Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
1
Nr 126.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till försäkring sr åd et m. m.; given Stockholms slott
den 27 februari 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Hess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1942.
Närvarande.
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:
För löpande budgetår hava för försäkringsrådet anvisats två anslag av
förslagsanslags natur, därav ett till försäkringsrådet: avlöningar å 265,500
kronor och ett till försäkringsrådet: omkostnader å 11,500 kronor.
I skrivelse den 29 augusti 1941 hemställde försäkringsrådet, att för nästa
budgetår avlöningsanslaget måtte upptagas till 271,900 kronor och omkostnadsanslaget
till 12,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1242. 1 sami. Nr 126.
5.17 42
2 Kungl. Majits proposition nr 126.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 29 och 30, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna
dels till försäkringsrådet: avlöningar ett förslagsanslag av 265,500 kronor,
dels ock till försäkringsrådet: omkostnader ett förslagsanslag av 11,500
kronor.
Anledningen till att definitiva anslagsberäkningar i ämnet icke framlades
i statsverkspropositionen var den att från besparingsberedningen förväntades
ett förslag till vissa ändringar med avseende å försäkringsrådets organisation
och verksamhetsformer. Sedan besparingsberedningen med skrivelse
den 13 januari 1942 överlämnat dylikt förslag och detsamma blivit föremål
för granskning, ber jag att nu få till fortsatt behandling upptaga berörda
anslagsfrågor ävensom därmed sammanhängande, av besparingsberedningen
dryftade spörsmål.
l:o) Försäkringsrådet: Avlöningar, förslagsanslag.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1940/41 ................................. 255,000 262,161
1941/42 ................................. 265,500 —
1942/43 (förslag)..................... 271,500 —
Enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 skola
besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag
prövas av ett för hela riket gemensamt försäkringsråd, som
jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa olycksfallsförsäkringens
tillämpning och utveckling.
Grunderna för rådets instruktion äro fastställda genom lagen den 29 juni
1917 örn försäkringsrådet, däri föreskrifter lämnas om huru ärenden enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola handläggas inom rådet.
Genom ett flertal senare tillkomna författningar har rådets verksamhetsfält
avsevärt utvidgats.
Enligt lagen örn försäkringsrådet skall rådet bestå av minst sju ledamöter.
Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.
Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas av
Konungen för två år i sänder efter förslag i viss ordning.
övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart
av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva för dem, som må nyttjas i domarämbeten.
Kungl. Maj:t har den 5 maj 1939 fastställt av riksdagen godkänd personalförteckning
för rådet att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1939/40. Förteckningen finnes intagen å sid. 194 i statsliggaren för inne
varande budgetår.
Vidare har Kungl. Maj:t den 2 maj 1941 fastställt följande av riksdagen
godkända avlöningsstat för försäkringsrådet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1941/42.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 3
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ............ kronor 90,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t, förslagsvis ...................................................... » 34,800
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............... » 105,700
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................................... » 29,000
Summa förslagsanslag kronor 265,500
Kungl. Maj:t har därjämte förklarat, att den å avlöningsstaten upptagna
anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar skulle tills vidare disponeras
på följande sätt:
Arvoden å 3,500 kronor till en var av två representanter för
arbetsgivarna och två representanter för arbetarna ............ kronor 14,000
Arvoden å 7,200 och 3,600 kronor till 2 läkare, vilka såsom tillfälliga
ledamöter av försäkringsrådet deltaga i handläggningen
av ärenden, i vilka försäkringsrådet eljest skulle
hava inhämtat sakkunnigutlåtande ................................. » 10,800
Ersättningar till sakkunniga samt till suppleanter för ledamöter,
som representera arbetsgivarna eller arbetarna m. m.,
förslagsvis .................................................................. » 10,000
Summa kronor 34,800
Kungl. Majit har vidare bestämt, att suppleant för ledamot i försäkringsrådet,
vilken representerar arbetsgivarna eller arbetarna, skall äga att för
den tid han tjänstgör hos rådet åtnjuta ersättning med femton kronor örn
dagen ävensom, därest han icke är bosatt i Stockholm eller där har sin
verksamhet förlagd eller till följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning
åtnjutes, där uppehåller sig, utöver nyssnämnda belopp en ytterligare
ersättning av fem kronor örn dagen.
I sin förenämnda skrivelse den 29 augusti 1941 har försäkringsrådet till
belysande av rådets arbetsbörda lämnat bland annat de uppgifter rörande
till rådet inkomna ärenden och rörande rådets arbetsbalans, som äro intagna
i följande sammanställning.
Antal inkomna ärenden |
||||
Arbetsbalans ! |
||||
Tidsperiod |
av försäk- |
vid periodens 1 |
||
ringsrådet |
övriga |
summa |
slut |
|
infordrade |
||||
År 1935 .............. |
130 |
5,885 |
6,015 |
1,597 |
» 1936 ................... |
81 |
5,776 |
5,857 |
1,790 |
» 1937 ......................... |
37 |
5,913 |
5.950 |
2,119 |
» 1938 ......................... |
86 |
5,733 |
5,819 |
2,313 |
». 1939 .......................... |
45 |
5,545 |
5,590 |
2.186 |
» 1940 ................ |
435 |
5,260 |
5,695 |
1,884 |
Vi—s% 1941 ...................... |
158 |
3,255 |
3,413 |
2,137 |
Rådet framhåller i anslutning härtill, att åren 1939 och 1940 i jämförelse
med de närmast föregående åren visat en minskad tillströmning av ärenden
till rådet. Minskningen hade i huvudsak infallit under perioden september
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
1939—juni 1940 och syntes stå i visst samband med då företagna militärinkallelser.
Under hösten 1940 hade en tydlig uppgång ägt rum i antalet inkomna
ärenden. Denna hade under första halvåret 1941 stegrats så, att
nämnda halvår till rådet inkommit väsentligt större antal ärenden än under
någon motsvarande period, sedan rådet år 1918 börjat sin verksamhet.
Försäkringsrådet har härefter ingått på en beräkning av de särskilda posterna
i avlöningsanslaget.
Utgifterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän uppskattar
rådet till 96,200 kronor. Rådet har härvid räknat med oförändrad ordinarie
personal.
Yad angår posten till arvoden och särskilda ersättningar räknar
rådet med att utgifterna till arvoden åt partsrepresentanterna skulle liksom
för närvarande upptagas till 14,000 kronor.
Även utgifterna till arvoden åt de två läkare, vilka såsom tillfälliga ledamöter
av rådet deltaga i handläggningen av vissa ärenden, upptager rådet till
oförändrat belopp eller alltså till 10,800 kronor. Rådet framhåller, att rådet
under de senaste åren vid flera tillfällen erhållit Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande
att utbetala dessa arvoden i förhållande till omfattningen av vardera
läkarens tjänstgöring såsom tillfällig ledamot hos rådet. Anledningen
därtill hade i huvudsak varit, att läkarna åtnjutit oförutsedda ledigheter för
särskilda uppdrag. Med hänsyn till föreliggande erfarenhet och då oberäkneliga
ledigheter alltjämt kunde inträffa, kunde det — anför rådet — ifrågasättas,
örn icke de båda läkararvodenas inbördes storlek lämpligen borde lämnas
obestämd.
Beträffande delposten för ersättningar till sakkunniga samt till suppleanter
för ledamöter, som representera arbetsgivarna eller arbetarna m. m.,
anför rådet i huvudsak följande.
