Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.
1
Nr 180.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens
bosättningslån; given Stockholms slott den 6 mars
1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1942.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstokp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan
dels under femte huvudtiteln, punkterna 24 och 25, föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna
till statens bosättningslån: ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag
av 27,000 kronor och till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken
ett förslagsanslag av 50,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 180.
686 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
dels och under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder, punkten 5, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för nämnda
budgetår till statens bosättningslånefond beräkna ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor.
Anledningen till att definitiva anslagsberäkningar icke framlades i statsverkspropositionen
var den, att jag då ännu icke varit i tillfälle att taga
ställning till ett av besparing sberedningen under hösten 1941 framlagt förslag
örn ändrade bestämmelser beträffande den statliga bosättningslåneverksamheten.
Sedan sistnämnda förslag numera varit föremål för prövning, ber
jag att få till behandling upptaga detta förslag ävensom därmed sammanhängande
anslagsfrågor.
1. Gällande bestämmelser m. m.
Sedan 1937 års riksdag beslutat inrättandet av en statens utlåningsfond,
benämnd statens bosättningslånefond, har Kungl. Majit den 30 september
1937 utfärdat kungörelse (nr 809) örn statliga bosättningslån. Denna kungörelse
har sedermera undergått smärre ändringar genom kungörelserna den
27 maj 1938 (nr 204), den 10 mars 1939 (nr 94) och den 16 maj 1941 (nr 281).
De bestämmelser, som numera gälla i ämnet, äro i huvudsak följande.
Trolovade eller äkta makar kunna på ansökan erhålla bosättningslån för
inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledas
av äktenskapets ingående.
Bosättningslån utgår av statens bosättningslånefond, som förvaltas av
riksbanken.
Såsom villkor för erhållande av bosättningslån gäller:
a) att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga
bosättningsföremål,
b) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes
egna villkor och intressen,
c) att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig
med hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning skaffat sig
liknande trygghet,
d) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja,
samt
e) att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett
dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen.
Då särskilda skäl därtill äro må bosättningslån beviljas lånesökande,
oaktat de icke uppfylla det under c) stadgade villkoret.
Låneansökan av äkta makar skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets
ingående. I ömmande fall må dock ansökan, som avlämnats senare,
upptagas till prövning.
Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Sådant
lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
fastställes av Kungl. Majit. För lån, som utelämnas under innevarande
budgetår är räntan bestämd till 4 procent. Bosättningslån skall amorteras
i sådan ordning, att lånet är återbetalat senast fem år efter utlämnandet.
Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund av
särskilda omständigheter annat bestämmes.
Ansökan örn bosättningslån göres å en av riksbanken fastställd blankett
och inlämnas till ett särskilt ortsombud i den kommun, där mannen är
bosatt.
Såsom sådant ortsombud fungerar inom varje kommun en av kommunen
för en tid av två år vald person. Ortsombudet har att å ansökningshandling
teckna yttrande dels rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats
av sökandena och dels i de andra hänseenden, som angivas i ansökningsblanketten.
Aro sökandena bosatta inom skilda kommuner skall ombudet
därefter översända handlingarna till ombudet i den kommun, där kvinnan
är bosatt, och skall jämväl sistnämnda ombud yttra sig i ärendet.
* Bet ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål
översända handlingarna till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom
vilket sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.
Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, beslutar banken i ärendet.
Förfallen ränta oell amortering skola inbetalas till riksbanken. Banken
äger medge uppskov med betalning av ränta och amortering.
Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig
svårighet för den andre låntagaren, eller, där sådan icke finnes, för den
avlidnes efterlevande, kan Kungl. Majit på hemställan av riksbanken medgiva
befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å statens hela
återstående fordran eller del därav. I dylikt fall eller då eljest ingen eller
ringa utsikt finnes, att lån kommer att återbetalas, kan Kungl. Majit på
hemstidlan av riksbanken meddela beslut om avskrivning.
Linder vissa förutsättningar kan riksbanken besluta, att beviljat lån skall
uppsägas till omedelbar betalning.
Kungl. Majit har vidare den 30 september 1937 utfärdat kungörelse
(nr 810) angående ersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar
örn statliga bosättningslån. Enligt denna kungörelse äger ortsombud att
av statsmedel utfå ersättning med tre kronor för varje ansökan, varöver
ombudet yttrat sig, dock att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över
ansökningen, ersättningen utgår med allenast två kronor.
För sitt bestyr med bosättningslånen erhåller jämväl riksbanken särskild
ersättning. Sålunda äger riksbanken uppbära ersättning med 5 kronor för
varje behandlad ansökning. Vidare uppbär riksbanken ersättning för bankens
kostnader för indrivning av till betalning förfallna bosättningslån dels med
10 kronor för varje till indrivning genom riksbankens ombudsmän överlämnat
lån, dels ock ersättning för de särskilda utgifter, som banken fått vidkännas
i samband med indrivningen. Slutligen erhåller riksbanken gottgörelse
för vissa smärre kostnader, som förorsakas riksbanken för annonsering
och annan upplysningsverksamhet beträffande lånen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
Såsom nämnts beslöt 1937 års riksdag inrättandet av statens bosättningslånefond.
Samma års riksdag anvisade för budgetåret 1937/38 såsom kapital
för fonden under utgifter för kapitalökning, rubriken statens utlåningsfonder
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. För budgetåren 1938/39, 1939/40,
1940/41 och 1941/42 hava sedermera å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till ifrågavarande ändamål anvisats reservationsanslag å respektive
6,000,000, 5,000,000, 4,000,000 och 3,000,000 kronor. De för låneverksamheten
anvisade anslagen uppgå alltså sammanlagt till 20,000,000
kronor.
Kostnaderna för ersättning åt ortsombuden bestridas från ett under femte
huvudtiteln uppfört förslagsanslag rubricerat statens bosättningslån: ersättning
åt ortsombud, vilket anslag för budgetåret 1941/42 upptagits till 27,000
kronor.
Slutligen bestrides den ersättning som tillkommer riksbanken för dess
bestyr med bosättningslånen från ett likaledes under femte huvudtiteln anvisat
förslagsanslag, som benämnts statens bosättningslån: ersättning åt
riksbanken. Detta anslag har för löpande budgetår upptagits till 50,000
kronor.
2. Besparingsberedningens förslag.
Besparingsberedningen har till en början — på basis av vad riksbankens
huvudkontor efter hörande av avdelningskontoren meddelat beredningen i
skrivelse den 30 maj 1941 —- lämnat vissa uppgifter rörande ifrågavarande låneverksamhet
m. m.
Enligt dessa uppgifter föranleddes avslag å låneansökning bland
annat av ortsombuds avstyrkande, lånesökandes oriktiga uppgifter, bristande
ekonomisk skötsamhet, för hög ålder, sådan sjukdom som kunde anses väsentligen
nedsätta lånesökandens möjligheter att återbetala lånet, mycket låg eller
alltför hög inkomst. Örn de sökande ansåges kunna erhålla hjälp av anhöriga
i form av borgen, hänvisades de att söka avbetalningslån. Villkoret för att
högsta medgivna lånebelopp, 1,000 kronor, skulle beviljas, vore att de lånesökande
kunde beräknas få en viss minimiinkomst, cirka 3,000 kronor i stad
och på landsbygden lägre belopp, samt hade relativt fast anställning och
ordnad ekonomi. I den mån kvinnan hade avlönad anställning, minskades fordringarna
på mannens inkomst.
Någon övervakning från riksbankens eller ortsombudens sida av att
lånen användas för avsett ändamål äger icke rum. På fråga av beredningen
huruvida praktiska möjligheter funnes att anordna effektiv kontroll
härav från riksbankens eller ortsombudens sida, hade riksbanken i förenämnda
skrivelse meddelat följande.
Flertalet av riksbankens avdelningskontor hade framhållit, att en dylik
kontroll skulle bliva alltför betungande. Redan nu föranledde bosättningslånen
mycket arbete. Svårigheter skulle också uppstå därigenom, att låntagarna
inköpte sitt bohag på olika håll, bland annat på auktioner. Däremot
syntes man på många håll betrakta en dylik kontroll såsom mycket önskvärd.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 180.
Ett kontor (Linköping) hade påtalat, att möbelhandlare ofta förmådde låntagare
till onödigt kostsam och lyxbetonad bosättning. Det skulle ej heller
enligt kontorens mening vara rimligt att av ortsombuden begära att de skulle
utföra sådan kontroll, i varje fall icke utan en väsentlig höjning av deras
arvoden. Kvalificerade kommunalmän, vilka ofta visat sig vara särskilt lämpliga
då det gällde att avgiva omdömen för prövning av låneansökningar, torde
knappast heller vilja ställa sig till förfogande, örn en dylik mera ingående
kontroll skulle fordras från deras sida. Ett kontor (Malmö) hade uppgivit sig
i tvivelaktiga fall ha träffat avtal med ortsombudet örn införskaffande av låntagarens
fullmakt för ombudet att uppbära och till vederbörande leverantör
utbetala beviljad lånesumma.
