Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.
1
Nr 128.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden
Karesuando—norska gränsen; given Stockholms slott
den 6 mars 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustaf Andersson.
Utdrag av protokollet över)'' kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bbamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson:
I skrivelse den 10 oktober 1941 har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt
örn anvisande av medel för nybyggnad eller reparation av de vid färdleden
från Karesuando kyrkby till Skibotten i Norge å svenska sidan belägna
fjällstugorna.
Beträffande ifrågavarande fjällstugor torde jag få erinra örn följande.
Genom särskilda brev den 21 januari 1846, den 30 november 1855, den
17 juni 1881 och den 13 maj 1887 har Kungl. Majit — jämte det Kungl. Majit
anvisat medel för uppförande eller iståndsättande av åbyggnader å kronoBilaga
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 128.
575 41!
2
Kungl. Majlis proposition nr 128.
nybyggda Kummavuopio nr 1 eller Mukkavuoma, Kummavuopio nr 2 eller
Keinovuopio, Siikavuopio nr 1, Naimakka nr 1 och Saarikoski nr 1, alla i
Karesuando socken — meddelat beslut av innebörd, bland annat, att berörda
nybyggen skulle för all framtid åtnjuta frihet från ränta och allmänna onera
mot skyldighet för åborna därå att åt postförare och andra resande lämna härbärge
och förplägnad efter taxa, som länsstyrelsen ägde fastställa. Nybyggena
skulle städse bibehållas under Kungl. Maj:ts och kronans äganderätt och
sålunda icke få till skatte omföras eller försäljas. Åbyggnaderna skulle, vid
äventyr av besittningsrättens förlust, i fullständigt skick underhållas av
åborna, vilka av länsstyrelsen finge antagas endast tillsvidare.
Genom beslut den 28 september 1923 har Kungl. Maj:t därefter föreskrivit,
bland annat, att den åbon å nybygget Kummavuopio nr 2 åliggande
skyldigheten att lämna härbärge och förplägning skulle upphöra samt att
efter avgången av den dåvarande åbon, vilken finge tillsvidare avgiftsfritt
kvarbo å nybygget, ny åbo å nybygget icke skulle av länsstyrelsen antagas.
De fyra fjällstugor, om vilka nu är fråga, liro samtliga belägna vid Könkämä
älv, som utgör gränsflod till Finland. Avståndet från Karesuando
kyrkby till Siikavuopio utgör 50 kilometer, till Naimakka 62 kilometer, till
Saarikoski 82 kilometer och till Kummavuopio 110 kilometer, allt i runda tal.
Till upplysning rörande försörjningsmöjligheterna å krononybyggena må
lämnas följande, till slutet av år 1939 hänförliga uppgifter, hämtade ur de
till ärendet hörande handlingarna. Å Siikavuopio föddes tre kor och en
häst, varjämte genom ytterligare röjning av älvstranden naturängarnas avkastning
skulle kunna ökas med två kofoder. Å såväl Naimakka som Saarikoski
funnos fem kor och en häst; genom ytterligare röjning skulle avkastningen
å vartdera stället kunna ökas med två kofoder. Kummavuopio nr 1
slutligen födde åtta kor och en häst, varjämte ytterligare tre ä fyra kofoder
skulle kunna erhållas genom röjning. Å lägenheterna voro vid nyssnämnda
tidpunkt omkring ett tjugutal personer bosatta.
Till vissa underhålls- och reparationsarbeten å åbyggnaderna, vilka arbeten
icke ansetts vara av beskaffenhet att kunna åläggas åborna, har Kungl.
Majit vid olika tillfällen anvisat medel. Sålunda beviljades för ändamålet
genom beslut den 31 december 1921 14,980 kronor, att utgå av sjätte huvudtitelns
allmänna besparingar. Med anledning av en av länsstyrelsen i skrivelse
den 24 september 1930 gjord framställning örn beviljande av 27,000
kronor för dylika arbeten har Kungl. Majit genom olika beslut, senast den
26 maj 1933, anvisat medel tillhopa motsvarande det begärda beloppet.
Nämnda utgift å 27,000 kronor har bestritts från sjätte huvudtitelns anslag
till bidrag till vissa kommunikationsändamål. För arbetena erforderligt byggnadsvirke
har erhållits fritt å rot å fjällstugorna angränsande kronomarker.
I sin skrivelse den 10 oktober 1941 har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört,
att trots de senast utförda arbetena klagomål vid upprepade tillfällen
framförts angående fjällstugornas skick. Då så avsevärda belopp nedlagts
på deras iståndsättande, hade länsstyrelsen dock icke så snart efter arbetenas
utförande ansett sig böra göra någon framställning till Kungl. Majit
Kungl. Majlis proposition nr 128.
3
om ytterligare anslag. Klagomålen hade emellertid blivit allt starkare, och
nu senast förelåge en av provinsialläkaren i Vittangi distrikt avgiven rapport,
som av förste provinsialläkaren överlämnats till länsstyrelsen med skrivelse
den 21 augusti 1941. Av rapporten framginge, att bostäderna vintertid vore
fullkomligt omöjliga att hålla varma och att intet av dessa kronohemman
utgjorde någon människovärdig bostad. De betänkligheter länsstyrelsen
hyst att hos Kungl. Majit ånyo äska anslag för fjällstugornas iståndsättande
måste därför vika, och detta trots att tidsförhållandena ur kostnadssynpunkt
icke vore lämpliga för att igångsätta sådant byggnadsföretag, varom här
vore fråga. Länsstyrelsen ansåge det emellertid nu vara nödvändigt att för
Kungl. Majit framlägga detta ärende för prövning.