För ändamålet hade under flera budgetår upptagits ett belopp av 10,000
kronor, men detta belopp hade visat sig otillräckligt. Sålunda hade utgifterna
under budgetåret 1939/40 uppgått till 10,979 kronor, därav 10,559 kronor till
sakkunniga och 420 kronor till suppleanter, samt under budgetåret 1940/41
till 13,901 kronor, varav 12,491 kronor till sakkunniga och 1,410 kronor till
suppleanter. Den jämförelsevis stora utgiften under sistnämnda budgetår för
suppleanter vore av tillfällig natur. Så vore däremot icke förhållandet med
utgifterna för ersättning åt sakkunniga. Rådet vore för målens riktiga bedömande
ofta nödsakat att inhämta yttranden från specialister inom olika områden.
Detta förekomme bland annat i stor utsträckning i mål angående ersättning
enligt 1927 års militärersättningsförordning, vilka mål på grund av
den förstärkta försvarsberedskapen väsentligt ökat i antal. Med hänsyn till
det anförda borde ifrågavarande delpost höjas till 13,000 kronor.
Arvodesposten har alltså av rådet uppskattats till (14,000 + 10,800 + 13,000)
37.800 kronor.
Medelsbehovet för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
har av rådet beräknats till 108,500 kronor, vilket innebär en höjning med
2.800 kronor i förhållande till det för löpande budgetår upptagna beloppet.
Rådet anför, att av höjningen 1,870 kronor hänförde sig till löneklassuppflyttningar,
medan höjningen i övrigt främst berodde på att en e. o. skriv
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
biträdesbefattning, vars innehavare hade att uträtta identiskt samma göromål
som i allmänhet tillkomme ett e. o. kontorsbiträde, föreslagits förändrad till
en e. o. kontorsbiträdestjänst samt att ett expeditionsvaktsbiträde i lönegraden
Ex 1 upptagits i lönegraden Eo 2.
För rörligt tillägg har rådet beräknat ett belopp av 29,400 kronor.
Enligt rådets uppskattning skulle således det totala medelsbehovet för avlöningar
till rådet uppgå till (96,200 + 37,800 + 108,500 + 29,400) 271,900
kronor.
Besparingsberedningen har i sin skrivelse till en början i korthet redogjort
för försäkringsrådets organisation, arbetsbörda och verksamhetsformer. I
denna del tillåter jag mig hänvisa till skrivelsen.
Beredningen ifrågasätter härefter, huruvida icke sådan ändring borde på
lämpligt sätt vidtagas i vad som för närvarande ansåges gälla att försäkringsrådet
i vissa fall finge möjlighet att taga ett sitt tidigare
beslut under förnyad omprövning. Beredningen anför härom i
huvudsak.
Rådet skulle med en sådan anordning erhålla något större möjlighet att
lämpa kravet på utredning i vissa bagatellmål efter praktiska hänsyn. Även
ur den skadelidandes synpunkt syntes såsom skäl för en sådan ändring kunna andragas,
att sedan frågan örn exempelvis storleken av hans årliga arbetsförtjänst
vid olycksfallet visat sig vara av större betydelse för honom, han skulle
få tillfälle att närmare utveckla sin talan. Mot en sådan ändring hade å andra
sidan framhållits att åstadkommandet av en noggrann utredning av en sådan
fråga som arbetsförtjänstens storlek kunde möta stora svårigheter, sedan en
längre tid förflutit efter olycksfallet. Motsvarande svårigheter förelåge emellertid
i alla de fall, vilka först på ett sent stadium bleve föremål för försäkringsrådets
prövning, och tillräckliga skäl kunde knappast föreligga att i nu
ifrågavarande avseende ställa de ärenden, som dragits inför rådet, i särklass.
Beredningen lämnar härefter vissa upplysningar rörande det nuvarande
förfaringssättet i det fall, då den skadade eller hans arbetsgivare icke ville
nöja sig med det beslut, som i första instans meddelats av vederbörande försäkringsinrättning.
Beredningen anför härom.
Riksförsäkringsanstalten hade meddelat, att skadade eller deras arbetsgivare
—• i synnerhet de, som ägde någon kännedom om anstaltens arbetssätt
-— ej sällan hänvände sig direkt till anstalten med nya upplysningar eller
med anhållan örn viss undersökning för erhållande av rättelse i dess beslut.
Antalet fall, i vilka anstalten efter en dylik hänvändelse ändrade sina egna
beslut, kunde uppskattas till 1,200 örn året.
I de flesta fall följde man emellertid allmäningen i besvärshänvisningen
att söka ändring i försäkringsinrättningens beslut genom besvär hos försäkringsrådet.
Rådet remitterade då — med eller utan föregående kompletterande
utredning — besvären till försäkringsinrättningen, som därvid i allmänhet
behandlade ärendet som om den skadade hänvänt sig direkt till inrätt
ningen för erhållande av rättelse. Försäkringsinrättningen ändrade alltså i
regel under remissbehandlingen på grund av de anförda besvären sitt före
gående beslut, om nya upplysningar gåve anledning därtill. Statistiken visade,
att av de beslut, som överklagats hos försäkringsrådet och meddelats av riksförsäkringsanstalten,
icke mindre än 30 procent ändrats av anstalten under
remissbehandlingen på sådant sätt som rådet sedermera godtoge. I endast 8
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
procent av besvärsmålen från anstalten hade rådet ändrat det beslut, som anstalten
slutligen meddelat. Motsvarande procenttal för de ömsesidiga bolagen
vore (för 1939) 18, respektive 13.
Beredningen framhåller, att en begränsning av antalet besvärsmål
hos försäkringsrådet givetvis skulle uppkomma, därest de skadade eller andra
parter i större utsträckning än som för närvarande ägde rum hänvände sig direkt
till försäkringsinrättningen för erhållande av rättelse i dess beslut. Örn beslut
av försäkringsinrättning icke finge överklagas hos rådet, innan ändring sökts
hos inrättningen, skulle denna begränsning icke bliva obetydlig. Man vunne
även, att utredningen i besvärsmålen bleve fullständigare redan då de inkomme
till rådet och därmed en begränsning jämväl i rådets utredande verksamhet.
Beredningen har därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke för
det stora antalet mindre betydelsefulla fall en bestämmelse borde införas
därom, att ändring i försäkringsinrättnings beslut i första hand borde sökas
hos inrättningen.
Sitt förslag i ämnet utvecklar beredningen härefter på följande sätt.
Vid övervägande av detta spörsmål hade det synts beredningen av olika
skäl mest ändamålsenligt att bibehålla den nuvarande besvärsordningen när
det gällde frågan, huruvida visst inträffat olycksfall skulle anses såsom olycksfall
i arbete eller icke, eller huruvida och med vilket belopp livränteersättning
på grund av invaliditet eller dödsfall, vid dödsfall även endast begravnings
hjälp, skulle utgå. Däremot skulle det nyssnämnda nya förfaringssättet alltid
komma till användning, så snart fråga vore om sjukpenning för längre tid
eller med högre belopp än försäkringsinrättningen tillerkänt eller om ersättning
för läkarvård, annan av läkare ordinerad behandling, för läkemedel och
läkarintyg.
I sistnämnda fall skulle alltså ändring i försäkringsinrättnings beslut sökas
hos inrättningen och besvärshänvisning till rådet lämnas först efter en sådan
förnyad prövning av ärendet hos inrättningen. Att på detta sätt ålägga parterna
ett ökat besvär för att få saken prövad av den myndighet, som inom nu
ifrågavarande rättsområde fungerade såsom högsta domstol, torde icke böra
ingiva större betänkligheter. Vid jämförelse med processen vid de allmänna
domstolarna intoge parterna i olycksfallsförsäknngsmålen en synnerligen
gynnsam ställning i det att såväl själva processen som utredningen försigginge
utan vare sig kostnad eller större besvär för parterna.
