Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande
ställda medlen; given Stockholms slott den 6 mars
1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars
1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Bergquist, anför chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss:

I skrivelse den 28 mars 1941 anmälde statens ammunitionsnämnd, att
nämnden, vilken som regel icke försäkrade staten tillhörig egendom mot
risker av någon art, vid import av visst, staten tillhörigt varuparti från
New York till Göteborg ansett sig böra göra ett avsteg från sagda princip
och teckna försäkring för detta gods mot sjö- och krigsrisk. Anledningen
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 168.

1

2

Klindt. Majlis proposition nr 168.

härtill hade varit, att ifrågavarande transport skulle äga rum genom krigszon.
Nämnden hemställde, att Kungl. Maj:t måtte meddela enhetliga och bindande
föreskrifter i fråga om försäkring av statens egendom.

I utlåtande över denna framställning framhöll statskontoret, att regeringsrätten
numera intoge den ståndpunkten, att utbetalningar av premier för
krigsrisk- samt sjö-, transport- och fraktförsäkring icke vore obehöriga, såvitt
rörde transporter, som berört utrikes orter. Ämbetsverket anförde vidare:

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vill det synas, som om författningsenligt
lunder icke skulle förefinnas för statliga myndigheter att, när
skäl härtill kunna anses föreligga, i fraktfart med utlandet bestrida utgifter
för krigsriskförsäkring samt för sjö-, transport- och fraktförsäkringar.

Den praxis, som sålunda utbildat sig i fråga om annan försäkring än brandförsäkring,
kan emellertid icke sägas vara tillräckligt fast för att ytterligare
föreskrifter i ämnet ej skulle vara av behovet påkallade. Redan av denna anledning
anser sig statskontoret böra biträda den av nämnden gjorda hemställan.
Härtill kommer, att enhetliga och för myndigheterna bindande bestämmelser
på detta område otvivelaktigt skulle innebära betydande ekonomiska
fördelar för statsverket. Sålunda torde t. ex. fördelaktigare försäkringsavtal
kunna erhållas med en dylik anordning än om varje myndighet själv
ordnar sina försäkringar.

Erinras må i detta sammanhang, att statens krigsförsäkringsnämnd enligt
gällande föreskrifter har att meddela transportförsäkring mot krigsrisk. En
blivande utredning torde självfallet böra avse frågan, huruvida icke samtliga
statliga myndigheter i förekommande fall böra hänvända sig till denna
krigsförsäkringsnämnd innan försäkringsavtal, som kan ombesörjas av nämnden,
ingås med enskilt företag.

Statens krigsförsäkringsnämnd tillstyrkte bemyndigande för ammunitionsnämnden
att sjö- och krigsriskförsäkra de varor, för vilka nämnden stöde
ansvaret, och förordade, att krigsförsäkringen skulle tagas hos det för ändamålet
upprättade statliga organet. Till stöd härför anförde nämnden:

I den mån frågan gäller transportförsäkring av gods från eller till utlandet
synes det naturligt att de statliga organen täcka krigsförsäkring av varorna
hos statens krigsförsäkringsnämnd. De ifrågavarande riskerna äro under nu
rådande förhållanden betydande och det synes ändamålsenligt att dessa risker
placeras hos det statliga organ, som inrättats för att bära dylika risker. Då
de statliga organen importera för dem erforderliga varor tämligen oberoende
av varandra torde det vara av icke oväsentligt intresse att det finnes ett
gemensamt organ, som får kännedom om de olika importerna och härigenom
kan, åtminstone i någon mån, fördela importriskerna å de olika fartygen,
så att icke riskbeloppen på en och samma köl bliva allt för stora. Kan detta
icke helt förhindras så kan krigsförsäkringsnämnden i dylika fall genom
återförsäkring utomlands förminska statens riskbelopp, vilket synes önskvärt
och även ur valutasynpunkt kan vara lämpligt. Då krigsförsäkringen
endast är en supplementär försäkring till den civila transportförsäkringen och
gränserna emellan dessa två försäkringar av naturliga skäl icke kunna vara
skarpt uppdragna, synes det lämpligt att när krigsförsäkring skall täckas
även den civila transportförsäkringen samtidigt täckes.

