Kungl. Ma]:ts proposition nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag; given Stockholms
slott den 20 mars 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
rekvisitionslag samt beredskapsförfogandelag.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 201.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 201.
Förslag
till
Rekvisitionslag.
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats att krigsmakten
eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag,
som Konungen bestämmer, i enlighet med vad i denna lag stadgas genom
rekvisition av kommuner eller enskilda utfordras förnödenheter och tjänstbarheter,
som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke kunna på annat sätt, exempelvis genom köp eller hyresavtal,
tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid krigsmaktens återgång till
fredsfot upphör rätten till rekvisition från och med den dag, som Konungen
bestämmer.
Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till rekvisition
allenast vad som erfordras för denna del.
Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka
Konungen meddelar sådan rätt.
Vad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel i enlighet med
bestämmelserna i denna lag.
2 §•
Genom rekvisition må tagas i anspråk:
1. kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m.;
2. byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till
expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;
3. markområden och byggnader för tillfälliga eller brådskande befästnings-,
järnvägs-, flygplats-, väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;
4.
mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;
5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, annan sjukvårds-
och tandvårdsmateriel, för maskiner erforderliga driftsförnödenheter,
såsom vatten, elektrisk ström, bränsle, smörjmedel m. m., så ock andra för
krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar;
6. beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen
ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erfordras
för krigsändamål;
7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka
och sårade människor och djur;
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
3
8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfordon,
släpfordon, motorredskap, velocipeder, kälkar och skidor ävensom därmed
jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, ävensom
personal för skötsel och underhåll därav;
9. fartyg (däri inbegripna båtar och andra farkoster) med erforderlig utrustning
och bemanning;
10. luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning;
11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal;
12. järnvägar, kanaler, vägar, flygplatser, broar, lastbryggor, kajer, färjor,
lyftkranar och andra dylika transportanordningar, allt med utrustning och
förråd, ävensom personal för skötsel och underhåll;
13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar,
skeppsvarv, kvarnar, mejerier, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska
anstalter samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt
med utrustning och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt
14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som avses
under 12 och 13.
3 §.
Redan under fredstid skall vidtagas förberedelse till rekvisition (uttagning)
av de hästar, hästfordon, motorfordon, släpfordon, motorredskap och
fartyg samt, därest Konungen finner erforderligt, jämväl de luftfartyg, vilka
utöver dem, som förut stå till krigsmaktens förfogande, erfordras för dennas
ställande på krigsfot (krigsmaktens första behov). Konungen må ålägga ägare
eller innehavare av sådan förnödenhet skyldighet att lämna uppgifter om
förnödenheten samt att låta densamma undergå besiktning och transportera
densamma till plats för besiktningen. Sådan skyldighet skall, där ej Konungen
annorlunda förordnar, fullgöras utan ersättning. Kommun har att genom
för ändamålet utsedd nämnd lämna erforderlig medverkan vid uttagningen
av hästar och hästfordon.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning under tid, då krigsmakten
är ställd på krigsfot.
4 §•
Rekvisition må icke omfatta annat, än vad som finnes att tillgå hos den,
som skall fullgöra rekvisitionen; och skall därvid, såvitt möjligt, hänsyn tagas
till dennes tillgång å vad som skall rekvireras och behov därav för sin
näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tvingande
militära skäl utfordras.
5 §.
Byggnader och anläggningar, som avses i 2 § under 1, 2, 12 och 13, så ock
markområden, som avses i nämnda paragraf under 3, må tagas i anspråk
allenast nied nyttjanderätt. Därest ej annat vid rekvisition bestämts eller får
anses överenskommet, skola fartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt men
övriga förnödenheter övertagas nied äganderätt.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
6 §•
Rekvisition av förnödenhet, som under fredstid uttagits för krigsmaktens
behov, sker genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvisitionsskrivelse)
eller genom kungörelse eller på annat, efter omständigheterna
lämpat sätt.
Annan rekvisition skall, där så ske kan, göras genom rekvisitionsskrivelse.
Har rekvisitionen skett annorledes, skall den utan dröjsmål skriftligen bekräftas.
Rekvisition skall ställas till den, som har att fullgöra densamma.
Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som utgjorts efter rekvisition, skall lämnas
kvitto.
Sedan rekvisition skett, må militär myndighet icke träffa uppgörelse under
hand örn ersättning för det rekvirerade.
7 §•
Ägare eller innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt,
är skyldig att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning
av inredning eller utrustning, som hör till förnödenheten, samt att i
övrigt tåla de åtgärder beträffande förnödenheten, som vederbörande myndighet
finner erforderliga.
Om värderingsnämnder.
8 §•
För handläggning av ärenden rörande ersättning enligt denna lag samt
ärenden, som äga samband därmed, skola i den ordning nedan stadgas tillsättas
dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden) dels
ock lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och
allmänna lokala värderingsnämnder inom länen s*amt fartygsvärderingsnämnder
inom marindistrikten.
Antalet lokala värderingsnämnder bestämmes i den ordning Konungen
föreskriver.
9 §.
Riksvärderingsnämnden är högsta värderingsnämnd, mot vars beslut klagan
ej må föras.
Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad
nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna
och förordnar en av dem att vara ordförande. Av öfriga ledamöter utses den
ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen, där ej Konungen
bestämmer, att dessa ledamöter eller någon av dem skola utses av
andra centrala myndigheter med sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens
område. För envar av ledamöterna utses en suppleant. Av de
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
5
utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna skola minst en ledamot
och en suppleant hava utövat domarämbete.
Örn så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfattning
äger Konungen föreskriva, att riksvärderingsnämnden skall arbeta å två
eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter, utsedda
på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ordförande
att leda arbetet å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För envar av
ledamöterna utses en suppleant. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna
och suppleanterna å varje avdelning skola minst en ledamot och en suppleant
hava utövat domarämbete. Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna
i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar efter förslag av
nämnden.
Ledamöter och suppleanter i riksvärderingsnämnden utses för viss tid,
högst fyra år.
10 §.
Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. Av ledamöterna i
hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal värderingsnämnd
utses två, därav den ene tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den tredje
ledamoten av militär myndighet, som Konungen bestämmer. Av ledamöterna
i fartygsvärderingsnämnd utses två, därav den ene tillika ordförande, efter
förslag av kommerskollegium av länsstyrelsen i det län, där chefen för marindistriktet
har sitt säte, samt den tredje ledamoten av militär myndighet, som
Konungen bestämmer.
För ledamöterna i hästvärderings-, bilvärderings- och fartygsvärderingsnämnder
skola utses suppleanter till lika antal. För varje ledamot i allmän
lokal värderingsnämnd skola utses två suppleanter. Länsstyrelsen äger vid
behov inkalla tillfällig suppleant till tjänstgöring i lokal värderingsnämnd.
Ledamöter och suppleanter i lokal värderingsnämnd utses för viss tid,
högst fyra år.
Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.
11 §.
För förnödenhet, som övertages med äganderätt, skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden, övertages med äganderätt
egendom, som på grund av tidigare ianspråktagande innehaves med nyttjanderätt,
skall vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning,
som utgått för egendomens nyttjande.
12 §.
Då förnödenhet tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning
efter den i 11 § angivna grund för den för upplåtaren förlorade avkastning
eller nytta.
6
Kunni. Maj:ts proposition nr 201.
Har förnödenhet i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försämring,
lämnas skälig ersättning därför.
Har åtgärd som i 7 § sägs vidtagits, må, efter vad skäligt finnes, ersättning
lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vidkännas
samt för skada eller avsevärd försämring, som förnödenheten kan
hava åsamkats genom åtgärden.
Har nyttjanderätt till förnödenhet upplåtits genom frivillig överenskommelse
och lider förnödenheten skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn
ej tagits vid överenskommelsen, åge upplåtaren påkalla, att ersättningsfrågan
prövas av värderingsnämnd.
13 §.
1 mom. Ersättning för transport av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplats,
för transport till hemorten av förnödenhet, som efter nyttjande avhämtas,
så ock för av rekvisition föranledd inställelse å avlämningsplats utgår
enligt av Konungen meddelade bestämmelser.
2 morn. Ersättning för tjänstbarhet i annat fall än i 1 mom. avses utgår
med belopp, som prövas skäligt. Därvid böra i huvudsak följas villkor, som
i betydande utsträckning gälla för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande
slag.
3 mom. Enskild sakägare, som inställt sig inför lokal värderingsnämnd för
att lämna upplysningar i ersättningsärende, må, då särskilda skäl därtill äro,
tillerkännas ersättning för de av inställelsen föranledda kostnaderna. För enskild
sakägares inställelse inför riksvärderingsnämnden må ersättning utgå
efter vad nämnden finner skäligt.
14 §.
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris å förnödenhet eller
tjänstbarhet, som avses i 11, 12 eller 13 §, skall taxa å nämnda pris upprättas.
I taxa upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de
i nämnda paragrafer angivna grunderna och med hänsyn till föreliggande
omständigheter vid tidpunkten för taxans upprättande.
Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnödenheter
och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen
gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst län eller viss
stad eller ort.
Riksvärderingsnämnden äger tillika bestämma, att de allmänna lokala värderingsnämnderna
skola, var för sitt verksamhetsområde eller del därav, i
taxa prissätta vissa förnödenheter och tjänstbarheter.
Taxa, som upprättats av allmän lokal värderingsnämnd, skall underställas
riksvärderingsnämndens prövning.
15 §.
Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarhet,
skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må riksvärderings
-
Kungl. May.ts proposition nr 201.
7
nämnden, där taxans tillämpning på grund av särskilda omständigheter skulle
innefatta synnerlig obillighet, på framställning bestämma ersättningen till
högre belopp.
16 §.
Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitions utgörande.
17 §• .
Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som för kronans räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt
över rekvisitionens fullgörande.
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär
hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu
dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällande
taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan därom
hos riksvärderingsnämnden.
18 §.
Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes, där ej annorlunda
sägs i 19 §, i nedan angiven ordning:
Ersättning för hästar och hästfordon, som tagas i anspråk med äganderätt,
jämte tillbehör och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd.
Ersättning för motorfordon, släpfordon och motorredskap, som tagas i anspråk
med äganderätt, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd.
Ersättning för fartyg jämte utrustning och bemanning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd,
eller, där fartyg rekvireras till ort utanför marindistrikt
och Konungen ej för visst fall annorlunda förordnar, av allmän lokal
värderingsnämnd.
Annan ersättning än nu nämnts fastställes av allmän lokal värderingsnämnd.
19 §.
Ersättning för kostnad, skada eller försämring som avses i 12 § andra,
tredje eller fjärde stycket fastställes av allmän lokal värderingsnämnd; dock
att i fråga örn fartyg, för vilket ersättning i övrigt bestämts av fartygsvärderingsnämnd,
ersättningen skall fastställas av sådan nämnd.
Ersättning, som i 13 § 1 mom. sägs, fastställes i den ordning som enligt
vad ovan sagts gäller beträffande bestämmande av ersättning för det rekvirerade.
Ersättning enligt 13 § 3 mom. fastställes av den värderingsnämnd,
inför vilken inställelse skett.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
20 §.
över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må besvär
anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden
erhållit del av beslutet.
Om gäldande av ersättning.
21 §.
Ersättning enligt denna lag skall gäldas i den ordning, Konungen bestämmer.
22 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till
kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla
i fråga om den, som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för
förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där
part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Om påföljder enligt denna lag m. m.
23 §.
1 mom. Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid fullgöra
rekvisition, äger polismyndighet att hos honom uttaga det rekvirerade.
Kan dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer
samma rätt militär myndighet.
2 mom. Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som i 1
mom. sägs, så ock den, som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet
eller på annat sätt omöjliggör rekvisitions fullgörande, straffes med dagsböter
eller fängelse.
3 mom. Fälles någon till straff enligt 2 morn., må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej
kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens
värde.
24 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och utdömd
ersättning, varom i 23 § 3 mom. förmäles, tillfalla kronan.
25 §.
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
9
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma
upphävas rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87), rekvisitionsförordningen
den 10 juni 1938 (nr 304), fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),
kungörelsen den 18 juni 1927 (nr 274) rörande tillämpning av fartygsuttagningslagen,
häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84), hästoch
fordonsanskaffningsförordningen den 22 juni 1934 (nr 420), förordningen
den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpningen av häst- och
fordonsanskaffningslagen samt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 419) angående
rikets indelning i hästmönstringsområden; skolande, där i särskild författning
eller eljest förekommer hänvisning till författning, vilken sålunda
upphör att gälla, hänvisningen i stället avse den nya lagen eller författning
som utfärdas med stöd därav.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Förslag
till
beredskapsförfogandelag.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan del
av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för
ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. vämpliktslagen, äger Konungen
förordna:
a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av det
ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär
personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar
eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på
annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av militär myndighet
tillhandahålla vad sålunda erfordras;
b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar,
fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits
för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den
utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av militär myndighet
ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande; samt
c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.
Rätt att göra anfordran, som avses i första stycket a) och b), tillkommer
de militära myndigheter, som bestämmas av Konungen i kommandoväg.
2 §•
Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligen minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom
tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militära
myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages
med äganderätt. Markområden, rum, fartyg och luftfartyg må dock tagas
i anspråk allenast med nyttjanderätt.
3 §•
Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter
sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest
mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
11
Beträffande sättet för anfordran skall gälla vad som i motsvarande avseende
är stadgat om rekvisition.
4 §•
I fråga om ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag
så ock i fråga om egendoms avlämnande, mottagande och återställande efter
nyttjande skola de beträffande rekvisition meddelade bestämmelserna äga
motsvarande tillämpning.
De föreskrifter, som äro givna angående undantag från tillämpningen av
bestämmelserna om rekvisition, skola iakttagas jämväl vid förfogande enligt
denna lag.
5 §•
Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund
av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militära myndighet låta
genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.
Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som nu sagts, dömes
till dagsböter. Böterna tillfalla kronan.
6 §•
Ställes del av krigsmakten, som avses i 1 §, på krigsfot, vare förordnandet
såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag rekvisition må äga
rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna i denna lag
tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare redan anmodats ställa
egendomen till förfogande.
7 §•
De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma
upphävas beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297) och beredskapsförfogandeförordningen
samma dag (nr 390).
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet över försvarsårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående revision av
gällande rekvisitionslagstiftning samt anför härutinnan följande:
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 januari 1941 tillkallade
jag den 3 februari 1941 fyra utredningsmän1 att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning.
Resultatet av utredningen föreligger i ett den 19 december 1941 dagtecknat
betänkande (SOU 1941: 37).
Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av chefen för försvarsstaben,
chefen för armén, arméförvaltningen, chefen för marinen, marinförvaltningen,
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, riksvärderingsnämnden,
fartygsuttagningskommissionen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,
luftskyddsinspektionen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
statens krisrevision, statens trafikkommission samt styrelserna för
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, varjämte vattenfallsstyrelsen lämnats tillfälle yttra sig
över betänkandet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden från luftskyddschefen,
försvarsassistenten och poliskamreraren i Stockholm, lantbruksstyrelsen
från flertalet hushållningssällskap samt kommerskollegium
från Sveriges industriförbund, varjämte vissa yttranden fogats vid länsstyrelsernas
utlåtanden.
Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av så gott som samtliga myndigheter.
Sedan ärendet därefter vidare beretts inom försvarsdepartementet, anhåller
jag att nu få anmäla detsamma.
1 Landshövdingen K. S. Levinson, ordförande, borgmästaren G. H. F. Strandell, ledamoten
av riksdagens andra kammare G. Persson i Falla och överstelöjtnanten vid intendenturkåren
N. A. Knutsson-Hall.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
13
1. Inledning.
Gällande författningar.
Enligt § 74 regeringsformen äger Konungen, då enligt beslut av Konungen
i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller
någon del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de
villkor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes
i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner
eller enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att
i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses.
Med stöd härav ha utfärdats följande nu gällande lagar — samtliga hänförliga
till den s. k. rekvisitionslagstiftningen — nämligen rekvisitionslagen
den 31 mars 1938 (nr 87), fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66)
samt häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84). Till envar
av dessa lagar hör en tillämpningsförfattning.
Fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen innehålla
i motsats till rekvisitionslagen även bestämmelser om förberedande åtgärder
i fredstid, uttagning, för tillgodoseende av mobiliseringsbehovet av de ifrågavarande
förnödenheterna.
Det tvångsingripande, för vilket § 74 regeringsformen utgör grundvalen,
har av historiska skäl betraktats som en pålaga, vilken icke under alla förhållanden
måst vara förbunden med ersättning. Å andra sidan har för rätten
till sådant tvångsingripande uppställts den förutsättningen, att krigsmakten
eller del därav ställts på krigsfot d. v. s. att allmän eller partiell mobilisering
anbefallts.
Rekvisitionslagen avser att tillgodose sådana krigsmaktens behov, som äro
av tillfällig och lokal natur. Efter anbefalld mobilisering må Konungen bestämma,
att från kommuner och enskilda må rekvireras vissa närmare angivna
förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att tillgå i orten och
som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka
icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Bland
de förnödenheter, som kunna anskaffas genom rekvisition, ingå även hästar,
fordon och fartyg. Rekvisitionsrätt tillkommer de militära myndigheter, åt
vilka Konungen meddelar sådan rätt. Rekvisition skall ske genom skriftlig,
av rekvirenten undertecknad handling. Rekvisition må ej omfatta annat än
vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra densamma, ej heller
sådant, som är oundgängligen nödvändigt för dennes behov eller näring.
Egendom tages i regel i anspråk med äganderätt, såvida ej fråga är om
byggnader, anläggningar och markområden. Beträffande vissa rekvisitionsföremål
såsom byggnader, fordon och fartyg är ägaren eller innehavaren
skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning av inred
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
ning och utrustning. Avser rekvisition vissa angivna slag av förnödenheter
eller tjänstbarheter och är ej rekvisitionen ställd omedelbart till
den, som skall fullgöra densamma, ansvarar vederbörande kommun för
dess utgörande. Vid försummelse att fullgöra rekvisition må det rekvirerade
uttagas genom myndighets försorg. I fråga om de grunder, efter vilka ersättning
skall gäldas, stadgas att ersättning icke utgår för nyttjande av obegagnade
byggnader, skogs- och hagmarker samt obrukade fält, ej heller för
kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m. Pågår inkvartering
under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas särskilda kostnader
eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med skäligt belopp. I
andra fall än nu nämnts utgår städse ersättning. I den mån pris, efter vilket
ersättning bör utgå, lämpligen kan på förhand bestämmas, skola taxor å
nämnda pris upprättas i den ordning nedan sägs. För avgörande av ersättningsfrågor
skola finnas en riksvärderingsnämnd för hela riket och lokala
värderingsnämnder. Riksvärderingsnämnden består av fem ledamöter, av
vilka tre utses av Konungen och två av central myndighet. Lokal värderingsnämnd
skall finnas för varje landstingsområde och varje stad, som ej
deltager i landsting, samt bestå av tre ledamöter, nämligen en, tillika ordförande,
vald av landstinget eller stadsfullmäktige, en utsedd av arméfördelningschef
(motsvarande) samt en utsedd av länsstyrelsen. Prissättning i taxa
verkställes av riksvärderingsnämnden så ock enligt dennas bestämmande av
lokal värderingsnämnd. Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd,
skall underställas riksvärderingsnämndens prövning. Beträffande ersättningens
bestämmande fungera olika organ, allteftersom taxa är tillämplig eller
ej. I förra fallet bestämmes ersättningen av den mottagande militära myndigheten,
i senare fallet av lokal värderingsnämnd. Myndighetens beslut
överklagas hos lokal värderingsnämnd, vars beslut i sin tur överklagas
hos riksvärderingsnämnden. I fall då taxa ej är tillämplig och lokal värderingsnämnd
finner skälig anledning antaga, att ersättningen bör skattas
till högre belopp än 20,000 kronor, skall nämnden hänskjuta ersättningsfrågan
till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande.
Slutligen må här nämnas några stadganden i rekvisitionslagens tillämpningsförfattning,
rekvisitionsförordningen den 10 juni 1938 (nr 304). Beträffande
mottagandet å kronans vägnar av rekvirerad förnödenhet gäller enligt
denna förordning, att besiktning i regel skall äga rum. Besiktningen förrättas
av tre gode män. Över besiktning skall upprättas instrument, vilket
bl. a. tjänar till ledning vid ersättningens bestämmande. — Kronans rätt
skall bevakas, inför lokal värderingsnämnd av ombud, som förordnats av
länsstyrelsen, och inför riksvärderingsnämnden av ombud, som förordnats
av Kungl. Maj:t. Det ankommer på lokalt ombud att å kronans vägnar överklaga
beslut av lokal värderingsnämnd. — I fråga om ersättnings gäldande
gäller följande. Ersättning, som bestämts av den mottagande myndigheten,
erlägges genast. Har ersättning bestämts av värderingsnämnd, expedieras
beslutet därom till länsstyrelsen vilken, så snart slutligt beslut föreligger, utbetalar
ersättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
15
Fartggsuttagningslagen avser alt tillgodose behovet av de fartyg ur handelsflottan
eller eljest i enskild ägo, vilka erfordras för mobilisering av krigsmakten.
För detta syfte meddelas i lagen bestämmelser angående de förberedelser,
som i fredstid äro erforderliga för nämnda behovs tillgodoseende,
samt fastställas därjämte normerna för fartygens ianspråktagande vid krigstillfälle.
Det antal fartyg, som erfordras för mobilisering, bestämmes av Konungen
och uttages, likaledes av Konungen, redan under fredstid från de
olika fartygsinspektionsdistrikten. Uttagning sker i regel vart femte år.
Förslag till uttagningen upprättas av en fartygsuttagningskommission, bestående
av sex utav Konungen utsedda ledamöter. Kommissionen äger, där
så finnes nödigt, förrätta besiktning å såväl till uttagning ifrågasatt som ock
uttaget fartyg. Besiktningen skall så ordnas att någon förlust därigenom
icke tillskyndas fartygsägaren, över uttagna fartyg och deras ägare skall
fartygsuttagningskommissionen föra en fartygsrulla. Kommissionen skall
tillställa ägare av uttaget fartyg besked om uttagningen i form av en uttagningssedel.
Ägare av fartyg, som uttagits, har ålagts uppgiftsskyldighet i
olika avseenden. Sålunda skall, om sådant fartyg övergått till annan ägare,
upphuggits eller gått förlorat eller uppenbarligen icke är i sådant skick, att
det omedelbart kan användas till krigsbruk, anmälan härom göras till fartygsuttagningskommissionen.
Vidare skola uppgifter lämnas om tagen försäkring
å fartyget samt om de för fartyget nödvändiga inventarierna m. m.
— Beträffande ianspråktagande av fartyg vid krigstillfälle gäller, att ägare
av uttaget fartyg, sedan mobilisering anbefallts, är skyldig inställa fartyget
å ort och tid, varom Konungen meddelar bestämmelser. Fartyg tages enligt
lagen i anspråk med allenast nyttjanderätt. Fartyg, som är avsett för marinen,
skall i de fall Konungen så förordnar undergå besiktning m. m. genom
en särskild undersökningsnämnd. Med avseende å annat fartyg än nu nämnts
tillkommer det myndighet, till vilket fartyget skall överlämnas, att anordna
besiktning. Möter hinder för fartygs inställande, skall anmälan härom ske
till bl. a. fartygsuttagningskommissionen, vilken det åligger att, där hindret
innefattar laga förfall, uttaga annat fartyg i dess ställe. Föreligger icke laga
förfall, tillämpas samma förfaringssätt som rekvisitionslagen för motsvarande
fall anvisar. I fråga om bestämmandet och gäldandet av ersättning
för uttaget fartygs inställande och begagnande efter anbefalld mobilisering
skola föreskrifterna i rekvisitionslagen vinna tillämpning. Slutligen må nämnas,
att lagen enligt uttryckligt stadgande icke verkar ändring i fartygsägares
skyldighet att fullgöra rekvisition enligt rekvisitionslagen. — Genom kungörelse
den 18 juni 1927 (nr 274) ha föreskrifter meddelats rörande tillämpning
av fartygsultagningslagen.
Häst- och f ordonsanskaf f ning slagen innefattar dels bestämmelser angående
förberedande åtgärder i fredstid (uttagning) för anskaffning av de hästar,
hästfordon, motorfordon och motorredskap, som erfordras för krigsmaktens
mobilisering, dels ock regler rörande ifrågavarande förnödenheters ianspråktagande
vid mobilisering (mönstring).
I fråga örn uttagningen i fredstid av hästar och hästfordon innehåller
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
lagen följande grundläggande bestämmelser: Den geografiska enheten för
såväl uttagningen i fredstid som ock inmönstringen vid mobilisering utgöres
av hästmönstringsområdet. Rikets indelning i hästmönstringsområden
verkställes av Konungen. Antalet dylika områden utgör för närvarande 318.
Konungen bestämmer inom vilka områden uttagning i fredstid skall äga
rum samt antalet hästar och fordon, som därvid skall uttagas, ävensom
tiden för uttagningen. I regel skall uttagning äga rum vart fjärde år. — Uttagningsmyndighet
är en av länsstyrelsen förordnad hästuttagningsman eller,
enligt Konungens bestämmande, militär myndighet. För att tjäna som
grundval för uttagningen skall, då Konungen därom förordnar, inom varje
kommun upprättas en hästägareförteckning genom polismyndighetens försorg.
Uttagning av hästar skall ske efter besiktning; dock må Konungen, där
så ur krigsberedskapssynpunkt prövas kunna ske utan olägenhet, förordna
att uttagning må äga rum utan besiktning. Det åligger uttagningsmyndighet
att över verkställd uttagning upprätta en häst- och fordonsrulla med uppgift
örn uttagna hästar och fordon samt deras ägare. I rulla upptagen ägare
skall tillställas mönstringsbesked, angivande vad han på grund av uttagningen
har att iakttaga. I syfte att sätta uttagningsmyndigheten i tillfälle att
verkställa erforderlig kompletteringsuttagning, har ägare av uttagen häst
ålagts skyldighet att göra anmälan hos uttagningsmyndigheten, därest
hästen dör, avyttras eller av annan anledning ej längre kan tagas i anspråk
för det avsedda ändamålet.
För uttagningen i fredstid av motorfordon och motorredskap utgör länet
enheten. Det antal, som skall uttagas, bestämmes av Konungen. Uttagningen
verkställes genom länsstyrelsens försorg. Besiktning äger ej rum. över
uttagna fordon och redskap skall länsstyrelsen föra motorfordonsrulla och
motorredskapsrulla. Beträffande mönstringsbesked och vederbörande ägares
anmälningsskyldighet gälla motsvarande föreskrifter som i fråga om
hästar.
Så snart mobilisering anbefallts, äro ägare av i fredstid uttagna hästar,
hästfordon, motorfordon och motorredskap skyldiga inställa dessa till
mönstring å plats och tid, som angivits i mönstringsbeskedet.
Inom varje hästmönstringsområde, däri uttagning under fredstid äger rum,
skall finnas en hästmönstringsnämnd, som vid mönstring skall dels pröva inställda
hästar och fordon och därvid bestämma, vilka som skola avstås till
kronan, dels ock fastställa inlösningspriset. Nämnden skall bestå av ordförande
och två andra ledamöter. Såsom ordförande inträder hästuttagningsmannen
eller, där sådan icke finnes förordnad, lämplig person, som utses av länsstyrelsen.
Av övriga ledamöter utses den ene av militär myndighet och den
andre av länsstyrelsen. Nämnden biträdes av en veterinär och en protokollsförare.
Inom varje län skola finnas motormönstringsnämnder till antal, som bestämmes
av Konungen. Motormönstringsnämnd har i fråga örn motorfordon
och motorredskap motsvarande åligganden som hästmönstringsnämnd
beträffande hästar och hästfordon. Motormönstringsnämnd består av ordfö
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
17
rande, vartill länsstyrelsen förordnar person nied kännedom om motorfordons
och motorredskaps konstruktion och skötsel, samt två andra ledamöter,
av vilka den ene utses av militär myndighet och den andre av länsstyrelsen.
Nämnden biträdes av protokollsförare samt, därest så anses erforderligt,
av en besiktningsman för motorfordon eller annan lämplig sakkunnig.
De av mönstringsnämnd fastställda ersättningsbeloppen för inmönstrade
hästar och fordon betalas kontant eller medelst check å mönstringsplatserna.
Ersättning för hästars och fordons inställande å mönstringsplats
samt för biträde med inmönstrade hästars och fordons förande från mönstringsplats
till vederbörande avdelning av krigsmakten utgår och erlägges
enligt av Konungen meddelade bestämmelser.
De närmare föreskrifterna för verkställighet av häst- och fordonsanskaffningslagen
äro meddelade i häst- och fordonsanskaffningsförordningen den
22 juni 1934 (nr 420). Häri föreskrives bland annat följande: För varje
hästmönstringsområde skall uttagningen, såvitt angår hästar, omfatta det
antal, som angives i mobiliseringsplan, inmönstringsbehovet, samt därutöver
en inmönstringsreserv, beräknad vid uttagning efter besiktning till tio
procent och vid uttagning utan besiktning till femtio procent av inmönstringsbehovet.
Vid uttagning av hästar efter besiktning skall jämväl förtecknas
visst antal hästar, vilka avses skola ersätta under uttagningsperioden
uppkommande avgång; dessa hästar betecknas såsom kompletteringsreserv.
Av hästfordon skall uttagas inmönstringsbehovet enligt mobiliseringsplan
och därutöver en inmönstringsreserv å tio procent av behovet. —
över beslut rörande uttagning av hästar och hästfordon må klagan föras
hos länsstyrelsen. Dennas beslut i sådant ärende så ock i fråga rörande uttagning
av motorfordon och motorredskap må ej överklagas. — I fråga örn
motorfordon och motorredskap skall länsstyrelsen för varje motormönstringsnämnd
inom länet uttaga det i mobiliseringsplan angivna antalet, inmönstringsbehovet,
samt därjämte en inmönstringsreserv å tio procent. —
Beträffande ersättning för inställande av hästar och fordon å mönstringsplats
samt för biträde med fortsatt transport meddelas utförliga föreskrifter.
Ersättningen utgår i form av dels transportersättning dels traktamentsersättning
dels ock, där ej biljettrekvisition tillhandahålles, resekostnadsersättning.
Ersättningsbeloppen i fråga utbetalas å mönstringsplatsen av
medel, som länsstyrelsen ställt till förfogande; dock må mönstringsnämnd,
där utbetalningen icke lämpligen kan verkställas å mönstringsplatsen, föreskriva
alt räkning å ersättningen skall insändas till länsstyrelsen, som i
sådant fall har att utanordna beloppet.
Till häst- och fordonsanskaffningslagen ansluter sig vidare förordningen
den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpning av lagen.
Slutligen lia utfärdats kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 419) angående
rikets indelning i hästmönstringsområden samt kungörelser angående upprättande
genom polismyndigheterna av hästägareförteckningar, den sista
den 28 maj 1937 (nr 274).
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 201. 2
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Samtliga hittills berörda författningar äro att hänföra till rekvisitionslagstiftningen.
Statens rätt att vid krig eller krigsfara tvångsvis tillgodose det allmännas
behov av förnödenheter regleras härjämte i den s. k. förfogandelagstiftningen.
För tillämpningen av denna lagstiftning fordras icke, att mobilisering
anbefallts. Vid förfogande utgår undantagslöst ersättning. I fråga om
sättet för bestämmandet av ersättning ansluta sig förfogandelagarna till
rekvisitionslagen; dock lia de lokala värderingsnämnderna icke någon funktion
enligt allmänna förfogandelagen. Till förfogandelagstiftningen räknas
lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov,
allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), beredskapsförfogandelagen
samma dag (nr 297) samt utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582)
jämte därtill hörande tillämpningsförfattningar.
Lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, vilken träder i tillämpning
då luftskyddstillstånd är rådande, tillgodoser det civila luftskyddets
behov. Allmänna förfogandelagen är avsedd att utgöra grundvalen för de
tvångsåtgärder, som kunna erfordras för genomförandet av en kristidshushållning,
däri inbegripet mera omfattande anskaffning för försvarsväsendets
behov. Utrymningslagen avser, såvitt nu är i fråga, att bereda möjlighet
till inkvartering.
Beredskapsförfogandelagen bar till syfte att under ett beredskapstillstånd,
då mobilisering ej ägt rum, fylla krigsmaktens behov av vissa förnödenheter.
Påtalade brister i gällande lagstiftning. Direktiven för utredningen.
Till grund för Kungl. Maj:ts beslut örn verkställande av ifrågavarande
utredning ligga två framställningar i ärendet, den ena av statens krisrevision
den 7 november 1940 och den andra av chefen för armén den 14 i samma
månad.
I sin skrivelse anförde statens krisrevision i huvudsak följande:
Den ifrågavarande lagstiftningen hade tillkommit successivt, varigenom den
kommit att brista i enkelhet och överskådlighet. Det syntes icke längre vara
av behovet påkallat att reglera tvångsanskaffning av fartyg i en särskild lag,
då tvångsförfogande över fartyg i allmänhet faktiskt skedde under åberopande
av rekvisitionslagen. Detsamma kunde numera sägas angående hästar
och fordon. Det för mobiliseringsbehovets tillgodoseende erforderliga förberedande
arbetet i fredstid — uttagningen — reglerades emellertid uteslutande
i fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen. Rekvisitionslagen,
som avsåge att säkerställa fyllandet av sådana krigsmaktens
oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunde tillgodoses med tillräcklig
skyndsamhet, saknade bestämmelser om förberedelser i fredstid och hänvisade
i 17 § till nyssberörda två lagar. Emellertid hade rekvisitionslagen —
i strid mot vad statsmakterna vid lagens tillkomst förutsatt — i mycket stor
omfattning kommit att användas för fyllande av planenliga mobiliseringsbehov.
Följden hade blivit dels att värderingsförfarandet enligt rekvisitionslagen
kommit att tillämpas i en omfattning, som icke varit beräknad — i främsta
rummet beträffande motorfordon — och dels att rekvisitionslagen kommit
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
19
att konkurrera särskilt med häst- och fordonsanskaffningslagen på ett sätt,
som åstadkommit mycken oreda både för myndigheter och enskilda. Redan
ur dessa mera allmänna synpunkter vöre en omarbetning av lagstiftningen
påkallad. Vidare hade krisrevisionen funnit lagstiftningens sakliga innehåll i
olika avseenden mindre ändamålsenligt. Uttagningen i fredstid hade sålunda
icke varit tillfredsställande, i det att för krigsbruk mindre lämpliga fartyg,
hästar och motorfordon i betydande omfattning uttagits, vilket medfört
både militära olägenheter och dryga kostnader för statsverket. Därtill
komme, att i många fall för ägarens näring och arbete nödvändiga hästar
och fordon uttagits, medan mera umbärliga icke tagits i anspråk. Mot hästoch
motormönstringsnämndemas sammansättning och arbetsformer kunde
erinringar riktas. Detta gällde i viss mån även de lokala värderingsnämnderna.
Beträffande riktlinjerna för en ny lagstiftning ville krisrevisionen framhålla
nödvändigheten av att statsverkets intressen bleve bättre tillgodosedda
;in enligt nuvarande bestämmelser. Vidare borde, med hänsyn till de brådskande
och besvärliga situationer, under vilka ifrågavarande lagstiftning ofta
mäste tillämpas, eftersträvas, att bestämmelserna bleve så enkla och överskådliga
som möjligt.
