anordna skyddsrum och vidtaga andra än nyss
nämnda brandskyddsåtgärder till skydd mot skada genom luftanfall hava
särskilda bestämmelser meddelats i lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m. —-i fortsättningen benämnd
skyddsrumslagen — och i kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 120)
angående inrättande av skyddsrum för anläggningar
och byggnader m. m. — i fortsättningen kallad skyddsrumskungörelsen.
Enligt 2 § skyddsrumslagen skola, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
bland andra följande anläggningar förses med skyddsrum, nämligen hamn,
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt lör allmänna
samfärdseln, industriell anläggning, vid vilken i regel minst 25 personer
samtidigt äro sysselsatta, samt annan anläggning eller byggnad, inom vilken
människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt
med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. I fråga
örn brandskyddsåtgärder stadgas vidare i 7 §, att vid uppförande avbyggnad,
som avses i 2 §, i mer än två våningar skola vertikala bärverk,
bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk
vilande bjälklag och, om byggnaden uppföres i mer än fyra våningar, samtliga
bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som avses i 2 § och
som är uppförd i mer än två våningar, sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning,
att den kommer att i väsentliga delar framstå i nytt skick och i
avsevärd mån öka i värde, skall enligt 8 §, därest brandbotten saknas, sadan
anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.
Ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,
skall brandbotten anordnas enligt vad nu sagts, om kostnaden härför
är ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet. I 9 §
stadgas, att då byggnad som avses i 2 § uppföres med mindre än tre våningar,
bärande konstruktioner skola utföras brandsäkert, i den mån det
prövas skäligt. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan byggnad. Kan i annat hänseende
än under 7—9 §§ nämnts i fråga örn anläggning eller byggnad till minskande
av brandskador genom luftanfall vidtagas åtgärd, som utan kostnad av någon
betydenhet medför väsentlig fördel, må länsstyrelsen enligt 10 § föreskriva
sådan åtgärd.
Prövning, vilka åtgärder till skydd mot luftanfall som skola vidtagas, ankommer
enligt skyddsrumslagen på byggnadsnämnd och länsstyrelse på sätt
i lagen närmare angives. Enligt 14 § äger länsstyrelsen helt eller delvis
medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, örn åtgärden
prövas medföra oskälig kostnad eller sådan befrielse i annat fall kan medgivas
utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Denna sin dispensrätt
äger länsstyrelsen, i den mån det finnes lämpligt, överlåta a byggnadsnämnd.
I övrigt äger Kungl. Majit medgiva undantag från lagens bestämmelser.
Vidare äger Kungl. Majit förordna, att fråga, som enligt lagen skall prövas
av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning.
T skyddsrumskungörelsen stadgas, att bestämmelserna om skyddsrum i
nyssnämnda lag skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter sijmt att bestämmelserna
örn brandskyddsåtgärder skola gälla hela riket. Enligt samma
kungörelse skall vid tillämpning av brandskyddsföreskrifterna i 10 § i lagen
iakttagas bland annat, att antändliga upplag av materiel eller avfall å plats,
varifrån brand lätt kan spridas, böra undanskaffas samt att, i den mån det
med hänsyn till förhållandena kan anses påkallat, lämpliga åtgärder böra
vidtagas för att försvåra upptäckten från luften av anläggningar och byggnader.
Slutligen stadgas i kungörelsen att från länsstyrelsens dispensprövning
och viss prövning enligt kungörelsen undantagas bland andra statens
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
vattenfallsverk ävensom enskilda kraftverk och andra företag, beträffande
vilka Kungl. Majit förordnat att de i luftskyddshänseende skola lyda under
särskild myndighet. Prövningen skall i stället handhavas av den myndighet,
under vilken företaget lyder i luftskyddshänseende.
För de luftskyddsåtgärder, som kommunerna och de enskilda enligt vad
nu sagts äro skyldiga att tåla eller vidtaga redan under fredstid, utgår ej ersättning
av statsmedel.
Har Kungl. Majit vid krig eller krigsfara med stöd av 13 § luftskyddslagen
förordnat, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, kunna
kommunerna och de enskilda med stöd av lagen den 31 mars 1938
(nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov åläggas
längre gående förpliktelser med avseende å luftskyddet än de, för vilka förut
redogjorts. Enligt 4 § 1 mom. sistnämnda lag är sålunda ägare eller innehavare
av, bland annat, industriell anläggning, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, skyldig att tåla eller vidtaga de åtgärder
med avseende å anläggningen ävensom dess inredning och utrustning,
som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande. För
sådan åtgärd är anläggningens ägare enligt 5 § (senaste lydelse SFS 1940: 584)
i allmänhet berättigad till ersättning av kronan. Avser åtgärden huvudsakligen
beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller innehavare
eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller
vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår ersättning dock
allenast om och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller skada,
som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Anspråk på ersättning skall enligt 6 § (senaste lydelse SFS 1940; 584)
prövas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens
behov. I
I fråga örn kraftanläggningarnas skydd mot skadegörelse under krig och
därmed jämförliga förhållanden må vidare nämnas, att vattenfallsstyrelsen
enligt kungörelsen den 2 9 augusti 1 939 (nr 584) angående
förhindrande av skadegörelse å vissa kraft- och
kanal ani äg g n ingar i riket vid krig eller krigsfara
m. m. bär att — i den mån sådant ej ankommer på militär myndighet_
beträffande såväl under dess förvaltning stående kraft- och kanalverk som
utom dess förvaltning stående kommunala och enskilda kraftföretag, för
vilka styrelsen enligt särskilda bestämmelser har alt utfärda anvisningar beträffande
säkerställande av kraftdistributionen, utfärda de bestämmelser samt
vidtaga de åtgärder, som må finnas nödiga för kraft- eller kanalanläggnings
skyddande mot annan skadegörelse än sådan från luften, för snabbt avhjälpande
av driftavbrolt samt för säkerställande av kraftdistributionen eller
trafiken. Det åligger militär- och polismyndigheterna att efter därom gjord
framställning lämna kraft- och kanalverksmyndighet erforderligt biträde vid
åtgärder som nyss nämnts. Bestämmelserna gälla vid förstärkt försvarsberedskap,
mobilisering eller da Kungl. Majit eljest förordnar därom.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Beträffande statens kraftstationsanläggningar gälla vissa av Kungl. Majit
den 19 september 1919 fastställda och sedermera, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande,
den 10 januari 1939 ändrade bestämmelser angående
samarbete mellan vattenfallsstyrelsen och chefen för
försvarsstaben. Dessa bestämmelser avse i huvudsak att redan i samband
med anläggningens tillkomst bereda militär sakkunskap tillfälle att
framställa de krav, som ur militär synpunkt böra ställas på anläggningen.
För kommunala och enskilda kraftverk saknas motsvarande bestämmelser.
För kraftledningar, transformatorstationer och kopplingsstationer finnas
icke för närvarande några speciella föreskrifter med hänsyn till luftskydd
eller skydd mot annan skadegörelse. Beträffande elektriska starkströmsledningar
må emellertid nämnas, att möjlighet torde finnas att i samband med
Kungl. Maj:ts beslut örn koncession enligt lagen den 2 7 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, stadga villkor som finnas erforderliga ur försvarssynpunkt.
Några uttryckliga bestämmelser härom meddelas dock, bortsett
från vissa föreskrifter till skydd för flygfält, icke i lagen. Koncession
fordras, med vissa närmare angivna speciella undantag, när någon vill utföra
elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande 250 volt mellan
två ledare eller, örn jordledning användes, mellan en ledare och jord.
Olika slag av skyddsåtgärder vid kraftanläggningar.
De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en redogörelse för de olika
slag av åtgärder, som enligt hittills föreliggande erfarenheter synas vara
möjliga att vidtaga för kraftanläggningarnas skyddande mot skada genom
anfall från luften och andra krigshandlingar. Till nämnda redogörelse —
vilken torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till''statsrådsprotokollet i detta
ärende — anhåller jag få hänvisa.
lJeliovet av nya bestämmelser.
Den förberedande utredningen.
I fråga om behovet av nya författningsbestämmelser rörande skyldighet
att vidtaga skyddsåtgärder vid kraftanläggningar framhöll ställföreträdande
chefen för försvarsstaben i sin inledningsvis omnämnda skrivelse den 9
juli 1941, bland annat:
Kraftförsörjningens säkerställande under krigsförhållanden vore numera
av mycket stor betydelse på grund av den stora användning den elektriska
kraften erhållit på olika för försvaret och folkförsörjningen viktiga områden.
En central driftledning hade kommit till stånd för att vid krig säkerställa
driften, och ett målmedvetet arbete påginge för att sammanknyta de olika
distributionsområdena och standardisera materielen. Dessutom nedlades ett
omfattande arbete på att skydda anläggningarna bland annat genom ordnan
-
n
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
de av skyddsbevakning, luftvärn och luftskydd. I fråga om luftskyddet hade
eifarenheterna visat, att detta skulle ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt
kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt, örn vederbörlig hänsyn därtill
toges vid stationers och ledningars byggande. Så vore för närvarande
icke fallet beträffande huvuddelen av de i enskild ägo varande anläggningarna.
Beträffande vissa statliga anläggningar samt kraftledningar hade bestämmelser
utfärdats rörande skyldighet att taga hänsyn till krav ur försvarssynpunkt.
Med hänsyn till det anförda syntes bestämmelserna emellertid böra
kompletteras sa, att enskilda kraftverksägare ålades skyldighet att vid nyanläggningar
taga hänsyn till de militära krav, främst i avseende på luftskyddet,
som kunde komma att uppställas.
I sitt yttrande över förenämnda skrivelse erinrade kommerskollegium, att
koncessionsplikt enligt 1902 års lag örn elektriska anläggningar icke förelåge
annat än beträffande starkströmsledningar. Bortsett från den särskilda prövningen
av ledningssträckning i närheten av flygfält innehölle nämnda lag
inga uttryckliga bestämmelser örn koncessionsansökningarnas prövning ur militär
synpunkt. Lagtexten gåve dock Kungl. Majit möjlighet att i samband
med koncessionsgivningen lämna föreskrifter även örn särskilda åtgärder i
lörsvarets intresse. Däremot måste det beträffande transformatorstationerna
och i än högie grad beträffande kraftstationerna anses tveksamt, huruvida
sådana föreskrifter kunde lämnas koncessionsvägen. I fråga örn transformatorstationer,
som vore avsedda att tillkomma i samband med utförandet av
koncessionspliktig ledning, ansage kollegiet för sin del denna utväg dock ej
belt utesluten. Understundom förekomme det emellertid, att transformatoranläggningar
utbyggdes i befintlig ledning, för vilken koncession redan beviljats,
och alltså utan samband med koncessionsfråga. Beträffande valtenkraftstationer
gällde, att tillstånd till anläggande av sådan station samt villkoren
för dess utförande och nyttjande meddelades av vattendomstol jämlikt
vattenlagen. Ej heller denna lag innehölle några direkta stadgande!! till
stöd för föreskrifter av militär natur, men det förefölle kollegiet sannolikt,
att vattendomstol skulle kunna meddela även sådana föreskrifter. Enligt kollegiets
uppfattning skulle det sålunda vara möjligt att redan på basis av nu
gällande bestämmelser kunna i viss omfattning tillgodose försvarsintresset.
En mera tillfredsställande lösning krävde emellertid en komplettering av gällande
lagbestämmelser.
f attenfallsslgrelsen anförde i sitt yttrande, att det otvivelaktigt måste betraktas
som ett riksintresse att vid kraftanläggningarnas utförande sådana
åtgärder vidtoges, som kunde göra anläggningarna mindre utsatta och mindre
känsliga för skadegörelse under krigsförhållanden. Styrelsen uttalade vidare,
bland annat:
Nuvarande bestämmelser i fråga om kraftstationers utförande avse endast
Si^ij a ^n^^gningar. Med hänsyn till den stora omfattningen av den enskilda
och kommunala kraftdistributionen är det av vikt, att motsvarande bestämmelser
komma att reglera även de icke statliga kraftstationernas uffo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
15
rande och omfatta bestämmelser jämväl för överföringsanläggningar. Ur enhetlighetssynpunkt
samt med hänsyn till att de år 1919 för de statliga anläggningarna
utfärdade bestämmelserna numera torde vara i behov av en revision,
synes det lämpligt, att gemensamma riktlinjer på området utfärdas.
Därigenom beredes möjlighet för företag, som avse alt utföra kraftanläggningar,
att bedöma de allmänna fordringar på området, som kunna komma
att uppställas.
Styrelsen meddelade vidare, att från de icke statliga, till den centrala driftledningen
anslutna kraftföretagens sida visats full förståelse för nödvändigheten
av och beredvillighet att medverka till åstadkommande av nödvändiga
försvarsåtgärder vid deras anläggningar. Med anledning därav ifrågasattes,
örn icke en skriftlig försäkran från de ledande kraftföretagen örn deras medverkan
i förevarande avseenden tills vidare vore tillfyllest.
Luftskgddsinspektionen förklarade i sitt yttrande till chefen för försvarsstaben,
att den ej hade något att erinra mot det inom försvarsstaben framkomna
förslaget och att inspektionen ville understryka den ekonomiska betydelsen
av att mera omfattande luftskyddsåtgärder avseende planering, skyddsrum,
maskinskydd, maskering och dylikt komme till utförande redan i samband
med anläggningarnas utförande.
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen
framhöllo i gemensamt yttrande, att det vore ett riksintresse, att viktigare
kraftanläggningar planerades och utfördes under skäligt beaktande av riskerna
för krigsförstörelse. Ur denna synpunkt kunde inga vägande invändningar
göras mot att upprättade förslag till nya och betydelsefulla vattenkraftverk,
kraftledningar, transformator- och mottagningsstationer, tillhörande kommunala
och enskilda kraftföretag, bleve granskade ur försvarssynpunkt. Föreningarna
förutsatte, att kraftföretagen som regel komme att självmant ingiva
sina byggnadsförslag och tillmötesgå de önskemål, som kunde komma
att framställas av chefen för försvarsstaben. Ur denna synpunkt skulle det
kunna vara tillfyllest med en bindande försäkran från de ledande kraftföretagen,
vilka med största sannolikhet kunde förväntas bliva de enda, som
komme att beröras av den ifrågasatta granskningen. Därest emellertid ett
allmängiltigt granskningsförfarande ansåges nödvändigt, måste regler fixeras
örn skyldighet att inlämna förslag till granskning samt om avgörande instans
för de fall, då byggherren icke åtnöjde sig med chefens för försvarsstaben
anordningar.
1 sin framställning med begäran örn utredning rörande erforderliga författningsbestämmelser
framhöll överbefälhavaren, att under den förberedande
utredningen betydelsen av att kraftanläggningar erhölle betryggande
skydd blivit samstämmigt vitsordat. Det av vattenfallsstyrelsen och de två
kraftverksföreningarna ifrågasatta sättet för ernående av sådant .skydd —
en skriftlig försäkran från kraftföretagens sida att vid planering av nyanläggningar
upptaga underhandlingar med vederbörliga myndigheter örn
lämpliga skyddsåtgärder — kunde ur riksförsvarets synpunkt icke anses
betryggande. Under rådande förhållanden vidloges visserligen åtgärder för
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
försvarsändamål i avsevärd omfattning på alla områden, men då förevarande
åtgärder vore av bestående art och måste ses på lång sikt, borde för framtiden
gällande, allmängiltiga föreskrifter utarbetas. Sådana bestämmelser
skulle dessutom bidraga till en eftersträvansvärd enhetlighet vid åtgärdernas
genomförande.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava framhållit, att gällande bestämmelser örn luftskydd
för industriella anläggningar, till vilka jämväl kraftverken hörde, toge sikte
på anordnandet av skyddsrum för personalen och brandskydd samt åtgärder
med avseende å driften. Några lagbestämmelser, vilka tryggade en ur
luftskyddssynpunkt lämplig planering av kraftanläggningar, funnes icke.
De stadganden, som gällde brandskyddet, avsåge att reglera, hur det skulle
förfaras i fråga om anordnandet av brandbottnar och dylikt, när byggnader
av visst planerat utseende skulle utföras. De gåve knappast myndigheterna
befogenhet att meddela anvisningar, hur anläggningen i fråga lämpligen
skulle utspridas eller infogas i terrängen, för att den skulle bliva så litet
sårbar som möjligt. Bestämmelser om åläggande att utföra sådana viktiga
anläggningar som vattenregleringsdammar på ett ur luftskyddssynpunkt såvitt
möjligt betryggande sätt saknades helt.
Sådana egenartade anläggningar som elektriska starkströmsledningar,
transformatorstationer och kopplingsstationer vore — hava de sakkunniga
vidare yttrat — överhuvud taget icke särskilt uppmärksammade i luftskyddslagstiftningen.
Den möjlighet, som funnes att i samband med koncession
enligt 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
stadga villkor för rätten att bruka den lconcessionerade ledningen
vore högst bristfällig, helst som den icke kunde tillämpas på redan befintliga
anläggningar.
En brist i gällande lagstiftning ansåge de sakkunniga även vara, att den
huvudsakligen avsåge skydd mot anfall direkt från luften och icke innehölle
några särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder mot skadegörelse,
som utövades t. ex. av fallskärmstrupper eller genom sabotage.
De sakkunniga hava vidare yttrat:
Ehuru lagstiftningen är bristfällig, ha genom frivillig medverkan betydelsefulla
skyddsåtgärder utförts även vid kommunala och enskilda anläggningar.
Det har med hänsyn till den beredvillighet som i detta hänseende
visats blivit ifrågasatt, huruvida icke ett fortsatt samarbete på frivillighetens
väg kunde vara tillfyllest. Då kraftproduktionen utgör en synnerligen viktig
nyckelindustri, är det emellertid befogat, alt hithörande problem bliva
så rationellt som möjligt lösta i lagstiftningen, tet kan ju icke med säkerhet
förutsättas, att det intresse och den villighet som finnes under nu rådande
förhållanden skall fortvara allt framgent. Och även om flertalet av
de berörda företagen Skulle komma att behålla sin nuvarande inställning,
är det givetvis önskvärt, att bestämmelser finnas som hindra att ett eller
annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, som andra med större
eller mindre uppoffringar underkastat sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
17
Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett erforderligt, att
lagbestämmelser utfärdades rörande skyldighet att vid utförande a v
kraftanläggningar av väsentlig betydelse för landets kraftförsörjning
vidtaga åtgärder till anläggningarnas skyddande mot anfall från luften
eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd eller sabotage.
De sakkunniga hava emellertid funnit, att de nya bestämmelserna borde
göras tillämpliga jämväl å redan befintliga kraftanläggningar.
Härom hava de sakkunniga anfört:
Under den förberedande diskussionen i ärendet har uppmärksamheten
främst varit riktad på nya företag och önskemålet att redan fran början
planera anläggningarna så att de bliva utförda på det ur skyddssynpunkt
bästa sättet, bet torde emellertid vara uppenbart, att den onskvarda enhetligheten
och överblicken icke kan vinnas utan att de nya bestämmelserna
— med de modifikationer som föranledas av förhållandena — tillampas
även på redan befintliga anläggningar. Luftskyddslagstiftningen i övrigt omfattar
såväl nyanläggningar som befintliga anläggningar och i princip galler,
att i båda fallen ägaren eller innehavaren skall vidtaga de åtgärder som skalisen
kunna fordras av honom, ehuru alla bestämmelser givetvis icke avse
bäggedera fallen. Detsamma gäller på andra analoga lagstiftmngsomraden
(bl a. inom vattenrätten). Tillbörlig hänsyn måste helt naturligt tågås till
de möjligheter som stå till buds vid befintliga anläggningar Åtskilliga åtgärder
kunna utan större kostnad vidtagas lika val vid befintliga anläggningar
som vid nya. . ,__
I detta sammanhang bör för övrigt uppmarksammas, att begreppet befintlig
anläggning är relativt; det kan hänföras till tiden för lagstiftningens
genomförande eller till tiden för väckandet av förslag om nya skyddsåtgärder
Att på ett sådant område som det förevarande binda sig vid den uppfattning
som var rådande vid den tidpunkt, då en anläggning kom till stand,
kan icke gärna komma ifråga. Det är nödvändigt, att föreskrifterna kunna
anpassas efter erfarenheterna och teknikens utveckling. Även ur företagarens
synpunkt skulle det vara ogynnsamt att tvinga den myndighet som
skall pröva frågan att från början bestämma allt vad som bor göras. Om
ändrade eller nya föreskrifter icke senare kunna meddelas, tvingas myndigheten
måhända att lämna föreskrifter i hänseenden, dar Hagan eljest kunnat
lämnas öppen.
Att frågan om skyddsåtgärder för den väsentliga delen av landets elektriska
kraftproduktionsapparat bleve enhetligt reglerad skulle enligt de
sakkunnigas uppfattning innefatta en obestridlig vinst.
I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört hava de i sitt förenämnda
lagförslag upptagit bestämmelser örn skyldighet för ägare av såväl
nya som äldre kraftverk, regleringsdammar, elektriska ledningar samt
transformator- och kopplingsstationer av viss storleksordning att vidtaga
erforderliga åtgärder lill skydd mot anfall från luften och annan skadegörelse,
däri inbegripet förberedande åtgärder för avhjälpande av uppkommen
skada.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag har i huvudsak tillstyrkts
näts utan erinran i de avgivna yttrandena.
Bihang lill riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 244.
eller läm -
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Ställföreträdande chefen för försvarsstaben Ilar sålunda framhållit, att
forslaget syntes tillgodose de önskemål, som legat till grund för försvarsstabens
framställning om utredning i ärendet.
Statens trafikkommission bär anfört, att det ur de synpunkter kommissionen
hade att företräda måste framstå såsom en angelägenhet av största
vikt, att åtgärder vidtoges tor att göra ifrågavarande anläggningar mindre
utsatta och känsliga för skadegörelse under krigsförhållanden. Kommissionen
tillstyrkte därför, att åtgärder i åsyftad riktning företoges.
Överståthållarämbetet har yttrat, bland annat:
Såsom de sakkunniga påvisa, har frågan örn skyldighet att vidtaga åtgärder
tor skyddande utav starkströmsanläggningar mot anfall från luften
eder etjest mot skadegörelse genom krigsåtgärd hittills blivit endast ofullständigt
reglerad genom lagstiftning. Även örn omfattande skyddsåtgärcler
vidtagas pa frivillighetens väg, synes det dock vara nödvändigt, för att
kraftförsörjningen skall få den motståndskraft mot skadegörelse genom
krigsatgarder, som kan anses betingad med hänsyn till kraftförsörjningens
betydelse för krigsberedskapen, att bestämmelser införas, som förhindra att
eifolderliga skyddsåtgärder underlåtas i fråga örn viktigare anläggningar.
