Kungl. Maj:ts proposition Nr 11$.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;
given Stockholms slott den 27 februari 191$.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets däri omförmälda
skrivelser vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m., samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt.

- Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gösta Bagge.

Bihang till rikadagena protokoll 10iS. 1 sami. Nr H2.

1

2

Kungl. Majda ''proposition Nr 11$.

Förslag

till

Lag

angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat,
(prästlönefond) må i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar,
användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller
annan värdebeständig grundförbättring av boställe, som utgör avlöningstillgång
för prästerskapet i pastoratet, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller ock
fastighet att förvaltas av stiftsnämnden på sätt nedan sägs.

2 §.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,
skall förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å
fånget skall anteckning ske i lagfartsprotokollet örn fastighetens disposition
samt om boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas medel
tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat.

Prästlönefond, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall omhändertagas
till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats
räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning
anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra prästlönejordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fondens
räkning.

Sådan fastighet benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas i
enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J$.

5 §.

Avkastning av stifts prästlönefondshemman skall, efter avdrag av kostnaderna
för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefonder
medel använts till inköp av hemmanet, i förhållande till storleken av insatserna;
och skola hemman, som utgöra en förvaltningsenhet, vid bestämmande
av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet, ändock de förvärvats
vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där hemmanets avkastning icke lämnar
tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn utdelning
till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits
skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning
av hemmanet.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet
med bestämmelserna örn användningen av avkastning av tillgångar, vilka
äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6 §.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av stifts
prästlönefondshemman, skall den behållna köpeskillingen eller mellangiften
tillföras stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras på samma
sätt som hemmanets avkastning.

I enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, må köpeskillingen
eller mellangiften, när tillfälle därtill yppar sig, användas till
grundförbättring av hemmanet eller till inköp av fastighet att tilläggas detsamma.
Dylika medel må ock användas till grundförbättring av löneboställe
eller till inköp av fastighet att förvaltas såsom löneboställe för pastorat, som
är berättigat till andel i avkastningen av hemmanet; skolande i ty fall den
andel, varefter pastoratet är berättigat till avkastning från hemmanet, i
motsvarande mån nedsättas.

7 §.

Vid den omräkning av pastorats andelstal i stifts prästlönefondshemman,
vartill föreskrifterna i 5 och 6 §§ föranleda, skall hänsyn tagas till den
förändring, som värdet å hemmanet kan hava undergått efter detsammas
inköp.

8 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1),
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning
omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens
prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och
andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter,
som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosysslomän, dels ock
den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer
och på landet.

6 §.

Där, i---nämnda fond.

Sker utbyte---för pastoratet.

Örn användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts
prästlönefondshemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande---Konungen förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1938: 733 och av 6 §, se 1936: 581.

Kungl. Majda proposition Nr 142.

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet den i statsrådsprotokollet
för den 30 oktober 1941 senast omförmälda frågan örn användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. och anför:

I skrivelse till kyrkomötet den 30 oktober 1941, nr 16, underställde
Kungl. Majit kyrkomötet för yttrande vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400),

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till1 upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr
141, s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) örn kyrkofond.

I skrivelse den 25 november 1941, nr 28, har kyrkomötet, under åberopande
av kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkande, nr 29, förklarat
sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande fem lagförslag.

Under anhållan att senare få återkomma till de i Kungl. Maj:ts förenämnda
skrivelse till kyrkomötet under 2), 4) och 5) angivna förslagen till
ändringar i ecklesiastik boställsordning, prästlöneregleringslagen och kyrkofondslagen,
i vilka författningar i annat sammanhang påkallas ytterligare
ändringar, hemställer föredraganden härefter, att de under 1) och 3) i skrivelsen
omnämnda förslagen till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m. samt lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4

6

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 1/+2.

januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
C. A. Charpentier.

BILAGOR:

Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 16, till kyrkomötet angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;
given Stockholms slott den 30 oktober 1941........

Transumt av kyrkolagsutskottets betänkande, nr 29,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 16, angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse angående användande i
vissa fall av prästlönefond m. m.................

Bilaga 1.

Bilaga 2.

Bilaga 3.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

1

Nr 16.

Bilaga 1.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående användande i
vissa fall av prästlönefond m. m.; given Stockholms slott
den 30 oktober 19Jfl.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden
för den 17 oktober 1941 och denna dag samt av protokollet i
lagrådet för den 28 oktober 1941 vill Kungl. Majit härmed inhämta kyrkomötets
yttrande över härvid fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400),

3) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141,
s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till allm. kyrkomötets protokoll 1911. 1 sami. Nr 16.

1

2

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

Förslag

till

Lag

angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat,
(prästlönefond) må i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar,
användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller
annan värdebeständig grundförbättring av boställe, som utgör avlöningstillgång
för prästerskapet i pastoratet, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller
ock fastighet att förvaltas av stiftnämnden på sätt nedan sägs.

2 §.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,
skall förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å
fånget skall anteckning ske i lagfartsprotokollet om fastighetens disposition
samt om boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas medel
tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat.

Prästlönefond, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall
omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats
räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning
anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra
pr ästlöne j ordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fondens
räkning.

Sådan fastighet benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas i
enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

3

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

5 §.

Avkastning av stifts prästlönefondshemman skall, efter avdrag av kostnaderna
för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefonder
medel använts till inköp av hemmanet, i förhållande till storleken av
insatserna; och skola hemman, som utgöra en förvaltningsenhet, vid bestämmande
av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet,
ändock de förvärvats vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där hemmanets avkastning icke lämnar
tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn utdelning
till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits
skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning
av hemmanet.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet
med bestämmelserna örn användningen av avkastning av tillgångar, vilka
äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6 §.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av
stifts prästlönefondshemman, skall den behållna köpeskillingen eller mellangiften
tillföras stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras
på samma sätt som hemmanets avkastning.

I enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, må köpeskillingen
eller mellangiften, när tillfälle därtill yppar sig, användas till
grundförbättring av hemmanet eller till inköp av fastighet att tilläggas
detsamma. Dylika medel må ock användas till grundförbättring av löneboställe
eller till inköp av fastighet att förvaltas såsom löneboställe
för pastorat, som är berättigat till andel i avkastningen av hemmanet; skolande
i ty fall den andel, varefter pastoratet är berättigat till avkastning
från hemmanet, i motsvarande mån nedsättas.

7 §.

Vid den omräkning av pastorats andelstal i stifts prästlönefondshemman,
vartill föreskrifterna i 5 och 6 §§ föranleda, skall hänsyn tagas till den förändring,
som väldet a hemmanet kan hava undergått efter detsammas
inköp.

8 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

4

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning
-■ . den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4;,, V/ ; • . l.§.

Till boställen---till prästänkesäte.

Boställe, som---allmänt kyrkohemman.

Örn den fasta egendom, som inköpes av medel tillhörande prästlönefonder
från två eller flera pastorat och som benämnes stifts prästlönefondshemman,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1

i.

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning
omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens
prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och
andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, 4els fastigheter,
som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman, dels ock
den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer
och på landet.

6 §. . : n. ii il: v/.:.; - .vi ...

Där, i---nämnda fond.

Sker utbyte---för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts
prästlönefondshemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande---Konungen förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1938: 733 och av 6 § se 1936: 581.

6

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Förslag

■ v, v. till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles: 22

§.

1. Blir prästgård---för pastoratet.

2. Fond, som----av domkapitlet. Om användning av fond, som är

prästlönetillgång för visst pastorat, till grundförbättring av löneboställe
eller till inköp av fastighet är särskilt stadgat.

3. Det åligger---föregående år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se 1932: 405.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Därest av---sådant överskott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som
förvaltas av pastorat, gälle ock pastoratet tillkommande andel av avkastningen
från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

7 §.

Om för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre
belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar
och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets
prästlönejordsfond och prästlönefondshemman — med undantag som i 4 §
sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för
skattekrona inom pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer,
äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden,
dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 §
lagen om reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att
utgöra.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning
tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §
(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av
pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med
hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkom -

1 Senaste lydelse av 7 § se 1935: 526.

8

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

mande andel av avkastningen av stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående
räkenskapsår uppgått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

o

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

9

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 oktober 19^1.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Under 62 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning — numera ersatt av
1932 års ecklesiastika boställsordning — inrymdes stadganden om försäljning
i viss, mera begränsad omfattning av jord, varå boställsordningen vore
tillämplig, d. v. s. all den fasta egendom, som anslagits till bostad eller avlöning
åt prästerskapet i territoriella församlingar, prästänkesäten och fastigheter,
vilkas avkomst inginge till prästerlig löneregleringsfond. I samband
med antagandet av 1910 års boställsordning uttalade riksdagen, att stor
varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera
osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående
natur. Alltsedan frågan om utvidgande av möjligheterna till försäljning av
kyrklig jord uppkommit, har, med beaktande av nämnda uttalande, i skilda
sammanhang dryftats spörsmålet örn främjande av en ordning, varigenom
köpeskillingsmedel, som inflyta vid sådana försäljningar, kunna återplaceras
i fast egendom eller annan värdebeständig valuta.

1925 års kyrkomöte. 1926 års riksdag
och kyrkomöte.

Efter det utredning igångsatts rörande möjligheten för innehavare av lägenheter
å ecklesiastik jord att friköpa sina lägenheter, anhöll sålunda 1925
års kyrkomöte i skrivelse nr 51, att Kungl. Majit täcktes i samband med
nämnda undersökning låta utreda, huruvida och på vad sätt de inflytande
försäljningsmedlen från sådan jord kunde, med tryggande av pastoratens
rätt att disponera avkomsten såsom prästerlig avlöningstillgång, användas
för inköp av annan jord, framför allt skogbärande mark, samt för riksdagen
och kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

När Kungl. Majit till 1926 års riksdag och kyrkomöte framlade förslag
till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, innebärande en utvidgning av

10

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

möjligheten för lägenhetshavare att förvärva kyrklig jord, var därmed icke
förbundet något förslag i den av 1925 års kyrkomöte väckta frågan. De
spörsmål, som här skulle utredas, hade nämligen visat sig vara av så komplicerad
natur, att utredningen då icke kunnat slutföras. I sitt av riksdagen
(skrivelse nr 329) godkända utlåtande (nr 30) anförde andra lagutskottet,
till vars behandling lagförslaget överlämnats, beträffande förevarande fråga,
att då försäljning av kyrklig jord givetvis komme att, därest lagförslaget
antoges, äga rum i större omfattning än dittills, utskottet ville framhålla
önskvärdheten av att bestämmelser snarast måtte åvägabringas i syfte att
inflytande medel måtte kunna placeras i värdebeständigare valuta, varvid
i första hand borde förekomma inköp av skogbärande mark.

Samma fråga upptogs till behandling i två vid 1926 års kyrkomöte väckta
motioner (nr 22 och 34). I skrivelse nr 18, vari kyrkomötet godkände ovannämnda
lagförslag, förklarade sig kyrkomötet beträffande nyssnämnda fråga,
med hänsyn bland annat till det outredda skick, vari frågan då befunne
sig, endast böra angiva några huvudsakliga synpunkter, vilka enligt kyrkomötets
förmenande borde komma i betraktande vid utförandet av den i utsikt
ställda utredningen. Inledningsvis framhöll därvid kyrkomötet, att sambandet
mellan de lokala kyrkliga avlöningstillgångarna och de kyrkliga
primärkommunerna fortfarande borde uppehållas. I anslutning härtill borde
vederbörande kommuner själva, därest så visade sig möjligt, efter medgivande
av domkapitlet ombesörja inköp av ny jord. I de fall beloppen av
försäljningsmedel från varje pastorat vore för små, för att för dem skulle
kunna inköpas jord för det särskilda pastoratet, borde försäljningsmedlen
sammanföras till stiftsfonder och domkapitlet leda eller omhänderhava denna
medelsplacering. Därmed tog kyrkomötet avstånd från bildandet av en
hela landet omfattande försäljningsmedelsfond, vilket ifrågasatts i den ena
motionen.

1927 års prästlöneregleringssakiunniga.

De sakkunniga, som år 1927 tillsattes för utredning av frågan rörande
nya grunder för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning samt dispositionen
och förvaltningen av prästlönejorden, hade även att behandla frågan
om ytterligare utvidgning av möjligheterna till försäljning av kyrklig jord
och i samband därmed spörsmålet örn köpeskillingsmedlens placering på
ett eller annat sätt i värdebeständig valuta. I sitt år 1929 avgivna betänkande
(statens offentliga utredningar 1929: 39) framlade nämnda sakkunniga,
utom bland annat förslag till en centraliserad förvaltning av prästlönejorden
och till försäljning av jorden i större utsträckning än dittills
skett, jämväl förslag till placering av försäljningsmedel från prästlöneboställen
i skogsfastigheter. Enligt förslaget skulle för sådant ändamål dylika
försäljningsmedel och lokalt förvaltade prästlönefonder ingå till en särskilt
bildad, för riket gemensam fond, benämnd ''prästlönejordsfonden. För fon -

11

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

dens medel skulle skogsfastigheter inköpas. Fastighetsförviirven skulle ske
i fondens namn och fonden för möjliggörande härav givas ställningen såsom
särskilt bildat rättssubjekt.

1931 års prästlöneregleringssakkunniga.

Nyssberörda, av 1927 års sakkunniga behandlade frågor gjordes till föremål
för ytterligare utredning genom år 1931 tillkallade sakkunniga, vilka i
sitt betänkande med förslag till prästlönelag m. m. (statens offentliga
utredningar 1931: 25) förklarade sig icke kunna biträda det i 1929
års betänkande framställda förslaget örn placering av fonder i värdebeständig
valuta, enär nämnda förslag icke kunde förenas med den av 1931
års sakkunniga föreslagna decentraliserade förvaltningen av prästlönetillgångarna.
Enligt de sakkunnigas mening borde det överlämnas åt pastoraten,
vilka föreslagits skola omhänderhava förvaltningen av prästlönejorden,
att taga initiativ till placering av nu angivet slag.

1932 års riksdag och kyrkomöte.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 187 till 1932 års riksdag, som beträffande
förvaltningen av prästlönejorden byggde på den av 1931 års sakkunniga förordade
decentraliseringsprincipen, godkändes de sakkunnigas uttalande beträffande
placeringen av prästlönefonder i värdebeständig valuta.

I försäljningsfrågan föreslog Kungl. Majit en utvidgning av möjligheterna
till försäljning av den kyrkliga jorden.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, till vars behandling propositionen
överlämnades, yttrade i denna fråga följande:

Att de prästerliga lönetillgångarna varit placerade i fast egendom förklarade,
att de, ehuru till stor del härrörande från 1000- och 1100-talen, kunnat
bevaras till våra dagar med bibehållet värde. Utvecklingen hade emellertid,
särskilt under senare tid medfört, att en del av prästlönejorden kommit
att utbytas mot penningfonder. De nu föreliggande förslagen örn utvidgad
möjlighet till försäljning av kyrklig jord komme sannolikt att befordra
denna utveckling. Det vore därför av vikt, att frågan örn de uppstående
fondernas placering i värdebeständig valuta snarast vunne sin lösning. De
i propositionen föreslagna bestämmelserna lämnade visserligen det enskilda
pastoratet möjlighet att efter inhämtande av domkapitlets tillstånd placera
avlöningsfond i fast egendom, men dessa bestämmelser vore enligt utskottets
mening icke tillfyllest. Även om ett pastorat ibland kunde med tillgångarna
i en liten fond inköpa ett jordområde för att därmed arrondera sitt boställe,
måste nämligen möjlighet till lämplig placering av smärre fonder i fast egendom
i de flesta fall saknas. Utskottet ansåge det därför vara angeläget, att
möjlighet bereddes till gemensam förvaltning av ett flertal fonder. En sådan
gemensam förvaltning kunde lämpligen anförtros åt stiftsnämnderna. Dessa
borde för de sammanförda fonderna företrädesvis inköpa lämpligt belägna
skogsegendomar och förvalta dessa på avkomstgivande sätt samt redovisa
avkastningen till vederbörande pastorat. I enlighet med det anförda föreslog
utskottet, att Kungl. Majit skulle äga föreskriva, att viss fond eller visst

12

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

slag av fonder skulle förvaltas av stiftsnämnden för pastoratens räkning.
Därjämte borde uttryckligen stadgas, att sådana fondmedel skulle, där ej
särskilda förhållanden annat föranledde, placeras i fast egendom eller på
annat lika betryggande sätt. De ytterligare föreskrifter, som erfordrades angående
sådan placering och förvaltningen av inköpt egendom, borde däremot
meddelas av Kungl. Majit.