Chefen för armén yttrade i sin förutnämnda framställning:
Den i häst- och fordonsanskaffningslagen föreskrivna mönstringsproceduren
hade redan i fredstid bedömts i många fall taga för lång tid i anspråk
lör att säkerställa förbandens organiserande på fastställda tider. I dessa fall
hade den utvägen tillgripits, att anskaffningen planlagts med anlitande av
rekvisitionslagen. Planläggningen hade härigenom blivit invecklad. Härtill
komme, att de båda lagarnas bestämmelser örn värdering och utbetalning av
ersättning m. m. vore i väsentliga punkter olika. Olägenheterna härav hade
skarpt framträtt vid organiserandet av neutralitetsvakten. Farhågorna för att
mönstringsproceduren skulle visa sig tidsödande hade i stort sett bekräftats.
I mångå fall hade mönstringsnämnderna för att hålla de fastställda tiderna
mäst ägna för liten tid åt varje häst eller fordon, i följd varav ett avsevärt
antal olämpliga hästar och fordon inmönstrats. — Av det anförda framginge
enligt arméchefens förmenande, att bestämmelserna för ianspråktagande av
hästar och fordon vid krigsmaktens ställande på krigsfot borde förenklas och
att proceduren borde göras mindre tidsödande. Det syntes därvid ligga närmast
till hands att helt låta bestämmelserna i rekvisitionslagen (i förekomfande
fall beredskapsförfogandelagen) tillämpas vid avstående av hästar och
fordon. Häst- och fordonsanskaffningslagen borde sålunda i huvudsak endast
innefatta bestämmelser örn de förberedande åtgärder, som skulle vidtagas i
fredstid. Erfarenheterna utvisade emellertid, att jämväl bestämmelserna i sistnämnda
avseende vore i behov av omarbetning. Särskilt hade det visat sig,
att hästägarförteckningarna icke utgjorde en tillförlitlig grund för hästuttagningen.
Uttagningen av motorfordon, vilken skett genom försorg av länsstyrelserna,
hade i många fall visat sig bristfällig. En centralisering av denna
uttagning syntes därför böra övervägas.
Till statsrådsprotokollet över hirs va rsä rendell den 31 januari 1941 yttrade
jag för egen del bland annat följande rörande den utredning, som borde verkställas
i ämnet:
Det förefölle, sorn örn en dylik utredning i huvudsak borde kunna begränsas
lill de författningar, som vore all hänföra till rckvisitionslagstiftningen. På
grund av sammanhanget mellan de ifrågavarande lagstiftningskomplexen
kunde del dock icke uteslutas all även lörfogandelagarna, i främsta rummet
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
beredskapsförfogandelagen, måste i viss mån inbegripas under utredningen.
Förfogandelagarna syntes emellertid icke i detta sammanhang böra göras
till föremål för överarbetning i större utsträckning än nämnda sammanhang
krävde.
Utredningen borde taga sikte på att åvägabringa så enkla och enhetliga
bestämmelser som möjligt. På grundval av vunna erfarenheter torde säkrare
än vid föregående revision av rekvisitionslagen kunna bedömas, huruvida
icke kommunernas funktion att vid rekvisition utgöra ett mellanled mellan
rekvirenten och den enskilde borde upphöra, varigenom bestämmelserna
skulle kunna vinna i överskådlighet. I samband med revideringen av bestämmelserna
örn förberedandet av rekvisition av viss egendom i fredstid borde
övervägas, örn icke behov förelåge av att härvid medtaga annan egendom än
fartyg, hästar och fordon. Särskilt luftfartyg torde därvidlag kunna komma
i fråga. Ett annat spörsmål, som i detta sammanhang torde böra uppmärksammas,
vore frågan i vad mån ägare eller innehavare av egendom borde
kunna åläggås att redan i fredstid vidtaga åtgärder med egendomen för att
göra den ägnad att utan dröjsmål kunna användas för krigsbruk.
Av vad myndigheterna i ärendet anfört framginge, att svårigheter mött att
med ett snabbt inmönstringsförfarandc förena en besiktning av egendomen,
som medförde en garanti såväl för att endast för ändamålet lämpad egendom
foges i anspråk som att egendomen värderades med tillbörlig noggrannhet.
Utredningen borde taga sikte på att härvidlag finna en utväg till förbättrade
förhållanden, antingen genom mera omfattande fredsförberedelser eller genom
en effektivare inmönstringsorganisation. Sådana bestämmelser borde eftersträvas,
att näringslivets krav och vederbörande ägares eller innehavares intresse
av att behålla egendomen icke onödigtvis åsidosattes. Av erfarenheterna torde
vidare framgå, att vissa spörsmål i samband med rekvisition av egendom,
som sålts på avbetalning, krävde närmare reglering.
Beträffande ersättningens bestämmande erinrades därom, att trots fullföljdsförbud
ett mycket stort antal klagomål över hästmönstringsnämndernas
och motormönstringsnämndernas beslut inkommit till Kungl. Maj:t, som i
några fall på därom gjord ansökan medgivit utbetalande av ytterligare ersättning.
Detta syntes tala för att ett system med två instanser för ersättningsanspråkens
prövande även i dessa ärenden borde övervägas.
I övrigt borde vid utredningen beaktas vad krisrevisionen och chefen för
armén i sina skrivelser anfört. Självfallet borde utredningen också söka tillgodogöra
sig den erfarenhet, som eljest vunnits på detta område av militära
myndigheter, riksvärderingsnämnden m. fl. 2
2. Den allmänna planläggningen av författningarna.
Utredningsmännen.
Utredningsmännen ha inledningsvis framhållit den nu rådande splittringen
på rekvisitionslagstiftningens område. Sålunda kunde sedan mobilisering
anbefallts hästar och fordon tagas i anspråk med stöd av såväl hästoch
fordonsanskaffningslagen som rekvisitionslagen. Av dessa lagar reglerade
häst- och fordonsanskaffningslagen den synnerligen omfattande anskaffning
av hästar och fordon, som måste äga rum omedelbart vid mobilisering och
som inginge som ett väsentligt led i denna. Rekvisitionslagen avsåge däremot
att fylla mera tillfälliga och lokala behov. Emellertid hade de båda lagarnas
tillämpningsområden i verkligheten ej hållits åtskilda, i det att rekvisilionsla
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
21
gen — i strid mot lagens syfte — i stor utsträckning kommit att anlitas för behov,
som egentligen bort fyllas med stöd av häst- och fordonsanskaffningslagen.
Anledningen härtill hade varit, att mönstringsförfarandet enligt sistnämnda
lag i fall då särskild snabbhet varit av nöden ansetts för omständligt. Allteftersom
anskaffningen skedde enligt den ena eller andra lagen, bleve helt
olika regler tillämpliga i fråga om formen för ianspråktagandet, sättet för ersättningens
bestämmande, rätten att fullfölja talan mot ersättningsbeslut och
sättet för ersättningens gäldande.
Utredningsmännen hade betraktat det såsom en huvuduppgift att finna ett
system för ianspråktagande av hästar och fordon, som lämpade sig såväl
för den omfattande och samtidigt koncentrerade mobiliseringsanskaffningen
som ock för tillgodoseendet av tillfälliga och lokala behov.
Med avseende å anskaffningen av fartyg, vilken kunde ske enligt såväl
fartygsuttagningslagen som rekvisitionslagen, vore visserligen en viss enhetlighet
rådande, i det att den förra lagen i fråga örn ersättningen hänvisade till
den senare. Praktiska skäl hade emellertid synts utredningsmännen tala för
att även ifrågavarande anskaffning helt inordnades i ett allmänt system av
nyss angivna innebörd.
Efter prövning av olika möjligheter hade utredningsmännen stannat för
den lösningen, att all hithörande tvångsanskaffning borde ske med stöd av
en rekvisitionslag. Denna skulle avse ej blott, såsom hittills, tillgodoseendet
av krigsmaktens lokala och tillfälliga behov utan även den planenliga mobiliseringsanskaffning,
som för närvarande reglerades i speciallagarna. Den
föreslagna lagen komme att ersätta dels den nuvarande rekvisitionslagen dels
ock de delar av häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen,
vilka reglera ianspråktagandet vid mobilisering.
I anslutning till rekvisitionslagen ha utredningsmännen framlagt förslag
till ny rekvisitionsförordning.
Utredningsmännen lia ansett, att bestämmelser alltjämt erfordras om u ttagning
i fredstid av hästar, fordon och fartyg. Då själva anskaffningen
av dessa förnödenheter vore avsedd att äga rum enligt den föreslagna
rekvisitionslagen och uttagningen alltså vore att betrakta såsom en i fred
vidtagen förberedelse till rekvisition, lia utredningsmännen i rekvisitionslagen
infört en allmän bestämmelse örn uttagningen och de skyldigheter,
som i samband därmed åvila de enskilda. De i övrigt erforderliga stadgandena
om uttagningen ha sammanförts i ett förslag till uttagningsförordning,
som avses skola utfärdas med stöd av det i nyssnämnda bestämmelse innefattade
bemyndigandet. Uttagningsförordningcn kommer att ersätta de delar
av häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen ävensom
dessa lagars tillämpningsförfattningar, vilka nu reglera uttagningen i
fredstid. I uttagningsförordningen ha dessutom upptagits stadganden motsvarande
dem, som nu återfinnas i förordningen den 22 juni 1934 (nr 421)
angående undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen
samt i kungörelsen samma dag (nr 419) angående rikets indelning i hästmönstringsom
råden.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
Vidare ha utredningsmännen utarbetat förslag till ny beredskapsförfogandelag,
vilken närmare än den nuvarande anknutits till rekvisitionslagen.
Slutligen upptager utredningsmännens förslag några smärre följdändringar
i vissa författningar.
Såsom bilagor till detta protokoll torde få fogas utredningsmännens förslag
till rekvisitionslag (Bilaga C), beredskapsförfogandelag (Bilaga D), rekvisitionsförordning
(Bilaga E) samt uttagnings förordning (Bilaga F).
Yttrandena.
I yttrandena har behovet av en reform av de gällande bestämmelserna
allmänt vitsordats. I fråga örn den allmänna planläggningen av författningarna
har förslaget i intet fall mött gensaga. Den allmänna ståndpunkten i
yttrandena är, att utredningsmännens förslag i dess helhet är ägnat att
främja reda och klarhet i tillämpningen.
Att den gällande rekvisitionslagstiftningen är behäftad med betänkliga brister
torde vara ostridigt. Sålunda har uppdelningen av bestämmelserna på
ett flertal författningar — tre lagar jämte tillämpnings- och andra författningar
— medfört stora svårigheter för de myndigheter, som ha att svara för
genomförandet av mobilisering. Författningarna, som tillkommit successivt,
ha ej heller i erforderlig grad samordnats i ett allmänt system. Detta förhållande
har under kritiska perioder varit ägnat att skapa osäkerhet i tillämpningen.
Särskilda svårigheter ha vållats därav, att bestämmelserna örn den
planenliga mobiliseringsanskaffningen av hästar och fordon icke möjliggjort
ett snabbt förfarande och att rekvisitionslagen på grund härav kommit att anlitas
för ett ändamål, för vilket den ej avsetts.
I likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter finner jag det därför
oundgängligt, att detta författningskomplex underkastas en revision.
Det i ärendet framlagda, av särskilda utredningsmän utarbetade förslaget
utgår från att samtliga bestämmelser om anskaffningen under tid då mobilisering
är anbefalld skola sammanföras i rekvisitionslagen och rekvisitionsförordningen;
i sistnämnda båda författningar ha därför måst inarbetas element
ur sex nu gällande. I förslaget särskiljas vidare reglerna om uttagning
i fredstid från dem, som avse krigsanskaffningen, och hopfogas —- ehuru
efter väsentliga ändringar i sak — till en författning, uttagningsförordningen.
Denna motsvarar delar av häst- och fordonsanskaffningslagen, häst- och fordonsanskaffningsförordningen
samt fartygsuttagningslagen och dess tillämpningskungörelse.
Den princip, enligt vilken författningarna sålunda uppställts i förslaget,
synes uppfylla kravet på enkelhet och överskådlighet. Att reglerna om krigsanskaffningen
samordnas på sätt som föreslagits torde vara den enda framkomliga
anordningen ur mobiliseringsteknisk synpunkt. En given fördel är
även, att stadgandena om åtgärderna i fred sammanförts och skiljts från
krigsbestämmelserna. Ifrågavarande åtgärder betraktas enligt förslaget som
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
23
förberedelser till rekvisition, och i rekvisitionslagen har därför inryckts en
allmän bestämmelse, innebärande bemyndigande för Konungen att utfärda de
för uttagningsförordningen avsedda reglerna. Denna anordning synes vara
riktig och ägnad att åstadkomma ytterligare förenkling. Därigenom blir det
nämligen möjligt att undvara en eljest erforderlig lag om uttagning.
Jag kan sålunda i allt väsentligt ansluta mig till de av utredningsmännen
förordade principerna för författningsrevisionens genomförande, vilka även
lämnats utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna. Jag biträder även
utredningsmännens ståndpunkt, att beredskapsförfogandelagen så nära som
möjligt bör anknytas till rekvisitionslagen.
Jag förordar således, att förslag till rekvisitionslag och beredskapsförfogandelag
föreläggas riksdagen. Redogörelse för dessa förslag lämnas i det följande.
Genomförandet av uttagning enligt det föreslagna systemet kommer att
nödvändiggöra höjda anslag för ändamålet. Anslagsökningen torde kunna
uppskattas till 210,000 kronor per år. Kostnaderna sammanhänga väsentligen
med de besiktningar, som enligt förslaget avses skola äga rum i samband
med uttagningen. Den verkliga kostnadsökningen för statsverket kommer
emellertid att ganska avsevärt understiga nämnda belopp. Förslag till anslagsäskanden
torde jag få i annat sammanhang underställa Kungl. Maj:ts
prövning.
B. Rekvisitionslagen.
Allmän motivering.
Den förut berörda utvidgningen av rekvisitionslagens tillämpningsområde
till att omfatta även i fredstid uttagna hästar, fordon och fartyg har föranlett
utredningsmännen att föreslå några betydelsefulla ändringar, vilka torde
böra särskilt beröras. I samband därmed behandlas vissa andra väsentliga
delar av utredningsmännens förslag.
a) Formen för rekvisition.
Vad först angår formen för rekvisition stadgas i gällande lag, alt rekvisition
skall ske genom skriftlig, av rekvircnten undertecknad handling (rekvisitionsskrivelse).
Denna regel gäller utan undantag.
Då förnödenhet ultages enligt häst- och fordonsanskaffningslagen, erhåller
ägaren redan i fredstid elt skriftligt besked härom med uppgift tillika
örn tid och plats för inställelsen vid mobilisering. När mobilisering anbefalles,
skall ägaren självmant inställa förnödenheten enligt de förut lämnade
anvisningarna. Det förutsättes alltså, att mobilisering sker genom offentlig
kungörelse. Därest mobilisering skulle anbefallas på annat sätt — vilket
fall icke upptagits i lagen — erfordras uppenbarligen personliga kallelser i
en eller annan form. Ägare av ifrågavarande förnödenheter kan alltså an
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
manas att inställa förnödenheten antingen genom kungörelse eller ock genom
personlig kallelse, örn vars form föreskrift saknas. — Till ägare av
fartyg, som uttagits enligt fartygsuttagningslagen, skall alltid utgå särskild
inställelseorder vid mobilisering, oavsett på vilket sätt denna anbefalles.
Utredningsmännens förslag anknyter till vad sålunda gäller enligt hästoch
fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen. Stadgandet härom,
som upptagits i 6 § första stycket, innehåller, att rekvisition av förnödenhet,
som under fredstid uttagits för krigsmaktens behov, skall ske genom
skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvisitionsskrivelse)
eller genom kungörelse eller på annat, efter omständigheterna lämpat sätt.
I anslutning härtill ha utredningsmännen anmärkt:
Kungörelse om mobilisering är enligt stadgandet att anse som en form
för rekvisition av förnödenheter, vilka i fredstid uttagits. Kungörelsen måste
uppenbarligen på ett eller annat sätt anknyta till de meddelanden, vilka i
fredstid tillställts^ ägare av uttagna förnödenheter. Rekvisition av uttagna
förnödenheter måste emellertid även kunna ske annorledes än genom kungörelse.
I första hand ifrågakommer härvid skriftlig kallelse, motsvarande
den i gällande rekvisitionslag stadgade rekvisitionsskrivelsen. I vissa fall
kan det visa sig erforderligt att i stället anlita sådana medel som radio, telefon»
telegraf eller bud. Vilket av angivna förfaringssätt som skall anlitas
bör få bedömas med hänsyn till rådande läge och omständigheterna i det
särskilda fallet.
Utredningsmännen ha vidare föreslagit en jämkning i gällande föreskrift
om formen för vanlig rekvisition. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen
under 6 §.
I förevarande avseende har ingen erinran framställts från myndigheternas
sida.
Departements■ Då ägare av uttagen förnödenhet blivit på förhand varskodd örn sin skylchefen.
(]jgliet att avlämna förnödenheten vid mobilisering, torde i enlighet med
vad som föreslagits full frihet böra medges vid valet av form för rekvisitionen.
Som regel torde väl skriftlig kallelse komma till användning. Läget
eller kommunikationsmöjligheterna kunna emellertid motivera annat förfarande,
exempelvis — såsom utredningsmännen anmärkt -— radio, telefon,
telegraf eller bud. I fall då mobiliseringskungörelse utfärdas och tiden ej
anses medge utsändande av kallelser, torde slutligen själva kungörelsen böra
gälla såsom rekvisition.
b) Organisationen av värderingsnämnderna.
Pa grund av rekvisitionslagens ökade räckvidd enligt förslaget ha utredningsmännen
funnit den nuvarande organisationen med lokala värderingsnämnder
böra väsentligt utbyggas.
Enligt gällande rekvisitionslag skola för handläggning av ersättningsärenden
finnas dels en riksvärderingsnämnd för hela riket dels ock lokala värderingsnämnder,
nämligen en för varje landstingsområde och en för varje
stad, som ej deltager i landsting; dock må, därest för visst landstingsområde
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
25
eller viss stad behov av mer än en värderingsnämnd uppstår, Konungens
befallningshavande förordna om tillsättande av ytterligare en nämnd. —
Besiktning av rekvirerade förnödenheter förrättas i regel av gode män, vilka
skola upprätta instrument över besiktningen. Instrumentet jämte de skriftliga
handlingar, som sökanden åberopar till stöd för sitt ersättningsanspråk,
översändas till vederbörande värderingsnämnd.
Hästar och fordon, som tagas i anspråk enligt häst- och fordonsanskaffningslagen,
inmönstras av särskilda mönstringsnämnder, nämligen liästmönstringsnämnder
för hästar och hästfordon samt motormönstringsnämnder
för motorfordon. Mönstringsnämnderna, vilka sammanträda å avlämningsplatserna,
ha till åliggande att besiktiga och pröva samt värdera inmönstrade
hästar eller fordon.
Beträffande ersättningsärenden enligt fartygsuttagningslagen skola rekvisitionslagens
föreskrifter vinna tillämpning. Ersättningen bestämmes alltså
av värderingsnämnd. Besiktning av ianspråktagna fartyg förrättas av gode
män eller, i vissa fall, av särskilda fartygsundersökningsnämnder.
Utredningsmännen ha i ifrågavarande avseende anfört följande:
Särskild uppmärksamhet påkallar frågan, huru mobiliseringsanskaffningen
av hästar och fordon skall infogas i systemet. Den lämpligaste anordningen
torde vara, att för ändamålet tillskapas speciella värderingsnämnder:
hästvärderingsnämnder för hästar och hästfordon samt bilvärderingsnämnder
för motorfordon och motorredskap. Dessa nämnder skulle komma
att övertaga de nuvarande häst- och motormönstringsnämndernas uppgifter.
I motsats till de senare böra emellertid häst- och bilvärderingsnämnderna
anlitas även i samband med den häst- och fordonsanskaffning, som
äger rum efter mobilisering. Med hänsyn till den stora belastning, som hästoch
fordonsanskaffningen medför under själva mobiliseringen, torde dylika
nämnder komma att bli erforderliga till betydande antal. Ifrågavarande värderingsnämnder
böra tillika utgöra organ för besiktningen och lämplighetsprövningen,
för vilket ändamål deras sammanträden måste förläggas till
avlämningsplatserna. Att bestämma tid och plats för sammanträdena lärer
av lämplighetsskäl böra överlämnas åt vederbörande militära myndighet.
Den särskilda sakkunskap, som kräves vid bestämmandet av ersättning
för fartyg, torde påkalla inrättandet av speciella värderingsnämnder även
för detta ändamål. Dessa nämnder, vilka lämpligen kunna benämnas fartygsvärderingsnämnder,
böra endast lia till åliggande att bestämma ersättningen
och de komma alltså i fråga om formen för verksamheten att motsvara
de nuvarande lokala värderingsnämnderna.
Dessa sistnämnda torde alltjämt böra bibehållas, ehuru under benämningen
allmänna lokala värderingsnämnder. Ifrågavarande nämnder och de
speciella nämnderna bli sidoordnade i förhållande till varandra. Samtliga
dessa nämnder torde därför i egenskap av värderingsnämnder i första inr
stansen sammanfattningsvis kunna benämnas lokala värderingsnämnder i
motsats till riksvärderingsnämnden.
I enlighet med det anförda lia utredningsmännen i 8 § föreslagit följande
organisation. Högsta värderingsnämnd skall liksom för närvarande vara
riksvärderingsnämnden. Under denna skola finnas lokala värderingsnämnder,
nämligen dels hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnder
inom länen dels ock fartygsvärderingsnämnder inom marin
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
distrikten. Antalet lokala värderingsnämnder föreslås skola bestämmas i den
ordning Konungen föreskriver.
Chefen för armén har ifrågasatt, huruvida inrättandet av särskilda liästvärderingsnämnder
vöre ändamålsenligt och nödvändigt. Det kunde nämligen
tagas under övervägande, huruvida icke uttagna hästar utan olägenhet
kunde värderas på ett enklare sätt. Sålunda syntes hästarna vid besiktningen
i fredstid lämpligen kunna förvärderas av vederbörande besiktningsman, varvid
de hänfördes till någon av förslagsvis tre fastställda värdeklasser. Priset
på hästar i dessa olika värdeklasser borde fastställas av riksvärderingsnämnden,
på sätt som för upprättande av taxor vore föreskrivet. Vid avlämnandet
av rekvirerade hästar skulle under sådana förhållanden någon hästvärderingsnämnd
icke erfordras. Bland tillstädeskommande hästägare skulle i
stället utses tre gode män, vilka hade att avgöra, huruvida avlämnad häst
fortfarande skulle hänföras till vid besiktningen åsatt värdeklass eller överföras
till lägre sådan.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit inrättande av
särskilda luftfartygsvärderingsnämnder på centrala platser, då ingen av de
föreslagna nämnderna kunde anses besitta nödig kompetens i detta avseende.
De av utredningsmännen föreslagna häst- och bilvärderingsnämnderna
komme att övertaga de uppgifter, som hittills åvilat häst- och motormönstringsnämnderna.
Dessa ha till åliggande att besiktiga, pröva och värdera de
hästar och bilar, som inbeordras under pågående mobilisering. Därjämte
skulle häst- och bilvärderingsnämnderna komma att ombesörja den tillfälliga
och lokala behovstäckning, som avses med den nuvarande rekvisitionslagen.
Härtill kommer emellertid ytterligare tillgodoseendet av de ersättningsbehov
av sannolikt avsevärd omfattning, som kunna uppkomma under ett
pågående krig.
Det må framhållas, att sistnämnda uppgift knappast kan anses beaktad i
gällande författningar. Mönstringsnämndernas åligganden avse nämligen endast
de hästar och fordon, som uttagits för själva mobiliseringens genomförande.
Vad åter angår de nuvarande lokala värderingsnämnderna äro dessa
på grund av sitt ringa antal, sin sammansättning och sin arbetsordning uppenbarligen
ur stånd att med erforderlig snabbhet och säkerhet handhava
någon mera betydande anskaffning av hästar och fordon.
Det av chefen för armén framförda förslaget, att tre bland de närvarande
hästägarna utsedda gode män skulle fungera i stället för hästvärderingsnämnd
finner jag av flera skäl ej genomförbart. Jag erinrar härvid endast
om de expeditionella göromål, som måste fullgöras i samband med beslut
om ersättning.
Av det anförda torde följa, att de föreslagna häst- och bilvärderingsnämnderna
äro behövliga inom en utvidgad organisation.
De anmärkningar i fråga om bristande snabbhet, som framställts mot det
nuvarande mönstringsförfarandet, ha utredningsmännen enligt min uppfattning
eliminerat genom vissa föreskrifter i förslaget till rekvisitionsförordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
27
Jag ansluter mig även till förslaget om inrättande av fartygsvärderingsnämnder.
Härigenom skapas större garanti för sakkunnig handläggning av
dessa ekonomiskt betydelsefulla och ofta komplicerade ersättningsärenden.
Vad slutligen angår den väckta frågan om särskilda värderingsnämnder
för luftfartyg, finnas visserligen skäl som tala för en sådan anordning. Då
emellertid antalet ärenden, som skulle ankomma på dessa nämnder, åtminstone
den närmaste tiden kan beräknas bli relativt ringa, torde med denna
fråga kunna tills vidare anstå.
c) Tillsättande av ledamöter i värderingsnämnderna.
I detta sammanhang torde få beröras frågan om tillsättande av ledamöter
i de föreslagna lokala värderingsnämnderna. I fråga om riksvärderingsnämnden
har ändring ej ifrågasatts.
Enligt den gällande rekvisitionslagen skall lokal värderingsnämnd bestå
av tre ledamöter, nämligen en ledamot, tillika ordförande, vald av landsting
eller stadsfullmäktige, en utsedd av arméfördelningschefen samt en utsedd
av Konungens befallningshavande.
Mönstringsnämnd enligt bäst- och fordonsanskaffningslagen består likaledes
av tre ledamöter, av vilka en, tillika ordförande, utses av Konungens
befallningshavande, en av militär myndighet samt den tredje, representerande
hästägarna respektive motorfordonsägarna, av Konungens befallningshavande.
I fråga om tillsättande av ordförande i lokal värderingsnämnd ha utredningsmännen
för sin del ansett lämpligt, att samtliga ledamöter i lokal värderingsnämnd
tillsättas av statlig myndighet, nämligen två av länsstyrelsen och
en av militär myndighet.
I anslutning härtill ha utredningsmännen föreslagit följande bestämmelse,
upptagen såsom 10 § i förslaget: Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre
ledamöter. Av ledamöterna i hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och
allmän lokal värderingsnämnd utses två av länsstyrelsen och den tredje av
arméfördelningschefen. Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två
efter förslag av kommerskollegium av länsstyrelsen i det län, där chefen för
marindistriktet har sitt säte, samt den tredje ledamoten av nämnde chef.
Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att landstinget av ålder haft
atl utse en ledamot och att det ur psykologisk synpunkt icke syntes vara av
oväsentlig betydelse, att landstinget fortfarande finge utöva denna befogenhet.
Det syntes därför länsstyrelsen lämpligt, att en ledamot i allmän lokal
värderingsnämnd fortfarande finge utses av landsting respektive stadsfullmäktige.
Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lantbruksstyrelsen och ett flertal
hushållningssällskap lia ansett, att i de lokala värderingsnämnderna med
undantag för fartygsvärderingsnämnderna borde ingå en av landsting respektive
stadsfullmäktige eller hushållningssällskap vald ledamot.
Vad först angår häst- och bilvärderingsnämnderna må anmärkas, att an- Departemen
talet sådana nämnder måste bestämmas med hänsyn till den arbetsbelast- c/ie/e'' •
ning, som inträder under pågående mobilisering, och därför kan väntas bli
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
betydande. Till jämförelse må nämnas att omkring 280 hästmönstringsnämnder
för hela riket blivit utsedda enligt häst- och fordonsanskaffningslagen.
Redan nämnda omständighet talar mot anlitande av val för tillsättande av
ledamöter i dessa nämnder, vartill kommer, alt antalet ofta- kan undergå
förskjutningar i samband med ändringar i mobiliseringsplanerna.
Ledamöterna i häst- och bilvärderingsnämnderna torde därför böra utses
på sätt utredningsmännen föreslagit. I enahanda ordning tillsättas ju för
övrigt de nuvarande mönstringsnämnderna. Jag föreslår emellertid den jämkningen,
att en av nämndledamöterna skall utses av militär myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämmer (i stället för av arméfördelningschef respektive marindistriktschef),
detta för att undvika ändring i lagen vid en eventuell omorganisation
av den militära administrationen.
För enhetlighetens skull torde samma regler böra gälla i fråga om de
övriga lokala värderingsnämndema.
I detta sammanhang vill jag påpeka, att på sina håll den uppfattningen
torde råda, att den av militär myndighet utsedde ledamoten skulle ha till
särskilt åliggande att bevaka kronans rätt vid värderingen och att å andra
sidan en ledamot, som vore representant för viss näringsgrupp, i motsvarande
mån skulle ha att ensidigt iakttaga dennas intressen. Denna uppfattning
är uppenbart felaktig. Varje ledamot i värderingsnämnd är skyldig
fatta sitt beslut opartiskt och efter eget förstånd och samvete.
d) Arbetsfördelningen mellan värderingsnämndema.
I samband med inrättandet av speciella värderingsnämnder uppkommer
spörsmålet om arbetsfördelningen mellan de olika lokala värderingsnämnderna.
Till en början är det härvid nödvändigt att avgränsa de lokala värderingsnämndernas
kompetensområde från de militära myndigheternas.
Enligt 13 § i gällande rekvisitionslag skall ersättning som utgår efter
taxa fastställas av den militära myndighet, som för kronans räkning mottagit
det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande (mottagaren).
Ersättning som icke utgår efter taxa bestämmes av lokal värderingsnämnd
där ej ersättningen kan antagas överstiga 20,000 kronor, i vilket
fall ärendet skall hänskjutas till riksvärderingsnämnden.
I denna bestämmelse — såvitt den avser gränsdragningen mellan militär
myndighet och lokal värderingsnämnd — ha utredningsmännen ej ifrågasatt
någon ändring i princip. Det skall alltså även enligt förslaget ankomma på
militär myndighet att bestämma ersättning som utgår efter
taxa.
Däremot ha utredningsmännen i motiveringen till ifrågavarande bestämmelse
i lagförslaget (17 §) framlagt vissa riktlinjer angående den omfattning,
i vilken taxan borde äga tillämpning. Utredningsmännen ha erinrat
örn att åtskilliga förnödenheter, exempelvis hästar, fordon och fartyg, kunde
tagas i anspråk antingen med äganderätt eller med nyttjanderätt. I förra
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
29
tallet inlöstes förnödenheterna för viss köpeskilling, i senare fallet utgjorde
hyra det sedvanliga vederlaget. Vad anginge de nyss uppräknade förnödenheterna
hade utredningsmännen ansett sig böra utgå från, att taxan överhuvud
ej gjordes tillämplig å fartyg, att köpeskilling för inlösta hästar och
fordon icke uppfördes i taxa samt att hyra för hästar och fordon, vilka foges
i anspråk med nyttjanderätt, bleve satt i taxa, i den utsträckning detta vore
möjligt.
Enligt den av utredningsmännen sålunda förutsatta taxesättningen skulle
alltså ärenden angående fartyg —- oavsett om de inlöstes eller förhyrdes —
samt ärenden angående inlösta hästar och fordon alltid ankomma på lokal
värderingsnämnd. Däremot skulle det ingå i den militäre mottagarens behörighet
att fastställa hyra för hästar och fordon, som tagits i anspråk med
nyttjanderätt, i den mån hyran kunnat sättas i taxa. Därest så i undantagsfall
ej skett, komme hyran att fastställas av lokal värderingsnämnd.
Med dessa utgångspunkter ha utredningsmännen i 18 § föreslagit, att ärenden
angående icke taxesatt ersättning skulle fördelas mellan
de olika lokala värderingsnämnderna på i stort sett följande sätt: Ersättning
för hästar och hästfordon, som foges i anspråk med äganderätt, skulle fastställas
av hästvärderingsnämnd. Ersättning för motorfordon och motorredskap,
som foges i anspråk med äganderätt, skulle fastställas av bilvärderingsnämnd.
Ersättning för fartyg skulle fastställas av fartygsvärderingsnämnd.
Annan ersättning än nu nämnts skulle fastställas av allmän lokal värderingsnämnd.
Från denna huvudregel föreslås undantag i ett pär avseenden. Redogörelse
härför kommer att lämnas i specialmotiveringen.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha gjort gällande, att även
frågor om ersättning för övertagande av motorfordon med nyttjanderätt borde
upptagas av bilvärderingsnämnd. Särskild sakkunskap vore i dessa frågor
erforderlig i ungefär lika hög grad som när det gällde övertagande med
äganderätt. I
I princip har jag intet att erinra mot utredningsmännens ifrågavarande Departementsförslag.
I och för sig vore det givetvis önskvärt, att även ärenden rörande chefen.
motorfordons övertagande med nyttjanderätt bleve handlagda av de på
området sakkunniga bilvärderingsnämnderna. Emellertid torde ofta fall kunna
inträffa, då motorfordon måste kunna tagas så snabbt i anspråk, att bilvärderingsnämnds
ankomst till platsen ej kan avvaktas. Med tanke på sådana
fall finner jag mig ej kunna biträda det av chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen väckta förslaget. Det må erinras om, att den militära myndigheten
har att tillämpa taxan vid hyresersättningens bestämmande.
e) Inskränkning i lokal värderingsnämnds behörighet.
Såsom ovan nämnts, innehåller gällande rekvisitionslag en regel örn inskränkning
i lokal värderingsnämnds behörighet, såvitt angår högre ersättningsbelopp.
Lokal värderingsnämnd äger sålunda ej befogenhet att pröva
30
Kungl. Majlis proposition nr 201.
Departements
chefen.
fråga om ersättning, som kan antagas uppgå till högre belopp än 20,000
kronor. I sådant fall skall ersättningsfrågan hänskjutas till riksvärderingsnämndens
omedelbara avgörande.
Beträffande dessa ersättningsärenden ha utredningsmännen anfört följande:
För
att erhålla utredning i sådana ersättningsärenden torde riksvärderingsnämnden
i allmänhet vara hänvisad att söka biträde hos vederbörande
lokala nämnd. Enligt uppgift från riksvärderingsnämnden har det emellertid
visat sig att den utredning, som härvid lämnats, ofta varit mindre noggrann
än i de ärenden, vilka de lokala nämnderna själva haft att pröva.
Detta förhållande har uppenbarligen sin psykologiska förklaring. I syfte att
ernå fullständigare utredning i ifrågavarande ärenden torde därför den nu
gällande inskränkningen i de lokala nämndernas kompetens böra upphöra.
Någon särskild risk skulle detta knappast kunna innebära, därest parterna
å ömse sidor komma att åtnjuta fullföljdsrätt.
I enlighet härmed har ifrågavarande inskränkning i lokal värderingsnämnds
behörighet ej bibehållits i utredningsmännens förslag.
Riksvärderingsnämnden har biträtt förslaget i denna del. Det vore nämndens
uppfattning, att upphävandet av behörighetsinskränkningen komme
att få den av utredningsmännen åsyftade effekten.
På de skäl utredningsmännen anfört synes den inskränkning med hänsyn
till värdegräns som för närvarande gäller i fråga om lokal värderingsnämnds
behörighet att pröva ersättningsärenden böra upphöra.
f) Tredje mans rätt.
Utredningsmännen lia föreslagit bestämmelser angående beaktande av
tredje mans rätt till utfallande ersättningsbelopp.
