Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
1
Nr 122.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet; given Stockholms
slott den 6 mars 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, lämna riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut.
GUSTAF ADOLF.
Gustaf Andersson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Andersson, frågan örn ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet och därmed sammanhängande spörsmål samt anför därvid:
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Inledning.
Ända till slutet av 1800-talet åvilade väghållningen på landet uteslutande
ägare och brukare av jord. Reformsträvanden, åsyftande en lindring i jordbrukets
väghållningsbörda, gjorde sig gällande redan på 1700-talet men ledde
först genom 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet till
en för jordbruket gynnsammare fördelning av bördan.
Denna lag avsåg väg på landet, som prövades vara för allmänna samfärdseln
nyttig och nödig. Sådan väg benämndes allmän. Hållandet av de allmänna
vägarna ålåg särskilda för ändamålet bildade kommunala samfälligheter,
väghållningsdistrikt, i allmänhet omfattande ett härad. Även enligt
1891 års lag var det till huvudsaklig del jordbruksfastigheterna, som fingo
bära väghållningsbördan. Dessas ägare och brukare hade att in natura ombesörja
underhållet av vägarna. Till övriga väghållningskostnader bidrogo
emellertid även andra beskattningsföremål med penningar, som uttogos genom
vägskatt och ingingo till en för varje distrikt gemensam vägkassa under
förvaltning av en vägstyrelse. Till underhållet utgick statsbidrag med 1/10
av kostnaden för underhållet in natura. De huvudsakliga motiven för denna
statshjälp angåvos vara att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret
samt att de allmänna vägarnas underhåll i viss mån kunde betraktas
såsom ett statsändamål.
Den under innevarande sekel ökade vägtrafiken har medfört en nästan
oavbruten ökning av väghållningskostnaderna. Då det icke ansågs skäligt,
att väghållningsdistrikten ensamma skulle bära dessa stegrade kostnader,
framkommo snart krav på ökad medverkan från statens sida. Genom den
år 1922 införda samt därefter successivt utvidgade och skärpta beskattningen
av motortrafiken har staten också fått medel att i väsentligt större omfattning
än tidigare bidraga till väghållningen.
Genom den under 1920-talet skedda allmänna övergången till vägunderhåll
medelst vägkassan kommo stora delar av 1891 års lag — vilken ju byggde
på principen örn underhållets utförande in natura genom jordbruksfastigheternas
innehavare — att sakna tillämpning, något som gjorde en revision
av väglagstiftningen önskvärd. En sådan ansågs påkallad även av
andra skäl, bl. a. behovet av att genom en minskning av antalet distrikt åstadkomma
en skatteutjämning och skapa bättre förutsättningar för ett rationellt
bedrivande av väghållningen. De stora statsbidragen till denna hade
vidare framkallat behov av ett ökat statligt inflytande på den vägkommunala
förvaltningen.
En nyreglering av den allmänna väghållningen i riket kom till stånd genom
de nu gällande lagarna av den 7 juni 1934 örn allmänna vägar och om
vägdistrikt.
De allmänna vägarna, som ha en sammanlagd längd av omkring 87,000
km, äro av två slag, nämligen landsvägar, vartill hänföres väg, som prövas
nödig för den allmänna samfärdseln, samt Ödebygdsvägar, varmed förstås på
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
3
visst sätt belägna vägar, vilka, ehuru de icke prövas nödiga för den allmänna
samfärdseln, likväl finnas vara till gagn för det allmänna såsom ägnade att
främja landets uppodlande och bebyggande. Hållandet av de allmänna vägarna
åligger på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads område
staden under överinseende av länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess tjänstemän i länen.
För väghållningen är rikets landsbygd indelad i 170 vägdistrikt av växlande
storlek. I genomsnitt omfattar ett distrikt omkring 50 mil vägar. Vägdistriktet
äger inom vissa gränser självt vårda sina angelägenheter. Dess beslutanderätt
utövas av vägstämma, som består av ombud för de till distriktet
hörande kommunerna. Förvaltning och verkställighet tillkomma en vägstyrelse,
bestående av 3—5 ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen och
de övriga väljas av vägstämman. Vägstyrelsen har särskilt att ombesörja
väghållningens utförande, att förvalta distriktets medel och att i övrigt
verkställa myndighets eller vägstämmas beslut. De vägkommunala
organens befogenheter inskränkas emellertid icke oväsentligt av skyldigheten
att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens prövning.
Detta gäller bl. a. beslut om lån, vissa arvodesfrågor, upplåtande av vissa
arbeten på entreprenad m. m. Vägdistriktens kostnader bestridas huvudsakligen
med statsmedel och genom uttaxering av vägskatt. Statsbidrag utgår
med 85 (betr. ödebygdsväg 95) procent av de beräknade kostnaderna för barmarksunderhållet
och av de verkliga kostnaderna för vinterväghållningen.
Till byggande av väg kan statsbidrag beviljas med 80—90 procent eller mera
av de beräknade kostnaderna. Därjämte lämnas till utjämning av väghållningsbördorna
betydande statsbidrag enligt vissa grunder.
För städerna är väghållningen en kommunal angelägenhet, för vars handliavande
lagen om kommunalstyrelse i stad och på grand av denna tillkomna
stadgar äro i huvudsak normerande.
Köpingar och municipalsamhällen ha i väghållningshänseende hänförts till
landsbygden. Samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser för stad
äga tillämpning, är emellertid berättigat att för distriktets räkning ombesörja
väghållningen inom sitt område och, om vägdistriktet därom framställer begäran,
skyldigt att vara väghållare ifråga om vissa vägsträckor.
Med avseende å den allmänna väghållningen äro viktiga uppgifter anförtrodda
länsstyrelserna. På dem ankommer först och främst prövningen av
frågor om byggande av väg och om enskild vägs förändring till allmän samt
örn indragning av allmän väg. Vidare åligger det länsstyrelsen att utöva tillsyn
å den allmänna väghållningen. I syfte att bereda staten tillbörligt inflytande
på den vägkommunala förvaltningen ha åt länsstyrelserna givits
åtskilliga befogenheter. Det ankommer vidare på länsstyrelsen att inom länet
fördela statens bidrag till vägbyggnader på landet. Fördelningen sker i huvudsaklig
överensstämmelse med en av länsstyrelsen upprättad flerårsplan.
Den centrala, tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet tillkommer
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som därvid har att, såsom del
heter i instruktionen för styrelsen, noga aktgiva å vägväsendet med hänsyn
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
till dess förmåga att tillgodose trafikens krav; särskilt skall styrelsen verka
för god ekonomi. Styrelsens viktigaste uppgifter i förevarande hänseende äro:
Styrelsen skall utfärda allmänna tekniska anvisningar och normalbestämmelser.
Av länsstyrelserna upprättade flerårsplaner skola granskas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som därvid har att tillse, att anslagsmedlen bliva
i förhållande till behoven ändamålsenligt använda samt att största möjliga
planmässighet och enhetlighet länen emellan vinnas. Styrelsen skall även
granska arbetsplaner och kostnadsförslag beträffande brobyggnader, konstarbeten
och vägbeläggningar samt vägföretag, som med hänsyn till den genomgående
trafiken eller eljest äro av särskild betydelse. Styrelsen må därjämte
för granskning infordra arbetsplan och kostnadsförslag även för andra väg1''öretag.
I vissa fall har styrelsen att granska entreprenadanbud och att godkänna
entreprenör. På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer även att
utanordna statsbidrag till distriktens underhållskostnader samt städernas
väg- och gatuhållning. Styrelsen utövar vidare den statliga uppsikten över
distriktens inköp av maskiner.
Vägingenjörerna äro, ehuru de tjänstgöra hos länsstyrelserna, tjänstemän
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen bestämmer över vägingenjörens
tjänstgöring med den inskränkning, som föranledes av att vägingenjören
i sin tjänsteutövning är pliktig att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter och anvisningar av teknisk och ekonomisk art, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen meddelar. Vägingenjören har främst till uppgift att
utöva kontroll över vägundersökning, vägbyggnad och vägunderhåll. Han
skall därvid tillse, att alla arbeten bliva ändamålsenligt utförda enligt godkända
planer samt att underhållet bedrives rationellt och ekonomiskt, söka
rätta tekniska misstag, föreslå ändringar eller åtgärder, som kunna lända till
förbättring, avgiva förslag ifråga om utbetalande av statsbidrag till arbetsföretag
samt avsyna slutförda arbeten. Vägingenjör har vidare att biträda
länsstyrelsen vid upprättande av flerårsplaner. I den utsträckning tjänsten i
övrigt det medgiver skall vägingenjören verkställa vägundersökningar och
dylikt. Vägingenjören har vidare att granska av andra undersökningsförrättare
uppgjorda arbetsplaner.
Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
har, alltsedan spörsmålet första gången berördes i den offentliga diskussionen
av vågkommittén i dess år 1880 avgivna betänkande, vid ett flertal tillfällen
varit föremål för prövning. I riksdagen har, särskilt i början av detta
sekel, upprepade motioner väckts om en sådan reform, vilka dock alla avslagits.
Mot förstatligandetanken har därvid särskilt anförts: Vägväsendet vore till
sin natur en i övervägande grad kommunal uppgift, varför det vore principiellt
oriktigt att överföra detsamma på staten. Reformen innebure en avgjord
orättvisa mot städerna; dessa hade ju sitt betungande gatuunderhåll
och kunde, om staten skulle övertaga eller bekosta hela landsbygdens vägunderhåll,
med lika stort fog kräva motsvarande reglering med avseende å
deras gatuhållningsbesvär. Utgifterna för väghållningen skulle vid ett förstat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
5
ligande avsevärt stegras. Den garanti mot väghållningskostnadcrnas uppdrivande,
som förefunnes däri, att de väghållningsskyldiga själva linge var i
sin stad bära den huvudsakliga kostnaden, skulle man gå miste om. Det
skulle icke längre finnas något intresse för sparsamhet och följaktligen icke
heller någon återhållsamhet i fråga örn anspråken på vägnätets utbredning
och vägarnas förbättring; helt visst skulle sådana anspråk i större utsträckning
än förr tilltvinga sig beaktande.
Vägkommissionens år 1916 avgivna betänkande innehöll ett bestämt och
utförligt motiverat avståndstagande från ett förstatligande av vägväsendet;
kommissionen framhöll bl. a. att, huru betydelsefulla vägarna än vore för staten,
anknöte sig dock till varje väg i främsta rummet ett lokalt intresse. Varje
ort borde därför få ordna sina vägförbindelser efter sina behov. Vid jämförelse
med skolväsendet, fattigvården och sjukvården representerade väghållningen
i långt högre grad den lokala än den allmänna nyttan. Skulle överhuvud
någon överflyttning av de statskommunala uppgifterna från kommunerna
till staten äga rum, borde därför vägväsendet sist komma i fråga.
Även 1920 års vägsakkunniga funno statens övertagande av det allmänna
vägväsendet icke kunna tillstyrkas; det syntes uppenbart, uttalade de vägsakkunniga,
att ett förstatligande skulle medföra en tung förvaltningsapparat
och att väghållningen skulle såväl på grund härav som genom de ofta
nog överdrivna anspråk, som då antagligen skulle ställas på vägnätets utsträckning
och vägarnas beskaffenhet, bliva vida dyrare än örn väghållningen
ordnades som en kommunal angelägenhet. En kommunal förvaltning kunde
anordnas smidigare, under starkare kontakt med ortsbefolkningen.
Jämväl 1929 års vägsakkunniga kommo in på frågan om ett förstatligande
av vägväsendet. I sitt år 1932 avgivna betänkande yttrade de härom:
De vid tidigare utredningar anförda skälen mot vägväsendets förstatligande
torde i stort sett fortfarande äga giltighet. De fördelar, som därigenom i ett
eller annat avseende skulle vinnas, äro enligt de sakkunnigas mening icke på
långt när av den betydelse, att de uppväga nackdelarna, och lära för övrigt
i väsentlig mån kunna uppnås även utan statens övertagande av väghållningen.
Det nuvarande systemet kan icke anses förenat med sådana olägenheter,
att de motivera uppbyggandet av en helt ny, centraliserad vägorganisation,
som säkerligen skulle bliva synnerligen tungrodd och dyrbar. Enligt
de sakkunnigas bestämda uppfattning bör därför väghållningen liksom hittills
i allmänhet ankomma på särskilda, kommunalt organiserade vägdistrikt.
För överskådlig framtid lärer en sådan lösning av frågan bäst tillgodose kravet
på en rationell och ekonomisk väghållning.
Vid avlåtandet lill 19M års riksdag av den proposition, som sedermera
ledde till antagandet av nu gällande lagar örn allmänna vägar och örn vägdistrikt,
avvisade vederbörande departementschef tanken på ett omedelbart
förstatligande av vägväsendet. Departementschefen anförde härom:
Ehuru största delen av kostnaderna för väghållningen numera i sista hand
gäldas av statsmedel och ehuru de allmänna vägarna och särskilt vissa av
dem under de senare åren fått en allt större betydelse för den genomgående,
långväga samfärdseln, anser jag dock lika med de sakkunniga, all övervägande
skill fortfarande tala mot förstatligande av vägväsendet. De fördelar,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
som därigenom skulle kunna vinnas i ett eller annat avseende, synas icke
vara av den betydelse, att de kunna uppväga olägenheterna av en statlig väghållning.
En sådan skulle nämligen säkerligen komma att bliva bland annat
förhållandevis dyrbar och kräva en vidlyftig förvaltningsapparat. I den mån
vägbyggandet och vägunderhållet ytterligare standardiseras, vägväsendet utvidgas
och vägtrafikens ställning och uppgift i förhållande till andra trafikgrenar
klarlägges och fastställes, ökas måhända skälen för ett förstatligande
av vägväsendet, men än så länge torde kravet på en efter de olika förhållandena
i vårt land väl avpassad och ekonomisk väghållning bäst tillgodoses
genom väghållningens ordnande som en kommunal angelägenhet.
Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
aktualiserades på nytt genom kommunalskatteberedningens skrivelse till
Kungl. Majit den 10 oktober 1938 med hemställan om utredning i saken.
Till stöd för denna framställning åberopades främst, att nu gällande grunder
för vägväsendets organisation och finansiering icke lämnade ett ur beskattningssynpunkt
tillfredsställande resultat. Beredningen yttrade härom: Ur
skatteutjämningssynpunkt kunde mycket allvarliga erinringar riktas mot
den nuvarande ordningen. Trots att staten betalade huvudparten av vägkostnaderna,
hade en tillfredsställande skatteutjämning icke vunnits, utan vägskatten
tryckte skattebetalarna mycket ojämnt och i åtskilliga fall synnerligen
hårt. Enär de skattetyngda vägdistrikten oftast omfattade skattetyngda
kommuner, komme i de fall, där ej staten genom den allmänna skatteutjämningen
bure den återstående vägskatten, hög vägskatt att trycka skattebetalarna,
vilka redan förut vore hårt belastade. Vikten av att åtadkomma en
verklig skatteutjämning påkallade därför en ändring beträffande sättet för
vägkostnadernas bestridande. Den bristande skatteutjämningen kunde visserligen
undanröjas genom ökade statsbidrag till de skattetyngda vägdistrikten.
Enär emellertid redan den nuvarande ordningen med statsbidragen kunde befaras
slappa det kommunala sparsamhetsintresset, skulle en ökning av statsbidragen
endast kunna tänkas under förutsättning av en väsentligt ökad kontroll
över vägdistriktens förvaltning. Enligt beredningens uppfattning kunde
dock så starka principiella och praktiska invändningar riktas mot en sådan
utökning av den statliga kontrollapparaten -—- om den överhuvud taget vore
möjlig att åstadkomma — att beredningen måste beteckna utvägen att vinna
en skatteutjämning genom ökade statsbidrag till de nuvarande vägdistrikten
såsom oframkomlig. Beredningen hade övervägt, huruvida vad beredningen
eftersträvade i skatteavseende kunde vinnas genom en indelning i vägdistrikt
av länens storlek med landstingen såsom beslutande organ. Den skatteutjämning
som härigenom skulle vinnas vore emellertid icke tillräcklig. Vägande
erinringar hade framförts mot en sådan lösning även ur andra synpunkter. Att
bibehålla den nuvarande distriktsindelningen men låta staten omhändertaga
riksvägarna syntes icke heller tillrådligt. Därigenom skulle visserligen åtskilliga
fördelar kunna vinnas, men någon skatteutjämnande verkan torde åtgärden
knappast medföra, enär riksvägarna till största delen ginge genom distrikt
med låg vägskatt och kanske flertalet av de mest skattetyngda distrikten saknade
vägar av ifrågavarande art. Någon annan uppdelning av vägväsendet
Kungl Maj:ts proposition nr 122.
7
mellan staten och vägdistrikten, varigenom en lämplig skatteutjämning skulle
vinnas, vore beredningen icke i tillfälle att anvisa. I nära samband med
spörsmålet om skatteutjämning framstode även frågan, huruvida genom
överförande från kommunerna till staten av några kommunerna påvilande
uppgifter en allmän lindring av skattebördan kunde åstadkommas. En närmare
undersökning av detta spörsmål syntes giva vid handen, att till följd
av de kommunala uppgifternas natur möjligheten alt finna sådana uppgifter,
vilka lämpligen kunde övertagas av staten, vore mycket begränsad.
Under dylika förhållanden hade det legat nära till hands att överväga, huruvida
icke den utvägen stöde till buds att genom avlyftning av andra skattebördor
än de primärkommunala åstadkomma en lindring av den beskattning,
som vilade på kommunalskattens grund. En sådan belastning vore vägskatten.
Kunde därför vägväsendet med dess kostnader övertagas av staten, betydde
detta en icke oväsentlig avlyftning av de bördor, som nu påvilade det
kommunala skatteunderlaget.
Genom beslut den 25 november 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag bl. a.
att verkställa utredning av frågan om ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet.
I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag uttalade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, att den betydande ojämnheten i vägskattebördan
måste uppfattas såsom irrationell, sedan vägarna i den grad som skett
förvandlats från lokala till allmänna samfärdselleder, samt att den nuvarande
skatteutjämningen icke skapade den trygghet som önskligt vore för
behovens tillfredsställande i den inbördes ordning, som ur hela samfärdselns
synpunkt vore fördelaktigast, varefter departementschefen yttrade bland
annat:
Det är emellertid icke blott önskvärdheten av skattebördans utjämning,
som motiverar en förnyad prövning av frågan om den ändamålsenligaste vägorganisationen.
Den förändring av vägtrafikens karaktär, som aktualiserar
skatteutjämningsfrågans upptagande till prövning, ökar också betydelsen av
att vägarna i olika delar av landet hållas i ett i förhållande till trafikmängden
något så när likartat skick. Delvis är avsett att åvägabringa detta genom
den under utarbetande varande generalplanen för utbyggnad av rikets vägnät.
Uppenbarligen skulle dock den önskvärda enhetligheten vara lättare att
åstadkomma, därest skötseln av de allmänna vägarna befunne sig i en hand.
Under nuvarande förhållanden kunna vägar, som genomlöpa flera distrikt,
på skilda sträckor befinna sig i ett mycket olika skick. Denna skillnad kan
uppkomma icke blott genom varierande utbyggnadstakt beträffande samma
väg inom skilda distrikt ulan även därigenom att underhållet kan vara av
olika kvalitet. Icke heller behöver den antydda skillnaden mellan distrikten
nödvändigtvis hänföra sig lill medelstillgången. Den kan också framkallas
av skiljaktigheter i uppfattningen hos olika vägstyrelser om en vägs betydelse.
Väg- och vatlenbyggnadsslyrelsen har i egenskap av högsta tekniska myndighet
för vägväsendet möjligheter att tillse, alt, örn en väg bygges eller förbättras,
vägen efter färdigställandet fyller skäliga anspråk ur teknisk synpunkt.
Däremot äger styrelsen endast i ringa grad inflytande på frågan, i vil
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
ken takt vägarbetena inom ett distrikt eller ett län skola bedrivas. Initiativet
till olika vägarbeten ligger i huvudsak i de lokala myndigheternas händer,
och den centrala myndigheten kan öva inflytande övervägande i negativ riktning
genom den rätt till granskning av flerårs- och arbetsplaner styrelsen
äger.
På grund av statens växande andel av väghållningsbördan har det i och
för sig egendomliga förhållandet uppstått, att väghållningen väsentligen finansieras
genom en central inkomstkälla, över vilken beslutanderätten i huvudsak
ligger hos lokala myndigheter. Då staten betalar den övervägande
delen av kostnaderna följer emellertid, att staten måste utöva en förhållandevis
noggrann kontroll över de lokala organen. Staten måste upprätthålla en
omfattande lokal konlrollorganisation för vägväsendet, den under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hörande s. k. vägorganisationen i länen. Genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utövas dessutom en ingående väginspektion,
var jämte styrelsen har att granska flerårs- och arbetsplaner samt vägdistriktens^
räkenskaper. Det synes mig emellertid klart, att denna kontroll särskilt
i fråga om underhållet svårligen kan göras fullt effektiv och lämna de bästa
garantier för nödig sparsamhets iakttagande med statens medel, då den
väsentligen måste utföras i efterhand sedan olika inköp redan äro verkställda
eller arbeten beslutade och utförda. Under de överväganden rörande vägväsendets
organisation, som ägde rum inom 1929 års vägsakkunniga, uttalades
vissa farhågor för att ett statens fullständiga övertagande av vägväsendet
skulle medföra en byråkratisering av detta. Departementschefen anslöt sig i
yttrande till statsrådsprotokollet delvis härtill. I den mån dylika farhågor
vörö berättigade, synas mig de befarade olägenheterna böra ha följt redan av
den allt intensivare kontroll staten måste underkasta vägdistriktens handhavande
av väghållningen, efter hand som staten övertagit en allt större del av
kostnaderna för väghållningen. I själva verket är oberoende härav nuvarande
ordning för genomförande av ett vägföretag synnerligen omständig och medför
en betydande omgång med beslut och yttranden av många olika instanser,
varigenom dess igångsättande kan dröja mycket längre, även sedan anslag
beviljats och medel finnas tillgängliga. Det synes mig sannolikt, att det administrativa
arbetet med väghållningen skulle förenklas därigenom att det
omhänderhades av ett enda organ i stället för att skötas av ett stort antal lokala
myndigheter, vilka dock alla skola kontrolleras av ett centralt statsorgan.
En omläggning i dylik riktning skulle även äga ett betydande intresse
med hänsyn till de senare årens strävan att så långt möjligt är förlägga det
allmännas investeringsverksamhet till tider av vikande konjunkturer inom
det privata näringslivet. Det torde kunna antagas att den enhetliga organisationen
för vägväsendet skulle kunna även ur denna synpunkt effektivare
planera arbetet och vid behov snabbt igångsätta arbeten, som ur konjunktursynpunkt
vore önskvärda.
Det synes också sannolikt, att genom en central organisation för vägväsendets
handhavande vissa fördelar skulle kunna uppnås vid inköp av maskiner
och redskap samt större förbrukningsartiklar. Att förvaltningskostnaderna
i allmänhet nedgå vid en centralisering av verksamheten är en såväl inom
statlig som privat verksamhet förvärvad erfarenhet. Det torde finnas skäl att
antaga, att samma erfarenhet skall göras även vid en centralisering av vägorganisationen.
Att, såsom 1929 års vägsakkunniga föreslogo i fråga om vägbyggnadsverksamheten,
förstatliga väghållningen beträffande blott en del av de allmänna
vägarna, de s. k. huvudvägarna, synes mig icke vara en praktisk lösning. En
sådan lösning torde förutsätta bibehållande av den nuvarande vägorganisationen
samt fortsatt uttagande av vägskatt genom vägdistrikten. Härmed sy
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
9
nes också följa upprätthållande av skatteutjämning i någon form, och den
centrala myndighetens kontroll över vägdistrikten måste forthestå i betydande
omfattning. En sådan ordning synes mig komma att komplicera i
stället för förenkla organisationen för den allmänna väghållningen.
Ä andra sidan finner jag klart, att de lokala intressena icke helt kunna
avkopplas från varje inflytande på vägväsendet. Det torde därför, även om
vägväsendet förstatligas, vara nödvändigt att på ett eller annat sätt lämna
de lokala synpunkterna möjlighet att framträda och behörigen göra sig gällande
i rådgivande syfte.
I fråga örn städernas väg- och gatuhållning synes mig däremot i här berörda
hänseende icke någon förändring böra vidtagas. Städerna åtnjuta bidrag
endast till de för automobiltrafiken viktiga gatorna och vägarna, medan
kostnaderna för större delen av gatunätet uteslutande påvila staden.
Att i här avsedda hänseenden dela på en stads gatunät och överföra de för
automobiltrafiken viktiga lederna till staten, medan den övriga gatuhållningen
fortfarande skulle vara stadens angelägenhet, synes av skäl, som jag
nyss anfört beträffande huvudvägarna, böra undvikas. Städerna torde sålunda
fortfarande böra vara väghållare inom sina områden med möjlighet
till statsbidrag till de för automobiltrafiken viktiga lederna. I den mån under
utredningens gång anledning kan visa sig uppkomma till förändring i gällande
grunder för statsbidrag till städerna synes emellertid även detta spörsmål
kunna upptagas till behandling.
Den utveckling, som sålunda ägt rum inom vägväsendets och vägtrafikens
områden, sedan frågan örn vägväsendets organisation senast var föremål för
omprövning, synes mig motivera att spörsmålet upptages till förnyad utredning.
En sådan utredning torde höra omfatta frågan om den allmänna väghållningens
på landet fullständiga övertagande av staten. Den torde vidare
få avse frågan örn behövlig organisation för statens handhavande av väghållningen.
Frågan örn det lokala intressets medverkan vid vägfrågornas
lösning torde få övervägas och i samband därmed spörsmålet örn på vilket
sätt och genom vilka organ ortssynpunkterna skola göras gällande.
Genom vägväsendets fullständiga förstatligande löses frågan örn vägskattebördans
utjämning. Spörsmålet, örn någon speciell vägskatt vidare skall uttagas,
sedan staten helt övertagit den allmänna väghållningen, torde däremot
icke böra ingå i här åsyftade utredning. Under utredningens gång torde samråd
böra äga rum med kommunalskatteberedningen, som i sin förut nämnda
skrivelse hemställt att utredningen skulle så bedrivas att frågan om vägväsendets
förstatligande kunde föreläggas riksdagen samtidigt med förslag till
ny ordning för den kommunala beskattningen.
Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades sex sakkunniga, de
s. k. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande, nämligen
före detta generaldirektören C. (i. O. Malm, ordförande, generaldirektören
N. L. Bolinder, landshövdingen A. Lidén, hovrättsrådet S. G. L. Quensel,
extra byråchefen K. G. M. Hjort och ordföranden i svenska vägstyrelsernas
förbund, ledamoten av riksdagens första kammare, friherre A. L. G.
De Geer. Då jag i det följande använder uttrycket »de sakkunniga» avses,
örn sammanhanget ej giver annat vid handen, dessa.
Ål de sakkunniga har därjämte genom beslut av Kungl. Majit den 17 november
1939 uppdragits all verkställa av riksdagen i skrivelse den 29 maj
1936, nr 285, begiird utredning örn ändring i skyldigheten enligt 17 § väglagen
för köping och annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestäm
-
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Kleiser angående stad äga tillämpning, att kostnadsfritt tillhandahålla vagmark.
För att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande har till de sakkunniga
bl. a. överlämnats riksdagens skrivelse den 29 april 1939, nr 219, såvitt
angår frågan örn marklösen vid vägbyggnad.
De sakkunniga ha den 9 april 1941 avlämnat ett principbetänkande rörande
frågorna om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet, om det allmänna vägväsendet i städerna, örn nya grunder för statsbidrag
till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten för de stadsliknande
samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg samt om sättet
att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. De sakkunniga ha icke ansett
erforderligt att på detta stadium, då det gällt att skaffa underlag för det
principiella bedömandet av frågan om statens övertagande av den allmänna
väghållningen på landet, närmare utforma texterna till de författningar,
som erfordras för ett genomförande av de sakkunnigas förslag i olika hänseenden.
över betänkandet lia till följd av remisser eller därförutan yttranden inkommit
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, domänstyrelsen,
riksräkenskapsverket, statskontoret, chefen för försvarsstaben, byggnadsstyrelsen,
hovrätterna, processlagberedningen, statens pensionsanstalt,
allmänna lönenämnden, lantmäteristyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i samtliga län ävensom från följande sammanslutningar, nämligen
svenska vägstyrelsernas förbund, svenska landskommunernas förbund, svenska
stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska teknologföreningen,
svenska kommunaltekniska föreningen, vägförrättningsmännens förening,
föreningen Sveriges stadsdomare, motormännens riksförbund, kungl, automobilklubben,
Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
och svenska byggnadsentréprenörföreningen. Domänstyrelsen
har tillika överlämnat yttranden från överjägmästarna och ett antal jägmästare.
Överståthållarämbetet har till sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms
stadsfullmäktige. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas av yttranden
från samtliga vägingenjörer, samtliga vägstämmor, stadsfullmäktige i de
flesta städer samt kommunal- och municipalfullmäktige i flertalet köpingar
och municipalsamhällen.
Principfrågan.
Under tiden mellan de två världskrigen under innevarande sekel har trafiken
på de allmänna vägarna i vårt land undergått en revolutionerande utveckling.
Belysande härför är att antalet bilar ökat från 8,506 under år
1919 till 248,854 under år 1939. Av de åren 1926 och 1936 företagna allmänna
trafikräkningarna framgår, att trafikintensiteten under 10-årsperioden
ökats med icke mindre än 150 procent. Vissa efter, år 1936 företagna
trafikräkningar synas giva vid handen, att vägtrafiken åren 1936—1938
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 11
ökat ytterligare, så att den sistnämnda år utgjorde 250 procent av 1926 års
trafik.
Den ökade trafiken har framtvingat ett intensivare underhåll samt stegrade
behov av anläggning av nya och förbättring av gamla vägar. Till följd
härav ha väghållningskostnaderna stigit starkt. Endast de statsbidragsberättigade
kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning lia ökat
från 38.05 milj. kr. under år 1928 till 82.55 milj. kr. under år 1938. Under
samma 10-årsperiod ha vägdistriktens vägbyggnadskostnader uppgått till i
genomsnitt 50 milj. kr. om året.
De sakkunniga.
De sakkunniga framhålla, att motorfordonstrafikens snabba utveckling
rubbat förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala
samfälligheter samt anföra härom: För det första vore trafiken icke längre
lokalt betonad. I allt större utsträckning toges vägarna i en trakt i anspråk
även av andra än av dem som bodde där. Härigenom hade väghållningen
blivit ett gemensamt intresse för alla invånare i landet. Utvecklingen i senare
tid inom vägförvaltningen hade också präglats av en alltmera framträdande
uppfattning av väghållningen såsom ett intresse av statlig natur. Denna uppfattning
grundade sig med allt fog på vägarnas ökade betydelse såsom förbindelseleder
mellan landets olika delar och väghållningens oerhörda tillväxt
i kvantitativt och kvalitativt hänseende. En annan betingelse för väghållningens
liandhavande av kommunala samfälligheter hade varit, att dessa
själva, helt eller till väsentlig del, bekostade de allmänna vägarna. Så länge
huvudparten av väghållningskostnaderna bars av de väghållningsskyldiga, var
det naturligt, att förvaltningen tillkom organ för de väghållningsskyldiga, låt
vara under statlig kontroll. Ännu i mitten av 1920-talet omfattade medelsförvaltningen
inom vägdistrikten huvudsakligen deras egna medel. Genom
successiva höjningar av statsbidragen såväl till byggande av väg som till vägunderhåll
och vinterväghållning hade emellertid statsverkets bidrag till väghållningen
tagit sådan omfattning, att de av vägdistrikten förvaltade medlen
till vida övervägande del utgjordes av statsmedel. Trots den starka förskjutningen
av väghållningsbördan från distrikten till staten, hade distriktens beslutanderätt
i viktiga ekonomiska och tekniska verkställighetsfrågor — ehuru
kringgärdad med kontrollföreskrifter — i princip bibehållits.
De sakkunniga anse nu berörda förhållande kunna medföra allvarliga konsekvenser
i ekonomiskt hänseende samt anföra härom:
Sedan den större delen av väghållningskostnaderna överflyttats på staten,
har vägdistriktens ekonomi i stort sett upphört att vara regulator för vägstandard
och vägbyggnadstakt. Den garanti mot kostnadernas uppdrivande,
som tidigare förmenats ligga däri, att de väghållningsskyldiga själva hade
att svara för en större del därav, torde i huvudsak vara försvunnen. Vägdistriktens
andel i kostnaderna torde numera vara för liten för att nämnvärt
påverka de beslutande organens sparsamhetsintresse, särskilt örn viss utgift
medför lokala fördelar i form av ökade arbetstillfällen eller ökat skatteunderlag.
Det ekonomiska ansvaret avtrubbas av de höga statsbidragen.
Tvånget till rationalisering och ekonomisering blir icke tillräckligt stort.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Om beslutanderätten skall förbliva hos kommunala myndigheter, borde en
kännbar andel av väghållningskostnaderna stanna å distrikten. Ekonomisk
makt bör nämligen vara förenad med ekonomiskt ansvar.
De sakkunniga framhålla, att flertalet vägstyrelser säkerligen gjorde sitt
bästa för att efter förmåga beakta sparsamhetsintresset men att det icke kunde
förnekas, att det på åtskilliga håll brustit härutinnan.
Staten utövade visserligen, erinra de sakkunniga, en omfattande kontroll
över vägdistriktens förvaltning. Genom rätten att vägra statsbidrag till onödiga
utgifter hade staten möjlighet att genom sina organ verka återhållande
på tendenser till slöseri. Då emellertid granskningen skedde i efterhand, sedan
utgifterna gjorts, kunde kontrollen ej bliva i erforderlig grad effektiv,
ty dels kunde den ej bliva av omedelbar verkan, dels kunde begångna fel
ofta ej rättas till. Från vägingenjörshåll, där man hade intimaste kontakt med
kontrollen, framhölles allmänt, att den vore otillräcklig. Det vore nämligen
svårt att utan ingående undersökning beträffande varje utgiftspost avgöra,
huruvida den vöre till beloppet skälig eller ej. Ur sparsamhetssynpunkt vore
det för övrigt icke nog, att kostnaderna för ett arbete eller för ett inköp icke
bleve oskäliga, utan det vore av största vikt, att över huvud inga andra kostnader
nedlades än de för en fullgod väghållning nödiga.
I betänkandet framhålles, att den nuvarande vägförvaltningen icke vore avsedd
för en teknisk-ekonomisk verksamhet av de stora mått, varom här vore
fråga. De sakkunniga yttra härom bland annat:
Vägstyrelsens uppgift — vilken ännu för tjugu år sedan huvudsakligen
bestod i att förvalta vägkassan, träffa uppgörelse om några få smärre entreprenader
och att yttra sig om ett eller annat vägförslag — har sålunda på kort
tid vuxit till en förvaltningsuppgift av betydande mått. Årsomslutningen överstiger
ofta en milj. kr. Till följd av denna utveckling ha allt större krav på
vägstyrelsernas förmåga måst ställas. Allt oftare lia vägstyrelserna att träffa
avgörande i betydande administrativa, tekniska och ekonomiska frågor. Därjämte
ställer den tilltagande tendensen att utföra arbeten i egen regi ökade
anspråk på vägstyrelsernas arbetsledande förmåga. De ha att leda stora arbeten,
att anställa befäl och arbetare till stort antal, att verkställa betydande
materialinköp m, m. Många vägdistrikt sysselsätta endast för underhållet
tidvis mera än 100 arbetare. I arbetslöner tili den tekniska personalen för
byggnads- och underhållsarbeten i vägdistriktens egen regi har under 1938
utbetalats ett belopp av 42.9 milj. kr. Väghållningsarbetena lia numera fått
en sådan omfattning, att det är ytterst angeläget att de verkställande organen
äro väl lämpade att leda sådana arbeten.
Särskilt framträder detta, när man betraktar den tekniska sidan av väghållningen.
Före motorfordonstrafiken var ju väghållningen, med undantag
för de broarbeten, som bortsattes på entreprenad, tekniskt enkel. Jordbrukarna
kunde utan svårighet sköta vägunderhållet egentligen utan annan tillsyn
än länsmännens. Det gällde ju icke svårare tekniska frågor än sådana, som
jordbrukarna hade att taga befattning med i sitt eget arbete. Icke heller byggandet
av väg innebar i allmänhet tekniska problem av större mått.
Trafiken av i dag, uttala de sakkunniga, ställde helt andra krav på vägarnas
beskaffenhet än förr och vägarna måste numera byggas och underhållas
på ett helt annat sätt. Den höjda standarden med avseende å väghåll
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
13
ningen, som motorfordonstrafiken framtvingat, ställde ökade krav på teknisk
kunnighet hos vägförvaltningen. Endast med teknikens hjälp kunde god
kvalitet på väghållningen åstadkommas.
Beträffande frågan, huruvida det nuvarande sättet för utseende av vägstyrelseledamöter
skänkte garanti för val av män, som vore skickade att ombesörja
en vägstyrelses betydelsefulla uppgifter, framhålla de sakkunniga, att
det icke utan fog anmärkts, att vid val av vägstyrelseledamöter hänsyn ej
sällan toges mera till vederbörandes politiska uppfattning än till hans kvalifikationer
att förvalta sitt uppdrag samt att ledamöterna ofta valdes ur kretsar
och korporationer, med vilka vägstyrelsen hade att träffa avtal om entreprenader
och materialinköp. För väghållningen vore vidare menligt, att dess ledande
kraft vore en institution, vars ledamöter enligt sakens natur i allmänhet
måste inneha sina uppdrag blott såsom bisysslor. För att avhjälpa den brist på
teknisk sakkunskap, som helt naturligt bleve till finnandes inom en vägstyrelse,
utsedd enligt nu gällande grunder, hade de flesta vägstyrelser anställt
särskilt utbildade fackmän, vägmästare, vilka på grund av sina kunskaper
på det vägtekniska området ej sällan fått ett dominerande inflytande i vägförvaltningen.
Vägmästarnas fackkunskap räckte emellertid ej till för att göra
vägstyrelserna lämpade för självständigt handhavande av de stora uppgifter,
väghållningen numera erbjöde. Det kunde måhända invändas, att vägingenjörerna
skulle giva vägstyrelserna den erforderliga kompletterande teknisktekonomiska
ledningen. Vägingenjörerna och deras biträden vore emellertid
för mycket kontrollanter och hade för litet inflytande i fråga om vägunderhållet.
De sakkunniga betona i detta sammanhang, att den nuvarande distriktsindelningen
försvårade en rationell och ekonomisk väghållning. En till väglängden
så varierande indelning förminskade möjligheterna att fullt utnyttja
personal och maskiner. Över huvud måste väghållningens ombesörjande av
ett så stort antal vägstyrelser medföra vissa svårigheter. Administrationen
bleve dyrare och mera tungrodd än den behövde vara. Erforderlig enhetlighet
och kontroll bleve svårare att åstadkomma. Det toge jämförelsevis lång
tid, innan tekniska framsteg överallt bleve till fullo utnyttjade, varjämte
olikartade uppfattningar gjorde sig gällande inom skilda vägstyrelser med
avseende å underhållsstandard och utbyggnadstakt.
I betänkandet framhålles att, med hänsyn till de stora belopp vägväsendet
kostade samhället och till omfattningen och beskaffenheten av förefintliga
vägbyggnadsbehov, det vore av största vikt, att de medel, som ställdes till vägväsendets
förfogande, finge en så rationell användning som möjligt. Enligt
de sakkunnigas mening försvårade emellertid den nuvarande organisationen
med dess många lokala organ en rättvis och rationell fördelning av vägmedlen.
Sålunda hade i vissa län till allmänt underhåll intagits enskilda vägar,
vilka varit av förhållandevis liten betydelse för den allmänna samfärdseln.
Härigenom ökades underhållskostnaderna, i all synnerhet som vägarna vid
förändringen till allmänna ofta befunnit sig i dåligt skick. 1 många fall bade
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
kostnaderna för iståndsättningen felaktigt påförts underhållskontot, varigenom
statsbidrag automatiskt erhållits. Härigenom hade förbrukats statsmedel,
som eljest kunnat användas för angelägnare vägföretag.
Beträffande fördelningen av vägbyggnadsmedlen anföra de sakkunniga
bland annat:
Mot fördelningen inom länen av tillgängliga medel kan erinras att det
stundom mött svårigheter att i flerårsplanerna få intagna just de arbeten som
för landet i dess helhet haft den största betydelsen, men för vilka de lokala
vägmyndigheterna haft mindre intresse. Det har vidare förekommit, att länsstyrelser
— för att möjliggöra påbörjande av nya företag i större omfattning
än som motsvaras av tillgängliga medel -— fördelat medlen med små
bidrag till ett jämförelsevis stort antal vägföretag, med påföljd att vederbörande
vägdistrikt i många fall i förskott färdigställt företagen med upplånade
penningar. Genom dylikt förskottsbyggande ha vägdistrikten åsamkats
räntekostnader som, ehuru statsbidrag icke skola utgå därtill, dock indirekt
till följd av vägskatteutjämningsbidraget delvis bekostats av staten.
Sådant förskottsbyggande medför även lätt ojämnhet i arbetenas bedrivande,
i det att viss tids forcerat byggande måste följas av viss tids stagnation i
byggnadsverksamheten, då tillgängliga anslagsmedel i stor omfattning måste
disponeras för täckande av förskotten. Den bristande planmässigheten i vägbyggandet
har även kommit till synes däri, att förekommande byggnadsarbeten
ibland uppdelats i många små företag, vilket varit ägnat att fördyra
arbetena.
I betänkandet erinras vidare om den nuvarande organisationens brister
ur skattesynpunkt. De sakkunniga påtala — förutom den hårdare belastningen
av jordbruksfastigheter — den ojämna fördelningen av vägskaltebördan.
Härom anföres bland annat:
Trots de åtgärder som vidtagits drabbar vägskattebördan skattebetalarna
alltjämt mycket ojämnt. Sålunda varierade vägskatten för 1940, fastställd
vid vägstämmor under augusti månad 1939, mellan lägst 30 öre per vägskattekrona
i Jukkasjärvi vägdistrikt och högst 4:84 kr. per vägskattekrona i Tärna
vägdistrikt. Om hela rikets landsbygd utgjort ett vägdistrikt och man haft
att utdebitera samma totalbelopp, skulle vägskatten för 1940 ha bestämts till
1:42 kr. per vägskattekrona. Av rikets 170 vägdistrikt hade 107 en vägskatt
för 1940 som överstiger sistnämnda belopp. Av dessa 107 vägdistrikt hade 45
en vägskatt av 2 kr. per vägskattekrona eller därutöver. För 9 av dessa bestämdes
vägskatten till icke mindre än 3 kr. eller därutöver.
Dessa variationer i väghållningsbördan torde i huvudsak bero på olikheter
distrikten emellan i fråga om skatteunderlagets storlek och väghållningsskyldighetens
omfattning. Givetvis har även det sätt, varpå väghållningen
ombesörjes, betydelse för väghållningsbördans storlek. Såsom exempel på huru
olika förhållandena i förstnämnda två hänseenden kunna vara även inom
angränsande vägdistrikt kan nämnas, att Pajala vägdistrikt med en väglängd
av 70 mil för 1940 utdebiterat ett belopp av 101,066 kr. på ett skatteunderlag
av 31,583 vägskattekronor, medan Jukkasjärvi vägdistrikt med den betydligt
mindre väglängden av 44 mil utdebiterat ett belopp av 318,300 kr. på ett
skatteunderlag av 1,061,000 vägskattekronor (det högsta vägskatteunderlaget
i hela riket). Följden av dessa olikheter har blivit att Pajala vägdistrikt har
en utdebitering av 3:20 kr. per vägskattekrona och Jukkasjärvi vägdistrikt en
utdebitering av 30 öre per vägskattekrona.
Trafiken på de allmänna vägarna är icke på samma sätt som tidigare lokalt
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
15
betonad. I allt större utsträckning tagas vägarna i en trakt i anspråk även
av andra än av dem som bo där. Sedan väghållningen sålunda blivit en
gemensam angelägenhet för hela riket, framstår det som orättvist, att vissa
landsdelar få bidraga väsentligt mera till väghållningen än andra.
De sakkunniga framhålla, att en del av bristerna visserligen kunde avhjälpas
genom vissa reformer inom den nuvarande organisationens ram. Emellertid
skulle genomförandet av dylika åtgärder lämna ganska litet kvar av
de vägkommunala organens självbestämmanderätt samt medföra avsevärda
kostnader, utan att man finge någon garanti för att man vunne vad man
åsyftade. De sammanlagda kostnaderna för administrationen skulle stiga och
bliva betydligt större än för en helt statlig organisation. Det oaktat skulle
man, uttala de sakkunniga, icke kunna komma ifrån åtskilliga av de brister
som vidlådde den nuvarande organisationen. Av dessa skulle visserligen den
ojämna skattebelastningen kunna till sina verkningar reduceras genom ökade
statsbidrag. Härigenom skulle också en allmän lättnad i den kommunala
skattebördan åstadkommas. Statsbidragen vore emellertid redan nu så höga,
att en ytterligare höjning av desamma enligt de sakkunnigas mening icke
kunde ske med bibehållande av ett kommunalt sparsamhetsintresse.
De brister, som vidlådde den nuvarande vägorganisationen, påkallade, anföra
de sakkunniga, en ändring i bestående förhållanden på vägväsendets
område. Skulle vägtrafikens behov kunna tillgodoses för en rimlig kostnad,
måste väghållningen inom hela landet bedrivas efter enhetliga, tekniskt-ekonomiskt
rationella linjer. Vad man vidare ville uppnå vore en jämn fördelning
av väghållningsbördan över hela landet. Båda dessa syften kunde bäst
vinnas, om hela den allmänna väghållningen på landet sammanfördes till en
organisatorisk enhet under statlig ledning.
Örn staten övertoge den allmänna väghållningsskyldigheten bomme detta,
uttala de sakkunniga, att medföra betydande fördelar för det allmänna och
för väghållningen. Härom yttra de sakkunniga:
Det måste först och främst innebära en fördel för samhället i dess helhet,
att statens egna organ helt besluta om de utgifter, till vilkas bestridande
staten anslår så väldiga belopp. Endast härigenom kan trygghet skapas
för att de medel som beviljas för vägväsendet användas på ett rationellt och
objektivt riktigt sätt. Det bör också vara lättare för staten att hos egen förvaltning
framtvinga erforderlig sparsamhet. Verksamheten lämpas efter och
kostnaderna hållas inom den ekonomiska ram, som gives genom de anslag,
riksdagen ställer till förfogande.
Den kanske största fördelen av ett förstatligande torde bliva möjligheten
alt skapa en örganisation, som har väsentligt större förutsättningar än den
nuvarande att lösa alla administrativa, ekonomiska och tekniska uppgifter.
De 170 vägstyrelseordförandena och det stora antalet övriga ledamöter,
vilka alla lia sina uppdrag inom väghållningen som en bisyssla, ersättas av
ett förhållandevis litet antal fackkunniga tjänstemän, som uteslutande ägna
sig åt denna uppgift. Dessa tjänstemän komma härigenom att erhålla rulin
och skicklighet i handhavandet av de omfattande och skiftande uppgifter,
som vägväsendet inrymmer, lill fromma för såväl kvalitet som ekonomi. Det
blir också möjligt att på ett helt annat sätt än nu tillgodogöra sig alla framsteg
såväl på teknikens område som inom det affärsmässiga.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
De sakkuniga göra gällande, alt kostnaderna för en sådan statlig organisation
skulle bliva avsevärt lägre än de nuvarande administrationskostnaderna.
Sålunda skulle, enligt de sakkunnigas beräkningar, sistnämnda kostnader
överstiga utgifterna för en av de sakkunniga förordad, helt statlig vägorganisation
med icke mindre än över 830,000 kr. Besparingen genom ett förstatligande
skulle emellertid icke inskränkas härtill. Den verkliga besparingen
skulle uppkomma genom att den statliga vägorganisationen skulle vara
tvingad att hålla sig till bestämda anslag och genom möjligheter att rationalisera
väghållningen. Härom yttra de sakkunniga bland annat:
Inom en stor organisation med välkonstruerad ledning kan åstadkommas
det mest effektiva utnyttjande av såväl personal som maskinell utrustning
och inventarier, vilket utgör en viktig faktor för att förbilliga väghållningen.
Hos många av de nuvarande vägdistrikten finnas anställda, vilka icke
kunna erhålla full sysselsättning hela året. Den kvalificerade personalen
kan vid ett förstatligat vägväsende disponeras för uppgifter i alla delar
av landet. Maskinparken och inventariebeståndet kunna hållas relativt lågt.
I stället för att varje vägdistrikt för närvarande skaffar dylik utrustning
för egna behov — ofta kanske för toppbelastning — kan nämligen den statliga
organisationen dirigera maskiner o. dyl. oberoende av vägdistrikts
gränser. Sålunda vinnes besparing genom minskade inköp av maskiner och
inventarier.
En beaktansvärd vinst skulle även, enligt de sakkunniga, kunna göras
genom en centralisering av alla inköp för väghållningen till ett fackkunnigt
organ, tränat på att göra förrådsaffärer. Det vore påtagligt, heter det
sålunda i betänkandet, att priserna bland annat genom eliminerande av
mellanhänder borde kunna nedpressas avsevärt, om inköpen för hela landet
läge i en hand. Då de årliga förrådsinköpen för vägväsendet uppginge till
över 31 milj. kr., skulle enbart några procent lägre priser medföra betydande
vinster.