Beredningen hade emellertid även beaktat, att särskild hänsyn måhända
borde tagas till klagande, vilka icke androge nya skäl eller påfordrade ny utredning
i något hänseende. När försäkringsinrättning i dylika fall icke gjorde
ändring i sitt tidigare beslut, torde kunna övervägas, huruvida icke inrättningen,
i stället för att meddela besvärshänvisning till rådet, direkt borde
underställa ärendet rådets prövning (och samtidigt sända meddelande därom
till klaganden).
Skulle den av beredningen föreslagna besvärsordningen anses böra kompletteras
med en dylik föreskrift, ville beredningen likväl framhålla, att densamma
ej borde avse sådana ersättningar, som folie in under rubriken läkarvård,
nämligen ersättningar till läkare för vård och läkarbetyg, samt skjutsersättningar
och ersättning för massage och annan av läkare ordinerad behandling.
Oftast förskotterades icke ifrågavarande utgifter av de skadelidande.
I varje fall vore det riksförsäkringsanstaltens erfarenhet, att de läkare, chaufförer
och massörer m. fl., som anlitats, vände sig direkt till anstalten för utfående
av ersättning. Ersättningsberättigade, som tillhörde denna kategori,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
vände sig även i regel till anstalten i stället för till försäkringsrådet för att
vinna rättelse i anstaltens beslut. Då beslutet vidhölles, vilket i allmänhet
skedde, lämnade anstalten i regel den missnöjde meddelande örn de grunder
anstalten hade att följa i dylika ersättningsfrågor (eventuellt genom ett personligt
brev från någon av anstaltens läkare till den läkare, som meddelat
vården) och därmed läte denne sig även i regel nöja. Endast i ett förhållandevis
mycket litet antal fall anförde här ifrågavarande ersättningsberättigade
besvär hos försäkringsrådet och rådets arbetsbörda skulle icke oväsentligt
ökas, därest anstalten skulle hava att på angivet sätt underställa dessa frågor
rådets prövning.
Vidare föreslår besparingsberedningen, att föreskrifter meddelas om skyldighet
för försäkringsinrättningarna att rörande inkomna besvär och i anledning
därav meddelade beslut göra anmälan till försäkringsrådet. På detta sätt
skulle rådet sättas i stånd att utöva viss kontroll. Densamma bör — anför
beredningen — avse den expeditionella handläggningen av ärendena. Möjligen
skulle även viss saklig kontroll stickprovsvis kunna åstadkommas i samband
med infordrande av ärenden. Någon mera omfattande och för rådet betungande
kontroll anser beredningen icke vara erforderlig. Beredningen påpekar,
att statistiken över antalet mål, där rådet ändrat försäkringsinrättningamas
beslut, gåve ett förmånligt intryck av försäkringsinrättningamas rättstillämpning.
Beredningen erinrar vidare hurusom i samband med år 1939 genomförd omorganisation
av rådet införts en ordning medförande minskning i arbetet vid
vissa helger ävensom i viss mån under sommaren. Beredningen ifrågasätter,
örn denna ordning, som bland annat innebure, att under två veckor vid påsk
och tre veckor vid jul åstadkommes endast ungefär en tiondel så mycket arbete
som eljest under full arbetsvecka, kunde anses tillräckligt motiverad, samt
anför ytterligare.
Återinfördes den ordning, som i detta hänseende rådde före 1939 års omorganisation,
kunde rådets arbetskapacitet höjas till cirka 7,000 mål örn året
utan förstärkning av dess arbetskrafter. Den av rådet efter omorganisationen
vidtagna jämkning i arbetsprogrammet, som avsåge att i veckor med en extra
helgdag bereda tjänstemännen en mot helgdagen svarande lindring i veckans
totala arbetsbörda, syntes emellertid böra bibehållas. Den ökning av rådets
kapacitet som på denna väg skulle stå att vinna, kunde med hänsyn härtill icke
uppskattas till mer än cirka 10 procent, innebärande en höjning av målantalet,
till cirka 6,850.
Med avseende å arvodena till de ledamöter av rådet, som representera
arbetsgivarna eller arbetarna, uttalar beredningen, att de borde ställas i beroende
av omfattningen av ledamöternas tjänstgöring. Beredningen föreslår,
att ersättningen till dylik ledamot — liksom även till suppleant för sådan ledamot
-— bestämmes till 30 kronor för varje arbetsvecka.
Körande de besparingar, som skulle vinnas vid genomförande av beredningens
förslag anför beredningen bland annat.
Ett genomförande av förslaget rörande regleringen av ledamotsaivodena
kunde beräknas medföra en besparing av lägst 8,240 kronor för år räknat.
Den besparing, som i övrigt skulle uppkomma, vore det synnerligen vanskligt
att yttra sig örn. Med hänsyn till den häftiga stegring i antalet mål, som
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
gjort sig märkbar sedan ett år tillbaka och som torde i hög grad hänföra sig
till kristidsförhållandena, ansåge sig dock beredningen icke för närvarande
kunna föreslå någon inknappning i rådets organisation. Örn de av beredningen
angivna möjligheterna för åstadkommande av arbetsbesparing tillvaratoges,
torde emellertid, i varje fall efter en återgång till normala förhållanden,
en icke oväsentlig begränsning i organisationen te sig möjlig att genomföra.
I anledning av besparingsberedningens förslag hava yttranden avgivits av
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statskontoret, svenska arbetsgivarföreningen,
landssekretariatet och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.
Vad först beträffar förslaget örn möjlighet för försäkringsrådet
att i vissa fall ändra sina beslut har detsamma tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, statskontoret och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening.
Däremot har förslaget avstyrkts av försäkringsrådet, som i ämnet anfört
bland annat.
Till en början vore att märka, att ett genomförande av vad beredningen i
denna del föreslagit förutsatte ändring i regeringsformen § 18 samt lagen den
22 juni 1939 örn särskilda rättsmedel.
Processlagberedningen hade framhållit, att såsom allmän regel måste gälla,
att de avgöranden, till vilka domstolarna kommit, måste vara slutgiltiga, och
att samma sak icke ånyo kunde göras till föremål för rättegång. Detta måste
gälla skadeståndsmål enligt de författningar, som läge under försäkringsrådet,
i lika hög grad som örn skadeståndsmålet blivit föremål för prövning
av allmän domstol. Att därutinnan genomföra någon skillnad på specialdomstol
och allmän domstol vore felaktigt. Försäkringsrådet hade tillkommit
för att i de mål rådet hade att handlägga ersätta de allmänna domstolarna.
De regler om laga kraft, som gällde för de allmänna domstolarna, borde
därför även gälla rådet. Skulle vissa beslut icke vinna laga kraft och målen
företagas till avgörande utan tillfredsställande utredning, skulle förtroendet
för rådet såsom rättskipande myndighet minskas.
Möjligheten att få frågor, varom försäkringsrådet redan meddelat utslag,
ånyo prövade av rådet skulle förutom rättsosäkerhet för parterna föranleda
en icke oväsentlig ökning av rådets arbetsbörda.
Svenska arbetsgivareföreningen har ställt sig tveksam till förslaget.