Med bifall till en vid utskottsutlåtandet fogad reservation, i vilken uttalades,
att frågan örn placeringen av prästlönefonder icke vore så utredd
och klarlagd, att slutlig ställning till densamma kunde tagas, beslöt emellertid
riksdagen (skrivelse nr 361) att dels antaga propositionen i nu förevarande
avseende, dels ock hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta om
utredning och för riksdagen framlägga förslag angående placering av prästlönefonder
i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig
valuta. Likaledes antog riksdagen den av Kungl. Majit föreslagna
utvidgningen av möjligheterna till försäljning av kyrklig jord.

1932 års kyrkomöte gjorde i skrivelse nr 2 med godkännande av de framlagda
lagförslagen enahanda hemställan som riksdagen beträffande prästlönefondernas
placering.

Den 7 september 1933 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet att verkställa
utredning och avgiva förslag, som i berörda riksdags- och kyrkomötesskrivelser
avsåges.

1934 års kyrkomöte.

Jämväl vid 1934 års kyrkomöte blev frågan örn prästlönefonders placering
i fast egendom i anledning av en av biskopen Rodhe väckt motion (nr 4)
föremål för överläggningar. Motionären anhöll, att kyrkomötet hos Kungl.
Maj :t måtte göra framställning om åtgärders vidtagande så skyndsamt som
möjligt i syfte att underlätta eller möjliggöra dylik placering. I motionen
uttalades bland annat, att försäljningsmedel eller andra kontanta avlöningstillgångar
från flera olika pastorat borde sammanföras och för dessa medel
inköpas större skogsområden, vilkas behållna avkastning skulle i proportion
efter de insatta medlens storlek fördelas å pastoraten. När fonderna inom
visst pastorat nått en viss storlek, borde pastoratet vara skyldigt att avstå
från förvaltningen av medlen, vilka antingen ensamma eller tillsammans
med andra pastorats motsvarande lönetillgångar skulle användas till inköp
av fast egendom. Det syntes ligga närmast till hands, att lösningen av denna
fråga skedde efter de riktlinjer, som uppdragits inom sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag.

Kyrkolagsutskottet, till vars handläggning motionen hänsköts, hemställde
(betänkande nr 12), under hänvisning till bland annat den av Kungl.
Majit anbefallda utredningen, att motionen icke måtte föranleda någon
kyrkomötets vidare åtgärd. Efter att hava betonat vikten av att åtgärder
vidtoges i syfte att befordra prästlönefonders och andra ecklesiastika pen -

13

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

ningfonders placering i en värdebeständigare valuta än penningar och värdepapper
yttrade utskottet bland annat följande:

I detta avseende kommer naturligtvis fast egendom i första rummet i
fråga. Under den tidigare diskussionen i ämnet har ofta, liksom i motionen,
framhållits, att skogsmark företrädesvis borde väljas såsom placeringsobjekt
för ifrågavarande medel. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att det icke alltid är lätt att finna skogsmark, som salubjudes för ett godtagbart
pris och som samtidigt lämnar utsikt till en omedelbar och jämn
avkastning. Man bör icke heller överskatta skogsmarkens värdebeständighet;
även denna marks värde beror i icke ringa grad på konjunkturerna och
dessutom också på den av teknikens utveckling beroende användning trä
erhåller i produktionen. Utskottet är emellertid, oaktat sålunda framförda
betänkligheter i frågan, dock i stort sett ense med motionären, såsom förut
framhållits, angående önskvärdheten av placering av kyrkans medel i fast
egendom, jämväl skogsmark.

Emellertid kan utskottet icke giva sin anslutning åt den av motionären
framförda tanken, att pastoraten skulle kunna mot deras vilja åläggas att
lämna från sig av dem förvaltade fonder, vilka i stället skulle, placerade i
fast egendom, förvaltas av stiftsnämnderna. Ett sådant tvång mot pastoraten
strider mot den år 1932 antagna lydelsen av 22 § 2 mom. prästlöneregleringslagen,
enligt vilken fond, som är prästlönetillgång för pastorat, skall
förvaltas av pastoratet, ävensom mot de grundsatser, på vilka 1932 års boställsreform
vilar.

Utskottet hyser också den förhoppningen, att de i motionen framförda
önskemålen skola låta sig förverkliga utan några som helst tvångsåtgärder.
Redan nu finnes enligt nyss nämnda paragraf i prästlöneregleringslagen
möjlighet för pastorat att efter tillstånd av domkapitlet, som övar tillsyn
över fondförvaltningen, placera sina fonderade medel i fast egendom, och
även i 6 § andra stycket kyrkliga försäljningslagen finnes ett stadgande, som
möjliggör åtgärder i samma riktning.

Däremot äro enligt utskottets mening sådana åtgärder påkallade, som
bereda pastorat, vilka vart för sig äga smärre fonder, möjlighet att i smidiga
former och under stiftsnämndens medverkan och tillsyn sammanföra
dessa fonder för att söka ett gemensamt värdebeständigt placeringsobjekt
för dem. Det kan förväntas, att stiftsnämnderna, som hittills varit upptagna
av boställsordningens förvaltningsmässiga genomförande, komma att stimulera
pastoraten i denna riktning. I synnerhet då inom något pastorat
större fondbildningar eljest skulle uppstå, synes det böra tillkomma stiftsnämnderna
att göra sitt inflytande enligt 1 § stiftsnämndsinstruktionen gällande
för medlens användande på sätt som ovan sagts.

Kyrkomötet biföll vad utskottet hemställt.

Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag.

Vid 1939 års lagtima riksdag uttalade första lagutskottet (betänkande nr
30) vid behandling av motioner rörande storleken av procentsatsen i 7 §
andra stycket kyrkofondslagen önskvärdheten av att den av 1932 ars riksdag
begärda utredningen angående placering av prästlönefonder i fast
egendom eller annan värdebeständig valuta snarast möjligt fullföljdes.

14

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

Kammarkollegiets förslag 1940.

Den 3 juli 1940 avgav kammarkollegiet den anbefallda utredningen och
framlade därvid förslag till huvudgrunder för en lösning av den föreliggande
frågan. Förslaget har i huvudsak följande innehåll:

Samtliga prästlönefonder skola inlevereras till kyrkofonden, dock att av
praktiska skäl smärre fonder upptill 2,000 å 3,000 kronor undantagas från
levereringsskyldighet. Beträffande sistnämnda fonder, som sålunda skola
kvarbliva under pastoratens förvaltning, bör föreskrivas, att viss del av avkastningen
skall läggas till kapitalet. För tillförsäkrande åt pastoraten av
värdebeständig valuta införes en anordning i anslutning till bestämmelserna
i lagen den 9 december 1938, nr 732, angående särskilda grunder för klockaroch
organistlöns bestämmande samt om dispositionen av de till klockared!
organisttjänst hörande avlöningstillgångar. Kyrkofonden tillförd lokal
avlöningstillgång skall sålunda efter verkställd uppskattning omsättas i
areal åkerjord (boställskapital). Boställskapital skall förklaras äga samma
natur, som det boställe, varifrån det härflutit. För boställ skapitalet ansvarar
kyrkofonden, varur till pastoratet årligen skall utgå ett belopp motsvarande
den för året å boställskapitalet belöpande avkastning (boställsränta).
För kyrkofondens medel skola inköpas fastigheter. Kyrkofondens nyinvesteringar
i fastigheter böra helt motsvara de från pastoraten inlevererade
boställskapitalen, men även likvidmedel härrörande från kyrkofondens egna
fastigheter (allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman)
böra investeras i fastigheter. De för kyrkofondens medel förvärvade fastigheterna
skola förvaltas och disponeras såsom allmänna kyrkohemman. Med
undantag av själva penningförvaltningen, som tillkommer statskontoret såsom
förvaltare av kyrkofonden, skall all övrig av fondernas indragning till
kyrkofonden föranledd redovisning och förvaltning åligga de särskilda
stiftsnämnderna. Dessa skola sålunda övervaka inlevereringen av fonderna
till statskontoret samt hålla bokföring över dessa fonder, verkställa uppskattning
till åker av fonderna, fastställa boställskapital och avkastningsprocent,
uträkna och i avräkningslängd med kyrkofonden tillgodoföra pastoraten
avkastningen å boställskapitalen. Vidare skall det åligga stiftsnämnderna
att, utom själva förvaltningen av fastigheterna, var i sin ort
verkställa utredning samt till Kungl. Majit avgiva förslag till inköp av
fastigheter.

Ifrågavarande prästlönetillgångar skola emellertid även kunna placeras
lokalt, antingen på det sätt att fastighet inköpes för att förvaltas såsom
löneboställe för pastoratet eller ock så att smärre fonder användas till grundförbättring
å respektive boställe, såsom skogsplantering, uppodling eller sådana
arbeten, som avses i 3 kap. 3 § andra stycket i reglementet för ecklesiastik
medelsförvaltning. Dylik användning bör kunna äga rum såväl innan
fonderna inlevererats till kyrkofonden som genom återbäring till pastoratet
av tidigare inlevererade medel.

Fastigheter, som inköpas för kyrkofondens räkning, skola förvärvas av
och lagfaras för Kungl. Majit och kronan. De lokalt inköpta fastigheterna
skola äga enahanda natur och disponeras på samma sätt som det boställe,
varifrån inköpsmedlen härflutit, och det skall ankomma på Kungl. Majit
att i varje särskilt fall bestämma, vilket rättssubjekt skall förvärva fastigheten.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

15

Nu gällande ordning.

I 6 § andra stycket kyrkliga försäljningslagen av år 1927 enligt dess lydelse
efter lagändring den 30 augusti 1932 stadgas, att, därest utbyte eller försäljning
sker av prästboställe, som utgör avlöningstillgång för visst pastorat,
den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där ej Kungl. Majit annorlunda
förordnar, skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.
I ett mycket obetydligt antal fall har Kungl. Majit efter framställning
av vederbörande pastorat lämnat sitt medgivande till att dylika
försäljningsmedel finge användas till inköp av fastighet. Kungl. Majit plägar
därvid föreskriva, att sådan fastighet, som antager karaktären av prästlöneboställe,
skall lagfaras för Kungl. Majits och kronans räkning med särskild
anteckning om inköpsmedlens natur.

Vidare är stadgat i 22 § 2 mom. prästlöneregleringslagen av år 1910, sådant
detta lagrum lyder enligt lag den 30 augusti 1932, att fond, som är
prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet och att
sådan fond skall göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet.
Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta
tillstånd därtill av domkapitlet. Också i ett mycket obetydligt antal
fall synes domkapitel lia lämnat tillstånd till fonds placering i fastighet.
Sådan fastighet antager emellertid ej karaktären av prästlöneboställe. Vid
avräkningen mellan kyrkofonden och pastoratet om bidrag ur kyrkofonden
till prästerskapets avlöning räknas sådan avlöningstillgång fortfarande såsom
prästlönefond.

Genom tillkomsten av 1932 års lagändringar har sålunda frågan om placering
av prästlönefonderna i värdebeständig valuta icke förts framåt mot
en lösning, som motsvarar de lagstiftande makternas intentioner på detta
område. I stort sett synes något intresse för frågan icke hava visats från
pastoratens sida. Stiftsnämnden i Lund har härom anfört följande:

Stiftsnämnden har på allt sätt sökt medverka till att prästlönefonderna
genom pastoratens försorg placeras i fast egendom. Särskilt har stiftsjägmästaren
vid sina resor i stiftet sökt påverka kyrkoråden att påbörja verkställandet
av dylika placeringar. Några nämnvärda resultat ha emellertid ej
blivit följden därav. Med undantag av några få fall ha kyrkoråden ej visat
någon förståelse för denna viktiga angelägenhet. Stiftsnämnden har velat
framhålla detta särskilt med hänsyn till vad kyrkolagsutskottet vid 1934 års
kyrkomöte framhållit, vid behandlingen av motion nr 4. Utskottet har
bland annat framhållit, att stiftsnämnderna, som dittills varit upptagna
av boställsordningens förvaltningsmässiga genomförande, förväntades komma
att stimulera pastoraten att placera fondmedel i fast egendom. Stiftsnämnden
har nu allenast att konstatera att detta ej varit möjligt.

Det torde här böra anmärkas, att enligt lagändring den 27 november
1936 6 § första stycket i den kyrkliga försäljningslagen erhållit sådan lydelse,
att där utbyte eller försäljning äger rum av fastighet, vars avkomst i sin
helhet ingår till kyrkofonden, den behållna mellangiften eller köpeskillingen,

16

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

såvida ej annan disposition därav varder av Kungl. Maj:t föreskriven, skall
överlämnas till nämnda fond. Dylika medel kunna alltså med Kungl. Maj:ts
tillstånd användas till inköp av fastighet.

Lönefondernas storlek och uppkomst.

Det är ingalunda obetydliga belopp, som äro förvaltade såsom prästlönefonder.
Enligt följande tablå över fondernas storlek och placering den
31 december 1940 uppgick fondernas sammanlagda belopp till ej mindre
än 18,060,925 kronor och antalet pastorat, som förvaltade sådana fonder,
till 1,207.

Tablå över av pastoraten förvaltade prästlönefonder den 31 december 1940.

Antal pastorat

Fondernas placering

Stift

Samt-

liga

Med

präst-

lönefon-

der

samman-

lagda

kapital-

belopp

Obliga-

tioner

Bankräk-

ning

Lån till
kommun

Lån till en-skild mot in-teckning eller
annan säkerhet

Fastig-

het

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Uppsala . .

159

144

2,088,052

762,554

892,755

198,445

143,600

40,698

Linköping .

130

113

1,358,450

595,445

600,352

128,239

34,414

—

Skara ....

116

110

1,205,643

452,200

437,166

209,206

107,071

—

Strängnäs .

108

92

1,099,309

471,139

336,852

125,730

165,588

—

Västerås . .

99

85

1,578,453

678,187

662,109

178,197

59,960

—

Växjö ....

144

142

1,811,931

438,419

949,515

315,194

—

108,803

Lund ....

219

185

2,231,288

81,097

1,583,097

552,835

14,259

-

Göteborg . .

126

105

1,554,547

374,300

834,445

317,592

28,210

•—

Karlstad . .

77

66

2,118,319

1,033,601

743,244

338,274

3,200

—

Härnösand .

91

87

1,884,361

980,529

528,249

244,028

131,555

—

Luleå ....

56

47

950,777

426,150

383,454

141,173

—

—

Visby ....

31

29

122,513

1,500

115,013

6,000

—

—

Stockholm .

19

2

107,282

85,980

21,302

—

—

—

1,375

1,207

18,060,925

6,381,101

8,087,553

2,754,913

687,857

149,501

Prästlönefonderna hava uppkommit på olika sätt. I regel torde fonderna
vara bildade av medel, lämnade i ersättning antingen för boställe tillhörig,
försåld eller till allmänt ändamål upplåten mark eller ock för rätten att använda
å boställe befintlig sten-, grus-, ler- eller torvtäkt. Fonderna kunna
också hava uppkommit av ersättningsmedel för växande skog eller genom
kapitalisering av behållen skogsavkastning. Ett mindre antal donationsfonder
torde också finnas. Huru mycket av fonderna, som utgör vederlagsmedel
för jord, är visserligen ej känt, men det torde på goda grunder kunna antagas,
att det allra mesta utgör dylika medel.

17

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Sedan Kungl. Majit den 17 januari 1941 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med ytterligare utredning och avgiva förslag angående placering av
prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan
värdebeständig valuta, bär åt kammarrådet H. Skoglund uppdragits att såsom
sakkunnig verkställa ifrågavarande utredning. I anledning härav har
Skoglund med skrivelse den 23 april 1941 avgivit utredning och förslag i
ämnet.

Vid Skoglunds skrivelse hava fogats här nedan intagna fem lagförslag.

Förslag till lag angående användande av prästlönefond till grundförbättring
av prästlöneboställe eller till inköp av fastighet samt örn förvaltningen
av sådan fastighet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat, må
efter Konungens bestämmande användas till bestridande av kostnad för nyodling,
torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av boställe,
varifrån fonden härrör, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller ock
fastighet att förvaltas av stiftsnämnden på sätt nedan sägs.

2 §.

Till inköp av fastighet, som skall utgöra löneboställe för visst pastorat, må
användas allenast medel härrörande från boställe, som förvaltas av pastoratet.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,
bör förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å
fånget varde anteckning införd i lagfartsprotokollet om fastighetens disposition
samt om boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas prästlönetillgångar
från två eller flera pastorat.

