Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321); given Stockholms
slott den 30 januari 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 47 § 4 mom.
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami.'' Nr 21.

2668 41

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september
1929 skall erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats
jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas örn
domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att
vad i samma mom. sägs örn den; som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras
icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda
mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid
fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i
behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område
han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Ej må någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 a §, på
grund av nämnda lagrum kvarhållas å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården längre än till dess utlåtandet avgivits.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 4 mom. första stycket den 1
juli 1942 samt i övrigt den dag, då lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn
ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)
träder i kraft i fråga örn 46 a §, dock ej före den 1 juli 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ändring av 47 §
sinnessjuklagen samt anför:

Gällande bestämmelser.

Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling innehåller, bland
annat, bestämmelser om ådömande av tvångsarbete. I lagens 7 § föresbrives
emellertid, att den som i följd av sinnessjukdom är oförmögen att genom
arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras ej må
dömas till tvångsarbete. Tillhör han annat län än det, där han vistas, skall
han av länsstyrelsen översändas eller förpassas till länsstyrelsen i det län,
inom vilket han i fråga örn fattigvård har hemortsrätt.

Bestämmelser rörande ådömande av tvångsarbete finnas vidare i 75 § lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården samt 72 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 innehåller i 6 kap. (omfattande
41—50 §§) särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt
angående intagning och utskrivning av straffriförklarade m. m. Beträffande
för brott tilltalad, som förvaras i häkte, stadgas (42 §), att sinnesundersökning
skall verkställas vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,
som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den tilltalade
förvaras. Tilltalad, som befinner sig på fri fot, skall undersökas av
därtill förordnad lämplig läkare (43 §). Kan undersökning ej verkställas utan
att den tilltalade intages å sinnessjukhus, skall undersökningen efter vederbörligt
förordnande äga rum å ett statens sinnessjukhus. 44 § innehåller föreskrifter
örn att, sedan läkarutlåtandet blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande
kan infordras.

Finnér myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon,
som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant arbete, anledning
till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete
utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet och
beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus (46 §). Å sådant
utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tillämpliga delar

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

lända till efterrättelse. Anses medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas,
bliva även föreskrifterna i 44 § i princip tillämpliga.

Tilltalad, som enligt förut omnämnda bestämmelser i 6 kap. sinnessjuklagen
intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall enligt
47 § 1 mom. första stycket tillsvidare där kvarbliva, örn ej annat följer av
särskilda i samma paragraf meddelade bestämmelser. Häktad, som icke
enligt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid
fångvården men som genom utslag av domstol förklarats på grund av
sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar samt enligt vederbörligt utlåtande
är i behov av vård å sinnessjukhus, skall förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården (47 § 2 morn.). Har genom lagakraftägande utslag förklarats,
att någon, som enligt vad förut sagts förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, är på grund av sin sinnesbeskaffenhet från
ansvar fri, skall han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård
där intagen samt, örn han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för
vård där förbliva, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas
honom (47 § 3 morn.). I senare fallet ankommer det på vederbörande fångvårdsmyndighet
att hos medicinalstyrelsen göra framställning örn den strafffriförklarades
intagande å sådant sinnessjukhus. Föreligger beträffande någon,
som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 morn., åligger det vederbörande
länsstyrelse att, örn domstolens utslag vinner laga kraft, genast förordna örn
den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård. Intagning skall
utan dröjsmål ske å det sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen bestämmer. I
4 mom. av 47 § stadgas däremot, att örn någon, angående vilken utlåtande infordrats
jämlikt 46 §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å
sinnessjukavdelning vid fångvården, han ej på grund av nämnda lagrum får
där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits. —• Vid lagens tillkomst
synes meningen hava varit, att häktad, örn vilkens dömande till tvångsarbete
vore fråga, i allmänhet skulle återföras till häktet och, därest han icke ådömdes
tvångsarbete, därefter överlämnas till vederbörande i det fattigvårdssamhälle,
där han hade hemortsrätt, under det att icke häktad skulle äga sin fulla frihet.

I förevarande sammanhang må slutligen omnämnas, att i fråga örn intagning
å sinnessjukhus för vård vissa bestämmelser om företrädesrätt finnas
stadgade i sinnessjuklagen (11 §) för den, som på grund av sinnessjukdom
är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Närmare föreskrifter
därom återfinnas i 72 § stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket.

