Kungl. Majda proposition nr 172.
1
Nr 172.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar,
m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfaltningar; samt
2) lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och .Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1942.
1 sami. Nr 172.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Förslag
till
Lag
om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I fråga om brott mot sådana av Konungen i anledning av rådande utomordentliga
förhållanden utfärdade författningar, som angå reglering av handeln
med eller förbrukningen eller användningen av vissa varor eller avse
åtgärder till förberedande av sådan reglering, skall i den mån Konungen
därom förordnar, jämte de i författningarna meddelade straffbestämmelserna,
gälla vad i denna lag stadgas.
2 §•
När Konungen beträffande viss författning meddelat förordnande enligt
1 §, skall, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom
grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år straffas
1) den som överlåter eller ur egen rörelse uttager vara i strid mot vad
som är stadgat i författningen eller som bryter mot villkor, som med stöd
av författningen föreskrivits för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat
tillstånd eller medgivande varom i författningen förmäles;
2) den som förvärvar vara under sådana förhållanden, att han är förfallen
till ansvar jämlikt författningen;
3) den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som skola föras
jämlikt författningen, införa uppgift som bort i sådana anteckningar införas
eller som i sådana anteckningar inför veterligen oriktig uppgift;
4) den som underlåter att fullgöra deklarationsskyldighet, som åligge
honom jämlikt författningen, eller som lämnar veterligen oriktig uppgi
vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet, som åligger h
nom jämlikt författningen;
5) den som obehörigen förskaffar sig eller annan sådan inköpslicens elle
sådant inköpskort eller annat bevis om rätt till förvärv av vara, som utfärdat
med stöd av författningen, eller som, i syfte att obehörigen förskaffa si
eller annan sådant bevis eller att förskaffa sig eller annan sådant bevis
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
3
större myckenhet av varan än som eljest skolat erhållas, till vederbörande
myndighet eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift;
6) den som obehörigen förskaffar sig eller annan legitimationskort, som
med stöd av författningen utfärdats för möjliggörande av kontroll vid utdelning
av inköpskort för ransonerade varor och av andra dylika handlingar,
eller som, i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant legitimationskort,
till vederbörande myndighet eller dess ombud lämnar medvetet
oriktig uppgift.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gärningen
avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående sådan
myckenhet eller avsett ett flertal legitimationskort.
Ej må till straff enligt denna lag dömas, där gärningen är straffbar enligt
allmänna förfogandelagen eller är enligt strafflagen med strängare straff
belagd.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har Konungen i anledning av rådande utomordentliga förhållanden genom
särskild författning förordnat, att vara icke må försäljas eller eljest överlåtas
annat än i den ordning, som i författningen angives, eller i den ordning och
under de villkor vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer, må
efter Konungens bemyndigande den centrala kristidsmyndigheten, därest någon
som idkar handel med den sålunda ransonerade varan i väsentlig mån
åsidosätter av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad
ransonerings- eller prisbestämmelse, meddela förbud för honom att
saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta sådan vara ävensom, i den
mån myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till
myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor.
Har central kristidsmyndighet meddelat förbud enligt första stycket, må
annan central kristidsmyndighet som erhållit i samma stycke avsett bemyndigande,
i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet
att gälla jämväl ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets
verksamhetsområde.
Förbud, varom i denna paragraf förmäles, skall delgivas vederbörande i
den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.
2 §•
Förbud att saluhålla eller överlåta vara gäller så länge av Konungen
meddelat förordnande, som i 1 § sägs, gäller med avseende å varan eller till
dess förbudet dessförinnan av vederbörande centrala kristidsmyndighet upphäves.
Då förbud meddelats jämlikt 1 § vare den, för vilken förbudet meddelats,
berättigad att få de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som
Kungl. Majlis proposition nr 172.
5
han vid delgivningen av förbudet äger, inlösta genom vederbörande centrala
kristidsmyndighets försorg mot skälig ersättning i den ordning och enligt
de närmare bestämmelser i övrigt myndigheten meddelar. Vinnes ej enighet
örn ersättningen, skall denna bestämmas av riksvärderingsnämnden.
4 §•
Saluhåller eller överlåter någon vara i strid mot förbud, som i 1 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
5 §•
Fälles någon till ansvar jämlikt 4 § skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade
i samband med överträdelsen mottagit, ävensom de förråd av de
av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger eller innehar, förverkade
eller, örn egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan
tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
Äges varuförråd, som i föregående stycke avses, av annan än den tilltalade,
må förrådet icke förklaras förverkat med mindre ägaren, där han är
känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse om målet i den
ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.
Förklaras vara jämlikt denna paragraf förverkad, skall även emballage
eller kärl, i vilket varan förvaras, vara förverkat.
6 §•
Förverkad egendom skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som gälla för överlåtelse av egendom av det slag
varom fråga är.
Har varuförråd, som i 5 § avses, tagits i beslag jämlikt lagen om vissa
tvångsmedel i brottmål må, därest varan är underkastad förskämning eller
snar förstörelse, myndighet som förordnat örn beslaget eller, där beslaget
verkställts utan sådant förordnande, den myndighet, på vilken ankommer
att pröva huruvida beslaget skall bestå, genast försälja egendomen under
iakttagande av bestämmelserna i första stycket.
7 §•
Husbonde ansvarar för förseelse, varom i 4 § förmäles, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt att förseelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
8 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom behållna försäljningssumman
för förverkad egendom eller belopp, som jämlikt 5 § utgives i stället
för sådan egendom, skola tillfalla kronan.
9§-
Klagan över beslut, som central kristidsmyndighet meddelat i fråga örn
tillämpning av 1 eller 2 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet före klockan tolv å
trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Utan hinder
av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda förordnas.
över beslut, som avser tillämpning av 3 §, må klagan icke föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
7
Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför
Hans Hajd Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 13 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, fråga
angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande straff för olovlig
överlåtelse av ransonerad vara, m. m.
Föredraganden anför:
Enligt ransoneringsförfattningarna gäller i allmänhet att den, som överlåter
ransonerad vara i strid mot meddelade föreskrifter, skall straffas med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader; för visst fall gäller motsvarande
bestämmelse med avseende å den, som för egen eller sin familjs räkning
ur egen rörelse uttager ransonerad vara i strid mot meddelade föreskrifter.
Till samma straff skall den dömas som bryter mot villkor, som föreskrivits
för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande,
eller som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som enligt författningen
i fråga skola föras, införa uppgift, som bort där införas, eller i
sådana anteckningar inför veterligen oriktig uppgift. Vidare skall till straff,
varom nyss är sagt, dömas den som lämnar veterligen oriktig uppgift vid
fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet ävensom, i vissa fall,
den som underlåter att fullgöra stadgad deklarationsskyldighet. Har ransonerad
vara olovligen överlåtits skall förvärvaren av varan, därest förvärvet
skett i syfte att återförsälja varan eller att använda den för yrkesmässig
tillverkning eller beredning av varor till avsalu eller förvärvaren uppsåtligen
förlett överlåtaren till förseelsen, dömas till enahanda straff som är stadgat
för överlåtaren (jfr S. F. S. 1941: 902). I vissa fall gäller emellertid ett mera
vidsträckt köpareansvar. Beträffande matfetts-, fettråvaru-, ägg- och gräddransoneringarna
gäller sålunda, att den som förvärvar varan i strid mot meddelade
föreskrifter straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader
ändå att han icke handlat i sådant syfte, som nyss är sagt, eller förlett
överlåtaren till förseelsen.
Vidare stadgas regelmässigt i ransoneringsförfattningarna straff för den
som obehörigen yppar vad han med stöd av bestämmelserna i vederbörande
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
författning inhämtat genom deklaration eller uppgift eller vid granskning av
handelsbok eller annan handling; straffet är dagsböter eller fängelse intill
fängelsestraffets normala maximum, två år.
Slutligen stadgas straff (dagsböter eller fängelse i högst två år) för den
som obehörigen — genom tillgrepp eller annorledes — förskaffar sig eller
annan inköpslicens eller annan av vederbörande myndighet utfärdad handling,
som tjänar till bevis örn rätt till förvärv av ransonerad vara, eller, i
syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant bevis eller att förskaffa
sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än som eljest skolat
erhållas, till myndigheten eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift.
Den som till försäljning utbjuder eller försäljer eller eljest mot vederlag överlåter
bevis om inköpsrätt eller som för förvärv av ransonerad vara obehörigen
använder sådan för annan utfärdad handling, som nyss är sagt, straffes
med dagsböter.
I vissa fall kan emellertid straffet för olovligt förfogande över ransonerad
vara bliva strängare än vad som följer av det förut sagda. Ligger varan under
beslag och innefattar den åtalade gärningen tillika brott mot allmänna
förfogandelagen, skall straffet nämligen utmätas enligt sistnämnda lag.