Föreningen anmärker, att möjlighet att erhålla ändring i försäkringsrådets
beslut icke vore fullständigt utesluten, då nämligen resning kunde av högsta
domstolen meddelas i ersättningsmål, som avgjorts av rådet. Att däremot åt
rådet inrymma befogenhet att självt upptaga till omprövning sina egna föregående
beslut syntes — även örn detta utan grundlagsändring skulle kunna
genomföras — olämpligt ur den synpunkten, att det otvivelaktigt vore ett
betydande allmänt intresse, att de ersättningsmål, varom här vore fråga,
bleve definitivt avgjorda. Föreningen tillägger, att det syntes vara att befara,
att örn rådets beslut icke bleve definitiva, rådet komme att belastas med
åtskilliga framställningar örn revidering av tidigare fattade beslut, varigenom
den besparing, som man genom den ifrågavarande reformen ville åstadkomma,
lätteligen kunde bliva illusorisk.
Även beträffande besparingsberedningens förslag rörande ändring i
gällande besvärsoledning hava i de avgivna yttrandena meningarna
varit mycket delade.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
Riksförsäkringsanstalten tillstyrker i princip anordningen, att i vissa
under olycksfallsförsäkringen fallande ersättningsfrågor den skadade eller
hans arbetsgivare eller annan, som frågan rör, skulle kunna hänvisas, att, i
händelse av missnöje med försäkringsinrättningens beslut, först hänvända
sig till försäkringsinrättningen inom viss angiven tid för erhållande av
rättelse. Anstalten anför i detta sammanhang vidare följande.
Visserligen innebure besparingsberedningens förslag, att inom olycksfallsförsäkringen
olika förfaringssätt i besvärsavseende skulle bliva gällande i
olika fall, vilket kunde vara en olägenhet för dem, som därav berördes. Förutsättningen
för införande av en sådan olikhet, som nyss nämnts, måste efter
anstaltens förmenande vara, att avgränsningen mellan de olika förfaringssätten
bleve så enhetligt och klart som möjligt utmärkt. I detta avseende
kunde viss tvekan uppkomma i fråga om beredningens förslag, att den nuvarande
besvärsordningen skulle bibehållas, när fråga vore om olycksfall i
arbete eller icke, men en annan anordning alltid gälla, när fråga vore om
fortsatt sjukersättning. Varje olycksfall måste nämligen ses i samband med
den kroppsskada, som den i varje fall och vid varje tidpunkt kunde hava medfört.
Frågan örn olycksfall i arbete eller olycksfall över huvud taget förelåge,
bleve därför strängt taget aktuell icke blott, när fråga vore örn den första
ersättningen till en skadad, utan även när senare fråga uppstode om fortsatt
ersättning i form av sjukpenning eller läkarvård. Emellertid torde det
praktiskt taget låta sig göra, att — såsom syntes vara beredningens avsikt
—- när det gällde sistnämnda båda slag av ersättning, särskilja s. k. rena avslag,
d. v. s. sådana fall, då i anledning av skadan ingen som helst ersättning
befunnes böra utgå på den grund, att densamma ej ansåges förorsakad
av olycksfall eller att olycksfall i arbete ej ansåges föreligga. I dessa fall —
varmed torde böra likställas sådana beslut, där ersättning ej ansetts kunna
tillerkännas av den anledningen, att den skadade ej vore att anse såsom
arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen eller att försäkringen icke gällde i
vederbörande försäkringsinrättning — skulle den nuvarande besvärsordningen
bibehållas. Örn däremot försäkringsinrättningen, sedan viss ersättning tillerkänts,
avsloge ytterligare ersättning på den grund att t. ex. arbetsförmågans
nedsättning hos den skadade ej vidare kunde anses vara en följd av olycksfallet
utan förorsakades av vanlig sjukdom, måste försäkringsinrättningens
beslut därom i besvärsavseende behandlas lika med det fall att av annan
anledning -— den skadades tillfrisknande — sjukersättning befunnes ej
vidare böra utgå.
Vidare torde det kravet böra uppställas, att i regel, när ett och samma
beslut avsåge t. ex. såväl sjuk- som invaliditetsersättning, beträffande beslutet
i dess helhet endast ett förfaringssätt bleve gällande i förevarande avseende.
Dylika beslut förekomme i ganska stor utsträckning, då sjukpenning sista
gången tillerkändes. Därvid lämnades nämligen ofta samtidigt meddelande,
att arbetsförmågan i fortsättningen ej kunde anses nedsatt i sådan grad, a,tt
invaliditetsersättning borde utgå, d. v. s. att nedsättningen ej uppginge till
10 procent. Enligt beredningens förslag skulle försäkringsinrättningarnas beslut,
som avsåge livränteersättning, i besvärsavseende behandlas såsom för närvarande.
En uppdelning av här ifrågavarande anledning av sådana beslut,
som nyss nämnts, kunde dock ej vara lämplig. Anstalten föresloge därför,
att i dylika fall besvärshänvisning beträffande beslutet i dess helhet, och
alltså även i vad det avsåge sjukersättning, lämnades till försäkringsrådet.
Med avseende å beredningens förslag att i vissa fall försäkringsinrättnings
beslut skulle underställas försäkringsrådets prövning har riksförsäkringsanstalten
uttalat sig sålunda.
10
Kungl. Majlis proposition nr 126.
Det syntes närmast vara beredningens avsikt, att ett dylikt förfaringssätt
skulle — då fråga vore om sjukpenning — komma till tillämpning,
när en hos försäkringsinrättningen klagande icke andragit nya skäl
eller påfordrat ny utredning i något hänseende, och försäkringsinrättningen
därför ej gjort ändring i sitt tidigare beslut. Mycket ofta förekomme
emellertid, att den, som anmälde missnöje med försäkringsinrättningens beslut,
ej angåve eller tillräckligt preciserade skälen därför och ej heller särskilt
påyrkade ytterligare utredning, men försäkringsinrättningen det oaktat
verkställde utredning, vilken likväl ledde till att inrättningen ej gjorde ändring
i sitt tidigare beslut. Även i fall, där den klagande androge nya skäl, måste
försäkringsinrättningen ofta verkställa särskild utredning, som kunde bestyrka
de av den klagande anförda omständigheterna eller göra dem sannolika.
Såsom beredningen förutsatte borde försäkringsinrättningen givetvis ej göra
ändring i ett tidigare beslut med mindre sådana nya omständigheter tillkommit,
som motiverade sådan ändring. På grund av vad anförts borde, såvitt
riksförsäkringsanstalten kunde finna, örn det av beredningen ifrågasatta
förfaringssättet skulle bli gällande, detsamma tillämpas å alla de fall, där
försäkringsinrättningen efter anmält missnöje funnit sig böra vidhålla ett
tidigare beslut rörande sjukpenning, och det vare sig nya omständigheter ej
tillkommit eller nytillkomna sådana befunnits ej motivera ändring i beslutet.
Emot tillämpning i fråga örn sjukpenning av ett sådant underställningsförfarande,
som beredningen ifrågasatte, talade emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet liknande skäl, som dem beredningen anfört emot
samma förfaringssätt, när det gällde läkarvård och vad därtill hörde. Jämsides
med skaderegleringen måste nämligen alltjämt från anstaltens sida en
upplysande verksamhet äga rum i förhållande till skadade, arbetsgivare och
läkare, vilka också i stor utsträckning hänvände sig till anstalten med förfrågningar
i skadefall, och det ofta i anslutning till av anstalten prövade ersättningsfrågor.
I åtskilliga fall läte sig vederbörande nöja med dylika förklaringar,
även när fråga vore örn sjukpenning. En så generell och ovillkorlig
underställning, som sålunda skulle ifrågakomma även i fall, där den skadade
erhållit för honom tillfredsställande upplysning örn anledningen till försäkringsinrättningens
första ståndpunktstagande skulle, såvitt riksförsäkringsanstalten
kunde förstå, ej vara ägnad att minska försäkringsrådets nuvarande
arbetsbörda. Den skulle i varje fall medföra ökning i arbetet för försäkringsinrättningarna.