Framställning om företrädesrätt vid intagning

å sinnessjukhus av för lösdriveri häktade

personer.

I promemoria den 26 augusti 1940 till överståthållaren har t. f. kanslipolisintendenten
J. Hamor underställt denne spörsmålet örn lämpligaste åtgärderna
för förvaring av sådana för lösdriveri häktade personer, vilka på grund av
sinnessjukdom förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Därvid har
anförts, bland annat:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 21.

o

Sedan beslut om sinnesundersökning av häktad lösdrivare fattats i poliskammaren,
överföres den häktade omedelbart till centralfängelsets å Långholmen
sinnessjukavdelning och sinnessjukläkaren därstädes anmodas ombesörja
undersökningen och avgiva utlåtande örn resultatet därav. Då undersökningen
är slutförd, låter sinnessjukavdelningen samtidigt som utlåtandet
avgives återföra den undersökte till stadens rannsakningsfängelse. Innefattar
utlåtandet att den undersökte är sinnessjuk och i behov av vård å sinnessjukhus,
överlämnar poliskammaren, örn den sjuke har hemortsrätt i Stockholm,
omedelbart handlingarna i målet till Stockholms stads sjukhusdirektion, som
från och med år 1936 handhar förvaltningen av stadens sinnessjukhus, med
anmodan att direktionen snarast möjligt skall bereda plats för den sjuke å
sinnessjukhus samt med besked att denne i avvaktan på direktionens åtgärd
alltjämt förvaras i härvarande rannsakningsfängelse. — Förfaringssättet att
låta för lösdriveri häktad men sinnessjukförklarad person kvarsitta i häktet
i avvaktan på plats å sinnessjukhus har tidigare icke vållat större olägenhet,
då plats kunnat beredas redan inom kort tidrymd. Under år 1940 har det emellertid
visat sig, till följd av platsbristen å dessa sjukhus, att vanligen avsevärd
tid förflyter innan plats kan beredas, ibland en ä två månader. Understundom
händer det även att sjukhusdirektionen efter att hava tagit del av de från
poliskammaren översända handlingarna i skrivelse till Överståthållarämbetet
meddelar, att vederbörandes sjukdom är av sådan art, att han icke bör omhändertagas
å ett vanligt stadens sinnessjukhus utan å anstalt, som medicinalstyrelsen
har att bestämma. Poliskammaren har då att i skrivelse till medicinalstyrelsen
begära besked örn sjukhus och, sedan dylikt besked inkommit,
avvakta underrättelse från sjukhuset örn när den sjuke kan mottagas. När
dylik underrättelse sedan inkommer, innefattar den vanligen, att »utrymme
saknas för omedelbart mottagande» och att »det för närvarande är omöjligt
att giva besked om när plats kan beredas». Den sjuke tillbringar alltjämt väntetiden
i rannsakningsfängelset. Fall har förekommit, då denna väntan bringat
den sjuke till yttersta förtvivlan och föranlett denne att i skrivelser till olika
myndigheter begära åtgärder, vilka dock icke föranlett åtgärd. Det synes ju
föga tilltalande att en person, som befunnits på grund av sin sinnesbeskaffenhet
vara i behov av vård, skall nödgas vara i fängslig! förvar under längre tid
i väntan på plats å sjukhus. Poliskammaren har dock icke ansett sig kunna
taga på sitt ansvar att på fri fot försätta dylika personer. Ofta gäller det
asociala individer, djupt sjunkna kvinnor, besvärliga bettlare och farliga yrkesförbrytare,
vilkas för samhället skadliga livsföring föranlett deras häktande.
Skulle väntetiden tillbringas på fri fot, skulle säkerligen de flesta av dem
återgå till sitt asociala liv, många gånger vara svåra att ånyo anträffa och i
varje fall kunna åstadkomma för samhället och dem själva skadliga verkningar
innan de bliva ånyo omhändertagna.