Straffskalan kommer för sådant fall att inrymma dagsböter samt fängelse
intill fängelsestraffets normala maximum ävensom, vid synnerligen försvårande
omständigheter, straffarbete i högst två år.
Vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara kunna vidare, förutom det egentliga
straffet, ådömas vissa särskilda påföljder. Enligt 2 § kungörelsen den
20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse
av vissa ransonerade varor m. m., sådant nämnda författningsrum
lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941, nr 671, skall nämligen domstolen,
där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, tillika förplikta vederbörande
att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits. Vidare
ma domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara de ytterligare förråd
av varan förverkade, som den tilltalade äger eller innehar.
I en den 24 november 1941 till folkhushållningsdepartementet inkommen,
av författningsutkast åtföljd skrivelse har statens livsmedelskommission hemställt
örn vissa ändringar och tillägg i fråga örn ransoneringsförfattningarnas
straffbestämmelser m. m.
Beträffande frågan örn höjning av straffskalan för
ifrågavarande brott anföres i kommissionens skrivelse, efter det en
redogörelse lämnats för ransoneringsförfattningamas straffbestämmelser, följande:
De
erfarenheter, som vunnits rörande domstolarnas tillämpning av ransoneringsförfattningarnas
straffbestämmelser, ge vid handen, att domstolarna
i mångå fall för överträdelser av ransoneringsförfattningama utdömt straff,
vilka varit så låga, att de knappast varit ägnade att befrämja det med sträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
9
fet avsedda ändamålet. Livsmedelskommissionen har redan av denna anledning
ansett det önskvärt med en höjning av straffsatserna. Oberoende
av vad nu anförts synes emellertid numera en dylik höjning vara nödvändig.
I det skärpta försörjningsläge, som inträtt till följd av den fortsatta avspärrningen
samt de båda senaste årens felslagna skördar, äro nämligen lockelserna
till överträdelser av ransoneringsbestämmelserna och möjligheterna
att genom dylika överträdelser ernå obehöriga vinster betydligt större än
tidigare. De straffmöjligheter, som för närvarande förefinnas, synas i praktiken
icke leda till en så kraftig reaktion från samhällets sida, som i det nu
uppkomna läget är erforderlig och av det allmänna rättsmedvetandet anses
befogad.
I de fall, där ransonering å viss vara sammankopplats med beslag å varan
i fråga, blir sådan överträdelse av ransoneringsbestämmelserna, som
samtidigt innebär brott mot allmänna förfogandelagen, straffbar enligt
sagda lags bestämmelser i stället för enligt vederbörande ransoneringsförfattning.
Dylikt brott mot allmänna förfogandelagen straffas enligt 23 § sagda
lag med dagsböter eller fängelse, varjämte, om omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet må höjas till straffarbete i högst två år. Den,
som olovligen överlåter ransonerad vara, kan således, om varan ligger under
beslag, dömas till två års straffarbete, medan han, om varan ej är under
beslag, för samma förseelse ej kan dömas till högre straff än fängelse i sex
månader. Denna olika behandling av två i realiteten jämställda fall synes
kommissionen icke tillfredsställande, önskvärt synes i stället vara, att man
uppnår ett likartat bedömande av överträdelser av ransoneringsbestämmelserna
oberoende av, huruvida överträdelsen är belagd med straff i allmänna
förfogandelagen eller i någon ransoneringsförfattning.
Med hänsyn till vad i nästföregående stycke sagts och vad livsmedelskommissionen
i övrigt ovan anfört rörande behovet av strängare straff för överträdelser
av ransoneringsbestämmelserna vill kommissionen föreslå, att en
allmän höjning vidtages av straffsatserna för samtliga slag av överträdelser
av ransoneringsbestämmelserna på så sätt, att straffet för dylika överträdelser,
där den tilltalade genom överträdelsen undandragit eller undanhållit
eller åsyftat att undandraga eller undanhålla varuförråd av betydande myckenhet
eller värde från ransoneringen, eller där eljest försvårande omständigheter
föreligga, bestämmes till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Då därigenom straffarbete skulle komma att ingå i strafflatituden, torde riksdagens
medgivande till den föreslagna straffskärpningen erfordras. Detta
medgivande synes lämpligen kunna erhålla formen av ett bemyndigande i
lagform för Kungl. Maj:t att föreskriva, att straffet för överträdelser av ransoneringsbestämmelserna
må, under sådana omständigheter, som nyss
nämnts, bestämmas till straffarbete i högst två år. På Kungl. Maj:t skulle
därefter ankomma att i särskild kungörelse förordna örn den ovan föreslagna
höjningen av straffsatserna.
Med överträdelse av ransoneringsbestämmelserna torde i detta sammanhang
böra jämställas överträdelse av bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat
till förberedande av ransonering. Det ifrågasatta bemyndigandet från
riksdagen torde därför böra gälla även dylika överträdelser. Härigenom
skulle Kungl. Maj:t kunna förordna örn motsvarande höjning av straffsatserna
för överträdelser av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelser den
6 oktober 1939 (nr 706) angående utdelande av inköpskort och den 21 mars
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort
för ransonerade varor, m. m. — Det torde utan vidare vara klart, att
förfarande, som är belagt med straff enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den
19 juli 1941 (nr 670) angående straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad
vara, m. m.1, är att anse såsom överträdelse av ransoneringsbestämmelserna
och följaktligen går in under det ifrågasatta bemyndigandet till
straffhöjning.
Med den här föreslagna formen för riksdagens medverkan till straffhöjningen
vinner man, att Kungl. Majit i de nya ransoneringsförfattningar, som
hädanefter kunna komma att utfärdas, kan intaga de föreslagna högre straffsatserna
utan att riksdagens godkännande för varje särskilt fall behöver inhämtas.
I anslutning till vad livsmedelskommissionen sålunda anfört angående
höjning av straffskalan för brott mot ransoneringsförfattningarna har kommissionen
föreslagit, att motsvarande höjning skulle vidtagas i allmänna förfogandelagens
straffskala.
Livsmedelskommissionen har i sin skrivelse vidare föreslagit vissa u tvidgningar
av de ersättnings- och förverkanderegler,
som gälla enligt kungörelsen den 20 december 1940, nr 1032 (ändrad 1941:
671). Kommissionen har sålunda föreslagit bestämmelser av innebörd att, då
någon fälles till ansvar enligt någon av ransoneringsförfattningarna eller vissa
dem närstående författningar, domstolen tillika skall, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade i
samband med överträdelsen mottagit, eller varuförråd, som han genom överträdelsen
undanhållit eller olovligen använt, förverkade eller, örn egendom
som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan tillra ttaskaffas, förplikta den
tilltalade alt utgiva dess värde. Kommissionen har vidare föreslagit att, då
någon fälles till ansvar enligt någon av nyssberörda författningar, domstolen
skall äga att, efter ty skäligt finnes, förklara förverkade jämväl de förråd av
ransonerade varor, som den tilltalade må äga eller innehava. — I anslutning
till vad livsmedelskommissionen sålunda föreslagit har kommissionen vidare
anfört, att vissa ändringar borde vidtagas jämväl i allmänna förfogandelagens
förverkanderegler i syfte att uppnå överensstämmelse mellan respektive
författningar.
Ytterligare har livsmedelskommissionen i sin skrivelse upptagit frågan örn
meddelande av befogenhet för de centrala kristidsmyndighetema att, då skäl
därtill föreligga, förbjuda handlande att idka handel med
ransonerad vara. Härom anföres följande:
Kommissionen vill även föreslå en annan åtgärd som, vid sidan av skärpta
bestämmelser om straff och förverkande, synes ägnad att skapa ökade.
1 Numera ersatt av kungörelse den 5 december 1941, nr 902.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.
11
garantier för att ransoneringsbestämmelserna skola efterlevas. Denna åtgärd
är, att de centrala kristidsorganen tillerkännas befogenhet att under vissa
omständigheter förbjuda handlande att idka handel med ransonerad vara.
Enligt kommissionens mening kan det ifrågasättas, örn ej den psykologiska
effekten av en dylik åtgärd kan bli ännu större än en skärpning av bestämmelserna
örn straff och förverkande. Som skäl för meddelande av bestämmelser
av nu angiven art vill kommissionen även anföra följande.