Prästlönetillgång, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall
omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats
räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning
anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra
prästlönejordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fondens
räkning.

Sådan fastighet benämnes stifts prästlöneegendom och förvaltas i enlighet
med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

Bihang till allm. kyrkomötets ■protokoll 19/^1. 1 sami. Nr lii.

2

18

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

5 §.

Avkastning av stifts prästlöneegendom skall, efter avdrag av kostnaderna
för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönetillgångar
medel använts till inköp av egendomen, i förhållande till storleken av berörda
medel; skolande egendomar, som utgöra en förvaltningsenhet, vid
bestämmande av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet,
ändock de förvärvats vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där egendomens avkastning icke lämnar
tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn utdelning
till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits
skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning
av egendomen.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet
med bestämmelserna örn användningen av avkastning av tillgångar, vilka
äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6 §.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av stifts
prästlöneegendom, skall den behållna köpeskillingen eller mellangiften tillföras
stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras på samma
sätt som egendomens avkastning.

Efter Konungens bestämmande må köpeskillingen eller mellangiften, när
tillfälle därtill yppar sig, användas antingen till grundförbättring av egendomen
eller till inköp av fastighet att tilläggas densamma. Dylika medel
må ock användas till grundförbättring av löneboställe eller till inköp av fastighet
att förvaltas såsom löneboställe för pastorat, som är berättigat till
andel i avkastningen av egendomen; skolande i ty fall den andel, varefter
pastoratet är berättigat till avkastning från egendomen, i motsvarande
mån nedsättas.

7 §.

Vid den omräkning av pastorats andelstal i stifts prästlöneegendom, vartill
föreskrifterna i 5 och 6 §§ föranleda, skall hänsyn tagas till den förändring,
som värdet å egendomen kan hava undergått efter egendomens inköp.

8 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Förslag till lag orri ändrad lydelse av 1 % ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 1 § ecklesiastik boställsordning den 80 augusti
1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Till boställen---»---»---till prästänkesäte.

Boställe, som---»---» —--allmänt kyrkohemman.

Örn den fasta egendom, som inköpes av försäljnings- eller andra medel
härrörande från löneboställen i två eller flera pastorat och som benämnes
stifts prästlöneegendom, gäller vad därom är särskilt stadgat.

19

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 § § lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till för säljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning
omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens
prästlöneegendomar ävensom biskopsgårdar dels sådana boställen och andra
fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter, som
äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman, dels ock den
fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och

på landet.

6 §.

Där, i enlighet--— »---»---nämnda fond.

Sker utbyte---»---»---för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts
prästlöneegendom, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande---»---»---»---»---

Konungen förordnas.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december
1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 9 december 1910 om reglering av
prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

22 §.

1. Blir prästgård---»---»---för pastoratet.

2. Fond, som---»---»---av domkapitlet.

3. Det åligger —---»--— »---föregående år.

4. Örn användning av fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat,
till grundförbättring av prästlöneboställe eller till inköp av fastighet är
särskilt stadgat.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti
1932 (nr 404) örn kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Därest av---»---»---»---»---sådant över skott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som
förvaltas av pastorat, gäde ock pastoratet tillkommande andel av avkastningen
från stiftets priistlönejordsfond och prästlöneegendom.

20

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre
belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar
och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets prästlönejordsfond
och prästlöneegendom — med undantag som i 4 § sägs — dels
ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för skattekrona inom
pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer, äger pastoratet
för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden, dock ej för
gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen om reglering
av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning
tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §
(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av
pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med
hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkommande
andel av avkastningen av stiftets prästlönej ordsfond och prästlöneegendom
upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående
räkenskapsår uppgått.

Över den sakkunniges förslag hava yttranden avgivits av samtliga stiftsnämnder
och domkapitel ävensom av domänstyrelsen, statskontoret och
kammarkollegiet.

Av dessa yttranden framgår att stiftsnämnderna och domkapitlen i allmänhet
livligt tillstyrkt den sakkunniges förslag. Särskilt har framhållits,
att förslaget anvisat en praktisk väg till frågans lösning. I den mån dessa
myndigheter verkställt en jämförelse mellan detta förslag och kammarkollegiets
förslag av år 1940, har den sakkunniges förslag tillerkänts ett bestämt
företräde. Kammarkollegiet däremot har ansett den sakkunniges förslag
icke vara lämpat att läggas till grund för en lagstiftning samt vidhållit
sitt ovannämnda förslag. Statskontoret har ställt sig synnerligen tveksamt
till tanken att utbyta prästlönefondernas nuvarande placeringssätt mot investering
i fastigheter.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för innehållet i förslaget samt
yttrandena däröver.

Olika slag av placeringsobjekt.

Den sakkunnige har beträffande olika slag av placeringsobjekt anfört följande: Den

fortsatta utredningen rörande placeringen av prästlönetillgångar i
värdebeständig valuta torde böra taga sikte å placering i fast egendom, som
för ifrågavarande tillgångar torde vara det lämpligaste och på lång sikt det
mest värdebeständiga placeringsobjektet. Inköp av aktier eller därmed jämförliga
värdepapper torde icke annat än i undantagsfall böra komma i fråga.
Den sistnämnda placeringen torde för övrigt redan med nu gällande lagstiftning
efter medgivande av domkapitlet stå pastoraten till buds.

Prästerskapets lönetillgångar i fast egendom bestå i huvudsak av jordbruks-
och skogsegendomar, och de organ som tillskapats för förvaltning av

21

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

och kontroll å lönetillgångarna hava utsetts med hänsyn tagen till kunnighet
i skötseln av dylika egendomar. Den ecklesiastika fastighetsförvaltningen
är sålunda redan inställd på jordbruk och skogsbruk, och utan tvivel är
det ur alla synpunkter lämpligast, att den utökning av fastighetsbeståndet,
som nu är ifrågasatt, kommer att avse samma slags egendomar som de nuvarande.
Inköp av industrifastigheter eller bostadshus eller eljest fastigheter,
vilkas huvudsakliga värde ligger i byggnaderna, torde i regel böra undvikas
bland annat med hänsyn till den på längre sikt förhållandevis stora
värdeminskning en byggnad undergår. Om sålunda placeringen av prästlönefonder
i regel med större fördel synes böra ske i jordbruks- och skogsegendomar,
torde det icke vara uteslutet, att placering även i annan fastighet,
exempelvis kvarn, såg eller kraftverk, i speciella fall kan vara fördelaktigt.
Vid inköp av större skogskomplex torde icke kunna undvikas att icke
blott jordbruk utan ibland även dylika industriella anläggningar medfölja
köpet, vilka anläggningar det måhända kan i en del fall befinnas vara i
ekonomiskt hänseende fördelaktigt att bibehålla.

Vid inköp av fastigheter för fondmedel synes man i den föregående diskussionen
om denna fråga främst haft i åtanke skogsmark. Utan att överskatta
skogsmarkens värdebeständighet — även denna marks värde beror,
såsom 1934 års kyrkolagsutskott anfört, i icke ringa grad av konjunkturerna
och av den på teknikens utveckling beroende användning trä erhåller i produktionen
— torde utan tvivel skogsmark vara det förvaltningsobjekt, som
anses bäst lämpa sig för myndighetsförvaltning och som i dylik förvaltningför
närvarande lämnar den bästa förräntningen. Härutinnan torde vara tillräckligt
att hänvisa till den omplacering av fastigheter från jordbruk till
skogsbruk som äger rum beträffande statens domäner samt till det av domänstyrelsen
redovisade driftsresultatet av dess fastighetsförvaltning. Enligt
den officiella statistiken för domänverket år 1939 skulle sålunda jordbruksförvaltningen
i medeltal för åren 1931—1935 lämna en förräntning av
1.7 procent av fastigheternas taxeringsvärde och för åren 1936—1939 av
knappt 1 procent. För skogsförvaltningen redovisas för år 1939 utan bidrag
ur den s. k. förnyelsefonden en förräntning av 2.54 procent på taxeringsvärdet
och med bidrag ur förnyelsefonden 3.27 procent på taxeringsvärdet. I
medeltal för åren 1934—1939 utgör sistnämnda procentsats icke mindre än
4.9 procent. Även beträffande de ecklesiastika boställena synes, av de av
stiftsnämnderna avgivna årsberättelserna att döma, en märkbar skillnad
med avseende å förräntningen föreligga mellan jordbruk och skogsbruk.
Normalavkastningen beträffande jordbruken synes för flertalet stift för
åren 1937—1939 icke hava överskridit 2 procent å taxeringsvärdet, under
det avkastningsprocenten för boställsskogarna icke understigit 4 procent
och till och med för vissa stift uppgått till 7, 8 ä 9 procent å taxeringsvärdet.

Beträffande lönefondernas placering i jordbruksegendomar har den sakkunnige
framhållit, att sådan placering under vissa förhållanden kunde vara
fördelaktig och i jordbruksbygder ofta utgöra den enda placeringsmöjligheten.
Det som talade emot en sådan placering vore de dryga kostnaderna
för egendomarnas bebyggande. Detta torde emellertid vara ett tillfälligt förhållande
— med tiden torde mera normala förhållanden inträda med avseende
härå.

22

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

Samtliga stiftsnämnder och domkapitel ävensom aomänstyrelsen hava
ej haft något att erinra mot förslaget i nu angivna avseende.

I sitt utlåtande har statskontoret i denna fråga anfört följande:

Statskontoret vill till en början erinra, att bland dess arbetsuppgifter
ingår förvaltningen av en mängd fonder av olika slag. Större delen av
dessa tjäna allmännyttiga ändamål, bland dem ett stort antal rent statliga
ändamål av synnerlig vikt. Beträffande samtliga dessa fonder finnas
föreskrifter meddelade rörande placering och förvaltning, i syfte att garantera
medlens bevarande för all framtid och samtidigt det mått av avkastning,
som med denna utgångspunkt är möjlig att ernå. I enlighet med nämnda
föreskrifter placeras fondernas medel huvudsakligen i vissa ur säkerhetssynpunkt
särskilt tillfredsställande obligationer, i kommunlån och i
fastighetsinteckningar inom viss gräns av vederbörande taxeringsvärden.
Likartade villkor gälla för penningplaceringarna hos kommuner och ett
flertal penningförvaltande inrättningar, vilka skola tillgodose ändamål av
synnerlig vikt. Fördelarna med ett sådant placeringssystem äro bland annat
att medlen komma olika samhälleliga ändamål tillgodo, samtidigt som de
tjäna de speciella uppgifter, för vilka de i första hand äro avsedda. För
detta slag av förvaltning erfordras en i jämförelse med fastighetsförvaltning
begränsad och därför också föga kostsam administration.

Det synes statskontoret knappast riktigt att undandraga samhället de
icke obetydliga belopp, prästlönefonderna representera. Ur social synpunkt
torde för övrigt även kunna ifrågasättas, om det är lämpligt att
landets, för egnahemsbildning och liknande strävanden behövliga jord i
den omfattning, varom här är fråga, användes såsom placeringsobjekt.
Statskontoret måste därför ställa sig synnerligen tveksamt till tanken att
utbyta prästlönefondernas nuvarande placeringssätt mot investering i
fastigheter. Det har för övrigt, såvitt statskontoret kan finna, icke visats,
att möjlighet till dylikt förvärv i ens tillnärmelsevis tillräcklig omfattning
föreligger. Det synes fastmer sannolikt, att tillgången på för dylikt ändamål
lämpliga fastigheter för närvarande är ganska ringa.

Kammarkollegiet däremot synes här i stort sett vara ense med den sakkunnige.
Emellertid ansåge kollegiet, att placering av fondmedel i bostadshus
icke kunde utan vidare helt avvisas. Ur social synpunkt har, ej minst
för närvarande, betonats nödvändigheten, att det allmänna understödde
byggnadsproduktionen. I detta sammanhang kunde därför ej bortses från
att i de stads- eller andra pastorat, från vilka försälj ningsmedel härf löte
för »byggnadstomter», ett förklarligt krav kunde resas på att de influtna
medlen åtminstone i viss utsträckning erhölle en med dessa kommuners
intressen förenlig placering. En placering i ren jordbruksegendom syntes
kollegiet med hänsyn till byggnadskostnaderna vara förenad med vissa ekonomiska
vanskligheter. Härtill komme angelägenheten att tillse, att jordbrukssociala
synpunkter tillgodosåges och att det allmänna härvidlag ej
uppträdde såsom konkurrent till sig själv och motarbetade de åtgärder,
som statsmakterna ur just jordbrukssocial synpunkt vidtoge.

23

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Lönefondernas placering.

Den sakkunnige har föreslagit, att prästlönefond i första liand borde
placeras i fastighet att av pastoratet förvaltas såsom löneboställe. Karaktären
av lönefonderna att vara vederlag för löneboställen inom pastoraten
torde göra dylik placering, varigenom värdet å boställsjorden inom det särskilda
pastoratet bibehölles oförminskat, särskilt ändamålsenlig.

Jämväl på annat sätt än genom inköp av jord syntes fonderna kunna användas
till bibehållande av realvärdet å löneboställena inom respektive pastorat.
Kammarkollegiet har sålunda i fråga örn smärre boställsfonder ifrågasatt,
huruvida de icke kunde disponeras och konsumeras för t. ex. skogsplantering,
uppodling eller sådana grundförbättringar, som avsåges i 3 kap. 3 §
andra stycket i reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning den 15
februari 1935. Berörda bestämmelse talade om »täckdikning eller annan
för löneboställets jordbruksdel eller skog gagnelig grundförbättring, som
icke är att hänföra till löneboställets laga hus». Det torde hittills hava
varit en med avseende å det kyrkliga fastighetsbeståndet allmänt antagen
princip, att vederlagsmedel för jord icke borde användas till ändamål, som
skulle innebära en kapitalkonsumtion. Sålunda hava försäljningsmedel
icke ansetts böra användas till exempelvis boställes bebyggande. Detta
kunde visserligen medföra en tillfällig värdeökning, motsvarande det nedlagda
kapitalet, men i mån av byggnadernas fortskridande försämring inträdde
en kapitalförstöring. Emot ovan angivna princip torde emellertid
icke strida, att försäljningsmedel användes till sådana arbeten, som vore
ägnade att medföra en för framtiden bestående värdeökning av bostället.
Dylik placering av försäljningsmedel i det boställe, varifrån medlen härrörde,
syntes tvärtom synnerligen ändamålsenlig och lämplig, men att i
vidare mån investera försäljningsmedel i förut befintligt boställe torde icke
vara tillrådligt. Till arbeten, som medförde bestående värdeökning, .torde
kunna hänföras vattenavledning, torrläggning av vattensjuka marker samt
nyodling, men knappast skogsplantering, då detta arbete måste tid efter
annan förnyas, försåvitt icke genom skogsplanteringen t. ex. av flygsandsfält
eller gamla kalmarker markens produktionsförmåga på ett bestående sätt
ökades. Jämväl torde man kunna utgå ifrån, att en i enlighet med moderna
metoder utförd täckdikning medförde en beständig värdeökning.

Det vore vidare nödvändigt att sammanföra fonder från flera pastorat
för inköp av viss fastighet. Fondernas stora antal, deras jämförelsevis obetydliga
belopp och bristen på lokalt placeringsobjekt medförde, att ett sammanförande
måste tillgripas, örn ändamålet skulle vinnas. Sådan fastighet, i
vilken flera pastorat hade del, kunde ej förvaltas såsom lönebostiille. Man
bleve i stället nödsakad tillgripa en i viss mån centraliserad förvaltning.
Någon annan förvaltningsmyndighet än stiftsnämnderna, som redan förvaltade
för det prästerliga avlöningsväsendet gemensamma fastigheter,
kunde knappast komma i fråga. Vid dylikt inköp torde i regel vara lämp -

24

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

ligast att lägga huvudvikten på anskaffande av större, huvudsakligen av
skogsmark bestående egendomar, vilket bland annat ur synpunkten av en
rationell och billig förvaltning vore en stor fördel.

Stiftsnämndema och domkapitlen hava i sina avgivna yttranden i allmänhet
tillstyrkt de riktlinjer för fondernas placering, som angivits i förslaget.

Stiftsnämnden i Västerås har beträffande placeringen av fondmedel i
grundförbättring av redan befintligt löneboställe uttalat, att man här borde
framgå med en viss försiktighet. Då det kunde synas önskvärt för många
pastorat med blott mindre fonder att disponera dessa för grundförbättringar,
funnes den faran, att dessa smärre fonder försvunne, utan att löneboställenas
värde eller avkastning ökades. Enligt stiftsnämndens mening vore
det nämligen svårt att med visshet beräkna en fastighets mervärde eller
högre avkastning vid en verkställd grundförbättring. Fonderna borde allenast
disponeras för sådana grundförbättringar, som obestridligt ökade fastighetens
värde och avkastning.