Statens krisrevision anslöt sig till förslaget om att myndigheterna skulle
teckna försäkring mot krigsrisk hos krigsförsäkringsnämnden. I övriga de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

3

lar borde dock frågan om försäkring av statens egendom underkastas ytterligare
utredning. Revisionen anförde följande i frågan.

Under sin granskning av krigsförsäkringsnämndens räkenskaper har
krisrevisionen uppmärksammat, att staten i form av provisioner till
enskilda försäkringsbolag för genom dem hos krigsförsäkringsnämnden
tecknade varuförsäkringar fått erlägga betydande belopp. En sammanställning
av utbetalda provisioner under tidsperioden oktober 1939—oktober
1940 visar, att dessa uppgått till nära 3.7 miljoner kronor. En hos statens
reservförrådsnämnd verkställd utredning angående av nämnden under tiden
augusti 1939—februari 1941 utbetalda premier för hos enskilda försäkringsbolag
tecknade sjöförsäkringar (civilrisk) samt genom bolagen hos krigsförsäkringsnämnden
tecknade krigsförsäkringar ger vidare vid handen, att premierna
för 227 sjöförsäkringar uppgå till cirka 465,000 kronor, medan för
294 krigsförsäkringar utbetalats premier med 2.9 miljoner kronor och provisioner
med 141,000 kronor.

I betraktande av att bolagens befattning med krigsförsäkringarna huvudsakligen
är av expeditionell natur, vill det synas som om kostnaderna för
handläggning av statsmyndigheternas krigsförsäkringsärenden skulle kunna
väsentligt nedbringas, därest myndigheterna ålades att teckna ifrågavarande
försäkringar direkt hos krigsförsäkringsnämnden.

Om man utgår från att försäkringsidéns huvudsyfte är att på lämpligt
sätt fördela de ekonomiska riskerna och överflytta dem på mer kapitalstarka
händer än den enskilde försäkringstagarens, måste det sägas vara fullt befogat
att alltjämt fasthålla vid principen, att staten bör vara sin egen assuradör.
Staten har uppenbarligen i vanliga fall icke något behov av att på
enskilda försäkringsbolag överflytta ekonomiska risker, som staten själv kan
och bör taga, och för denna förmenta tjänst till bolagen erlägga ersättningar
med betydande belopp. Rent principiellt finner krisrevisionen sålunda felaktigt,
att vid bedömande av statens försäkringsbehov utgå från storleksordningen
av det värde, som det försäkrade föremålet representerar, en viss varas
svårersättlighet eller liknande synpunkter. Krisrevisionen vill därmed icke
ha sagt, att ej fall kunna förekomma, då staten lämpligen bör försäkra. Detta
torde sålunda böra ske vid s. k. samlagring eller samtransport av statens
och enskildas varupartier, varigenom i händelse av skada eller förstörelse
eventuella komplikationer vid fastställande av äganderätten till de förstörda
partierna lättast undvikas. Vidare torde av skäl, som i krigsförsäkringsnämndens
yttrande åberopats, de särskilda krigsriskerna böra bedömas annorlunda
än vanlig civilrisk. Det torde sålunda få anses lämpligt, att staten i likhet
med enskilda låter genom det av staten för ändamålet särskilt upprättade
organet krigsförsäkra de varupartier, som importeras eller exporteras genom
krigszon.

I anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Majit den
13 juni 1941 de statliga myndigheterna alt tills vidare vid varutransport genom
krigszon teckna krigsriskförsäkring. Sådan försäkring skulle i förekommande
fall tecknas direkt hos statens krigsförsäkringsnämnd. I fråga
om myndigheternas rätt att jämväl teckna civil transportförsäkring meddelades
intet beslut. Medgivande alt på denna punkt eventuellt göra undantag
från den eljest inom statsförvaltningen normalt tillämpade regeln, att
staten står självrisk ansågs böra anstå i avvaktan på en närmare utredning
av frågan örn försäkring av statens egendom överhuvud.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag sedermera den 28 juni
1941 ordföranden i statens krigsförsäkringsnämnd, bankinspektören S. J.
Lindeberg och statskommissarien B. E. Johnsson att såsom sakkunniga verkställa
utredning om försäkring av statens egendom. Med skrivelse den 27
februari 1942 ha de sakkunniga avlämnat resultatet av den verkställda utredningen,
såvitt angår annan försäkring av statsegendom än trafikförsäkring
av statens motorfordon. Frågan om sådan trafikförsäkring har de sakkunniga
ansett böra göras till föremål för ytterligare överväganden.

De sakkunniga ha, i vad rör den här behandlade frågan, sammanfattat
resultatet av sin utredning i följande rekommendationer:

1) Statens krigsförsäkringsnämnd bör bemyndigas att vid transporter för
statens räkning till eller från utländsk ort meddela försäkring jämväl mot
civil transportrisk ävensom att för dylik försäkringsrörelse disponera till
nämndens förfogande stående medel, samt

2) Transportförsäkring, som må meddelas av krigsförsäkringsnämnden,
bör av statliga myndigheter och institutioner, i den mån sådan försäkring anses
påkallad, tecknas direkt hos nämnden.

De här angivna rekommendationerna böra ses mot bakgrunden av att de
sakkunniga i övrigt förorda åtgärder för ett konsekvent genomförande av
regeln, att under statliga myndigheters eller institutioners vård och förvaltning
stående egendom icke skall bli föremål för försäkring. Till de sakkunnigas
förslag i denna del torde jag få återkomma, sedan frågan varit föremål
för ytterligare prövning.

Innan jag närmare ingår på de sakkunnigas här berörda förslag, för vars
förverkligande riksdagens medverkan är erforderlig, torde jag, i anslutning till
de sakkunnigas utredning i ämnet, få i korthet lämna en redogörelse för nuvarande
praxis på området.

I fråga örn varutransporter till lands eller sjöss har vederbörande myndighet
ofta ansett det naturligt att enligt vanligt affärsbruk låta försäkra staten
tillhörig egendom, som befinner sig under transport. Att man också från statens
sida betraktat försäkringsavgifterna som en i varupriset naturligt ingående
kostnad sammanhänger emellertid i främsta rummet med att de statliga
inköpen i regel äga rum enligt leveransvillkor eif eller fritt viss svensk ort. I
åtskilliga fall har det emellertid ansetts, att staten borde stå självrisk beträffande
smärre partier, kortare transporter eller transporter helt inom landet.
I sistnämnda avseende kan även åberopas ett av regeringsrätten i anmärkningsmål
(1933 not Fö 42) meddelat utslag, däri förklaras, att det icke kunde
anses tillåtet för myndighet att utan särskilt bemyndigande av Kungl.
Maj:t taga försäkring för transporter inom landet.

Beträffande den utsträckning, i vilken vissa statliga institutioner tecknat
försäkringar eller erlagt försäkringskostnader för risker under sjö- eller landtransporter,
ha de sakkunniga införskaffat uppgifter, av vilka må nämnas
följande.

Arméförvaltningen har, jämlikt Kungl. Maj:ts vid olika tillfällen, senast
den 22 december 1939 och den 12 september 1940 lämnade bemyndiganden,
träffat avtal med svenskt försäkringsbolag om övertagande mot s. k. generalpolis
av samtliga försäkringar mot civil transportrisk för tygdepartementets

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

5

importsändningar. Försäkring mot krigsrisk har etter den statliga krigsförsäkringsrörelsens
tillkomst tecknats i statens krigsförsäkringsnämnd.

Marinförvaltningen har jämlikt ett den 23 november 1917 givet bemyndigande
att försäkra för marinen inköpta varor, vilka antingen transporterades
på marinen icke tillhöriga fartyg eller ock utlämnades till enskilda fabriker
och verkstäder för tillverkning av materiel för marinens räkning, ansett sig
berättigad att teckna såväl civil- som i förekommande fall krigsförsäkring
även vid landtransporter, för belopp av växlande storlek.