Till upplysning örn fjällstugornas skick torde av den i länsstyrelsens
framställning omnämnda rapporten av provinsialläkaren i Vittangi distrikt
följande här böra anföras:
Det allmänna hälsotillståndet är i stort sett gott. Både bland den bofasta
befolkningen och lapparna äro kroniskt reumatiska sjukdomar vanliga,
beroende på det hårda och kalla klimatet samt hos den bofasta befolkningen
till stor del på mycket otillfredsställande bostäder. De i Könkämädalen
bofasta äro kronoarrendatorer och bebo således svenska staten tillhöriga
bostäder. Under många år ha från undertecknads sida samt från kommunala
myndigheter och prästerskapet gjorts upprepade framställningar örn
förbättring av dessa arma människors bostadsförhållanden. Hittills har
intet resultat kunnat förmärkas, vilket är så mycket mer anmärkningsvärt i
en tid, då det allmänna genom lån och bidrag på allt sätt försöker underlätta
bostadsförbättringar, under det statens egna arrendatorer bebo fallfärdiga
ruckel. Sedan undertecknad företog denna resa senast, kunna vissa
förbättringar spåras, vilka dock endast äro att hänföra till den allmänna
snyggheten och vissa ytliga förbättringar. Yintertid äro emellertid bostäderna
fullkomligt omöjliga att hålla varma, varmed följer isbildning på
väggarna och förutom kylan även en rå fuktighet. I Keinovuopio har ett
hörn av stugan sjunkit V2 meter, vilket föranleder mycket intressanta perspektiv
i det inre. Det lönar sig icke att framdraga ytterligare detaljer,
listan skulle bli besvärande lång. Det torde vara nog att konstatera, att
intet av dessa kronohemman utgör någon människovärdig bostad, och att
de icke kunna bli det utan genomgripande reparationer eller i en del fall
nybyggnader. I en mot stugornas tillstånd svarande belägenhet befinna sig
de ladugårdar och övriga uthus, som höra till dem. Förvarandet av kreatur
vintertid i dessa ladugårdar torde i en del fall (Keinovuopio) överskrida
gränsen till djurplågeri.
Länsstyrelsen har vid sin framställning fogat en av byggmästaren S. A.
Englund i Kalix och lapptillsyningsmannen Ö. Isaksson i Karesuando verkställd
utredning rörande erforderliga arbeten för fjällstugornas iordningställande.
Kostnaderna härför äro av nämnda personer beräknade till följande
belopp:
Kronor
Siikavuopio .......................................... 12,500
Naimakka ............................................ 22,000
Saarikoski......... 19,500
Kummavuopio..................... 19,700
Summa kronor 73,700
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Då kostnadsberäkningen verkställts i oktober 1939, måste, anför länsstyrelsen,
med hänsyn till den därefter inträffade prisstegringen kostnaderna
nu bliva betydligt högre. En förhöjning av kostnaderna med 40 procent
finge icke anses osannolik, och byggnadskostnaderna skulle härigenom
komma att uppgå till 103,180 kronor.
De i utredningen förordade arbetena äro i huvudsak följande:
Siikavuopio: Bostadsbyggnaden, som är uppförd i en våning jämte vind
och som innehåller ett större rum, turistrum, ett mindre förvaringsrum och
förstuga, underkastas en genomgripande reparation. Stall- och ladugårdsbyggnaden,
som uppfördes år 1932, repareras.
Naimakka: Bostadsbyggnaden, som består av ett större rum, en mindre
kammare, ett turistrum och förstuga, nedrives och en helt ny byggnad uppföres
genom uppsättande av ett monteringsfärdigt trähus, innehållande storstuga
tillika kök, en kammare, ett turistrum och förstuga. Jämväl stall- och
ladugårdsbyggnaden rives och ersättes med stall, ladugård och höbod, uppförda
med användande av bostadsbyggnadens timmer.
Saarikoski: Bostadsbyggnaden, som är uppförd i en våning med vind och
indelad i ett större rum, ett turistrum och ett mindre förvaringsrum ävensom
förstuga, repareras genomgående. Stall- och ladugårdsbyggnad nybygges.
Kummavuopio: Bostadsbyggnaden, vars ålder uppskattas till minst 100 år
och som består av ett större rum, en kammare, ett turistrum och förstuga,
rives och ersättes med en byggnad av samma beskaffenhet som den föreslagna
i Naimakka. Stall- och ladugårdsbyggnaden, som uppfördes år 1932,
repareras.
Länsstyrelsen hemställer, att 103,000 kronor måtte ställas till länsstyrelsens
förfogande för utförande av de byggnadsarbeten, som enligt den
verkställda utredningen måste utföras.
Länsstyrelsen har i sin skrivelse jämväl upptagit frågan örn ändrade
grunder för bestridande av underhållet av fjällstugorna samt örn särskild
ersättning för åbornas bestyr. Därvid erinras om att länsstyrelsen i skrivelse
den 19 december 1930 föreslagit, att åborna skulle befrias från dem
åliggande skyldighet att underhålla fjällstugornas åbyggnader, vilken skyldighet
i stället skulle övertagas av staten, samt att åborna borde tillerkännas
en årlig ersättning för åbobestyret med 350 kronor. I yttrande den 11
juni 1931 över länsstyrelsens förslag hade statskontoret anfört, att förhållandet
mellan staten och åborna borde ordnas på sådant sätt, att åborna
hade intresse av att fjällstugorna vederbörligen bleve underhållna, men att
ett genomförande av länsstyrelsens förslag syntes leda till det rakt motsatta
förhållandet, enär det skulle ligga i åbornas intresse att erhålla tillfällen
till avlönat arbete vid reparationerna av fjällstugorna. Statskontoret hade ansett
det innebära stora fördelar, örn underhållet alltjämt ålades åborna mot
ett kontant årligt bidrag i ett för allt av förslagsvis 500 kronor.