De av de sakkunniga föreslagna lagbestämmelserna synas, så långt ämbetet
kan bedöma, väl avvägda och ägnade att tillgodose nyss angivna syftemål.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig anse, att någon
tvekan ej kunde råda om behovet av skyddsbestämmelser av föreslagen art
och att de sakkunniga på ett lyckligt sätt löst sin uppgift. I
I ett par yttranden har emellertid ifrågsatts lämpligheten av
att för närvarande och under det alt utredning påginge örn en
reformerad luftskyddslagstiftning utfärda särskilda bestämmelser
rörande kraftanläggningarnas luftskydd.
Luftskyddsinspektionen har sålunda anfört, bland annat:
I likhet med de sakkunniga anser inspektionen, att berättigade erinringar
kunna riktas mot gällande författningsbestämmelser örn vidtagande av åtgärder
till tryggande ur luftskyddssynpunkt av industriella anläggningar
och företag. Denna fråga lärer emellertid komma att upptagas till behandling
vid den revision av gällande luftskyddslagstiftning, som är under utfölande
av de av Kungl. Maj:t tillsatta 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.
Med hänsyn till det sagda och då några egentliga svårigheter enligt
vad av utredningen framgar hittills icke mött för genomförande av erforderliga
luftskyddsatgärder med avseende å de företag och anläggningar,
varom här är fråga, får luftskyddsinspektionen föreslå, att förslaget överlämnas
till 1941 års hemortsförsvarssakkunniga för att tagas i övervägande
vid deras utredningsarbete.
1941 års hemortsförsvarssakkunniga hava yttrat:
I hemortsförsvarssakkunnigas uppdrag ingår bland annat att med beaktande
av vunna erfarenheter verkställa överarbetning av gällande luftskyddslagstiftning.
Arbetet härmed pågår för närvarande och beräknas
kunna^ slutföras i sadan tid, att statsmakterna hinna taga slutlig ställning
till frågan innevarande år. Bestämmelserna på hithörande område torde
komma att av de sakkunniga föreslås sammanfattade i en lag och en till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
19
lämpningskungörelse. Denna lagstiftning måste självfallet givas ett sådant
innehåll, att vad angår såväl kraftverk som andra industriella anläggningar
kravet på skyddsåtgärder anpassas efter anläggningarnas större eller mindre
betydelse för försvaret och folkförsörjningen samt förutsättningar skapas
för att skyddssynpunkterna bliva i tillräcklig omfattning beaktade jämväl
beträffande nyanläggningar.
De spörsmål, som behandlats i föreliggande betänkande, böra under sådana
förhållanden enligt hemortsförsvarssakkunnigas mening lösas i samband
med berörda lagstiftningsarbete och icke, på sätt föreslagits, nu regleras
i särskild lag.
Även örn någon tidsutdräkt skulle förorsakas genom att förslaget ej nu
lades till grund för lagstiftning, ansåge hemortsförsvarssakkunniga, att
detta ej behövde ingiva betänkligheter, enär redan med stöd av gällande
författningsbestämmelser under rådande luftskyddstillstånd skyddsåtgärder
vid kommunala och enskilda kraftanläggningar torde kunna genomföras
i praktiskt taget samma omfattning, som den föreslagna lagen skulle bereda
möjlighet till. Hemortsförsvarssakkunniga hava i detta hänseende åberopat
innehållet i 4 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. I
fråga örn nyanläggningar hava hemortsförsvarssakkunniga ansett sig kunna
utgå ifrån, att vattenfallsstyrelsen på grund av sin ställning på kraftförsörjningens
område erhölle kännedom örn att dylika anläggningar vore
under övervägande vid en sådan tidpunkt, att utredning om lämpliga anordningar
till förhindrande av skadeverkningar genom luftanfall kunde verkställas
redan i samband med planläggningsarbetet. Hemortsförsvarssakkunniga
hava slutligen erinrat örn att svårigheter hittills icke syntes hava mött
för luftskyddsmyndigheten att hos enskilda företagare vinna gehör för luftskyddssynpunkter,
ett förhållande som väl knappast kunde förväntas undergå
förändring i nuvarande läge.
Med hänsyn till den elektriska kraftens stora betydelse för såväl försvar
som folkförsörjning är det uppenbarligen av utomordentlig vikt, att de
för denna krafts produktion och överföring avsedda anläggningarna så
långt möjligt skyddas mot skadegörelse under krig. Såsom av utredningen
i ärendet framgår, kunna riskerna för sådan skadegörelse avsevärt minskas,
därest redan vid anläggningarnas planering och utförande vederbörlig
hänsyn tages till försvars- och luftskyddssynpunkter. Härtill kommer
att kostnaderna för åtskilliga skyddsåtgärder bliva lägre, örn åtgärderna
vidtagas redan i samband med anläggningarnas tillkomst, än örn de först
därefter utföras. Det är således icke endast för det allmänna utan även folden
enskilde företagaren av värde, att de krav, som ur skyddssynpunkt
kunna uppställas på en anläggning, bliva beaktade redan vid anläggningens
tillkomst.
För närvarande saknas emellerlid allmänna bestämmelser, som garantera
elt sådant hänsynstagande. Av utredningen i ärendet framgår visserligen,
all de slörre kraflverksföretagen hittills varit villiga alt i skälig utsträckning
frivilligt medverka lill all anläggningarna redan från början bliva
Departe
ments
ctiefen.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
ur skyddssynpunkt ändamålsenligt planerade och utförda. Även om anledning
saknas att antaga, att någon förändring härutinnan skulle inträda åtminstone
i nuvarande läge, torde det dock med hänsyn till kraftförsörjningens
utomordentliga betydelse för krigsberedskapen ej vara lämpligt att vidtagandet
av åtgärder, avsedda att stärka kraftindustriens motståndskraft mot
skadegörelse genom krigsåtgärder, göres beroende av frivilligt åtagande. Överbefälhavaren
har också i sin framställning i ärendet förklarat sig anse, att
en på frivillighetens grund baserad lösning av förevarande spörsmål icke kunde
anses betryggande ur riksförsvarets synpunkt. Såsom de sakkunniga framhållit,
synes det även vara önskvärt, att bestämmelser finnas, som hindra att
ett eller annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, vilka andra
med större eller mindre uppoffringar underkastat sig.
Då utredning för närvarande pågår rörande omarbetning av luftskyddslagstiftningen
i dess helhet, kan det emellertid, såsom framhållits i luftskyddsinspektionens
och 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas yttranden i
ärendet, ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att redan nu utfärda särskilda
föreskrifter rörande skyddsåtgärder för kraftanläggningarna. Nyssnämnda
utredning lärer dock ej bliva fullbordad inom sådan tid, att den reviderade
luftskyddslagstiftningen kan träda i kraft förrän under nästkommande år.
Med hänsyn härtill och då ett flertal ur kraftförsörjningssynpunkt viktiga
anläggningar för närvarande äro under planering eller utförande, synes det
ej vara tillrådligt att uppskjuta avgörandet av nu ifrågavarande lagstiftningsspörsmål.
De med kraftanläggningarnas skydd mot luftanfall och andra
krigshandlingar förbundna frågorna äro för övrigt i flera avseenden av den
speciella art, att en särlagstiftning rörande dem, såvitt nu kan bedömas, lärer
bliva erforderlig även efter den blivande revisionen av den allmänna luftskyddslagstiftningen.
De sakkunnigas uppdrag avsåg närmast att utreda frågan örn införande av
författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av n y a kraftanläggningar
vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Under framhållande av att
gällande bestämmelser vore bristfälliga även i fråga om skyldighet att vidtaga
åtgärder till skydd för befintliga anläggningar och att det vore värdefullt
att enhetliga bestämmelser i nu ifrågavarande avseende erhölles för
såväl nya som äldre anläggningar, hava de sakkunniga emellertid föreslagit,
att de nya bestämmelserna skulle i lämplig utsträckning gälla även i fråga örn
befintliga anläggningar. Detta förslag, mot vilket någon erinran icke framställts,
anser jag mig böra biträda.
Med hänsyn till det anförda har jag på grundval av de sakkunnigas förslag
och med ledning av de däröver avgivna yttrandena låtit inom socialdepartementet
upprätta förslag till dels lag om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar, dels lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504), dels lag angående ändrad lydelse av
24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m., dels ock lag angående till
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
lägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.
Innan jag redogör för bestämmelserna i de sålunda upprättade lagförslagen
har jag för avsikt att till särskild behandling upptaga tre huvudfrågor,
nämligen dels frågan om vilka kraftanläggningar, som böra omfattas
av de nya bestämmelserna, dels frågan om organisationen av kiallanläggningarnas
luftskydd och dels frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna.
Lagstiftningens tillämpningsområde.
Den förberedande utredningen.
Ställföreträdande chefen för försvarsstaben framhöll i sin skrivelse den 9
juli 1941, att ett åläggande att vidtaga särskilda skyddsåtgärder borde
med hänsyn till de kostnader, som orsakades av kraven på luftskydds- och
andra försvarsåtgärder — begränsas att gälla de ur allmän kraftförsörjningssynpunkt
viktigaste anläggningarna, förslagsvis primärstationer med en
sammanlagd installerad effekt av minst 1,000 kilowatt samt sekundär- (överförings-)
stationer och ledningsnät med en spänning av minst 40 kilovolt.
Enligt en tabell, intagen i vattenfallsstyrelsens yttrande över nyssnämnda
skrivelse, utgjorde den 1 augusti 1941 antalet kraftstationer med en maskineffekt
av högst 2,000 kilowatt cirka 1,240, därav cirka 1,150 med en maskmeffekt
ej överstigande 1,000 kilowatt, och antalet större kraftstationer 104.
I anslutning till nämnda tabell anförde vattenfallsstyrelsen.
De små primärstationerna — under 1,000 kW — aro ju det ojamförliga
flertalet och deras betydelse som kraftleverantörer till för försvaret och fo k
försörjningen viktiga anläggningar av mindre betydelse. Samma torde kunna
sägas '' vara fallet beträffande vattenkraftstationer med upp till 2,000 kW
maskineffekt. Då sådana företag dessutom i regel icke torde kunna bara den
fördyring av anläggningarna, som ett hänsynstagande till forsvarssynpunktei
i mångå fall måste medföra, synas de icke böra omfattas av bestämmelserna
i derus helhet.
En annan faktor, som i detta sammanhang är av intresse är antalet nyanläggningar
över 1.000 kW under de senare åren. En uppgift a detta antal
kan tjäna som grundval för bedömande dels av behovet utav granskning av
planerna för anläggningarna dels ock av den arbetsbörda, som kan komma
att åvila dem, åt vilka granskningen uppdrages.
Under de senare 10 åren lia tillhopa 45 eller i medeltal 4.j ny- eller ombyggnader
av primärstationer med mer än 1,000 kW maskineffekt per år
kommit till utförande. Sättes gränsen vid en maskineffekt av 2,000 kW Idiva
motsvarande siffror 33 och 3.3 Av dessa arbeten aro ej mindre an 27 resp. 2.1
eller i medeltal per år 2.7 resp. 2.2 nybyggnader. Siffrorna synas visa, att
antalet anläggningar motiverar sagda granskning pa samma gang som denna
icke kan förmodas bliva alltför betungande.
I fråga örn den föreslagna minimispänningen av 40 kilovolt för kraftledningar
hade vattenfallsstyrelsen intet att erinra. Beträffande transformator
-
22
Kungl. Maj:ts proposition i}r 244.
stationer ansåge styrelsen, att det borde fordras — förutom att de läge vid
ledningsnät med nyssnämnda spänning — att de planerats eller inom de närmaste
5—10 åren vore avsedda att utbyggas för en effekt av minst 2,000 kilovoltampére.
Svenska kraftverks föreningen och svenska elektricitetsvcrksf öreningen föreslogo,
att gränsen borde fixeras, i fråga om vattenkraftstationer, till en
effekt ''vid medelvatten av 3,000 kilowatt och, i fråga örn transformator- och
mottagningsstationer, lill en effekt av 3,000 kilovoltampére. Mot den föreslagna
gränsdragningen för kraftledningar hade föreningarna intet att erinra.
De sakkunniga.
Rörande frågan å vilka kraftverk de nya bestämmelserna böra tilllämpas
hava de sakkunniga anfört:
I detta hänseende torde böra tjäna till ledning den organisation, som för
närvarande fungerar för att samordna den mera betydelsefulla kraftproduklonen
i landet (den centrala driftledningen) och som omfattar mer än nio
londelar därav Alla de företag, som ingå under denna ledning, samverka i
större eller mindre grad. Örn ett företag ingår i organisationen, kan detta sägas
utgöra ett bevis på att företaget är av betydelse ur det helas synpunkt,
thuru storleken varierar något inom olika delar av riket, kan det sägas, att
de i organisationen ingående företagens kraftverk i allmänhet äro utförda
mj .en ^uibineffekt av åtminstone 2,000 kilowatt. Denna gräns, som förordats
av vattenfallsstyrelsen, torde därför vara lämplig. Med kraftverk åsyftas
kraftstation jämte dammbyggnad och i anslutning därtill utförda anläggningar.
Jämväl ångkraftverk av angiven storlek böra omfattas av lagstiftningen.
a
I fråga örn bestämmelsernas tillämplighet å regleringsdammar hava
de sakkunniga anfört, bland annat:
aafar självständiga dammbyggnader för vattenreglering, vilka icke
ansluta till kraftstation, är det tydligen synnerligen angeläget, att åtminstone
s orre anläggningar skyddas. Förstörelse av en viktig regleringsdamm kan ej
blott medföra betydande förödelse nedströms i vattendraget utan även vålla
stort avbrack i genomförandet av planerna för landets kraftförsörjning. Någon
tunt rationell och samtidigt i tillämpningen klar och tydlig mätare på en
reglenngsanlaggnings betydelse torde icke stå att finna. Ett sätt att bestämma
storleksordningen pa de anläggningar som böra räknas hit vore att kräva
dels att anläggningen är belägen uppströms ett sådant kraftverk som förut
nämnts dels ock att anläggningen är av väsentlig betydelse för dylikt kraftverk.
För tillämpningen torde det emellertid vara enklare att rätta sig enbart
etter vattenmagasinets volym. Gränsen torde kunna bestämmas till 100 miljoner
kubikmeter.
Beträffande kraftledningar hava de sakkunniga — i överensstämmelse
med vad som tidigare i ärendet förordats — ansett, alt sådana ledningar,
som vöre avsedda för en spänning av minst 40 kilovolt mellan två ledare,
skulle hänföras till dem, som borde vara underkastade särskilda bestämmelser
ur skyddssynpunkt.
Även transformator- och k o p p 1 i n g s s t a t i o n e r vore, hava de
sakkunniga framhållit, av den betydelse, att de i viss utsträckning borde örn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
23
fattas av den nya lagstiftningen. Dit borde räknas transformator- och kopplingsstationer
avsedda för en spänning av minst 40 kilovolt och en genomgångseffekt
av minst 2,000 kilovoltampere.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag rörande bestämmelsernas tillämplighet å kraftverk
samt transformator- och kopplingsstationer har föra
niett följande uttalande av svenska vattenkraft föreningen och svenska
elektricitetsverks föreningen:
Föreningarna hemställa, att gränserna beträffande elektriska kraftstationer
samt transformator- och kopplingsstationer med spänning av minst 40 kilovolt
fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med de värden, som angåvos
i föreningarnas tidigare yttrande i ärendet till försvarsstaben. För att få en
gemensam gräns för elektriska vatten- och värmekraftstationer föreslås emeltid,
att vattenkraftsstationernas effekt icke som då föreslogs räknas vid medelvatten.
Gränssiffran för valten- och värmekraftstationer synes även med
fördel böra omräknas och ersättas med den för vattenkraftverk med 3,000
kilowatt medelvatteneffekt och ångkraftverk med 3,000 kilowatt turbineffekt
i stort sett ekvivalenta siffran 4,000 kilovoltampere generatoreffekt, då detta
senare begrepp är lättare att objektivt fastställa än det i många fall mera
tänjbara begreppet turbineffekt. Därest föreningarnas önskemål, att även de
elektriska kraftstationernas effekt räknas som generatoreffekt i kilovoltampére,
ej skulle kunna tillmötesgås, föreslås i förtydligande syfte att ordet
turbineffekt ändras till primärmotoreffekt för att även inrymma dieselkraftverken.
Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat ett av överingenjören hos Uddeholms
aktiebolag Filip Fredén avgivet yttrande, i vilket beträffande bestämmelsernas
tillämplighet å transformator- och kopplingsstationer andres,
att den föreslagna undre gränsen 2,000 kilovoltampere förefölle väl låg;
nämnda gräns borde höjas till åtminstone 3,000 kilovoltampere, vilken gräns
bättre korresponderade med den föreslagna minimigränsen för kraftverk.
Kommerskollegium har ansett, att bestämmelserna holde göras tillämpliga
å jämväl omformarestationer av samma storlek som den, vilken föreslagits
för transformator- och kopplingsstationer.
Järnvägsstyrelsen har påpekat, alt av de till järnvägsdriften hörande elektriska
anläggningarna allenast Malmbanans transformatorstationer och 80 kilovolts
överföringsledningar komrne att falla under den föreslagna lagstiftningen.
Då övriga för den elektriska tågdriften avsedda anläggningar ej berördes
av lagstiftningen, syntes det lämpligt att även nyssnämnda transformatorstationer
och överföringsledningar undantoges.
Beträffande bestämmelsernas tillämplighet å regleringsdam mar
har Överståthållarämbetet anfört:
I fråga örn anläggningar för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering
har till lagstiftningens giltighetsområde hänförts vattenmagasin,
som äro avsedda att rymma minst 100 miljoner kubikmeter. Vid denna gränsdragning
har man, enligt vad de sakkunnigas utredning giver vid handen,
tagit hänsyn till dels vattenmagasinens betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt,
dels den fara för skadegörelse å nedströms liggande områden, som en
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Departe
ments
chefen.
sprängning av regleringsdammarna skulle medföra. Enligt ämbetets förmenande
kan emellertid icke vattenmagasinets rymd vara helt normgivande vid
denna gränsdragning. När det gäller att bedöma faran för nedanför liggande
trakter, äro i främsta rummet dessa trakters geografiska struktur samt uppdämningens
höjd av vikt. Och vad angår vattenmagasinets betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt
synes även frågan örn vad kraften användes till kunna
spela en viss roll. Vid en mindre regleringsanläggning, som erfordras för att
förse en del krigsviktiga industrier med elektrisk kraft, lärer sålunda vidtagandet
av skyddsåtgärder kunna vara mera påkallat än vid en större regleringsanläggning,
av vilken krigsberedskapen icke är i lika hög grad beroende.
Med hänsyn till det nu anförda vill ämbetet förorda en mindre schematisk
norm för bestämmande av lagstiftningens giltighet å regleringsanläggningar.
I det av länsstyrelsen i Värmlands län åberopade, av överingenjören Fredén
avgivna yttrandet anföres rörande gränsdragningen i fråga om regleringsdammar:
Vattenmagasinets
volym har givetvis betydelse med hänsyn till de skador
ett dammbrott kan åstadkomma genom översvämning av nedanför liggande
flodfåra. Denna bestämningsgrund synes emellertid vara mindre lämplig, enär
ett vattenmagasins betydelse entydigare kommer till uttryck, örn magasinets
energivolym angives. Om ett magasin på exempelvis 100 mill. kbm utnyttjas
i en kraftstation med 10 m fallhöjd eller i en serie av kraftstationer med sammanlagt
200 m fallhöjd, blir ju magasinets betydelse väsentligt olika. Som
bedömningsgrund för regleringsdammar anser jag därför att den bakom dammen
liggande vattenvolymens utnyttjbarhet mätt i mill. kWh bör vara utslagsgivande.
Uppenbarligen böra endast sådana anläggningar, som äro av väsentlig betydelse
för rikets kraftförsörjning, underkastas den nya lagstiftningen. Visserligen
är icke enbart storleken av en anläggning avgörande för densammas
betydelse för kraftförsörjningen, men då det för underlättande av bestämmelsernas
tillämpning måste anses vara värdefullt, alt deras tillämpningsområde
blir så entydigt som möjligt angivet, och detta bäst torde kunna ske
genom att —- såsom de sakkunniga föreslagit — angiva anläggningarnas storlek,
anser jag mig böra förorda en gränsdragning efter denna princip. En
större anläggning lärer väl ock såsom regel vara värdefullare för landet än
en mindre.
Vad kraftverken beträffar föreslog ställföreträdande chefen för försvarsstaben
i den skrivelse, som ligger till grund för den senare verkställda utredningen
i ärendet, att sådana verk skulle medtagas, vilkas sammanlagda turbineffekt
utgjorde minst 1,000 kilowatt. Vattenfallsstyrelsen föreslog emellertid
i sitt yttrande över skrivelsen, att gränsen skulle höjas till 2,000 kilowatt.
Styrelsen framhöll därvid, att kraftverk med en lägre effekt än 2,000 kilowatt
i allmänhet hade mindre betydelse såsom kraftleverantörer till för försvaret
och folkförsörjningen viktiga anläggningar ävensom att sådana kraftverk
i allmänhet ej kunde bära den fördyring, som ett hänsynstagande till försvarssynpunkter
i många fall skulle medföra. Svenska vattenkraftföreningen
och svenska elektricitetsverksföreningen föreslogo för sin del att gränsen
borde sättas vid en turbineffekt av 3,000 kilowatt. De sakkunniga hava för
-
25
Kunni. Maj:ts proposition nr 244.
ordat den av vattenfallsstyrelsen föreslagna gränsdragningen. Invändning
häremot har framställts endast av nyssnämnda två föreningar, som vidhållit
sin tidigare ståndpunkt, därvid dock föreslagits, att gränssiffran skulle
angivas icke i turbineffekt utan i generatoreffekt, enär sistnämnda begrepp
vore lättare att objektivt fastställa än det i många fall mera tänjbara begreppet
turbineffekt. Då siffran 3,000 kilowatt turbineffekt i stort sett vore ekvivalent
med siffran 4,000 kilovoltampere generatoreffekt, hava föreningarna
hemställt, att bestämmelserna måtte göras tillämpliga allenast å kraftverk
med minst nämnda generatoreffekt. För egen del anser jag skäl ej föreligga
att frångå de sakkunnigas av övriga remissmyndigheter i denna del tillstyrkta
förslag i vidare mån än att grän,ssiffran lämpligen torde böra angivas i generatoreffekt
i stället för i turbineffekt. Jag förordar alltså, att bestämmelserna
göras tillämpliga å kraftverk, avsedda för en generatoreffekt av minst
2,500 kilovoltampere, vilken siffra närmast kan anses motsvara en turbineffekt
av 2,000 kilowatt.
I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag torde i fråga örn regleringsdammar
vattenmagasinets volym böra vara avgörande för bestämmelsernas
tillämplighet och gränsen lämpligen kunna sättas vid 100 miljoner
kubikmeter.
Beträffande elektriska ledningar föreligger enighet örn att sådana ledningar
böra omfattas av lagen, vilka äro avsedda för spänning av minst 40 kilovolt
mellan två ledare.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle bestämmelserna vidare tillämpas a
transformator- och kopplingsstationer, vilka äro avsedda för spänning av
minst 40 kilovolt och en genomgångseffekt av minst 2,000 kilovoltampere.