Vid huvudkontoret hade preliminärt diskuterats ett förslag att utbetala
beviljade lån icke till lånesökanden utan till leverantören mot av leverantören
utställd kvitterad räkning eller att utlämna lånet i form av lämpliga betalningsanvisningar,
som den lånesökande kunde använda för betalning hos leverantör,
som av riksbanken godkänts. Genom dylikt förfarande skulle viss garanti
kunna vinnas för att utgiven lånesumma komme till avsedd användning, örn
möjligt också viss garanti för att endast redbara leverantörer komme att utnyttjas.
Förfarandet skulle emellertid säkerligen bliva alldeles för tungt för
riksbanken, örn det skulle avse hela lånesumman och sålunda tillämpas beträffande
inköp av ett stort antal relativt billiga förbrukningsartiklar. Det
torde vara uteslutet, att riksbanken skulle kunna inlåta sig på kontroll av in
köpens beskaffenhet med hänsyn till kvalitet och ändamålsenlighet.
Körande förfarandet vid beviljande av anstånd med erläggande
av ränta och amortering har beredningen inhämtat, att kortare anstånd
i allmänhet beviljades på sökandens begäran utan särskild utredning. För längre
anstånd erfordrades särskilda skäl. Ansåges av låntagaren lämnade uppgifter
trovärdiga, beviljades anstånd i regel utan särskild kontroll. I tveksamma
fall satte sig avdelningskontoret i förbindelse med ortsombudet, arbetsgivare
eller annan lämplig person. Vid längre anstånd uppmanades låntagare i regel
att styrka sina uppgifter örn orsaken till begäran örn anstånd. I många fall
anlitades ortsombudet för kontroll av uppgift från låntagaren. Begäran örn
anstånd avsåge i allmänhet såväl ränta som amortering. Ofta befunnes låntagare
villiga att betala räntan för att visa sin goda vilja.
Örn förfarandet vid indrivning av förfallet men ej guldet be
lopp hade riksbanken meddelat följande.
Till en början anmodades gäldenärerna att inom viss tid (8 dagar) inkomma
med förslag till uppgörelse örn skuldens reglerande, eventuellt genom månatliga
avbetalningar å lämpligt belopp. Därest sådan uppgörelse träffades, arn
såges, så snart försummade amorteringar efter hand reglerats, lånet icke längre
vara på indrivning beroende, varför detsamma återställdes till huvudkontorets
låneavdelning respektive vederbörande avdelningskontor för amortering i
vanlig ordning.
Därest emellertid gäldenärerna icke läte sig avhöra, krävdes de ånyo och
erinrades därvid, att lånet av statsmedel lämnats till hjälp vid deras bosättning
utan annan säkerhet än förtroendet till deras personliga vederhäftighet och
vilja att göra rätt för sig, detta i syfte att söka förmå dem inse det vara en
hederssak att betala lånet. Samtidigt erbjödes de ånyo att på förmånliga vill
kor månatligen reglera skulden.
Skulle ej heller detta leda till uppgörelse, anmodades vederbörande orts
G
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
ombud för statliga bosättningslån respektive bankens avdelningskontor att
verkställa undersökning rörande gäldenärernas ekonomiska förhållanden och
att i övrigt inhämta upplysningar, vilka kunde vara av betydelse för bedömande
av frågan örn fortsatta indrivningsåtgärder (lagsökning m. m.).
Erhölles därvid upplysning, att gäldenär innehade fast arbetsanställning
och tillika möjlighet syntes föreligga att genom utmätning i avlöning efter
hand uttaga fordringen, lagsöktes gäldenären för erhållande av därtill erforderligt
utslag.
I övrigt iakttoges numera enligt vad riksbankens direktion i fråga om indrivning
föreskrivit, dels att utmätning för uttagande av utdömt belopp borde
ske endast i sådana fall, där det kunde antagas, att vårdslöshet eller tredska
från låntagarens sida förelåge och att utmätningsbara tillgångar funnes, dels
ock att utmätning i regel icke borde gälla möbler och husgeråd.
Beträffande lån, vilka behandlats enligt de för indrivning gällande bestämmelserna
utan att likvid erhållits, ålåge det ombudsmannen — om icke särskilda
omständigheter föranledde att lånet omedelbart föresloges till avskrivning
— att en gång årligen under de två följande åren genom kontoret eller
genom det allmänna ombudet å den ort, där låntagaren vore bosatt, undersöka
låntagarens betalningsmöjligheter och vilja att fullgöra sin förpliktelse. Örn
det därvid visade sig, att utsikt icke funnes att erhålla betalning för lånet eller
del därav, borde anmälan göras till fullmäktige för prövning, huruvida framställning
örn avskrivning borde ske.
Besparingsberedningen meddelar vidare, att intill den 30 november 1940
utlämnats 22,384 statliga bosättningslån. Av dessa vore 5,157 nödlidande. Beträffande
4,388 av de nödlidande fordringarna hade riksbanken beviljat anstånd
på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring eller av annan orsak, medan
i 769 fall anstånd ej beviljats. I 692 fall hade lånen överlämnats till riksbankens
ombudsmän för indrivning. Sedan förfallna amorteringar indrivits,
hade 97 lån återförts till respektive huvud- eller avdelningskontor för fortsatt
amortering enligt den ursprungligen fastställda planen. Å kvarstående 595
på indrivning beroende lån hade genom inbetalningar av smärre belopp (5—20
kronor'' inbetalats tillhopa 14,361 kronor, vartill komme räntor till relativt stora
belopp. Lagsökningsåtgärder hade vidtagits beträffande 225 lån.
Med avseende å ortsombuden anför beredningen, att deras huvudsakliga
åliggande vore att avgiva yttrande över låneansökningar, men att de även
anlitades då oregelbundenheter förekomme i lånens skötsel. Någon övervakning
från riksbankens sida av deras verksamhet ägde icke rum, ehuru av dem
lämnade uppgifter i vissa fall jämfördes med upplysningar, som inhämtades
direkt från arbetsgivare och andra.
Riksbanken hade meddelat, att det endast i mycket ringa antal fall förekommit,
att ortsombud avsagt sig sitt uppdrag.
Besparingsberedningen har härefter framlagt förslag till vissa ändringar
med avseende å ifrågavarande lånev erks ömhet.
Ett av beredningens förslag avser vinnande av ökad kontroll beträffande
lånens användning. Beredningen anför härom.
Från många håll hade anmärkts att statens bosättningslån ofta icke kommit
till den användning som varit avsedd, då institutet infördes såsom ett led i
den statliga befolkningspolitiken för att underlätta bosättning vid nybildning
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
av ''äktenskap. Det syntes besparingsberedningen som om dylika klagomål i
stor utsträckning kunde grundas på den brist på kontroll, som förelåge beträffande
denna hjälpform.
Visserligen skulle ansökning örn bosättningslån även innehålla en inköpsplan.
Sökandena skulle sålunda å ansökningsformuläret teckna en specifikation
å nyanskaffningen i vad den avsåge större möbler samt angiva beräknad
kostnad för dessa möbler och annan nyanskaffning. Men ehuru nämnda uppgifter
lades till grund vid beviljandet av låneansökningen funnes icke några
garantier för att inköpen skedde efter den angivna planen. Ett av riksbankens
avdelningskontor hade också meddelat, att sådan låneansökan, som upptoge
förslag till inköp av lyxmöbler, visserligen avsloges, men att följden blivit att
möbelhandlarna dikterade ett förslag till ansökan och sålde efter ett annat. Att
fall förekommit, då lånat belopp över huvud icke använts för bosättningsändamål,
vore känt genom dagspressen och hade även framhållits i vissa yttranden.
Beträffande social verksamhet gällde att det allmänna noggrant måste följa
hjälpbehovet. När hjälpverksamheten dreves utan aktgivande på örn den fyllde
ett socialt behov, riskerade den mycket lätt att bringas i vanrykte även i de
delar, där den kunde tjäna ett stort ändamål. I de fall, där bosättningslånen
endast lockade till lättsinnigt utökande av skuldsättningen vid ett äktenskaps
ingående, vore det uppenbart att de direkt motverkade sitt eget behjärtansvärda
syfte.
Det syntes därför beredningen som en angelägenhet av första ordningen att
tillse att syftet med denna låneverksamhet bevarades. Endast för bosättningen
nödvändiga artiklar borde ifrågakomma till inköp. Den kontroll, som erfordrades
för att de upplånade medlen komme till avsett ändamål, torde kunna
äga rum i den formen att lånesumman, eller i varje fall den väsentliga delen
av densamma, utbetalades mot av leverantören utställd kvitterad räkning, som
av låntagaren attesterades.
