Kungl. Maj.ts proposition nr 163.
1
Nr 163.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924- (nr
321) angående införande av lagen örn förmynderskap;
given Stockholms slott den 13 mars 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27
juni 1924 (nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 163.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 163
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1921 (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande
av lagen om förmynderskap1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
13 §.
Med den---Stockholms stad.
I Stockholms---rättens beslut.
Arvode enligt---bouppteckningsavgift utgått.
Den övervakning av att överförmyndaren fullgör sina åligganden som enligt
4 kap. 1 § nya lagen ankommer på rätten skall med avseende å förmyndarkammaren
och den, som av rådstuvurätten förordnats att fullgöra överförmyndares
åligganden i de i andra stycket angivna hänseenden, i stället åvila
Svea hovrätt; och skall förty i 10 kap. 7 § föreskriven uppgift rörande tillsynen
över förmyndares förvaltning under föregående år och motsvarande
uppgift rörande gode män av förmyndarkammaren överlämnas till hovrätten.
Ledamot av förmyndarkammaren och den, som är förordnad att i de i andra
stycket angivna hänseenden fullgöra överförmyndares åligganden, må ej,
utan att hovrätten givit tillstånd därtill, av rådstuvurätten förordnas till förmyndare
eller god man.
Angående avvecklingen---av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
1 Senaste lydelse se 1940: 4f>0.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om
tillsynen över förmynderskapsvården i Stockholm m. m.
Föredraganden anför:
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1938 ha med anledning
av missförhållanden som förekommit i fråga om kontrollen över vissa förmynderskap
i Stockholm tillkallats sakkunniga1 för att inom departementet
biträda med utredning angående omorganisation av förmynderskapsvården i
Stockholm. I juni 1941 ha de sakkunniga avlämnat utredning och förslag i
ämnet. Sedan yttranden inhämtats däröver, torde ärendet nu böra upptagas
till behandling.
Gällande föreskrifter.
Enligt 3 kap. lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skall den närmaste
tillsynen över förmyndares förvaltning tillkomma överförmyndaren.
1 stad, där rådhusrätt finnes, skall väljas en överförmyndare, medan andra
kommuner kunna sammanföras till ett distrikt med gemensam överförmyndare.
Örn i stad eller annan kommun tillsynen icke kan utövas av en överförmyndare
ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att
flera överförmyndare skola väljas. Överförmyndare väljes av kommunens beslutande
myndighet för en tid av fyra år. Domhavande må ej vara överförmyndare
inom domsagan, och ledamot av rådhusrätt, som arbetar på
endast en avdelning, må ej vara överförmyndare i staden. Överförmyndare
kan när som helst av rätten entledigas, örn han finnes icke vara lämplig.
Överförmyndaren äger uppbära arvode lill belopp, motsvarande 1 procent
av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstiger 200 kronor,
och eljest 2 procent därav, dock högst 1,000 kronor. Kommunen äger,
örn det finnes lämpligt, lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till
1 Sakkunniga ha varit professorn vid Uppsala universitet Åke Holmbäck och häradshövdingen
Ernst Åderlund.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen
äger ock att i ordning, som av Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter
för dessa ändamål. I sådant fall har kommunen rätt alt uppbära de
belopp, som eljest skolat tillkomma överförmyndaren.
Överförmyndaren skall föra dels en bok angående de under hans tillsyn
stående förmynderskap, vilka enligt gällande regler skola inskrivas, och dels
en särskild förteckning över ärenden rörande sådana förmynderskap, som ej
inskrivits. Med utgångspunkt från uppgifterna i boken utarbetar överförmyndaren
årligen en uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning
under föregående år. Denna uppgift skall, enligt 10 kap. 7 §, av överförmyndaren
överlämnas till rätten eller domaren. Närmare bestämmelser om överförmyndarens
verksamhet hava meddelats i en kungörelse den 10 oktober 1924.
Där föreskrives, i 13 §, att uppgiften skall avlämnas före den 1 september,
samt att överförmyndaren inom samma tid jämväl skall insända den nyss
omförmälda förteckningen till rätten eller domaren.
I 4 kap. förmynderskapslagen stadgas — under 1 § — att rätten i egenskap
av förmynderskapsdomstol skall utöva tillsyn över de förmynderskap, som
skola inskrivas hos rätten, samt vaka över att överförmyndaren fullgör sina
åligganden. Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap,
skall anteckning därom ske i den förmynderskapsbok, som föres vid rätten.
Genom en kungörelse den 10 oktober 1924 ha för domstolarna meddelats särskilda
föreskrifter rörande förmyndarvården, som bland annat innehålla
bestämmelser örn kontrollen över överförmyndarna. Salunda föreskrives, att
den årliga uppgift, som överförmyndaren har att avgiva, skall granskas av
rätten eller domaren. I fråga örn förteckningen stadgas, att den skall utan
dröjsmål granskas samt återsändas till överförmyndaren, försedd med bevis
örn granskningen. Med lämpliga tidsmellanrum skall ock rätten eller domaren
infordra och granska den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken.
Där det finnes lämpligt, äger rätten eller domaren verkställa särskild
inspektion för utövande av tillsyn, att överförmyndaren väl förvaltar sin befattning.
De nu återgivna föreskrifterna om tillsyn över förmynderskap gälla även
i det väsentliga beträffande godmanskap, som enligt fönnynderskapslagen
anordnas för sjuka, bortovarande m. fl. Enligt 11 kap. 6 § förmynderskapslagen
skall sålunda den närmaste tillsynen över god mans förvaltning
tillkomma överförmyndaren, och i 7 § samma kapitel stadgas, att rätten
skall utöva tillsyn över de godmanskap som enligt lagens bestämmelser skola
inskrivas hos rätten.
I Stockholm gälla delvis andra regler i fråga örn kontroll över förmynderskap
och godmanskap. Sedan mitten av 1600-talet har i huvudstaden funnits
ett särskilt kontrollorgan, förmyndarkammaren. Före tillkomsten av den
nya förmynderskapslagen år 1924 var detta den enda mera fasta organisationen
för sådan kontroll i Sverige. Då omhänderhade förmyndarkammaren i
stor utsträckning jämväl förvaltningen av de omyndigas egendom, i det att
förmyndarna i Stockholm hade skyldighet att hos förmyndarkammaren pia
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
5
cera de omyndigas kontanta tillgångar och deponera deras värdepapper. Förmyndarkammarens
uppgift såsom medelsförvaltare avvecklades genom 13 §
i promulgationslagen till förmynderskapslagen, och enligt samma lagrum
skulle även förmyndarkammarens övriga funktioner efter en övergångstid
upphöra. Denna paragraf stadgade i sin ursprungliga lydelse, att för Stockholms
stad skulle, intill dess Konungen annorlunda förordnade, överförmyndare
icke utses. Under tiden skulle vad som stadgats om överförmyndare i
stället gälla i fråga om förmyndarkammaren eller, för vissa fall, ledamot av
förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller annan lämplig person som
rådhusrätten förordnade.
Sedan den nya förmynderskapslagen trätt i kraft, verkställdes utredning
rörande det definitiva ordnandet av överförmyndarskapet i Stockholm som
ledde till en lag den 19 maj 1933 om ändrad lydelse av 13 § i promulgationslagen.
Lagändringen innebar, att förmyndarkammaren icke skulle ersättas
med överförmyndare utan bibehållas för framtiden såsom organ för kontrollen
över förmynderskap och godmanskap i Stockholm.