Det kunde knappast heller vara lämpligt att tillämpa olika
förfaringssätt i besvärsavseende beträffande de båda ersättningsformerna sjukpenning
och läkarvård med vad därtill hörde. Särskilt gällde detta i fall, där
rörande ett och samma olycksfall klagan fördes i fråga örn bägge dessa former
av ersättning, vilka ej sällan inbegrepes under ett och samma av försäkringsinrättningen
meddelat beslut. Då inom olycksfallsförsäkringen den skadade
endast genom en mycket kortfattad och allmänt hållen begäran därom — i
form av en av honom undertecknad och insänd skrift eller muntlig anmälan
—- kunde få sin sak i hela dess omfattning upptagen till ytterligare utredning
och undersökning av försäkringsrådet, kunde det enligt riksförsäkrings
anstaltens förmenande knappast anses obilligt, om han i en del av de förekommande
fallen själv ytterligare medverkade till att hans sak bringades
under sådan ny prövning. Under sålunda föreliggande förutsättningar torde
hans hos försäkringsrådet anförda besvär i stor utsträckning kunna upptagas
till prövning av rådet utan remiss av besvären till försäkringsinrättningen
för ärendets förnyade behandling och alltså också utan någon större tidsutdräkt.
Den kontroll från försäkringsrådets sida, som befunnes erforderlig
i fråga om försäkringsinrättningarnas handhavande av sin beslutanderätt i
här avsedda fall, syntes anstalten lika effektivt, men vida enklare kunna ut
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
övas, om försäkringsim-ättningarna förpliktades föra förteckningar över av
dem meddelade beslut i fall, som bär åsyftades. Dylika förteckningar skulle
givetvis kunna jämte handlingarna till däri antecknade ärenden tillhandahållas
försäkringsrådet, i den mån rådet vid olika tidpunkter ansåge sig böra påkalla
det.
På grund av det anförda och under hänvisning till att, örn berörda av besparingsberedningen
till synes endast alternativt ifrågasatta anordning skulle
genomföras, ej mindre än tre olika förfaringssätt med avseende å besvär
skulle bliva gällande inom olycksfallsförsäkringen, har riksförsäkringsanstalten
avstyrkt besparingsberedningens förslag om det omförmälda underställningstorfarandet.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig på det
livligaste tillstyrka förslaget om att besvär i första hand skulle anföras hos
den försäkringsinrättning, som meddelat beslutet. Pöreningen finner dock
knappast något skäl föreligga att begränsa det föreslagna förfaringssättet till
vissa slag av ärenden.
Vidare motsätter sig föreningen bestämt den ifrågasatta anordningen, att
i vissa fall besluten skulle automatiskt underställas försäkringsrådets prövning.
Föreningen framhåller, bland annat, att, så som besvärsskrifterna i
stor utsträckning vore avfattade, det syntes synnerligen vanskligt att i varje
särskilt fall avgöra, örn en hos försäkringsinrättningen klagande kunde anses
hava andragit nya skäl eller påfordrat ny utredning. Därest den föreslagna
reformen icke skulle kunna anses böra genomföras utan att kombineras med
underställelse av meddelade beslut, anser föreningen, att det vore att föredraga,
att den nuvarande besvärsordningen bibehölles men att besvärshänvisningen
i stället kombinerades med en hänvisning till att, därest vederbörande
ansåge utredningen ofullständig eller hade att åberopa sakförhållanden,
som icke blivit tidigare anförda, hänvändelse lämpligen borde ske
direkt till vederbörande försäkringsinrättning, som i så fall ägde att upptaga
ärendet till ny prövning samt meddela nytt beslut med ny besvärshänvisning.
För en sådan reform torde — anför föreningen -—- någon ändring av gällande
bestämmelser icke vara erforderlig.
Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat sig på följande sätt.
Besparingsberedningen hade ifrågasatt, huruvida icke för det stora antalet
mindre betydelsefulla fall en bestämmelse borde införas därom att ändring
i försäkringsinrättnings beslut i första hand borde sökas hos inrättningen i
stället för, såsom nu, direkt hos försäkringsrådet. För ett dylikt förfarande
syntes framförallt tala, att i åtskilliga fall ändring vidtoges av försäkringsinrättning
efter anförda besvär, sedan besvären remitterats till inrättningen.
Detta hade sålunda år 1939 varit förhållandet i 30 procent av de fall, då
besvär anförts över riksförsäkringsanstaltens beslut, och i 18 procent av de
fall, då besvär anförts över annan försäkringsinrättnings beslut. Enligt vad
föreningen erfarit hade emellertid blott i en mindre del av dessa fall rättelse
skett i enlighet med klagandens yrkanden, varför det vore att antaga, att
flertalet av dessa fall även efter en reform i antydd riktning likväl skulle
komma att fullföljas till försäkringsrådet. Då det likvisst vore anledning
att antaga, att beredningens förslag i denna del skulle medföra en viss besparing
utan att, såvitt föreningen kunde finna, innebära någon egentlig
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
olägenhet, ville föreningen tillstyrka förslaget i denna elei. Föreningen ansåge
dock, att, därest en reform genomfördes i principiell överensstämmelse med
beredningens förslag, enhetlighet borde skapas såtillvida, att inga mål borde
gå direkt till försäkringsrådet, utan att ändring i försäkringsinrättnings beslut
alltid först borde sökas hos inrättningen.
Statskontoret har icke haft något att erinra mot beredningens förslag i denna
del.
Med anledning av de statistiska uppgifter rörande överklagade beslut,
som lämnats av besparingsberedningen, har försäkringsrådet anfört följande.
Procenttalen 30, respektive 18 innefattade även ändringar på grund av
utredning, verkställd av försäkringsrådet eller efter direktiv av rådet. Försäkringsrådet
hade icke material bearbetat, som möjliggjorde lämnandet av
sifferuppgifter på i vilken utsträckning försäkringsinrättningarna med ledning
av sådan utredning vidtoge ändringar i sina beslut. Emellertid förekomme
ändringar på dylik grund i stor utsträckning. Vidare vore att märka,
att endast ett mindre antal av de av inrättningarna själva vidtagna ändringarna
vore av den art, att genom desamma vidare prövning från försäkringsrådets
sida bleve obehövlig. Verkställd undersökning för åren 1938 och 1939 utvisade,
att inrättningarna endast i 7 å 8 procent av hela antalet nämnda år
till försäkringsrådet inkomna mål vidtagit sådan ändring, att klaganden fått
ersättning i enlighet med sitt yrkande. I omkring Vs av dessa mål hade utredning
verkställts av försäkringsrådet.
Beträffande de ömsesidiga bolagen vore de lämnade procenttalen 18 och 13
missvisande, då de endast avsåge ett år (1939). Toges i stället åren 1935—
1937, funne man, att antalet beslut, vilka av rådet ändrats, överstege antalet
beslut, vari bolagen gjort ändring.
Med avseende å beredningens förslag har försäkringsrådet härefter till en
början uttalat sig sålunda.
Genom att den skadade i händelse av missnöje med beslut av försäkringsinrättning
i första hand finge vända sig till inrättningen bereddes honom
tillfälle att få sina skäl mot beslutet prövade av inrättningen utan att rådet
sattes i funktion. Inrättningen kunde då många gånger med eller utan ytterligare
utredning få anledning fatta nytt beslut, som tillfredsställde dén
skadades anspråk eller innebure utgivande av högsta lagliga ersättning.