I direktiven för utredningsmännen har jag i detta avseende särskilt pekat
på det fall, att rekvisition avser på avbetalning såld förnödenhet, vartill säljaren
förbehållit sig äganderätten tills full betalning erlagts. Detta fall, vilket
framför allt äger aktualitet i fråga om motorfordon, har bland annat
berörts i militieombudsmannens år 1941 avgivna ämbetsberättelse.
Gällande rekvisitionslag innehåller intet stadgande örn tredje mans rätt.
Däremot förekommer i förfogandelagarna (se exempelvis 21 § allmänna
förfogandelagen) en från lagen om försäkringsavtal hämtad bestämmelse,
enligt vilken tredje man i vissa fall uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till
utfallande ersättningsbelopp.
Utredningsmännen ha ansett att den princip, som kommit till uttryck i
nämnda bestämmelse, borde äga tillämpning även inom rekvisitionslagstiftningen
och ha därför infört en motsvarighet till bestämmelsen i 22 § i förslaget
till rekvisitionslag. Utredningsmännen ha härtill anmärkt följande:
Ehuru bestämmelsen icke upptager det fall, att gods sålts på avbetalning,
torde den likväl — såsom militieombudsmannen funnit — böra analogivis
tillämpas på detta fall. Då förnödenhet, som är såld på avbetalning, rekvirerats
med äganderätt, lärer säljaren alltså äga företrädesrätt med belopp
motsvarande den oguldna delen av avbetalningspriset, därvid dock icke för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
31
fallna poster böra skäligen reduceras. Storleken av denna reduktion torde, i
avsaknad av generell bestämmelse därom inom civilrätten, icke kunna
exakt angivas.
I detta sammanhang lia utredningsmännen kommit in på spörsmålet, hur
företrädesberättigad tredje man skall komma i åtnjutande av sin rätt. Ehuru
detta spörsmål berör tillämpningsföreskrifterna och ej nu lär komma
under bedömande, vill jag upplysningsvis redogöra för utredningsmännens
ståndpunkt. Utredningsmännen ha anfört:
Frågan är, hur tredje man, som äger företrädesrätt i utfallande rekvisitionsersättning,
skall komma i åtnjutande av denna sin rätt. Tredje man
kan i allmänhet ej förutsättas äga kännedom om att rekvisition skett. Det
vore därför obilligt att göra hans rätt beroende av att han anmäler sig före
beloppets utbetalning. Det måste rimligen ankomma på kronan, genom
vars tvångsingripande tredje mans rätt till den rekvirerade förnödenheten
upphör, att också lämna honom tillfälle att bevaka sitt därpå grundade ersättningsanspråk.
Av det anförda följer, att de åtgärder, som kronan må
vidtaga för att rekvisitionsersättning skall komma rätt person tillhanda, ske
ej blott i tredje mans utan även och i ännu högre grad i kronans eget intresse.
En betryggande ordning i förevarande hänseende synes icke möjlig att ernå,
med mindre föreskrift meddelas om förebringande av särskild utredning,
huruvida företrädesberättigad tredje man finnes. En sådan föreskrift upptages
i 67 § i förslaget till rekvisitionsförordning. Ehuru spörsmålet väsentligen
torde äga aktualitet i fråga om avbetalningsvis sålda motorfordon, som av
kronan rekvireras med äganderätt, har berörda föreskrift ansetts böra erhålla
en avfattning, som möjliggör dess tillämpning även beträffande andra
förnödenheter som rekvireras med äganderätt.
Enligt den av utredningsmännen föreslagna 67 § rekvisitionsförordningen
skall, i de fall Kungl. Maj:t i särskild ordning förordnar, ett närmare angivet
förfarande tillämpas med avseende å ersättning för inlösta förnödenheter.
Utredningsmännen lia förutsatt, att förordnande som nyss sagts av
praktiska skäl begränsas till förnödenheter, som enligt erfarenheten i särskilt
stor omfattning äro föremål för tredje mans rättigheter, främst motorfordon.
Däremot ha utredningsmännen ej funnit påkallat att sådant förordnande
meddelas beträffande exempelvis hästar och hästfordon. Förfarandet
skall äga rum hos länsstyrelsen, vilken myndighet enligt förslaget till rekvisitionsförordning
ålagts att utanordna ersättning, som fastställts av värderingsnämnd.
Förslaget örn införande i rekvisitionslagen av ifrågavarande bestämmelse
bar icke mött invändning från myndigheterna. Däremot lia flera myndigheter
hemställt, att stadgande örn avbelalningssäljares företrädesrätt för tydlighetens
skull och med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse borde
införas i förevarande paragraf. 1
1 likhet med utredningsmännen anser jag, att motsvarighet till den i förfogandelagarna
upptagna bestämmelsen örn tredje mans rätt bör införas i
rekvisitionslagen. Vidare är jag ense med utredningsmännen därutinnan, ali
Departements
chefen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
sådan företrädesrätt, som tillkommer bl. a. panthavare, i viss utsträckning
även bör gälla till förmån för den, som sålt gods på avbetalning men förbehållit
sig äganderätten. Säljaren lärer alltså äga företrädesrätt till belopp
motsvarande den oguldna delen av avbetalningspriset, därvid dock icke förfallna
poster böra skäligen reduceras.
Det vore onekligen till fördel, om en uttrycklig bestämmelse om avbetalningssäljarens
rätt kunde meddelas. En dylik bestämmelse borde i så fall
samtidigt införas i förfogandelagarna och lagen om försäkringsavtal. Emellertid
saknas, såsom utredningsmännen framhållit, fast hållpunkt för beräkning
av det företrädesberättigade beloppet. En exakt bestämmelse kan
därför ej för närvarande meddelas. Dessutom må påpekas, att förevarande
paragraf även efter införandet av ett tillägg om avbetalningssäljare likväl
ej uttömmande komme att angiva kretsen av företrädesberättigade borgenärer.
Vid dessa förhållanden synes frågan böra anstå i avvaktan på en blivande
reglering av hithörande civilrättsliga frågor. Emellertid torde vara
påkallat, att Kungl. Maj:t i cirkulär till vederbörande myndigheter klarlägger
spörsmålet i enlighet med vad ovan angivits.
g) Fullföljdsrätten. Tidpunkten för utbetalning.
Mot lokal värderingsnämnds beslut må enligt gällande rekvisitionslag parterna
å ömse sidor — såväl kronan som den enskilde —-fullfölja ta1
a n genom besvär hos riksvärderingsnämnden.
Ersättning utbetalas ej förrän beslutet därom vunnit laga kraft gentemot
kronan, vilken tidpunkt, såsom framgår av rekvisitionsförordningen, infaller
tidigast tjugu dagar från det beslutet delgivits kronans ombud.
Häst- och fordonsanskaffningslagen medger ej rätt till fullföljd mot beslut
av häst- eller motormönstringsnämnder. Beslutet vinner omedelbart laga
kraft och ersättningen gäldas på platsen av vederbörande mönstringsnämnd.
I direktiven till utredningsmännen erinrade jag, att trots fullföljdsförbud
ett mycket stort antal klagomål över hästmönstringsnämndernas och motormönstringsnämndernas
beslut inkommit till Kungl. Maj:t, som i några fall
på därom gjord ansökan medgivit utbetalande av ytterligare ersättning. Detta
talade enligt min mening för att ett system med två instanser för ersättningsanspråkens
prövande även i dessa ärenden borde övervägas.
Enligt 20 § i utredningsmännens förslag må besvär över lokal värderingsnämnds
beslut i ersättningsärende anföras inom tjugu dagar från det klaganden
erhållit del av beslutet.
Då förslaget under lokal värderingsnämnd inbegriper jämväl häst- och
bilvärderingsnämnder, innebär den föreslagna bestämmelsen, att fullföljdsrätten
utvidgats till att avse även ersättningsärenden rörande i fredstid uttagna
hästar och fordon.
Fullfölj dsrätt tillkommer enligt förslaget parterna å ömse sidor. Bestämmelser
om behörighet att å kronans vägnar fullfölja talan ha införts i utredningsmännens
förslag till rekvisitionsförordning. Enligt dessa bestämmelser
skall det ankomma på särskilt förordnat kronoombud att överklaga
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
33
beslut av allmän lokal värderingsnämnd och fartygsvärderingsnämnd; motsvarande
gäller för närvarande i fråga om fullföljd mot lokal värderingsnämnds
beslut. Däremot lia utredningsmännen föreslagit, att talan mot beslut
av hästvärderingsnämnd och bilvärderingsnämnd skall å kronans vägnar
fullföljas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. I sistnämnda
hänseende lia utredningsmännen anfört följande:
Att förordna ombud för bevakning av kronans rätt inför varje häst- och
bilvärderingsnämnd är uteslutet redan av den anledning, att dessa nämnders
antal kan förväntas bli högst betydande. Dessutom synes en sådan
anordning ej lämplig med hänsyn till det summariska förfarande, som måste
tillämpas av dessa nämnder. Då således kronan i egenskap av part enligt
förslaget ej är representerad inför vare sig häst- eller bilvärderingsnämnd,
har rätten att å kronans vägnar fullfölja talan mot dessa nämnders beslut
anförtrotts åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Denna erhåller
kännedom om besluten på så sätt, att de förteckningar, vari häst- och
bilvärderingsnämnderna skola införa sina ersättningsbeslut, expedieras till
myndigheten. Den centrala förvaltningsmyndigheten får genom dessa förteckningar
ett rikligt jämförelsematerial till sitt förfogande, vilket bör underlätta
tillvaratagandet av kronans intresse i fråga om prissättningen i stort.
Beträffande tidpunkten för ersättnings utbetalning
ha utredningsmännen yttrat, att såsom en konsekvens av att fullföljd medgåves
i samtliga på lokal värderingsnämnd ankommande ersättningsärenden
finge anses följa, att ersättning som fastställts av sådan nämnd ej kunde
utbetalas omedelbart, utan att den tidpunkt då beslutet vunnit laga
kraft gentemot kronan måste avvaktas. — Bestämmelser i enlighet härmed
lia införts i utredningsmännens förslag till rekvisitionsförordning.
Arméförvaltningen har erinrat örn, att enligt gällande häst- och fordonsanskaffningslag
utbetalades ersättning för i fredstid uttagna hästar och fordon
å mönstringsplatsen. Enligt förslaget skulle däremot dylik ersättning
utbetalas av länsstyrelsen, sedan ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. Med
anledning härav komme sannolikt i många fall avsevärd tid att förflyta,
innan vederbörande sakägare kunde erhålla honom tillkommande ersättning.
Arméförvaltningen har vidare yttrat:
Med utgångspunkt från de erfarenheter, som vunnits under beredskapstiden,
vore det att befara, att dylika dröjsmål icke sällan komme att skapa
missnöje. Trots dessa olägenheter syntes ett bibehållande av den gamla ordningen
icke kunna förordas, då densamma, förutom att den uteslöte all fullföljdsrätt,
vore avsevärt betungande för respektive nämnder. I anslutning
till vad här anförts kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke möjlighet
borde beredas sakägare att förskottsvis utbekomma viss del av ersättningen.
Statens krisrevision har ansett, att den enskilde både ur allmänna
synpunkter och av praktiska skäl borde lia besvärsrätt. Avsaknaden av sådan
rätt för den enskilde syntes krisrevisionen bland annat kunna medföra
en benägenhet till för hög prissättning, enär nämnderna ville med en viss
marginal säkra sig mot att fastställa för låga ersättningar med ty åtföljande
definitiv förlust för den enskilde.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 201. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Beträffande däremot den föreslagna fullföljdsrätten för kronan i samtliga
ärenden angående hästar och fordon har krisrevisionen anmärkt, att införandet
av sådan rätt medförde, att en avsevärd tid komme att förflyta
innan den enskilde erhölle likvid eller ens definitiv visshet örn storleken av
sitt tillgodohavande. Krisrevisionen har vidare yttrat:
Man kan ifrågasätta, om det är tillrådligt att göra utbetalningen av tiotusentals
över hela landet spridda fordringar beroende av två centrala förvaltningsmyndigheters
prövning. Del kan även ifrågasättas om arméförvaltningens
intendentur- och tygdepartement hava möjlighet att på den korta
tid, som skulle komma att stå till buds verkställa en verklig granskning av
den stora mängden ersättningsbeslut. Vidare torde man kunna framhålla,
att förhandenvaron av en besvärsrätt för kronan skulle innebära ett visst
överflyttande av ansvaret för tillvaratagandet av statens intressen från de
lokala nämnderna till de centrala myndigheterna. Detta kan verka avtrubbande
på de lokala nämndernas ansvarskänsla.
Med hänsyn till det anförda har krisrevisionen ansett sig böra avstyrka
bifall till förslaget om besvärsrätt även för kronan gentemot häst- och bilvärderingsnämndemas
beslut. Därest sådan besvärsrätt likväl skulle anses
nödvändig, syntes i varje fall erforderligt ordna så, att utbetalningar av likvid
enligt sådan nämnds beslut kunde ske oberoende av om kronan anförde
besvär.
Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit, att skyldighet borde stadgas
för vederbörande länsstyrelse att på särskild begäran, utan avvaktan på att
värderingsbeslut vunnit laga kraft, utbetala viss del av ersättningsbelopp,
exempelvis två tredjedelar därav.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat tvekan angående lämpligheten
av att medgiva kronan besvärsrätt, då det gällde hästar och fordon. En
omvärdering av dessa syntes enligt länsstyrelsens förmenande knappast
bliva möjlig för riksvärderingsnämnden att företaga, sedan de väl tagits i
bruk av den rekvirerande myndigheten. Länsstyrelsen ville för sin del ifrågasätta,
örn det icke skulle vara möjligt alt för varje år utfärda sådana normerande
bestämmelser om värderingen, att man skulle kunna undvika att
medgiva sådan besvärsrätt. Härigenom skulle det även bliva möjligt att uppfylla
önskemålet örn en tidigare utbetalning av ersättningen.
Departement*. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, må beslut av mönstringschefen.
nämnd i motsats till lokal värderingsnämnds beslut icke överklagas. För den
enskilde har detta måst framstå som en oegentlighet, ej minst i betraktande
därav att det ofta kan ha berott på en tillfällighet, vilken lag som kommit
att tillämpas.
I utredningsmännens förslag har nämnda missförhållande undanröjts, i
det parterna å ömse sidor tillerkänts fullföljdsrätt även i de ärenden, som
skola ankomma på häst- eller bilvärderingsnämnd.
Att kronan tillagts rätt att överklaga beslut om ersättning för hästar och
motorfordon har ansetts böra medföra som konsekvens, att ersättning här
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
35
för t>j kan utbetalas förrän ersättningsbeslutet vunnit laga kraft gentemot
kronan eller tidigast 20 dagar från delgivningen räknat. Olägenheten härav
för häst- och fordonsägarna har påtalats i flera yttranden. Det har ifrågasatts,
att kronan med hänsyn därtill borde frånkännas fullföljdsrätt i ärenden,
som avse hästar och fordon.
Emellertid må framhållas, att ett visst uppskov med betalningen under
alla förhållanden bleve ofrånkomligt, även örn kronan icke tillerkändes fullföljdsrätt.
Erfarenheten har nämligen visat, att den hos mönstringsnämnderna
tillämpade proceduren med utbetalning omedelbart på platsen har varit
alltför tidsödande och därför ej kan bibehållas av mobiliseringstekniska skäl.
I stället måste värderingsnämndens beslut expedieras för ersättningens utanordnande
på annat håll. Ytterligare uppskov med likviden komme i regel
att bli nödvändiga — åtminstone såvitt angår motorfordon — därest betryggande
åtgärder för tillvaratagande av tredje mans rätt skulle kunna vidtagas.
Vidare må i detta sammanhang erinras om den betalningsspärr, som för
närvarande gäller enligt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar. Det torde kunna antagas, att en motsvarande betalningsspärr
blir oundviklig även vid en kommande mobilisering.
Vad härefter angår betydelsen av kronans fullföljdsrätt i ifrågavarande
ärenden må framhållas, att starka skäl i och för sig tala för att kronan i detta
avseende tillerkännes samma befogenhet som den enskilde. Enligt utredningsmännens
förslag skulle det ankomma på central förvaltningsmyndighet att
fullfölja talan å kronans vägnar. Denna anordning finner jag vara ändamålsenlig
och ägnad att främja kronans intresse. Den centrala myndigheten torde
härvid böra fatta som sin uppgift att bevaka kronans rätt i fråga örn den allmänna
prissättningen. Om t. ex. en lokal nämnd genomgående tillämpat en
alltför hög ersättningsnorm, bör sålunda fullföljd äga rum. Däremot bör den
centrala myndigheten icke annat än om särskilda skäl därtill föranleda ingå
i prövning av de individuella fallen.
Efter övervägande av de olika synpunkterna i frågan har jag funnit mig
böra i princip biträda utredningsmännens förslag. Parterna å ömse sidor böra
sålunda utan inskränkning äga fullfölja talan mot lokal värderingsnämnds
beslut.
Emellertid torde det av länsstyrelsen i Blekinge län väckta förslaget om utbetalning
av förskott för inlösta hästar och fordon böra vinna beaktande i
viss utsträckning. Jag finner det sålunda icke rimligt, att den ersättningsberättigade
— i fall då kronan fullföljer talan — skall nödgas vänta på sin betalning
ända tills riksvärderingsnämndens beslut meddelats. I dylika fall torde
alltså förskott böra utgå med förslagsvis två tredjedelar vid den tidpunkt, då
besvärstiden för kronan går till ända. Föreskrift härom lärer böra införas i
tillämpningsförfattningen. — I övrigt torde böra gälla, att ersättning skall
utbetalas, då beslutet därom vunnit laga kraft mot kronan.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
h) Kommuns ansvar.
Gällande rekvisitionslag bygger på den principen, att kommun är ansvarig
för rekvisitions fullgörande.
I denna del ha utredningsmännen yttrat följande:
Ifrågavarande regel, vilken ursprungligen hämtats från utländsk lagstiftning,
torde ha tillkommit i syfte att minska tidsutdräklen vid rekvisitioner av
större omfattning. Emellertid synes kunna ifrågasättas örn regeln verkligen
fyller detta syfte. Snarast vill det förefalla, som örn de kommunala organens
befattningstagande med rekvisitionsbördans fördelning och utkrävande hos
de enskilda skulle vara ägnat att medföra ökad tidsutdräkt och onödiga besvär.
Enligt vad som uppgivits för utredningsmännen har bestämmelsen ej
heller tillämpats i nämnvärd utsträckning under den gångna beredskapstiden.
Övervägande skäl synas därför tala för att kommunerna ej längre böra
anlitas för ifrågavarande uppgift. Därest upplysningar erfordras om tillgången
inom en ort av olika förnödenheter, torde dylika upplysningar lämpligen
böra inhämtas hos polismyndigheten.
Utredningsmännen lia i enlighet med det anförda ej upptagit bestämmelser
om kommuns ansvar i sitt förslag.
Svenska landskommunernas förbund har på de av utredningsmännen anförda
skälen ansett intet vara att erinra mot den nuvarande bestämmelsens
upphävande. Denna mening ville förbundet så mycket hellre hävda som de
kommunala organen redan nu vore mycket ansträngda av de uppgifter, som
kristiden ålade dem, varför en effektivare tillämpning av nu gällande bestämmelser
mångenstädes skulle sätta dem på alltför hårda prov. Liknande
synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands län.
Å andra sidan ha länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län ansett,
att de nuvarande bestämmelserna borde bibehållas. Den förstnämnda
länsstyrelsen har härvid pekat på det fall, att en större truppavdelning under
krigstid befinner sig å icke närmare känd trakt och fråga är om brådskande
rekvisitioner.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län — som i detta sammanhang även berört
frågan om administrativ myndighets medverkan vid rekvisitioners fördelning
— har funnit utredningsmännens motivering ej tillräckligt vägande
för ett slopande av bestämmelserna. Länsstyrelsen har härom anfört:
Gällande ordning torde i regel ej medföra ökad tidsutdräkt av betydelse och
de civila myndigheternas medverkan vid fördelningen torde med den kännedom
örn ortsförhållandena dessa besitta innebära den bästa garantin mot en
olämplig fördelning av rekvisitionsbördan kommunerna och de enskilda
emellan. Av den erfarenhet länsstyrelsen vunnit under beredskapstiden anser
sig länsstyrelsen väl kunna vitsorda, att rekvisitionsmyndigheterna ofta underlåtit
att inhämta upplysningar av de civila myndigheterna utan att dock
underlåtenheten förestavats av att särskild skyndsamhet varit av nöden. Detta
har medfört att länsstyrelsen sett sig nödsakad att i ett flertal fall föranstalta
om närmare undersökningar i vederbörande orter angående tillgången
m. m. på de förnödenheter rekvisitionerna avsett, innan rekvisitionspåbud utfärdats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201-
37
Redan i direktiven till utredningsmännen har jag givit uttryck för den upp- Departementsfattningen,
att kommunernas ansvar för rekvisitioners fullgörande borde upp- cM*nhöra.
De av länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda synpunkterna torde
böra i annan ordning vinna beaktande. Jag biträder följaktligen utredningsmännens
ståndpunkt i denna del.
Specialmotivering.
På grund av de inkomna yttrandena har inom försvarsdepartementet verkställts
en överarbetning av utredningsmännens förslag, därvid detta i huvudsak
bibehållits oförändrat. Endast i 12 § har en mera väsentlig ändring vidtagits.
Några av de nu gällande bestämmelserna lia ej sin motsvarighet i förslaget,
nämligen 3 § första—tredje styckena, 4 § andra stycket, 6 § samt 7 § 1. andra
slycket och 2. andra stycket.
Allmänna bestämmelser.
Under denna rubrik lia i departementsförslaget upptagits bestämmelser,
som i stort sett motsvara nuvarande 1—4 §§.
1 §•
Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 1 §. Den nu föreslagna
lydelsen innefattar några jämkningar av utredningsmännens förslag. Sålunda
lia i första stycket tillagts uttrycken »av kommuner eller enskilda» och
»exempelvis genom köp eller hyresavtal», varjämte sista stycket ändrats.
Som förut nämnts, skall kommunen enligt förslaget ej längre utgöra ett
mellanled mellan kronan och den enskilde. Kommunen kommer alltså att
gentemot kronan intaga samma ställning som den enskilde. De i gällande
lagrum förekommande orden »av kommuner eller enskilda» hade enligt utredningsmännen
tillkommit i syfte att utmärka kommunens hittillsvarande
särskilda ställning och fördenskull funnits böra utgå. — Två myndigheter,
marinförvaltningen och länsstyrelsen i Norrbottens län, ha emellertid ifrågasatt,
huruvida icke de uteslutna orden likväl borde kvarstå, nämligen för att
utmärka, att rekvisitionsrätten icke vore gällande mot statlig myndighet.
Det framhölls, att missförstånd i detta avseende förekommit under beredskapstiden.
— För att undanröja anledning till tvekan på denna punkt ha ifrågavarande
ord medtagits i departementsförslaget. Att kommunens ansvarighet
upphört, framgår ju av förslaget i övrigt.
Beträffande uttrycket »som må vara att tillgå i orten» i gällande text ha
utredningsmännen framhållit, att detsamma vore av samilia innebörd som
stadgandet i nuvarande 2 § sista stycket, att rekvisition icke må omfatta annat
än vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra rekvisitionen. Sistnämnda
stadgande hade ansetts böra bibehållas och upptagas i 4 §, samtidigt
som nyssnämnda uttryck uteslutits ur förevarande paragraf.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
I första stycket stadgas, att rekvisition endast må omfatta vad s o m e rfordras
för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses
med tillräcklig skyndsamhet. Örn detta stadgande,
som är hämtat ur § 74 regeringsformen, lia utredningsmännen anfört följande:
Rekvisitionsrätten
är subsidiär i så måtto, att vederbörande militära myndighet
är skyldig att i första hand söka anskaffa vad som erfordras genom
frivilligt avtal. Kan behovet med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses genom
sådant avtal, föreligger ej rekvisitionsrätt. Uppenbart torde emellertid vara.
att härvid endast avtal på för kronan rimliga villkor kunna beaktas. Skulle
den fordrade ersättningen överstiga vad som kan anses skäligt, måste förutsättning
för rekvisition anses vara för handen. Såsom måttstock för vad som
kan anses skäligt torde endast rekvisitionslagstiftningens ersättningsregler
kunna ifrågakomma. Om sålunda — i fall då taxa är tillämplig — den fordrade
ersättningen överstiger priset enligt taxan, bör den militära myndigheten
avvisa anbudet och i stället tillgripa rekvisition. Ett annat betraktelsesätt än
det nu angivna skulle kunna medföra betänkliga ekonomiska konsekvenser
för kronan.
Chefen för armén, arméförvaltningen och riksräkenskapsverket lia hemställt,
att till den av utredningsmännen föreslagna texten måtte göras ett tilllägg
av innehåll, att frivilligt avtal i första hand borde ifrågakomma.
Riksräkenskapsverket har tillika ifrågasatt, huruvida icke föreskrift borde
meddelas att rekvisitionsförfarande skulle tillämpas i fall då frivilligt avtal
skulle medföra högre pris än som skulle utgå enligt de i rekvisitionslagstiftningen
angivna grunderna för ersättnings bestämmande. Marinförvaltningen
har hemställt, att efter ordet »skyndsamhet» måtte tillfogas »på för
kronan rimliga villkor».
Utredningsmännens tolkning av ifrågavarande regel är enligt min mening
riktig. Det torde vara befogat, att ett tillägg göres, som klargör den sålunda
angivna innebörden av uttrycket »på annat sätt». Att däremot i lagtexten
närmare angiva, vilka prisnormer, som skola tillämpas vid frivilligt avtal,
synes mig varken erforderligt eller lämpligt. Anvisningar härom böra — såsom
ock utredningsmännen torde ha förutsatt — i stället lämnas instruktionsvägen.
Då rekvisitionslagen enligt förslaget utvidgas till att omfatta även i fredstid
uttagna hästar, fordon och fartyg har regeln om rekvisitionsrättens
subsidiära natur efter ordalagen kommit att bliva tillämplig
även å sådana förnödenheter. Utredningsmännen ha framhållit, att dessa
förnödenheter vore avsedda för krigsmaktens ställande på krigsfot. Ändamålet
med uttagningen vore just att förnödenheterna omedelbart vid mobilisering
skulle stå till krigsmaktens förfogande för rekvisition. Mobiliseringsbehovet
av ifrågavarande förnödenheter kunde uppenbarligen ej med tillräcklig
skyndsamhet fyllas på annat sätt än genom rekvisition.
Chefen för armén har föreslagit, att i 1 § borde intagas en föreskrift, att behovet
av hästar, fordon och fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot under
alla förhållanden skulle fyllas genom rekvisition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
39
Härtill får jag anföra följande. De uppgjorda planerna förutsätta, att mobiliseringsbehovet
av de förnödenheter, som utgöra föremål för uttagning i
fredstid, skall fyllas tvångsvis och att detsamma följaktligen icke kan tillgodoses
på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Å andra sidan kan det
härvid inträffa, att exempelvis ett lager färdiga motorfordon genom frivilligt
avtal ställes till disposition och att ett visst förbands mobiliseringsbehov
på detta sätt skulle kunna fyllas t. o. m. snabbare än genom rekvisition av
uttagna motorfordon. Med tanke på att sådana möjligheter kunna yppa sig
synes det icke tillrådligt att införa det av chefen för armén föreslagna stadgandet.
Stadgandena om formen för rekvisition och om kvitto i nuvarande tredje
stycket ha i förslaget överförts till 6 §.
Hänvisningen i sista stycket enligt gällande lydelse avser 5 § (12 § i utredningsmännens
förslag), enligt vilket stadgande ersättning i vissa fall icke utgår.
I departementsförslaget ha emellertid undantagsbestämmelserna i sistnämnda
lagrum ej bibehållits, i anledning varav förevarande sista stycke erhållit
ändrad lydelse.
2 §•
Denna paragraf överensstämmer i stort sett med nuvarande 2 § första
stycket.
Beträffande punkterna 8—10 lia utredningsmännen anmärkt följande:
Ordet »tillbehör» i punkt 8 torde få anses omfatta även sådant som foder
till hästar, seltyg, reservdelar till motorfordon och motorredskap ävensom
särskilda anordningar för persontransport å motorfordon. Under »utrustning»
i punkt 9 synas de förnödenheter kunna inbegripas, vilka enligt 16 §
fartygsuttagningslagen skola avlämnas med fartyg. Motsvarande uttryck i
punkt 10 torde täcka vad som enligt 4 § beredskapsförfogandelagen skall
följa med luftfartyg.
Det har påpekats, att foder till hästar knappast kunde innefattas under
»tillbehör» och därför borde särskilt omnämnas i punkt 8. I anledning härav
må framhållas, att foder upptagits såsom rekvisitionsföremål i punkt 4.
Departementsförslaget företer några avvikelser från utredningsmännens
förslag. Sålunda har i punkt 5 på hemställan av arméförvaltningen tillagts
»annan sjukvårds- och tandvårdsmateriel» och i punkt 8 på förslag av länsstyrelsen
i Kopparbergs län »släpfordon». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har påpekat, att »lokomobiler» i punkt 8 innefattas i »motorredskap» och
följaktligen borde utgå; detta har iakttagits. I punkt 12 ha på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag bland rekvisitionsföremålen upptagits »vägar»,
»broar» och »färjor», varjämte slutligen »mejerier» införts i punkt 13 på
marinförvaltningens begäran.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att det under krig ålåge
styrelsen att organisera och leda underhållet av de i den s. k. krigsvägplanen
upptagna allmänna vägarna samt utföra reparationer av skadade vägar
och broar. Fördenskull borde rekvisitionsrätten utvidgas till att omfatta de
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
materialie r, som behövdes för dylika arbeten, ävensom därför erforderliga
maskiner, vilka icke vore att hänföra under motorredskap.
De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åsyftade materialierna och maskinerna
torde kunna hänföras under de »verktyg, redskap och materialier», vilka
äro upptagna såsom rekvisitionsföremål i punkt 6, varför komplettering i
detta avseende ej synes mig erforderlig.
Enligt punkt 3 må markområden tågås i anspråk för tillfälliga befästningsarbeten.
Detta stadgande har föranlett erinringar från tre
myndigheter.
Arméförvaltningen har sålunda framhållit, att de senaste årens erfarenheter
visade, att möjligheter måste finnas för ett snabbt ianspråktagande avmark
även till permanenta befästningsanläggningar, vilka uppfördes
eller utvidgades under brådskande omständigheter. Arméförvaltningen har
vidare anfört:
En bestämmelse, som medger rekvisitionsrätt för nämnda ändamål måste
anses av behovet påkallad. I realiteten torde i annat fall förhållandet understundom
kunna bliva det, att erforderlig mark formlöst och utan särskild
rättsgrund måste tagas i anspråk under trycket av ett militärt tvångsläge.
Arméförvaltningen hemställer därför att i fråga om befästningsarbeten ordet
»tillfälliga» utbytes mot »brådskande» eller annat ord av motsvarande innebörd.
Till stöd härför torde även böra framhållas, att någon klar gräns mellan
tillfälliga och permanenta befästningar knappast kan dragas och att ett
fastställande av befästningarnas natur ur denna synpunkt vid tidpunkten för
arbetenas igångsättande näppeligen alltid torde låta sig göra. Därest mark för
permanenta befästningar tages i anspråk genom rekvisition, bör ersättningsfrågan
prövas och avgöras av vederbörande lokala värderingsnämnd endast
för tid, intill dess reglering kan ske i annan ordning. Många gånger erfordras
i detta sammanhang, att erforderlig mark tages i anspråk med äganderätt,
något som överhuvud taget icke kan ske med tillämpning av rekvisitionslagen.
Härovan framförda synpunkter äga givetvis i viss mån giltighet även
beträffande övriga i punkt 3 uppräknade arbeten.
Marinförvaltningen och länsstyrelsen i Gotlands län lia anfört liknande
synpunkter. Marinförvaltningen har därvid framhållit vissa konsekvenser
av den gällande regeln: Därest omständigheterna skulle göra ett omedelbart
ianspråktagande av mark ml permanenta anläggningar nödvändigt, komme
ett sådant naturligtvis att äga ram även mot ägarens vilja. Ianspråktagandet
kunde endast motiveras med ett föreliggande nödläge. Förhållandet till jordägaren
finge då regleras i efterhand antingen genom frivillig överenskommelse
eller genom expropriationsförfarande. I sistnämnda fall kunde man
räkna med att jordägaren genom det tidigare ianspråktagandet mot hans
vilja komme att ställas i ett onödigt fördelaktigt läge i expropriationsprocessen,
varigenom kronan komme att åsamkas oskäliga kostnader.
Såsom erfarenheterna utvisa, kan det i vissa lägen bli oundgängligen nödvändigt
att omedelbart förfoga över mark till befästningsarbeten, vilka ej
kunna betraktas som »tillfälliga» i lagens mening. Genom lag den 21 november
1941 har visserligen i expropriationslagen införts bestämmelse, enligt vilken
Konungen, då ansökning örn expropriationsrätt för bland annat befäst
-
Kungl. l\laj:ts proposition nr 201.
41
ning bifalles, om särskilda skäl därtill äro äger medgiva att marken må tagas
i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats. Den möjlighet
till snabbare besittningstagande, som härigenom skapats, torde emellertid
under krigstid icke alltid vara tillfyllest. Det synes därför erforderligt, att,
såsom myndigheterna hemställt, rätten till rekvisition utvidgas till att omfatta
även permanenta anläggningar av brådskande natur. I enlighet
härmed har i departementsförslaget tillägg gjorts i punkt 3. Rekvisition
för sådant ändamål bör emellertid endast kunna ske tills vidare, i avvaktan
på att frågan regleras genom expropriation. Expropriationsförfarande torde
utan uppskov böra inledas. Slutligen torde det vara påkallat att genom bestämmelser
i tillämpningsförfattningen förbehålla åt högre militär myndighet
att göra rekvisition i här avsedda fall.
3 §•
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, har berörts i det
föregående.
Stadgandet “innefattar dels en allmän föreskrift om vidtagande av förberedelse
till rekvisition (uttagning) dels ock bemyndigande för Konungen att
i samband därmed ålägga den enskilde vissa skyldigheter. Utredningsmännen
ha förutsatt, att Konungen med stöd av denna bestämmelse skulle utfärda
en uttagningsförordning, vartill utredningsmännen som förut nämnts
upprättat förslag.
I utredningsmännens uppdrag ingick att överväga, huruvida ej även luftfartyg.
borde göras till föremål för uttagning. Chefen för flygvapnet uppgav
härom i yttrande till utredningsmännen bland annat, att förberedelse till
rekvisition av flygplan ordnats under hand genom flygvapnets försorg och
att bestämmelser örn uttagning av luftfartyg därför ej vore erforderliga. Sedermera
ha emellertid chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i utlåtande
över utredningsmännens förslag förklarat, att bestämmelser örn uttagning
av luftfartyg likväl borde införas i lagen.
Av de skyldigheter, som angivits i förevarande paragraf, torde det endast
vara skyldigheten att utan ersättning låta förnödenhet undergå besiktning
och transportera densamma till plats för besiktningen, som här påkallar
uppmärksamhet.
Besiktning av hästar skall enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
äga rum i stall eller annan lägenhet, där desamma vanligen äro uppställda.
Ersättning till hästägarna utgår ej.