Flygförvaltningen har jämväl enligt bemyndigande den 23 mars 1928 ansett
sig kunna och böra taga försäkring å all från utlandet importerad materiel.

Järnvägsstyrelsen har utan särskilt bemyndigande i regel tecknat försäkring
å sjöledes transporterade varor men däremot stått självrisk vid landtransporter.
Oftast har dock överenskommelse träffats med den utländske
leverantören örn leverans eif eller fritt svensk hamn, därvid försäkringskostnaden
sålunda inkluderats i inköpspriset, eller också har, då inköp av utländska
varor skett genom förmedling av svensk agent, försäkringspremierna
i likhet med frakt och övriga på varan fallande kostnader upptagits på
den på järnvägsstyrelsen utställda fakturan.

Telegrafstyrelsen, som genom beslut den 30 november .1917, den 6 juni
1918 och den 22 september 1922 erhållit bemyndigande att träffa avtal om
försäkring vid all transport sjöledes av telegrafverkets materiel, har under
senare år tecknat försäkring endast vid längre transporter, medan styrelsen
å kortare trader, t.ex. inom Östersjön, i regel stått självrisk.

Vattenfallsstyrelsen, som genom beslut den 18 april 1913 erhållit bemyndigande
att av under styrelsens förvaltning hörande medel utbetala premier
för försäkring av styrelsen underställd fast och lös egendom, har med stöd
härav ansett sig berättigad att teckna transportförsäkring vid import av
materiel från utlandet. I regel lia dock sådana inköp ägt rum på villkor eif
eller fritt svensk ort, därvid sålunda försäkringen ombesörjts av säljaren.

Domänstyrelsen har utan bemyndigande ansett sig berättigad att enligt
generalpolis hos svenskt försäkringsbolag försäkra styrelsens exportskeppningar
av trävaror, när dessa omfattat hela båtlaster.

Statens reservförrådsnämnd, som efter krigsutbrottet i flertalet fall själv
verkställt sina inköp i utlandet, har ansett riktigt dels att teckna krigsförsäkring
för alla varutransporter sjövägen, även längs svenska kusten, dels
ock att med hänsyn till att de civila riskerna under kriget väsentligt ökats därigenom
att fartygen ofta måste passera irreguljära och svårnavigabla farvatten,
även teckna civil sjöförsäkring vid dylika transporter. För nämndens
ståndpunktstagande hade därvid även den omständigheten varit av betydelse,
att vid försäkring sakkunnig hjälp erhölles såväl vid utredning rörande
inträffad skada som vid omhändertagande av den skadade varan.

Enligt de sakkunnigas uppfattning lia i regel tillräckliga skäl saknats för
tecknandet av transportförsäkring å statlig egendom. På ifrågavarande område
föreligger nämligen ur ekonomisk synpunkt icke någon anledning ali i
princip frångå regeln örn statens självrisk. En annan sak är, att då staten själv
under rådande förhållanden meddelar försäkring mot den betydelsefullaste
transportrisken, nämligen krigsrisken, det kan vara befogat, att de statliga
myndigheterna fortsättningsvis under kriget få teckna krigsförsäkring
hos statens k r i g s f ö r s ä krings n ä m n d för sina varutranspor -

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 1GS.

ter. Detta bör i så fall ske utan den nu gällande begränsningen till transporter
genom krigszon.