Gentemot detta borde, anför länsstyrelsen, framhållas, att det ur statsverkets
synpunkt vore tämligen likgiltigt vilka personer, som utförde arbetena,
blott detta skedde genom kunnigt folk. Yad statskontoret velat förhindra,
vore väl närmast att onödiga arbeten sattes igång av åborna i syfte
Kunell. Majlis proposition nr 128. 5
att bereda dem ett extra arbetstillfälle på statsverkets bekostnad. Länsstyrelsen
fortsätter:
Det är emellertid självfallet, att, örn statsverket övertager underhållsskyldigheten,
betalning för utfört arbete icke kan av åborna erhållas med
mindre statsverket lämnat tillstånd till arbetenas utförande, och det synes
därför länsstyrelsen som örn de farhågor, åt vilka statskontoret givit uttryck,
äro överdrivna. Mot statskontorets förslag örn ett årligt bidrag av
förslagsvis 500 kronor kan också erinras, att det givetvis erbjuder större
svårigheter att kontrollera, att detta bidrag verkligen användes för avsett
ändamål, enär, såsom länsstyrelsen fattar detta förslag, någon skyldighet
icke skulle föreligga för åborna att för bidragets erhållande lämna någon
redogörelse för vilka arbeten, som skulle utföras.
Länsstyrelsen anser sålunda alltjämt, att statsverket bör övertaga underhållsskyldigheten
beträffande ifrågavarande fjällstugor. Till underlättande
av ärendenas handläggning tillåter sig länsstyrelsen föreslå, att Kungl. Maj:t
ville uppdraga åt länsstyrelsen att besluta örn utförande av sådana reparationer,
för vilkas utförande kostnaderna beräknas uppgå till högst 1,000
kronor. I övrigt bör gälla, att åborna åläggas att i god tid före arbetenas
utförande insända förslag å de reparationer, som skola komma i fråga, och
att ersättning utbetalas, sedan avsyning ägt rum av person, som länsstyrelsen
därtill förordnar. Kostnaderna för reparationerna och för avsyningen
torde få bestridas av det under sjätte huvudtiteln upptagna anslaget till
bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Angående ersättningen för åbobestyret tillåter sig länsstyrelsen erinra
örn, att åborna vid Merkenes, Yuoggatjålme och Ballasvikens fjällstugor i
Arjeplogs socken åtnjuta ett arvode av respektive 700, 550 och 550 kronor
samt att underhållsskyldigheten enligt brev den 20 juni 1873 åvilar icke
åborna utan Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar med respektive två tredjedelar
och en tredjedel. Det av länsstyrelsen i skrivelsen den 19 december
1930 föreslagna arvodet för åborna i Karesuando socken, 350 kronor, finner
länsstyrelsen nu vara väl lågt, och länsstyrelsen får med avseende å penningvärdets
fall samt det förhållandet, att åbobestyret i de avlägsna trakterna i
Karesuando socken icke synes förtjäna lägre ersättning än den, åborna i
Arjeplogs socken uppbära, hemställa, att arvodet åt envar av åborna vid
fjällstugorna i Siikavuopio. Naimakka, Saarikoski och Kummavuopio bestämmes
till 550 kronor.
Till komplettering av sin framställning har länsstyrelsen i en den 12 november
1941 inkommen skrivelse meddelat, att antalet resande å färdleden
med ledning av gästböckerna i fjällstugorna och uttalanden av personer
med kännedom örn förhållandena i berörda trakter kunde uppskattas till
minst ettusen personer under vart och ett av åren 1938, 1939 och 1940.
Under år 1941 hade antalet resande på grund av tidsläget nedgått. Eljest
hade år från år en tendens till ökning i resandeantalet kunnat förmärkas.
Länsstyrelsen meddelar vidare, att vid ärendets handläggning inom
länsstyrelsen även beaktats den betydelse, som för de svenska fjällstugornas
bibehållande borde tillmätas framdragandet av en ny väg, som
påbörjats på den finska sidan norr örn Könkämä-älven. Länsstyrelsen hyste
den uppfattningen, att denna vägs tillblivelse i stort sett icke inverkade på
den föreliggande frågan. Dels vore det nämligen ovisst, huruvida den på
finska sidan framdragna vägen finge disponeras för den svenska trafiken,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
dels hade länsstyrelsen ansett det mindre lämpligt, att ett linskt kommunikationsmedel
skalle mera stadigvarande komma att utnyttjas av svenska
trafikanter. För genomgångstrafiken kunde måhända denna väg emellertid
medföra ett mindre beroende av de härbärgen, som fjällstugorna utgjorde,
men för övriga resande och för lapparna under deras flyttningar bleve fjällstugorna,
vilka samtliga stöde i telefonförbindelse med Karesuando kyrkby,
alltjämt erforderliga. Tillkomsten av den finska vägen syntes å andra sidan
komma att för turisttrafiken medföra ett uppsving, som i det närmaste
kunde antagas kompensera en eventuellt minskad betydelse av fjällstugorna
för genomgångstrafiken.