Nämnda paragraf i promulgationslagen innehåller i sin nuvarande lydelse
bl. a. följande bestämmelser. I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses,
utan vad som är stadgat om överförmyndare skall i stället gälla i fråga
om förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke, tillstånd eller förordnande,
varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a och 13 §§ förmynderskapslagen,
upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon
dess tjänsteman eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.
I sådant fall skall å denne tillämpas vad som är stadgat om överförmyndare.
De åtgärder, varom här är fråga, omfatta i stort sett följande fall: samtycke
till placering av medel på annat sätt än i fullgoda obligationer och inteckningar
m. m.; tillstånd att uttaga värdehandling ur öppen depå, där den förvaras
under förmyndarspärr, eller att uttaga spärrade medel från bankräkning;
tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av nedsatt värdehandling; tillstånd
för boutredningsman eller testamentsexekutör att utlämna värdehandlingar
eller penningmedel direkt till förmyndare; förordnande att värdehandlingar
eller penningmedel, som tillfallit omyndig, skola utgivas genom
nedsättning eller inbetalning hos bank ävensom samtycke till upptagande av
lån eller ingående av växelförbindelse för omyndigs räkning. Förmyndarkammarens
beslut skola icke överklagas hos Stockholms rådhusrätt, utan i
fråga örn sådan klagan skall gälla vad som är föreskrivet om talan mot
rättens beslut. Det arvode, som eljest tillkommer överförmyndaren, skall i
stället utgå till förmyndarkammaren.
Närmare bestämmelser örn förmyndarkammarens organisation m. m. ha
meddelats i Kungl, brev till Överståthållarämbetet den 24 november 1933 med
senare ändringar. Dessa bestämmelser kompletteras genom en av Överståthållarämbetet
den 12 januari 1939 fastställd arbetsordning, som är gemensam
för Stockholms rådhusrätts första avdelning i förmynderskaps- och bouppteckningsärendcn
m. m. samt för förmyndarkammaren. Enligt nu gällande
föreskrifter består förmyndarkammaren av borgmästaren i Stock
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 163
holm, såsom ordförande, samt en rådman i rådhusrättens första avdelning
och fyra assessorer, de s. k. förmynderskapsassessorerna, vilka jämväl
äro ledamöter av nämnda avdelning. I regel sammanträder emellertid
förmyndarkammaren icke med sex utan med tre ledamöter, vilket sammanhänger
med följande organisation av arbetet. Den förmynderskapsbok, som
det åligger förmyndarkammaren i egenskap av överförmyndare att föra, har
uppdelats i fyra rotlar, å vilka förmynderskap och godmanskap äro indelade
efter begynnelsebokstäverna i de omyndigas, bortovarandes eller sjukas
tillnamn. Varje särskild rotel handhaves av en förmynderskapsassessor, och
då ett ärende behandlas i förmyndarkammaren, har blott denne men icke de
övriga tre assessorerna säte och stämma i kammaren. Var och en av assessorerna
skall i fråga om de förmynderskap och godmanskap, vilka äro upptagna
i hans rotel, föra förmynderskapsboken, ombesörja expediering av beslut,
bevis och handlingar, tillse att redovisningshandlingar (särskilt årsräkningar
och sluträkningar) inkomma i rätt tid, underkasta dessa handlingar
den granskning som åligger överförmyndare och hos förmyndarkammaren
eller eventuellt hos rätten anmäla vad vid granskningen förekommit. Vidare
äger vederbörande assessor i fråga om de förmynderskap och godmanskap
som tillhöra hans rotel bifalla ansökningar i sådana ärenden som avses i
8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a och 13 §§ förmynderskapslagen. Om förmynderskapsassessor
finner, att ansökan bör avslås i ett dylikt ärende, eller om han anser
frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till förmyndarkammaren.
Såsom förmynderskapsdomstol i fråga örn de mål och ärenden, vilka lyda
under förmyndarkammaren, tjänstgör Stockholms rådhusrätts första avdelning.
Där handläggas rättegångsmål angående arv och testamente samt bouppteckningsärenden
och övriga ansöknings- och anmälningsärenden, som
avse tillämpning av giftermåls- och ärvdabalkarnä jämte dithörande författningar,
med vissa undantag, bland vilka märkas sådana ärenden, där förmyndarkammaren
är part. Vid behandlingen av här ifrågavarande mål och
ärenden utgöres rådhusrättens första avdelning av borgmästaren, en rådman
och sex assessorer, nämligen dels de fyra förmynderskapsassessorerna och
dels två andra assessorer, vilka vardera inneha en bouppteckningsrotel. I regel
sammanträder dock avdelningen för förmynderskapsärenden m. m. med
endast tre ledamöter, nämligen borgmästaren, rådmannen och en assessor.
Vid behandlingen av hithörande förmynderskapsärenden består rådhusrättens
första avdelning av samma personer som i förmyndarkammaren handlägga
ärenden rörande samma förmynderskap eller godmanskap.
I fråga örn förmynderskapsvården i Stockholm har uppmärksamhet även
fästs på det förhållandet, att ledamöter av Stockholms rådhusrätt blivit i viss
utsträckning av rättens första avdelning förordnade till förmyndare eller gode
män, då någon närstående person icke kunnat ifrågakomma. Något lagligt
hinder mot en sådan anordning har icke stadgats, vare sig för Stockholm
eller landet i övrigt.
Utgifterna för förmyndarkammarens verksamhet bestridas av staden.
Staden har emellertid övertagit vissa kapitaltillgångar, vilka förut tillhört
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
7
förmyndarkammaren och tjänat som säkerhet för de omyndigas till kammaren
överlämnade medel, under benämningen förmyndarkammarens garantifond.
På grund av att förmyndarkammarens personal i stor utsträckning är
sysselsatt med arbetsuppgifter, som falla under rådhusrättens verksamhetsområde,
är det icke möjligt att exakt angiva, hur stora kostnaderna för förmyndarkammaren
äro. Enligt en verkställd uppskattning uppgingo dessa
kostnader för år 1939 till i runt tal 100,000 kronor. Av dessa kostnader täcktes
81.000 kronor genom överförmyndararvoden och återstoden från garanlifondens
avkastning. Denna fond uppgick vid slutet av år 1939 till omkring
2.300.000 kronor och dess avkastning under året utgjorde 87,500 kronor.
Den del av avkastningen, som icke togs i anspråk för förmyndarkammaren,
användes för annat ändamål, huvudsakligen till ait täcka underskott å rådhusrättens
första avdelning i förmynderskapsärenden m. m. För detta ändamål
har även tagits i anspråk viss del av fondens kapitaltillgångar.
De sakkunniga.
Efter redogörelse för nu gällande bestämmelser örn fönnynderskapsvården
i Stockholm ha de sakkunniga i sin utredning gjort en jämförelse mellan
dessa bestämmelser och de regler, som gälla för landet i övrigt. Därvid lia de
sakkunniga bland annat framhållit följande:
Förmynderskapsassessorn torde kunna i fråga om de förmynderskap respektive
godmanskap, som höra under hans rotel, sägas närmast motsvara
överförmyndaren i riket i övrigt. Han utövar den närmaste kontrollen över
förmyndarnes och de gode männens förvaltning och äger bifalla framställningar
i det stora flertalet av de frågor som enligt lagen skola hänskjutas till
överförmyndaren. Sålunda tillåter han placeringar i andra värden än lagen
direkt själv medger, frigör penningar och värdepapper från förmyndarspärr
o. s. v.