I 10 § i utredningsmännens förslag till uttagningsförordning föreskrives,
att hästuttagningsmyndigheten (arméförvaltningens intendenturdepartement)
skall utsätta tid och plats för besiktning av hästar. Utredningsmännen
ha i motiveringen till detta stadgande uttalat, att det i allmänhet syntes vara
såväl tidsbesparande som ändamålsenligt i övrigt, att besiktningen skedde
å gemensam samlingsplats inom kommunen. I vidsträckta kommuner kunde
det av hänsyn till hästägarna vara befogat att fördela besiktningen till flera
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Departement»■
chefen.
samlingsplatser. Vad anginge tiden för besiktningen, borde denna för varje
del av landet förläggas till sådan årstid, att olägenheterna för hästägama
bleve så litet kännbara som möjligt.
Det må i detta sammanhang framhållas, att besiktning av hästar, enligt
vad utredningsmännen förutsatt, skulle äga rum vart fjärde år.
Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke hästägare i princip borde
ånjuta ersättning för inställelse till besiktning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att — även örn flera samlingsplatser
bestämdes för vidsträckta kommuner — skyldigheten att utan
ersättning transportera hästar till besiktning hleve synnerligen betungande
för en mycket stor del av landsbygdsbefolkningen inom länet. Därest med
hänsyn till kostnaderna ersättning icke ansåges böra utgå, ville länsstyrelsen
föreslå, att åtminstone hästar, vars ägare vore bosatta mer än två
mil från samlingsplats, ej skulle ifrågakomma för uttagning i fredstid.
Besiktning av motorfordon under fredstid är ej föreskriven i hästoch
fordonsanskaffningslagen. Enligt 26 § i förslaget till uttagningsförordning
skola motorfordon i samband med den i motorfordor\sförordningen
föreskrivna s. k. första besiktningen eller lypbesiktningen undergå särskild
militär besiktning. Ersättning för inställelse till sådan besiktning har ej föreslagits.
Enligt 12 § fartygsuttagningslagen må fartygsuttagningskommissionen verkställa
besiktning å såväl till uttagning ifrågasatt som ock uttaget fartyg.
Besiktningen skall så ordnas, att någon förlust därigenom icke tillskyndas fartygsägaren.
— I 38 och 42 §§ i förslaget till uttagningsförordning ha upptagits
motsvarande bestämmelser om besiktning. Denna skall förrättas av militär
myndighet. För förlust, som fartygsägaren genom besiktning tillskyndas,
föreslås ersättning av allmänna medel skola utgå. Utredningsmännen ha i
motiveringen till sistnämnda bestämmelser framhållit, att besiktning ofta
vore erforderlig för planering av sådana ändringsarbeten, som framdeles
kunde bli erforderliga för att fartygen skulle kunna användas för avsett
ändamål. En fartygsbesiktning med detta syfte syntes komma att taga längre
tid i anspråk än den nu brukliga. Det torde då ej alltid kunna undvikas,
att någon rubbning i fartygets gång kunde föranledas därav eller förlust
eljest åsamkas fartygsägaren. Stadgande hade därför införts örn ersättning
åt denne och örn sättet för sådan ersättnings bestämmande. I
I anledning av chefens för flygvapnet och flygförvaltningens hemställan
har jag bland föremålen för uttagning upptagit även luftfartyg. Det synes
böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida uttagning därav skall äga rum.
Skyldigheten för den enskilde att i samband med uttagning låta förnödenhet
undergå besiktning och transportera densamma till besiktningsplatsen
synes icke komma att innebära större intrång än att den i regel bör kunna
fullgöras utan ersättning. Det lärer böra överlämnas åt Kungl. Majit
att utfärda de erforderliga bestämmelserna. Dessa torde kunna utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmännen föreslagit. Dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
43
böra härvid de av länsstyrelsen i Norrbottens län framförda synpunkterna
iakttagas, eventuellt på det sätt att ersättning utgår, i den mån avståndet
överstiger exempelvis två mil. Eftersom ersättning sålunda i vissa fall kan
komma att utgå, torde böra stadgas att skyldigheten i fråga, där ej Konungen
annorlunda förordnar, skall fullgöras utan ersättning. I enlighet härmed har
utredningsmännens förslag undergått jämkning, jag förutsätter, att i det
Kungl. Majit lämnade bemyndigandet ingår rätt att i fall av behov föreskriva,
att besiktning av de ifrågavarande förnödenheterna skall äga rum i större
omfattning än utredningsmännen ifrågasatt; härvid lärer Kungl. Majit komma
att pröva, huruvida med hänsyn till omständigheterna ersättning bör ifrågakomma
eller ej.
Utredningsmännen ha i anslutning till nu gällande system föreslagit att
reglerna om uttagning skulle vara tillämpliga under fredstid. I anledning
av en hemställan från fartygsuttagningskommissionen har jag till utredningsmännens
förslag fogat ett tillägg om förberedelse till rekvisition
jämväl under tid, då krigsmakten är ställd på krigsfot.
4§.
Förevarande paragraf motsvarar sista stycket i nuvarande 2 § ävensom
5 § första stycket rekVisitionsförordningen.
Bestämmelsen att rekvisition icke må omfatta annat än vad som finnes
att tillgå hos den som skall fullgöra rekvisitionen har berörts under
1 §.
I nuvarande 2 § sista stycket stadgas, att rekvisition ej heller må omfatta
sådant, som är oundgängligen nödvändigt för någons behov eller
näring. Om detta stadgande, som ej upptagits i förslaget, ha utredningsmännen
anmärkt att det efter de vunna erfarenheterna vore uppenbart, att stadgandet
ej kunde upprätthållas. Som exempel kunde nämnas, att lastbilar eller
fiskebåtar, vilka utgjorde sina ägares enda förvärvskälla, understundom
måste tagas i anspråk.
Utredningsmännen ha i stället föreslagit en bestämmelse av innehåll, att
vad som oundgängligen erfordras för någons näring ej utan tvingande militära
skäl får utfordras.
I detta sammanhang torde även böra beröras frågan, i vilken omfattning
befrielse från uttagning må tillgodonjutas. Härom stadgas, såvitt angår hästar
och fordon, i förordningen den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag
från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen. Den befrielse
från uttagning, som enligt förordningen skall äga rum av hänsyn till
de civila transportbehoven, har endast i mycket begränsad omfattning bibehållits
i de av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna, upptagna i
50 § i förslaget till uttagningsförordning.
Utredningsmännen lia i motiveringen till sistnämnda bestämmelse framhållit,
att det vöre av största vikt att truppförbanden tilldelas såvitt möjligt enhetliga
motorfordon, samt vidare anfört:
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departementschefen.
Kravet på enhetlighet, vilket föranleder en begränsning av urvalet till ett
relativt fåtal typer, kan emellertid icke upprätthållas, därest befrielse från
uttagning skall äga ruin i den nu stadgade omfattningen. Det kan bli nödvändigt
att för krigsmaktens behov disponera även fordon, vilka innehavas
av betydelsefulla företag inom krigsindustrien eller i folkförsörjningens
tjänst. För att härvid driften hos dessa företag ej skall äventyras, måste
de beredas kompensation i form av andra fordon, vilka för detta syfte över;
föras från företag av mindre betydelse för det allmänna.
En reglering av de civila transportbehoven måste således äga rum omedelbart
vid mobilisering, och planläggning därav är uppenbarligen erforderlig
redan under fredstid.
Hur en sådan reglering skall åvägabringas är ett betydelsefullt och omfattande
spörsmål, som torde böra göras till föremål för särskild utredning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i sitt yttrande över förevarande bestämmelse
i rekvisitionslagen även berört de nyss avhandlade frågorna.
Länsstyrelsen har därvid anfört:
Enligt bestämmelsen skall allenast »såvitt möjligt» hänsyn tagas till ägarens
behov av förnödenheten för ägarens näring. Vad som oundgängligen
erfordras för någons näring må ej utan tvingande militära skäl utfordras.
Prövning av förnödenhets nödvändighet för viss näring skall enligt förslaget
ej ankomma på civil myndighet. Tillämpningen av bestämmelsen kan medföra
allvarliga konsekvenser för näringslivet och de enskilda. Med hänsyn
till näringslivets intressen måste det starkt ifrågasättas om bestämmelsen
skall träda i kraft innan den planläggning av de civila transporterna, som
omnämnes i motiven till 50 § uttagningsförordningen verkställts. För de enskildas
del står bestämmelsen föga i överensstämmelse med statens åtgärder
i övrigt till förhindrande av att enskilda företags näring spolieras. Motsvarighet
till näringsbidragen enligt krigsfamiljebidragsförordningen torde
böra övervägas. Den nuvarande bestämmelsen, att rekvisition icke må omfatta
sådant, som är oundgängligen nödvändigt för ägarens behov och nä;
ring, synes på grund härav tillsvidare böra kvarstå. Redan nu hava fall
förekommit då, utan hänsyn till denna bestämmelse, motorfordon upptagits
i biluttagningsregistret, ehuru tvingande militära skäl härför saknats.
Såsom utredningsmännen anfört kan den gällande bestämmelsen, att rekvisition
ej må omfatta sådant, som är oundgängligen nödvändigt för någons
behov eller näring, ej längre upprätthållas. I praktiken har den i själva verket
ej kunnat tillämpas efter orden. Krigsmaktens behov av exempelvis lastbilar
och hjälpfartyg hade ej kunnat tillgodoses under iakttagande av denna
bestämmelse.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i detta sammanhang upptagit frågan
örn reglering av de civila transportbehoven under mobilisering. Länsstyrelsen
har ifrågasatt, huruvida icke krigsmaktens rätt till rekvisition av motorfordon
i avvaktan på en sådan reglering borde begränsas i enlighet
med bestämmelsen i nuvarande 2 §.
Utredningsmännen ha, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, intagit
en annan ståndpunkt i detta avseende.
Med utgångspunkt från typfrågans avgörande betydelse för krigsmaktens
anskaffning av motorfordon ha utredningsmännen förutsatt, att krigsmak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
45
ten skall äga prioritet och således, då urvalet det kräver, äga rekvirera
även motorfordon, som innehavas av de för folkförsörjningen viktiga företagen.
Utredningsmännen ha emellertid med skärpa framhållit, att de företag,
vilka på detta sätt nödgas avstå sina fordon, måste beredas kompensation
genom överföring av fordon från mindre betydelsefulla företag.
Jag delar i princip utredningsmännens uppfattning i dessa frågor, därvid
jag dock förutsätter att en avvägning mellan de olika intressena kommer
till stånd i de gränsfall, som med nödvändighet måste inträffa.
För närvarande pågår inom statens trafikkommission en undersökning
rörande frågan hur de samhällsviktiga transporterna skola kunna tillgodoses
i en situation, då ett stort antal fordon rekvireras för militära ändamål.
Att denna fråga erhåller en tillfredsställande lösning är uppenbarligen
av avgörande betydelse.
5 §•
Denna paragraf motsvarar nuvarande 2 § andra stycket. Den i andra punkten
av sistnämnda stadgande upptagna regeln har dock ändrats, såvitt angår
fartyg.
Utredningsmännen ha härom anmärkt:
Flertalet av de för fyllande av krigsmaktens behov erforderliga fartygen
ha i fredstid uttagits enligt fartygsuttagningslagen. Denna medger endast ianspråktagande
med nyttjanderätt. Enligt förslaget skola samtliga fartyg gnskaffas
genom rekvisition. Då det måste antagas, att även i fortsättningen
fartyg i allmänhet komma att tagas i anspråk med nyttjanderätt, har den i
nuvarande 2 § andra stycket intagna presumtionsregeln ändrats såvitt angår
fartyg.
Gentemot den föreslagna ändringen har marinförvaltningen framhållit, att
det under nu pågående beredskapstid visat sig, att fartygs övertagande med
äganderätt i de flesta fall vore fördelaktigast för kronan. Den nu stadgade
presumtionsregeln borde därför enligt marinförvaltningens mening ej ändras.
Om tvekan skulle uppstå huruvida ett fartyg tagits i anspråk med ägande- Departementsrätt
eller nyttjanderätt, skall det enligt utredningsmännens förslag antagas, chefenatt
nyttjanderättsupplåtelse föreligger. Jag finner för min del denna ståndpunkt
vara riktig och godkänner alltså utredningsmännens förslag i denna
del. 6
6 §.
Första stycket i förevarande paragraf, vilket saknar motsvarighet i
gällande rekvisitionslag, avser formen för rekvisition av förnödenhet, som uttagits
i fredstid. Stadgandet har förut berörts i den allmänna motiveringen.
I andra stycket, som motsvarar en bestämmelse i nuvarande 1 § tredje
stycket, lämnas föreskrifter om formen för annan rekvisition än nyss sagts.
Frågan härom har upptagits till behandling av riksdagens militieombudsman
i skrivelse den 31 januari 1941, däri bland annat anförts:
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Situationer kunde uppstå då till samhällets skydd påkallades åtgärder av
den art och den brådskande natur, att formerna för rekvisitionsförfarandet
icke kunde iakttagas, därest det avsedda resultatet verkligen skulle uppnås.
Ingripanden som skett i strid med lagens ord torde därför kunna framstå såsom
rättsenliga med hänsyn till ett föreliggande nödläge. Det skulle uppenbarligen
framstå såsom föga rimligt örn dylika ingrepp av den enskilde skulle
kunna motas med de åtgärder som i allmänhet kunde vidtagas för att återställa
ett rubbat besittningsförhållande. Det torde emellertid vara önskvärt
att de nu berörda situationerna beaktades redan viel lagbestämmelsernas utformning.
Ur vissa synpunkter torde det vara fördelaktigt att i författningarna
för visst fall erkändes den form av rekvisition som bestode däri, att vad som
erfordrades foges i anspråk omedelbart, varpå uppgörelse med vederbörande
rättsägare skedde i efterhand. Därigenom skulle man bland annat vinna att
det kunde klart angivas, att ett dylikt föregripande av rekvisitionsförfarandet
vore tillåtet endast i verkliga nödlägen, då fara vöre i dröjsmål. Vidare kunde
särskilda bestämmelser meddelas angående ordningen för bestämmandet av
den ersättning som i dylikt fall skulle utgå till vederbörande sakägare.
Utredningsmännen ha beträffande andra stycket yttrat följande:
Den rekvisition, som avses i andra stycket, motsvarar den som sker med
stöd av nuvarande rekvisitionslag. Beträffande sådan rekvisition — om vilken
något förhandsmeddelande i regel ej kunnat lämnas — torde med hänsyn
till den enskilde skriftlig form i princip böra iakttagas. Såsom framhållits i
militieombudsmannens skrivelse kunna emellertid situationer uppstå då kravet
på skriftlig form ej kan upprätthållas utan att det avsedda resultatet äventyras.
Det kan sålunda inträffa, att ägaren av t. ex. ett avsides beläget markområde
ej inom rimlig tid kan anträffas eller att det ej utan svårighet och
tidsutdräkt kan fastställas vem som är ägare. I ett sådant läge kan det bliva
nödvändigt att taga vad som erfordras i besittning utan iakttagande av någon
som helst form. Att ersättningen i sådant fall skulle bestämmas enligt
andra grunder eller på annat sätt än örn skriftlig rekvisition skett synes ej
vara motiverat; besittningstagandet bör gälla såsom laga rekvisition.
I enlighet med det anförda stadgas i andra stycket, att ifrågavarande rekvisition,
dår sd ske kan, skall göras genom rekvisitionsskrivelse. I den enskildes
intresse och ur ordningssynpunkt föreslås emellertid det tillägg, att om rekvisitionen
skett annorledes än genom rekvisitionsskrivelse den utan dröjsmål
skall bekräftas i skriftlig form.
Luftskgddsinspektionen har hemställt, att ytterligare inskränkning i rätten
att tillgripa ett formlöst rekvisitionsförfarande måtte föreskrivas. Såsom förutsättning
därför borde stadgas, att ett nödläge vöre för handen.
Tredje stycket ersätter nuvarande 4 § första stycket.
Rekvisition skall för närvarande ställas till Konungens befallningshavande,
landsfiskal, magistrat eller kommunal myndighet eller ock, där så finnes
lämpligt, omedelbart till den, som har att fullgöra rekvisitionen. Denna bestämmelse
bör ses i samband med det tidigare berörda stadgandet örn kommuns
ansvarighet för rekvisition, vilket stadgande enligt förslaget skall upphöra
att gälla.
I förevarande stycke föreslås den ändringen, att rekvisition skall ställas
omedelbart till den. som bar att fullgöra densamma. Utredningsmännen ha
härtill anfört, att den ändrade lydelsen väsentligen sammanhängde därmed,
att kommunen enligt förslaget ej hade någon särskild funktion. Det med den
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
47
nuvarande bestämmelsen avsedda syftet hade tillgodosetts genom 7 § i förslaget
till rekvisitionsförordning.
Den ändring av gällande bestämmelser, som innefattas i detta stycke, har
föranlett erinringar från flera myndigheters sida.
Arméförvaltningen har framhållit, att skyldigheten att fördela rekvisitionerna
enligt förslaget överflyttats från kommunen till rekvirenten. Rekvisition
kunde ej ske förrän sådan fördelning verkställts. Den föreslagna ordningen
innebure i princip en i och för sig icke önskvärd utökning av de militära
myndigheternas åligganden. I praktiken torde emellertid förhållandet
bliva det, att arbetet med fördelning av större rekvisitioner övervägande komme
att åvila polismyndigheten, då i allmänhet vederbörande rekvirent till
följd av bristande lokal- och personkännedom torde få små möjligheter att
aktivt deltaga däri. Det borde noggrant övervägas, huruvida möjligheterna
att ställa rekvisition till civil myndighet borde stängas.
En liknande ståndpunkt har intagits av fem länsstyrelser.
Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anfört: I det övervägande flertalet
fall hade inom länet rekvisition ställts till civil myndighet, som därvid haft
möjlighet att pröva de olika intressekonflikterna. Länsstyrelsen funne de nu
gällande bestämmelserna skapa större säkerhet för att den civila befolkningens
intressen i största möjliga utsträckning bleve tillgodosedda.
Länsstyrelsen i Värmlands lån har framhållit, att i ett flertal fall hade den
enskildes rätt endast genom länsstyrelsens mellankomst kunnat vinna beaktande.
Denna möjlighet hade länsstyrelsen haft allenast på grund därav, att
rekvisitionerna inkommit till länsstyrelsen. Det vore olyckligt, att civil myndighet
under fredstid bleve avkopplad från befattning med rekvisitionsförfarandet.
Länsstyrelsen i örebro län har särskilt berört frågan örn rekvisition av fastigheter.
I sådana fall borde enligt länsstyrelsens mening gälla, att rekvirenten
under alla förhållanden skulle ha att vända sig direkt till länsstyrelsen.
Någon menligare tidsomgång skulle enligt länsstyrelsens mening icke följa
härav.
Länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande i denna del har intagits i den
allmänna motiveringen i samband med frågan örn kommuns ansvarighet.
Lantbruksstyrelsen har slutligen ifrågasatt, huruvida icke en obligatorisk
medverkan från länsstyrelserna vid rekvisitionsförfarandet vöre motiverad
och önsklig.
En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Malmöhus län, som
yttrat:
Enligt nuvarande rekvisitionslagstiftning skall rekvisition, där ej större
skyndsamhet är av nöden, ställas till civil myndighet, som har alt utfärda
rekvisitionspåbud. Örn meddelande av dylikt påbud icke endast skall betraktas
som en expeditionell åtgärd, bör beslutet grundas på en utav den civila
myndigheten verkställd prövning av förutsättningarna för rekvisitionen. En
sådan prövning har emellertid enligt vad erfarenheten visat i allmänhet icke
kunnat företagas i rekvisitionsärendena. Rekvisitionsskrivelserna ha nämligen
icke innehållit något som kunnat tjäna till ledning för elt bedömande av för
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departementschefen.
utsättningarna för rekvisitionsrätten och ärendenas brådskande natur har
medfört, att någon utredning därom icke kunnat verkställas. Ehuru förslaget
i denna del ej på samma sätt som den nu gällande rekvisitionslagstiftningen
understryker vikten av varsamhet vid rekvisitionsrättens utövande, anser sig
länsstyrelsen dock böra förorda bifall till densamma. Enligt länsstyrelsens
mening har nämligen den prövningsrätt i fråga örn rekvisitionsförulsältningarna,
som för närvarande må tillkomma de civila myndigheterna, praktiskt
taget intet värde.
Fjärde stycket har hämtats från nuvarande 1 § tredje stycket.
Slutligen torde en redogörelse få lämnas för ett av statens krisrevision i
detta sammanhang väckt förslag. Krisrevisionen har anfört:
Erfarenheterna från den nu gällande lagstiftningen ha visat svårigheten ali
hålla en klar gräns mellan frivilliga uppgörelser å ena sidan och rekvisition å
andra sidan. Rättsosäkerhet och besvärligheter av olika slag lia uppstått. Såsom
av betänkandet framgår skall frivilligt avtal alltjämt i princip gå före
rekvisition. Ur praktiska synpunkter synes det viktigast att förhindra att
den enskilde genom ett frivilligt erbjudande avbryter ett en gång inlett rekvisitionsförfarande.
Som de föreslagna bestämmelserna utformats synes intet
hinder möta för den enskilde att, sedan t. ex. en bil eller ett fartyg rekvirerats
och övertagits av den militära myndigheten samt ersättningsbeslut meddelats
av den lokala värderingsnämnden, göra den militära myndigheten ett erbjudande
om frivillig upplåtelse för ett belopp, som motsvarar eller understiger
den av den lokala nämnden bestämda ersättningen. Om detta erbjudande antages
och frivilligt avtal kommer till stånd, ernår den enskilde, att statsverkets
möjlighet att få ersättningen nedsatt efter besvär till riksvärderingsnämnden
bortfaller, att likviden kommer att utbetalas omedelbart och alt rekvisitionslagstiftningens
bestämmelser till skydd för tredje man vid likvidens utbetalande
icke bliva tillämpliga.
För att undvika all osäkerhet i denna del föreslås, att i 6 § förslaget till
rekvisitionslag införes ett uttryckligt stadgande örn när rekvisition skall anses
föreligga. Lagrummet synes bygga på den principen, att rekvisition skett
genom att rekvisitionsbeslutet bringats till förnödenhetsinnehavarens kännedom.
I anslutning till en dylik föreskrift synes böra stadgas, att sålunda verkställd
rekvisition skall fullföljas genom fastställande av ersättning och ersättnings
utbetalande i enlighet med rekvisitionslagstiftningens föreskrifter.
Beträffande frågan örn formen för rekvisition av förnödenhet, som i fredstid
uttagits, må hänvisas till den allmänna motiveringen.
Vad angår sådan rekvisition, som avses i andra stycket, har luftskyddsinspektionen
hemställt, att såsom förutsättning för ett formlöst förfarande borde
stadgas, att ett nödläge är för handen. De av utredningsmännen använda
orden »där så ske kan» innebära, att rekvisitionen om möjlighet därtill finnes
skall ske skriftligen. Jag finner sistnämnda formulering tillfredsställande och
i nära överensstämmelse med vad luftskyddsinspektionen åsyftar.
Enligt utredningsmännens förslag skall rekvisition ställas till den som skall
fullgöra densamma. Mot förslaget ha flera myndigheter invänt, att civil myndighet
därigenom skulle berövas möjligheten att pröva, att rekvisitionsförutsättning
vore för handen. Å andra sidan har en myndighet, länsstyrelsen i
Malmöhus län, gjort gällande att nämnda prövningsrätt saknar praktiskt
värde.
Kungl. Majlis proposition nr 201.
49
Gällande föreskrift, att rekvisition i första hand skall ställas till civil myndighet
torde, såsom ock utredningsmännen ansett, stå i nära samband med
bestämmelsen örn kommuns ansvar för rekvisition. Myndigheten utgör det
förmedlande organet mellan rekvirenten och kommunen. Denna uppgift skulle
emellertid komma att upphöra i och med det kommunala ansvarets avskaffande.
Länsstyrelserna i Gotlands m. fl. län ha framhållit, att den civila myndigheten
skulle lia till uppgift att i viss utsträckning pröva lagligheten av den
militära myndighetens rekvisitionsbeslut. Emellertid torde man i likhet med
länsstyrelsen i Malmöhus län kunna ifrågasätta om en sådan prövningsrätt
är av större praktiskt värde. Under ett pågående krig torde i varje fall så ej
vara förhållandet.
I detta sammanhang vill jag erinra om att rekvisitionerna av de i fredstid
uttagna förnödenheterna uppenbarligen ej kunna ställas till myndighet.
På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för ett
godkännande av utredningsmännens förslag i denna del.
Det syfte, som länsstyrelserna i Gotlands m. fl. län velat uppnå, torde åtminstone
delvis kunna vinnas genom föreskrift i tillämpningsförfattningen örn
skyldighet för militär myndighet att såvitt möjligt söka samråd med civil
myndighet. I samband härmed torde det böra åläggas ej blott polismyndighet
utan även vederbörande kommunala organ att lämna militär myndighet
erforderliga upplysningar.
Slutligen har krisrevisionen på anförda skäl hemställt om en bestämmelse
av innebörd att sedan ett rekvisitionsförfarande en gång inletts detta sedermera
ej finge avbrytas genom frivillig uppgörelse. Jag instämmer i huvudsak
i vad krisrevisionen sålunda anfört. Det erforderliga stadgandet härom
torde böra innehålla, att uppgörelse under hand om ersättning ej må träffas,
sedan rekvisition skett. Bestämmelsen har införts i ett femte stycke av förevarande
paragraf. Rekvisition torde få anses lia skett i och med att beslutet
om rekvisition kommit till den enskildes kännedom. I de tidigare berörda
situationer, då ett formlöst rekvisitionsförfarande måste tillgripas, torde
rekvisitionen böra anses äga rum genom själva ianspråktagandet. 7
7 §■
Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 § fjärde stycket, vilket stadgande
av utredningsmännen omformulerats i förenklingssyfte. Departementsförslaget
innefattar en utvidgning av stadgandets räckvidd.
Marini örvalt ning en har framhållit, att enligt utredningsmännens förslag
skyldighet ej förelåge att tåla åtgärd, som innefattade en tillbyggnad, såsom
anordnande å fartyg av fundament för kanoner och av svepakter. Tillägg härom
borde införas i texten.
Bestämmelser i de avseenden, som i övrigt avhandlas i nuvarande 3 §, lia
av utredningsmännen upptagits i 6 § i förslaget till rekvisitionsförordning.
Ifrågavarande bestämmelser reglera närmare skyldigheten all lämna kvarter
åt krigsmaktens personal. I samband nied överflyttandet av bestämmelserna
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 201.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
ha utredningsmännen vidtagit en ändring i sak i fråga om det bostadsutrymme
som skall förbehållas kvartervärden. För närvarande gäller i detta avseende,
att invånarna i rekvirerade hus och byggnader ej äro skyldiga att lämna
de rum och sängar, där de vanligen hava sitt nattläger. Enligt det föreslagna
stadgandet i rekvisitionsförordningen skall kvartervärden anvisas nödigt
bostadsutrymme för sig och sin familj.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat bibehållande av de nuvarande
bestämmelserna örn det utrymme, som skall anvisas kvartervärden.
Marinförvaltningen har föreslagit ett tillägg lill paragrafen av innebörd att
den enskilde skulle vara skyldig tåla åtgärd, som innefattade en tillbyggn
a d. Såsom exempel härpå har marinförvaltningen anfört anordnande å
fartyg av fundament för kanoner samt av svepakter. Då förslaget synes befogat,
torde i förevarande paragraf böra stadgas skyldighet för ägare eller
innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt, att tåla de
åtgärder beträffande förnödenheten, som vederbörande myndighet finner erforderliga.
Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla följande. En tillbyggnad
å fartyg kan medföra omfattande och dyrbara arbeten. Då fartyget efter nyttjandet
skall återlämnas, kan kronan bli nödsakad att för avsevärda kostnader
återställa fartyget i ursprungligt skick. Innan tillbyggnad sker, torde
därför böra noggrant övervägas, huruvida det icke skulle ställa sig fördelaktigare
för kronan att övertaga fartyget med äganderätt.
I anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län hemställan får jag hänvisa
till att bestämmelsen örn bostadsutrymme bragts i överensstämmelse med motsvarande
stadgande i utrymningslagen.
Om värderingsnämnder.
Bestämmelserna under denna rubrik ha i allt väsentligt berörts i den allmänna
motiveringen. Jag inskränker mig därför till följande anmärkningar
rörande de särskilda bestämmelserna.
8 §•
Denna paragraf kan anses ersätta nuvarande 11 § första stycket.
I fråga om riksvärderingsnämnden gör förslaget ej någon ändring. De
nuvarande lokala värderingsnämnderna motsvaras i förslaget av allmänna
lokala värderingsnämnder. Dessas befogenhet har inskränkts, i det att flertalet
ärenden angående hästar, fordon och fartyg överflyttats å de nyinrättade
speciella värderingsnämnderna. Fartygs värderingsnämnderna komma att övertaga
de nuvarande lokala värderingsnämndernas huvudsakliga befattning
med fartyg. Hästvärderings- och bilvärderingsnämnderna motsvara väsentligen
de nuvarande hästmönstrings- respektive motormönstringsnämnderna.
Enligt förslaget skola hästvärderings- och bilvärderingsnämnderna samt de
allmänna lokala värderingsnämnderna vara anknutna till de olika länen.
Fartygsvärderingsnämnderna däremot skola tillhöra var sitt marindistrikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
51
Upprättande av taxor skall enligt förslaget endast ankomma på riksvärderingsnämnden
och de allmänna lokala värderingsnämnderna.
9 §•
Första stycket i denna paragraf ersätter sista styckena i nuvarande 12 och
14 §!''
I övrigt överensstämmer paragrafen bortsett från några mindre jämkningar
med nuvarande 11 § andra, tredje och fjärde styckena.
Ordet ställföreträdare har liksom i övriga delar av förslaget utbytts mot
suppleant.
Bestämmelsen i 20 § första stycket rekvisitionsförordningen örn antalet
ställföreträdare i riksvärderingsnämnden har överförts till lagen, i vilken motsvarande
stadgande om lokal värderingsnämnd redan finnes intaget.
10 §.
Paragrafen ersätter nuvarande 11 § femte stycket. Utredningsmännens förslag
har undergått den jämkningen att föreskrift lämnats att den ene av de av
länsstyrelsen utsedda ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd skall vara ordförande.
I anslutning till vad i det föregående yttrats har vidare meddelats
föreskrift att en av ledamöterna i lokal värderingsnämnd skall utses av militär
myndighet, som av Kungl. Majit bestämmes, i stället för av arméfördelningschef
respektive marindistriktschef.
Enligt utredningsmännens förslag skall för varje ledamot i allmän lokal
värderingsnämnd utses två suppleanter. För ledamöterna i övriga lokala
värderingsnämnder skola däremot utses lika antal suppleanter. Länsstyrelsen
i Örebro län har ifrågasatt huruvida icke antalet suppleanter i samtliga lokala
värderingsnämnder borde bestämmas till två för varje ledamot. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har gjort samma hemställan, såvitt angår hästvärderingsnämnd.
— Emellertid'' ha båda länsstyrelserna såsom ett alternativ ifrågasatt,
att åt vederbörande länsstyrelse inrymdes befogenhet att, där så påkallades,
inkalla tillfällig suppleant.
Med hänsyn till det betydande antal nämnder, som torde komma att tillsättas,
finner jag den av länsstyrelserna alternativt föreslagna anordningen
vara lämpligare. Bestämmelse härom synes böra införas i förevarande paragraf.
Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.
Under denna rubrik lia sammanförts bestämmelser angående dels grunderna
för ersättningens bestämmande dels upprättande av taxor dels ock
sättet för ersättningens bestämmande.
Vissa bestämmelser i den gällande lagen ha ej upptagits i utredningsmännens
förslag. Sålunda lia utredningsmännen ej bibehållit stadgandet i nuvarande
G §, att transport å järnväg ersättes efter militärtaxa, då sådan transport
borde beställas enligt militära järnvägsreglementet och alltså icke syntes
komma att bli föremål för rekvisition. Stadgandena i 7 § 1. andra styc
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
ket och 2. andra stycket Ira likaledes uteslutits, då ifrågavarande bestämmelser
enligt utredningsmännens mening avsåge förhållanden, som numera
helt reglerades genom riksvärderingsnämndens taxor. I dessa delar biträder
jag utredningsmännens förslag.
Departementsförslaget avviker på några punkter från utredningsmännens
förslag. Sålunda har ändring skett i bestämmelsen om ersättning för kvarter
m. m. i 12 §. I detta lagrum har tillika införts stadgande om ersättnings
bestämmande i vissa fall, då frivillig överenskommelse träffats. I 13 § bär
införts ett nytt moment om ersättning för inställelse inför värderingsnämnd.
Slutligen ha smärre jämkningar vidtagits i 17—19 §§.
Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida ej räntegottgöreise
bör kunna tillerkännas sakägare.
Onekligen kunna fall ej sällan förekomma, då vissa billiglietsskäl skulle
tala för att ränta utdömdes. Frågan torde dock ej vara av nämnvärd betydelse
för den enskilde. Med hänsyn härtill och då ränteberäkningen ofta
konune att medföra icke ringa omgång för de ^anordnande myndigheterna,
anser jag mig ej böra framlägga förslag örn räntas utdömande.
11 §•
Paragrafen avser grunderna för ersättnings bestämmande, då förnödenhet
tages i anspråk med äganderätt. Första meningen, som innehåller den allmänna
bestämmelsen, överensstämmer med vad i motsvarande fall gäller
enligt nuvarande 7 § 1. första stycket.
Ett stadgande av den lydelse andra meningen utvisar har tidigare ifrågasatts
(se prop. 1941: 273, sid. 45 och 46).
I nämnda sammanhang framförde riksvärderingsnämnden betänkligheter
mot ett sådant stadgande. Nämnden anförde:
Uti hyresersättning för bilar ingår väl gottgörelse även för amortering av
fordonet men ersättningen innefattar självfallet till icke oväsentlig del jämväl
annat, såsom gottgörelse för avsaknad av fordonet m. m. Örn alltså med
ledning av nämndens taxa ett samtidigt bestämmande skulle ske av såväl
hyresersättning för ianspråktaget fordon som av fordonets värde vid
framtida inlösen och tillika avtalades, att vid fordonets övertagande med
äganderätt skulle från det åsätta priset avdragas redan erlagd hyresersättning,
måste resultatet bliva oriktigt och förlust tillskyndas ägaren. Fordonets inlösningspris
bör bestämmas efter dess värde vid inlösningstillfället. Den del
av hyresersättningen, som motsvarar amortering, är konsumerad genom den
värdeminskning, fordonet kan hava undergått, medan fordonet innehafts med
nyttjanderätt. Hyresersättningen bör därför icke ens till någon del avdragas.
Skulle det av praktiska skäl anses lämpligt, att värde åsättes fordon redan
vid den första rekvisitionen och att detta värde lägges till grund för bestämmande
av priset för fordonet, då detta övertages med äganderätt, bör visserligen
avdrag göras för del av den inbetalda hyresersättningen men endast för
den del därav, som kan anses motsvara amortering av fordonet, ej för annat.
I detta fall fordras alltså en skälig uppskattning, för vilken fasta regler självfallet
icke kunna givas men som i praktiken icke torde vålla större svårigheter.
Utredningsmännen ha beträffande det nu föreslagna stadgandet yttrat följande: -
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
53
Det torde kunna förekomma, att, sedan en förnödenhet med nyttjanderätt
tagits i anspråk för kronans räkning, av en eller annan anledning finnes
lämpligt, att förnödenheten i fråga övertages med äganderätt. Därest förnödenheten
härvid av praktiska skäl icke underkastas särskild värdering,
utan ersättningen bestämmes med utgångspunkt från ett i samband med
det ursprungliga ianspråktagandet åsatt värde, kan detta tydligen icke utan
vidare läggas till grund vid bestämmandet av den ersättning, som kronan
skall utgiva för äganderättsförvärvet. Till den del nyttjanderättsersättningen
kan anses ha motsvarat amortering av förnödenheten, måste nämligen hänsyn
härtill tagas vid fastställandet av det pris, kronan skall erlägga för förnödenheten.