Stiftsnämnden i Växjö har ifrågasatt om ej principen att i första hand
placera lönefond i fastighet att förvaltas såsom löneboställe kunde tagas
till intäkt för att genom förespeglingar om dylika framtida placeringar undanhålla
stiftsnämndema fondmedel, när tillfälle yppades till fördelaktigt
inköp av större jordområde att förvaltas såsom prästlöneegendom.

Domkapitlet i Linköping har särskilt velat framhålla den väsentliga skillnaden
mellan grundförbättring och nyförvärv av fastighet. En grundförbättring
innebure en kapitalplacering, som samtidigt vore kapitalförbrukning
och som i allmänhet icke omedelbart lämnade avkastning. Det kunde
därför ifrågasättas, huruvida det icke endast undantagsvis borde förekomma,
att kapital toges i anspråk för förbättringar, som enligt sunda affärsprinciper
lämpligast borde bestridas genom att den årliga avkastningen
toges i anspråk. Dylika kapitalplaceringar borde endast äga rum, när utredning
visade, att placeringen bleve till avsevärt gagn och lämnade säker
avkastning.

Domkapitlet i Stockholm har funnit, att, då den redan nu förefintliga
möjligheten att placera fonder i fastigheter hittills icke utnyttjats i väntad
omfattning, de närmaste åtgärderna nu borde inriktas på att stimulera kyrkligt-kommunala
myndigheter att ägna intresse åt denna angelägenhet. Domkapitlet
ifrågasatte därför, örn det icke vore tillrådligt att avvakta erfarenheterna
härifrån, innan man vidtoge åtgärder för placering av fonderna
genom stiftsnämndernas försorg.

Beslut om fastighetsinköp.

Deri sakkunnige har föreslagit, att beslut örn användning av prästlönefond
till ändamål, varom nu vore fråga, borde förbehållas Kungl. Majit,
som enligt nu gällande bestämmelser hade att meddela beslut om annan

25

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

användning av försäljningsmedel än deras fondering. Den förberedande utredningen
borde ankomma på stiftsnämnderna, vilka icke blott själva med
den kännedom ledamöterna kunde äga eller på olika sätt förskaffade sig om
förekomsten av till inköp lämpliga egendomar hade att föreslå sådana inköp
utan ock uppmana vederbörande kyrkligt-kommunala myndigheter
att inkomma med förslag till sådan placering av prästlönefond.

Flertalet stijtsnämnder och domkapitel har icke haft något att erinra
häremot. Åtskilliga stiftsnämnder hava i sina yttranden betonat vikten av
skyndsam handläggning av inköpsärendena, enär möjligheterna för verkställande
av förmånliga inköp härigenom skulle kunna tillvaratagas.

Stiftsnämnden i Uppsala har härom anfört följande:

Traditionsskäl bjuda möjligen, att avgöranderätten lägges hos Kungl.
Majit, men sakens natur torde ej kräva detta. Då det icke lärer komma att
röra sig om ärenden av någon större ekonomisk räckvidd — åtminstone
enligt nuvarande ekonomiska måttstock å samhällsekonomiska spörsmål
— eller av mera invecklat slag, torde stiftsnämnderna kunna ombesörja
dessa angelägenheter eller, om man önskar en för hela riket enhetlig praxis,
kammarkollegiet. Proceduren bör bli enkel och snabb, enär en förvärvsmöjlighet
ofta kan vara inskränkt till viss tid samt praktiska angelägenheters
handhavande ej bör försvåras av en omständlig och tungrodd förvaltningsordning.
Med hänsyn till den fortgående ansvällningen av statliga
uppgifter måste det dock anses föga ändamålsenligt att i en ny lagstiftning
besvära den högsta myndigheten med rena bagatellärenden, t. ex. användande
av något hundratal kronor prästlönefondsmedel till ett vattenavledningsföretag
å ett löneboställe m. m.

Stiftsnämnden i Västerås ger i sitt yttrande uttryck åt samma uppfattning
som stiftsnämnden i Uppsala. Stiftsnämnden har sålunda ifrågasatt,
huruvida det icke skulle kunna anförtros åt stiftsnämnderna att
besluta i placeringsfråga, när det gällde mindre belopp. Förslagsvis har
stiftsnämnden därvid framfört, att vid placering av lönefonder i grundförbättring
av löneboställe sådan placering kunde av stiftsnämnden medgivas
för belopp ej överstigande 5,000 kronor och att vid förvärv av fastighet att
disponeras såsom löneboställe allenast stiftsnämndens medgivande vore
erforderligt, därest fondplaceringen uppginge till högst 20,000 kronor.

Domkapitlet i Linköping hyser beträffande placeringen i grundförbättringar
en motsatt mening, än den som stiftsnämnderna i Uppsala och
Västerås givit uttryck åt. I varje särskilt fall borde Kungl. Maj:ts bifall inhämtas
till sådan placering, detta främst med hänsyn till att dylik placering
icke borde komma till stånd annat än när avsevärt gagn och säker avkastning
vunnes.

Domkapitlet i Härnösand har framhållit, att i stiftet åtskilliga pastorat
hava så betydande fonder, att skogsfastigheter av olika storleksordningar
kunde förvärvas av sådant pastorat. Om på detta sätt inköpt egendom förklarades
såsom löneboställe, vore problemet härigenom till största delen löst.

26

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Domkapitlet har vidare anfört, att det utan våda syntes kunna anförtros
åt stiftsnämnden att efter skogsvärdering genom stifts jägmästaren upptaga
fastighet, som visats vara gravationsfri, bland pastoratets prästlönetillgångar.

Sättet för fondernas placering i fastigheter och
fastighetsavkastningens disposition.

I sin utredning har den sakkunnige beträffande sättet för fondernas placering
i fastigheter och fastighetsavkastningens disposition i huvudsak anfört
följande:

Pastoratens rätt att disponera avkomsten av fonderna kommer i de fall
fond placeras i grundförbättringar å förut befintligt löneboställe eller i fastighet,
som inköpes att utgöra löneboställe för pastoratet, utan vidare att
avse avkomsten av de nyttigheter, som träda i stället för fonden.

Skola fonder från flera pastorat sammanslås och för dessa fonder inköpas
fastighet att förvaltas av stiftsnämnden torde, då förmånen av omvandlingen
av fonderna till värdebeständig valuta torde böra komma pastoraten till
godo, ligga närmast till hands att låta pastoraten taga del av fastighetens
avkastning i förhållande till deras insatser.

Såsom ovan nämnts har kammarkollegiet föreslagit, att pastoraten skola
tillförsäkras värdebeständig valuta på sina insatser genom att dessa omräknas
till åkerareal, samt att pastoratsfonderna skola inplaceras i kyrkofonden,
oberoende av huruvida och i vad mån de komma till användning
för fastighetsinköp. Det kan ifrågasättas, huruvida det finnes anledning att
i större utsträckning rubba de kapitalplaceringar, som i orterna skett med
avseende å dessa fonder, än som behövs för förverkligandet av syftet med
omplaceringen, nämligen åvägabringandet av en värdebeständig valuta.
Dylik valuta erhålles ju icke enbart genom fondernas indragning till kyrkofonden
utan därtill erfordras att för medlen inköpas fastigheter, vilket helt
säkert icke är möjligt med avseende å samtliga fonder på en gång. Det
oaktat skulle kyrkofonden enligt kollegiets förslag gentemot pastoraten
ansvara för avkastningen, som örn fonderna vore placerade i fastigheter.
En dylik ansvarighet kan komma att medföra en minskning av kyrkofondens
kapital eller, då detta i princip icke får minskas, en höjning i utdebiteringen
av allmänna kyrkoavgiften. Det kan emellertid icke anses riktigt,
att landets skattedragare i gemen skola beskattas för uppehållande av de
särskilda pastoratens prästlönetillgångar vid deras realvärde.

Även örn det icke behöver möta svårigheter för statskontoret att i avvaktan
på likviderandet av eventuella fastighetsköp placera så betydande
belopp, varom här är fråga (18 miljoner kronor), torde man icke kunna
bortse från de svårigheter, som kunna föreligga för pastoraten att lösgöra
fonderna från nuvarande placeringar, samt de kanske mången gång onödiga
och för vederbörande menliga rubbningar i dessa placeringar, som den ovillkorliga
inlevereringen till kyrkofonden skulle medföra.

Rent principiellt torde ock den föreslagna inplaceringen av pastoratsfonderna
i kyrkofonden stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för
den år 1932 genomförda förvaltningsreformen, varigenom ock genomförts
bättre kontroll å fondförvaltningen, och närmare ansluta sig till den av
1927 års s. k. prästlöneregleringssakkunniga, vilkas förslag just innefattade

27

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

en centralisering av pastoratsfonderna till en för hela riket gemensam fond,
förordade men av statsmakterna förkastade centraliseringsprincipen.

Det torde därför finnas anledning undersöka, huruvida icke en mindre
ingripande, med 1932 års förvaltningsreform bättre överensstämmande men
mot syftet ändå fullt svarande anordning är möjlig att genomföra. Såsom
ovan nämnts torde det ligga närmast till hands och även vara mest rättvist
att pastoraten göras delaktiga i fastighetens avkastning. Med den av kollegiet
föreslagna centraliseringen av fonderna utan motsvarande centralisering
av fastighetsförvaltningen torde detta icke utan svårighet låta sig
göra, men därest fond- och fastighetsförvaltningen lägges i samma hand
torde hinder icke möta för en dylik anordning. Även ur andra synpunkter
synes pastoratsfondernas inom stiften lokaliserade användning till sitt nu
ifrågasatta ändamål medföra fördelar, ^leverering av fonderna skulle icke
behöva ske, förrän tillfälle till lämpligt fastighetsköp yppar sig, eller till
större del än som erfordras för att finansiera inköpet. Stiftsnämnden kan
i förväg göra sig underrättad örn vilka fonder lämpligen böra disponeras för
fastighetsköp. Själva medelsförvaltningen skulle i så fall bliva föga omfattande
och i huvudsak bestå endast i uppsamlande av de olika fonderna och
deras användande till likvidering av köpeskillingen för den fastighet som
skall inköpas. Härigenom besparas statskontoret besväret med en omfattande
medelsplaoering utan att stiftsnämndernas arbete behöver bli mera betungande,
och man undviker en onödig rubbning av pastoratens kapitalplaceringar.
Med hänsyn till den stora massan av pastoratens placeringar
i obligationer och å bankräkning torde kunna förutsättas, att några svårigheter
icke komma att uppstå för frigörande av erforderliga belopp för fullgörande
av köpeskillingslikviden. Skulle beträffande någon enstaka placering
dylika svårigheter uppkomma, torde detta helt säkert kunna ordnas
genom övertagande interimsvis av fastigheten eventuellt åvilande penninginteckningar
till motsvarande belopp.

På grund härav har den sakkunnige föreslagit, att pastoraten skola erhålla
del i avkastningen från den gemensamma stiftsegendomen i förhållande
till storleken av de fondmedel, som från pastoratet tagits i anspråk
för gäldande av köpeskillingen och de av köpet föranledda omkostnader,
samt att de fondmedel, som skola användas till inköp av fastighet, skola
omhändertagas för förvaltning av stiftsnämnden och ingå i en för stiftet

gemensam fond, kallad ............ stifts prästlönejordsfond. Bildandet

av en dylik fond torde vara påkallat, icke så mycket för uppsamlandet av
pastoratsfonderna, vilka ju ganska omedelbart skola användas för likviderandet
av köpeskillingen m. m., utan för en annan mera organisatorisk
uppgift, varom mera nedan.

Stiftsnämnden i Uppsala har framhållit, att det torde vara principiellt
riktigt att såsom föreslagits till pastoraten redovisa den verkliga behållningen
av fastigheternas avkastning. Ur praktisk synpunkt har emellertid
stiftsnämnden framställt vissa erinringar. De flesta pastorat erhölle årligen
tillskott ur kyrkofonden för bestridande av prästlönekostnaderna. Enklast
vore om dessa pastorat finge sin andel av avkastningen från stiftets
prästlöneegendom genom att de i avräkningslängden mellan kyrkofonden
och pastoraten tillgodofördes en förhöjning av prästlönetillskottet, motsvarande
ränta å det av pastoratet i prästlöneegendomen insatta kapitalet

28

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

enligt den för varje tid vid avräkningen gällande procentsatsen för prästlönefonder.
De pastorat däremot, som icke uppbure bidrag ur kyrkofonden
till prästerskapets avlöning, skulle erhålla den verkliga behållna avkastningen
av sin andel i prästlöneegendomen.

Stiftsnämnden i Växjö har ifrågasatt, huruvida icke hela den samlade
avkastningen från stiftets samtliga prästlöneegendomar borde fördelas mellan
pastoraten i proportion till av pastoraten investerat kapital i dessa
egendomar. På detta sätt undveke man procentuellt sett olika utdelningar
till pastoraten. Det måste nämligen förväntas, att avkastningen av olika
och vid skilda tidpunkter inköpta fastigheter komme att bliva tämligen
olika. Om ungskog dominerade vid förvärvet, kunde avkastningen de närmast
följande åren bliva ringa för att sedan stiga — motsatsen kunde inträffa
vid riklig förekomst av äldre skog vid inköpet.

Stiftsnämnden i Lund har i detta sammanhang anfört följande:

Stiftsnämnden vill framhålla vikten av att prästlöneegendomens verkliga
avkastning med fråndrag av förvaltningsutgifter införes i avräkningslängden
mellan kyrkofonden och pastoraten. Det synes nämligen ur alla
synpunkter förmånligast att sådana egendomar inköpas för prästlönejordfondens
räkning, som genom skogsplanteringar och andra grundförbättringar
kunna förväntas för framtiden giva större inkomster i förhållande
till inköpssumman än en egendom, där dylika grundförbättringar ej omedelbart
äro behövliga i större utsträckning och där inköpssumman sålunda
blir förhållandevis större. Härigenom tillgodoses också ett betydande socialt
intresse. Förvaltningen av dessa prästlöneegendomar kan därför ej
omedelbart förväntas giva någon större behållning. I framtiden bör däremot
avkastningen bliva så mycket förmånligare vid jämförelse med det
insatta kapitalet. Därest alltså den verkliga avkastningen lägges till grund
vid avräkningen, torde såväl kyrkofondens som pastoratens intresse härigenom
bäst tillgodoses.

Övriga stiftsnämnder samt domkapitlen hava i allmänhet ej haft något
att erinra mot den sakkunniges förslag i nu avhandlade avseende.

Statskontoret har framhållit, att lösgörande av fonderade medel måste
ske med största varsamhet, om kapitalförluster skulle kunna undvikas. En
snabb övergång till det av den sakkunnige förordade systemet torde därför
av praktiska skäl icke vara möjlig.

Kammarkollegiet — som vidhållit sitt förslag av den 3 juli 1940 enligt
vilket de lokala prästlönefonderna skulle inlevereras till kyrkofonden med
skyldighet för denna att svara för vissa, i enlighet med grunderna för 1938
års klockarboställslag bestämda boställslcapital och boställsräntor — har
funnit den risk för förlust, som kyrkofonden härvid komme att löpa, icke
vara nämnvärd. Sett på längre sikt och i genomsnitt torde svårighet ej
möta att vinna högre avkastning för de utav kollegiet till övertagande
föreslagna fonderna än dessa i lokal förvaltning var för sig kunde ernå och
även högre än de sammanlagda boställsräntornas summa kunde lämna.

29

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Även om den befarade »beskattningen» för att prästlönetillgångarna skulle
kunna bibehållas vid sitt realvärde inneslöte en verklighet, skulle väl denna
beskattning i övervägande grad kompenseras av minskade anspråk på
bidrag från kyrkofonden. Kollegiet erinrade i detta sammanhang örn att
genom den allmänna kyrkoavgiften redan en allmän beskattning av ojämförligt
större omfattning införts i syfte att bereda utjämning av pastoratens
prästlönekostnader.