Såvitt angår de ärenden, som behandlas av förmyndarkammaren såsom
sådan, lärer kontrollen principiellt sett få anses vara starkare anordnad i
Stockholm än vad den är enligt de i riket i övrigt gällande reglerna. Ett
ärende av detta slag blir i Stockholm i realiteten behandlat av förmynderskapsdomstolen,
eftersom personbesättningen i förmyndarkammaren och rådhusrätten
är densamma, och en prövning av rätten måste anses mera betryggande
än en prövning av överförmyndaren.
Vad åter angår sådana ärenden, som enligt förmynderskapslagen skola avgöras
av rätten, kan man däremot för Stockholms del möjligen konstatera
en viss försvagning av kontrollen. Enligt de allmänna reglerna skall nämligen
rätten, i varje fall såvitt angår försäljning eller intecknande av fast egendom,
före avgörandet inhämta yttrande från överförmyndaren. Ärendet blir sålunda
i landet i övrigt prövat av två olika instanser, medan dessa i Stockholm
sammanfalla till en.
Dessa skiljaktigheter torde emellertid i praktiken få anses vara av mindre
betydelse. Viktigare är, att de lagrum, som föreskriva granskning från rättens
sida av överförmyndarens verksamhet, icke kunna komma i tillämpning i
Stockholm, i den mån förmyndarkammaren själv fullgör överförmyndarlunktioner.
Stadgandet i förmynderskapslagen, att rätten skall vaka över att
överförmyndaren fullgör sina funktioner, blir därför i detta fall utan betydelse.
I den mån i praxis förekommer kontroll från rättens (förmyndarkam
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
marens) sida över assessorernas åtgärder i de ärenden, i vilka dessa ensamma
fullgöra överförmyndarefunktioner, är det en kontroll, som utövas icke av
en eller flera utomstående personer utan av medlemmarna i en institution, i
vilken assessorn själv har säte och stämma. Det blir med andra ord en kontroll
av kolleger över en kollega. Fullt i enlighet med att beträffande vissa
överförmyndarfunklioner domstol och överförmyndare äro identiska och
att andra dylika funktioner utövas genom en av rättens (förmyndarkammarens)
ledamöter, står att man icke i Stockholm brukar upprätta den uppgift,
som jämlikt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen överförmyndaren årligen skall
avlämna över sin tillsyn över förmyndarnes (gode männens) förvaltning
under föregående år och som skall utgöra grundvalen för kontrollen över
överförmyndarens egen förvaltning. Man må väl kunna anse att de upplysningar,
uppgiften skulle innehålla, utan vidare finnas tillgängliga för rådhusrätten,
då denna har tillgång till förmyndarkammarens handlingar, men
det tvång till sammanfattande kontroll över förmyndarne, som i landet i
övrigt vilar över överförmyndaren genom att han är tvungen att upprätta
uppgiften, faller i Stockholm bort, och i den mån inom rådhusrättens första
avdelning för förmynderskapsärenden m. m. (förmyndarkammaren) förekommer
kontroll över förmynderskapsassessorerna, måste den utövas utan
den sammanfattande översikt, som uppgiften i fråga utgör. I Stockholm torde
icke heller finnas rum för en tillämpning av den bestämmelse, som genom
kungörelse den 22 november 1940 införts i 13 § kungörelsen den 10 oktober
1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet, att
förteckning över ärenden över förmynderskap, som ej inskrivits hos rätten,
årligen skall för granskning insändas till domaren eller rätten, över huvud
torde kunna uttalas, att den viktigaste formen för kontroll över överförmynderiet
i Stockholm finnes i de former, som betecknas av hovrättens kontroll
över underdomarna samt av justitiekanslerns och justitieombudsmannens inspekterande
verksamhet.
De sakkunniga lia vidare framhållit, att tanken på en omorganisation av
förmynderskapsvården i Stockholm aktualiserats bl. a. genom vissa fall av
förskingringar, begångna av förmyndare, vilkas förvaltning stått under tillsyn
av förmyndarkammaren. I ett av dessa fall hade förskingringarna möjliggjorts
genom försummelser av en vid förmyndarkammaren anställd tjänsteman,
vilken sedermera dömts till avsättning och ersättningsskyldighet. De
sakkunniga ha lämnat en redogörelse för detta mål och vissa andra händelser
av intresse i nu föreliggande sammanhang, vilka blivit uppmärksammade
under senare år.1
I enlighet med de direktiv, som lämnats de sakkunniga, ha dessa till övervägande
upptagit dels spörsmålet om ändrad organisation av förmynderskapsvården
i Stockholm dels ock frågan om lämpligheten av att befattningshavare
vid Stockholms rådhusrätt av rätten förordnas att vara förmyndare,
god man eller boutredningsman.
Vid sitt ståndpunktstagande till frågan om en omorganisation av
förmynderskapsvården i Stockholm lia de sakkunniga funnit
1 Jämför Nytt Juridiskt Arkiv 1934 not. B nr 63fi, 1937 not. A nr 157 och 158, prop. nr 180
till 1939 års riksdag, statsutskottets uti nr 245 och samma riksdags skriv nr 450, Nytt Juridiskt
Arkiv 1939 not. B nr 724 samt Justitiekanslersämbetets utredning rörande vissa åtgärder vid
förvaltningen av P. Unmans och G. Unmans egendom under deras omyndighet m. m. I (1938)
och II (1939).
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
9
sig ha att välja mellan två möjligheter. Den ena vore att helt upplösa sambandet
mellan överförmynderiet och rådhusrätten och sålunda mer eller mindre
närma sig förmynderskapslagens allmänna system. Den andra vore att bibehålla
det nuvarande sambandet mellan överförmyndare och rådhusrätten
men söka införa bestämmelser ägnade att borttaga eller förminska de härmed
förenade olägenheterna.
Med anledning av det förstnämnda alternativet lia de sakkunniga erinrat
om de skäl, som legat till grund för den tidigare omnämnda lagändringen
år 1933, enligt vilken förmyndarkammaren skulle bibehållas såsom en permanent
institution. I motiven därtill hade framhållits, att med hänsyn till de
komplicerade spörsmål, som ofta kunde uppkomma särskilt vid förvaltningen
av större förmynderskap, det vore av värde att ha möjlighet till en kollegial
behandling av ärendena och framför allt till en samfälld rådplägning rörande
tveksamma frågor. De sakkunniga ha emellertid påpekat, att kollegialiteten
kunde bibehållas, även örn organisationsformen för överförmynderiet skulle
förändras. I Göteborg, där tre överförmyndare funnes, brukade gemensam
överläggning alltid hållas emellan dem i frågor av principiell natur. Att förmyndarkammarens
organisation möjliggjorde kollegialitet kunde alltså icke
väga synnerligen tungt såsom skäl för kammarens bibehållande. I samband
med 1933 års lagändring anfördes vidare, att en förenkling av arbetet med
därav följande kostnadsbesparing ägde rum genom den omedelbara kontakten
mellan förmyndarkammaren och rådhusrätten. En undersökning, som
de sakkunniga anställt i denna fråga, hade emellertid givit följande resultat.