Det är med tanke på sådana fall, som det ansetts lämpligt att
meddela en föreskrift av det innehåll andra meningen i förevarande paragraf
har.
Riksvårderingsnämnden har i anledning av det nu föreliggande förslaget
förklarat att nämnden under hänvisning till sitt tidigare yttrande och den
av utredningsmännen anförda motiveringen funnit sig böra tillstyrka stadgandet.
Riksbankens fullmäktige ha i skrivelse till Kungl. Maj:t framhållit såsom
synnerligen önskvärt att ifrågavarande stadgande infördes i rekvisitionslagen.
I likhet med utredningsmännen finner jag i lagen böra stadgas, att då egendom,
som först tagits i anspråk med nyttjanderätt, sedermera rekvireras med
äganderätt vid köpeskillingens bestämmande skälig hänsyn skall tagas till
hyresersättningen. Emellertid är jag ej fullt ense med utredningsmännen i
fråga örn stadgandets innebörd och tillämpning.
Stadgandet bör enligt min mening vinna tillämpning, för den händelse nyttjanderättsersättningen
efter hand uppgått till så högt belopp, att den del därav,
som överstiger skälig ränta å egendomens kapitalvärde och alltså kan
anses innefatta amortering av detta, överstiger den verkliga värdeminskning
egendomen undergått i kronans hand. Örn härvid inlösningspriset — såsom
utredningsmännen torde lia avselt — icke finge bestämmas till lägre belopp
än egendomens uppskattade värde vid inlösningstillfället, skulle ägaren tydligen
erhålla dubbelbetalning. För att förebygga ett sådant resultat torde inlösningspriset
böra reduceras med tillämpning av ifrågavarande stadgande,
så att kronan blir skäligen gottskriven för den amortering, som efter den angivna
beräkningsgrunden kan anses ha inbegripits i nyttjanderättsersättningen.
Uppenbarligen bör avräkning ej ske med högre belopp än som är förenligt
med billighet gentemot den enskilde.
Det torde böra övervägas, huruvida ej motsvarande stadgande bör införas
i förfogandclagstiflningen.
12 §.
I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 7 § 2. första stycket och 9 §,
meddelas regler angående grunderna för ersättnings bestämmande, då förnödenhet
tages i anspråk med nyttjanderätt.
Motsvarande stadgande i utredningsmännens förslag upptog därjämte bestämmelser
av väsentligen samma innehåll som gällande 5 §.
Departements
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Enligt sistnämnda lagrum skall ersättning icke utgå för nyttjande av obegagnade
byggnader, skogs- och hagmarker samt obrukade fält, ej heller för
kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m. Pågår inkvartering
under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas särskilda kostnader
eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med skäligt belopp.
Utredningsmännen lia framhållit, alt stadgandet örn hyresfri
inkvartering m. m. sammanhängde med historiska förhållanden och
lia i anslutning härtill anfört:
Utredningsmännen ha ej ansett sig böra föreslå någon rubbning i stadgandet
med hänsyn till de svåröverskådliga ekonomiska konsekvenser detta
kunde medföra. Emellertid torde billigheten kräva, att stadgandet ej ges en
alltför sträng tolkning. Sålunda torde det — såsom riksvärderingsnämnden
framhållit i cirkulärskrivelse den 15 juni 1940 — då fråga är örn runi sorn
rekvirerats i hotell, pensionat eller dylika lokaler i regel få anses skäligt alt
lämna ersättning även örn tiden för inkvarteringen varit jämförelsevis kort;
detta dock under förutsättning att kvartervärden genom sin bokföring eller på
annat sätt kan tillförlitligen styrka, att han genom inkvarteringen gått miste
om inkomst.
Bestämmelsen om hyresfri inkvartering påkallar uppmärksamhet även ur
en annan synpunkt. Såsom utvecklats under 1 §, är rekvisitionsrätten subsidiär,
i det rekvisition endast må tillgripas om behovet ej kan tillgodoses
genom frivilligt avtal på skäliga villkor. Denna princip kan emellertid icke
vara avsedd att tillämpas i fall som det förevarande, där rekvisitionslagen
stadgar uttrycklig avvikelse från vad som skulle gälla enligt vanliga ersättningsregler.
Fordras hyresersättning i fall då sådan ej skall utgå enligt rekvisitionslagen,
torde det därför städse höra ankomma på den militära myndigheten
att hänskjuta ersättningsfrågan till värderingsnämnd. Instruktion i
detta avseende synes böra utfärdas.
Utredningsmännens förslag om bibehållande av ifrågavarande regler har
föranlett erinringar från flera myndigheters sida.
Sålunda har arméförvaltningen yttrat:
En oklar fråga är den, huru ersättning skall beräknas för utrymmen, avsedda
för uthyrning i allmänna marknaden. Förhindras genom ianspråktagande
för militärt bruk exempelvis ett rums eller en lägenhets uthyrning
synes det svårt att bestämma ersättningen enligt de föreslagna bestämmelserna.
I princip synes det riktigast, att ersättning i ett dylikt fall utgår enligt
allmänna hyresmarknadens priser, då kvartervärden annars förorsakas
pekuniär förlust genom den militära inkvarteringen, ett resultat som i många
fall måste framstå såsom stötande. Till den nu angivna ersättningsnormen
lärer man emellertid näppeligen kunna komma fram med utgångspunkt från
ifrågavarande bestämmelser. Mistad hyresinkomst är direkt hänförlig till
vad lagen benämner förlorad avkastning eller nytta. Emellertid gälla bestämmelserna
örn ersättning härför icke kvarter. Det torde få anses vanskligi
att helt generellt undantaga kvarter från reglerna örn ersättning för förlorad
avkastning och nytta. Enligt ämbetsverkets åsikt bör den grundläggande
principen i fråga om inkvarteringsersättnings bestämmande närmast vara den.
att kvartervärd å ena sidan icke skall tillskyndas ekonomisk förlust vare sig
i form av direkta kostnader eller bevisligen utebliven inkomst, men att han
å andra sidan ej heller skall tillåtas göra ekonomisk vinst, varjämte han skall
vara skyldig att ulan ersättning tåla ett visst icke obetydligt mått av personligt
intrång och med inkvarteringen sammanhängande olägenheter av icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
55
ekonomisk art, ävensom en viss förslitning (icke avsevärd försämring) av de
ianspråktagna lokalerna.
Av det sagda torde framgå att — frånsett de svårigheter oell den osäkerhet,
som alltid är förbunden med en skälighetsprövning — varken de nuvarande
eller de föreslagna bestämmelserna alltid erbjuda tillräcklig ledning
vid avgörande av ersättningens storlek i konkreta fall. Granskningen av truppförbandens
räkenskaper giva även vid handen, att ifrågavarande ersättningsfrågor
för närvarande icke handläggas efter enhetliga principer. I regel torde
ersättning utgå med högre — i avsevärd omfattning väsentligt högre — belopp
än vad överensstämmer med lagens ordalydelse. Lämpligheten av att
under dylika förhållanden bibehålla de nu gällande, i vissa lägen uppenbarligen
alltför stränga bestämmelserna, kan ifrågasättas.
Marinförvaltningen har hänvisat till de svårigheter, som enligt utredningsmännens
framställning mötte att rättvist tillämpa ifrågavarande bestämmelser.
Dessa hade i praktiken givit anledning till både misstag och onödiga
tvister mellan kronan och enskilda. Beträffande frågan i vilka fall och på
vilka villkor frivillig uppgörelse borde träffas, hade utredningsmännen framhållit,
att den eljest inom rekvisitionslagen tillämpliga principen i detta avseende
ej kunde tillämpas på kvarter. Utredningsmännen hade förordat särskild
instruktion härom. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen örn hyresfri inkvartering
borde uppgivas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida ej rätten till ersättning
i förevarande fall borde utvidgas.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att begreppet »obegagnade
byggnader» borde förtydligas. Det hade förekommit, att lägenheter, vilka
stått tillfälligt obegagnade i avvaktan på uthyrning eller på grund av pågående
reparation, tagits i anspråk utan ersättning under åberopande av
bestämmelsen i fråga. Då rekvisition av sådana »obegagnade» lägenheter
ofta varat lång tid, hade ägarna förorsakats synnerligen stor förlust. De av
utredningsmännen gjorda uttalandena örn förutsättningen för att ersättning''
skulle utgå för kortvarig inkvartering i hotell och dylika lokaler torde i
realiteten innebära, att ersättning i dylika fall icke kunde utgå. Det vore
nämligen svårt att bevisa, att inkvartering vållat minskade inkomster. Enligt
länsstyrelsens mening borde de personer, vilka hade till näring att upplåta
rum, ej betagas möjligheten att erhålla ersättning därför.
Även länsstyrelsen i Blekinge län har hemställt örn förtydligande av begreppet
»obegagnade byggnader».
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett starka skäl tala för att stadgandet
örn hyresfri inkvartering borde utgå. Länsstyrelsen har tillika överlämnat
ett av vederbörande lokala värderingsnämnd avgivet yttrande i frågan.
Yttrandet lyder:
Som läget nu är och har varit, alltsedan gällande rekvisitionsförfattningar
sattes i tillämpning, bli i regel ägare till rekvirerade kvarterutrymmen
sämre ställda än husägare, som under hand träffat överenskommelse örn
hyran, såvitt nu är fråga om inkvartering på kortare tid, då rekvisitionslagen
—- helt naturligt förresten — icke analogivis tillämpats vid frivilliga uppgörelser
utom möjligen i enstaka undantagsfall. I detta län har lokala nämnden
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
sökt neutralisera denna olägenhet genom att tillämpa 5 § i gällande rekvisitionslag
så fördelaktigt för kvartervärden som möjligt utan att bestämmelsen
göres illusorisk. Att behöva förfara så är givetvis icke lyckligt. Utredningsmännen
ha också förutsatt, att den militära myndigheten instrueras att tillgripa
rekvisition, i de fall då hyresersättning enligt rekvisitionslagen icke
skall utgå.
Detta torde emellertid enligt lokala nämndens mening icke vara någon
framkomlig väg. Först och främst är det ju en ren bedömningsfråga, i vilka
fall ersättning icke bör utgå, en fråga som icke är lätt att avgöra ens för en erfaren
värderingsnämnd. Om det då kommer att bero på de olika fältförbandschefema,
om rekvisition på nu ifrågavarande grund skall ske, torde fortfarande
risk vara för handen för ojämnhet i ersättningen olika trakter emellan
och t. o. m. inom samma trakt. Lokala nämnden tänker här exempelvis på
att en del förbandschefer kanske äro benägna att i så stor utsträckning som
möjligt vilja ha de ekonomiska mellanhavandena med befolkningen uppklarade,
innan förbandet avreser, och i följd därav ställa sig så välvilliga som
möjligt vid en underhandsuppgörelse, medan andra kanske av bekvämlighetsskäl
tillgripa rekvisition även i fall, då så ej varit nödvändigt, för att
själva slippa reglera hyresfrågan.
Vidare kan anföras att risken är stor för att värderingsnämnderna överhopas
med ärenden, däri i och för sig skäliga krav framställts och som
kanske blivit billigare för statsverket, om de uppgjorts direkt. Kostnaderna
för värderingsnämndernas arbete stiga åtminstone i norra Sverige till icke
oväsentliga belopp.
Det må gärna erkännas, att örn nu något av det gamla kontributionssystemct
skall vara kvar, är detta lättast genomförbart i fråga om kvarter. Dock
ina man ur ytterligare synpunkter kunna ifrågasätta dess slopande helt och
hållet. Det är väl skäligen främmande för eli nutida betraktelsesätt att bara
en del skola drabbas av pålaga, när utan alltför stora svårigheter denna kan
bårås av hela folket. För gemene man kan det i varje fall framstå som egendomligt,
att ersättning ibland skall utgå och ibland icke, något som är ägnat
att skapa irritation mellan den förlagda truppen och dess kvartervärdar. Att
detta i sin tur kan verka nedsättande på trupp, som kanske blivit förlagd
ute i obygd, säger sig självt.
Då slutligen, så långt lokala värderingsnämnden kan förstå, de ekonomiska
konsekvenserna icke behöva bliva alltför svåra — är förläggningen
kort blir hyran ej stor, medan långtidsinkvartering som regel medför sådana
olägenheter, som motivera ersättning redan från förläggningens början —
tvekar lokala nämnden icke att tillstyrka slopande ur förslaget av berörda
begränsning i rätten att erhålla hyresersättning för lämnat kvarter.
Lantbruksstyrelsen har som sin mening framhållit, att för byggnad, vilken
under nyttjandetiden skulle hava stått obegagnad, egentlig hyra självfallet
icke borde utgå. Däremot syntes ersättning böra utgå för den förslitning,
sorn, utan att kunna hänföras till skada, följde av nyttjandet. I princip syntes
tor kvarter och stallrum böra utgå — förutom ersättning för olägenhet vid
inkvartering under längre tid samt för skada och särskilda kostnader -—
jämväl ersättning för förslitning, som nyss nämnts.
Frågan har även berörts i några yttranden från hushållningssällskapen
(avgivna av förvaltningsutskotten).
Uppsala läns hushållningssällskap har ansett, att bestämmelsen örn ersättning
för avsevärda olägenheter lätt kunde föranleda tvistigheter. Därest ersättning
överhuvud skulle kunna lämnas, borde en bestämd tid fixeras, under
vilken ersättning icke borde utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
57
Kronobergs läns hushållningssällskap har anfört: Av utredningsmännens
motivering syntes framgå, att de funnit de föreslagna bestämmelserna efter
ordalagen innefatta viss obillighet. Den självklara plikten för varje medborgare
att bidraga till rikets försvar kunde icke motivera ett ensidigt åläggande
för dem — närmast jordbrukarna — av vilka rekvirerades kvarter m. m.
att upplåta delta hyresfritt. Ersättning syntes i regel böra utgå, när rekvisition
skedde från enskild person, även när fråga vore om byggnad, som vid
tillfället stöde oanvänd. Detta borde ej vara beroende på en välvillig tolkning
av en bestämmelse, som i princip stadgade motsatsen.
Malmöhus läns hushållningssällskap har som sin mening anfört, att bestämmelserna
i fråga vore obilliga. Särskilt påpekades, att »obrukade fält»
ofta utgjordes av för jordbruksdriften viktiga betesmarker.
Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har ifrågasatt, huruvida icke vid
längre inkvartering skälig ersättning borde utgå för slitning av golv nr. m.
Gävleborgs läns hushållningssällskap har förordat en bestämmelse av innehåll
att skälig ersättning borde utgå för besvär, som åsamkades genom inkvartering.
Vidare borde ersättning utgå för försämring, oavsett om denna
kunde betraktas såsom avsevärd.
Enligt såväl det gällande stadgandet som det nu föreslagna skall ersättning
gäldas för skada eller avsevärd försämring. Såsom utredningsmännen
yttrat, skall sådan skada eller försämring ersättas oberoende av om
den kan anses ha uppkommit genom själva begagnandet. Om skada inträffar
av våda, utan att någon försummelse kan läggas kronan till last i dess egenskap
av nyttjanderättshavare, skall alltså ersättning likväl utgå. I proposition angående
allmänna förfogandelagen (1939 L: 284, sid. 44) framhålles i motsvarande
sammanhang, att fall torde förekomma, då ersättning bör kunna utgå,
även örn någon ringare grad av vållande ligger ägaren till last.
Förslag har framställts, att nämnda regel skulle undergå jämkning i kronans
intresse.
Sålunda har marinförvaltningen framhållit, att skada å fartyg, som tagits
i anspråk med nyttjanderätt, vanligen reparerades av kronan under nyttjanderättstiden.
Härvid kunde förekomma, att sådana delar, som redan före ianspråktagandet
varit gamla och skadade, bleve utbytta mot nya. Därest kronan
vid fartygets återlämnande icke erhölle skälig ersättning härför, syntes
fartygsägaren kunna göra en oberättigad vinst. Genom tillmötesgående från
fartygsägare hade i en del fall tillfredsställande överenskommelser kunnat
träffas i dylika ersättningsfrågor. Någon författningsenlig rätt för kronan att
fordra ersättning för sålunda vidtagna förbättringar torde emellertid icke
föreligga varken enligt gällande eller föreslagen lagstiftning. Bestämmelser
för tillvaratagande av kronans rätt i detta avseende syntes erforderliga.
Krisrevisionen bar gjort en framställning av samma innebörd. Därest fartyg
i kronans hand undergått värdestegring, borde ägaren inom skäliga gränser
vara skyldig medgiva avräkning härför. — Framställningen utmynnar i
ett förslag örn stadgande, enligt vilket vid återlämnandet av fartyg, som
rekvirerats med nyttjanderätt, skäligt belopp skulle tillgodoföras kronan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
därest fartyget i kronans hand undergått väsentlig förbättring, som vore till
påtaglig nytta för ägaren.
Chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län lia slutligen i detta
sammanhang upptagit frågan örn s. k. efter handsrekvisitioner.
Chefen för armén har sålunda framhållit att det ofta inträffat att kvarter
tagits i anspråk med ägarens medgivande, varför rekvisition i sådana fall ej
skett. Härvid hade ersättningsfrågan ofta icke blivit närmare preciserad. När
sedermera uppgörelse skolat ske, hade det hänt, att kvartervärdens fordringar
icke kunnat godkännas. De rekvisitioner, som i dylika fall inlämnats i efterhand,
hade i de flesta fall ej godkänts av myndigheterna. Det syntes emellertid
vara av vikt att även sådana efterhandsrekvisitioner kunde hänskjutas
till värderingsnämnd.
Den nuvarande bestämmelsen i 5 § örn hyresfri inkvartering träffar utan
tvivel ganska hårt den kategori av sakägare, som beröres därav. Det synes sålunda
knappast vara billigt, att den som genom tillhandahållande av kvarter
åt trupp går förlustig avkastning ej skulle vara berättigad till ersättning
härför. Endast statsfinansiella skäl lära kunna anföras till försvar för en dylik
ordning.
Vid bestämmelsens tillämpning i praktiken ha stora svårigheter uppstått
särskilt av den anledningen, att bestämmelsen är mindre väl förenlig med den
tidigare omnämnda principen, att frivillig uppgörelse i första hand skall träffas.
Sådan uppgörelse lär nämligen i regel ej kunna ske på de villkor, som
framgå av 5 §. En del militära befälhavare ha ansett sig böra följa nämnda
princip och lia träffat frivilliga uppgörelser nied kvarter värdarna. Härvid lia
i allmänhet avtalats ersättningsbelopp, som — ehuru måhända i och för sig
måttfulla — likväl väsentligt överstigit vad som skulle ha utgått enligt 5 §.
Andra myndigheter, vilka känt sig bundna av ersättningsreglerna i 5 §, ha i
enlighet härmed ansett sig böra avvisa även skäliga anspråk från kvartervärdarnas
sida och i stället konsekvent tillgripit rekvisition.
Sistnämnda förfarande torde även vara det enda möjliga, därest bestämmelsen
om hyresfri inkvartering skall kunna allmänt upprätthållas. Ett sådant
tillvägagångssätt komme emellertid att medföra en betydande arbetsbörda
för värderingsnämnderna med åtföljande tidsutdräkt och kostnader
för statsverket.
Vägande skäl synas på grund av del anförda tala för att de nuvarande reglerna
i 5 § upphävas. De allmänna bestämmelserna om ersättning vid
nyttjanderättsupplåtelse torde i stället böra göras tillämpliga även i de fall,
som avses i 5 §. Till stöd härför må ytterligare anföras, att då inkvartering
sker enligt ulrymningslagen -— vilket fall torde vara analogt med det förevarande
-—- ersättning utgår enligt motsvarande allmänna bestämmelser.
Enligt vad nu föreslagits skulle kvartervärd komma att åtnjuta ersättning
för förlorad avkastning eller nytta ävensom för skada eller avsevärd försämring.
I fråga örn innebörden härav torde följande få framhållas.
Ersättning för »obegagnade byggnader, skogs- och hagmark er samt obrukade
fält» torde i regel icke komma att utgå enligt de allmänna bestämmel
-
Kungl. Majlis proposition nr 201.
59
serna, då förlust i »avkastning eller nytta» mera sällan uppkommer i dessa
fall. »Obegagnad» torde byggnad kunna anses vara endast under förutsättning
att den med all sannolikhet skulle ha stått obegagnad under den tid,
nyttjandet varar. Om »obrukade fält» användas till betesmarker eller dylikt,
torde ianspråktagandet oftast medföra förlust i avkastning. Att skada eller
avsevärd försämring skall ersättas, är självfallet.
Mistad lyx bör ej ersättas. Örn sålunda innehavaren av en större lägenhet
nödgas upplåta några laun utan att därför behöva avstå från skälig bekvämlighet,
torde endast ersättning för skada eller försämring böra ifrågakomma.
Ersättning för försämring torde i sådant fall — då alltså hyra ej utgår — böra
lämnas, oavsett om den kan anses som »avsevärd». — Om däremot lägenhetsinnehavaren
nödgas avstå så stora utrymmen, att han och hans hushåll lider
väsentligt intrång i skälig bekvämlighet, bör förlorad »nytta» anses föreligga.
Likaledes bör förlorad nytta anses vara för handen, örn lägenhetsinnehavaren
exempelvis nödgas dela sitt kök med truppen under avsevärd tid.
Marinförvaltningen och krisrevisionen ha i detta sammanhang föreslagit
ett stadgande av innebörd, att örn fartyg, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,
i kronans hand undergått värdestegring genom reparation eller
förnyelse av fartygsdelar, ägaren borde vara skyldig medgiva skälig avräkning
härför vid bestämmandet av skadeersättning enligt förevarande paragraf.
För min del är jag av den meningen, att ägaren i åsyftade fall ej sällan är
skyldig vidkännas avräkning redan enligt allmänna rättsregler. Att införa ett
stadgande om avräkning synes därför icke böra ifrågakomma, då detsamma
skulle kunna få en icke avsedd tillämpning.
Slutligen ha chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län upptagit
frågan om de s. k. efterhandsrekvisitionerna. I detta avseende torde
särskilt böra uppmärksammas det fall då överenskommelse träffats örn hyra
för kvarter men skador sedermera uppstått, vilka icke omfattats av den tidigare
överenskommelsen och varom förlikning ej kan träffas. Chefen för
armén har ifrågasatt att i dylikt fall ersättningsfrågan genom rekvisition
i efterhand skulle kunna dragas under värderingsnämnds prövning.
Detta skulle innebära, att frågan tvångsvis skulle bringas inför värderingsnämnd
och att den enskilde sålunda skulle frånkännas sin rätt att draga
saken inför domstol.
Jag delar uppfattningen, att värderingsnämnd bör utrustas med möjlighet
att upptaga dylik ersättningsfråga. Befogenhet att hänskjuta frågan
till värderingsnämnden torde däremot icke böra tillkomma militär myndighet
utan allenast den enskilde, som lidit skadan. Örn denne hellre vill
anlita domstol, bör han alltså ej förmenas detta.
Ett stadgande av angivna innebörd har upptagits i sista stycket av förevarande
paragraf.
13 §.
7 inom. motsvarar nuvarande 10 §. Avfattningen star i överensstämmelse
med utredningsmännens förslag; dock alt orden »a avlämningsplats» tillfogats.
60
Kunql. Maj:ts proposition nr 201.
Utredningsmännen ha framhållit, att ersättning för transport borde omfatta
färd fram och åter vare sig fråga vore om avlämnande eller avhämtande
av förnödenhet. Huruvida förnödenhet, som avlämnades, bleve godkänd
eller kasserad syntes i och för sig ej böra inverka på transportersättningen.
En annan sak vore att sådan ersättning ej borde utgå, örn vederbörande ej
behörigen fullgjorde rekvisition — utan t. ex. inställde sig med underhaltig
förnödenhet —• och detta kunde tillskrivas försummelse från hans sida. —
Inställelse utan samband med transport av förnödenhet kunde förekomma
då någon komme tillstädes för att fullgöra t. ex. sådan arbetsprestation, som
avses under 2 § 7. i förslaget. Vidare kunde det inträffa, att den som hade
att fullgöra rekvisition av förnödenhet inställde sig för att visa laga förfall.
2 morn. avser tjänstbarlieter i allmänhet. Såsom utredningsmännen påpekat,
har den nuvarande bestämmelsen därom i 7 § rekvisitionslagen i samband
med en ändring i lagen kommit att erhålla en mindre tillfredsställande
utformning. Den nu föreslagna avfattningen ansluter sig till 22 och 27 §§ lagen
om tjänsteplikt.
3 mom. har tillfogats i departementsförslaget.
Riksvärderihgsnämnden har framhållit, att ersättning för kostnader för inställelse
inför nämnden under vissa omständigheter borde kunna tillerkännas
sakägare. I ärenden av mera invecklad beskaffenhet hade det visat sig
vara av stort värde att muntlig förhandling kommit till stånd. Därvid hade
ofta spörsmål, som vid enhart studium av de skriftliga handlingarna framstått
såsom dunkla, kunnat utan tidsutdräkt på enkelt och tillfredsställande
sätt uppklaras. Sådan ersättning, som här åsyftades, borde enligt riksvärderingsnämndens
mening i första hand kunna tillerkännas sakägare, vilken
efter kallelse i närmare angiven ordning inställt sig inför riksvärderingsnämnden.
Inställde sig sakägaren utan att han kallats, torde böra skiljas mellan
det fall då talan fullföljts av kronans ombud och då sakägaren själv
vore klagande. I det förstnämnda fallet syntes ersättning i regel böra utgå,
därest kronans ombuds talan ogillades. Vore åter sakägaren själv klagande,
syntes ersättning böra tillkomma honom endast under förutsättning att hans
talan helt eller delvis bifölles och riksvärderingsnämnden funne hans personliga
inställelse lia varit av betydelse vid ärendets bedömande. — Vad riksvärderingsnämnden
nu anfört hade närmast haft avseende på sakägares personliga
inställelse. Ersättning syntes emellertid böra kunna ifrågakomma
även i det fall att en sakägare inställde sig genom kompetent och i ärendet
fullt kunnigt ombud. Även i sådant fall syntes dock endast direkta utgifter för
inställelsen -— och således icke s. k. ombudsarvode — böra ersättas. Då riksvärderingsnämnden
som regel vore bäst betjänt av att sakägaren själv uppträdde
inför nämnden, borde statsverket icke åsamkas ökade utgifter på den
grund att sakägaren funnit det nied sin fördel förenligt att låta sig företrädas
av ombud.
Arméförvaltningen och länsstyrelsen i örebro län ha ifrågasatt, att ersättning
i vissa fall borde utgå för inställelse inför varje värderingsnämnd. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har gjort motsvarande hemställan beträffande in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
61
ställelse inför lokal värderingsnämnd. Vidare laar sistnämnda länsstyrelse
ifrågasatt, huruvida ej ersättning för av part åberopad sakkunnig, dyrbarare
utredning och dylikt under vissa förutsättningar skulle kunna utgå.
Såsom myndigheterna funnit, skulle det ej sällan innefatta en obillighet, Departementsatt
enskild sakägare, som inställt sig inför värderingsnämnd för att meddela cMenerforderliga
upplysningar, skulle nödgas själv vidkännas kostnaden härför.
Detta gäller främst i fråga örn inställelse inför riksvärderingsnämnden. Emellertid
torde även inställelse hos lokal värderingsnämnd under vissa omständigheter
böra föranleda ersättning.
Ersättning för inställelse inför lokal värderingsnämnd synes
böra begränsas till att avse direkta kostnader för personlig inställelse eller
inställelse genom kompetent och i ärendet fullt kunnigt ombud. Ersättning
torde böra ifrågakomma endast till sakägare, som av nämnden ålagts att
komma tillstädes för att lämna upplysningar och som på ett korrekt sätt utfört
sin talan i målet, varjämte hänsyn uppenbarligen bör tagas till målets
utgång. Erforderliga anvisningar torde böra utfärdas av riksvärderingsnämnden.
I lagen torde på grund av det anförda böra stadgas att enskild sakägare,
som inställt sig inför lokal värderingsnämnd för att lämna upplysningar i ersättningsärende,
må, då särskilda skäl därtill äro, tillerkännas ersättning för
de av inställelsen föranledda kostnaderna.
Även beträffande ersättning för inställelse inför riksvärderingsnämnden
torde restriktiva grunder böra tillämpas. Det synes böra överlämnas
åt nämnden att efter skälighetsprövning bestämma i vilka fall och
efter vilka grunder ersättning skall utgå.
14—16 §§.
Dessa paragrafer innehålla bestämmelser örn upprättande av taxa och om
dess tillämpning. I huvudsak överensstämma bestämmelserna med motsvarande
stadganden i 8 och 12 §§ samt 14 § första stycket i gällande lag.
14 § i förslaget motsvarar nuvarande 8 § första stycket samt 12 § första,
andra och tredje styckena. Såsom förut nämnts hår befogenheten att upprätta
taxor icke ansetts böra tillerkännas de speciella lokala värderingsnämnderna.
15 § motsvarar nuvarande 8 § andra stycket och 14 § första stycket.
16 § slutligen överensstämmer så gott som fullständigt med nuvarande 8 §
tredje stycket.
I fråga örn 15 och 16 §§ i förslaget har arméförvaltningen anfört:
Förhållandet mellan 15 och 16 §§ synes oklart. I 15 § föreskrives nämligen,
att ersättning för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarhet, för vilken pris
finnes upptaget i taxa, skall utgå i enlighet med taxan, under det att 16 §
stadgar, att ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitionens utgörande. Sistnämnda
stadgande synes tyda på att gällande taxor vore avsedda att jämte
övriga omständigheter tjäna såsom ledning vid ersättningens bestämmande,
under det att förstnämnda bestämmelse synes innebära, att de i vederbörlig
G2
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
taxa upptagna priserna skulle vara bindande. Härutinnan synes ett förtydligande
vara av behovet påkallat. För sin del anser arméförvaltningen med
hänsyn till av erfarenheten bestyrkta svårigheter att fastställa en allmängiltig
prissättning, att taxorna om möjligt ej böra givas absolut bindande karaktär,
utan att vederbörande mottagare under hänsynstagande till ortens pris, kvalitet
med flera omständigheter av betydelse böra hava möjlighet till prövningsrätt
inom vissa gränser.
I det av arméförvaltningen åsyftade hänseendet överensstämmer förslaget
med gällande lag. Ifrågavarande regler torde lia följande innebörd. Då taxan
är tillämplig, skall ersättningen bestämmas med ledning enbart av taxan,
såvida ej riksvärderingsnämnden på ansökan medger dispens därifrån. Uttrycket
»föreliggande omständigheter» i 16 § får anses hänföra sig endast
till de fall då taxan icke är tillämplig eller då dispens beviljas från gällande
taxa. — Att frångå principen, att taxan i regel är bindande, synes
icke lämpligt, då taxan i första instans tillämpas av även underordnade militära
myndigheter. Det må emellertid påpekas, att själva taxan ofta medger
en viss skäliglietsprövning, nämligen i de fall då ersättningen i taxan upptagits
i form av en skala (exempelvis 100—120 kronor).
17 §''
Bestämmelserna i denna paragraf motsvara nu gällande 13 § första stycket
rekvisitionslagen och 32 § första stycket rekvisitionsförordningen. Första
meningen i andra stycket hade i utredningsmännens förslag denna lydelse:
»Över beslut av myndighet, som nu nämnts, må besvär anföras hos den allmänna
lokala värderingsnämnden.»
Regeln i första stycket har berörts i den allmänna motiveringen i samband
med arbetsfördelningen mellan de olika lokala värderingsnämnderna.
Med avseende å andra och tredje styckena ha utredningsmännen framhållit,
att det ansetts riktigast att i själva lagen uttömmande reglera klagoinstitutet
och dispensansökningsförfarandet. I sak skilja sig ifrågavarande bestämmelser
i förslaget från de nu gällande endast däri, att tiden för besvärs anförande
och ansöknings ingivande räknas från delfåendet av myndighetens beslut samt
att besvären skola inlämnas till länsstyrelsen. Av de lokala värderingsnämnderna
har endast den allmänna lokala värderingsnämnden ansetts böra ifrågakomma
såsom besvärsinstans.
I Dåga om gränsdragningen mellan besvärs- och ansökningsförfarandet lia
utredningsmännen hänvisat till lagrådets uttalande under 19 § i förslaget till
allmän förfogandelag (se förutnämnda prop. nr 1939 L: 284). Härav framginge
enligt utredningsmännen, att ansökningsförfarandet icke vore avsett
för sådana fall, där frågan gällde taxas tillämplighet, felaktig tillämpning av
taxa, varas beskaffenhet eller myckenhet. Samma vöre förhållandet, då taxan
upptoge en skala, inom vars ram ersättningen kunde utmätas och frågan
gällde avvägning av ersättning inom denna ram. I fall, som nu sagts, skulle
besvärsvägen anlitas. Ansökningsförfarandet avsåge således endast fall, där
någon av billighetsskäl önskade ersättning utöver vad gällande taxa medgåve.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
63
Beträffande rätten för part att anföra besvär lia utredningsmännen som
sin mening uttalat, att kronan tydligen icke kunde äga fullfölja talan mot
här avsedda beslut, som ju meddelats å dess vägnar.
Gentemot sistnämnda uttalande har länsstgrelsen i Uppsala län anfört, att
då fall kunde tänkas av felaktig tillämpning av taxa till nackdel för kronan,
ifrågasattes om detta uttalande i den allmänna form det erhållit vore riktigt.
Bestämmelsen örn rätt att söka ändring i myndighets beslut örn ersättning Departementsenligt
taxa infördes i samband med tillkomsten av allmänna förfogande- cheKnlagen
(se prop. 1939 L: 284, sid. 64, 65 och 69). I lagrådets häröver givna utlåtande
framhölls att ändring borde få sökas i myndighets beslut örn sådan
ersättning samt att rätten att söka ändring enligt lagrådets mening borde
gälla för icke blott den ersättningsberättigade utan även vederbörande, som
skulle förfoga över förnödenheten. I enlighet härmed'' avfattades 19 § allmänna
förfogandelagen. Samtidigt infördes motsvarande stadgande i rekvisitionslagen
genom ändring av 13 §. Lagrådets ovannämnda uttalande örn ömsesidig
besvärsrätt, vilket hade avseende å allmänna förfogandelagen, kan emellertid
knappast äga tillämpning inom rekvisitionslagens område. Den myndighet,
som meddelat beslutet (den mottagande myndigheten), torde nämligen
i regel vara samma myndighet, som den, vilken har att förfoga över förnödenheten.
Endast i de undantagsfall, då så ej vore fallet, skulle alltså
kronans besvärsrätt överhuvud kunna utövas. Alt av hänsyn till dessa fall
upprätthålla en besvärsrätt för kronan — med därav följande skyldighet för
den beslutande myndigheten att delgiva den förfogande myndigheten sitt ersättningsbeslut
— bör enligt min mening ej ifrågakomma. Detta förhållande
synes även böra framgå av lagtexten. På grund härav har jag vidtagit den
ändringen, att besvär må anföras endast av enskild sakägare.
18 §.
18 och 19 §§ reglera ordningen för bestämmande av ersättning, som icke
är satt i taxa. Sådan ersättning skall enligt bestämmelserna fastställas av
lokal värderingsnämnd; dock att den militäre mottagarens befogenhet, såsom
framgår av 19 §, omfattar jämväl transportersättning m. m. som avses i
13 § 1 mom.