I huru hög grad en statlig vägorganisation skulle genom ett effektivt
och rationellt vägunderhåll och genom sparsamhet i förvaltningen kunna
minska vägunderhållskostnaderna är enligt de sakkunnigas mening icke
möjligt att angiva i siffror, men att besparingen måste bliva betydande har
synts de sakkunniga otvivelaktigt. I varje fall torde något annat effektivt
medel att förekomma den oavbrutna stegringen av dessa kostnader än ett
förstatligande av den allmänna väghållningen icke vara lätt att finna.
De sakkunniga framhålla även, att med en statlig vägorganisation större
förutsättningar skapades för den beslutande myndigheten att vid fördelningen
av vägmedlen överblicka vägbehoven i skilda delar av landet.
Beträffande de fördelar i skattehänseende, som ett förstatligande av vägväsendet
skulle medföra, anföra de sakkunniga:
Vilken lättnad en avlyftning av väghållningsskyldigheten från landsbygdens
kommunala skatteunderlag skulle innebära, framgår av följande av
kommunalskatteberedningen upprättade tabell över det kommunala skattetrycket
enligt 1938 års utdebiteringar med och utan inberäknande av vägskatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
17
Antal landskommuner med en sammanlagd utdebitering per skattekrona |
|||||||
av kr. |
|||||||
Högst |
8:01- |
10:01— |
12:01— |
15: 01— |
Över |
||
8:00 |
10: 00 |
12: 00 |
15: 00 |
20: 00 |
20: 00 |
Summa |
|
Med ^beräknande av |
|||||||
vägskatt............ |
57 |
424 |
772 |
695 |
361 |
99 |
2,408 |
Utan ^beräknande av |
|||||||
vägskatt............ |
292 |
791 |
610 |
460 |
192 |
63 |
2,408 |
Av tabellen framgår att antalet kommuner, som enligt 1938 års skatteunderlag
hade ett sammanlagt skattetryck av över 10 kr. per 100 kronors
inkomst, skulle vid ett avlyftande av väghållningsbördan ha nedbringats från
1,927 till 1,325.
Det bör vidare nämnas, att det allmänna skatteutjämningsbidraget till
särskilt betungade kommuner — vilket bidrag 1938 utgick med 14.4 milj.
kr. —- skulle, enligt en av kommunalskatteberedningen verkställd beräkning,
ha minskat med icke mindre än 4.2 milj. kr., örn någon uttaxering för vägväsendet
icke behövt företagas nämnda år. Att väghållningsbördan under
kristider verkar väsentligt mera betungande är självfallet. Om den nu utgående
vägskatten bortfaller, avlyftes automatiskt även den särbelastning,
vilken —- såsom en reminiscens från äldre tider — alltjämt åvilar fastigheterna
på landet. Slutligen och framför allt försvinna de betydande ojämnheterna
i skilda kommuners bördor för väghållningen.
De sakkunniga uttala vidare, att det icke torde kunna råda något tvivel
om att en statlig vägorganisation skulle bliva till utomordentlig fördel för
de viktiga uppgifter, som ankomme på vägväsendet i händelse av krig.
Ur organisatorisk synpunkt syntes klart, att vägväsendet med hänsyn till
nämnda uppgifter vid krig borde stå under enhetlig, hela riket omfattande
ledning i nära kontakt med de militära organen. Endast härigenom vunnes
garanti för att väghållnings- och reparationsberedskapen i krigstid bleve
till åsyftad nytta.
Ett förstatligat vägväsende komme, anföra de sakkunniga, även att innebära
stora fördelar i händelse av lågkonjunkturer. I motsats till den nuvarande
organisationen ägde nämligen en statlig vägorganisation den smidiga
anpassning, som erfordrades vid inträdande konjunkturomslag. Om
vägunderhållet måste inskränkas, kunde personal och maskiner i stället utnyttjas
för beredskapsarbetena. Vägväsendets centrala ledning kunde väl
överblicka förhållandena och dirigera arbetskrafterna och de tekniska hjälpmedlen
till de ställen, där de lämpligast borde sättas in, samt vid behov inskränka
personalen.
De sakkunniga lia slutligen till granskning upptagit tidigare anförda skäl
mot ett förstatligande samt yttra i detta sammanhang bland annat:
Vad som framför allt anföres mot ett förstatligande är att de lokala intressena
i vägfrågor därigenom sättas i fara. Huru betydelsefull en väg än må
vara för hela samhället, knyter sig dock alltid till vägen ett lokalt intresse.
Var vägar skola anläggas och hur de skola byggas och underhållas måste följBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
aktligen alltid vara av stort intresse för ortsbefolkningen. Landsbygdens befolkning
har också under tidernas lopp vant sig att betrakta väghållningen
som en dess angelägenhet. Ett förstatligande av vägväsendet kommer därför
att för mången framstå såsom ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
Helt visst är det av värde för landsbygdens befolkning att själv ombesörja
väghållningen och anpassa den efter varje orts förhållanden. Det
värdefulla härutinnan kan dock väsentligen bevaras även vid en statlig vägorganisation,
om den gestaltas så, att de lokala synpunkterna få tillfälle att
göra sig gällande. Det av de sakkunniga utarbetade förslaget avser att skapa
garanti för att de lokala intressena skola bliva vederbörligen beaktade vid
handläggningen av vägfrågor.
Då frågan örn ett förstatligande tidigare diskuterats i riksdagen, har det
skäl, som motståndarna lill reformen ansett kraftigast tala mot densamma,
varit att de med väghållningen förenade totalkostnaderna till följd av förstatligandet
skulle avsevärt stiga. Vad som närmast åberopades till stöd för
denna invändning var väl att naturavägunderhållet var så mycket billigare
än underhåll genom entreprenör eller i egen regi. I den mån invändningen
grundat sig härå, har den helt förlorat aktualitet.
Till stöd för invändningen anfördes emellertid även, att de enskildas anspråk
på vägväsendet skulle mer och mer stegras och därigenom öka kostnaderna
för väghållningen. Tidigare har funnits starkt fog för ett sådant antagande.
Härutinnan lia emellertid förhållandena ändrat sig. Det finnes icke
längre någon rimlig anledning antaga att en statlig vägorganisation skulle
lia svårare att motstå obefogade anspråk från allmänhetens sida än de kommunala
organen. Snarare torde det förhålla sig tvärtom.
Det bär vidare framhållits att arbeten, enligt gammal erfarenhet, ställde
sig kostsammare, när de utfördes för statens räkning än eljest. Riktigheten
av delta påstående torde aldrig ha visats vara allmängiltigt och jävas i varje
fall i våra dagar bestämt av erfarenheten från de statliga affärsdrivande verkens
områden, där staten visat sig kunna driva stora arbeten, vilka beträifande
prisbillighet väl stå sig vid jämförelse nied av andra företagare utförda
arbeten.
Slutligen har såsom orsak för en ökning av väghållningskostnaderna efter
ett förstatligande framhållits, att reformen måste medföra en tung och dyrbar
förvaltningsapparat i förhållande till den nuvarande organisationen. Att
en statlig vägorganisation förutsätter avsevärt flera stadigvarande anställda
befattningshavare än hos den nuvarande organisationen är obestridligt. Den
statliga förvaltningsapparatens större omfattning är dock endast skenbar. Den
skall nämligen ersätta, förutom vägstyrelserna och deras befattningshavare,
även vägingenjörerna och deras biträden samt övertaga en del av det arbete
för vägväsendet som nu utföres av länsstyrelserna ävensom de konsulterande
ingenjörernas arbete. Kostnaden för en förvaltning av ifrågasatt slag behover
dock ej bliva större än när göromålen äro fördelade pa mångdubbelt flera
personer, vilka var för sig åtnjuta en mindre ersättning och endast delvis
ägna sin tid åt vägväsendet.
Såsom skäl mot ett förstatligande av vägväsendet har även brukat framhållas,
att en sådan reform måste medföra större belastning av statsbudgeten
än vad denna utan olägenhet kunde tåla. De sakkunniga yttra härom, att
detta skäl berörde frågan örn bur ett förstatligande skulle finansieras ur skattesynpunkt,
vilken fråga enligt direktiven för de sakkunniga vöre undantagen
från deras utredning. De erinra emellertid örn att den del av väghållnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
19
kostnaderna, som nu utdebiterades å vägdistriktens medlemmar, utgjorde omkring
30 milj. kronor örn året, av vilket belopp vägskattebetalarna återfinge
mellan 4 och 5 milj. kr. genom de allmänna skatteutjänmingsbidragen. Vid ett
förstatligande skulle enligt de sakkunnigas mening väghållningskostnaderna,
sedda i relation till trafikens omfattning, kunna väsentligen nedbringas.
De sakkunniga anföra vidare:
Motståndarna till ett förstatligande av vägväsendet se därjämte denna reform
såsom ett led i en utveckling, som på det ena området efter det andra
medför en centralisering till huvudstaden av alla olika angelägenheter. Ett
byråkratiskt-politiskt huvudstadsvälde anses särskilt betänkligt för vägväsendet.
En statlig vägorganisation befaras bliva ett alltför stort företag för att
kunna väl behärskas och administreras, något som måste leda till byråkrati
och överorganisation. Erfarenhet från andra områden, där staten utövar ekonomisk
verksamhet, exempelvis statens järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket,
bestyrker emellertid icke en sådan farhåga. De allmänna väghållningskostnaderna
uppgå icke på långt när till så stort belopp som statens
järnvägars årliga omslutning. Det är dock att märka att vägväsendet helt visst
är tämligen svåradministrerat på grund av nödvändigheten att taga hänsyn
till skiftande små lokala förhållanden.
De sakkunniga anföra slutligen, att de icke vore främmande för att ett
förstatligande av vägväsendet kunde medföra vissa olägenheter. Dessa vöre
emellertid icke av den betydelse, att de borde utgöra hinder för ett förstatligande.
Sådana statliga tekniska affärsverk som statens järnvägar, telegrafverket
och statens vattenfallsverk hade ju alla visat sig mäktiga att framgångsrikt
utveckla och driva respektive affärsgrenar, och det vore ej tvivel
underkastat att den organisationsform, som de sakkunniga föreslagit i händelse
av ett förstatligande, vore tekniskt-ekonomiskt mera effektiv och möjliggjorde
en snabbare anpassning efter utvecklingens behov än den nuvarande.
Vid ett övervägande av vad sålunda anförts ha de sakkunniga funnit sig
böra tillstyrka statens övertagande av den allmänna väghållningsskyldigheten
på landet.
De sakkunniga ha emellertid icke varit ense härom. En av de sakkunniga,
ordföranden i vägstyrelsernas förbund, friherre A. De Geer, har sålunda avstyrkt
ett förstatligande. I ett till betänkandet fogat serskilt yttrande uttalar
denne, att han funne resultatet av majoritetens utredning alltför optimistiskt,
särskilt med avseende å kostnadsberäkningarna. Administrationskostnaderna
för en statlig vägorganisation komme sannolikt att bliva väsentligt större än
de beräknade. Han befarar även, att det lokala inflytandet på vägfrågorna vid
ett förstatligande skulle gå förlorat samt att ett ensidigt ingenjörsvälde skulle
uppkomma, varjämte han ifrågasätter, om det verkligen funnes tillgång till det
antal verkligt kompetenta ingenjörer och tjänstemän, som skulle erfordras.
Den statliga vägorganisalionen skulle bli så överhopad av ärenden, att hela
apparaten skulle bli tung och byråkratisk i sitt verkningssätt.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Yttrandena.
Angående lämpligheten av den av de sakkunnigas majoritet förordade reformen
ha i de inkomna yttrandena mycket olika meningar kommit till uttryck.
För ett förstatligande lia väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,
statskontoret och chefen för försvarsstaben uttalat sig. Övriga hörda centrala
verk ha icke tagit ställning till principfrågan.
Av de 24 länsstyrelserna ha 19 avstyrkt förslaget. Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Malmöhus lån ha tillstyrkt
detsamma, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs lån i
princip uttalat sig för ett förstatligande men ansett ytterligare utredning örn
sättet för vägfrågors handläggning m. m. erforderlig.
Samtliga vågingenjörer ha förordat ett förstatligande.
Av de 170 vägstämmorna ha 146 motsatt sig förslaget, 21 tillstyrkt och 3
avstått från att taga bestämd ställning till detsamma.
68 städer ha tillstyrkt eller förklarat sig icke ha något att erinra mot ett
förstatligande. Endast 5 städer ha avstyrkt förslaget. 43 städer ha icke uttalat
sig i principfrågan.
Av köpingarna ha 36 förordat och 4 avstyrkt förslaget samt 7 avstått från
att yttra sig i principfrågan.
Av municipalsamhällena lia 114 tillstyrkt eller förklarat sig icke ha något
att erinra mot förslaget, 46 avstyrkt detsamma och 49 avstått från att yttra
sig i principfrågan.
Av rikets 10 Överjägmästare, vilkas yttranden infordrats av domänstyrelsen,
lia 9 uttalat sig för ett förstatligande, medan en icke berört principfrågan.
Ett förstatligande har vidare tillstyrkts av svenska teknologföreningen,
kommunaltekniska föreningen, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund
och vågförrättningsmännens förening, varemot svenska vägstyrelsernas
förbund och svenska landskommunernas förbund avstyrkt förslaget.
Mot förslaget har först och främst anmärkts, att utredningen icke varit
förutsättningslös och att den därför icke kan läggas till grund för ett slutligt
ställningstagande. Det framhålles allmänt, att de sakkunniga på grund av direktiven
haft att utreda, hur en statlig vägorganisation borde gestaltas, och
alltså icke frågan, örn ett förstatligande borde ske. Med sådana direktiv måste,
säger man, resultatet bli missvisande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån framhåller, att det skulle ha varit av
största värde, om frågan upptagits till förutsättningslös, allsidig prövning.
Måhända skulle det därvid ha visat sig, att önskemålen örn vägskattebördans
utjämning och vägväsendets rationalisering kunnat förverkligas med lämpliga
modifikationer i den nuvarande ordningen.
Liknande uttalanden ha gjorts av åtskilliga andra länsstyrelser. Flertalet
av dem yrka därför, att frågan upptages till ny allsidig utredning. Länsstyrelsen
i Stockholms län tillägger, att, därest sådan undersökning skulle giva vid
handen, att en tillfredsställande vägskatteutjämning icke stöde att ernå utan
Kungl. Mcij:ts proposition nr 122.
21
vägväsendets förstatligande, länsstyrelsen skulle sakna anledning motsätta
sig en reform i denna riktning. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att
den nuvarande organisationen icke borde till sina huvudprinciper förkastas
nied mindre det genom en allsidig och djupgående prövning ådagalagts, att
ett förstatligat lagväsende bleve bättre och billigare samt att den önskvärda
skatteutjämningen icke kunde vinnas på annat sätt.
Även andra myndigheter och sammanslutningar lia hemställt om ny utredning.
Några länsstyrelser anse frågan om ny utredning böra anstå ännu några
år, till dess den nuvarande vägorganisationen fått vara i funktion under så
avsevärd tid, att nian kunde bilda sig ett tillförlitligt omdöme om på vilka
punkter och i vilken utsträckning brister förelåge. Vägstyrelsernas förbund
framhåller i detta sammanhang, att den nuvarande organisationen trädde i
kraft den 1 januari 1937 och alt väghållningskoslnaderna under de två första
åren rönt inflytande av omorganisationen och därför blivit särskilt stora.
Icke heller därefter följande krigsår nied sina säregna förhållanden kunde
läggas till grund för ett ställningstagande. Den nuvarande organisationen borde,
innan så skedde, prövas ett tiotal år.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser däremot, att under det senaste decenniet
i fråga om landets vägväsende förhållanden inträffat, vilka gjorde frågan
örn vägväsendets förstatligande aktuell, samt anför härom:
Först är att bemärka att statens bidrag till kostnaderna för väghållningen
ökats så, att endast en ringa del faller på vägdistrikten och gäldas med vanliga
skattemedel. Vidare lia de lokala vägmyndigheternas inflytande på vägväsendets
gestaltning väsentligt minskats beroende därpå, att det är en annan
nämligen staten, som bestämmer över penningförbrukningen, och att
föreskrifter meddelats vilka binda de lokala vägmyndigheterna vida hårdare
än förut varit fallet. I själva verket omfattar numera de lokala vägmyndighetemas
bestämmanderätt i fråga örn väghållningen i stort sett endast utförandet
av det vanliga vägunderhållet, och även därutinnan äro de bundna
av givna anvisningar. Under sådana förhållanden och då skatleutjämningsfrågan
måste lösas, förefaller det helt naturligt, att frågan örn vägväsendets
förstatligande ånyo uppkommit. Denna fråga har blivit synnerligen
allsidigt skärskådad i betänkandet och är ytterligare belyst i de yttranden,
som avgivits över detsamma. När länsstyrelsen nu väger skälen för och mot
ett förstatligande, kan länsstyrelsen ej komma till annat resultat än det, att
länsstyrelsen biträder deras mening, vilka anse tiden för ett förstatligande
vara inne.
I fråga örn den nuvarande organisationens ändamålsenlighet
lia i yttrandena uttalats mycket skiljaktiga omdömen.
De flesta vägingenjörerna lia i sina yttranden framfört en tämligen skarp
kritik av den kommunala vägförvaltningen. Denna kritik kan sammanfattas
sålunda: Administrationen vore dyr. Vägslyrelserna hade ej alltid erforderlig
styrka att motstå krav från större intressegruppers sida att få arbete
utfört på ett för dem förmånligt sätt. Den nuvarande kontrollen vore bristfällig
och föga effektiv, då den skedde i efterhand. Det vore ej överensstämmande
nied sund ekonomi att låta beslutanderätten och verkställigheten av
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
företag med så stor ekonomisk räckvidd handhavas av kommunala organ,
som själva bidroge så litet. Det rådde stor oenhetlighet mellan distrikten.
En rationalisering av underhållet kunde ej ske med nuvarande organisation.
Det visade sig under 1940 års krigsorganisation, då vägunderhållet omhänderhades
av vägingenjörerna, att detta dirigerades mycket lättare än under
vanliga förhållanden. Med nuvarande organisation kunde den maskinella utrustningen
icke effektivt utnyttjas. Vägmästarna hade under de icke sakkunniga
vägstyrelsernas ledning fått ett alltför stort inflytande. Skulle vägunderhållet
förbilligas, måste vägmästarna ställas under högre teknisk ledning.
Mången vägstyrelseordförande, som länge innehaft sin post och därunder
hunnit lära sig en del, bleve ofta, till men för väghållningen, av med sin befattning
till följd av rubbningar i valmanskåren. Varje vägstyrelse arbetade
efter sitt huvud, ofta stick i stäv med vägingenjörernas intentioner. Det hade
förekommit fall, då vägingenjören motarbetats av vägstyrelsen genom att
ordföranden förbjudit vägmästarna att närvara vid vägingenjörens inspektioner.
Friktioner kunde icke undvikas, då väghållningen ombesörjdes av
personal, som icke ägde erforderlig utbildning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att den nuvarande ordningen
under senare år visat sig mindre tillfredsställande och att olägenheterna av
densamma alltjämt ökades. Väghållningen av i dag krävde teknisk sakkunskap
och erfarenhet, som endast sällan vore representerad i vägstyrelserna.
Systemet med höga bidrag av staten — såsom regel 80 procent eller mera
av kostnaden — vore enligt sakens natur icke ägnat att höja sparsamhetsintresset
hos vederbörande. Styrelsen hade bibragts den uppfattningen, att en
grundlig omorganisation vore ofrånkomlig och att denna måste gå ut på ett
fullständigt förstatligande av vägväsendet på huvudsakligen det sätt, som av
de sakkunniga förordats. Endast genom sådan organisation kunde det bliva
möjligt att sköta väghållningen på riktigaste och rationellaste sätt.
Domänstyrelsen framhåller, att de nuvarande vägdistrikten arbetade var
för sig, ofta utan att tillgodogöra sig erfarenheter, vunna inom andra distrikt.
En Överjägmästare framhåller, att ortsintressena med nuvarande ordning
finge göra sig breda på det allmännas bekostnad. Efter ett förstatligande
skulle sakliga intressen bli avgörande. En annan Överjägmästare uttalar, att
vägstyrelserna på många håll saknade kunskap och kännedom om vägfrågor.
Överståthållarämbetet påtalar, att byggnadsverksamheten icke alltid planlagts
med önskvärd omsikt och sakkunskap. I fråga örn intagning av enskilda
vägar till allmänt underhåll hade varierande principer kommit till uttryck.
Vidare hade samordningen av vägväsendet mellan de olika länen lämnat
övrigt att önska.
Å andra sidan lia länsstyrelserna uttalat sig mycket positivt om den nuvarande
organisationens ändamålsenlighet. Vägstyrelserna ha, anföres allmänt
i länsstyrelsernas yttranden, på ett förtjänstfullt sätt skött sina uppgifter.
Även om misstag begåtts, vore dessa icke så många och så stora, att
de kunde motivera ett övertagande av väghållningen av statliga organ. Even
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
23
tuella brister kunde avhjälpas genom bättre kontroll och ledning från vägingenjörernas
sida. Sedan underhållsbidragen numera utginge på beräknade
kostnader, kunde sparsamheten förväntas bliva stor. Det vore svårt att tänka
sig, att de ekonomiska synpunkterna kunde bliva bättre tillgodosedda än
nu, då de tillvaratoges av korporationer, bestående av de skattebetalande
själva. Vägstyrelsernas samarbete med länsstyrelserna och vägingenjörerna
hade varit det bästa. Vägingenjörens inplacering i länsstyrelsen hade visat
sig vara lycklig och ändamålsenlig. Landshövdingen hade haft daglig tillgång
till hans omdöme och sakkunskap och kunnat, i hans sällskap, på
ort och ställe diskutera och bilda sig en mening om ifrågasatta vägar. Under
detta ständiga samarbete hade det varit möjligt att mot varandra avväga
och till prövning upptaga tekniska, sociala och näringspolitiska synpunkter.
Det läge i sakens natur att något motsvarande samarbete mellan länsstyrelsen
och den föreslagna vägdirektören icke kunde åstadkommas. Att detta
måste leda lill förfång vore uppenbart. Den nuvarande organisationen med
dess sparsamma personaluppsättning och anlitande i stor utsträckning av
konsulterande specialister och schaktmästare med tillfällig anställning hade
större förutsättningar till anpassning efter verksamhetens växlingar än en
statlig organisation. Den nuvarande organisationen kunde bättre än den föreslagna
tillvarataga det allmännas intresse vid förvärv av vägmark.
Landskommunernas förbund anser, att man icke finge bortse från de
betydande insatser, som gjorts av länsstyrelser och vägstyrelser till främjande
av den snabba utvecklingen på detta område, både i avseende å vägarnas
kvalitet och deras möjligheter att tillgodose trafikens stigande behov.
Det vore icke säkert, att en statlig organisation skulle lia lyckats bättre.
Flera länsstyrelser framhålla faran av att minska den kommunala
självstyrelsen. Denna vore, anför länsstyrelsen i Västernorrlands
län, en väsentlig och omistlig del av det folkliga självstyret. Med
varje inskränkning i den kommunala självbestämningsrätten förlorades ett
stycke av det folkliga inflytande, som vore självstyrets innebörd. Ett förverkligande
av de sakkunnigas förslag skulle otvivelaktigt medföra ett nytt
steg på vägen till den kommunala självstyrelsens försvagande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
Den utveckling, som man vill befordra, är av den allvarliga beskaffenhet,
att man ej kan taga ställning till förslaget helt isolerat från andra samhällsfrågor.
Ställningstagandet måste tvärtom i huvudsak bli beroende av
den allmänna uppfattningen man hyser örn vårt nuvarande samhällsskick
och dess lyckliga utveckling. Tror man, att demokratien kan hävda sig genom
att endast framträda vid valtillfället och överlåta det huvudsakliga statsmaskineriet
till en samvetsgrann och vältriinad ämbetsmannaklass med i
denna inympade lekmannaelement, finnes mot förslaget ingen principiell erinran
alt göra. Tror man åter, att demokratiens sunda arbetsform och fortbestånd
är nära avhängig av dess förmåga att draga fram individerna att
göra sitt bästa under ansvarigt arbete såväl i samhälleligt som enskilt arbete,
då måste man även ställa sig avvisande till detta uppslag till vingklippning
av den kommunala självstyrelsen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Svenska vägstyrelsernas förbund erinrar om att vägväsendet av ålder varit
en av vårt lands viktigare kommunala angelägenheter. Det kunde icke vara
lyckligt att centralisera stora delar av vårt samhällsliv, om dessa, som i förevarande
fall, vore icke blott djupt förankrade i det kommunala medvetandet
utan jämväl länsangelägenheter av största betydelse.
Flera länsstyrelser och flertalet vägstämmor betona, att ett förstatligande
skulle leda till en minskning av det lokala
inflytandet på vägfrågornas avgörande. Till varje väg
knöte sig dock ett lokalt intresse. Detta hade tidigare varit det viktigaste
skälet mot ett förstatligande och ägde alltjämt sin giltighet. Vid ett avgörande
i Stockholm kunde även med bästa vilja samma hänsyn icke tagas till
lokala intressen och önskemål. Det nuvarande systemet hade den fördelen,
att de olika orternas förtroendemän genom sitt handhavande av vägväsendet
finge praktisk erfarenhet av huru detta bäst borde ordnas. De kunde därför
stödja sina framställningar på erfarenhet, vilket i hög grad höjde värdet av
deras insats. Därest möjligheten att förskaffa sig praktisk erfarenhet undandroges
de lokala förtroendemännen, skulle deras förmåga till saklig insats
minskas. Härigenom skulle det lokala inflytandet minskas till en obetydlighet
vid sidan av ett troligen ganska ensidigt ingenjörsvälde. De lokala
representationerna hade lättare att samarbeta med länsstyrelserna än med
distriktsförvaltningarna. Då ortsintressena vore pådrivande faktorer till såväl
utvidgning av vägnätet som dess anknytning till orternas ekonomiska intressen,
innebure en minskning av det lokala inflytandet betydande faror.
En för jordbruket och skogsbruket lämplig utveckling kunde bäst vinnas
genom att den lokala representationen finge bibehålla ett avgörande inflytande.
Å andra sidan förklarar våg- och vattenbgggnadsstyrelsm, att styrelsen
alltid komme att låta sig angeläget vara att åstadkomma ett gott och givande
samarbete med vederbörande ute i orterna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig icke skola hava så oförbehållsamt
anslutit sig till ett förstatligande, om länsstyrelsen icke varit övertygad om att
det lokala inflytandet i fråga om vägväsendet komme, med den föreslagna
ordningen, att i tillbörlig mån kunna göra sig gällande.
Vägstyrelsernas förbund och ett flertal vägstämmor understryka de små
vägarnas betydelse för det ekonomiska livet ute i bygderna samt faran av
att dessa vägar skulle bliva eftersatta vid ett förstatligande av vägväsendet.
Fara förelåge att en mängd sådana vägar skulle bli indragna och att vägväsendet
under ingenjörernas ledning komme att utvecklas så, att alla penningar
nedlades på huvudvägarna.
Överståthållarämbetet anser däremot, att farhågorna för att intresset för
huvudvägarna skulle dominera och bygdevägarna skjutas i bakgrunden knappast
vore tillräckligt grundade med hänsyn till vad de sakkunniga föreslagit
i förevarande hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
25
Praktiskt taget alla de hörda myndigheterna äro ense därom, att den nuvarande
vägorganisationen icke är tillfredsställande ur skatteutjämningssynpunkt.
Däremot gå meningarna isär, huruvida ett förstatligande
är rätta botemedlet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det förnämsta skälet för ett förstatligande
av vägväsendet ligga däri, alt man komme att vinna en rättvisare
fördelning av skattebördan. Ojämnheten i skattetrycket måste kännas
orättvist för dem, som i förevarande hänseende måste bära den tyngsta bördan
och ändock måhända icke alltid finge njuta föx-delarna av de bästa
vägarna. Vägstämman i Kopparbergs vågdistrikt framhåller å andra sidan,
att, även om vägskattebördan bleve utjämnad, ingen säkerhet funnes för att
tillgången på goda vägar bleve lika stor i alla delar av landet. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län säger sig icke vara övertygad örn att olusten med
de nu alltför stora olikheterna i vägskatt vore så stor, att landsbygdens folk
ville frånhända sig sitt hävdvunna inflytande på vägväsendets område.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner den omständigheten, att skattefrågan
lagts till grund för utredningen, innebära en ståndpunkt som, om den skulle
bli prejudicerande, vore mycket betydelsefull, samt anför härom:
Allmänna samhällsuppgifter fyllas i vårt land till stor del genom kommunal
verksamhet med tillhjälp av kommunala förtroendemän eller kommunalt
anställda tjänstemän, understundom med, understundom utan speciella
bidrag av statsmedel. Uppenbarligen är detta en av huvudorsakerna
till beskattningens ojämnhet inom primärkommuner och landsting. Ojämnheten
skulle kunna avlägsnas eller reduceras genom att exempelvis fattigvård,
sjukvård, undervisningsanstalter och polisväsende helt förstatligades. Hittills
har man dock ansett, att dylika frågor icke blott få bedömas ur beskattningssynpunkt
utan att jämväl hänsyn borde tagas till värdet av det synnerligen
vitt förgrenade arbetet med den kännedom om personer och intressen och
den rika erfarenhet, som därigenom ställes till förfogande. Länsstyrelsen
skulle anse det i hög grad beklagligt för det svenska samhällsarbetet, om sistnämnda
synpunkter skulle skjutas åt sidan. Denna länsstyrelsens uppfattning
leder med avseende å föreliggande utredning till att denna borde kompletteras
med en mera ingående undersökning angående möjligheten att
åstadkomma erforderlig skatteutjämning med bibehållande av den nuvarande
eller en eljest decentraliserad organisation.
Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att vägskatten bland de faktorer,
som föranledde ojämnheten i skattebördan, intoge en jämförelsevis underordnad
plats i förhållande exempelvis till den skattebörda, som föranleddes
av fattig- och barnavården samt liknande kommunala uppgifter. Den vägskatt,
som under nuvarande tidsläge uttaxerades, visade därjämte en kraftigt
sjunkande tendens. Vid angivna förhållanden syntes de sakkunnigas förslag
i varje fall för närvarande icke vara av den betydelse med avseende å
skatteutjämningen, som man på många håll föreställde sig.
Vägstyrclsernas förbund framhåller, att en vägskatteutjämning kunde åvägabringas
även utan att en så genomgripande åtgärd som ett förstatligande
behövde tillgripas. Förbundet framlägger ett positivt förslag till denna frå
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
gas lösande under hemställan, att detsamma måtte vid fortsatt utredning utformas
i detalj, samt anför härom:
För att kunna jämställa vägdistrikten inbördes måste först bestämmas den
måttstock, efter vilken distrikten skola bedömas. Det synes då mest ändamålsenligt
att ställa såväl kostnaderna som skatteunderlaget i relation till antalet
invånare inom respektive distrikt.
Vad först beträffar de rent Objektiva kostnaderna för väghållningen inom
ett distrikt kunna dessa variera dels därför att omfattningen av erforderliga
åtgärder är olika och dels därför att ett och samma arbetsresultat kan kräva
olika mått av arbetsprestation och betinga olika pris. Huruvida och i vad
mån kostnaderna då avvika från vad som skulle vara »normalt», kan först
fastställas om man ställer upp förslg ett »idealdistrikt» (genomsnittsdistrikt),
inom vilket vägarna äro av viss längd, kvalitet m. m. och draga en viss bestämd
kostnad per m. o. s. v. Det gäller alltså att utfinna hur stor kostnad
per invånare, som rent objektivt sett bör betraktas som normgivande. Om
den bidragsbeslutande myndigheten vid frågan örn visst distrikt finner, att de
objektiva förutsättningarna därigenom äro sådana, att kostnaderna per invånare
beräknas överstiga »normaltalet», böra de överskjutande kostnaderna
ersättas med hela sitt beräknade belopp. Då distrikten icke kunna lastas för
de omständigheter, som föranleda merkostnaderna, böra dessa omständigheter
icke heller få föranleda att skattebetalarna i vissa distrikt bliva särskilt
tvngda.
Men även örn på så sätt distrikten blivit jämställda ifråga om de objektiva
förutsättningarna, skulle skattetrycket dock bliva mycket ojämnt, om det ytterligare
statsbidrag som erfordrades och som här nedan må kallas bidrag
nr 2 utginge efter en och samma procentsats. Skatteunderlagets bärkraft
är mycket olika i olika distrikt. Så kan nämnas, att enligt 1939 års taxering
antalet vägskattekronor per invånare inom de i de sakkunnigas betänkande
anförda närgränsande distrikten Pajala och Jukkasjärvi utgjorde resp. 2.3
och 54.7. De ytterligare statsbidragen böra därför graderas med hänsyn till
skatteunderlaget.
Utgår man från förhållandena under taxeringsåret 1939, finner man att
genomsnittstalet för hela landsbygden utgjorde ungefär 6 vägskattekronor
per invånare. Detta kan lämpligen sättas som normaltal för skatteunderlaget.
Graderingar efter skattekraften kan då ske så att, örn bidragsprocenten
för bidrag nr 2 inom »normaldistriktet» fastställes till exempelvis
80 procent och detta distrikt sålunda självt måste bära 20 procent av de beräknade
återstående kostnaderna, det distrikt, som hade hälften så stort underlag
eller 3 vägskattekronor per invånare finge erlägga hälften så mycket
eller 10 procent, i vilket fall statsbidrag utginge med 90 procent, medan ett
distrikt som hade dubbelt så stort underlag eller 12 vägskattekronor per invånare,
finge bära 40 procent och i statsbidrag sålunda erhölle endast 60 procent.
Såväl bidrag nr 1 som bidrag nr 2 skulle sålunda utgå i förhållande till
beräknade och ej till verkliga kostnader. Om därför ett distrikts verkliga
kostnader bleve större än de beräknade, finge distriktet ensamt bära merkostnaderna.
Det kan dock tänkas, att en revidering av de gjorda bidragsberäkningarna
i vissa fall kunde vara motiverad, exempelvis då vinterväghållningen
på grund av ovanligt riklig snötillgång åsamkar högre kostnader än normalt
el. dyl. För dylika oförutsedda kostnader kunde ett belopp avsättas, innan
de tillgängliga medlen fördelades.
De fördelar som en vägskatteutjämning sådan som den ovan skisserade
skulle medföra vore betydande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
27
1) Vägska t tebördan skulle fördelas mera rättvist än för närvarande. De
distrikt som hade sämre objektiva och ekonomiska förutsättningar skulle
icke över hövan tyngas av åtgärder, som ur det allmännas synpunkt vore nyttiga
och nödvändiga.
2) Systemet skulle befordra effektiviteten i väghållningen. De distrikt som
hade ett mycket svagt skatteunderlag bereddes möjligheter att vidtaga sådana
önskvärda åtgärder, vilka de f. n. måhända underlåta på grund av den
dryga börda som trots statsbidragen åvilar dem.
3) Systemet skulle befordra sparsamheten. Å ena sidan skulle distrikten,
genom att bidragen bestämdes i förhållande till beräknade och icke verkliga
kostnader, ensamma draga nytta av de besparingar de kunde göra. Å andra
sidan skulle vägdistrikt med rikt skatteunderlag få sänkta bidrag.
4) Sett ur allmän skatteutjämningssynpunkt vore systemet mera rationellt
än ett förstatligande. Det innebure nämligen ej blott en sänkning av utdebiteringarna
för de hårdast tyngda vägdistrikten, vilkas medlemmar enligt vad
i betänkandet angives i allmänhet äro hårt drabbade jämväl med avseende å
primärkommuner och landsting, utan även en höjning av utdebiteringarna
för de rikare vägdistrikten, vilkas medlemmar då böra hava en lindrigare
kommunal skattebörda i övrigt.
5) Statens kostnader för den allmänna skatteutjämningen skulle bliva lägre,
utan att dennas effektivitet eftersattes och utan att högre bidrag till vägväsendet
utginge. F. n. erhålla kommuner med onormalt högt sammanlagt
kommunalt skattetryck extra utjämningsbidrag, varigenom deras utdebitering
per skattekrona nedbringas till skälig höjd. Då det här framlagda förslaget i
allmänhet skulle medföra en sänkning av vägskattebördan för dessa kommuner,
bleve deras totala skattetryck före utjämningen lägre, och det erfordrades
följaktligen ej lika stora extra bidrag.
Vill man emellertid, med godkännande i princip av den tankegång, som
ligger till grund för det här framlagda förslaget, undvika vissa komplikationer,
kan man på ett enklare sätt nå ungefär samma mål. I stället för att
först inrikta sig på de faktorer, som påverka kostnaderna, och därefter på
dem, som påverka utdebiteringsprocenten, kan man direkt taga sikte på de
senare. Man bestämmer först den utdebiteringsprocent, som man anser böra
gälla i distrikten, och undersöker, hur stor del av utgiftsbehovet, som nied
föreliggande skatteunderlag skulle täckas genom uttaxering. Vad därefter må
återstå bestrides genom statsbidrag.
Svenska stadsförbundet anser sig icke kunna nu taga ställning till de sakkunnigas
förslag i principfrågan med hänsyn till den oklarhet, som rådde
rörande frågan vilka verkningar förslaget skulle få beträffande väghållningskostnadernas
fördelning mellan landsbygden och städerna, samt anför härom
vidare:
Därest det behov av skatteutjämning, som åberopats såsom skäl för förstatligandet
av den allmänna väghållningen på landet, skulle komma att tillgodoses
med bibehållande av den särskilda vägskatten därstädes i ungefär
samma totala omfattning som hittills, torde man ur städernas synpunkt sakna
anledning till erinringar mot detta förstatligande. Men örn vägskatten skulle
upphöra och motsvarande belopp i stället tagas i anspråk för ändamålet
av medel, som anskaffas efter enahanda grunder både i städerna och på landet,
skulle förstatligandet komma att innebära kännbara ekonomiska verkningar
för städernas invånare. I betänkandet har man räknat med möjligheten,
att den av förslagets genomförande föranledda kostnadsökningen för sta
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ten kunde komma att uttagas »den vanliga skattevägen». Det bör då erinras,
att av vad som de senaste åren uttagits i inkomst- och förmögenhetsskatt torde
knappt en fjärdedel hava fallit på landsbygdens och drygt tre fjärdedelar
på städernas skatteobjekt. Enligt uppgift i betänkandet ha i vägskatt under
åren 1930—38 i genomsnitt influtit nära 30 miljoner kr. örn året. Anskaffning
av medel till täckande av den nyssnämnda kostnadsökningen för staten genom
uttagande av inkomst- och förmögenhetsskatt skulle således betyda överflyttning
av en ansenlig skattebörda från landsbygden på städerna. Denna
överflyttning skulle uppenbarligen endast i mycket obetydlig mån motvägas
av den förbättring av statsbidragsgrunderna för städernas väg- och gatuhållning,
som de sakkunnigas förslag innebär för det fall att vägskatten avskaffas.
Många av de hörda myndigheterna ha instämt i de sakkunnigas uttalande
om betydelsen av att statens egna organ besluta örn de utgifter, till vilka staten
anslår så betydande belopp. Staten kunde själv, anför sålunda länsstyrelsen
i Västmanlands län, bättre efter föreliggande omständigheter reglera
de kostnader, som staten kunde lia råd att nedlägga på väghållningen. Staten
torde nämligen ha de största förutsättningarna för att överblicka och reglera
såväl utbyggandet av vägnätet som ock underhållsstandarden å detsamma.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att då staten bekostade så stor del av
väghållningen, som nu vöre fallet, och då bärande skäl — särskilt syftet att
ernå en skatteutjämning — talade för att staten påtoge sig hela kostnaden
för det allmänna vägväsendet, det vore ofrånkomligt, att staten borde beredas
möjlighet att genom egna organ leda och kontrollera vägarbetena på ett
mera effektivt sätt än vad nu vöre förhållandet.
Denna mening har dock icke lämnats obestridd. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttrar sålunda, att de sakkunnigas tankegång på denna punkt kunde
synas bestickande men den vore icke hållbar. Den statliga medelsanvisningen
till vägväsendet vore nämligen icke förbehållslös. Stödet vore förknippat
med kontrollåtgärder beträffande medlens användning. Denna linje vore
naturlig och borde fullföljas. Länsstyrelsen i Uppsala län finner det åberopade
skälet numera ha mindre betydelse, sedån bidraget till underhållet bestämts
att utgå efter beräknad kostnad. En vägstämma framhåller, att man
med samma skäl borde förstatliga all annan kommunal verksamhet, till vilken
statsbidrag utginge. Sparsamhet vore icke något, som uteslutande funnes hos
statliga myndigheter. De vägkommunala förtroendemännen vore icke sämre
förvaltare av statsmedel än de statliga ämbetsmännen.
De sakkunnigas uttalande — att den kanske största fördelen av ett förstatligande
skulle bli möjligheten att skapa en organisation, som hade väsentligt
större förutsättningar än den nuvarande att lösa alla administrativa, ekonomiska
och tekniska uppgifter — har understrukits i flera av yttrandena.
Svenska teknologföreningen framhåller i detta sammanhang, att med motortrafikens
oerhört snabba utveckling kravet på goda vägar kraftigt stegrats.
Såväl underhållet som vägnätets omläggning och utvidgning hade i allt större
utsträckning blivit en teknisk-ekonomisk fråga, vars rationella lösning
vore av utomordentlig vikt. Varje åtgärd, som vore ägnad att medföra att
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
29
högre teknisk-ekonomisk sakkunskap gåves ökat inflytande över den allmänna
väghållningen, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Statens övertagande
av vägväsendet kunde förväntas medföra en ur teknisk-ekonomisk synpunkt
vida rationellare väghållning till minsta möjliga kostnader.
Svenska kommunaltekniska föreningen förordar ett förstatligande med
hänsyn till de fördelar, som en enhetlig ledning av vägväsendet måste innebära.
Även andra synpunkter hava framkommit i delta sammanhang. Länsstyrelsen
i Gotlands län framhåller, att en enbart för vägunderhållet anställd
befattningshavare skulle få svårt att frigöra sig från de rent tekniska synpunkterna,
något som kunde leda till att icke tillräcklig hänsyn toges till en
orts ekonomiska och sociala förhållanden. Länsstyrelsen i örebro län betvivlar,
att de nya tjänstemännen skulle kunna mäta sig med dem, som nu handlade
vägärendena inom länsstyrelserna. Flera vägstämmor befara tungrodd
byråkratisering. Kungl. Majit samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
åläggas en oerhörd administrativ belastning. Det skulle bliva svårt att utöva
en effektiv kontroll över de anslagna medlens användning. De sakkunnigas
förslag avskaffade den mycket noggranna övervakning och kontroll över
vägstyrelserna, som nu funnes, utan att sätta någon motsvarande kontroll i
stället.
De sakkunnigas beräkningar, att administrationskostnaderna skulle bliva
mindre efter ett förstatligande, synas i allmänhet icke ha övertygat de hörda
myndigheterna. Statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anse
vanskligt uttala sig om personalbehovet och därmed om beloppet av administrationskostnaderna.
Flertalet länsstyrelser säga sig icke vilja göra något
bestämt uttalande örn dessa kostnader men framhålla, att det förefölle, som
örn de sakkunniga beräknat utgifterna för resor, expenser och projektering
för lågt. Länsstyrelsen i Kronobergs län och en vägstämma påpeka, att vägmästamas
expenser icke upptagits i de sakkunnigas tablå över kostnaderna
för den statliga organisationen, medan de däremot upptagits i vägstyrelsernas
förvaltningskostnader, varigenom kostnadsjämförelsen bleve missvisande.
Flera av de hörda myndigheterna påpeka, att kostnaderna för pensionering
av personalen vid vägväsendet skulle öka i händelse av ett förstatligande.
Statens pensionsanstalt framhåller, att — även örn frågan om pension
för den hos vägdistrikten anställda personalen under alla förhållanden
måste lösas och staten i så fall med nu utgående statsbidrag finge bära nästan
hela kostnaden — det dock måste antagas, att den pensionering, som
bleve en följd av ett förstatligande, bleve mera omfattande och för staten
mera kostsam än en för den nuvarande organisationen anordnad pensionering.
Pensionsanstalten hänvisar i delta sammanhang till kungörelsen 585/1934,
som innehåller bestämmelser örn pension åt personal, som icke fyller ett fortlöpande
behov av arbetskraft eller för vilken arbetstid av normal omfattning
icke fastställts.
Även vägstyrelsernas förbund anser, att en pensionering av vägdistriktens
personal icke på långt när skulle få samma omfattning som vid ett förstatli
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
gande. Med nuvarande organisation kunde pensioneringen begränsas till den
mera fast anställda personalen och denna personal komme icke att svälla ut
på samma sätt som vid ett förstatligande. Den nuvarande organisationen arbetade
nämligen och borde i fortsättningen arbeta med en tämligen stor
grupp av tillfälligt anställd personal.
De sakkunnigas påstående, att en väsentlig besparing skulle ske genom att
förrådsrörelsen Indes i en hand, har bestritts av väg styrelsernas förbund och
flera länsstyrelser, vilka befara, att ett förstatligande skulle medföra, att leverantörerna
sammanslöte sig i karteller, varigenom priserna skulle höjas.
I fråga örn många artiklar vore för övrigt decentraliserade inköp billigast. I
den mån centraliserade inköp av vissa artiklar vore fördelaktigast, kunde
detta åstadkommas smidigare än genom ett förstatligande. Ett par länsstyrelser
framhålla, att inom deras län en centraliserad upphandling av vissa
artiklar redan åstadkommits genom samarbete mellan vägstyrelserna. Det
vöre möjligt att bygga vidare på denna väg.
Bland fördelarna av ett förstatligande ha i flera yttranden framhållits, att
maskinparken då skulle kunna bättre utnyttjas och kostnaderna härigenom
nedbringas. Vägstyrelsernas förbund anser emellertid, att vägparken inom
vägdistrikten redan nu utnyttjades så långt detta läte sig göra.
De sakkunnigas antagande, att ett förstatligande skulle leda till en minskning
av väghållningskostnaderna jämväl i övrigt, har blivit föremål för mycket
skiljaktiga uttalanden. Svenska teknologföreningen yttrar härom:
Kostnaderna för väghållningen ha visat kraftig och praktiskt taget oavbruten
stegring. Med bibehållande av vägväsendets nuvarande organisation
torde knappast vara möjligt att effektivt hejda denna stegring av väghållningskostnaderna.
Vid ett förstatligande kan på ett betydligt enklare sätt
omfattningen av verksamheten lämpas efter de för denna tillgängliga medel.
Arbetet med väghållningen i vad den avser såväl underhåll som vägbyggnadsverksamhet
kan i många hänseenden bedrivas mera rationellt. Vägmaskiner
och inventarier kunna otvivelaktigt utnyttjas effektivare, maskinparkerna
kunna givas lämpligare sammansättning och deras storlek kan bättre
begränsas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att totalkostnaderna för en förstatligad
väghållning med säkerhet komme att vida överstiga den nuvarande
kostnadsramen för det allmänna vägväsendet, särskilt som man måste räkna
med att ökade anspråk på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet
komme att resas, sedan staten blivit väghållare. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län framhåller, att det vore mycket arbete, som nu utfördes av
vägstyrelsens ordförande i samråd med vägmästarna för en relativt ringa
kostnad. Skulle detta arbete övertagas utav vägingenjören, måste resekostnaderna
bli avsevärt större och arbetskraften dyrare. — Från annat håll har
framhållits, att man kunde befara en stegring av vägarbetarlönen efter ett
förstatligande, något som kunde ha oberäkneliga följder för väghållningskostnaderna.
Vägstyrelsernas förbund befarar, att ett förstatligande skulle medföra uppkomsten
av en stor, fast vägarbetarkår. Med nuvarande ordning anlitades i
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
31
stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt i norra Sverige kunde anställningen
vid vägarbetena icke bliva en huvudnäring, utan arbetarna skaffade
sig under vintern andra inkomster, t. ex. inom skogshanteringen. Denna
växelverkan mellan vägväsendet och andra arbetsområden vore säkerligen
till stor fördel för folkförsörjningen. Vid ett förstatligande komme denna
växelverkan — genom att vägarbetena komme att skötas av en tämligen
strängt avgränsad yrkeskår — att i hög grad försvåras. Även andra olägenheter
vore att förvänta. Härom yttrar förbundet:
För vägväsendet själv kommer en fördyring att inträda i och med att arbetena
skola skötas av en särskild yrkeskår. Den smidighet i anpassningen
av arbetsstyrkans storlek efter den växlande arbetstillgången, som nuvarande
system innebär, kommer att upphöra. En strävan kommer att uppstå att
bereda arbetstillfällen inom vägväsendet åt den fasta kåren, även om arbetena
icke äro så nödvändiga eller ekonomiskt försvarliga. De ökade kostnader,
som härigenom komma att uppstå för vägväsendet, kunna bliva mycket betydande.