Förmyndarkammaren hade ett starkt utvecklat kansli, vilket förhållande
möjliggjorde en ovanligt noggrant genomförd detaljkontroll av förmyndarnas
förvaltning. De sakkunniga ansåge det långt ifrån uteslutet, att i detta hänseende
en förenkling vore möjlig att genomföra. Förhållandena i Göteborg
visade, att det vore möjligt att även i en storstad organisera ett överförmvnderi
på grundval av den i hela riket med undantag av Stockholm tillämpade
regeln, att överförmyndarna, mot åtnjutande av överförmyndararvoden, själva
skulle bestrida utgifter för lokal, skrivbiträde, skrivmaterial o. s. v. Om samma
system infördes i Stockholm, skulle enligt de sakkunnigas beräkningar för
staden icke inträda en kostnadsökning utan i stället en minskning i utgifter
med omkring 19,000 kronor årligen. Även om det lyckats att ordna förhållandena
tillfredsställande på detta sätt i Göteborg och på andra orter,
kunde emellertid den farhågan icke avvisas, att införandet i Stockholm av
ett system, vid vilket överförmyndarna själva skulle bestrida sina utgifter
för biträden m. m., skulle medföra en viss frestelse för överförmyndarna att
minska kanslipersonalen. Detta skulle kunna innebära en fara för minskning
av kontrollens effektivitet. I varje fall i nu förevarande sammanhang, då det
på grund av inträffade händelser gällde att söka vidtaga åtgärder för alt
ytterligare stärka denna effektivitet, ha de sakkunniga ansett, att en övergång
till det i landet i övrigt tillämpade systemet för finansierandet av överförmynderiet
icke borde ifrågasättas. De sakkunniga lia i stället utgått från
den ståndpunkten, att örn förmyndarkammaren skulle ersättas med över
-
10
Kungl. Majlis proposition nr 163.
förmyndare, valda på väsentligen samma sätt som i landet i övrigt, man borde
använda den i 3 kap. förmynderskapslagen anvisade möjligheten för kommunen
att mot uppbärande av överförmyndararvodena bestrida ersättning
åt överförmyndaren och samtliga de med hans verksamhet förenade kostnaderna.
Därvid kunde man utgå från att överförmyndarna borde förses med
ett lika starkt kansli som förmyndarkammaren nu förfogade över, och att
alltså de egentliga kanslikostnaderna skulle komma att överensstämma med
förmyndarkammarens nuvarande utgifter för motsvarande ändamål. Vid
beräkningen av arvoden åt överförmyndarne måste man emellertid räkna
med tre heltidsanställda överförmyndare med löner, som i varje fall icke
borde understiga utan, med hänsyn till det stora ansvar, som vore förenat
med överförmyndargöromålen i Stockholm, och till önskvärdheten av att
fullt kompetenta krafter kunde förvärvas för överförmyndargöromålen, snarast
överstiga förmynderskapsassessorernas nuvarande avlöning. Då man icke
kunde i rådhusrätten inbespara mera än två av de nuvarande fyra assessorstjänsterna
å förmynderskapsavdelningen, skulle alltså otvivelaktigt en övergång
till ett system med överförmyndare enligt reglerna i landet i övrigt betyda
en kostnadsökning till ett belopp, som i varje fall skulle motsvara en
assessorslön, och däri hade man alltså ett motiv för att bibehålla förmyndarkammaren.
Med hänsyn till de stora värden, som det här gällde, vägde emellertid
tydligen icke heller detta motiv så tungt.
De sakkunniga framhålla härefter att år 1933 även åberopats att de speciella
förhållandena i huvudstaden ställde särskilt stora anspråk på kontrollen
över förmyndarne, och att det med hänsyn härtill vore en stor fördel att
ha tillgång till juridiskt bildade överförmyndare. En övergång till det system,
som gällde för landet i övrigt, skulle medföra tätare ombyten på överförmyndartjänsterna,
vilket vore olämpligt. I fråga om dessa synpunkter ha de
sakkunniga förklarat, att det väl vore av stort värde att bland dem, som skulle
utöva kontrollen över förmyndarna, ha tillgång till skolade jurister. Däremot
syntes det icke nödvändigt att samtliga överförmyndare vore juridiskt bildade.
Under förutsättning av ett tillfredsställande samarbete mellan ett flertal
överförmyndare syntes det tvärtom fördelaktigt, om sakkunskap på olika områden
kunde bliva företrädd inom deras krets. Örn bland överförmyndarne
funnes någon auktoriserad revisor, någon bankman eller någon person med
erfarenhet som förvaltare av fastigheter, skulle detta innebära en förstärkning
av överförmynderiet. En sådan rekrytering av överförmyndarne skulle
troligen vara lättare att genomföra, örn sambandet mellan överförmynderiet
och rådhusrätten upplöstes. Beträffande särskilt faran för alltför täta personbyten
syntes erfarenheterna ha visat, att det allmänna systemet med val
för en tid av fyra år åt gången åtminstone i städerna, där de ekonomiska förhållandena
för överförmyndarne vore något så när tillfredsställande, icke lett
till tätare ombyten på dessa poster. Däremot hade det i förmyndarkammaren
endast sällan förekommit, att en person uppehållit assessorstjänst längre
tid än fyra år i följd. På denna punkt syntes man därför kunna uttala, att
det system, som nu gällde för förmynderskapsvården i Stockholm, vore under
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 163
11
lagset det system för förmynderskapsvården som gällde i landet i övrigt.
Förmyndarkammarens rekrytering inom rådhusrätten mötte även vissa svårigheter.
Överförmyndartjänsterna kunde nämligen icke väntas bliva särskilt
eftertraktade av dem, som i den egentliga domarkarriären visat den största
dugligheten, och de önskvärda kvalifikationerna vore ganska olika för dessa
båda slag av tjänster.
Med hänsyn till vad sålunda anförts samt till olägenheterna av att någon
ingående kontroll från utomstående myndighets sida icke förekomme i fråga
örn förmyndarförvaltningen i Stockholm ha de sakkunniga allvarligt övervägt
att fullständigt bryta sambandet mellan överförmynderiet och rådhusrätten.
Särskilt hade därvid beaktats, alt förmyndarkammarens rekryteringsfråga
principiellt knappast kunde lösas på annat sätt än som nu vore fallet, varför
förmyndarkammarens bibehållande innebure att den otillfredsställande rekryteringen
komme att fortsätta. Med förmyndarkammarens avskaffande skulle
de regler, som gällde för organisationen av överförmynderiet i landet överhuvud
med överförmyndare, valda av vederbörande kommunala myndighet,
väsentligt eller i deras helhet, bliva tillämpliga även i Stockholm. Efter ingående
överläggningar ha de sakkunniga emellertid stannat vid att i varje
fall för det närvarande föreslå bibehållandet i princip av den nuvarande organisationsformen.
Såsom skäl för detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga i huvudsak
anfört följande.
De missförhållanden, som kommit till synes, och de anmärkningar, som
framställts mot förmyndarkammaren, hänföra sig till en numera tämligen
avlägsen tidpunkt, till förra delen av 1930-talet. Inom förmyndarkammaren,
som sedan denna tidpunkt varit föremål för livlig uppmärksamhet från myndigheter
och press, ha därefter väsentliga förbättringar i den inre organisationen
och arbetsmetoderna vidtagits. Under utredningens gång ha de sakkunniga
tagit kännedom om förmyndarkammarens nuvarande verksamhet,
och utredningens sekreterare har, för att ytterligare sätta sig in i förmyndarkammarens
arbete, tjänstgjort inom förmyndarkammaren såsom assessor.