De sakkunniga lia till stöd härför anfört:

Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden har man i första hand att
taga hänsyn därtill, att statsverket självt sedan utbrottet av pågående stormaktskrig
meddelar försäkring mot den för närvarande ojämförligt betydelsefullaste
transportrisken, nämligen krigsrisk. Såsom statens krigsförsäkringsnämnd
i sitt förut refererade yttrande framhåller, måste det av flera skäl te
sig ur statsverkets synpunkt ändamålsenligt, att de särskilda krigsriskerna
även i vad avser statens egendom koncentreras till det statliga organ, som inrättats
just med uppgift att bära dylika risker. Därvid är särskilt av betydelse,
att krigsförsäkringsnämnden beträffande sjötransporter äger möjlighet
att fördela riskerna på de olika ifrågakommande fartygen, varigenom undvikes
att riskbeloppen på en och samma båt bli alltför höga. Vidare kan nämnden
genom återförsäkring utomlands i viss mån reducera statens riskbelopp,
vilket ur valutasynpunkt kan vara eftersträvansvärt. Av stor betydelse för försäkringstagaren,
även då denne är ett statligt organ, är jämväl den omständigheten
att för hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade varor vid inträffat
haveri genom nämnden själv eller dess ombud å olika utrikes orter sakkunnigt
bistånd erhålles såväl beträffande utredning om den inträffade skadan som
omhändertagande av den skadade varan. Likaså torde det vara praktiskt, att
de statliga myndigheterna på detta sätt kunna få sina haveriförluster ersatta
utan den omgång, som äskande av anslagsmedel för ändamålet skulle innebära.
Det må i detta sammanhang slutligen påpekas, att de statliga myndigheternas
andel i krigsförsäkringsnämndens rörelse är förhållandevis obetydlig,
under åttamånadersperioden den 1 november 1940 t. o. m. den 30 juni 1941
ett riskbelopp av 102 milj. kronor av en sammanlagd risksumma å 1,115 milj.
kronor.

Beträffande täckandet av den civila transportrisken
lia de sakkunniga —• med hänsyn till sambandet med krigsriskförsäkringen
och olägenheterna av att under nuvarande förhållanden låta de olika myndigheterna
själva stå denna transportrisk — förordat, att statsinstitutionerna
skola erhålla bemyndigande att teckna även annan transportförsäkring än
mot krigsrisk för varutransporter till eller från utlandet, därvid hela försäkringen
skall tecknas hos krigsförsäkringsnämnden.

Till stöd för detta förslag ha de sakkunniga anfört:

Vad härefter angår frågan, huruvida de statliga institutionerna för sin egendom
jämväl böra låta täcka den civila transportrisken, d. v. s. teckna vanlig
sjö- eller landtransportförsäkring, kan den hittills allmänt praktiserade metoden
alt placera dessa försäkringar hos enskilda försäkringsbolag enligt de
sakkunnigas mening icke anses tillfredsställande. Det torde å andra sidan
icke kunna förnekas, att åtminstone under nu rådande förhållanden det ur
åtskilliga synpunkter skulle för de olika statsinstitutionerna komma att medföra
olägenheter, därest de erhölle åläggande att själva bära den civila transportrisken.
Därvid må till en början påpekas, att, såsom krigsförsäkringsnämnden
i sitt förut refererade yttrande framhållit, krigsförsäkringen systematiskt
sett utgör ett komplement till den ordinära transportförsäkringen, avsett
att täcka de med krigsförhållandena sammanhängande risker, för vilka
den civila försäkringsgivaren i sin försäkringspolis uttryckligen fritager sig
från ansvar. Det är uppenbart, att gränserna mellan de båda försäkringsfor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

7

menia icke kunna vara skarpt uppdragna och erfarenheten har också visat, att
tveksamma fall ofia uppkomma. Till förmån för ett bibehållande av de statliga
myndigheternas befogenhet att teckna krigsförsäkring å statlig egendom
anfördes ovan bl. a., att vid inträffat haveri för krigsförsäkrade varor sakkunnigt
bistånd erhölles i fråga örn utredning rörande den timade skadan.

Nämnda förhållande är av enahanda betydelse vid civil transportförsäkring.

Med hänsyn till den mängd praktiska frågor av växlande slag, som härvid
kunna uppstå, exempelvis vid förhandlingar om bärgarlön, uppgörelser vid
gemensamt haveri eller försäljning av sjöskadat gods, lära de statliga institutionerna
i allmänhet icke äga möjlighet att på ett tillfredsställande sätt tillvarataga
statens intressen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då den för närvarande betydelsefullaste
transportrisken — krigsrisken — alltjämt torde böra täckas genom
att statsmyndigheterna teckna försäkring för ifrågavarande risk hos krigsförsäkringsnämnden,
bör enligt de sakkunnigas uppfattning denna utväg lämpligen
anlitas jämväl i avseende å den civila transportrisken.