Det torde vara ställt utom allt tvivel, att en sugning av arbetskraft till den
statliga vägorganisationen kommer att bliva mycket kraftig. Det torde bliva
omöjligt att sätta någon effektiv spärr mot ett sådant förhållande. Detta
kommer å sin sida med all sannolikhet att medföra en mycket god tillgång
av arbetskraft för vägarbetena, då någon reglering på grund av ett naturligt
prisfall här icke kommer att ske, under det att de övriga näringsgrenarna,
vilka dock för vårt land äro av en oerhörd betydelse, komma att lida brist
på arbetskraft. I denna grupp å andra sidan måste sålunda en väsentlig löneförhöjning
äga rum, om densamma skall kunna fylla sitt arbetskraftbehov.
Dessa synpunkter få icke förbises eller skjutas åt sidan såsom endast mindre
väsentliga vid prövningen av frågan om ett förstatligande.
Liknande synpunkter ha framförts även av ett flertal länsstyrelser.
Chefen för försvarsstaben finner starka militära skäl tala för ett förstatligande
av vägväsendet. Med den alltmera ökade motoriseringen av arméns
truppförband och kraven på hastiga förflyttningar av sådana truppförband
måste höga fordringar ställas på vägarnas beskaffenhet och underhåll —
fordringar vilka med nuvarande organisation icke torde kunna fyllas. Med
hänsyn till erfarenheterna i samband med de åtgärder för vägnätets komplettering,
som blivit nödvändiga under de senaste årens försvarsförberedelser,
vore det för planläggning och genomförande av operationer för rikets försvar
ett önskemål, att den högsta tekniska myndigheten för vägväsendet erhölle
större inflytande över vägarnas utbyggnadstakt än som för närvarande
vore fallet. Med hänsyn till trafikbelastningen under krig och den förstöring
av kommunikationerna, som då kunde förväntas, vore det nödvändigt att
äga tillgång till en vidsträckt organisation för väghållningen. Den nuvarande
för sådant ändamål avsedda organisationen, som planlagts under hänsynstagande
till vägdistriktsorganisationen, vore behäftad med vissa olägenheter.
Sålunda komme det att bliva förenat med svårigheter att utanför vederbörande
distrikt utnyttja de underhålls- och reparationsavdelningar, som skulle
upprättas av distrikten i händelse av krig. Vidare komme avdelningarnas
utrustning att bliva oenhetlig.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Det allmänna väghållningsbesväret åvilade tidigare, såsom förut i korthet
berörts, helt och hållet landsbygdens jordbrukande befolkning. Detta historiska
utgångsläge upprätthölls mycket länge. Regelbundna statsbidrag ha
lämnats till byggnadsarbeten från och med 1841 och till underhållsarbeten
från och med 1895. De ursprungligen mycket blygsamma bidragen ha under
innevarande sekel raskt ökat, så att staten numera bekostar den övervägande
delen av den allmänna väghållningen på landet. Oaktat den del av väghållningsbördan,
som håres av landsbygdens befolkning, procentuellt sett är
jämförelsevis liten, har dock under de sista 10 åren i vägskäl utdebiterats i
genomsnitt omkring 30 milj. kronor örn året.
Med forna tiders ekonomiska förhållanden voro vägarna i främsta rummet
förbindelseleder inom ganska snävt begränsade geografiska områden.
Vägnätet tillgodosåg den lokala trafiken; och det var då naturligt, att de,
som hade den huvudsakliga nyttan av vägarna, bekostade desamma.
Automobiltrafikens enorma utveckling under 1900-talet i förening med det
ekonomiska livets ökade rörlighet har lett till att vägarna fått en mycket större
betydelse för den allmänna samfärdseln än förr. Såsom de sakkunniga
framhålla tagas vägarna i en trakt i allt större utsträckning i anspråk även
av andra än dem, som bo där. Handelsutbytet mellan skilda orter och landsdelar
har intensifierats, och med motortrafikens uppkomst ha landsvägarna
blivit samfärdselleder även för mycket långväga transporter. Till följd av
denna utveckling ha vägarna upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse.
Även bygdevägarna ha blivit viktiga länkar i ett stort gemensamt
kommunikationsnät. Väghållningen har härigenom blivit en hela landets gemensamma
angelägenhet och därmed även ett statsintresse av betydande
vikt. Men örn en förvaltningsuppgift, sådan som väghållningen, kan sägas
vara ett gemensamt intresse för befolkningen i hela landet, måste staten tillse,
att uppgiften handhaves på ett riktigt sätt och att kostnaderna härför
fördelas rättvist mellan medborgarna. Ur sistnämnda synpunkt kunna allvarliga
anmärkningar riktas mot nu gällande grunder för vägväsendets organisation
och finansiering.
Vad först angår förhållandet mellan landsbygdens och städernas bördor för
hållandet av de allmänna vägarna eller häremot svarande trafikleder må till
en början erinras om att 1935 års vägsakkunniga i ett den 11 december 1936
avgivet betänkande (S. O. U. 1936: 58) för femårsperioden 1937/41 beräknat
städernas årliga kostnader för underhållet av de för automobiltrafiken viktiga
vägarna och gatorna till 4.1 milj. kronor samt för nyanläggning och förbättring
av sådana vägar och gator till 17.7 milj. kronor eller sammanlagt
21.8 milj. kronor. Till dessa arbeten utgick vid tiden för beräkningen statsbidrag
med i runt tal 13 milj. kronor om året. Som sammanlagda antalet skattekronor
i städerna då var 30.8 milj., utgjorde stadsbefolkningens egna
bördor för hållandet av de allmänna trafiklederna alltså ungefär 28 öre per
skattekrona. Den genomsnittliga utdebiteringen i vägdistrikten var för 1937
— den nuvarande vägorganisationens första år — 1.58 kronor per vägskatte -krona. Landsbygdens väghållningsbörda skulle alltså med utgångspunkt från
Kungl. Majlis proposition nr 122.
33
nyssnämnda uppgifter ha varit mera än 5 gånger så stor som städernas motsvarande
besvär. Även om något statsbidrag överhuvud ej lämnats till städernas
väg- och gatuhållning, skulle landsbygdens väghållningsbörda ha varit
mer än dubbelt så stor som motsvarande börda för städerna. Vid en inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen stickprovsundersökning har det
visat sig, att den genomsnittliga bördan för 52 städer, beträffande vilka fullständiga
uppgifter förelågo, för underhåll och byggande av för automobiltrafiken
viktiga vägar och gator utgjorde under 1940 efter avdrag för
statsbidrag 16 öre per skattekrona. För samma år var den genomsnittliga
utdebiteringen av vägskatt på landsbygden 1 krona 42 öre per vägskattekroua.
Det måste emellertid anmärkas att de vägar och gator i städerna, som anses
motsvara de enskilda vägarna på landet, i icke obetydlig utsträckning utnyttjas
för den allmänna samfärdseln, med påföljd att kostnaderna för denna
del av väg- och gatuhållningen bliva större än vad de eljest skulle ha blivit.
Men även med beaktande härav är uppenbart, att det mellan landsbygdens
och städernas bördor för de allmänna vägarna och övriga därmed jämställda
trafikleder föreligger en betydande disproportion, som framstår såsom orättvis,
sedan de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna blivit ett gemensamt
intresse för hela riket. Nu ofta förekommande strävan av vissa
större samhällen att bli stad torde ej sällan kunna härledas ur önskan att
komma från en betungande vägskatt.
Väghållningsbesväret är ojämnt fördelat icke blott mellan landsbygd och
städer utan även mellan olika delar av landsbygden. Sålunda varierade vägskatten
för 1940 mellan lägst 30 öre per vägskattekrona i Jukkasjärvi vägdistrikt
och högst 4 kronor 84 öre per vägskattekrona i Tärna vägdistrikt.
Dessa variationer i väghållningsbördan bero väl till en del på det sätt, varpå
väghållningen ombesörjes och finansieras, men torde, såsom de sakkunniga
framhålla, huvudsakligen vara att hänföra till olikheter distrikten emellan
i fråga om väghållningsskyldighetens omfattning och skatteunderlagets
storlek. Det kan därför ofta förhålla sig så, att vägskatten i distrikt med mycket
outvecklat vägnät är 10 till 15 gånger högre än i de vägrikaste distrikien,
ett förhållande som för den enskilde skattebetalaren måste framstå såsom
synnerligen orättvist.
Icke ens inom distrikten är väghållningsbördan jämnt fördelad mellan
skattebetalarna. Salunda fa fastigheterna — vilka tidigare ensamma fingo
bära hela väghållningsbesväret — även enligt 1934 års lagstiftning vidkännas
en avsevärt hårdare belastning än andra skatteobjekt. Omfattningen av
denna särbelastning framgår av en av kommunalskatteberedningen företagen
utredning, enligt vilken vägskatten för år 1937 — om den särskilda
belastningen av fastighet icke varit för handen, utan samma repartitionstal
tillämpats för fastighet som vid den allmänna kommunalbeskattningen, och
oförändrat belopp skolat uttaxeras -— skulle ha minskat för jordbruksfastigheter
med 1.6 milj. kronor och för andra fastigheter med 1.1 milj. kronor eller
sammanlagt 2.7 milj. kronor, d. v. s. nästan 10 procent av den för nämnda år
Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 122.
3
34
Kungl. Majlis proposition nr 122.
utdebiterade vägskatten (29.6 milj. kronor). Särbelastningens förhållande tili
den totalt utdebiterade vägskatten är ju icke konstant år från år utan växlar
liksom vid alla garantiskatter med konjunkturerna. Vid sämre konjunkturer
sker sålunda en förskjutning i väghållningsbördan från övriga skatteobjekt
till fastigheterna. Då den hårdare belastningen för fastigheter bibehölls i 1934
års lagstiftning, motiverades detta med att vägskattens utgörande enligt de
allmänna kommunala skattegrunderna skulle medföra en plötslig, synnerligen
genomgripande förändring i bestående skatteförhållanden. Med hänsyn
härtill ansågs en till sina verkningar mindre långt gående ändring lämpligare.
Denna särbelastning framstår såsom så mycket mera betungande som den
utgår vare sig vederbörande fastighetsägare haft någon inkomst av fastigheten
eller icke. Den nytta av de allmänna vägarna, som ägare av fastighet tidigare
ansetts ha framför andra skattskyldiga, har genom utvecklingen försvunnit
eller så minskats, att fastighetsägarna såsom grupp icke längre kunna sägas
ha något merintresse av vägväsendet, som kan motivera en särskild belastning.
Det har i detta sammanhang även framhållits, att jordbrukets transporter
å landsvägarna numera i stor utsträckning utföras med bil och att
bidrag till vägväsendet för dessa transporter lämnas genom bensin- och fordonsskatterna.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att bördorna för de allmänna vägarna
och övriga för allmänna samfärdseln nödiga trafikleder fördelas på ett synnerligen
ojämnt sätt och utan tillbörligt hänsynstagande till att väghållningen
numera är en gemensam angelägenhet för hela riket. Missförhållandena
på detta område ha, enligt min mening, fått sådana proportioner, att vidtagandet
av åtgärder för förhållandenas tillrättaläggande framstår såsom
ett oeftergivligt krav ur rättvisesynpunkt. Genom ett förstatligande av den
allmänna väghållningen på landet och ett avskaffande av den nuvarande vägskatten
skulle en mera rättvis fördelning av väghållningsbördan åvägabringas.
Många förmena emellertid, att problemet om en rättvis fördelning av väghållningsbördan
kan lösas även utan en så radikal åtgärd som statens övertagande
av det allmänna vägväsendet. Helt visst kan en jämnare fördelning
av väghållningsbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas genom reformer inom
den nuvarande organisationens ram. Önskemålet om likställighet mellan fastighet
och inkomst ifråga om skyldighet att bidraga till vägväsendet kan naturligtvis
realiseras även utan ett förstatligande av detta.
Ävenså torde en jämnare fördelning av väghållningsbesväret på landsbygden
kunna åvägabringas utan ett förstatligande av vägväsendet. En ytterligare
skatteutjämning skulle nämligen kunna vinnas genom en längre gående
differentiering av statsbidragen till vägväsendet. En sådan metod har kommunalskatteberedningen
funnit med fördel kunna begagnas beträffande vissa
primärkommunala uppgifter, som av ekonomiska, administrativa eller andra
skäl ansetts icke kunna överflyttas på staten. I sådana fall måste dock en
viss del av kostnaderna bäras av kommunen för att bevara dess intresse av
sparsamhet i förvaltningen.
Tanken på en differentiering av statsbidragen till vägväsendet har upptagits
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
35
av vägstyrelsernas förbund i dess yttrande över betänkandet. Enligt förbundets
förslag skulle skatteutjämningen vinnas genom att göra statsbidraget
till varje distrikt beroende av såväl väghållningskostnadernas som skatteunderlagets
förhållande till antalet innevånare i distriktet. Sedan ett objektivt
fastställande av den erforderliga kostnaden per innevånare skett, skulle
bidrag utgå till fulla beloppet för den del av den sålunda beräknade kostnaden,
som överstege en för hela landet genomsnittlig normalkostnad. Bidraget
till den återstående delen av kostnaden (normalkostnaden) skulle graderas
efter skatteunderlagets storlek. Det på nu angivna sätt bestämda statsbidraget
till varje distrikt skulle utgå, oavsett örn distriktets verkliga kostnad
bleve större eller mindre än beräknats.
Förbundets förslag synes vara ägnat att vidmakthålla distriktens intresse
att utföra vägarbetena på ett ekonomiskt sätt, eftersom varje besparing i förhållande
till den beräknade kostnaden komme att med hela sitt belopp minska
den kommunala skattebördan och varje överskridande att öka densamma.
Det är emellertid uppenbart, att — då statsbidragen enligt förslaget skola avvägas
på sådant sätt att vägdistriktens skattebörda icke påverkas av åtgärdernas
omfattning —• vägdistrikten vid en sådan ordning icke kunna tillerkännas
något nämnvärt inflytande på frågor rörande vägarbetenas omfattning.
Det är även klart, att någon fullständig likställighet mellan olika distrikt
med avseende å de kommunala bördorna för vägväsendet icke skulle komma
till stånd genom det av förbundet föreslagna bidragssystemet. Vägdistriktens
olika förmåga att utföra vägarbeten på ett ekonomiskt sätt skulle väl knappast
föranleda större växlingar i utdebiteringarna. Det måste däremot befaras,
att olikheter i utdebiteringen skulle uppkomma därigenom, att de
till grund för statsbidragen liggande kostnadsberäkningarna bleve behäftade
med fel, i all synnerhet som omfattningen av vinterväghållningen icke kan
med säkerhet på förhand beräknas.
Vad slutligen angår frågan om en utjämning mellan landsbygden och
städerna av bördorna för de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna
synas möjligheterna att åstadkomma en sådan utjämning — om
vägväsendet på landet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet—
vara små. Även om statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning helt
bortfölle, skulle landsbygden alltjämt få bära en proportionellt större del av
väghållningskostnaderna än städerna tillsammantagna. Att helt indraga statsbidragen
till städerna är emellertid uteslutet redan på grund därav, att utgifterna
för de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna utgöra en börda,
som för många städer kan vara väl så tung som väghållningsbördan i somliga
vägdistrikt. En annan tänkbar möjlighet är att genom en väsentlig höjning
av statsbidragen till vägdistrikten åstadkomma en rättvisare proportion mellan
landsbygdens och städernas bördor i förevarande hänseende. Vägdistriktens
procentuella andel av väghållningskostnaderna är emellertid redan nu så
liten, att en ytterligare betydande minskning av densamma icke lärer kunna
ifrågakomma.
Av vad sålunda anförts torde framgå att någon fullständig utjämning av
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder icke
är möjlig inom ramen för nu gällande organisation. Men även örn man skulle
finna den utjämning av hithörande bördor, som kan åvägabringas genom
förut berörda åtgärder, i stort sett tillräcklig, skulle likväl ett bibehållande
av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet innebära synnerliga olägenheter
ur skattesynpunkt.
Det kommunala skatteunderlaget har under senare tid genom utökning av
primärkommunernas, vägdistriktens och landstingens arbetsuppgifter blivit
alltmer belastat. Då detta skatteunderlag på grund av dess sammansättning
är mindre bärkraftigt än det statliga, framstar en avlastning fran detsamma
såsom ytterst nödvändig. Enligt givna direktiv åligger det kommunalskatteberedningen
att undersöka möjligheterna att genomföra en dylik avlastning.
Det har emellertid mött stora svårigheter att finna kommunala uppgifter av
nämnvärd betydelse, som ur ekonomiska och administrativa synpunkter lämpligen
kunna övertagas av staten. Enligt vad vid samråd med representanter
för beredningen meddelats mig anser beredningen icke möjligt att förorda
överflyttning å staten av någon annan större samhällsuppgift än vägväsendet.
Även enligt min åsikt är vägväsendet den kommunala veiksamhetsgren,
som kan bäst handhavas av staten. Redan nu utövar staten, som bär den
största delen av kostnaderna för vägväsendet, en omfattande kontroll på detta
område och har en vidsträckt bestämmanderätt. Genom vägväsendets förstatligande
skulle den avlastning från det kommunala skatteunderlaget, som enligt
beredningens mening svårligen kan underlåtas, i betydande mått komma
till stånd. Enligt vad som under hand meddelats mig anser beredningen möjligheterna
att åstadkomma en verklig lättnad i de nu mångenstädes tryckande
kommunala bördorna bliva avsevärt förminskade, därest vägväsendet icke
förstatligas.
Det av vägstyrelsernas förbund utarbetade förslaget tillgodoser icke önskemålet
om en avlyftning från det kommunala skatteunderlaget. Det är visserligen
tänkbart att vinna detta mål genom en sådan ändring i det av förbundet
framlagda förslaget, att även den utjämnade vägskatt, som enligt förslaget
skulle bäras av vägdistrikten, ersättes med statsbidrag. En dylik ändring
av förslaget skulle emellertid leda till att statsbidrag utginge med hela
den beräknade kostnaden för av staten godkända vägarbeten. Uppgå statsbidragen
till sådan storlek, blir emellertid hela den kommunala vägorganisationen,
enligt min åsikt, meningslös. Systemet skulle nämligen da innebära, att
vägdistrikten på entreprenad utförde av staten bekostade och till omfattningen
bestämda vägarbeten mot en av staten på förhand fastställd ersättning
härför.
Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner kännetecknas dels
av ett i genomsnitt betydligt högre skattetryck pa landsbygden än i städerna
och dels av ett mycket högt skattetryck i ett stort antal landskommuner. Då
bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder, såsom
förut framhållits, belasta landsbygden mera än städerna, skulle det genom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
37
snittliga skattetrycket på landsbygden genom ett förstatligande av vägväsendet
bringas att närmare överensstämma med skattetrycket i städerna. Beträffande
de särskilt hårt skattetyngda landskommunerna skulle en överflyttning
av vägväsendet på staten på ett effektivt sätt bidraga till en utjämning
av skattetrycket. Det förhåller sig nämligen så att vägskatten som regel är
hög i de kommuner, där skattetrycket på grund av andra omständigheter är
särskilt stort. Vägskatten bidrager sålunda till att skärpa ojämnheterna i det
kommunala skattetrycket å landsbygden. Detta förhållande, som sammanhänger
med bristen på skatteunderlag i vissa landsbygdsområden, belyses
av följande, av kommunalskatteberedningen utarbetade sammanställning av
de utdebiteringar, som skett å det år 1938 taxerade skatteunderlaget i kommuner
med en vägskatt av över 2 kronor per vägskattekrona.
Sammanlagd utdebite-ring av allmän kom-munalskatt samt lands-tingsskatt per skatte-krona |
Antal kommuner med utdebitering per |
vägskattekrona av kronor |
||||||||
2.01— 2.25 |
2.26— 2.50 |
2.51— |
2.76— 3.00 |
3.01— 3.25 |
3.26— 3.50 |
3.61— |
3.76— 4.00 |
över 4.00 |
Summa kom- muner |
|
Högst 8.00.......... |
3 |
13 |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
16 |
|
8.01—10.00.......... |
18 |
15 |
1 |
_ |
1 |
— |
_ |
— |
— |
35 |
10.01—12.00.......... |
27 |
22 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
52 |
12.01—14.00.......... |
19 |
36 |
3 |
— |
1 |
— |
1 |
— |
60 |
|
14.01—16.00.......... |
15 |
19 |
2 |
— |
1 |
— |
— |
2 |
— |
39 |
16.01—18.00.......... |
8 |
11 |
4 |
1 |
1 |
— |
— |
3 |
— |
28 |
18.01—20.00.......... |
3 |
5 |
1 |
— |
1 |
1 |
i |
2 |
— |
14 |
över 20.00.......... |
5 |
3 |
4 |
— |
5 |
— |
— |
3 |
5 |
25 |
Summa kommuner |
98 |
124 |
18 |
1 |
10 |
1 |
i |
11 |
5 |
269 |
Bortfaller vägskatten, blir det sammanlagda kommunala skattetrycket på
landsbygden betydligt jämnare, och behovet av skatteutjämning minskas avsevärt.
Vägskattens inverkan på det kommunala skattetrycket framgår beträffande
de år 1938 beslutade utdebiteringarna av den av de sakkunniga åberopade,
förut återgivna tabellen, där det kommunala skattetrycket redovisas
såväl med som utan inberäknande av vägskatten (sid. 17). På sätt framgår
av tabellen skulle antalet kommuner, som å 1938 års kommunala skatteunderlag
haft ett sammanlagt skattetryck av över 10 kronor per 100 kronors
inkomst, ha nedbringats från 1,927 till 1,325.
Genom vägskattens bortfallande skulle det sammanlagda kommunala skattetrycket
lättas i sådan grad, att många kommuner icke behövde bliva föremål
för skatteutjämningsåtgärder. Detta skulle innebära en stor vinst icke
minst därför att det är mycket svårt att utfinna sådana normer för utmätande
av de allmänna skatteutjämningsbidragen till kommunerna, att dessa bidrag
tillgodose kommunernas befogade och skäliga anspråk på understöd
och att det kommunala sparsamhetsintresset samtidigt vidmakthålles. Sådana
normer måste alltid bliva i viss mån ofullkomliga, varför det är angeläget,
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
att deras tillämpningsområde i görligaste mån inskränkes. Tilldelandet av
skatteutjämningsbidrag nödvändiggör även en viss statlig kontroll av vederbörande
kommuners samtliga verksamhetsgrenar, vilken är betungande för
såväl kommunerna som de statliga myndigheterna och föga önskvärd med
hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Avlyftes vägskatten helt från det
kommunala skatteunderlaget, inskränkas väsentligen det allmänna skatteutjämningsförfarandet
och därmed förknippade kostnader och olägenheter.
Vägskattens avskaffande torde jämväl underlätta skapandet av följdriktiga
normer för de allmänna skatteutjämningsbidragens bestämmande. Beredningen
överväger nämligen, enligt vad jag under hand erfarit, att föreslå
ändrade grunder för skatteutjämningsförfarandet, enligt vilka bidragens storlek
i betydande grad skall röna inflytande av kommunernas tillgång på skatteunderlag.
I ett sådant utjämningssystem är det givetvis angeläget att icke
ha flera slag av kommunala enheter med olika skatteunderlag, som ligga till
grund för det sammanlagda skattetryck, vilket skall utjämnas. Man är nämligen
härvid hänvisad till att utgå från det skatteunderlag, som är av den största
betydelsen, nämligen primärkommunens, enär ett hänsynstagande till ett flertal
olika skatteunderlag vid bidragstilldelningen tekniskt icke kan genomföras
på ett tillfredsställande sätt. Vid detta förhållande blir resultatet av skatteutjämningen
riktigare, om vägskatten med dess från primärkommunernas
skatteunderlag skiljaktiga, efter andra grunder sammansatta underlag utgår
ur systemet.
Det av vägstyrelsernas förbund utarbetade förslaget innebär, med hänsyn
till behovet att åstadkomma en allmän skatteutjämning, icke någon eftersträvansvärd
lösning. Av vad jag förut anfört framgår, att skatteutjämningsfrågan
i mera vidsträckt bemärkelse skulle efter en differentiering av statsbidragen
enligt förbundets riktlinjer alltjämt befinna sig i ett ogynnsamt läge,
i det att en betydande skillnad i skattetryckets nivå skulle förefinnas mellan
städer och landsbygd. Även om en överallt lika stor vägskatt på landsbygden
av exempelvis 1 krona 50 öre eller 2 kronor per 100 kronors inkomst kunde
åstadkommas genom en differentiering av statsbidragen, skulle dock olägenheter
kvarstå med avseende å det allmänna skatteutjämningsförfarandet. Om
vägskatten i stället för att avlyftas bibehålies utjämnad till ett icke oväsentligt
belopp, kommer ett större antal kommuner att indragas i skatteutjämningsförfarandet,
vilket av nyss berörda skäl måste betraktas såsom en betydande
nackdel.
Mot det av förbundet framlagda förslaget synes sålunda kunna invändas
— förutom att det icke i avsedd grad bevarar vägdistriktens självbestämmanderätt
och att det icke åstadkommer en fullt rättvis fördelning av vägbördan
på det kommunala skatteunderlaget — att det icke tillgodoser behovet
av en avlastning från det kommunala skatteunderlaget samt att det är ägnat
att försvåra lösningen av den kommunala skatteutjämningsfrågan.
Av vad jag sålunda anfört torde framgå att det — med ett bibehållande
av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet — icke är möjligt vare
sig att åstadkomma en fullt rättvis fördelning av bördorna för de allmänna
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
39
vägarna och övriga därmed jämställda trafikleder eller att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose behovet av en rättvis utjämning av de onormalt höga
skattetrycken på landsbygden. Med hänsyn härtill måste ett förstatligande
av vägväsendet framstå såsom önskvärt.
För statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet kunna
även åberopas andra viktiga skäl.
Enligt de sakkunnigas åsikt är den nuvarande vägförvaltningen icke så
rationell som vore önskvärt med hänsyn till dess stora omfattning.
De sakkunnigas uppfattning härutinnan vinner stöd i vad som framkommit
vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan några år pågående
utredningen om underhållskostnaderna. Vid denna har det visat sig, att den
stora oenhetlighet som råder mellan skilda distrikt i fråga om kostnaderna
icke kan förklaras enbart av sådana naturliga orsaker som differenser i
trafikmängd, klimatiska förhållanden, väggrundens beskaffenhet, arbetslöner
och materialpriser. Med hjälp av ett stort jämförelsematerial för alla vägdistrikt
och med beaktande av nyssnämnda lokala faktorer har det varit möjligt
att med tämligen stor säkerhet bedöma vad som är att anse såsom skälig
kostnad för underhållet inom skilda distrikt. I den mån de verkliga kostnaderna
överstiga de såsom skäliga beräknade, måste följaktligen orsakerna
härtill sökas i andra omständigheter än dem som betingas av nyssberörda
lokala förhållanden. En av dessa orsaker har angivits vara att vägunderhållet
inom de skilda distrikten handhaves mer eller mindre planmässigt och
rationellt. De stora belopp, vartill kostnaderna för underhållet uppgå, givas
icke alltid den mest effektiva användningen. Beträffande frågan i huru hög
grad sådana irrationella faktorer påverka underhållskostnaderna har vid
undersökningen framgått, att enbart genom mera allmänna ingrepp i vägunderhållets
handhavande i syfte att åstadkomma större sparsamhet och
planmässighet en verklig besparing av minst 3 milj. kronor per år vore möjlig.
Att av underhållsinspektionens utredning draga den slutsatsen att misshushållning
vore allmänt förekommande inom vägförvaltningen torde emellertid
icke vara riktigt. Tvärtom måste flertalet vägstyrelser tillerkännas
vitsordet att hava handhaft sina uppdrag på ett i stort sett förtjänstfullt sätt.
Vägarna ha obestridligen, trots den ökade trafiken, över lag kunnat hållas
i ett gott skick. Däremot synes utredningen om underhållskostnaderna giva
vid handen, att vägstyrelsernas uppgift blivit för omfattande för att den nuvarande
organisationen skall kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösa
densamma.
Den starkt stegrade omfattningen av den allmänna väghållningen på landet
har framkallat behov av en mera rationell organisation än den nuvarande.
Det är uppenbart att väghållningens ombesörjande av icke mindre
än 170 distrikt med deras i hög grad varierande väglängd försvårar vägarbetenas
bedrivande på ett rationellt och ekonomiskt sätt. Det är — såsom
erfarenheten visat — icke möjligt att med så många distrikt effektivt utnyttja
personal och maskiner. Erforderlig enhetlighet och kontroll blir svå
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
rare att åstadkomma, och det tar längre tid, innan tekniska framsteg allmänt
bliva utnyttjade. Genom att olikartade uppfattningar i fråga om underhållsstandard,
utbyggnadstakt och vägars betydelse göra sig gällande inom skilda
distrikt och länsstyrelser blir samordningen av vägväsendet mellan distrikten
icke den bästa. Detta visar sig bl. a. i det växlande skick, vari skilda sträckor
av en genom flera distrikt gående väg stundom befinna sig. Sedan väghållningen
blivit en för bela riket gemensam angelägenhet, är det givetvis önskvärt,
att vägarna i olika delar av landet befinna sig i ett i förhållande till
trafikmängden något så när likartat skick.
De nuvarande vägorganen tillkommo under en tid, då väghållningen var
av mycket begränsad omfattning och av enkel beskaffenhet. Vägväsendet
av idag ställer helt andra krav på väghållningen. Med motortrafikens snabba
utveckling har kravet på goda vägar kraftigt stegrats. Vägarna måste därför
byggas och underhållas på ett helt annat sätt än förr. Den höjda standard
med avseende å väghållningen som motortrafiken framtvingat ställer också
ökade krav på teknisk kunnighet hos vägförvaltningen.
Den bristande tekniska sakkunskapen hos vägstyrelserna skulle betyda
mindre, om blott vägstyrelsen i sitt arbete biträddes av härför kvalificerade
tjänstemän. De flesta vägdistrikt äro emellertid för små för att kunna bära
en i berörda hänseende fullgod förvaltning. Endast i ett fåtal distrikt finnas
ingenjörer anställda. Numera finnas väl i de flesta distrikt en eller flera
vägmästare, vilka i allmänhet åtnjutit viss kortare fackutbildning. På grund
av sina större kunskaper ha vägmästarna fått ett starkt inflytande på vägförvaltningen
och det torde icke råda något tvivel örn att det i många distrikt
är vågmästaren som i verkligheten handhar hela förvaltningen. Vagmästarnas
fackkunskap är, såsom de sakkunniga framhålla, i sig värdefull och
har sin givna plats i varje vägorganisation, men den räcker icke till för att
göra vägstyrelserna skickade att självständigt handha de stora uppgifter av
teknisk och arbetsledande art, som väghållningen inom ett distrikt numera
erbjuder.
De sakkunniga hävda, att den nuvarande ordningen icke innefattar någon
garanti mot vägunderhållskostnadernas uppdrivande, enär vägdistriktens
andel av kostnaderna är för liten att nämnvärt påverka de beslutande organens
sparsamhetsintresse, särskilt örn viss utgift medför fördelar i form av
ökade arbetstillfällen. Sedan statsbidragen till barmarksunderhåll numera
utgå i förhållande till beräknade kostnader, kan väl intresset för sparsamhet
i förvaltningen förväntas bliva större, men det torde icke kunna förnekas,
att de höga statsbidragen till väghållningen även efter denna reform äro ägnade
att verka avtrubbande på det ekonomiska ansvaret.
Staten utövar visserligen en mycket omfattande kontroll över vägstyrelsernas
förvaltning, men då kontrollen sker i efterhand, kan densamma, såsom
de sakkunniga påpeka, ej bliva i erforderlig grad effektiv, enär begångna fel
ej alltid kunna rättas till. I flera av yttrandena har hävdats att förvaltningen
kan göras mera ekonomisk genom ökad kontroll. Skall denna göras mera
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
41
effektiv, måste den dock ske, innan utgifterna göras. En sådan förhandskontroll
skulle emellertid beröva vägdistrikten all verklig bestämmanderätt.
Härtill kommer att en sådan kontroll skulle medföra avsevärda kostnader.
De sammanlagda utgifterna för den kommunala förvaltningen och kontrollorganisationen
skulle helt visst bliva ej oväsentligt högre än för en helt statlig
organisation.
Av vad jag nu yttrat beträffande den nuvarande vägorganisationen lärer
framgå att denna icke fyller de krav på säkerhet för effektivitet och sparsamhet
i väghållningen, som måste ställas på en så omfattande förvaltning.
Särskilt i det nuvarande trängda ekonomiska läget är det givetvis ur hela
samhällets synpunkt av största vikt, att utgifterna för väghållningen begränsas
så mycket som är möjligt utan att erforderligt underhåll och nödvändig
utbyggnad av vägnätet eftersättes.
I likhet med de sakkunniga har jag kommit till den uppfattningen, att det
icke är möjligt att — utöver vad som redan åtgjorts — genom rationaliseringar
eller eljest åstadkomma några väsentliga besparingar inom vägväsendet,
därest väghållningen skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.
Om staten övertager den allmänna väghållningen på landet, skapas
emellertid förutsättningar för ett mera rationellt bedrivande av vägarbetena.
Ledningen av dessa skulle då ankomma på ett statligt verk med tekniskt utbildade
befattningshavare. De statliga tjänstemän, som skola övertaga ledningen
av väghållningsarbetena, komma att uteslutande ägna sig åt denna
uppgift och torde därför kunna förväntas erhålla rutin och skicklighet i
handhavandet av de omfattande uppgifter som vägväsendet inrymmer, till
fromma för såväl kvalitet som ekonomi. Det torde icke råda något tvivel om
att dessa tjänstemän härigenom få större förutsättningar för sin uppgift än
de nuvarande vägstyrelseledamöterna, vilka i regel ha sitt uppdrag såsom
en bisyssla.
Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle kostnaderna för en statlig vägorganisation
avsevärt underskrida de nuvarande administrationskostnaderna.
Då antalet distriktsförvaltningar, på sätt jag i annat sammanhang skall närmare
utveckla, bör ökas utöver vad de sakkunniga förordat, torde kostnaderna
för en vägorganisation i enlighet härmed bliva något större än enligt
de sakkunnigas kalkyler. Men även om administrationskostnaderna skulle
bli något högre än nu betyder detta föga med hänsyn till den blivande vägorganisationens
vida större effektivitet.
Med en enhetlig ledning av väghållningsarbetena i hela landet blir det möjligt
att på effektivaste sätt utnyttja personal och maskiner. Detta är ofta svårt
med den nuvarande organisationen. Sålunda har det vid en av vägunderhållsinspektionen
företagen utredning framkommit, att det i vissa distrikt uppstått
svårigheter att bereda de stadigvarande anställda arbetsuppgifter. Arbetarna
lia i anledning härav ej sällan sysselsatts med röjnings- och andra dylika arbeten,
vilka strängt taget icke varit nödvändiga. Vidare kan den kvalifice
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
rade personalen efter ett förstatligande disponeras för uppgifter i alla delar
av landet. Även maskiner och dylikt kunna oberoende av vägdistriktets gränser
dirigeras till de platser, där de bäst behövas. Härigenom kan maskinparken
bättre begränsas och givas lämpligare sammansättning. Möjligheten att
sålunda effektivt utnyttja personal och maskiner utgör otvivelaktigt en viktig
faktor för att förbilliga väghållningen.
Genom ett förstatligande vinnas även större förutsättningar för gemensamma
inköp för väghållningen. I flera av yttrandena ha uttalats farhågor för att
leverantörerna vid centraliserade inköp komme att sammansluta sig till karteller,
varigenom priserna skulle höjas. Jag kan icke finna, att risken för dylika
karteller skulle vara större vid en statlig vägorganisations inköp än vid
vägdistriktens eller vid andra, vida större upphandlingar för statsverkets
räkning. Jag anser därför uppenbart, att med hänsyn till förrådsrörelsens
stora omfattning en betydande besparing skall kunna göras genom en centralisering
i lämplig omfattning av inköpen till ett fackkunnigt organ.
De sakkunniga ha utgått från att en statlig vägorganisation genom en effektiv
och rationell väghållning och genom sparsamhet i förvaltningen skulle
kunna avsevärt minska kostnaderna för väghållningen; i varje fall funnes
icke något annat effektivt medel att förekomma den intill utbrottet av det nu
pågående världskriget oavbrutna stegringen av dessa kostnader. 1 motsats härtill
lia många av de hörda myndigheterna givit uttryck åt den uppfattningen,
att ett förstatligande i stället komme att leda till en ökning av väghållningskostnaderna
samt till stöd härför i huvudsak anfört att mycket arbete nu utfördes
av vägstyrelsens ordförande i samråd med vågmästaren för en relativt
billig penning, att ökade anspråk på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet
komme att resas, sedan staten blivit väghållare, samt att vägarbetarlönema
kunde befaras stiga efter ett förstatligande. Det är visserligen sant,
att mycket och gott arbete utföres för tämligen små kostnader av de 170 vägstyrelseordförandena.
Kostnaderna lära dock icke behöva bliva större därför
att arbetet överflyttas på statliga tjänstemän, även om många av dem komma
att ha högre lön än ordförandena. De statliga tjänstemännen bliva nämligen
förhållandevis mycket färre, varjämte arbetet torde komma att bliva utfört på
ett snabbare och effektivare sätt av de mera rutinerade och fackkunniga
tjänstemännen. Det finnes, såsom de sakkunniga betona, icke någon rimlig
anledning antaga, att en statlig vägorganisation skulle ha svårare att motstå
obefogade anspråk från allmänhetens sida än de kommunala organen. Det
bör tvärtom vara lättare för en statlig organisation, som är tvungen att hålla
sig inom en bestämd ekonomisk ram, att avvisa dylika anspråk än för en
kommunal förvaltning, vars utgifter till huvudsaklig del bekostas av staten.
Vad slutligen angår den befarade stegringen av vägarbetarlönen är det naturligtvis
vanskligt att uttala sig om verkningarna i detta hänseende av ett förstatligande.
Vunnen erfarenhet av statlig verksamhet ger dock icke något
stöd för nyssnämnda antagande.
Enligt min mening bör det efter ett förstatligande — med hänsyn till den
rationalisering av väghållningen, som kan genomföras med en helt statlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
43
vägorganisation — bliva möjligt att få ut större valuta för de kostnader som
nedläggas på vägväsendet.
Såsom en brist hos den nuvarande organisationen har framhållits, att de
för vägväsendet tillgängliga medlen icke alltid komma till användning, där
de ur allmän synpunkt häst behövas. Det är helt naturligt, att en organisation
med så många lokala organ måste försvåra en ändamålsenlig fördelning av
vägmedlen. I detta sammanhang må erinras om de olikartade grunder som
tillämpats vid bedömandet av frågor om förändring av enskild väg till allmän.
Ej sällan lia till allmänt underhåll intagits vägar, som varit av förhållandevis
ringa betydelse för den allmänna samfärdseln. Även vid upprättande av flerårsplaner
lia tillämpats mycket olikartade grunder. Härigenom lia vägbehoven
i olika delar av landet icke alltid kunnat tillgodoses på ett likformigt sätt. Slutligen
må nämnas att det i tämligen stor utsträckning förekommit att förbättringsarbeten
i strid med gällande bestämmelser påförts underhållskontot, ett
förfarande som givetvis länt övriga vägdistrikt till förfång i form av minskade
bidrag.
Under de senaste åren lia åtskilliga åtgärder vidtagits till avhjälpande av nu
berörda olägenheter. Även örn förhållandena i detta hänseende härigenom
avsevärt förbättrats, är det likväl icke alltid möjligt att med den nuvarande
organisationen åstadkomma en i alla avseenden rättvis och ändamålsenlig
fördelning av vägmedlen. Genom ett förstatligande av vägväsendet skapas
emellertid större förutsättningar härför. Fördelningen av vägmedlen kan då
helt anförtros åt myndigheter, som lia överblick över vägbehoven i hela
landet.
Såsom chefen för försvarsstaben i sitt yttrande funnit torde starka militära
skäl tala för ett förstatligande av vägväsendet. Under krig måste vägväsendet
med hänsyn till de viktiga uppgifter, som då skulle ankomma på detsamma,
stå under enhetlig, hela riket omfattande ledning i nära kontakt med de militära
organen. Personal och maskiner vid en statlig vägorganisation kunna
givetvis under krig lättare disponeras för erforderliga uppgifter än om ledningen
av väghållningen är fördelad på 170 olika enheter.
Lika med de sakkunniga anser jag, att ett förstatligat vägväsende skulle
innebära stora fördelar med hänsyn till förhållandena under lågkonjunkturer.
En statlig vägorganisation äger nämligen större möjlighet att smidigt
anpassa sig efter omfattningen av verksamheten. Vägbyggnader äro synnerligen
lämpliga arbetsobjekt i tider av arbetslöshet och om dessa byggnader
bedrivas i statlig regi, är det vida lättare än nu att snabbt och på lämpliga
ställen få sådana arbeten i gång.
Mot ett förstatligande av vägväsendet har i vissa yttranden såsom ett av
de viktigaste skälen åberopats, att det vore en mycket ogynnsam samhällsutveckling
att till stora statliga ämbetsverk centralisera sådana delar av samhällsverksamheten,
som förut varit föremål för lokal självförvaltning på eget
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ansvar med möjlighet till egna initiativ och framsteg. Jag är fullt medveten
om att den kommunala självstyrelsen är, såsom någon uttryckt saken, en
oundgänglig del av vår nuvarande samhällsordning. Den tendens till minskat
inflytande för den lokala självförvaltningen, som kunnat uppmärksammas
under senare år, är därför icke någon önskvärd företeelse. Den lokala självstyrelsen
bör emellertid, därest värdet därav icke skall gå förlorat, följas av
ett motsvarande lokalt ansvar. Så kan knappast sägas vara fallet i fråga örn
vägväsendet. Under sådana förhållanden synes det uppenbarligen felaktigt att
enbart för principens skull bibehålla den lokala självförvaltningen på ett område,
där den även ur andra synpunkter visat sig vara mindre lämplig.
Vad som framför allt anföres mot ett förstatligande är att de lokala vägintressena
därigenom skulle sättas i fara. Det är emellertid uppenbart, att en
helt statlig vägorganisation kan gestaltas så, att de lokala intressena givas allt
tillbörligt inflytande. Det må därjämte erinras, att beslutanderätten i de för
de lokala intressena betydelsefulla frågorna om byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän och örn indragning av väg redan tillkommer
statliga organ. Argumentet kan därför rätteligen icke åberopas såsom stöd
mot ett förstatligande utan endast beträffande utformandet av den nya vägorganisationen.
Jag vill emellertid redan här uttala, att — om staten övertager den allmänna
väghållningen — de lokala synpunkterna, enligt min mening, böra
få i allt väsentligt samma möjligheter att göra sig gällande som de för närvarande
ha samt att åt länsstyrelserna bör beredas ett betydligt starkare inflytande
på vägfrågor avgörande än enligt de sakkunnigas förslag.
I de flesta av vägstämmornas yttranden ha uttalats farhågor för att småvägarna
under en helt statlig ledning av vägväsendet komme att bliva eftersatta.
Då det efter ett förstatligande blir riksdagen, som genom fastställande
av anslag kommer att bestämma huru mycket penningar, som skola nedläggas
på olika slag av vägar, kan jag icke finna att farhågorna äro sakligt
grundade.
Vägstyrelsernas förbund och några länsstyrelser ha, på sätt framgår av
den lämnade redogörelsen för yttrandena, uttalat farhågor för att ett förstatligande
skulle leda till uppkomsten av en stor, tämligen starkt avgränsad,
statlig vägarbetarkår. Skulle ett dylikt antagande besannas, komme detta
onekligen att medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. För närvarande
anlita vägdistrikten i stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt i norra
Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren med vägarbeten
och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan mellan vägväsendet
och andra arbetsområden är helt visst av värde för arbetstillgången
och folkförsörjningen. Ett förstatligande av vägväsendet behöver emellertid
icke medföra någon förändring härutinnan. Om, såsom jag förutsätter, vägbyggnadsarbetena
efter ett förstatligande i minst samma utsträckning som för
närvarande utföras på entrepenad, torde någon anledning att antaga att den
statliga vägorganisationen skall draga till sig mera arbetskraft än tidigare
från andra verksamhetsområden icke finnas. Snarare borde man kunna utgå
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
45
från att antalet arbetare genom rationalisering av väghållningen komme att
minska. Då vidare vägarbetena i stor utsträckning utföras sommartid, torde
man i varje fall icke behöva befara, att skogsbruket vintertid kommer att bli
utan arbetskraft. Över huvud synas vägbyggnadsarbetena böra så planeras,
att de icke förläggas till tider, då jordbrukets behov av arbetskraft är särskilt
stort, exempelvis tider för skördearbete.
Slutligen har såsom skäl mot ett förstatligande av vägväsendet brukat
framhållas, att en sådan reform måste medföra större belastning av statsbudgeten
än vad denna utan olägenhet kunde tåla. Då ett av syftena med
förstatligandet är att å staten överflytta den börda för väghållningen, som nu
åvilar det kommunala skatteunderlaget, är det givet, att reformen kommer
att medföra en ökning av statens utgifter för de allmänna vägarna. Som det
med hänsyn till rådande krisförhållanden icke är möjligt att nu bedöma
omfattningen av trafiken vid tiden för ett förstatligande lika litet som beloppet
av de medel, som då kunna ställas till förfogande för byggnadsföretag,
är det svårt att nu uttala sig om storleken av utgiftsökningen.
En uppfattning om storleken av väghållningskostnaderna och utgiftsökningen
efter ett förstatligande kan erhållas av följande siffror.
Vägdistriktens kostnader för administration och för barmarksunderhållet
ha för år 1942 beräknats till 51 milj. kr. Kostnaderna för vinterväghållningen
under år 1941 har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats
till 11 .38 milj. kr. Utgifterna för vägorganisationen i länen har för budgetåret
1942/43 beräknats till 0 .93 milj. kr. Om man utgår från att ett förstatligande
icke kommer att medföra någon ökning i de totala administrationskostnaderna
och örn man bortser från de besparingar, som kunna bli
en följd av förstatligandet, skulle statens sammanlagda utgifter för den lokala
administrationen och för underhållet — nied nuvarande trafikbelastning
och oförändrat prisläge —- efter omorganisationen uppgå lill 63.31 milj.
kr. om året. För budgetåret 1942/43 har för statsbidrag till vägdistriktens
administrations- och underhållskostnader samt för vägorganisationen i länen
äskats tillhopa 54.03 milj. kr. Kostnadsökningen för nu berörda ändamål
skulle sålunda bliva 9.28 milj. kr. Beaktas även det nu utgående anslaget
till utjämning av vägskatten, blir kostnadsökningen endast 8.14 milj. kr. Ökningen
av statsbidragen till underhåll av städernas för biltrafiken viktiga
vägar och gator, som jag har för avsikt att föreslå, torde kunna beräknas
till 0.5 milj. kr. om året. För anläggning, omläggning och förbättring av
allmänna vägar på landet och häremot svarande trafikleder i städerna -—-inklusive broar och beläggningar —- har för budgetåret 1942/43 äskats tillhopa
26.45 milj. kr. Blir omfattningen av byggnadsverksamheten på detta
område efter ett förstatligande lika stor som för närvarande, komma statens
utgifter för detta ändamål att öka med c:a 4.6 milj. kr.
Kostnadsökningen för administration, vägunderhåll, vinterväghållning och
vägbyggnad skulle alltså under nyssnämnda förutsättningar uppgå till c:a
13.24 milj. kr.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Härtill kommer dock en tämligen betydande post, motsvarande en del av
vägdistriktens nuvarande kostnader, vilka icke äro statsbidragsberättigade,
såsom förräntning och amortering av vissa lån, marklösen för nyanläggning
av väg m. m.
Såsom jag förut påpekat har den del av väghållningskostnaderna, som nu
utdebiteras i vägskatt, under de sista 10 åren i genomsnitt uppgått till i runt
tal 30 milj. kr. örn året. (För år 1942 har i vägskatt utdebiterats ett belopp
av 25.5 milj. kr.) Av de utdebiterade beloppen, vilka icke helt influtit, ha
vägskattebetalarna emellertid årligen återfått mellan 4 och 5 milj. kr. genom
de allmänna skatteutjämningsbidragen. Bortsett från eventuella besparingar
och från ökningen av statsbidragen till städerna, skulle reformen alltså medföra
en ökning av statsutgifterna med omkring 25 milj. kr. om året. Det
vore naturligtvis möjligt att finansiera denna utgiftsökning genom uttagande
av en över hela riket jämn vägskatt å det kommunala skatteunderlaget.
Med en sådan metod för finansieringen skulle man emellertid icke vinna
de syften, som man ur skattesynpunkt vill nå med ett förstatligande. Någon
vägskatt å det kommunala skatteunderlaget bör därför icke uttagas efter
ett förstatligande. Det torde enligt min mening vara ur alla synpunkter
lämpligare, att det erforderliga beloppet under normala tider huvudsakligen
uttages genom bensin- och fordonsskatter. Ur statsfinansiell synpunkt torde
ett förstatligande av vägväsendet därför icke medföra någon olägenhet.
Ett förstatligande av väghållningen bryter, såsom de sakkunniga framhålla,
mot historiska traditioner och bör därför icke ske utan starka skäl. Utvecklingen
under de senaste 100 åren har emellertid tvingat staten att steg för
steg övertaga allt större del av väghållningskostnaderna, så att man i dag kan
säga, att vägväsendet i fråga om kostnaderna är förstatligat till 85 procent.