Såvitt de sakkunniga på grund av den sålunda vunna kännedomen örn förhållandena
kunnat bedöma, synes överförmyndarverksamheten i Stockholm
för närvarande handhavas på ett sätt, som i fråga örn den allmänna effektiviteten
av tillsynen över förmyndare och gode män icke lämnat rum för
några anmärkningar. Detta handhavande sker på grundval av den omfattande
och värdefulla erfarenhet, som under den gångna tiden samlats i förmyndarkammaren
örn lämpliga arbetsmetoder och vid handläggningen av överförmyndarärenden
uppkommande problem liksom även örn de särskilda förmynderskapen
och deras speciella förhållanden, överhuvud taget ha de anmärkningar,
som framkommit mot förmyndarvården i Stockholm, mera varit
riktade mot bristen på effektiv kontroll från rådhusrättens sida över förmyndarkammarens
och förmvnderskapsassessorernas fullgörande av dem
åvilande tillsyn över förmyndarnes förvaltning än mot kammarens och assessorernas
ställningstagande lill faktiska förvaltningsåtgärder rörande de omyndigas
egendom. I sådant hänseende synes kammaren och assessorerna hava
väl fyllt sin uppgift.
Under sådana omständigheter måste det krävas synnerligen starka grunder
för att slå .sönder den nu förefintliga organisationen, och därigenom tillspillo
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
giva det erfarenhetsmaterial, som samlats i förmyndarkammaren. Det är också
svårt att garantera, att en annan organisation, som mera ansluter sig till
vad som gäller i övriga delar av landet, skulle komma alt fungera bättre eller
ens lika väl.
Slutligen må framhållas, att med 1941 års ingång ändringar i förmynderskapslagstiftningen
trätt i kraft, varigenom den allmänna kontrollen över förmyndarnas
förvaltning blivit skärpt.
Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att det nuvarande sambandet mellan
rådhusrätt och överförmynderi i Stockholm icke borde upplösas, ha de behandlat
det andra av de båda uppställda alternativen, nämligen införandet av
sådana bestämmelser, som kunde avlägsna eller minska de med nämnda samband
förenade olägenheterna.
Enligt de sakkunnigas mening bör i första hand anordnas en motsvarighet
till den uppsikt över överförmyndarna som i övriga delar av landet utövas av
förmynderskapsdomstolen och som nu på grund av identiteten mellan förmyndarkammaren
och förmynderskapsdomstolen saknas i Stockholm. I ett annat
avseende hade samma skäl redan föranlett speciella regler för Stockholms vidkommande
i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag, nämligen i fråga
örn klagan över förmyndarkammarens beslut. Genom dessa regler hade rådhusrätten
ersatts med närmast högre instans, Svea hovrätt. I anslutning
därtill syntes det lämpligt att genom ändring av nyssnämnda paragraf till
hovrätten förlägga även tillsynen över att förmyndarkammaren fullgjorde
sina åligganden. Kontrollen skulle därigenom komma att förläggas till en
helt fristående myndighet. Det kunde tagas för visst, att om i framtiden
åter något missförhållande skulle insmyga sig i förmyndarkammaren, en dylik
kontroll från hovrättens sida skulle leda till uppdagande och rättande därav.
Hovrättens auktoritet gentemot rådhusrätten syntes komma att medföra,
att förmyndarkammarens tjänstemän skulle lägga stor vikt vid att anledning
till anmärkning icke skulle finnas. Överhuvud taget kunde det antagas, att
hovrättens kontroll över förmyndarkammaren skulle bliva mera effektiv än
den kontroll som rådhusrätten bleve i tillfälle att utöva över överförmyndare
som valts av Stockholms stadsfullmäktige. I sin mån vore detta även ett viktigt
skäl att bibehålla den nuvarande organisationen av överförmynderiet i
Stockholm.
I fråga örn den närmare utformningen av hovrättens kontroll ha de sakkunniga
i huvudsak uttalat följande:
Kontrollen synes böra anordnas i så nära överensstämmelse som möjligt
med förmynderskapsdomstolarnas tillsyn å överförmyndarnas verksamhet.
Förmyndarkammaren skulle sålunda årligen till hovrätten avlämna sådan
uppgift, som omförmäles i 10 kap. 7 § i förmynderskapslagen. Enligt kungörelsen
den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens
verksamhet skall överförmyndare till förmynderskapsdomstolen avlämna
uppgift före den 1 september året efter det som förteckningen avser. På grund
av de speciella arbetsförhållandena inom förmyndarkammaren torde emellertid
uppgiften icke behöva vara inlämnad till hovrätten förrän vid november
månads utgång. Regler i nu nämnda hänseende böra upptagas i 13 § förmynderskapslagens
promulgationslag och 13 § kungörelsen den 10 oktober
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
13
1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet. Den
i 3 kap. 11 § förmynderskapslagen angivna förteckning bör likaledes insändas
till Svea hovrätt men skäl finnes icke att för detta insändande föreskriva
annan tid än för insändandet i landet i övrigt av förteckningen till rätten eller
domaren. Örn insändandet av förteckningen till Svea hovrätt bör även finnas
en regel i 13 § av 1924 års kungörelse.
Den närmaste handläggningen inom hovrätten av tillsynen över förmyndarkammaren
bör anförtros åt advokalfiskalen. Visserligen finnes i hovrätten
icke någon förmynderskapsbok, med ledning varav granskningen kan företagas.
Detta torde emellertid vara av mindre betydelse, då rådhusrätten är
belägen i samma stad som hovrätten och granskningen därför kan företagas
vid en av advokatfiskalen hos rådhusrätten och förmyndarkammaren verkställd
inspektion. Beträffande förmynderskapsdomstolarna i övriga delar av
landet är föreskrivet, att rätten eller domaren där det finnes lämpligt äger att
verkställa särskild inspektion för utövande av tillsynen att överförmyndarna
väl förvalta sin befattning. Med hänsyn till att hovrätten och förmyndarkammaren
båda befinna sig i Stockholm, torde hinder icke möta mot att uttryckligen
föreskriva, att inspektion skall av advokatfiskalen företagas minst en
gång örn året. Vid inspektionen lärer då förutom en allmän granskning av
överförmyndargöromålens handhavande böra verkställas en stickprovsgranskning
av handlingarna i ett visst antal på lämpligt sätt utvalda förmynderskap.
Därest vid inspektionen eller eljest anledning förekommer till anmärkning,
bör det åligga advokatfiskalen att anmäla förhållandet hos hovrätten
samt påkalla erforderliga åtgärder. Om advokatfiskalens skyldighet att
utöva kontrollen böra regler införas i hovrättens arbetsordning.
•
De sakkunniga ha vidare framlagt förslag till vissa åtgärder i syfte att främja
en lämplig rekrytering av förmyndarkammaren. I nu förevarande sammanhang
ha de sakkunniga slutligen yttrat sig angående den bokföringsmässiga
kontrollen från förmyndarkammarens och förmynderskapsassessorernas sida
över förmyndare och gode män. De sakkunniga lia därvid förklarat, att det
system, som i detta hänseende för närvarande tillämpades, fyllde alla berättigade
anspråk, varför de i denna del icke hade något att föreslå.
Beträffande frågan om behörighet för befattningshavare
vid Stockholms rådhusrätt att utses till förmyndare,
god man eller boutredningsman ha de sakkunniga till en början
erinrat örn lagstiftningens ställning till ett likartat spörsmål, nämligen det
tidigare omnämnda förbudet för domhavande att vara överförmyndare i domsagan
och för ledamot av rådhusrätt, som arbetar på endast cn avdelning, att
vara överförmyndare i staden. En ändring i det förhållande, varom här vore
fråga, kunde tänkas i form av ett förbud för Stockholms rådhusrätts första
avdelning alt till förmyndare m. m. förordna ledamöter av rådhusrätten. Ett
sådant förbud syntes emellertid de sakkunniga icke kunna motiveras annat än
som ett led i ett generellt förbud av detta slag för domare vid underrätterna.