Statskontoret har den 25 oktober 1941 avgivit utlåtande i ärendet. Jämväl
statskontoret har funnit det nödvändigt att iståndsätta ijällstugorna med
tillhörande hus genom nybygggader eller mer eller mindre genomgripande
reparationer, därest lägenheterna skulle bibehållas såsom bostäder åt åborna
och även i fortsättningen tjäna såsom härbärgen för de resande, som trafikera
färdleden.
Enligt vad statskontoret under hand inhämtat funnes, anför ämbetsverket
härefter, med undantag för dessa fjällstugor icke någon bebyggelse utmed
färdleden. Med hänsyn härtill och då trafiken efter samma led, enligt vad
som uppgivits för statskontoret, icke syntes hava avtagit under de senaste
åren utan snarare ökats samt åborna uppenbarligen icke vore i stånd att
själva utföra eller bekosta de erforderliga iståndsättningsarbetena. ville ämbetsverket
för sin del icke motsätta sig, att statsmedel anvisades för att bestrida
kostnaderna för dessa arbeten. Enligt den beräkning, som verkställts
i oktober 1939, skulle dessa kostnader uppgå till 73,700 kronor. På grund
av sedermera inträdda prisstegringar hade emellertid länsstyrelsen ansett
beloppet behöva höjas med 40 procent till i runt tal 103,000 kronor. Såvitt
statskontoret kunde finna, måste det av länsstyrelsen angivna kostnadsbeloppet
anses vara onödigt högt. En stegring av byggnadskostnaderna sedan
1939 med 20 procent syntes bättre motsvara verkliga förhållandet. Med utgångspunkt
härifrån syntes det av länsstyrelsen begärda bidragsbeloppet
kunna nedsättas till i runt tal 88,000 kronor. Med hänsyn till det erforderliga
beloppets storlek syntes för bestridande av detsamma icke kunna
anlitas det anslag, som vid tidigare tillfällen tagits i anspråk för liknande
ändamål, nämligen reservationsanslaget till bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Annan utväg torde fördenskull icke stå öppen, än att Kungl.
Majit äskade särskilt anslag av riksdagen.
Med avseende å frågan örn ändrade grunder för bestridande av imderhållet
av fjällstugorna ävensom frågan om särskild ersättning åt åborna har
statskontoret anfört:
Länsstyrelsen har återupptagit ett tidigare framfört förslag, att staten
skulle övertaga den åborna för närvarande åliggande skyldigheten att underhålla
byggnaderna. Statskontoret har — såsom länsstyrelsen erinrat — på
anförda skäl avstyrkt det tidigare förslaget. Vid sin förnyade prövning avfrågan
finner ämbetsverket icke anledning frånträda sin tidigare intagna
7
Kungl. Maj-.ts ■proposition nr 128.
ståndpunkt. Enligt statskontorets mening tala övervägande skäl för att bibehålla
åbornas skyldighet i detta avseende. Därest länsstyrelsens, av statskontoret
i det föregående tillstyrkta framställning örn anslag till nybyggnads-
och reparationsarbeten vinner statsmakternas bifall, torde för övrigt
några mera betungande underhållsarbeten icke behöva ifrågakomma under
en avsevärd tid framåt. Ämbetsverket förutsätter, att åborna liksom tidigare
berättigas att å angränsande kronomarker i mån av tillgång och efter
vederbörlig utsyning fritt å rot erhålla erforderligt byggnadsvirke.
Länsstyrelsen har vidare i anslutning till tidigare förslag hemställt, att
åt åborna vid omhandlade fjällstugor måtte såsom ersättning för själva åbobestyret
tillerkännas arvoden av 550 kronor för år. Enligt de alltjämt gällande
upplåtelsevillkoren åligger det åborna att lämna härbärge och förplägnad
efter taxa, som länsstyrelsen äger att fastställa. Några dylika taxor
hava emellertid icke hittills — såvitt är känt — utfärdats. Länsstyrelsens
nu framlagda förslag innebär således, att åborna i stället för gottgörelse enligt
taxa skulle, liksom fallet är i fråga örn åborna vid vissa fjällstugor i
Arjeplogs socken, erhålla ett årligt arvode för nämnda bestyr. Statskontoret
tillåter sig erinra därom, att ämbetsverket tidigare föreslagit, att åborna såsom
särskild ersättning skulle erhålla ett årligt bidrag i ett för allt av 500
kronor, vilket belopp dock närmast var avsett att utgöra bidrag till kostnaderna
för byggnadernas underhåll. Statskontoret anser sig ånyo böra
föreslå, att ifrågavarande åbor i fortsättningen tillerkännas ersättning med
högst sagda belopp, 500 kronor för år. Därest fjällstugorna i enlighet med
vad som här ovan förordats komma att undergå en grundlig reparation och
åborna följaktligen under en följd av år icke torde behöva vidkännas några
större utgifter för byggnadsunderhåll, kommer vid bifall till vad statskontoret
föreslagit nämnda belopp således i själva verket att utgöra ersättning
för av trafiken påkallade prestationer.
''lifGenom beslut den 17 november 1941 anbefallde Kungl. Majit länsstyrelsen
att skyndsamt verkställa utredning angående möjligheterna att ersätta fjällstugorna
med mindre övernattningsstugor utan särskild tillsyningspersonal.
Med skrivelse den 23 december 1941 har länsstyrelsen överlämnat av byggmästaren
S. A. Englund i Kalix upprättade ritningar och kostnadsförslag
angående uppförande av dylika övernattningsstugor ävensom yttrande av
lappfogden i Norrbottens norra distrikt.