En överflyttning å statsverket jämväl av den del av väghållningskostnaderna,
som alltjämt bäres av vägdistrikten, är därför endast ett fullföljande av
den hittillsvarande utvecklingen. Denna betingas främst av insikten om att
väghållningen är en uppgift av statlig natur, nödvändigheten att lätta landsbygdens
flerstädes tyngande skattetryck och behovet av att åstadkomma en
utjämning av bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder
icke blott mellan landsbygd och städer utan även mellan olika delar
av landsbygden. Nu berörda skäl ha år från år vunnit i styrka till följd av en
oavbruten ökning av väghållningens omfattning och av bördorna för kommunernas
övriga uppgifter. Trots alla åtgärder som redan vidtagits är behovet
av att lätta landsbygdens skattebördor och av utjämning av bördorna
för väghållningen och övriga kommunala förvaltningsuppgifter så stort, att
lösningen av dessa frågor icke längre bör uppskjutas. Såsom jag i det föregående
visat är det icke möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa nämnda
spörsmål, om vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.
Genom ett förstatligande av vägväsendet åstadkommes en väsentlig lättnad
i landsbygdens skattetryck samt skapas förutsättningar för en allmän
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
47
skatteutjämning, för en rättvis fördelning av bördorna för de allmänna vägarna
och därmed jämställda trafikleder samt slutligen och icke minst för en
verkligt rationell väghållning. Fördelarna av ett förstatligande äro sålunda
betydande.
Det motstånd som från skilda håll rests mot reformen innebär ett fasthållande
vid en av helt andra förhållanden än de nuvarande betingad arbetsform,
som till följd av motorfordonstrafikens utveckling blivit irrationell och
oekonomisk. De olägenheter som onekligen äro förknippade med ett förstatligande
äro, enligt min mening, av så förhållandevis ringa betydelse, att de
icke böra utgöra något hinder för reformen. Skäl kunna visserligen anföras
mot att träffa ett så vittgående avgörande under nu rådande krisartade förhållanden,
men då frågan örn vägskattens avskaffande är av grundläggande
betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete, anser jag att betänkligheter
mot att genomföra vägförstatligandet nu få vika inför intresset
att bringa kommunalskattefrågan till en snar lösning.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka statens övertagande
av den allmänna väghållningen på landet. Med anledning av den
kritik som riktats mot vägförstatligandekommitténs förslag kommer jag att i
fortsättningen föreslå vissa betydelsefulla ändringar i förslaget i avseende
å distriktsindelningen och länsstyrelsernas inflytande på vägfrågorna.
Deri statliga YaghållniiigsYerksamhetens föremål.
Beträffande omfattningen av den statliga väghållningen må till en början
erinras att tidigare föreslagits, att väghållningen endast skulle avse vägar, som
nyttjas för långväga, genomgående trafik och av vilka samfärdselns behov är
störst. Mot detta förslag riktades under förarbetena till 1934 års väglag anmärkningar
i flera avseenden. Bland annat framhölls, att en statlig väghållning
av ifrågavarande omfattning skulle innebära, att ansvaret för och arbetet
med väghållningen inom särskilda delar av landet komme att åvila beträffande
vissa vägar staten men i övrigt kommunala vägsamfälligheter. En dylik
uppdelning av väghållningens organisation och utförande vore irrationell
och ägnad att höja de med arbetena förbundna totalkostnaderna, varjämte
den vore olämplig ur skatteutjämningssynpunkt.
De sakkunniga ha med hänsyn härtill ansett, att omfattningen av den statliga
väghållningen borde bestämmas på sådant sätt, att något behov av särskilda
kommunala vägsamfälligheter på landet icke kvarstode, samt anföra
härom:
Då man principiellt icke kan utgå från att vägar, som äro nödiga för den
allmänna samfärdseln eller som äro av ödebygdsvägs natur, skola hållas av
enskilda, föreligger med avseende å sådana vägar behov av väghållning genom
det allmännas försorg. För att något behov av särskilda vägsamfällig
-
Departe
ments
chefen.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
heter icke skall kvarstå, måste därför den statliga väghållningen i princip
omfatta alla vägar av nyssnämnda slag eller alltså hela den väghållningsskyldighet
som nu åvilar vägdistrikten.
Därmed avses dock icke att väg, så snart den kan anses nödig för den
allmänna samfärdseln, omedelbart skall byggas av staten respektive intagas
till allmänt underhåll. Varje utvidgning av det allmänna vägnätet bör efter
ett förstatligande även i princip göras beroende av att tillräckliga medel kunna
påräknas för ändamålet.
Flera av länsstyrelserna ha i sina yttranden ifrågasatt, om icke förstatligandet
borde begränsas till de största vägarna, samt hemställt om utredning härom.
Det har därvid framhållits, att den statliga väghållningen i Finland och
Norge icke omfattade alla de vägar, som motsvarade de allmänna vägarna i
Sverige. En länsstyrelse anser, att förstatligandet endast borde avse »anläggning
av de största vägarna».
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det olämpligt, att två skilda organ
skulle arbeta vid sidan av varandra, samt hävdar, att med en dylik dualism
den eftersträvade skatteutjämningen icke i full utsträckning kunde vinnas.
Den statliga väghållningen borde därför omfatta alla allmänna vägar.
Vägingenjören i Gävleborgs län yttrar i detta sammanhang:
Huvudvägarna utgöra i och för sig ett system och kunna visserligen åtminstone
teoretiskt sett maskinellt underhållas med någorlunda gott resultat,
övriga allmänna vägar, de s. k. bygdevägarna, utgöra däremot icke något
sammanhängande system, och kunna därför underhållas ekonomiskt allenast
gemensamt med huvudvägarna, varmedelst ett sammanhängande system bildas.
Den finska väghållningen är visserligen uppdelad å tvenne förvaltande
organ, men torde icke utgöra någon eftersträvansvärd förebild för det svenska
vägväsendet. Förstatligandet anses därför böra omfatta hela det allmänna
vägnätet.
En annan vägingenjör framhåller, att vid en uppdelning av väghållningen
personal, maskiner och annan materiel icke skulle kunna utnyttjas i
samma utsträckning som vore möjligt med en enda vägförvaltning.
Byggande och underhåll av huvudvägarna kräva helt visst större teknisk
sakkunskap än vad som erfordras för bygdevägarna. Behovet av en
tekniskt sakkunnig vägorganisation gör sig därför starkare gällande med avseende
å de större vägarna. Då trafiken å de mindre vägarna är av mera
lokal karaktär, är därjämte behovet för det allmänna att inverka reglerande
med avseende å byggande och underhåll av sistnämnda vägar mindre Det
är därför obestridligt, att skälen för ett förstatligande av vägväsendet äro
väsentligt starkare i fråga örn huvudvägarna än med avseende å bygdevägarna.
En uppdelning av väghållningen så, att huvudvägarna hållas av staten
genom egna organ och bygdevägarna av kommunala vägsamfälligheter,
skulle emellertid otvivelaktigt avsevärt öka totalkostnaderna för väghållningen.
Som huvudvägarna fördela sig mycket olika å skilda distrikt, skulle
en sådan ordning därjämte vara ägnad att öka redan förefintlig ojämnhet i
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
49
väghållningsbördan. Jag anser på grund härav någon uppdelning av väghållningen
på angivet sätt icke böra komma i fråga och ansluter mig därför till
de sakkunnigas förslag, att den statliga väghållningen skall omfatta all den
väghållningsskyldighet som nu åvilar vägdistrikten.
Enligt nu gällande lag åligger det principiellt vägdistrikten att bygga respektive
till allmänt underhåll intaga varje väg, som kan anses nödig för den
allmänna samfärdseln. Skyldigheten att bygga föreligger sålunda enligt väglagen
oberoende av om statsbidrag erhålles till arbetet eller icke. Utvecklingen
har emellertid lett till att numera praktiskt taget inga andra vägföretag
utföras än de, till vilka statsbidrag beviljats eller till vilka bidrag kunna
påräknas i en snar framtid. Byggnadstakten bestämmes sålunda ytterst av
storleken av de anslag, riksdagen beviljar för ändamålet. Ett förstatligande
av vägväsendet kommer självfallet icke att medföra någon ändring härutinnan.
Varje utvidgning av vägnätet — byggande av väg såväl som intagning av
enskild väg till allmänt underhåll —- måste emellertid efter ett förstatligande
även i princip göras beroende av att tillräckliga medel kunna påräknas för
ändamålet.
I åtskilliga av yttrandena lia farhågor uttalats för att de små bygdevägarna
efter ett förstatligande icke skulle bliva tillräckligt beaktade. Vägstyrelsernas
förbund har sålunda förklarat sig vilja »kraftigt reagera mot den tendens,
som på flera ställen gör sig märkbar i betänkandet, nämligen överförandet
av allmänna vägar till enskilda sådana». Någon avsikt att indraga bygdevägar
från allmänt underhåll eller att eljest missgynna dem torde de sakkunniga
emellertid icke ha haft. De lia tvärtom förordat åtgärder till säkerställande
av bygdevägnätets behöriga utveckling. Däremot ha flera städer och stadsliknande
samhällen i sina yttranden yrkat, att en del mindre viktiga vägar på
landsbygden måtte utgallras i händelse av ett förstatligande. Jag anser emellertid
självfallet, att en omorganisation av vägförvaltningen icke får leda till
någon allmän indragning av bygdevägar, något som ju skulle äventyra hela
den utjämning av väghållningsbördan, som man vill vinna genom ett förstatligande.
Även örn i ett och annat fall intagning skett av väg, som icke kan
sägas tjäna ett allmänt samfärdselbehov, kan det icke vara skäligt att beröva
en bygd en förmån, som redan finnes och som vunnit hävd. Indragning
av allmän väg bör, enligt min mening, icke förekomma i andra fall, än då
vägen jämväl enligt nu gällande ordning skall utgå ur det allmänna vägnätet,
exempelvis i samband med byggande av ny väg.
Av skäl som skola utvecklas i andra sammanhang bör den statliga vägförvaltningen
regelmässigt ombesörja den allmänna väghållningen inom köpingar
och municipalsamhällen ävensom hållandet av de viktigaste trafiklederna
i sådana små städer, vilka sakna förutsättningar att på ett nöjaktigt
sätt själva handha denna uppgift.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Huvuddragen av den statliga vägorganisationen.
Den allmänna väghållningen kan sägas innefatta två huvuduppgifter, nämligen
1)
ombesörjande av vägunderhåll och vägbyggnad, samt
2) planläggning av det allmänna vägnätets utformande.
Den första av dessa två huvuduppgifter, vilken nu ombesörjes av vägdistrikten,
är av teknisk-ekonomisk natur. Tekniska och ekonomiska synpunkter
måste läggas även på planläggningen av vägnätets utformande. De
synpunkter som därjämte i första hand böra beaktas äro till övervägande del
av näringspolitisk och social natur.
De sakkunniga framhålla, att vid uppbyggandet av den organisation, som
erfordras för statens övertagande av det allmänna vägväsendet på landet,
måste tillses, dels att en byggnads- och förvaltningsorganisation skapas, som
är mäktig att på ett tekniskt samt affärsmässigt och i alla hänseenden ekonomiskt
fullmåligt sätt omhänderha den omfattande byggnads- och förvaltningsuppgift,
som föreligger, dels ock att det gives tillbörlig plats och inflytande
åt sådan sakkunskap, som tryggar vägnätets anpassning efter samhällets
behov och intressen.
I enlighet härmed skulle huvuddragen av den statliga vägorganisationen
enligt de sakkunnigas förslag gestalta sig på följande sätt.
överinseendet över hela vägförvaltningen skall tillkomma Kungl. Maj:t
såsom högsta administrativa myndighet. I sådant hänseende skall Kungl.
Majit bland annat ha att meddela instruktioner beträffande de olika organens
uppgifter med avseende å väghållningen. Det torde vidare tillkomma
Kungl. Majit att tillse, att vägbehoven i olika delar av riket såvitt möjligt
bliva på ett rättvist och likformigt sätt tillgodosedda. Detta skall i huvudsak
ske genom fördelning av anslag och genom prövning av besvär och framställningar
i vägärenden.
Riksdagen förutsättes skola utöva inflytande på vägväsendets utveckling,
särskilt genom att bestämma storleken av anslagen för olika vägändamål.
För omhändertagande av de uppgifter med avseende å det allmänna vägväsendet,
vilka äro av övervägande tekniskt-ekonomisk natur, skall ett statligt
verk bildas, bestående av en centralstyrelse i Stockholm samt ett antal
lokalförvaltningar ute i landet, s. k. distriktsförvaltningar.
Centralstyrelsen skall organiseras genom utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
De sakkunniga ha övervägt, huruvida icke styrelsen .borde,
om vägväsendet förstatligades, befrias från vissa till väghållningen ej hörande
ärenden, som nu ankomma på styrelsen, samt yttra härom:
För närvarande omfattar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning
även ärenden som angå anläggning, omläggning eller förbättring samt
underhåll av kanaler, slussar och hamnar, sjöars och vattendrags tillgodogörande
för sjöfart, flottning eller andra industriella behov, skyddsåtgärder
mot skärningar och översvämningar av större omfattning, enskilda järnvä
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
51
gar, vägtrafiken, automobilbesiktningsväsendet samt den civila luftfarten.
Nu nämnda grupper av ärenden sakna eller äga blott ringa sammanhang
med väghållningen. För denna anställd personal och anskaffade maskiner
kunna emellertid utnyttjas även vid vattenbyggnader samt vid byggande
av flygfält m. m. Vid sådana arbeten erfordras ej sällan den speciella geotekniska
sakkunskap som finnes att tillgå inom styrelsen. Därjämte må
framhållas, att det ur ekonomisk synpunkt kan vara lämpligt, att vägväsendets
förrådsorgan verkställa de inköp, som fordras för hamnbyråns arbeten
eller för luftfarten. En gemensam centralstyrelse för ifrågakomna ärenden
och för vägväsendet kan sålunda innebära vissa fördelar. Härtill kommer att
ärendena rörande vattenbyggnader, civil luftfart och enskilda järnvägar för
närvarande icke äro av den omfattning, att ett särskilt centralt verk torde
böra tillskapas för dem. På grund härav ha de sakkunniga, efter samråd
med olika befattningshavare inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke ansett
sig kunna göra gällande eller behöva förutsätta, att vägväsendets förstatligande
tills vidare skall medföra att ifrågavarande vid sidan av väghållningen
liggande ärenden skiljas från den centrala vägorganisationens förvaltning^
Denna myndighet förutsättes därför även efter ett förstatligande av
vägväsendet bibehålla benämningen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Distrikts förvaltningarna skola enligt de sakkunnigas förslag ställas under
ledning av en vägdirektör i varje distrikt. Denne skall till sitt förfogande få
erforderlig teknisk och kameral personal samt förrådspersonal för att besörja
inom distriktet förekommande projekterings-, byggnads- och underhållsarbeten.
Planläggningen av vägnätets utformande skall enligt förslaget under
Kungl. Maj:ts överinseende gemensamt ombesörjas av det tekniska verket,
länsstyrelserna och organ för de lokala vägintressena.
Mot de av de sakkunniga sålunda angivna huvuddragen av den statliga
vägorganisationen har jag i princip intet att erinra.
Att vägunderhålls- och vägbyggnadsarbetena, vilka uteslutande äro av tekmskt-ekonomisk
natur, skola ombesörjas av ett helt statligt, tekniskt verk,
omfattande centralorgan och distriklsförvaltningar, synes utan vidare klart.
Ett av de viktigaste skälen för ett förstatligande av vägväsendet är ju, att
möjlighet därigenom vinnes att skapa en verkligt rationell organisation för
vägarbetenas bedrivande. Något behov av att bereda inflytande åt länsstyrelser
och organ för de lokala vägintressena på sättet för vägarbetenas utförande
torde icke föreligga. I yttrandena har icke heller något direkt yrkande
härom framkommit.
Beträffande frågan, huruvida det tekniska verkets centralstyrelse bör skapas
genom en utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kan naturligtvis
med visst fog hävdas, att vägväsendet numera är av den omfattning,
att det bör erhålla en egen styrelse. Såsom de sakkunniga framhållit torde
emellertid en gemensam centralstyrelse för vägväsendet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
övriga uppgifter åtminstone tills vidare medföra vissa
fördelar. Jag anser därför -— lika med de sakkunniga — att vägväsendets
förstatligande icke bör föranleda någon uppdelning av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen.
Denna bör sålunda förbliva centralt verk icke blott för väg
-
Departe
ments
chefen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
väsendet utan även för de övriga kommunikationstekniska uppgifter, vilka
nu ankomma på styrelsen.
Planläggningen av vägnätets utformande är en uppgift, som bland annat
förutsätter en ingående kunskap om olika orters ekonomiska och sociala förhållanden.
Då det är uppenbart, att ett centralt tekniskt verk icke kan i detalj
känna dessa förhållanden, måste vid planläggningen på sätt de sakkunniga
föreslagit samverkan äga rum mellan det tekniska verket, länsstyrelserna
och organ för de lokala vägintressena. Huru denna samverkan skall organiseras
är en fråga, vilken skall behandlas i det följande.
Vissa frågor som uppkomma vid ett förstatligande och som
äro av betydelse för vägorganisationens utformande.
A. Riksdagens anslagsbeviljande och fördelningen av anslag.
De sakkunniga framhålla, att vägväsendet vid ett förstatligande självfallet
måste gestaltas så, att åt statens högsta organ gives samma möjlighet
att leda och kontrollera utvecklingen på detta område som dessa organ
äga beträffande likartade grenar av statlig verksamhet. Detta skulle bland
annat innebära, att kostnadsstaten för den allmänna väghållningen måste
utformas så att riksdagen, genom att fastställa storleken av olika anslag,
kunde utöva en reglerande inverkan på utvecklingen inom olika områden
av vägväsendet.
Enligt de sakkunnigas mening böra de för den allmänna väghållningen
erforderliga medlen uppdelas på följande anslag, nämligen för
1. administrationen, omfattande staterna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och distriktsförvaltningarna;
2. barmarksunderhållet;
3. vinterväghållningen;
4. projekteringen;
5. vägförbättringsarbeten (inklusive beläggningsarbeten);
6. nyanläggning av landsvägar;
7. nyanläggning av ödebygdsvägar;
8. byggande av broar; samt
9. städernas väg- och gatuväsende.
De båda anslagen för barmarksunderhåll och för vinterväghållning skulle
erhålla karaktär, det förra av obetecknat och det senare av förslagsanslag.
De sakkunniga framhålla, att medan kostnaderna för barmarksunderhållet
under normala förhållanden borde kunna på förhand beräknas med tämligen
stor säkerhet och i varje fall i sin helhet hållas inom beräknad ram, vore
kostnaderna för vinterväghållningen i hög grad beroende av väderleksförhållanden,
som icke kunde förutses. Det senare anslaget skulle icke få
överskridas utan tillstånd av Kungl. Majit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
53
Med det för projekteringsverksamheten avsedda anslaget skulle enligt de
sakkunnigas förslag bestridas löner till icke-ordinarie personal, resekostnader
samt hantlangning vid vägundersökningar. Inom vägdistrikten brukade
för närvarande utgifterna härför förskotteras av tillgängliga medel för att
slutligen utgå av vederbörande byggnadsanslag. Som det emellertid icke vore
säkert, att undersökning av visst företag ledde till dess utförande, borde, enligt
förslaget, ett särskilt anslag finnas för projektering. Härigenom skulle
även kunna utövas viss kontroll över att projekteringsverksamheten ej bleve
onödigt omfattande.
För att säkerställa bygdevägnätets utveckling föreslå de sakkunniga, att
riksdagen vid beviljande av anslag till vägförbättringsarbeten skulle fästa
villkoret, att till bygdevägarnas förbättrande skulle utgå viss andel, vars
storlek riksdagen skulle bestämma med hänsyn till vad vid varje särskild
tid kunde anses skäligt. Beträffande anslaget till nyanläggning av landsvägar
ansågo de sakkunniga ej nödvändigt att föreskriva, att viss del skulle
användas till bygdevägar, enär de flesta vägar som nyanlades torde ha denna
karaktär.
Anslaget till städernas väg- och gatuväsende skulle enligt förslaget omfatta
bidrag även till de köpingar och municipalsamhällen, vilka själva ombesörjde
den allmänna väghållningen inom sina områden. Å andra sidan
skulle de mycket små städer, där väg- och gatuhållningen av de viktigaste
trafiklederna övertagits av den statliga vägorganisationen, i anslagshänseende
räknas till landet.
De sakkunniga framhålla, att fördelningen av vägbyggnadsanslagen borde
ske så, att vägbehoven i olika landsdelar tillgodosåges på ett likformigt och
rättvist sätt. Detta kunde i allmänhet icke ske, utan att man uppgjorde planer
för vägbyggnadsverksamheten, vilka toge sikte på flera år framåt.
Fördelningen av de medel, som bleve tillgängliga för omläggning och förbättring
av huvudvägar, borde, uttala de sakkunniga, ske så, att medlen
nedlades, där de ur rikssynpunkt bäst behövdes med hänsyn till en jämn
utveckling för hela landet. En fördelning ur nämnda synpunkt förutsatte kännedom
om och jämförelse mellan olika behov av förbättringsarbeten i skilda
landsdelar. Uppgifter härom hade sammanställts i den generalplan för
sådana arbeten, som för närvarande vore under utarbetande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
De sakkunniga ansåge emellertid generalplanen alltför
omfattande att läggas till grund för fördelningen; det vore därför nödvändigt
att, på grundval av generalplanen, beträffande varje distrikt upprätta
en flerårsplan för de företag, vilka skulle komma till utförande under en
första tidsperiod. För att giva sistnämnda planer tillräcklig stabilitet borde de
omfatta flera års arbeten. Å andra sidan torde det, trots det noggranna och
vidlyftiga arbete som nedlagts på generalplanen, icke vara lämpligt att låta
flerårsplanerna avse större del av de i generalplanen upptagna arbetena.
Det kunde trots allt inträffa omständigheter, som gjorde justeringar
nödvändiga i både det ena och andra avseendet. De sakkunniga
ansåge med hänsyn härtill lämpligt, att flerårsplanerna för förbättringsarbe
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ten på huvudvägar avsåge en tidrymd av fem år. På sätt i annat sammanhang
beröres skulle femårsplanerna enligt de sakkunnigas förslag fastställas
av Kungl. Maj:t. Själva fördelningen mellan distrikten av de medel, som
ställdes till förfogande för sistnämnda arbeten, skulle verkställas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med ledning av de fastställda planerna. De
sakkunniga betona, att fastställandet icke finge innebära ett fastlåsande i
detalj av medlens användning. En viss frihet att laga efter läglighet borde
lämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Innan avvikelse från planen skedde,
borde tillfälle lämnas vderbörande länsstyrelse att yttra sig. Skälen för
avvikelser skulle protokollföras och beslutet delgivas länsstyrelsen.
De sakkunniga föreslå vidare, att för fördelning av de medel, som ställdes
till förfogande för förbättringsarbeten på bygdevägar, skulle för varje distrikt
sammanställas en fyraårsplan, som skulle förnyas vartannat år. Anledningen
till att planläggningen beträffande bygdevägar borde revideras vartannat
.år vore främst, att förarbetena för dessa planer, åtminstone till en
början, icke kunde bliva lika grundliga som beträffande huvudvägar. En sådan
revision motiverades även av att de utslagsgivande förutsättningarna för
ordningsföljd o. dyl. skiftade snabbare för lokala vägar, och att möjlighet
därför måste finnas för en hastigare anpassning. På samma sätt som föreslagits
beträffande femårsplaner borde jämkning av fastställd fyraårsplan
kunna ske. Beträffande fördelningen av nu ifrågakomna byggnadsmedel
yttra de sakkunniga:
Med ledning av de för varje distrikt upprättade fyraårsplanerna, vilka
föreslås skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, upprättar
denna —- sedan beloppet av de medel vilka skola ställas till förfogande för
förbättringsarbeten på bygdevägar bestämts — ett förslag till medlens fördelning
mellan de olika distrikten. Detta förslag bör prövas och fastställas av
Kungl. Majit. Härigenom skapas största möjliga förtroende för att fördelningen
av medlen sker på ett rättvist sätt. Därjämte beredes länsstyrelser,
vägnämnder och representanter för ortsintressena tillfälle att hos Kungl.
Majit framföra sina synpunkter på fördelningen.
Inom varje distrikt skola tilldelade medel disponeras i enlighet med fyraårsplanen.
Enligt de sakkunnigas mening torde vara lämpligt, att en mindre del av
de medel, som bliva tillgängliga för omläggning och förbättring av allmänna
vägar, ställes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för att användas
till smärre förbättringsföretag, vilka icke upptagits i fem- eller fyraårsplanerna.
Beträffande de båda anslagen till nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar
föreslå de sakkunniga, att det efter ett förstatligande skulle ankomma
på Kungl. Majit att på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fördela båda dessa anslag mellan distrikten. För fördelningen skulle, på samma
sätt som i fråga om förbättringsarbeten på bygdevägar, för varje distrikt
i mån av behov upprättas och fastställas särskilda fyraårsplaner •— en för
nyanläggning av landsvägar och en för nyanläggning av ödebygdsvägar —
vilka planer skulle förnyas vartannat år.
Med avseende å vägbeläggnings- och broarbeten anse de sakkunniga någ -
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 55
ra flerårsplaner ej böra upprättas. Till stöd härför anföres bland annat, att
på grund av ändrade förhållanden sådana planer skulle behöva revideras
mest varje år. De sakkunniga förorda, att de medel, som ställdes till förfogande
för vägbeläggningsarbeten, skulle fördelas — i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande grunder —- i enlighet med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för varje år med ledning av förslag från länsstyrelserna
och distriktsförvaltningarna upprättat arbetsprogram. För fördelning av broanslaget
skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varje år utarbeta och till
Kungl. Majit överlämna en förteckning på de broföretag, upptagna i ordning
efter angelägenhetsgrad, vilka borde utföras under budgetåret, varefter
Kungl. Maj :t i samband med beslut örn broanslagets utanordnande skulle —
örn granskningen av förteckningen icke föranledde till annat — föreskriva,
att anslaget skulle disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med densamma.
Beträffande de av de sakkunniga föreslagna riksstatsanslagen för väghållningen
anför riksräkenskapsverket i sitt yttrande:
Vad beträffar riksstatsanslagen torde i enlighet med gängse praxis en något
längre driven uppdelning å skilda anslag böra företagas, än vad de sakkunniga
förutsatt. Sålunda synes det föreslagna anslaget för administrationen
lämpligen böra ersättas av fyra särskilda anslag, nämligen ett avlöningsanslag
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och ett för lokalförvaltningarna
samt likaledes två skilda omkostnadsanslag. För underhåll av de allmänna
vägarna på landet avses två anslag, ett för barmarksunderhåll och ett för
vinterväghållning, varav det förra skulle vara obetecknat och det senare
givas förslagsanslags karaktär. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid
anslaget för barmarksunderhållet betecknas som reservationsanslag,
vilket torde vara i överensstämmelse med nu gällande ordning. Belastningen
å anslaget i fråga torde av naturliga skäl till sin väsentliga del falla å sommarhalvåret,
alltså å senare delen av ett budgetår och förra delen av det därpå
följande.
Lika med de sakkunniga anser jag det vara av vikt, att kostnadsramen för
den allmänna väghållningen så utformas, att riksdagen, genom att fastställa
storleken av olika anslag, kan utöva ett avgörande inflytande på utvecklingen
inom olika områden av vägväsendet. Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen
å olika anslag av de för väghållningen erforderliga medlen synes
bereda riksdagen möjlighet härtill. Förslaget torde dock böra jämkas i enlighet
med vad riksräkenskapsverket i sitt yttrande anfört. I övrigt har jag
icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågakomna hänseende.
De av riksdagen beviljade anslagen för vägbyggnadsändamål fördelas enligt
nu gällande ordning mellan de olika länen i huvudsak av Kungl. Majit.
Även efter ett förstatligande av vägväsendet synes tillfyllest, att riksdagen fastslår
storleken av anslagen till varje huvudgrupp av arbeten och överlåter åt
Kungl. Majit och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att fördela de beviljade
medlen i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda flerårsplaner och arbetsprogram.
Med hänsyn lill uttalade farhågor för att förstatligandet skall
Departe
ments
chefen.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 122,
leda till huvudvägarnas gynnande till förfång för bygdevägarna synes dock
lämpligt, att riksdagen, på sätt de sakkunniga föreslagit, vid fastställandet
av anslaget för vägförbättringsarbeten på landsbygden bestämmer, huru stor
del därav som skall disponeras för bygdevägnätets förbättring. De av de sakkunniga
uppdragna riktlinjerna för fördelningen av anslagen synas mig i
stort sett lämpliga. Endast i följande hänseenden torde deras förslag i denna
del böra jämkas.
Enligt de sakkunnigas förslag skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
ledning av de för varje distrikt fastställda flerårsplanerna för förbättringsarbeten
å bygdevägar samt för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar
upprätta och till Kungl. Maj:t överlämna förslag till fördelning mellan
distrikten av anslagen för sådana arbeten. Enär länsstyrelserna enligt min mening
böra få större möjligheter att inverka på fördelningen av vägbyggnadsmedlen,
bör, före avgivandet av förslag till fördelning, tillfälle beredas länsstyrelserna
att framföra sina synpunkter på fördelningen.
De sakkunniga ha föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid fördelning
av vägbyggnadsmedlen (exempelvis vid fördelning av de för varje
distrikt till förfogande ställda medlen eller av medlen för förbättringsarbeten
på huvudvägar) skall äga rätt att — då omständigheterna därtill föranleda —
avvika från de fastställda flerårsplanerna, dock först sedan tillfälle bereus
vederbörande länsstyrelse att yttra sig i frågan. Med den uppfattning jag har
om nödvändigheten att giva länsstyrelserna ett starkt inflytande på planläggningen
av vägbyggnadsverksamheten — en uppfattning som jag kommer
att i det följande närmare utveckla — anser jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke bör äga rätt att vidtaga dylik avvikelse annat än i samförstånd
med vederbörande länsstyrelse. Skulle länsstyrelsen motsätta sig ifrågasatt
avvikelse, bör frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning.
B. Principerna för vägbyggnadsfrågors avgörande.
Nu gällande ordning.
Sedan gammalt tillkommer det länsstyrelse att besluta, var och huru de
allmänna vägarna inom länet skola byggas.
Fråga om anläggning av allmän väg på landet handlägges, enligt nu gällande
bestämmelser, i följande ordning: Ansökning om anläggandet, vartill
initiativ kan tagas av envar, skall göras hos länsstyrelsen. Har ansökningen
gjorts av annan än vägstyrelsen, skall länsstyrelsen först inhämta dennas yttrande
i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till frågans
omfattning och betydelse så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga vilka
saken kan angå att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig i frågan. Föranleder icke den verkställda utredningen
avslag å ansökningen, skall länsstyrelsen låta på vägdistriktets bekostnad
upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Härtill förordnas vägingenjör
eller någon av hans biträden eller auktoriserad förrätlningsman. Sedan
plan och kostnadsförslag upprättats och i vederbörlig ordning granskats,
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
57
skola de under viss kortare tid hållas tillgängliga tor allmänheten för avgivande
av de påminnelser, vartill fog kan finnas. Efter det vägstyrelsen
ånyo och jämväl vägstämman beretts tillfälle att yttra sig samt länsstyrelsen
föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses erforderlig, företager
länsstyrelsen ärendet till slutligt avgörande. Beslut om anläggning av viss väg
brukar ha formen av ett åläggande för vederbörande vägdistrikt att utföra
företaget.
I enahanda ordning handlägges fråga angående omläggning eller förbättring
av väg. Är fråga om företag av mindre omfattning eller betydelse, kan
dock proceduren förenklas.
Enligt nu gällande bestämmelser må statsbidrag till visst företag — om arbetsplan
och kostnadsförslag för detsamma granskats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— beviljas endast för dess utförande enligt av styrelsen godkänd
plan. Då styrelsen äger infordra alla vägförslag för granskning och då
vägbyggnad utan statsbidrag knappast förekommer, bar styrelsen härigenom
fått möjlighet att utöva inflytande på frågan, huru viss väg skall byggas.
Tidpunkten för utförandet av företag, som beslutats av länsstyrelsen, är
numera i nästan alla fall beroende av när statsbidrag till arbetet beviljas och
bestämmes i regel av den ordning, i vilken företaget blir upptaget i flerårsplanen
för länet. Syftet med de flerårsplaner, som i enlighet med föreskrifter
i kungl, brev den 25 oktober 1929 och den 31 maj 1934 upprättas för varje
län, är att för vägväsendets rationella utveckling åvägabringa största möjliga
planmässighet och ändamålsenlighet i de för vägväsendet avsedda anslagsmedlens
användning samt att ernå jämnhet i arbetenas bedrivande. För vinnande
av detta syfte skall det vid flerårsplanernas upprättande bland annat
klargöras dels vilka vägföretag som böra komma till utförande, dels vilka
vägföretag som anses böra genomföras under den tidsperiod, flerårsplanerna
skola omfatta, dels ock i vilken ordning och i vilken arbetstakt sistnämnda
arbeten kunna, bland annat med hänsyn till vägdistriktens ekonomi och tillgängliga
statsbidrag, utföras. Beträffande sättet för flerårsplanernas upprättande
har i förenämnda brev bland annat föreskrivits: Planerna skola upprättas
genom länsstyrelsernas försorg och utvisa de arbeten, för vilka statsbidrag
är avsett att utgå. Till ledning för upprättandet ha länsstyrelserna att
från vägstyrelserna inhämta erforderliga uppgifter. Vid flerårsplanens uppgörande
skall samarbete sökas med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till
vilken planen sedermera skall översändas för granskning. Eventuellt behövliga
jämkningar i planen skola ske genom samverkan mellan sistnämnda
styrelse och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen försett
planen nied påskrift örn verkställd granskning, skall densamma gälla såsom
huvudsaklig ledning vid fördelning av de för länet tillgängliga anslagsmedlen.
Flerårsplanerna skola upprättas för fyraårsperioder och förnyas vartannat
år.
Med avseende å fördelningen av tillgängliga anslag för budgetåren 1940/
41 och 1941/42 har föreskrivits, att flerårsplanerna icke blott skola granskas
utan även godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
De sakkunniga anföra beträffande flerårsplanema:
De nuvarande flerårsplanema utgöra icke några egentliga arbetsprogram,
som utvisa vilka arbeten som skola utföras under olika år, ehuru så från början
avsetts. Sålunda måste med nuvarande system i planerna upptagas företag,
som redan färdigbyggts, men till vilka statsbidrag i full utsträckning
ännu icke utgått. Planerna ha, åtminstone tidigare, icke varit tillräckligt enhetligt
upprättade, då länsstyrelserna icke alltid tillämpat samma principer.
Särskilt har det visat sig svårt att få ett enhetligt bedömande av angelägenhetsgraden.
Det var för erhållande av en verklig grund för fördelningen av de medel,
som anslås för omläggnings- och förbättringsarbeten å huvudvägar, som
Kungl. Majit genom beslut den 10 december 1937 uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att upplägga en generalplan för dylika arbeten. Planen
skall angiva icke blott föreliggande behov av förbättringsarbeten på huvudvägarna
utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena sinsemellan,
bedömda med utgångspunkt från den allmänna samfärdseln. Undersökningen
av i vilken omfattning omläggnings- och förbättringsarbeten behöva
utföras skall enligt meddelade föreskrifter verkställas i samarbete med
länsstyrelserna och med biträde av vägingenjörerna. Arbetet med generalplanens
uppläggande är ännu icke avslutat.
De sakkunniga framhålla, att ledningen av vägbyggnadsverksamhetens
planläggning under senare tid alltmera glidit över i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
händer samt anföra härom:
Vägdistrikten utföra i stort sett icke några andra vägbyggnadsföretag än
dem, till vilka statsbidrag beviljats. På grund härav och då flerårsplanema
skola gälla såsom huvudsaklig ledning för fördelning av de för länen tillgängliga
statsbidragen, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, genom föreskriften
att planerna skola godkännas av styrelsen, fått ett betydande inflytande
på frågan om vilka vägar, som skola byggas och tidpunkten härför.
På sätt nyss framhållits har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen även fått
möjlighet att inverka på huru vägarna skola byggas. De vidgade befogenheter,
som sålunda i betydelsefulla hänseenden givits väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under senaste tid, ha betingats av nödvändigheten att samordna
vägbyggnadsverksamheten inom de olika länen för att skapa ett rationellt
vägnät för landet i dess helhet. Härigenom har ledningen av vägbyggnadsverksamhetens
planläggning alltmera glidit över i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
händer. Samtidigt ha genom uppläggandet av generalplanen
skapats större förutsättningar för styrelsen att bedöma vägbyggnadsbehovet
i skilda delar av landet.
De sakkunnigas förslag.
Av vad förut anförts örn dispositionen av anslag torde, framhålla de sakkunniga,
framgå, att planer för vägbyggnadsverksamheten erfordras jämväl
efter ett förstatligande för att tillgängliga medel på ett rättvist och likformigt
sätt skola kunna fördelas mellan och inom distrikten. Sådana planer
vore även nödvändiga för ett rationellt utformande av landets vägnät och
för att byggnadsarbetena skulle kunna bedrivas på ett jämnt och ekonomiskt
sätt. Flerårsplanema måste — för att man skulle kunna vinna de med
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
59
dem avsedda syftena — innehålla uppgifter om alla de företag, som avsåges
skola komma till utförande under viss period, och om den inbördes ordningen
mellan dem. Genom visst företags upptagande i flerårsplan bleve därför
—- under förutsättning att rubbning i planen ej skedde genom medelstilldelningen
— i själva verket bestämt, att och när arbetet skulle utföras. Upptagandet
av ett företag i flerårsplan måste föregås av en förberedande utredning
örn behovet av arbetet och om angelägenhetsgraden av detsamma.
Vidare måste, innan ett i flerårsplan upptaget arbete påbörjades, arbetsplan
och kostnadsförslag för detsamma ha upprättats och fastställts.
I enlighet härmed bomme, uttala de sakkunniga vidare, handläggningen
av en vägbyggnadsfråga regelmässigt att innefatta tre huvudmoment,
nämligen:
1. förberedande utredning om behovet och angelägenhetsgraden av visst
företag;
2. dess upptagande i flerårsplan i den ordning, som dess angelägenhetsgrad
betingade; samt
3. upprättandet och fastställandet av arbetsplan och kostnadsförslag för
företaget.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle dessa tre moment tillsammans ersätta
det förfarande, som nu utmynnar i länsstyrelsernas beslut örn vägbyggnad.
De sakkunniga anföra härom:
Den föreslagna ordningen för handläggningen av vägbyggnadsfråga innebär,
att sättet och tidpunkten för utförandet av visst vägföretag bestämmas
genom olika beslut, sättet genom fastställandet av arbetsplan och tidpunkten
genom fastställandet av flerårsplan, i vilken arbetet upptagits.
I vissa fall kunna behovet och angelägenhetsgraden av smärre förbättringsföretag
vara så klara, att särskild utredning därom ej erfordras. Ej heller
kräves alltid att företaget upptagits i flerårsplan. Exempelvis kan ett
mindre, ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderligt byggnadsarbete vara så
brådskande, att det måste utföras, fastän det icke upptagits i flerårsplan.
Beträffande ordningsföljden mellan de olika momenten må framhållas,
att upprättandet och fastställandet av arbetsplan för visst företag ej sällan
torde komma att föregå arbetets upptagande i flerårsplan.
Med avseende å det första momentet, den förberedande utredningen, framhålla
de sakkunniga, att vid denna skulle undersökas, förutom behovet av
visst företag, huruvida detta — vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten
— vore av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunde påräknas
under de närmaste åren. Denna undersökning skulle enligt förslaget
i första hand ankomma på länsstyrelsen, som för ändamålet bland annat
skulle infordra yttranden från organ för de lokala vägintressena. Sedan erforderlig
utredning införskaffats, skulle samråd ske mellan länsstyrelse och
distriktsförvaltning. Funnes därvid att något behov av företaget icke förelåge
eller att detsamma icke vore av den vikt, att det kunde komma ifråga
för upptagande i flerårsplan under den närmaste tiden, skulle förslaget icke
föranleda någon åtgärd. Eljest skulle utredningen beaktas vid nästföljande
revision av florårsplanen. För sistnämnda fall hade länsstyrelse och di
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
striktsförvaltning därjämte att pröva, huruvida företaget vore av den angelägenhetsgrad,
att arbetsplan och kostnadsförslag beträffande detsamma
borde omedelbart upprättas. Vid meningsskiljaktighet i något hänseende förutsattes
frågan skola hänskjutas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning.
Beträffande upprättandet av flerårsplaner anföra de sakkunniga:
Själva utarbetandet av planerna torde böra ske inom vägorganisationen.
Endast denna har härför erforderlig sakkunskap och personal. Härtill kommer
att vid utformandet av planerna hänsyn måste tagas även till teknisktekonomiska
synpunkter, exempelvis en rationell disposition av arbetsmaskiner,
arbetskraft o. dyl. I allmänhet torde vara lämpligast att förslag till flerårsplanerna
uppgöras av distriktsförvaltningarna. Femårsplaner för förbättringsarbeten
å huvudvägar böra dock utarbetas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med hänsyn till att generalplanen för sådana arbeten vilken
upprättats centralt skall ligga till grund för dessa planer. Vidare böra de årliga
arbetsprogrammen för bro- och beläggningsarbeten upprättas av styrelsen.
De sakkunniga förutsätta, att vid uppgörandet av förslag till planer samråd
skall äga rum med länsstyrelsen och organ för de lokala intressena. Sedan
förslag utarbetats, skulle tillfälle beredas länsstyrelsen och berörda organ
att yttra sig över förslaget.
Då flerårsplanema efter ett förstatligande komme att få ökad betydelse
för regleringen av byggnadsverksamheten, borde desamma fastställas för att
— under förbehåll att rubbning i planerna ej skedde genom medelstilldelningen
— lända till efterrättelse. För att fördelning av vägmedlen skulle
kunna ske på ett rättvist och för landet i dess helhet ändamålsenligt sätt
måste, uttala de sakkunniga, fastställandet ske centralt av myndighet, som
ägde överblick över vägbehoven i hela landet. Härom anföra de sakkunniga:
Då femårsplanema för förbättringsarbeten å huvudvägar avse högst betydande
arbeten, synes lämpligt, alt femårsplanerna fastställas av Kungl.
Maj:t.
övriga flerårsplaner, till vilka förslag utarbetas inom distriktsförvaltningarna,
måste under alla förhållanden granskas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
På grund härav och då en förnyad prövning av hela frågekomplexet
hos Kungl. Majit skulle innebära, att kommunikationsdepartementet
finge sig ålagt ett tidsödande, tekniskt detaljarbete, som måste verka
fördröjande, föreslå de sakkunniga, att dessa planer skola fastställas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Det torde vara en fullt tillfredsställande garanti,
att Kungl. Majit fördelar anslagen mellan distrikten. Den som ej
åtnöjes med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställd flerårsplan bör
dock kunna överklaga beslutet härom hos Kungl. Majit.
Enligt förslaget skall det ankomma på vägorganisationen att i god tid förbereda
varje särskilt företag, så att arbetsplan för detsamma föreligger färdig,
granskad och fastställd, när arbetet står i tur och medel för detsamma
finnas tillgängliga. De sakkunniga framhålla, att vägundersökningen samt
bestämmandet av vägs sträckning och huru vägen i övrigt skulle byggas vore
uppgifter, som förutsatte teknisk sakkunskap och som därför av de sakkunniga
ansetts böra ankomma på vägorganisationen. I samband med projekte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
61
ringsarbetet borde dock samråd äga rum med vederbörande länsstyrelse och
lokala nämnder. Sedan vägförslag upprättats, skulle tillfälle dessutom beredas
länsstyrelser, organ för de lokala intressena m.. fl. att framföra sina synpunkter.
De sakkunniga anse, att arbetsplanen med hänsyn till dennas betydelse
i olika hänseenden borde, örn den kunde godkännas, fastställas att
lända till efterrättelse. Enligt förslaget skulle beslut härom, för vinnande av
enhetlighet, meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ett centralt avgörande
av dessa ärenden betingades även av den verkan, som fastställandet
av arbetsplan enligt de sakkunnigas förslag skulle tillmätas i expropriationshänseende.
I syfte att förenkla och förbilliga expropriationsförfarandet föreslå
nämligen de sakkunniga, att lagakraftägande beslut om fastställande av
arbetsplan för vägföretag skulle medföra omedelbar expropriationsrätt till
den mark, som erfordrades för företaget, ävensom rätt för vederbörande väghållare
att utan anhängiggörande av mål om ersättningen eller ställande av
borgen härför taga marken i anspråk för avsett ändamål.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen innebär de sakkunnigas förslag
beträffande planläggningen av vägbyggnadsverksamheten ett överflyttande
av viktiga uppgifter från länsstyrelserna till det tekniska verket. De
sakkunniga förutsätta emellertid, att vägorganisationen under arbetets gång
skulle etablera ett intimt samarbete med länsstyrelserna, så att deras kännedom
om länens behov nyttiggjordes på ett tidigt stadium av utredningsarbetet.
De sakkunniga betona, att länsstyrelserna på grund av sin mångskiftande
verksamhet finge möjlighet till god överblick över länens förhållanden i olika
avseenden och därför borde äga goda förutsättningar för att bedöma orternas
vägbehov. Länsstyrelsernas befattning med vägbyggnadsfrågor skulle emellertid
icke inskränkas till de ärenden, i vilka deras uppfattning inhämtades.
De borde ock, framhålla de sakkunniga, vaka över att länens behov av vägar
bleve väl tillgodosett samt att vägar byggdes, där de bäst behövdes. I sådant
syfte borde länsstyrelserna vid behov själva taga initiativ till vägundersökningar
samt tillse, att flerårsplanerna följdes på sätt som överensstämde med länets
intressen. I den mån länsstyrelsens uppfattning i viss fråga icke beaktades av
vägorganisationen, skulle frågan av länsstyrelsen kunna hänskjulas till Kungl.
Maj:ts prövning. För vägfrågornas beredande skulle länsstyrelse äga begära
samråd med och upplysningar av vederbörande distriktsförvaltning. Skulle
länsstyrelsen påkalla mera omfattande utredning, än vad distriktsförvaltningen
ansåge erforderligt eller möjligt med hänsyn till omständigheterna, finge
hänvändelse ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
De sakkunniga anföra i detta sammanhang:
Det har ifrågasatts att länsstyrelserna skulle erhålla större befogenhet vid
handläggningen av förenämnda frågor. De sakkunnigas mening har varit att
gestalta förfarandet så, att vid vägfrågornas behandling allt nödigt utrymme
gives åt länsstyrelsernas stora kännedom örn länens förhållanden och behov,
men de sakkunniga lia ansett nödvändigt, att såväl utarbetandet av de olika
planerna som det slutliga fastställandet av desamma böra — i den mån det
ej behöver läggas direkt i Kungl. Maj:ts hand — ankomma på den organisation,
som tillskapas för att leda och utföra arbetena och där den tekniska
sakkunskapen finnes.
62
Kungl. Majlis proposition nr 122.
De lokala intressena i vägbyggnadsfrågor företrädas, enligt nu gällande
ordning, av vägstyrelserna och vägstämmorna. De sakkunniga framhålla, att
även efter ett förstatligande måste — av tillbörlig hänsyn till såväl nämnda
intressen som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ, vilka väl
känna ortsförhållandena — anses önskvärt, att de lokala synpunkterna finge
tillfälle att göra sig gällande. Härom anföra de sakkunniga:
Innan här närmare angives i vilka hänseenden medverkan av organ för
berörda intressen kan anses erforderlig, vilja de sakkunniga först till jämförelse
erinra om arten och omfattningen av vägdistriktsorganens befattning
med vägbyggnadsverksamheteten.
Av den förut lämnade redogörelsen för den nuvarande ordningen för handläggning
av fråga örn byggande av väg torde framgå, att de befogenheter som
härutinnan tillkomma de vägkommunala organen äro begränsade. Någon
bestämmanderätt ha de icke vare sig det gäller att avgöra, huruvida viss väg
skall byggas, eller beträffande sträckningen av föreslagen väg. De kunna
emellertid taga initiativ till vägföretag. Har fråga härom uppkommit annorledes
än genom ansökning av vägstyrelsen, skall denna städse höras häröver.
Länsstyrelsen äger emellertid även mot vägstyrelsens vilja föranstalta örn
vägundersökning. Över upprättad arbetsplan med kostnadsförslag skall tillfälle
beredas vägstyrelse och vägstämma att yttra sig. Då länsstyrelsen därefter
företager ärendet till avgörande, är den icke på något sätt bunden vid
distriktsorganens ställningstagande. Deras verksamhet i dessa hänseenden
är sålunda endast av rådgivande natur. De kunna emellertid genom besvär
hänskjuta länsstyrelsens beslut till Kungl. Maj:ts prövning. Själva verkställandet
av beslut om byggande av väg åvilar visserligen vägstyrelsen, men
utgår statsbidrag till företaget —• och något annat förekommer knappast —
är vägstyrelsen underkastad en särskilt vittgående kontroll i syfte att säkerställa,
att statsbidraget erhåller en fullgod användning.
Med avseende å upprättandet av flerårsplaner har i författning icke föreskrivits
att de vägkommunala organen skola medverka på annat sätt än
genom att lämna uppgifter örn förefintliga vägbehov.