Enligt kollegiets förslag skulle lönefonderna — bortsett från bagatellfonderna
— omedelbart placeras i värdebeständig valuta utan den ojämnhet,
som skulle följa med en lokal, till tidpunkten oviss placering i fast egendom.
Den utjämning, som kollegiets förslag sålunda skulle medföra, saknades
helt hos den sakkunnige. Den sakkunniges uttalande om olämpligheten att
i större utsträckning rubba de kapitalplaceringar, som i orterna skett med
avseende å dessa fonder, avsåge ett önskemål, som redan beaktats av kollegiet.
Enligt kollegiets förslag borde pastoraten beredas rådrum att under
en övergångstid realisera och omvandla de nuvarande placeringarna, som
icke vore av likvid natur. En dylik omplacering har kollegiet ansett påkallad
av det uppställda syftet — omplacering i värdebeständig valuta.
Detta kunde ej få hindras av en saken ovidkommande önskan i orten att
få disponera kapitalet i fråga som en ortens speciella kreditkälla.

Kollegiet har i likhet med den sakkunnige funnit det riktigt, att pastoraten
gjordes delaktiga i avkastningen av fastigheter, som inköptes för
lönefonderna. Men det vore för kollegiet obegripligt, att denna grundsats
skulle bättre tillgodoses genom den sakkunniges förslag än genom kollegiets.
Med kollegiets förslag finge pastoraten garanti att med stegring i
jordvärdet utfå motsvarande förhöjning i avkastningen å boställskapitalet.
Förhöjningen enligt den sakkunniges förslag vore beroende på flera osäkra
faktorer: huruvida tillfälle till lämplig placering i just den orten då yppades
och huruvida förvaltningen bleve lyckosam.

Prästlönejordsfondernas rättsliga ställning.

Den sakkunnige har beträffande prästlönejordsfondernas rättsliga ställning
i huvudsak anfört följande:

Då förvaltningen av fastigheterna och dispositionen av avkastningen
från desamma kommer att regleras genom lagstiftning, är frågan i vilkens
namn fastighetsköpen skola ske uteslutande av formell natur, men den har
ändock ganska stor betydelse med hänsyn till pastoratens inställning till
denna fråga. Erfarenheten har nämligen visat att pastoraten i regel icke
vilja gå med på att placera sina prästlönefonder i fastigheter, om förvärvet,
såsom i praxis sker, skall äga rum i Kungl. Maj:ts och kronans namn.
Pastoratens berörda inställning är väl förståelig. Kronan har i jämförelsevis
ringa utsträckning upplåtit jord till prästerskapets avlöning, utan
denna jord har i stället till mesta delen upplåtits av socknemännen själva
(samtliga eller enskilda donatorer). De boställen, till vilka kronan kan anses
vara ägare, äro till antalet färre och, såsom i huvudsak komministersbo -

30

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

ställen, mindre värdefulla än de av menigheter eller enskilda anskaffade.
Enligt uppgifter lämnade i 1931 års betänkande med förslag till huvudgrunder
för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens
offentliga utredningar 1931:24) torde kronoboställena i antal kunna
uppskattas till omkring en femtedel av samtliga boställen. Därest fastighet,
som skall träda i stället för av socknemännen anskaffad boställsjord,
skulle förvärvas i kronans namn, torde detta av de kyrkliga kommunerna
betraktas såsom en kränkning av deras rättigheter.

Kammarkollegiet har föreslagit, att fastigheter, som inköpas för kyrkofondens
medel, skola förvärvas i Kungl. Maj:ts och kronans namn, och att
de lokalt inköpta fastigheterna skola förvärvas av det rättssubjekt, som
Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer. I ett särskilt av generaldirektören
i kammarkollegiet till utlåtandet avgivet yttrande har uttalats
att i sistnämnda fall lagfart skulle meddelas i kronans namn i varje fall »då
icke ostridigt är, att de medel för vilka fastigheter förvärvas, hava sitt
ursprung från boställes jord, som ostridigt tillhört pastoratet eller församlingen».
I en annan till kollegiets utlåtande av två ledamöter uttalad särskild
mening anses, att kronan bör stå såsom förvärvare allenast till sådana
fastigheter, vilka inköpas för medel härrörande från av kronan till sitt ändamål
upplåtna boställen. Alternativt har i den senare meningen yrkats att
vederbörande fond skulle anses såsom förvärvare av fastigheten. För den
förra meningen synes i huvudsak åberopas att boställena tjäna ett statsintresse,
nämligen prästerskapets avlöning och att denna i övrigt och till
största delen utfylles av staten. Såsom stöd för den senare meningen åberopas
dels historiska vittnesbörd, nämligen landskapslagarna (enligt vilka
det tillkom bönderna att anskaffa boställe, om de ville hava kyrka och
präst) samt enskilda donationer, dels ock domstolspraxis, enligt vilken presumtion
anses föreligga för att boställe, tillkommet under medeltiden, icke
anslagits av kronan eller tillhör denna (se N. J. A. 1938 ref. 34 och 148
samt där åberopade rättsfall). Vidare åberopas att det är lättare för kronan
att visa att boställe anslagits av denna än för den kyrkliga kommunen att
styrka att så icke är fallet.

Vid en tillämpning av såväl den ena som den andra av de två ovan angivna
olika meningarna torde utredning erfordras rörande tillkomsten av
det boställe, varifrån fondmedlen härröra. Då en dylik utredning påkallas
endast för den formella frågan om vem som skall stå som förvärvare av
fastigheten och denna fråga i praktiken har ganska ringa betydelse, synes
sakligt sett utredning härom vara en onödig kostnad för det allmänna. Det
vore därför fördelaktigt om lagfarten kunde ordnas på ett enhetligt sätt,
oberoende av tillkomsten av bostället, varigenom angivna utredning kunde
undvikas. Såsom ovan anförts torde den önskade enhetligheten icke böra
vinnas på sådant sätt, att kronan insättes såsom förvärvare.

Att lagfara samtliga inköpta fastigheter för pastoraten, även om de
medel, med vilka fastighetsköpet finansieras, härröra från ett av kronan
anslaget boställe, torde med hänsyn till boställsjordens ändamålsbestämning
icke behöva möta några betänkligheter. På ett närliggande område,
nämligen beträffande den av kronan till städerna donerade jorden, förfares
så, att städerna själva stå såsom förvärvare av fastigheter, som inköpas
för medel influtna vid försäljning av dylik kronodonationsjord, samt att
kronans rätt med avseende å den nyförvärvade fastigheten tryggas genom
anteckning i fastighetsboken, att den inköpta jorden iklätt sig natur av

31

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

kronodonationsjord. Även med avseende å visst slag av prästlönejord förekommer
en liknande anordning, i det att till plats för prästgård av medel
från försåld boställsjord inköpt fastighet enligt vedertaget bruk, oberoende
av boställsjordens tillkomst, förvärvas av och lagfares för vederbörande
pastorat med anteckning i fastighetsboken att fastigheten utgör prästgård
i pastoratet. Löneboställen och prästgårdar intaga ingen olika ställning i
rättsligt avseende; bägge slagen av fastigheter förvaltas av pastoraten
under statlig kontroll. Kan prästgårdsmark förvärvas av pastorat, borde
det icke finnas något hinder för att så även sker med prästlönejord.

Mot pastoratens insättande såsom förvärvare av de inköpta fastigheterna
kan invändas, att det är tveksamt, huruvida pastoraten kunna vara
i privaträttslig mening ägare till boställen, som under medeltiden anskaffats
av socknemännen. I särskilda mål har nämligen domstolarna förklarat, att
församling icke kunde anses hava förvärvat äganderätt till under medeltiden
(troligen genom sammanskott av socknemännen) tillkommet boställe
(N. J. A. 1916 not A 435 och 1932 ref. 53). I sistnämnda refererade mål
förklarades vederbörande lokalkyrka vara framför kronan ägare till bostället.
I svenska medeltidsrätten betraktades kyrkan såsom juridisk person,
och då egendom överläts till prästbord, torde kyrkan kommit att
betraktas såsom ägare till prästbordet. Aven örn sockenkyrkan i formellt
hänseende är att anse såsom ägare till den under medeltiden tillkomna boställsjorden,
torde likväl församlingen eller numera den kyrkliga kommunen
framstå såsom den egentligen berättigade med avseende å egendomen,
och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende formella
äganderätt blir av underordnad betydelse.

Såsom i ett inom kammarkollegiet avgivet yttrande anförts torde syftet
att bibehålla vederlagsjorden vid samma rättsliga ställning som det boställe,
varifrån fonden härrör, kunna vinnas därigenom, att egendomen förvärvas
för den eller de lokala boställsfonder, med vilkas medel fastighetsköpet
skall finansieras. Boställsfonderna finge då givas karaktär av särskilt
bildade rättssubjekt. En dylik anordning kan, såsom förslagsställarna
avsett, val komma till användning vid de lokala fastighetsköpen inom
vederbörande pastorat men torde icke vara praktiskt genomförbart beträffande
de fastighetskomplex, som skola inköpas för boställsfonder från flera

Eastorat. Rättsförhållandet finge då karaktär av ett samäganderättsförållande
mellan de olika fonderna med lott i fastighetskomplexet i förhållande
till storleken av respektive fonds bidrag till fastighetsköpet. Bestämmelserna
i lagen örn samäganderätt den 30 september 1904 äro emellertid
icke lämpliga för förvaltningen av fastigheter av nu ifrågavarande slag, och
äganderättsförhållandena beträffande fastighetskomplexet skulle bliva
ganska invecklade, helst komplexet helt säkert komme att bestå av ett
flertal juridiska fastigheter, och varje fond skulle få lott i var och en av
dessa fastigheter. Vad nu sagts gäller även för den händelse andra lokala
rättssubjekt, såsom församlingarna eller pastoraten, skulle stå såsom förvärvare
och lagfarna ägare av fastighetskomplexen.

På grund härav synes vara lämpligast att inköp av stiftsegendomarna
ske i den gemensamma stiftsfondens namn, vilken fond därför måste erhålla
ställningen av ett särskilt bildat rättssubjekt. Närmast skulle den få
karaktär av en genom lagstiftning bildad stiftelse, vars ändamål skulle
vara att möjliggöra en fördelaktig placering av prästlönefonder i fastigheter.
Fondens konstituera lide såsom ett eget rättssubjekt förutsätter, att

32

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

för fonden finnes representation, som skall äga tala och svara för fonden.
Detta representantskap synes böra utövas av de myndigheter, som hava
att föra talan för övrig ecklesiastik jord.

Vad angår fastigheter, vilka inköpas att förvaltas såsom löneboställen
inom respektive pastorat, torde i och för sig icke föreligga hinder för att
jämväl dylika förvärv ske för stiftets prästlönejordsfonds räkning. Att
härigenom stiftsfonden kommer att bliva ägare av två olika grupper av
fastigheter: 1) löneboställen och 2) stiftsfastigheter, torde ur rättslig synpunkt
icke betyda något. För dispositionen och förvaltningen av fastigheterna,
vilket regleras genom lag, har, såsom förut nämnts, den formella
äganderätten ingen betydelse. Om prästlönejordsfonden skulle stå såsom
förvärvare av de lokala löneboställena, skulle detta medföra, att även de
prästlönefonder, vilka användas till lokala fastighetsinköp, finge tillgodoforas
den gemensamma fonden, och att fastigheterna komme att utgöra en
tillgång för fonden. Ur bokföringssynpunkt vore detta icke en lämplig
anordning. Med ordning och reda i fastigheternas redovisning torde bäst
överensstämma att såsom prästlönejordsfondens tillgångar anses endast
de fastigheter, som skola förvaltas av stiftsnämnden. På grund av angivna
förhållanden synes lämpligast, att lagfartsfrågan beträffande löneboställena
löses så, att fastigheterna förvärvas av pastoraten, vilka, på sätt ovan
anförts, framstå såsom de egentligen berättigade med avseende å boställsjorden,
även om äganderätten till det boställe, varifrån fondmedlen härröra,
formellt ligger hos annat rättssubjekt. Vid meddelande av lagfart å
den inköpta fastigheten torde anteckning i protokollet böra införas icke
blott om fastighetens egenskap av prästlöneboställe utan även örn det eller
de boställen, varifrån inköpsmedlen härröra.

Stiftsnämnderna och domkapitlen ha icke haft något att erinra mot den
sakkunniges förslag i denna del.

Statskontoret har funnit det tvivelaktigt, örn lagfart för pastorat i den
ordning, förslagsställaren tänkt sig, kunde genomföras utan risk för förluster
för kyrkofonden. Statskontoret ställde sig för sin del bestämt avvisande
till åtgärder, vilka kunde medföra ett åsidosättande i något avseende
av kyrkofondens rätt.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande i denna del funnit, att det måste
förutsättas, att varken stiftets prästlönejordsf ond eller pastorat såsom
ägare till de nya fastigheterna uppträdande subjekt skulle kunna göra
några privaträttsliga förfoganden med den inköpta egendomen utanför de
förvaltningsbestämmelser, som reglerade dess disposition. Det syntes därför
fullkomligt onödigt att tillskapa en ny sådan grupp av rättssubjekt
som »stiftens prästlönejordsfonder», så mycket mera som därav kunde härledas
en ändring av lönetillgångarnas rättsställning. Man tillskapade på
detta sätt i form av »enskilda rättigheter» onödiga hinder bland annat
för en omläggning av avlöningssystemet, som under förändrade förhållanden
kunde bliva nödvändig. Skäl hava icke anförts, varför en för varje
stift avsedd fond skulle givas en rättslig ställning, som vore den för riket

33

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

gemensamma kyrkofonden förmenad. Det syntes i stället naturligt, att i
regel kronan fyllde den roll av formell ägare, som vid placering i jord betingades
av gällande lagstiftning om förvärv av fast egendom. Enligt kollegiets
förslag skulle dock, där annat subjekt — t. ex. viss kyrka eller
församling eller pastorat, som omfattade mer än en församling — varit
att anse för privaträttslig ägare till den egendom, vars valuta omplacerades,
Kungl. Majit förordna, att förvärvet skulle ske för nämnda subjekts
räkning. Kollegiets förslag, men icke den sakkunniges, lämnade utrymme
för ett dylikt smidigt förfarande, där det särskilda ägaresubjektets
rätt kunde bevaras även i den nya fastigheten. Den sakkunniges förslag
kunde t. o. m. i många fall medföra kränkning av dylikt subjekts rätt.
Kollegiet har också framhållit, att en lagstiftning, enligt vilken visst pastorat
skulle insättas såsom ägare, kunde antagas binda Kungl. Majits
händer vid ändring av detta pastorats indelning och därmed sammanhängande
omdisponerande av det gamla pastoratets avlöningstillgångar.

Inleverering till prästlönejordsfonderna.

Den sakkunnige har framhållit, att kammarkollegiet av praktiska skal
ifrågasatt, att inleverering till kyrkofonden skulle ske allenast i den mån
respektive boställsfond uppnått en viss storlek exempelvis 2,000 ä 3,000
kronor. Även örn fonderna skulle inlevereras till särskilda stiftsfonder torde
skäl tala för att i regel icke alltför små fondbelopp investerades i fastigheter,
då eljest besväret med fördelningen av egendomens avkastning på
många och mycket små andelar skulle bliva alltför tidsödande. Det syntes
därvid emellertid icke nödigt att fastställa ett minimibelopp för varje
boställsfond, utan fonderna tillhörande samma pastorat torde mycket
väl kunna sammanslås, så att andelen i den inköpta fastigheten komme
att avse pastoratets samtliga i egendomen investerade fondmedel. Däremot
torde särskild redovisning böra för upplysning om fondmedlens ursprung
lämnas för de från varje boställe härrörande fondmedel, vilka inlevererades
till stiftsfonden och investerades i egendomen.

De belopp, som genom en dylik begränsning av användningen av fonderna
för ifrågavarande placering skulle undantagas, komme att bliva
ganska obetydliga. Sammanlagda beloppet av de den 31 december 1940 befintliga
fonder örn högst 2,000 kronor utgjorde 318,436 kronor eller 1.76 procent
av sammanlagda beloppet av samtliga fonder, fonder om högst 3,000
kronor 552,154 kronor eller 3.06 procent och fonder om högst 5,000 kronor
1,093,477 kronor eller 6.05 procent. Däremot vore antalet pastorat med
dylika fonder jämförelsevis stort eller med fonder upp till 2,000 kronor
345 pastorat eller 28.6 procent av samtliga pastorat med prästlönefonder,
fonder lipp till 3,000 kronor 439 pastorat eller 36.4 procent och fonder upp
till 5,000 kronor 578 pastorat eller 47.9 procent. Huruvida man i enlighet

Bihang till allm. kyrkomötets protokoll 19il. 1 sami. Nr 16.