I anledning av påpekanden i yttrandena lia i 18 § införts en del tillägg i
förtydligande syfte.
Stadgandet har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. Som
där nämnts, gör förslaget i princip ej ändring i fråga örn fördelningen av
behörigheten mellan å ena sidan mottagaren och å andra sidan lokal värderingsnämnd.
Häst- och bilvärderingsnämnderna skola enligt förevarande paragraf fastställa
ersättningen för de hästar och hästfordon respeklive motorfordon
lii. lii., vilka övertagas med äganderätt. Dessa nämnder få alltså samma behörighet
som de nuvarande häst- och motormönstringsnämnderna, härvid
bortselt från att de sistnämnda endast fungera under själva mobiliseringen.
Tagas ifrågavarande förnödenheter i anspråk nied nyttjanderätt, fastställes
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departements
chefen.
hyresersättningen av elen militäre mottagaren därest den är satt i taxa, men
där så undantagsvis ej skulle vara fallet av allmän lokal värderingsnämnd.
Fartygsvärderingsnämnderna sakna motsvarighet i nu gällande organisation.
Dessa nämnder, vilka bli knutna till marindistrikten, få sin verksamhet
förlagd till rikets kuster.
Utredningsmännen ha funnit lämpligt, att i fall då fartyg rekvireras till
insjöarna och de inre vattenlederna ersättningen i regel
borde bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd. Emellertid kunde det
enligt utredningsmännens mening stundom vara påkallat att låta fartygsvärderingsnämnd
bestämma ersättningen jämväl för fartyg, som rekvirerqts till
ort utanför marindistrikt. Det hade därför överlämnats åt Konungen att förordna
härom.
Fartygsvärderingsnämnd skulle enligt förslaget vara behörig oavsett örn
fartyg toges i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt. ■
Allmän lokal värderingsnämnd skulle, med de undantag som vore angivna
i 19 §, handlägga övriga ärenden rörande ersättning, som icke utgår efter
taxa.
Mot den föreslagna inskränkningen i fartygsvärderingsnämnds behörighet
vid rekvisition till ort utanför marindistrikt ha kommerskollegium, fartygsuttagningskommissionen
och statens trafikkommission framställt erinringar.
Kommerskollegium har ansett, att ifrågavarande ärenden i regel och i varje
fall då fråga vore om fartyg av större värde borde handläggas av fartygsvärderingsnämnd,
medan de båda sistnämnda myndigheterna funnit att ersättningen
i sådant fall alltid borde bestämmas av fartygsvärderingsnämnd.
I fråga om behörighetsfördelningen ha ytterligare framställts erinringar
i två yttranden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att småärenden
rörande t. ex. inkvartering för några man under ett fåtal dagar med nödvändighet
måste bli föremål för en schablonmässig handläggning hos de allmänna
lokala nämnderna. Dylika ärenden borde därför få avgöras direkt av
den militära myndigheten, som ägde bättre kännedom om de faktiska förhållandena.
Som norm borde fastställas en värdegräns å förslagsvis 500
kronor. Kommerskollegium har å sin sida ifrågasatt huruvida ej i undantagsfall,
då fråga vore om enstaka förnödenheter, som enligt förslaget skulle
värderas av specialnämnd men vars värde ej överstege förslagsvis 200 kronor,
ersättningen i stället måtte få bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd.
Några myndigheter ha hemställt, att fartygsvärderingsnämnds behörighet
borde utvidgas, såvitt angår fartyg, som rekvirerats till ort utanför marindistrikt.
Härtill må framhållas, att det torde kunna överlämnas åt Konungen att bedöma,
i vilken omfattning fartygsvärderingsnämnd skall anlitas i dylika fall.
Konungen lärer härvid förordna, att ärenden rörande fartyg över viss storleksgräns
skola handläggas av fartygsvärderingsnämnd.
Förslaget, att vissa mindre ärenden borde undantagas från handläggning
i den eljest gällande ordningen, har jag ej funnit skäl biträda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
65
19 §.
Denna paragraf står i nära överensstämmelse med vad nu gäller.
Av bestämmelsen i första stycket, som endast avser fall då förnödenhet
tages i anspråk med nyttjanderätt, följer att allmän lokal värderingsnämnd
har att fastställa ersättning för kostnad, skada eller försämring även
då hyran för förnödenheten enligt 17 § bestämts av mottagaren.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att den allmänna lokala
värderingsnämndens behörighet i nämnda avseende syntes framgå redan av
sista stycket i 18 §. Förevarande stycke borde därför endast stadga att i
fall då hyran för upplåtet fartyg bestämts av fartygsvärderingsnämnd, denna
nämnd även borde bestämma ersättning för kostnad, skada och försämring.
Denna anmärkning är utan tvivel formellt befogad. Emellertid har under
tillämpningen av gällande rekvisitionslag på sina håll den uppfattning rått,
att militär myndighet, som fastställt hyresersättning enligt taxa, därmed vore
behörig att även handlägga ärende rörande skada och försämring å förnödenheten
i fråga. Denna uppfattning är uppenbarligen oriktig, då ersättning för
skada och försämring icke kan vara satt i taxa och således enligt gällande
lag ej ankommer på militär myndighet. För att förebygga en sådan misstolkning
synes det befogat att bibehålla den föreslagna lydelsen i första stycket.
— Det må påpekas, att »ersättning i övrigt» för fartyg, d. v. s. hyresersättning,
enligt 18 § bestämmes av fartygsvärderingsnämnd dels då fartyg
rekvireras till ort inom marindistrikt dels ock, där Konungen så förordnar,
vid rekvisition till ort utanför marindistrikt.
Andra stycket har jämkats i anledning av tillkomsten av ett 3 mom.
i 13 §.
20 §.
Detta stadgande har berörts i den allmänna motiveringen.
Om gäldande av ersättning.
21 §.
Förevarande paragraf ersätter nuvarande 15 §.
Utredningsmännen lia ansett, att det med hänsyn till de förhållanden, under
vilka lagen vore avsedd att tillämpas, helt borde överlåtas åt Konungen att
meddela de erforderliga bestämmelserna örn ordningen för ersättningens gäldande.
Jag delar utredningsmännens mening, att dylika bestämmelser lämpligen
böra meddelas i en tillämpningsförfattning. Beträffande innehållet i dessa
bestämmelser får jag framhålla följande. I princip torde böra gälla, att ersättning
skall gäldas, då beslutet därom vunnit laga kraft gentemot kronan.
Uppskov med betalningen torde emellertid ej sällan visa sig ofrånkomliga i
samband med de åtgärder, som erfordras för tillvaratagande av tredje mans
rätt till utfallande ersättningsbelopp. Särskilt gäller detta motorfordon, som
sålts på avbetalning. Däremot bör uppenbarligen frågan om uppskov med
betalning av penningpolitiska skäl liksom hittills regleras i särskild lag. I
Bihang till riksdagens protokoll 1942. t sami. Nr 201. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
detta hänseende gäller för närvarande — med giltighet till och med den 30
juni 1942 — lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.
Genomförandet av förevarande förslag föranleder vissa ändringar i lagen
den 20 oktober 1939. Frågan härom lärer i sinom tid anmälas av chefen
för finansdepartementet.
I gällande 15 § lämnas föreskrifter örn f olme n för utbetalning av ersättning.
Bestämmelser härom böra enligt min mening samordnas med övriga
för vederbörlig myndighet gällande utbetalningsföreskrifter och därför utfärdas
i annat sammanhang.
22 §.
Denna paragraf har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen.
Örn påföljder enligt denna lag m. m.
23 §.
1 mom. motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket. Såsom utredningsmännen
funnit torde dock av civila myndigheter endast polismyndigheten böra anlitas.
Vägran eller försummelse att fullgöra rekvisition har synts böra föranleda
ansvar i enlighet med vad förfogandelagarna för motsvarande fall stadga.
Enahanda ansvar borde enligt utredningsmännens mening drabba den som
efter det förnödenhet rekvirerats avhände sig eller förstörde densamma. Bestämmelse
därom har införts i 2 inom., därvid utredningsmännens förslag
något jämkats till avfattningen.
Chefen för armén har ansett det böra tagas under övervägande, huruvida
icke en skärpning av straffansvaret borde komma till stånd.
Jag har ej funnit tillräckliga skäl att frångå utredningsmännens förslag i
nämnda avseende.
Stadgandet i 3 mom. överensstämmer med bestämmelsen i 25 § allmänna
förfogandelagen. Beträffande motiveringen till denna bestämmelse ha utredningsmännen
hänvisat till prop. 1939 L: 284, sid. 44 och följande.
24 och 25 §§.
Dessa paragrafer torde icke erfordra någon motivering.
Bestämmelse om lagens ikraftträdande.
Den föreslagna rekvisitionslagen torde lämpligen böra träda i kraft den
dag, Kungl. Maj:t bestämmer.
4. Beredskapsförfogandelagen.
Beredskapsförfogandelagens ändamål är att under ett beredskapstillstånd,
innan ännu mobilisering anbefallts, möjliggöra tvångsanskaffning av vissa
förnödenheter för krigsmaktens behov. I fråga om förfarandet vid ersättnings
bestämmande och om fullföljd av talan hänvisar lagen till de beträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
67
fande rekvisition givna bestämmelserna. Rekvisitionslagens regler om grunderna
för ersättnings bestämmande äro likaledes, bortsett från ett par undantag,
tillämpliga vid förfogande enligt beredskapsförfogandelagen.
Utredningsmännen ha i förenklingssyfte utarbetat förslag till ny beredskapsförfogandelag,
som närmare än den nuvarande anknutits till rekvisitionsreglerna.
Under remissbehandlingen har förslaget ej berörts i vidare
mån än nedan ^ägs.
Vid den inom departementet verkställda överarbetningen ha endast några
formella jämkningar vidtagits i utredningsmännens förslag.
En redogörelse för de särskilda bestämmelserna torde härefter få lämnas.
1 §■
Denna paragraf motsvarar första stycket i nuvarande 1 §.
I fråga örn förutsättningarna för lagens tillämpning och dess räckvidd överensstämmer
förslaget med vad nu gäller. De bestämmelser i 1936 års värnpliktslag,
till vilka hänvisas i nuvarande 1 §, motsvaras i 1941 års värnpliktslag
av 28 § 1 mom. Hänvisningen har därför ändrats till att avse sistnämnda
stadgande.
Enligt den nuvarande lagen har rätten att göra anfordran tillerkänts vederbörande
militäre befälhavare i fall som avses i 1 § första stycket a), medan
motsvarande rätt i fall som avses under b) tillagts den myndighet, Konungen
föreskriver. I sistnämnda avseende stadgas i beredskapsförfogandeförordningen,
att rätten skall tillkomma de militära myndigheter, som bestämmas av
Kungl. Majit i kommandoväg.
Jämlikt 1 § andra stycket i förslaget skall befogenheten ifråga i båda fallen
utövas av de militära myndigheter, som av Konungen bestämmas i kommandoväg.
Någon ändring i sak är härmed ej avsedd.
2 §■
Paragrafen överensstämmer så gott som fullständigt med nuvarande 5 §.
Marinförvaltningen har på anförda skäl hemställt om bestämmelse, att
fartyg måtte kunna tagas i anspråk med äganderätt även med stöd av denna
lag.
Denna framställning har jag ej funnit mig kunna biträda. 3
3 §•
Första stycket överensstämmer med nuvarande 2 §.
Beträffande sättet för anfordran innehåller 3 § i gällande lag särskild bestämmelse
för det fall, som avses i 1 § första stycket b). I detta fall må anfordran
under viss förutsättning ske annorledes än skriftligen.
De i 6 § i förslaget till rekvisitionslag givna bestämmelserna örn sättet för
rekvisition — vilka även taga sikte på det fall, att rekvirerad förnödenhet i
fredstid uttagits för krigsmaktens behov — torde kunna göras tillämpliga
jämväl å anfordran enligt beredskapsförfogandelagen. Bestämmelse härom
har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
4 §.
Denna paragraf motsvarar 4 och 5 §§ i utredningsmännens förslag.
I 6 § första stycket i gällande lag hänvisas beträffande grunderna för ersättningen
till 7—10 §§ rekvisitionslagen. Däremot har stadgandet i 5 § i sistnämnda
lag, enligt vilket ersättning för kvarter m. m. i vissa fall icke medgivits,
ej inbegripits under hänvisningen. Härmed torde ha aveetts, att ersättning
för kvarter, som tillhandahålles enligt beredskapsförfogandelagen, skall
utgå enligt den allmänna regeln i 7 § 2. rekvisitionslagen; kvartervärden skall
alltså erhålla ersättning för förlorad avkastning eller nytta.
Utredningsmännens förslag till rekvisitionslag ansluter sig i fråga örn ersättning
för kvarter till den gällande lagen. Enligt departementsförslaget skall
däremot kvartervärd i likhet med annan nyttjanderättsupplåtare erhålla
ersättning för förlorad avkastning eller nytta. I enlighet härmed kunna rekvisitionslagens
regler örn grunderna för ersättning göras helt
tillämpliga vid bestämmande av ersättning enligt beredskapsförfogandelagen.
Enligt bestämmelse i nuvarande 6 § andra stycket skall ersättning, som ej
utgår efter taxa, bestämmas av den mottagande militära befälhavaren, därest
det fordrade beloppet finnes vara skäligt. Den befogenhet, som sålunda tillerkänts
befälhavaren, synes innebära att han, ehuru anfordran skett, skulle
äga träffa uppgörelse under hand om ersättningen. Enligt vad jag förut anfört
under 6 § i förslaget lill rekvisitionslag, torde en dylik befogenhet icke
böra tillkomma befälhavaren. I övriga hänseenden överensstämmer nuvarande
andra stycket med vad som gäller enligt rekvisitionslagen.
I fråga örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och om fullföljd
av talan hänvisar nuvarande 6 § tredje stycket till rekvisitionslagen.
7 § i gällande beredskapsförfogandelag, vilket lagrum reglerar tredje
mans rätt till ersättning, har sin motsvarighet i 22 § i förslaget
till rekvisitionslag. Slutligen må nämnas, att 7 § i beredskapsförfogandeförordningen
i fråga örn ersättnings gäldande hänvisar till rekvisitionsbestämmelserna.
Vid angivna förhållanden torde i förevarande paragraf böra stadgas, att
de beträffande rekvisition meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning
i fråga om ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna
lag. På grund av denna hänvisning skulle bestämmelserna i 11—22 §■§ ävensom
i 6 § sista stycket i förslaget till rekvisitionslag bli tillämpliga vid anfordran
enligt beredskapsförfogandelagen.
Vidare torde rekvisitionsbestämmelserna böra gälla även i fråga om egendoms
avlämnande, mottagande och återställande efter nyttjande. Härigenom kunna
nuvarande 3 § andra stycket samt 4 § uteslutas, varjämte en särskild tillämpningsförfattning
till beredskapsförfogandelagen torde kunna undvaras.
Föreskrifter av det innehåll, som avses i andra stycket i förevarande paragraf,
ha upptagits i 5 § i utredningsmännens förslag till rekvisitionsförordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
69
5 §.
Denna paragraf motsvarar nuvarande 8 och 9 §§..
6 §•
Paragrafen överensstämmer med nuvarande 1 § andra stycket.
Utredningsmännen lia beträffande denna paragraf anfört följande:
Enligt vad här stadgas skall förordnande enligt 1 § vara utan verkan från
och med den dag rekvisition må äga rum. Från denna huvudregel göres det
undantag, att egendom, vars ägare eller innehavare redan anmodats att ställa
egendomen till förfogande, må tagas i anspråk »enligt bestämmelserna i denna
lag». Häri inbegripes uppenbarligen det fall att icke blott anmodan utan
även ianspråktagande hunnit ske före rekvisitionsrättens inträdande.
Den rätta tolkningen av dessa bestämmelser synes tveksam i visst avseende.
Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen överensstämma ej helt i
fråga örn grunderna för ersättnings bestämmande. Enligt 5 § rekvisitionslagen
(12 § 1 mom. i förslaget) utgår sålunda i regel ej ersättning för t. ex.
kvarter. Beredskapsförfogandelagen föreskriver däremot, att ersättning alltid''
skall utgå; detta följer-av hänvisningen i 6 § första stycket (4 § i förslaget).
Därest nu innehavaren av en byggnad anmodats lämna kvarter med stöd
av beredskapsförfogandelagen och rekvisitionslagen därefter träder i tillämpning,
må byggnaden enligt ifrågavarande undantagsbestämmelse likväl tagas
i anspråk med stöd av den förut gjorda anfordran. Att döma av undantagsbestämmelsens
avfattning skall härvid även ersättning utgå enligt beredskapsförfogandelagen.
Detta skulle emellertid innebära att kvartervärden i fråga
gynnades i förhållande till den, vars egendom tagits i anspråk med stöd av
rekvisitionslagen. Utredningsmännen ha därför övervägt en ändring av bestämmelsen
i syfte att förebygga ett sådant resultat. Då emellertid frågan i
praktiken kan lösas genom verkställande av formlig rekvisition, ha utredningsmännen
stannat för att lämna bestämmelsen oförändrad.
1 de fall, då de båda lagarnas ersättningsregler ej avvika från varandra,
är det tydligen överflödigt att utfärda rekvisition, örn anfordran enligt beredskapsförfogandelagen
redan skett.
I några av yttrandena har hemställts, att i stadgandet måtte vidtagas den
ändring, som utredningsmännen haft under övervägande. Enligt departementsförslaget
överensstämma emellertid de båda lagarnas ersättningsregler
med varandra, varför den av utredningsmännen väckta frågan i händelse av
bifall till förslaget ej längre skulle vara aktuell.
7 §•
Såsom förut nämnts, torde på grund av den föreslagna hänvisningen i 4 §
tillämpningsföreskrifter för närvarande ej erfordras. Emellertid torde möjlighet
böra stå öppen för Konungen att vid behov utfärda sådana föreskrifter.
Lagen torde böra träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Samtidigt
böra den nuvarande beredskapsförfogandelagen och beredskapsförfogandeförordningen
upphöra att gälla.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Departementschefens hemställan.
Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom försvarsdepartementet
upprättats förslag till
1) rekvisitionslag (bilaga A1); samt
2) beredskapsförfogandelag (bilaga B2),
hemställer departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget till beredskapsförfogandelag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Nils Kinnander.
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här
uteslutits.
2 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget
utom vad angår 2 §. Detta lagrum hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande lydelse:
»Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt. Egendom,
som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma att väsentligen minska i värde,
tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida
icke vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen
övertages med äganderätt.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
71
Bilaga C.
Utredningsmännens förslag.
Förslag
till
Rekvisitionslag.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Sedan förordnande enligt 74 § regeringsformen meddelats att krigsmakten
eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag,
som av Konungen bestämmes, i enlighet med vad i denna lag stadgas genom
rekvisition utfordras förnödenheter och tjänstbarheter, som erfordras för
fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna pa
annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid krigsmaktens återgång
till fredsfot upphör rätten till rekvisition från och med den dag, som
av Konungen bestämmes.
Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till rekvisition
allenast vad som erfordras för denna del.
Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka
Konungen meddelar sådan rätt.
Vad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel, där ej annorlunda
nedan stadgas.
2 §•
Genom rekvisition må tagas i anspråk:
1. kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m.;
2. byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till
expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;
3. markområden och byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-,
flygplats-, väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;
4. mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;
5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, för maskiner
erforderliga driftsförnödenheter, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle,
smörjmedel m. m., så ock andra för krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar;
6.
beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen
ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erfordras
för krigsändamål;
7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka
och sårade människor och djur;
8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfordon,
motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor ävensom därmed
jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, ävensom
personal för skötsel och underhåll därav;
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
9. fartyg (däri inbegripna båtar och andra farkoster) med erforderlig utrustning
och bemanning;
10. luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning;
11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal;
12. järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra
dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom personal
för skötsel och underhåll;
13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar,
skeppsvarv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter
samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning
och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt
14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som avses
under 12 och 13.
3 §•
Redan under fredstid skall vidtagas förberedelse till rekvisition (uttagning)
av de hästar, hästfordon, motorfordon, motorredskap samt fartyg, vilka
utöver dem, som förut stå till krigsmaktens förfogande, erfordras för dennas
ställande på krigsfot (krigsmaktens första behov). Därvid må Konungen
ålägga ägare eller innehavare av sådan förnödenhet skyldighet att lämna
uppgifter örn förnödenheten samt att utan ersättning låta förnödenheten undergå
besiktning och transportera densamma till plats för besiktningen. Kommun
har att genom för ändamålet utsedd nämnd lämna erforderlig medverkan
vid uttagningen av hästar och hästfordon.
4 §•
Rekvisition må icke omfatta annat, än vad som finnes att tillgå hos den,
som skall fullgöra rekvisitionen; och skall därvid, såvitt möjligt, hänsyn tagas
till dennes tillgång å vad som skall rekvireras och behov därav för sin
näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tvingande
militära skäl utfordras.
5 §•
Byggnader och anläggningar, som avses i 2 § under 1, 2, 12 och 13, så ock
markområden, som avses i nämnda paragraf under 3, må tagas i anspråk
allenast med nyttjanderätt. Därest ej annat vid rekvisition bestämts eller får
anses överenskommet, skola fartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt men
övriga förnödenheter övertagas med äganderätt.
6 §.
Rekvisition av förnödenhet, som under fredstid uttagits för krigsmaktens
behov, sker genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvisitionsskrivelse)
eller genom kungörelse eller på annat, efter omständigheterna
lämpat sätt.
Annan rekvisition skall, där så ske kan, göras genom rekvisitionsskrivelse.
Har rekvisitionen skett annorledes, skall den utan dröjsmål skriftligen bekräftas.
Rekvisition skall ställas till den, som har alt fullgöra densamma.
Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som utgjorts efter rekvisition, skall lämnas
kvitto. 7
7 §''
Ägare eller innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt,
är skyldig att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning
av förnödenheten tillhörande inredning eller utrustning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
73
Om värderingsnämnder.
8 §•
För handläggning av ärenden rörande ersättning enligt denna lag samt
ärenden, som äga samband därmed, skola i den ordning nedan stadgas tillsättas
dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden) dels
ock lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och
allmänna lokala värderingsnämnder inom länen samt fartygsvärderingsnämnder
inom marindistrikten.
Antalet lokala värderingsnämnder bestämmes i den ordning Konungen
föreskriver.
9 §•
Riksvärderingsnämnden är högsta värderingsnämnd, mot vars beslut klagan
ej må föras.
Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad
nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna
och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses den
ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock,
örn Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkunskap
inom industriens eller folkhushållningens område. För envar av ledamöterna
utses en suppleant. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och
suppleanterna skola minst en ledamot och en suppleant hava utövat domarämbete.
Örn så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfattning
äger Konungen föreskriva, alt riksvärderingsnämnden skall arbeta å två
eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter, utsedda
på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ordförande
att leda arbete å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För envar av
ledamöterna utses en suppleant. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna
och suppleanterna å varje avdelning skola minst en ledamot och en suppleant
hava utövat domarämbete. Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna
i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar efter förslag av
nämnden.
Ledamöter och suppleanter i riksvärderingsnämnden utses för viss tid,
dock högst fyra år.
10 §.
Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. Av ledamöterna i
liästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal värderingsnämnd
utses två, därav den ene tillika ordförande, av länsstyrelsen samt
den tredje ledamoten av arméfördelningscliefen (motsvarande chef). Av ledamöterna
i fartygsvärderingsnämnd utses två efter förslag av kommerskollegium
av länsstyrelsen i det län, där chefen för marindistriktet har sitt
säte, samt den tredje ledamoten av nämnde chef.
För ledamöterna i hästvärderings-, bilvärderings- och fartygsvärderingsnämnder
skola utses suppleanter till lika antal. För varje ledamot i allmän
lokal värderingsnämnd skola utses två suppleanter.
Ledamöter och suppleanter i lokal värderingsnämnd utses för viss lid,
dock högst fyra år.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.
11 §.
För förnödenhet, som övertages med äganderätt, skall lämnas ersättning
med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden, övertages med äganderätt
egendom, som på grund av tidigare ianspråktagande innehaves med nyttjanderätt,
skall vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning,
som utgått för egendomens nyttjande.
12 §.
1 mom. Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader,
skogs- och hagmarker samt obrukade fält.
Ej heller utgår ersättning för kvarter, stallrum och plats under tak för materiel
m. m. Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom
åsamkas avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med skäligt
belopp. Föranleder inkvarteringen särskilda kostnader, skall ock ersättning
härför lämnas.
Då förnödenhet eljest tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning
efter den i 11 § angivna grund för den för upplåtaren förlorade avkastning
eller nytta.
2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs skall ersättning utgå nied skäligt belopp
för skada och avsevärd försämring, som förnödenhet, vilken tagits i
anspråk med nyttjanderätt, kan hava lidit.
Har åtgärd som i 7 § sägs vidtagits, må ock skälig ersättning lämnas för
den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vidkännas samt
för skada eller avsevärd försämring, som förnödenheten kan hava åsamkats
genom åtgärden.
13 §.
1 mom. Ersättning för transport av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplats,
för transport till hemorten av förnödenhet, som efter nyttjande
avhämtas, så ock för av rekvisition föranledd inställelse utgår enligt av
Konungen meddelade bestämmelser.
2 mom. Ersättning för tjänstbarhet i annat fall än i 1 mom. avses utgår
med belopp, som prövas skäligt. Därvid böra i huvudsak följas villkor, som
i betydande utsträckning gälla för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande
slag.
14 §.
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris å förnödenhet eller
tjänstbarhet, som avses i 11, 12 eller 13 §, skall taxa å nämnda pris upprättas.
I taxa upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de
i nämnda paragrafer angivna grunderna för ersättningens bestämmande och
med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxans upprättande.
Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnödenheter
och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen
gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst län eller viss
stad eller ort.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Riksvärderingsnämnden äger tillika bestämma, att de^ allmänna lokala värderingsnämnderna
skola, var för sitt verksamhetsområde eller del därav, i
taxa prissätta vissa förnödenheter och tjänstbarheter.
Taxa, som upprättats av allmän lokal värderingsnämnd, skall understallas
riksvärderingsnämndens prövning.
15 §.
Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarliet,
skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock ma riksvärderingsnämnden,
där taxans tillämpning på grund av särskilda omständigheter skulle
innefatta synnerlig obillighet, på framställning bestämma ersättningen till
högre belopp.
16 §.
Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitions utgörande.
17 §•
Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som för kronans räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt
över rekvisitionens fullgörande.
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må besvär anföras hos den allmänna
lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu dagar från det
klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällande
taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan därom
hos riksvärderingsnämnden.
18 §.
Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes, där ej annorlunda
sägs i 19 §, i nedan angiven ordning. ..
Ersättning för hästar och hästfordon, som tagas i anspråk med äganderätt,
bestämmes av hästvärderingsnämnd.
Ersättning för motorfordon och motorredskap, som tagas i anspråk med
äganderätt, bestämmes av bilvärderingsnämnd.
Ersättning för fartyg bestämmes av fartygsvärderingsnämnd, eller, dar fartyg
rekvireras till ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall
annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Annan ersättning än nu nämnts fastställes av allmän lokal värderingsnämnd.
19 §.
Ersättning för kostnad, skada eller försämring som avses i 12 § 2 morn.
fastställes av allmän lokal värderingsnämnd; dock att i fråga om fartyg, för
vilket ersättning i övrigt bestämts av fartygsvärderingsnämnd, ersättningen
skall fastställas av sådan nämnd.
Ersättning för av rekvisition föranledd transport eller inställelse fastställes
i den ordning som enligt 17 och 18 §§ gäller beträffande bestämmande av
ersättning för det rekvirerade.
20 §.
Över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättnings bestämmande
må besvär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från
det klaganden erhållit del av beslutet.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Om gäldande av ersättning.
21 §.
Ersättning enligt denna lag skall gäldas i den ordning, Konungen bestämmer.
22 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till
kronan, äger han, ändå att fox-dringen ej är till betalning förfallen, framför
ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla
i fråga örn den, som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för
förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där
part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Örn påföljder enligt denna lag m. m.
23 §.
1 mom. Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid fullgöra
rekvisition, äger polismyndighet att hos honom uttaga det rekvirerade.
Kan dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer
samma rätt militär myndighet.
2 mom. Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som i 1
mom. sägs, så ock den, som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet
eller annorledes undandrager sig rekvisitions fullgörande, straffes med dagsböter
eller fängelse.
3 moni. Fälles någon till straff enligt 2 morn., må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej
kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens
värde.
24 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och utdömd
ersättning, varom i 23 § 3 mom. förmäles, tillfalla kronan.
25 §.
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma
upphävas rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87), rekvisitionsförordningen
den 10 juni 1938 (nr 304), fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),
kungörelsen den 18 juni 1927 (nr 274) rörande tillämpning av fartygsuttagningslagen,
häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84), hästoch
fordonsanskaffningsförordningen den 22 juni 1934 (nr 420), förordningen
den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpningen av häst- och
fordonsanskaffningslagen samt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 419) angående
rikets indelning i hästmönstringsområden; skolande, där i särskild författning
eller eljest förekommer hänvisning till författning, vilken sålunda
upphör att gälla, hänvisningen i stället avse den nya lagen eller författning
som utfärdas med stöd'' därav.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
77
Bilaga T).
Utredningsmännens förslag.
Förslag
till
beredskapsförfogandelag.
1 §.
Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan del
av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för
ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
äger Konungen förordna:
a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av det
ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär
personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar
eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på
annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av militär myndighet
tillhandahålla vad sålunda erfordras;
b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar,
fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits
för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den
utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av militär myndighet
ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande; samt
c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.
Rätt att göra anfordran, som avses i första stycket a) och b), tillkommer
de militära myndigheter, som bestämmas av Konungen i kommandoväg. 2 3
2 §.
Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligen minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom
tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militära
myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages
med äganderätt.
3 §.
Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter
sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest
mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.
Beträffande sättet för anfordran skall gälla vad som i motsvarande avseende
är stadgat örn rekvisition.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
4 §•
Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt
de grunder, som gälla beträffande rekvirerad egendom; dock att vad i 12 §
1 mom. rekvisitionslagen stadgas därom, att ersättning för egendom i vissa
fall ej skall utgå, icke skall äga tillämpning, då egendomen tillhandahålles
enligt denna lag.
5 §.
I fråga örn egendoms avlämnande och mottagande, om återställande av
egendom efter nyttjande, örn ersättnings bestämmande, om fullföljd av talan
samt örn ersättnings gäldande skola de beträffande rekvisition meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning.
De föreskrifter, som äro givna angående undantag från tillämpningen av
bestämmelserna om rekvisition, skola iakttagas jämväl vid förfogande enligt
denna lag.
6 §.
Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund
av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militära myndighet låta
genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.
Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som nu sagts, dömes
till dagsböter. Böterna tillfalla kronan.
7 §.
Ställes del av krigsmakten, som avses i 1 §, på krigsfot, vare förordnandet
såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag rekvisition må äga
rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna i denna lag
tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare redan anmodats ställa
egendomen till förfogande.
8 §.
De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma
upphävas beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297) och beredskapsförfogandeförordningen
samma dag (nr 390).
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
79
Bilaga B.
Utredningsmännens förslag.
Förslag
till
förordning med närmare bestämmelser angående tillämpning av
rekvisitionslagen den (rekvisitionsförordning).
Med stöd av rekvisitionslagen den förordnas härigenom
som följer:
1 kap. Allmänna bestämmelser.
1 §■
Rätt att rekvirera förnödenheter, som under fredstid uttagits för krigsmaktens
behov, tillkommer myndighet, som har att ombesör ja mobilisering av det
förband (motsvarande organisation), för vars räkning förnödenheterna uttagits,
ävensom myndighet, under vilkens befäl eller överinseende förbandet
(organisationen) lyder. 2
2 §•
1 mom. Rätt att göra annan rekvisition än i 1 § avses tillkommer överbefälhavaren
över krigsmakten, då sådan är förordnad, chefen för försvarsstaben
ävensom avdelningscheferna vid försvarsstabens kommunikations- och
signaltjänstavdelningar, chefen för militärbyrå inom centralt ämbetsverk,
militärassistent vid sådant verk samt därjämte följande myndigheter:
1. Inom armén:
a) chefen för armén;
b) arméförvaltningens militära departement och dess styrelser;
c) chef för armékår, fördelning eller därmed likställt förband, chef för
etappgrupp, militärbefälhavaren på Gotland, militärområdesbefälhavare samt
kommendant i fästning och därmed likställd befälhavare;
d) befälhavare för försvars- eller skyddsområde samt därmed likställd territoriell
befälhavare;
e) chef för förband eller annan militär organisation, som lyder omedelbart
under överbefälhavaren eller under någon under a)—d) eller ock 2 e) eller h)
nämnd myndighet;
f) transportledningsofficer, transportledare, stationsofficer, hamnofficer eller
motsvarande befattningshavare; samt
g) remonteringsnämnden.
2. Inom marinen:
a) chefen för marinen;
b) marinförvaltningen;
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
c) chef för annan avdelning inom marinförvaltningen än civilavdelningen;
d) chefen för kustflottan;
e) chef för marindistrikt;
f) chef för örlogsvarv (örlogsdepå);
g) chef för eskader, avdelning eller självständigt uppträdande fartygsförband
och chef å självständigt uppträdande fartyg;
h) kommendant i kustfästning och därmed likställd befälhavare;
i) chef för förband eller annan militär organisation, som lyder omedelbar!
under överbefälhavaren eller under någon under 1 c) eller d) eller ock 2 a),
d), e) eller h) nämnd myndighet; samt
j) hamnofficer.
3. Inom flygvapnet:
a) chefen för flygvapnet;
b) flygförvaltningen;
c) chef för avdelning inom flygförvaltningen;
d) eskaderchef; samt
e) chef för flottilj, division (motsvarande), självständigt uppträdande
grupp, rote, basavdelning eller annat förband eller annan militär organisation,
som lyder omedelbart under överbefälhavaren eller under någon under
1 c) eller 2 d), e) eller h) eller ock under 3 a) eller d) nämnd myndighet.
Myndighet, som omnämnes under 1 a) och c), 2 a), d), e) och h) samt 3 a)
och d), må uppdraga åt följande stabspersonal, nämligen stabschef, sektionschef,
avdelningschef, som handlägger egentliga krigsförvaltningsärenden, eller
motsvarande chefer eller ock kommendant i stab, att helt eller delvis utöva
myndigheten tillkommande rekvisitionsrätt.
2 morn. Kan befälhavare för förband eller annan militär organisation på
grund av detachering eller av annan anledning icke tillgodose förekommande
behov genom hänvändelse till överordnad myndighet eller på annat sätt, må
befälhavaren, även örn han icke är att hänföra till någon av de i 1 mom.
nämnda myndigheter, rekvirera vad som oundgängligen erfordras för tjänstens
behöriga fullgörande.
Landstormsområdesbefälhavare eller annan befälhavare, som har att ombesörja
mobilisering av landstorm, må, ändå att han icke är att hänföra till
någon av de i 1 mom. nämnda myndigheter, rekvirera vad som oundgängligen
erfordras för genomförande av planenlig mobilisering.