Att utfärda stadganden av denna stora räckvidd mötte emellertid betänkligheter.
Vad särskilt rådhusrätterna anginge, förelåge stundom önskemål att
särskilt för sinnessjuka personer förordna förmyndare, som stöde oberoende
mot den omyndiges närmaste anhöriga. Örn dessutom i det fall, varom vore
fråga, det funnes ett önskemål att till förmyndare utse en jurist, skulle man
14
Kungl. ftlaj:ts proposition nr 163
vara tvingad att för förmynderskapet använda sig av en administrativ tjänsteman,
en rådhusrätten underordnad befattningshavare eller en advokat, trots
att kanske den omyndiges närmaste anhöriga önskade en av stadens rådmän.
Även ett annat skäl borde enligt de sakkunnigas mening uppmärksammas.
Det förekomme ej sällan i städerna, att förmynderskap måste anordnas utan
att det funnes tillgång till någon närstående person som vore lämplig att
omhändertaga förmynderskapet. I dylika fall kunde det för domstolen uppstå
svårigheter att fullgöra sin skyldighet att förordna lämplig förmyndare. Visserligen
vore det en medborgerlig plikt att åtaga sig förmyndaruppdrag, men i
allmänhet medförde ett frivilligt åtagande större utsikter för ett omsorgsfullt
fullgörande av uppdraget, varför domstolarna fäste stort avseende vid att den
person, som skulle förordnas till förmyndare, förklarat sig villig därtill. Den
nu ifrågavarande kategorien omfattade framför allt förmynderskap för sinnessjuka
och åldringar i små förhållanden, vilka uppdrag sällan för förmyndaren
beredde inkomster, som stöde i rimlig proportion till det erforderliga
arbetet. Ibland kunde det även gälla kverulanter, vilka åsamkade sina förmyndare
betydande personliga obehag och besvär. För att svårigheterna skulle
kunna lösas hade vid Stockholms rådhusrätt liksom vid andra stadsdomstolar
den praxis utbildat sig, att vissa befattningshavare åtoge sig ett stort antal
förmynderskap av dylikt slag. Dessa uppdrag kunde i praktiken närmast betraktas
såsom ett tjänsteåliggande för den ifrågavarande befattningshavaren,
vilken i Stockholm därför i erforderlig omfattning befriades från andra arbetsuppgifter.
Genom den vana och erfarenhet vid detta slags uppdrag, som
ifrågavarande befattningshavare förvärvade, uppstode även en viss arbelsbesparing.
Att genom en lagbestämmelse hindra en rådman eller en assessor att
ställa sig till disposition för dylika förmynderskap syntes ej vara lämpligt.
Vad de sakkunniga sålunda yttrat rörande förmynderskap ägde motsvarande
tillämpning å godmanskap av olika slag. På grund av vad nu anförts ha de
sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om förbud för Stockholms
rådhusrätt att förordna ledamöter av rådhusrätten till förmyndare eller
god man.
Det önskemål i denna fråga, som kommit till uttryck i de sakkunnigas direktiv,
kan enligt deras mening tillgodoses genom en mindre ingripande regel.
Genom sin dubbla ställning av överförmyndare och medlemmar av förmvnderskapsdomstolen
intoge förmyndarkammarens egna ledamöter en vida
starkare ställning beträffande förmynderskapsvården än andra ledamöter
av Stockholms rådhusrätt, ledamöterna av andra rådhusrätter eller ordförandena
i häradsrätterna. I den mån en medlem av Stockholms förmyndarkammare
utövade ett förmynderskap (eller ett godmanskap), över vilket Stockholms
rådhusrätt utövade tillsynen, förenade han funktioner såsom förmyndare,
överförmyndare och medlem av förmynderskapsdomstolen. Ett dylikt
hopande på en hand av befogenheter syntes böra motverkas. I nära anslutning
till den tankegång, som uppbure förbudet för underdomare att vara
överförmyndare, ansåge de sakkunniga därför att förbud borde utfärdas för
medlemmar av förmyndarkammaren — med vilka de personer, som fått råd
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 163.
15
husrättens uppdrag alt utöva överförmyndarfunktioner, borde jämställas —
att innehava under förmyndarkammaren lydande förmynderskap eller uppdrag
som god man för annan än nära anförvant eller underårig föräldralös
person, vars föräldrar (eller en av dem) i livstiden givit tillkänna, att de önskade
ifrågavarande medlem av förmyndarkammaren till förmyndare eller
god man för den underårige. De anförvanter, för vilka ledamot av förmyndarkammaren
borde ha möjlighet att förordnas till förmyndare eller god
man, ha de sakkunniga ansett böra bestämmas efter reglerna örn hinder mot
ingående av äktenskap på grund av släktskap eller svågerskap. Även till adoptivförhållande
borde hänsyn tagas. De sålunda föreslagna reglerna skulle införas
i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag. Om den som förordnades
till ledamot av förmyndarkammaren, innehade under förmyndarkammaren
hörande uppdrag såsom förmyndare eller god man, borde han givetvis
avsäga sig uppdraget. Att avsägelse ej behövde ske vid endast kortare vikariatsförordnanden
ansåge de sakkunniga självklart; uttrycklig bestämmelse
därom i lagtexten vöre onödig. Att å andra sidan tvinga en ledamot av förmyndarkammaren
att avsäga sig ett uppdrag, som han vid lagens ikraftträdande
redan erhållit, ha de sakkunniga ansett olämpligt. Den föreslagna regeln
skulle alltså endast gälla, när förordnande meddelats efter den dag då
den nya lagstiftningen trädde i kraft.
I fråga om uppdrag att vara boutredningsman anföra de sakkunniga, att
i allt väsentligt gällde vad som anförts rörande förordnande som förmyndare
eller god man. Vissa speciella synpunkter kunde dock här tilläggas. I fråga
om boutredningsmannens fullgörande av sitt uppdrag hade rådhusrätten ingen
kontrollerande befogenhet annat än vad som följde av 2 kap. 5 och 17 §§
lagen örn boutredning och arvskifte. Förmyndarkammaren hade ingen kontrollrätt.
Härigenom bortfölle den viktigaste grunden för restriktioner i fråga
örn personvalet. I den mån det av annan anledning kunde anses påkallat att
på detta område fastställa några inskränkande regler syntes det saknas grund
för att skapa särbestämmelser för Stockholms rådhusrätt. En annan sak vore,
att frågan om mera ingående kontroll över boutredningsmännens förvaltning
av sina uppdrag möjligen kunde vara av beskaffenhet att kräva en särskild
undersökning. Denna borde dock i så fall tagas upp i ett sammanhang för
hela landet.
I enlighet med det anförda lia de sakkunniga utarbetat förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen om förmynderskap.