Med avseende å ortsombuden ifrågasätter beredningen, att de i fortsättningen
skulle utses av statlig myndighet. Beredningen uttalar sig i ämnet
på följande sätt.
Ortsombudens verksamhet vore givetvis av stor betydelse för utfallet av
lånerörelse. Det torde också kunna antagas, att de starka variationerna av
antalet nödlidande lån i förhållande till antalet beviljade lån i viss mån berodde
på olika kvalifikationer hos ombuden. Med hänsyn därtill kunde beredningen
icke finna de nuvarande bestämmelserna örn tillsättande av ortsombud
nöjaktiga. Det funnes i själva verket ingen anledning till att en av kommun
vald person inom denna verksamhet skulle fungera såsom det allmännas ombud.
Kommunerna bidroge på intet sätt till denna hjälpforms finansiering
och toge därför ingen risk av en slapp och felriktad lånepraxis. Det syntes
därför riktigast, att riksbanken såsom långivare själv tillsatte ortsombuden.
Skulle riksbanken icke anse sig förfoga över härför erforderlig personkännedom,
borde enligt beredningens mening uppdraget att tillsätta ombuden
lämnas åt länsstyrelserna. Ortsombuden skulle därigenom erhålla en fastare
ställning gentemot klientelet och verksamhetens statliga karaktär på ett ändamålsenligt
sätt understrykas.
Skulle åter ortsombuden i fortsättningen förbliva kommunala förtroendemän,
borde (dt samband skapas mellan det kommunala intresset och statsintresset.
I detta avseende kunde statens bostadsanskaffningslån tjäna som
förebild. Dylika lån finge nämligen icke beviljas med mindre vederbörande
kommun åtoge sig att svara för viss del av den förlust, som uppkomme genom
försummad inbetalning av ränte- eller annuitetsbelopp. På denna väg skulle
liven en förbättring i fråga örn kontrollen kunna komma till stånd.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Rörande indrivningen av till betalning förfallna räntor och amorte
ringar anför beredningen slutligen.
Det borde stå klart för låntagaren, att återbetalningen av bosättningslån
icke vore en sak, som finge försummas annat än i sådana fall, där verkligt
ömmande omständigheter såsom inkallelse till militärtjänst, sjukdom etc. före
läge. Besparingsberedningen hade fått det intrycket, att riksbanken skötte
indrivningen av förfallna belopp med stor varsamhet. Beredningen ville
emellertid framhålla angelägenheten av att den bedreves även med fasthet.
Bosättningslånen vore avsedda för de skötsamma och ordentliga; begränsades
betalningsskyldigheten till att gälla dem under det att den eftersattes för de
oordentliga, innebure detta en oavsiktlig premiering av de senare. Indrivningen
av förfallna belopp borde därför effektiviseras gentemot låntagare, som
utan giltig anledning försummade att fullgöra sina förpliktelser.
3. "Vissa andra förslag och framställningar.
I en den 28 oktober 1941 dagtecknad skrift hava svenska slöjdföreningen,
samverkande bildningsförbunden, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Fredrika-Bremerförbundet, svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund,
svenska landsbygdens kvinnoförbund, förbundet av Sveriges kristliga
förening för unga kvinnor, statens inspektris för lanthushållsskolorna och
statens instruktör i hemslöjd gjort framställning örn sådan ändring av bestämmelserna
för bosättningslånens amortering, att varje inom äktenskapet fött
barn skulle medföra en viss nedsättning av lånesumman.
Vidare har svenska slöjdföreningen — med instämmande av ett antal organisationer
m. fl. -— i en likaledes den 28 oktober 1941 dagtecknad framställning
hemställt dels örn uppdrag åt föreningen att på statens bekostnad ordna en kon
ferens med två av ortsombuden från vart och ett av landets tjugusex bosättningslånedistrikt,
dels örn ett anslag av 15,000 kronor för utarbetande och
tryckning av en lämplig broschyr rörande bosättningslånen samt för en i
Stockholm på försök anordnad rådgivningsverksamhet i samband med dessa
lån, därvid 10,000 kronor beräknats för broschyren och 5,000 kronor skulle
användas till rådgivningsverksamheten.
4. Yttranden.
I anledning av besparingsberedningens förslag hava fullmäktige i riksbanken
avgivit yttrande.
Vidare hava utlåtanden över besparingsberedningens förslag ävensom fullmäktiges
i riksbanken berörda yttrande avgivits av statskontoret, socialstyrelsen
och 1941 års befolkningsutredning. Sistnämnda utredning har tillika
avgivit yttrande över förenämnda den 28 oktober 1941 dagtecknade framställningar
av svenska slöjdföreningen m. fl.
Fullmäktige i riksbanken anmärka till en början, att man av besparingsberedningens
uttalanden kunde få den uppfattningen, att utlämnade bosättningslån
ofta missbrukades av vederbörande låntagare, men att riksbankens
erfarenhet av ifrågavarande låneverksamhet icke givit stöd för en dylik upp
fattning. Fullmäktige anföra härom följande.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
Visserligen hade det förekommit fall, då uppburna lånemedel använts antingen
för ändamål, för vilka medlen ej varit avsedda, eller till inköp av sådana
bosättningsartiklar, vilka med hänsyn till låntagarnas ekonomiska ställning
varit för dyrbara eller att betrakta såsom mer eller mindre lyxartade. Dessa fall
torde emellertid i förhållande till det stora antal lån, varom här vore fråga, utgöra
undantag. Det vore dock förklarligt att dessa fall kommit att ådraga sig
en uppmärksamhet i pressen och bland allmänheten, som vore ägnad att giva
en i någon mån missvisande föreställning om låneverksamhetens ändamålsenlighet
i dess nuvarande form. Även örn fullmäktige icke ägde belägg härför,
holle fullmäktige för troligt, att det vore förhållandevis vanligare att låntagare
gjorde inköp, som kunde betraktas såsom opraktiska, eller finge betala
alltför höga priser och att de alltså till följd av oförstånd icke förmådde utnyttja
erhållet lån på bästa sätt.
Rörande de åtgärder, som kunde vidtagas till vinnande av bättre kontroll
över lånens användning, uttala sig fullmäktige härefter sålunda.
Fullmäktige delade beredningens uppfattning örn önskvärdheten av dels
att de relativt fåtaliga fall, då utlämnade bosättningslån missbrukades, för
framtiden kunde undvikas och dels att man kunde åstadkomma bättre möjligheter
att hjälpa dem till rätta, som icke förmådde använda lånemedlen på
bästa sätt. Den skärpta kontroll, som därvid skulle förutsättas, borde avse
dels uppgörande av den plan rörande avsedda inköp av möbler m. m., som
det ålåge lånesökande att avlämna, och dels kontrollen över att denna plan
sedan följdes samt att lånemedlen verkligen komme till användning härför.
Förstnämnda prövning skulle ersätta den i allmänhet summariska granskning
av lånesökandes inköpsförslag, som nu verkställdes av vederbörande ortsombud
och inom riksbanken, och skulle knytas till anbud eller priskurant
från leverantör som lånesökande uppgivit.
Såsom riksbanken i sitt av beredningen åberopade yttrande framhållit,
vore det emellertid icke möjligt för riksbanken att på det ingående sätt, som
vöre erforderligt för att vinna här avsedda syfte, pröva av lånesökande uppgjorda
inköpsplaner, utan riksbanken finge lita sig till ortsombuden. På flertalet
håll skulle ortsombuden sannolikt fullgöra den i viss mån vidgade uppgift,
som skulle komma att åvila dem, på ett tillfredsställande sätt, medan på
andra håll ortsombuden knappast skulle vara vuxna en sådan uppgift och det
torde bliva svårt att finna andra lämpliga personer, vilka fyllde även de
övriga kvalifikationer, som man hade anledning kräva.
Fullmäktige kunde i detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på att granskningen av uppgjorda bosättningsplaner vore en grannlaga
uppgift. Man borde nämligen hålla i minnet, att det här icke vore fråga
örn understöd från det allmännas sida utan om lån, som skulle återbetalas
och som av flertalet låntagare förräntades och avbetalades med en aktningsvärd
punktlighet, samt att det med hänsyn därtill icke kunde vara lämpligt
att på grund av ett relativt litet antal låntagares vårdslöshet alltför ingående
ingripa i låntagarnas handlingsfrihet. Det kunde för övrigt icke vara lyckligt
att beröva låntagarna känslan av att de handlade på eget ansvar när de upptoge
bosättningslån och skulle bestämma örn huru deras blivande hem skulle
vara inrättat.