3

34

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

med kollegiets förslag borde endast undantaga fonder upp till 3,000 kronor
eller eventuellt borde sätta gränsen något högre eller vid exempelvis 5,000
kronor kunde vara tveksamt. Någon bestämd ståndpunkt till denna fråga
torde icke behöva tagas i detta sammanhang, ty även örn man i första
hand för dylik placering borde taga i anspråk de större fonderna, syntes
icke lämpligt att i lag bestämma ett visst minimibelopp för skyldigheten
för pastorat att inleverera fondmedel, utan leveransskyldigheten torde i
princip böra omfatta alla fonder, då det i särskilda fall kunde bliva behövligt
och lämpligt att för gemensamt inköp taga i anspråk även mindre
fonder.

Stiftsnämnden i Skara har i sitt yttrande framhållit, att rätten att ålägga
pastorat att mot dess vilja placera prästlönefond på visst sätt måtte handhavas
med stor varsamhet. Om emellertid sådana tvångsåtgärder icke
skulle få tillgripas, torde fara vara å färde, att resultatet av den tilltänkta
lagstiftningen icke komme att motsvara avsikten med densamma. Domkapitlet
i Skara har tillstyrkt den sakkunniges förslag, men tvenne ledamöter
hava reserverat sig och ansett att prästlönefond icke borde placeras
mot pastorats vilja.

Stiftsnämnden i Västerås har ansett, att någon ovillkorlig skyldighet för
pastorat att på anmodan av stiftsnämnden dit inleverera sina fonder icke
borde förekomma utan att beslut härutinnan i sista hand skulle ankomma
på Kungl. Majit.

Övriga stiftsnämnder och domkapitel ha ej haft något att erinra mot
den sakkunniges förslag i detta avseende.

Förvaltningen av prästlönejordsfondernas
fastigheter.

Den sakkunnige har beträffande förvaltningen av prästlönejordsfondernas
fastigheter i huvudsak föreslagit följande:

Fastighet, som inköpes för lokala prästlönetillgångar att förvaltas av

stiftsnämnd, torde böra benämnas ............ stifts prästlöneegendom

och förvaltas i enlighet med de bestämmelser, som gälla för förvaltningen
av allmänna kyrkohemman, dock med den avvikelse som följer därav, att
avkastningen icke skall tillgodoföras kyrkofonden utan vederbörande pastorat.
Enligt 4 kap. 56 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
skall allmänt kyrkohemman förvaltas av stiftsnämnden för kyrkofondens
räkning enligt de närmare föreskrifter Kungl. Majit meddelar. Dessa närmare
föreskrifter innefattas i kungörelsen den 16 september 1932, nr
435, med bestämmelser angående förvaltningen av allmänna kyrkohemman.
Enligt nämnda kungörelse skall allmänt kyrkohemman med undantag
för dess skog (allmänt kyrkohemmans jordbruksdel) upplåtas på
arrende. Beträffande allmänt kyrkohemmans skog skall vid skötseln därav
i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits i ecklesiastik boställsordning
samt i kungörelsen den 15 februari 1935, nr 19, med bestämmelser an -

35

Kungl. Martts skrivelse Nr 16.

gående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning, i vad bestämmelserna
avse skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen.

Vad beträffar kostnaden för förvaltningen av ifrågavarande egendomar
skola dessa givetvis betalas av egendomarnas avkastning och förty till
pastoraten endast redovisas den behållna avkastningen. Dylika kostnader
torde bestå i driftskostnader och kostnader för personal, som anställes för
skötseln av egendomen. Dessutom kommer stiftsnämnderna och deras kanslipersonal
att åsamkas åtskilligt arbete med avseende å egendomarnas förvaltning,
inbegripet bokföring av intäkter och utgifter för egendomen samt
redovisning av avkastningen till pastoraten. Även om det kan anses teoretiskt
riktigt att redovisa kostnaden för dylikt arbete å de särskilda egendomarna,
torde emellertid ett dylikt förfarande bliva onödigt omständligt,
och det synes vara mera praktiskt att låta sådana kostnader, vilka
torde bliva ganska obetydliga, i likhet med kostnaderna för stiftsnämndernas
verksamhet i övrigt, bestridas av de gemensamma avlöningstillgångarna
(kyrkofonden).

Emellertid torde man, särskilt i början av stiftsnämndens övertagande
av förvaltningen av inköpt egendom, få räkna med att avkastning icke alltid
finnes tillgänglig för bestridande av förvaltningskostnad. Det torde
därför vara behövligt att förvaltningsmedel ställas till stiftsnämndernas
förfogande. Sådana medel torde böra förskotteras ur kyrkofonden och med
ränta återbetalas till fonden, så snart och i den mån avkastningen från
egendomen lämnar tillgång därtill. Att kyrkofondens medel tages i anspråk
för sådant förskott torde icke vara någon för kyrkofonden främmande
uppgift. Enligt 14 § kyrkofondslagen kan pastorat erhålla lån ur kyrkofonden
till byggnads- och andra arbeten å löneboställe och enligt 36 och
51 § § boställsordningen skall kostnaden för vissa eftersatta arbeten å löneboställen
förskotteras av kyrkofonden. Vidare skall kostnad för stiftsnärnnds
förvaltning av klockarlönefastighet i avvaktan å genomförandet
av meddelat beslut om fastighetens disposition förskjutas av kyrkofonden.

Även i fortsättningen av stiftsnämndernas förvaltning torde förhållanden
kunna uppkomma, som nödvändiggöra särskilda anordningar för gäldande
av vissa förvaltningskostnader. För större kapitalkrävande arbeten å
egendomen såsom torrläggningsföretag och skogsodling samt, där i egendomen
ingå bebyggda jordbruk, nybyggnader, för vilka arbetens utförande
skulle tagas i anspråk flera års avkastning, torde sålunda vara nödvändigt
anskaffa medel. Detta torde kunna ske antingen, på sätt ovan anförts,
genom upptagande av förskott ur kyrkofonden eller ock, där arbetena
kunnat förutses, genom avsättning av en del av den årliga avkastningen,
sålunda en anordning liknande den, som för löneboställe, vars avkastning
tillkommer särskild avkomsttagare, sker genom bestämmande av
årsbelopp för nybyggnad. Även örn blott ett års avkastning eller en betydande
del därav skulle behöva tågås i anspråk för arbeten av ifrågavarande
slag torde för åstadkommande av någorlunda jämn utdelning av
avkastningen till pastoraten kostnaden böra bestridas i angiven ordning.
Att eljest variationer i avkastningsbeloppen uppkomma torde på grund av
växlande utsyningskvantiteter och virkespriser icke kunna undgås. Om med
hänsyn till intresset av rationell skogsvård eller av annan anledning såsom
omfattande stormskador från skogen skulle något år uttagas betydligt
mera virke än vad som kan anses motsvara skogsmarkens normala avkastningsförmåga
torde emellertid i det bär ovan angivna syftet kunna

36

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

ifrågasättas om icke deri normala avkastningen överskjutande delen bör vid
redovisning till pastoraten kunna fördelas på flera år, försåvitt icke dylik
avkastning kan komma till användning för bestridande av större kapitalkrävande
arbeten, varom nyss nämnts.

Särskild bokföring av pastoratens insatser samt av intäkter och utbetalningar
bör anordnas för varje egendom, som utgör en förvaltningsenhet.
Örn fastighet inköpes för arrondering av en redan befintlig stiftsegendom,
med vilken den skall utgöra en förvaltningsenhet, torde vara nödvändigt
att hela egendomen jämväl vid redovisning av avkastningen till
pastoraten betraktas såsom en enhet, så att de pastorat som lämnat bidrag
till inköp av den tidigare inköpta egendomen erhålla andel i avkastningen
jämväl från den nyinköpta fastigheten och vice vepa. Detta nödvändiggör
en omräkning av pastoratens andelstal. Vid bestämmande av de
nya andelstalen torde man böra taga hänsyn till den värdeökning eller värdeminskning,
som den tidigare inköpta egendomen kan hava undergått
sedan detta inköp skedde.

I fall eljest av lokala avlöningstillgångar inom samma stift redan från
början inköpas flera egendomar, vilka skola utgöra särskilda förvaltningsenheter,
eller i framtiden tillkomma ytterligare försäljningsmedel, för vilka
nya egendomar inköpas, torde vara lämpligast och mest rättvist, att de
pastorat, som lämnat bidrag till inköp av viss egendom, erhålla del i avkastningen
endast från denna egendom, eller sålunda att egendomarna
inom stiftet icke böra betraktas såsom en gemensam tillhörighet för alla
de pastorat, som inlevererat prästlönetillgångar till stiftsfonden.

Stiftsnämndeni Uppsala har verkställt en jämförelse mellan den sakkunniges
och kammarkollegiets förslag. Genom kollegiets förslag skulle tillskapas
en stel, onödigt invecklad och mycket arbetskrävande ordning utan förhoppning
på bättre resultat trots större arbete och kostnader. Stiftsnämnden avrådde
därför bestämt från antagande av kollegiets förslag.

Övriga stiftsnämnder och domkapitlen hava icke haft något att erinra mot
den sakkunniges förslag i nu avhandlade avseende med undantag av stiftsnämnden
i Växjö, vilkens yttrande härom i annat sammanhang refererats å

sid. 20 här ovan.

Statskontoret har i sitt yttrande ej framställt erinran mot att förvaltningskostnader
under vissa omständigheter förskotterades ur kyrkofonden.

Kammarkollegiet har däremot funnit den sakkunniges förslag medföra ett
invecklat rättsligt och ekonomiskt redovisningssystem. En stiftsfondsplacering
med andelstal för flera pastorat kunde sålunda medföra ett invecklat och
improduktivt bokhållerisystern. Det vöre att antaga, att i förhållande härtill
gemensamma förvärv för flera pastorat (i form av ekonomiska föreningar
eller aktiebolag) skulle ställa sig enklare. Det syntes vidare vara olämpligt,
att kyrkofonden skulle åläggas skyldighet att fungera såsom förlagsgivare för
bestridande av förvaltningskostnader — däri även inberäknade byggnads-,
torrläggnings- och skogsodhngskostnader — a stiftsfondsfastigheter, när kyrkofondens
medel funne bättre avkastning genom inköp för dess egen räkning.

37

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Försäljning av mark från stifts prästlöneegendom och
disposition av sådana försäljningsmedel.

Deri sakkunnige har föreslagit, att nu gällande bestämmelser angående försäljning
av kyrklig jord borde gälla jämväl stifts prästlöneegendom. För
angivna syfte syntes det vara tillräckligt, att den kyrkliga försäljningslagen
gjordes tillämplig å dessa fastigheter.

Den sakkunnige har vidare föreslagit beträffande dispositionen av medel,
som influtit vid försäljning av stifts prästlöneegendom tillhörigt område, att
desamma borde fonderas och ingå i stiftets prästlönejordsfond samt avkastningen
därå disponeras på samma sätt som avkastningen av egendomen.
Dylika medel torde böra användas till grundförbättring av stiftsegendomen,
på sätt ovan föreslagits beträffande löneboställe, eller ock till inköp av ägor
för stiftsegendomens arrondering. Hinder syntes vidare icke böra möta mot
att sådana medel återlevererades till pastorat för att användas till grundförbättring
av löneboställe eller till lokalt fastighetsköp. Pastoratets andel
i stiftsegendomen komme i sistnämnda fall att i motsvarande mån nedskrivas
med utgångspunkt från egendomens värde vid återbäringen. Det skulle också
kunna tänkas, att visst pastorats insats kunde övertagas av annat pastorat,
där det efter egendomens inköp yppats tillfälle för förstnämnda pastorat att
använda tillgången för lokal placering.

Vad den sakkunnige i dessa avseenden föreslagit har från stiftsnämndernas
och domkapitlens sida ej mött annan gensaga, än att stiftsnämnden i Västerås
föreslagit, att försäljningsmedel från stiftsegendom skulle få användas till nyeller
ombyggnad av hus å stiftsegendom och att domkapitlet i Luleå ifrågasatt,
huruvida icke vid försäljning av till stifts prästlöneegendom hörande
område försäljningsmedlen borde uppdelas i förhållande till vederbörande
pastorats andelstal i stiftsegendomen och återställas till pastoraten för att av
dem förvaltas såsom lokala prästlönefonder.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande givit uttryck åt samma uppfattning,
som domkapitlet i Luleå omfattar.

Det synes önskvärt att frågan om placering av pastoratens prästlönefonder
i fast egendom eller annan värdebeständig valuta utan ytterligare
uppskov får sin lösning. Enligt den föregående redogörelsen hava efter
verkställda särskilda utredningar anvisats två olika utvägar, vilka härvid
kunna komma i fråga. Den första, vilken innefattas i kammarkollegiets
förslag, innebär, att samtliga lönefonder utom de minsta efter viss respittid
skola inlevereras till kyrkofonden. De nuvarande lönefonderna skola
vidare omvandlas till boställskapital enligt de i klockarboställslagen angivna
grunderna. Ur kyrkofonden skall årligen till pastoraten utgå ett belopp,
motsvarande den för året på boställskapitalet belöpande avkastningen
(boställsränta). Den andra utvägen för frågans lösning, vartill förslag
framlagts av kammarrådet Skoglund såsom inom ecklesiastikdeparte -

Departe mcntschtfen.

.38

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

mentet tillkallad sakkunnig, innebär tillskapandet av särskilda stiftsfonder,
från vilka förvärv av fastighet sedan skall ske. Inleverering av lönefonder
till stiftsfond skall enligt den sakkunnige verkställas först i den mån, medlen
erfordras för likviderande av fastighetsköp för stiftsfondens räkning.
Den inköpta fastighetens avkastning fördelas sedan på de pastorat, från
vilka lönefonder ingått i fastigheten, efter storleken av varje pastorats insats.
Det torde böra anmärkas, att ingendera av de båda lösningarna avser
att utesluta placering lokalt i löneboställe anknutet till det pastorat, till
vars tillgångar för prästerskapets avlöning lönefonden hör.

Vid vägandet av de båda förslagen mot varandra torde följande kunna
principiellt anföras. Centraliseringstanken, vilken kammarkollegiet gjort sig
till målsman för, står icke i överensstämmelse med grunderna för den lagstiftning,
som genomfördes år 1932 för detta förvaltningsområde. Tvärtom
underkändes vid detta tillfälle 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag
om en centraliserad förvaltning av prästlönej orden och ett sammanförande
av prästlönefonderna till en för riket gemensam fond. Bildandet av
stiftsfonder däremot, varom förslag framlagts av den sakkunnige, torde närmare
ansluta sig till grunderna för ovannämnda lagstiftning liksom ock till
det av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag
framlagda förslaget till en gemensam fondförvaltning genom stiftsnämndernas
försorg.

Den förvaltningsmässiga regleringen av lönefondernas överförande till fast
egendom synes böra genomföras efter så enkla och klara linjer som möjligt.
Förfarandet att förvandla lönefonderna till boställskapital enligt
först angivna förslag skulle innebära, att fonderna omsattes i areal
åkerjord efter det för orten vid senast verkställda allmänna fastighetstaxering
tillämpade enhetsvärde å åker av högsta inom samma ort förekommande
godhetsklass vid en medelstor jordbruksfastighet med normalt byggnadsbestånd.
För det sålunda fastställda boställskapitalet skall kyrkofonden ansvara.
Det kan sättas i fråga, huruvida ett sådant förfarande verkligen
är behövligt för nu avsedda ändamål. Det förefaller vidare vanskligt
att låta kyrkofonden ansvara för dessa boställskapital, särskilt som
detta i realiteten innebär, att kyrkofonden ansvarar för del av ett pastorats
lokala avlöningstillgångar utan att garanti skapas för att i varje särskilt fall
bakom boställskapitalet verkligen ligger en fastighet. Man skulle härigenom
skapa ett ansvarsförhållande, som i och för sig måste betraktas såsom främmande
för kyrkofondens ändamål.

Den sakkunniges förslag låter penningfonden utan omgång direkt övergå
i fastighet. Här föreslås icke något mellanled, ägnat att komplicera förvaltningen.

De myndigheter, vilka närmast komma att handhava dessa angelägenheter,
nämligen stiftsnämnderna, hava tillstyrkt den sakkunniges förslag.
I de fall stiftsnämnderna särskilt yttrat sig om kammarkollegiets förslag

39

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

hava dessa yttranden alltid varit bestämt avstyrkande. Det torde vara
självfallet, att avseende måste fästas vid dessa myndigheters ståndpunkt
till frågan. Även jag måste ur både praktiska och principiella synpunkter
giva det av den sakkunnige framlagda förslaget företräde framför kammarkollegiets
förslag.