Enligt Englunds utredningar skulle kostnaderna för övernattningsstugor
uppgå till följande belopp:
För egen del har länsstyrelsen anfört:
Enligt länsstyrelsens mening låter det sig icke göra att utbyta de nuvarande
fjällstugorna mot övernattningsstugor utan särskild tillsyningspersonal.
De klimatiska förhållandena i dessa trakter — belägna 20—25 mil
norr örn polcirkeln — äro med undantag för några sommarmånader sådana,
att en byggnad utan ständig uppvärmning näppeligen uppfyller de krav,
Kronor.
Siikavuopio
Naimakka .
Saarikoski .
Kummavuopio.
7,800
8,000
8,300
8,700
Summa kronor 32,800
8
Kungl. Majlis proposition nr 128.
som ur allmän liälsovårdssynpunkt måste ställas på ett för resenärer i dessa
ödemarker avsett härbärge. Icke heller ur ordningssynpunkt äro sådana
stugor tillrådliga; de bliva lätt ett tillhåll för icke önskvärda personer. De
medel, som skulle nedläggas på dylika stugor, anser länsstyrelsen vara helt
bortkastade och avstyrker sålunda bestämt det ifrågasatta utbytet av fjällstugorna
mot övernattningsstugor. Angående behovet av nya fjällstugor tilllåter
sig länsstyrelsen hänvisa till vacl länsstyrelsen förut anfört i ärendet.
Beträffande tillsynen av fjällstugorna må erkännas, att densamma hittills
varit mindre tillfredsställande. Detta beror i viss mån på det förhållandet,
att fjällstugorna äro så avlägset belägna, att någon direkt kontroll från länsstyrelsens
sida icke kan utövas i fråga örn byggnadernas skick och underhåll.
I och med att nya stugor uppföras, torde Kungl. Majit samtidigt vilja
meddela de ytterligare bestämmelser, som i fråga örn tillsynen av fjällstugorna
skulle kunna bli behövliga. Länsstyrelsen erinrar örn att landsfiskalen
och vederbörande provinsialläkare minst en gång årligen företaga
resor i dessa trakter och därvid hava tillfälle att verkställa inspektion utav
fjällstugorna. En viss tillsyn kan också utövas av lappväsendets tjänstemän
— lappfogden och lapptillsyningsmannen — vid deras icke så sällan förekommande
resor i dessa trakter. Genom rapporter från dessa tjänstemän
finns möjlighet för länsstyrelsen att bilda sig en något så när tillförlitlig
uppfattning örn förhållandena i dessa avlägsna bygder. Något organ med
större möjligheter att förena tillsynen över stugorna med andra förrättningar
lärer icke stå att finna.
Lappfogden har i sitt yttrande i huvudsak anfört följande :
Det vore tydligt, att den resande allmänheten vore utomordentligt mycket
bättre tillgodosedd, därest den kunde räkna med att det på lämpliga avstånd
under vägen funnes logi- och stallutrymmen, som hölles i ordning av
personer, vilka bodde på platsen. Det vore i huvudsak för att underlätta
trafiken under vintermånaderna som dessa fjällstugor anlagts, och man hade
vid en planering rörande anläggningarna alltjämt främst att taga sikte på
vinterförhållandena.
Det hade länge framstått som en nödvändighet, att stugorna, som redan
omkring ett halvsekel i stort sett mycket viii fullgjort sin uppgift, snarast
möjligt försattes i ett skick, som kunde vara svenska staten värdigt. Det
förefölle otänkbart, att man skulle kunna avfolka de nuvarande stugorna och
lägga ned nyttjandet utav de anlagda nybyggena. Därtill vore anläggningarna
alltför värdefulla för de trakter, i vilka de tillkommit för samfärdselns
underlättande. Det skulle innebära, att man avskaffade en som ändamålsenlig
befunnen institution, vilken i stället borde bevaras och utvecklas.
Det finge i detta sammanhang ej heller förbises, att det funnes goda
förutsättningar för åborna å de ifrågavarande nybyggena att där försörja sig,
samtidigt som de utförde sin tjänst för samfärdseln. Yar och en av dem
hade tillgång till naturnyttigheter, vilka, rätt utnyttjade, kunde giva en säker
och förhållandevis riklig avkastning.
Ur lappväsendets speciella synpunkt skulle det vara en mycket olycklig
åtgärd att avveckla statens fjällstugor i Könkämä älvdal. De utgjorde viktiga
punkter på nomadlapparnas flyttningsvägar, och genom fjällstugorna
förmedlades bud och meddelanden av olika slag från och till så gott som
alla socknens lappgrupper under de tider, då dessa uppehölle sig å de
svenska fjällen. Telefon hade framdragits från Karesuando kyrkby till alla
fjällstugorna (med anslutning även till den finska fjällstugan Iitto), i huvudsak
för att tillgodose lappväsendets behov av förbindelse med renskötsel
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
näringens utövare. För de resor, som lappväsendets befattningshavare hade
att utföra till de svenska lapparnas betesområden, vore fjällstugorna jämväl
naturliga och lämpliga utgångspunkter.
Det vägbygge, som för närvarande vore under utförande på finska sidan
av Könkämä älvdal över till Norge, komme givetvis att i mycket förändra
betingelserna för genomgångstrafiken efter den gamla färdleden. Men det
vore ovisst, örn man kunde räkna med regelbunden vintertrafik på den nya
vägen och örn den över huvud taget komme att hållas öppen för motorfordon
vintertid. Det vore antagligt, att den egentliga nyttotrafiken liksom hittills
huvudsakligen komme att ske med hästar och renar. Behovet av logimöjligheter
och uppehållsplatser efter vägen komme sålunda att bestå. Uppenbarligen
förefunnes det behov av stugor till de vägfarandes skydd, även örn
en allt större del av trafiken komme att upprätthållas av motorfordon. I en
fjälltrakt sådan som den ifrågavarande kunde alltid betydande svårigheter
för trafiken uppstå.