Beträffande verkningarna för statens krigsförsäkringsnämnd
av en dylik anordning ha de sakkunniga anfört följande:

Den föreslagna anordningen skulle innebära en utvidgning av krigsförsäkringsnämndens
verksamhet till att beträffande statliga transporter jämväl omfatta
täckande av den civila transportrisken. Några nämnvärda förvaltningskostnader
torde härigenom icke behöva uppkomma. Det förhållandet att de
statliga myndigheternas krigsförsäkringar tecknas direkt hos nämnden, har
icke visat sig medföra några större olägenheter och det torde kunna förutses,
att nämndens ifrågasatta befattning med försäkring mot den civila transportrisken
skulle kunna genomföras helt inom ramen av nuvarande organisation.

Mot en dylik utvidgning av krigsförsäkringsnämndens verksamhet lärer
under sådana förhållanden invändningar knappast kunna resas. För att krigsförsäkringsnämnden
vid skadereglering skall kunna disponera till nämndens
förfogande för krigsförsäkringen ställda medel även vid civil skada under
transport för statens räkning, torde dock riksdagens medgivande böra inhämtas.

Enligt hävdvunnen uppfattning bör försäkring av statlig egendom i regel Departemenisicke
ske. Staten förutsättes sålunda normalt stå självrisk. Denna regel — som cheJenemellertid
icke konsekvent upprätthållits — bör tillämpas även under rådande
förhållanden. Föreliggande förslag, att transportförsäkring för statens egendom
i viss utsträckning skulle tecknas hos statens krigsförsäkringsnämnd, innefattar
intet avsteg från denna ståndpunkt. Förslaget innebär endast, att såväl
den civila risken som krigsrisken för transport av statlig egendom till och
från utrikes ort .skulle under nuvarande krigsförhållanden koncentreras hos
ett enda organ. Tidigare givna bemyndiganden för myndigheter att teckna
försäkringar för den civila transportrisken borde i samband härmed återkallas.

Till frågan örn transportförsäkringens ordnande efter kriget får jag återkomma
i samband med det allmänna spörsmålet örn försäkring av statens egendom.

Redan tidigare har Kungl. Majit, som förut nämnts, bemyndigat de statliga
myndigheterna att teckna krigsriskförsäkring vid varutransporter genom
krigszon med skyldighet att taga försäkringen direkt hos krigsförsäkringsnämnden.
Som skäl för det föreslagna medgivandet för myndigheterna att till -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

lika taga civil transportförsäkring hos nämnden ha de sakkunniga framhållit
lämpligheten av att under rådande förhållanden erhålla en central reglering
av skador för olika myndigheter, det nära sambandet med den av nämnden
ombesörjda krigsförsäkringen, vilket samband stundom medfört tvekan rörande
omfattningen av det genom enbart krigsförsäkring åtnjutna skyddet,
ävensom de praktiska fördelarna för myndigheterna av att ha tillgång till
sakkunnigt biträde vid inträffande haverier m. m.

På de skäl som anförts av de sakkunniga ansluter jag mig till förslaget, att
principen om statens självrisk nu konsekvent genomföres på ifrågavarande
område och att i samband därmed risken för transport till och från utlandet
helt koncentreras hos krigsförsäkringsnämnden. Till denna utvidgning av
nämndens uppgifter bör riksdagen taga ställning, med hänsyn till att den
förutsätter möjligheten av disposition av till nämndens förfogande ställda
medel för tidigare ej avsedda ändamål.

Med åberopande av det anförda får jag sålunda hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva

att de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande stående
medlen må disponeras för meddelande jämväl av civil
transportförsäkring åt statliga myndigheter och institutioner.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Hammarskiöld.

427513. Stockholm, Isaac Marcus Boktrvckeri-Aktiebolag, 1942.