Beträffande frågan örn placeringsobjekt för dessa fonder ligger det
närmast till hands att söka sådana, som redan nu föreligga eller som lätt
nog låta sig inordnas inom den nuvarande förvaltningens ram. Kunna lönefonderna
komma till användning för grundförbättring av redan befintligt
löneboställe, för arrondering av sådant boställe eller för inköp av nytt löneboställe,
bör sådan disposition i främsta rummet komma i fråga. Möjligheterna
böra alltså undersökas för en sådan placering. Innebörden av begreppet
grundförbättring kan möjligen giva anledning till tvekan. Sådan
grundförbättring får icke jämställas med grundförbättring i skatteteknisk
mening. Begreppet avser här närmast sådan placering, som innebär en beständig
värdeökning av den fastighet, i vilken fonden placeras. Den sakkunniges
förslag i detta avseende står i full överensstämmelse härmed och
kan sålunda förordas.

Det torde emellertid vara att förvänta, att svårigheter skulle möta vid en
placering av de särskilda lönefonderna på nu angivet sätt. För vinnande
av det avsedda ändamålet är det därför nödvändigt att sammanföra
fonder från flera pastorat för inköp av fastighet. Sådant sammanförande
skulle enligt sakkunnigförslaget ske stiftsvis. Från något håll ha
framförts betänkligheter mot att fonderna skulle kunna lösgöras från pastoratens
förvaltning, även om pastoraten skulle hava en annan mening härom.
Det torde dock kunna förutsättas, att när pastoraten upplysas örn den verkliga
innebörden av ett dylikt sammanförande av fonder för inköp av fastighet,
pastoraten komma att inse fördelarna av fondernas placering i fastigheter. I
vilket fall som helst kan pastoratens inställning icke tillmätas sådan betydelse,
att ändamålet med den nu avsedda lagstiftningen härigenom skulle
äventyras. Det torde här böra erinras örn att sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag vid behandling av denna fråga
uppenbarligen anlagt liknande synpunkter. 1934 års kyrkomöte har emellertid
givit uttryck åt en annan mening, men samtidigt betonat vikten av fondernas
placering i en värdebeständigare valuta än penningar och värdepapper.
Möjligen har kyrkomötet, som för övrigt ansett sig böra avvakta den
av Kungl. Majit anbefallda utredningen, vid det tillfället låtit sig bestämma
av den förhoppningen, att stiftsnämnderna och pastoraten med stöd
av gällande lagstiftning i tillräckligt stor omfattning skulle kunna genomföra
lönefondernas placering i fast egendom. Av stiftsnämndernas yttranden
framgår, att så icke blivit fallet. En reform är därför påkallad, men det
torde böra förutsättas, att den föreslagna lagstiftningen tillämpas med

40 Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

varsamhet och att fondernas placering såvitt möjligt sker i samförstånd med
pastoraten.

Av dessa stiftsvis sammanförda fonder böra i främsta rummet inköpas
större fastighetskomplex, huvudsakligen bestående av skogsegendomar. Vid
inköp av dylik egendom bör tagas under övervägande, om icke eventuellt
förefintligt jordbruk med tillräcklig stödskog kan frånsäljas egendomen.
Rena jordbruksfastigheter böra i regel undvikas, enär förvaltningen av dylika
ofta ställer sig kostsammare och dessutom är mera arbetskrävande
och omständligare än förvaltningen av skogsegendomar. Något direkt
hinder mot förvärv av jordbruksfastighet bör dock icke anses föreligga,
helst som i vissa stift tillgången på skogsfastigheter är relativt begränsad.
Inköp av bostadsfastigheter, industrifastigheter eller andra liknande fastigheter
torde icke vara att tillråda. Såvitt gäller förvaltningen av dylika
fastigheter torde stiftsnämnderna nämligen i regel icke besitta erforderlig
sakkunskap och erfarenhet, något som däremot är fallet beträffande förvaltning
av jordbruks- och, i synnerhet, skogsegendomar.

Statskontoret har fäst uppmärksamheten därå, att lösgörandet av fonderade
medel måste ske med största varsamhet, om kapitalförluster skola
undvikas. En snabb övergång till det förordade systemet torde emellertid
av praktiska skäl icke vara möjlig. Lämpliga egendomar torde nämligen
icke vid vilken tidpunkt som helst utbjudas till salu. Det må ankomma
på stiftsnämnderna att hava sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden
och vidtaga erforderliga åtgärder, när tillfälle till lämpligt inköp
visar sig. Då lönefonderna av pastoraten ej skola inlevereras, förrän de
behöva disponeras för likviderande av verkställda fastighetsinköp, medför
detta, att stiftsnämnderna i första hand kunna använda de fonder, som
omedelbart kunna lösgöras från sin tidigare placering. Först därefter och i
mån av behov komma övriga fonder att inlevereras. I detta sammanhang
torde böra framhållas, att rådande höga prisläge för skogs- och jordbruksfastigheter
manar till försiktighet vid investering just nu av fonder i dylika
fastigheter. Självfallet utesluter detta icke, att förmånliga placeringar skulle
kunna göras även nu, men hela lagstiftningen får dock i viss mån karaktär
av beredskapsåtgärd i avvaktan på ett ur synpunkten av fondernas placering
gynnsammare tidsläge. Med hänsyn bland annat härtill torde det få
ankomma på Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för lagstiftningens
ikraftträdande.

Enligt den sakkunniges förslag skulle beslutanderätten om användande
av lönefond för nu avhandlade ändamål förbehållas Kungl. Majit. I några
av de inkomna yttrandena ifrågasättes, om ej beslutanderätten bör anförtros
åt stiftsnämnderna, åtminstone då det gäller placering av mindre betydande
belopp. De gjorda invändningarna mot den sakkunniges förslag
synas mig värda beaktande. Fondplaceringar i grundförbättringar och arronderingar
röra sig väl i allmänhet icke om alltför stora belopp. Avgörandet

41

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

av sådana placeringsfrågor torde därför kunna överlämnas åt stiftsnämndema.
Beslutanderätten ifråga om mera betydande fastighetsinköp bör
emellertid förbehållas Kungl. Majit. Det synes med hänsyn till vad nu
anförts lämpligast, att i den blivande lagen ej intages annan föreskrift om
dessa spörsmål än att det överlämnas åt Kungl. Majit att bestämma i vilken
ordning beslut örn inköp eller annan placering av fonderna skola fattas.

Den sakkunnige föreslår, att de lönefonder, vilka gemensamt komma till
användning för fastighetsinköp, skola ingå i en av stiftsnämnderna i varje
stift förvaltad prästlönejordsfond. Fastighetsinköp skall ske i denna fonds
namn, vilken fond därför beredes ställning av ett särskilt bildat rättssubjekt.
Sådan fastighet föreslås erhålla benämningen prästlöneegendom.
De pastorat, som lämnat bidrag till inköp av viss egendom, skola erhålla
del i avkastningen från denna egendom. De fastigheter, som inköpas till
löneboställe eller för arrondering av redan befintligt löneboställe, skola enligt
förslaget lagfaras för vederbörande pastorats räkning men med anteckning
i lagfartsprotokollet icke blott örn fastighetens egenskap av löneboställe
utan även om det eller de boställen, varifrån inköpsmedlen härröra.

Den sakkunniges förslag i dessa avseenden synas mig ändamålsenliga.
Kammarkollegiets avstyrkan av förslaget i denna del torde i huvudsak
hava sin grund i en uppfattning av den kyrkliga jordens rättsliga ställning,
som icke godkänts vid den praktiska rättstillämpningen. Förslaget
innebär ju på intet sätt någon fri disposition av fastigheterna för pastoraten,
även örn vissa av fastigheterna skulle på ovan angivet sätt lagfaras
för pastoratens räkning. Den lagliga regleringen av detta fastighetsbestånd
är noggrant genomförd. Någon ändring av dessa omvandlade avlöningstillgångars
rättsställning är icke heller åsyftad. Kammarkollegiet
har ytterligare framhållit, att förslaget skapar hinder för en omläggning
av det prästerliga avlöningssystemet och för ändring av pastorats indelning
och därmed sammanhängande omdisponerande av det gamla pastoratets
avlöningstillgångar. Dessa farhågor synas icke böra tillmätas större
betydelse. Det omfattande lagstiftningsarbete, som en omläggning av det
prästerliga avlöningssystemet skulle medföra, skulle förvisso komma till
rätta med dessa fastigheters inordnande under det nya systemet. Icke
heller lära vid indelningsändringar föreligga större praktiska hinder för
fördelning av de för pastoraten lagfarna prästlönefastigheterna än beträffande
andra av kommunerna ägda fastigheter.

Stiftsnämnden i Växjö har ifrågasatt, huruvida icke hela den samlade
avkastningen från stiftets samtliga prästlöneegendomar borde fördelas i
proportion till av pastoraten investerat kapital i dessa egendomar. Onekligen
tala vissa skäl för en sådan disposition av avkastningen, men med
hänsyn till önskvärdheten att i så stor utsträckning som möjligt särskilja
de olika pastoratens andelar i egendomarna synes den sakkunniges för -

42

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

slag även på denna punkt kunna godtagas. I övrigt föranleder förslaget
ingen annan erinran, än att benämningen å stiftsfondens fastigheter, vilken
den sakkunnige föreslagit till prästlöneegendom, bör ändras till det med
inköpsmedlens ursprung och ändamål mera överensstämmande prästlönefondshemman.

Enligt den sakkunniges förslag böra de ifrågavarande hemmanen inordnas
i det förvaltningssystem, som gäller för gemensamma avlöningstillgångar
för prästerskapet. Hemmanen skola sålunda förvaltas av stiftsnämnderna
enligt de föreskrifter, som gälla för de allmänna kyrkohemmanen. Den
kyrkliga försäljningslagen bör göras tillämplig å dessa fastigheter. Det processuella
representantskapet bör utövas av de myndigheter, som hava att
föra talan för övrig ecklesiastik jord. Jag finner vad den sakkunnige sålunda
föreslagit ändamålsenligt och har ej någon erinran att göra häremot.

Mot de av den sakkunnige utformade lagförslagen, vari jag med hänsyn
till framställda anmärkningar vidtagit mindre jämkningar, har jag i övrigt
icke funnit anledning till erinran.

Procenttalet i 7 § 2 stycket kyrkofondslagen.

I detta sammanhang torde få beröras en fråga, som i viss mån äger
samband med spörsmålet om prästlönefondernas placering, nämligen frågan
om den procentsats, efter vilken avkastning å prästlönefond vid pastoratets
avräkning med kyrkofonden skall beräknas. Storleken av denna procentsats
har betydelse för bestämmande av det tillskott, som pastoraten
under vissa förutsättningar äro berättigade att bekomma ur kyrkofonden
såsom bidrag till prästerskapets avlöning. Då förvaltningen av pastoratens
prästlönetillgångar — boställen och fonder — genom 1932 års boställsreform
överlämnades till pastoraten, ansågs, att dessa tillgångars
verkliga avkastning, vars storlek vore beroende av pastoratets åtgöranden,
icke borde ligga till grund för avräkningen utan att avkastningen skulle upptagas
till beräknat belopp. Boställsavkastning skulle sålunda upptagas till
ett för viss tid framåt uppskattat normalavkastningsbelopp och fondavkastning
beräknas efter en räntefot av 4 procent. Härom infördes bestämmelser
i 7 § andra stycket kyrkofondslagen.

I anledning av en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion (nr 2) örn en
av då rådande låga ränteläge påkallad sänkning av berörda procentsats beslöt
kyrkomötet (skrivelse nr 25) för sin del antaga förslag till lag om ändrad
lydelse av ovannämnda bestämmelse i kyrkofondslagen av innehåll,
att fondavkastning skulle beräknas till den procent, lägst tre högst fem,
av fondens kapital, som Konungen bestämde. Sedan Kungl. Majit förelagt
1935 års riksdag nämnda lagförslag och riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts
förslag, utfärdades den 8 oktober 1935 lag om den beslutade ändrade lydelsen
av 7 § kyrkofondslagen. Ifrågavarande procenttal har alltsedan ingången
av år 1936 enligt Kungl. Majits förordnande utgjort 3.5 procent.

43

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

I två vid 1939 års lagtima riksdag väckta likalydande motioner (första
kammaren nr 169 och andra kammaren nr 246) hemställdes, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådan ändring av ifrågavarande paragraf i kyrkofondslagen,
att lägsta procenttalet för beräknande av fondavkastningen
måtte sänkas till två. Till stöd härför anfördes, att, då ränteläget undergått
ytterligare sänkning, sedan ovannämnda lagändring vidtagits, det för
pastoraten vore praktiskt taget omöjligt att placera inflytande försäljningsmedel
emot en till 3 procent uppgående ränta samt att pastoraten sålunda
åsamkades förluster, som finge täckas genom uttaxerade medel. Örn försäljningarna
medförde ränteförluster för pastoraten, kunde eljest önskvärda
försäljningar av boställsmark försvåras eller hindras.

Över motionerna hördes statskontoret samt vissa domkapitel och stiftsnämnder.
Statskontoret anförde bland annat, att då Kungl. Maj:t ännu
icke ens utnyttjat det lägsta procenttal, som vore möjligt att tillämpa, anledning
att vidtaga ändring av ifrågavarande lagrum icke syntes vara för
handen. Skulle, med hänsyn till ovissheten i fråga örn utvecklingen av det
allmänna ränteläget, skäl anses föreligga för ett vidgande av den ram, inom
vilken Kungl. Majit hade att fastställa räntesatsen, syntes detta lämpligast
kunna ske genom att, såsom ämbetsverket redan i samband med
1935 års lagändring framhållit, befogenhet lämnades Kungl. Majit att —
utan att några gränser härför uppdroges — fastställa räntesatsen med hänsyn
tagen till vid olika tider rådande förhållanden.

Första lagutskottet, till vars behandling motionerna överlämnades, yttrade
i betänkande nr 30 bland annat följande:

Det torde icke kunna bestridas, att det för det dåvarande mötte mycket
stora svårigheter för pastoraten att kunna med reglerna för placering av
prästlönefondskapital uppnå den fastställda räntesatsen, ehuru givetvis
förhållandena växlade beträffande olika fonder. Den räntesats, till vilken
fondavkastningen i enlighet med kyrkofondslagen skulle beräknas, torde
vara avsedd att utgöra ett slags medelränta å det sammanlagda fondkapitalet
och syntes böra så nära som möjligt ansluta sig till de faktiska ränteförhållandena.
Bestämdes fondavkastningen till högre belopp än den verkliga
avkastningen, uppkonune åtskilliga i ärendet närmare utvecklade olägenheter,
såsom t. ex. med avseende å försäljning av pastoratsjord. Det
syntes då med hänsyn till det dåvarande låga ränteläget och i betraktande
jämväl av osäkerheten i fråga örn den framtida utvecklingen på området
icke föreligga skäl att i lagen fastlåsa ett minimum av tre procent för ränteavlcastningen.
Huruvida i stället ett visst lägre minimital borde i lagen
utsättas, syntes vara föremål för delade uppfattningar. Enligt utskottets
mening borde det av statskontoret redan i samband med 1935 års lagändring
framförda förslaget örn överlämnande åt Kungl. Majit att utan några
i lagen uppdragna gränser bestämma procenttalet tagas under förnyat övervägande.
På grund härav borde riksdagen hos Kungl. Majit göra framställning
örn utarbetande av förslag i ämnet på grundval av undersökning rörande
de faktiska ränteförhållandena beträffande ifrågavarande fonder.

I överensstämmelse med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skri -

Departe mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

velse till Kungl. Majit den 20 maj 1939 om utredning och förslag angående
ändring av ovannämnda lagbestämmelse i syfte att i vidgad omfattning
möjliggöra det däri avsedda procenttalets anpassning efter de på området
rådande ränteförhållandena.

Den sakkunnige har i sin utredning även berört denna fråga och därvid
anfört följande:

Som Kungl. Majit ännu icke funnit anledning att utnyttja medgivandet
i ovannämnda bestämmelse och fastställa däri angivna lägsta räntesats att.
gälla vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden, kan den ifrågasatta
lagändringen för närvarande synas mindre angelägen. Ett förverkligande
av förslaget om fondernas placering i fast egendom skulle också
medföra, att de ekonomiska verkningarna för pastoraten med för hög
räntesats skulle bliva mindre omfattande. Härtill kommer att en höjning
av ränteläget inträtt sedan 1939, då frågan på nytt väcktes. En förnyad
sänkning av räntefoten synes emellertid redan vara påtänkt och som pastoraten
i stor utsträckning placerat fonderna å bankräkning torde förändringar
i bankernas inlåningsränta påverka även tidigare placeringar. Såsom
förut anförts torde det knappast vara möjligt att med ens placera
samtliga fonder i fast egendom utan man torde få räkna med att jämförelsevis
stora belopp prästlönemedel komma att jämväl i framtiden vara
placerade i banker eller på annat liknande sätt. I en framtid lärer därför
behovet av en lagändring på detta område åter kunna uppstå och då en
utvidgning av de i lag bestämda gränserna för procentsatsen icke torde
föranleda till bestämmande av en lägre räntesats än den som svarar mot
ränteläget vid varje tidpunkt, torde skäl tala för att först som sist vidtaga
den lagändring, som för möjliggörande av räntesatsens anpassning efter
de olika tidsförhållandena kan befinnas erforderlig.