Det synes ej tillfredsställande, att en handlande, som genom upprepade
överträdelser av ransoneringsbestämmelserna eller på annat sätt visat sig
olämplig att handhava försäljningen av ransonerade varor, ändock skall få
fortsätta att idka handel med dylika varor. Även för den lojala handeln
skulle det säkerligen vara av stort värde, att handlande, som i avsevärd mån
åsidosätta ransoneringsbestämmelserna. förbjudas idka handel med ransonerade
varor. Genom dylikt förfarande av de illojala handlandena lockas
nämligen allmänheten att begära motsvarande förmåner även hos de handlande,
vilka strängt följa ransoneringsbestämmelserna. Dessa .senare utsättas
härigenom för risken att kunderna, örn deras anspråk avslås, skola gå över
till .sådana firmor, som visat sig mindre nogräknade. Kan man däremot
gallra bort sådana handlande, som befunnits i större utsträckning åsidosätta
ransoneringsbestämmelserna, kommer detta med all säkerhet att minska pressen
från allmänheten på de lojala handlandena.
Formellt sett äga de centrala kristidsorganen redan enligt gällande ransoneringsförfattningar
vissa möjligheter att avstänga en handlande från idkande
av handel med ransonerade varor. Då de centrala kristidsorganen
enligt ransoneringsförfattningarna regelmässigt äga bestämma den ordning,
i vilken försäljning av ransonerad vara får ske. kunna de uppenbarligen,
genom att föreskriva, att inköpsbevis för viss ransonerad vara endast skola
gälla för inköp hos viss handlande eller att handlande får förnya sitt lager
av ransonerad vara endast i den mån det centrala kristidsorganet eller detsamma
underordnat kristidsorgan så medgiver, ernå det resultatet, att en viss
handlande varken kan sälja sitt inneliggande lager eller företaga inköp till
utökning av lagret.
Beträffande de flesta ransonerade varor och särskilt då de varor, som falla
inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde, stöter det emellertid på
avsevärda svårigheter, örn man på nu angivet sätt vill söka avstänga en
handlande från att idka handel med viss ransonerad vara. Det nu gällande
ransoneringssystemet för flertalet viktigare ransonerade varor är nämligen
uppbyggt på den principen, att förbrukarnas inköpsbevis skola gälla för inköp
hos vilka handlande som helst, och att varje handlande skall kunna
använda de inköpsbevis, han mottagit vid försäljning i sin rörelse av viss
ransonerad vara, för inköp av motsvarande kvantitet av samma vara från
annan handlande (partihandlare). Skyldighet att till kristidsmyndighet avgiva
regelbundna redovisningar angående försäljningen av ransonerade varor
åligger i regel endast vissa partihandlare och tillverkare. Detta ransoneringssystem
hör ses i motsats till det, sorn tillämpades under förra världskriget.
Då ägde nämligen handlande icke använda av honom i rörelsen mottagna
inköpsbevis för inköp hos annan handlande utan hade i stället att såsom
redovisning för verkställda försäljningar insända dessa inköpsbevis till ett
.särskilt kristidsorgan. Efter granskning av redovisningen erhöll handlanden
från detta kristidsorgan särskild licens för inköp av den myckenhet varor,
sorn erfordrades för förnyande av hans lager. Med sistnämnda ransonerings
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
system erbjöd det uppenbarligen inga svårigheter att betaga handlanden
möjlighet att förnya sitt lager, vilket ju förr eller senare måste leda till att
handlanden upphörde med försäljning av den ransonerade varan. Annorlunda
ställer sig emellertid saken med det ransoneringssystem, som nu tilllämpas.
Örn man. då fråga är om en vara. där det här ovan angivna ransoneringssystemet
tillämpas, vill betaga handlanden möjlighet att idka handel med
varan ifråga, skulle det sålunda till en början, då det gällde att förhindra
utförsäljning av handlandens inneliggande lager av varan, erfordras ett
offentligt tillkännagivande av att utfärdade inköpsbevis ej gälla för inköp
hos handlanden i fråga. En dylik åtgärd, vilken skulle komma att innebära
en offentlig brännmärkning av handlanden, synes emellertid ägnad att inge
betänkligheter, vilka troligen skulle leda till att de centrala kristidsorganen
i det längsta komma att draga sig för att tillgripa nu angivna förfarande.
Vad härefter angår möjligheterna att avstänga en handlande från fortsatta
leveranser av viss ransonerad vara. vilket givetvis är det viktigaste ledet i
avstängningsförfarandet. kan detta ske antingen genom ett offentligt tillkännagivande
av att handlanden i fråga ej äger för inköp av nya varor
begagna sig av de inköpsbevis. han mottagit i sin rörelse, eller ock genom en
omläggning av ransoneringssystemet i den riktningen, att en handlande alltid
skulle behöva särskilt av kristidsmvndighet utfärdat inköpsbevis för att
få inköpa ransonerad vara från annan handlande. Mot den förra utvägen
tala emellertid de förut omnämnda betänkligheterna mot ett offentligt tillkännagivande
av avstängningsbeslut, och härtill kommer, att ett dylikt avstängningsbeslut
lätt skulle kunna kringgås genom att handlanden i fråga
överlämnade sina inköpsbevis till annan handlande, vilken därefter begagnade
dem till inköp för den förre handlandens räkning. Den andra utvägen,
nämligen att omlägga hela ransoneringssystemet i den riktning, som nyss
angivits, skulle åter medföra så avsevärda kostnader för det allmänna, att
densamma utan vidare torde kunna lämnas ur räkningen.
Det sagda torde tillräckligt belysa svårigheterna att medelst användande
av ransoneringsbestämmelserna åstadkomma, att en viss handlande nystänges
från idkande av handel med ransonerad vara. Då emellertid, såsom
kommissionen ovan anfört, redan vetskapen örn att sådan avstängning kan
ske torde vara ägnad att avsevärt öka respekten för ransoneringsförfattningama,
har kommissionen funnit det önskvärt, att en form skapas, genom
vilken en sådan avstängning praktiskt kan genomföras. Detta synes kunna
ske därigenom att de centrala kristidsmyndigheterna av Kungl. Maid tillerkännas
befogenhet att meddela förbud för handlande att idka handel med
ransonerad vara. I överensstämmelse härmed har inom livsmedelskommissionen
utarbetats ett utkast till Kungl. Majits kungörelse angående förbud
i vissa fall mot idkande av handel med ransonerade varor. Till de i sagda
utkast intagna bestämmelserna vill livsmedelskommissionen foga följande
anmärkningar.
Enligt 1 § i utkastet skall central kristidsmvndighet. örn handlande i väsentlig
mån åsidosätter av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande,
av central kristidsmvndighet meddelade ransonerings- eller prisbestämmelser
eller då eljest särskilda skäl därtill äro, äga meddela förbud för
handlanden att saluhålla eller försälja sådana ransonerade varor, som falla
inom myndighetens verksamhetsområde. Livsmedelskommissionen vill härtill
erinra, att enligt vad ovan anförts befogenhet att verkställa sådan av
-
Kungl. Muj:ts proposition nr 172.
13
stängning i princip mäste anses tillkomma de centrala kristidsmyndigheterna
redan enligt ransoneringsförlättningarna, ehuru såsom ovan nämnts befogenheten
i praktiken icke lämpligen kan göras gällande.
Meddelande av här avsett förbud torde väl i första hand bli aktuellt i
sådana fall, då en handlande befunnits ha i större omfattning eller i ett flertal
fall verkställt överlåtelse av ransonerad vara i strid mot gällande ransoneringsbestämmelser.
Även andra fall kunna emellertid tänkas, där ett handelsförbud
kan anses befogat. Dylikt förbud hör sålunda kunna meddelas,
då en handlande lämnat sådana oriktiga uppgifter angående sitt innehav av
ransonerad vara, att det kan antagas, att han haft för avsikt att överlåta det
ej deklarerade förrådet vid sidan av ransoneringen. Även överträdelse av
fastställda normalpriser synes under vissa förhållanden böra kunna föranleda,
att liandelsförbud meddelas. Något närmare angivande av under vilka
omständigheter handelsförbud skall få meddelas har dock icke skett i utkastet.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunna tänkas föreligga,
har det nämligen ansetts önskvärt, att de centrala krisorganens handlingsfrihet
härvidlag ej allt för mycket inskränkes. Det bör i detta sammanhang
anmärkas, att det ej synes böra utgöra någon nödvändig förutsättning
för att handelsförbud skall få meddelas, att laga kraltägande dom föreligger
mot handlanden. Den felande skulle nämligen i så fäll genom överklagande
kunna under längre tid förhindra meddelandet av dylikt förbud.
Meddelat förbud torde i princip böra kunna gälla, så länge de av nu rådande
förhållanden föranledda regleringarna kvarstå. Vederbörande centrala kristidsmyndighet
bör dock, om den så anser lämpligt, kunna efter viss tid
upphäva meddelat förbud; i läll underrättens fällande dom efter överklagande
upphäves, lärer sålunda anledning till upphävande föreligga. Myndigheten
bör även äga avgöra, huruvida förbudet skall gälla allenast viss vara
eller eventuellt flera eller samtliga de varor, som falla inom myndighetens
verksamhetsområde. Däremot bör myndighet icke kunna meddela förbud
beträffande vara, som fäller inom annan central kristidsmyndighets verksamhetsområde.