Byggnadsstyrelsen, som den 20 januari 1942 avgivit utlåtande i ärendet i
vad avser kostnaderna för de ifrågasatta byggnadsarbetena, har funnit de
år 1939 till sammanlagt 73,700 kronor beräknade kostnaderna för iordningställandet
av fjällstugorna skäliga med hänsyn till då gällande priser. Beträffande
den prisstegring, som sedermera inträtt för byggnadsarbeten å här
avsedda platser, kunde byggnadsstyrelsen icke göra något närmare uttalande,
men den av länsstyrelsen angivna stegringen å 40 procent syntes med stor
sannolikhet motsvara verkliga förhållandet. Byggnadsstyrelsen hade sålunda
icke något att erinra beträffande den av länsstyrelsen beräknade kostnadssumman
å 103,180 kronor.
Beträffande de av byggmästaren S. A. Englund i november 1941 till sammanlagt
32,800 kronor beräknade kostnaderna för de fyra övernattningsstugor,
som eventuellt skulle ersätta fjällstugorna, har byggnadsstyrelsen
icke heller haft något att erinra.
Härutöver har byggnadsstyrelsen beträffande det tekniska utförandet ansett
sig böra påpeka, att föreslaget trägolv i ladugårdar icke kunde anses
lämpligt utan att betonggolv borde användas med väl isolerat trägolv ovanpå
i spiltorna. Det kunde även ifrågasättas, örn kopplade fönsterbågar icke
borde ersättas med enkla in- och utåtgående bågar.
Slutligen har egnahemsstyrelsen, med överlämnande av yttrande av egnahemsnämnden
i Norrbottens län, avgivit infordrat utlåtande den 16 februari
1942.
Egnahemsnämnden har anfört, att de ifrågavarande fjällstugorna läge allt
för avlägset till för att nämnden utan mycket stora kostnader skulle kunna
utöva någon tillsyn över stugorna och deras underhåll. Sagda tillsyn syntes
dessutom vara av sådan natur, att den läge utanför egnahemsnämndens
egentliga uppgifter och verksamhetsområde. Endast länsstyrelsen, till vars
förfogande stöde tjänstemän som årligen genomreste dessa trakter (landsfiskal,
provinsialläkare, lappfogde och lapptillsyningsinän), torde kunna ifrågakomma.
för utövande av tillsyn över fjällstugorna.
10
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Egnahemsstyrelsen anser ej heller, att någon överflyttning av tillsynen å
fjällstugorna till egnahemsorganisationen bör ifrågakomma. Styrelsen anför
vidare:
Emellertid kan det möjligen vara tänkbart — något som icke berörts av
egnahemsnämnden — att vissa av lägenheterna kunna betraktas antingen
såsom familjejordbruk eller stödjordbruk, för vilkas förvärvande med äganderätt
lån kan beviljas enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående
den statliga egnahemsverksamheten. Härför förutsättes emellertid såväl att
kronan vill avstå från äganderätten till lägenheterna — vilket kan synas
särskilt tveksamt, så länge innehavarna skola vara skyldiga att tillhandahålla
härbärge och förplägnad åt resande m. fl. — som att lägenheterna
äro lämpliga till familjejordbruk eller stödjordbruk och att innehavarna ha
erforderliga personliga kvalifikationer för att erhålla egnahemslån. Örn och
i vilka fall sådana förutsättningar föreligga kan ej bedömas utan mera ingående
undersökningar.
Så länge lägenheterna förvaltas i nuvarande ordning, torde ej heller bostadsförbättringsbidrag
eller därmed jämförliga lån enligt kungörelsen den
22 juni 1939 (nr 464) i detta ämne kunna beviljas. För dylikt bidrag eller
lån förutsättes även, att de ifrågavarande byggnaderna böra bibehållas för
framtiden.
Med skrivelse den 16 februari 1942 till chefen för jordbruksdepartementet
har styrelsen, efter samråd med domänstyrelsen, avlämnat utredning och
förslag angående upplåtelse av kronotorp. Enligt detta förslag skall domänverket
— som förutsättes använda kronotorparna såsom skogsarbetare på
kronoparkerna mot avtalade eller i orten gängse pris — övertaga ansvaret
för bebyggande och underhåll av lägenheterna (bortsett från mindre reparationer).
Årsavgiften föreslås i allmänhet icke skola överstiga 150 kronor,
och kronotorparna befrias i allmänhet från erläggande av fastighetsskatter.
Örn vad sålunda föreslagits beträffande kronotorpen skulle erhålla motsvarande
tillämpning på det slag av kronolägenheter, som fjällstugorna utgöra,
skulle tydligen staten sörja för iordningställandet av dessa samt betala
lägenlietsinnehavarna skälig ersättning för deras uppdrag att tillhandahålla
härbärge och förplägnad åt postförare m. fl. Vid bestämmandet av ersättningarna
bör självfallet även tagas hänsyn till respektive lägenlietsliavares
möjligheter att utvinna avkastning av de av dem innehavda lägenheterna
samt att i övrigt erhålla arbetsförtjänster på platsen.