I denna paragraf skulle enligt förslaget införas följande bestämmelser. Den
övervakning av att överförmyndaren fullgjorde sina åligganden, som enligt
4 kap. 1 § förmynderskapslagen skulle fullgöras av rätten, skulle beträffande
förmyndarkammaren och personer, som ägde upptaga och avgöra vissa förut
angivna frågor, fullgöras av Svea hovrätt. I 10 kap. 7 § förmynderskapslagen
föreskriven uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående
år skulle av förmyndarkammaren överlämnas till hovrätten. Med
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
lem av förmyndarkammaren eller annan person, som nyss sagts, skulle vara
berättigad att innehava förmynderskap eller uppdrag som god man, för vilket
Stockholms rådhusrätt vore förmynderskapsdomstol, endast för den,
med vilken han vore i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§
giftermålsbalken sägs, och för den, till vilken han stöde i adoptivförhållande,
eller då 2 kap. 6 § förmynderskapslagen vore tillämplig eller om han förordnats
till förmyndare eller god man före lagens ikraftträdande.
Därjämte ha de sakkunniga upprättat förslag till kungörelse angående ändrad
lydelse av 13 § kungörelsen den 10 oktober 1924 (nr 443) med särskilda
föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet. I detta förslag stadgas,
att nyssnämnda uppgift jämlikt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen skulle från
förmyndarkammaren avlämnas till hovrätten före den 1 december samt att
förteckning över ärenden rörande förmynderskap och godmanskap, som ej
inskrivits, skulle från förmyndarkammaren insändas till hovrätten före den
1 september.
Yttranden.
Efter remiss ha yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av Svea
hovrätt, justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet, som i sin tur inhämtat
yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm, och Stockholms rådhusrätt,
som bifogat utlåtande från förmyndarkammaren.
I yttrandena ha de sakkunnigas förslag i huvudsak tillstyrkts.
Svea hovrätt har dock avstyrkt de föreslagna bestämmelserna örn inskränkning
i vissa befattningshavares rätt att mottaga förordnande som förmyndare
eller god man. Hovrätten har anfört följande:
I valet mellan att i princip bibehålla den organisationsform, som för närvarande
tillämpas i huvudstaden, eller att övergå till ett system, som mer
eller mindre nära ansluter sig till vad som gäller beträffande landet i övrigt,
ha de sakkunniga stannat vid att förorda förstnämnda alternativ. Även hovrätten
anser övervägande skäl tala för denna lösning, i varje fall för närvarande,
då man icke torde kunna påräkna anslag till täckande av den kostnadsökning,
som en verkligt tillfredsställande lösning enligt det senare alternativet
sannolikt skulle betinga.
I de sakkunnigas uppdrag har även ingått prövning av frågan om lämpligheten
av att befattningshavare vid Stockholms rådhusrätt av denna förordnas
att vara förmyndare, god man eller boutredningsman. I anledning härav föreslå
de sakkunniga en vittgående begränsning i rätten för ledamot av förmyndarkammaren
och vissa andra befattningshavare därstädes att innehava förmynderskap
eller uppdrag som god man. Frågan om behovet av dylik begränsning
beträffande dem som utöva överförmyndares funktioner liksom
överhuvud för befattningshavare vid domstol har emellertid en allmän räckvidd
och bör prövas i ett större sammanhang. Om tillsynen över förmyndarkammaren
ordnas på föreslaget sätt, torde tillräckliga skäl saknas att meddela
särskilda bestämmelser härutinnan beträffande Stockholm.
Två ledamöter av hovrätten ha uttalat sig för att förmyndarvården i Stockholm
underkastas de regler som eljest gälla för riket.
Kungl. Majda proposition nr 163.
17
Justitiekanslersämbetet Ilar påkallat en skärpning av förslaget i fråga om
begränsningen för ledamot av förmyndarkammaren och därmed likställd person
att innehava förmynderskap m. m. Ämbetet uttalar härom:
Enligt ämbetets mening är det tveksamt, om den föreslagna begränsningen
är tillräckligt omfattande. De skäl som föranlett inskränkningen — främst
sammanförandet å en band av funktioner såsom förmyndare, överförmyndare
och ledamot av lörmynderskapsdomstolen -— torde tala för ett ganska
vittgående förbud. Beträffande flertalet av de fall, där behörighet i angivna
hänseende enligt förslaget alltjämt skulle kvarstå, förefaller nämligen vikten
ur allmän synpunkt av att ett sammanförande av nämnda funktioner icke
äger ruin vara starkare än intresset, ofta ett enskilt, av alt uppdragen i fråga
kunna innehavas. Det torde kunna ifrågasättas, om icke förbudet att innehava
uppdragen borde göras så omfattande, att det avsåge alla förmynderskap och
godmanskap utom dem som gällde egna barn eller adoptivbarn. Måhända
borde undantag från ett så beskaffat förbud kunna medgivas, när särskilda
skäl därtill vore. 1 dylikt fall synes emellertid medgivande lämpligen böra
meddelas icke av rådhusrätten utan av Svea hovrätt.
Även Överståthållarämbetet har förordat en skärpning i nu berörda hänseende.
Ämbetet anför:
De sakkunnigas förslag i fråga om lämpligheten av att befattningshavare
vid rådhusrätten av denna förordnas att vara förmyndare, god man eller
boutredningsman föranleder ämbetet till erinran i vad förslaget gäller förordnande
såsom förmyndare eller god man. För sin karriär stå förmyndarkammarens
assessorer i beroende av rådmännen. Det kan emellertid ej anses
lämpligt, att den granskande står i beroende av den, vars åtgöranden skola
underkastas granskning. Så blir emellertid förhållandet örn en rådman blir
av rådhusrätten förordnad till förmyndare eller god man. Ämbetet kan därför
ej annat än bestämt förorda vidtagande av åtgärd till förhindrande av
att sådana situationer må alltjämt tillskapas.
För önskvärt vidmakthållande av befattningshavarnas anseende att ej ha
övat inflytande för erhållande av förmynderskap eller godmanskap anser
ämbetet slutligen angeläget, att behörighet för rådman och befattningshavare
vid förmyndarkammaren till förordnande såsom förmyndare eller god man
begränsas till nära anhörig.
Stockholms stadsfullmäktige lia ej haft något att erinra mot de sakkunnigas
författningsförslag.
Stockholms rådhusrätt, som likaledes i stort sett anslutit sig lill förslagen,
har därom uttalat följande:
Den kritik, som framförts mot förmyndarkammaren, har närmast tagit
sikte på samorganisationen mellan rådhusrätten och förmyndarkammaren
och därmed sammanhängande förhållanden. Man har framhållit, att 1''örmynderskapsvården
i Stockholm genom samorganisationen berövats den kontrollinstans,
som förmynderskapsdomstolarna i landet i övrigt utgöra gent emot
överförmyndarna. I det nu föreliggande betänkandet upptaga de sakkunniga
till en början frågan örn att helt upplösa sambandet mellan överförmynderiet
och domstolen. De sakkunniga lia emellertid stannat vid att föreslå bibehållandet
i princip av den nuvarande organisationsformen. Med stöd av den
praktiska erfarenhet som vunnits örn den nuvarande organisationen ansluter
sig samfällda rådhusrätten helt till den ståndpunkt de sakkunniga sålunda
intagit.
Även örn samorganisationen i och för sig knappast kan anses innebära
niliang lill riksdagens pral okoll UH 2. / sand. Nr 163. ~
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 163.
Departe
ments
chefen.
annat än att i Stockholm överförmynderiet anförtrotts åt fönnynderskapsdomstolen
själv, är det måhända naturligt om frånvaron av den kontrollinstans,
som ovan nämnts, åtminstone utifrån sett uppfattas såsom en brist. De sakkunniga
föreslå nu en anordning, vilken åsyftar att åt Svea hovrätt i kontrollhänseende
giva samma ställning i förhållande till förmyndarkammaren, som i
landet i övrigt tillkommer förmynderskapsdomstolarna i förhållande till överförmyndarna.