För att viss central kristidsmyndighet skall få meddela
handelsförbud fordras vidare ej, att den begångna förseelsen berör vara,
som faller inom myndighetens verksamhetsområde. Även överträdelse av
ransonerings- eller prisbestämmelse beträffande vara, som faller inom annan
central kristidsmyndighets verksamhetsområde, kan sålunda föranleda ett av
förstnämnda myndighet meddelat handelsförbud.
Statens industrikommission, som under hand fått del av utkast till livsmedelskommissionens
ifrågavarande skrivelse, har i ett vid skrivelsen såsom
bilaga fogat brev till livsmedelskommissionen av den 19 november 1941 meddelat,
att industrikommissionen icke hade något alt erinra mot förslagen utan
vore beredd att biträda desamma.
Jämväl statens bränslekommission har i en till livsmedelskommissionen
ställd, av sistnämnda kommission till folkhusliållningsdepartementet överlämnad
skrivelse förklarat sig i huvudsak biträda livsmedelskommissionens
förenämnda förslag. Bränslekommissionen har därvid — jämte det kommissionen
gjort vissa uttalanden rörande de särskilda delförslagen, till vilka
uttalanden jag senare får återkomma — anfört följande:
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.
Bränslekommissionen har väl hittills inom sitt verksamhetsområde ej haft
tillfälle att i vidare mån göra erfarenheter av det slag, som kommit till uttryck
i livsmedelskommissionens skrivelse, och behovet av föreskrifter om
strängare påföljder för överträdelser mot kristidsförfattningarna har hittills
knappast gjort sig kännbart för bränslekommissionens del. På grund av vad
livsmedelskommissionen anfört och med hänsyn till de förhållanden, som
kunna tänkas uppkomma, därest kristiden kommer att fortfara längre tid,
vill bränslekommissionen dock i stort sett biträda de av livsmedelskommissionen
framförda förslagen.
Över livsmedelskommissionens förslag hava efter remiss yttranden avgivits
av kommerskollegium och socialstyrelsen.
Kommerskollegium har gjort vissa anmärkningar till förslagen om skärpning
av straffskalan samt om rätt för kommissionerna att meddela handelsförbud
—- till vilka anmärkningar jag skall återkomma -— men i övrigt
har, efter vad i yttrandet anföres, den verkställda granskningen icke föranlett
någon erinran från kollegii sida.
Socialstyrelsen har förklarat sig kunna i huvudsak tillstyrka bifall till de
förslag i olika hänseenden, som framlagts i livsmedelskommissionens skrivelse.
Styrelsen har dock gjort vissa erinringar i fråga om förslaget om rätt
för kommissionerna att meddela handelsförbud, vilka erinringar i det följande
skola närmare omnämnas.
Beträffande förslaget örn höjning av straffskalan anför bränslekommissionen
i sitt yttrande:
Bränslekommissionen har intet att erinra mot att vissa skärpningar av
straffbestämmelserna för överträdelser mot kristidsförfattningarna komma
till stånd. Brotten mot dessa författningar kunna till svårighetsgraden vara
så starkt skiftande, att det synes önskvärt att vida straffskalor stå till domstolarnas
förfogande. Särskilt då fråga är om förfaranden, som gå ut på att
genom överträdelser av författningarna i större skala skaffa obehöriga vinster,
bör möjlighet finnas att utmäta strängare straff än vad som nu är möjligt.
Därest åtgärder vidtagas för beskärande av vissa straffskalor nedåt, vill
bränslekommissionen dock tillråda försiktighet.
Kommerskollegium anför i förevarande del i huvudsak följande:
Den straffskärpning för överträdelse av vissa kristidsförfattningar, som
det remitterade betänkandet går ut på, är avsedd att få sin lagliga hemul
genom en med riksdagens medverkan genomförd fullmaktslag, som bemyndigar
Kungl. Maj :t att för vissa mera generellt angivna kristidsförseelser förordna
att straffet för överträdelsen skall vara straffarbete i högst två år.
Kollegium vill framhålla, att när i fullmaktslagen ifrågavarande förseelser
endast generellt beskrivits — varemot i och för sig icke torde vara något
att erinra — det ligger vikt uppå, att i de på grundval av denna fullmaktslag
utfärdade specialförfattningarna ett exakt angivande sker av de förseelser,
för vilka det skärpta straffet kan komma att inträda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
15
Beträffande de föreslagna utvidgningarna av ersättning soch
förverkandereglerna må nämnas, att bränslekommissionen
ifrågasatt, om det kunde anses riktigt att utsträcka förverkande till förråd
av andra varor än dem, som berördes av det brottsliga förfarandet.
Vad slutligen angår förslaget om rätt för kommissionerna att
meddela handelsförbud hava följande uttalanden gjorts.
Bränslekommissionen har i sitt yttrande anfört:
Den föreslagna befogenheten för central kristidsmyndighet att meddela
förbud för handlande att idka handel med ransonerade varor väcker visserligen
vissa betänkligheter ur den synpunkten, att ett sådant förbud framstår
såsom ett långt gående ingrepp i den enskildes näringsfrihet. Med hänsyn
till att den föreslagna befogenheten säkerligen skulle verksamt bidraga till
kristidsföreskrifternas efterlevnad och man får förutsätta, att befogenheten
handhaves med varsamhet, anser bränslekommissionen sig emellertid kunna
förorda, att förslag i sådan riktning framlägges. Det kan dock ifrågasättas,
örn ej förutsättningarna för meddelande av förbud äro väl allmänt hållna
i det föreliggande förslaget. Man torde kunna utgå ifrån, att förbud ej kommer
att meddelas annorledes än i samband med åtal. Måhända borde i lagtexten
detta komma till uttryck som en förutsättning för meddelande av förbud.
Den i samband med ett åtal verkställda polisutredningen och den därpå
följande domstolsbehandlingen skulle innebära en garanti för grundlig och
objektiv utredning.
I kommerskollegii yttrande anföres härom:
Beträffande utkastet till kungörelse angående förbud i vissa fall mot
idkande av handel med ransonerade varor synes det kollegium vara att föredraga,
att — därest åtgärder i sådant syfte finnas böra vidtagas — antingen
bestämmelsen i fråga erhåller lags karaktär eller ock i lagform ett bemyndigande
meddelas Kungl. Maj:t att utfärda ifrågavarande bestämmelser. Vidare
vill kollegium ifrågasätta, huruvida det kan vara nödvändigt att låta påföljden
i fråga inträda på en så vagt hållen grund, som »då särskilda skäl därtill
äro».
Socialstyrelsen anför i förevarande hänseende:
Beträffande utkastet till kungörelse angående förbud i vissa fall mot idkande
av handel med ransonerade varor anser styrelsen, att ett dylikt förbud
bör kunna inträda endast i det fall, då någon, som idkar handel med vara, i
väsentlig mån eftersätter meddelade ransonerings- och prisbestämmelser.
Påföljden synes däremot ej böra inträda »då eljest särskilda skäl därtill äro».
En utsträckning av rätten att meddela förbud mot idkande av handel med
viss vara på en dylik allmän indikation skulle enligt socialstyrelsens uppfattning
kunna tolkas som ett obehörigt ingrepp i näringsfriheten. Vidare
anser styrelsen, att det — i överensstämmelse med ordalagen i den anförda
motiveringen — skulle vara lämpligare att i första hand låta förbudet att
idka handel gälla viss vara och blott örn särskilda omständigheter tala därför
låta förbudet gälla annan vara, som faller inom myndighetens verksamhetsområde.
16
Kungl. Majlis proposition nr 172.
Departements
chefen.
• Såsom chefen för folkhushållningsdepartementet framhöll i svar å en vid
föregående års riksdag inom andra kammaren framställd interpellation angående
ransoneringsförfaltningarnas straffbestämmelser (andra kammarens
protokoll nr 51 för den 17 december 1941), torde de straffmöjligheter, som
föreligga enligt gällande bestämmelser, få anses tillräckliga såvitt angår det
stora flertalet förseelser på förevarande områden. Emellertid torde den
gångna lidens erfarenheter hava givit vid handen, att det för vissa fall skulle
vara önskvärt att kunna inskrida med strängare påföljder än vad gällande
författningar medgiva. Härvid bör särskilt beaktas, att under den ifrågavarande
brottskategorien inrymmas företeelser av sins emellan mycket olika
art: från rena bagatellförseelser till i vinningssyfte begångna gärningar av
beskaffenhet att skada folkförsörjningen. I fråga örn brott av sistberörda karaktär
är det, särskilt i rådande skärpta försörjningsläge, av vikt att kunna
inskrida med stränga påföljder. I detta sammanhang bör även framhållas,
att det skärpta försörjningsläget i och för sig medför större frestelser till
brott mot ransoneringsföreskrifterna än tidigare. Med hänsyn till den inträdda
förändringen i försörjningsläget synes det därför påkallat att nu upptaga
frågan om utformningen av straffbestämmelserna till omprövning.