Karesuando kyrkby är medelst två vägar anknuten till det allmänna vägnätet
i söder. Väg saknas däremot mellan kyrkbyn och norska gränsen,
till vilken avståndet utgör omkring 14 mil. Till tjänst för dem, som utmed
älvdalen mellan Sverige och Finland behöva färdas till Norge eller i motsatt
riktning, finnas fem bebodda fjällstugor, vilka av Kungl. Maj:t genom
olika beslut, första gången 1846 och senast 1887, upplåtits till åbor med
skyldighet för dem att åt de resande lämna härbärge och förplägnad enligt
av länsstyrelsen fastställd taxa. I övrigt saknas enligt uppgift bebyggelse
längs färdleden. En av lägenheterna, nämligen den nordligaste, har sedermera
upphört att tjäna såsom färdstuga.
Med upplåtelsen av ifrågavarande lägenheter har från kronans sida förbundits
skyldighet för åborna att underhålla lägenheterna i fullständigt
skick. Enär emellertid åborna icke varit i stånd att fullgöra denna skyldig
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
het, då fråga varit om reparationer av större omfattning, ha vid olika tillfällen
statsmedel måst anvisas härför. Nybyggnad av stall- och ladugårdsbyggnader
har jämväl i två fall måst ske, därvid kostnaderna bestritts av
staten.
Av utredningen i ärendet framgår, att de fyra lägenheter, örn vilka nu är
fråga, trots de verkställda underhålls- och nybyggnadsarbetena befinna sig
i ett sådant skick, att de knappast kunna sägas fylla rimliga krav på människovärdiga
bostäder. Jämväl till nybyggena hörande ladugårdar och övriga
uthus synas vara av mycket bristfällig beskaffenhet. Därest lägenheterna
skola bibehållas såsom bostäder åt åborna och även framdeles tjäna såsom
härbärgen för resande å färdleden, torde det vara ofrånkomligt, att genomgripande
åtgärder vidtagas för att sätta lägenheterna i ett tillfredsställande
skick.
För befolkningen i här berörda gränstrakter torde färdstugorna under den
långa tid, som de tjänat trafiken, hava i stort sett fyllt en betydelsefull
uppgift. Då färdstugorna numera befinna sig i ett sådant skick, att omfattande
och relativt dyrbara arbeten måste utföras för deras bibehållande,
uppställer sig emellertid frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga att jämväl
i fortsättningen upprätthålla färdleden på sätt hittills skett.
Under nu rådande förhållanden synes trafiken å färdleden hava avsevärt
nedgått. Tidigare har emellertid antalet personer, som använt sig av färdleden
för att komma till eller från Norge, varit tämligen stort. Av utredningen
framgår, att under åren närmast före krigsutbrottet detta antal årligen
uppgått till ett tusental. I förhållande till trafiken under tidigare år
torde detta innebära en tendens till ökning. Färdledens betydelse för befolkningen
torde sålunda under senare tider icke hava minskat. Men ej blott
för den bofasta befolkningen utmed älvdalen mellan Sverige och Finland är
förekomsten av stugorna av värde. Genom förmedling av åborna å fjällstugorna,
vilka ha telefonförbindelse med Karesuando, vidarebefordras sålunda
meddelanden av olika slag från och till de olika nomadiserande lappgrupperna
under tider, då dessa uppehålla sig å de svenska fjällen. Fjällstugornas
betydelse för lappväsendets tjänstemän är vidare uppenbar.
A finska sidan har numera väg anlagts i älvdalen fram till en punkt ej
fullt en mil från fjällstugan Siikavuopio. Enligt uppgift lära ytterligare
arbeten pågå för vägens fortsatta framdragande norr om älvstranden. Tillkomsten
av denna väg torde komma att i viss mån minska betydelsen av
den svenska färdleden för genomgångstrafiken. Det torde emellertid, såsom
lappfogden framhållit, vara ovisst, huruvida man kan räkna med mera regelbunden
vintertrafik på den nya vägen. Man synes kunna antaga, att den
egentliga nyttotrafiken i allt fall liksom hittills huvudsakligen kommer att
åtminstone vintertid ske med hästar och renar. Behovet av logimöjligheter
och uppehållsplatser efter vägen skulle vid dylikt förhållande alltjämt bestå.
Då vidare tidpunkten för den finska vägens färdigställande under nu rådande
förhållanden är oviss, synes mig spörsmålet örn den svenska färdledens
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
bibehållande böra avgöras utan hänsynstagande till de trafikmöjligheter å
finska sidan, som nu finnas eller framdeles kunna uppkomma.
Av den i ärendet förebragta utredningen har jag kommit till den uppfattningen,
att färdleden, åtminstone under normala förhållanden, har en så
stor betydelse för den därav berörda befolkningen, att det måste anses befogat,
att erforderliga åtgärder vidtagas för att trafikleden även framgent
skall kunna tjäna sitt syfte. Då dessa åtgärder äro så kostnadskrävande,
att desamma icke kunna bäras av åborna eller den befolkning, som i första
hand begagnar färdleden, anser jag i likhet med de hörda myndigheterna
skäligt, att kostnaderna helt bestridas av staten.
Länsstyrelsens förslag om färdstugornas iståndsättande innebär, att två
av bostadshusen samt två av stall- och ladugårdsbyggnaderna skulle helt
nybyggas, medan de övriga byggnaderna skulle undergå en genomgripande
reparation. Kostnaderna härför äro vid nuvarande prisnivå beräknade till
omkring 103,000 kronor. Byggnadsstyrelsen, som granskat arbetsplanerna
och kostnadsberäkningarna, har i huvudsak icke haft något att erinra mot
desamma.