Sistnämnda siffra torde böra höjas till 2,500, därest såsom jag förordat gränsen
i fråga om kraftverk bestämmes till en generatoreffekt av 2,500 kilovolt
ampére.
Då enligt vad jag inhämtat praktiskt taget samtliga omformarestationer
av den storleksordning, som skulle motivera, att de underkastades de nya
bestämmelserna, tillhöra statens järnvägar, torde det ej vara erforderligt att,
såsom kommerskollegium föreslagit, utsträcka bestämmelsernas tillämplighet
till dylika anläggningar. Å andra sidan lärer skäl ej föreligga att, såsom
järnvägsstyrelsen ifrågasatt, från tillämpligheten undantaga vissa statens
järnvägar tillhöriga transformatorstationer och ledningar. Anledningen till
att styrelsen ifrågasatt ett sådant undantag torde hava varit, att styrelsen
utgått ifrån, att dessa anläggningar eljest skulle komma att lyda under annan
luftskyddsmyndighet än styrelsen. Så behöver emellertid, enligt vad jag
senare återkommer till, ej bliva fallet.
Organisationen.
Den förberedande utredningen.
Enligt ställföreträdande chefens för försvarsstaben skrivelse den 9 juli 1941
borde, innan nya kraftanläggningar påbörjades, ritningar och planer lör
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
granskning beträffande anläggningarnas ändamålsenlighet ur försvarssynpunkt
insändas till chefen för försvarsstaben. De erinringar och förslag, som
därvid kunde komma att framställas, skulle i möjligaste mån efterkommas,
innan koncession för anläggningarnas utnyttjande beviljades.
Vattenfallsstyrelsen framhöll med anledning härav, att det vöre av vikt att
ett tillvägagångssätt användes, som icke vållade försening vid utbyggandet av
kraftstationer. Efterfrågan på ny kraft kunde ofta uppkomma mycket snabbt,
varföi projektering, beslut och byggnad måste gå i snabbt tempo. Därtill
bomme att många problem av byggnadsteknisk, ekonomisk och försvarsteknisk
art uppkomme först under byggnadstiden, varför försvarsåtgärderna
icke nied säkerhet kunde föreslås redan från början.
Enligt styrelsens mening borde till försvarsstabens förfogande stå en permanent
kommission för att deltaga i överläggningar mellan företagaren och
försvarsstaben. Rörande denna kommission anförde styrelsen:
Inom kommissionen skulle vara representerad sakkunskap på det teknisktekonomiska
kraftförsörjningsområdet samt på luftskyddsområdet. Vid överläggningarna
skulle klarläggas bland annat den ekonomiska ram, inom vilke1*
företagaren ansåg sig kunna åstadkomma försvarsanordningar, samt
tastslas, varuti dessa huvudsakligen borde bestå. Om enighet härutinnan icke
ernåddes, kunde frågan för avgörande hänskjutas till skiljeman, exempelvis
den vattenrättsdomare, under vilkens prövning stationens utförande föll.
företagaren kunde sedan efterhand underställa försvarsstaben vederbörliga
ritningar för godkännande. Det synes vara av stor fördel om genom en dvlik
tast kommission kunde skapas en viss garanti för en samlad erfarenhet på
området och en konsekvent handläggning av dessa ärenden.
Beträffande ledningsbyggande framhöll styrelsen, att därför i allmänhet
krävdes koncession och att försvarsstaben redan tillförsäkrat sig viss granskning
beträffande utförandet. I fråga om granskningen av planer för anläggning
av sekundärstationer kunde möjligen ett liknande förfarande, som av
styrelsen angivits för kraftstationer, tillämpas eller ock kontrollen ordnas
genom kommerskollegium såsom för ledningar. Samråd i fråga om statliga
anläggningars utförande syntes lämpligen kunna äga rum på det sätt som nu
praktiserades.
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen anförde
rörande det ifrågasatta granskningsförfarandet bland annat:
Chefens ,^?r försvarsstaben skrivelse innehåller icke några anvisningar om
5*U1 1^ra^asa^a granskningen skall ordnas. Föreningarna äro ej heller
beredda att lämna något genomarbetat förslag i detta avseende men ha ansett
etet lämpligt att, utan slutligt ståndpunktstagande, i det följande skissera ett
förfarande och i samband därmed beröra några synpunkter, som enligt föreningarnas
uppfattning böra beaktas.
Man torde kunna förutsätta, att flertalet byggherrar på tidigast möjliga stadium
av projekteringsarbetet för en kraftanläggning av det ena eller andra
s .Me.: komma att söka kontakt med försvarsstaben för att få taga del av de
militära krav, som kunna komma att ställas på anläggningen. Föreningarna
utgå harvid fran alt vederbörande byggherre under ärendets handläggning
och innan chefen for försvarsstaben fattar beslut i ärendet utan besvärande
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
27
omgång får framlägga sin uppfattning och göra de kompletterande förslag,
som kunna befinnas lämpliga. En förutsättning härför är, att chefen för försvarsstaben
för detta ändamål kan avdela sakkunnig personal, som kan beredas
tillfälle att kontinuerligt följa utvecklingen.
Tidsmomentet i granskningsförfarandet är härvidlag av stor betydelse. För
ett stort kraftföretag, som i huvudsak avsätter sin kraft för tillgodoseendet av
behovet inom ett stort område, är kraftbehovets stegring betydligt lättare att
förhandsbedöma än för ett företag med mera begränsad utsträckning av
distributionsområdet, inom vilket ett enda nytillkommande kraftbehov kan
bliva av väsentlig storleksordning i förhållande till det tidigare totalbehovet.
Även ett företag, som säljer tillskottskraft till andra kraftföretag med
egen råkraftförsörjning och med möjligheter att tillgodose det ökade kraftbehovet
från olika håll, kan plötsligt ställas inför nödvändigheten att snabbt
igångsätta en nybyggnad. Många av de militära krav, som kunna ställas på
en anläggning, äro av den art, att arbetet kan påbörjas utan att detaljerna i
detta avseende äro ordnade. Skall emellertid granskningen även avse exempelvis
anläggningens inkl. ställverkets inpassande i terrängen, vattenvägarnas
utformning, stationens placering ovan eller under jord, bombskyddstak,
generatorernas placering ovan eller under övre vattenytan o. d., kan
arbetet redan från början vara beroende av hur stationen skall se ut i färdigt
skick. En utdragen prövning kan i dylikt fall betyda ett avsevärt försenande
av anläggningens igångsättning. Ett granskningsförfarande bör därför förknippas
med bestämmelse om att den granskande inom viss tidsfrist, förslagsvis
två veckor, bör lämna ett förliandsbasked, och att slutligt besked bör lämnas
inom förslagsvis en månad efter det byggherren inlämnat ett definitivt
förslag.
Chefen för försvarsstaben förutsätter, att gjorda erinringar och förslag skola
i möjligaste mån efterkommas, innan koncession för anläggningarnas utnyttjande
beviljas.
Enligt föreningarnas uppfattning är det emellertid i hög grad önskvärt, att
nu förefintliga instansvägar i görligaste mån följas. Avsikten med tillkomsten
av vattenlagen var bl. a., att avgörandet rörande tillkomsten av ett vattenkraftverk,
som tidigare legat på flera händer och föranlett utdragen rättslig
behandling, skulle kunna förenklas och påskyndas. Förslag till nya vattenkraftverk
granskas nu och godkännas av vederbörande vattendomstol. Vattendomstolen
synes även beträffande försvarsåtgärderna vara lämplig instans,
i de fall att byggherren icke åtnöjer sig med chefens för försvarsstaben
förslag och erinringar. Härvid skulle vattendomstolen, efter att ha hört luftsky
ddsinspektionen, äga att ålägga byggherren att utföra av chefen för försvarsstaben
yrkade åtgärder intill en gräns, som kan betraktas som rimlig
med hänsyn till anläggningens storlek och räntabilitet, varvid den övre gränsen
för merkostnaderna borde fixeras till en viss del av totala anläggningskostnaden,
förslagsvis en trettiondel. Vattendomstolen skulle därvid endast
äga att taga ställning till det ekonomiska avgörandet örn en viss åtgärd skall
vidtagas eller icke. I senare fallet bitr, innan domen fällen, chefen för försvarsstaben
beredas tillfälle att modifiera tidigare förslag.
För valtenkraftstationer skulle gängen av förfarandet kunna bliva följande.
De för vattendomstolens nuvarande granskning utarbetade ritningarna
liro i väsentlig grad tillräckliga för det militära bedömandet men kunna i
vissa avseenden behöva kompletteras. Med stöd av inkomna ansökningshandlingar
avgör vattendomstolen, örn anmälningsplikt föreligger, varefter domstolen
insänder den generella ansökan jämte event, erforderlig komplette
-
28
Kungl. May.ts proposition nr 244.
ring till chefen för försvarsstaben för yttrande. Alternativt kan ifrågasättas,
att chefen för försvarsstaben liksom kammaradvokatfiskalsämbetet
kallas till vattendomstolens sammanträde för att där, om han så anser erforderligt,
föra talan. I bägge fallen förutsättes, att talan föres inför lyckta
dörrar och att handlingar av militär natur hemligstämplas.
Beträffande de statliga vattenkraftverken, för vilka Kungl. Majit äger att
fatta beslut örn avvägningen mellan militära och kronans-byggherrens ekonomiska
intressen, och de kommunala och privata vattenkraftverk, beträffande
vilka chefens för försvarsstaben yttrande redan inhämtats och godtagits
av byggherren, synes förfarandet vid vattendomstolen kunna förenklas till en
anmälan från chefen för försvarsstaben, att förslaget godkännes.
För kraftledningar, vilka äro koncessionspliktiga, äger redan nu en granskning
rum från chefens för försvarsstaben sida. Avvägningen mellan de militära
och allmänt-ekonomiska kraven kommer, såsom förut angivits, i dylikt
fall att ligga på Kungl. Majit. Föreningarna förutsätta, att kommerskollegium,
som närmast har att granska förslagen, skall lia skyldighet att efter
att ha hört byggherren göra ett dylikt bedömande och att Kungl. Majit vid
frågans avgörande även fäster avseende vid de ekonomiska synpunkterna.
Transformator- och mottagningsstationer utgöra integrerande delar av kraftledningarna,
varigenom kommerskollegium får förutsättas få kännedom om
dylika stationer, varför motsvarande förfarande bör kunna komma till användning
i tillämpliga delar. Alternativt kan beträffande dessa senare anläggningar
ifrågasättas, att luftskyddsinspektionens yttrande inhämtas.
Föreningarna betonade vidare önskvärdheten av att de nuvarande allmänna
militära kraven på kraftutbyggandet sammanställdes och tillställdes kraftföretag
och konsulterande på kraftområdet samt att de erfarenheter, som
gjordes i den statliga försöksverksamheten på området, måtte göras bekanta
inom den trängre krets av fackmän, som i sin dagliga gärning hade anledning
att taga ställning till hithörande spörsmål.
överbefälhavaren framhöll i sin i ärendet gjorda framställning, att undersökning
borde ske rörande ett lämpligt rättsförfarande och lämplig instans
för granskning av arbetsplaner och ritningar, t. ex. en permanent kommission.
De sakkunniga.
Efter att hava erinrat örn att statens vattenfallsverk och ett antal enskilda
kraftverk för närvarande i luftskyddshänseende vöre undantagna från de
vanliga luftskyddsmyndigheternas —- länsstyrelsernas och luftskyddschefernas
— handläggning och att vattenfallsstyrelsen i stället fungerade såsom
luftskyddsmyndighet hava de sakkunniga rörande prövningen av frågor om
skyddsåtgärder för nu ifrågavarande kraftanläggningar anfört:
Rent principiellt vore det mest följdriktigt, att alla frågor om skyddsåtgärder
mot anfall från luften och annan skadegörelse prövades av luftskyddsmyndigheten,
vilken ju har ansvaret för att anläggningarna under krig kunna
fylla sin uppgift. Då kostnaderna för dylika skyddsåtgärder kunna uppgå
till betydande belopp, torde det dock vara mindre lämpligt, att vattenfallsstyrelsen
— som själv driver sådan industri varom här är fråga — skall bestämma,
vilka åtgärder i viss mån konkurrerande företag skola utföra. I allt
fall gäller detta större frågor. Bland annat för funktionsdugligheten hos den
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
på frivillig grund baserade centrala driftledningen är det önskvärt, att styrelsen
icke tvingas in i motsatsställning till de företag, med vilka styrelsen
samarbetar. Detta förhållande kan sägas vara ett skäl för att helt överflytta
vattenfallsstyrelsens befogenheter i luftskyddshänseende på ett annat organ.
En dylik rubbning av den nuvarande organisationen skulle emellertid verka
störande. Emot den antydda överflyttningen kan även anföras, att styrelsen
i särskild grad besitter den tekniska sakkunskap, som är nödvändig för att
bedöma kraftverkens luftskyddsfrågor, och att ett särskilt organ, även örn
det tillföres sådan sakkunskap, likväl kan komma att stå mer eller mindre
främmande för de tekniska och ekonomiska problem, vilka för det af färsdi ivande
verket äro ständigt aktuella.
Goda skäl tala sålunda för att vattenfallsstyrelsen alltjämt bor vara luttskyddsmyndighet.
Trots den principiella invändning, som enligt vad nyss
sagts kan riktas mot denna anordning, vilja de sakkunniga dessutom föreslå,
att styrelsens befogenheter utvidgas till att gälla alla de anläggningar, som de
sakkunniga ansett böra ingå under nu ifrågavarande lagstiftning. Det förefaller
nämligen önskvärt att i görlig mån hos en myndighet samla överblicken
av alla kraftanläggningar, som ansetts vara av den vikt, att de underkastats
lagstiftningen. Att dessa anläggningar fungera är ju en förutsättning för att
den centrala driftledningen skall kunna fylla sin uppgift under krig. Tydligen
kan det icke påräknas, att länsstyrelser och luftskyddschefer skola kunna
med någon större kraft ingripa mot mera betydande företag i frågor, för
vilkas bedömande tarvas en teknisk kompetens, som de icke själva förfoga
över.
De sakkunniga hava emellertid icke förbisett, att det av prakiska skäl kan
vara önskvärt att en viss anläggning står under tillsyn av den vanliga luftskyddsmyndigheten,
även örn anläggningen är av den storleksordning som
förut nämnts. En undersökning bör därför i varje särskilt fall äga rum, innan
vattenfallsstyrelsen utses till luftskyddsmyndighet.
Beträffande spörsmålet, vilken instans, som i viktigare frågor borde äga
avgörandet, hava de sakkunniga yttrat, bland annat:
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha
under detta ärendes förberedande behandling i sitt yttrande till chefen för
försvarsstaben förordat, att prövning av fråga örn skyddsåtgärder vid vattenkraftstationer
skall äga rum vid vattendomstol. Såsom skäl härför ha föreningarna
i främsta rummet framhållit, att det vöre i hög grad önskvärt att
nu förefintliga instansvägar i görligaste mån följas. Vattendomstolen skulle
enligt deras förslag, efter att lia hört luftskyddsinspektionen, äga att ålägga
byggherren att utföra av chefen för försvarsstaben yrkade åtgärder intill en
gräns, som kunde betraktas som rimlig med hänsyn till anläggningens storlek
och räntabilitet, varvid den övre gränsen för merkostnaden borde fixeras
till en viss del av totala anläggningskostnaden, förslagsvis en trettiondel.
Beträffande koncessionspliktiga kraftledningar ha föreningarna ansett, att
frågan örn vidtagande av åtgärder borde prövas i samband med koncessionsfrågan,
och att kommerskollegium, som närmast hade alt granska dylika
ärenden, skulle göra ett bedömande i frågan.
Denna lösning kan synas ligga nära till hands, önskemålet att ej skapa någon
ny instansordning är i och för sig synnerligen beaktansvärt, och det är
nödvändigt att tillse, att ej onödiga dröjsmål vållas. Vid närmare prövning
torde dock icke kunna bestridas, att lösningen är förenad med vissa olägenheter.
Föreningarnas förslag sammanhänger med att deras uppmärksamhet varit
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
ifirilvUic1 främst på nyanläggningar. Såsom förut nämnts kan emellertid lagstutrnngen
icke uteslutande hänföra sig därtill. Redan av denna grund medför
den väg, som anvisats av föreningarna, svårigheter, i det att frågan om
vidtagande av åtgärder, som ej föreskrivits i samband med en anläggnings
tillkomst, icke lämpligen kan prövas av vattendomstol.
En invändning av än större tyngd är, att vattendomstols prövning av vattenkraftanlaggnmgar
icke avser annat än att reglera förhållandena mellan
olika allmänna eller enskilda intressen i vattendraget, bortsett från att vattendomstolen
aven äger medgiva expropriationsrätt till annans mark m m
flarav foijer, att vattendomstolen icke har att taga ställning till frågan örn
lämpligaste sättet för utförandet av de delar av en anläggning, som ej äro
r-VSi6° 11 komma till utförande i vattendraget eller eljest inverka på vattentorhallandena
Det är sökandens ensak att, med iakttagande av eljest gällande
byggnadsforesknfter, utföra dessa på det sätt han finner bäst överensstämma
med egna intressen. Föreningarnas förslag innebär åter, att vattendomstolen
skall prova jankil de delar av anläggningen, med vilka domstolen nu ei har
att taga någon befattning. Detta skulle utgöra en principiell nyhet. Då vattendomstolens
uppgift ej lämpligen bör utsträckas till områden, som ligga iner
eller mindre fjärran från dess egentliga arbetsfält, lia de sakkunniga icke
a,nsf!.*; t1®. k°ra förorda, att vattendomstol blir prövningsinstans i fråga om
skyldigheten att utföra luftskyddsåtgärder och därmed jämställda anstalter
vid anläggningen.
öetta sammanhang kan anmärkas, att det helt naturligt är uteslutet att
luta vattendomstol pröva frågan om skyddsåtgärder vid ångkraftverk.
1 fråga örn ledningar och transformatorstationer utgå föreningarna från
att provning skulle kunna ske i samband nied beviljandet av koncession Härmed
vinnes emellertid helt naturligt icke någon kontroll över befintliga anläggningar.
Såsom kommerskollegium anfört är det vidare tvivel underkastat
huruvida den koncessionsprövning beträffande ledningar, som avses i 1902
ars lag, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, kan an"
ses innefatta transformatorstationer, som äro avsedda att komma till utförande
i samband med ledning. Dessutom förekommer enligt vad kollegiet
anfort, att transformatoranläggningar utbyggas i befintlig ledning, för vilken
koncession redan beviljats. Någon fullgod lösning för dessa anläggningars del
kan av dessa skäl icke vinnas inom ramen för 1902 års lag.
En cnhethg sakkunnig och snabb prövning av föreliggande frågor bör
eftersträvas Det kunde måhända ifrågasättas att förlägga denna provning
hos luftskyddsinspektionen. Inspektionen såsom sådan torde emellertid icke
vara lampad för att omhändertaga en dylik uppgift, som fordrar ingående
förtrogenhet „ med kraftanläggningars utförande och ekonomi. Uppgiften
skiljer sig fran inspektionens övriga mera allmänt övervakande verksamhet
avei] P* det sattet, att den går ut på granskning av planläggningen av carie
särskild anläggning och vad som kan och bör göras till dess skydd. I ansluten
tanke’ som kommit till uttryck i vattenfallsstyrelsens och överbefälhavarens
skrivelser, nämligen örn inrättande av en permanent kommission
tor hithörande frågor, vilja de sakkunniga i stället föreslå, att
en central nämnd inrättas. En på lämpligt sätt sammansatt nämnd bör kunna
vinna överblick av det hela och verksamt bidraga till ändamålsenlighet
och konsekvens i atgarderna. Enligt de sakkunnigas mening bör nämnden
hesta av en lagfaren ordförande, t. ex. en vattenrättsdomare, en represenant
for försvarsstaben, en för vattenfallsstyrelsen, en för luftskvddsinspektionen
och en tor kommunala och enskilda företag. Örn nämnden — för
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 244.
31
slagsvis benämnd skiljenämnden för kraftverkens luftskydd -— erhåller
en sådan sammansättning, kommer den att inom sig äga tillgång till för
vanliga fall behövlig sakkunskap, samtidigt som representanter för berörda
intressen få tillfälle att utan omgång framföra sina synpunkter mot varandra.
Vid behov böra särskilda experter kunna anlitas.
Då ifrågavarande anläggningar redan äro sammanknutna till ett samkörande
kraftverksnät, alla tjäna ett gemensamt syfte av största betydelse
för landet och frågan örn skyddsåtgärder särskilt med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna fordrar en enhetlig och ingående bedömning, synes
det motiverat, att ett särskilt organ finnes för ändamålet. De sakkunniga
kunna erinra om att en särskild nämnd funnits böra inrättas för reglering
av kraftverkens kraftpriser.
Hittillsvarande erfarenhet talar för att en sådan nämnd som här föreslagits
icke alltför ofta behöver tagas i anspråk för att slita uppkomna tvister.
Det kan förväntas, att i regel anläggaren rättar sig efter anvisningar, som
givas vid samråd med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten, eller att
önskemålen från olika sidor redan vid en sådan förhandsgranskning sammanjämkas.
Eli fördel med nämndens inrättande bör vara, att den kan
rådfrågas efter hand och sålunda, samtidigt som den är dömande myndighet,
kan fungera såsom en sådan sakkunnig kommission som vattenfallsstyrelsen
och överbefälhavaren efterlyst. Beträffande ärendenas gång må i
övrigt framhållas, att försvarsstabens och luftskyddsmyndighetens synpunkter
kunna preliminärt under hand inhämtas på ett mycket tidigt stadium
i syfte att underlätta del fortsatta projekteringsarbetet. Särskilt är det
angeläget, att samråd äger rum med försvarsstaben. Då det är i anläggarens
eget intresse, att han i god tid erhåller kännedom örn de krav, som
av chefen för försvarsstaben ställas på anläggningen, har någon lagbestämmelse
om att han skall vända sig till staben icke ansetts erforderlig. Av blivande
instruktion för skiljenämnden bör emellertid lämpligen framgå, att
innan handlingarna framläggas för nämnden erforderligt samråd med försvarsstaben
bör lia ägt rum samt att, om detta ej skett, nämnden skall inhämta
yttrande från chefen för försvarsstaben.
Ansökan om tillstånd till vattenbyggnad kan ingivas till vattendomstol
utan att frågan örn skyddsåtgärder ännu prövats av nämnden; helst bör
dock redan vid sådan ansöknings ingivande vara klarlagt, vilka åtgärder,
som erfordras beträffande de egentliga vattenbyggnaderna. Att vattendomstol
icke behöver pröva frågan, hur själva kraftstationen jämte vad därtill
hörer — såsom ställverk m. m. — skall utföras, bör medföra en tidsvinst,
enär till följd därav handläggningen vid vattendomstolen kan fortgå vid
sidan av den utredning, som erfordras beträffande de delar av anläggningen
som icke innefatta byggande i vatten.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att det kunde ifrågasättas, huruvida
anledning funnes att lill skiljenämndens prövning hänskjuta jämväl frågor
örn skyddsåtgärder vid statens anläggningar. Att staten läte utföra åtgärder
minst i den omfattning, som den krävde av andra, linge anses självklart. Ä
andra sidan vore det mera tilltalande att icke göra undantag för statens verk.