Om man genom att anlita andra organ än riksbanken kunde åstadkomma att
vid prövning av varje låneärende förelåge en ur olika synpunkter lämplig,
godkänd inköpsplan, skulle riksbanken kunna åtaga sig tillse, att medlen sä
långt lånebeloppet räckte utbetalades för ändamål som i planen avsåges. Därvid
måste dock den reservationen göras, att det skulle bliva alltför omständligt
och i förhållande till nyttan allför dyrbart, att riksbanken skulle verk
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
ställa utbetalning mot attesterad räkning även då det gällde inköp av sådana
billigare hushållsartiklar m. m., som en nygift familj kunde behöva anskaffa.
Om medel återstode, sedan de dyrare bosättningsföremålen likviderats,
borde låntagarna lämnas fri dispositionsrätt över återstoden.
I detta sammanhang ville fullmäktige erinra om att det icke sällan förekomme
att lånesökande inköpt möbler på avbetalning. Detta måste i allmänhet
anses såsom mindre lämpligt av olika skäl. Sålunda finge låntagaren
i regel betala ett väsentligt högre pris än som skulle ha behövts vid kontantköp.
Därjämte bleve låntagarens möjligheter att förränta och amortera sitt
bosättningslån till följd av de återkommande terminsbetalningarna å avbetalningsköpet
försämrade.
Med hänsyn därtill skulle fullmäktige vilja uppställa som allmänt villkor
för utlämnande av bosättningslån, att låntagare i sin låneansökan på tro och
heder uppgåve, huruvida han häftade i skuld för bohag, som han inköpt å
avbetalning, eller att han ämnade anskaffa bosättningsföremål genom avbetalningsköp.
Lånereversen skulle i så fall kompletteras med bestämmelser
örn att lånet skulle, om riksbanken det påfordrade, omedelbart vara förfallet
till betalning, därest sökanden lämnat oriktiga uppgifter. Självfallet skulle
man i praktiken icke alltför rigoröst få tillämpa ett sådant villkor, eftersom
fall kunde förekomma, då man trots att lånesökande anskaffat eller ämnade
anskaffa en del bosättningsföremål genom avbetalningsköp rimligen borde
medgiva bosättningslån. Sistnämnda prövning borde ankomma på riksbanken.
Om avbetalningsköp förelåge borde dock förutsättningen vara, att lånesökande
träffade uppgörelse med säljaren om avbetalningsköpets avveckling be
träffande de bosättningsföremål, som skulle anskaffas genom lånet, varefter
riksbanken liksom i fråga örn övriga bosättningslån skulle betala säljaren, i
den mån lånebeloppet lämnade tillgång därtill.
Det borde vidare göras klart för såväl lånesökande som leverantörer, att
det väl kunde inträffa, att endast en del av det belopp, som avsåges i godkänd
bosättningsplan, komme att täckas av beviljat bosättningslån samt
att definitivt avtal angående inköp därför icke borde avslutas förrän låneansökan
blivit prövad.
Med anledning av besparingsberedningens förslag beträffande sättet för
tillsättandet av ortsombuden hava fullmäktige uttalat sig på följande sätt.
Riksbanken ville framhålla, att hittillsvarande erfarenheter givit vid
handen, att de av kommunerna utsedda ortsombuden i stort sett fyllt sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt. Att det till en början, innan vana vid
behandling av hithörande låneärenden vunnits och praxis stadgat sig, i
åtskilliga fall förekommit, att ombuden icke i alla avseenden lyckats gå i land
med sin uppgift, torde vara förklarligt, men en påtaglig förbättring hade
successivt kunnat iakttagas. I de fall, då ortsombud visat sig avgjort olämpliga,
hade det varit möjligt att under hand få dem ersatta med andra.
Fullmäktige delade emellertid beredningens uppfattning, att det nuvarande
sättet för tillsättande av ortsombud kunde giva anledning till befogade invändningar
ur principiell synpunkt. Då beredningen till undanröjande därav
som huvudalternativ tänkt sig, att riksbanken i stället skulle utse ortsombuden,
ville fullmäktige framhålla, att riksbanken saknade förutsättningar
att själv utvälja ombud utan medverkan av de kommunala ortsorganen. En
lösning av frågan skulle därför kunna vara, att kommunerna finge i uppdrag
att till riksbanken insända förslag på lämpliga personer, exempelvis tre i de
mindre eller medelstora kommunerna och flera i större kommuner, där
distriktsindelning borde ifrågakomma, bland vilka riksbanken sedan hade att
välja.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Såsom beredningen ifrågasatt skulle det i stället kunna tänkas, att länsstyrelserna
utsåge ortsombud. Förfaringssättet torde i så fall böra överensstämma
med vad nyss föreslagits med den avvikelsen, att riksbankens vederbörande
avdelningskontor skulle med eget yttrande till länsstyrelsen översända
från kommunerna inkomna förslag. Fullmäktige ansåge sig emellertid
icke böra förorda en lösning i enlighet med här ifrågavarande förslag.
Mot beredningens alternativa förslag, att ortsombuden skulle bibehållas
som kommunala förtroendemän under förutsättning att kommunerna övertoge
viss del av den med'' långivningen förenade risken, hade riksbanken i
sin egenskap av fondförvaltare intet att erinra, såframt det författningsenligt
bleve fullt klarlagt, i huru hög grad riksbanken i sådant fall borde vara
bunden av ortsombudens utlåtande. Det torde icke ankomma på fullmäktige
att närmare ingå på frågan, i vad mån kommunernas ekonomiska medansvarighet
skulle kunna påverka låneverksamheten rent sakligt. Fullmäktige ville
emellertid ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl förelåge för den här avsedda
lösningen av frågan.
Under hänvisning till det anförda förklara fullmäktige, att de för sin del
kunde tillstyrka endast beredningens huvudalternativ beträffande tillsättande
av ortsombud i den utformning, som detsamma givits av fullmäktige.
Fullmäktige tillägga, att, örn den nuvarande tillsättningsformen skulle
bibehållas, det i allt fall syntes lämpligt, att fullmäktige erhölle befogenhet
att påkalla tillsättande av nytt ortsombud, därest av kommun utsett ombud
visade sig olämpligt och icke frivilligt avginge.
Rörande sättet för indrivning av förfallna belopp göra fullmäktige härefter
följande uttalanden.
Riksbanken hade i sitt yttrande till beredningen redogjort för de indrivningsprinciper,
som dittills tillämpats. Av sagda yttrande framginge, att riksbanken
utgått från att utmätning borde tillgripas endast i sådana fall, då
låntagaren visat vårdslöshet eller tredska, när det gällt att fullgöra sina
förpliktelser. Med hänsyn till låneverksamhetens sociala karaktär hade riksbanken
icke ansett sig böra begära utmätningsåtgärder i de fall, då oförmåga,
för vilken låntagarna icke kunde lastas, varit orsak till att de ej fullgjort
sina åtaganden. En strängare princip skulle — förutom att den komme att
vålla låntagarna ett icke motiverat obehag — knappast lända till någon
ekonomisk "fördel för statsverket; snarare skulle ett utmätningsförfarande i
fall, som här åsyftades, i allmänhet endast leda till att statsverket åsamkades
indrivningskostnader. Riksbanken hade i stället ansett sig böra utgå från
att det i regel vore förmånligare att lita på att i och för sig ordentliga och
skötsamma låntagare, om riksbanken visade förståelse för deras svårigheter,
skulle successivt inbetala lånet, när deras ekonomiska möjligheter förbättrades.
Man borde vid frågans bedömande icke förbise, att den övervägande
delen av de låntagare, som icke fullgjort åtagna förpliktelser, till
följd av beredskapsinkallelser eller andra av kriget föranledda orsaker fått
sin faktiska inkomstnivå försämrad. Under normala förhållanden skulle dessa
låntagare i allmänhet hava fullgjort sina inbetalningar punktligt. Det syntes
fullmäktige uppenbart, att man borde gå fram med försiktighet, när det gällde
indrivningsåtgärder beträffande dylika låntagare.
Att riksbanken i regel icke ansåge sig böra begära utmätning av möbler
och husgeråd — detta givetvis för det fall att uppenbarlig vårdslöshet eller
tredska från låntagarnas sida icke förelåge — föranleddes närmast därav, att
värdet på dessa föremål så gott som undantagslöst vid utmätning icke upp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
skattades till så högt belopp, att utmätningsmannen ansåge sig böra taga dem
i mät (jfr 65 § utsökningslagen). Vidare hade det synts riksbanken mindre
lämpligt att låntagare, som erhållit lånet för att skaffa sig nödigt bohag,
berövades detta och därigenom tvingade samhället att i andra former söka
träda hjälpande emellan.