De befogenheter, som böra givas de organ, som efter förstatligandet skola
företräda de lokala intressena vid handläggning av fråga om byggande av
väg, torde på detta område böra vara av ungefär samma slag och omfattning
som de, vilka nu i fråga om planläggningen tillkomma vägstyrelser och vägstämmor,
och sålunda vara av i huvudsak rådgivande natur. De nya organen
böra vara behöriga att taga initiativ till vägföretag samt såsom regel erhålla
tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom över upprättade
arbetsplaner. Vid vägundersökningar böra ombud, utsedda av vederbörande
organ, äga närvara för att framföra lokala synpunkter.
Det område, som ett dylikt organ skall företräda, får icke vara alltför vidsträckt,
örn representanterna, utan att vara alltför många, skola äga förutsättningar
att i detalj uttala sig örn vägbehoven inom området och örn den ändamålsenligaste
sträckningen av föreslagen väg. Å andra sidan bör området vara
av den storlek, att representanterna äga erforderlig överblick över vägbehoven.
De lokala intressena vid upprättandet av flerårsplaner beaktas för närvarande
huvudsakligen av länsstyrelserna. Helt visst komma dessa intressen
även framdeles att tillvaratagas av länsstyrelserna vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten.
Men även om de såsom regel äga ingående kännedom
örn sina län och vägbehoven, är det dock önskvärt att ha möjlighet att få upplysningar
även från andra språkrör för de lokala intressena. Särskilt för det
fall att distrikten omfatta större områden än länen är det — vid avvägningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
63
av de lokala intressena i olika distriktsdelar —- av värde att äga tillgång till
ett organ, som företräder hela distriktets samlade vägintressen. De uppgifter,
som skulle tillkomma representanterna för de lokala intressena vid upprättandet
av flerårsplaner, skulle huvudsakligen bliva att uttala sig örn vilka
företag, som under den tid planläggningen avser böra komma till utförande
och den inbördes ordningen mellan arbetena.
Därest de lokala synpunkterna icke beaktas av vägorganisationen, böra nu
ifrågakomna organ äga befogenhet att hänskjuta uppkommen meningsskiljaktighet
till Kungl. Maj:ts prövning.
De sakkunniga framhålla, att det med hänsyn till de anspråk, som sålunda
måste ställas på de rådgivande organen med avseende å olika uppgifter, torde
vara nödvändigt att äga tillgång till dels ett mera lokalt betonat organ för
handläggning av frågor, om och huru väg skall byggas, dels ock ett organ som
skall företräda hela distriktets samlade vägintressen vid upprättandet av flerårsplaner.
Beträffande området för det organ, som skulle utöva de rådgivande funktionerna
med avseende å frågor örn och huru väg skall byggas, yttra de sakkunniga
bland annat:
Området för ett sådant organ bör helst bestämmas så, att det bildar en
geografisk enhet med, såvitt möjligt, gemensamma väg- och trafikintressen.
Det vill synas som om de nuvarande vägdistrikten tämligen väl fylla dessa
krav. Vägdistrikten äro i allmänhet icke större än att vägstyrelserna kunna äga
god kännedom om sina distrikts vägbehov och förutsättningar att uttala sig
om den ändamålsenligaste sträckningen av föreslagen väg. Att göra de nuvarande
vägdistrikten till enheter för de rådgivande organ, som skola medverka
vid handläggningen av frågor, om och huru väg skall byggas, har ju
även den fördelen, att det ansluter sig till nu rådande förhållanden. De sakkunniga
anse sig därför böra förorda en lösning i enlighet härmed. Även om
ett och annat av de nuvarande vägdistrikten är för stort eller för litet för nu
ifrågakomna uppgifter, torde dock gällande indelning i huvudsak kunna följas.
Jämkning i indelningen torde, där så erfordras, böra på förslag av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fastställas av Kungl. Majit.
De sakkunniga föreslå, att det organ, som skulle övertaga vägstämmornas
och vägstyrelsernas rådgivande uppgifter vid handläggning av fråga örn
byggande av väg, skulle kallas vägnämnd. Det organ, som skulle företräda
hela distriktets samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten,
föreslås skola benämnas distriktsvägnämnd.
De sakkunniga äro emellertid icke ense om principerna för vägfrågor avgörande.
En av de sakkunniga, landshövdingen Lidén, uttalar i en till betänkandet
fogad reservation, att ett förstatligande icke med nödvändighet betingade
någon väsentlig förändring i den nuvarande ordningen för att åstadkomma
beslut i vägfrågor eller överhuvud i handläggningen av frågor av
vägpolitisk innebörd. Landsvägstrafikens alltjämt växande interlokala karaktär
nödvändiggjorde utan tvivel ett starkare centralt inflytande än tidigare
på vägbyggnadsverksamhetens planläggning, särskilt i fråga örn huvudvägarna,
men detta krav — i den mån så icke redan skett genom föreskriften
örn alt länsstyrelsernas flerårsplaner skulle godkännas av väg- och vatten''
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
byggnadsstyrelsen — kunde tillgodoses utan att länsstyrelserna och de lokala
vägrepresentationerna frånhändes allt verkligt inflytande på flerårsplanernas
upprättande såsom skett i förslaget.
I reservationen anföres vidare:
Även om hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste förutsättas stor förtrogenhet
med de olika bygdernas tillstånd och god allmän överblick av vägbehoven,
kan dock en central myndighet aldrig komma att i detalj behärska
alla de skiftande problem, som stå i samband med vägnätets utbyggande och
förbättring. Alla flerårsplaner, även de som lämpligen böra upprättas centralt,
måste därför i mycket stor utsträckning grundas på bedömanden av lokala
organ, som äga större möjligheter att behärska detaljerna.
Den frågan uppställer sig då, huruvida de närmast för det tekniska handhavandet
av väghållningen inrättade distriktsförvaltningarna äro bättre skickade
än länsstyrelserna att göra dessa bedömanden. Det bör då först erinras
om, att de spörsmål, som uppställa sig vid flerårsplanernas upprättande liksom
i allmänhet vid behandlingen av vägpolitiska frågor icke i främsta rummet
äro av teknisk natur, även örn tekniska och ekonomiska synpunkter
självfallet måste beaktas och biträde av teknisk sakkunskap sålunda erfordras.
Tyngdpunkten ligger dock på överväganden av helt annan innebörd.
När det gäller att utröna vägbehoven och verkställa den erforderliga avvägningen
dem emellan efter angelägenhetsgrad liksom även vid bestämmandet
av vägs sträckning, bredd och standard i övrigt, träda näringspolitiska och
sociala synpunkter i förgrunden. För ett riktigt ståndpunktstagande kräves
därför i första hand en ingående kännedom om den bygd, som beröres av
vägfrågan, dess befolkning, näringsliv och utvecklingsmöjligheter. Ingen annan
myndighet torde äga så stora förutsättningar som länsstyrelsen att förvärva
denna ortskännedom. Genom sin dagliga verksamhet och den befattning
länsstyrelsen har att taga med olika förvaltningsuppgifter kommer länsstyrelsen
i kontakt med alla befolkningslager, får del av olika önskemål och
behov och kan därigenom få bästa möjliga överblick över förhållandena. Det
kan i detta sammanhang även erinras örn länsstyrelsens instruktionsenliga
skyldighet »att giva noga akt på länets tillstånd och behov samt att i allt
söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa». Med hänsyn till
kommunikationernas dominerande betydelse för en bygds materiella och
kulturella utveckling är ett visst mått av inflytande på vägpolitiken en av
grundförutsättningarna för att länsstyrelsen skall kunna med framgång fylla
dessa förpliktelser. Att sätta länsstyrelsen i efterhand när det gäller inflytande
på de vägpolitiska frågornas avgörande kan därför icke anses sakligt motiverat
och skulle därjämte medföra olyckliga konsekvenser i avseende å
länsstyrelsens möjligheter att rätt fylla sin uppgift som ledande lokalt förvaltningsorgan.
Det slutliga lokala ståndpunktslagandet i frågor av vägpolitisk innebörd
bör därför enligt min mening fortfarande vara förbehållet länsstyrelserna.
Härav följer, bland annat, att förslag till flerårsplaner för omläggning och
förbättring av bygdevägar samt för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar
böra upprättas särskilt för varje län av länsstyrelserna med biträde
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktsorgan och i samarbete
med lokala vägrepresentationer (länsvägnämnder).
Yttrandena.
De av de sakkunnigas majoritet uppdragna riktlinjerna för vägfrågors avgörande
lia lämnats utan erinran av väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, kam
-
Kungl. Maj:is proposition nr 122.
65
markollegiet, domänstyrelsen och chefen för försvarsstaben. Övriga centrala
myndigheter ha icke tagit ställning till de sakkunnigas förslag i denna del.
Domänstyrelsen betonar särskilt, att ett enhetligt ordnande av vägfrågorna
vore ett framträdande önskemål, som skulle underlättas genom att det
slutliga avgörandet lades i en hand.
Förslaget har vidare tillstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus län, varemot
övriga länsstyrelser med stor skärpa kritiserat detsamma. En länsstyrelse har
karakteriserat förslaget i denna del såsom »fullkomligt oantagbart». De synpunkter,
som därvid åberopats i de flesta av länsstyrelsernas yttranden, kunna
sammanfattas på följande sätt: Riksdagen hade så sent som 1929 uttalat
sig för en decentralisering av vägfrågors avgörande i syfte att förverkliga de
starkt framträdande och enligt riksdagens mening fullt berättigade kraven
på dessa ärendens handläggning med mindre omgång och tidsutdräkt. Ett
förstatligande av vägväsendet betingade icke med nödvändighet någon ändring
häri. De sakkunnigas förslag toge emellertid icke hänsyn till den princip,
för vilken riksdagen 1929 uttalat sig. En så stark centralisering som ett
inordnande av vägväsendets alla verksamhetsgrenar under ett centralt ämbetsverk
kunde befaras medföra en mycket tungrodd och långsamt arbetande
förvaltningsapparat. Att på en myndighet på en gång överföra vad som
tidigare handlagts av 24 länsstyrelser med deras intima kontakt med sina
skilda orter måste innebära en oerhörd administrativ belastning av det centrala
ämbetsverket. Förslaget innebure i realiteten intet mindre, än att länsstyrelserna
och de lokala vägorganen avkopplades från avgörande inflytande
på den fortsatta utvecklingen av vägväsendet inom länen och att efter ett
förstatligande huvudvikten vid bedömandet av vägväsendet komme att läggas
på dess tekniska del. Vägfrågorna hade dock icke endast en teknisk aspekt.
De vore frågor av djupt ingripande betydelse för bygdernas liv och utveckling
i såväl socialt som ekonomiskt hänseende. En vägs behövlighet och
sträckning utgjorde spörsmål som måste lösas ur oftast helt andra synpunkter
än de för ett tekniskt ämbetsverk naturligaste och närmast till hands liggande.
Det vore därför en angelägenhet av största vikt, att avgörandet av
dessa ärenden lades i händerna på myndigheter, som genom sin förtrogenhet
med bygdernas behov och ekonomiska struktur vore i stånd att bättre än ett
centralt organ bedöma hithörande frågor. Ingen myndighet hade större förutsättningar
än länsstyrelsen att avgöra dylika frågor. Denna hade genom
sin ständiga beröring med alla grenar av länets arbetsliv den bästa kännedom
örn vägbehoven oell deras inbördes ordning. Det kunde knappast vara försvarligt
att sätta ur spelet de organ, som hitintills på ett många gånger effektivt
och förtjänstfullt sätt haft vägväsendets uveckling örn hand och kunnat
fullgöra denna sin uppgift under förtroendefullt och nära samarbete med de
intresserade och berörda orternas befolkning. Det hade icke ens påståtts, att
med nuvarande ordning, då avgörandet vilat hos länsstyrelsen, teknikens
krav blivit eftersatta. Den föreslagna ordningen innebure en överflyttning av
vägärendena, även i den mån de innefattade frågor av administrativ och social
natur, lill befattningshavare, vilkas utbildning och verksamhet folie uteRilwrtg
till riksdagens protokoll 191‘2. 1 sami. A’r 122. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
slutande inom det tekniska området. Dessa befattningshavare saknade helt
naturligt den överblick över länens förhållanden i olika avseenden och de förutsättningar
för att bedöma orternas vägbehov, som även de sakkunniga ansett,
att länsstyrelserna på grund av sin mångskiftande verksamhet besutte.
I och med länsstyrelsernas eliminerande ur organisationen torde ock på det
hela taget de lokala intressena bliva betagna möjligheten att göra sig gällande.
Det vore svårt för bygdebefolkningen att vinna förståelse för sina synpunkter
hos ett centralt verk. Därmed torde ock mycket av den enskilda initiativkraft
och insikt om de lokala förhållanden, som hittills varit av icke
ringa betydelse i vägförvaltningen, kopplas ur och därigenom en stor förlust
drabba vägväsendet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att erfarenheterna från den centralisering
av olika uppgifter från länsstyrelsen, som på senare år framträtt
alltmera tendentiöst, icke vore uppmuntrande. Länsstyrelsen ville endast
peka på en dylik reform i ett närliggande ämne: överflyttningen från
länsstyrelserna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av bestyret med de enskilda
utfarlsvägarna; erfarenheterna av denna reform kunde för Norrbottens
län betecknas som en besvikelse.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar betänkligheter mot en centraliserad
förvaltning samt yttrar härom bland annat:
Huru intresserad den centrala myndigheten än må vara för en god lösning
av vägfrågor komma likväl besluten att fattas icke på grund av föredragandens
eller den beslutandes personliga kännedom om förhållandena utan på
grund av inkomna utredningar. Även om man hos myndigheten kan vara
ense om behovet av viss väg, kunna ofta ganska divergerande meningar om
vägens sträckning förekomma. Visserligen skola vägnämnderna och länsstyrelsen
deltaga i de förberedande utredningarna men det kan med fog befaras,
att länsstyrelsens inflytande vid frågornas avgörande icke blir av någon
större betydelse. Det är förklarligt, om distriktsförvaltningarna i första hand
komma att lägga tekniska och ekonomiska synpunkter på frågorna, och det
är helt naturligt, att den centrala myndigheten kommer att fästa avgörande
vikt vid distriktsförvaltningens synpunkter och förslag.
Flera länsstyrelser finna de åberopade skälen starkt tala för att helt bibehålla
länsstyrelserna vid deras nuvarande befattning med vägbyggnadsfrågors
avgörande. Länsstyrelsen i Kalmar län anför till stöd härför även det
intima sambandet mellan vägfrågorna och ärenden angående samhällsbildning
och planläggning för samhällen på landsbygden, i vilka ärenden avgörandet
tillkomme länsstyrelsen. Ett bifall till de sakkunnigas förslag i nu
berörda del skulle skapa en dualism vid avgörandet av nyssnämnda närbesläktade
ärenden, som med säkerhet kunde antagas bliva till nackdel vid
behandlingen av samtliga angivna ämnesgrupper och ytterst komma att gå
ut över den av respektive ärenden berörda befolkningen.
Länsstyrelsen i Örebro län anser det nödvändigt, att inskränka den maktfullkomlighet,
som i förslaget tillmätts den tekniska sakkunskapen, samt
yttrar härom:
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
67
Länsstyrelsen linner det helt naturligt, att den tekniska sakkunskapen
skall ensam råda, när det gäller att bestämma hur en väg skall byggas,
men när det däremot är fråga örn var en väg skall läggas eller i vilken tidsföljd
vägar skola ny- eller ombyggas eller med andra ord frågor av vägpolitisk
natur, då måste administrativa ortsmyndigheter, d. v. s. länsstyrelserna,
få väsentligt mer att säga till örn än de sakkunniga åt dem inrymt i sitt
förslag.
De sakkunniga hava på åtskilliga ställen anfört, att utredningar skola
ske i samråd med länsstyrelserna. Granskar man emellertid, vari detta samråd
skall bestå, så finner man, att länsstyrelsen, utöver liandhavandet av
vidlyftigt utredningsarbete åt vägkontoret, endast får avgiva yttrande och
därutöver allenast fått rätt att, i likhet med enskilda intressenter, lios Kungl.
Majit besvära sig över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut. Även om
man skulle bortse från saken, måste detta ur rent formell synpunkt vara
en egendomlig ordning för samråd. De sakkunniga kunde åtminstone föreslagit,
att därest länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i frågor
av vägpolitisk natur icke kunde enas, sådana frågor skulle underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Då hade ett verkligt samråd framtvungits och envar
administrativt erfaren inser, vilken väsentlig skillnad det ligger i underställning
av två myndigheters skiljaktiga meningar, å ena sidan, och, å
andra, beslutanderätt för den ena och allenast besvärsrätt för den andra
myndigheten.
Ser man de sakkunnigas förslag ur saklig synpunkt, kan länsstyrelsen
icke finna, att länsstyrelsernas hittillsvarande handläggning av vägfrågor
varit förtjänt av det fullständiga underkännande, som de sakkunnigas förslag
i själva verket innebär. Under livligt instämmande i vad landshövding
Lidén i särskilt yttrande anfört får således länsstyrelsen i likhet med honom
hemställa, att det slutliga lokala ståndpunkttagandet i frågor av vägpolitisk
innebörd fortfarande skall vara förbehållet länsstyrelserna samt att
således förslag till flerårsplaner för omläggning och förbättring av bygdevägar
ävensom nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar böra upprättas
särskilt för varje län av länsstyrelserna med biträde av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
distriktsorgan och i samarbete med lokala vägrepresentanter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att de föreslagna formerna för samarbetet
mellan vägorganisationen och länsstyrelserna skulle beröva de sistnämnda
verkligt medin flytande och ledning beträffande vägärendena samt
yttrar i detta sammanhang:
Närmast till hands synes ligga, att samarbetet etableras i huvudsak i enlighet
med 1929 års riksdagsbeslut, vilket skulle innebära, att vägdirektören
— såsom för närvarande vägingenjören — fortfarande skulle biträda länsstyrelsen
som teknisk sakkunnig i vägfrågor. Emellertid kunna jämväl andra
anordningar härvid ifrågakomma, såsom att vägdirektören jämsides med
siri tjänst blir direkt föredragande lios länsstyrelsen eller eljest deltager i
länsstyrelsens handläggning av vägärenden i sådan ordning, att han äger
reservationsrätt.
Bland de frågor, i vilka samarbete av nyss angiven art bör äga rum, utgöres
en grupp av vägprojektering, en annan av upprättande av förslag lill
flerårsplaner. Även yttrande beträffande sådana planer för riks- och länshuvudvägar
synes böra avges i nu angiven ordning.Såsom de sakkunniga
framhållit böra däremot samtliga flerårsplaner för vinnande av enhetlig
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
het fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller eventuellt beträffande
huvudvägar av Kungl. Majit.
Flera länsstyrelser, som anslutit sig till landshövding Lidéns reservation,
ha uttalat, att i konsekvens därmed länsstyrelsen också borde — vilket icke
kommit till uttryck i reservationen — fastställa arbetsplan för vägföretag.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför till stöd för ett bibehållande av länsstyrelsernas
beslutanderätt i fråga om arbetsplaner bland annat:
Ej heller härutinnan synes anledning finnas att frångå de av 1929 års
riksdag uppdragna riktlinjerna. Beslutet då om decentralisation av vägärendena
betingades bland annat av den betydande omgång, som arbetsplanernas
tidigare granskning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen visat sig medföra.
Att märka är, att enligt det nu föreliggande förslaget till och med
sådana planer till smärre vägförbättringar, vilka pläga uppgöras av vägmästarna,
skulle påfordra fastställelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i den mån expropriation för företagets genomförande erfordras. Att förfarandet
är onödigt omständligt synes också framgå av att det i betänkandet
(s. 47) förutsatts ej bliva möjligt för styrelsen att i allmänhet mer ingående
granska arbetsplaner beträffande smärre vägförbättringsföretag och
andra mindre viktiga arbeten, utan skulle styrelsens fastställelse ske efter
granskning genom vederbörande distriktsförvaltning.
Med hänsyn till vad nu anförts kan länsstyrelsen ej tillstyrka förslaget
örn centralisering till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av granskning och
fastställelse av samtliga arbetsplaner. Endast när fråga är om viktigare sådana,
såsom beträffande huvudvägarna, eller när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga, böra planerna liksom hittills
granskas och fastställas av styrelsen. Härvid förutsättes, att yttrande beträffande
dylika planer skall i förut angiven ordning avges av länsstyrelsen
i samråd med vägdirektören. Beträffande övriga planer bör det ankomma
på länsstyrelsen att i samråd med vägdirektören granska och fastställa
planerna.
I anledning av de sakkunnigas uttalande, att en central prövning av arbetsplanerna
vore motiverad även av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut i fastställelsefrågor skulle medföra expropriationsrätt till den mark,
som erfordrades för vägar, ha några länsstyrelser medgivit, att en förenkling
av expropriationsförfarandet förvisso vore önskvärd. Länsstyrelsen i
Uppsala län ifrågasätter emellertid, om icke ett beslut av länsstyrelsen, sedan
det vunnit laga kraft, skulle kunna förenas med expropriationsrätt,
därest beslutet föreginges av underrättelse till vederbörande markägare.
Vågingenjörerna ha i allmänhet tillstyrkt den föreslagna centraliseringen
av vägärendenas avgörande. Vågingenjören i Södermanlcmds län anför i detta
sammanhang:
Uti en till betänkandet fogad reservation framhålles, att ingen annan myndighet
än länsstyrelsen torde äga så stora förutsättningar som länsstyrelsen
att förvärva den örtkännedom, som kräves för en vägfrågas bedömande, och
att sålunda ett tekniskt verk med sin distriktsorganisation skulle vara
mindre lämpat härför. Detta påstående överensstämmer icke med erfarenheten.
Under min långa tjänstgöring dels såsom distriktsingenjör i vägoch
vattenbyggnadsdistrikt, dels såsom vägkonsulent och dels slutligen såsom
vägingenjör har jag kunnat konstatera, att länsstyrelsernas mera in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
69
gående kännedom i vägfrågor just varit att finna hos den tekniskt sakkunnige,
alltså under senare år hos vägingenjören. En så ingående kännedom
örn vägbehovet, som denne erhåller under sina ständiga resor, bli länsstyrelsens
övriga tjänstemän aldrig i tillfälle förvärva. Därför har också i Södermanlands
län upprepade gånger hänt, att just vägingenjören av länsstyrelsen
anlitats, då det gällt utredningar i kommunikationsfrågor, även
örn de legat vid sidan om vägingenjörens dagliga arbete, såsom t. ex. utredning
angående kommunikationsförhållandena i skärgårdarna och utredning
örn de enskilda vägarna m. m. Den lokalkännedom beträffande vägfrågor,
som länet förfogar över, finnes för närvarande koncentrerad hos vägingenjörskontorets
personal. Efter ett förstatligande blir det ingen annan skillnad,
än att samma lokalkännedom kommer att finnas hos vägdirektören och
hans tjänstemän.
Vägingenjören i Östergötlands län anser, att länsstyrelsernas besked i vägfrågor
i kanske de allra flesta fall grundade sig på infordrade yttranden,
samt förmenade, att vägorganisationen hade samma förutsättningar som en
länsstyrelse att med stöd av inkomna yttranden fatta lämpliga beslut. Vidare
kunde ingen med fog påstå, att den överflyttning av beslutanderätten från
lokala vägmyndigheter till det centrala ämbetsverket, som hittills ägt rum,
varit olycklig, och att de miljoner, som därefter nedlagts på vägarna, skulle
ha kommit till bättre användning, örn denna omvälvning uteblivit.
De flesta vägstämmorna ha i sina yttranden skarpt kritiserat de av de
sakkunniga föreslagna grunderna för vägfrågors avgörande. Vägstämman i
Halmstads härads vägdistrikt finner det vara ett grundfel i hela betänkandet,
att detsamma blivit uppgjort efter den principen, att den tekniska myndigheten
med dess personal även skulle utöva den vägpolitiska befogenheten.
Beslutanderätten i vägpolitiskt avseende borde bevaras åt dem, som nu utövade
densamma, under det att den tekniska sakkunskapen borde anlitas
i samhällets tjänst för de speciella uppgifter, för vilken den blivit utbildad.
De båda vägstämmorna på Gotland uttala, att länsstyrelsen där alltid utgjort
det bästa stödet för vägdistrikten och befrämjat väghållningen till befolkningens
gagn, varför förslaget i denna del vore felaktigt.
Svenska teknolog föreningen hyser den uppfattningen, att länsstyrelsernas
medverkan i fråga om vägbyggnadsverksamheten efter förstatligandet icke
komme att i större omfattning förändras, då de sakkunniga uttryckligen
förutsatt, att intimt samarbete skulle äga rum vid handläggningen av vägbyggnadsfrågorna.
Härigenom torde länsstyrelsernas kännedom örn länens behov
tillräckligt effektivt kunna nyttiggöras.
Kungl, automobilkhibben yttrar i detta sammanhang:
Det synes Kungl, automobilkhibben, att de stora vägfrågorna lämpligen
- särskilt med lanke på den framtida utvecklingen — böra avgöras av en
central teknisk myndighet, självfallet utan att de lokala intressena åsidosättas.
Samtidigt bör emellertid eftersträvas en decentralisation beträffande
beslutanderätten i mindre viktiga, lokala vägfrågor samt beträffande väghållningens
praktiska verkställande. Det senare måste anses vara av stor
vikt för ett snabbt och effektivt handläggande av vägfrågorna. Vid motsatt
förhållande kommer den centrala vägmyndigheten alt överhopas av åren
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
den, varav fördröjande och tungroddhet bli följden och en icke önskvärd
byråkratisering kommer att uppstå.
Det av de sakkunniga föreslagna sättet för att bereda de lokala intressena
inflytande på vägfrågornas avgörande anser länsstyrelsen i Blekinge
län vara »ett dåligt palliativ i förhållande till den nuvarande ordningen»
men dock »bättre än intet». Flera andra länsstyrelser ha givit uttryck åt
enahanda uppfattning. Länsstyrelsen i Uppsala lån yttrar sålunda:
Jämväl vägnämndernas och distriktsvägnämndernas möjlighet att göra befolkningens
intressen gällande torde bli mycket obetydlig. De för nämndernas
sammanträden beräknade kostnaderna äro mycket låga. Detta tyder på
att de sakkunniga själva utgått från att nämndernas medlemmar skulle
göra blott en underordnad insats och i följd därav komma också, såsom en
vägstämma inom länet anmärkt, nämndsledamöterna snart att förlora intresset.
Länsstyrelsens »dömande» av vägföretag föregås för närvarande av behandling
på vederbörande vägstyrelse och vägstämma. Deras beslut äro visserligen
icke bestämmande, men samarbetet med de kommunala vägmyndigheterna
har för vägfrågornas behandling haft synnerligen stor betydelse.
Ofta har därigenom enighet vunnits mellan stridiga intressen och i alla
händelser har framförandet av de olika synpunkterna i tal och skrift bidragit
till länsstyrelsens kännedom om de verkliga behov, som beröras av ett
företag. I dessa avseenden kunna de föreslagna nämnderna icke ersätta nuvarande
vägkommunala myndigheter. Länsstyrelsen förordar därför, att vägstyrelse
och vägstämma bibehållas med hittillsvarande funktioner i avseende
å frågor om nybyggnad samt ombyggnad och förbättring av vägar.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar i detta sammanhang:
Av betänkandet framgår, att de sakkunniga insett, att borttagandet av det
kommunala självstyret i nuvarande organisation skulle möta kritik. För avväpnande
av denna ha vägnämnder tillskapats, som emellertid endast bli
rådgivande. Den skuggkaraktär, som givits dessa nämnder, lär icke locka
män, vana att själva besluta och handla. Det är att antaga, att dessa vägnämnder
så småningom komma att besättas med personer med helt annan
kvalitet än de nuvarande vägstyrelserna. Utan ansvar för kostnader för vägarbeten
komma dessa nämnder att bli upphov till de mest vittgående krav
för tillgodoseende av egen bygds intressen.
Skulle emellertid de sakkunnigas förslag genomföras, torde den föreslagna
distriktsvägnämndens betydelse kunna stärkas, örn det å sid. 123 skisserade
samarbetet med länsstyrelse och vägdirektör från början organiserades
genom ett beredningsutskott med landshövdingen som ordförande, vägdirektören
som föredragande och vägnämndernas ordförande som ledamöter.
Härigenom skulle skapas en motsvarighet till de nu i flera län existerande
länsvägstyrelseföreningarna, vilka visat sig vara till god nytta. Även örn
distriktsindelning enligt alt. I genomföres, bör för varje län finnas länsvägnämnd.
De nuvarande vägdistriktsorganen hade i de vägpolitiska frågorna, uttalar
länsstyrelsen i Norrbottens län, väl nu icke mer än yttranderätt, men
med de övriga uppgifter, som ankomme på stämma och styrelse, finge
detta organ väsentligt mycket större tyngd, än vad de nya vägnämnderna
kunde få. Intresset skulle därför snart nog avtaga och försvinna, och det
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
71
skulle icke förvåna, om det slutligen bleve rätt svårt att få folk ute i orterna
att åtaga sig dessa uppdrag.
Vägstgrelsernas förbund yttrar i detta sammanhang:
Ehuru det är uppenbart, att den lokala erfarenhet, som finnes hos de nuvarande
vägstyrelserna, bör vid en omorganisation tillgodoföras den nya
organisationen, kan förbundet dock knappast finna, att denna fråga blivit
på ett tillfredsställande sätt löst. Med den begränsning som uppställts för
dessa nämnders verksamhet kan icke det intresse uppehållas hos ledamöterna
som är en förutsättning för en effektiv verksamhet. Inom några år har
med säkerhet denna institution förlorat sitt tänkta värde och härigenom
har det värdefulla lokala intresset helt avkopplats. Förbundet kan icke angiva
någon annan linje än att vägnämnderna tillerkännas större befogenheter
inom vägdirektörsområdena.
Liknande uttalanden ha framförts av flertalet viigstämmor. En vägstämma
framhåller, att då antalet ledamöter i dessa nämnder bleve ringa, resultatet
måste bliva, att betydande områden ej bleve representerade i vägnämnden,
varigenom ledamöternas kännedom om de lokala förhållandena och
möjligheter att företräda de lokala intressena ytterligare försvagades.
Planläggningen av vägbyggnadsverksamheten måste — om de med densamma
avsedda syftena skola vinnas — ske under hänsynstagande till faktorer
av ekonomisk, näringspolitisk, social, kulturell och teknisk natur. Förfarandet
vid planläggningen måste därför gestaltas så, att säkerhet vinnes för att
alla dessa faktorer bliva i möjligaste mån beaktade.
Beslutanderätten i vägfrågor har, såsom nämnts, sedan sekler tillkommit
länsstyrelserna, en ordning som var naturlig, så länge menigheterna helt eller
till huvudsaklig del bekostade vägbyggnadsarbetena och hänsyn till vägbehoven
i andra landsdelar följaktligen icke behövde tagas vid prövningen
av vägfrågorna. Avgörande för prövningen voro endast lokala förhållanden,
örn vilka länsstyrelserna ägde den bästa kännedom. Denna ordning har bibehållits,
även sedan staten övertagit den huvudsakliga delen av väghållningsbördan.
Först under allra senaste tid har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— utan att någon ändring skett i väglagen — faktiskt fått ett starkare inflytande
på planläggningen av vägbyggnadsverksamheten.
Enligt det föreliggande sakkunnigförslaget skulle de länsstyrelserna enligt
väglagen åvilande uppgifterna väsentligen övergå till den statliga vägorganisationen.
Mot detta förslag Ilar invänts att genom avkoppling av länsstyrelserna
och de lokala organen från avgörande inflytande på vägfrågornas planläggning
fara uppkomme, att vid bedömandet av dessa frågor huvudvikten lädes
vid deras rent tekniska sida. En vägs behövlighet vore emellertid beroende
av hell andra faktorer än rent tekniska och dess sträckning måste avgöras
även med hänsyn till bygdens ekonomiska struktur samt befolkningens behov
och livsbetingelser i övrigt. På grund härav vore det förenat med betydande
olägenheter, att från de myndigheter, som ägde förtrogenhet med bygden och
förståelse för befolkningens behov, överflytta bestämmanderätten till ett centralt
organ.
Departe
ments
chefen.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Dessa invändningar kunna icke frånkännas giltighet. Vid ett närmare eftersinnande
torde det emellertid framgå, att de i mycket äro rent formella. Den
verkliga förändring, som skulle inträffa, därest de sakkunnigas förslag till
alla delar realiserades, är långt mindre än det vid ett första påseende kan synas.
I fråga örn planläggning av vägarbetet äro de lokala organens inflytande
och handlingsfrihet redan nu starkt begränsade. Vägstyrelse och vägstämma
äro i själva verket även med nu gällande ordning ifråga om dessa angelägenheter
endast rådgivande organ. De äga icke rätt att besluta om något
vägföretag, icke ens örn upprättande av arbetsplan för ett sådant. Dessa uppgifter
tillkomma länsstyrelserna. Men även länsstyrelsernas befogenheter äro
i verkligheten mindre än vad de formellt synas vara. Länsstyrelserna äga
visserligen enligt väglagen att besluta örn upprättande av plan och kostnadsförslag
för väganläggning samt slutligen örn vägens anläggande. Men arbetets
utförande är beroende av statsbidrag, för vars åtnjutande företaget måste
uppföras i flerårsplanerna. Dessa planer skola granskas och för närvarande
även godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därest dylikt godkännande
icke erhålles, kan vägföretaget icke utföras. För övrigt gälla i fråga
örn statsbidragens disposition numera detaljerade bestämmelser, som ytterligare
begränsa länsstyrelsernas befogenheter.
Ehuru den verkliga betydelsen av de i sakkunnigbetänkandet föreslagna
förändringarna sålunda väsentligen överdrivits i flera yttranden, synes mig
dock det föreliggande förslaget böra underkastas viss modifikation. Givet är
nämligen att länsstyrelserna genom sin rätt att besluta om utredning av vägfråga
samt om upprättande av plan och kostnadsförslag äga ett faktiskt inflytande,
som skulle minskas genom förverkligande av de sakkunnigas förslag.
Även örn de ledande i den lokala vägorganisationen, som de sakkunniga föreslagit,
icke kunna antagas bliva okunniga om bygdens liv och ekonomiska
struktur samt därför icke helt sakna förutsättningar att bedöma dess vägbehov,
synas mig länsstyrelserna dock med hänsyn till de uppgifter, som i övrigt
åvila deni, böra lia ett starkare inflytande på vägfrågornas planläggning,
än vad de sakkunniga föreslagit.
I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag har gjorts gällande, att förstatligandet
av vägväsendet icke nödvändiggjorde någon ändring i den hävdvunna
ordningen för vägfrågors avgörande, enär dessa redan nu prövades av statliga
organ. Härvid har dock förbisetts att de formella förutsättningarna för
prövning av fråga, huruvida viss väg skall byggas, förändras genom förstatligandet.
Enligt gällande lag åligger det vägdistrikt att bygga varje väg, som
kan anses nödig för den allmänna samfärdseln. Beslut om åläggande fattas
utan prövning av behovet av vägen i förhållande till liknande behov i andra
delar av riket. Efter förstatligandet måste redan vid behandlingen av frågan
huruvida viss väg skall byggas, d. v. s. vid flerårsplanens fastställande, en
jämförande prövning äga rum mellan vägbehoven i olika delar av riket och
möjligheterna att inom ramen för tillgängliga medel tillfredsställa dessa. Härför
fordras en överblick över vägbehoven i hela landet, vilken icke kan antagas
föreligga inom länsstyrelserna men väl hos det centrala ämbetsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
73
Det torde icke vara möjligt att skapa förutsättningar för en rättvis och riktig
fördelning av vägbyggnadsmedlen utan ett centralt avgörande av frågan om
och när en viss väg skall byggas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta
ske genom fastställande av flerårsplan, i vilken företaget upptagits. Redan
enligt nu gällande ordning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom
nämnts, visst inflytande på vägfrågas avgörande genom föreskriften, att styrelsen
skall godkänna de av länsstyrelserna upprättade flerårsplanerna. Med
hänsyn till denna föreskrift innebär de sakkunnigas förslag i sak ingenting
nytt. Flerårsplanerna skola emellertid fastställas i stället för att, såsom nu
är fallet, godkännas. Denna skillnad betingas bland annat av att beslut om
fastställande av flerårsplan skall ersätta de nuvarande utslagen i vägmål samt
sålunda måste kunna överklagas, i den mån beslutet icke meddelats av Kungl.
Maj:t. Flera länsstyrelser ha också i yttranden i likhet med landshövdingen
Lidén i hans till sakkunnigbetänkandet avgivna reservation utgått från, att
flerårsplanerna skulle fastställas centralt. På anförda skäl finner även jag
lämpligast att så sker. Därvid synas femårsplanerna för huvudvägarna lämpligen
böra fastställas av Kungl. Majit samt övriga flerårsplaner av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
I vissa yttranden har i anledning av de sakkunnigas förslag att även arbetsplaner
och kostnadsförslag skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållits, dels att det centrala ämbetsverkets arbetsbelastning
bleve mycket betydande, dels att handläggningen av vägbyggnadsfrågor
bleve mera omständlig och byråkratisk, än örn ärendena avgjordes lokalt.
De anförda farhågorna få, även om de icke kunna sägas sakna allt
fog, icke överdrivas. Den 1929 genomförda decentraliseringen, vilken avsåg
att minska anhopningen av ärenden i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, visade
sig snart ohållbar. Enligt nu gällande instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åligger det denna att granska arbetsplaner och kostnadsförslag
till alla brobyggnader, konstarbeten och varaktiga beläggningar av vägbana,
ävensom till vägföreiag, som med hänsyn till den genomgående trafiken
eller eljest äro av betydelse. Styrelsen skall därjämte, därest så finnes påkallat,
för granskning infordra arbetsplaner och kostnadsförslag för andra vägföretag
ävensom granska de arbetsplaner och kostnadsförslag i övrigt, vilka
för sådant ändamål av länsstyrelserna överlämnats.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskningsskyldighet är sålunda redan
nu mycket omfattande. Den arbetsbelastning, som redan förefinnes, kommer
icke vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag alt ökas i
sådan grad, att menliga följder därav äro all förvänta. I fråga örn
granskningsskyldigheten lia de sakkunniga för övrigt förutsatt, att fastställande
av arbetsplan beträffande smärre vägföreiag och andra mindre viktiga
arbeten skulle — under förutsättning att anmärkningar icke framkommit
mot planen från myndighet, fastighetsägare eller annan eller eljest anledning
förekommer till granskning — kunna ske utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företagit någon mera ingående granskning. Även enligt min mening
måste det som regel anses tillräckligt, att planer beträffande sådana smärre
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
arbeten granskas av vederbörande distriktsförvaltning. Beträffande den på
grund av centralisationen ökade byråkratiseringen vill jag dessutom erinra
om den centrala kontroll över vägdistrikten, som statens ökade andel av
vägkostnaderna framtvungit. Denna, som blivit allt mera ingående och numera
icke blott företages i efterhand utan i viss omfattning även före ett arbetes
påbörjande, har medfört en betydande omgång och bidragit till att göra
genomförandet av ett vägföretag till en omständlig procedur. Härigenom ha
alla de nackdelar i ökad byråkratisering uppstått, som bruka framkallas av
en centralisering, utan att den senares fördelar vunnits.
Väl måste vid prövning av utarbetade vägförslag näringspolitiska synpunkter
beaktas, särskilt vid bestämmande av vägs sträckning. Hur en väg skall
byggas är dock till övervägande del en teknisk fråga. Fastställandet av arbetsplan
synes med hänsyn härtill böra ankomma på det tekniska verket. För
att arbetsplanerna skola fastställas av väg- och yattenbyggnadsstyrelsen
kunna för övrigt även andra skäl åberopas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste sålunda under alla förhållanden granska samtliga arbetsplaner till viktiga
företag eller till sådana, mot vilka anmärkningar framställts under den
förberedande handläggningen. Vidare synes den slutliga granskningen böra
ankomma på annan myndighet än den som upprättat planen. Länsstyrelserna
sakna för övrigt förutsättningar att bedöma planerna ur teknisk synpunkt.
Ett centralt avgörande är vidare önskvärt för att vinna enhetlighet. Skall
fastställandet av arbetsplan medföra av de sakkunniga föreslagen verkan i expropriationshänseende
— en fråga som saknar direkt sammanhang med vägväsendets
förstatligande och till vilken jag därför icke nu tager slutlig ställning
—- torde fastställelsebeslutet böra meddelas av central myndighet. Av
nu anförda skäl anser jag i likhet med de sakkunniga, att prövning av fråga
angående fastställande av arbetsplan bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För att säkerställa att de lokala synpunkterna bliva vederbörligen beaktade
är emellertid angeläget, att länsstyrelserna få ett större inflytande på vägbyggnadsfrågornas
avgörande än vad de sakkunniga förutsatt. Vill man vinna
säkerhet för att så skall bliva fallet, torde det enligt min mening vara nödvändigt
att lägga det lokala ståndpunkttagandet helt i länsstyrelsernas händer.
Detta skulle bland annat ske på det sättet, att länsstyrelserna gives befogenhet
att med vissa undantag föranstalta örn upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag
samt att uppgöra förslag till vägfrågors avgörande. För att giva
dessa förslag större tyngd, bör föreskrivas skyldighet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— om den vid prövning av sådant förslag finner sig vara av
annan mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke
kunna sammanjämkas — att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Härigenom skulle länsstyrelserna komma att i stort sett bibehålla det faktiska
inflytande på vägfrågorna, som de för närvarande äga, och de lokala
intressena bli tillgodosedda, utan att de fördelar, förstatligandet av vägväsendet
i övrigt erbjuder, behöva uppgivas.
För det lokala ståndpunkttagandet fordras emellertid även teknisk sakkun -
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
75
skap. Länsstyrelserna behöva därför vid ärendenas beredande biträde av
distriktsförvaltningarna. På grund härav och för att skapa förutsättningar
för ett verkligt intimt samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning
bör vägdirektören göras till föredragande i länsstyrelsen med avseende
å vägärenden. Självfallet skulle vägdirektören, örn han vid besluts
fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga rätt och skyldighet att
låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Vid förhinder för landshövdingen
att besluta i vägärenden, som skulle ankomma på länsstyrelsen,
bör landssekreteraren inträda i hans ställe. Jag förutsätter emellertid, att
alla viktigare vägärenden skola handläggas av landshövdingen. Jag är medveten
om att den av mig sålunda föreslagna anordningen med vägdirektören
som föredragande i länsstyrelsen innebär en avvikelse från den historiskt betingande
indelningen av länsstyrelsen på två avdelningar. Jag kan emellertid
icke finna att härav skulle uppkomma någon olägenhet av betydenhet. De
skäl, som tidigare anförts mot en uppdelning av länsstyrelsen på flera avdelningar,
torde icke äga giltighet i förevarande fall.
I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle planläggningen av vägbyggnadsarbetena
i stort sett ske enligt följande linjer.
Med avseende å den förberedande utredningen i fråga om andra vägar än
huvudvägar bör det ankomma på länsstyrelsen att avgöra, huruvida visst
vägföretag skall vid nästföljande revision av flerårsplanen intagas i denna eller
ansökningen örn vägföretaget genast skall avslås. Länsstyrelsen skall vidare
äga att avgöra, huruvida arbetsplan och kostnadsförslag skola omedelbart
upprättas utan avbidan på att företaget intages i flerårsplanen. I sak
skulle detta innebära, att länsstyrelsen i fråga om andra vägar än huvudvägar
i stort sett får makt att bestämma örn vilka företag, som skola bli föremål för
projektering inom länet. Att länsstyrelsen därvid måste hålla sig inom ramen
för de arbetskrafter, som inom distriktsförvaltningen kunna stå till förfogande
för detta ändamål, är klart. Skulle länsstyrelsen önska projektering av
ännu flera vägar än som är möjligt med hänsyn till andra föreliggande arbetsuppgifter,
får länsstyrelsen påfordra ytterligare anslag härför i första
hand hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den föreslagna anordningen i
denna del får givetvis icke utgöra något hinder för den centrala styrelsen
att anbefalla de projekteringsarbeten, som styrelsen anser nödvändiga.
I fråga om huvudvägar bör det ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att bestämma tidpunkten för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag
för ifrågasatt företag.
Vid upprättande av flerårsplaner för andra vägar än huvudvägar bör i
stort sett tillämpas samma förfaringssätt som enligt nu gällande ordning.
Lämpligen bör inom distriktsförvaltningen utarbetas ett första utkast till
plan. Sedan länsstyrelsen, efter ali lia hört organ för de lokala intressena, vidtagit
de jämkningar, länsstyrelsen finner erforderliga, översändes förslaget
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelseprövning.
I sättet för utarbetande av femårsplanen för huvudvägarna torde någon
väsentlig förändring icke böra göras i de sakkunnigas förslag. Även från
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
länsstyrelsernas sida har i yttranden framhållits, att planläggningen av huvudvägarna
i huvudsak borde ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enda ändringen skulle med här ifrågasatt organisationsform bliva, att
det lokala yttrandet skulle avgivas av länsstyrelsen efter föredragning av vägdirektören
i stället för att såväl länsstyrelse som distriktsförvaltning skulle
avgiva egna yttranden. Fördelen med denna jämkning i de sakkunnigas förslag
skulle ligga däri, att säkerhet vunnes för att ett verkligt samråd mellan
länsstyrelse och distriktsförvaltning komme att äga rum.
Arbetsplanerna böra upprättas inom distriktsförvaltningarna, i vissa fall —
såsom nyss nämnts — efter beslut av länsstyrelse. Enligt sakkunnigförslaget
skulle länsstyrelse icke taga annan befattning med planen än avgiva eget
utlåtande över densamma. Med hänsyn till de uppgifter länsstyrelserna enligt
mitt förslag skulle få, finner jag emellertid nödvändigt att länsstyrelse gives
befogenhet att, därest den så finner nödigt ■—- sedan de lokala yttrandena avgivits
— anbefalla upprättande av alternativt förslag eller vidtagande av ändringar
i föreliggande förslag, så att planen kan föreläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i det skick, som den enligt länsstyrelsens mening bör ha.
Beträffande de lokala organen ha de sakkunniga, såsom i den föregående
redogörelsen angivits, föreslagit, att vägstämmornas och vägstyrelsernas rådgivande
uppgifter skulle övertagas av en vägnämnd. Det organ, som skulle
företräda hela distriktets samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten,
föreslås skola benämnas distriktsvägnämnd. Då de
av de sakkunniga föreslagna nämnderna synas lämpliga för de rådgivande
uppgifter, som skulle ankomma på den lokala representationen, anser jag
mig kunna i princip biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Då jag
föreslår, att länen skola utgöra förvaltningsområden för den lokala vägorganisationen,
böra emellertid distriktsvägnämnderna i stället kallas länsvägnämnder.
Deras huvudsakliga uppgift blir att biträda vid utarbetandet av flerårsplanerna,
och de få därvid anses företräda varje läns samlade lokala vägintressen.
C. Handläggningen av vägbyggnadsfrågor i detalj.
För att icke alltför mycket tynga framställningen har jag i det föregående
vid behandlingen av sättet för vägbyggnadsfrågors avgörande endast berört
grunderna härför. Åtskilliga detaljspörsmål äro emellertid av betydelse för
vägorganisationens närmare utformning, och jag skall därför här i korthet
angiva, huru dessa frågor böra lösas, samt i samband därmed lämna en redogörelse
för förfarandet i detalj vid handläggning av vägbyggnadsfrågor.
Den förberedande utredningen.
De sakkunniga framhålla, att liksom för närvarande borde även efter ett
förstatligande av vägväsendet initiativ till vägföretag kunna tagas av alla
myndigheter och av varje enskild medborgare, samt anföra vidare:
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
77
Väckes förslag om utförande av vägföretag, skall först och främst utredas,
huruvida behov av arbetet förefinnes. Med nu gällande ordning förekommer
ej sällan, att företag beslutas, ehuru de icke äro av den angelägenhetsgrad,
att medel till desamma kunna påräknas bli tillgängliga inom de närmaste
åren. Upprättas arbetsplan och kostnadsförslag beträffande visst företag lång
tid, innan arbetet kan påbörjas, föreligger risk, att de på grund av ändrade
förhållanden få göras om. Det är därför av vikt att arbetsplan och kostnadsförslag
icke upprättas beträffande andra företag än sådana som kunna förväntas
bliva utförda under de närmaste åren. Undantag härifrån kan emellertid
behöva göras, såsom t. ex. när det påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten
i orten eller laga skifte.
De sakkunniga framhålla vidare, att i vissa fall behovet och angelägenhetsgraden
av ett företag kunde vara så klara, att särskild utredning därom
ej erfordrades, samt yttra härom:
Även om initiativ till vägföretag framkommer inom vägorganisationen, är
det av vikt, att bygdens mening om behovet kommer till uttryck, innan dyrbart
arbete nedlägges på undersökning. Skulle behovet av företaget stå alldeles
klart för vägorganisationen, erfordras naturligtvis icke någon särskild
utredning härom, innan markundersökning sker. Stundom kan ett vägföretag
på grund av särskilda skäl vara så brådskande, att markundersökning icke
bör fördröjas med alltför tidsödande utredning om vägbehovet. Som regel
torde dock lokala myndigheter och organ böra höras, innan undersökning
beslutes.