Och nämnden borde även för dem få en praktisk funktion att fylla, i det
alf i densamma gåves 1 infälle till meningsutbyte jämväl i frågor rörande
statens verk, därest tvekan rådde örn vad som borde göras för att uppnå
önskvärt skydd.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
I fråga om förhållandet mellan skiljenämndens prövning och vattendomstolens
funktion i mål angående vattenkraftanläggningar hava de sakkunniga
framhållit, bland annat, att det tillkomme nämnden att bestämma, i
vad mån skyddsåtgärder skulle vidtagas, under det att vattendomstolen hade
att i vattenmålet giva eventuellt erforderliga föreskrifter, hur dessa åtgärder
skulle inpassas i vattenbyggnaden. Någon uttrycklig bestämmelse, som
angåve att vattendomstolen icke på grund av nämndens beslut finge åsidosätta
de intressen, som domstolen vore satt att tillvarataga, torde icke erfordras.
För övrigt vore det uppenbart, att nämnden icke komme att meddela
så detaljerade bestämmelser, att vattendomstolen kände sig inskränkt
i friheten att giva sitt tillstånd den utformning, som domstolen efter syn på
platsen funne vara den bästa.
Beträffande ärenden rörande koncession för kraftledningar hava de sakkunniga
påpekat, att det vore tydligt, att vad skiljenämnden uttalade örn
en tilltänkt kraftledning ej kunde vara bindande för Kungl. Majits prövning
i koncessionsärendet. Örn Kungl. Majit funne annan sträckning böra
medgivas än den nämnden förordat, stöde det öppet. Vilka särskilda skyddsåtgärder
koncessionsinnehavaren skulle utföra, skulle dock bestämmas av
nämnden.
Slutligen hava de sakkunniga rörande luftskyddsmyndighetens uppgift
anfört:
Såsom förut nämnts torde, även örn en skiljenämnd med angiven uppgift
inrättas, vattenfallsstyrelsen böra vara luftskyddsmyndighet. Denna kombination
torde icke behöva medföra några svårigheter i tillämpningen. Luftskyddsmyndigheten
har tillsynen över att erforderliga skyddsåtgärder planeras
och bär ansvaret för att sådana anstalter, med eller utan föregående prövning
av nämnden, verkligen komma till utförande. Den utgör sålunda ett
pådrivande tillsynsorgan. Efter inrättande av den föreslagna nämnden torde
luftskyddsmyndigheten icke för denna uppgifts fullgörande ha behov av att
meddela förelägganden. För detta ändamål synes den i stället böra äga att
hänvända sig till nämnden. En sådan uppdelning torde vara ägnad att giva
klara och enkla linjer, samtidigt som man tillgodoser det förut berörda önskemålet
att vattenfallsstyrelsen icke bör tvingas in i motsatsställning till dem,
med vilka styrelsen samarbetar. Mot de sakkunnigas förslag i denna del kan
möjligen invändas, att till nämnden icke böra hänskjutas ärenden av hur obetydligt
art som helst. Det är emellertid att märka, att de företag, som äro inordnade
under den centrala driftledningen, alla äro av den storleksordning,
att svårighet för vattenfallsstyrelsen att vinna förståelse för befogade önskemål
icke gärna kan uppkomma, när saken är av ringa betydelse. Endast när
ärendet gäller åtgärd, som drager dryg kostnad eller eljest t. ex. ur principiell
synpunkt är av särskild vikt, torde i praktiken kunna uppkomma så skiljaktiga
meningar, att de icke kunna godvilligt sammanjämkas. Någon kategoriklyvning
alltefter ärendenas beskaffenhet synes fördenskull icke behövlig.
Denna ståndpunkt möjliggör väsentligt enklare bestämmelser i ämnet;
bland annat undvikas alla föreskrifter örn instansordningen för det fall, att
någon ville överklaga beslut, som luftskyddsmyndigheten skulle äga att meddela.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Omnämnas bör slutligen, alt enligt de sakkunnigas förslag talan mot skiljenämndens
beslut skulle få fulllöljas till Kungl. Majit.
Yttrandena.
I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna organisationen har luftskyddsinspektionen
förklarat, att bland inspektionens fast anställda sakkunniga
yppats tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av att för prövning av
vissa frågor i samband med kraftverkens luftskydd tillsätta en särskild
nämnd, och 1941 års hemortsförsvarssakkunniga hava framhållit, att de icke
kunnat finna, att bärande skäl anförts för inrättande av den föreslagna nämnden.
De uppgifter, som föreslagits skola åligga nämnden, borde i stället uppdragas
åt vattenfallsstyrelsen och ärendena underställas Kungl. Maj:ts prövning
i de fall, när statsmedel erfordrades.
I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag i nu förevarande del i allt
väsentligt tillstyrkts.
Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning har Överståthållarämbetet
ifrågasatt, huruvida den ej borde kompletteras med representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium, vilka myndigheter
utövade statens kontrollerande myndighet gentemot kommunala och
enskilda företagare. Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten, vad anginge
frågor örn kraftanläggningar och kraftdistribution företrädas allenast av en
representant för statens affärsdrivande verk på detta område, nämligen vattenfallsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att det vore angeläget
att länsstyrelserna bleve representerade i skiljenämnden. Länsstyrelserna
i Älvsborgs och Jämtlands län, svenska stadsförbundet samt svenska
vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverksf öreningen hava hemställt,
att de kommunala och de enskilda kraftföretagen måtte erhålla var sin
representant i nämnden. De två föreningarna hava härom anfört.
De sakkunniga ha föreslagit, att de kommunala och enskilda företagen
skulle ha en gemensam representant i nämnden. Föreningarna hemställa
emellertid, att vardera gruppen erhåller en representant och att i konsekvens
därmed ordföranden erhåller utslagsröst. Som motiv härför vilja föreningarna
anföra, att icke blott de skyddstekniska avgörandena ställa sig väsentligt
olika beträffande, å ena sidan, fördelningsstationer och högspända kabellinjer
i städerna och, å den andra, övriga kraftanläggningar utan även att de
ekonomiska bedömandena bliva skiljaktiga, när det gäller ett kommunalt och
ett icke kommunalt företag. Om man därför vid gemensam representation i
nämnden icke skulle kunna såsom representant förvärva någon av de ytterligt
få personer, som behärskar alla dessa frågor, skulle nämnden icke innefatta
erforderlig sakkunskap.
Svenska stadsförbundet har framhållit, att kommunerna, örn de sakkunnigas
förslag genomfördes, ej skulle få någon garanti för att de genom en representant
för kommunerna bleve i tillfälle att inom nämnden klargöra den
finansiella sidan av ett föreliggande ärende, under det att däremot den med
kommunerna konkurrerande vattenfallsstyrelsen alltid komme att deltaga i
lii hemg lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 241. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
ärendenas prövning. I ett av länsstyrelsen i Jämtlands län åberopat yttrande
av Hissmofors aktiebolag har i denna del anförts:
För att nämnden skall kunna fylla sin uppgift att icke blott bedöma, vilka
skyddsåtgärder som i varje fall äro önskvärda, utan även att tillse, att dessa i
varje fall bliva så litet betungande som möjligt för den enskilde företagaren,
kan ifrågasättas, örn ej nämnden borde erhålla en med hänsyn till det enskilda
intresset mera betryggande sammansättning, eller minst två, helst tre ledamöter
representerande kommunala och enskilda företag.
Ställföreträdande chefen för försvarsstaben har framhållit, att det vore
av största vikt, att chefen för försvarsstaben bereddes tillfälle att i god tid till
vederbörande företagare framföra de krav, som ur militär synpunkt kunde
komma att ställas på en ny- eller ombyggnad. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida icke i den föreslagna lagen borde intagas en föreskrift örn skyldighet
att samråda med chefen för försvarsstaben.
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen
hava i fråga örn den förberedande behandlingen av nu ifrågavarande ärenden
anfört:
De sakkunniga förutsätta, att, när frågan gäller en ny kraftanläggning,
ägaren i regel redan på förhand inhämtar luftskyddsmyndighetens och särskilt
försvarsstabens synpunkter. Härigenom underlättas det fortsatta projekteringsarbetet.
Samtidigt vinnes, att ledamöter i nämnden redan under det
förberedande arbetet kunna fungera såsom sakkunnigkommission. Föreningarna
förutsätta nämligen, att försvarsstaben respektive luftskyddsmyndigheten
härvidlag har tillfälle att låta sig representeras av den person, som blir
föredragande vid ärendenas eventuella handläggning inom staben respektive
luftskyddsmyndigheten och som även är ledamot av nämnden. Såsom de sakkunniga
framhållit, torde gången för denna viktiga förberedande officiella
behandling icke lämpligen kunna fixeras i lag. Men enligt föreningarnas uppfattning
synes denna viktiga förutsättning för nämndens arbete på något
sätt böra framhållas i lagen, förslagsvis i form av ett tillägg av innehåll, att
ordföranden skall, där så ej redan skett, hänvisa en sökande att inhämta försvarsstabens
och luftskyddsmyndighetens önskemål. Föreningarna vilja vidare
understryka de sakkunnigas önskemål, att nämndens instruktion
matte närmare reglera formerna för förprövningen. En bestämmelse^av innehåll
att försvarsstabens representant kallar representanten för luftskyddsmyndigheten
och byggherren till gemensamt sammanträde skulle härvidlag
gagna den byggandes önskemål att snarast möjligt erhålla besked örn
försvarsstabens och luftskyddsmyndighetens gemensamma önskemål, varigenom
tidpunkten för det slutliga avgörandet inom nämnden icke mot den
byggandes önskemål fördröjes. Skyddsfrågorna komma nämligen alltid att
innebära ökat projekteringsarbete och kunna även med fastställda tidsfrister
forvantas att framskjuta tidpunkten för anläggningens både påbörjande och
färdigställande.
Rörande förhållandet mellan å ena sidan skiljenämndens och å andra sidan
vattendomstolens eller, där vattenmalet handlägges vid syneförrättning,
synemännens prövning har vattenöverdomstolen gjort följande uttalande:
Vad förslaget innehåller angående förhållandet mellan den prövning som
ankommer å ena sidan på nämnden, å andra sidan på vattendomstolen eller
synemän, torde vara så att förstå, att de förpliktelser i skyddshänseende, som
bestämts av nämnden, ej kunna rubbas genom beslut av domstolen eller sy
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
35
nemännen, men alt dessa ej heller av nämndens beslut kunna se sig tvungna
att träffa bestämmelser, som strida mot vattenlagen. Örn vattenlagens regler
föranleda, att tillstånd till vattenbyggnad ej kan givas efter den plan för utbyggandet,
med vilken nämnden räknat vid meddelande av bestämmelser om
skyddsanordningar, och denna plan därför måste läggas örn, skall ärendet
sålunda ånyo prövas av nämnden ur skyddssynpunkt, innan tillstånd till vattenbyggnad
meddelas. Emot förslaget, så tolkat, har vattenöverdomstolen i
sak ej något att erinra. I praktiken torde några svårigheter ej behöva uppstå
i anledning av prövningens fördelning på skilda myndigheter. En god samordning
av vattendomstolarnas och skiljenämndens verksamhet skulle främjas,
örn till skiljenämndens ordförande utsåges någon som ägde erfarenhet
beträffande vattendomstolarnas verksamhet.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anfört, att, därest det
vid handläggning inför vattendomstol visade sig, att skiljenämndens föreskrifter
örn skyddsåtgärder föranledde skada av betydelse å motstående intresse,
det kunde vara angeläget att man undersökte, om möjligen någon
jämkning av skiljenämndens föreskrifter borde ske, och att därför erforderligt
samråd mellan vattendomstol och skiljenämnd ägde rum. En erinran
därom i lagtexten syntes lämplig.
I ett flertal yttranden har anmärkts, att då den föreslagna nämnden ej vore
någon skiljenämnd i detta ords vedertagna mening, den borde erhålla en
annan benämning än den föreslagna.
Såsom tidigare nämnts äger Kungl. Maj:t meddela särskilda föreskrifter
om luftskyddets organisation i fråga om, bland annat, företag och inrättningar
av större omfattning eller särskild beskaffenhet. I enlighet härmed har
luftskyddet vid statens vattenfallsverk och ett antal större icke statliga kraftföretag
undantagits från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas handläggning.
För dessa företag är i stället vattenfallsstyrelsen luftskyddsmyndighet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle vattenfallsstyrelsen i regel förordnas till
luftskyddsmyndighet för samtliga de anläggningar, som omfattades av den
nya lagstiftningen. Detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
de avgivna yttrandena, synes vara välbetänkt. Styrelsen är den myndighet,
som är närmast ansvarig för landets kraftförsörjning, och besitter i särskild
grad den tekniska sakkunskap, som är nödvändig för att bedöma kraftanläggningarnas
luftskyddsfrågor. För de i det föregående omtalade, statens järnvägar
tillhöriga anläggningarna bör dock givetvis järnvägsstyrelsen vara luftskyddsmyndighet
även i fortsättningen. Även i andra fall kunna skäl tänkas
föreligga, som motivera undantag från huvudregeln.
De sakkunniga hava härjämte föreslagit, att vid sidan av luftskyddsmyndigheten
skulle tillskapas en särskild nämnd, som skulle pröva omfattningen
av anläggningsägarnas skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder. Nämnden
skulle bestå av, förutom en lagfaren ordförande, cn representant för försvarsstaben,
en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen samt en
för de kommunala och enskilda kraftföretagen. Såsom skäl för denna anordning
hava de sakkunniga anfört, alt då kostnaderna för skyddsåtgärder
-
Departe
ments
chefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
na kunde uppgå till betydande belopp, det ej vore lämpligt, att vattenfallsstyrelsen
i egenskap av luftskyddsmyndighet skulle bestämma, vilka åtgärder
i viss mån konkurrerande, icke statliga företag skulle utföra. Bland annat för
funktionsdugligheten lios den på frivillig grund baserade centrala driftledningen,
som omfattade landets större kraftföretag, vore det enligt de sakkunnigas
mening önskvärt, att styrelsen ej tvingades in i motsatsförhållande
till de företag, med vilka styrelsen samarbetade. Mot inrättande av en sådan
nämnd hava erinringar framställts allenast av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
varjämte tvekan om lämpligheten av förslaget yppats inom luftskyddsinspektionen.
Hemortsförsvarssakkunniga, som ansett att bärande
skäl ej anförts för nämndens inrättande, hava föreslagit, att vattenfallsstyrelsen
skulle handhava även de uppgifter, som föreslagits skola åligga nämnden,
och att ärendena skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning i de fall, då
statsmedel erfordrades. Med anledning av detta förslag må beträffande frågan
om kostnaderna för skyddsåtgärderna —■ till vilken fråga jag senare
återkommer — förutskickas, att enligt det föreliggande lagförslaget anläggningarnas
ägare eller innehavare skola själva vidkännas nämnda kostnader.
De få dock enligt förslaget ej åläggas att vidtaga sådana åtgärder, att de därigenom
bliva oskäligt betungade. Att låta vattenfallsstyrelsen bedöma, vad
som kan anses skäligt eller icke skäligt för ett i viss mån konkurrerande företag,
kan ej anses tillfredsställande. En sådan anordning skulle lätt kunna
skapa missnöje eller leda till att vattenfallsstyrelsen, för att undvika denna
påföljd, droge sig för att föreskriva mera omfattande skyddsåtgärder. Jag
delar därför de i detta ärende tillkallade sakkunnigas åsikt, att vattenfallsstyrelsens
uppgift bör inskränkas till att övervaka att erforderliga åtgärder
komma till utförande. Detta ståndpunktstagande motiverar dock ej i och för
sig, att en särskild nämnd skall inrättas. Det kan synas ligga nära till hands
att i stället låta luftskyddsinspektionen eller länsstyrelserna avgöra omfattningen
av anläggningsägarnas skyldigheter. Såsom de sakkunniga framhållit
lärer emellertid inspektionen såsom sådan ej vara lämpad för att omhändertaga
en dylik uppgift, som fordrar ingående förtrogenhet med kraftanläggningarnas
utförande och ekonomi. Detsamma torde kunna sägas om länsstyrelserna.
Förlägges prövningen till länsstyrelserna erhålles ej heller garanti
för en enhetlig rättstillämpning. En sakkunnig och enhetlig prövning av föreliggande
frågor synes däremot kunna uppnås genom inrättande av den
föreslagna nämnden. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag även i denna
del.
I några yttranden hava framförts önskemål örn en annan sammansättning
av nämnden än den de sakkunniga föreslagit. Det har sålunda av en myndighet
föreslagits, att kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle bliva representerade i nämnden. En länsstyrelse har ansett, att länsstyrelserna
borde bliva företrädda i nämnden, och slutligen hava i några yttranden
hemställts, att de kommunala och de enskilda kraftföretagen måtte erhålla
var sin representant. Alt utesluta någon av de representanter, som de sakkunniga
föreslagit, synes ej böra komma i fråga. Ett bifall till något av de fram
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
37
ställda yrkandena skulle således medföra en utökning av antalet ledamöter.
Med hänsyn till önskemålet att nämnden skall kunna arbeta snabbt och
effektivt torde en sådan förändring böra undvikas. Den föreslagna sammansättningen
— en lagfaren ordförande samt två representanter för försvarsoch
luftskyddsintressena och två för kraftverksägarnas intressen — synes
dessutom garantera en rättvis avvägning av de olika intressen, som nämnden
har att tillvarataga. Med hänsyn härtill och därest, såsom de sakkunniga
föreslagit, nämnden erhåller rätt att tillkalla experter och rätt medgives att
till Kungl. Maj:t fullfölja talan mot nämndens beslut, torde tillräckliga skäl
ej föreligga för att göra ändring i den föreslagna sammansättningen. För envar
ledamot av nämnden torde böra utses minst en suppleant. Skulle till
ordinarie representant för de kommunala och enskilda kraftföretagen ej kunna
erhållas en person, som behärskar såväl de kommunala som de enskilda
företagens speciella frågor, synes det vara lämpligt att till suppleant för
denne representant utses en person med speciell sakkunskap rörande de frågor,
som den ordinarie representanten ej är expert på. Vid nämndens behandling
av dylika frågor torde då suppleanten kunna tillkallas.
Såsom i ett flertal yttranden framhållits synes den föreslagna benämningen
å nämnden — skiljenämnden för kraftverkens luftskydd — böra ändras.
Även om nämnden i flertalet fall kommer att fungera som en skiljenämnd,
är dess uppgift dock ej inskränkt till denna funktion. Härtill kommer att
nämnden har att pröva frågor rörande icke blott kraftverk utan även
andra kraftanläggningar ävensom frågor rörande skydd mot skada genom
andra krigshandlingar än anfall från luften. Med hänsyn till det anförda
synes benämningen krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar vara att föredraga.
I fråga om vattenkraftanläggningar borde det enligt de sakkunniga ankomma
på vattendomstol att — sedan den föreslagna nämnden bestämt i vad
mån skyddsåtgärder skulle vidtagas — giva eventuellt erforderliga föreskrifter,
hur dessa åtgärder skulle inpassas i vattenbyggnaden. I anslutning härtill
hava de sakkunniga i andra stycket av 12 § i sakkunnigförslaget mtagit
ett stadgande, enligt vilket av vattendomstol eller, där vattenmålet handlägges
av synemän, av dessa skulle föreskrivas, hur anläggningen, i de hänseenden
som eljest prövades av vattendomstol eller synemän, skulle utföras för
att av nämnden meddelat beslut skulle beaktas. Någon uttrycklig bestämmelse,
som angåve att vattendomstolen eller synemijnnen icke på grund av nämndens
beslut finge åsidosätta de intressen, som domstolen och synemännen
vore satta att tillvarataga, hava de sakkunniga icke ansett erforderlig. Vad
de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har berörts i allenast vattenöverdomstolens
och vattenrättsdomarens i Norrbygdens vattendomstol yttranden.
Vattenöverdomstolen bar förklarat, att den ej hade något att erinra
mot vad de sakkunniga i denna del förslagit, därest deras förslag vore så
att förstå, att de förpliktelser i skyddshänseende, som bestämts av nämnden,
ej kunde rubbas genom beslut av vattendomstol eller synemän, men att dessa
ej heller av nämndens beslut kunde se sig tvungna att träffa bestämmel
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
ser, som strede mot vattenlagen. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
hav framhållit, att därest det vid handläggningen av vattenmålet visade
sig, att nämndens föreskrifter föranledde skada av betydelse å motstående
intresse, det kunde vara angeläget att man undersökte, örn möjligen någon
jämkning av nämndens föreskrifter kunde ske. En erinran borde därför
intagas i den föreslagna lagen att erforderligt samråd skulle äga rum
mellan vattendomstolen och nämnden.
Med anledning av vad sålunda förekommit må till en början framhållas,
att den omständigheten att den föreslagna nämnden föreskrivit, hur en vattenkraftanläggning
skall utföras ur skyddssynpunkt, givetvis ej fritager den
byggande från skyldigheten att i vanlig ordning inhämta vattendomstols besked,
hur de delar av anläggningen, som innefatta byggande i vatten, må utföras.
Enligt vattenlagen har vattendomstol att meddela sådana föreskrifter
rörande en vattenbyggnads utförande, som kunna erfordras med hänsyn till
enskilda och allmänna med vattendraget förbundna intressen. Däremot föreligger
icke enligt vattenlagen någon skyldighet för domstolen att taga hänsyn
till det intresse, varom nu är fråga, nämligen intresset av att byggnaden
utföres på ett ur försvars- och luftskyddssynpunkt lämpligt sätt. Den situationen
skulle således kunna tänkas uppkomma, att vattendomstolens prövning
rörande en vattenbyggnads utförande leder till ett annat resultat än
nämndens prövning. För undvikande av en sådan situation torde det vara erforderligt
att bestämmelser meddelas, som garantera att vattendomstolen erhåller
kännedom örn de krav, som ur skyddssynpunkt kunna uppställas av
nämnden. Även om det kan synas ligga i sakens natur, att vattendomstolen
— sedan den erhållit vetskap om vad nämnden föreskrivit — bör taga hänsyn
härtill vid utformandet av sitt byggnadslov, torde det dock härjämte vara
lämpligt att införa ett stadgande av innehåll, att av nämnden lämnade föreskrifter
rörande vattenbyggnadens utförande skola beaktas vid byggnadslovets
meddelande. Vattendomstolen har sålunda å ena sidan att tillse, att dess
byggnadsföreskrifter ej komma i strid med nämndens anvisningar, samt å
andra sidan att inom ramen för dessa anvisningar meddela de föreskrifter
rörande skyddsåtgärdernas utförande, som kunna erfordras med hänsyn till
de med vattendraget förbundna intressena. Skulle vattendomstolen finna, att
dessa intressen motivera ett avsteg från nämndens föreskrifter, torde det
kunna förutsättas, att vattendomstolen — utan att någon lagbestämmelse
därom meddelas — inhämtar nämndens yttrande och att på så sätt erforderlig
jämkning kan komma till stånd. Då nämndens föreskrifter huvudsakligen
kunna avse att förstärka vattenbyggnaden eller eljest giva den en ur tillförlitlighetssynpunkt
bättre konstruktion, torde dess anvisningar emellertid i
regel icke komma i strid med den prövning, som skall verkställas enlig! vattenlagen.