Livsmedelskommissionen har föreslagit att för sådana fall av överträdelser
mot ransoneringsförfattningarna m. lii., där den tilltalade genom överträdelsen
undandragit eller undanhållit eller åsyftat att undandraga eller undanhålla
varuförråd av betydande myckenhet eller värde eller där eljest försvårande
omtändigheter föreligga, straffet skall bestämmas till fängelse eller
straffarbete i högst två år; överträdelsen skulle alltså, där omständigheterna
vore försvårande, icke kunna sonas med endast böter. Vad till en
början angår förslaget örn höjning av straffskalans övre gräns från
nuvarande sex månaders fängelse till straffarbete i två år synes kommissionens
förslag härutinnan vara välgrundat. Med hänsyn till att de ifrågavarande
brotten kunna vara till svårighetsgraden mycket växlande, lärer det
nämligen vara önskvärt att vida straffskalor stå till domstolarnas förfogande.
Det torde därvid vara lämpligt, att straffmaximum bestämmes till av
livsmedelskommissionen föreslagna två års straffarbete, varigenom anknytning
vinnes till allmänna förfogandelagens straffmaximum.
Livsmedelskommissionens förslag innebär vidare, såsom nyss antytts, en
uppdelning av straffskalan; för sådana överträdelser, som icke vore begångna
under försvårande omständigheter, skulle den hittillsvarande straffskalan
gälla (dagsböter eller fängelse i högst sex månader) medan för brott, förövade
under försvårande omständigheter, straffskalans minimum skulle vara
en månads fängelse och dess maximum två års straffarbete. I nuvarande
skärpta försörjningsläge äro tvivelsutan de grövre fallen av överträdelser av
ransoneringsförfattningarna att anse såsom brott av allvarlig beskaffenhet.
Med hänsyn härtill och då det för folkförsörjningen är av betydande intresse,
att denna uppfattning på ett påtagligt sätt kommer till uttryck i
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
17
straffbestämmelserna, biträder jag kommissionens förslag jämväl i nu förevarande
del. Jag vill emellertid förutskicka att, när jag sålunda förordar en
begränsning av den strängare straffskalan nedåt, jag utgår från att något snävare
regler än de av kommissionen föreslagna skola gälla i fråga örn vilka
fall av överträdelser, som skola hänföras under denna skala.
Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle den strängare straffskalan
vara att tillämpa, då den tilltalade undandragit eller undanhållit eller åsyftat
att undandraga eller undanhålla varuförråd av betydande myckenhet eller
värde eller då omständigheterna eljest äro försvårande. Den omständigheten
att överträdelsen gällt en betydande myckenhet av viss vara skulle alltså
automatiskt medföra, att överträdelsen ansågs begången under försvårande
omständigheter och sålunda hemfölle under den strängare skalan. Emellertid
kunna sådana fall förekomma, där brottet, trots att det avsett en betydande
myckenhet av varan i fråga, likväl med hänsyn till andra förekommande
omständigheter icke är att anse såsom begånget under försvårande
omständigheter. Jag förordar därför, att såsom förutsättning för den strängare
straffskalans tillämpning endast angives, att omständigheterna äro försvårande,
samt att i författningen vidare upptages ett stadgande därom att
vid bedömande huruvida omständigheterna äro försvårande särskilt skall
beaktas, örn gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller inköpsbevis,
gällande sådan myckenhet, eller avsett ett flertal legitimationskort.
Den omständigheten att brottet gällt betydande myckenhet av varan kommer
därigenom i allmänhet — men dock icke ovillkorligen — att medföra, att
brottet anses begånget under försvårande omständigheter. Vad som i det
särskilda fallet skall anses vara »betydande myckenhet» får bedömas med
hänsyn till varans art och landets tillgångar å varan i fråga.
För genomförande av den ifrågasatta skärpningen av straffskalan erfordras
riksdagens medverkan. Livsmedelskommissionen har föreslagit, att riksdagens
medgivande skulle inhämtas i form av ett bemyndigande för Kungl.
Maj:t — givet i lagform — att föreskriva att för överträdelser av ransoneringsbestämmelsema
m. m. må, där omständigheterna äro försvårande, dömas
till straffarbete i högst två år. Med hänsyn till de erinringar, som kunna
göras mot en fullmaktslagstiftning av dylik innebörd, synes emellertid den
av kommissionen anvisade formen för riksdagens medverkan icke böra anlitas.
Eftergift synes icke böra göras från kravet på att i lagen skall
finnas direkt angivet vilka brott, som skola drabbas av den strängare påföljden.
Lagen torde därför i stället böra så utformas, att den för vissa närmare
angivna fall av överträdelser mot ransoneringsförfattningarna m. m.
stadgar straff av fängelse eller straffarbete i högst två år.
Emellertid synes lagen så tillvida böra vara av fullmaktslags natur, att
lagen angives skola äga tillämpning i fråga örn sådana av Kungl. Maj:t i anledning
av rådande utomordentliga förhållanden utfärdade författningar, som
angå reglering av handeln med eller förbrukningen eller användningen av
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 172. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
vissa varor eller angå åtgärder till förberedande av sådan reglering, under
förutsättning tillika att Kungl. Majit förordnat om dylik tillämpning beträffande
författningarna i fråga. Därigenom vinnes att lagens straffbestämmelser
kunna av Kungl. Majit göras tillämpliga även i fråga om nytillkommande
ransoneringsförfattningar; vad angår redan gällande ransoneringsförfattningar
förutsättes, att Kungl. Majit omedelbart efter lagens utfärdande
genom särskild författning angiver, i fråga örn vilka författningar lagen skall
äga tillämpning.
Vid angivande av de brottstyper, som vid försvårande omständigheter
skola bestraffas enligt den i lagen angivna strängare straffskalan, torde
samma brottsbeskrivningar böra användas som de, vilka förekomma i respektive
ransoneringsförfattningar. I enlighet härmed torde i lagen böra
upptagas följande slag av överträdelser mot ransoneringsförfattningarna, allt
i den mån de äro begångna under försvårande omständigheter: överlåtelse
eller uttag ur egen rörelse av vara i strid mot stadgande i vederbörlig ransoneringsförfattning;
åsidosättande av villkor, som föreskrivits för tillgodonjutande
av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande, varom förmäles
i vederbörlig ransoneringsförfattning; förvärv av vara under sådana förhållanden,
att förvärvaren är förfallen till ansvar jämlikt någon av ransoneringsförfattningarna;
uppsåtlig underlåtenhet att i anteckningar, som skola
föras jämlikt ransoneringsförfattningen i fråga, införa uppgift, som bort
införas i sådana anteckningar, eller införande i sådana anteckningar av
veterligen oriktig uppgift; underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet,
som föreskrivits i ransoneringsförfattning, eller lämnande av veterligen
oriktig uppgift vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
jämlikt sådan författning; obehörigt förskaffande — genom tillgrepp eller
annorledes — av inköpslicens eller annat inköpsrättsbevis eller lämnande av
medvetet oriktig uppgift i syfte att förskaffa sig eller annan sådant bevis eller
att förskaffa sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än
som eljest skolat erhållas; obehörigt förskaffande av s. k. personkort eller lämnande
av medvetet oriktig uppgift i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan
sådant kort.
Såsom i ett tidigare sammanhang anmärkts äro straffbestämmelserna i
de särskilda ransoneringsförfattningarna icke tillämpliga, därest den brottslige
för gärningen i fråga är förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.
Jämväl i de fall, då gärningen med hänsyn till att den begåtts under
försvårande omständigheter är att bestraffa enligt den nu föreslagna lagen,
torde motsvarande regel böra gälla. De för ransoneringsbrotten uppställda
straffbestämmelserna — vare sig de upptagits i vederbörlig ransoneringsförfattning
eller i den nu föreslagna lagen — böra sålunda vara subsidiära
i förhållande till förfogandelagens straffregler. I den föreslagna lagen torde
därför böra införas ett stadgande av innehåll att till straff enligt lagen icke
må dömas, där gärningen är straffbar enligt allmänna förfogandelagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
19
I detta sammanhang må erinras örn att tillgrepp av ransoneringskort enligt
det förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, som framlagts i
proposition nr 4 till årets riksdag, är att hänföra under stöldbestämmelserna.