Överståthållarämbetet har därefter i skrivelse den 30 augusti 1940 anfört,
att, även örn sinnessjuklagen icke gåre något direkt stöd för det i Stockholm
praktiserade förfarandet att kvarhålla omhändertagen sinnessjuk lösdrivare i
häkte till dess plats å sinnessjukhus kunnat beredas honom, någon befogad
anmärkning icke kunde riktas mot att myndigheterna på dylikt sätt under sin
kontroll kvarhölle personer, vilkas försättande på fri fot skulle utgöra ett
hot för den allmänna ordningen och säkerheten. Givetvis borde dock undvikas,
att ifrågavarande personers kvarhållande utsträcktes över någon längre
tid. Då emellertid, enligt vad t. f. kanslipolisintendentens promemoria gåve
vid handen, tiden för anskaffande av vårdplats å sinnessjukhus tenderade att

6

Kungl. Majlis proposition nr 21.

allt mer utsträckas, syntes åtgärder böra vidtagas för att förkorta denna tid.
Enligt ämbetets mening skulle i sådant syfte vara lämpligt, att lösdrivare,
som vore i behov av vård å sinnessjukhus, kunde beredas samma företrädesrätt
till plats å sådant sjukhus som tillkomme den, vilken på grund av sinnessjukdom
funnes farlig för annans säkerhet eller eget liv. Överståthållarämbetet
hemställde därför, att Kungl. Maj :t ville utfärda föreskrifter till vederbörande
medicinalmyndigheter örn företrädesrätt i angivna fall.

Över framställningen från Överståthållarämbetet hava yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i yttrande den 6 maj 1941 avstyrkt överståthållarämbetets
nyssnämnda förslag samt därvid anfört:

Det påtalade missförhållandet med en ofta avsevärd väntetid, innan vårdplats
å sinnessjukhus kan beredas ifrågavarande personer, är givetvis beklagligt.
Orsaken till detsamma är att söka i bristen på vårdplatser inom den
statliga sinnesjukvården. Den statliga sinnessjukvården disponerar för närvarande
17,351 vårdplatser, men på grund av en av nödläget framtvingad överbeläggning
uppgick den 1 april 1941 antalet å de statliga sinnessjukhusen in
tagna till 20,389. Härutöver tillkommo 751 i familjevård omhändertagna
patienter och 2,803 försöksutskrivna. Antalet exspektanter var vid samma tidpunkt
3,138. Endast genom ett intensivt utnyttjande av de befintliga vårdmöjligheterna
och genom att vid försöksutskrivningar understundom nödgas
taga knappast önskvärda risker kunna de för sjukvården ansvariga läkarna i
allmänhet nödtorftigt tillgodose akut insjuknade patienters berättigade krav
på att utan längre dröjsmål beredas vård. Därest det här berörda patientmaterialet
bomme att givas förtursrätt vid intagning å sinnessjukhus, skulle
möjligheterna att omhändertaga nyinsjuknade än ytterligare minskas, en olägenhet
som icke kan beräknas bliva av övergående art, enär här ifrågakomna
patienter nästan undantagslöst kräva lång sjukhusvistelse, innan försöksutskrivning
kan tänkas komma i fråga. Åtgärder, som på ett lämpligare sätt än
det föreslagna skulle kunna undanröja det av Överståthållarämbetet påtalade
missförhållandet, torde därför, enligt styrelsens förmenande, böra taga sikte
på ett ökande av den statliga sinnessjukvårdens vårdmöjligheter.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande den 4 juli 1941 erinrat örn att strafffriförklarad
sinnessjuk brottsling, som vore i behov av vård å sinnessjukhus,
enligt gällande lag skulle förvaras, å sinnessjukavdelning vid fångvården intill
dess plats å sinnessjukhus kunde beredas honom. Anledningen till att för
lösdriveri häktade genom stadgandet i 47 § 4 mom. undantogos från denna
regel framginge icke vare sig av 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande
eller av propositionen med förslag till sinnessjuklag (nr 87 år 1929). Fångvårdsstyrelsen,
som delade medicinalstyrelsens betänkligheter mot att låta
sinnessjuka lösdrivare äga förtursrätt vid intagning å sinnessjukhus, funne den
för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen vara att förorda även
beträffande häktade sinnessjuka lösdrivare. En lösning efter nu antydda riktlinjer
skulle i allt väsentligt undanröja påtalade olägenheter.