Om det vid den förberedande utredningen skulle visa sig, att behov av det
föreslagna arbetet icke finnes eller att detsamma, med hänsyn till dess angelägenhetsgrad,
icke kan komma till utförande på många år, skall ansökningen,
enligt förslaget, ej föranleda vidare åtgärd, i vilket fall envar skall
äga möjlighet att liksom nu få frågan överprövad av Kungl. Majit.
Länsstyrelsen i Uppsala län befarar, att den förberedande utredningen
skulle bli mindre tillförlitlig. Rangordningen kunde icke lösgöras från sammanhanget
med kostnaderna. För närvarande torde i regel vägundersökning
med upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag redan hava skett beträffande
företag, som uppfördes i flerårsplan. Övervägande skäl syntes
enligt länsstyrelsens mening tala för att så allt framgent bleve förhållandet.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen, att det i många
fall skulle möta svårigheter att vid den förberedande utredningen bedöma,
huruvida företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, vore av
den angelägenhetsgrad, att det borde komma till utförande under de närmaste
åren, såvida ej åtminstone en preliminär kostnadsutredning förelåge. För
detta ändamål hade inga medel i förslaget avsetts. Den nuvarande ordningen
medgåve i detta avseende väsentligt större smidighet.
Vägingenjörcn i örebro län yttrar i detta sammanhang:
Den föreslagna anordningen synes utgå därifrån, att stora kostnader nu
nedläggas på upprättande av arbetsplaner till ingen nytta, och för att förebygga
detta ha föreskrivits sa stränga villkor för att få utföra en vägundersökning,
att den ekonomiska planläggningen torde kunna bliva lidande.
Flerårsplaner komma tydligen att sakna säkert underlag, enär arbetsplaner
Departe
ments
chefen.
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
vid den angivna stränga restriktionen uppenbarligen icke kunna föreligga
till annat än ett fåtal av de i 5-årsplanen upptagna arbetena. I övrigt måste
flerårsplanerna grunda sig på approximativa och problematiska uppskattningar
utan garantier för att företagen gå att förverkliga på det sätt, som
tänkts. Det är naturligt, att de arbetsplaner, som nu upprättas och som icke
komma till utförande, representera ett visst outnyttjat kapital. Denna nackdel
torde dock många gånger om uppvägas av den fördel, som består däri,
att arbetsplaner vid behov och vid planläggning på något längre sikt finnas
tillgängliga. En revision av äldre planer kan ofta erhållas för en ringa kostnad
och inskränka sig till nya beräkningar av massor och kostnadsförslag,
och värdet av att äga kännedom om var och hur vägen i övrigt planeras, är
synnerligen betydande. Nyttan av att äga tillgång till ett antal arbetsplaner
torde icke minst framgå av det stora intresse, som visats av statsmakterna
för erhållande av arbetsplaner till beredskapsarbeten. Det av de sakkunniga
såsom undantagsfall angivna förhållandet, att arbetsplaner kunna upprättas
för andra företag än de, som skola utföras under de närmaste åren, i de fall,
då det påkallas av byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte, har i vad
avser Örebro län visat sig ofta vara nödvändigt. I ett flertal fall hava undersökningar
utförts, ehuru det ännu är ovisst, när penningmedel till arbetenas
utförande kunna bliva tillgängliga, men frågan om bebyggelsen har framtvingat
undersökningar för att kunna hålla möjligheten fri till en rationell
utbyggnad av huvudvägen framdeles. Genom en icke reglerad byggnadsverksamhet
på landsbygden kan framdragandet av en större väg på lämpligt sätt
ofta nära nog förhindras, och det kommer i varje fall att spoliera byggnader
och tomter för betydande värden. Finnes däremot ett gällande, fastställt förslag
för huvudvägen, utgör detta ofta den stomme, enligt vilken tomtavstyckning
kan ordnas och bostadsområdets egna vägar planeras på ett sådant sätt,
att lämpliga anslutningar till huvudvägen framdeles kunna ordnas.
Vägingenjören i Kronobergs län ifrågasätter, om icke i samband med den
förberedande utredningen ett första förslag skulle uppgöras till företagets
utförande. Detta förslag, som närmast skulle motsvara nuvarande arbetsplan,
eventuellt med något enklare utförande, skulle lämpligen ligga till grund
för den slutliga arbetsplanen. Genom ett dylikt förfarande skulle vinnas, att
genomgående planer för riks- och länshuvudvägar skulle kunna uppgöras
till båtnad för blivande eller nuvarande samhällsbildningar.
Ett förstatligande av vägväsendet får självfallet icke medföra någon inskränkning
i den rätt, som nu tillkommer envar att taga initiativ till vägföretag.
Den förberedande utredningen bör enligt min mening ske genom länsstyrelsens
försorg och gestaltas på i huvudsak samma sätt som den utredning,
som nu föregår länsstyrelsernas förordnanden örn upprättande av arbetsplan
och kostnadsförslag beträffande ifrågasatt företag. Som den förberedande
utredningen skall tjäna till underlag för bedömandet jämväl av den
ordning, i vilken företaget skall upptagas i flerårsplanen, måste vid utredningen
en uppskattning verkställas av den ungefärliga kostnaden för företaget.
Härför torde emellertid i regel icke behöva upprättas arbetsplan och
kostnadsförslag. Den ungefärliga kostnaden för ett företag torde nämligen
i de flesta fall kunna beräknas utan någon mera fullständig undersökning.
Skulle arbetsplan upprättas beträffande alla företag, redan innan de upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
79
tagas i flerårsplan, måste arbetsplanerna utarbetas så lång tid före arbetenas
utförande, att risk föreligger, att planerna på grund av ändrade förhållanden
få göras om, med påföljd att planläggningen drager större kostnader än vad
som eljest är nödvändigt. Det är emellertid icke min mening, att arbetsplanerna
alltid skola upprättas först efter det företaget upptagits i flerårsplan.
Huruvida arbetsplan bör upprättas före eller efter upptagandet i flerårsplan
är en fråga som får bedömas från fall till fall och avgöras av länsstyrelsen i
samband med den förberedande utredningen.
Lika med de sakkunniga anser jag bygdens mening om behovet av ifrågasatt
vägföretag såsom regel alltid skola inhämtas, innan markundersökning
beslutas. Endast om arbetet är av brådskande natur och behovet av detsamma
framstår såsom alldeles klart, bör upprättandet av arbetsplan och kostnadsförslag
kunna ske utan föregående förberedande undersökning.
Beslutar länsstyrelsen i samband med den förberedande utredningen, att
ansökan om vägföretag icke skall föranleda vidare åtgärd, bör beslutet härom
kunna överklagas hos Kungl. Majit.
Den förberedande utredningen om behovet av ifrågasatt företag skulle i
enlighet med vad jag förut och här anfört gestalta sig på följande sätt.
Uppkommer fråga om byggande av väg, skall länsstyrelsen utreda, huruvida
behov av vägen föreligger, samt huruvida detta behov är av den art, att
det bör tillgodoses med allmän väg, och av den angelägenhetsgrad, att företaget,
jämfört med andra, bör utföras under de närmaste åren. För ändamålet
skall länsstyrelsen höra vederbörande vägnämnd samt de övriga myndigheter
eller andra, som kunna antagas äga kännedom om behovet av den
föreslagna vägen. Länsstyrelsen bör ock, liksom nu, äga att — därest med
hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt —
kalla trafikanter och övriga vilka saken kan angå att vid sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen därtill förordnar yttra sig i frågan.
Sedan erforderlig utredning införskaffats, upptager länsstyrelsen på föredragning
av vägdirektören ärendet till prövning.
Finnes därvid, att något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma
icke är av den vikt, att det kan komma ifråga för upptagande i flerårsplan
under den närmaste tiden, föranleder förslaget icke någon åtgärd.
Eljest beaktas utredningen vid nästföljande revision av flerårsplanen. För
sistnämnda fall skall därjämte beträffande andra vägar än huvudvägar prövas,
huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan och kostnadsförslag
beträffande detsamma böra omedelbart upprättas. I fråga örn
huvudvägar beslutar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn tidpunkten för
upprättande av arbetsplan och kostnadsförlag.
Tages initiativ till vägförslag av annan än Kungl. Majit, vägorganisationen
eller länsstyrelsen, bör det ske ansökningsvis. Framställning göres lämpligast
hos länsstyrelsen, men bör också få ske bos vägorganisationen.
Med avseende å smärre förbättringsarbeten torde det förberedande förfarandet
vid behandlingen av fråga örn byggande av väg kunna förenklas
med hänsyn till omständigheterna i varje fall.
80
Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Upprättande av flerårsplaner.
De allmänna grunder, enligt vilka vägbehov och angelägenhetsgrad skola
bedömas, böra efter ett förstatligande av vägväsendet icke nämnvärt avvika
från dem, som hittills följts, och det torde därför icke vara erforderligt att
i detta sammanhang närmare beröra dem.
Till grund för uppgörandet av flerårsplaner måste läggas de anslagsbelopp,
som kunna påräknas för olika slag av arbeten under den period varom
fråga är. Då det är svårt att på förhand beräkna dessa belopp, blir varje
flerårsplan att betrakta såsom en ram. Årligen får en justering ske med
hänsyn till i verkligheten anslagna belopp.
Upprättandet av femårsplanen för förbättringsarbeten på huvudvägar bör
gestaltas på följande sätt: Förslag till femårsplan för varje län — upptagande
de företag, vartill medel kunna påräknas under den period planen avser,
och angivande huru arbetena böra fördelas på olika år — utarbetas inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av generalplanen och efter
samråd under hand med lokala myndigheter och nämnder. Över de upprättade
förslagen till planer inhämtas yttranden av vederbörande länsstyrelser
och länsvägsnämnder, vilka därvid ha att uttala sig om huruvida alla
de företag som upptagits i planen för länet äro av den angelägenhetsgrad,
att de böra utföras eller påbörjas under den period planen avser, örn ytterligare
något företag bort upptagas, om den ordning, i vilken företagen böra
utföras, och om lämpligheten av att forcera eller på flera år uppdela visst
arbete. Sedan samtliga yttranden inkommit och väg- och vattenbyggnadsstyreisen
vidtagit de jämkningar i förslagen, som styrelsen finner påkallade,
hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:t för planernas fastställande.
Upprättandet av fyraårsplanerna för omläggning och förbättring av bygdevägar
torde böra tillgå på följande sätt: Ett första utkast till plan utarbetas
särskilt för varje län av vederbörande distriktsförvaltning. Till grund för
upprättandet lägges den beräknade medelstillgången för detta ändamål. Uppgift
härom måste i god tid lämnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
de olika distriktsförvaltningarna. För utarbetandet infordras uppgifter från
vägnämnderna inom länet rörande förefintliga behov. Till ledning vid förslagets
upprättande tjäna, förutom sistnämnda uppgifter, gällande flerårsplan
i ej verkställda delar, resultatet av utförda vägundersökningar och utredningar
i anledning av gjorda framställningar örn vägföretag samt vad
distriktsförvaltningen eljest har sig bekant örn vägbehovet i förevarande hänseende.
Planen skall upptaga dels vid tiden för dess ikraftträdande påbörjade,
men ej avslutade arbeten, dels ock, i ordning efter angelägenhetsgrad,
de företag som, utöver de pågående, böra utföras eller påbörjas under de
fyra år planen avser med angivande av fördelningen av arbetena på olika
år och arbetskostnaderna. Utarbetandet bör ske under intimt samråd med
länsstyrelsen. Sedan utkastet till plan färdigställts av distriktsförvaltningen,
skall länsstyrelsen infordra yttrande över detsamma från länsvägnämnden.
Kungl. Muj:ts proposition nr 122.
81
Vid behov bör denna därjämte kallas till sammanträde inför länsstyrelsen
för samråd. Med ledning av den förebragta utredningen upprättar länsstyrelsen
därefter (på föredragning av vägdirektören) ett förslag till flerårsplan
samt översänder detsamma jämte länsvägnämndens yttrande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse. Vid sin prövning har styrelsen att
söka tillse, att alla de företag, som upptagits i de olika länsstyrelsernas förslag,
äro att hänföra till ungefär samma angelägenhetsgrad, så att vägbehoven
i alla län bliva i största möjliga mån likformigt tillgodosedda. Eventuellt
behövliga jämkningar i förslagen böra örn möjligt vidtagas genom
samverkan mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse.
Därest denna icke vill biträda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt jämkning, skall förslaget underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Upprättandet av fyraårsplaner för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar
skulle tillgå på samma sätt som upprättandet av fyraårsplaner
för förbättringsarbeten på bygdevägar.
Upprättandet av arbetsplaner.
De sakkunniga betona — under framhållande att vägbyggnader numera
vore mycket kostsamma företag — vikten av att på deras planläggning,
konstruktion och kostnadsberäkning nedlades ett lika omsorgsfullt förarbete
som för andra tekniska byggnadsföretag. Efter att ha uttalat att så icke alltid
skedde med nu gällande ordning yttra de sakkunniga:
Mot det nuvarande sättet för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag
för ifrågasatt vägföretag genom privata, auktoriserade ingenjörer har
riktats en del anmärkningar. Främst vänder man sig mot systemet att ersättningen
beräknas efter väglängd, oberoende av terrängens beskaffenhet. Man
förmenar att detta system lätt leder till att undersökningen göres lättvindigt.
Härigenom kunna brister i undersökningen och härav föranledda missvisande
kostnadsförslag uppkomma, särskilt med avseende å markens bärighet och
beskaffenhet i övrigt, berggrundens läge m. m. Vid granskning av upprättade
förslag är det i allmänhet icke möjligt att upptäcka de fel, som bero av en
bristfällig terrängundersökning.
Då det under alla förhållanden torde innebära större garanti för att vägundersökningarna
utföras riktigt, om arbetsplanerna upprättas av ingenjörer
vid vägorganisationen, vilka stå under ledning av experter på området och i
ständig kontakt med de arbetsledare, sorn skola ombesörja byggnadsföretagen,
vilja de sakkunniga föreslå, att all projekteringsverksamhet för de allmänna
vägarna utföres av ingenjörer vid distriktsförvaltningarna.
I fråga om tillvägagångssättet vid upprättandet av arbetsplan och kostnadsförslag
beträffande ett vägföretag yttra de sakkunniga:
I samband med vägundersökningen bör samråd äga rum med vederbörande
länsstyrelse samt tillfälle beredas riksantikvariens ombud, länsarkitekten och
i förekommande fall byggnadsnämnden att uttala sin mening i frågan. Till
undvikande av onödigt intrång för fastighet eller en ur fastighetshildningssynpunkt
olämplig sträckning av väg bör förrättningsman före markundersökning
inhämta upplysningar på vederbörligt lantmäterikontor rörande
skiftesläggning o. dyl.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.
6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
De ombud, som nu bruka utses av vägstämma för att närvara vid vägförrättningar,
kunna ofta lämna förrättningsmannen värdefulla upplysningar
om de lokala förhållandena, Med hänsyn härtill torde även efter ett förstatligande
särskilda representanter för orten böra ha tillfälle att närvara vid
vägundersökningar. Dessa representanter böra utses av organ för de lokala
intressena.
De sakkunniga förutsätta, att alla arbetsplaner skola upprättas med stor
omsorg enligt anvisningar som skola meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Med hänsyn till den verkan, som fastställandet av arbetsplan skulle
tillmätas i expropriationshänseende, borde arbetsplanen innehålla förteckning
över de fastigheter, som berördes av företaget, med angivande av ägarens namn
och adress ävensom vilken mark som av skilda fastigheter erfordrades för vägen.
Med avseende å delgivning av utarbetade vägförslag med därav berörda
yttra de sakkunniga:
Sedan arbetsplan och kostnadsförslag beträffande vägföretag upprättats,
böra de, liksom enligt nu gällande ordning, under viss kort tid hållas tillgängliga
för allmänheten för granskning och avgivande av de påminnelser,
vartill fog kan finnas. Därjämte böra ägarna till de fastigheter, över vilka
vägen är avsedd att framdragas, särskilt underrättas om den ordning, i vilken
anmärkningar mot planen böra framställas.
Sedan vägförslag utarbetats, bör detsamma delgivas myndigheter och organ,
vilka väl känna de lokala förhållandena, ävensom i förekommande fall
militära myndigheter samt sådana verk och institutioner som lantmäteristvrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, riksantikvarieämbetet
m. fl.
Under åberopande av länsstyrelsernas större orts- och personalkännedom
föreslå de sakkunniga, att delgivningen av utarbetade vägförslag sker genom
länsstyrelsens försorg. Skulle härvid framkomma anmärkningar mot vägförslaget,
skulle länsstyrelsen infordra distriktsförvaltningens yttranden över desamma,
varefter arbetsplan och kostnadsförslag jämte inkomna yttranden
och utlåtande av länsstyrelsen skulle översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för fastställelseprövning.
Enligt förslaget skall envar äga rätt att hos Kungl. Majit överklaga vägnell
vattenbyggnadsstyrelsens beslut om arbetsplans fastställande.
De sakkunniga framhålla, att vid dröjsmål med utförande av vägföretag
förhållandena ofta förändrade sig så, att den fastställda sträckningen icke
längre vore den lämpligaste. Med hänsyn härtill borde fastställd arbetsplan
förlora sin giltighet, om planen ej komme till utförande inom viss kortare tid.
En sådan begränsning betingades även av de rättsverkningar i olika hänseenden,
som fastställelsebeslutet skulle medföra. Beslut om fastställande av arbetsplan
skulle därför anses förfallet, i den mån marken icke genom renstakning
tagits i anspråk inom viss tid, som lämpligen syntes böra bestämmas
till tre år, från det beslutet vunnit laga kraft.
De sakkunnigas förslag, att all projekteringsverksamhet skall ombesörjas
av ingenjörer vid vägorganisationen, har beaktats endast i ett fåtal av vtt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
83
landelia. Några vågingenjörer ha emellertid uttalat sig i denna fråga och
funnit förslaget härutinnan välbetänkt. Dessa vägingenjörer framhålla bland
annat: På grund av att arbetet med uppgörande av arbetsplaner nu utfördes
på ackord hade det ofta visat sig, att särskilt stor skyndsamhet förekommit
vid förslagens utarbetande till förfång för noggrannheten. Därest förslagen
utarbetades av fast anställda ingenjörer, torde man med säkerhet kunna räkna
med att undersökningarna bleve noggrannare utförda och att olika möjligheter
för en vägs framdragande bättre övervägdes. Det vore av största
nytta för vägorganisationen att själv utföra undersökningarna, kanske det
bästa sättet att komma i kontakt med befolkningen och intränga i vägfrågorna.
Vägförrättningsmännens förening finner det icke antagligt, att gynnsammare
arbetsresultat ernåddes, om projekteringen utfördes av statliga tjänstemän,
än om uppgiften handhades av konsulterande ingenjörer. Föreningen
yttrar härom bl. a.: Det förhållandet att de vore fria företagare medförde, att
ett naturligt urval snabbt skedde, vilket icke vore fallet beträffande statstjänstemän.
Det vöre av vikt, att projekteringsingenjören ägde lokalkännedom.
Sådan hade de konsulterande ingenjörerna. Skulle arbetsplanerna upprättas
av ingenjörer vid distriktsförvaltningen, skulle det icke bli någon ingående
granskning av planen på samma sätt som för närvarande, vilket vore
menligt för saken. Varje sakkunnig visste, att en teknisk granskning av en
arbetsplan i form av ritningar endast läte sig göra beträffande profil, balanslinje
och kostnadsförslag men icke beträffande huvudsaken, nämligen linjens
läge i plan. Då oftast just vägens läge i plan vöre svårt att bedöma
och denna detalj hade den största betydelse med avseende på ekonomi
och ändamålsenlig plansträckning, vore det olyckligt, örn denna fråga
skulle i realiteten bli beroende på allenast distriktsförvaltningens bedömande.
Vid projektering genom distriktsförvaltningen bleve vägdirektören och
projekteringsingenjören på ett tidigt stadium lätt bundna vid ett bestämt
ställningstagande. Vidare skulle ett förstatligande av projekteringen nödvändiggöra
en utökning av personalen. Kostnaderna för projekteringen skulle
med sannolikhet bliva avsevärt högre än örn den handhades av konsulterande
ingenjörer. Tillgången till ingenjörskrafter kunde smidigt anpassas efter
behovet.
Beträffande övergången till den av de sakkunniga föreslagna ordningen
yttrar föreningen:
Föreningen anser, att den erfarenhet, som de konsulterande ingenjörerna
förvärvat genom sin i de flesta fall mångåriga verksamhet inom vägväsendet
beträffande såväl projektering av vägar och broar som kontroll och arbetsledning,
på ett för staten mest ekonomiskt och tekniskt bästa sätt skulle
utnyttjas genom ett bibehållande av den konsulterande verksamheten i nuvarande
om än begränsade form. De av de sakkunniga föreslagna projekteringsavdelningarna
böra därför icke omedelbart inrättas i full utsträckning
utan successivt utbyggas. 1 varje fall synas de arbetsuppgifter, vilka icke
medhinnas av den ordinarie personalen, böra överlämnas till konsulterande
ingenjörer i stället för till tillfälligt anställd personal. Vid en dylik organisa
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
tion under den centrala myndighetens ledning synas fullt säkra garantier
kunna erhållas för ett tekniskt riktigt utförande av arbetsplanerna samt för
att det föreliggande behovet av ingenjörskrafter tillgodoses på lämpligaste,
smidigaste och mest ekonomiska sätt.
Vägstyrelsernas förbund ställer sig likaledes tveksam till frågan om lämpligheten
att förstatliga hela vägprojekteringsarbetet och att sålunda antingen
nödgas antaga och sysselsätta en stor del av de konsulterande ingenjörerna
och deras biträden eller också att ställa dem utan förvärvsmöjligheter. Ehuru
otvivelaktigt stora olägenheter vidlådde det nuvarande systemet, särskilt med
hänsyn till att omsorgsfullheten vid projekteringarna av olika anledningar
ofta åsidosattes, kunde det icke anses tillfredsställande att i stället förstatliga
hela projekteringsarbetet.
Det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vid arbetsplans upprättande
har i allmänhet lämnats utan erinran. I några av yttrandena har särskilt
understrukits, att det måste anses lämpligt, att vägprojekten direkt uppgöras
såsom renstakningsförslag och tillräckligt noggrant för att kunna tjäna såsom
grund för expropriation. A andra sidan har länsstyrelsen i Kronobergs
län uttalat, att det knappast vore möjligt att uppgöra arbetsplan med sådan
noggrannhet, att planen vid renstakningen kunde i sin helhet följas utan
ändringar. Vägingenjören i Kopparbergs län anser, att det föreslagna förfarandet
skulle bli tidsödande och avsevärt inkräkta på byggnadstiden. En annan
vägingenjör finner det föreslagna underrättelseförfarandet onödigt invecklat
för det övervägande antalet fall samt framhåller, att det före förrättningen
ofta mötte svårighet att veta vilka markägare som komme att beröras.
På detta stadium borde, liksom nu, en underrättelse genom kungörelse
i tidningarna vara tillräcklig.
Lantmäteristyrelsen uttalar, att det icke vore tillfyllest att, såsom de sakkunniga
föreslagit, förrättningsmannen till undvikande av onödigt intrång
för fastighet eller en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning av
väg inhämtade upplysningar på lantmäterikontor rörande skiftesläggning
och dylikt eller att vägförslaget, sedan det väl utarbetats, delgåves lantmäteristyrelsen.
Styrelsen yttrar härom:
Det lärer nämligen icke kunna förutsättas, att förrättningsmännen för dylika
företag vid sidan av sina vägtekniska insikter skola besitta jämväl sakkunskap
i jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet med vad därtill hörer,
och ofta nog torde därför — åtminstone vid mera omfattande företag —
erforderlig fastighetsutredning behöva ske genom vederbörande lantmäteritjänstemans
försorg. I än högre grad ligger det vikt uppå att bedömandet av
vägföretagens utformande med hänsyn till frågor av fastighetsbildningsnatur
liksom överhuvud till jorddelnings- och ägogränsspörsmål kommer att handhavas
av dessa tjänstemän. Visserligen torde, såsom i fall av enklare beskaffenhet,
genom upplysningar å lantmäterikontoret relativt omedelbart kunna,
där så är förhållandet, avgöras, att ett vägföretag icke kommer att utöva
något nämnvärt inflytande å gällande eller blivande fastighetsindelning. I övriga
fall åter lärer bliva nödigt antingen att genom remiss införskaffa tjänsteutlåtande
från överlantmätaren eller, vilket törhända icke blir alltför sällan
förekommande, att åt vederbörande distriktslantmätare uppdraga att vid för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
85
rättningen biträda för bedömande av här ifrågavarande spörsmål liksom för
att utföra de ägoutbyten, gränsbestämningar eller andra lantmäteriförrättningar,
som av vägföretaget betingas och därför givet böra ske i direkt samband
med detta. Med hänsyn till den varierande beskaffenheten av dessa
spörsmål och deras ofta stora omfattning möter det givetvis svårigheter att
i förväg träffa för varje fall gällande bestämmelser örn det sätt, på vilket
lantmäterisakkunskapen lämpligast bör komma till utnyttjande, och den utsträckning,
vari så bör ske; i allt fall har lantmäteristyrelsen i frågans nuvarande
läge ansett sig allenast böra angiva de principiella synpunkter, styrelsen
för sin del funnit böra beaktas, och har alltså ej heller nu framlagt
något närmare förslag i ämnet.
Byggnadsstyrelsen understryker behovet av mera direkt medverkan från
länsarkitektens sida vid uppgörande av vägförslag. I städer och andra samhällsbebyggda
områden uppkomma sålunda ofta svårigheter att sammanjämka
de allmänna vägintressena med de hänsyn, som behövde tågås till den av
vägen berörda markens planläggning. Med länsarkitektens kännedom örn de
olika orternas byggnads- och stadsplaneförhållanden torde han vara väl ägnad
att stå till tjänst med råd och anvisningar. Styrelsen hade i flera tidigare
yttranden framhållit, att, därest en planerad väg skulle tjäna såsom tillfart till
ett större samhälle eller förmedla genomgångstrafik över detsamma, det vore
av synnerlig vikt, att den avsedda bebyggelsen och övriga användningssätt
beträffande de områden, som vore belägna närmast utanför samhället, noga
klarlades. Byggnadsstyrelsen yttrade härom vidare:
Det måste därför anses nödvändigt, att beslut om anläggning av väg, som
berörde dylikt samhällsområde, föreginges av en planutredning av lika ingående
art som den, vilken måste företagas vid stadsplaneläggning av ett
samhälle. Den mest rationella lösningen av vägfrågan torde i sådant fall erhållas
genom att vägens sträckning närmare bestämdes i samband med upprättandet
av allmän dispositionsplan för tillräckligt stor del av det område,
inom vilket vägen skulle framdragas till samhället. Utan en sådan planutredning
torde någon tillförlitlig kännedom örn alla på en dylik vägfråga inverkande
omständigheter icke kunna vinnas. Innan vägens lämpligaste sträckning
klarlagts borde därför sådan bebyggelse förhindras, som kunde fördyra
eller hindra den planerade vägens framdragande.
Under senare tid har även i vårt land den meningen allt mer kommit till
uttryck, att arkitektonisk medverkan är erforderlig vid vägförslags uppgörande
även i de fall vägen skall förläggas utom samhällsområde. Det är också
synnerligen angeläget, att hänsynen till landskapsbilden ur bland annat
naturskyddssynpunkt och i rent estetiskt avseende ägnas mera beaktande än
vad hittills varit förhållandet. Den rådgivning i nämnda hänseende som i
samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i senare tid igångsatts av samfundet
för hembygdsvård är värd allt erkännande. Denna frivilliga konsulentverksamhet,
som handhaves av en enda person — en trädgårdsarkitekt —
kan emellertid långt ifrån räcka till för alla de förekommande behoven vid
samtliga rikets allmänna vägföretag. Ifrågavarande konsulentverksamhet bör
därför göras obligatorisk samt avsevärt utvidgas. För detta ändamål synes
lämpligen en särskild tjänst, vars innehavare bör hava full arkitektutbildning,
böra inrättas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderligt samarbete
bör komma till stånd mellan denne tjänsteinnehavare och länsarkitektkontoren.
I anslutning lill det sålunda uttalade önskemålet örn ett ökat hänsynstagan -
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Beparteiii
erits*
chefen.
de till landskapsbildens natur- och skönhetsvärden och angelägenheten av
att dylika frågor även vederbörligen prövas, vill byggnadsstyrelsen i detta
sammanhang även framhålla önskvärdheten av att länsstyrelse före fastställelsen
av förslag till allmän väg alltid remitterar sådant ärende till länsarkitekten.
Chefen för försvarsstaben framhåller önskvärdheten av att de militära synpunkterna
vid nybyggnad av vägar kunde framläggas i ett tidigt skede av
planläggningen och icke, såsom de sakkunniga syntes avse, först sedan vägförslag
utarbetats.
Svenska kommunaltekniska föreningen och ett mycket stort antal städer
hemställa, atl tillfälle beredes städerna att i god tid få taga del och yttra sig
över projekterade vägar på landsbygden, vilka komma att beröra städernas
ytterområden.
Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det borde stadgas skyldighet för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att vid fastställande av arbetsplan tillställa vederbörande
länsstyrelse en kopia av planen för kännedom och för planens
förvaring å länsarkitektkontoret, för vars planläggningsarbeten kännedom
örn fastställda arbetsplaner för företag hade den största betydelse.
Vid upprättande av arbetsplaner måste tillbörlig hänsyn tagas till den
mångfald av skiftande spörsmål, som sammanhänga med ett vägbyggnadsföretag.
Det gäller icke blott att tillse, att det vägbehov, som föranlett förrättningen,
blir tillgodosett i största möjliga utsträckning, att vägen anslutes till
omgivande vägnät på ett ändamålsenligt sätt samt att vägen bygges så, att
kostnaderna för densamma och för en eventuell framtida breddning bli så
små som möjligt. Hänsyn måste tagas till nuvarande och blivande bebyggelse
utmed vägen. Vid bestämmandet av vägens sträckning måste tillses, att onödigt
intrång för fastigheter eller en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig
sträckning undvikes. Härjämte måste militära synpunkter, nalurskyddsvärden
m. m. beaktas.
Upprättande av arbetsplanen sker med nu gällande ordning icke alltid under
tillräckligt hänsynstagande till alla nu berörda faktorer.
En av anledningarna härtill torde i många fall vara att söka i det förhållandet,
att arbetet med planernas utarbetande i huvudsak sker på ackord av
konsulterande ingenjörer, något som lätt leder till att vägundersökningen icke
ägnas tillräcklig tid och den omsorg, som betingas av vikten av dessa, ofta
mycket dyrbara företag.
De sakkunniga ha under åberopande av nu berörda förhållande föreslagit,
att alla arbetsplaner skola upprättas av ingenjörer vid vägorganisationen. En
sådan reform bör otvivelaktigt medföra, att vägundersökningarna ske med
större noggrannhet, än vad nu är fallet. Projekteringens ombesörjande av statens
egna befattningshavare bör ock vara ägnat att underlätta det samråd
med statliga myndigheter och lokala organ, som är en oundgänglig förutsättning
för att vägundersökningen skall giva ett gott resultat. Det torde även innebära
en fördel, att distriktsförvaltningen på ett tidigt stadium kommer i
kontakt med den av företaget berörda befolkningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
87
Vägförrättningsmännens förening har mot den föreslagna reformen bl. a.
invänt, att med densamma den ingående granskning av arbetsplanerna skulle
bortfalla, som nu utföres av vägingenjörerna. Om vikten av denna granskning
är jag ense med föreningen. Jag anser det emellertid självfallet, att de
arbetsplaner, som efter ett förstatligande av vägväsendet upprättas av ingenjörer
vid vägorganisationen, bliva föremål för samma ingående granskning
inom distriktsförvaltningen som för närvarande. Icke heller vad föreningen i
övrigt anfört i förevarande hänseende kan jag finna övertygande. Jag utgår
nämligen från att projekteringsingenjörerna inom vägorganisationen komma
att utses med stor omsorg. Det finnes icke någon anledning antaga, att dessa
ingenjörer icke skulle få samma lokalkännedom, som de konsulterande ingenjörerna
för närvarande ha.
Jag anser därför, att projekteringsverksamheten för de allmänna vägarna
i huvudsak bör ombesörjas av ingenjörer inom vägorganisationen. Detta bör
dock icke utgöra hinder för att de arbetsuppgifter, som icke medhinnas av
den ordinarie projekteringspersonalen, åtminstone till en början överlämnas
till konsulterande ingenjörer.
Mot det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet vid upprättandet
av arbetsplaner har jag i stort sett intet att erinra.
Jag finner sålunda lämpligt, att vägundersökningen sker så, att arbetsplanen
vid renstakningen kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar.
Detta torde även vara nödvändigt, om fastställandet av planen skall
medföra expropriationsrätt. Det är givet att — om vägundersökningen sker
med större omsorg än förr —- kostnaderna för arbetsplanerna kunna förväntas
bliva något större. Denna kostnadsökning torde emellertid mer än väl
uppvägas av att planerna icke behöva göras om och att den större noggrannheten
medför besparingar även vid arbetets utförande.
I betänkandet framhålles, att i samband med vägundersökningen samråd
bör äga rum med vederbörande länsstyrelse samt tillfälle beredas riksantikvariens
ombud, länsarkitekten och i förekommande fall byggnadsnämnden
att uttala sin mening i frågan. Enligt min mening bör förrättningsmannen
på ett tidigt stadium, innan planen utarbetats, samråda icke blott med de nu
nämnda, utan även med de övriga myndigheter, lokala organ och intressegrupper,
vilkas verksamhetsområden beröras av företaget. Örn så sker, kan
hänsyn till olika önskemål tagas vid planens utformande, varjämte överarbetning
av planen icke behöver förekomma så ofta.
På sätt framgår av vad lantmäteristyrelsen i sitt yttrande anfört bör förrättningsmannen
vid vägundersökningen även samråda med överlantmätaren
eller i förekommande fall påkalla hans eller distriktslantmätares biträde vid
förrättningen för bedömande av företagets följder för gällande och blivande
fastighetsbildning.
Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit behovet av att upprätta en
dispositionsplan för områdena närmast tättbebyggda samhällen och att hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställa en befattningshavare med uppgift
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
att lämna arkitektonisk medverkan vid vägförslags uppgörande. Jag är emellertid
icke beredd att för närvarande taga ställning till de av styrelsen sålunda
till diskussion framförda frågorna, så mycket mera som de icke äga något
direkt sammanhang med ett förstatligande av vägväsendet.
Jag har intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit ifråga örn sättet
för delgivning av utarbetade vägförslag med därav intresserade, örn rätten
att överklaga beslut örn fastställelse av arbetsplan och örn giltigheten av sådant
beslut. I anledning av vad i åtskiliga yttranden anförts må emellertid beträffande
delgivningen framhållas, alt åt städerna och de stadsliknande samhällena
tillfälle självfallet bör beredas att yttra sig över sådana projekterade
vägar på landsbygden, vilka komma att beröra städernas eller samhällenas
ytterområden.
I enlighet med vad jag förut och här anfört skulle förfarandet vid upprättandet
och fastställandet av arbetsplan gestalta sig på följande sätt.
Vägundersökningen verkställes såsom regel av befattningshavare vid distriktsförvallningen
eller av annan, som därtill förordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Planen för företaget skall utarbetas enligt anvisningar, som meddelas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i samråd med länsstyrelse, vägnämnd
och de övriga myndigheter och organ, vilkas verksamhetsområden beröras
av företaget. Förrättningsmannen skall före förrättningen underrätta även de
fastighetsägare, som beröras av arbetet. Vid själva förrättningen bör närvara
ombud, utsett av vägnämnden.
Sedan arbetsplan och kostnadsförslag utarbetats, skola desamma överlämnas
till vederbörande länsstyrelse (eller länsstyrelser). I vissa fall böra dock
dessförinnan handlingarna preliminärt granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Detta gäller, därest företaget inrymmer svåra tekniska arbeten eller
avser väg, som sträcker sig genom mera än ett distrikt, eller är infartsväg
till stad eller huvudväg i annat fall än då fråga är örn enstaka kortare
sträcka av sådan väg eller anledning eljest förekommer till sådan granskning.
Vägförslaget skall genom länsstyrelsens försorg delgivas vägnämnder, vederbörande
kommunala nämnder, landsfiskaler samt fastighetsägare och övriga,
vilkas intressen beröras av företaget, för avgivande av yttrande. Detta
synes kunna ske på följande sätt: Till vägnämndsordförande överlämnas
kopior av planen och kostnadsförslaget. Övriga myndigheter erhålla endast
meddelande om vägförslaget. Varje fastighetsägare skall underrättas örn arbetsplanens
upprättande, var avskrift av densamma hålles tillgänglig, vad av
ägarens mark som tages i anspråk för företaget, den tidpunkt, då anmärkningar
mot planen senast böra komma länsstyrelsen tillhanda, ävensom den
rättsverkan, lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande kommer att
medföra.
Länsstyrelsen bör vidare inhämta yttrande från myndighet, sammanslutning
eller annan, vars hörande kan antagas bliva till upplysning i saken. I
likhet nied vad nu gäller skola planen och kostnadsförslaget därjämte under
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
89
viss tid hållas tillgängliga för allmänheten. Vem som helst är sålunda behörig
och har tillfälle att framställa de erinringar mot plan och kostnadsförslag,
vartill fog kan finnas.
Skulle länsstyrelsen vid sin prövning av arbetsplanen finna den föreslagna
sträckningen av vägen olämplig eller att eljest planen bör ändras, anbefaller
länsstyrelsen upprättandet av alternativt förslag eller att planen kompletteras
i visst hänseende. Alternativt förslag som upprättas skall delgivas därav berörda.
Arbetsplan och kostnadsförslag skola därefter jämte inkomna yttranden
och utlåtanden av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för fastställelseprövning.
Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning finner planen böra
överarbetas, föranstaltar styrelsen därom på sätt som den finner lämpligast.
Företages vid sådan överarbetning någon förändring i planen, som icke kan
anses oväsentlig, skola plan och kostnadsförslag på nytt delgivas därav berörda.
Ändring i vägens bredd eller läge får sålunda icke ske utan vederbörande
fastighetsägares hörande.
Innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer arbetsplanen, skall styrelsen
om det upprättade förslaget underrätta sådana statliga myndigheter
och institutioner, för vilka saken kan antagas vara av intresse och som ej förut
hörts i ärendet.
Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning, att av länsstyrelse
förordad plan jämte kostnadsförslag kunna godtagas och att frågan äger
tillräcklig aktualitet, skall styrelsen genom formligt beslut fastställa planen
att lända till efterrättelse vid företagets framtida utförande.
Beslutet, som skall kunna överklagas, bör i vedertagen ordning kungöras
för allmänheten. Därjämte skola ägarna till de fastigheter, över vilka vägen
skall framdragas, särskilt underrättas om beslutet och om vad den, som
vill klaga däröver, har att iakttaga samt om äventyret, om sådant försummas.
Anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sig icke kunna fastställa av länsstyrelsen
förordat vägförslag, underställes frågan Kungl. Maj:ts prövning.
I). Handläggning av frågor örn förändring av enskild väg på landet till
allmän och örn indragning av väg.
Fråga örn förändring av enskild väg på landet till allmän ankommer nu
på länsstyrelsens prövning. Handläggningen sker principiellt på samma sätt
som ärenden rörande byggande av väg. Länsstyrelsen hör vederbörande vägstyrelse
och vägstämma samt föranstaltar örn den utredning i övrigt, som kan
anses erforderlig, innan länsstyrelsen meddelar sitt beslut. Detta kan överklagas
hos Kungl. Maj:t.
Beträffande beslutanderätten i fråga örn förändring av enskild väg till allmän
yttra de sakkunniga:
Med den föreslagna ordningen för handläggningen av vägbyggnadsfrågor
skulle fastställandet av flerårs- och arbetsplaner med visst undantag ankomma
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ärenden rörande intagande av enskild
väg till allmänt underhåll torde äga sådant sammanhang med frågor om
byggande av allmän väg, att de böra avgöras av samma myndighet. Det kan
ju t. ex. vara så, att valet står mellan att bygga en ny väg och att i förening
med iståndsättande intaga en enskild väg till allmänt underhåll. Ett centralt
avgörande av ärenden av sistnämnda slag skapar därjämte förutsättningar
för en enhetlig praxis. Med nu gällande ordning har denna blivit synnerligen
ojämn.
På grund av det anförda föreslås, att ärenden rörande förändring av enskild
väg till allmän skola avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsernas
kännedom om de lokala förhållandena bör emellertid utnyttjas vid
handläggning av dessa frågor. Även vägnämndens uppfattning bör regelmässigt
inhämtas.
De sakkunniga framhålla, att det skick, vari till intagning ifrågasatt väg
befunne sig, vore av betydelse vid bestämmandet av ordningen för handläggning
av dessa ärenden. Principiellt spelade det för närvarande ej större
roll i vad skick vägen befunne sig. I praktiken tillmättes dock med hänsyn
till statsbidragsfrågan och distriktets ekonomi vägens skick betydelse. Man
måste därför jämföra vägens vikt för den allmänna samfärdseln med de kostnader,
som vägens iståndsättning beräknades draga. Vidare måste tagas i betraktande
vad verkan vägens övertagande kunde få på den ekonomiska möjligheten
av andra liknande åtgärder och övriga till den allmänna väghållningen
hörande företag.
De sakkunniga anföra vidare:
Anses vägen ej utan betydande omläggnings- och förbättringsarbeten kunna
godtagas såsom allmän eller ifrågasättes t. o. m. så omfattande byggnadsarbeten
för att försätta vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick,
att företaget i själva verket får natur av nyanläggning, bör frågan om utförandet
av nämnda arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden föreslagna
ordningen. Påkallar emellertid sökande i något av nu berörda fall
omedelbart avgörande, kan beslutet på grund av vägens beskaffenhet då icke
bliva annat än avslag. Örn omedelbart beslut icke påfordras, bör spörsmålet
örn vägens förändring till allmän lämpligen prövas i samband med den uppkomna
byggnadsfrågan. Tarvas iståndsättningsåtgärder, vilka blott äro av
mindre omfattning, bör detta ej utgöra hinder för vägens förändring till
allmän, om blott medel för iståndsättningsarbetena finnas eller kunna påräknas
bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. (Härtill kunna disponeras
de medel, vilka föreslagits skola avsättas av vägförbättringsanslaget för
att användas för smärre, i flerårsplanerna ej upptagna vägförbättringsföretag.)
I fråga om sättet för handläggning av frågor om enskild vägs förändring
till allmän yttra de sakkunniga:
Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän (ansökning
därom bör kunna göras antingen hos länsstyrelsen eller hos vägorganisationen),
skall sålunda först utredas vägens betydelse för den allmänna samfärdseln
och i vilket skick den befinner sig. Länsstyrelsen och distriktsförvaltningen
böra härutinnan samverka, länsstyrelsen såsom särskilt ägnad att
bedöma den förra frågan och distriktsförvaltningen den senare. Länsstyrelsen
bör inhämta yttrande från vägnämnden och de ortsmyndigheter eller andra,
vilkas hörande finnes vara av intresse. I vissa fall kan ju vara uppenbart
eller vid en tämligen enkel utredning framgå, att vägen ej uppfyller minimi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
91
fordringarna å betydelse för den allmänna samfärdseln, i vilket fall någon
undersökning av vägens beskaffenhet ej erfordras. Även eljest kan stundom
utredningen i ena eller andra avseendet förenklas med hänsyn till kända eller
eljest klarlagda förhållanden.
Sedan erforderlig utredning skett, avger distriklsförvaltningen yttrande
och överlämnar detta jämte övriga handlingar i ärendet till länsstyrelsen,
som jämte eget utlåtande insänder handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ärendets avgörande.
För vinnande av enhetlig praxis och större överblick torde regelmässigt
samtliga på prövning beroende ärenden av detta slag böra företagas till avgörande
i ett sammanhang en gång om året.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i dylika ärenden böra kunna
överklagas genom besvär hos Kungl. Maj:t av envar, som saken rörer, så
ock av vederbörande vägnämnd, varjämte länsstyrelsen bör äga hänskjuta
beslutet till Kungl. Maj:ts prövning.
Fråga örn indragning av väg från allmänt underhåll prövas för närvarande
av länsstyrelse och handlägges i tillämpliga delar på samma sätt som frågor
örn byggande av allmän väg och om intagning av enskild väg till allmänt
underhåll.
Örn handläggningen av dessa ärenden efter ett förstatligande anföra de
sakkunniga:
Örn, såsom de sakkunniga föreslagit, beslutanderätten i frågor om anläggning
av allmän väg och om enskild vägs förändring till allmän skall tillkomma
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör även fråga örn indragning av
allmän väg avgöras av styrelsen. Ärenden av sistnämnda slag måste uppenbarligen
prövas av samma myndighet, som beslutar om vägnätets utvidgning.
Initiativ till indragning av allmän väg torde såsom regel komma att tagas
av den statliga vägorganisationen. Sedan beslutats att väg skall anläggas eller
omläggas, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltid till prövning upptaga
frågan, huruvida väg, som helt eller delvis ersättes av ny, skall bibehållas såsom
allmän.
Den utredning, som erfordras för bedömande av fråga om indragning av
allmän väg, bör verkställas av vederbörande distriktsförvaltning, som i sådant
hänseende skall inhämta yttrande av vägnämnd samt de ortsmyndigheter,
vilkas hörande kan vara av intresse. Sedan distriktsförvaltningen med
ledning av den verkställda utredningen avgivit utlåtande i ärendet, överlämnas
detta till länsstyrelsen, som har att med eget yttrande översända handlingarna
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för ärendets avgörande. Styrelsens
beslut bör kunna överklagas hos Kungl. Maj: t av länsstyrelse, vägnämnd
och enskild.
Kammarkollegiet förklarar sig icke hava något att erinra mot att beslutanderätten
med avseende å dessa frågor förlägges till samma myndighet, som
beslutar örn byggande och underhåll av väg.
I)e länsstyrelser, som uttalat sig örn förevarande spörsmål, lia däremot rest
starka betänkligheter mot den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåller, att hithörande frågor vore beroende av ytterst skiftande
förhållanden, och att del föreslagna förfarandet måste befaras leda lill en
allt annat än önskvärd schematisering av prövningen. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser dylika detaljfrågor av oftast mycket lokalt intresse kunna
92
Kungl. Maj.ts pro,position nr 122.
Departe
ments
chefen.
liksom hittills avgöras av länsstyrelsen i samråd med vägdirektören. Ville
man erhålla ytterligare garanti härutinnan kunde stadgas, att dylika frågor
skulle underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i den mån länsstyrelsen
och vägdirektören hyste olika meningar.
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar i detta sammanhang:
Länsstyrelsen måste finna denna omgång vara onödig och tidskrävande
förutom det att det centrala ämbetsverket skulle komma att belastas med en
massa ärenden. Att på den grund att någon länsstyrelse missbrukat sin befogenhet
att indöma vägar överflytta hela denna arbetsuppgift på ett centralt
ämbetsverk torde väl ändock vara att använda större våld än nöden kräver.
Den enhetlighet, som eftersträvas i fråga örn dessa ärendens handläggning,
torde hittills icke i någon nämnvärd grad hava äventyrats och lärer väl ock
i fortsättningen kunna än mera säkras genom ensartade direktiv och därigenom,
att de tveksamma fallen hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Även vågstyrelsernas förbund anser länsstyrelsen otvivelaktigt vara den instans,
som med hänsyn till dessa vägars uppgift hade de största förutsättningarna
att ur olika synpunkter, ej blott vägtekniska utan även sociala och
allmänt ekonomiska, avgöra vilket som i varje fall vöre det lämpligaste. Även
om det formellt bleve väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som avgjorde frågorna,
måste det i realiteten komma att bliva vägdirektörens ord som bleve utslagsgivande.
En vägstämma hemställer örn föreskrifter, vilka omöjliggöra för myndigheterna
att utan vägnämndens medgivande indraga allmänna vägar från allmänt
underhåll.
Initiativ i fråga örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll hör
liksom nu kunna lagas av envar samt självfallet också av vägorganisationen
eller länsstyrelsen. På frågan om vilka krav, som måste uppställas å betydelsen
av enskild väg för att densamma skall kunna förändras till allmän,
skall jag ej här ingå. Jag vill emellertid erinra, att statsrevisorerna i sin berättelse
till 1935 års riksdag anmärkte, att länsstyrelserna i sina beslut örn
intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.
Under åberopande av vad revisorerna anfört anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t ville underkasta frågan om förutsättningarna för förändring av enskild
väg till allmän en ingående prövning. I anledning av denna framställning
uppdrog Kungl. Maj:t åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den begärda
utredningen. I ett den 2 januari 1939 avgivet betänkande (S. O. U. 1939: 1)
uttalade nämnda sakkunniga, att någon enhetlig praxis vid övertagande av enskild
väg till allmänt underhåll icke tillämpades, samt hemställde med hänsyn
härtill, att till ledning för länsstyrelsernas bedömande av dylika frågor anvisningar
måtte utfärdas i enlighet med ett av de vägsakkunniga upprättat förslag.