Förslaget intager sålunda härutinnan en annan ståndpunkt än hittillsvarande
rättspraxis. Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1943. Det oaktat torde, med hänsyn till angelägenheten av att omedelbart
få genomfört en straffskärpning beträffande tillgrepp av ransoneringskort,
den av mig föreslagna lagen böra gälla jämväl i fråga örn sådana tillgrepp.
Till undvikande av att tillgrepp av ransoneringskort efter ikraftträdandet av
strafflagändringen blir straffbar såväl enligt allmänna strafflagen som enligt
den nu föreslagna lagen torde i sistnämnda lag lämpligen böra stadgas, att
till straff enligt denna lag icke skall dömas, där gärningen enligt strafflagen
är belagd med strängare straff.
I anslutning till det sist anförda må anmärkas, att i det straffrättskommitténs
betänkande, som ligger till grund för nyssnämnda proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., frågan om
det straffrättsliga bedömandet av tillgrepp av ransoneringskort upptagits till
behandling närmast med avseende å sådana ransoneringskort, som direkt
gälla för inköp av ransonerad vara. Kommitténs uttalanden gälla m. a. o.
icke i fråga om personkorten och sådana beredskapskort, som ännu icke
förklarats gälla för inköp av viss vara. Enligt vad som under hand inhämtats
från straffrättskommittén, anser kommittén emellertid för sin del, att tillgrepp
av person- eller beredskapskort i förevarande hänseende är att jämställa
med tillgrepp av ransoneringskort. Gentemot denna uppfattning har
jag intet att erinra. — Inköpslicenser och andra liknande bevis örn rätt till
inköp av ransonerad vara torde i förevarande hänseende vara att jämställa
med ransoneringskort.
Med den ändring av straffskalan i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna,
jag i det föregående har föreslagit, kommer denna straffskala
att i visst hänseende bliva strängare än allmänna förfogandelagens.
Enligt sistnämnda lag må för överträdelser av lagens bestämmelser dömas
till dagsböter eller fängelse (intill två år) ävensom, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Enligt den nu
föreslagna lagen skall däremot till fängelse eller straffarbete i högst två år
dömas, så snart omständigheterna äro försvårande. En dylik olikhet är
uppenbarligen icke tillfredsställande, detta i all synnerhet om straffet i de
fall, där gärningen innefattar brott mot såväl ransoneringsförfattning som
förfogandelagen, skall utmätas allenast jämlikt sistnämnda lag. Det synes
därför erforderligt att motsvarande ändring vidtages i förfogandelagen, så
att fängelse eller straffarbete jämväl enligt denna lag utdömes så snart omständigheterna
äro försvårande. Jag torde i annat sammanhang få förelägga
Kungl. Majit förslag till sådan ändring.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom folkhushållnings -
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
departementet upprättats förslag till lag om straff för överträdelser av vissa
ransoneringsförfattningar m. m. (bilaga 1). Enligt förslaget skall lagen
träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling. Någon tidsbegränsning av
lagen -— utöver den som ligger däri att lagen överhuvud gäller endast i fråga
om sådana ransoneringsförfattningar, som Kungl. Maj:t utfärdar i anledning
av rådande utomordentliga förhållanden — torde icke böra föreskrivas.
Lagen torde sålunda böra gälla tills vidare. Lagen bör upphävas, så snart
något behov av densamma icke längre föreligger.
över det upprättade förslaget bör lagrådets utlåtande inhämtas. Innan jag
hemställer härom, torde jag emellertid få anföra följande angående de ytterligare
förslag, som livsmedelskommissionen i förevarande sammanhang
framlagt.
Förutom skärpning av straffskalan har livsmedelskommissionen föreslagit
vissa utvidgningar av de ersättnings- och förverkanderegler, som gälla enligt
kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder
vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m. (ändrad genom kungörelse
den 19 juli 1941, nr 671). I enlighet med vad kommissionen föreslagit
torde sådana utvidgningar av de gällande reglerna böra vidtagas, att den
brottslige regelmässigt går förlustig vad han genom överträdelsen emottagit
eller genom överträdelsen förvärvat eller undanhållit. Utfärdandet av föreskrifter
i nu berört hänseende torde ankomma på Kungl. Majit. Jag anhåller
emellertid att få anmäla detta ärende i samband med den förnyade anmälan
av frågan om skärpning av straffskalan, som bör ske efter det riksdagen
förehaft sistnämnda fråga till behandling. — Såsom livsmedelskommissionen
anfört, torde vissa ändringar jämväl böra vidtagas i förfogandelagens
förverkanderegler; denna fråga torde emellertid få anmälas i samband
med den förut anmärkta frågan örn ändring av förfogandelagens straffskala.
Slutligen har livsmedelskommissionen föreslagit, att de centrala kristidsmyndighetema
skulle tillerkännas befogenhet att under vissa omständigheter
förbjuda handlande att idka handel med ransonerade varor. Kommissionen
har härvid gjort gällande, att den föreslagna befogenheten icke innebure
någon egentlig utvidgning av kommissionernas befogenheter, eftersom
kommissionerna redan enligt ransoneringsförfattningama måste anses hava
rätt att avstänga en handlande från att idka handel med viss ransonerad
vara. Svårigheterna att genomföra en avstängning med stöd allenast av ransoneringsförfattningama
vore emellertid betydande och kommissionen hade
därför funnit det önskvärt att en form tillskapades, genom vilken avstängningen
praktiskt kunde genomföras.
Helt visst innebär avstängandet av en handlande från rätten att idka handel
med ransonerade varor ett betydande och för handlanden mycket kännbart
ingrepp. I nuvarande försörjningsläge tala emellertid starka skäl för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
21
möjligheter likväl tillskapas för att genomföra en sådan avstängning. Det må
sålunda framhållas, att redan vetskapen örn att en dylik möjlighet förelåge
skulle i avsevärd grad öka respekten för ransoneringsförfattningamas bestämmelser.
Vidare må framhållas att för det stora flertalet handlande,
vilka önska lojalt följa regleringsbestämmelserna, den föreslagna befogenheten
bör vara till gagn. Kan man genom hotet örn avstängning vinna
ökad respekt för ransoneringsförfattningarna hos det fåtal handlande,
som hitintills icke varit så nogräknade, måste nämligen detta — såsom kommissionen
framhållit — för de lojala handlandena medföra den fördelen, att
de i mindre mån bliva utsatta för press från allmänhetens sida.
Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för min del beredd att i huvudsak
tillstyrka förslaget. Emellertid synes befogenheten att meddela förbud
mot idkande av handel böra begränsas till att avse de fall, där handlande
i väsentlig mån åsidosätter meddelade ransonerings- eller prisbestämmel
ser. Befogenheten bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen föreslagit,
gälla även eljest då särskilda skäl därtill äro. Med hänsyn till åtgärdens
djupt ingripande natur synes det nämligen angeläget, att befogenheten icke
må utövas annat än i de i författningen preciserade fallen. — Vidtages denna
begränsning torde det icke vara erforderligt att, såsom bränslekommissionen
ifrågasatt, uppställa krav på åtals anhängiggörande såsom en formlig förutsättning
för meddelande av handelsförbud.
Den föreslagna befogenheten att meddela handelsförbud torde böra gälla
med avseende å den som idkar handel med varorna i fråga. Härunder avses
skola inbegripas dels den som yrkesmässigt bedriver verksamhet, bestående
i inköp av varor och deras försäljning i väsentligen samma skick, dels
ock den som yrkesmässigt avyttrar varor som han själv tillverkat eller berett;
däremot är det icke avsett att försäljning av lantmannaprodukter och
andra råvaror, som säljaren utvunnit från en honom tillhörig eller av honom
brukad fastighet, skall inbegripas under stadgandet. Anmärkas må emellertid
att — även örn stadgandet sålunda avses skola gälla också i fråga örn den
som avyttrar av honom tillverkade varor — stadgandet likväl icke lärer
kunna annat än i undantagsfall vinna tillämpning gentemot en sådan näringsidkare;
befogenheten torde här av praktiska skäl icke kunna utnyttjas
annat än i sådana fall, där den av vederbörande bedrivna tillverkningen och
försäljningen är utan betydelse för folkförsörjningen.