För övrigt lärer nämnden, såsom de sakkunniga anfört, i allmänhet
icke komma att meddela så detaljerade bestämmelser, att vattendomstolen
känner sig inskränkt i friheten att giva sitt tillstånd den utformning, som
domstolen finner vara den bästa. Handlägges vattenmålet av synemän, äger
vad nu sagts om vattendomstol och dess prövning givetvis motsvarande lilllämpning
å synemännen och deras prövning.
39
Kungl. Mcij:ts proposition nr 244.
Enligt sakkunnigförslaget — nied vilket departementsförslaget i denna del
överensstämmer — skall anmälan till den föreslagna nämnden ske, innan en
anläggning av nu ifrågavarande slag utföres eller en väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan anläggning verkställes. I ett par yttranden
har emellertid ifrågasatts, att skyldighet skulle föreskrivas för den byggande
att innan sådan anmälan göres samråda med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten
rörande arbetets utförande. Givetvis är det av vikt, att sistnämnda
två myndigheter redan på ett tidigt stadium få tillfälle att framföra
sina synpunkter och önskemål, men då det, såsom de sakkunniga framhållit,
måste ligga i den byggandes eget intresse att i god tid erhålla kännedom om
de krav, som kunna uppställas ur försvars- och luftskyddssynpunkt, lärer en
föreskrift av påyrkat innehåll icke vara erforderlig.
Kostnaderna för skyddsåtgärderna.
Den förberedande utredningen.
I sitt yttrande till chefen för försvarsstaben framhöll vattenfallsstyrelsen,
att man vid övervägande av de skyddsåtgärder, som ur försvarssynpunkt
kunde visa sig nödvändiga, måste räkna med att kostnadssynpunkten komme
att spela en framträdande roll. Därest försvarsåtgärderna skulle visa sig medföra
så betydande kostnader, att därigenom företagets ekonomi äventyrades,
kunde anläggningens utförande kanske omöjliggöras. För att förebygga denna
ur nationalekonomisk och folkförsörjningssynpunkt icke önskvärda konsekvens
kunde man tänka sig en skattelindring i likhet med vad fallet vore beträffande
gåvor till luftvärn och luftskydd.
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverks föreningen påpekade
i sitt yttrande, att representanter för kommunala och enskilda kraftverk
tidigare gjort vissa utfästelser i fråga om skyddsåtgärder och att det
kunde förutsättas, att företagen skulle vara villiga att bekosta åtgärder i rimlig
omfattning. Mot alltför långtgående krav erinrade föreningarna, att de senaste
årens kraftiga skärpningar i de statliga skattesatserna för de privata
kraftföretagen, vilka skatter främst gått till försvarsändamål, varit synnerligen
betungande. Den statliga affärsrörelsen, med vilken den privata hade
att söka hålla jämna steg med avseende på krafttaxorna, vore däremot helt
befriad från statsskatt. Den enskilda kraftindustrien kunde för att icke äventyra
sina krafttaxor endast tåla mycket måttliga direkta utgifter för skyddsoch
försvarsåtgärder vid egna anläggningar. Föreningarna framhöllo, att om
kraftföretag, som utförde mera omfattande skyddsåtgärder, i analogi med vad
sorn gällde vissa gåvor till luftförsvaret, generellt skulle kunna beviljas rätt
att vid taxering till statlig inkomstskatt få åtnjuta avdrag, lördelat på en
kortare period, för kostnaderna för dessa åtgärder, det skulle i hög grad
underlätta för kraftindustrien att bära kostnaderna för skydds- och försvarsåtgärder
vid egna anläggningar.
llär må vidare erinras örn föreningarnas i samband med behandlingen av
organisationsfrågan förut återgivna förslag, alt vattendomstolen i mal rörån
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
de tillstånd till en vattenkraftanläggning skulle äga ålägga byggherren att utföra
av chefen för försvarsstaben yrkade skyddsåtgärder intill en gräns, som
kunde betraktas som rimlig med hänsyn till anläggningens storlek och räntabilitet,
därvid den övre gränsen för merkostnaderna borde fixeras till en
viss del av totala anläggningskostnaden, förslagsvis en trettiondel.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava i fråga örn kostnaderna för skyddsåtgärderna inledningsvis
framhållit, att skäl kunde anföras för den meningen att, ehuru kommuner
och enskilda mäste lata utföra luftskydds- och andra försvarsåtgärder,
dessa likväl borde bekostas av staten. Vad anginge kraftanläggningarna, vöre
det påtagligt, att det vore ett intresse för hela landet, att kraftproduktionen
kunde hållas i gång under krig. De sakkunniga hava vidare anfört:
I nu gällande luftskyddslagstiftning har intagits den ståndpunkten, att kommuner
och enskilda inom vissa gränser skola vara pliktiga att bekosta åtgärder
for vad som numera brukar betecknas civilförsvaret. Detta ståndpunktstagande
är helt visst praktiskt motiverat. De åsyftade åtgärderna komma lättare
till utförande, örn den statliga förvaltningsapparaten icke behöver taga
del vare sig i verkställigheten eller i kontrollen över kostnaderna. Örn utgifterna
för dessa åtgärder skola bestridas av dem som närmast beröras därav,
kan det antagas, att utförandet sker på ett ekonomiskt sätt. Dessutom kan
man icke bortse tran att skyddsåtgärderna avse att bevara den egna anläggningen
eller byggnaden, även om ägaren icke skulle ansett det för hans egen
del vara ekonomiskt motiverat att i full utsträckning vidtaga sådana åtgärder,
därest han hatt fria händer. Ej sällan kunna anstalter för skyddsändamål
komma till annan nyttig användning eller medföra — t. ex. i fråga om brandskyddsåtgärder
minskning i årliga utgifter för försäkringspremier eller —
såsom t. ex. om en kraftstation jämte vattenvägar inspränges i berg — minskning
i underhållskostnaden. Beträffande industriella anläggningar, hyreshus
m. tl. föreligger slutligen vissa möjligheter för ägaren att överföra kostnaden
pa produkternas köpare, hyresgäster och andra. Överhuvud taget kan det
sägas, att även den metod som valts i stort sett medger en fördelning av kostnaderna
på allmänheten.
Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett, att ehuru de
skyddsåtgärder, som erfordrades för kraftindustrin, kunde draga mycket
kännbara kostnader, dessa kostnader likväl i skälig omfattning borde åvila
ägaren.
Med anledning av svenska vattenkraftföreningens och svenska elektricitetsverksföreningens
tidigare förslag örn fastställande av en fix övre gräns
för kraftanläggningsägarnas skyldighet att bekosta skyddsåtgärder, förslagsvis
en trettiondel av den totala anläggningskostnaden, hava de sakkunniga
yttrat, bland annat:
Ehuru det skulle vara en lättnad att i tillämpningen kunna falla tillbaka
pa en enkel regel av denna art, kunna de sakkunniga icke förorda en lösning
i sadan riktning. Anläggningskostnaden kan vara en lämplig utgångspunkt
för vissa fall och den föreslagna gränsen torde täcka kostnaden för betydelsefulla
åtgärder i samband med anläggningens utförande. Den av föreningarna
förordade begränsningen har emellertid icke eljest ansetts böra komma till
tillämpning i luftskyddslagstiftningen, och det kan vålla betänkligheter att
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
41
i detta speciella fall göra ett avsteg. Tydligt är vidare, att i de fall, då utbyggnadskostnaden
för anläggningen är låg i förhållande till dennas kapacitet,
skyldigheten att bekosta erforderliga skyddsåtgärder snarare kan sträckas
längre än eljest, i stället för tvärtom. Är åter utbyggnadskostnaden relativt
hög, måste företagets ekonomi bliva mera ansträngd och kraven på utgifter
för skyddsändamål i viss mån nedprutas. Vidare kan det icke gärna
komma i fråga att uppställa en och samma kostnadsregel för de skilda slag
av anläggningar som enligt de sakkunnigas förslag skulle omfattas av lagstiftningen.
De sakkunniga hava vidare förklarat, att de icke funnit det möjligt att i
kostnadsfrågan giva bättre vägledning, än att kostnaden icke finge oskäligt
betunga anläggningens ägare; det finge ankomma på den föreslagna nämnden
att pröva, vad som inom denna ram kunde fordras.
Rörande den närmare innebörden av den sålunda föreslagna regeln hava
de sakkunniga anfört:
Det är till en början tydligt, att prövningen skall innefatta ändamålsenligheten
av ifrågasatta åtgärder. Örn en åtgärd är mycket dyrbar i förhållande
till nyttan därav, är den tydligen oskälig. Vid sin prövning, huruvida ifrågasatta
åtgärder draga oskälig kostnad, måste nämnden vidare taga hänsyn till
den särskilda anläggningens räntabilitet. Det är bland annat av vikt, att ett
välbehövligt nytillskott i kraftproduktionen icke förhindras genom alltför
långt gående krav. I nu nämnda hänseende är emellertid att märka, att vissa
anläggningar, som i själva verket äro tillbehör till större företag, ägas av
särskilda förvaltningssubjekt. Att en sådan anläggning icke är räntabel, utgör
uppenbarligen icke något hinder mot att ålägga ägaren skyldighet att utföra
och bekosta de åtgärder, som eljest finnas påkallade. Det bör framhållas,
att de kostnader som företagen få vidkännas givetvis skola beaktas vid
den taxereglering som kan äga rum enligt 2 § 6 mom. i 1902 års lag, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. En åtgärd kan vara
oskälig även på den grund, att därigenom ägaren av en anläggning skulle
belastas på ett sätt, som icke står i proportion till vad ägarna av andra anläggningar
få vidkännas. Det är nödvändigt att såvitt möjligt skipa rättvisa
mellan olika kraftverksägare inbördes. Den omständigheten att en eller annan
på grund av lyckliga omständigheter kan tänkas bliva mera gynnsamt
ställd får dock icke hindra att andra förklaras pliktiga att utföra åtgärder,
som draga större kostnad.
Anskaffning av luftvärnsartilleri och andra vapen borde, hava de sakkunniga
framhållit, vara en helt statlig åtgärd, till vilken företagen icke borde
förpliktas bidraga. Därest andra önskvärda åtgärder icke skäligen borde helt
bekostas av en anläggnings ägare, kunde det vara påkallat att statsbidrag
lämnades därtill.
De sakkunniga hava vidare erinrat örn att kraftföretag, som ålagts att
organisera industriluftskydd, för närvarande i viss utsträckning försåges med
luftskyddsmateriel på statens bekostnad. De sakkunniga förutsatte, att någon
ändring därutinnan ej skulle ske, så att ej kraftföretagen i denna del bleve
missgynnade i jämförelse med andra industriföretag.
Slutligen hava de sakkunniga förklarat, ali de — ehuru de funne del
önskvärt, att vidtagandet av skyddsåtgärder på alla sätt befrämjades — ej
funnit sig kunna till närmare behandling upptaga den under ärendets för
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Departe
ments
chefen.
beredande utredning väckta frågan om lindring i skattehänseende med anledning
av utgifter för skyddsåtgärder.
Yttrandena.
Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit i kostnadsfrågan har
föranlett följande uttalanden i de avgivna yttrandena.
Svenska vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverks/öreningen
hava anfört:
Under åberopande av de skäl, som föreningarna tidigare anfört, vilja föreningarna
betona betydelsen av att särskilt enskilda kraftföretag, som redan
genom skärpt statsbeskattning i betydande utsträckning äro skyldiga att bidraga
till landets värnande, icke genom den nya lagen belastas med kostnader
för skyddsåtgärder, som kunna motverka företagens utveckling. De sakkunniga
ha såväl i utredningen som i lagförslaget beaktat denna synpunkt
och framhållit, att åtgärderna icke få leda till att anläggningsägama oskäligt
betungas. När det gäller att bedöma, vad som vid en viss anläggning kan anses
vara kostnader av skälig omfattning, måste hänsyn jämväl tagas till sådana
kostnader, som anläggningsägaren frivilligt påtagit sig för att få anläggningen
i en hög teknisk standard i syfte att göra den motståndskraftig
mot yttre och inre påkänningar.
Vidare hava föreningarna framhållit, att vid prövningen av skäligheten av
kostnaderna för skyddsåtgärderna hänsyn borde tagas jämväl till de inskränkningar
i ägarens rätt att disponera över vattenkraften, som av vattendomstol
fastställts eller kunde komma att fastställas.
Svenska stadsförbundet har erinrat örn att någon garanti ej funnes för att
i den föreslagna nämnden komme att sitta en representant för kommunerna,
vilken kunde deltaga i den föreslagna skälighetsprövningen. Vidare har förbundet
framhållit, att även örn den tidigare ifrågasatta maximiregeln för
skyldigheten att bekosta skyddsåtgärder ej vore lämplig, man för de kommunala
anläggningarnas vidkommande dock med fog kunde göra gällande, att
någon spärr borde sättas. Den lämpligaste lösningen syntes vara att liksom
i fråga om skyddsrum fasta statsbidragsnormer fixerades.
I fråga om det under ärendets förberedande utredning framkomna förslaget
om skattelindring för kostnader för skyddsåtgärder hava nyssnämnda
två föreningar ifrågasatt, huruvida det ej vore riktigt, dels att vid fastighetstaxering
enligt den s. k. anläggningsmetoden kostnaderna för skyddsåtgärder
icke skulle medräknas, dels att kostnaderna för dylika åtgärder finge i skattehänseende
avskrivas på väsentligt kortare tid än övriga byggnadskostnader,
exempelvis på 3—5 år. Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Norrbottens
län hava hemställt, att frågan örn skattelindring måtte bliva föremål för
närmare utredning.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
framgår, äro kommunala och enskilda kraftföretag för närvarande skyldiga
att i skälig omfattning själva vidkännas kostnaden för företagens luftskydd.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
I anslutning härtill hava de sakkunniga föreslagit, att företagen skulle vara
skyldiga att, i den mån de ej därigenom bleve oskäligt betungade, själva bestrida
kostnaden för de åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan
skadegörelse, som de kunde vara skyldiga att vidtaga enligt de nya bestämmelserna.
Detta förslag, mot vilket någon erinran i princip icke framställts,
anser jag mig böra biträda. Att fastställa någon absolut eller relativ kostnadsgräns
för de skyldigheter, som kunna åläggas en företagare, lärer ej kunna
ifrågakomma. Det skulle för övrigt, såsom de sakkunniga framhållit, innebära
ett avsteg från vad som eljest gäller inom luftskyddslagstiftningen. Den
föreslagna anordningen med en sakkunnig nämnd, i vilken ingar en representant
även för de kommunala och enskilda företagen och vars beslut få
överklagas till Kungl. Majit, måste anses innebära en betryggande garanti för
att kostnadsfrågorna skola bliva grundligt utredda samt enhetligt och rättvist
behandlade. Skulle till bedömande uppkomma någon fråga, beträffande
vilken erforderlig sakkunskap saknas inom nämnden, bör denna — såsom
tidigare framhållits — äga rätt att tillkalla experter.
Vid bedömande av om en viss kostnad är skälig eller ej måste — såsom
de sakkunniga anfört — hänsyn tagas till, bland annat, företagets räntabilitet
och uppenbarligen få sådana åtgärder icke föreskrivas, vilka hindra ett
företags tillkomst eller utveckling. Med hänsyn till riskfördelningen kan det
ur försvarets och folkförsörjningens synpunkt vara bättre, att en ny ehuru
ofullständigt skyddad kraftstation bygges, än att den överhuvud taget icke
kommer till stånd. Att hänsyn skall tagas till företagets räntabilitet innebär
även att, i den mån räntabiliteten påverkas av eventuella inskränkningar i ägarens
rätt att disponera över kraften, dylika inskränkningar skola beaktas.
Såsom de sakkunniga framhållit, kan det anses påkallat, att statsbidrag
utgår till sådana önskvärda skyddsåtgärder, vilka icke skäligen böra helt bekostas
av en anläggnings ägare. Dylika frågor synas lämpligen — på förslag
av nämnden eller efter dess hörande — böra göras till föremål för prövning
av statsmakterna i varje särskilt fall.
Då enligt luftskyddslagen med luftskydd avses allenast åtgärder av icke
militär natur, lärer en anläggnings ägare för närvarande icke kunna åläggas
att anskaffa eller bidraga till kostnaden för anskaffning av luftvärnsartilleri.
Någon ändring härutinnan torde ej böra ske.
Vad slutligen beträffar den i ärendet väckta frågan örn lindring i skattehänseende
med anledning av utgifter för skyddsåtgärder, vilken fråga de
sakkunniga icke funnit sig kunna upptaga till närmare behandling, ma
framhållas, att gällande skattelagstiftning, i den mån fråga är örn särskilda
åtgärder som kunna nilses hava avseende huvudsakligen a det pågående
stormaktskriget eller eljest äro till nytta allenast under begränsad tid, lärer
erbjuda rätt vida möjligheter till avskrivning på kort tid eller till och med
omedelbart. Tillräcklig anledning att till särskild utredning upptaga detta
spörsmål, som avser ett speciellt fall inom ett större fragekomplex i skattelagstiftningen,
torde icke föreligga.
44
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Jag övergår nu till att redogöra för de förut omförmälda, i ärendet upprättade
författningsförslagen.
Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
1 §■
Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda
paragraf de sakkunniga i sin specialmotivering anfört:
I förslaget upptages under 1 § ett inledande stadgande för att dels klargöra
syftet med lagen — tryggandet av kraftförsörjningen i riket — dels
ock angiva i vilka hänseenden lagen innehåller särskilda bestämmelser,
nämligen i fråga om åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan
skadegörelse samt skydd för personalen. I tydlighetens intresse har angivits,
att med skyddsåtgärd åsyftas i förslaget jämväl förberedande åtgärd,
som avser att möjliggöra avhjälpandet av uppkommen skada, t. ex. utförandet
av reservanordningar och anskaffning av reservmateriel, ordnande
av reparationsberedskap m. m.
Förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i ett par yttranden.
Sålunda hava kommerskollegium och länsstyrelsen i Östergötlands
lån påpekat, att paragrafen möjligen kunde givas den tolkningen, att de
nya bestämmelserna skulle gälla i fråga örn åtgärder till skydd mot även
annan skada än sådan, som förorsakades av luftanfall eller annan krigshandling
eller sabotage.
Vissa jämkningar i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit hava
vidtagits i förevarande paragraf. Salunda har, med anledning av vad nyssnämnda
remissmyndigheter påpekat, utsagts, att de i lagen upptagna bestämmelserna
skola gälla i fråga örn åtgärder till skydd mot skada genom
luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage. Då skada genom andra
handlingar än de nu nämnda icke torde hava avsetts i sakkunnigförslaget,
lärer denna jämkning innebära allenast ett förtydligande. Ej heller med
övriga jämkningar har någon saklig ändring åsyftats.
Anmärkas ma, att de särskilda bestämmelserna rörande skyldighet att
vidtaga skyddsåtgärder, som meddelas i den föreslagna lagen, skola för de
däri avsedda kraftanläggningarnas vidkommande ersätta stadgandena i lagen
om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m. samt 11 § 2—4 mom. luftskyddslagen. Övriga bestämmelser
i sistnämnda lag — t. ex. de allmänna bestämmelserna örn skyldighet
att medverka vid luftskyddets planläggning och vid luftskyddsövningar
— skola däremot, liksom även lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov, alltjämt gälla även beträffande förevarande anläggningar.
2 §.
Denna paragraf motsvaras av 2 § i sakkunnigförslaget.
De sakkunniga hava beträffande denna paragraf anmärkt:
När under 1) i paragrafen nämnes, att ett kraftverk är »avsett» för viss
effekt, åsyftas den effekt, som anläggningen är avsedd att lämna vid full
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
45
utbyggnad. Med vattenmagasin förstås under 2) den vattenmängd, som
rymmes inom de åsyftade dämningsgränserna. Att en elektrisk ledning enligt
vad under 3) sägs är avsedd för spänning av minst 40 kilovolt innebär,
att ledningen faller under lagen så snart spänningen på någon punkt
av ledningen överstiger sagda spänningstal.
Å anläggningar som ej uppräknas i 2 § äro eljest gällande bestämmelser
i luftskyddslagen och skyddsrumslagen att tillämpa.
I enlighet med vad jag förordat vid behandlingen av frågan om lagstiftningens
tillämpningsområde har, i fråga om kraftverken, minimigränsen angivits
i generatoreffekt i stället för i turbineffekt samt satts till 2,500 kilovoltampére
varjämte, beträffande transformator- och kopplingsstationerna,
minsta genomgångseffekten höjts från 2,000 till 2,500 kilovoltampére.
3 och 4 §§.
3 § är, bortsett från en redaktionell jämkning, likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget
och 4 § motsvaras av 4 § i nyssnämnda förslag.
Rörande ifrågavarande paragrafer i sakkunnigförslaget hava de sakkunniga
anfört:
Det har funnits lämpligt att på två särskilda paragrafer uppdela frågorna
om skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder i samband med anläggnings utförande
elier ombyggnad, ändring eller utvidgning därav och om skyldighet
att eljest vid redan befintliga anläggningar utföra sådana åtgärder. Under
3 § falla alla anstalter, som böra planeras i samband med anläggningens
tillkomst eller vid ombyggnad, ändring eller utvidgning. Att en sådan åtgärd
som sist nämnts vidtages medför icke i och för sig, att alla de skyddsåtgärder
kunna fordras som skulle ha föreskrivits, om det varit fråga om
nyanläggning. Paragrafen leder i denna del icke längre än till att, ombyggnaden,
ändringen eller utvidgningen skall planeras och utföras på det sätt
som ur skyddssynpunkt är lämpligt.
De skyddsåtgärder som kunna och böra komma i fråga variera i hög
grad med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Att i lag närmare
precisera ett antal åtgärder, som alltid böra vidtagas, torde icke vara möjligt.
De myndigheter, som komma att handhava tillämpningen av lagen,
böra emellertid giva anvisningar om de skyddsåtgärder som sakkunskapen
känner.
Bestämmelserna i 4 § avse att ersätta stadgandena i 11 § 2—4 mom.
luftskyddslagen samt lagen om skyldighet för ägare av anläggningar och
byggnader att anordna skyddsrum m. m., nämligen såvitt angår anläggningar
som åsyftas i 2 § i lagförslaget. De mera utförliga bestämmelser örn
skyddsrum och brandskyddsåtgärder, som meddelas i skyddsrumslagen,
torde icke vara behövliga i fråga örn anläggningar som här äro i fråga.