Av det anförda framginge, att fullmäktige i likhet med beredningen
ansåge, att effektiva indrivningsåtgärder borde vidtagas mot sådana låntagare,
som icke försökte att efter bästa förmåga fullgöra sina förpliktelser. Örn
denna grundsats dittills icke i alla fall blivit i praktiken följd — något som
beredningens erinringar syntes rikta sig emot — torde detta närmast bero
på att de upplysningar, som inhämtats örn låntagarna, i dessa fall givit en
missvisande bild av föreliggande förhållanden. För att kunna uppnå en önskvärd
sovring, erfordrades i allmänhet biträde av vederbörande ortsombud,
som även på detta område hade en viktig — och i åtskilliga fall säkerligen
ganska ömtålig och betungande — uppgift att fylla.
Det kunde tilläggas, att det för att kunna verkställa en effektiv indrivning,
när det gällde ifrågavarande klientel, skulle erfordras, att införsel i
avlöning, pension eller livränta kunde erhållas. Obetalda lånebelopp skulle
då närmast komma att jämställas med oguldna utskylder eller allmänna avgifter
(jfr 21 § lagen den 4 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller
livränta), därvid dock någon fatalietid, inom vilken införseln skulle ske,
icke borde tillämpas. Det undandroge sig fullmäktiges bedömande, huruvida
en dylik lösning av principiella eller andra skäl finge anses utesluten.
Fullmäktige framhålla vidare, att det visat sig önskvärt att vid bedömande
av låneansökningar genom vederbörande ortsombud äga tillgång till de upplysningar
angående lånesökande, som kunde finnas hos kommunala myndigheter,
exempelvis i socialregister eller jämförliga handlingar. Såvitt fullmäktige
hade sig bekant, hade dittills dylika upplysningar icke vägrats. I
instruktionen för ortsombuden borde emellertid införas en bestämmelse örn
skyldighet för dem att inhämta dylika upplysningar samt vidarebefordra dem
till riksbanken.
Beträffande ersättningarna till ortsombuden och riksbanken göra full
mäktige följande uttalanden.
Den ersättning, som ortsombuden erhölle för sitt arbete, vore för närvarande
mycket knapp, i synnerhet för sådana ortsombud, som icke sedan
lång tid tillbaka personligen kände de lånesökande utan vore hänvisade att
från olika håll skaffa sig upplysningar om dem.
Skulle den av beredningen förordade skärpta kontrollen komma att helt
eller delvis åvila ortsombuden, bleve en höjning av deras ersättning önskvärd.
Den ersättning, som riksbanken för närvarande åtnjöte för sin befattning
med bosättningslånen, vore som i tidigare sammanhang framhållits otillräcklig,
om den avsåge att bereda full gottgörelse för riksbankens arbete. Skulle
riksbanken i enlighet med vad antytts få i uppdrag att fördela beviljade bosättningslån
å låntagarnas leverantörer, komme riksbankens arbete med bo
sättningslånen självfallet att ökas. Den redan förut knappa ersättningen skulle
därigenom komma att bliva ännu mer otillräcklig. Fullmäktige förutsatte därför
att riksbanken i så fall komme att beredas ökad gottgörelse.
Fullmäktige vore emellertid icke beredda att, innan frågan om riksbankens
framtida befattning med bosättningslånen blivit närmare bestämd, avgiva
något förslag rörande den ersättning, som borde utgå till riksbanken. Detsamma
gällde beträffande eventuell höjning av ortsombudens ersättning.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Till sist hava fullmäktige ifrågasatt, huruvida man icke kunde överväga
att åstadkomma någon form av kollektivförsäkring som säkerhet mot den
risk, som förelåge att bosättningslån icke bleve återbetalda till följd av låntagarens
dödsfall. Enligt vad som inhämtats skulle — anföra fullmäktige —
premien för en riskförsäkring, som vid varje tidpunkt svarade mot icke amorterade
lånebelopp och som upphörde, när respektive lån återbetalats, uppgå
till 1.6 procent av lånesumman, därest premien uttoges på en gång genom
avdrag vid lånets utlämnande. För ett lån å 1,000 kronor skulle engångspremien
alltså utgöra 16 kronor.
Fullmäktige framhålla emellertid, att det kunde tänkas, att man i stället
som förutsättning för utlämnande av bosättningslån skulle uppställa, att den
manlige låntagaren skulle teckna vanlig dödsfallsförsäkring, såvitt hans
familjepensionsfråga ej blivit tillfredsställande ordnad. Åtminstone hälften
av de manliga låntagarna torde enligt vad erfarenheten givit vid handen frivilligt
hava tecknat dylik försäkring, innan låneansökan ingivits. Villkoret
skulle sålunda hava avseende å den återstående hälften av dessa låntagare.
Örn försäkringen beträffande sistnämnda låntagare ordnades kollektivt genom
riksbankens medverkan och premien uttoges från låntagarna i samband med
att dessa erlade ränta och amortering å erhållet bosättningslån, skulle premien
för ett försäkringsbelopp av 1,000 kronor under förutsättning av premiebetalning
till 60 år samt premiebefrielse vid sjukdom och olycksfall enligt uppgift
komma att uppgå till 25 å 30 kronor per år.
Statskontoret ansluter sig vad beträffar kontrollen över bosättningslånens
användning till vad fullmäktige i riksbanken anfört och förordar alltså, att
den erforderliga övervakningen kommer till stånd genom samverkan mellan
riksbanken och ortsombuden.
Vidare tillstyrker statskontoret riksbankens förslag rörande sättet för ortsombudens
utseende.
Med avseende å kravet på ökad effektivitet i indrivningen av förfallna
räntor och amorteringar uttalar statskontoret, att det ville förefalla statskontoret
som örn den åtstramning av indrivningsprinciperna, som kunde vara
erforderlig, skulle kunna utan svårighet vinnas genom att riksbanken i sådant
hänseende utfärdade direktiv för sina avdelningskontor med riktlinjer för
denna del av verksamheten. I nuvarande tidsläge, då de av låntagarnas beredskapstjänstgöring
beroende ekonomiska svårigheterna särskilt framträdde,
borde emellertid indrivningen ske med tillbörlig varsamhet. Under normala
förhållanden åter borde strängare förfaringssätt vara att tillråda.
Rörande ersättningarna till ortsombuden och riksbanken anför statskontoret,
att en höjning måhända bleve erforderlig, för den händelse arbetet
genom de föreslagna åtgärderna skulle komma att öka, men att statskontoret
—- i avsaknad av för bedömningen erforderliga uppgifter — icke för närvarande
hade möjlighet att göra något uttalande i ämnet.
Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna tillstyrka besparingsberedningens
förslag rörande ökad kontroll med avseende å sättet för bosättningslånens
användning. Styrelsen anför i huvudsak följande.
14
Kungl. Majrts proposition nr ISO.
Enligt det fastställda låneformuläret skulle vid låneansökans ingivande
sökanden presentera en tablå över de bosättningsföremål, som han ämnade
inköpa för lånebeloppet. Att därvid möjligheter till missbruk förelåge vöre
uppenbart. Man hade dock redan från början måst räkna med en viss riskmarginal
i detta hänseende. Det kunde ifrågasättas, huruvida missbruken
haft en sådan omfattning, att man fördenskull borde skärpa kontrollen, vilket
även skulle drabba de skötsamma låntagarna, som ändock utgjorde det övervägande
flertalet.
Den praktiska utformningen av kontrollen över bosättningslånens använd
ning hade beredningen tänkt sig så, att hela lånesumman, eller i varje fall
en väsentlig del av densamma, skulle utbetalas mot av leverantören utställd
kvitterad räkning, som av låntagaren attesterats. Detta skulle betyda, att
den kontrollerande instansen — vare sig denna bleve riksbanken själv eller
ortsombudet — skulle tilldelas avgörandet i fråga örn inköp av varje enskilt
bosättningsföremål. Det vore lätt att föreställa sig, vilka komplikationsmöjligheter
detta skulle innebära, och att det av den låntagande parten kunde
uppfattas såsom ett förmynderskap från samhällets sida. Ej heller borde
man bortse från den ideella men icke helt oviktiga synpunkten, som också
riksbanken i sitt utlåtande givit uttryck åt, att det icke vore lyckligt örn vid
den första bosättningen i det egna hemmet parternas självbestämmanderätt
och eget ansvar helt eliminerades. Denna låneform vore dock icke avsedd
som en subvention från det allmännas sida utan såsom räntebärande lån
med återbetalningsskyldighet örn än med en utpräglat social karaktär. Sty
reisen funne för sin del, att en utökning av kontrollen icke borde komma till
stånd i annan mån än att prövingen av låneklientelet borde skärpas med hänsyn
till allmänna förutsättningar och skötsamhet i ekonomiska ting. Det torde
emellertid icke vara omöjligt att påverka låntagaren att inköpa lämpliga
möbler genom att tillställa honom en broschyr härom, då låneblanketten
avhämtades.