Handlingarna i ärendet hava därefter remitterats till strafflagberedningen.
I yttrande den 29 september 1941 har beredningen, som förmält sig hava i
ärendet samrått med professorerna Ragnar Bergendal och Einar Sjövall samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

7

överläkaren docenten Torsten Sondén, omnämnt bland annat, att, under det
att i Stockholm för lösdriveri häktade men sinnessjukförklarade personer
finge kvarsitta i häktet, på andra håll det förfaringssättet förekomme, att undersökningsläkaren
under hand satte sig i förbindelse med det sinnessjukhus,
till vars område den häktade hörde, och ordnade för håns intagning i så god
tid, att han, då utlåtandet vore avgivet, kunde omedelbart överföras till sinnessjukhus
och icke behövde från sinnessjukavdelningen återföras till häktet.
Härefter har beredningen anfört:

Beredningen, som under sitt arbete med förslag till reformering av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet även haft uppe till diskussion sinnesundersökning
av lösdrivare och därmed sammanhängande frågor, är icke övertygad
örn att den nuvarande ordningen för sinnesundersökning av lösdrivare
är den lämpligaste, och det synes beredningen böra tagas under övervägande,
huruvida icke psykiatrisk undersökning av för lösdriveri omhändertagna personer
kunde anordnas i enklare och smidigare former än för närvarande.
Frågan, huruvida en person på grund av sinnessjukdom är oförmögen att
genom arbete förvärva sitt livsuppehälle, torde nämligen ur medicinsk synpunkt
icke erbjuda samma svårigheter som de spörsmål, vilka sammanhänga
med den straffrättsliga ansvarigheten för brottsliga gärningar. Då frågan örn
ändrade former för sinnesundersökning av lösdrivare lämpligast torde behandlas
i samband med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess
helhet och därvid även frågan örn beredande av vård åt sinnessjuka lösdrivare
måste bliva föremål för reglering, synes det enligt beredningens mening föreligga
skäl för att låta tills vidare anstå med reformer även i sistnämnda avseende.
Dock kan tydligen denna speciella fråga tagas upp till omedelbar behandling
och regleras med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser örn
sinnesundersökning, därest de i t. f. kanslipolisintendentens promemoria framhållna
olägenheterna anses vara av den betydelse, att de kräva omedelbara åtgärder.

Med avseende å eventuella omedelbara åtgärder har strafflagberedningen
anfört:

I likhet med medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen anser beredningen
det icke vara lämpligt att lösdrivare, som är i behov av vård å sinnessjukhus,
erhåller samma företrädesrätt till plats å sådant sjukhus, som tillkommer den
vilken på grund av sinnessjukdom finnes farlig för eget eller annans liv. De
sinnessjuka lösdrivarna torde som regel vara relativt ofarliga personer, och
även örn de på grund av sin vagabonderande livsföring ofta äro betydligt samhällsbesvärliga,
kunna de dock ingalunda jämställas med sådana sinnessjuka,
som äro farliga för eget eller annans liv. Härtill kommer, att vagabonderna
framför allt torde vara att finna bland äldre, kroniska fall av sinnessjukdom,
och en förtursrätt för dessa skulle minska sinnessjukhusens möjligheter att
taga emot nyinsjuknade fall, där utsikterna till gynnsamma behandlingsresultat
äro så mycket större än vid de kroniska fallen. Det av fångvårdsstyrelsen
framförda förslaget, att den för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen
även skulle tillämpas beträffande sinnessjuka lösdrivare, torde däremot
vara bättre ägnat att undanröja de nuvarande olägenheterna. Det synes
sålunda vara lämpligt, att häktad lösdrivare, som befunnits vara i behov av
vård på sinnessjukhus, i likhet med den som häktats för brott, tills vidare
kvarstannar å den sinnessjukavdelning, där han varit för undersökning in
tagen. Däremot kan det icke anses motiverat att utsträcka likheten mellan lösdrivare
och för brott tilltalade till att gälla även sättet för deras omhänder -

Departements chefen.

