Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
1
Nr 154.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;
given Stockholms slott den 6 mars 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelse om ändring av 58 §
3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8);
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 15i.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Förslag
till
kungörelse om ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, att 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 skall hava nedanstående ändrade lydelse.
58 §.
3 moni. Statens järnvägar.
7. Tjänsteman, som--— för år.
Tjänsteman, som på grund av förordnande bestrider göromål såsom lokledare,
erhåller särskild ersättning, beräknad efter högst 420 kronor för år.
Tjänsteman, som---helt dygn.
Tjänsteman, som---för tjänstgöringsdag.
Angående särskilda---förordnar Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars
1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, vissa lönespörsmål. Departementschefen
anför:
1. Rätt för vissa å äldre lönestat kvarstående tjänstemän att övergå
till civila avlöningsreglementets bestämmelser.
Den 1 juli 1939 genomfördes en allmän avlöningsrevision inom den civila
och militära statsförvaltningen. De nya avlöningsbestämmelserna innefattades
i civila och militära avlöningsreglementena samt i civila och militära ickeordinariereglementena.
Till nämnda reglementen ansluter sig det år 1940 antagna
manskapsavlöningsreglementet, vilket bland annat äger tillämpning å
vissa beställningshavare med pensionsrätt enligt 1935 års militära tjänstepensionsreglemente
(nr 167) och 1936 års allmänna familjepensionsreglemente
(nr 542).
I fråga om ordinarie tjänstemäns övergång till civila avlöningsreglementet
vid dess ikraftträdande den 1 juli 1939 meddelades i 66 § 1 mom. av reglementet,
sådan denna paragraf avfattats enligt kungörelsen den 15 juni 1939
(nr 272), följande bestämmelser:
Beträffande tjänsteman, vilken vid detta reglementes ikraftträdande innehar
befattning, som i reglementet avses, skall, så vitt angår annan tjänsteman
än landshövding, såsom förutsättning för reglementets tillämpning gälla,
a) att omedelbart före ikraftträdandet något av följande avlöningsreglementen
varit å tjänstemannen tillämpligt, nämligen reglementena den 19
juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och
fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet, den
15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket ävensom den 30 september
1937 (nr 873) för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende;
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
b) att tjänstemannen ej är uppförd å indragnings- eller övergångsstat utan
tjänstgöringsskyldighet; samt
c) att tjänstemannen ej före viss av Kungl. Majit fastställd tidpunkt gjort
anmälan, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser.
Beträffande landshövding skall såsom förutsättning för reglementets tilllämpning
gälla vad Kungl. Majit därom särskilt förordnar.
I anslutning till dessa bestämmelser föreskrevs under avd. IV i kungörelsen
den 15 juni 1939 (nr 274) med bestämmelser i fråga om tjänstemäns övergång
till civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
bl. a.,
att anmälan, som avsåges i 66 § 1 mom. c) civila avlöningsreglementet,
skulle ingivas till vederbörande myndighet senast den 15 juli 1939;
att tjänsteman, som ingivit sådan anmälan men som, räknat från och med
den 1 juli 1939 eller senare tidpunkt, tillträdde befattning, å vilken civila avlöningsreglementet
ägde tillämpning, därigenom skulle omedelbart bliva underkastad
nämnda reglementes villkor och bestämmelser; samt
att tjänsteman, som ingivit nyss nämnd anmälan, skulle äga, där ej Kungl.
Majit och riksdagen annorlunda beslöte, utöver honom enligt dittills gällande
avlöningsbestämmelser tillkommande lön och övriga förmåner, i vilka icke
finge ingå vare sig provisoriskt dyrortstillägg eller provisorisk avlöningsförstärkning,
åtnjuta dyrtidstillägg enligt de allmänna grunder, som dittills varit
för honom gällande, dock att förhöjning av dyrtidstillägg icke finge ske
beträffande barn, för vilket försörjningsplikt inträtt efter utgången av mars
1939.
I följd av dessa bestämmelser anmälde sedermera inom föreskriven tid ett
40-tal tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen, däribland 10 provinsialläkare
och 22 lantbruksingenjörer, att de icke ville underkasta sig det
nya avlöningsreglementets bestämmelser.
I den mån ifrågavarande civila tjänstemän icke sedermera avgått från
tjänsten eller på grund av befordran eller dylikt övergått till annan befattning,
lyda de fortfarande under avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451)
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, med undantag dock för provinsialläkarna, för
vilka gäller avlöningsreglementet den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare
och provinsialläkare.
I tjänstepensionshänseende äro å dem tillämpliga bestämmelserna i 1934
års civila tjänstepensionsreglemente (nr 442), sådant detta reglemente lydde
före genomförandet den 1 juli 1939 av de i kungörelsen den 15 juni 1939, nr
371, stadgade ändringarna, samt i familjepensionshänseende bestämmelserna
i 1936 års allmänna familjepensionsreglemente (nr 542), sådant detta reglemente
lydde före genomförandet den 1 juli 1939 av de i kungörelsen den 15
juni 1939, nr 374, stadgade ändringarna.
I fråga örn ordinarie beställningshavares övergång till militära avlöningsreglementet
meddelades i 58 § av detta reglemente ävensom under avd. IV i
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
5
kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 277) med bestämmelser i fråga örn övergång
lill militära avlöningsreglementet och militära icke-ordinariereglementet liknande
föreskrifter, som enligt vad nyss anförts stadgats för civila ordinarie
tjänstemän. Häremot svarande föreskrifter hava ock meddelats i manskapsavlöningsreglementet
med därtill hörande övergångsbestämmelser. Såvitt kunnat
inhämtas, torde numera icke finnas någon beställningshavare, som på
grund av gjord anmälan kvarstår å äldre lönestat.
I proposition, nr 339, framlade Kungl. Maj:t för 1941 års riksdag förslag
till nya tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. Propositionen var i
väsentliga delar grundad på ett av 1938 års pensionssakkunniga den 14 mars
1941 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1941: 10). Syftet med de i propositionen
framlagda förslagen var, bland annat, att åstadkomma en avvägning
av pensionsförmånerna mot bakgrunden av den år 1939 genomförda löneregleringen.
Propositionen blev i allt väsentligt av riksdagen bifallen. Därefter har
Kungl. Majit den 30 december 1941 utfärdat dels reglemente (nr 1008) angående
tjänstepension för befattningshavare i statens tjänst (allmänna tjänstepensionsreglementet),
dels ock reglemente (nr 1009) angående familjepension
för efterlevande till befattningshavare i statens tjänst (allmänna familjepensionsreglementet).
Ifrågavarande reglementen skola träda i kraft den 1
juli 1942.
Enligt huvudregeln i 1 § allmänna tjänstepensionsreglementet skall detta
reglemente äga tillämpning å, bland andra, ordinarie tjänstemän, som äro
underkastade civila avlöningsreglementet. Beträffande befattningshavare,
som vid allmänna tjänstepensionsreglementets ikraftträdande redan är innehavare
av ordinarie befattning, som i reglementet avses, skall emellertid enligt
stadgande i 37 § 1 mom. såsom förutsättning för reglementets tillämpning
gälla, att befattningshavaren ej före viss av Kungl. Majit fastställd tidpunkt
gjort anmälan, att han ej vill underkasta sig reglementets villkor och
bestämmelser.
Vidare må nämnas, att enligt 1 § allmänna familjepensionsreglementet detta
reglemente skall tillämpas bl. a. å befattningshavare, som äro underkastade
allmänna tjänstepensionsreglementet.