Därest en större effektivitet vid granskningen av låneansökningar kunde
vinnas genom en ändring av formen för ombudens tillsättande, har styrelsen
icke funnit anledning till erinran häremot. Styrelsen fortsätter.
Vare sig riksbanken eller länsstyrelserna skulle utse ombuden, läge det
emellertid i sakens natur, att förslag å lämplig person i regel komme att avgivas
av vederbörande kommun och att detta förslag i stor utsträckning bleve
utslagsgivande. Ur den synpunkten skulle måhända någon större förändring
beträffande personvalet icke bliva följden av en ändring i tillsättningsbestäm
melserna, men det vore utan tvivel till fördel i det hänseendet, att en person,
som befunnits olämplig för uppdraget, lättare kunde avlägsnas och ersättas
med en för uppdraget bättre skickad. Av de båda alternativen, riksbanken
eller länsstyrelserna, funne styrelsen det senare vara att förorda, då riksbanken
helt torde sakna kännedom örn ole på ett förslag upptagna personernas
lämplighet.
Skulle den nuvarande ordningen vid tillsättningen av ortsombud bibehållas,
ville styrelsen i likhet med riksbanksfullmäktige förorda, att fullmäktige
erhölle befogenhet att påkalla tillsättande av nytt ortsombud, därest
det av kommunen utsedda icke visat sig lämpligt.
Yad angår frågan örn effekti visering av indrivningen av förfallna belopp
gör socialstyrelsen följande uttalanden.
På skäl, som av riksbanken anförts, hade dittills utmätning på grund av förfallen
räntebetalning och amortering endast tillgripits i fall av vårdslöshet och
15
Kungl. Majds proposition nr 180.
tredska. Det syntes vara riktigt, att hänsyn toges till denna kreditgivnings
sociala karaktär. Styrelsen ville erinra om att bosättningslånen tillkommit i
ett klart befolkningspolitiskt syfte. Man hade i stor utsträckning att söka
låneklientelet inom ekonomiskt ganska svaga folkskikt, där arbetslöshet och
sjukdom, låt vara av mera tillfällig natur, avsevärt kunde rubba en uppgjord
budget. I många fall hade de exceptionellt tunga försvarsbördor, som under
det pågående kriget måst påläggas, medverkat till att eljest skötsamma låntagare
brustit i betalning. Såsom framginge av det till besparingsberedningens
promemoria fogade siffermaterialet hade de anstånd, som beviljats å
utgivna lån, i övervägande grad orsakats av inkallelserna till beredskapstj anst.
De lån, där godtagbara skäl för anstånd icke kunnat presteras eller där låntagarna
utan skäl underlåtit att fullgöra sina betalningar, uppginge endast till
något mera än 3 procent av hela antalet oreglerade lån. Örn hänsyn toges till
att beredskapsinkallelserna vore den dominerande orsaken till att lånen i viss
utsträckning blivit nödlidande, torde några invändningar icke med fog kunna
göras mot den varsamhet, varmed riksbanken gått fram i fråga örn indrivning
av icke reglerade lån. Över huvud taget vore den tid, som tilländalupit sedan
denna låneverksamhet kom till stånd, alltför kort och på grund av de av kriget
betingade förhållandena icke tjänlig att lägga till grund för ett bedömande
av denna lånefornrs sätt att fungera under normala tider. Med hänsyn därtill
funne styrelsen några andra riktlinjer för riksbankens indrivningsverksamhet
i fråga om berörda lån icke påkallade.
Socialstyrelsen framhåller, hurusom besparingsberedningen i förbigående
omnämnt, att det blivit ifrågasatt, örn icke bosättningslån borde gradvis efterskänkas
i den mån barn föddes inom de äktenskap, till vilkas ingående lån
lämnats. Denna fråga torde — anför styrelsen — komma att bliva föremål för
övervägande i samband med den pågående utredningen angående vissa ur
befolkningspolitiska synpunkter påkallade åtgärder, vilken utredning bland
annat berörde bosättningslånen. Ett sådant efterskänkande av lånen skulle
självfallet i hög grad innebära en ändring av deras karaktär, en ändring som
kunde komma att få konsekvenser beträffande kontrollen över medlens användning
och organisationen i övrigt.
Under förklaring att de av beredningen framlagda förslagen icke kunde
sägas vara av brådskande natur har socialstyrelsen till sist föreslagit, att desamma
måtte upptagas till slutlig prövning först i samband med de åtgärder,
som i samband med den befolkningspolitiska utredningen kunde komma att
föreslås.
1941 års befolknings utredning bär i sitt yttrande till en början erinrat, att
Kungl. Maj:t genom brev den 26 september 1941 uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa vissa undersökningar rörande verkningarna av samhällets
familjevärnande och barnavårdande verksamhet samt i anslutning därtill
anfört följande.
Enligt den undersökningsplan, som utarbetats inom socialstyrelsen i samråd
med befolkningsutredningen, skulle studiet av de familjevärnande och
barnavårdande reformernas verkningar bland annat avse den statliga bosättningslånevorksamhet,
som riksbanken utövade. För detta ändamål hade
socialstyrelsen i samråd med befolkningsutredningen företagit en specialundersökning
av låntagarklientelets sammansättning och av bosättningslånens
betydelse för de nybildade familjernas ekonomi. Dessa undersök
-
IG Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
ningar torde lämna underlag för ett säkrare bedömande av resultaten av ifrågavarande
verksamhet.
Då resultatet av dessa undersökningar, som ännu icke slutförts, förelåge,
komme befolkningsutredningen att under sitt fortsatta arbete taga upp bosättningslåneverksamhetens
utformning och ställning i förhållande till andra åtgärder
till stöd för hemmen och barnen till omprövning. De i de till utredningen
remitterade handlingarna berörda frågorna komme därvid att övervägas
i ett sammanhang. I avvaktan på resultatet av dessa fortsatta överväganden
ville utredningen förorda, att bestämmelserna för bosättningslåneverksamheten
tills vidare måtte bibehållas i huvudsak oförändrade. Enligt
utredningens uppfattning borde för närvarande endast sådana mindre modifikationer
ifrågakomma, som icke rubbade grundvalarna för den dittills bedrivna
bosättningslåneverksamheten.
Utredningen förklarar härefter, att såväl besparingsberedningens förslag
rörande bosättningslåneverksamheten som den av svenska slöjdföreningen
m. fl. gjorda framställningen om nedsättningen av lånesumman för varje inom
äktenskapet fött barn enligt utredningens uppfattning vore av den natur, att
de borde göras till föremål för ytterligare överväganden i samband med utredningens
fortsatta arbete. Utredningen, som nu icke ansett sig kunna taga
slutgiltig ställning till de i nämnda framställningar gjorda förslagen, har därför
hemställt, att dessa i avvaktan på resultatet av utredningens fortsatta
arbete för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd.
Med anledning av den av svenska slöjdföreningen gjorda framställningen
örn anslag för viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet i samband med
bosättningslåneverksamheten har utredningen meddelat, att dess delegation
för hem- och familjefrågor för närvarande behandlade frågan örn organisationen
av en upplysnings- och undersökningsverksamhet i hushållningsfrågor
överhuvud. Därvid hade uppkommit tanken på tillskapandet av ett organ,
vilket som huvuduppgift skulle hava att tillgodose hemmens och familjernas
intressen och där en allsidig sakkunskap rörande samtliga hushållningsfrågor
skulle finnas representerad. Innan övervägandena slutförts i fråga om dels
den fortsatta bosättningslåneverksamhetens utformning, dels inrättandet av
ett dylikt organ, som naturligen skulle medverka i en upplysningsverksamhet
av den art, slöjdföreningen föreslagit, har utredningen icke funnit sig kunna
taga ställning till sagda framställning. Utredningen har därför icke ansett sig
nu kunna tillstyrka ett anslag till svenska slöjdföreningen för rådgivningsverksamhet
i bosättningsfrågor. Icke heller har utredningen ansett det vara lämpligt
att på nuvarande stadium anordna en konferens med ortsombud från
olika delar av landet.
Utredningen finner det emellertid i hög grad önskvärt, att viss rådgivning
i samband med bosättningslåneverksamheten försöksvis anordnas. Härom
anför utredningen.