8 Kungl. Majlis proposition nr 21.

tagande på sinnessjukhus. Härutinnan synas böra gälla samma regler som
för närvarande och vederbörande sjukvårdsläkare bör i vanlig ordning ombesörja
att ansökan göres örn sinnessjuk lösdrivares intagning på det sinnessjukhus,
till vars område han hör. Att för brott sträffriförklarade genom medicinalstyrelsen
måste anvisas plats på statligt sinnessjukhus har sin förklaring
i, att denna kategori av sinnessjuka äro undantagna i överenskommelserna
mellan staten och de tre största städerna örn deras övertagande av sin sinnessjukvård,
men något motsvarande undantag finnes icke gjort beträffande lösdrivare.
Slutligen kan framhållas, att det väl som regel torde vara erforderligt,
att en sinnessjuk lösdrivare, vilken tills vidare kvarhållits å fångvårdens
sinnessjukavdelning, sedermera överföres till sinnessjukhus, men fall torde
kunna förekomma, där annan vård, t. ex. å ålderdomshem eller i enskilt hem,
kan visa sig lämplig, och beredningen anser det önskvärt, att lagtexten får en
sådan utformning, att den icke utesluter denna möjlighet. Beredningen vill i
detta sammanhang erinra om, att sinnessjuka lösdrivare icke tillhöra de kategorier
av sinnessjuka, för vilkas utskrivning från sinnessjukhus erfordras medgivande
av sinnessjuknämnden.

Därest en ändring av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen i angiven riktning anses
böra nu komma till stånd, synes alltså denna enligt beredningens mening böra
erhålla sådan innebörd, att örn någon i utlåtande som infordrats jämlikt 46 §
förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, han skall, örn han för undersökning
blivit intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,
där kvarbliva, intill dess annan vård beredes honom. Någon ändring
av 7 § lagen örn lösdrivares behandling synes beredningen icke erforderlig.

Sedan utlåtande i därför föreskriven ordning avgivits rörande lösdrivare,
som jämlikt 46 § sinnessjuklagen varit hänvisad till sinnesundersökning,
får den undersökte, även örn utlåtandet innehåller, att behov av vård
å sinnessjukhus föreligger, enligt nuvarande författningsbestämmelser icke
med stöd av nyssnämnda paragraf kvarhållas å det sinnessjukhus eller
den sinnessjukavdelning vid fångvården, där undersökningen ägt rum. Med
hänsyn till de risker, som ett frigivande i avvaktan att plats å sinnessjukhus
skall kunna beredas, ofta nog måste anses innebära, har i praxis i åtskilliga
fall förfarits på det sätt, att undersökningsläkaren i god tid före det utlåtande
skall avgivas satt sig i förbindelse med det sinnessjukhus, till vars
område den undersökte hör, och ordnat så, att intagning kunnat ske omedelbart
efter sinnesundersökningens avslutande. I andra fall har häktad lösdrivare
återförts till häktet, där han fått kvarstanna, mången gång avsevärd
tid, till dess sjukhusplats kunnat beredas honom.

Med hänsyn till olämpligheten av att sinnessjuk lösdrivare sålunda kan få
i häkte tillbringa den tid, under vilken han väntar på att bliva intagen å sinnessjukhus,
har Överståthållarämbetet föreslagit, att häktad lösdrivare, som förklarats
vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall beredas samma företrädesrätt
vid intagning, vilken tillkommer sådan sinnessjuk, som är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv. Detta förslag har emellertid avstyrkts
av medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen,
därvid framhållits, bland annat, att de sinnessjuka lösdrivarna i fråga örn
farlighet som regel icke kunna anses jämställda med dem, som äro farliga för
eget eller annans liv, ävensom att en förtursrätt av angivet slag skulle minska

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 9

sinnessjukhusens möjligheter att mottaga nyinsjuknade fall, beträffande vilka
större utsikter till gynnsamt behandlingsresultat förelåge.

Fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen hava i stället föreslagit, att
häktad lösdrivare, som befinnes vara i behov av vård å sinnessjukhus, i likhet
med häktad brottsling tills vidare, i avvaktan å vårdplats, skall kvarstanna å
den sinnessjukavdelning, där han varit intagen för undersökning.

De olägenheter, som den i 47 § 4 mom. sinnessjuklagen föreskrivna ordningen
föranleder, synas mig vara sådana-, att åtgärder för ändring av nämnda
lagrum böra vidtagas utan avvaktan å den reglering av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, örn vilken strafflagberedningen i förevarande sammanhang
talat. En reglering av hithörande spörsmål synes emellertid icke kunna
inskränkas till att omfatta allenast det fall, då fråga är örn häktad lösdrivare,
utan torde böra omfatta även det fall, då icke häktad lösdrivares sinnesbeskaffenhet
blivit undei*sökt å sinnessjukhus och han befunnits vara i behov
av vård.