I avseende å innehållet i 1 § allmänna tjänstepensionsreglementet framhöllo
1938 års pensionssakkunniga bl. a. (sid. 220 i bet.), hurusom med den
föreslagna lydelsen från reglementets tillämpning komme att vara uteslutna
sådana ordinarie tjänstemän vid de genom de nya avlöningsförfattningarna
reglerade verken, vilka i enlighet med vad därom vore föreskrivet icke blivit
underkastade nämnda avlöningsförfattningar. Vidare anförde de sakkunniga:
Detta innebure bland annat, att sådan tjänsteman, vilken i föreskriven
ordning gjort anmälan, att han icke ville underkasta sig avlöningsförfattningens
villkor och bestämmelser, ej komme under allmänna tjänstepensionsreglementets
bestämmelser med mindre han före pensionsreglementets ikraftträdande
vunnit eller sedermera vunne befordran eller transport till annan
tjänst än den, som lian innehade vid avlöningsförfattningens ikraftträdande.
6
Kuih/L Maj.ts proposition nr 154.
Departements
chefen.
De sakkunniga ansåge det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke dylika
tjänstemän av billighetsskäl borde sättas i tillfälle att i samband med
tillkomsten av ett nytt pensionsreglemente övergå på den nya avlöningsförfattningen
från och med den tidpunkt, vid vilken pensionsförfattningen
trädde i kraft, varav i så fall givetvis borde följa, att de även bleve underkastade
sistnämnda författning utan den valfrihet, som avsåges i 37 § 1
mom. Det förefölle nämligen icke uteslutet, att tjänstemans önskan att kvarstå
å de äldre avlöningsbestämmelserna i vissa fall kunde hava föranletts
av ovisshet om innebörden av en blivande pensionsreglering. För ett sådant
förfaringssätt talade jämväl det skälet, att det ur administrativ synpunkt måste
anses önskvärt, att de äldre avlönings- och pensionsbestämmelserna icke
kvarstode i tillämpning alltför lång tid efter tillkomsten av nya bestämmelser
i ämnet.
Den sålunda av de sakkunniga väckta frågan har vid betänkandets remissbehandling
närmare berörts av lantbruksstyrelsen, som i utlåtande den 15
april 1941 anfört bland annat följande:
Lantbruksstyrelsen vill slutligen anföra, att statens lantbruksingenjörer i
allmänhet icke ansågo sig böra övergå till civila avlöningsreglementet, varför
dessa befattningshavare fortfarande kvarstå på 1921 års avlöningsreglemente.
Anledningen härtill var, att de härigenom ansågo sig hava större garanti för att
de vid en kommande lönereglering erhölle kompensation för sina nuvarande
inkomster enligt taxa. Enligt av 1934 års avdikningssakkunniga avgivet, ännu
vilande förslag till lönereglering för lantbruksingenjörerna skulle nämligen
ifrågavarande befattningshavare bliva helt statsavlönade och deras taxeinkomster
sålunda bortfalla, och det är mot denna eventualitet, som de velat
skydda sig. Då flertalet lantbruksingenjörer sålunda icke underkastats civila
avlöningsreglementet, skulle de sålunda icke bliva delaktiga av den utav de
sakkunniga föreslagna förbättringen i tjänstepensionen. Lantbruksingenjörerna
göra härigenom en ekonomisk förlust, som de svårligen kunnat förutse,
då de på sin tid anmälde sig till att vilja kvarstå på det äldre avlöningsreglementet.
Denna förlust blir särskilt kännbar för dem, som uppnå pensionsåldern
under den närmaste tiden. Det synes vid angivna förhållande kunna
ifrågasättas, om icke ifrågavarande befattningshavare borde vid de nya pensionsreglementenas
ikraftträdande beredas ett ytterligare tillfälle att välja,
huruvida de vilja övergå på det nya avlöningsreglementet eller eventuellt
kvarstå på 1921 års avlöningsreglemente.
I likhet med 1938 års pensionssakkunniga hyser även jag den uppfattningen,
att vissa billighetsskäl tala för att i samband med ikraftträdandet den 1
juli 1942 av allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
de befattningshavare, som, ehuru tidigare berättigade att
övergå till de nya avlöningsförfattningarna, på grund av gjord anmälan fortfarande
kvarstå å äldre lönestat, ånyo beredes möjlighet att, om de så önska,
övergå till de nya avlöningsbestämmelserna och därigenom komma i åtnjutande
av den förbättring i pensionsförmånerna, som följer av den år 1941
genomförda pensionslagstiftningen. Såsom de sakkunniga anfört måste det
även ur administrativ synpunkt anses fördelaktigt, att befattningshavarna i
största möjliga utsträckning bliva inordnade under de nya avlönings- och
pensionsbestämmelserna. Jag anser mig därför böra förorda, att åtgärder
vidtagas i sådan riktning. Då härför torde erfordras riksdagens medverkan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
7
förordar jag, att Kungl. Majit utverkar riksdagens bemyndigande dels att
medgiva tjänsteman inom den civila statsförvaltningen, som på grund avtidigare
gjord anmälan kvarstår å äldre lönestat, rätt att den 1 juli 1942 övergå
till civila avlöningsreglementet, dels ock att utfärda de särskilda övergångsbestämmelser
i löne- och pensionshänseende, som för ändamålet kunna
visa sig erforderliga.
I avseende å innehållet i dessa övergångsbestämmelser må följande anföras.
Beträffande till en början reglerandet av övergången till civila avlöningsreglementet
synas föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) med bestämmelser
i fråga om tjänstemäns övergång till civila avlöningsreglementet
och civila icke-ordinariereglementet kunna i huvudsak givas motsvarande
tillämpning. I den mån tjänsteman omedelbart före övergången uppbär förhöjning
av dyrtidstillägg på grund av försörjningsplikt mot barn, torde efter
övergången barntillägg böra få utgå enligt i huvudsak samma grunder, som
enligt kungörelsen den 15 juni 1939, nr 428, äro gällande för de befattningshavare,
som den 1 juli nämnda år övergingo till civila avlöningsreglementet.
Detta skulle innebära, att barntillägg finge efter den 1 juli 1942 uppbäras
för barn, för vilket försörjningsplikt inträtt före utgången av mars 1939.
Vidare torde böra föreskrivas, att den, som den 1 juli 1942 övergår till civila
avlöningsreglementet, är skyldig att räknat från och med samma dag underkasta
sig de nya tjänste- och familjepensionsreglementenas villkor och bestämmelser.
Stadgandet i 37 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
skulle sålunda här icke äga tillämpning. För övergången till dessa pensionsreglementen
torde även för de tjänstemän, varom nu är fråga, kunna tillämpas
de i reglementena meddelade övergångsbestämmelserna, möjligen med
kompletteringar på en eller annan punkt.
Såsom förut nämnts torde för närvarande inom den militära statsförvaltningen
icke finnas någon beställningshavare, som efter därom gjord anmälan
kvarstår å förut gällande avlöningsbestämmelser. Skulle så emellertid mot
förmodan vara fallet, bör även sådan beställningshavare nu beredas möjlighet
att den 1 juli 1942 övergå till militära avlöningsreglementet eller manskapsavlöningsreglementet.
Det bör ankomma på Kungl. Majit att därtill
lämna medgivande samt att meddela därav betingade övergångsbestämmelser.
Jämväl i detta hänseende bör bemyndigande av riksdagen utverkas.