Detta skulle måhända medföra någon lättnad i rådets arbetsbörda.
Örn en anordning av angivet slag överhuvudtaget skulle ifrågakomma,
borde densamma emellertid icke begränsas på sätt beredningen föreslagit. I
stället borde då samma förfarande tillämpas i alla ärenden, oberoende av
beslutets innehåll. Detta gällde icke endast första ledet i förfarandet, hänvändelsen
till inrättningen, utan även det fortsatta förfarandet, sedan inrätt
ningen fattat sitt nya beslut. Olika förfaranden vid beslut av olika innehåll
skulle komma att göra apparaten onödigt komplicerad och i viss mån förvirrande.
Osäkerhet skulle många gånger uppstå om vilket förfaringssätt,
som skulle komma till användning i det särskilda fallet. Vidare borde den
av beredningen föreslagna anmälningsskyldigheten icke ifrågakomma, då
vinsten därmed, huvudsakligen kontroll av den expeditionella handläggningen
av ärendena, icke alls uppvägdes av det arbete, som förfarandet
komme att orsaka rådet och inrättningarna. Att använda anmälningshandlingarna
vid utväljandet av stickprov för infordring av ärenden till granskning
bleve av mindre värde, örn icke utförliga uppgifter om ärendenas beskaffenhet
och besluten lämnades i samband med anmälningarna. De föreslagna
olika missnöjes vägarna föranledde för övrigt för rådet och inrättningarna
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 126.
annu flera olägenheter ur administrativ synpunkt än de antydda, vilket
antagligen komme att medföra merutgifter, uppvägande den besparing, som
möjligen skulle kunna ernås genom minskat antal besvärsmål.
Försäkringsrådet konstaterar sålunda, att vissa skäl tala för systemet med
hänvändelser i första hand till inrättningarna vid alla deras beslut, oberoende
av vad besluten avse. Rådet framhåller emellertid, att rådet icke vore berett
att nu fatta slutlig ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, som hade alltför
stor räckvidd för att rådet på den korta tid, som stått till buds, närmare
skulle kunna ingå på skälen för och mot. Rådet, som finner att frågan i
samband med en kommande lagrevision torde kunna bliva föremål för närmare
övervägande, anför följande betänkligheter mot systemet.
Den lindring i rådets arbetsbörda, som förfarandet kunde komma att medföra,
torde icke bliva av den omfattning, att någon minskning av rådets
personal i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma. De ärenden, rådet icke
skulle komma att handlägga, torde nämligen vara av mera enkel beskaffenhet
och icke i någon väsentlig grad inverka på arbetsbördan. Inrättningarna vidtoge
ju redan nu ändringar, ehuru det skedde efter remiss från försäkringsrådet.
Försäkringsinrättningarnas arbetsbörda torde däremot komma att öka
genom att flera missnöj esanmälningar hos inrättningarna kunder förväntas än
besvär hos rådet, då de skadade av svagare bevekelsegrunder torde göra framställningar
hos inrättningarna än hos rådet, allrahelst som deras uppmärksamhet
fästes på möjligheten att vända sig till inrättningarna genom den hänvisning,
som måste ersätta den nuvarande besvärshänvisningen.
Fara förelåge, att inrättningarna, i medvetande örn att den skadade finge
tillfälle att efter inrättningens beslut anföra nya skäl hos inrättningarna,
gjorde den utredning, som föreginge beslutet, mer summarisk än som nu
skedde.
I de fall, då inrättningarna icke ändrade sina beslut till den ersättning,
varmed den skadade vore nöjd, bleve förfarandet mera betungande och omständligt
för den skadade än nuvarande besvärsförfarande och föranledde
längre tidsutdräkt för rådets beslut. Detta vore så mycket mera betänkligt som
försäkringsrådets tillkomst ju motiverats med behovet av en specialdomstol
med ett enklare och snabbare förfarande än processen vid de allmänna domstolarna.
Den diskuterade anordningen för framförande av klagomål kunde
medföra, att den, som verkligen hade ett berättigat krav, många gånger miste
intresset och icke åsamkade sig ökade kostnader genom skriftväxling för
andra gången för att nå sin rätt.
Åt inrättningarna skulle komma att överlämnas att själva avgöra, huruvida
missnöjesanmälan, motsvarande besvär, förelåge eller icke samt i vilka hänseenden
den försäkrade vore missnöjd, ett bedömande, därvid utgången många
gånger kunde bero på vilka krav, som ställdes på den försäkrades sätt att
uttrycka sig. Rådet, som haft erfarenhet av att besvärsskrivelserna ofta vore
dunkelt avfattade, hade för sin del i berörda hänseenden ställt små krav på
innehållet i en besvärsskrivelse.
Det kunde vidare ifrågasättas, örn det vore riktigt att betaga den skadade
möjligheten att, örn han så önskade, utan omständligt förberedande förfarande
få vända sig till domstol i ärenden av ifrågavarande slag, som ju i regel vore
av brådskande beskaffenhet.
Framhållas kunde, att försäkringsrådet på ifrågavarande lagstiftningsområde
utgjorde, icke blott, såsom beredningen angivit, »högsta domstol»,
utan jämväl den enda verkliga domstolen. Försäkringsinrättningarna vore
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
nämligen visserligen inordnade såsom en instans vid besluts fattande och det
ålåge inrättningarna att ombesörja erforderlig utredning samt att självständigt
avgöra ärendena, men det oaktat vore desamma i sin egenskap av
försäkringsinrättningar parter i samma ärenden. Denna lagens konstruktion,
som från andra synpunkter erbjöde stora fördelar, hade såsom en given följd,
att särskild varsamhet vore påkallad, då det gällde att försvåra rättssökandes
hänvändelse till försäkringsrådet.
Ett bifall efter missnöjesanmälan hos försäkringsinrättningen till det
yrkande, som framställts av den missnöjde, innebure långt ifrån alltid, att
denne därigenom erhållit sin lagliga rätt. Rådet hade ofta haft tillfälle konstatera,
att klagandena icke ägde närmare kännedom om do förmåner hithörande
lagstiftning erbjöde.
Försäkringsrådet anför till sist, att systemet med missnöjesanmälningar hos
inrättningarna medförde stora olägenheter med avseende på de skadades
rättssäkerhet, olägenheter, som enligt rådets mening icke rimligen kunde uppvägas
av de små besparingar, som möjligen skulle ernås.
Även landssekretariatet befarar, att ett bifall till förslaget örn att ändring
i försäkringsinrättningarnas beslut i vissa frågor i första hand skulle sökas
hos inrättningen kan komma att leda till ur de rättssökandes synpunkt mindre
önskvärda konsekvenser. Landssekretariatet anför bland annat.
För de rättssökande skulle proceduren betyda ökad omgång, vilket i hithörande
fall, där regelmässigt skyndsamma avgöranden vore påkallade, måste
framstå som en beaktansvärd olägenhet. Anordningen skulle måhända också
ha den återverkan att försäkringsinrättningen vid sin första prövning av ett
ersättningsärende komme att eftersätta eljest oeftergivliga krav på utredningens
fullständighet. Man kunde därtill befara, att den rättssökande efter
försäkringsinrättningens förnyade prövning icke sällan skulle komma att förbise
möjligheten eller eljest uraktlåta att hänskjuta ersättningsfrågan till
försäkringsrådets prövning. Att dessa de rättssökandes intressen måste väga
tyngre än intresset av en eventuell kostnadsbesparing på några tusental
kronor vore uppenbart.