Jämväl i vissa andra hänseenden än förut nämnts synas jämkningar böra
vidtagas i de av livsmedelskommissionen föreslagna bestämmelserna. Enligt
kommissionens förslag till författning i ämnet skall meddelat förbud principiellt
gälla nila ransonerade varor, som falla inom vederbörande kommissions
verksamhetsområde. Därvid göres emellertid den reservationen, att förbudet
må begränsas lill att avse allenast viss vara eller vissa varor. Förbud skall
enligt förslaget kunna av viss kommission meddelas, oaktat vederbörande
icke begått någon förseelse, som berör till denna kommissions verksamhets
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
område hörande varor. Med hänsyn till att handelsförbudet icke bör i något
fall göras mera vittomfattande än förhållandena påkalla torde emellertid de
ifrågavarande bestämmelserna böra så utformas, att meddelat förbud skall
gälla den vara, beträffande vilken förseelsen begåtts, ävensom, i den mån
myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till myndighetens
verksamhetsområde hörande ransonerade varor. Emellertid torde
det i vissa fall vara önskvärt att kunna utsträcka förbudet även till varor,
som visserligen i ransoneringshänseende falla under annan central kristidsmyndighet
men som i övrigt äro jämförliga med eller eljest närstående de
med förbudet avsedda varorna. Med hänsyn härtill torde ytterligare böra
stadgas att, där central kristidsmyndighet meddelat handelsförbud beträffande
vissa varor, annan central kristidsmyndighet må, i den mån särskilda
förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet att gälla jämväl beträffande
ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets verksamhetsområde.
Såsom livsmedelskommissionen föreslagit bör meddelat handelsförbud
gälla så länge varan i fråga är underkastad ransonering eller till dess förbudet
dessförinnan av vederbörande kommission upphäves. I författningen
torde vidare böra utsägas, att den av handelsförbud drabbade handlanden
skall äga att få de förbjudna varorna inlösta genom vederbörande kommissions
försorg i den ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser
myndigheten meddelar. Självfallet bör denna rätt icke hava avsende å sådana
varupartier, som enligt gällande bestämmelser skola vara förverkade.
Ej heller bör rätten gälla i fråga örn sådana partier, som inköpts eller tillverkats
efter det handelsförbudet delgivits vederbörande.
Enligt livsmedelskommissionens utkast till författning i ämnet skall handlande,
som bryter mot handelsförbudet, straffas med dagsböter eller fängelse.
Mot det föreslagna stadgandet har jag intet att erinra. Det bör framhållas
att, därest försäljningen även innebär överträdelse av vederbörlig ransoneringsförfattning,
gärningen blir straffbar jämväl enligt de för dylika
överträdelser gällande straffreglema och sålunda kan vid försvårande omständigheter
medföra straffarbetsstraff enligt den i det föregående föreslagna
lagen.
I författningen angående handelsförbud torde vidare böra upptagas vissa
ersättnings- och förverkanderegler med avseende å de fall, där handlande
bryter mot meddelat förbud. Enligt livsmedelskommissionens mening skulle
den föreslagna kungörelsen angående särskilda påföljder vid överträdelser
av ransoneringsförfattningarna äga tillämpning jämväl vid överträdelse av
handelsförbud. Emellertid synes det, såvitt angår förevarande område, lämpligt
att ersättnings- och förverkandereglerna införas i den författning som
i övrigt reglerar frågan örn meddelande av handelsförbud. Vad angår bestämmelsernas
materiella innehåll torde böra stadgas att, om någon fälles
till ansvar för överträdelse av meddelat handelsförbud, domstolen skall, där
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
23
ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar,
som den tilltalade i samband med överträdelsen emottagit, ävensom de ytterligare
förråd av de av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger
eller innehar, förverkade; örn egendom, som skolat förklaras förverkad, ej
kan tillrättaskaffas, bör den tilltalade i stället förpliktas utgiva dess värde.
De sålunda föreslagna påföljderna kunna otvivelaktigt drabba ganska hårt;
i nuvarande försörjningsläge lärer det emellertid vara befogat att gå relativt
hårt fram mot en handlande vilken, såsom här förutsättes, dels förbrutit
sig mot ransonerings- eller prisbestämmelserna i sådan grad att handelsförbud
meddelats, dels ock brutit mot det sålunda meddelade förbudet. Det
må även erinras, att de föreslagna ersättnings- och förverkandepåföljderna
icke äro ovillkorliga.
Äges varuförråd, som enligt de förenämnda reglerna kan förklaras förverkat,
av annan än den tilltalade bör förverkandepåföljden icke få ådömas med
mindre ägaren, där han är känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse
örn målet i den ordning, som gäller för delgivning av stämning.
Har ägaren gjort vad på honom ankommit till förhindrande av olaga försäljning,
torde nämligen något förverkandebeslut icke böra komma i fråga;
och självfallet bör ägaren beredas tillfälle att förebringa den utredning härutinnan
han kan vilja åberopa.
I författningen örn handelsförbud torde vidare böra upptagas vissa bestämmelser
angående försäljning av förverkad egendom, angående husbondeansvar
för handlanden m. m.
Med utgångspunkt från livsmedelskommissionens förslag och under beaktande
av de synpunkter jag i det föregående framlagt har inom folkhushållningsdepartementet
upprättats förslag till lag örn förbud i vissa fall
mot handel med ransonerade varor, av den lydelse bilaga 2 till detta protokoll
utvisar. Lagen torde böra gälla tills vidare och upphävas så snart något
behov av densamma icke längre föreligger. Lagförslaget torde böra underställas
riksdagen.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransonering sförfattningar
m. m. samt till lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade
varor, av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Persson.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Bilaga 1.
Förslag
till
Lag
om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I fråga örn brott mot sådana av Konungen i anledning av rådande utomordentliga
förhållanden utfärdade författningar, som angå reglering av handeln
med eller förbrukningen eller användningen av vissa varor eller angå
åtgärder till förberedande av sådan reglering, skall i den mån Konungen
därom förordnar, jämte de i författningarna meddelade straffbestämmelserna,
gälla vad i denna lag stadgas.
2 §.
Med fängelse eller straffarbete i högst två år straffes, där omständigheterna
äro försvårande,
1) den som överlåter eller ur egen rörelse uttager vara i strid mot vad
som är stadgat i författning, i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,
eller som bryter mot villkor, som med stöd av sådan författning föreskrivits
för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande
varom i författningen förmäles;
2) den som förvärvar vara under sådana förhållanden, att han är förfallen
till ansvar jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tilllämpning;
3)
den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som skola föras
jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning, införa uppgift
som bort i sådana anteckningar införas eller som i sådana anteckningar
inför veterligen oriktig uppgift;
4) den som underlåter att fullgöra deklarationsskyldighet, som åligger
honom jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,
eller som lämnar veterligen oriktig uppgift vid fullgörande av deklarationseller
uppgiftsskyldighet, som åligger honom jämlikt sådan författning;
5) den som obehörigen förskaffar sig eller annan sådan inköpslicens eller
sådant inköpskort eller annat bevis om rätt till förvärv av vara, som utfärdats
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
25
med stöd av författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,
eller som, i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant bevis eller
att förskaffa sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än
som eljest skolat erhållas, till vederbörande myndighet eller dess ombud
lämnar medvetet oriktig uppgift;
6) den som obehörigen förskaffar sig eller annan legitimationskort, som
med stöd av författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning utfärdats
för möjliggörande av kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade
varor och av andra dylika handlingar, eller som, i syfte att obehörigen
förskaffa sig eller annan sådant legitimationskort, till vederbörande myndighet
eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift.
Vid bedömande huruvida omständigheterna äro försvårande skall särskilt
beaktas, örn gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående
sådan myckenhet eller avsett ett flertal legitimationskort.
Ej må till straff enligt denna lag dömas, där gärningen är straffbar enligt
allmänna förfogandelagen eller är enligt strafflagen med strängare straff
belagd.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Bilaga 2.
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har Konungen i anledning av rådande utomordentliga förhållanden genom
särskild författning förordnat, att vara icke må försäljas eller eljest överlåtas
annat än i den ordning, som i författningen angives, eller i den ordning och
under de villkor vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer, må
efter Konungens bemyndigande den centrala kristidsmyndigheten, därest någon
som idkar handel med den sålunda ransonerade varan i väsentlig mån
åsidosätter av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad
ransonerings- eller prisbestämmelse, meddela förbud för honom att *
saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta sådan vara ävensom, i den
mån myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till
myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor.
Har central kristidsmyndighet meddelat förbud enligt första stycket, må
annan central kristidsmyndighet som erhållit i samma stycke avsett bemyndigande,
i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet
att gälla jämväl ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets
verksamhetsområde.
Förbud, varom i denna paragraf förmäles, skall delgivas vederbörande i
den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.
2 §•
Förbud att saluhålla eller överlåta vara gäller så länge av Konungen
meddelat förordnande, som i 1 § sägs, gäller med avseende å varan eller till
dess förbudet dessförinnan av vederbörande centrala kristidsmyndighet upphäves.
3 §•
Då förbud meddelats jämlikt 1 § äger den, för vilken förbudet meddelats,
få de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som han vid del
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
givningen av förbudet äger, inlösta genom vederbörande centrala kristidsmyndighets
försorg i den ordning och enligt de närmare bestämmelser
myndigheten meddelar.