2. Avlöningsförstärkning till nuvarande innehavaren av rektorsbefattningen
vid statens polisskola.
I proposition den 3 mars 1938, nr 219, föreläde Kungl. Majit 1938 års riksdag
förslag om ett fullständigt förstatligande av den redan dessförinnan avstatsmedel
bekostade polisskolan i Stockholm. I organisatoriskt hänseende
innehöll förslaget bl. a., att vid denna skola, som efter övertagandet skulle
benämnas statens polisskola, skulle nyinrättas en befattning såsom rektor,
avsedd för skolans föreståndare. Rektorn skulle utnämnas av Kungl. Majit
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
och i lönehänseende tillhöra 30 lönegraden. Emellertid anfördes tillika i propositionen,
att det vid jämförelse med de löneförmåner, som utginge till rektorerna
vid de allmänna läroverken och realskolorna, syntes skäligt, att
rektorn utöver lönen komme i åtnjutande av avlöningsförstärkning med ett
belopp av 1,000 kronor för år räknat. Vidare anfördes att, därest den dittillsvarande
föreståndaren överginge i statstjänst, det finge anses skäligt, att han
berättigades »uppbära ett personligt lönetillägg till sådant belopp, att ersättningen
å tjänsten i huvudsak bibehålies oförändrad».
Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen i allt väsentligt godtaget. I fråga
örn avlöningsförmånerna för skolans rektor framställde riksdagen ingen erinran.
Genom kungörelse den 17 juni 1938 (nr 425) förordnade sedermera Kungl.
Majit, att avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925: 270) för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, skulle äga tillämpning å, bland andra, tjänstemän
vid statens polisskola. Tillika föreskrevs i kungörelsen, att rektorn vid polisskolan
skulle utöver honom enligt avlöningsreglementet tillkommande avlöning
uppbära avlöningsförstärkning med 1,000 kronor för år räknat.
Vidare fastställde Kungl. Majit genom brev den 30 juni 1938 personalförteckning,
upptagande en rektor med placering i dåvarande lönegrad B 30,
ävensom avlöningsstat för polisskolan, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1938/1939.
Till innehavare av den nya rektorsbefattningen utnämnde och förordnade
Kungl. Majit genom beslut sistnämnda dag fjärde polisintendenten i Stockholm
E. G. G. W. Biörklund, vilken alltsedan juli månad 1931 tjänstgjort
såsom polisskolans föreståndare. Genom beslut samma dag förklarade Kungl.
Majit Sig framdeles efter förslag i ämnet från styrelsen för statens polisskola
vilja meddela de föreskrifter beträffande personligt lönetillägg bland annat för
skolans rektor, vilka kunde befinnas erforderliga.
I skrivelse till Kungl. Majit den 30 augusti 1938 hemställde därefter styrelsen
för polisskolan dels att Biörklund måtte förklaras berättigad att för
löneklassplacering tillgodoräkna den tid han varit anställd som fjärde polisintendent
i Stockholm, såsom om han uppehållit befattning som statens
tjänsteman i dåvarande lönegrad B 30, dels ock att han, intill tidpunkten för
uppflyttning i högre löneklass, måtte berättigas att från och med den 1 juli
1938 uppbära samma avlöningsförmåner, som han skulle hava erhållit, därest
han kvarstått såsom polisintendent.
Genom beslut den 24 februari 1939 förklarade Kungl. Majit Biörklund berättigad
att för placering i löneklass vid innehavande befattning tillgodoräkna
tiden 1 juli 1931—30 juni 1938, varunder han såsom fjärde polisintendent i
Stockholm förestått polisskolan. Vidare förordnade Kungl. Majit, att Biörklund
finge såsom rektor vid statens polisskola, räknat från och med den 1
juli 1938 tills vidare så länge det då gällande allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente vore å honom tillämpligt, uppbära personligt lönetillägg
med belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den avlöning, be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
9
räknad efter 1,313 kronor 48 öre för månad, som han före sistnämnda dag
åtnjutit å sin befattning såsom fjärde polisintendent, och å andra sidan den
sammanlagda mindre avlöning, som han enligt gällande bestämmelser ägde
uppbära å rektorsbefattningen.
Vid genomförandet den 1 juli 1939 av lönereglering för den civila statsförvaltningens
befattningshavare uppfördes befattningen såsom rektor vid
statens polisskola i 30 lönegraden av den i civila avlöningsreglementet intagna
löneplanen A. Däremot upptogs i reglementet icke någon bestämmelse
om särskild avlöningsförstärkning å rektorsbefattningen. I enlighet med stadgandet
i 66 § 1 mom. c) civila avlöningsreglementet anmälde därefter Biörklund,
att han icke ville underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor
och bestämmelser. Han är sålunda fortfarande underkastad bestämmelserna
i 1921 års avlöningsreglemente. I följd härav och på grund av Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut rörande rätt för Biörklund att uppbära personligt lönetillägg
har Biörklunds avlöningsförmåner sedan den 1 juli 1938 utgått med
oförändrat belopp av 1,313 kronor 48 öre för månad räknat, däri inberäknat
avlöningsförstärkning och personligt lönetillägg.
I en till styrelsen för statens polisskola den 16 juni 1940 gjord ansökning
hemställde Biörklund, att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t föreslå, att han
från och med den 1 juli 1940 finge uppbära samma avlöningsförmåner, som
han skulle hava erhållit, därest han kvarstått såsom polisintendent i Stockholm
ävensom att i beslutet härom måtte innefattas rätt för honom att från
och med den 1 augusti 1940 uppbära en särskild ersättning av 480 kronor
motsvarande det ålderstillägg, vartill han nämnda dag skulle hava blivit berättigad,
därest han kvarstått såsom polisintendent. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 19 juni 1940 tillstyrkte styrelsen — med överlämnande av ansökningen
— att Biörklund måtte tillerkännas ett ålderstillägg av 480 kronor för
år. Tillika förklarade styrelsen sig finna, att Biörklund borde beredas skälig
ersättning för den avsevärda ökning i levnadskostnader, som inträtt till följd
av rådande dyrtid.
Sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande i ärendet, förklarade Kungl.
Majit genom beslut den 26 juli 1940 Sig finna styrelsens framställning icke
föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd.