De vägsakkunniga betonade emellertid, att med detta förslag icke givits
en uttömmande reglering av hithörande spörsmål. Någon fullt säker norm för
tillrättaläggande av rådande missförhållanden kunde, uttalade de sakkunniga,
dylika anvisningar ej innebära. För åstadkommande av enhetlighet i
framtida avgöranden om vägars intagning till allmänt underhåll torde man
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
93
få söka jämväl andra medel än detaljerade föreskrifter rörande de grunder,
efter vilka ärendena skulle bedömas. Att det vore inom det organisatoriska
området, som lösningen av problemet måste sökas, framstode för de vägsakkunniga
såsom ganska klart. Skulle en omorganisation vidtagas, torde
det, uttalade de sakkunniga till sist, vara klart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde i en eller annan form beredas inflytande på ärendenas avgörande.
Vad 1935 års vägsakkunniga sålunda anfört talar, enligt min mening, för
ett centralt avgörande av ärenden om enskild vägs förändring till allmän.
Endast härigenom torde förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning
kunna vinnas. För ett centralt avgörande av dylika ärenden kunna även andra
viktiga skäl anföras. Med den av mig förordade ordningen för handläggning
av vägbyggnadsfrågor skall det ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att med visst undantag fastställa flerårs- och arbetsplaner. Såsom 1938 års
sakkunniga framhållit äga ärenden örn övertagande av enskild väg till allmänt
underhåll sådant sammanhang med vägbyggnadsfrågor, att de böra avgöras
av en och samma myndighet. Jag anser därför, att beslutanderätten i
ärenden om intagning av enskild väg till allmänt underhåll bör tillkomma
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För ett riktigt avgörande av nu ifrågakomna ärenden fordras kännedom
om lokala förhållanden. Med hänsyn härtill böra länsstyrelserna medverka
vid ärendenas handläggning. För att vinna säkerhet för att länsstyrelsernas
uppfattning blir tillräckligt beaktad vid prövningen, böra de ärenden, i vilka
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är av annan mening än länsstyrelse, underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
Utredningen av uppkommen fråga om förändring av enskild väg till allmän
måste avse såväl vägens betydelse för den allmänna samfärdseln som
det skick, vari vägen befinner sig, samt bör med hänsyn härtill gemensamt
ankomma på länsstyrelsen och distriktsförvaltningen. Härvid böra genom
länsstyrelsens försorg yttranden inhämtas från vägnämnden samt de ortsmyndigheter
och andra, vilkas hörande kan vara av intresse. Sedan erforderlig
utredning skett, avger länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören
utlåtande och överlämnar detta jämte övriga handlingar till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ärendets avgörande. För vinnande av enhetlig praxis
och större överblick böra, såsom de sakkunniga föreslagit, samtliga ärenden
av detta slag företagas till avgörande i ett sammanhang en gång om året.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i dylika ärenden böra kunna överklagas
hos Kungl. Maj:t av envar, som saken rörer, så ock av vederbörande
vägnämnd.
Mot vad de sakkunniga föreslagit beträffande handläggningen för den händelse
vägen vid prövningen icke anses vara i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick har jag icke något att erinra.
Även beslutanderätten i fråga om indragning av allmän väg bör, såsom de
sakkunniga anfört, tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sådan fråga
lärer väl endast undantagsvis uppkomma annat än i sammanhang med
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
byggnadsföretag. Utredningen av dylika ärenden synes mig lämpligast böra
ankomma på länsstyrelsen, vilken för ändamålet bör inhämta yttrande från
vederbörande vägnämnd och de övriga, vilkas hörande kan vara av intresse.
Sedan erforderlig utredning förebragts, har länsstyrelsen att på föredragning
av vägdirektören avgiva utlåtande i saken. I händelse av meningsskiljaktighet
mellan länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör
ärendet -— i likhet med vad jag för motsvarande fall föreslagit med avseende
å övriga vägfrågor -—■ underställas Kungl. Maj:ts prövning.
E. Tillsyn å väghållningen.
Enligt nu gällande bestämmelser skall den närmaste uppsikten över vägväsendet
utövas av länsstyrelserna. Denna tillsyn utövas med biträde av
bland andra vägingenjörer, landsfiskaler och magistrater. Underlåter väghållare
att verkställa beslut om byggande av väg eller yppas brist i vägunderhåll
eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter tillsägelse av den myndighet
eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen vid tillsyn
å väghållningen, kan länsstyrelsen förelägga väghållaren viss tid, inom vilken
erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr att åtgärderna eljest
vidtagas genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad.
De sakkunniga uttala, att efter ett förstatligande någon fortlöpande tillsyn
från länsstyrelsens sida i tekniskt hänseende icke torde kunna komma i fråga.
Såsom högsta polismyndighet i länet borde länsstyrelsen emellertid även
efter ett förstatligande liksom hittills vaka över ordningen och säkerheten på
de allmänna vägarna. På grund av denna skyldighet borde länsstyrelsen —
för den händelse brist i väghållningen skulle yppa sig — hos vägorganisationen
eller, då så erfordrades, hos Kungl. Majit göra de framställningar,
som påkallades av förhållandena. Funnes viss brist utgöra fara för trafiken
på vägen, kunde länsstyrelsen avstänga vägen från trafik.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del har erinran gjorts endast av länsstyrelsen
i Kronobergs län, som anser, att den närmaste uppsikten över väghållningen
borde liksom hittills ankomma på länsstyrelserna.
^ents-6" Den tillsyn å den allmanna väghållningen, som sedan gammalt ankommit
chefen. Pa länsstyrelserna, har betingats av behovet för staten att genom sina organ
vaka över att väghållningen ombesörjdes på ett tillfredsställande sätt av
jordägare och ortsmenigheter. I och med att staten genom egna organ övertager
väghållningen, upphör det behov av tillsyn från länsstyrelsernas sida,
som föranlett alltjämt gällande bestämmelser härom. Icke heller eljest torde
föreligga något behov av fortlöpande uppsikt från länsstyrelsernas sida över
hur den statliga vägorganisationen handhar sina tekniska uppgifter. Jag
anser därför, att länsstyrelsernas tillsyn över väghållningen bör upphöra vid
ett förstatligande av vägväsendet. Skulle emellertid brist i väghållningen
yppa sig, bör länsstyrelsen, såsom de sakkunniga framhållit, hos vägorga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
95
nisationen eller, då så erfordras, hos Kungl. Maj:t göra de framställningar,
som påkallas av omständigheterna.
F. Vägarbetenas utförande i egen regi eller på entreprenad.
Vägunderhåll och vinterväghållning lia under senare år, om man bortser
från en del smärre arbeten, helt och hållet bedrivits i vägdistriktens egen regi.
Även vägdistriktens vägbyggnadsarbeten ha under senare år till en betydande
del utförts i distriktens egen regi. Förhållandet för hela riket mellan
arbeten i egen regi och genom entreprenörer framgår av följande av de sakkunniga
gjorda sammanställning, som upprättats med ledning av uppgifter
från samtliga vägdistrikt rörande vägbyggnadskostnaderna under åren 1937
och 1938:
Verkliga byggnadskostnader i kr. |
||
Å r |
för vägarbeten |
för vägarbeten |
i vägdistriktens |
utförda av |
|
egen regi |
entreprenörer |
|
1937 .............. |
17,329,343 |
23,758,237 |
1938 .............. |
19,902,538 |
25,378,775 |
De sakkunniga framhålla, att vägunderhållet vid ett förstatligat vägväsende
borde drivas i egen regi. Det vore nämligen svårt att på förhand fixera den
arbetsprestation, som erfordrades för vägunderhåll, och att kontraktsmässigt
fastställa vad'' som skulle uträttas, varför entrepenadsystemet i fråga om
underhåll befunnits vara mindre lämpligt. För vinterväghållningen borde dock
ackordsavtal kunna träffas med buss- och lastbilägare om plogning, som vid
behov beordrades av distriktsförvaltningen.
Beträffande vägbyggnadsarbetenas utförande yttra de sakkunniga:
De sakkunniga ha tagit under övervägande, huruvida man vid vägväsendets
förstatligande i någon större utsträckning bör från början övergå från entreprenadsystem
till byggande i egen regi. Därmed skulle följa en viss ansvällning
av den statliga byggnadsorganisationen och en ökning av det kapital,
som måste nedläggas i byggnadsinventarier och redskap. Det kan emellertid
icke anföras några avgörande skäl för ändring i sättet för arbetenas utförande
utan frågan synes böra överlämnas åt framtiden.
Vid gestaltandet av den statliga vägorganisationen synes man därför böra
utgå från ett i huvudsak oförändrat förhållande mellan vägbyggande i egen
regi och på entreprenad. Organisationen bör emellertid givas sådan elasticitet,
att anpassning kan ske efter det system, som är bäst lämpat efter förhållandena
inom olika landsändar.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen förklarar sig icke vilja bestrida,
alt vägunderhållsarbetena lämpade sig för utförande i egen regi, särskilt med
hänsyn till deras karaktär av löpande arbeten med till omfattningen relativt
små variationer år från år. Det vore sålunda möjligt att vid dessa arbeten
sysselsätta en förhållandevis konstant arbetsstyrka. Vidare vore underhålls
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
arbetet så standardiserat och i fråga om förutsättningarna för en och samma
vägtyp så föga varierande inom stora områden, att även utan hjälp av konkurrensen
utgångspunkter kunde erhållas för en kontroll av det ekonomiska
utfallet. Föreningen ansåge dock, att möjlighet borde hållas öppen för entreprenadförfarande
vid vägunderhållsarbetena.
Beträffande vägbyggnadsarbetena framhåller föreningen till en början, att
vägbyggnadsföretag utfördes på entreprenad till ett årligt belopp av över 30
milj. kronor och att inom entreprenörkåren eif flertal företag uppkommit med
speciell inriktning på vägbyggnadsverksamhet samt att dessa företag, som
sysselsatte en högt kvalificerad personal, nedlagt ett betydande kapital i maskinell
utrustning, betingad av den moderna tekniken på området. Föreningen
befarade, att ett förstatligande av vägväsendet skulle leda till ett ökat byggande
i egen regi och så småningom till en fullständig övergång till denna
arbetsform, något som måste vara till skada även ur det allmännas synpunkt.
Avgörandet om visst arbete skulle utföras på entreprenad eller i egen regi
komme i realiteten att träffas av byggnadschefen. Det läge i sakens natur,
att denne, som erhållit en i förhållande till övriga avdelningschefer något
högre löneställning, skulle vara angelägen att bevara denna ställning. Det
innebure ingen beskyllning för illojala motiv, örn man påpekade, att i dylika
sammanhang löne- och befordringshänsyn för egen och den underlydande
personalens del säkerligen gjorde sig påminta och inverkade till fördel för
den egna verksamhetens upprätthållande och utveckling. Ilade man en gång
inrättat sig för egen regi, komme själva befintligheten av den egna-regiorganisationen
och dess utrustning att inverka på avgörandet. Hade organisationen
en gång anskaffats, kunde den icke utan vidare avskaffas eller ställas utan
arbete, även om det skulle utredas, att det i och för sig vore bättre att bygga
på entreprenad. Statsanställd personal kunde nämligen icke lika lätt som de
konsulterande ingenjörerna avfärdas med att »den får stå sin risk». Man skulle
därför nödgas utföra arbeten icke för att arbetsprodukten vore nödvändig
utan för att hålla organisationen med arbete. Ett exempel på en dylik utveckling
erbjöde den kommunala anläggningsverksamheten i Stockholm; en
av staden tillsatt kommitté hade emellertid i ett i februari 1941 avgivet
betänkande enhälligt förordat en återgång till entreprenadsystemet.
Föreningen anför vidare:
Ett överförande av de statliga och statsunderstödda vägbyggnadsentreprenaderna
i statens egen regi skulle icke blott direkt medföra så och så många
procents minskning av den totala entreprenadverksamheten och för vissa
företag innebära hart när totalförlust av deras arbetsområde. Indirekt skulle
en dylik förändring leda till ett organisatoriskt försämrande av entreprenadväsendet
överhuvud, till men icke blott för entreprenörerna utan även folden
allmänna hushållningen. Att förefintligheten av en kvalificerad och prestationsduglig
entreprenörkår är av stor betydelse för landets näringsliv torde
ligga i öppen dag. Även om staten i viss utsträckning skulle utan större direkta
olägenheter för sig själv kunna övergå till byggande i egen regi — på
grund av arbetsuppgifternas kontinuitet — kommer likväl, då staten icke gärna
kan antagas vilja eller kunna uppträda som entreprenör åt enskilda, alltid
att förefinnas ett behov av byggnadsentreprenörer för den privata marknaden.
,*
Kungl. Majlis proposition nr 122.
97
För att dessa skola kunna upprätthålla en tillfredsställande standard och
vinna den stadga i sin verksamhet, som giver möjlighet att vid sig binda kvalificerade
krafter under någorlunda tryggande villkor, är emellertid tillgången
till det arbetsområde, som bildas av de offentliga arbetena, av utomordentlig
betydelse. Entreprenadsystemet vid offentliga arbeten bidrager därför lill
ökad ekonomi i landets byggande över huvud.
Egen-regisystemet föredrages gärna av vid detsamma bundna tjänstemän
och arbetare, vilka däri på grund av pensions- och andra förmåner vinna
större trygghet än den privata entreprenören kan lämna sin personal. Häremot
vore måhända icke så mycket att invända, om det icke vore så, att vad
den ene sålunda vinner, i stället förloras av den andre. Genom frånskiljandet
av statsarbetena från entreprenörernas verksamhetsområde förringas möjligheterna
för entreprenörerna att finna en jämn och stadigvarande sysselsättning
för sina anställda. Örn entreprenörerna däremot ena gången kunna arbeta
åt enskilda uppdragsgivare, andra gången åt staten, erhålles lättare en
utjämning av arbetstillgången, än örn den statliga och enskilda verksamheten
mer och mer uppdelas i två från varandra skilda verksamhetsområden, varav
inom det ena arbetare och tjänstemän äro fast anställda med därav följande
svårigheter för omflyttning.
Beträffande den i de sakkunnigas förslag framlagda organisationsapparaten
är att märka, att, örn man efter ett förstatligande av vägväsendet icke avser
att i stor utsträckning utföra vägbyggnadsarbetena i statens egen regi, kan
organisationen i väsentlig grad reduceras och göras avsevärt billigare.
Föreningen framhåller slutligen, att frågan örn det statliga vägbyggandet
skulle bedrivas i egen regi eller på entreprenad vore av så vittgående betydelse,
att den borde göras till föremål för ytterligare utredning, innan statsmakterna
toge ställning till det nu föreliggande förslaget.
Såsom de sakkunniga framhållit är det svårt att på förhand fixera den
arbetsprestation, som erfordras för ett väl avvägt vägunderhåll, och kontraktsmässigt
fastställa den. Detta förhållande talar mot anlitande av entreprenadsystemet
för underhållsarbetenas utförande. Omfattningen av dessa arbeten
visa år från år relativt små variationer, och arbetena äro med hänsyn härtill
lämpade för utförande i egen regi. Jag anser därför, att underhållsarbetena
liksom hittills böra i huvudsak bedrivas i egen regi. Åtskilliga av hithörande
arbeten — exempelvis reparation av beläggningar, broar, färjor och
förlägen, drift av färjor, eftersyn av avlägset belägna vägar, snöplogning etc.
— kunna emellertid ofta med fördel utföras på entreprenad. I den mån så är
fället, bör entreprenadsystemet tillämpas även beträffande underhållsarbeten.
De av svenska byggnadsentreprenörföreningen anförda skälen för vägbyggnadsarbetenas
utförande på entreprenad linner jag beaktansvärda. Att
efter ett förstatligande utföra alla sådana arbeten på entreprenad torde emellertid
icke vara lämpligt. Utan en egen byggnadsavdelning skulle vägorganisationen
bliva alltför beroende av entreprenörerna och måhända nödgas antaga
även anbud, som befinnas för höga. För att över huvud taget kunna bedöma
skälighelen av anbud måste vägorganisationen lia erfarenhet av vad dylika
arbeten kosta i egen regi. En statlig vägbyggnadsorganisation erfordras även
för ledning av eventuella beredskapsarbeten lill motverkande av arbetslöshet.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.
Departe
ments
chefen.
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Jag anser det därför lämpligt, att den statliga vägorganisationen utformas så,
att den blir i stånd att vid behov utföra byggnadsarbeten i egen regi.
Vidkommande frågan, i vilken utsträckning vägbyggnadsarbetena efter ett
förstatligande skola bedrivas i egen regi, ha de sakkunniga framhållit, att en
övergång i större utsträckning från entreprenadsystem till byggande i egen
regi förutsätter en ansvällning av byggnadsorganisationen och en ökning av
det kapital, som måste nedläggas i inventarier och redskap. Då omfattningen
av vägbyggnadsarbetena varierar mycket år från år, skulle det — även om en
betydande del av personalen vore tillfälligt anställd och följaktligen kunde vid
behov entledigas —- bliva svårt att alltid bereda personalen full sysselsättning
och att effektivt utnyttja inventarier och redskap. Häri ser jag ett avgörande
skäl till en begränsning av byggande i egen regi. Då härtill kommer att det
med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget i landet är ytterst vanskligt
att bedöma, i vilken omfattning medel för den närmaste framtiden kunna
ställas till förfogande för vägbyggnadsföretag, anser jag det nödvändigt att
åtminstone till en början hålla den statliga vägbyggnadsorganisationen inom
en mycket snävt begränsad ram. De byggnadsarbeten, som icke medhinnas
av denna organisation, synas hellre böra utföras på entreprenad än av härför
tillfälligt anställd personal.
G. Förrådsrörelsens organisation.
Enligt nu gällande ordning inköper i allmänhet varje vägstyrelse för sig
de maskiner och övriga inventarier samt förbrukningsartiklar, som erfordras
för väghållningen inom distriktet. Enligt de sakkunnigas beräkningar
uppgingo de totala årliga inköpskostnaderna för inventarier och materialier
för de vägunderhålls- och vägbyggnadsarbeten, som under år 1938 utfördes i
vägdistriktens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen regi, till över 28
milj. kronor, häri ej inräknade utgifter för grus, sand och makadam. Medräknas
även förrådsinköpen för styrelsens flygfälts-, hamn- och vattenledningsarbeten
m. m., uppgick årsomslutningen för förrådsrörelsen till över
31 milj. kronor. De sakkunniga framhålla, att genom ett förstatligande av
vägväsendet förutsättningar vunnes för gemensamma inköp för väghållningen.
Det vore påtagligt, att priserna bland annat genom eliminerande av mellanhänder
borde kunna nedpressas avsevärt, om inköpen för hela landet lades
i en hand. Härför erfordrades en särskild förrådsorganisation, som omhänderhade
alla uppköp. Med en sådan för hela vägväsendet gemensam förrådsorganisation
bleve det även möjligt att utnyttja maskiner och redskap
på effektivaste sätt.
De sakkunniga anse, att det — om förrådsrörelsen skulle drivas affärsmässigt
— måste finnas dels ett centralt organ, bestående av en förrådsbyrå
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken byrå skulle verkställa gemensamma
inköp och tillse, att inventarierna effektivt utnyttjades, dels ock lokala
organ, inordnade i distriktsförvaltningarna, för smärre inköp och för för-.
vältning av de lokala förråden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 99
Beträffande sättet för upphandlingarna yttra de sakkunniga bland annat:
För
att få affärsmässigt bästa resultat böra inköpen så mycket som möjligt
ske genom förrådsbyrån. De böra sammanföras till stora upphandlingar, som
under normala tider göras för vissa lämpliga perioder. Förrådsbyråns inköp
av mindre inventarier och av materialier kunna i tämligen stor utsträckning
ske på det sättet, att distriktsförvaltningarnas förrådsorgan berättigas att
hos vederbörande leverantör under viss tid och till bestämda priser uttaga
behövliga varor. Uttagen böra därvid hållas inom vissa ungefärligen uppgivna
kvantiteter. Självfallet bör förrådsbyrån vid sina upphandlingar åtnjuta
samma lättnader som statens affärsdrivande verk beträffande den formella
behandlingen av anbud m. m.
Upphandlingen av en del materialier, såsom exempelvis trä, makadam,
grus e. dyl., kan ej lämpligen ske centralt utan bör verkställas genom vederbörande
distriktsförvaltning. Såvitt möjligt böra dock andra köp genom
distriktsförvaltningarnas organ undvikas, då sådana gärna bliva relativt
dyra.
För att de större inventarierna (väg- och arbetsmaskiner) skola bliva på
effektivaste sätt utnyttjade, föreslå de sakkunniga, att dessa inventarier skola
inom förrådsbyrån bokföringsmässigt sammanhållas i ett centralförråd
för större inventarier, som skall skötas såsom en självständig affär. Härom
yttra de sakkunniga:
Alla större inventarier, som äro i användning ute i distrikten, skrivas på
distriktsförvaltningarna och förvaltas av dem. De inventarier, som ej användas,
ligga i depåer för centralförrådets räkning. Vid behov rekvirerar vederbörande
förvaltning ett inventarium därifrån och skall för den tid, detsamma
utnyttjas, erlägga en hyra till centralförrådet med visst per dagsverke
utgående belopp, som fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med
de inflytande hyrorna finansieras erforderliga, normala reparationer och
göras behövliga avskrivningar. Centralförrådets depåer böra ordnas i omedelbar
anknytning till distriktsförråden och förvaltas av distriktens förrådsorgan
under förrådsbyråns överinseende.
över de olika inventariernas användning skola distriktsförvaltningarna föra
listor. Med ledning av dessa debiteras månatligen de olika arbetena hyra
för inventarierna i enlighet med de av förrådsbyrån fastställda priserna.
För att centralförrådet skall fungera väl, bör det innehålla lämpliga inventarier
i tillräckligt antal samt väl utnyttjas. För att så skall ske har chefen
för förrådsbyrån att samråda med vederbörande chefer örn förekommande
behov.
Vid övergången till det nya systemet kommer centralförrådet att bestå av
de större inventarier, som nu tillhöra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vägdistrikten. De sakkunniga förutsätta, att förrådet — genom att vederbörande
anslag belastas med avgifter för hyra av inventarierna — till total omfattning
hålles någorlunda oförändrat. I den mån det visar sig, att förrådet
icke är tillräckligt stort för utförandet av förekommande arbeten, bör den utökning
av detsamma, som kan komma att beslutas, finansieras med särskilt
anslag.
De mindre inventarierna skulle, enligt de sakkunnigas förslag, levereras
direkt till distriktsförvaltningarnas förråd eller vid de platser, som av förvaltningarna
anvisades, samt förvallas av dem. Dessa inventarier .skulle bok
-
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
föras endast vid distriktsförråden och debiteras de olika arbetena allt efter
förbrukningen, så att de vore helt avskrivna, när de blivit förslitna.
Även materialier skulle, enligt förslaget, levereras direkt till distriktsförråden
eller anvisade förbrukningsplatser. Förvaltningen av materialierna skulle
omhänderhas av distriktens förrådsorgan. Debiteringen av vederbörande
anslag skulle ske alltefter förbrukningen.
Chefen för försvarsstaben framhåller i sitt yttrande, att genom en central
förrådsrörelse en standardisering av redskap och maskiner skulle vinnas,
ägnad att underlätta den militära väghållningen under krigsförhållanden.
.Dessutom möjliggjordes anskaffning av vissa slag av maskiner, vilka vore av
värde för väghållningen såväl under fred som krig men av ekonomiska skäl
endast i undantagsfall anskaffades av distrikten.
I åtskilliga yttranden ha farhågor uttalats för att den föreslagna förrådsorganisationen
skulle leda till kartellbildningar bland leverantörerna, varigenom
priserna skulle höjas.
I några yttranden har hävdats, att distriktsförvaltningarnas upphandlingsrätt
beskurits alltför snävt. I fråga örn många artiklar vore nämligen
decentraliserade inköp billigast.
Svenska teknolog föreningen yttrar i detta sammanhang:
Indelas landet enligt de sakkunnigas förslag i 12 distrikt, skulle alltså för
varje distrikt ifrågavarande inköp genomsnittligt belöpa sig till c:a 2.35 miljoner
kronor per år. Inköpsrörelsen för varje särskilt distrikt torde härvid
enligt föreningens mening bliva av tillräckligt stor omfattning, för att lägsta
möjliga inköpspriser skola erhållas vid upphandlingarna, även örn de ske
distriktsvis. Genom sammanförande av upphandlingsärendena till att avse
gemensamma inköp för alla distrikts behov torde någon ytterligare kostnadsminskning
endast i undantagsfall kunna erhållas. Vid de olika distriktsförvaltningarna
med deras enligt organisationsförslaget högt kvalificerade
personal torde all erforderlig sakkunskap komma att finnas, garanterande
att inköpen av såväl vägmaskiner och motorfordon som mindre inventarier
och förnödenheter verkställas på ett rationellt sätt.
Den av de sakkunniga förordade sammanföringen av de större inventarierna
inom förrådsbyrån till ett centralförråd torde komma att resultera i
en utomordentligt invecklad bokföring och en omfattande skriftväxling mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och distriktsförvaltningarna, utan att
några påtagliga fördelar därav vinnas. Med den storlek de olika distrikten
avses erhålla torde varje distrikts maskinpark kunna rationellt utnyttjas,
och behov av överflyttning av maskiner från ett distrikt till ett annat endast
undantagsvis uppkomma. ..
Slutligen giver en närmare undersökning av den nuvarande vagorganisationens
”kostnader för inventarier och förbrukningsartiklar vid handen, att
frånsett vägmaskinerna c:a 73 %> av kostnaderna avse massgods såsom
dammbindningsmedel, bensin och oljor. Verkställas inköpen av. dessa förnödenheter
genom centralstyrelsens försorg gemensamt för samtliga distrikt,
så erfordras härför endast ett fåtal affärsavslut, vilkas handläggning icke torde
giva sysselsättning åt mer än högst tvenne tjänstemän i styrelsen.
Utgående från vad här anförts vill föreningen, stödjande sin uppfattning
på erfarenheter från större byggnadsentreprenadfirmor och bruksindu
-
101
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
strier, förorda, att den föreslagna förrådsbyrån i styrelsen åtminstone tills vidare
ersättes med en mindre förrådsavdelning. Föreningen förordar därvid,
att vägväsendets inköp av inventarier och förbrukningsartiklar samt förrådsröreisen
i övrigt i största möjliga utsträckning decentraliseras till de särskilda
distrikten.
Jag finner det uppenbart, att ett sammanförande av upphandlingen av
inventarier och materialier till ett fatal stora inköp är ägnat att förbilliga
förrådsröreisen. Man kan naturligtvis ifrågasätta, om icke detta syfte tillräckligt
vinnes genom att, såsom teknologföreningen föreslagit, lägga uppköpen
i distriktsförvaltningarnas händer. Örn inköpen i huvudsak ske i enlighet
härmed, skulle förrådsorganisationen otvivelaktigt kunna göras något
mindre omfattande och därigenom förbilligas något. Med den distriktsindelning,
som jag anser mig böra förorda, skulle emellertid omfattningen av
uppköpen för varje distrikt i allmänhet icke bli så stor, att man med säkerhet
kan räkna med att uppnå lika förmånliga inköpspris som vid en central
upphandling. För en sådan talar även andra skäl. Genom en central upphandling
vinnes även en ur ekonomisk och militär synpunkt önskvärd standardisering
av inventarier och redskap. Vidare måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under alla förhållanden ha ett gemensamt förrådsorgan för uppköp
av inventarier och redskap för de arbeten, som bedrivas av hamn- samt
järnvägs- och luftfartsbyråerna. Slutligen talar erfarenheten från andra
tekniska verk för en central upphandling. Jag anser därför — lika med de sakkunniga
— att uppköpen i största möjliga utsträckning böra ske centralt
samt förordar med hänsyn härtill inrättande av en förrådsbyrå i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. I den mån vissa uppköp bliva billigare vid lokal
upphandling — och detta torde vara fallet beträffande trä, makadam, grus
och dylikt — bör upphandling ske genom distriktsförvaltningarna.
De sakkunnigas förslag, att de större inventarierna skola bokföringsmässigt
sammanföras till ett centralförråd för större inventarier, synes mig
vara ägnat att skapa förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av den maskinella
utrustningen. Det torde visserligen, såsom teknologföreningen påpekat,
vara sant, att åtgärden förutsätter en tämligen vidlyftig bokföring.
Det måste emellertid framhållas, att för beräkning av kostnaderna för olika
arbeten uppgifter rörande dessa inventariers användning i allt fall måste
sammanställas inom distriktsförvaltningarna. Besväret med uppgifternas insändande
lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och deras centrala sammanställande
torde icke bliva så stort. Jag anser mig därför kunna biträda de
sakkunnigas förslag i denna del.
Mot vad de sakkunniga anfort beträffande mindre inventarier och materialier
har jag icke något att eiänra.
Departe
ments
chefen.
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Utformningen av deli statliga vägorganisalonen.
De sakkunniga lia ularbetat ett detaljerat förslag till statlig vägorganisation,
därvid personalbeståndet anpassats efter väghållningsarbetenas omfattning
under åren 1937 och 1938.
Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden är det uppenbarligen uteslutet
att nu bedöma personalbehovet vid den tidpunkt, då staten skall övertaga
väghållningen. Jag anser det därför icke möjligt att redan nu till prövning
upptaga de sakkunnigas förslag till personalstat för den statliga vägorganisationen,
löner och vissa smärre organisationsfrågor. Nu berörda detaljspörsmål
äro för övrigt icke av den vikt att de kunna inverka på ett ställningstagande
till själva principfrågan. I detta sammanhang skall därför endast
upptagas sådana organisationsspörsmål, som äro av mera principiell betydelse.
A. Väg- och vattenhyggnadsstyrelsens organisation.
Styrelsens sammansättning och
utövandet av beslutanderätten
i styrelsen.
Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nuvarande organisationsform visat
sig ändamålsenlig, ha de sakkunniga utgått från att densamma vid ett förstatligande
av vägväsendet bör till sina grunddrag bibehållas oförändrad. De nya
och vidgade uppgifterna betingade emellertid, uttala de sakkunniga, en utbyggnad
av och vissa jämkningar i organisationen.
Med avseende å sammansättningen av styrelsen — som nu utgöres av en
generaldirektör och chef samt såsom ledamöter cheferna för de olika byråerna
— ha de sakkunniga övervägt, huruvida fullmäktige böra ingå i styrelsen
vid handläggningen av viktigare ärenden. Härom anföra de sakkunniga:
Då inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle komma att finnas framstående
sakkunskap på det vägbyggnadstekniska området, lärer adjungerandet
av en eller annan sakkunnig fullmäktig vid avgörande av större frågor
inom detta område knappast kunna förväntas bliva av något egentligt värde.
Fullmäktige torde icke heller ha någon uppgift att fylla med avseende å den
till sin omfattning stora, men eljest ganska enhetliga inköps- och affärsverksamhet,
som vid ett förstatligande skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För träffande av avtal med arbetareorganisationer torde viktigast
vara samarbete nied övriga statliga verk för vinnande av enhetlig lönepolitik.
Beträffande det betydelsefulla arbetet med vägbyggnadsverksamhetens
planläggning med hänsyn till samhällets och näringslivets behov få, enligt
de sakkunnigas förslag, representanter för alla förekommande intressen
tillfälle att yttra sig, innan frågor härom avgöras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det torde vara svårt att finna utanför stående fullmäktige, som äga
en sådan överblick över hela landets vägbehov, att de kunna bilda sig en utslagsgivande
mening i dessa frågor och dessutom ha tid att nedlägga det erforderliga
arbetet på studium av alla frågor av detta slag. De sakkunniga
ha med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå fullmäktigeinstitutionens
införande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
103
Beträffande sättet för ärendenas avgörande inom styrelsen lia de sakkunniga
ansett nu gällande ordning böra bibehållas. Generaldirektören skulle sålunda
äga ensam beslutanderätt i alla de frågor, i vilkas prövning han deltoge,
med undantag dock för de disciplinära.
Enligt nu gällande instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
chefen att deltaga i avgörandet av samtliga på verkets handläggning ankommande
ärenden med undantag endast för dem, som äro av beskaffenhet att
de icke skäligen böra i varje fall underställas styrelsens prövning. Ärende av
sistnämnda slag må avgöras av vederbörande byråchef utan föregående föredragning
i styrelsen eller ock överlämnas till underordnad tjänsteman för
vidtagande av åtgärd. Frågor örn utanordning av medel skola alltid avgöras
av styrelsen.
De sakkunniga framhålla, att om generaldirektören även efter ett förstatligande
skulle avgöra alla ärenden, som enligt gällande instruktion skola prövas
i styrelsen, skulle han bliva belastad med en sådan mängd löpande ärenden,
att han icke finge tid att ägna tillräcklig omsorg åt de stora linjerna
inom alla de områden som vore föremål för styrelsens verksamhet. Instruktionen
borde därför ändras, så att erforderlig lättnad bereddes chefen. De
sakkunniga yttra härom:
Till en början torde vara nödvändigt att befria honom från befattningen
med utanordningsfrågor. Med den ökning av dessa ärenden som måste följa
av förstatligandet är det icke rimligt, att han betungas härmed. I likhet med
vad som är fallet inom andra verk böra utanordningarna kunna beslutas av
vederbörande byråchef. Anordningarna skola dock alltid kontrasigneras av
annan tjänsteman.
Att härutöver begränsa omfattningen av de ärenden, som enligt nu gällande
ordning skola avgöras i styrelsen, måste ur principiella synpunkter anses
olämpligt. Om sålunda gränsdragningen mellan styrelse- och byråchefsärendena
icke rubbas på annat sätt än här förutsatts, torde spörsmålet, huru
generaldirektören skall få tillräcklig tid att ägna sig åt de stora frågorna,
icke kunna lösas på annat sätt, än att åt någon befattningshavare vid verket
gives befogenhet att i generaldirektörens ställe i styrelsen avgöra en del av
de löpande ärendena. Särskilt erfordras biträde åt generaldirektören vid handläggningen
av frågor, som sträcka sig över gränserna för flera arbetsområden
och som därför kräva gemensam handläggning. Behovet av biträde vid
koordination av arbetet inom styrelsen gör sig i all synnerhet gällande inom
vägväsendets område. Sammanföras de avdelningar, vilkas arbetsuppgifter
särskilt ofta kräva en gemensam behandling, till en stor byrå och erhåller
chefen för denna befogenhet att efter generaldirektörens bestämmande i styrelsen
avgöra även ärenden, som eljest skulle ankomma på verkets chef, torde
erforderlig befrielse från de löpande ärendena härigenom beredas denne.
De sakkunniga vilja därför föreslå att handläggningen av de ärenden, för
vilka en gemensam ledning är särskilt önskvärd och som icke äro av mera
speciell natur, sammanföras till en byrå, som lämpligen bör benämnas vägbyrån.
Till denna skulle -—- ---— — främst hänföras ärenden rörande plan
läggningen
av vägbyggnadsverksamlieten, om byggande av väg, örn utförande
av underhålls- och byggnadsarbetena, örn städernas väg- och gatuväsende
och rörande de enskilda vägarna. Dessa ärenden äro i mycket stor utsträckning
av den natur att de enligt nu gällande ordning sammanhållas och hand
-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
läggas inom vägbyrån med därtill hörande inspektioner. Den föreslagna anordningen
anknyter därför till nu bestående förhållanden. Genom en koordination
av nyssnämnda ärenden vinnes garanti för att handläggningen av desamma
sker med minsta omgång och tidsförlust.
På grund av ovan anförda skäl vilja de sakkunniga vidare föreslå, att åt
chefen för vägbyrån gives befogenhet att i styrelsen avgöra alla på byrån
ankommande ärenden, i vilkas prövning generaldirektören icke behöver deltaga.
Vägbyråns chef bör med hänsyn till de särskilda befogenheter, som
sålunda skulle tillkomma honom, givas överdirektörs ställning.
Med hänsyn till omfattningen av vägbyråns arbetsuppgifter anse de sakkunniga
nödvändigt att sammanföra olika grupper av ärenden till fem särskilda
avdelningar inom byrån, nämligen utredningsavdelningen, byggnadsavdelningen,
underhållsavdelningen, avdelningen för rikets städer samt avdelningen
för enskilda vägar. Var och en av dessa avdelningar skulle, enligt
förslaget, förestås av en chef, vilken vid handläggning av ärenden, som berörde
avdelningen, skulle inträda såsom ledamot i styrelsen.
Fördelningen av arbetsuppgifterna inom vägbyråns område mellan generaldirektören
och överdirektören borde, enligt de sakkunniga, icke i detalj
angivas i instruktionen utan ske i enlighet med vissa däri lämnade allmänna
anvisningar efter generaldirektörens prövning i varje fall. De ärenden, i vilka
den senare borde besluta, skulle — uttala de sakkunniga — framför allt bliva
viktigare frågor örn organisationen, vägväsendets planläggning och ledning,
anslagsäskanden och fördelningen av vägmedlen samt betydelsefulla verkställighetsfrågor.
Övriga på styrelsens prövning ankommande ärenden inom
vägbyråns område skulle avgöras av överdirektören, i den mån generaldirektören
icke förbehölle sig själv desamma. Överdirektören borde också genom
närvaro vid föredragningar och samråd med generaldirektören få tillfälle att
följa verksamheten vid övriga byråer, vilka handlade frågor rörande vägväsendet.
Han skulle vidare vikariera för generaldirektören.
Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisationsform har länsstyrelsen
i Älvsborgs län förordat, att verket organiserades enligt vattenfallsstyrelsens
mönster med olika sakkunskap representerad i styrelsen. Rådgivande
fullmäktige eller en riksvägnämnd vore ej av samma effektivitet som
annan och kompletterande sakkunskap inom styrelsen. Veterligen hade vattenfallsstyrelsens
organisation fungerat väl. Krav på särskilda taxor och
andra anmärkningar mot styrelsen hade aldrig stått sig inför upprepade sakkunniga
och parlamentariska undersökningskommittéer. Det vore ej uteslutet,
att detta kunde sammanhänga med alt den rent tekniska sakkunskapen redan
vid avgörandenas fattande mötte annan sakkunskap med berättigade anspråk
på hänsyn.
De sakkunnigas uppfattning örn behovet av fullmäktige i styrelsen har
kritiserats endast av länsstyrelsen i Örebro län, som hävdar att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid prövning av frågor av vägpolitisk natur borde förstärkas
med fullmäktige, vilka jämte god kännedom om samhällets och näringslivets
behov besutte administrativ erfarenhet.
Kungl. Muj:ts proposition nr 122.
105
Statskontoret förordar en sådan organisation att överdirektören bleve en
ovan byråindelningen verkande souschef, vilket självfallet icke borde hindra,
att hans verksamhet huvudsakligen inriktades på samma arbetsuppgifter,
som de sakkunniga avsett. Ämbetsverket yttrar vidare i detta sammanhang:
De sakkunniga synas icke hava tillräckligt beaktat de regler, som pläga
tillämpas inom allmänna civilförvaltningen. I betänkandet ha icke framlagts
bärande skäl för de väsentliga avvikelser från dessa regler, som förslaget innebär.
Särskilt måste den förordade organisationen av vägbyrån vara ägnad
att väcka betänkligheter, icke minst med hänsyn till de konsekvenser beträffande
förvaltningen i övrigt som en sådan organisation kan befaras medföra.
Den centrala organisationen synes utan olägenhet kunna uppbyggas med
den byråindelning och med arbetskrafter i de lönelägen, som eljest allmänt
förekomma inom civilförvaltningen. Den föreslagna vägbyrån synes i anslutning
härtill böra uppdelas på tvenne byråer, förslagsvis omfattande den ena
byggnads- och underbållsavdelningarna och den andra återstående i förslaget
upptagna avdelningar.
Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner starka skäl tala för systemet
med överdirektör och souschef. Härvid vore särskilt att beakta, att hamnbyråns
samt järnvägs- och luftfartsbyråns intressen måste anses kräva, att
generaldirektörens ställföreträdare icke komme att stå främmande för dessa
byråers uppgifter, något som tydligen kunde befaras, därest ställföreträdaren
i första hand eller uteslutande vore vägman.
Vad först angår den av länsstyrelsen i Älvsborgs län framförda tanken, att
det centrala verket bör organiseras på samma sätt som vattenfallsstyrelsen,
vill jag erinra, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom jag i annat sammanhang
redan framhållit, jämväl efter ett förstatligande av vägväsendet bör
av vissa praktiska skäl förbliva centralt verk icke blott för vägväsendet utan
även för de övriga kommunikationstekniska uppgifter, vilka nu ankomma på
styrelsen. Då det torde vara svårt att utanför denna finna personer, som besitta
sakkunskap beträffande alla styrelsens verksamhetsområden, lärer den
för vattenfallsstyrelsen bestämda organisationsformen icke vara lämplig för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn härtill och då styrelsens nuvarande
organisation visat sig ändamålsenlig, ansluter jag mig till de sakkunnigas
uppfattning, att denna bör till sina grunddrag bibehållas oförändrad.
Hittills har icke ansetts erforderligt att införa fullmäktige i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sådana finnas inom en del andra centrala verk. Syftet med
fullmäktigeinstitutionen har främst varit att tillföra vederbörande verksstyrelse
viss sakkunskap eller att bereda verket tillfälle till intimt samråd med
representanter för viss verksamhet. Institutionen har emellertid beträffande
åtskilliga verk, där den införts, befunnits obehövlig och därför icke bibehållits.
För väg- och vattenbyggnadsstyrclsen lärer fullmäktigeinstitutionen, enligt
min mening, endast kunna ifrågakomma vid handläggningen av ärenden rörande
planläggningen av vägbyggnadsverksamhetcn och utformningen i övrigt
av det allmänna vägnätet. Det kan naturligtvis tänkas, att dessa ärenden
Departe
ments
chefen.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
vid prövningen i styrelsen komme att skärskådas ur vidare synpunkter, om i
avgörandet deltoge även fullmäktige med stor kännedom om samhällets och
näringslivets behov. Med det av mig förordade förslaget till handläggning av
vägfrågor få emellertid de näringspolitiska synpunkterna — genom den starka
ställning som gives länsstyrelserna — erforderligt inflytande på frågornas
avgörande. Det torde för övrigt, såsom de sakkunniga också påpeka, bliva
svårt att finna personer, som äga förutsättningar att överblicka hela landets
vägbehov. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka fullmäktigeinstitutionens
införande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I fråga om sättet för ärendenas avgörande inom styrelsen bör, såsom de sakkunniga
framhållit, nu gällande ordning bibehållas. Generaldirektören bör
alltså liksom hittills äga beslutanderätt i alla de ärenden, i vilkas prövning
han deltager, med undantag endast för de disciplinära.
Mot den föreslagna förenkligen av handläggningen av utanordningsärenden
har jag icke något att erinra. I övrigt bör ur rättssäkerhetssynpunkt någon
ändring icke ske i den nuvarande gränsdragningen mellan de ärenden, som
skola prövas i styrelsen, och de, som må handläggas av byråchef eller underordnad
tjänsteman.
Det är uppenbart att ett förstatligande av vägväsendet kommer att medföra
en avsevärd ökning av antalet av de ärenden, som skola avgöras i styrelsen.
Med hänsyn härtill är det, såsom de sakkunniga funnit, icke möjligt att bibehålla
den nuvarande skyldigheten för generaldirektören att deltaga i alla på
styrelsens prövning ankommande ärenden. För att lätta chefens arbetsbörda
torde därför vara nödvändigt att inrätta en överdirektörstjänst vid styrelsen
och att åt överdirektören giva befogenhet att i generaldirektörens ställe i
styrelsen avgöra löpande ärenden, som icke äro av den vikt att de böra avgöras
av verkschefen.
De sakkunniga ha föreslagit, att överdirektören skall vara chef för vägbyrån,
till vilken skulle sammanföras flertalet av de till vägväsendet hörande
ärendena. Enligt förslaget skall överdirektörens befogenhet att i generaldirektörens
ställe i styrelsen avgöra löpande ärenden begränsas till sådana, som
höra till vägbyrån. Det kan naturligtvis med visst fog ifrågasättas, örn icke
överdirektören borde göras till souschef i detta ords vedertagna bemärkelse
och sålunda stå utom och över byråindelningen. Åt souschefen skulle av
generaldirektören bland annat kunna uppdragas att i styrelsen avgöra visst
ärende, vissa grupper av ärenden eller under viss tid alla till en avdelning
hörande ärenden. Vad som särskilt talar för detta alternativ är, att en souschef
skulle av generaldirektören kunna vid behov utnyttjas för uppgifter
inom samtliga byråer och avdelningar. Detta alternativ medför även den fördelen,
att vägbyrån icke behöver göras så stor som de sakkunniga föreslagit
utan kan uppdelas på två eller tre byråer av sedvanlig storlek. Då emellertid
biträde åt generaldirektören huvudsakligen behöves för koordination av arbetet
inom vägväsendets område och då ett sammanhållande av hithörande
ärenden inom en byrå obestridligen utgör en garanti för att handläggningen
av desamma sker med minsta omgång och tidsutdräkt, bär jag anslutit mig
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
107
till den av de sakkunniga föreslagna anordningen, vilken måste anses vara
den lämpligaste vid själva utformningen av den nya organisationen.
Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan generaldirektören och överdirektören anser jag mig kunna biträda.
Jag förutsätter dock, att ärenden rörande fastställande av arbetsplan, om förändring
av enskild väg till allmän och om indragning av väg — med hänsyn
till dessa ärendens vikt — såsom regel avgöras av generaldirektören.
Byråindelningen.
För ärendenas beredande till avgörande är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
organiserad på byråer, vilka handlägga olika slags ärenden. De nuvarande
byråerna äro till antalet sex, nämligen vägbyrån, brobyrån, hamnbyrån,
järnvägs- och luftfartsbyrån, vägtrafikbyrån och kameralbyrån. Härtill komma
militäravdelningen och den geotekniska avdelningen.
Enligt de sakkunnigas förslag skola av redan berörda organisatoriska skäl
de på styrelsens prövning ankommande ärenden inom vägväsendets område,
vilka icke äro av mera speciell natur, vid ett förstatligande sammanföras till
vägbyrån. På denna skulle sålunda handläggas alla ärenden som avse byggande,
konstruktion och underhåll av de allmänna vägarna på landet, inklusive
stensättnings- och beredskapsarbeten, ävensom vissa frågor rörande
städernas väg- och gatuväsende samt de enskilda vägarna. För behandlingen
av dessa ärenden skulle, såsom jag redan omnämnt, byrån uppdelas på fem
avdelningar.
Inom utredningsavdelningen skulle, enligt förslaget, planläggningen av landets
vägbyggnadsverksamhet ske. Där skulle under samarbete med lokala
myndigheter och organ riktlinjer fastställas, huru tillgängliga medel skola
användas och fördelas mellan olika slag av vägar eller på olika distrikt. På
denna avdelning skulle det vidare ankomma att följa utvecklingen inom vägväsendet
både inom och utom landet samt att utarbeta och revidera normalbestämmelser
och alla de tekniska anvisningar, som skola reglera distriktens
handhavande av vägbyggnadsverksamheten.
Byggnadsavdelningen har av de sakkunniga tänkts skola handha alla
ärenden, som avse själva utförandet av beslutade byggnadsföretag. I sådant
hänseende skulle avdelningen ha att utreda, huruvida visst vägföretag borde
utföras i egen regi eller på entreprenad, samt att övervaka och inspektera de
byggnadsarbeten, som komme alt utföras av distriktsförvaltningarna i egen
regi. Bortsättandet av vägarbeten på entreprenad skulle, i den mån detta
icke överlämnades till distriktsförvaltningarnas handläggning, ombesörjas av
byggnadsavdelningen, som jämväl skulle kontrollera och avsyna dessa
arbeten.
Underhållsavdelningen bar av de sakkunniga förutsatts skola fullfölja den
verksamhet, som nu utövas av den år 1938 inrättade vägunderhållsinspektionen,
ävensom handlägga alla å väg- och valtenbyggnadsstyrelsen ankommande
ärenden med avseende å vägunderhållet, främst ledningen av underhållets
utförande och rationalisering.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
För handläggning av alla de uppgifter med avseende å städernas väg- och
gatuväsende, som skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ha
de sakkunniga föreslagit inrättande inom vägbyrån av en särskild avdelning
för rikets städer. Avdelningen skulle bl. a. få till uppgift att granska och
fastställa arbetsplaner för vissa byggnadsföretag i städerna, utöva tillsyn
över den allmänna väghållningen inom städernas områden samt beräkna
statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle den från och med budgetåret 1939/40
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inrättade avdelningen för handläggning
av ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning ingå i vägbyrån.
De sakkunniga förutsätta emellertid, att de nuvarande länsschaklmästarnas
uppgifter övertagas av personal under distriktsföi’valtningarna.
Såsom redan i samband med riktlinjerna för förrådsrörelsen vid vägväsendet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens övriga verksamhetsområden omnämnts
föreslå de sakkunniga inrättande av en särskild förrådsbyrå. Denna
skulle bland annat handha ledningen av hela förrådsrörelsen och i sådant
hänseende verkställa större delen av alla inköp, ombesörja leveranskontroll,
handha centralförrådet för större inventarier samt utöva tillsyn över distriktsförvaltningarnas
förrådsrörelse.
För brobyrån skulle förstatligandet av vägväsendet enligt förslaget medföra
vissa förändringar. Härom anföra de sakkunniga:
Till brobyråns åligganden höra för närvarande granskning av alla broförslag,
arbetsritningar och anbud, godkännande av entreprenör, förordnande
av kontrollant, inspektion och avsyning av färdigställda företag. Granskningsärenden,
avseende mindre brobyggnader, handläggas i viss utsträckning
av vägingenjörerna.