Till utgångspunkt tages stadgandet i 13 § förmynderskapslagens
promulgationslag att talan mot förmyndarkammarens beslut skall föras i hovrätten.
Närmare utvecklas förslaget sålunda att förmyndarkammaren årligen
skall till hovrätten avlämna sådan uppgift rörande tillsynen över förmyndares
förvaltning, som omförmäles i 10 kap. 7 § förmynderskapslagen, samt för
granskning förete sådan förteckning över ärenden rörande icke inskrivna
förmynderskap, som avses i 3 kap. 11 § samma lag. Uppgiften föreslås skola
avlämnas före den 1 december, under det att förteckningen föreslås skola
insändas före den 1 september. Granskningen av uppgift och förteckning bör
enligt de sakkunniga anförtros åt advokatfiskalen, vilken jämväl föreslås
skola företaga inspektion i förmyndarkammaren minst en gång årligen.
Första avdelningen och förmyndarkammaren hava förklarat sig icke hava
någonting att erinra mot föreskrifter av angivna innebörd, och hava särskilt
framhållit att, då avlämnande av uppgift enligt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen
förutsätter, att granskningen av årsräkningar och årsuppgifter för nästföregående
kalenderår slutförts, det med hänsyn till arbetsfördelningen under
året är synnerligen önskvärt att tidsgränsen för uppgiftens avlämnande
i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämmes till den 1 december. Beträffande
tidsgränsen för företeende av förteckning enligt 3 kap. 11 § förmynderskapslagen
ha avdelningen och förmyndarkammaren ifrågasatt om icke
även denna gräns för likformighetens skull borde bestämmas till den 1 december.
Samfällda rådhusrätten anser sig böra instämma i vad avdelningen
och förmyndarkammaren sålunda yttrat.
Fyra ledamöter av rådhusrätten lia ansett, att förmyndarvården i Stock- ''
holm borde regleras på det sätt som eljest gäller i riket.
Tillsynen över förmyndares och gode mäns förvaltning är i Stockholm anordnad
på annat sätt än i det övriga riket. Såsom närmare angivits i det
föregående, utövas i huvudstaden nämnda tillsyn sedan gammalt av förmyndarkammaren
eller dess ledamöter, medan i övriga kommuner övervakningen
fullgöres av kommunalt valda överförmyndare. De sistnämnda stå i sin tur
under uppsikt av underrätten i orten i dess egenskap av förmynderskapsdomstol.
Av den lämnade redogörelsen framgår, alt i Stockholm sistnämnda
kontroll i stort sett saknas, enär förmyndarkammaren består av samina personer
som den avdelning av rådhusrätten, vilken tjänstgör som förmynderskapsdomstol.
Uppmärksamheten har riktats på dessa förhållanden till följd av förskingringar
av förmyndarmedel och vissa andra händelser som inträffat i Stockholm.
Även om de missförhållanden vilka härvid uppdagats icke haft något
direkt samband med den särskilda formen för förmynderskapsvården i
Stockholm, synes det likväl vara anledning att upptaga frågan örn den lämpliga
organisationen härav till förnyat övervägande. Mängden av ärenden
och deras ej sällan invecklade och ekonomiskt betydelsefulla beskaffenhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 163. 19
ställer särskilt stora krav på tillsynen över förmynderskapen oell godmanskapen
i Stockholm.
Såsom de sakkunniga framhållit är det i och för sig möjligt att ordna denna
övervakning efter två linjer. Antingen kan man även i Stockholm införa ett
system som i huvudsak ansluter sig till reglerna för landet i övrigt eller också
kan man bygga på den nuvarande organisationen i huvudstaden. De sakkunniga
ha valt den senare utvägen. Enligt deras förslag skall alltså förmyndarkammaren
bibehållas, men för att förstärka kontrollen föreslå de, att
Svea hovrätt skall utöva tillsyn över förmyndarkammaren och dess tjänstemän.
Detta förslag har tillstyrkts i samtliga yttranden.
Vissa fördelar äro obestridligen förenade med förmyndarkammarens bibehållande.
Anknytningen till rådhusrätten medför, att önskvärd juridisk sakkunskap
erhålles. Samtidigt som enklare ärenden utan omgång kunna avgöras
av en tjänsteman, finnes tillfälle till kollegialt samarbete i mera invecklade
spörsmål. Förmyndarkammarens organisation synes också möjliggöra
en noggrann och effektiv räkenskapsgranskning och detaljkontroll i övrigt.
Den mera vägande anmärkning som kan riktas mot den nuvarande anordningen
är, att den icke ger någon motsvarighet till den kontroll som förmynderskapsdomstolen
eljest utövar å överförmyndarnas verksamhet. Denna
brist skulle emellertid avhjälpas genom de sakkunnigas förslag, enligt vilket
det skall ankomma på Svea hovrätt att övervaka förmyndärvården i Stockholm.
De sakkunnigas förslag anser jag böra genomföras. Den föreslagna övervakningen
synes kunna anordnas utan praktiska olägenheter. Såsom de sakkunniga
föreslagit bör förmyndarkammaren avlämna vissa redogörelser till
hovrätten, varjämte inspektion med jämna mellanrum bör vidtagas. I första
hand bör det ankomma på advokatfiskal^! vid hovrätten att fullgöra kontrollen
över förmyndarkammaren med skyldighet för honom att göra anmälan
till hovrätten, när dess ingripande erfordras.
Vad härefter angår frågan om inskränkning i rätten för ledamot av förmyndarkammaren
och vissa andra befattningshavare därstädes att innehava
förmynderskap eller uppdrag som god man torde visserligen, såsom Svea hovrätt
ansett, behovet av en sådan inskränkning minskas, om hovrätten utses
till kontrollorgan över förmyndarkammaren. Det torde likväl, icke minst av
hänsyn till rådhusrättens och förmyndarkammarens anseende hos allmänheten,
vara angeläget att förhindra, att befattningshavare, som är anknuten
till förmyndarkammaren, av rådhusrätten förordnas till förmyndare eller
god man. Däremot bör helt naturligt hinder icke föreligga att innehava förmynderskap
enligt lag, d. v. s. för barn eller adoptivbarn. I den mån i övrigt
föreligger behov av undantag från förbudet torde detta behov kunna tillgodoses
genom stadgande att sådant undantag må medgivas av hovrätten.
.Skyldighet att avsäga sig förmynderskap eller godmanskap synes icke böra
stadgas i detta sammanhang. Med hänsyn till hovrättens uppsikt över förmyndarkammaren
torde man kunna underlåta att giva något särskilt stadgande
örn entledigande eller avsägelse för nu ifrågavarande fall. Denna upp
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
sikt synes också erbjuda erforderlig garanti ur de särskilda synpunkter som
Överståthållarämbetet anlagt.
I fråga örn förordnande av boutredningsman synas av skäl som de sakkunniga
anfört några särbestämmelser icke böra meddelas för Stockholms
rådhusrätt.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr
321) angående införande av lagen om förmynderskap.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslaget,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 mars
1942.
N ärvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 11 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 6 mars 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924
(nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Gösta Walin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 1C3.
3
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 163.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 19A2.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 12 mars 1942 avgivna utlåtande över det den 6 mars 1942 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni
192A (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap; därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
420902