I skrivelse den 15 september 1941 har styrelsen för statens polisskola ånyo
gjort framställning angående förhöjning av Biörklunds löneförmåner såsom
rektor vid polisskolan. Därvid har styrelsen till en början anhållit, att Biörklund
måtte tillerkännas ett ålderstillägg av 480 kronor. Beträffande kompensation
för inträdd dyrtid har styrelsen anfört, att Biörklund skulle, därest han
kvarstått såsom fjärde polisintendent i Stockholm, hava varit berättigad att
uppbära en månatlig avlöning av 1,695 kronor 94 öre. Härefter anför styrelsen:
Vid
framläggande år 1938 av propositionen, nr 219, örn förstatligande av
polisskolan i Stockholm framhöll föredragande departementschefen, att
Biörklund borde »därest han övergår i statstjänst, berättigas att uppbära eif
personligt lönetillägg lill sådant belopp, att ersättningen å tjänsten i huvud
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
sak bibehålies oförändrad». Enligt styrelsens mening bör synnerlig betydelse
tillmätas detta uttalande vid bedömandet av förevarande fråga. För Biörklund
har nämligen uttalandet helt visst tett sig såsom en utfästelse av staten
angående de löneförmåner, varmed han hade att räkna vid övergång till
statstjänst, och uttalandet har därför varit bestämmande för honom, då han
hade att taga ställning till spörsmålet, huruvida han skulle övergå i statstjänst
eller icke. Vad angår innebörden av uttalandet finner styrelsen för sin
del naturligt, att därmed avsetts att utsäga, att någon förändring av betydelse
icke skulle inträda i Björklunds dåvarande löneställning. Biörklund skulle
således exempelvis icke kunna påräkna att komma i åtnjutande av de förbättringar
i löneställningen, som eventuellt skulle beslutas rörande hans
tjänst hos Stockholms stad. Att uttrycket »ersättningen å tjänsten» rimligen
bör avse den reella ersättningen, anser styrelsen tydligt. Ersättningen å tjänsten
utgjorde den 30 juni 1938 dels grundlön jämte ålderstillägg, dels avlöningsförstärkning,
dels ock rörligt tillägg. Det vore föga tillfredsställande, om
man vid bedömande av frågan, huruvida en på detta sätt bestämd ersättning
å en tjänst i huvudsak bibehållits oförändrad, skulle äga helt bortse från den
i viss mån rörliga karaktären hos ersättningen. Att ersättningen ingalunda i
huvudsak bibehållits oförändrad synes oemotsägligt, då ersättningen nu understiger
den som skulle ha utgått å motsvarande befattning hos Stockholms
stad med inemot 25 procent.
Statskontoret har i sitt yttrande förklarat sig anse, att vid bestämmande
av personlig lönefyllnad åt befattningshavare, som i samband med en verksamhets
förstatligande övergår i statstjänst, den principen bör strängt fasthållas,
att större lönefyllnad icke utmätes än som betingas av storleken av
de förmåner, som tillkommo befattningshavaren omedelbart före övergången
i statstjänst. Häremot torde icke vara något att invända. Men icke reell, blott
formell rättvisa synes skipad, om befattningshavaren kan anses utlovad
oförändrad ersättning å tjänsten men erhåller allenast samma penninglön som
förut, oavsett lönens uppdelning i lön jämte ålderstillägg och rörligt tillägg
och detta senares tillväxt på grund av inträdande avsevärd dyrtid. Statskontoret
anför vidare, att ett frångående för visst fall av den av statskontoret
hävdade principen »skulle, bland annat, kunna föranleda förändringar med
avseende å befattningshavarens löneställning, vilka icke kunnat förutses».
Andra förändringar än sådana som sammanhänga med dyrtiden synas ej behöva
befaras här, och dyrtiden har ju föranlett kompensation för statens befattningshavare
överlag, för de senast reglerade genom höjning av det rörliga
tillägget och införande därjämte av särskilt kristillägg.
Vad angår beloppet av kompensationen skulle väl vad här förut anförts
närmast leda till ett förslag, att Biörklund skulle erhålla samma löneförmåner
som polisintendent i Stockholm. Styrelsen vill emellertid betrakta förevarande
fråga icke som en rättsfråga utan som en billighetsfråga. Enligt styrelsens
mening bör därför en skäligen bestämd kompensation utgå till Biörklund,
därvid styrelsen närmast haft i sikte, att Biörklund skulle berättigas
erhålla ett tillägg till den år 1938 bestämda månadslönen, 1,313 kronor 48 öre,
icke understigande det tillägg som nu utgår å en statslån å detta belopp i
jämförelse med den 30 juni 1938. Härigenom skulle ock undvikas de svårigheter
statskontoret antytt, därest lönefyllnaden bestämdes i direkt anslutning
till icke statliga lönebestämmelser.
I anslutning härtill har styrelsen hemställt, att Biörklund måtte berättigas
att från tidpunkt, som Kungl. Maj:t ville bestämma, erhålla dels ett ålderstillägg
av 480 kronor örn året dels ock kompensation för inträdd dvrtid med
skäligt belopp.
Kunell. Maj:ts proposition nr mi -
ll
Utlåtanden över framställningen hava avgivits av statskontoret den 11 oktober
1941 och av allmänna lönenämnden den 4 november 1941.
Statskontoret har anfört, att ämbetsverket vid skilda tillfällen hävdat
den meningen, att vid bestämmandet av personlig lönefvllnad åt befattningshavare,
som i samband med en verksamhets förstatligande övergår i
statstjänst, den principen bör strängt fasthållas, att större ersättning för
löneskillnad icke utmätes än som betingas av storleken av de förmåner, som
tillkommo befattningshavaren omedelbart före övergången i statstjänst. Såvitt
statskontoret kan finna, har Kungl. Majit ock anslutit Sig till denna ämbetsverkets
uppfattning, när det gällt att taga ställning till exempelvis styrelsens
för statens polisskola tidigare framställning i fråga om rektorn vid
polisskolan G. Biörklunds avlöningsförmåner (Kungl. Majits beslut den 26
juli 1940). Ifrågavarande princip torde även hava legat till grund för de avlöningsbestämmelser,
som intagits i det numera godkända avtalet mellan
Kungl. Majit och kronan, å ena, och Stockholms stad, å andra sidan, rörande
överlåtande av utrustning m. m. vid Stockholms stads hälsovårdsnämnds
biologiska och kemiska laboratorier till statens institut för folkhälsan (jfr
Kungl. Majits beslut den 28 juni 1941). Kungl. Majit har för övrigt redan
1938 i samband med äskande av anslag till skyddshemsverksamheten för
budgetåret 1938/39 givit uttryck för samma uppfattning (se k. prop. 151/1938
sid. 33).
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då vad styrelsen för statens
polisskola i förevarande framställning anfört såsom stöd för sitt förslag örn
förbättrade löneförmåner åt rektor Biörklund icke är av beskaffenhet, att
statskontoret på grund härav finner anledning frångå sin tidigare intagna
ståndpunkt till denna fråga, föreslår ämbetsverket, att framställningen icke
må till någon Kungl. Majits vidare åtgärd föranleda.
Allmänna lönenämnden framhåller till en början, att det i framställningen
åberopade uttalandet i propositionen 1938:219 om personligt
lönetillägg åt Biörklund vid övergången till statstjänst till sådant belopp, att
»ersättningen å tjänsten i huvudsak bibehålies oförändrad», icke kan tolkas
såsom innebärande någon rätt för Biörklund att erhålla större personlig
lönefyllnad än som genom Kungl. Majits ovan återgivna beslut den 24 februari
1939 tillerkänts honom. Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta,
huruvida Kungl. Majit överhuvud taget utan riksdagens medgivande kan
höja lönefyllnaden över redan fastställt belopp.
Beträffande själva sakfrågan anser lönenämnden, att någon höjning av
lönefyllnaden på grund av att Biörklund numera skulle ägt tillträda ett ålderstillägg,
därest han kvarstått i sin tidigare kommunala tjänst, icke kan
komma i fråga. Däremot kunna givetvis vissa billiglietsskäl åberopas för en
förhöjd lönefyllnad i betraktande av den stegring i levnadskostnaderna, som
inträtt efter Biörklunds övergång till statstjänst och för vilken han icke
erhållit någon kompensation. Lönenämnden måste dock framhålla, att ett
tillmötesgående av framställningen därutinnan skulle få konsekvenser för
andra befattningshavare, som åtnjuta lönefyllnader efter enahanda grunder,
exempelvis vissa dövstumpräster samt befattningshavare inom skyddshemsorganisationen.
Med hänsyn härtill anser sig lönenämnden icke kunna tillstyrka
bifall lill den föreliggande framställningen.