Besparingsberedningens förslag rörande ökning av rådets arbete vid
vissa helger m. m. har föranlett ett bemötande av försäkringsrådet, som i
ämnet anfört följande.
Gällande fördelning av arbetsbördan under årets olika veckor grundade sig
på en av rådet vid förberedelserna till den år 1938 föreslagna organisationen
verkställd ingående undersökning om vad som för rådets del kunde vara mest
ändamålsenligt för att ernå ett effektivt arbetsresultat med skälig hänsyn
tagen till de olika tjänstemännens arbetsbörda. I samband därmed diskuterades
en jämnare fördelning av föredragningen under årets veckor. Rådet hade
emellertid funnit nödvändigt koncentrera avgörandena i målen till de veckor
av året, då full tillgång på beslutande och föredragande personal samt medicinskt
sakkunniga kunde påräknas. Detta innebure icke, att varje vecka ur
arbetssynpunkt skulle kunna betraktas såsom ett avslutat helt. Efterarbetet
till ett sammanträde överflyttades till påföljande veckor. Ju längre en arbetstermin
fortskrede, desto flera mål med ojusterade beslut balanserades. Något
emellanåt återkommande andrum i sessionerna vore fördenskull för ledamöternas
del nödvändigt för avarbetande av denna balans. Dylika avbrott
vore jämväl erforderliga för sekreterarna på grund av den på motsvarande sätt
uppkomna förskjutningen av dessas arbetsuppgifter, särskilt då med avseende
på utredningar. Utöver arbetsbalans och specialstudier kunde anföras, att
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
inskränkning av sessionerna vissa tider vore nödvändig på grund av arbetets
med hänsyn till det fixerade målantalet jäktande natur. Den nya organisationen
hade tillkommit bland annat för att bereda någon lindring i arbetsbördan.
Rådets arbetstakt hade på grund av det stora antalet inkommande
mål och av den alltmera stegrade balansen forcerats så, att arbetsbördan icke
stöde i rimlig proportion till vad som motsvarade normal tjänstetid. Helger
och delvis semestrar toges i anspråk och under somrarna finge tjänstemännen
icke komma i åtnjutande av den lindring, som eljest brukade tillämpas hos
statliga institutioner. Rådets arbetsbörda medförde även svårigheter vid nyrekrytering,
då det gällde att få lämplig personal..
Fixeringen av det antal ärenden, ledamöterna och sekreterarna varje vecka
hade att deltaga i eller föredraga, upprätthölles oberoende av ärendenas
svårighetsgrad. De veckor, remisser eller andra allmänna ärenden förekomme,
bibehölles så gott som undantagslöst det bestämda målantalet även då dessa
ärendens behandling tarvade långvariga överläggningar. De under senare
åren oftare än förut förekommande remisserna hade därför ökat tjänstemännens
arbetsbörda i påtaglig grad.
Även andra överdomstolar nödgades ha väsentlig inskränkning av sessionerna
viss tid på sommaren samt i samband med julen och påsken.
Skulle föredragningen utökas sommarveckorna samt jul- och påskveckorna,
finge på grund av vad anförts en häremot svarande lindring ske övriga veckor
under året.
Under hänvisning till det anförda har rådet bestämt avvisat besparingsberedningens
förslag avseende ökning av rådets arbete vid vissa tider av året.
Det av besparingsberedningen framlagda förslaget örn ändrade arvoden
till partrepresentanterna i försäkringsrådet och deras suppleanter har föranlett
yttranden av rådet, svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet
och statskontoret.
Sålunda har statskontoret lämnat förslaget utan erinran.
Försäkringsrådet anför till en början följande.
De ledamöter i rådet, som utsåges efter förslag av arbetsgivar-, respektive
arbetarorganisationerna, vore icke representanter i den meningen, att de
skulle tillvarataga dessa organisationers eller dessas medlemmars intressen,
utan fullgjorde vanliga domarfunktioner. Formen för deras tillsättande motiverades
av att därigenom möjlighet skapades att förvärva för rådet erforderlig
sakkunskap. Genom regelbunden tjänstgöring i försäkringsrådet förvärvade
dessa ledamöter den kännedom örn och anpassning till de tillämpade författningarna,
som vore nödvändig för att deras särskilda sakkunskap lättare skulle
kunna tillgodogöras. Det vore därför av vikt, att de ordinarie representanternas
anknytning till rådet bleve så stark som möjligt och att växling av
representanter som bisittare iqke annat än i undantagsfall komme i fråga.
Detta önskemål tillgodosåges genom att låta representanterna bibehålla fasta
årsarvoden av skälig storlek.
Rådet påpekar härefter, att representanternas arvoden, som ursprungligen
utgått med 5,000 kronor för år, nedsatts först till 4,000 kronor för år och därefter
— år 1933 — till det nuvarande beloppet av 3,500 kronor för år. Arvodena
hade sålunda starkt beskurits, ehuru på grund av ökningen i rådets
arbetsbörda kravet på representanternas prestationer måst höjas och värdet
av arvodesförmånerna genom den ökade prisstegringen de senaste åren undergått
en väsentlig minskning.
Departements
chefen.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 126.
Under hänvisning till det anförda har rådet avstyrkt beredningens förslag
beträffande berörda arvoden.
Svenska arbetsgivareföreningen anför, att enligt vad föreningen bade sig
bekant uppdraget som ledamot av försäkringsrådet toge betydande tid i anspråk,
i det ledamot ej blott hade att närvara vid sessionerna utan även att
på förband inläsa målen och att ständigt följa rådets verksamhet. Då härtill
komme att det arbete, varom fråga vore, utan tvekan måste betraktas såsom
högt kvalificerat, bar föreningen icke funnit skäligt, att någon ändring med
avseende å arvodena vidtoges.
Vidare har landssekretariatet förklarat sig bestämt avstyrka ifrågavarande
förslag. Landssekretariatet motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.
Det ifrågasatta slopandet av systemet med årsarvoden skulle medföra ett
försvagande av de ordinarie ledamöternas ställning, vilket måste menligt
återverka på rådets arbete. Detta system vore ägnat att på ett fastare sätt än
etet av beredningen föreslagna knyta de ordinarie ledamöterna till rådet och
därigenom trygga den kontinuitet i sammansättningen, som måste anses vara
av särskild betydelse för rättstillämpningen på förevarande område. Visst
beaktande krävde också härvidlag det förhållandet att de ordinarie ledamöterna
gentemot sina respektive organisationer intoge en helt annan ställning
än suppleanterna och på ett helt annat sätt än dessa framstode såsom representanter
för rådet och såsom ansvariga för dettas avgöranden.
Härutöver behövde endast erinras örn den redan vid tidigare tillfällen företagna
reduceringen av representanternas arvoden och om försämringen av
arvodenas realvärde. En just nu genomförd beskärning av arvodena syntes
så mycket mindre motiverad som representanternas arbetsbörda under senare
tid icke oväsentligt ökats.
Beträffande möjligheterna att vidtaga inskränkningar i personalorganisationen
föreligger ett uttalande av statskontoret, som anför,
att det icke syntes uteslutet, att de av beredningen föreslagna åtgärderna för
åstadkommande av arbetsbesparing och utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten
redan inom förhållandevis kort tid komme att möjliggöra vissa personalindragningar.