Vad särskilt angår skyddsrumslagens brandskyddsföreskrifter för byggnader
i mer än två våningar äro de tydligen närmast avfattade för byggnader
av en helt annan typ än kraftstationer. Att brandfaran kommer att
särskilt beaktas vid den granskning av förslag till kraftstationer, som
skall äga rum enligt den av de sakkunniga föreslagna lagen, är uppenbart.
Den prövning ur brandskyddssynpunkt, som enligt skyddsrumslagen
skali företagas utöver vad eljest stadgas, lärer sålunda utan olägenhet kunna
undvaras.
Det bör i detta sammanhang nämnas, att kommunala och enskilda före -
Departe
ments
cliefen.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
tag tidigare under hand träffat överenskommelse med representanter för
försvarsstaben och vattenfallsstyrelsen angående vidtagande av skyddsåtgärder.
I överensstämmelse med vad som därvid förutsattes bör beträffande
frågan om bestridande av kostnaderna för vissa särskilt dyrbara åtgärder
beaktas, att en växelverkan råder mellan luftskydd och luftvärn. En avvägning
ur försvarsekonomiska synpunkter måste därför äga rum, under beaktande
av att den ekonomiska bördan icke ensidigt förskjutes till nackdel
för anläggningens ägare.
I ett par yttranden har framhållits, att även om en bestämd gräns
uppdragits mellan å ena sidan de anläggningar, som skola omfattas av den
nya lagen, och å andra sidan övriga anläggningar, det ej kunde hava varit
de sakkunnigas mening, att förstnämnda anläggningar under alla förhållanden
skulle hava ett mera omfattande skydd än övriga anläggningar. Svenska
vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverks} öreningen hava sålunda
framhållit:
En bestämd lagteknisk gräns måste dragas mellan dessa olika grupper av
anläggningar. Denna gräns har av de sakkunniga med rätta endast dragits
mycket schematiskt, sannolikt främst med tanke på att de för luftskyddet
ansvariga skola erhålla kännedom örn alla planerade ny- och ombyggnader
av kraftanläggningar från och med en viss storleksordning. Denna omständighet
får dock enligt föreningarnas uppfattning icke medföra, att en på
dylikt sätt dragen schematisk gräns beträffande anmälningsskyldigheten
automatiskt även blir en gräns, vars överskridande under alla omständigheter
medför skyldighet att utföra skyddsåtgärder av viss bestämd omfattning.
Föreningarna förutsätta därför, att stadgandet i § 3 om »att anläggning,
som i § 2 sägs, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt» innebär, att åtgärder,
som föreskrivas vid en viss anläggning, oavsett dennas storlek i första hand
anpassas till behovet av skydd ur allmän kraftförsörjningssynpunkt och att,
därest skydd erfordras, skyddsanordningarna givas den omfattning, som är
motiverad av förhållandena i det särskilda fallet. Enligt föreningarnas mening
bör således den ur lagteknisk synpunkt erforderliga skarpa gränsen
mellan anläggningar, som falla eller icke falla under lagen, icke samtidigt
bliva en skarpt markerad generell gräns, över vilken vid alla anläggningar
lika omfattande skyddsåtgärder skola vidtagas.
Beträffande 4 § i sakkunnigförslaget har kommerskollegium anmärkt, att
den föreslagna formuleringen icke gåve en tydlig och klar uppfattning om
vilka skyddsåtgärder, som åsyftades. Bestämmelsen om skyldighet att »för
säkerställande av driften vid anläggningen vidtaga skyddsåtgärder, som ej
utan äventyr kunna anstå», vore svårtolkad och innebörden av särskilt det
sista uttrycket svårförståelig. Enligt kollegii uppfattning vore det inkonsekvent
att till grund för skyldigheten att vidtaga viss skyddsåtgärd lägga det
mer eller mindre omedelbara behovet av åtgärdens vidtagande. Skyldigheten
att vidtaga skyddsåtgärder syntes böra föreligga även i fråga om sådana åtgärder,
som icke vore särskilt brådskande. Den önskvärda begränsningen av
anläggningsägarens skyldighet ernåddes genom stadgandet, att ägaren ej
finge åläggas vidtaga sådana åtgärder, att han därigenom oskäligt betungades.
Med anledning av det i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget intagna stad -
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
47
gandet, enligt vilket Kungl. Maj:t äger förordna om bevakning, har länsstyrelsen
i Östergötlands lån påpekat, att stadgandet syntes erbjuda möjlighet
till den tolkningen, att det vore Kungl. Majit förbehållet att besluta om bevakning.
Vederbörande polis- och militärmyndigheter borde ej betagas rätten
att på eget ansvar besluta om bevakning i en viss situation.
Uppenbart är, att omfattningen av skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder
måste bedömas för varje särskilt fall och under hänsynstagande till såväl
anläggningens betydelse för kraftförsörjningen som till dess beskaffenhet
och läge. Vid sådant förhållande torde det ej vara möjligt att i lagen närmare
precisera ett antal skyddsåtgärder, som alltid böra vidtagas. Med hänsyn
härtill har i 3 § bibehållits det av de sakkunniga föreslagna allmänna
stadgandet, enligt vilket en ny anläggning eller ombyggnad, ändring eller
utvidgning skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.
Även i fråga om de skyddsåtgärder, som skola vidtagas vid befintliga anläggningar,
synes det vara mest ändamålsenligt att bestämmelserna därom
givas en sådan avfattning, att de möjliggöra en skälighets- och lämplighetsprövning
i varje särskilt fall. I 4 § första stycket i departementsförslaget har
därför inledningsvis upptagits ett allmänt stadgande, enligt vilket ägare av
befintlig anläggning skall vara pliktig att med avseende å anläggningen och
driften vid densamma vidtaga erforderliga åtgärder till minskande av faran
för och begränsande av verkningarna av sådan skada, som avses i lagen. I
styckets fortsättning hava — i nära anslutning till sakkunnigförslaget —
angivils några av de viktigare åtgärderna, som ingå i ägarens förpliktelser.
Han skall sålunda vara pliktig att verkställa nödig förstärkning av anläggningens
skydd mot brand- och annan bombskada. Härmed avses givetvis
även anskaffning och underhåll av erforderlig brandredskap. Vidare skall
han utföra skyddsrum och sådana andra anordningar, som kunna erfordras
till skydd för anläggningens personal ävensom — med hänsyn till vikten av
att erforderlig skydds- och reservmateriel såvitt möjligt förvaras på sådant
sätt, att den ej skadas vid luftanfall — lämpligt förvaringsrum för förråd.
Slutligen hava bland de uppräknade åtgärderna medtagits erforderlig utbildning
och övning av luftskyddspersonal samt nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande
av driftavbrott. Till åtgärder av sistnämnda slag äro att hänföra
anskaffning av tillräcklig reservmateriel och organiserande av reparationsberedskap.
En anläggningsägare bör ej vara skyldig att redan under vanliga fredsförhållanden
vidtaga sådana skyddsåtgärder, som kunna utföras på jämförelsevis
kort tid och sålunda utan olägenhet kunna anstå, till dess krigsfara
föreligger. Under det att en så pass tidskrävande åtgärd som byggande av
skyddsrum bör vidtagas redan under vanliga fredsförhållanden, kan det
exempelvis ej vara erforderligt att redan i fredstid uppställa splitterskydd
mellan de olika maskinaggregaten i en icke bombskyddad kraftstation. I
sak torde därför intet vara att erinra mot det av de sakkunniga föreslagna
Departe
ments
chefen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
stadgandet, att anläggningsägaren skall vara skyldig att vidtaga, förutom
vissa angivna åtgärder, allenast sådana skyddsåtgärder, »som ej utan äventyr
kunna anstå». Då emellertid i departementsförslaget föreskrivits, att
anläggningsägaren skall vara pliktig att vidtaga »erforderliga» skyddsåtgärder
och en åtgärd ej gärna kan anses vara erforderlig, så länge med densammas
vidtagande utan olägenhet kan anstå, har nyssnämnda stadgande —
utan att därmed åsyftats någon saklig ändring — uteslutits ur departementsförslaget.
Enligt sakkunnigförslaget skulle skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärderna
åligga anläggningens ägare. Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, synes
emellertid nyttjanderättshavaren skäligen böra ansvara för vidtagandet av
sådana åtgärder som exempelvis utbildning och övning av luftskyddspersonal
och organiserande av reparationsberedskap samt andra mera tillfälliga
skyddsåtgärder, som ej hava avseende å anläggningens utförande. Med anledning
härav har i 4 § andra stycket i departementsförslaget intagits ett
stadgande, enligt vilket nyttjanderättshavaren skall vara skyldig att i ägarens
ställe vidtaga sådana skyddsåtgärder, som finnas skäligen böra ankomma
på honom.
I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit och i enlighet med
vad jag vid behandlingen av frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna
förordat har i 4 § tredje stycket i departementsförslaget stadgats, att anskaffning
av vapen ej ingår i ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser.
Med det i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget intagna stadgandet, enligt
vilket Kungl. Maj:t skulle äga förordna örn bevakning, torde ej hava avsetts
att göra någon inskränkning i polis- och militärmyndigheternas rätt att, där
så erfordras, anordna bevakning. Avsikten med stadgandet lärer hava varit
att giva Kungl. Majit befogenhet att meddela föreskrifter örn skyldighet för
ifrågavarande anläggningars innehavare att vidtaga erforderliga bevakningsåtgärder.
För undanröjande av möjligheten till misstolkning har stadgandet
emellertid undergått viss jämkning.
5 §.
Rörande denna paragraf, som i sak överensstämmer med 5 § i sakkunnigförslaget,
anhåller jag få hänvisa till vad jag anfört i samband med behandlingen
av frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna.
6 §.
Förevarande paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget, beträffande
vilken paragraf de sakkunniga framhållit, att det vore nödvändigt
att — för det fall att anläggningen vore upplåten under nyttjanderätt
— medgiva, att kostnaden för skyddsåtgärder finge fördelas mellan ägaren
och nyttjanderättshavaren.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
7 §.
Beträffande 14 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande
paragraf i departementsförslaget, hava de sakkunniga anfört:
Det kan emellanåt vara av betydelse, att åtgärder i god tid vidtagas för inkoppling
av ny ledning på en viss punkt av ett ledningsnät i syfte att säkerställa
kraft för något viktigt ändamål. Ägaren av anläggning som avses i förslaget
skall enligt 14 § vara pliktig att tåla sådan åtgärd. Medför den skada
eller förlust för honom, skall dock, om denna ej är att anse såsom ringa, utgå
skälig ersättning därför. Stadgandet har sin motsvarighet i 10 § 3 mom. luftskyddslagen,
enligt vilket anläggningens ägare eller innehavare är pliktig att
med avseende å egendomen tåla åtgärd som av länsstyrelsen prövas erforderlig
för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast
ringa kostnad eller olägenhet.
De i 3—6 §§ meddelade bestämmelserna avse åtgärder för säkerställande av
driften vid den anläggning, med avseende å vilken åtgärderna skola vidtagas.
Stadgandet i förevarande paragraf däremot avser sådana åtgärder till tryggande
av kraftförsörjningen under krig, som ägaren eller innehavaren av en
anläggning är skyldig att tåla, ändå att åtgärderna ej avse att säkerställa driften
vid hans egen anläggning, exempelvis, såsom de sakkunniga anfört, åtgärder
för inkoppling av ny ledning å ett ledningsnät i syfte att säkerställa
kraft för något viktigt ändamål. — I motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget
föreskrives, att frågor örn skyldighet att tåla sådana åtgärder och om
eventuell ersättning för därav förorsakad skada eller förlust skola prövas
av den föreslagna särskilda nämnden. Föreskrifterna härom hava överflyttats
till 8 § i departementsförslaget.
8 §.
Enligt första stycket i denna paragraf — vilket stycke närmast motsvarar 7
§ i sakkunnigförslaget — skola frågor om skyldighet att vidtaga och tåla
skyddsåtgärder prövas av den föreslagna särskilda nämnden, kallad krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar.
I andra stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i
sakkunnigförslaget — har i förtydligande syfte intagits ett stadgande, enligt
vilket fråga örn fördelning mellan ägare och nyttjanderättshavare av kostnad
för skyddsåtgärd skall prövas av allmän domstol. 9
9 §■
Denna paragraf är — bortsett från ett par redaktionella jämkningar — likalydande
med 10 § i sakkunniglörslaget.
I första stycket regleras krigsskyddsnämndens sammansättning och i andra
stycket meddelas bestämmelser örn det sätt, på vilket nämndens ledamöter
och deras suppleanter skola utses. I regel skola ledamöterna och suppleanterna
utses av Kungl. Majit. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att
det torde vara lämpligt att den ledamot, som skall representera försvarsstaben,
utsåges av chefen för försvarsstaben. Därigenom undvekes, att nytt för
Bihang
lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 211. 4
Departe
ments
chefen.
50
Kungl. Mcij.ts proposition nr 244
Iteparte*
men tsehefen.
ordnande behövde begäras hos Kungl. Majit, när ändring inträdde i de militära
tjänstgöringsförhållandena. I enlighet härmed har föreskrivits, att Kungl.
Majit äger uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten
och suppleant för honom. Vidare har i överensstämmelse med vad de
sakkunniga föreslagit i förevarande stycke intagits ett stadgande enligt vilket,
innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala och enskilda
kraftföretag utses, tillfälle till yttrande skall beredas sammanslutning
av sådana företag.
Enligt tredje stycket har nämnden erhållit befogenhet att till ordföranden
överlämna sin beslutanderätt i ärenden av enkel beskaffenhet.
Utöver vad tidigare anförts angående bestämmelserna i denna paragraf
vill jag framhålla, att med »ärenden av enkel beskaffenhet» avses bland annat
sådana fall, då den sorn önskar utföra en kraftanläggning redan under
planeringsarbetet samråd med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten
och vid byggnadsritningarnas uppgörande ställt sig till efterrättelse de anvisningar,
som nämnda myndigheter lämnat. I dylika fall blir nämndens
prövning av allenast formell natur och ärendets behandling torde utan olägenhet
kunna anförtros åt ordföranden. Även prövning av andra frågor av
enkel beskaffenhet, t. ex. om mindre jämkningar i tidigare beslut, torde
kunna anförtros åt ordföranden.
10 §.
Förevarande paragraf motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken
de sakkunniga anfört:
Sedan nämnden meddelat sitt beslut, kunna nya erfarenheter ha vunnits,
som göra det nödvändigt att ändrade föreskrifter meddelas. Vidare kan det
inträffa, att nämnden, när det utan olägenhet kan ske, med avsikt underlåtit
att från början i allo pröva vilka åtgärder som böra utföras vid en anläggning.
Tänkbart är även, att anläggaren finner, att föreskrivna åtgärder icke
kunna utföras. Det ligger slutligen i sakens natur, att skyddsåtgärder tid
efter annan måste moderniseras. Av dessa skäl torde det vara ofrånkomligen
nödvändigt, att nämnden må äga att meddela nya eller ändrade föreskrifter.
Emellertid måste denna befogenhet handhavas med varsamhet. Nämnden
äger icke vid tillämpning av stadgandet gå utöver vad i 3—5 §§ stadgas.
Ehuru det strängt taget är överflödigt, har i paragrafen upprepats den i 5 §
angivna regeln, att föreskrifter som av nämnden meddelas vid förnyad prövning
ej må medföra att någon oskäligt betungas.
Vattenruttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har med anledning av
vad de sakkunniga sålunda föreslagit i sitt yttrande erinrat om stadgandet
i 2 kap. 22 § vattenlagen, enligt vilket ett av vattendomstol meddelat
byggnadslov, sedan det vunnit laga kraft, i regel ägde giltighet mot envar beträffande
rätten att, inom av domstolen bestämd tid, verkställa och därefter
för framtiden bibehålla den anläggning, som avsåges med byggnadslovet.
Sakkunnigförslaget syntes innebära en avvikelse från nyssnämnda stadgande
i vattenlagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244. öl
Såsom de sakkunniga anfört torde det — ej minst med hänsyn till att fordringarna
på en anläggnings luftskydd kunna ändras till följd av nyvunna
erfarenheter — vara nödvändigt, att krigsskyddsnämnden erhåller rätt att
meddela nya eller ändrade föreskrifter. Särskilt i de fall, då en längre tid
förflyter mellan nämndens prövning rörande en ny anläggnings utförande
och byggnadsarbetets påbörjande, synes det vara i hög grad opraktiskt, örn
nämnden ej skulle äga rätt att vidtaga de ändringar i sina tidigare föreskrifter,
som kunna föranledas av under mellantiden gjorda erfarenheter.
Det av de sakkunniga i nu förevarande del föreslagna stadgandet har därför
bibehållits i departementsförslaget.
I den mån de nya eller ändrade föreskrifterna beröra sådana delar av en
vattenkraftanläggning, till vilka vattendomstol lämnat byggnadslov, kan
nämndens beslut komma att innebära, att den byggande ej får verkställa
byggnadsarbetet i enlighet med de ritningar, som vattendomstolen godkänt,
eller att lian nödgas vidtaga ändring å en anläggning, trots att densamma är
utförd i enlighet med vattendomstolens byggnadslov. Detta lärer dock ej kunna
anses innebära någon avvikelse från stadgandet i 2 kap. 22 § vattenlagen.
Enligt detta stadgande torde nämligen den byggande genom vattendomstolens
laga kraftvunna byggnadslov icke tillerkännas annat skydd i avseende å därigenom
fastställda rättsförhållanden än det, som i allmänhet tillkommer innehavaren
av en lagligen förvärvad rättighet. Av förarbetena till stadgandet
framgår sålunda, att nyssnämnda rättsförhållanden genom byggnadslovet
icke erhålla en sådan absolut karaktär, att de ej kunna rabbås genom ett
expropriationsbeslut. På samma sätt torde de, utan att detta kan anses innebära
något avsteg från ifrågavarande stadgande, kunna rubbas genom ett av
krigsskyddsnämnden meddelat beslut. Givet är emellertid att nämnden, sedan
den byggande erhållit vattendomstols tillstånd att utföra vattenbyggnaden
på visst sätt, måste handhava sin befogenhet att meddela nya eller ändrade
föreskrifter rörande byggnadens utförande med största varsamhet. Innebära
föreskrifterna, att byggnaden skall utföras på ett från vattendomstolens
tillstånd avvikande sätt, måste den byggande inhämta domstolens tillstånd
till avvikelserna.
11 §.
Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i sakkunnigförslaget, rörande
vilken de sakkunniga anfört:
I 8 § stadgas skyldighet att. innan någon utför anläggning som avses i 2 §
eller vidtager väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning därav, göra anmälan
till nämnden. Då det torde vara tydligt att efter viss tid förutsättningarna
för nämndens beslut icke längre äro för handen, har det ansetts lämpligt
stadga, att örn två år förflutit utan att arbetet påbörjats, ny anmälan
skall göras hos nämnden. Då det ligger i anläggarens intresse att i god tid få
veta, örn nämnden vill meddela ändrade föreskrifter, synes det icke behövligt
att föreskriva, att den nya anmälan skall ske innan arbetet påbörjas.
Departe
ments
chefen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Departe
ments
chefen.
12 §.
Förevarande paragraf motsvaras av 9 § i sakkunnigförslaget och innehåller
bestämmelser örn skyldighet att i vattenmål och ärenden örn tillstånd enligt
2 § i 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
inhämta krigsskyddsnämndens yttrande, då fråga är om anläggningar,
som avses i den föreslagna lagen.
Ifrågavarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i några yttranden.
Sålunda har vattenöverdomstolen ifrågasatt, huruvida icke de i paragrafen
upptagna stadgandena ävensom övriga i sakkunnigförslaget meddelade
bestämmelser rörande vattenmål och ärenden enligt 1902 års lag borde
överflyttas till vattenlagen och nyssnämnda lag. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol har — med anledning av att det enligt sakkunnigförslaget
skulle åligga vattendomstol eller, där vattenmålet handlades av synemän,
dessa att inhämta yttrande av nämnden — påpekat, att enär yttrande
borde inhämtas redan under vattenmålets förberedande behandling, det borde
ankomma på vattenrättsdomaren att inhämta detsamma. Enligt länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län mening borde nämndens yttrande alltid inhämtas
och icke endast, såsom de sakkunniga föreslagit, i de fall, då nämnden
ej kort förut utlåtit sig.
Enligt 11 § i departementsförslaget skall anmälan till krigsskyddsnämnden
ske, innan någon utför en sådan anläggning, som avses i förslaget, eller verkställer
en väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en dylik anläggning.
Då det måste anses önskvärt, att nämnden erhåller tillfälle meddela erforderliga
föreskrifter rörande arbetets utförande redan innan tillstånd därtill
meddelas enligt vattenlagen eller 2 § i 1902 års lag, kunde det ifrågasättas
att komplettera nyssnämnda stadgande med en föreskrift, att anmälan
till nämnden skall ske, innan dylikt tillstånd sökes. Syftet med en sådan föreskrift
uppnås dock även med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
att det skall åligga den myndighet, som har att meddela tillståndet, att inhämta
nämndens yttrande. Genom en sådan bestämmelse erhålles dessutom
garanti för alt, om utbyggnadsplanerna eller kravet på skyddsåtgärder förändrats
under tiden mellan ingivande av anmälan till nämnden och prövning
av ansökan örn tillstånd till arbetets utförande, nämnden erhåller tillfälle
meddela de ändrade föreskrifter, som kunna föranledas därav. Har nämnden
på grund av anmälan av den byggande granskat utbyggnadsplanerna under
den närmaste tiden före tillståndets meddelande, torde någon omprövning
dock ej erfordras. Nämndens yttrande skall därför enligt departementsförslaget
— liksom enligt sakkunnigförslaget — inhämtas allenast under den
förutsättningen, att nämnden ej kort förut utlåtit sig. Vad vattenmål beträffar
lärer det stundom vara lämpligt, att vattenrättsdomaren eller, där målet
handlägges av synemän, förrättningsmannen inhämtar nämndens yttrande
redan före vattendomstolens eller synemännens sammanträde. På grund härav
har ifrågavarande bestämmelse undergått viss jämkning i förhållande till
vad de sakkunniga föreslagit.
Kungl Maj:ts proposition nr 244.
53
Med hänsyn till bland annat fördelen att hava samtliga bestämmelser rörande
nu ifrågavarande skyddsåtgärder samlade i en och samma författning
har jag ej ansett tillräckliga skäl föreligga att — såsom vattenöverdomstolen
ifrågasatt — överflytta förevarande bestämmelse till vattenlagen och
1902 års lag.
13 §.