Vad först angår den formella sidan av förevarande ärende, nämligen frågan
huruvida Biörklund kan anses vara berättigad alt komma i åtnjutande
av förhöjning av sina nuvarande löneförmåner på grund av vad i 1938 års
Departement v
chefen.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
proposition anföris angående beredande åt honom av kompensation för uppkommen
löneminskning till följd av övergången i statens tjänst, delar jag
den av allmänna lönenämnden uttalade uppfattningen, att någon sådan rätt
icke föreligger. Denna ståndpunkt har ock tidigare av Kungl. Maj:t intagits
vid meddelande av förenämnda beslut den 26 juli 1940 på av styrelsen för
statens polisskola gjord framställning i ämnet.
Enligt 1938 års riksdags beslut skulle å rektorsbefattningen vid statens
polisskola utgå avlöningsförstärkning av 1,000 kronor för år, vilken särskilda
löneförmån ansågs motiverad med hänsyn till rektorernas vid de allmänna
läroverken och realskolorna löneställning. Någon motsvarande avlöningsförstärkning
har icke upptagits i civila avlöningsreglementet. Under
förutsättning att vad jag under nästföregående punkt hemställt vinner
Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, skulle Biörklund bliva i tillfälle att
ånyo välja, huruvida han vill underkasta sig bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.
Det synes mig skäligt, att Biörklund får efter övergången
bibehålla nämnda avlöningsförstärkning av 1.000 kronor för år.
Under angivna förutsättning skulle Biörklund efter övergången komma att
uppbära en sammanlagd löneinkomst — efter verkställda pensionsavdrag
—- av 1,395 kronor 58 öre för månad, däri inräknat kristillägg enligt för
första kvartalet 1942 gällande grunder, eller ungefär samma löneförmåner,
som för närvarande tillkomma rektor vid högre allmänt läroverk, tillhörande
avlöningsgrupp II (lönegrad E 12). Även om Biörklund övergår till civila
avlöningsreglementets villkor och bestämmelser, bör han enligt min mening
vara garanterad minst den avlöning, som för närvarande utgår till honom.
Kungl Majit torde böra utverka riksdagens bemyndigande att i enlighet
med vad här angivits meddela bestämmelser örn Biörklunds avlöningsförmåner,
därest han den 1 juli 1942 övergår till civila avlöningsreglementets
villkor och bestämmelser.
3. Särskild ersättning till tjänsteman vid statens järnvägar, som på
grund av förordnande bestrider göromål såsom lokledare.
I skrivelse den 20 oktober 1941 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
angående särskild ersättning till den personal vid statens järnvägar, som vid
sidan av den ordinarie tjänstgöringen bestrider göromål såsom lokledare.
Till stöd härför anför järnvägsstyrelsen till en början:
Jämlikt 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet utgår till de
tjänstemän, som på grund av förordnande bestrida göromål såsom tågledare,
särskild ersättning, beräknad efter högst 600 kronor för år. I tilläggsbestämmelse
till avlöningsreglementet har styrelsen — i anslutning till uttalande av
1928 års lönekommitté om differentiering av ersättningsbeloppen efter skiftande
förhållanden — verkställt uppdelning av tågledartjänsterna i tre grupper
alltefter göromålens omfattning, svårighetsgrad och ansvar samt för de
olika grupperna fastställt skilda ersättningsbelopp.
De tjänstemän, som tjänstgöra såsom lokledare, hava däremot hittills icke
varit tillerkända någon särskild ersättning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
13
Såsom lokledare fungera i regel underingenjörer och lokmästare. Det förekommer
emellertid även, att tjänstemän i lägre lönegrad, såsom lokförare,
stallförmän och kontorister, få inträda som lokledare. Lokledningen utövas
även under icke expeditionstid och på sina håll dygnet runt, varför vederbörande
tjänsteman de dygn, då han omhänderhar lokledningen, måste efter
expeditionstidens slut hava passning i hemmet eller på annat sätt vara omedelbart
anträffbar.
Lokledarens huvudsakliga uppgifter bestå i att träffa anstalter i fråga örn
dragkraftens disponering närmast i följande fall, nämligen
då ändringar påkallas på grund av att använd dragkraft blivit otjänstbar
eller befunnits otillräcklig,
då till följd av missöden dragkraftens planenliga användning rubbas, samt
då på grund av ändringar i trafikens omfattning nya tåg måste anox*dnas
eller redan anordnade tåg inställas.
I regel måste jämsides med åtgärder i fråga om dragkraftens användning
även dispositioner vidtagas beträffande vederbörande lokpersonals tjänstgöring.
Järnvägsstyrelsen framhåller vidare, att 1938 års personalkommission vid
statens järnvågar i skrivelse till styrelsen den 31 augusti 1939 upptagit frågan
om särskild ersättning till de tjänstemän, som vid sidan av den ordinarie
tjänstgöringen handhava lokledningen. Personalkommissionen hade därvid
anfört följande:
I det av särskilda kommitterade utarbetade förslaget till grunder för klassificering
av lokstationerna vid statens järnvägar hade även arbetet med lokledningen
blivit omnämnt. Det hade därvid bland annat anförts, att lokledning
icke påvilade alla lokstationsföreståndare samt att lokledningen till sin
karaktär och omfattning vore synnerligen skiftande på de platser, där den
förekomme. Med hänsyn härtill ansåge kommitterade riktigast att betrakta
loldedningen som ett personligt uppdrag för vissa lokstationsföreståndare
och därför icke medtaga densamma i poängberäkningen. Då arbetet med
lokledningen av sina utövare i många fall ansetts mycket betungande och i
väsentlig grad inskränkande på fritiden, ansåge kommitterade, att de tjänstemän,
som erhölle dylikt uppdrag, de s. k. lokledarna, borde tillerkännas särskild
gottgörelse därför i förhållande till den tid var och en i regel vore bunden
vid detsamma utöver den ordinarie arbetstiden och i enlighet med de
grunder, som tillämpades i fråga om tågledararvoden.
I en till personalkommissionen ställd skrivelse hade styrelsen för svenska
statsbanornas lokmästarförening framhållit önskvärdheten av att befattningshavare,
som handhade lokledning, kompenserades härför genom placering
i högre lönegrad och alt på detta sätt fördelaktigare pension skulle beredas
dem vid framtida avgång ur tjänst.
Personalkommissionen ville för sin del i nu berörda fråga ansluta sig till
den av kommitterade uttalade uppfattningen och alltså förorda, att, på sätt
kommitterade föreslagit, särskild ersättning bereddes befattningshavare, som
handhade lokledning. Kommissionen ansåge emellertid, att dylik särskild
ersättning borde tillkomma icke allenast lokstationsföreståndare utan jämväl
annan tjänsteman, som enligt turfördelning eller annan tjänstgöringsplan
fullgjorde dylik tjänst. I fråga örn maximibeloppet för ersättningen
syntes de numera gällande bestämmelserna örn tågledararvoden lämpligen
kunna tillämpas.
t enlighet med denna uppfattning hade kommissionen i det förslag, som
preliminärt utarbetats beträffande lokstationsföreståndarnas löncgradspla
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
cering, icke tagit hänsyn till lokledningen utan ansett att frågan om ersättning
för densamma borde kunna lösas oberoende av lokstationsklassificeringsfrågan.