På grund av de stora kostnaderna för lägenheternas iståndsättande enligt
det framlagda förslaget har ifrågasatts, att färdstugorna skulle ersättas med
övernattningsstugor ratan särskild tillsyningspersonal. Därest så skedde,
skulle enligt en genom länsstyrelsens försorg verkställd utredning kostnaderna
kunna nedbringas till omkring 33,000 kronor. Såväl länsstyrelsen som
lappfogden i länets norra distrikt ha emellertid, bland annat på grund av
de klimatiska förhållandena, bestämt avstyrkt en dylik lösning av problemet
att bereda skydd åt de resande å färdleden. Ehuru dylika övernattningsstugor
givetvis icke kunna medföra samma fördelar som de nuvarande färdstugorna,
synes det mig dock otvivelaktigt, att obemannade stugor i och för
sig på ett relativt tillfredsställande sätt borde kunna tjäna ett sådant syfte.
Vid bedömandet av den föreliggande frågan torde emellertid hänsyn böra
tagas icke endast till kommunikationsintresset utan även till de sociala synpunkterna.
Den ifrågavarande fjällstugubebyggelsen i Könkämä älvdal har existerat
sedan lång tid, och å lägenheterna erhålla, enligt vad utredningen i ärendet
utvisar, ett tjugutal personer sin bärgning. Iståndsättas icke lägenheterna,
torde det kunna antagas, att bosättningen därstädes inom en ej alltför avlägsen
tid måste upplösas och nya utkomstmöjligheter beredas åt de arbetsföra,
medan det allmänna måhända måste omhändertaga dem, som icke
kunna utföra förvärvsarbete. Med hänsyn härtill och då lägenheterna, jämsides
med att de fylla sina uppgifter för trafiken å färdleden, erbjuda förhållandevis
goda förutsättningar för åborna och deras familjer att där försörja
sig, anser jag mig icke böra förorda en sådan lösning, som kan väntas
leda till att bebyggelsen å krononybyggena förr eller senare upphör. Jag
vill därför tillstyrka förslaget örn iståndsättande av de nuvarande fjällstugorna.
De härför av länsstyrelsen förordade arbetena torde vara nödvändiga.
Yad kostnaderna angår, synes försiktigheten bjuda, att dessa beräknas
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
i anslutning till länsstyrelsens av byggnadsstyrelsen biträdda förslag. Jag
vill alltså tillstyrka, att ett anslag av 103,000 kronor anvisas för ändamålet.
Vid byggnadsarbetenas utförande böra de av byggnadsstyrelsen gjorda
påpekandena angående vissa byggnadstekniska detaljer vinna beaktande.
Länsstyrelsen och statskontoret ha upptagit frågan om ändrade grunder
för åbornas underhållsskyldighet i vad avser åbyggnaderna. Såsom tidigare
nämnts åvilar denna skyldighet enligt nu gällande kontrakt åborna. Länsstyrelsen
har föreslagit, att åborna skulle befrias från underhållsskyldigheten
och att densamma övertages av staten. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt,
att viss ersättning, förslagsvis 550 kronor per år, skulle tillerkännas
åborna för bestyret med tillhandahållande av härbärge och förplägnad åt de
resande å färdleden. Statskontoret har för sin del icke ansett någon ändring
i underhållsskyldigheten böra ske men funnit det skäligt, att ett årligt
belopp av högst 500 kronor tillerkändes åborna såsom bidrag till bestridande
av underhållskostnaderna. Statskontoret har emellertid i samband därmed
framhållit, att bidraget under en följd av år i realiteten komme att utgöra
ersättning för de av trafiken å färdleden påkallade prestationerna, enär några
större utgifter för byggnadsunderhåll icke under relativt lång tid skulle uppkomma,
därest färdstugorna iståndsattes på föreslaget sätt.
För egen del förordar jag, att frågan örn åbornas underhållsskyldighet i
detta sammanhang lämnas öppen. I likhet med egnahemsstyrelsen anser
jag nämligen, att vid denna frågas lösning de grunder böra beaktas, som
i motsvarande hänseende kunna bliva gällande för kronotorpare. Enligt en
av egnahemsstyrelsen efter samråd med domänstyrelsen avlämnad utredning
angående upplåtelse av kronotorp förutsättes domänverket skola övertaga
ansvaret för bebyggande och underhåll av lägenheterna, dock att mindre
reparationer skulle åvila kronotorparna. Frågan, huruvida åborna å fjällstugorna
böra erhålla ersättning för sitt uppdrag att tillhandahålla härbärge
och förplägnad åt de resande å färdleden, bör såsom egnahemsstyrelsen
framhållit bedömas under hänsynstagande till respektive åbors möjligheter
att utvinna avkastning av de av dem innehavda lägenheterna samt i övrigt
erhålla arbetsförtjänster på platsen. I sistnämnda hänseende kan erinras,
att enligt gällande upplåtelsekontrakt åborna äga rätt att av de resande
uppbära ersättning enligt taxa, som länsstyrelsen skall fastställa. Dylik taxa
synes emellertid hittills icke hava fastställts av länsstyrelsen. De bestämmelser
i nu angivna hänseenden, som böra meddelas, därest lägenheterna
komma att iståndsättas i enlighet med vad jag nyss förordat, ävensom erforderliga
föreskrifter rörande tillsynen å lägenheterna torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela, sedan erforderlig ytterligare utredning i ämnet
verkställts.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando
—norska gränsen för budgetåret 1942/43 å sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av.................. kronor 103,000.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.