Denna paragraf motsvaras av 12 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken d e
sakkunniga anfört:
Enligt 2 kap. 3 § vattenlagen skall vid prövning av fråga örn tillstånd till
byggande i vatten utredas, att nyttan av anläggningen efter avdrag av byggnadskostnaden
uppgår till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och
det intrång, som genom ändring i vattenförhållandena göres å åker och äng
samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. Eljest må tillstånd
i regel ej givas. Enligt första stycket i 12 § i förslaget skall den ökning i
anläggningskostnaden, som föranledes av sådan skyddsåtgärd som avses i
förslaget ej tagas i beräkning vid nämnda prövning. Detta gäller enligt förslaget
vare sig anläggningen är av den storlek, som sägs i 2 § 1) och 2), eller ej.
Det fordras i överensstämmelse härmed icke heller att nämnden föreskrivit
åtgärden. Att göra någon skillnad mellan olika fall har icke ansetts lämpligt,
även om skälen för bestämmelsen äro starkast, när nämnden föreskrivit
skyddsåtgärder. Har nämnden funnit anläggningen vara av den betydelse för
kraftförsörjningen i riket att särskilda skyddsåtgärder böra vidtagas, hör ju
kostnaden därför uppenbarligen icke få hindra, att anläggningen kommer
till stånd.
Av andra stycket i 12 § framgår, alt det ankommer på vattendomstol respektive
synemän att vid meddelande av tillstånd till vattenbyggnad tillämpa
de föreskrifter om skyddsåtgärder som nämnden meddelat, såvitt de angå
vattenbyggnaden.
Vcittenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol har med anledning av
de sakkunnigas förslag i denna del anfört, bland annat:
I vad mån den ökning i anläggningskostnad, som föranledes av skyddsåtgärd
enligt förslaget, bör tagas i beräkning vid prövning enligt 2 kap. 3 §
vattenlagen synes vara tveksamt. Vid företag av den beskaffenhet, varom
här är fråga, torde en ökning av anläggningskostnaden med omkring
5 procent sällan inverka vid denna prövning. Örn kostnadsökningen undantagsvis
skulle vara av betydelse i detta hänseende, finnes möjlighet att
ändå få tillstånd till företaget enligt sista stycket i ifrågavarande lagrum.
Då den jämförelse mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag,
som skall verkställas enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen, avser att
utgöra grunden för bedömande av företagets nationalekonomiska betydelse,
synes det ej vara utan vidare uppenbart, att den ökning i byggnadskostnaden,
som föranledes av nu ifrågavarande skyddsåtgärder, icke bör tagas i beräkning
vid jämförelsens verkställande. Emellertid vore del stötande, örn skyldigheten
att företaga skyddsåtgärder skulle, genom den därav föranledda
ökningen i byggnadskostnaden, medföra, att ett förelag ej bleve tillåtlig!. Med
hänsyn härtill och då de anläggningar, som avses i förevarande lagförslag,
kunna förutsättas vara av viisentlig betydelse för det allmänna, torde kostnaden
för ifrågavarande skyddsåtgärder ej böra få hindra, att en sådan anläggning
kommer till stånd. Enligt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen äger
I)e|>nrle
inents
rhefen.
54
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Kungl. Majit efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till ett
sådant byggnadsföretag, som prövas vara av synnerlig betydelse ur allmän
synpunkt, oaktat nyttan av detsamma ej står i den relation till den av föreföranledda
skadan, som föreskrives i första stycket av samma paragraf.
Möjlighet föreligger alltså att på denna väg förebygga en icke önskvärd följd
av skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder. Det torde dock vara lämpligt att
— trots att nyssnämnda möjlighet förefinnes — införa ett stadgande, enligt
vilket den av skyddsåtgärderna föranledda kostnadsökningen ej skall med1
Öknäs vid prövning av tillåtligheten av en sådan vattenbyggnad, som avses
i förevarande lagförslag. Att såsom de sakkunniga föreslagit utsträcka stadgandets
tillämpning till även andra byggnader än sådana, som omfattas av
lagförslaget, synes ej böra ske. Förutom den jämkning i första stycket av
förevarande paragraf, som föranletts härav, har — för åstadkommande av
överensstämmelse med terminologien i 2 kap. 3 § vattenlagen — ordet »anläggningskostnaden»
utbytts mot ordet »byggnadskostnaden».
Beträffande andra stycket anhåller jag få hänvisa till vad jag förut anfört
rörande förhållandet mellan å ena sidan vattendomstols respektive synemäns
samt å andra sidan krigsskyddsnämndens prövning.
U §■
Förevarande paragraf motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget. Rörande sistnämnda
paragraf hava de sakkunniga anfört:
I 13 § meddelas ett stadgande, som avser att underlätta ianspråktagandet
av mark eller byggnad, vilken erfordras för skyddsåtgärder som avses i förslaget.
Enligt 2 kap. 14 § vattenlagen gäller, att örn det för ändamålsenligt
tillgodogörande av vatten tarvas, att annan tillhörig fastighet tagea i anspråk
för vissa angivna åtgärder, ägaren av marken är pliktig att mot ersättning
tåla intrånget därav. I 15 § samma kapitel stadgas rätt att för tillgodogörande
av vatten begagna annan tillhörig vattenbyggnad. Enligt 1902 års lag,
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, må annans
mark under vissa där angivna förutsättningar mot ersättning tagas i anspråk
för elektrisk starkströmsanläggning. Nu ifrågavarande paragraf i förslaget
stadgar, att nämnda bestämmelser i vattenlagen och 1902 års lag skola äga
motsvarande tillämpning i fråga örn skyddsåtgärd, som avses i förslaget. De
sakkunniga vilja framhålla, att såsom förutsättning för expropriationsrätt
icke uppställts, att skiljenämnden föreskrivit åtgärden. Det är tillfyllest, att
vattendomstolen, respektive synemän, eller Kungl. Majit finner att skyddsåtgärden
är ändamålsenlig och behövlig. I
I sak har annan ändring icke vidtagits i sakkunnigförslaget än att stadgandets
tillämpning begränsats till de fall, då annans mark eller vattenbyggnad
erfordras för vidtagande av skyddsåtgärd för en sådan anläggning, som
omfattas av den föreslagna lagen.
15 §.
Denna paragraf motsvaras av 11 § andra stycket i sakkunnigförslaget, enligt
vilket stadgande den föreslagna nämnden skulle äga rätt att, när så erfordrades,
själv eller genom den nämnden utsåge besiktiga anläggning, som
avsåges i förslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
55
För avgörande vilka skyddsåtgärder, som lämpligen böra vidtagas vid en
anläggning, kan det givetvis stundom vara erforderligt att besiktning på platsen
verkställes. Besiktning kan jämväl erfordras för utrönande, huruvida
föreskrivna åtgärder vidtagits. Då kontrollerandet av att krigsskyddsnämndens
beslut efterkommas närmast skall ankomma på den myndighet, som
har att utöva ledningen av vederbörande anläggnings luftskydd, bör följaktligen
icke blott nämnden eller den, som nämnden därtill utser, utan även
luftskyddsmyndigheten beredas möjlighet att verkställa besiktning. I förevarande
paragraf, som avfattats efter förebild av 16 § skyddsrumslagen, stadgas
därför skyldighet för den som äger eller innehar i förslaget avsedd anläggning
att tåla, att densamma besiktigas av luftskyddsmyndigheten, krigsskvddsnämnden
eller den nämnden därtill utser.
16 §.
Rörande 17 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvaras av 16 § i departementsförslaget
och innehåller bestämmelser om vite, om verkställighet av
den föreslagna nämndens beslut och örn handräckning, har länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län i sitt yttrande anfört, bland annat:
Såvitt länsstyrelsen kunde finna, hade de sakkunniga tänkt sig, att luftskyddsmyndigheten
efter anmälan till vederbörande länsstyrelse därom, att
en föreskriven skyddsåtgärd försummats, skulle få åtgärden vidtagen genom
länsstyrelsens försorg. Då det enligt sakens natur ofta måste gälla åtgärder
av synnerligen dyrbar beskaffenhet, vore de sakkunnigas förslag i denna del
ägnat att väcka starka betänkligheter.
Örn en anläggnings ägare eller innehavare försummar att utföra en av krigsskyddsnlimnden
föreskriven åtgärd, torde åtgärden lämpligen böra verkställas
av luftskyddsmyndigheten, d. v. s. i regel vattenfallsstyrelsen, vilken
torde vara den på området mest sakkunniga myndigheten. Med hänsyn härtill
Ilar i förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit —- intagits ett stadgande, enligt vilket, örn den som enligt nämndens
beslut skall utföra viss åtgärd underlåter att utan dröjsmål vidtaga densamma,
luftskyddsmyndigheten äger utföra åtgärden på den försumliges bekostnad.
Emellertid kan krigsskyddsnämnden eller luftskyddsmyndigheten
vid verkställande av besiktning eller i samband med utförande av skyddsåtgärd,
som en anläggnings ägare eller innehavare försummat att vidtaga,
behöva biträde av länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har -— likaledes i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget — föreskrivits, alt nämnden och luftskyddsmyndigheten
äro berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen.
Vidare skall länsstyrelsen av den försumlige äga uttaga kostnaden
för åtgärd, som luftskyddsmyndigheten verkställt.
17 §.
Enligt denna paragraf, som motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget, får talan
mot krigsskyddsnämndens beslut fullföljas till Kungl. Maj:t. Där ej annorlunda
förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.
Departe
ments
eliefen.
Departe
ments
chefen.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
Departe
ments
chefen.
18 §.
Denna paragraf, som innehaller straffbestämmelser, är i sak överensstämmande
med 18 § i sakkunnigförslaget.
19 och 20 §§.
Dessa paragrafer äro likalydande med motsvarande paragrafer i sakkunnigförslaget.
Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.
Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1942.
övergångsbestämmelsen.
Det av de sakkunniga föreslagna övergångsstadgandet om anmälningsskyldighet
beträffande anläggningar, som äro under utförande, då lagen
träder i kraft, har såtillvida ändrats, att den med straffansvar förbundna
föreskriften att anmälan skall ske skyndsamt ersatts med en bestämmelse om,
att anmälan skall ske senast den 1 augusti 1942. Vidare har krigsskyddsnämnden
erhållit rätt att meddela anstånd med ritningars och uppgifters
ingivande till nämnden.
Anmärkas må, alt i departementsförslaget icke upptagits den i 11 § första
stycket i sakkunnigförslaget meddelade föreskriften, att frågor angående vidtagande
av skyddsåtgärder skola prövas skyndsamt.
I anslutning till denna föreskrift hava de sakkunniga anfört:
Någon närmare reglering av förfarandet hos nämnden har icke ansetts behövlig.
Bestämmelser härom torde i mån av behov kunna meddelas i administrativ
ordning. Av vikt synes vara, att i instruktion för nämnden närmare
angives, inom vilken tid yttrande bör avgivas. Att ej anläggningarna genom
nämndens prövning fördröjas är angeläget. Förslagsvis torde kunna stadgas,
att nämnden skall avgöra ärendet inom tre veckor från det fullständiga handlingar
inkommit. Synnerligen brådskande ärenden böra örn möjligt avgöras
inom kortare tid.
Uppenbarligen är det av vikt, att krigsskyddsnämnden handlägger ärendena
nied erforderlig skyndsamhet. Bestämmelser härom synas dock lämpligen
böra meddelas i den instruktion för nämnden, som torde böra utfärdas. Av
denna anledning har nyssnämnda stadgande uteslutits ur departementsförslaget.
Övriga författningsförslag.
Såsom förut nämnts äro bestämmelserna i det lagförslag, för vilket jag nu
redogjort, avsedda att för de kraftanläggningars vidkommande, som omfattas
av förslaget, ersätta bestämmelserna dels i 11 § 2—4 mom. luftskyddslagen,
dels ock i skyddsrumslagen. De i det föregående omnämnda förslagen till
lag örn ändrad lydelse av 11 §5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
57
504) och lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. upptaga därav föranledda — av de sakkunniga föreslagna
och i de avgivna yttrandena utan erinran lämnade — ändringar i luftskyddslagen
och skyddsrumslagen.
Enligt förslaget till lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, skall —
likaledes i överensstämmelse med ett av de sakkunniga avgivet, i
yttrandena utan anmärkning lämnat förslag — i 1902 års lag införas
en ny paragraf, betecknad 16 § och innehållande en erinran om de föreslagna
särskilda bestämmelserna rörande vissa kraftanläggningar.
De sakkunniga hava icke ansett det erforderligt att föreslå någon
följdändring i vattenlagen och framhållit, att någon fullt lämplig plats i denna
lag för en erinran örn nyssnämnda bestämmelser icke heller torde vara
att finna.
Anmärkas må slutligen att, därest förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar upphöjes till lag, den förut omförmälda
kungörelsen den 29 augusti 1939 angående förhindrande av skadegörelse å
vissa kraft- och kanalanläggningar i riket vid krig eller krigsfara m. m. torde
böra jämkas till överensstämmelse med den nya lagen.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de inom socialdepartementet upprättade förslagen till
1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504),
3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. samt
4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
1 Av de i denna bilaga ingående lagförslagen hava de ovan under 2)—4) upptagna, vilka äro
likalydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, här uteslutits.
58
Kungl. Afaj.ts proposition nr 244. (Bilagor).
Bilaga A.
t
Förslag
till
Lag
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket
skola i fråga om åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan
krigshandling eller sabotage, däri inbegripet förberedande åtgärder för avhjälpande
av sådan skada, gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i
denna lag.
2 §•
Med anläggning, som i 1 § sägs, avses
1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampére;
2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,
om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)
elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt
mellan två ledare; samt
4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning
som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampére.
3 §.
Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.
Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning.
4 §•
Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den
mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma
vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa
verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brandoch
annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsanordningar
åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum
för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal,
avsedd att fullgöra luftskyddstjänst vid anläggningen, samt vidtaga
nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren
skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder,
som finnas skäligen böra ankomma på nyttjanderättshavaren.
Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens
förpliktelser.
Örn skyldighet att anordna bevakning förordnar Konungen.
5 §.
Ej vare någon på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas skyldig att vidtaga sådana
åtgärder, att han därigenom oskäligt betungas.
6 §•
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, skall kostnad, som ägaren eljest
skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad
som finnes skäligt.
7 §■
Ågare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig
tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att trygga
kraftförsörjningen i riket under krig, ändå att han icke själv är pliktig att
utföra eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust för honom,
skall dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning därför efter
vad som finnes skäligt.
8 §.
Frågor, som avses i 3—5 §§ och 7 §, prövas av en särskild nämnd (krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar).
Fråga om kostnadsfördelning enligt 6 § prövas av allmän domstol. 9
9 §.
Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för
försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och
en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas
minst en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock att Konungen äger
uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och
suppleant för honom. Innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala
och enskilda kraftföretag utses, skall tillfälle till yttrande beredas
sammanslutning av sådana företag.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
Nämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden avenkel
beskaffenhet.
10 §.
Krigsskyddsnämnden äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut
bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter, örn det kan ske utan att
anläggningens ägare eller innehavare oskäligt betungas.
11 §■
Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra
anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av fråga, som avses i 3 §.
Påbörjas ej arbetet inom två år från det nämndens prövning ägde rum.
skall anmälan ånyo göras hos nämnden.
Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de
uppgifter, som tarvas för prövningen.
12 §.
I mål om tillstånd till vattenbyggnad, vilken är att hänföra till anläggning,
sorn under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning
av sådan byggnad skall krigsskyddsnämndens yttrande inhämtas,
såvida nämnden ej kort förut utlåtit sig.
Innan tillstånd enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, meddelas till elektrisk ledning,
som under 2 § 3) i denna lag sägs, skall ock yttrande inhämtas av krigsskyddsnämnden,
om den ej kort förut utlåtit sig.
13 §.
Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt
denna lag, skall icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 §
första stycket vattenlagen sägs.
Vid meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola av
krigsskyddsnämnden med avseende å vattenbyggnadens utförande givna föreskrifter
beaktas.
14 §.
Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten
eller för utförande av elektrisk starkströmsanläggning taga i anspråk
annans mark eller vattenbyggnad skall äga motsvarande tillämpning i
fall, da annans mark eller vattenbyggnad erfordras för vidtagande av
skyddsåtgärd enligt denna lag.
15 §.
Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig
tala, att den myndighet, vilken har att utöva ledningen av luftskvd
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
det vid anläggningen (luftskyddsmyndigheten), krigsskyddsnämnden eller
den nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka
skyddsåtgärder som vidtagits eller böra vidtagas.
16 §.
Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga
skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.
Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att
utan dröjsmål vidtaga densamma, må luftskyddsmyndigheten utföra åtgärden
på den försumliges bekostnad.
Krigsskyddsnämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla
nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses
i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.
17 §.
Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända
till efterrättelse.
18 §.
Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i
11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, där någon utför åtgärd, som krigsskyddsnämnden föreskrivit,
i strid mot dess beslut.
Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas enligt
vad i 15 § sägs, straffes med dagsböter.
19 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
20 §.
Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Är vid tiden för lagens ikraftträdande anläggning, som däri avses, under
utförande eller föremål för väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning,
skall anmälan, varom stadgas i 11 §, vid äventyr som i 18 § första
stycket sägs, med bifogande av erforderliga ritningar och uppgifter senast
den 1 augusti 1942 göras hos krigsskyddsnämnden; dock må nämnden, när
skäl därtill äro, meddela anstånd med ritningars och uppgifters ingivande.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Baagor).
l)e sakkimiiigiis förslag1.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Härigenom förordnas som följer:
Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i
riket skola i fråga örn åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan
skadegörelse å anläggningen jämte tillbehör så ock till skydd för personalen
gälla de särskilda bestämmelser som upptagas i denna lag.
Såsom skyddsåtgärd skall anses jämväl förberedande åtgärd för avhjälpande
av skada.
2 §.
Till anläggning sorn avses i 1 § hänföras
1) elektiiskt kraftverk, som är avsett för en turbineffekt av minst tvåtusen
kilowatt;
2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,
om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)
elektrisk ledning som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt
mellan två ledare; samt
4) transformator- eller kopplingsstation. vilken är avsedd för spänning
som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusen kilovoltampére.
3 §•
Anläggning som i 2 § sägs skall utföras på ett med hänsyn til! förhållandena
i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.
Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning. 4
4 §.
. ägaren av befintlig anläggning som i 2 § sägs skall, i den mån det ej skett
i samband med anläggningens tillkomst eller i anledning av arbete som avses
i 3 § andra stycket, vidtaga sådana åtgärder med avseende å anläggningen,
som äro ägnade att minska brandfaran, samt anskaffa erforderliga brandl
edskap sa ock eljest för säkerställande av driften vid anläggningen vidtaga
skyddsåtgärder som ej utan äventyr kunna anstå. Han vare ock pliktig att
utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsanordningar åt personal för
anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum för förråd.
63
Kungl. Muj:is proposition nr 244. (Bilagor).
Med åtgärder som nämnas i första stycket jämställas anskaffning av reservmateriel
samt underhåll, utbildning och övning. Anskaffning av vapen
ingår icke i ägarens förpliktelser.
Örn bevakning förordnar Konungen.
5 §.
Ej må någon på grund av vad i 3 och 4 §§ sägs åläggas att utföra anläggningen
på sådant sätt eller att vidtaga sådana åtgärder att han därigenom
oskäligt betungas.
6 §.
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, skall kostnad som ägaren eljest
skolat vidkännas fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad
som finnes skäligt.
7 §•
Frågor, som avses i 3—5 §§, prövas av en särskild nämnd, kallad skiljenämnden
för kraftverkens luftskydd.
8 §•
Innan någon utför anläggning som avses i 2 § eller vidtager väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan anläggning skall han göra anmälan
hos skiljenämnden för prövning enligt 3 §.
Har ej arbetet påbörjats inom två år från det skiljenämndens prövning
ägde rum, skall anmälan ånyo göras hos nämnden.
Vid anmälan fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de uppgifter
som tarvas för prövningen.
9 §.
I mål om tillstånd till vattenbyggnad, vilken är att hänföra till anläggning
som avses under 2 § 1) och 2), eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller
utvidgning av dylik anläggning åligge vattendomstol eller, där målet handlägges
av synemän, dessa att inhämta yttrande av skiljenämnden, såvida ej
denna kort förut utlåtit sig.
Innan tillstånd enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, meddelas till elektrisk
ledning som avses under 2 § 3) i denna lag, skall ock yttrande inhämtas av
skiljenämnden, örn den ej kort förut utlåtit sig i frågan.
10 §.
Skiljenämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben,
en för vattenfallsstyrelsen, en för luftskyddsinspektionen och en
för kommunala och enskilda företag. För var ledamot skall finnas minst en
suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock att Konungen äger
uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och
suppleant för honom. Innan ledamot eller suppleant som skall företräda
kommunala och enskilda företag utses skall tillfälle till yttrande beredas
sammanslutning av sådana företag.
Skiljenämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden
av enkel beskaffenhet.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
11 §•
Frågor som avses i 3—5 §§ skola prövas skyndsamt, så att byggnadsarbete
ej fördröjes.
Skiljenämnden åge, när så erfordras, själv eller genom den nämnden utser
besiktiga anläggning som avses i denna lag.
12 §.
Den ökning i anläggningskostnaden, vilken föranledes av skyddsåtgärd
som avses i denna lag, skall, evad anläggningen är av den storlek som sägs
i 2 § 1) och 2) eller ej, icke tagas i beräkning vid prövning som i 2 kap. 3 §
vattenlagen sägs.
Av vattendomstolen eller synemän skall föreskrivas, hur anläggningen, i de
hänseenden som eljest prövas av vattendomstol eller synemän, skall utföras
för att av skiljenämnden meddelat beslut skall beaktas.
13 §.
Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser örn
elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten, med
avseende å vissa åtgärder, eller för utförande av elektrisk starkström sanläggning
taga i anspråk annans mark eller byggnad skall, oavsett anläggningens
storlek, äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan skyddsåtgärd som
avses i denna lag.
14 §.
Ägare eller innehavare av anläggning som i 2 § sägs vare skyldig att efter
prövning av skiljenämnden tåla åtgärd som finnes böra utföras vid anläggningen
till tryggande av kraftförsörjningen i riket, ändå att han icke själv
är pliktig att utföra eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust
för honom, skall dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning
därför efter vad som nämnden finner skäligt.
15 §.
Skiljenämnden äger, när så erfordras, utan hinder av vad förut blivit bestämt
meddela nya eller ändrade föreskrifter, om det kan ske utan att anläggningens
ägare oskäligt betungas.
16 §.
Skiljenämndens beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda
förordnas. Talan mot beslutet må i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, fullföljas
hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från
det klaganden erhöll del av beslutet.
17 §.
Skiljenämnden äger stadga erforderligt vite.
Underlåter den som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd att utan
dröjsmål vidtaga åtgärden, äge vederbörande luftskyddsmyndighet låta utföra
åtgärden på den försumliges bekostnad.
Skiljenämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla nödig
handräckning av länsstyrelsen. Denna äge ock i fall som avses i andra
stycket uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
18 §
Underlåter någon att göra anmälan som i denna lag föreskrives, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, där någon utför åtgärd som skiljenämnden föreskrivit i
strid mot dess beslut.