4 §•
Saluhåller eller överlåter någon vara i strid mot förbud, som i 1 § sågs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
5 §•
Pälles någon till ansvar jämlikt 4 § skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade
i samband med överträdelsen mottagit, ävensom de förråd av
de av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger eller innehar,
förverkade eller, örn egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan
tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
Äges varuförråd, som i föregående stycke avses, av annan än den tilltalade,
må förrådet icke förklaras förverkat med mindre ägaren, där han är
känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse om målet i den
ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.
Förklaras vara jämlikt denna paragraf förverkad, skall även emballage
eller kärl, i vilket varan förvaras, vara förverkat.
6 §•
Förverkad egendom skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande
av de föreskrifter, som gälla för överlåtelse av egendom av det slag
varom fråga är.
Har varuförråd, som i 5 § avses, tagits i beslag jämlikt lagen om vissa
tvångsmedel i brottmål må, därest varan är underkastad förskämning eller
snar förstörelse, myndighet som förordnat örn beslaget eller, där beslaget
verkställts utan sådant förordnande, den myndighet, på vilken ankommer att
pröva huruvida beslaget skall bestå, genast försälja egendomen under iakttagande
av bestämmelserna i första stycket.
7 §•
Husbonde ansvarar för förseelse, varom i 4 § förmärs, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt att förseelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
8 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom behållna försäljningssumman
för förverkad egendom eller belopp, som jämlikt 5 § utgives i stället
för sådan egendom, skola tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 3 mars
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 24 februari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 13 februari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar
m. m. samt till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade
varor.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om straff för överträdelser av vissa ransonerings
författningar
m. m.
Ransoneringsförfattningarnas straffbestämmelser innehålla såsom regel en
straffskala omfattande dagsböter och fängelse i högst sex månader. Enligt
förslaget skall vid sidan av denna straffskala kunna införas en annan, som
omfattar fängelse eller straffarbete i högst två år men icke dagsböter. Denna
strängare straffskala skall äga tillämpning där omständigheterna äro försvårande,
varvid särskilt skall beaktas örn gärningen avsett betydande myckenhet
av varan eller bevis angående sådan myckenhet eller avsett ett flertal
legitimationskort. Eftersom alla fall, där omständigheterna äro försvårande,
brutits ut ur den lindrigare straffskalan, kommer enligt denna fängelse
upp till sex månader att kunna ädömas, även örn omständigheterna
ej ens i någon mån äro försvårande. Till undvikande härav torde förslaget
böra ändras antingen så att endast böter upptagas i den lindrigare
straffskalan eller också på det sättet alt såsom förutsättning för
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
en tillämpning av den strängare straffskalan uppställes att brottet med
hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt. Sistnämnda alternativ
synes vara att föredraga. Såsom exempel på omständigheter som i allmänhet
låta brottet framstå såsom grovt kunna upptagas de i förslaget anförda
exemplen på försvårande omständigheter.
Även i formellt avseende torde 2 § böra något jämkas.
Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.
Enligt 3 § äger den, för vilken meddelats förbud jämlikt 1 §, att få de av
förbudet omfattade varorna, som han vid delgivningen av förbudet äger, inlösta
i den ordning och enligt de närmare bestämmelser vederbörande centrala
kristidsmyndighet meddelar. Myndigheten har alltså att bestämma inlösningspriset.
Efter vilka grunder detta skall ske angives icke i paragrafen,
utan det ankommer på myndigheten att fastställa en skälig ersättning. Då
inlösta förråd uppenbarligen i regel skola avyttras i öppna marknaden, lärer
ersättningen merendels komma att bestämmas efter varornas normala inköpspris
vid övertagandet och således utan tillägg av handelsvinst. Om ägaren
icke påkallar varas inlösen men förordnande meddelas, att varan skall
avstås enligt allmänna förfogandelagen, lärer vara tydligt att vid ersättningens
bestämmande jämlikt 14 § nämnda lag hänsyn måste tagas till det
meddelade försäljningsförbudet, så att ägaren icke erhåller ersättning efter
andra grunder än som skolat tillämpas, därest inlösningsförfarande enligt
3 § i förevarande förslag kommit till stånd. Vad nu sagts föranleder ingen
ändring i förslaget, dock torde böra upptagas uttryckligt stadgande därom
att vid varas inlösen ägaren skall erhålla skälig ersättning.
Enligt allmänna förfogandelagen skall ersättning för förnödenhet, som
avstås, bestämmas av riksvärderingsnämnden. Jämväl enligt rekvisitions- och
förfogandelagstiftningen i övrigt ankommer det i sista hand på denna nämnd
att fastställa ersättning. Det torde saknas skäl att vid varas inlösning enligt
förevarande lag stadga annan ordning för ersättningens bestämmande i de
fall, då enighet örn priset icke kan vinnas, än som gäller enligt nyssnämnda
lagstiftning. Lagrådet hemställer därför, att föreskrift måtte meddelas av
innebörd att i sådant fall ersättningen skall bestämmas av riksvärderingsnämnden.
Bestämmelser om rätt att överklaga central kristidsmyndighets beslut hava
icke upptagits i lagförslaget. Sådana bestämmelser, vilka i händelse 3 § avfattas
i enlighet med vad ovan förordats icke böra avse beslut jämlikt samma
paragraf, torde meddelas i lagen. Lagrådet hemställer, att i en ny paragraf
måtte upptagas stadgande av innehåll att klagan över beslut, som central
kristidsmyndighet meddelat i fråga örn tillämpning av 1 eller 2 §, skall föras
hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
31
ganden erhöll del av beslutet, samt att klagan icke må föras över beslut, som
avser tillämpning av 3 §.
Mål av nu nämnd beskaffenhet äro till sin rättsliga natur likartade med
dem, vilkas prövning enligt gällande lagstiftning ankommer på regeringsrätten.
Med hänsyn härtill torde i regeringsrättslagen böra stadgas, att mål örn
förbud mot vidare utövande av handel med ransonerad vara eller örn vägrad
återkallelse av sådant förbud skola tillhöra regeringsrättens upptagande och
avgörande. Stadgandet torde lämpligen kunna infogas i 2 § 14 :o).
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 3 mars 1942 angivna utlåtande över de den 13 februari 1942 till
lagrådet remitterade förslagen till lag om straff för överträdelser av vissa
ransoneringsförfattningar m. m. samt lag om förbud i vissa fall mot handel
med ransonerade varor.
Föredraganden anför:
I anledning av vad lagrådet erinrat rörande förslaget till lag örn straff
för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m. torde såsom förutsättning
för tillämpning av den i 2 § angivna straffskalan böra stadgas, att
brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt. Såsom
exempel på omständigheter, som i allmänhet låta brottet framstå såsom
grovt, böra upptagas de i förslaget anförda exemplen på försvårande omständigheter.
Förutom denna ändring torde vissa jämkningar av redaktionell
art böra vidtagas. Även rubriken till lagen torde böra något jämkas.
Beträffande förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade
varor har lagrådet till en början framhållit, att i 3 § borde upptagas
uttryckligt stadgande örn rätt för ägare av vara att vid inlösen därav
erhålla skälig ersättning, varjämte lagrådet hemställt om meddelande av
föreskrift av innebörd att ersättningen, i fall då enighet icke kan vinnas,
skall bestämmas av riksvärderingsnämnden. Jag har icke något att erinra
mot det föreslagna förtydligandet av 3 §. Ej heller vill jag — även
om det inlösningsförfarande, varom här är fråga, icke är fullt jämförligt
med sådant avstående som i rekvisitions- och förfogandelagstiftningen avses
— motsätta mig att ersättningsfrågan lägges under riksvärderingsnämndens
prövning jämväl vid inlösen enligt den nu föreslagna lagen.
Lagrådets hemställan örn upptagande i lagen av vissa bestämmelser dels
om rätt att hos Kungl. Maj:t överklaga beslut jämlikt 1 eller 2 §, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
33
om förbud mot klagan över beslut jämlikt 3 § synes böra bifallas. Föreskrift
torde samtidigt böra meddelas, att myndighets beslut jämlikt 1 eller
2 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill dess annorlunda
förordnas.
Lagrådet har slutligen uttalat, att mål örn förbud mot vidare utövande av
handel med ransonerad vara eller om vägrad återkallelse av sådant förbud
borde tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Det vill emellertid
synas lämpligare, att ärenden av nu ifrågavarande slag avgöras av
Kungl. Maj:t i statsrådet, detta med hänsyn till ärendenas nära samband
med de i sådan ordning handlagda ärendena rörande ransoneringsförfattningarnas
tillämpning.
Föredraganden hemställer härefter, att de i enlighet med vad ovan angivits
ändrade förslagen till lag om straff för överträdelser av vissa ransonerings
författningar samt lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade
varor måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 172.
3