3 mom. Militär ledamot av hästvärderingsnämnd och hilvärderingsnämnd
äger ock i visst fall rätt att göra rekvisition enligt vad i 31 och 46 §§ stadgas. 3
3 §•
Järnväg, kanal, flygplats, telegraf- och telefonanläggning, kraftföretag, som
är anslutet eller avsett att anslutas till central driftledning, samt annan radioanläggning
än amatörstation eller privat experimentstation jämte personal, utrustning
och förråd må tagas i anspråk uteslutande för krigsmaktens behov
allenast efter befallning av Kungl. Majit eller ock på rekvisition av överbetälhavaren,
chefen för försvarsstaben eller någon av följande militära myndigheter,
nämligen:
i fråga om järnväg, kraftföretag eller kanal chef för armékår, militärbefälhavaren
på Gotland, avdelningschefen vid försvarsstabens kommunikationsavdelning
samt chefen för järnvägsstyrelsens militärbyrå;
i fråga om flygplats chefen för flygvapnet; samt
i fråga om telegraf-, telefon- eller radioanläggning chefen för marinen, avdelningschefen
vid försvarsstabens signaltjänstavdelning samt chefen för telegrafstyrelsens
militärbyrå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
81
4 §.
Har endast en del av krigsmakten ställts på krigsfot, tillkommer rätt att
göra rekvisition allenast myndighet, som tillhör denna del eller under vilkens
befäl eller överinseende militär organisation, tillhörande nämnda del, är ställd.
5 §.
De bestämmelser, som äro meddelade angående undantag från uttagning
under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov, skola iakttagas
då fråga är örn rekvisition. Utrustningspersedlar och materialier, som
någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller hos honom
anställda personer eller för skyddande av egendom, som av honom innehaves,
må icke tagas i anspråk i vidare män än persedlarna eller materialierna
av länsstyrelsen prövas obehövliga för sådant ändamål. Ej heller må
genom rekvisition tagas i anspråk egendom, som enligt behörigen granskad
luftskyddsplan är avsedd för luftskyddets behov, med mindre länsstyrelsen
lämnar sitt medgivande därtill.
Framställes från såväl militär myndighet som civil myndighet, vilken
handhar luftskyddet, anspråk på viss egendom, som icke enligt vare sig
mobiliserings- eller luftskyddsplan är avsedd att tagas i anspråk, avgör militärområdesbefälhavaren
efter samråd med vederbörande länsstyrelse vem
som må äga företrädesrätt till egendomen. I trängande fall må företrädesrätten
avgöras av den militäre befälhavare, som gör anspråk på egendomen,
efter samråd med vederbörande länsstyrelse eller luftskyddschef.
'' 6 §.
Vid rekvisition skall följande iakttagas:
1. Rekvisition skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke
lider större förfång än av omständigheterna föranledes.
2. Har viss förnödenhet rekvirerats, och vill ägaren eller innehavaren i
dess ställe sätta annan förnödenhet av samma slag, skall denna mottagas,
om den omedelbart ställes till förfogande och befinnes lämplig för det avsedda
ändamålet.
3. Kvarter skall lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus och byggnader.
Kvartervärden skall dock anvisas nödigt bostadsutrymme för sig
och sin familj ävensom de stallrum, som oundgängligen erfordras för egna
djur.
Kvarter skall å tid av året, då sådant erfordras, såvitt möjligt vara uppvärmt
och försett med lyse. Personalen skall vid inkvartering beredas den
bekvämlighet, som med hänsyn till de lokala förhållandena, envars tjänsteställning
samt tjänstgöringens art kan anses tillbörligt.
4. Mat, som lämnas i kvarter, skall vara efter ortens sed.
5. Förnödenheter, vilka äro av särskild betydelse för näringslivet, såsom
avelsdjur, utsäde eller dylikt, må ej utan synnerliga skäl tagas i anspråk.
6. Vid rekvisition av tjänstbarheter skall hänsyn såvitt möjligt tagas till
envars yrke, kroppsbeskaflenhet och ålder.
7. Tages anläggning, varom förmäles i 3 §, i anspråk utan att vara helt
ställd till krigsmaktens förfogande, bör icke större intrång göras i anläggningens
förmåga att betjäna allmänheten än behovet oundgängligen
kräver.
7 §•
Rekvisilionsskrivelse må avlämnas, förutom hos den, som skall fullgöra
rekvisitionen, jämväl hos ortens polismyndighet, vilken det åligger alt vidarebefordra
skrivelsen lill vederbörande.
Bihang till riksdagens protokoll 19A2. 1 samt. Nr 201. 6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Polismyndighet är skyldig lämnda rekvirenten alla erforderliga upplysningar
rörande tillgången i orten å de förnödenheter, som utgöra föremål för
rekvisition.
8 §•
Rekvisitionsskrivelse skall innehålla uppgift å
den militära organisation, för vilken det rekvirerade är avsett;
den, som har att fullgöra rekvisitionen (avlåmnaren);
myckenheten och beskaffenheten av det rekvirerade;
huruvida rekvirerad förnödenhet skall tagas i anspråk med äganderätt
eller nyttjanderätt och i sistnämnda fall den tid, under vilken det rekvirerade
kan beräknas bliva taget i anspråk;
tid och plats för avlämnandet av det rekvirerade och den myndighet eller
befattningshavare, som för kronans räkning skall mottaga det rekvirerade
eller hava uppsikt över rekvisitionens fullgörande (mottagaren);
huruvida, i fall som avses i 7 kap., besiktning genom gode män skall
äga rum;
vad som bör iakttagas vid framställande av anspråk på ersättning i anledning
av rekvisitionen; samt
dagen för skrivelsens utfärdande.
Härutöver bör rekvisitionsskrivelse innehålla bland andra följande uppgifter,
nämligen
vid rekvisition av kvarter, stallrum eller annan plats under tak:
erforderligt antal rum och antal bäddar i varje rum; erforderligt utrymme
för förläggning av manskap; antal hästar eller andra djur, som böra
beredas stallrum; erforderligt utrymme för expeditions-, sjukvårds- och
förrådslokaler m. m.; huruvida lokalerna skola vara utrymda eller icke;
samt, där rekvisitionen tillika omfattar förplägnad och utfodring, antalet
portionstagare för hel dag eller för vissa måltider samt antalet rationer för
djur och rationernas sammansättning;
vid rekvisition av förbrukningsartiklar:
de särskilda artiklarna efter mått, mål eller vikt, det sätt varpå de böra
vara förpackade, samt i fråga om slaktdjur, antalet och medelsiffran för
deras levande vikt ävensom den tid, för vilken foder är behövligt;
vid rekvisition av tjänstbarheter utav vägvisare, budbärare, arbetsmanskap
eller annan personal:
den tid, under vilken personalen beräknas bliva tagen i anspråk; den tid,
för vilken livsmedel böra medföras; de yrkesgrenar, vilka personalen bör
tillhöra; samt de verktyg av olika slag, som böra medföras; samt
vid rekvisition av hästar, fordon och fartyg m. nildén
utrustning samt de tillbehör, drivmedel och andra dylika förnödenheter,
som skola medföras.
Vid rekvisition av förnödenheter eller tjänstbarheter av andra slag än
ovan angivits böra lämnas alla de upplysningar angående myckenheten och
beskaffenheten av det rekvirerade, som erfordras för att rekvisitionen må
kunna behörigen utgöras.
9 §•
Å utgjorda förnödenheter och tjänstbarheter skall utfärdas kvitto (rekvisitionskvitto).
Kvitto utfärdas av mottagaren där ej annorlunda stadgas i denna förordning.
Kvitto skall innehålla uppgift å
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
83
rekvirenten;
den som utgjort rekvisitionen;
den rätt, varmed förnödenhet tagits i anspråk (äganderätt eller nyttjanderätt)
;
myckenheten och beskaffenheten av utgjorda förnödenheter och tjänstbarheter,
angivna på sätt som föreskrives i fråga örn rekvisitionsskrivelse;
samt
dagen för kvittots utfärdande.
Beträffande särskilda anteckningar, som i vissa fall skola göras å kvitto,
stadgas i 29, 44 och 63 §§.
10 §.
Myndighet, som utfärdar rekvisitionsskrivelse eller kvitto, skall taga avskrift
eller kopia av handlingen.
Har kvitto utfärdats i anledning av rekvisition, som skett med stöd av
2 § 1 morn., och är utfärdaren ej tillika rekvirent, skall avskriften eller
kopian överlämnas till rekvirenten. Då rekvisitionsskrivelse eller kvitto utfärdas
av befälhavare, som verkställt rekvisition enligt 2 § 2 morn., skall
befälhavaren, sedan det rekvirerade mottagits, översända avskriften eller
kopian till närmast överordnade myndighet, som enligt 2 § 1 mom. ägt verkställa
rekvisitionen.
Myndighet, som i 2 § 1 mom. sägs, skall föra förteckning över de rekvisitionsärenden,
som handläggas av myndigheten eller densamma underlydande
befälhavare, som enligt 2 mom. samma paragraf verkställt rekvisition.
Ärendena skola i förteckningen upptagas i nummerföljd. För varje ärende
skola antecknas meddelade beslut och vidtagna åtgärder. Alla till visst
ärende hörande handlingar skola förses med ärendets nummer enligt förteckningen
och sammanföras i en akt. Då sådan akt eller viss handling därur
överlämnas till värderingsnämnd eller annan myndighet, skall anteckning
därom ske.
Har rekvisitionsskrivelse med stöd av 2 § 1 mom. utfärdats, skall avskrift
av densamma så snart ske kan av rekvirenten översändas till länsstyrelsen. 2
2 kap. Örn värderingsnämnder.
11 §.
Antalet hästvärderings-, bilvärderings- samt allmänna lokala värderingsnämnder
i varje län fastställes av länsstyrelsen efter förslag av arméfördelningschefen
(motsvarande chef). I enahanda ordning bestämmes verksamhetsområdet
för varje nämnd.
Är län delat mellan två militärområden, tillkommer det chefen för den
arméfördelning, till vars område större delen av länet hör, att i fråga örn
lokal värderingsnämnd fullgöra vad enligt rekvisitionslagen eller denna förordning
åligger arméfördelningschef.
Antalet fartygsvärderingsnämnder i varje marindistrikt samt arbetsfördelningen
dem emellan fastställes av Kungl. Maj:t.
12 §.
Ledamöterna i hästvärderingsnämnd skola äga sakkunskap om hästar
och deras brukbarhet. En av ledamöterna skall tillika äga ingående erfarenhet
om värdering av hästar.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Ledamöterna i bilvärderingsnämnd skola vara förtrogna med motorfordons
och motorredskaps konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall
tillika äga ingående erfarenhet om värdering av motorfordon och motorredskap.
Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd skall den av chefen för marindistriktet
utsedde ledamoten vara mariningenjör eller, där sådan icke finnes
att tillgå, annan lämplig ingenjör. De övriga ledamöterna skola äga ingående
kännedom om värdering av fartyg.
Ledamöterna i allmän lokal värderingsnämnd skola äga allmän erfarenhet
i praktiska värv.
Vad i denna paragraf sägs om ledamot gäller ock om suppleant.
13 §.
Förordnande att vara ledamot eller suppleant i riksvärderingsnämnden och
lokal värderingsnämnd meddelas vart fjärde år före september månads utgång
och gäller för påföljande fyra kalenderår. Om avgång skett före fyraårsperiodens
slut, meddelas förordnande för återstoden av perioden.
Arméfördelningschef (motsvarande chef) och chef för marindistrikt åligger
att ofördröjligen lämna uppgifter till länsstyrelsen angående de av dem
utsedda ledamöternas och suppleanternas namn, befattningar och adresser.
Länsstyrelse skall lämna riksvärderingsnämndens ordförande motsvarande
uppgifter beträffande ordförandena i de lokala värderingsnämnderna.
14 §.
Ledamot eller suppleant i värderingsnämnd må endast den vara, som uppnått
tjugufem års ålder och råder över sig och sin egendom.
Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den, som uppnått
sextio års ålder eller fyra år innehaft sådant uppdrag, samt tjänsteman,
som är av sin tjänst förhindrad att fullgöra uppdraget.
15 §.
Emot ledamot i värderingsnämnd skola i ärende, som ej avser upprättande
av taxa, gälla dessa jäv: örn han är med enskild sakägare i den skyldskap
eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare; om han eller någon,
som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, har del i saken eller kan
vänta synnerlig nytta eller skada därav; om han å ämbetets vägnar deltagit
i åtgärd eller beslut, som rör saken; örn han varit fullmäktig i saken eller
yttrat sig däri såsom sakkunnig; örn han är enskild sakägares vederdeloman
eller uppenbar ovän; om han står under enskild sakägares förmanskap eller
är i hans tjänst eller av honom åtnjuter lön eller underhåll; samt örn eljest
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i saken.
Den, som deltagit i upprättande av taxa, må ej av sådan orsak anses jävig
i ärende angående ändring i myndighets beslut rörande ersättning enligt
taxan.
Söker någon sak med ledamot av värderingsnämnd eller tillfogar honom
något med ord eller gärning i ändamål att därmed göra honom jävig, skall
det ej räknas för jäv.
16 §.
Värderingsnämnd är ej beslutmässig med mindre dess samtliga ledamöter
äro närvarande; dock må i riksvärderingsnämnden ärende kunna avgöras av
fyra ledamöter, örn de äro ense.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 201.
85
Vad de liesta i värderingsnämnd säga skall gälla som nämndens beslut. Äro
flera meningar och kunna de jämkas till varandra, skall den mening gälla,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna. Kunna icke, då
flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, skall den gälla, som biträdes
av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt vad nu sagts, röstövervikt,
skall ny omröstning anställas mellan de meningar, som erhållit mer än en
röst var, och skall den mening bliva gällande, om vilken de flesta då förena
sig. Har var sin mening, skall gälla vad ordföranden säger.
Vid värderingsnämnds sammanträde skall föras protokoll. Uppkommer
inom nämnd skiljaktig mening, skall denna antecknas i protokollet.
17 §.
Riksvärderingsnämnden och allmän lokal värderingsnämnd äga höra sakkunnig,
där så finnes erforderligt. Vid prövning av fråga, vars bedömande
kräver särskild fackkunskap, är sådan nämnd städse skyldig höra sakkunnig,
där ej kunskap av ifrågavarande slag är företrädd inom nämnden.
Värderingsnämnd äger, även örn förfall för ledamot icke föreligger, vid
behov kalla suppleant att biträda nämnden, dock utan rätt för honom att
deltaga i nämndens beslut.
Det åligger kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
att var för sig uppgöra förslag å sakkunniga inom olika näringsområden, vilka
kunna av riksvärderingsnämnden tillkallas för rådfrågning i särskilda
fall. Förslagen skola av myndigheterna minst vartannat kalenderår samt eljest,
då förhållandena därtill föranleda, underkastas erforderlig revidering.
Nämnden är vid tillkallande av sakkunnig icke bunden av förslag som nu är
sagt.
Kommerskollegiets förslag bör upptaga minst fem personer för var och en
av följande näringsgrupper, nämligen:
1. malmbrytning och metallurgisk industri,
2. maskin-, varvs-, elektrisk, järnvaru- och metallindustri,
3. sten-, cement-, lervaru- och glasindustri,
4. trä- och pappersindustri ävensom grafisk industri,
5. närings-, läkemedels- och njutningsmedelsindustri,
6. textil- och beklädnadsindustri,
7. läder-, skinn-, hår- och gummivaruindustri,
8. kemisk industri,
9. handel med kol, oljor och vedbränsle,
10. sjöfart,
11. motorfordonsdrift och lufttrafik,
12. järnvägsdrift, samt
13. näring, som icke är att hänföra till någon i denna paragraf särskilt
nämnd verksamhet.
Lantbruksstyrelsens förslag bör upptaga minst tio personer för lanthushållningens
olika grenar.
Vattenfallsstyrelsens förslag bör upptaga minst fem personer, representerande
sakkunskap i fråga örn framställning och distribution av elektrisk energi
ävensom beträffande kanaldrift.
Allmän lokal värderingsnämnd må hos länsstyrelsen söka anvisning å sakkunnig.
18 §.
Enskild sakägare äger att sjiilv eller genom ombud bevaka sin rätt inför
värderingsnämnd. Enskild sakägare är skyldig att på anfordran tillhanda
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
hålla värderingsnämnd erforderliga handlingar och upplysningar ävensom
att, där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför nämnden för att meddela
upplysningar.
19 §.
Kronans rätt skall inför allmän lokal värderingsnämnd och fartygsvärderingsnämnd
bevakas av ombud, som förordnas av länsstyrelsen. Ombudet
åligger att, när skäl därtill äro, fullfölja talan mot beslut av sådan nämnd i
ärenden angående bestämmande av ersättning.
Talan mot beslut av hästvärderingsnämnd och bilvärderingsnämnd i ärende,
som nyss sagts, fullföljes å kronans vägnar av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Inför riksvärderingsnämnden skall kronans rätt bevakas av ett av Kungl.
Majit förordnat ombud.
20 §.
Riksvärderingsnämnden skall lämna lokal värderingsnämnd erforderliga
instruktioner och anvisningar i fråga örn utövande av dess verksamhet.
Lokal värderingsnämnd åligger att hålla den undersökning och förhandling
med sakägare, som må erfordras, då ersättningsfråga är föremål för
riksvärderingsnämndens prövning.
3 kap. Örn upprättande av taxor m. m.
21 §.
Det åligger riksvärderingsnämnden att uppgöra förteckning över sådana
förnödenheter och tjänstbarheter, som de allmänna lokala värderingsnämnderna,
var för sitt område, skola prissätta i taxa. Av förteckningen bör framgå,
huruvida för däri upptagen förnödenhet såväl parti- som minutpris eller
allenast ettdera bör utsättas. Förteckning, som nu nämnts, samt taxor, som
avses i 14 § rekvisitionslagen, skola under tid, då krigsmakten icke är ställd
på krigsfot, upprättas allenast då Kungl. Majit på framställning av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap eller efter dess hörande så förordnar.
Har Kungl. Majit meddelat förordnande, som nyss är sagt, sammanträder
riksvärderingsnämnden i Stockholm inom en månad därefter å dag, som ordföranden
bestämmer, för att upprätta förteckning och taxa. Förteckningen
skall omedelbart översändas till länsstyrelserna för att tillställas ordförandena
i de allmänna lokala värderingsnämnderna.
Sedan förteckningen inkommit till länsstyrelse, skall allmän lokal värderingsnämnd
inom en månad därefter å tid och ort, som länsstyrelsen bestämmer,
på kallelse sammanträda för att upprätta taxa. Taxa översändes
omedelbart efter upprättandet av den allmänna lokala värderingsnämndens
ordförande till riksvärderingsnämnden, som inom en månad efter det samtliga
taxor inkommit sammanträder å tid, som bestämmes av ordföranden, för
att pröva och efter erforderliga ändringar fastställa taxorna.
Då krigsmakten eller någon del därav blivit ställd på krigsfot, skola sammanträden
för ovan angivna ändamål hållas av riksvärderingsnämnden, då
ordföranden så finner erforderligt, å tid, som av honom bestämmes, samt av
allmän lokal värderingsnämnd efter anvisning av riksvärderingsnämnden
eller eljest, då ordföranden så finner erforderligt, å tid och ort, som av honom
bestämmas.
Ärende angående upprättande av taxa skall vara slutbehandlat senast inom
en vecka efter det värderingsnämnd sammanträtt för ärendets handläggning.
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
22 §.
Har riksvärderingsnämnden upprättat taxa eller fastställt av allmän lokal
värderingsnämnd upprättad taxa, skall avskrift av densamma omedelbart
överlämnas dels till länsstyrelsen i län, varest ort, där taxan .skall gälla, är
belägen, dels ock till försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter.
Länsstyrelsen skall tillse, att taxorna tillhandahallas de allmänna lokala värderingsnämnderna;
de nämnda förvaltningsmyndigheterna skola tillse, att
taxorna tillhandahållas vederbörande militära myndigheter.
Kungl. Maj:t bestämmer, örn och när taxa skall offentligen kungöras. Av
riksvärderingsnämnden upprättad taxa kungöres genom införande i Svensk
författningssamling. Av allmän lokal värderingsnämnd upprättad och av
riksvärderingsnämnden fastställd taxa kungöres genom införande i länskungörelserna.
Länsstyrelse skall tillse, att erforderligt antal exemplar av de i
länskungörelsema intagna taxorna tillställes vederbörande militära och civila
myndigheter.
Taxa skall lända till efterrättelse vid bestämmande av ersättning for förnödenheter
och tjänstbarheter, som utgjorts efter taxans kungörande eller,
där taxan icke skall kungöras eller riksvärderingsnämnden eljest så föreskriver,
efter annan av nämnden bestämd tidpunkt.
4 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid hästvärderings
nämnd
m. m.
23 §.
På framställning av rekvirenten kallar länsstyrelsen ledamöterna i vederbörlig
hästvärderingsnämnd till sammanträde å tid och plats, som av rekvirenten
angives. Är ledamot av laga förfall hindrad inställa sig, skall han
ofördröjligen anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant.
24 §.
Hästvärderingsnämnd biträdes av protokollsförare ävensom av veterinär,
därest sådan ej ingår i nämnden. Biträden, som nu nämnts, förordnas av
länsstyrelsen och kallas av densamma till hästvärderingsnämnds sammanträde.
Förordnande meddelas vart fjärde år och gäller för påföljande fyra
kalenderår. Om avgång skett före fyraårsperiodens slut, meddelas förordnande
för återstoden av perioden.
Länsstyrelsen skall ombesörja, att polispersonal där så erfordras är tillstädes
för ordningens upprätthållande.
25 §.
Rekvirent skall tillhandahålla ordförande i hästvärderingsnämnd förteckning
i tre exemplar (rckvisitionsförteckning) över ägarna av rekvirerade hästar
och hästfordon med uppgift om antalet hästar och fordon, som rekvirerats
hos varje ägare.
Avser rekvisition sådana hästar och fordon, som under fredstid uttagits for
krigsmaktens behov, skola för deras identifiering erforderliga uppgifter vara
införda i förteckningen.
Formulär till förteckning fastställes i kommandoväg.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
26 §.
Hästvärderingsnämnd åligger i huvudsak:
a) att besiktiga och pröva rekvirerade hästar och hästfordon med hänsyn
till deras lämplighet för krigsbruk samt därvid bestämma, vilka som skola
tagas i anspråk av kronan och vilka som skola kasseras;
b) att värdera och bestämma ersättning för hästar och hästfordon jämte
tillbehör och förnödenheter, som skola tagas i anspråk; samt
c) att, där ej nedan annorlunda stadgas, bestämma och utbetala ersättning
för transport och inställelse, som föranledes av rekvisitionen,
Örn nämndens under a) och b) avsedda beslut skall anteckning ske i rekvisitionsförteckningen.
Nämnden åligger ock att i förteckningen införa uppgifter
i de övriga hänseenden, som framgå av det fastställda formuläret.
över ersättningar, som avses under c), skall föras särskild förteckning,
vartill jämväl formulär fastställes i kommandoväg.
Hästvärderingsnämnd skall vid fullgörande av sina åligganden ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som meddelas av hästuttagningsmyndigheten
och vederbörande militära myndighet.
27 §.
örn hinder möter mot inställande av häst eller hästfordon, som rekvirerats,
skall ägaren eller innehavaren ofördröjligen till hästvärderingsnämnden
avlämna ett av två trovärdiga personer bestyrkt intyg om hindrets art.
Såsom laga hinder mot hästs inställande anses: att sto är dräktigt eller har
föl under fyra månaders ålder, att häst till följd av sjukdom ej kan förflytta
sig till avlämningsplalsen samt att häst befaras hava smittsam sjukdom.
Då annat skäl förebäres, prövar nämnden, om det må gälla såsom laga
hinder.
Inställes ej hästfordon, prövar nämnden, om föreburet skäl må gälla såsom
laga hinder.
Beträffande häst eller hästfordon, som rekvirerats men icke inställts, skall
anteckning ske i rekvisitionsförteckningen med angivande av om laga hinder
visats eller ej.
28 §.
Rekvirerad häst bör inställas väl skodd samt skall vara försedd med grimma,
grimskaft^ foder för tre dygn, ävensom, såvitt möjligt, med täcke av
ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister.
Med rekvirerat hästfordon skola, utom vanliga tillbehör, avlämnas erforderliga
seltyg för dess anspänning.
29 §.
Sedan hästvärderingsnämnd bestämt, att häst och i förekommande fall
hästfordon skall tagas i anspråk av kronan, åligger det nämnden att ofördröjligen
fastställa ersättningen därför.
Nämnden skall utfärda rekvisitionskvitto som i 9 § sägs å vad som tages
i anspråk.
Beslutet om ersättningen skall antecknas å kvittot. Detta skall jämväl innehålla
underrättelse om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att
iakttaga för fullföljd av sin talan.
Kvittot skall ofördröjligen tillställas avlämnaren eller dennes i ärendet anlitade
bud.
_ Har beslut om ersättning tillställts sådant bud, skall det anses hava behörigen
delgivits avlämnaren.
Kungl. Majlis proposition nr 201.
89
30 §.
I den mån ersättning fastställts, skall häst och i förekommande fall hästfordon
jämte tillbehör och förnödenheter mot kvitto överlämnas till befälhavaren
för den militära hämtningskommenderingen.
Sådan befälhavare står å avlämningsplatsen under befäl av den militäre
ledamoten av hästvärderingsnämnden. Han åtnjuter å avlämningsplatsen och
under färden därifrån till vederbörande förband polismans skydd och befogenhet
och är vid utövandet av denna befogenhet underställd polismyndigheten
i orten.
31 §.
Uppstår till följd av uraktlåten inställelse eller kassation brist i det erforderliga
antalet hästar eller hästfordon, äger den militäre ledamoten av hästvärderingsnämnden
anskaffa det felande, i fall som avses i 23 § 1 mom. rekvisitionslagen,
genom åtgärd som där sägs, och eljest genom rekvisition inom
det hästuttagningsområde, där bristen uppstått.
32 §.
Kan häst och hästfordon icke å avlämningsplatsen omhändertagas av militär
personal, är avlämnare (bud) skyldig biträda med deras överförande till
vederbörande förband.
33 §.
Ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisition utav
hästar och hästfordon, skall av hästvärderingsnämnd bestämmas och utbetalas
å avlämningsplatsen.
Tages avlämnare (bud) i anspråk för hästars och hästfordons överförande
från avlämningsplats till vederbörande förband eller skulle bestämmande av
ersättning, som i första stycket sägs, i särskilt fall avsevärt fördröja förrättningen,
må dock nämnden hänvisa vederbörande till länsstyrelsen, på vilken
det ankommer att i sådant fall bestämma och utbetala ersättningen. Nämnden
har att i fall som nu sagts å avlämningsplatsen utbetala skäligt förskott
å ersättningen.
34 §.
Hästvärderingsnämnd skall göra utbetalning, som i 33 § sägs, över postgiro.
Därvid skall användas utbetalningskort, som undertecknas av nämndens
ordförande.
Det åligger länsstyrelsen att förse ordförande i hästvärderingsnämnd med
erforderliga medel för nämnda utbetalningar samt för bestridande av omkostnaderna
för nämndens verksamhet.
35 §.
Sedan hästvärderingsnämnd avslutat förrättningen, skola de hos nämnden
förda handlingarna färdigställas, granskas och av nämndens ledamöter undertecknas.
Av rekvisitionsförteckningen skall ett exemplar överlämnas till
befälhavaren för den militära hämtningskommenderingen och ett översändas
lill vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Det tredje exemplaret av
förteckningen samt övriga handlingar skola ofördröjligen översändas till
länsstyrelsen.
36 §.
Så snart liästvärderingsnämnds beslut örn ersättning för ianspråktagen förnödenhet
vunnit laga kraft gentemot kronan, åligger det länsstyrelsen att
med ledning av rekvisitionsförteckningen utanordna det fastställda ersättningsbeloppet.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Länsstyrelsen skall, ändå alt fall som i 33 § andra stycket sågs ej föreligger,
pröva fråga om ersättning för transport och inställelse, där den ersättningsberättigade
hänskjuter frågan till länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsens
beslut i sådan fråga må ej överklagas.
37 §.
I fall då hästar och hästfordon rekvireras till ringa antal, må rekvirenten,
där så befinnes lämpligt, förordna, att, i stället för motsvarande stadganden
i detta kapitel, de i 60—62 och 64 §§ givna föreskrifterna rörande ersättningsärenden,
som ankomma på allmän lokal värderingsnämnd, skola lända
till efterrättelse; vad i sistnämnda paragraf sägs örn vederbörlig allmän lokal
värderingsnämnd skall härvid gälla vederbörlig hästvärderingsnämnd.
5 kap. Örn handläggningen av rekvisitionsärenden vid bilvärderings
nämnd
m. m.
38 §.
På framställning av rekvirenten kallar länsstyrelsen ledamöterna i vederbörlig
bilvärderingsnämnd till sammanträde å tid och plats, som av rekvirenten
angives. Är ledamot av laga förfall hindrad inställa sig, skall han ofördröjligen
anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant.
39 §.
Bilvärderingsnämnd biträdes av protokollsförare samt, därest så anses erforderligt,
av besiktningsman för motorfordon eller annan lämplig sakkunnig.
Biträden, som nu nämnts, förordnas av länsstyrelsen och kallas av densamma
till bilvärderingsnämnds sammanträde. Förordnande meddelas vart
fjärde år och gäller för påföljande fyra kalenderår. Om avgång skett före
fyraårsperiodens slut, meddelas förordnande för återstoden av perioden.
Länsstyrelsen skall ombesörja, att polispersonal där så erfordras är tillstädes
för ordningens upprätthållande.
40 §.
Rekvirent skall tillhandahålla ordförande i bilvärderingsnämnd förteckning
i tre exemplar (rekvisitionsförteckning) över ägarna av rekvirerade motorfordon
och motorredskap med uppgift om antalet motorfordon och motorredskap,
som rekvirerats hos varje ägare.
Avser rekvisition sådana motorfordon och motorredskap, som under fredstid
uttagits för krigsmaktens behov, skola för deras identifiering erforderliga
uppgifter vara införda i förteckningen.
Formulär till förteckning fastställes i kommandoväg.
41 §.
Bilvärderingsnämnd åligger i huvudsak:
a) att besiktiga och pröva rekvirerade motorfordon och motorredskap med
hänsyn till deras lämplighet för krigsbruk samt därvid bestämma, vilka som
skola tagas i anspråk av kronan och vilka som skola kasseras;
b) att värdera och bestämma ersättning för de motorfordon och motorredskap
jämte tillbehör, som skola tagas i anspråk; samt
c) att, där ej nedan annorlunda stadgas, bestämma och utbetala ersättning
för transport och inställelse, som föranledes av rekvisitionen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
91
Om nämndens under a) och b) avsedda beslut skall anteckning ske i rekvisitionsförteckningen.
Nämnden åligger ock att i förteckningen införa uppgifter
i de övriga hänseenden, som framgå av det fastställda formuläret.
över ersättningar, som avses under c), skall föras särskild förteckning,
vartill jämväl formulär fastställes i kommandoväg.
Bilvärderingsnämnd skall vid fullgörande av sina åligganden ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som meddelas av biluttagningsmyndigheten
och vederbörande militära myndighet.
42 §.
örn hinder möter mot inställande av motorfordon eller motorredskap, som
rekvirerats, skall ägaren eller innehavaren ofördröjligen till bilvärderingsnämnden
avlämna ett av två trovärdiga personer bestyrkt intyg om hindrets
art, därvid, om hindret är av teknisk natur, den ene av intygsgivarna skall
vara besiktningsman för motorfordon eller annan på området sakkunnig person.
Nämnden prövar, örn föreburet skäl må gälla såsom laga hinder.
Beträffande motorfordon eller motorredskap, som rekvirerats men icke inställts,
skall anteckning ske i rekvisitionsförteckningen med angivande av örn
laga hinder visats eller ej.
43 §.
Med rekvirerat motorfordon och motorredskap skola följa dess vanliga tillbehör
ävensom reservdelar i mån av tillgång.
44 §.
Sedan bilvärderingsnämnd bestämt, att motorfordon eller motorredskap
skall tagas i anspråk av kronan, åligger det nämnden att ofördröjligen fastställa
ersättningen därför.
Nämnden skall utfärda rekvisitionskvitto som i 9 § sägs å vad som tages
i anspråk.
Beslutet om ersättningen skall antecknas å kvittot. Detta skall jämväl innehålla
underrättelse om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga
för fullföljd av sin talan.
Kvittot skall ofördröjligen tillställas avlämnaren eller dennes i ärendet
anlitade bud.
Har kvitto tillställts sådant bud, skall det anses hava behörigen delgivits
avlämnaren.
45 §.
I den mån ersättning fastställts, skall motorfordon eller motorredskap jämte
tillbehör mot kvitto överlämnas till befälhavaren för den militära hämtningskommenderingen.
Sådan befälhavare står å avlämningsplatsen under befäl av den militäre
ledamoten av bilvärderingsnämnden. Han åtnjuter å avlämningsplatsen och
under färden därifrån till vederbörande förband polismans skydd och befogenhet
och är vid utövandet av denna befogenhet underställd polismyndigheten
i orten.
46 §.
Uppstår till följd av uraktlåten inställelse eller kassation brist i det erforderliga
antalet motorfordon eller motorredskap, äger den militäre ledamoten
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
av bilvärderingsnämnden anskaffa det felande, i fall som avses i 23 § 1 mom.
rekvisitionslagen, genom åtgärd som där sägs, och eljest genom rekvisition
inom länet.
47 §.
Kan motorfordon eller motorredskap icke å avlämningsplatsen omhändertagas
av militär personal, är avlämnare (bud) skyldig biträda med dess
överförande till vederbörande förband.
48 §.
Ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisition utav
motorfordon eller motorredskap, skall av bilvärderingsnämnd bestämmas och
utbetalas å avlämningsplatsen.
Tages avlämnare (bud) i anspråk för motorfordons eller motorredskaps
överförande från avlämningsplats till vederbörande förband eller skulle bestämmande
av ersättning, som i första stycket sägs, i särskilt fall avsevärt
fördröja förrättningen, må dock nämnden hänvisa vederbörande till länsstyrelsen,
på vilken det ankommer att i sådant fall bestämma och utbetala ersättningen.
Nämnden har att i fall som nu sagts å avlämningsplatsen utbetala
skäligt förskott å ersättningen.
49 §.
Bilvärderingsnämnd skall göra utbetalning, som i 48 § sägs, över postgiro.
Därvid skall användas utbetalningskort, som undertecknas av nämndens ordförande.
Det åligger länsstyrelsen att förse ordförande i bilvärderingsnämnd med
erforderliga medel för nämnda utbetalningar samt för bestridande av omkostnaderna
för nämndens verksamhet.
50 §.
Sedan bilvärderingsnämnden avslutat förrättningen, skola de hos nämnden
förda handlingarna färdigställas, granskas och av nämndens ledamöter undertecknas.
Av rekvisitionsförteckningen skall ett exemplar överlämnas till
befälhavaren för den militära hämtningskommenderingen och ett översändas
till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Det tredje exemplaret av
förteckningen samt övriga handlingar skola ofördröjligen översändas till
länsstyrelsen.
51 §.
Så snart bilvärderingsnämnds beslut örn ersättning för ianspråktagen förnödenhet
vunnit laga kraft gentemot kronan, åligger det länsstyrelsen att med
ledning av rekvisitionsförteckningen utanordna det fastställda ersättningsbeloppet.
Länsstyrelsen skall, ändå att fall som i 48 § andra stycket sägs ej föreligger,
pröva fråga om ersättning för transport och inställelse, där den ersättningsberättigade
hänskjuter frågan till länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsens
beslut i sådan fråga må ej överklagas.
52 §.
I fall då motorfordon och motorredskap rekvireras till ringa antal, må
rekvirenten, där så befinnes lämpligt, förordna, att, i stället för motsvarande
stadganden i detta kapitel, de i 60—62 och 64 §§ givna föreskrifterna rörande
ersättningsärenden, som ankomma på allmän lokal värderingsnämnd,
skola lända till efterrättelse; vad i sistnämnda paragraf sägs om vederbörlig
allmän lokal värderingsnämnd skall härvid gälla vederbörlig bilvärderingsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
93
6 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid fartygsvärderingsnämnd
m. m.