Den som utan skäl vägrar att låta anläggning besiktigas enligt vad i 11 §
sägs, straffes med dagsböter.
19 §.
Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
20 §.
Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den —---.
Är anläggning, som avses i 2 §, under utförande eller föremål för väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning vid tiden för lagens ikraftträdande, skall
anmälan, vid äventyr som i 18 § första stycket sägs, med bifogande av erforderliga
ritningar och uppgifter skyndsamt göras hos skiljenämnden för kraftverkens
luftskydd.
Bilaga C.
I de sakkunnigas betänkande intagen redogörelse för olika slag av
skyddsåtgärder.
De skyddsåtgärder, som kunna komma i fråga vid kraftanläggningar, äro
av dels teknisk, dels ock organisatorisk art. Den önskvärda omfattningen och
utformningen av de tekniska åtgärderna är till stor del beroende på de lokala
förhållandena i varje särskilt fall, men vissa allmänna synpunkter kunna
framhållas för att belysa vad som enligt hittills föreliggande erfarenheter synes
vara möjligt att utföra.
Vid planerande av vattenkraftstationer är man i regel bunden till en viss
plats, som bestämmes av terrängförhållandena vid vattendraget. I den mån
det låter sig göra, bör anläggningen placeras så, att den så mycket som möjligt
skyddas mot upptäckt från luften. Den bör vidare om möjligt placeras på
tillräckligt avstånd från andra sannolika anfallsmål. Stationen bör ej ligga
omedelbart intill allmän väg. I allt fall bör allmän väg ej framdragas över
kraftstationsdammen. Vid projekteringen av kraftanläggningen bör tillses, att
de olika byggnadsenlieterna spridas så mycket som möjligt för att icke vid
bombnedslag flera delar skola skadas samtidigt samt att terrängens skyddande
egenskaper utnyttjas.
Kraftstationsbyggnaderna böra göras brandsäkra och maskinerna
utföras i möjligaste mån utan användande av brännbart material. Vidare
böra samtliga byggnadskonstruktioner göras kraftiga, så att de motstå åtminstone
splitter och smärre bomber. Fönster och dörrar böra göras relativt
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).
små och placeras på sådant sätt, att skadegörelse på maskineriet genom splitter
förhindras. De maskiner som äro viktigast och vilkas reparation kräver
lång tid med åtföljande driftstopp — i första hand turbinerna och generatorerna
— böra skyddas så effektivt som möjligt. Bästa skyddet mot direkta
skador av bomber vinnes, om man kan förlägga maskinsalen nedsprängd i
berg så att ett motståndskraftigt bergtak erhålles. Det är ibland möjligt att på
samma sätt skydda transformatorerna och den hjälputrustning som erfordras
för manövrering och övervakning av anläggningen. Örn maskinsalen ej lämpligen
kan förläggas under bergytan, kan det vid stora stationer vara lämpligt
att göra tak och väggar så kraftiga att de bereda effektivt skydd för maskinerna.
I byggnader, som ej bereda maskinerna bombskydd, bör vid krigsfara splitterskydd
uppställas mellan de olika aggregaten.
Till förhindrande av skador genom flytminor o. dyl. är det önskvärt, att
anordningar utföras för att uppfånga dem, innan de komma in i kraftstationens
vattenvägar. Hänsyn måste även tagas därtill att skada på vattenvägarna
kan medföra översvämning som, åtminstone vid en station med flera maskinaggregat,
kan bliva mycket mera förödande än den direkta skadan vid
bombträff. Man bör också beakta, att skada på en maskin, som är i gång, är
farligare än skada på en stillastående maskin, emedan maskindelar kunna
stångås ut av centrifugalkraften och i sin tur åstadkomma nya skador, t. ex.
på intilliggande aggregat. Det är därför av vikt, att maskinerna i stationer
som icke äro fullträffsäkert skyddade stoppas vid bombanfall, om kraftsituationen
medgiver det, och att vattenvägarna tömmas. För detta ändamål erfordras,
att luckorna för maskinernas vattenvägar kunna stängas mycket
snabbt och att anordningar finnas för snabb bromsning av aggregaten. Man
torde dock böra utgå från att det med hänsyn till belastningen endast i undantagsfall
är möjligt att stoppa aggregaten. Att luckorna kunna stängas snabbt
är av vikt även då en vattenväg skadas.
Särskild omtanke måste även ägnas d a m m b y g g n a d e r n a. Dessa kunna
utföras som fyllningsdammar eller som murverksdammar.
En fyllningsdamm bör, om den skall kunna anses någorlunda bombsäker,
ha en kärna av betong och stor krönbredd samt vid krönet övertippas
med ett par meters fyllning av grov sten. Av olika slags betongdammar
äro de som utföras av massiv typ mest motståndskraftiga mot bombträffar.
Om en betongdamm utföres med pelare och framförliggande valv
eller plattor, bör tillses, att konstruktionen blir sådan att uppkommen skada
på dammen ej förstoras genom att vattentrycket med anledning därav
verkar i ej avsedd riktning.
Dammluckorna manövreras oftast på elektrisk väg men böra därjämte
vara försedda med sådana anordningar, att de, örn kraftstationen stoppas,
kunna tillräckligt snabbt öppnas även utan strömtillförsel.
Till skydd för tjänstgörande och övrig personal samt deras familjemedlemmar
(t. ex. då tjänstebostäder äro anordnade i omedelbar anslutning
till kraftanläggningen) böra särskilda åtgärder vidtagas. För driftpersonalen
anordnas särskilda skyddskurar med observationshål och telefonförbindelse.
För driftledning samt luftförsvars- och bevakningspersonal
anordnade skyddsrum böra vara belägna i stationens omedelbara närhet
och dimensioneras så att de kunna bereda skydd vid direkt anfall mot
denna. För annan personal och för familjemedlemmar böra normalskyddsrum
eller liknande anordnas i bostäderna eller eventuellt i terrängen.
Enligt vad erfarenheterna från det pågående stormaktskriget och av
hittills utförda arbeten i vårt land givit vid handen kunna kraftanläggningar
i viss utsträckning skyddas mot upptäckt från luften genom
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilagor).
orien terings försvårande åtgärder av olika slag. Ehuru sådana
åtgärder synas vara effektivast vid anläggningar som ej ligga i så
omedelbar anslutning till vattendrag som vattenkraftstationer, kan dock i
många fall god effekt uppnås genom maskeringsmålning och genom anbringande
av olika slag av masker. Vidare bör tillses, att i det omedelbara
grannskapet icke finnas några »riktprickar». Skenanläggningar kunna
emellanåt vara till nytta.
Erfarenheten har visat, att brandrisken är synnerligen stor. En utökning
av den brandberedskap, som normalt finnes vid anläggningarna, är
därför i regel ofrånkomlig. För att brandskyddet skall kunna bliva effektivt
är det bland annat nödvändigt, att anläggningen är så utförd och hålles
i sådant skick att en uppkommen brand får så liten spridning som
möjligt. Detta måste beaktas vid planeringen av en kraftanläggning, av
vad slag den än må vara. Det är sålunda av den största betydelse, att. eldfarliga
upplag placeras på betryggande avstand fran viktigare anläggningsdelar.
Oljefattiga apparater böra helst komma till användning. Vid uppställning
av apparater innehållande olja — såsom oljeströmbrytare och
transformatorer — bör tillses, att tillräckligt avlopp för utrinnande olja
finnes samt att en uppkommen eld såvitt möjligt ej får tillfälle att sprida
si" till annan brännbar materiel. Det torde även finnas möjlighet att ytbehandla
väggar och tak så att risken för brand minskas. Vid nybyggnad
bör huvudsakligen icke brännbart material användas.
Ovannämnda åtgärder utesluta givetvis icke, att lämplig eldsläckningsmateriel,
framför allt för släckning av oljebrand, måste anskaffas och personalen
instrueras och övas i dess rätta användning.
För att skador vid luftanfall skola kunna snabbt avhjälpas *är det av
stor betydelse, att reparationsberedskapen är god. Särskilt må
framhållas önskvärdheten av att de i anläggningen ingående delarna äro i
största möjliga utsträckning standardiserade, dels inom en och samma anläggning,
dels ock vid olika anläggningar. Härigenom underlättas reservhållningen
betydligt. Det är av stor vikt, att tillräcklig reservmateriel finnes
tillgänglig samt att denna materiel såvitt möjligt förvaras så att den ej
skadas vid anfall mot stationen. Ur denna synpunkt är även lämpligt, att
icke sammanföra en större mängd materiel i en och samma depa utan i
stället upprätta mindre depåer, placerade på skilda platser.
Vid organisation av reparationsberedskapen är det i allmänhet icke tillräckligt
att lita enbart till den egna personalen som oftast är tämligen fåtalig.
Såväl beträffande reperationsberedskapen som övrig personalkrävande
skyddstjänst inom luftskyddets skilda grenar, verkshemvärnstjänst m. m.
bör därför samarbete inledas med ledning för motsvarande skyddstjänst
inom orten och i detalj planläggas.
Till förhindrande av att obehöriga bereda sig tillträde till anläggningarna
i syfte att utföra skadegörelse eller utspionera dem böra anläggningarna
inhägnas och bevakas. Inhägnandet skei- genom anbringande av
stängsel på land och länsor på vattnet. Bevakningen ordnas centralt genom
militär- eller polismyndighets försorg eller, örn bevakning ej erhålles på
denna väg, genom egen eller lejd personal, som därvid i viss utsträckning
tillerkänts eller kan erhålla polismans skydd och befogenhet.
Förutom ovannämnda skyddsåtgärder erfordras en hel del kompletterande
åtgärder huvudsakligen sammanhörande med luftskyddstjänsten,
såsom anskaffande av alarmeringsanordningar, gasskydds- och sjukvårdsutrustning
samt organiserande av personaltjänst och anordnande av övningar
för luftskyddet.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
Beträffande ångkraftstationer gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts
om vattenkraftstationer.
I fråga om kraftledningar och transformator- eller kopplingsstationer haiman
i allmänhet något större frihet att välja sträckning eller plats efter
vad som ur luftskyddssynpunkt är lämpligast.
Med hänsyn till risken för skador genom spridning av bomber eller till
följd av splitter vid anfall mot andra krigsviktiga mål bör vid valet av
sträckning för kraftledning tillses, att den ej dragés för nära sådana
mål. Å andra sidan är det av betydelse, att en kraftledning icke dragés på
längre avstånd från viktigare industrier och andra betydelsefulla kraftavnämare
än att reservmatning av dessa kan komma till stånd. Vid valet av
sträckning bör i övrigt tillses, att viktiga kraftledningar icke dragas i varandras
omedelbara närhet och att särskilt vid känsligare punkter på linjen,
såsom korsning av vattendrag och liknande, avståndet mellan jämlöpande
ledningar blir betryggande. Då ledning dragés genom skog, bör trädgallringen
i linjegatans kanter helst utföras på sådant sätt att ej någon skarpt
markerad gränslinje uppkommer. Vidare är det av vikt, att in- och ^ledningar
vid kraft- och transformatorstationer utföras så att den i allmänhet
från luften tydligt skönjbara linjegatan ej visar var anläggningen är belägen.
Ur denna synpunkt är avgrening att rekommendera.
Det är enligt erfarenhetens vittnesbörd av den allra största betydelse, att
reparationsberedskapen är ordnad på ett sådant sätt att en skadad
kraftledning kan snabbt repareras. Härvid spela kommunikationsproblemen
en stor roll, när det gäller att snabbt finna och rapportera felet samt transportera
personal och materiel till platsen. Såväl personal som materiel bör
därför vara förlagd i depåer utefter viktigare kraftledningar, varjämte övningar
äro nödvändiga för att personalen skall få den erforderliga kännedomen
om de reparationsarbeten, som kunna komma att erfordras under svåra
förhållanden.
En hel del torde kunna göras för att redan vid byggandet av en kraftledning
höja reparationsberedskapen. Det är sålunda av särskilt stort värde, att
just linjebyggnadsmaterielen är standardiserad, så att reservhållningen av reparation
smat eriel kan ordnas rationellt. Även för speciella konstruktioner på
vissa punkter på en kraftledning, t. ex. korsningstorn, bör standardiserad ersättningsmateriel
anskaffas. Framkomligheten i linjegatan eller på vägar i
dennas omedelbara närhet bör på allt sätt tryggas. Åtgärder i detta syfte äro
till fördel även vid byggandet av kraftledningar.
Plats för transformator- och kopplingsstationer bör
i allmänhet väljas så, att de kunna förses med kraft från mer än en ledning,
vilket ur reservsynpunkt är önskvärt. Vid anordnande av transformator- eller
kopplingsstation i skog eller på annan plats, där markröjning erfordras, bör
röjningen utföras mycket försiktigt. Särskilt bör iakttagas, att gränslinjen
för det röjda området ej blir skarpt markerad och att markytans färg ej kommer
att alltför mycket sticka av mot omgivningen.
Vad angår utförandet av sådan station märkes, att den numera i
regel bygges i utomhusutförande, möjligen med någon mindre byggnad för
kontrollutrustning. Vid en sådan utomhusstation bör i första hand anordnas
effektivt splitterskydd omkring de viktigaste apparaterna, nämligen transformatorerna,
varigenom risken för samtidig skadegörelse på flera aggregat
minskas. Det är även av vikt att stationen placeras så i terrängen att den icke
fran luften framträder alltför markerad. Till förhindrande av totalförstörelse
vid viktigare stationer kan någon del av stationen, t. ex. en transformator
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).
med tillhörande nödvändig utrustning, utflyttas, varvid provisorisk anslutning
till den matande kraftledningen ordnas på betryggande avstånd från
huvudstationen.
Äldre transformatorstationer äro i allmänhet utförda som inomhusstationer,
varvid de viktigaste apparaterna äro placerade inne i en byggnad. De
synpunkter som ur skyddssynpunkt böra läggas på en sådan station äro i
stort sett desamma som ovan framförts beträffande kraftstationer. Sålunda
bör sektionering av byggnaden företagas till förhindrande av att sekundärskador
uppkomma, varjämte det är av den största betydelse att brandberedskapen
är hög. . . .... _ . .. ,,
Transformator- och kopplingsstationer i momhusutforande utgöra otta
mycket små mål och det torde då vara tämligen lätt att försvåra deras upptäckande
från luften. Orienteringsförsvårande åtgärder kunna
därför med fördel utföras vid dessa anläggningar. Även vid utomhusstationer
kunna sådana åtgärder vara ändamålsenliga. Speciellt gäller detta
målning av jämskelett och apparater i lämplig färgton.
Reparationsberedskap och luftskyddstjänst böra ordnas
efter i stort sett samma linjer som vid kraftstationerna, varvid hänsyn
givetvis måste tagas till den vid de mindre stationerna särskilt begränsade
personaltillgången.
För kraftstationer och transformator- eller kopplingsstationer är gemensamt,
att de helst böra skyddas av luftvärn. Genom luftvärnselden
tvingas anfallande flygplan upp på högre höjd och deras träffsäkerhet minskas.
För luftvärnspjäserna böra uppställningsplatser och förrådsrum anordnas
vid anläggningarna. Pjäserna anskaffas genom militär försorg.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 244
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 april
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 21 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 10 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
2) lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504),
3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. samt
4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
extra ordinarie hovrättsassessorn Nils Berggren.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
1 §•
I 1 § meddelas, bland annat, ett stadgande av innehåll att till skyddsåtgärder
även skola räknas förberedande åtgärder för avhjälpande av skada. Uttrycklig
föreskrift härom torde, särskilt med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna
i 4 § första stycket, vara överflödig.
4 §•
Enligt 4 § andra stycket i det remitterade förslaget skall, om anläggningen
nyttjas av annan än ägaren, nyttjanderättshavaren vara skyldig att i ägarens
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
ställe vidtaga sådana i paragrafens första stycke avsedda åtgärder, som finnas
skäligen böra ankomma på nyttjanderättshavaren. Såsom exempel på dylika
åtgärder uppräknas i remissprolokollet utbildning och övning av luftskyddspersonal
och organiserande av reparationsberedskap samt andra mera tillfälliga
skyddsåtgärder, som ej hava avseende å anläggningens utförande. Dessa
exempel synas giva vid handen, att åtgärder som hava avseende å utförandet
av anläggningen samt anordningar i övrigt av mera stadigvarande natur skola
ankomma på ägaren, medan nyttjanderättshavaren skall ombesörja sådant
som sammanhänger med driften eller eljest är av tillfällig natur. Till
denna senare grupp torde vara att hänföra erforderlig utökning av det reservförråd
av reparationsmateriel, som under normala förhållanden bör finnas
för att möjliggöra ett snabbt hävande av driftavhrott. Däremot torde anskaffning
av dyrbarare reservmaskiner och annan utrustning, som erfordras endast
i händelse av mera omfattande skadegörelse eller eljest blott under extraordinära
förhållanden — i den mån 4 § första stycket har avseende jämväl
ä sådan reservutrustning — icke böra ingå i nyttjanderättshavarens skyldigheter,
liksom ej heller utförande av förrådsrum, dyrbarare inhägnad eller
annat dylikt av bestående värde för anläggningen. I lagtexten skulle vinnas
närmare anslutning till denna tankegang, örn den erhölle det innehållet, att
nyttjanderättshavaren skall vara skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i
paragrafens första stycke avsedda åtgärder, som med hänsyn till deras art
och förhållandena i övrigt böra ankomma på den som utövar driften vid anläggningen.
Av jämförelse med 6 § framgår, att i fall då krigsskyddsnämnden ålägger
nyttjanderättshavaren att vidtaga viss åtgärd kostnaden för åtgärden kommer
att stanna på denne utan möjlighet till fördelning mellan honom och
ägaren. Finner nämnden att kostnaden icke uteslutande bör drabba nyttjanderättshavaren,
skall följaktligen föreläggande att vidtaga åtgärden riktas,
icke mot nyttjanderättshavaren utan mot ägaren, som enligt 6 § kan påkalla
fördelning av kostnaden.
5 §■
I 5 § upplages föreskrift därom att ej någon skall på grund av vad i 3 och
4 §§ stadgas vara skyldig vidtaga sådana åtgärder, att han därigenom oskäligt
betungas. Då spörsmålet huruvida viss åtgärd må anses oskäligt betungande
torde böra besvaras utan avseende å förhållanden, som angå vederbörandes
person, hemställer lagrådet, att paragrafen måtte erhålla det innehållet,
att ej på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas må föreskrivas skyldighet att
vidtaga åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter
i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.
10 §.
Då den i 5 § stadgade grundsatsen uppenbarligen äger tillämpning jämväl
i det fall som avses i 10 §, torde det i sistnämnda paragraf ej behöva särskilt
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
stadgas såsom villkor för meddelande av nya eller ändrade föreskrifter, att det
kan ske utan att anläggningens ägare eller innehavare oskäligt betungas.
12 §.
Då det torde vara klart att ett utlåtande från nämnden, som ej längre äger
aktualitet, icke fritager tillståndsmyndigheten från skyldighet att inhämta
särskilt yttrande från nämnden, torde paragrafens avfattning böra jämkas.
18 §.
Enligt 18 § andra stycket skall straff ådömas den som utför av krigsskyddsnämnden
föreskriven åtgärd i strid mot dess beslut. En dylik bestämmelse
skulle medföra, att exempelvis den som erhållit föreläggande att bygga
ett skyddsrum dömes till ansvar, örn han bygger detta i strid mot nämn,
dens föreskrifter, men däremot ej örn han helt underlåter att bygga skyddsrummet.
En rationellare avgränsning erhålles, om i andra stycket meddelas
en straffbestämmelse som närmare ansluter sig till den i första stycket upptagna.
Där stadgas straff för den som åsidosätter den i 11 § föreskrivna skyldigheten
att göra anmälan hos krigsskyddsnämnden, innan anläggning som
i förslaget avses eller väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning utföres. Samma straff bör drabba den som visserligen gjort
sådan anmälan men därefter utför byggnadsarbetet med åsidosättande av
nämndens föreskrifter. En bestämmelse av denna innebörd torde böra upptagas
i andra stycket.
Skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder utan samband med sådant byggnadsarbete,
i fråga örn vilket anmälningsplikt föreligger, synes däremot ej
behöva förses med straffsanktion. Försummar någon att vidtaga åtgärd som
avses i 4 § torde i stället enligt 16 § vitesföreläggande böra komma till användning
eller, vid tredska, åtgärden utföras på den försumliges bekostnad.
Detta står även i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller
enligt skyddsrumslagen.
övriga lagförslag.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
73
Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 24 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, kommunikations-,
finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över
de den 10 april 1942 till lagrådet remitterade förslagen till
1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni
1937 (nr 504),
3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. samt
4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
De av lagrådet föreslagna jämkningarna av 1 § och 4 § andra stycket samt
5, 10 och 12 §§ i förslaget till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
— vilka jämkningar äro av huvudsakligen redaktionell innebörd
och icke innebära någon saklig ändring i förhållande till vad som åsyftats
med bestämmelserna — torde böra vidtagas.
I 18 § första stycket i nyssnämnda lagförslag stadgas straff för den, som
åsidosätter den i 11 § föreskrivna skyldigheten att göra anmälan hos krigsskyddsnämnden,
innan anläggning som avses i förslaget eller väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan anläggning utföres. Enligt andra
stycket av samma paragraf skall straff ådömas den, som utför av nämnden
föreskriven åtgärd i strid mot dess beslut. Såsom lagrådet framhållit erhålles
en rationellare avgränsning av det straffbara området, därest den i andra
stycket av 18 § meddelade straffbestämmelsen närmare anslutes till den i
första stycket upptagna. Jag förordar därför, att stadgandet i andra stycket
utbytes mot en bestämmelse av innehåll, att straff skall ådömas den, som utför
i lagförslaget avsedd anläggning eller verkställer väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan anläggning i strid mot nämndens före
Bihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244. G
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
skrifter. Den föreslagna jämkningen innebär, alt det straffbara området begränsas
till fall, som avses i 3 §, d. v. s. då fråga är om nybyggnad eller väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning, och att straff skall ådömas den,
som vid utförande av sådant arbete helt eller delvis åsidosätter vad nämnden
föreskrivit. Vid åsidosättande av föreskrifter, som nämnden meddelat rörande
skyldighet att vidtaga i 4 § avseddW skyddsåtgärder, torde, såsom
lagrådet framhållit, i stället för straff ett vitesföreläggande enligt 16 § böra
komma till användning eller, vid tredska, åtgärden utföras på den försumliges
bekostnad.
Beträffande förslaget till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
torde förutom nu nämnda jämkningar orden »skall» i 6 § och
»äventyr» i övergångsstadgandet böra utbytas mot orden »må» respektive
»påföljd».
Föredraganden hemställer härefter, att de fyra lagförslagen — förslaget
till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar jämkat i
enlighet med föredragandens anförande — måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Hammarberg.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
421193