Yad först angår de olika av besparingsberedningen ifrågasatta åtgärderna
anser jag mig icke kunna ansluta mig till förslaget om införande av
rätt för försäkringsrådet att till förnyad prövning upptaga av
rådet meddelade beslut. Ett bifall till detta förslag skulle enligt min
mening innebära ett betänkligt avsteg från regeln att domstolarnas avgöranden
skola vara slutgiltiga — en regel som mäste-gälla ej blott de allmänna domstolarna
utan även en domstol av försäkringsrådets mera speciella karaktär.
Därest försäkringsrådet skulle få möjlighet att ändra sina beslut, kan det för
övrigt antagas, att till rådet skulle komma att ingivas ett betydande antal framställningar
avseende ändring av dessa beslut. Det är därför långt ifrån uteslutet,
att ett genomförande av beredningens förslag skulle — i stället för att
minska rådets arbetsbörda — komma att verka i rakt motsatt riktning.
Vidkommande härefter förslaget att den som är missnöjd med
beslut, som meddelats av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
försäkringsbolag, i vissa fall skulle hava att — i stället
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
för att överklaga beslutet hos försäkringsrådet — i första hand söka
ändring hos den försäkringsinrättning, som meddelat beslutet,
är det givetvis möjligt, att ett genomförande av detta förslag skulle
medföra en viss minskning av rådets arbete. Åtskilliga omständigheter tala
emellertid mot ett realiserande av förslaget. Sålunda kan det tänkas, att för1
säkringsinrättning kunde förledas att eftersätta kraven på utredningens fullständighet,
därest möjlighet förelåge för vederbörande att, efter det inrättningen
meddelat sitt beslut, göra förnyad framställning i ämnet. Vidare är
det uppenbart, att det föreslagna förfarandet — för det fall att försäkringsinrättning
icke ändrar sitt beslut, så att den klagande blir nöjd med detsamma
■— skulle bliva mera omständligt och tidsödande än det nuvarande besvärsförfarandet.
Jag vill också fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att
de av beredningen åberopade procentsiffrorna rörande de beslut, som överklagats
hos försäkringsrådet, knappast äro rättvisande. Sålunda har beredningen
framhållit, att under år 1939 de beslut, som meddelats av de ömsesidiga
försäkringsbolagen och som överklagats hos försäkringsrådet i 18 fall
av 100 ändrats av bolagen under remissbehandlingen på sådant sätt, som
sedermera godtagits av rådet, medan rådet i 13 fall av 100 ändrat de beslut,
som slutligen meddelats av bolagen. Av handlingarna i ärendet framgår, att
örn man i stället utgår från tidsperioden 1935—1937 motsvarande procenttal
bliva 17 och 19.
På grund av det anförda och med hänsyn till vad i försäkringsrådets yttrande
framhållits anser jag, att, liksom hittills, besvär böra i samtliga fall få anföras
direkt hos försäkringsrådet. Därest det nuvarande besvärsförfarandet bibehålies,
bör det givetvis icke ifrågakomma, att beslut, som meddelats i första
instans, automatiskt underställas rådets prövning.
Beredningen har vidare beträffande arbetets omfattning under vissa
helger m. m. i stort sett förordat en återgång till den ordning, som gällde
tills för några år sedan. Med hänsyn till vad rådet anfört i detta ämne, anser
jag mig icke kunna biträda beredningens förslag utan utgår från att den nuvarande
ordningen alltjämt skall tillämpas.
Yad angår arvodena till de efter förslag utsedda ledamöterna av rådet
synes det mig lämpligt, att dessa ledamöter även i fortsättningen komma i
åtnjutande av för år bestämda arvoden. Någon anledning att ifrågasätta en
nedsättning av arvodesbeloppen synes icke föreligga. Jag grundar min ståndpunkt
i dessa frågor på de skäl, som åberopats av försäkringsrådet, arbetsgivareföreningen
och landssekretariatet. Ej heller anser jag mig böra förorda
någon ändring med avseende å de till suppleanterna för nämnda ledamöter utgående
arvodena.
Jag övergår härefter till en beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår
för avlöningar till försäkringsrådet.
Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, vilken
post av försäkringsrådet föreslagits höjd från 96,000 kronor till 96,200 kronor,
torde kunna bibehållas vid förstnämnda belopp.
Vidkommande posten till arvoden och särskilda ersättningar torde
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 126. 587 42 2
18 Kungl. Marits proposition nr 126.
den böra beräknas på av rådet föreslaget sätt och alltså upptagas till 37,800
kronor.
Även med avseende å posten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal biträder jag rådets förslag. I enlighet härmed upptages posten
till 108,500 kronor.
För rörligt tillägg torde få avses ett belopp av 29,200 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet för avlöningar till försäkringsrådet för
nästa budgetår skulle enligt dessa beräkningar bliva (96,000 + 37,800 +
108,500 + 29,200) 271,500 kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna följande avlöningsstat för försäkringsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
......................................................... kronor 96,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, förslagsvis ........................ » 37,800
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 108,500
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 29.200
Summa förslagsanslag kronor 271,500;
dels och till Försäkringsrådet: Avlöningar för budgetåret
1942/43 anvisa ett förslagsanslag av ............... kronor 271,500.
2:o) Försäkringsrådet: Omkostnader, förslagsanslag.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1940/41 ....................................... 10,000 9,521
1941/42 ....................................... 11,500 —
1942/43 (förslag) ........................... 11,600
Den 2 maj 1941 har Kungl. Majit fastställt omkostnadsstat för försäkringsrådet
för budgetåret 1941/42, upptagande en post till sjukvård å 900 kronor,
en post till reseersättningar å 400 kronor och en post till expenser å 10,200
kronor. Vid bestämmande av posten till expenser hava utgifterna för lyse
uppskattats till 700 kronor och utgifterna för övriga expenser till 9,500 kronor.
I sin förut omförmälda skrivelse den 29 augusti 1941 har försäkringsrådet
framlagt förslag rörande medelsbehovet för budgetåret 1942/43.
Anslagsposterna till sjukvård m. m. och till reseersättningar upptagas
av rådet till oförändrade belopp.
Under posten till expenser beräknar rådet för lyse 700 kronor. Rörande
utgifterna för övriga expenser framhåller rådet, att rådet med stöd av Kungl.
Marits bemyndigande medgivit höjning av de till rådets städerskor utgående
ersättningsbeloppen, vilket medförde en merutgift av 300 kronor för år, samt
att övriga prisstegringar kunde beräknas medföra en ytterligare merkostnad
Kungl. Maj-.ts proposition nr 126. 19
av omkring 200 kronor för år. Rådet har därför för övriga expenser upptagit
ett belopp av 10,000 kronor och för expenserna sammanlagt 10,700 kronor.
Omkostnadsanslaget i sin helhet har av rådet beräknats till (900 + 400 +
10,700) 12,000 kronor.
I likhet med försäkringsrådet anser jag, att posten till sjukvård m. m.
bör även för nästa budgetår upptagas till 900 kronor.
Däremot torde posten till reseersättningar, som under flera budgetår
varit avsevärt underbelastad, kunna nedsättas till 200 kronor.
Posten till expenser uppskattar jag till 10,500 kronor, därav torde få beräknas
700 kronor till lyse och 9,800 kronor till övriga expenser.
Det sammanlagda medelsbehovet skulle sålunda kunna beräknas till (900 +
200 + 10,500) 11,600 kronor. Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till Försäkringsrådet: Omkostnader för budgetåret 1942/43
anvisa ett förslagsanslag av ........................... kronor 11,600.
I vad föredragande departementschefen sålunda hemställt
instämma statsrådets övriga ledamöter.
Med bifall till vad sålunda blivit av statsrådet tillstyrkt
förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Departements
chefen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.