Då det emellertid icke ankomme på kommissionen att utarbeta
förslag till närmare grunder för bestämmande av ifrågavarande ersättning,
finge kommissionen hemställa, att järnvägsstyrelsen måtte närmare utreda
frågan om särskild ersättning till de tjänstemän, som vid sidan av den ordinarie
tjänstgöringen handhade lokledning samt vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Med förmälan, alt sedermera inom järnvägsstyrelsen verkställts en närmare
utredning angående lokledarsysslans omfattning, svårighetsgrad m. m.
på de skilda lokstationerna, anför styrelsen ytterligare:
I likhet med personalkommissionen är styrelsen av den uppfattningen, att
särskild ersättning bör beredas befattningshavare, som handhar lokledning.
Frågan om ersättningens storlek torde böra bedömas med hänsyn såväl till
den tid, vederbörande utom expeditionstiden är bunden av detta uppdrag,
som till intensiteten och ansvaret av det arbete, som därvid utföres. Till sin
karaktär kan arbetet vara något skiftande å olika lokstationer, till sin omfattning
däremot mycket varierande. Allmänt gäller dock, att uppdraget i
väsentlig grad inkräktar på fritiden, oavsett arbetets art. Lokledaren är alltså
i likhet med tågledaren underkastad tvånget att städse vara anträffbar.
Lokledarens ingripanden påkallas emellertid ej i lika stor omfattning som
tågledarens, vartill kommer att den senares åtgöranden i relativt högre grad
berör trafiksäkerheten. Styrelsen anser därför, att den ifrågasatta särskilda
ersättningen till lokledare dels bör fastställas till lägre belopp, än som för
närvarande utgår till tågledare, dels bör — för möjliggörande av differentiering
av ersättningsbeloppen — i likhet med tågledararvodet fixeras till belopp,
som högst må utgå, och att det sedermera må ankomma på styrelsen
att närmare utforma bestämmelserna för nämnda differentiering. På grundval
av angivna förhållanden har styrelsen kommit till den uppfattningen, att
ifrågavarande maximibelopp lämpligen bör sättas till 420 kronor för år.
I anslutning till det anförda och under framhållande av att förevarande
ersättningsfråga icke hade eller kunde antagas få något samband med 1938
års personalkommissions arbetsuppgifter har järnvägsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen intagande i 58 § 3 mom. 7 punkten
civila avlöningsreglementet av en bestämmelse, innebärande att tjänsteman,
som erhållit i uppdrag att bestrida med lokledning förenade göromål, må
tilldelas särskild ersättning beräknad efter högst 420 kronor för år.
I infordrat utlåtande den 6 december 1941 över järnvägsstyrelsens ifrågavarande
framställning har allmänna lönenämnden anfört bland annat följande:
Av
den i ärendet förebragta utredningen finner lönenämnden framgå, att
bestyret med lokledningen vid vissa stationer är av den art och omfattning,
att särskild ersättning därför bör utgå. Då det av järnvägsstyrelsen föreslagna
ersättningsbeloppet — högst 420 kronor för år — synes väl avvägt, anser
sig lönenämnden, som i likhet med järnvägsstyrelsen förutsätter, att det skall
ankomma på styrelsen att meddela närmare föreskrifter beträffande såväl
ersättningsbeloppets differentiering som grunderna i övrigt för ersättningens
beräknande, böra tillstyrka bifall till den föreliggande framställningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
15
I likhet med allmänna lönenämnden finner jag mig kunna tillstyrka, uti Departement*-tjänsteman vid statens järnvägar, vilken förordnas såsom lokledare, erhåller chefensärskild
ersättning för fullgörande av därmed förenade göromål. Mot det av
järnvägsstyrelsen föreslagna och av allmänna lönenämnden tillstyrkta ersättningsbeloppet
— högst 420 kronor för år — synes någon erinran icke vara
att framställa. Det torde få ankomma på styrelsen att meddela närmare
föreskrifter beträffande såväl ersättningens differentiering inom ramen för
angivna belopp med hänsyn till göromålens art och omfattning som grunderna
i övrigt för ersättningens beräknande. Ett stadgande rörande ifrågavarande
ersättning torde böra intagas i civila avlöningsreglementet. Jag föreslår
alltså, att framställning göres till riksdagen om införande i 58 § 3 mom. 7
punkten nämnda reglemente av ett tillägg av innehåll, att tjänsteman, som
på grund av förordnande bestrider göromål såsom lokledare, må erhålla
särskild ersättning, beräknad efter högst 420 kronor för år.
4. Löneklassplacering i vissa fall vid befordran från extra ordinarie
till ordinarie tjänst.
I 8 § 1 mom. civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 stadgas följande:
Ordinarie
tjänsteman, som befordras till tjänst inom högre lönegrad, skall
placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre tjänsten
senast tillhörde. Dessutom skall för bestämmande av tidpunkt för löneklassuPPflyttning
i den högre tjänsten tagas i beräkning den tid, dock högst tre
år, varunder tjänstemannen i den lägre tjänsten tillhört eller beräknas hava
tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av nyssnämnda
föreskrift eller stadgandet i 7 § 1 mom. skall hänföras.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
den, vilken vinner befordran till ordinarie tjänst från extra ordinarie eller
extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan, så
ock i fråga om den, vilken vinner befordran från förordnande med vikariatslön,
varom förmäles i 21 § 3 mom. Tjänsteman, som från extra ordinarie befattning
eller förordnande med vikariatslön befordras till ordinarie tjänst
inom samma lönegrad som den, vilken han i den extra ordinarie befattningen
eller under förordnandet tillhört, må dock icke placeras i högre löneklass
än som skulle hava tillkommit honom, örn han erhållit den ordinarie
tjänsten vid tidpunkten för tillträdandet av den extra ordinarie befattningen
eller förordnandet.
Vidare äro i 8 § 1, 2 och 4 mom. civila icke-ordinariereglementet den 15
juni 1939 meddelade följande bestämmelser:
1 mom. Extra ordinarie tjänsteman, som befordras till extra ordinarie
tjänst inom högre lönegrad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över
den, som han i den lägre tjänsten senast tillhörde. Dessutom skall för bestämmande
av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre tjänsten tagas i
beräkning den tid, dock högst tre år, varunder tjänstemannen i den lägre
tjänsten tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen närmast under den,
till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 7 §
1 moni. skall hänföras.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, där
ordinarie tjänsteman eller tjänsteman, som åtnjuter vikariatslön, förordnas
att innehava extra ordinarie tjänst inom högre lönegrad, så ock där extra
tjänsteman vinner befordran till extra ordinarie tjänst inom samma eller
högre lönegrad.
2 mom. Där tjänsteman omedelbart före tillträdandet av extra ordinarie
befattning innehade anställning i statens tjänst med avlöning enligt kollektivavtal,
skall han i den extra ordinarie befattningen hänföras lägst till den
löneklass, i vilken lönen närmast överstiger den avlöning han i den tidigare
anställningen ägt uppbära.
Rörande vad som skall förstås med avlöning i den tidigare anställningen
gäller, vad beträffande ordinarie tjänsteman härutinnan föreskrivits i tillläggsbestämmelserna
till civila avlöningsreglementet.
4 mom. Har den, som tillträder extra ordinarie befattning inom högst 6
lönegraden, dessförinnan under minst sex år i följd innehaft fast anställning
såsom manskap vid försvarsväsendet och därvid undergått underbefälsutbildning,
skall han i den extra ordinarie befattningen placeras en löneklass
högre än den, till vilken han enligt stadgandet i 7 § 1 mom. eljest skolat
hänföras; dock att den, vilkens militära anställning varat minst nio år, skall,
där han tillträder extra ordinarie befattning inom högst 5 lönegraden, placeras
två löneklasser högre än den, till vilken han enligt nyssnämnda stadgande
eljest skolat hänföras.
