Kunni. Maj.ts proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19
december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillågg åt
vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.; given Stockholms slott
1 den 13 mars 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillågg åt vissa livräntetagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. t sami. Nr 197.

1

2

Kungl. Maj:ta proposition nr 197.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942)
angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäksäkring
för olycksfall i arbete, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 19 december 1941 angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den som ----sådan livränta.

Dyrtidstillägg utgår---står självrisk.

Dyrtidstillägg utgår icke å livränta, som grundas på frivillig försäkring,
samt ej heller å livränta till livräntetagare, vars invaliditetsgrad understiger
30 procent.

Dyrtidstillägg å---mot sjukpenning.

Denna förordning länder till efterrättelse från och med den 1 januari
1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga
om viss ändring av förordningen angående dgrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt anför:

. Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m. äger den, som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon
av de i förordningens 2 § omförmälda lagar eller författningar, erhålla dyrtidstillägg
därå motsvarande 15 procent av livräntans belopp. Har Kungl.
Maj:t förordnat, att livränta skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande
lagar eller författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan livränta.
Dyrtidstillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken
enligt gällande bestämmelser står självrisk.

Dyrtidstillägg utgår emellertid — enligt 1 § tredje stycket — icke å livränta,
som utgår på grund av lägre invaliditetsgrad än 30 procent.

Sistnämnda bestämmelse innebär, att i de fall, då en livräntetagare — på
grund av olika olycksfall — uppbär två eller flera livräntor, dyrtidstillägg
utgår endast i den mån varje särskild livränta utgår på grund av 30 procents
eller högre invaliditetsgrad.

Framställning örn författningsändring.

I en den 28 februari 1942 till socialdepartementet inkommen framställning
från en person, som två gånger skadats genom olycksfall i arbete, har
anförts, att han år 1927 drabbats av olycksfall, för vilket livränta beräknad
efter 25 procents invaliditet utginge från ett ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
att han år 1940 drabbats av nytt olycksfall, för vilket livränta
beräknad efter 20 procents invaliditet utginge från riksförsäkringsanstalten,
att sammanlagda invaliditetsgraden utgjorde 45 procent men att dyrtidstill -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

lägg dock icke utginge, enär invaliditetsgraden i varje särskilt fall icke uppginge
till 30 procent.

I framställningen hemställdes, att gällande författning måtte så ändras,
att dyrtidstillägg skulle utgivas, då sammanlagda invaliditetsgraden uppginge
till minst 30 procent.

Yttranden över framställningen.

Med anledning av framställningen hava yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att möjlighet beredes livräntetagare,
vilkas invaliditet till följd av skilda olycksfall efter sammanläggning av de
invaliditetsgrader, enligt vilka livräntorna utgå, uppgår till minst 30 procent,
att erhålla dyrtidstillägg jämlikt bestämmelserna i 1941 års förordning. Därvid
syntes jämväl livräntetagare, som hade flera livräntor och vars ena livränta
redan nu berättigade till dyrtidstillägg, böra tillerkännas sådant tillägg
även å livränta, å vilken dyrtidstillägg nu icke utginge. En person, som hade
en livränta å 40 procent, en å 20 procent och en å 10 procent, borde sålunda
erhålla dyrtidstillägg å alla tre livräntorna.

Riksförsäkringsanstalten anför emellertid vidare:

Den skyldighet att tillvarataga de skadades rätt till ersättning, som enligt
13 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag åvilar riksförsäkringsanstalten och
som även iakttagits i fråga om redan utgående dyrtidstillägg, finner anstalten
av praktiska skäl icke kunna vidmakthållas beträffande den ifrågasatta utvidgningen.
Livräntorna utgå nämligen enligt skilda lagar och författningar
och delvis från skilda försäkringsinrättningar, varför en effektiv, fortlöpande
kontroll att envar innehavare av flera livräntor, som kunna komma att
berättiga till dyrtidstillägg, också erhåller dylikt, icke kan verkställas utan
en synnerligen omständlig och tidsödande undersökning. Den ifrågavarande
kontrollen skulle innebära, att för varje livräntetagare skulle undersökas,
huruvida denne jämväl uppbär annan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
från riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning eller
livränta enligt någon annan av ifrågavarande författningar. Antalet livräntor,
som sålunda skulle undersökas, utgör för närvarande omkring 40,000. Riksförsäkringsanstalten
finner sig därför kunna tillstyrka ifrågasatt dyrtidstilllägg
endast under förutsättning att prövningen av frågor örn rätt till sådant
tillägg grundas på av vederbörande livräntetagare till anstalten ingiven ansökan.

Försäkringsrådet tillstyrker den ändring i 1941 års förordning, som avses i
den nu föreliggande framställningen.

Med anledning av riksförsäkringsanstaltens uttalande, att anstalten tillstyrkte
ifrågasatt författningsändring endast under förutsättning, att prövningen
av frågor örn rätt till tillägg grundades på särskild ansökan, förklarar försäkringsrådet,
att rådet utginge från att anstalten endast åsyftade, att något
omständligt och tidsödande utrednings- och kontrollarbete icke skulle åvila
anstalten. Däremot skulle ansökan icke vara formellt nödvändig för utbetalande
av dyrtidstillägg. Om riksförsäkringsanstalten under sitt löpande arbete
erhölle kännedom om något fall, då dyrtidstillägg borde utgå, skulle anstal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

5

ten utbetala sådant även utan ansökan. Vidare skulle, då i speciella fall visst
mindre utredningsarbete funnes påkallat, detta utföras av anstalten.

Den i gällande förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbele, m. m. intagna bestämmelsen,
att dyrtidstillägg icke skall utgå å livränta, som utgår på grund av lägre
invaliditetsgrad än 30 procent, synes mig böra ändras så, att dyrtidstillägg
skall utgå, därest invaliditeten i dess helhet — även om den förorsakats av
olika olycksfall — uppgår till 30 procent. Dyrtidstillägg bör sålunda utgå
jämväl å livränta, som utgår på grund av lägre invaliditetsgrad än 30 procent,
under förutsättning att livräntetagaren åtnjuter mer än en livränta samt
någon av invaliditetsgraderna eller invalidi tetsgraderna tillhopa uppgå till
minst nämnda procenttal. En sådan ändring av förordningen har tillstyrkts
av såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet.

Ändringen kommer jämväl att innebära, att tillerkännande av dyrtidstilllägg
kan bliva beroende av livränta, som utgår på grund av olycksfall, vilket
inträffat efter den 31 december 1940. Örn en person exempelvis tillerkänts
livränta efter en invaliditetsgrad av 25 procent på grund av ett före den 1 januari
1941 inträffat olycksfall och därefter på grund av ett efter den 31 december
1940 inträffat olycksfall tillerkännes ytterligare en livränta efter en
invaliditetsgrad av 25 procent, skall dyrtidstillägg utgå å den livränta, som
grundar sig å det före den 1 januari 1941 inträffade olycksfallet. Däremot
skall dyrtidstillägg givetvis icke utgå å den livränta, som tillerkänts på grund
av det senare olycksfallet.

Med anledning av vad myndigheterna anfört rörande prövningen av frågan
örn rätt till dyrtidstillägg i fall, varom nu är fråga, å livränta, som utgår på
grund av lägre invaliditet än 30 procent, vill jag framhålla, att jag därutinnan
helt ansluter mig till den ståndpunkt försäkringsrådet intagit. Särskild
bestämmelse i förordningen rörande nu ifrågavarande spörsmål synes icke
erforderlig.

Med åberopande av vad i det föregående anförts hemställer föredraganden,
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition förelägga riksdagen till antagande
inom socialdepartementet upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Departe ments chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 197.

2