Enligt utredningens uppfattning borde lämplig sakkunnig få i uppdrag att
inom socialdepartementet följa bosättningslåneverksamheten och lägga upp
viss rådgivningsverksamhet i samband därmed. Rådgivningen skulle kunna
bedrivas av lämpliga personer, vilka på ett fåtal platser anställdes som biträdande
ortsombud eller konsulenter vid sidan av ortsombuden. Över denna
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
försöksverksamhet skulle noggranna journaler föras, så att man därav kunde
dra slutsatser rörande densammas effektivitet. Utredningen förutsatte, att
densamma och särskilt dess delegation för hem- och familjefrågor finge tillfälle
att deltaga i uppläggningen av denna försöksverksamhet. Angående
uppläggningen av denna verksamhet hade inom sistnämnda delegation utarbetats
en promemoria med vissa ytterligare synpunkter, vilken komme att
senare överlämnas. För denna försöksverksamhet syntes ett särskilt anslag
på förslagsvis 15,000 kronor böra anvisas.
Utredningen meddelar vidare, att utredningen beretts tillfälle att taga del
av en framställning till styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Härnösand
från en skogsarbetare och hans hustru, vilka till styrelsen inkommit med
anhållan, att resterande skuld på ett till dem utlämnat bosättningslån måtte
avskrivas. Beträffande innehållet i denna framställning och däröver avgivna
yttranden har utredningen lämnat följande uppgifter.
På lånet, som utlämnats den 12 april 1938 och ursprungligen uppgått till
800 kronor, hade inalles tolv avbetalningar örn vardera 40 kronor erlagts. Det
resterande lånebeloppet, 320 kronor, hade förfallit till betalning den 12 juli
1941. Ortsombudet och fattigvårdsstyrelsens ordförande i vederbörandes
hemkommun hade i till framställningen fogade yttranden tillstyrkt densamma.
Ombudet hade i sitt yttrande framhållit, att båda makarna vore friska och
arbetsföra, att mannen vore sysselsatt med skogsarbete samt att familjen
efter giftemålet ökat så, att tre minderåriga barn funnes i familjen.
Vidare hade ombudet framhållit, att mannen icke vore arbetslös utan sysselsatt
i skogsarbete, som dock hörde till de minst inkomstbringande yrkena,
samt att vederbörandes försörjningsbörda genom dessa samverkande omständigheter
så försämrats, att en lättnad i någon form i betalningsskyldigheten
borde åstadkommas. Fattigvårdsstyrelsens ordförande hade, under åberopande
av sin kännedom örn låntagarnas ekonomiska förhållanden, föreslagit, att
resterande lånebelopp skulle avskrivas. Makarna hade ingått äktenskap den
16 april 1938. De tre barnen vore födda den 4 januari 1936, den 4 december
1938 och den 21 november 1940. Mannens kontanta årsinkomst hade uppgått
till 1,000 kronor. Några naturaförmåner åtnjöte han icke. Styrelsen för riksbankens
ifrågavarande avdelningskontor hade av principiella skäl icke ansett
sig kunna tillstyrka bifall till framställningen, då låntagarna vore friska och
arbetsföra och mannen vid tillfället icke varit arbetslös.
Med anledning av berörda framställning har utredningen förordat viss
jämkning i bestämmelserna rörande avskrivning av bosättningslån. Utredningen
anför i huvudsak.
I förevarande fall hade låntagarna under tiden från och med den 12 april
1938 till den 12 november 1941 trots mycket låg kontant årsinkomst och trots
en under amorteringsperioden genom barnens ankomst allt mera pressad
ekonomi och ökad försörjningsbörda återbetalat tre femtedelar av lånebeloppet.
Låntagarnas goda vilja och allvaret i deras föresats att fullgöra genom
lånet åtagna ekonomiska förpliktelser syntes icke kunna ifrågasättas. Starka
sociala skäl och hänsyn syntes tala för att i detta och liknande fall, då ett
återkrävande av lånet uppenbarligen skulle komma att medföra allvarliga
rubbningar i familjens ekonomi och därav betingade synnerliga försörjningssvårigheter
uppstå, möjligheter till befrielse borde föreligga. Dessa borde
icke inskränkas endast- till sådana fall, då försörjningsbördan onormalt ökats
genom barns ankomst utan syntes även böra utsträckas till fall, då fullgörandet
av underhållsskyldighet mot föräldrar medförde enahanda svårigheter.
Bihang till riksdagens protokoll 1948. / sami. Nr 180. osti 42 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 180.
Enligt nuvarande bestämmelser, vilka återfunnes i 14 och 16 §§ i kungörelsen
den 30 september 1937 (nr 809) örn bosättningslån, kunde Kungl.
Majit medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet för hela återstående
fordran eller del därav, örn någon av låntagarna avlede och lånets återbetalning
därefter skulle bereda den efterlevande synnerlig svårighet. I dylika
fall, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt funnes, att lån komme att återbetalas,
kunde Kungl. Majit på hemställan av riksbanken meddela beslut örn
avskrivning.
Vid behandlingen i riksdagen av Kungl. Majits proposition nr 41 år 1937
angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens
bosättningslånefond m. nr., vilken proposition givit upphovet till nuvarande
bestämmelser örn bosättningslån, hade herrar Johansson i Fredrikslund,
Svensson i Kompersmåla, Borell, Nilsson i Landeryd samt Olsson i Staxäng
avgivit reservation för förnyad skyndsam utredning och förnyat förslag i
ämnet. Samtidigt hade de ifrågasatt, huruvida icke låntagare — utöver det
av departementschefen föreslagna villkoret för befrielse från återbetalningsskyldighet,
vilket nu återfunnes i förordningens 14 § — jämväl såsom skäl
till dylik befrielse borde få åberopa förekomsten av två eller flera barnafödslar
i låntagarens familj under lånetiden och den därmed stegrade försörjningsbördan.
Befolkningsutredningen hade förut förklarat sig för närvarande icke kunna
taga ställning till förslaget örn nedsättning av lånesumman för inom äktenskapet
födda barn. Utredningen hade emellertid funnit sig böra ifrågasätta
en uppmjukning av förordningens bestämmelser örn befrielse från återbetalningsskyldighet
i sådana fall, som det här relaterade och liknande. Utredningen
hade nämligen funnit det föga tilltalande och ur befolkningspolitiska
synpunkter till och med skadligt, att i sådana fall, då återkrävande av lånen
skulle medföra uppenbara olägenheter och risker för familjens och i synnerhet
barnens försörjning dylika möjligheter icke förelåge.
Befolkningsutredningen finge därför hemställa, att i kungörelsen intoges
bestämmelser av innebörd att, då på grund av efter lånets beviljande inträffade
omständigheter låntagares försörjningsmöjligheter genom ökat antal
barn eller underhåll av föräldrar så ökat, att ett fullföljande av den ursprungliga
arnolteringsplanen icke utan synnerliga svårigheter skulle kunna
genomföras, lånet finge efterskänkas. Ifrågavarande syfte förefölle att kunna
vinnas, örn till förordningens 14 § i dess nuvarande lydelse lades ett andra
stycke av följande lydelse: »Sådan befrielse kan också medgivas, om efter
lånets beviljande låntagarnas försörjningsbörda (genom försörjningsskyldighet
mot barn eller föräldrar) så ökat, att lånets återbetalning skulle bereda
dem synnerlig svårighet.»
Till sist har befolkningsutredningen föreslagit att bosättningslån i fortsättningen
skulle få användas även för inköp av vissa slag av föremål, som
tidigare icke räknats såsom bosättningsföremål. Sitt förslag i ämnet har
utredningen utvecklat på följande sätt.
Av preliminära resultat från den av socialstyrelsen verkställda, förut omnämnda
undersökningen framginge, att bosättningslånens spridning vore
mycket ojämn. Sålunda syntes större delen av lånen gå till städernas och
tätorternas invånare, medan den rena landsbygdens befolkning endast i ringa
utsträckning tagit bosättningslån. Vidare framginge, att lånemedlen huvudsakligen
användes för inköp av bosättningsföremål i inskränkt bemärkelse
och i första hand möbler och dylikt.
19
Kungl. Majlis proposition nr 180.
Befolkningskommissionen hade i sitt den 12 december 1935 avgivna betänkande
angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån
framlagt förslag till kungörelse angående statliga bosättningslån. I 1 § 2
stycket av detta förslag hade stadgats: »Sådant lån skall hava till ändamål
att lämna tillgång till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål eller
att underlätta förvärv av eget hem eller igångsättande av rörelse eller att
tillgodose annat därmed jämförligt ändamål.» Under frågans fortsatta behandling
hade emellertid kungörelsens 1 § erhållit sin nuvarande lydelse,
vilket motiverades med att det knappast kunde anses lämpligt att i den
ordning, som föreslagits, utlämna lån för andra ändamål än att underlätta
bosättning i egentlig mening.