53 §.
Bestämmelserna i detta kapitel äga, där ej Kungl. Majit för visst fall annorlunda
förordnar, endast tillämpning då fartyg rekvireras till ort inom
marindistrikt.
Med länsstyrelsen avses i detta kapitel länsstyrelsen i det län, där chefen
för marindistriktet har sitt säte.
54 §.
Örn hinder möter mot inställande av rekvirerat fartyg, skall ägaren eller
innehavaren ofördröjligen göra anmälan därom hos mottagaren.
55 §.
Med rekvirerat fartyg skola avlämnas alla för dess drift och skötsel samt
besättningens inkvartering ombord nödvändiga inventarier, reservdelar däri
inbegripna, ävensom, där så ske kan, proviant för åtta dagar, beräknad efter
den ordinarie besättningens storlek, samt bränsle och smörjämnen för tre
dygns gång.
56 §.
Då fartyg övertages med äganderätt, skall besiktning äga rum för utrönande
av dess beskaffenhet och värde vid avlämnandet.
Tages fartyg i anspråk med nyttjanderätt, skall besiktning äga rum för
utrönande av
fartygets beskaffenhet och värde såväl vid avlämnandet som vid återlämnandet
efter begagnandet,
kostnaden för sådan ändring eller förflyttning av fartygets inredning eller
utrustning, varom förmäles i 7 § rekvisitionslagen, samt
förändring i förnödenhetens värde i anledning av åtgärd, som nyss sagts.
Besiktning skall, i de fall Kungl. Majit i kommandoväg så förordnar, förrättas
av en fartygsbesiktningsnämnd, men eljest av gode män.
över besiktning skall upprättas instrument i tre exemplar, varav avlämnaren
och mottagaren taga vardera ett samt ett överlämnas till vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet.
57 §.
1 mom. Fartygsbesiktningsnämnd skall bestå av fem ledamöter, nämligen:
en av mottagaren beordrad officer av kaptens eller högre tjänstegrad såsom
ordförande;
en av samma myndighet beordrad mariningenjör eller, därest sådan icke
skulle finnas att tillgå, annan lämplig ingenjör;
förste eller, efter dennes uppdrag, andre farlygsinspektör i det fartygsinspektionsdistrikt,
inom vilket nämnden skall sammanträda; samt
två av länsstyrelsen efter förslag av förste fartygsinspektören utsedda representanter
för fartygsägarna.
Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden och är ej beslutmässig
med mindre fyra ledamöter äro tillstädes, dock afl ärenden må kunna
avgöras av tre ledamöter, där de äro om beslutet ense. Vid lika röstetal gäller
den mening, som bitriides av ordföranden.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Protokollsförare samt i övrigt erforderliga biträden åt fartygsbesiktningsnämnd
ställas till förfogande av mottagaren.
2 mom. Gode män skola vara tre till antalet. Av dessa utse avlämnaren
och mottagaren vardera en, varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje.
Fullgör ej avlämnare, som skall utse god man, vad honom i sådant avseende
åligger, eller kunna de av avlämnaren och mottagaren utsedda gode
männen ej ena sig om valet av den tredje, skall på ansökan god man förordnas
av länsstyrelsen. Sådant beslut må ej överklagas.
58 §.
Räkning å vad som fordras i ersättning i anledning av rekvisition utav
fartyg, skall jämte de övriga handlingar, som åberopas till stöd för ersättningsanspråket,
överlämnas till mottagaren. Denne åligger att till länsstyrelsen
insända handlingarna i ärendet för att tillställas vederbörlig fartygsvärderingsnämnd.
Nämnden sammanträder för sådant ärendes avgörande å tid och ort, som
länsstyrelsen efter hörande av chefen för marindistriktet bestämmer. Till
sammanträdet skall länsstyrelsen kalla nämndens ledamöter ävensom sakägarna.
Är ledamot av laga förfall hindrad alt inställa sig vid sammanträde,
skall han ofördröjligen anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att
kalla suppleant. Det åligger chefen för marindistriktet att ställa protokollsförare
och i övrigt erforderliga biträden till nämndens förfogande.
59 §.
Ersättningsärende, som avses i 58 §, skall av fartygsvärderingsnämnd företagas
till avgörande så snart ske kan. Nämnden äger där så erfordras och
omständigheterna det medgiva, förrätta syn eller besiktning.
Beslutet om ersättning skall genom rekommenderat brev eller på annat
lämpligt sätt delgivas sakägarna. Beslutet skall innehålla underrättelse om
vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga för fullföljd av
sin talan.
Det hos nämnden förda protokollet eller utdrag därav översändes till länsstyrelsen.
Så snart nämndens beslut örn ersättning vunnit laga kraft gentemot kronan,
åligger det länsstyrelsen att utanordna det fastställda ersättningsbeloppet.
7 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid allmän lokal
värderingsnämnd m. m.
60 §.
Då förnödenhet, för vilken ersättning skall bestämmas av mottagaren elier
av allmän lokal värderingsnämnd, övertages med äganderätt, skall besiktning
äga rum för utrönande av dess beskaffenhet vid tiden för avlämnandet.
Är pris å förnödenhet ej satt i taxa, skall därvid jämväl värdering av förnödenheten
verkställas.
Då förnödenhet, som ovan sagts, tages i anspråk med nyttjanderätt, skall
besiktning äga rum för utrönande av
förnödenhetens beskaffenhet och värde såväl vid avlämnandet som vid
återlämnandet efter begagnandet,
kostnaden för sådan ändring eller förflyttning av förnödenhetens inredning
eller utrustning, varom förmäles i 7 § rekvisitionslagen, samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
95
förändring i förnödenhetens värde i anledning av åtgärd, som nyss nämnts.
Besiktning som nu sagts skall, i den mån omständigheterna det medgiva,
förrättas av tre gode män, men eljest genom mottagarens försorg. Skall ersättning
för förnödenhet, som övertages med äganderätt, utgå efter taxa,
må besiktning alltid ske genom mottagarens försorg, såvitt ej avlämnaren
påfordrar att besiktningen skall förrättas av gode män och omständigheterna
medgiva detta.
Över besiktning skall, där mottagaren anser nödigt eller avlämnaren det
påfordrar, upprättas instrument i två exemplar, av vilka avlämnaren och
mottagaren taga vardera ett.
61 §.
I fråga om utseende av gode män, varom i 60 § förmäles, gäller vad i 57 §
2 mom. stadgas.
Kan med hänsyn till antalet rättsägare utseende av gode män i angivna
ordning ej medhinnas, äger mottagaren tillkalla två av länsstyrelsen på förhand
utsedda gode män, därav den ene skall anses representera avlämnaren,
för att jämte den av mottagaren själv utsedde gode mannen verkställa besiktningen.
Erforderligt antal gode män för verkställande av besiktning i fall, som i
andra stycket sägs, skall efter framställning av vederbörande arméfördelningschef
(motsvarande chef) utses av länsstyrelsen. Sådant uppdrag meddelas
för viss tid, högst två år.
62 §.
Räkning å ersättning, som skall bestämmas av mottagaren eller av allmän
lokal värderingsnämnd, skall jämte de övriga handlingar, som åberopas till
stöd för ersättningsanspråket, såvitt möjligt samtidigt med det rekvirerade
överlämnas till mottagaren.
63 §.
Skall ersättning bestämmas av mottagaren, åligger det denne att, sedan
räkning överlämnats, ofördröjligen pröva och fastställa ersättningens belopp.
Beslutet örn ersättningen skall antecknas å rekvisitionskvittot. Detta skall
jämväl innehålla underrättelse örn vad den, som vill söka ändring i beslutet,
har att iakttaga för fullföljd av sin talan.
Kvittot skall ofördröjligen tillställas avlämnaren eller dennes i ärendet anlitade
bud.
Har kvitto tillställts sådant bud, skall det anses hava behörigen delgivits
avlämnaren.
Ersättningen skall snarast möjligt av mottagaren mot kvitto tillställas den
ersättningsberättigade.
64 §.
1 mom. Skall ersättning bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd,
åligger det mottagaren att till länsstyrelsen jämte eget utlåtande insända
handlingarna i ärendet för att tillställas vederbörande allmän lokal värderingsnämnd.
Nämnden sammanträder för sådant ärendes avgörande å tid och ort, som
länsstyrelsen bestämmer. Till sammanträdet skall länsstyrelsen kalla nämndens
ledamöter ävensom sakägarna. Är ledamot av laga förfall hindrad att
inställa sig vid sammanträde, skall han ofördröjligen anmäla förhållandet
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant. Nämnden biträdes av en av
länsstyrelsen utsedd sekreterare.
Nämnden äger där så erfordras förrätta syn eller besiktning.
Ärendet skall företagas till avgörande så snart ske kan. Beslutet skall ofördröjligen
delgivas sakägarna genom rekommenderat brev och innehålla underrättelse
om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga för
fullföljd av sin talan.
Nämndens protokoll eller utdrag därav översändas till länsstyrelsen.
Så snart nämndens beslut om ersättning vunnit laga kraft gentemot kronan,
åligger det länsstyrelsen att utanordna det fastställda ersättningsbeloppet.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då besvär
hos allmän lokal värderingsnämnd anförts rörande ersättning enligt
taxa.
8 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid riksvärderings
nämnden
lii. lii.
65 §.
Då ärende angående bestämmande av ersättning blivit hos riksvärderingsnämnden
fullföljt, skall nämnden sammanträda å tid och ort, som ordföranden
bestämmer. Till sådant sammanträde skall ordföranden kalla nämndens
ledamöter ävensom sakägarna.
Örn sekreterar- och annat biträde åt nämnden förordnar Kungl. Majit.
Nämnden äger där så erfordras förrätta syn eller besiktning.
Ärende, som nyss nämnts, skall företagas till avgörande så snart ske kan.
Nämndens beslut skall ofördröjligen delgivas sakägarna genom rekommenderat
brev.
66 §.
Sedan riksvärderingsnämnden fattat beslut i ersättningsfråga, skola nämndens
protokoll eller utdrag därav överlämnas till länsstyrelsen. Det åligger
länsstyrelsen att genast utanordna det fastställda ersättningsbeloppet. 9
9 kap. Särskilda bestämmelser.
67 §.
I de fall Kungl. Majit i särskild ordning därom förordnar skola med avseende
å gäldande av ersättning för förnödenhet, som tages i anspråk med
äganderätt, följande bestämmelser iakttagas.
Innan ersättning gäldas, skall avlämnaren avgiva förklaring, huruvida annan
är innehavare av rättighet till förnödenheten, samt, om så är förhållandet,
tillika uppgiva rättighetens art ävensom dess innehavare. Sådan förklaring
skall lämnas skriftligen enligt fastställt formulär och vara ställd till
den myndighet, vilken har att gälda ersättningen.
Framgår av förklaringen, att rättighet som nyss sagts består, och föreligger
ej fall som avses i 22 § rekvisitionslagen, skall ersättningen innehållas,
såvida ej avlämnaren och rättighetens innehavare inför myndigheten enas
örn att ersättningen må utbetalas till någon av dem. Har sådan överenskommelse
ej träffats inom trettio dagar från dagen för ersättningsbeslutet, skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
97
ersättningen nedsättas hos överexekutor jämlikt 1 § andra stycket lagen den
24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar.
68 §.
För transport eller inställelse, som föranledes av rekvisition av hästar,
hästfordon, motorfordon eller motorredskap, skall utgå
dels ersättning för färdkostnad med, för person räknat, 30 öre per tillryggalagd
kilometer eller, där järnvägs-, omnibus- eller ångbåtslägenhet kan
för färden eller del därav begagnas, belopp motsvarande billigaste plats å
sådant fortskaffningsmedel,
dels ock traktamente med 6 kronor för varje dag samt, där ej kronan tillhandahåller
logi, 4 kronor för varje natt, som vederbörande på grund av inställelsen
nödgas vara borta från hemorten.
Tages avlämnare (bud) i anspråk för biträde med transport av ovan
nämnd förnödenhet från avlämningsplats till vederbörande förband, skall vad
nyss stadgats i tillämpliga delar gälla.
För transport eller inställelse, som föranledes av annan rekvisition än nu
sagts, skall ersättning utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till
den tillryggalagda vägen samt den kostnad och tidsutdräkt transporten eller
inställelsen medfört.
69 §.
Ledamöter i värderingsnämnd, kronans ombud, sakkunniga och biträden
hos värderingsnämnd samt gode män för besiktning åtnjuta av statsmedel
resekostnads- och traktamentsersättning enligt vad därom särskilt stadgas.
Kostnaderna för värderingsnämndemas verksamhet bestridas jämväl i övrigt
av statsmedel.
70 §.
Vad länsstyrelse jämlikt denna förordning utgivit i anledning av rekvisition
äger länsstyrelsen återfå av vederbörande förvaltningsmyndighet.
Denna förordning träder i kraft den
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 201.
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Bilaga F.
Utredningsmännens förslag.
Förslag
till
förordning om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för
''krigsmaktens behov (uttagningsförordning).
Med stöd av 3 § rekvisitionslagen den förordnas härigenom
som följer: _
1 kap. Örn uttagning av hästar och hästfordon.
1 §•
För uttagning av de hästar och hästfordon, som erfordras för fyllande av
krigsmaktens första behov, indelas riket i hästuttagningsområden, på sätt
framgår av bifogade tabell.1
2 §.
1 mom. Kungl. Majit föreskriver i kommandoväg:
a) inom vilka hästuttagningsområden uttagning för krigsmaktens första
behov av hästar och hästfordon skall äga runi; samt
b) för varje under a) avsett område, vilka år uttagning skall äga rum,
och den period, för vilken uttagningen skall äga giltighet.
2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs, skall uttagning ske i den må så erfordras
för att hålla det uttagna beståndet av hästar och hästfordon fulltaligt
(kompletteringsuttagning).
3 §.
För varje hästuttagningsområde skall uttagningen omfatta det antal hästar
och hästfordon, som angives i gällande mobiliseringsplan, mobiliseringsbehovet,
samt därutöver en mobiliseringsreserv, beräknad till tio procent av
mobiliseringsbehovet. I samband med uttagningen skall förtecknas visst antal
hästar, vilka avses skola ersätta under uttagningsperioden uppkommande
avgång. Dessa hästar betecknas såsom kompletteringsreserv.
4 §•
Till uttagning må endast ifrågakomma hästar, vilka under uttagningens
giltighetstid äro mellan fem och sexton år gamla. Hingstar och premierade
ston, vilka användas för avel, må ej uttagas.
Erforderliga anvisningar i övrigt beträffande fordringarna å hästar och
hästfordon jämte tillbehör meddelas av chefen för armén.
1 Ej medtagen i förslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
99
Vid uttagning av hästar och hästfordon skall hänsyn tagas, förutogn till
deras lämplighet för krigsbruk, jämväl till näringslivets behov.
Inom varje hästuttagningsområde skall uttagningen i möjligaste mån fördelas
jämnt över hela området.
5 §•
Uttagning av hästar och hästfordon verkställes av arméförvaltningens intendenturdepartement
(hästuttagningsmyndigheten).
6 §.
Uttagning av hästar skall ske efter besiktning; dock att kompletteringsuttagning
av mindre omfattning må äga rum utan besiktning enligt hästuttagningsmyndighetens
bestämmande.
7 §.
För varje hästuttagningsområde, däri uttagning skall äga rum, skall finnas
en hästbesiktningsman med åliggande att förrätta besiktning av hästar
samt upprätta förslag till uttagning.
Till besiktningsman må endast utses veterinär.
Besiktningsman utses av hästuttagningsmyndigheten, vilken äger meddela
erforderliga anvisningar rörande hans verksamhet.
8 §•
I varje kommun inom område, som i 7 § sägs, skall finnas en hästuttagnmgsnåmnd
med uppgift att i fråga örn uttagningen tillvarataga näringslivets
intressen.
Nämnden utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt,
samt består av tre eller, där länsstyrelsen för viss kommun så förordnar,
fem ledamöter. Jämte ledamöterna utses suppleanter till lika antal.
Därvid bestämmes tillika i vilken ordning suppleanterna skola inkallas. Ledamöterna
och suppleanterna skola vara bosatta inom kommunen samt äga
ingående kännedom om näringslivet och hästbeståndet därstädes.
Med avseende å valbarhet, rätt alt avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,
fyllnadsval, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för besluts
fattande samt förande av protokoll skall i fråga om hästuttagningsnämnd i
tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat om byggnadsnämnd. 9 10
9 §•
Det åligger hästägare att enligt av Kungl. Majit utfärdade särskilda föreskrifter
till hästuttagningsmyndigheten avgiva uppgift rörande honom tillhöriga
hästar och hästfordon. På grundval av dessa uppgifter skall uttagningsmyndigheten
för varje kommun upprätta förteckning å de hästar, vilka
kunna ifrågakomma för uttagning (hästförteckning).
Förteckningen skall tillställas vederbörande hästuttagningsnämnd för yttrande.
I sitt yttrande skall nämnden enligt därom av uttagningsmyndigheten meddelade
anvisningar angiva, vilka hästar som i första hand böra ifrågakomma
för uttagning.
10 §.
Med ledning av hästuttagningsnämndernas yttranden bestämmer hästuttagningsmyndigheten,
vilka hästar som skola besiktigas. Uttagningsmyndigheten
utsätter tillika tid och plats för besiktningen, därvid skall tillses, att minsta
möjliga besvär och tidsutdräkt vållas hästägarna.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Uttagningsmyndigheten förtecknar för varje hästuttagningsområde de hästar
som skola besiktigas i en hästbesiktningslista, upptagande jämväl hästägarna
ävensom tid och plats för besiktningen. Uppgifterna i besiktningslistan
skola sammanföras kommunvis.
11 §■
Besiktning förrättas i närvaro av vederbörande hästuttagningsnämnd.
Det åligger hästägare att hålla häst tillgänglig för besiktning. Visar hästägare
uppenbar tredska härutinnan, äger hästbesiktningsmannen hos polismyndigheten
i orten påkalla erforderlig handräckning. Kostnaden härför
skall gäldas av den tredskande.
12 §.
Hästuttagningsmyndigheten skall i god tid före besiktning översända hästbesiktningslistan
till hästbesiktningsmannen och utdrag därav till vederbörande
hästuttagningsnämnder ävensom kalla hästägarna till besiktningen.
13 §.
Vid besiktning skola hästarna bedömas med hänsyn till deras lämplighet
för krigsbruk. Beträffande varje besiktigad häst skall hästbesiktningsmannen
fastställa och i hästbesiktningslistan anteckna, huruvida densamma är
a) lämplig för krigsbruk;
b) tillfälligt olämplig för krigsbruk; eller
c) varaktigt olämplig för krigsbruk.
14 §.
Sedan besiktning verkställts, skall hästbesiktningsmannen i samråd med
vederbörande hästuttagningsnämnder upprätta förslag till uttagning av hästar
till fastställt antal.
Beträffande sådant förslag skall följande gälla:
1. Förslag skall upprättas för varje hästuttagningsområde; och skola
därvid hästar inom samma kommun sammanföras.
2. I förslaget skola jämväl upptagas hästar för fyllande av kompletteringsreserven.
3. Hästuttagningsnämnd är skyldig att anteckna sin mening å förslaget,
i vad det rör nämndens verksamhetsområde.
15 §.
Med ledning av hästbesiktningsmännens förslag samt övriga handlingar
skall hästuttagningsmyndigheten verkställa uttagning av hästar och hästfordon
samt upprätta ett hästuttagningsregister över uttagna hästar och hästfordon
med uppgift tillika örn deras ägare.
16 §.
Det åligger hästuttagningsmyndigheten att översända utdrag av hästuttagningsregistret
till vederbörande förbandschef och länsstyrelse ävensom att
tillställa ägare av häst och hästfordon, som uttagits, skriftligt besked om
uttagningen, uttagningsbesked, angivande vad han på grund av uttagningen
har att iakttaga.
17 §.
Därest uttagen häst avyttras eller därest sådan häst dör eller av annan anledning
ej längre kan tagas i anspråk för det avsedda ändamålet, skall äga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
101
ren, med återställande av uttagningsbeskedet, ofördröjligen göra anmälan
därom hos hästuttagningsmyndigheten, som därvid har att verkställa kompletteringsuttagning.
18 §.
Uraktlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet, som i 9 § första stycket
sägs, eller anmälningsskyldighet, som i 17 § sägs, straffes med dagsböter.
2 kap. Om uttagning av motorfordon och motorredskap.
19 §.
Vad i detta kapitel stadgas om motorfordon skall ock gälla beträffande
släpfordon.
20 §.
Uttagningen av motorfordon och motorredskap skall omfatta det antal
motorfordon och motorredskap, som angives i gällande mobiliseringsplan,
mobiliseringsbehovet, samt därutöver en mobiliseringsreserv, beräknad till
tio procent av mobiliseringsbehovet.
21 §.
Motorfordon och motorredskap skola vara av fullt lämplig typ för den avsedda
militära användningen. I första hand skola de fordon och redskap
uttagas, som senast blivit tillverkade eller som kunna antagas varit minst utsatta
för slitning.
Erforderliga anvisningar i övrigt beträffande fordringarna på motorfordon
och motorredskap jämte tillbehör meddelas av chefen för armén.
Vid uttagning av motorfordon och motorredskap skall hänsyn tagas, förutom
till deras lämplighet för krigsbruk, jämväl till näringslivets behov.
22 §.
Uttagning av motorfordon och motorredskap verkställes av arméförvaltningens
tygdepartement (biluttagningsmgndigheten).
Uttagningen sker med ledning av uppgifter, som biluttagningsmyndigheten
infordrar från vederbörande länsstyrelse, eller, vad angår motorredskap, med
ledning av uppgifter, vilka enligt vad särskilt stadgas skola överlämnas till
uttagningsmyndigheten.
23 §.
Hos biluttagningsmyndigheten skall föras ett biluttagningsregister över uttagna
motorfordon och motorredskap med uppgift tillika om deras ägare.
24 §.
Det åligger biluttagningsmyndigheten att översända utdrag av biluttagningsregistret
till vederbörande förbandschef och länsstyrelse ävensom att tillställa
ägare av uttaget motorfordon eller motorredskap skriftligt besked om
uttagningen, uttagningsbesked, angivande vad han på grund av uttagningen
har att iakttaga.
25 §.
I den mån så erfordras för bibehållande av det uttagna beståndet av motorfordon
och motorredskap vid föreskriven storlek och beskaffenhet i övrigt
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
skall kompletteringsuttagning äga runi. Denna sker i fråga om motorredskap
på sätt som beträffande uttagning av dylika redskap föreskrives i 22 § och
i fråga örn motorfordon ur den i 26 § omförmälda kompletteringsreserven.
26 §.
Motorfordon, som enligt de i 21 § omförmälda anvisningarna kan ifrågakomma
för uttagning, skall i samband med första besiktning eller typbesiktning
enligt motorfordonsförordningen undergå särskild besiktning för utrönande
av dess lämplighet för krigsbruk (militär besiktning). Sådan besiktning
förrättas av vederbörande besiktningsman för motorfordon, vilken därvid
skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som biluttagningsmyndigheten
finner erforderligt utfärda. Över besiktningen skall besiktningsmannen upprätta
särskilt besiktningsintyg (militärt be sikt ning sint gg). Senast inom två dagar
efter besiktningens avslutande skall intyget i tre exemplar tillhandahållas
ägaren av fordonet. Intyget skall i två exemplar fogas vid ansökan örn fordonets
registrering i automobilregister.
Registreras motorfordon, vilket enligt militärt besiktningsintyg är lämpligt
för krigsbruk, åligger det länsstyrelsen så snart ske kan och senast inom
en månad därefter att med bifogande av besiktningsintyget eller typintyget
göra anmälan därom hos biluttagningsmyndigheten.
Motorfordon, varom anmälan enligt andra stycket inkommit till biluttagningsmyndigheten,
skola hos denna förtecknas och bilda en kompletteringsreserv.
27 §.
Erhåller länsstyrelsen kännedom därom att uttaget motorfordon eller motorfordon,
varom länsstyrelsen gjort anmälan enligt 26 § andra stycket, övergått
till ny ägare, förstörts eller undergått ändring, som kan inverka på dess
användbarhet för krigsbruk, eller att ändring skett beträffande ägarens namn,
hemvist eller postadress, åligger det länsstyrelsen att lämna biluttagningsmyndigheten
underrättelse härom.
3 kap. Om uttagning av fartyg.
28 §.
Kungl. Maj:t uttager från rikets olika fartygsinspektionsdistrikt de fartyg,
som erfordras för fyllande av krigsmaktens första behov.
29 §.
Fartyg uttagas dels för marinen, däri inbegripet flygförband, som vid mobilisering
skall underställas befälhavare ur marinen, dels ock för armén och
för flygvapnet i övrigt.
30 §.
Uttagning av fartyg verkställes vart femte år (ordinarie uttagning). Under
mellantiderna sker uttagning för komplettering eller då eljest särskilda skäl
därtill föranleda. Härvid skall vad nedan stadgas om ordinarie uttagning i
tillämpliga delar gälla.
31 §.
Vid uttagning av fartyg tages hänsyn, förutom till deras lämplighet för
krigsbruk, jämväl till näringslivets behov.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
103
• 32 §.
Förslag till uttagningen upprättas av en fartygsuttagningskommission.
Kommissionen skall bestå av sex ledamöter, vilka utses av Kungl. Majit för
en tid av fyra år.
Till ledamöter utses:
en regementsofficer av marinen, tillika ordförande, efter förslag av chefen
för marinen,
en marindirektör eller mariningenjör, likaledes efter förslag av chefen för
marinen,
en officer av armén, efter förslag av chefen för försvarsstaben,
en tjänsteman i kommerskollegium, efter förslag av detta ämbetsverk, samt
två representanter för sjöfartsnäringen.
Av representanterna för sjöfartsnäringen skall den ene företräda dess intressen
i fråga örn större äng-, motor- och segelfartyg samt den andre dess
intressen i fråga om mindre äng-, motor- och segelfartyg ävensom i fråga om
pråmfartyg.
För varje ledamot skall finnas en suppleant. Vad ovan sägs örn ledamot
gäller ock örn suppleant.
Fartygsuttagningskommissionen biträdes av en sekreterare, vilken utses av
Kungl. Majit.
33 §.
Fartygsuttagningskommissionen sammanträder, så ofta göromålen det
fordra, å tid och ställe, som av ordföranden bestämmas och övriga ledamöter
meddelas. Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i sammanträde,
utser kommissionen en av sina övriga ledamöter att vid tillfället föra ordet.
Kommissionen må ej handlägga något ärende, där ej, förutom ordföranden
eller för tillfället utsedd sådan, minst två andra ledamöter äro tillstädes; skolande,
då fråga är örn uttagning av fartyg för arméns räkning, den officer av
armén, som tillhör kommissionen, närvara. Vid lika antal röster för olika
meningar inom kommissionen gäller den mening, som av ordföranden omfattas.
Ordföranden är närmast ansvarig för att kommissionens åligganden behörigen
fullgöras.
34 §.
Fartygsuttagningskommissionen skall låta sig angeläget vara att vinna noggrann
kännedom örn till uttagning ifrågakommande fartygs beskaffenhet och
lämplighet för krigsbruk. För detta ändamål äger kommissionen rätt att från
vederbörande myndigheter erhålla de tillgängliga uppgifter, som kunna erfordras.
Ägare av fartyg är pliktig att angående detsamma lämna de uppgifter, som
kommissionen finner nödigt infordra.
35 §.
Det åligger i fråga örn fartyg avsedda för marinen chefen för denna och
beträffande fartyg avsedda för övriga försvarsgrenar chefen för försvarsstaben
att lämna fartygsuttagningskommissionen preliminära uppgifter rörande
det behov, som genom ordinarie uttagning bör fyllas. Härvid skola, där så
ske kan, beträffande varje erforderligt fartyg lämnas uppgifter rörande dels
det ändamål, för vilket fartyget är avsett, dels det område, från vilket fartyget
bör uttagas, dels ock de förhållanden i övrigt, vilka kunna inverka på ut
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
tagningen, såsom fartygets blivande tjänstgöringsområde ^inre fart, kustfart
etc.) samt dess lastförmåga, längd, bredd, djupgående, fria däcksyta, invändiga
utrymme, lastningsanordningar, maskinstyrka, fart och isförstärkning
m. m.
36 §.
Det åligger fartygsuttagningskommissionen att undersöka, huruvida det enligt
35 § angivna fartygsbehovet kan tillgodoses, samt att till chefen för marinen
respektive chefen för försvarsstaben avgiva yttrande härom med specificerade
uppgifter å de fartyg, som kommissionen funnit böra ifrågakomma
för uttagning.
37 §.
Med ledning av fartygsuttagningskommissionens i 36 § omförmälda yttrande
skall chefen för marinen respektive chefen för försvarsstaben tillställa
komfnissionen dels slutliga uppgifter rörande det fartygsbehov, som genom
uttagningen bör fyllas, dels ock besked huruvida de i kommissionens yttrande
upptagna fartygen befunnits lämpliga för krigsbruk ävensom huruvida
och i vilken omfattning ändringsarbeten ansetts bliva erforderliga å de såsom
lämpliga befunna fartygen.
38 §.
Där så anses nödigt, äger chefen för marinen respektive chefen för försvarsstaben
att, innan besked lämnas enligt 37 §, låta genom honom underställd
myndighet besiktiga till uttagning ifrågasatt fartyg.
Det åligger fartygsägare att hålla fartyget tillgängligt för besiktning.
Besiktning skall så ordnas, att minsta möjliga rubbning i fartygets gång
därav föranledes.
Tid och plats för besiktning bestämmes efter samråd med fartygsägaren.
Om besiktning bör fartygsuttagningskommissionen samt förste fartygsinspektören
i det distrikt, där besiktningen skall äga rum, underrättas. Vid besiktning
må ledamot eller annan befattningshavare i kommissionen ävensom
nämnde inspektör vara närvarande.
För förlust, som fartygsägaren genom besiktning tillskyndas, är han berättigad
till ersättning av allmäijna medel med belopp, som bestämmes genom
överenskommelse mellan vederbörande militära myndighet och fartygsägaren.
Kan enighet ej vinnas, bestämmes beloppet enligt föreskrifterna i lagen
om skiljemän.
39 §.
Efter mottagande av uppgifter och besked, som avses i 37 §, skall fartygsuttagningskommissionen
upprätta förslag till uttagningen.
40 §.
Fartygsuttagningskommissionen skall föra en fartygsrulla, innehållande
uppgift å de fartyg, som uttagits, och deras ägare ävensom i övrigt erforderliga
upplysningar.
Utdrag av rullan skola översändas, beträffande fartyg, som uttagits för
marinen, till chefen för marinen, och beträffande övriga fartyg till chefen
för försvarsstaben.
Därjämte skall till envar förste fartygsinspektör översändas utdrag av rullan
beträffande inom hans distrikt hemmahörande fartyg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
105
41 §.
Det åligger fartygsuttagningskommissionen att, när uttaget fartyg blivit i
fartygsrullan infört, tillställa ägaren av fartyget besked om uttagningen, uttagningssedel,
angivande vad han på grund av uttagningen har att iakttaga.
Avföres fartyg ur rullan, skall utfärdad uttagningssedel återfordras.
42 §.
Där så finnes nödigt, äger vederbörande militära myndighet verkställa besiktning
å uttaget fartyg.
I fråga om sådan besiktning skola bestämmelserna i 38 § äga tillämpning.
43 §.
Ägare av uttaget fartyg åligger att till fartygsuttagningskommissionen insända
en i två exemplar upprättad förteckning över alla å fartyget befintliga,
för dess drift och skötsel samt besättningens inkvartering ombord nödvändiga
inventarier, reservdelar däri inbegripna. Det ena exemplaret av förteckningen
återställes till fartygets ägare, det andra bilägges fartygsrullan.
Är uttaget fartyg försäkrat, skall dess ägare i och för anteckning i fartygsrullan
lämna fartygsuttagningskommissionen meddelande därom ävensom
uppgift å försäkringsbeloppet.
Senast en månad efter mottagandet av uttagningssedel skall ägaren hava
fullgjort vad enligt denna paragraf åligger honom.
44 §.
Ägare av uttaget fartyg åligger att på begäran tillhandahålla militär myndighet
uppgifter angående å fartyget anställd personal.
45 §.
Där uttaget fartyg övergått till annan ägare, upphuggits eller gått förlorat
eller med avseende å skrov eller maskineri uppenbarligen icke är i sådant
skick, att det omedelbart kan användas till krigsbruk, åligger det ägaren av
fartyget att snarast möjligt göra anmälan därom till fartygsuttagningskommissionen.
46 §.
Uraktlåter ägare av fartyg att fullgöra den i 45 § stadgade anmälningsskyldigheten,
straffes med dagsböter.
Underlåter ägare av fartyg eljest att fullgöra vad på honom ankommer enligt
detta kapitel, må på framställning av fartygsuttagningskommissionen
eller vederbörande militära myndighet länsstyrelsen förelägga honom att vid
vite fullgöra vad i sådant avseende åligger honom.
4 kap. Gemensamma stadganden.
47
Vad i denna förordning stadgas örn ägare skall, i de fall då förnödenhet
innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava avseende å innehavaren,
ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
48 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 201. 8
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
49 $.
Hästbesiktningsman, ledamot i hästutlagningsnämnd, besiktningsman för
motorfordon som i 26 § sägs samt ledamot och sekreterare i fartygsuttagningskommissionen
åtnjuta av statsmedel ersättning enligt vad därom särskilt
stadgas.
50 §.
1 mom. Från tillämpning av bestämmelserna i denna förordning undantages
förnödenhet, som tillhör Konungen eller medlem av det kungliga
huset, främmande makts härvarande sändebud eller vid sådan makts härvarande
beskickning eller konsulat anställd person, vilken icke är svensk medborgare.
Ej heller må uttagning ske av räddningsbåt, som tillhör Svenska sällskapet
för räddning av skeppsbrutna.
2 mom. Från tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning skola
vidare undantagas de hästar, hästfordon, motorfordon och motorredskap,
som oundgängligen erfordras:
a) för att läkare och veterinärer skola kunna utöva sitt yrke;
b) för fullgörande, jämlikt med postverket slutet kontrakt, av befordran
utav post; samt
c) för landstings, kommuners och municipalsamhällens polis-, brandkårsoch
sjukvårdsväsenden samt gas-, elektricitets-, vatten- och renhållningsverk.
Fråga härom prövas av vederbörande uttagningsmyndighet på ansökan,
som ingives till länsstyrelsen och av denna jämte eget yttrande översändes
till uttagningsmyndigheten.
51 §.
De närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen av denna förordning,
som må finnas erforderliga, meddelas av Kungl. Maj:t i kommandoväg
eller av den myndighet, Kungl. Maj :t i enahanda ordning utser därtill.
Denna förordning träder i kraft den
Kungl. Majlis proposition nr 201.
107
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 mars
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 19 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
försvarsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 13 mars 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till beredskapsförfogandelag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn F. K. I. Öhman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 20 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 13 mars 1942 remitterade förslaget
till beredskapsförfogandelag.
Med förmälan, att i förslaget till beredskapsförfogandelag, som av lagrådet
lämnats utan erinran, vidtagits en formell jämkning, hemställer föredraganden
— under hänvisning till sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 13
mars 1942 — att de inom departementet upprättade förslagen till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alvar Lindencrona.
427408 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.