Såsom förutsättning för löneklassplacering enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke skall gälla, att högst åtta månader förflutit från avgången
från den militära anställningen till tillträdandet av den extra ordinarie befattningen
eller annan omedelbart före denna befattning innehavd fortlöpande
statlig anställning. Den militära anställningen skall anses hava innehafts i
följd även om avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit mellan
olika anställningsperioder; dock må tid för dylikt avbrott icke inräknas i
anställningstiden.
Där bestämmelserna i detta moment komma i tillämpning, må icke samtidigt
tillämpas föreskrifterna i 1 mom. här ovan.
I skrivelse till Kungl. Majit den 3 oktober 1941 har svenska järnvägsmannaförbundet
anfört i huvudsak följande:
Tvenne stationskarlar vid statens järnvägar, vilka den 1 juli 1939 antagits
såsom extra ordinarie med placering i 5 lönegraden och därvid på grund av
tidigare innehavd fast manskapsanställning vid försvarsväsendet hänförts till
6 respektive 5 löneklassen, hade den 1 juli 1941 befordrats till ordinarie stationskarlar
i samma lönegrad och därvid av vederbörande distriktschef placerats
i löneklassen närmast över den, de vid befordringstillfället tillhört,
med rätt för dem tillika att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna den tid,
de tillhört den lägre löneklassen. Järnvägsstyrelsen hade emellertid ändrat
detta distriktschefens beslut därhän, att båda placerats i 5 löneklassen med
tillgodoräkning för löneklassuppflyttning av tiden från och med den 1 juli
1939. Såsom stöd för denna åtgärd hade åberopats 8 § 1 mom. andra stycket
andra meningen civila avlöningsreglementet. Den princip, som fått sitt uttryck
i 8 § 1 mom. av reglementet och som ginge under benämningen »suddning»,
åsyftade emellertid, att befordran alltid skulle medföra avlöningsförbättring.
Det vore endast i sådana fall, då sneddningsregeln skulle leda till alltför
gynnsam löneklassplacering, som bestämmelsen i nämnda moments andra
stycke andra meningen skulle komma till användning. På grund härav hemställde
förbundet, att Kungl. Majit måtte förklara ifrågavarande stationskar
-
Kungl. Majlis proposition nr 154.
17
lar berättigade att från tidpunkten för deras befordran till ordinarie befattning
uppbära lön enligt löneklassen närmast över den, som de omedelbart
dessförinnan tillhört, ävensom för framtida löneklassuppflyttning tillgodoräkna
tiden i den lägre löneklassen.
över nämnda framställning hava, efter remiss, utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen
den 3 december 1941 och av allmänna lönenåmnden den 17
februari 1942.
Järnvägsstyrelsen har därvid yttrat följande:
Då berörda tjänstemän den 1 juli 1941 befordrades till ordinarie stationskarlar,
kunde de på grund av stadgandet i civila avlöningsreglementets 8 §
1 morn., andra stycket, andra meningen, icke placeras i högre löneklass än
som skulle tillkommit dem, om de erhållit den ordinarie tjänsten vid tidpunkten
för tillträdandet av den extra ordinarie befattningen. Enär föregående
militäranställning icke finge tillgodoräknas för löneklassplacering i ordinarie
befattning, måste båda vid ordinarieblivandet placeras i 5 löneklassen, vilket
för den ene innebure en direkt löneminskning under det att den andre
finge kvarstå i samma löneklass som förut.
Genom förenämnda stadgande i 8 § civila avlöningsreglementet upphävdes
alltså vid ordinarieblivandet den förmånligare löneplacering, som tidigare militäranställda
tjänstemän i vissa fall tillerkänts vid antagandet i extra ordinarie
tjänst. Samma förhållande kunde uppkomma för tjänsteman, som genom
särskilt beslut av Kungl. Majit tilldelats viss högre löneklass vid tillträdandet
av extra ordinarie befattning. Järnvägsstyrelsen vore fullt ense med
förbundet, att detta icke kunde anses skäligt och ej heller torde hava varit
avsett.
Styrelsen ville i detta sammanhang framhålla, att berörda stadgande även
kunde medföra ett mindre tillfredsställande resultat i fråga om löneklassplacering
vid ordinarieblivandet för tjänsteman, vilken från anställning med
avlöning enligt kollektivavtal befordrats till extra ordinarie befattning och
därvid med tillämpning av bestämmelserna i civila icke-ordinariereglementet
8 § 2 mom. hänförts till högre löneklass än den lägsta för befattningen gällande.
I dylikt fall måste tjänstemannen på grund av stadgandet ifråga även
såsom ordinarie bibehålla samma löneställning, som han innehade i den extra
ordinarie befattningen. Detta kunde knappast anses riktigt, då någon sneddning
enligt 8 § 1 mom. civila icke-ordinariereglementet icke ägt rum vid tillträdandet
av den extra ordinarie befattningen.
Då ett tillrättaläggande av nu ifrågavarande och andra liknande fall måste
anses påkallat, finge styrelsen i anslutning till det anförda föreslå, att bestämmelserna
i civila avlöningsreglementet 8 § 1 mom. kompletterades med en
föreskrift därom, att stadgandet i momentets andra stycke andra meningen
icke skulle gälla beträffande tjänsteman, som med tillämpning av bestämmelserna
i 8 § 2 eller 4 mom. civila icke-ordinariereglementet eller på grund
av Kungl. Majlis särskilda beslut i den extra ordinarie befattningen placerats
i högre löneklass än den, till vilken han eljest skolat hänföras.
Allmänna lönenämliden har anfört bl. a. följande:
Av föreliggande fall framginge, alt den i 8 § 1 mom. andra stycket andra
meningen intagna spärregeln kommit att verka i sådan riktning, att en befattningshavare
genom ordinarieblivande ginge miste örn den förmån i löneklassplaceringshänseende,
som på grund av tidigare innehavd militär anställning
med stöd av civila icke-ordinariereglementets bestämmelser tillkommit honom
såsom extra ordinarie tjänsteman, och att han vid befordran i vissa fall
även kunde erhålla liigrc lön än han innehaft som extra ordinarie tjänsteman.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 141. "
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
Departements
chefen.
Nämnda regel hade sålunda kommit att tillämpas även i andra fall än vid
dess tillkomst förutsatts. Att en sådan utveckling icke förutsetts vid stadgandets
tillkomst, torde bero på att bestämmelserna örn löneklassplacering för
extra ordinarie tjänsteman på grund av förut innehavd militär anställning
icke varit fastslagna vid tidpunkten för ordinarie-reglementets tillkomst. Lönenämnden
ville ock erinra, att 1936 års lönekommitté vid utarbetandet av
förslaget till civila avlöningsreglementet principiellt utgått från, att tillgodoräkning
av föregående anställningstid icke vidare skulle förekomma vid inplacering
i löneklass. Med hänsyn till de särskilda skäl, som ansetts föreligga
för att — liksom tidigare — i vissa fall bereda personer med längre militär
anställningstid möjlighet till erhållande av vissa förmåner i löneturshänseende
vid tillträdande av civil extra ordinarie tjänst, hade emellertid kommittén
i sitt sedermera avgivna förslag till civilt icke-ordinariereglemente under
8 § 4 mom. intagit bestämmelser, som praktiskt sett innebure ett summariskt
tillgodoräkningsförfarande. Den tidigare tillkomna spärregeln, som avsett att
reglera fall, där före befordringstillfället en viss löneklassplacering vunnits
genom suddning, hade sålunda kommit att verka även i fall, där löneklassplacering
vunnits på grund av tillgodoräkning av föregående anställningstid,
bland annat i militärtjänst.