Inga tvingande skäl syntes emellertid kunna åberopas för en sådan tolkning
av bestämmelsernas nuvarande formulering, att lånemedlen uteslutande
borde användas till inköp av möbler, husgeråd och dylika till ett hushålls
lösa inredning hörande föremål. Även annan erforderlig hushållsutrustning
torde få anses falla in under begreppet bosättningsföremål. Sålunda borde
dit kunna hänföras sådan teknisk hushållsutrustning av mera varaktig beskaffenhet
som underlättade husmoderns arbete i hemmet såsom exempelvis
spisar, fasta diskbänkar, tvättmaskiner och andra dylika mera nödvändiga
redskap och inventarier.
En dylik vidgad användning skulle sannolikt verka i riktning mot en mera
allmän uppskattning av lånen hos landsbygdsbefolkningen och kunna medverka
till en mera jämn spridning av dessa. Utredningen ansåge det av
behovet påkallat, att den sålunda skisserade användningen av lånemedlen
icke förhindrades genom en restriktiv tolkning av kungörelsens bestämmelser
och genom traditionella uppfattningar örn de för hemmen nödvändiga bosättningsföremålen
hos de för verksamheten anlitade organen. Örn det emellertid
vid en närmare prövning skulle befinnas att en på detta sätt vidgad användning
icke skulle kunna ifrågakomma utan ändring av gällande bestämmelser,
finge utredningen hemställa, att kungörelsens 1 § ändrades på sådant sätt,
att en användning av lånemedel i enlighet med utredningens förslag bleve
möjlig.
5. Framställning av fullmäktige i riksbanken rörande medelsbeliovet
för budgetåret 1942/43.
I skrivelse den 27 november 1941 hava fullmäktige i riksbanken framlagt
beräkningar rörande medelsbehovet för statens bosättningslånefond för nästa
budgetår. I skrivelsen hava fullmäktige anfört i huvudsak följande.
Den 30 juni 1940 hade såsom lån från statens bosättningslånefond utestått
ett sammanlagt belopp av 11,476,328 kronor, fördelat på 18,719 lån. Vid utgången
av budgetåret 1940/41 hade motsvarande belopp stigit till 15,393,499
kronor, fördelat på 27,364 lån. Det under nämnda budgetår, utlämnade lånebeloppet
hade uppgått till omkring 7,100,000 kronor, medan i avbetalningar
influtit 3,200,000 kronor. Nettoökningen av utlåningen hade alltså under
budgetåret uppgått till omkring 3,900,000 kronor.
Den 31 oktober 1941 hade det utestående lånebeloppet stigit till 17.264,953
kronor. Ökningen hade alltså under de fyra första månaderna av budgetåret
1941/42 uppgått till 1,871,454 kronor. Av de av riksdagen till fonden anvisade
medlen å sammanlagt 20,000,000 kronor hade alltså vid utgången av oktober
1941 återstått disponibelt ett belopp av (20,000,000—17,264,953) 2,735,047
kronor eller i runt tal 2,700,000 kronor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Om man räknade med samma nettoökning av det utestående lånebeloppet
under budgetåret 1941/42 som under budgetåret 1940/41, skulle den 30 juni
1942 av anvisade medel i avjämnat tal återstå (20,000,000 —15,400,000 —
3,900,000) 700,000 kronor. Med hänsyn till att nettoökningen under den första
tredjedelen av budgetåret 1941/42 såsom förut nämnts uppgått till närmare
1,900,000 kronor mot cirka 1,500,000 kronor under motsvarande tid under budgetåret
1940/41 kunde man emellertid ifrågasätta, örn det för återstående två
tredjedelar av budgetåret 1941/42 disponibla beloppet 2,700,000 kronor icke
komme att praktiskt taget helt bliva taget i anspråk före utgången av sistnämnda
budgetår.
Örn man utginge från att låneverksamheten under budgetåret 1942/43 komme
att bliva av ungefär samma omfattning och bedrivas efter i huvudsak samma
grunder som under det senaste året, torde man böra räkna med att statens bosättningslånefond
borde ökas med 3,000,000 kronor. Vid denna beräkning hade
fullmäktige utgått från att några mera betydande förskjutningar beträffande
låntagarnas fullgörande av amorteringsskyldigheten icke komme att inträda.
Skulle förutsättningarna för beräkningen rubbas, utginge fullmäktige från att
ytterligare medel skulle kunna ställas till förfogande för ändamålet.
Fullmäktige hava alltså föreslagit, att anslaget till statens bosättningslånefond
måtte för budgetåret 1942/43 upptagas till 3,000,000 kronor.
Beträffande nästa budgetårs utgifter under anslagen till statens bosättningslån:
ersättning åt ortsombud och statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken
hava fullmäktige icke framlagt några beräkningar.
6. Departementschefen.
Till en början anser jag mig böra framhålla, att den av staten år 1937
igångsatta och sedan dess bedrivna låneverksamheten för underlättande av bosättning
utan tvivel fyller ett verkligt behov och att de principer, som av statsmakterna
godtagits beträffande verksamheten, i sina huvuddrag visat sig ändamålsenliga.
Härmed vill jag dock icke hava sagt, att icke en viss omläggning
av verksamheten kan vara motiverad eller att ej kompletterande bestämmelser
kunna befinnas önskvärda. Med hänsyn till de undersökningar i ämnet, som
för närvarande pågå inom socialstyrelsen och 1941 års befolkningsutredning,
finner jag det emellertid icke lämpligt att nu framlägga något ändringsförslag
på basis av de förslag, som framställts av besparingsberedningen eller av fullmäktige
i riksbanken. Jag är alltså ej beredd att nu förorda ändrade bestämmelser
i syfte att vinna ökad kontroll rörande lånemedlens användning eller
någon ny ordning för utseende av ortsombuden och vill ej heller tillstyrka någon
ändrad praxis med avseende å förfarandet vid indrivning av till betalning förfallna
ränte- och amorteringsbelopp. Likaledes anser jag mig böra uppskjuta
ställningstagandet till den ifrågasatta ändringen av bestämmelserna för bosättningslåns
amortering därhän, att varje inom äktenskapet fött barn skulle medföra
en viss nedsättning av lånesumman. Samtliga dessa frågor böra i första
hand bliva föremål för övervägande inom 1941 års befolkningsutredning.
Däremot vill jag tillstyrka sådan jämkning i gällande grunder att Kungl. Maj :t
21
Kungl. Maj ris proposition nr 180.
får möjlighet att helt eller delvis medge befrielse från skyldighet att återbetala
bosättningslån, örn efter lånets beviljande låntagarnas försörjningsplikt ökat
så att återbetalningen skulle bereda dem synnerliga svårigheter. En sådan åtgärd
torde vara av billighetsskäl påkallad och kunna vidtagas utan att resultatet
av det på förevarande område pågående utredningsarbetet föregripes.
Lika med utredningen anser jag också att uttrycket »bosättningsföremål» i
gällande författning bör kunna tolkas så vidsträckt att lån bör kunna, där
så befinnes av omständigheterna motiverat, utlämnas även för anskaffande av
spisar, fasta diskbänkar eller andra likartade hushållsföremål, som äro att hänföra
till fast inredning.
Jag övergår härefter till en beräkning av föreliggande medelsbehov för
nästa budgetår.
Därvid förordar jag i enlighet nied vad fullmäktige i riksbanken föreslagit
att anslaget till statens bosättningslånefond upptages till samma
belopp, som för ändamålet anvisats för löpande budgetår, eller alltså till
3,000,000 kronor.
Icke heller med avseende å anslaget till statens bosättningslån:
ersättning åt ortsombud ifrågasätter jag någon ändring. Jag beräknar
alltså medelsbehovet till 27,000 kronor.
Anslaget till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken
har för vart och ett av budgetåren 1940/41 och 1941/42 varit upptaget till 50,000
kronor, medan de verkliga utgifterna för förstnämnda budgetår uppgått till
omkring 63,200 kronor. Då man knappast kan räkna med någon större nedgång
i utgifterna för berörda ändamål under nästa budgetår, hemställer jag
att anslaget nu upptages till 60,000 kronor.
Något anslag för anordnande av en konferens med ortsombuden finner jag
mig i nuvarande läge icke böra föreslå. Däremot tillstyrker jag, att för rådgivningsverksamhet
med avseende å bosättningslånen anvisas ett anslag av
15,000 kronor, att av Kungl. Maj:t disponeras i huvudsak enligt de riktlinjer,
som förordats av 1941 års befolkningsutredning. Anslaget, som bör vara obetecknat,
torde kunna rubriceras statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för statliga
bosättningslån;
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag
av 27,000 kronor;
2) till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett
förslagsanslag av 60,000 kronor;
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
3) till Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet ett
anslag av 15,000 kronor; samt
b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder,
till Statens bosättningslånefond ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
XJr protokollet:
Bertha Klemedtson.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.