Beträffande lösdrivare synas i princip samma regler böra gälla som de, vilka
enligt 1—3 mom. i 47 § skola tillämpas i fråga örn för brott tilltalad. Föreskrift
härom torde böra intagas i 4 morn., därvid det dock i tydlighetens intresse
synes böra utsägas, att vad i 1—3 mom. stadgas örn domstol i stället skall
gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att vad i samma moment
sägs örn den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,
skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras icke kunna
dömas till tvångsarbete. Från de i 1—3 mom. givna reglerna böra dock avvikelser
i fråga örn lösdrivare göras såtillvida, att vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt
utlåtande är i behov av vård å sinnessjukhus, skall beredas å det sinnessjukhus,
till vars område han hör — och sålunda icke nödvändigtvis å statligt
sinnessjukhus — samt att ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus skall
göras hos sjukvårdsläkaren vid sjukhuset, ej hos medicinalstyrelsen.

Därest det befinnes lämpligt, att den sinnessjuke erhåller vård annorledes
än å sinnessjukhus, kan överföring till annan vård sedermera ske enligt redan
nu förefintliga bestämmelser. För strafflagberedningens förslag att överföring
skulle kunna få ske från sinnessjukavdelning vid fångvården direkt till annan
vård än å sinnessjukhus tala visserligen åtskilliga skäl. Med hänsyn dels till
vissa organisatoriska svårigheter, som äro förknippade därmed, och dels till
nämnda spörsmåls sammanhang med andra närstående frågor synes mig beredningens
förslag dock icke böra genomföras i nu förevarande sammanhang.

Nu ifrågavarande lagändring, vilken synes böra träda i kraft den 1 juli
1942, har intagits i upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom.
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321). Lagförslaget torde såsom
bilaga få fogas till protokollet i förevarande ärende. Vid utformningen av
den nya lydelsen av 47 § 4 mom. har iakttagits, att momentet — i samband
med tillkomsten av lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt —
genom lag den 18 juni 1937 (nr 470) erhållit ändrad lydelse, som dock icke
blir tillämplig förrän den dag Konungen därom förordnar (sådant förordnande
har icke utfärdats).

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Ändring av 7 § lösdrivarlagen synes, såsom strafflagberedningen framhållit,
icke erforderlig.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förutnämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september
1929 skall erhålla följande ändrade lydelse:

47 §‘

4. Yad ovan i 1—3 morn. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats
jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas örn
domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att
vad i samma mom. sägs örn den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras
icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda
mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid
fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i
behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område
han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 a §, blivit för
undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,
må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till
dess utlåtandet avgivits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Därest lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321) vid förstnämnda tidpunkt ännu icke
helt trätt i kraft, skall, intill dess så sker, 47 § 4 mom. sinnessjuklagen hava
följande lydelse:

47 §.

4. Yad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats
jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas om
domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att
vad i samma mom. sägs om den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras
icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda
mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid
fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i
behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område
han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjuk
vårdsläkaren vid sjukhuset.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den
26 januari 1942.

Närvarande:

justitierådet Forssman,
regeringsrådet Lundevall,
justi tieråden Sterzel,

Nissen.

Enligt lagrådet den 23 januari 1942 tillliandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16
januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Förslaget föranledde allenast följande erinran av lagrådet.

Bestämmelserna örn ikraftträdandet torde lämpligen böra erhålla det
innehåll, att 47 § 4 mom. första stycket skall träda i kraft den 1 juli 1942
och lagen i övrigt den dag, då lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn ändring
i vissa delar av sinnessjuklagen träder i kraft beträffande 46 a §, dock ej
före den 1 juli 1942.

Ur protokollet:

G. Lindenerona.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

13

Utdrag av protokollet även'' socialärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 januari 1942.

H ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 26 januari
1942 avgivna utlåtande över det den 16 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Den formella ändring av bestämmelserna örn lagens ikraftträdande, som
lagrådet föreslagit, synes böra genomföras. Härjämte torde en redaktionell
jämkning av andra stycket i 47 § 4 mom. böra vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda
anförts ändrade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Hammarberg.