De konsekvenser, som detta förhållande numera visat sig medföra och som
franninge av de av järnvägsmannaförbundet anförda fallen, funne lönenämnden
icke tillfredsställande. Lönenämnden ansåge sig därför böra föreslå,
att åtgärder vidtoges för ernående av en rättvis och skälig löneklassplacering i
dylika fall.
Den härvid närmast till hands liggande utvägen syntes vara att vidtaga
sådan ändring av spärregeln, att densamma icke skulle komma att inverka
på fall av nu föreliggande art. Vid övervägande av denna fråga hade emellertid
lönenämnden funnit, att jämväl ur andra synpunkter jämkning av spärrregeln
kunde vara erforderlig. På grund härav hade lönenämnden kommit
till den uppfattningen, att förslag om ändring av avlöningsreglementet icke
borde framläggas, innan närmare kännedom inhämtats om verkens erfarenheter
rörande verkningarna av ifrågavarande stadgande överhuvud taget.
Lönenämnden hade ock för avsikt att inhämta dylika uppgifter, avsedda att
läggas till grund för ett eventuellt förslag i ämnet. Med hänsyn härtill hade
lönenämnden stannat vid att föreslå, att Kungl. Majit nu — i likhet med vad
som skedde genom proposition nr 159 till 1932 års riksdag — inhämtade
riksdagens bemyndigande att meddela provisoriska föreskrifter i ämnet.
Vad innehållet i de ifrågasatta föreskrifterna anginge, ville lönenämnden
förorda, att bemyndigandet begränsades att avse löneklassplacering vid ordinarieblivande
för befattningshavare, vilken i egenskap av extra ordinarie
tjänsteman fått sin löneklassplacering bestämd med tillämpning av 8 §
4 mom. civila icke-ordinariereglementet. Lönenämnden ville vidare föreslå,
att föreskrifterna gåves den innebörden, att sådan befattningshavare finge
vid ordinarieblivande i samma lönegrad, som han innehaft såsom extra ordinarie,
placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den extra
ordinarie tjänsten senast tillhört, och att han därjämte finge för framtida
löneklassuppflyftning tillgodoföras den tid, dock högst tre år, varunder han
tillhört eller beräknades hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken
han vid ordinarieblivandet hänfördes. I sak innebure denna föreskrift,
att spärregeln sattes ur kraft i vad anginge fall av föreliggande art.
Såsom framgår av det anförda har i de omförmälda befordringsfallen det
inskränkande stadgandet i 8 § 1 mom. andra stycket andra meningen civila
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
avlöningsreglementet — den s. k. spärregeln — kommit att verka pa ett sätt,
som knappast kan hava varit avsett vid stadgandets tillkomst. Jag är ense
med de hörda myndigheterna därom, att en jämkning av nämnda stadgande
bör i en eller annan form komma till stånd till förhindrande av att i fall,
där vederbörande tjänsteman på grund av tidigare anställning vid försvarsväsendet
intjänat en viss lönetursrätt i den extra ordinarie anställningen, han
går miste om denna rätt vid sedermera inträffande övergång till ordinarie
befattning.
Emellertid har allmänna lönenämnden framhållit, att jämväl ur andra
synpunkter en jämkning av spärregeln kunde vara befogad samt att lönenämnden
efter närmare utredning eventuellt komme att framlägga förslag
härutinnan. Vid sådant förhållande finner jag i likhet med lönenämnden lämpligast
vara, att Kungl. Majit inhämtar riksdagens bemyndigande att meddela
provisoriska föreskrifter i ämnet. Beträffande det blivande innehållet i
dylika föreskrifter har jag intet att erinra mot vad lönenämnden härutinnan
föreslagit.
5. Förlängt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela särskilda
avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration.
I proposition, nr 294, till 1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit
på min föredragning förslag i vissa av krisläget föranledda lönespörsmål.
Därvid hemställde Kungl. Majit — under åberopande av en inom finansdepartementet
upprättad promemoria i ärendet — bl. a. örn riksdagens bemyndigande
att meddela de särskilda avlöningsföreskrifter, som sammanhängde
med övergång till krisadministration. Bemyndigandet skulle, på sätt
jag anfört, avse, förutom rätt att överföra tjänstemän på en särskild temporär
krisindragningsstat och besluta örn dessa tjänstemäns avlöningsförmåner,
jämväl befogenhet att, om och i den mån så befunnes lämpligt, föreskriva
vissa begränsningar av löneförmånerna till den personal, som bibehölles i
tjänstgöring.
I skrivelse den 18 juni 1940, nr 437, anmälde riksdagen sitt beslut i anledning
av propositionen. Beträffande de löneproblem, som sammanhängde
med genomförandet av en krisadministration, yttrade riksdagen, att riksdagen
insåge nödvändigheten av att Kungl. Majit lämnades vittgående befogenheter
i de hänseenden jag angivit. Det syntes dock riksdagen angeläget,
att riksdagen med icke alltför stora mellanrum sattes i tillfälle att verkställa
omprövning av såväl behovet som omfattningen av den fullmakt, varom här
vore fråga. Riksdagen hade därför funnit sig böra i princip begränsa fullmakten
till att gälla ett budgetår i sänder.
Under punkten 10 i propositionen nr 161 till 1941 ars riksdag hemställde
Kungl. Majit om fortsatt bemyndigande för budgetåret 1941/42 att meddela
särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration.
Denna hemställan bifölls av riksdagen (skr. nr 286).
20
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Enär de förhållanden, som de båda föregående åren föranlett Kungl. Maj:t
att av riksdagen utverka förenämnda bemyndigande, alltjämt äro förhanden,
vill jag förorda, att Kungl. Maj :t hos riksdagen utverkar bemyndigandets förlängning
även för budgetåret 1942/43.
Inom finansdepartementet har utarbetats förslag till kungörelse om ändring
av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöning sreglementet den 4 januari 1939
(nr 8). Förslaget innefattar den ändring, som i det föregående förordats.
Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna förberörda förslag till kungörelse,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i det
föregående förordats
a) ej mindre medgiva tjänsteman inom den civila eller
militära statsförvaltningen, som på grund av tidigare gjord
anmälan kvarstår å äldre lönestat, rätt att den 1 juli 1942
övergå till civila avlöningsreglementet respektive militära
avlöningsreglementet eller manskapsavlöningsreglementet än
även utfärda de särskilda övergångsbestämmelser i löne- och
pensionshänseende, som för ändamålet kunna visa sig erforderliga.
b) meddela bestämmelser om avlöningsförmåner för rektorn
vid statens polisskola E. G. G. W. Biörklund, därest han
den 1 juli 1942 övergår till civila avlöningsreglementet,
c) besluta om löneklassplacering vid övergång till ordinarie
befattning för extra ordinarie tjänsteman, som fått sin
löneklassplacering i den extra ordinarie befattningen bestämd
med tillämpning av 8 § 4 mom. civila icke-ordinariereglementet,
samt
d) för budgetaret 1942/43 meddela särskilda avlöningsföreskrifter
vid eventuell övergång till krisadministration.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Hammarskiöld.
427469. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.