Härvid synes den av första lagutskottet anvisade, av statskontoret redan
i samband med 1935 års lagändring föreslagna anordningen om överlämnande
åt Kungl. Majit att utan några i lagen uppdragna gränser bestämma
procenttalet vara en lämplig utväg till frågans lösning. Kyrkolagsutskottet
vid 1934 års kyrkomöte motsatte sig visserligen en dylik anordning och ansåg,
att i såväl pastoratens som kyrkofondens intresse vissa gränser för
räntesatsens variationer borde föreskrivas. Men då procentsatsen skall fastställas
av Kungl. Majit torde kunna förutsättas, att de av kyrkolagsutskottet
berörda intressena därvid bliva iakttagna. Vid bedömande av frågan
örn procentsatsens storlek torde hänsyn böra tågås till det allmänna
ränteläget och synes med beaktande i viss mån av de synpunkter kyrkolagsutskottet
anfört anvisning härom kunna intagas i lagen.

Samtliga domkapitel och stiftsnämnder samt kammarkollegiet ha lämnat
den sakkunniges förslag utan erinran.

Jag instämmer i den sakkunniges förslag och vill sålunda förorda, att
7 § andra stycket kyrkofondslagen erhåller sådan lydelse att vid bestämmande
av tillskott av kyrkofonden för gäldande av pastorats prästlönekostnader
avkastningen av fond, som förvaltas av pastorat, beräknas till den
procent av fondens kapital, som Kungl. Majit med hänsyn till de allmänna
ränteförhållandena bestämmer.

45

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Föredraganden uppläser härefter förslagen till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400),

3) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr
141, s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) örn kyrkofond,

vilka förslag äro såsom bilagor fogade till detta protokoll (Bil. A—E), och
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

46

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat,
(prästlönefond) må i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar,
användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller
annan värdebeständig grundförbättring av boställe, som utgör avlöningstillgång
för prästerskapet i pastoratet, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom löneboställe
i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller
ock fastighet att förvaltas av stiftsnämnden på sätt nedan sägs.

2 i.

Till inköp av fastighet, som skall utgöra löneboställe för visst pastorat,
må icke användas medel härrörande från prästlönefond, som förvaltas
av annat pastorat.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,
skall förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å
fånget skall anteckning ske i lagfartsprotokollet om fastighetens disposition
samt örn boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas medel
tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat.

Prästlönefond, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall
omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats
räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

47

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning
anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra
prästlöne j ordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlöne jordsfond skall ske för fondens
räkning.

Sadan fastighet benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas i
enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

5 §.

Avkastning av stifts prästlönefondshemman skall, efter avdrag av kostnaderna
för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefonder
medel använts till inköp av hemmanet, i förhållande till storleken av
insatserna; och skola hemman, som utgöra en förvaltningsenhet, vid bestämmande
av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet,
ändock de förvärvats vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där hemmanets avkastning icke lämnar
tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn utdelning
till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits
skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning
av hemmanet.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet
med bestämmelserna om användningen av avkastning av tillgångar, vilka
äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6 §.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av
stifts prästlönefondshemman, skall den behållna köpeskillingen eller mellangiften
tillföras stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras
på samma sätt som hemmanets avkastning.

I enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, må köpeskillingen
eller mellangiften, när tillfälle därtill yppar sig, användas till
grundförbättring av hemmanet eller till inköp av fastighet att tilläggas
detsamma. Dylika medel må ock användas till grundförbättring av löneboställe
eller till inköp av fastighet att förvaltas såsom löneboställe
för pastorat, som är berättigat till andel i avkastningen av hemmanet; skolande
i ty fall den andel, varefter pastoratet är berättigat till avkastning
från hemmanet, i motsvarande mån nedsättas.

48

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

7 §.

Vid den omräkning av pastorats andelstal i stifts prästlönefondshemman,
vartill föreskrifterna i 5 och 6 §§ föranleda, skall hänsyn tagas till den förändring,
som värdet å hemmanet kan hava undergått efter detsammas
inköp.

8 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

49

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Till boställen---till prästänkesäte.

Boställe, som---allmänt kyrkohemman.

Örn den fasta egendom, som inköpes av medel tillhörande prästlönefonder
från två eller flera pastorat och som benämnes stifts prästlönefondshemman,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Bihang iill allm. kyrkomötets protokoll 191,1. 1 sami. Nr 16.

4

50

Kungl. Maj ris skrivelse Nr 16.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning
omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens
prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och
andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter,
som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosysslomän, dels ock
den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer
och på landet.

6 §.

Där, i---nämnda fond.

Sker utbyte---för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts
prästlönefondshemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande---Konungen förordnas.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Senaste lydelse av 1 § se 1938: 733 och av 6 § se 1936: 581.

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

51

Bil. D.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:

22 §.

1. Blir prästgård---för pastoratet.

2. Fond, som---av domkapitlet. Örn användning av fond, som är

prästlönetillgång för visst pastorat, till grundförbättring av löneboställe
eller till inköp av fastighet är särskilt stadgat.

3. Det åligger---föregående år.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Senaste lydelse se 19.'')2: 405.

52

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Bil. E.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Därest av — — — sådant överskott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som
förvaltas av pastorat, gäde ock pastoratet tillkommande andel av avkastningen
från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre
belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar
och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets
prästlönejordsfond och prästlönefondshemman — med undantag som i 4 §
sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för
skattekrona inom pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer,
äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden,
dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 §
lagen om reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att
utgöra.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning
tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §
(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av
pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med
hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkommande
andel av avkastningen av stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående
räkenskapsår uppgått.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1935: 526.

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

53

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Marits lagråd den 28
oktober 191+1.

Närvarande:
justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 25 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 17 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 1+00),

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 1+ januari 1927
{nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagell den 9 december 1910
(nr 11+1, s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1+ och 7 §§ lagen den 30 augusti
1932 (nr 1+01+) örn kyrkofond.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av stiftssekreteraren T. Gynnerstedt.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Då 2 § första stycket av förslaget till lag angående användande i
vissa fall av prästlönefond m. m. icke innehåller annat än vad som
jämväl utan uttryckligt stadgande måste anses bliva gällande, hemställer
lagrådet, att detta stycke måtte utgå ur förslaget. I

I remissprotokollet anföres, att rådande höga prisläge för skogs- och jordbruksfastigheter
manade till försiktighet vid investering just nu av fonder i
dylika fastigheter. Med hänsyn bland annat härtill har i det remitterade förslaget
överlämnats åt Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för lagstiftningens
ikraftträdande.

Lagrådet vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke lagstiftningen bör träda
i kraft snarast möjligt. Det kan nämligen, särskilt under nuvarande försörj -

54

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

ningsläge, som påkallar kraftåtgärder för höjande av jordbrukets produktionsförmåga,
vara av värde att nyinvesteringar företagas för grundförbättringar
såsom nyodling, torrläggning och dylikt. Även inom skogsbruket kunna liknande
åtgärder, t. ex. anläggning eller förbättring av väg för utforsling av
skogsprodukter, böra befrämjas. Framhållas må ock, att lagstiftningen ger
Kungl. Majit möjlighet att genom allmänna bestämmelser i tillämpningsföreskrifterna
eller genom prövning i varje särskilt fall avvärja sådana kapitalinvesteringar
i fastigheter som under nuvarande tidsomständigheter finnas
olämpliga. Ett uppskov med ikraftträdandet skulle även fördröja genomförandet
av den från alla håll tillstyrkta ändringen av stadgandet i 7 § lagen
örn kyrkofond rörande den procentsats, efter vilken avkastning av prästlönefond
vid pastoratets avräkning med kyrkofonden skall beräknas.

På grund härav och då det av lagtekniska skäl synes i görligaste mån böra
undvikas att ställa ikraftträdandet av en antagen lag på en obestämd framtid,
hemställer lagrådet, att den ifrågasatta lagstiftningen måtte träda i kraft den
1 januari 1943.

TJ ^protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

55

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
oktober 1941.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge lagrådets den 28 oktober
1941 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 oktober 1941 remitterade
förslaget till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m. och vissa därmed sammanhängande lagförslag.

Föredraganden anför:

I anledning av lagrådets erinran angående innehållet i första stycket av
2 § i förslaget till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.
har jag låtit detta stycke utgå ur nämnda paragraf.

Vad lagrådet anfört rörande lagförslagens ikraftträdande finner jag beaktansvärt.
Särskild vikt fäster jag vid önskemålet, att prästlönefonder må
kunna under nu rådande förhållanden investeras i grundförbättringar i härför
lämpliga löneboställen. Beträffande åter frågan om inköp av fastigheter skulle,
i enlighet med vad jag tidigare framhållit, beslutanderätten härutinnan, så
vitt gäller större fastigheter, komma att vara förbehållen Kungl. Majit. Jag
förutsätter, att vid prövningen av dylika ärenden skäligt avseende kommer att
fästas jämväl vid de allmänekonomiska synpunkter, som kunna läggas på
lämpligheten av ifrågasatta fastighetsförvärv. Vid nu angivna förhållanden
finner jag icke anledning motsätta mig lagrådets förslag, att lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1943.

Med hänsyn till naturen av de i lagförslagen berörda frågorna synes kyrkomötet
böra beredas tillfälle att yttra sig över dessa lagförslag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte inhämta
kyrkomötets yttrande över de i enlighet med vad sålunda anförts ändrade
förslagen till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m . in.,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400),

56

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

3) lag orri ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr Hl,
s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Tideström.

Stockholm 1941. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

413810

Kyrkolag sutskottets betänkande 1941, Nr 29. 1

Transumt.

Bilaga A?.

Nr 29.

Ankom till tryckeriexpeditionen den 18 november 1941 kl. 11 f. m.

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Marits
skrivelse, nr 16, angående användande i vissa fall av
''prästlönefond m.m.

Genom en den 30 oktober 1941 dagtecknad, till handläggning av kyrkolagsutskottet
hänskjuten skrivelse, nr 16, har Kungl. Majit, under åberopande
av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden
för den 17 och den 30 oktober 1941 samt av protokollet i lagrådet för
den 28 oktober 1941, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande över
vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400),

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141,
s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.

Lagförslagen äro av följande lydelse:

Den ständigt ökade försäljningen av prästlönejorden, möjliggjord genom
tid efter alman genomförda lagstiftningar inom detta område, innebär att
densamma, som utgör en av avlöningstillgångama för prästerskapet, i allt
större omfattning omvandlas i penningfonder. En överflyttning av betydande
mått har sålunda skett och sker allt fortfarande av dessa avlöningstillgångar
från en värdebeständig valuta till en mera osäker sådan. Utskottet finner
detta ägnat att inge allvarliga bekymmer. Med stor tillfredsställelse har
nu utskottet tagit del av det föreliggande lagförslaget örn sådan placering
av lönefonder. Även om erinringar kunna göras mot detsamma, öppnar det
dock väg för en tillfredsställande lösning av frågan örn bevarandet av dessa
avlöningstillgångar åt framtiden.

Utskottet.

2 Kyrkolagsutskotteis betänkande 194-1, Nr 29.

I likhet med departementschefen vill utskottet betona vikten av att fonderna
i främsta rummet vinna lokal placering, d. v. s. i grundförbättring
av löneboställe eller i nyinköpt löneboställe till det pastorat, av vilket lönefonden
förvaltas. Utskottet hyser vissa betänkligheter i anledning av att lagrummets
avfattning rörande fonds placering i grundförbättring och departementschefens
uttalande i samband härmed möjligen kan giva anledning till
en alltför vidsträckt tillämpning av detta placeringssätt. Utskottet ifrågasätter
sålunda örn en täckdikning alltid kan anses utgöra en värdebeständig
grundförbättring av den art, som här måste åsyftas. Innan fond placeras i
grundförbättring av löneboställe, bör en fullt tillfredsställande utredning
verkställas om att sådan grundförbättring verkligen på ett för framtiden bestående
sätt ökar boställets värde.

Ett sammanförande av de fonder, som ej kulma vinna lokal placering,
till prästlönejordsfonden inom varje stift är enligt utskottets förmenande
enda möjligheten att lösa frågan örn dessa fonders placering i fast egendom.
Förslaget tillgodoser ett naturligt krav på att sambandet bibehålies
mellan lönefonden och dess ändamål, nämligen att vara avlöningstillgång
för visst pastorats prästerskap. Den fortgående försäljningen av prästlönejorden
kan på intet sätt anses tillfredsställande för pastoratet. Djupast sett
blir det ett pastoratsintresse, som tillvaratages genom penningfondernas placering
i fast egendom. Då det enskilda pastoratet ej alltid kan förverkliga
detta intresse, måste ett samarbete med andra pastorat ordnas. Förslaget
om bildande av prästlönejordsfonder och förvärv av fastigheter för dessa
fonders räkning innebär i själva verket allenast en reglering av detta nödvändiga
samarbete genom förmedling av kyrklig myndighet inom stiftet.
Då denna myndighet — stiftsnämnden — står i intim förbindelse med pastoraten
och ofta har att tillvarata deras intressen, finnes all anledning att förutsätta,
att stiftsnämnd och pastorat i samverkan skola på ett friktionsfritt
sätt lösa de frågor, som sammanhänga med bildande av prästlönejordsfonderna
och inköp av fastigheter för deras räkning.

Det skulle vara önskvärt örn i förslaget till lagen om användande av prästlönefonder
förfarandet vid de i lagförslaget berörda frågor närmare regleras,
även om det ligger i sakens natur, att stiftsnämndema härutinnan komma
att intaga en central ställning. Förfarandet bör nu i stället närmare klargöras
i den tillämpningskungörelse, som Kungl. Majit kommer att i anledning
av lagstiftningens genomförande utfärda. Med hänsyn till önskvärdheten av
att tillvarataga möjligheterna av förmånliga fastighetsinköp måste därvid åt
inköpsärende givas en i görligaste mån skyndsam handläggning. I sak onödiga
remisser torde sålunda böra undvikas. Förfarandet bör vidare ske under
betryggande former för såväl stiftsnämnd som pastorat och uppläggas efter
så enkla och klara linjer som möjligt. Utskottet förutsätter, att tillfälle herodes
stiftsnämndema att yttra sig över tillämpningskungörelsen, innan densamma
utfärdas.

3

Kyrkolagsutskottets betänkande 1941, Nr 29.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört, har utskottet icke något
att erinra mot förslaget till lag om användande i vissa fall av prästlönefond
m. m. eller mot övriga i samband härmed utarbetade lagförslag.

Förslaget om ändrad lydelse av 7 § kyrkofondslagen rörande storleken av
den procent, efter vilken avkastningen av lönefond skall beräknas vid bestämmandet
av tillskott ur kyrkofonden till gäldande av pastorats prästlönekostnader,
föranleder icke heller någon utskottets erinran.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara
sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande fem
lagförslag.

Stockholm den 19 november 1941.

På kyrkolagsutskottets vägnar:

EDY. RODHE.

Närvarande i utskottet vid ärendets slutbehandling:
herr biskop Rodhe, herr von Hajsten, herrar biskopar Ljunggren och Cullberg samt herrar
Brundin, Linder, Jansson*, Ljung, Sandström* och Gärde*.

Ej närvarande vid justeringen av betänkandet.

4

Kyrkomötets skrivelse 1941, Nr 28.

Bilaga 3.

Nr 28.

Godkänd av kyrkomötet den 25 november 1941.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Majds
skrivelse angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 29.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 30 oktober 1941, nr 16, har Eders Kungl.
Maj :t, under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen
över ecklesiastikärenden för den 17 och den 30 oktober 1941 samt av protokollet
i lagrådet för den 28 oktober 1941, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets
yttrande över vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400),

3) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 § § lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr
141, s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) örn kyrkofond.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande, nr 29, varav tryckt
exemplar här bifogas.

Under åberopande av utskottets betänkande får kyrkomötet i underdånighet
förklara sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande fem lagförslag.

Stockholm den 25 november 1941.

Underdånigst.

ERLING EIDEM.

G. H. Berggren.

Stockholm 1942, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

420896