Vid vägväsendets förstatligande bör behörigförklaring av förrättningsmän
icke längre förekomma, utan projekteringsverksamheten hör även med avseende
å broföretag omhänderhavas av den statliga vägorganisationen. Upprättandet
av förslag till brobyggnader hör för enhetlighets vinnande ske
centralt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå på grundval av
terräng- och grundundersökningar, vilka verkställas av distriktsförvaltningarna.
Där så låter sig göra, böra broförslagen grandas på standardritningar,
i vilket fall förslagen böi-a kunna upprättas av distriktsförvaltningarna.
Någon granskning av de i styrelsen uppgjorda broarbetsplanerna erfordras
icke.
Beträffande byggande av broar kunna mindre sådana, exempelvis med
högst 10 meters spännvidd, lämpligen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bestämmande upphandlas genom distriktsförvaltningarna, därest entreprenör
skall anlitas. Vid större brobyggnader, som bortsättas på entreprenad,
bör upphandlingen ske av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kontrollen av
dessa arbeten kan ske antingen genom distriktsförvaltningarna eller genom
brobyrån, alltefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmande och beroende
på brobyggnadernas storlek och beskaffenhet. Vid kontrollens utförande
skall samarbete äga rum med förrådsbyråns kontrollorgan.
Alla arbetsritningar, som upprättas av vederbörande entreprenör, skola
granskas inom brobyrån.
Den moderna brotekniken kräver speciellt inom området utbildade ingenjörer
för handhavande av de arbetsuppgifter, varom här är fråga. Det kan
därför icke vara lämpligt, att i någon större grad överflytta ärendenas hand
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
109
läggning till distriktförvaltningarna. Av samina anledning böra icke heller
upphandling och kontroll av broarbetena förläggas till byggnadsavdelningen
under vägbyrån utan ligga kvar under brobyrån.
Sammanfattningsvis skulle brobyråns arbetsuppgifter efter ett förstatligande
bliva handläggning av anslagsärenden, utarbetande av normalbestämmelser
och normalritningar, upprättande av förslag lill bro- och konstbyggnader,
infordrande av anbud å och träffande av avtal örn arhetens utförande
på entreprenad, granskning av arbetsritningar, kontroll och avsyning
av arbetenas utförande samt förande av broliggare och upphandlingsstatistik.
Vägtrafikbyråns arbetsuppgifter skulle enligt förslaget efter ett förstatligande
begränsas till ärenden rörande väg- och motortrafiken samt därmed
sammanhängande frågor. Från vägtrafikbyrån skulle sålunda till vägbyrån
överflyttas de vägtekniska ärenden, som avse utformande av vägskäl, vägtekniska
konstruktioner för befrämjande av trafiksäkerheten m. m. Förstatligandet
komme vidare att medföra, att de ärenden å vägtrafikbyrån, som
avse tillstånd för vägdistrikten att inköpa vägmaskiner eller att uppföra
garage m. m., komme att försvinna.
De sakkunniga föreslå, att den nuvarande kameralbyrån, som är organiserad
med hänsyn till styrelsens uppgift att vara ett kontrollerande verk,
skulle på grund av ändrade och vidgade uppgifter ombildas till en kanslibyrå
samt ett ekonomi- och kammarkontor, den förra för personalärenden,
revisionsfrågor samt juridiska och administrativa ärenden och det senare för
anslagskontroll samt kassa- och bokföringsgöromål.
Beträffande hamnbyrån, järnvägs- och luftfartsbyrån, militäravdelningen
och den geotekniska avdelningen ha de sakkunniga icke föreslagit annat än
obetydliga organisatoriska förändringar.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen riktar i sitt yttrande vissa anmärkningar
ur organisatorisk synpunkt mot den föreslagna vägbyrån samt anför härom:
Enligt styrelsens mening bör en viss minskning av den föreslagna vägbyrån
kunna ske. Styrelsen syftar härvid först på avdelningen för enskilda vägar,
vilken efter ett förstatligande bör kunna indragas. De sakkunniga, som utgå
från att länsschaktmästamas uppgifter skola överföras på distriktsförvaltningarna,
hava övervägt, huruvida icke även nämnda avdelnings verksamhet
skulle kunna överflyttas på distriktsförvaltningarna. Detta har emellertid
befarats kunna leda till, att enhetligheten med avseende å kostnadsuppskattningar
och vägarnas standard skulle förryckas. Med anledning härav vill styrelsen
framhålla, att det är självklart, att verksamheten på förevarande område
— örn den helt förlädes till distriktsförvaltningarna — skulle följas och
kontrolleras av styrelsen, som helt naturligt skulle ingripa, örn oenhetlighet på
ett eller annat område började visa sig. Härvid borde styrelsen få god ledning
av de erfarenheter på området, som styrelsen nu håller på att samla. Det må
vidare framhållas, att ärenden rörande statsbidrag till enskild väghållning,
särskilt sådana som avse underhåll, i stor utsträckning röra sig örn relativt
obetydliga belopp, varför det synes mindre lämpligt, att dylika ärenden centraliseras
till ett ämbetsverk i huvudstaden. Styrelsen anser därför, att såväl
organisatoriska som praktiska skäl tala för att ifrågavarande verksamhet, sedan
den genom nuvarande organisation förts in på enhetliga och rationella
linjer, helt förlägges till distriktsförvaltningarna, därvid styrelsen förn Isätter
en distriktsorganisation enligt all. T. Förslaget torde icke behöva medföra nå
-
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
gon förstärkning av distriktsorganisationen. Styrelsens kontroll över verksamheten
bör kunna ske huvudsakligen genom granskning av statistik och statförslag
samt genom vägbyråns inspektionsresor. Arbetet härmed kan icke antagas
komma att bereda full sysselsättning åt en person, varför någon särskild
befattningshavare icke här torde behöva medräknas.
Den nuvarande provisoriskt inrättade vägunderhållsinspektionen fyller en
synnerligen viktig uppgift genom att kontrollera de 170 vägdistriktens handhavande
av vägunderhållet. Styrelsen kan däremot icke tro, att en kontroll
av den ingående och detaljerade art, varom här är fråga, skall bliva behövlig
efter ett förstatligande. Vägunderhållet skall då handhavas av ett fåtal mycket
högt kvalificerade yrkesmän -— vägdirektörerna. Det måste tagas för givet,
att var och en av dessa kommer att med all makt vinnlägga sig om att åstadkomma
det mest rationella och ekonomiskt riktiga vägunderhåll som inom
hans distrikt är möjligt. Vid sådant förhållande torde de uppgifter som härutinnan
komma att åvila vägbyrån kunna ordnas på ett enklare sätt och den
kontroll, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör utöva på hithörande område,
i huvudsak kunna ske genom granskning av statförslag och statistik
samt genom inspektionsresor och sammankallande av vägdirektörerna för
överläggningar och dryftande av erfarenheter och gjorda rön. Även bär förutsätter
styrelsen en organisation enligt alt. I.
Även svenska teknolog!öreningen anser, att man genom en decentralisering
av vissa ärenden till distriktsförvaltningama skulle kunna minska omfattningen
av vägbyrån, samt anför härom bland annat:
Byggnadsavdelningens arbetsuppgifter, sådana de angivas av de sakkunniga,
synas i stor omfattning sammanfalla med de uppgifter, vilka tilldelats
motsvarande avdelningar inom distriktsförvaltningama. Utförande av väg-,
bro- och beläggningsarbeten i egen regi eller på entreprenad bör enligt föreningens
åsikt såsom regel ske genom distriktsförvaltningarnas försorg. Endast
i undantagsfall, såsom då fråga är örn större företag, som beröra två eller
flera distrikt, torde några fördelar vara att vinna därigenom, att arbetets utförande
ombesörjes av den centrala styrelsen. Organisationen av vägbyråns
byggnadsavdelning torde med hänsyn härtill kunna förbilligas, utan att någon
motsvarande ökning av kostnaderna för distriktsförvaltningama behöver
uppkomma.
Underhållsavdelningen avses i huvudsak övertaga den nuvarande vägunderhållsinspektionens
arbetsuppgifter. För närvarande avser denna inspektion
landets 170 vägdistrikt. Därest dessa vid ett förstatligande av vägväsendet
sammanslås till endast 12 eller alternativt 22 distrikt, måste vägunderhållsinspektionens
arbetsuppgifter enligt föreningens mening komma att minska
i omfattning. I varje fall torde dessa ärendens handläggning komma att avsevärt
förenklas. De nya uppgifter, som enligt organisationsförslaget skulle tillföras
underhållsavdelningen, böra också till stor del kunna ombesörjas av
distriktsförvaltningama, såsom ärenden rörande underhållsmetoder, byggnader
och garage samt inköp av vägmaskiner. Underhållsavdelningens personalbestånd
bör härvid kunna minskas.
Avdelningen för enskilda vägar, som avses handlägga ärenden angående
statsbidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar, kan enligt föreningens
uppfattning knappast bliva erforderlig, såvida icke den med statsbidrag
utförda enskilda väghållningen framdeles kan beräknas erhålla avsevärt
större omfattning än för närvarande. De anslag, som hittills anvisats till
enskild väghållning, hava varit av så ringa omfattning, och de därav berörda
arbetsföretagen torde också vara av så enkel natur, att fördelningen av stats
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
lil
bidragen och kontrollen över deras användning helt och hållet borde kunna
övertagas av distriktsförvaltningarna.
Beträffande byggnadsavdelningen anser vägingenjören i Malmöhus län
lämpligare, att frågan om egen regi eller entreprenad avgjordes av distriktsförvaltningarna
men att sådant beslut underställdes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning. Därjämte torde samtliga åtgärder i samband med entreprenader
böra handhavas av distriktsförvaltningarna. Beträffande bro- och
beläggningsarbeten borde dock beslut örn antagande av entreprenör underställas
styrelsen för prövning och godkännande.
Även eli par andra vägingenjörer uttala sig till förmån för en decentralisering
till distriktsförvaltningarna av vissa av de uppgifter, som skulle ankomma
på byggnadsavdelningen, exempelvis kontroll och avsyning av på
entreprenad utförda byggnadsarbeten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kontroll skulle då hänföras till tillsyn av att distriktsförvaltningarna följde
av styrelsen lämnade föreskrifter av teknisk, administrativ och ekonomisk
natur.
Beträffande vägbyrån påpekas vidare av riksräkenskapsverket, att uttrycket
avdelningar inom en byrå vore oegentligt. Med avdelning inom ett verk
borde förstås en större enhet än en byrå. Organisatoriska enheter inom en
byrå plägade vanligen benämnas kontor eller dylikt.
Statskontoret anser sig icke övertygat om behovet av att för de arbetsuppgifter,
som hänförts till vägtrafikbyrån, bibehålla en särskild byrå inom organisationen.
Ämbetsverket finner starka skäl tala för att byråchefstjänsten indroges
och att den föreslagna personalen i övrigt inordnades såsom en avdelning
under en annan byrå.
Svenska teknologi öreningen uttalar, att en hel del av de ärenden, som avsetts
skola handläggas å vägtrafikbyrån, med fördel borde kunna överflyttas
å distriktsförvaltningarna.
Den föreslagna kanslibyrån borde, uttalar statskontoret, omfatta även ekonomi-
och kammarkontoret. Anledning att inrätta sistnämnda kontor såsom
en självständig avdelning vid sidan av byråindelningen syntes icke föreligga.
Byrån torde lämpligen böra benämnas administrativa byrån.
Riksräkenskapsverket finner däremot med hänsyn till den omfattning, vägnell
vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet skulle erhålla, det vara ofrånkomligt
nödvändigt att för skötseln av den ekonomiska förvaltningen inrättades
en särskild byrå under chefsskap av en byråchef.
I flera av yttrandena har, såsom framgår av det anförda, föreslagits en
decentralisering av vissa ärenden från väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen till
distriktsförvaltningarna. En sådan decentralisering skulle medföra den fördelen,
att förvaltningen bleve mindre tung och att organisationen kunde göras
något billigare. Den föreslagna överflyttningen av de i yttrandena berörda
ärendena till distriktsförvaltningarna kan möjligen genomföras, örn de
sakkunnigas förslag till rikets indelning i 12 distrikt godtages. Av skäl, som
jag i annat sammanhang skall närmare utveckla, kan jag icke biträda de sak
-
Hepartem
en facil
efea.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
kunnigas förslag till distriktsindelning. Bliva distrikten flera, torde behovet
av en starkare ledning från det centrala verket vara väsentligt större, icke
minst med hänsyn till svårigheten att besätta ett större antal vägdirektörsposter
med ledande krafter av den kvalitet, som erfordras för en decentraliserad
förvaltning. Jag anser det redan med hänsyn härtill mindre lämpligt att
överflytta handläggningen av berörda ärenden till distriktsförvaltningarna.
Mot en decentralisering särskilt av de uppgifter, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle ankomma på vägbyråns byggnadsavdelning, kunna åberopas
även andra skäl. För att personal och maskiner skola kunna effektivt
utnyttjas, måste prövningen av fråga örn visst arbete skall utföras på entreprenad
eller i egen regi såsom regel ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Endast denna kan dirigera personal och maskiner från ett
distrikt till ett annat. Med avseende å smärre vägförbättringsföretag bör
beslutanderätten i nu berörda hänseende dock ligga hos distriktsförvaltningarna.
Även bortsättandet av arbeten på entreprenad bör såsom regel ankomma
på styrelsen, som — särskilt om distrikten bliva små — torde ha
större förutsättningar att bedöma skäligheten av anbud och anspråk på
ersättning för extraarbeten. Däremot torde kontroll och avsyning av på entreprenad
utförda arbeten böra i stor utsträckning ske genom distriktsförvaltningarnas
försorg under byggnadsavdelningens överinseende.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då byggnadsavdelningen jämväl
har att övervaka och inspektera de byggnadsarbeten, som utföras av distriktsförvaltningarna
i egen regi, torde någon minskning av byggnadsavdelningen
icke, på sätt i yttrandena ifrågasatts, vara möjlig att genomföra.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och teknologföreningen ha i sina yttranden
givit uttryck åt den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som nu
ankomma på vägunderhållsinspektionen och som skulle överflyttas på underhållsavdelningen,
efter ett förstatligande lcomme att minskas i sådan mån,
att avdelningen bleve helt obehövlig eller åtminstone kunde göras mindre
än de sakkunniga föreslagit. Det är emellertid med hänsyn till underhållsarbetenas
stora omfattning av allra största vikt, att ledningen av dessa arbeten
blir effektiv, särskilt under den första tiden, innan underhållsorganisationen
hunnit i detalj utformas. Att minska underhållsavdelningen eller
att överflytta dess uppgifter till annan avdelning synes mig därför icke tillrådligt,
i varje fall icke från början. Möjlighet bör dock hållas öppen att
längre fram vidtaga den omorganisation, som då kan anses påkallad av
förhållandena.
Då beslutanderätten i frågor om bidrag till enskild väghållning på sin tid
förlädes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åberopades till stöd härför att
ett centraliserat förfarande erbjöde de bästa möjligheterna att uppnå enhetlighet
vid verksamhetens handhavande och att man främst borde eftersträva,
att bidragsverksamheten handhades så rättvist som möjligt. Sedan numera
viss erfarenhet av hithörande ärenden vunnits, torde det emellertid vara
möjligt att decentralisera handläggningen av desamma, utan att enhetligheten
med avseende å kostnadsuppskattningar och vägarnas standard förryckes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
113
Det utredningsarbete och de uppskattningar, som nu ankomma på länsschaktmästarna,
böra efter ett förstatligande av vägväsendet lämpligen överflyttas
på distriktsförvaltningarna. Göras uppskattningarna av dem, torde
beslutanderätten i bidragsfrågorna kunna anförtros länsstyrelserna med vägdirektörerna
såsom föredragande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör naturligtvis
följa och kontrollera verksamheten på delta område samt utfärda
erforderliga anvisningar för vinnande av största möjliga enhetlighet. Vid
bedömande av förevarande spörsmål måste beaktas, att ärenden beträffande
enskild väghållning röra sig om relativt obetydliga belopp, varför det, såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv framhåller, synes mindre lämpligt,
att dylika ärenden centraliseras till ett ämbetsverk i huvudstaden. De
uppgifter med avseende å kontroll och dylikt, som skulle ankomma på
styrelsen efter en omorganisation i enlighet med av mig nu angivna riktlinjer,
torde böra handläggas på utredningsavdelningen. Jag anser sålunda
att avdelningen för enskilda vägar efter ett förstatligande av vägväsendet
bör indragas.
Med hänsyn till den minskning av vägtrafikbyråns arbetsuppgifter, som
blir en följd av omorganisationen, måste anses tveksamt, örn en särskild
byrå bör bibehållas för dessa uppgifter. När slutlig ställning skall tagas till
den statliga vägorganisationens utformning, synes mig därför böra övervägas
att överföra de arbetsuppgifter, som enligt sakkunnigförslaget fortfarande
skulle tillkomma vägtrafikbyrån, till annan byrå — eventuellt som
särskild avdelning — eller fördela deni på flera.
Att såsom statskontoret ifrågasatt sammanföra kanslibyrån samt ekonomioch
kammarkontoret till en administrativ byrå torde icke vara möjligt. De
uppgifter, som enligt förslaget skola ankomma på kanslibyrån, äro nämligen
av den omfattning, att det icke torde bliva möjligt att ytterligare belasta
chefen för denna byrå.
På grund av vad sålunda anförts och då jag i övrigt icke har något att
erinra mot de sakkunnigas förslag till byråindelning, vill jag tillstyrka, att
detsamma med av mig nu förordade jämkningar lägges till grund för omorganisationen.
Revisionen av den kamerala
förvaltningen.
Spörsmålet hur revisionen av den kamerala förvaltningen under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bör ske är av principiell natur. De sakkunniga ha
endast i korthet berört denna fråga samt därvid framhållit, att den inre
revision, som skedde före en utbetalning, vore den ur ekonomisk synpunkt
viktigaste och alt alla utbetalningar därför borde föregås av en kontroll. De
verifikationer, som avsåge distriktsförvaltningarnas verksamhet, skulle göras
litt föremål för granskning inom dem. Med hänsyn härtill borde dessa
verifikationer kunna slutgranskas inom kanslibyråns revisionsavdelning och
i regel icke behöva gå vidare till riksräkenskapsverket, som dock skulle äga
rätt att rekvirera dem, örn anledning till ytterligare revision förelåge. Där
Bihang
till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 122.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
emot borde övriga verifikationer inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutgranskas
inom riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverket anför i denna fråga:
Då det sålunda bär är fråga om att eventuellt inrätta en ny s. k. specialrevision,
torde det vara lämpligt att något ingå på frågan i allmänhet om förhållandet
mellan riksräkenskapsverket och specialrevisionerna. Denna har
tidigare upptagits till behandling i olika sammanhang utan att likväl några
fasta riktlinjer vunnits, beroende på att frågan är mycket komplicerad och
att ett flertal varierande faktorer av praktisk natur måste beaktas. Den
faktiska utvecklingen har i vissa fall gått mot en centralisering, såsom i fråga
om fångvårdsstyrelsens och lotsstyrelsens revisioner, vilka indragits under
riksräkenskapsverket, medan i fråga om flygvapnets räkenskaper förhållandet
varit det motsatta. Det förtjänar även nämnas, att i ett för några år sedan
avgivet betänkande med förslag till omorganisation av skolöverstyrelsen
föreslogs, att revisionen av skolräkenskaperna skulle utbrytas från riksräkenskapsverket
och förläggas till skolöverstyrelsen. Frågan hänger givetvis nära
samman med den blivande utformningen av det statliga revisionsväsendet
överhuvud taget. Sedan innevarande års riksdag i anledning av en av riksdagens
revisorer gjord framställning i frågan hemställt om utredning härom,
hava numera inom finansdepartementet tillkallats vissa sakkunniga, åt
vilka uppdragits bland annat att ägna uppmärksamhet åt hela spörsmålet
om det statliga revisionsväsendets effektivitet. Då riksräkenskapsverket emellertid
har att nu taga ställning till den föreliggande frågan om inrättandet av
en ny spccialrevision, vill ämbetsverket utan att söka föregripa de resultat,
vartill nämnda utredning må leda, dels anföra vissa allmänna synpunkter på
frågan, dels ock något belysa vissa omständigheter av betydelse för verkets
möjligheter för närvarande att eventuellt påtaga sig en utvidgad arbetsbörda.
Utmärkande för de befintliga specialrevisionerna är, att räkenskapsmaterialet
har en till stor del teknisk karaktär och att revisionen bedrives i visst
samarbete med en rent teknisk revision. De verk och myndigheter, som det är
fråga örn, utgöra organisatoriska enheter av betydande storlek. Härtill kommer
i fråga örn de affärsdrivande verken den särställning i statsfinansiellt
hänseende, som dessa intaga. Då under angivna förhållanden systemet med
specialrevision kan anses vara ändamålsenligt, förutsätter detta emellertid,
att rikräkenskapsverket likväl handhar revisionen av centralkassorna, och
bygger även på den principen, att riksräkenskapsverket i anslutning härtill
bör hava möjlighet att utöva tillsyn över medelsförvaltningen i dess helhet.
Vad så beträffar den rent praktiska frågan, huruvida riksräkenskapsverket
har möjligheter att påtaga sig ytterligare revisionsbörda, är detta till stor
del en fråga om den organisatoriska utformningen av anmärkningsförfarandet.
Varje utökning av revisionsverksamheten, som i första hand givetvis kan
låta sig göra genom en ökning av revisionspersonalen, innebär en ökning av
de anmärkningsmål, vilkas avdömande ankommer på ämbetsverkets ledning.
Emellertid vill riksräkenskapsverket framhålla, att ämbetsverket i utlåtande
den 28 februari 1941 över riksdagens revisorers tidigare omnämnda
anmärkning i likhet med revisorerna understrukit angelägenheten av att den
nuvarande anmärkningsprocessen förenklas. Riksräkenskapsverket uttalade
därvid såsom sin mening, att en verkligt rationell ordning i förevarande
avseende näppeligen kunde ernås utan att uppkomna lönetvister hänskötes
till en för ändamålet inrättad särskild lönedomstol. Innan det blivit klarlagt,
vilken lättnad i arbetsbörda för ämbetsverkets ledning, som ett inrättande
av en sadan domstol skulle komma att medföra, måste ämbetsverket
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
115
överhuvud taget avvisa tanken på varje mera väsentlig utbyggnad av revisionsverksamhetens
omfattning.
Efter ett förstatligande av vägväsendet kommer väg- och vattenbyggnadsverket
att bliva en organisatorisk enhet av betydande storleksordning. Verksamheten
kommer att vara av övervägande teknisk art, och detta förhållande
torde komma att i hög grad sätta sin prägel på revisionsmaterialet. En rent
teknisk revision torde under alla förhållanden komma att äga rum inom det
egna verket. Vid sådant förhållande finner riksräkenskapsverket det redan
ur principiella synpunkter vara motiverat, att revisionen av den lokala organisationen
förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även om den
principiella inställningen kan diskuteras, är det såsom ovan anförts av praktiska
skäl åtminstone tills vidare ej tänkbart att förlägga ifrågavarande revisionsverksamhet
till riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverket vill emellertid särskilt betona, att tillskapandet, såsom
här förordats, av en ny specialrevision med nödvändighet förutsätter vissa garantier
för att riksräkenskapsverket i egenskap av den centrala statliga revisionsmyndigheten
herodes möjlighet att på ett effektivt sätt övervaka revisionsverksamhetens
bedrivande.
En av riksräkenskapsverkets byråchefer förordar emellertid, att den för
granskningen av ifrågavarande räkenskaper erforderliga revisionspersonalen
— i avvaktan på nu pågående utredningar angående det statliga revisionsväsendets
ordnande — lills vidare placeras på riksräkenskapsverkets stat
samt att framställda anmärkningar handläggas inom riksräkenskapsverket.
Till stöd härför anför reservanten:
Med hänsyn till nu pågående utredningar angående det statliga revisionsväsendet
måste det anses betänkligt att tillskapa en ny specialrevision. En
dylik revision inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan nämligen icke bliva
av sådan omfattning, att revisionspersonalen kan erhålla en tillräckligt fristående
ställning inom nämnda ämbetsverk. Revisorerna komma att tillhöra
den tjänstemannakår, vars förvaltning blir föremål för granskning, samt
sannolikt erhålla befordringsmöjligheter till eller utnämnas från befattningar
hos de myndigheter, vilkas räkenskaper skola granskas inom styrelsen. Dessutom
blir revisionen klavbunden i den mån myndigheternas utgifter äro föranledda
av styrelsens egna beslut. Riksräkenskapsverkets möjligheter att i
förhållande till en dylik specialrevision fungera som överordnad revisionsmyndighet
hava även visat sig vara i hög grad begränsade.
Därest revisionen förlägges till riksräkenskapsverket, kommer den dock att
— i likhet med vad som redan nu tillämpas vid granskning av större förvaltningar
— utföras såsom platsrevision och alltså förläggas till styrelsens lokaler.
Därmed garanteras den kontakt med de tekniska organen, som är önskvärd
och som bör kunna åstadkommas oberoende av örn revisorerna tillhöra
ett revisionsverk eller icke. De skid, som tidigare åberopats som motivering
för överflyttning av fångvårdsstyrelsens och generallotsstyrelsens förutvarande
specialrevisioner lill riksräkenskapsverket, äro därför tillämpliga
även med avseende å den nu ifrågasatta revisioneit inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Innan resultatet av nu pågående utredning örn den statliga revisionsverksamheten
föreligger, anser jag mig icke böra laga definitiv ställning till frågan
örn var den slutliga granskningen av distriktsförvaltningarnas kamerala
verksamhet bör äga rum. Då emellertid riksräkenskapsverket förklarat, att
Departe
ments
chefen.
116
Kungl. Majlis proposition nr 122.
det av praktiska skäl icke är möjligt att för närvarande förlägga revisionsverksamheten
till detta verk, torde granskningen av ifrågavarande räkenskaper
åtminstone tills vidare böra förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Lika med de sakkunniga anser jag dock den omständigheten, att slutgranskningen
sker i styrelsen, icke böra utgöra hinder för riksräkenskapsverket
att verkställa den ytterligare revision som detta verk kan anse påkallad.
Inrättande av
överrevision.
Av vad förut anförts framgår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och
distriktsförvaltningarnas räkenskaper komma att bliva föremål för revision
icke blott av organ inom verket utan även i viss utsträckning av riksräkenskapsverket.
Revisionen skall omfatta, förutom ren siffergranskning, en
undersökning att verifikationerna befinna sig i ett formellt riktigt skick samt
att varje utgift beslutats av behörig person och i enlighet med för varje
fall gällande bestämmelser.
De sakkunniga framhålla, att en saklig revision för närvarande verkställes
egentligen endast av riksdagens revisorer. Då deras granskning omfattade hela
statsförvaltningen, kunde denna revision helt naturligt icke bliva så ingående.
De sakkunniga yttra vidare:
Med hänsyn till de stora förvaltningsuppgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess distriktsförvaltningar efter ett förstatligande komma
att handha, synes nödvändigt att verkets förvaltning blir föremål för fortlöpande
kontroll jämväl ur saklig synpunkt. Sådan kontroll utövas inom vissa
andra verk av överrevisorer, vilka visat sig vara till gagn för verksamheten.
De sakkunniga vilja därför föreslå, att för granskningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och dess organs förvaltning anordnas en särskild överrevision
av för ändamålet utsedda, utom verket stående, erfarna och praktiska
män. Antalet överrevisorer torde lämpligen kunna bestämmas till två.
Det bör åligga överrevisorerna att verkställa en såväl formell som verkligt
saklig granskning av förvaltningen. I sistnämnda hänseende böra överrevisorerna
bland annat göra sig underrättade om alla viktigare, av styrelsen
vidtagna förvaltningsåtgärder samt pröva, huru styrelsen utövat förvaltningens
ledning, efterse att kostnaderna för väghållningen hållas inom skäliga
gränser, kontrollera det sätt, varpå upphandlingar verkställas, och lämpligheten
av gjorda utbetalningar och er lagda pris ävensom undersöka anledningen
till att anslag överskridits, överrevisorerna böra ock i allmänhet pröva,
huru organisationen fungerat, samt tillse att verkligt samråd ägt rum
med vederbörande myndigheter, där så bort ske. De böra vidare kontrollera
att projekteringsverksamh^ten bedrives i erforderlig men ej onödigt stor omfattning.
I den mån de ha förutsättningar härför, böra de även äga kontrollera
att vägbehoven i olika delar av riket bliva på ett likformigt och rättvist
sätt tillgodosedda.
De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts av alla de myndigheter,
som yttrat sig härom, med undantag för riksräkenskapsverket, som anser att
med inrättandet av en särskild, till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anknu
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
117
ten överrevision borde tills vidare anstå med hänsyn till den påbörjade utredningen
angående anordnandet av en sakrevision.
Vägstyrelsernas förbund framhåller, att de sakkunnigas förslag örn överrevisorer
utan tvivel vore ett lyckligt grepp samt anför vidare:
Förbundet vill emellertid icke underlåta att framhålla att dessa överrevisorers
verksamhet icke kan omfatta annat än den centrala förvaltningen.
Däremot är det uteslutet att dessa båda revisorer i detalj kunna hinna att
granska de områden, där möjligheten till slöseri ytterst finnes, nämligen distriktsförvaltningama
och t. o. m. vägmästarområdena. Jämförd med den
ingående granskning som nu äger rum i vägdistrikten blir den tänkta ekonomiska
granskningen icke på långt när lika värdefull.
Departementschefen.
B. Distriktsorganisationen.
Med tillämpning av vad jag i det föregående anfört skulle de arbetsuppgifter,
som efter ett förstatligande komme att åvila distriktsförvaltningarna,
bliva i huvudsak följande:
att i egen regi ombesörja allt underhåll av vägar och broar;
att i huvudsak med egen personal ombesörja all projektering för byggande
av vägar och broar, inklusive beläggningsarbeten, dock att beträffande
större broföretag förslag skola upprättas i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen
efter markundersökning, som verkställes av distriktsförvaltningarnas personal;
att efter väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens bestämmande i egen regi eller
på entreprenad ombesörja byggande av vägar och broar, hiklusive beläggningsarbeten;
att
biträda länsstyrelsen vid handläggningen av vägfrågor och ärenden angående
statsbidrag lill enskild väghållning;
att uppgöra förslag till slät för underhålls-, projekterings- och byggnadsarbeten
;
Lika med de sakkunniga finner jag en fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt
över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Den ytterligare övervakning
av medelsförbrukningen som härigenom vinnes kommer säkerligen
att medföra icke oväsentliga fördelar.
Att låta anstå med inrättandet av en överrevision, till dess frågan om anordnandet
av en statlig sakrevision vinner sin lösning, kan jag icke finna välbetänkt.
Jag anser det nämligen vara av största vikt, att den statliga vägorganisationens
verksamhet blir föremål för fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt
under den första tiden efter ett förstatligande, då hela vägorganisationen
skall i detalj utformas. Då jag sålunda tillstyrker, att en överrevision kommer
till stånd redan från början, har jag därmed icke velat taga slutlig ställning
till huru denna revision bör närmare utformas.
I anledning av vad vägstyrelsernas förbund i sitt yttrande anfört vill jag
framhålla, att överrevisionen givetvis skall omfatta även distriktsförvaltningarna
och vägmästarorganisationen. Någon anledning antaga att överrevisorerna
icke skulle medhinna att i erforderlig utsträckning granska även denna
del av vägförvaltningen torde icke föreligga.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
att ombesörja vissa inköp för väghållningen, att lämna biträde åt förrådsbyrån
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med leverans- och räkningskontroll
samt att förvalta och kontrollera olika förråd;
att handlägga marklösenfrågor;
att ombesörja kassarörelse och bokföring; samt
att handlägga vissa personalärenden.
Distriktsindelningen.
I fråga om vägdistriktens storlek yttra de sakkunniga bland annat:
Ur statsfinansiell synpunkt böra distrikten icke vara flera än vad som
oundgängligen kräves, enär personalbehovet och därmed kostnaderna för hela
organisationen stiga med ökat antal distrikt.
Ser man distriktsindelningen ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkt,
är det ett önskemål att ej ha för många distrikt, ty med ökning av deras
antal blir arbetet inom styrelsen mera tungrott och arbetsbördan större.
För att ej centralstyrelsen skall bli alltför belastad och hela vägförvaltningen
för mycket centraliserad samt därigenom faran för byråkratisk tågordning
ökad, bör befogenhet givas distriktsförvaltningarna att med ganska
hög grad av självständighet handlägga vägfrågorna, var och en inom sitt område.
Härav följer att det måste ställas stora anspråk på cheferna för distriktsförvaltningarna
i fråga örn kunnighet, erfarenhet och omdöme. De måste vara
mäktiga att på eget ansvar handlägga betydelsefulla frågor. Tillgången på
ledande krafter av den kvalitet, som synes erforderlig för vägdirektörsbefattningar,
torde tala för att antalet distrikt blir begränsat.
Å andra sidan bör storleken av distrikten anpassas så, att en vägdirektör
kan ingående lära känna sitt distrikts vägfrågor och medhinna att verka
ledande på vägområdet inom distriktet.
Vidare förtjänar framhållas den organisatoriskt riktiga regeln, att alla
distrikten, såvitt möjligt, inrymma lika stora arbetsuppgifter, så att de kunna
organiseras enhetligt och likformigt med likvärdiga och ungefär lika arbetstyngda
befattningshavare, varmed också följer möjligheten att genomföra en
enhetlig lönegradsplacering.
Vid bestämmandet av vägdistriktens omfattning bör hänsyn även tagas
till att organisationen blir så väl lämpad som möjligt att omhänderha den
tekniskt-ekonomiska verksamheten.
Även örn man med hänsyn till arten av länsstyrelsernas befattning med
vägväsendet efter ett förstatligande anser, att en vägdistriktsindelning principiellt
kan ske utan avseende å länsgränser, bidrager det dock -— om länsstyrelserna
även framdeles skola vaka över att vägnätet tillgodoser bygdens
behov — till reda vid dessa frågors handläggning, om distriktens gränser i
största möjliga mån sammanfalla med länsgränser.
Indelningen bör i största utsträckning ske så, att distrikten omfatta sammanhängande
vägsystem. Det är vidare önskvärt, att gränserna dragas så,
att varje distrikt får en lämplig centralort till säte för distriktsförvaltningen.
En distriktsindelning med tillämpning av dessa synpunkter leder närmast
till att landet indelas i ett fåtal, tämligen stora distrikt.
•
De sakkunniga lia i enlighet med nu anförda synpunkter låtit utarbeta ett
förslag till indelning av riket i 12 till arbetsmängden ungefär lika stora distrikt
(alt. I.). Vid indelningen har eftersträvats att ernå lämpligaste enhet ur teknisk
och ekonomisk synpunkt och att varje distrikt skulle bilda ett lämpligt
kommunikationsområde.
Kungl■ Maj:ts proposition nr 122.
119
Med dessa utgångspunkter har det icke varit möjligt att i någon större utsträckning
följa länsgränserna. Sålunda lia två (Jönköpings och Älvsborgs)
län vartdera uppdelats på icke mindre än tre olika distrikt och sju andra län
vartdera uppdelats på två olika distrikt.
De sakkunniga ha emellertid även uppgjort ett förslag till distriktsorganisation,
som i huvudsak ansluter sig till länsindelningen. De två minsta länen,
Gotlands och Blekinge län, ha dock ansetts alltför små för att bilda självständiga
distrikt och därför sammanförts, det förra med Stockholms och det senare
med Kronobergs län. Antalet distrikt blir enligt detta förslag 22 (alt. II).
Vid en indelning i enlighet härmed komme, uttala de sakkunniga, distrikten
att sinsemellan förete stora olikheter med avseende å arbetsuppgifternas
omfattning.
Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle de årliga kostnaderna för en
distriktsorganisation enligt det första alternativet bliva 4.89 milj. kronor och
för det andra 5.53 milj. kronor. De sakkunniga framhålla, att kostnadsskillnaden
vore beaktansvärd men icke utslagsgivande vid valet dem emellan,
samt anföra vidare:
De skäl, som tala för alt. I, koncentrera sig i det huvudmotivet, att man
genom detsamma får det mest enhetliga och mest lättskötta samt efter olika
konjunkturer lättast anpassbara instrumentet för vägväsendets handhavande.
Lägger man huvudvikten vid att konstruera en god organisation för verksamheten,
betraktad som en självständig tekniskt-ekonomisk statlig förvaltning,
är detta alternativ att föredraga.
Huvudskälet för alt. II är, att denna organisation minst bryter mot den
nu bestående ordningen och bättre stämmer med den administrativa indelningen
i län. Härav följer en bekvämare kontakt mellan länsmyndigheterna
och de statliga vägorganen inom respektive län.
Vilket alternativ som skall väljas är väsentligen beroende på vilken vikt,
man tillmäter den ena eller den andra av dessa huvudsynpunkter.
De sakkunniga hålla före, att den bekvämare kontakten mellan länsmyndigheterna
och de lokala vägorganen egentligen har sin betydelse i fråga om
arbetet för vägnätets planläggning. För organisationens ombesörjande av
underhåll och för den tekniska delen av byggnadsverksamheten saknar denna
kontakt betydelse. Skillnaden i förstnämnda hänseende (planläggningen)
torde även bliva mindre märkbar, sedan någon tid gått och allt gängats in i
de nya banorna.
Uppenbart är, att de större distrikten giva en till antalet mindre personal
med fast anställning och mindre bundna kostnader, varmed följer möjlighet
att på ett smidigare sätt anpassa personalbeståndet efter konjunkturförändringarna,
t. ex. vid en sådan situation som den nuvarande.
Det måste antagas, att utvecklingen i fråga örn såväl vägunderhåll som
vägbyggnad alltjämt kommer att gå mot ökad användning av maskiner. En
sådan utveckling talar obetingat till förmån för alt. I, som ju över huvud
taget erbjuder möjlighet till ett bättre utnyttjande av personal och maskiner
samt jämnare arbetsuppgifter genom att distrikten — med undantag av de
två nordligaste — äro större.
Det är de sakkunnigas mening, att framtiden alltmer kommer att giva stöd''
åt, att en distriktsindelning enligt alt. I är i sin grundtanke riktig, och de
befara, att örn man nu inrättar för små distrikt, olägenheter härav skola göra
sig alltmera kännbara. De förorda därför en distriktsindelning i huvudsak
enligt alt. I.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
De sakkunniga äro emellertid icke ense härom. En av dem, landshövdingen
Lidén, föreslår, att distriktsindelningen skall helt sammanfalla med länsindelningen
samt anför till stöd härför:
Den mångfald bestyr med vägärenden, som trots det minskade reella inflytandet
enligt förslaget fortfarande skulle åvila länsstyrelserna, nödvändiggör,
såsom även i betänkandet flerstädes betonats, ett intimt samarbete mellan
länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna. Beaktas mina förut framförda
synpunkter, kommer behovet av samarbete att bliva än mera framträdande.
Uppenbart är emellertid, att den föreslagna distriktsindelningen
(alt. I), som splittrar sönder länen och sammanför län och länsdelar till stora
distrikt, kommer att i hög grad försvåra detta samarbete för alla parter på
samma gång som den givetvis stärker distriktsförvaltningens inflytande gentemot
länsstyrelser och vägrepresentationer. Det är en ofta gjord iakttagelse,
att olikformig indelning i förvaltningsområden på mångahanda sätt tynger
och försvårar förvaltningsarbetet. Säkerligen kommer detta att i hög grad
visa sig bliva fallet här. De föreslagna stordistrikten komma ofta att omfatta
bygder av helt olika struktur och med vitt skilda intressen. Någon intressegemenskap
i fråga örn vägväsendet är här knappast tänkbar, och det
är svårt att förstå, att en distriktsvägnämnd under sådana förhållanden
skulle kunna hava någon uppgift att fylla. Länen representera i allmänhet
en vida högre grad av homogenitet och intressegemenskap, som gör sig
gällande även på vägväsendets område. De fördelar, som skulle vinnas genom
stordistrikten — distriktsförvaltningar av samma storleksordning och
något lägre kostnader — kunna enligt min mening på intet sätt uppväga de
mångahanda olägenheter, som ovillkorligen uppstå om länsindelningen icke
följes.
En annan av de sakkunniga, friherre De Geer, befarar, att länsstyrelsernas
befattning med vägärenden komme, örn den av de sakkunnigas flertal förordade
distriktsindelningen genomfördes, att invecklas och försvåras, samt
anser utredningens alt. II vara att föredraga, dels till följd av de sannolikt
lägre kostnaderna, dels med anledning av de stora fördelar, som vunnes
för befolkningen och även för länsstyrelserna.
Alt. I har — med större eller mindre modifikationer — förordats av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, statskontoret, riksräkenskapsverket,
flertalet vägingenjörer och teknolog föreningen. För en indelning,
helt sammanfallande med länsindelningen, eller enligt alt. II ha
kammarkollegium, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
några vägingenjörer, väg styrelsernas förbund, landskommunernas förbund
och vägförrättningsmännens förening uttalat sig.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar till stöd för sin uppfattning bland
annat:
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening blir en organisation med
ett fåtal distrikt, utformade med särskild hänsyn till väghållningens riktiga
bedrivande, ändamålsenligare, starkare och i olika avseenden bättre lämpad
för sin uppgift än en organisation med många distrikt, avpassade efter länsindelningen.
Med anledning av vad reservanterna anfört vill styrelsen betona,
att den alldeles övervägande delen av väghållningen avser underhåll
och vinterväghållning med vars utförande och finansierande länsstyrelserna
— liksom nu — icke få att taga befattning; ej heller skola de syssla med
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
121
den tekniska delen av byggnadsverksamheten. Länsstyrelsernas huvudsakliga
uppgift kommer därför att avse medverkan vid vägnätets planläggning,
vilken uppgift emellertid kan antagas komma att utgöra allenast en mindre
del av väghållningen. Det kan icke finnas skäl att härför tillskapa en organisation,
som ur övriga mera väsentliga synpunkter blir mindre lämplig.
Det må för övrigt framhållas, att det väl knappast med fog kan göras gällande,
att länsgränserna alltid skulle vara de ur vägväsendets synpunkt lämpligaste.
Tillika kan erinras örn att distriktsorganisationen inom övriga kommunikationsverk
icke avpassats efter länsindelningen.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening bör utformandet av distriktsorganisationen
ske med beaktande i huvudsak av de synpunkter, som
de sakkunnigas majoritet anlagt. Detta innebär, bland annat, att man bör
sträva efter att icke göra flera distrikt än som för närvarande är av behovet
påkallat, vilket måste anses • stå i god överensstämmelse med de principer
och den praxis, som i allmänhet tillämpas vid inrättande av nya verk och
organisationer. Enligt styrelsens uppfattning är det icke nödvändigt att för
väghållningens handhavande nu tillskapa så många distrikt som 22 (eller om
länsindelningen helt skall följas 24 distrikt). Antalet distrikt bör sålunda
kunna väsentligt reduceras och alt. I läggas till grund för beslut i ämnet,
dock med vissa jämkningar.
Chefen för försvarsstaben anser det nödvändiga samarbetet med de militära
myndigheterna bliva bättre tillgodosett med en distriktsindelning enligt
alt. I än enligt alt. II. Ur försvarssynpunkt borde emellertid Gotlands län
icke inordnas i ett på fastlandet beläget distrikt.
Svenska teknolog föreningen uttalar såsom sin uppfattning, att skillnaden
mellan de årliga kostnaderna för de olika organisationsförslagen uppskattats
för lågt av de sakkunniga. De olika länen inrymde icke vart och ett för sig
något naturligt, avgränsat trafikområde. För vägtrafiken såsom sådan saknade
länsgränserna betydelse. Icke heller utgjorde länen, vilka avsevärt varierade
i storlek, bebyggelse m. m., några lämpliga enheter, då fråga vöre
örn en uppdelning av riket på sådant sätt, att väghållningen bäst kunde
rationaliseras.
Vägingenjören i Södermanlands län tror, att farhågan för att olägenheter
skulle uppstå genom att en länsstyrelse kunde få att göra med flera vägdirektörer
eller en vägdirektör med flera länsstyrelser vore högst överdriven,
varjämte den strede mot erfarenheten. De gamla väg- och vattenbyggnadsdistrikten,
som i allmänhet omslöto flera län, hade veterligen icke medfört
några olägenheter utan fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.
Kammarkollegium anser alt. II bereda större möjligheter att låta det lokala
intresset för vägväsendet hålla sig vid liv och göra sig gällande. En uppdelning
av ett län på flera olika distrikt kunde icke vara ägnat alt rätt och i
tillräcklig omfattning tillvarataga den erfarenhet och kännedom örn lokala
förhållanden, som länsstyrelserna jämte dem underlydande personal ägde
och hittills tillgodofört vägväsendet. Skulle erfarenheten sedan visa, att denna
distriktsindelning vore behäftad med allvarliga olägenheter, som icke uppvägdes
av fördelarna, holde distriktsindelningen kunna upptagas till ny prövning.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Överståthållarämbetet förordar ett något större antal distrikt framför en
indelning i ett mindre antal stordistrikt samt anför till stöd härför:
Även om stordistrikten till följd av jämnare arbetstillgång kunna erbjuda
ökade möjligheter till ett bättre utnyttjande av personal och maskiner, försvårar
å andra sidan distriktens omfattning för distriktens chefer att förvärva
tillräckligt ingående kännedom örn distriktens olika delar och att i
erforderlig omfattning överblicka hela arbetsområdet. Fara föreligger uppenbarligen
under sådana förhållanden, att distriktets chef vid sin ämbetsutövning
blir alltför beroende av sina underordnade, något som verkligen skulle
kunna giva fog för det tal örn »ingenjörsvälde», för vilket en av de sakkunniga
i sin reservation uttalat farhågor. Enligt ämbetets mening böra
distrikten icke omfatta större områden än ett län och i de fall, arbetsuppgifterna
inom ett län äro särskilt betydande, synes en uppdelning av länet
böra övervägas.
De sakkunnigas förordande av en indelning i 12 distrikt har skarpt kritiserats
av samtliga länsstyrelser. De skäl som därvid åberopats i de flesta
av yttrandena kunna sammanfattas på följande sätt: Sakkunnigmajoritetens
förslag hade sin grund i strävan att rationalisera vägväsendet. Att tekniska
och ekonomiska synpunker måste beaktas vore självfallet, men de sakkunniga
hade gått för långt i sin strävan att tillgodose dessa synpunkter. I fråga
om vägväsendet vore dock ofrånkomligt att få till stånd en organisation, som
även och i lika hög grad tillgodosåge den mest sakkunniga behandling av
de synpunkter av näringspolitisk och social art, som sammanhängde med
vägars byggande och sträckning m. m. och vilka ofta vore av största betydelse
för befolkningens bästa och bygdens utveckling. Indelningen vore oantaglig,
om den i direktiven anbefallda hänsynen till de ortsliga intressena
i någon mån skulle uppmärksammas. Dessa skulle komma i skymundan, örn
förslaget genomfördes. En indelning i stordistrikt skulle rasera det bästa i
det nuvarande systemet, nämligen att ortsbefolkningen och dess ledande statsorgan
länsstyrelsen hade behörigt inflytande på vägväsendets närmare utformande
inom länet. Även örn majoritetens önskan att eliminera länsstyrelsernas
hittillsvarande lyckosamma inflytande på vägväsendet skulle uppfyllas,
vore därför ej nödvändigt att spoliera länen som sammanhållande
administrativa enheter även på vägväsendets område. De sakkunniga hade
underskattat betydelsen av att de lokala representanterna för den tekniska
sakkunskapen på vägväsendets område varit intimt knutna till och följaktligen
lätt tillgängliga för länsstyrelserna. Detta att en länsstyrelse till sitt
förfogande haft en fackman, med vilken den kunnat nästan dagligen samråda
i vägärenden och som varit lätt tillgänglig även för de lokala vägrepresentationerna
och för städernas myndigheter, hade varit en betydande förmån.
Med 12 distrikt bleve det fullständigt uteslutet för distriktsförvaltningarna
att upprätthålla nödig personlig kontakt med vederbörande länsstyrelser
och andra lokala myndigheter. Därest det i utsikt ställda samarbetet
mellan länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna skulle komma till stånd
och bli till verkligt gagn, måste en nära och formfri kontakt finnas mellan
dessa myndigheter. Eljest komme säkerligen samarbetet att tyngas och för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 123
dröjas av omständlig skriftväxling och dylikt. Faran för byråkratiska former
vore närliggande. För distriktsförvaltningar av den föreslagna storleksordningen
bleve det omöjligt att följa den lokala samhällsutvecklingen på
samma sätt, som den nuvarande vägorganisationen gjorde.
För att förekomma att ett län uppdelades på flera distrikt och för att underlätta
samarbetet mellan länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna föreslå
några vägingenjörer en indelning i 15—18 distrikt.
Länsstyrelsen i Gotlands län vill på det bestämdaste avråda från att Gotland
hänföres till något fastlandsdistrikt samt anför härom:
Vare sig alt. I eller alt. II i fråga örn distriktsindelning för landet i övrigt
genomföres, bör Gotland på grund av sitt avskilda läge och sina speciella
förhållanden bilda eget vägdistrikt, vilken distriktsindelning icke torde bliva
avsevärt dyrare i administration, örn hänsyn tages till de långa, dyrbara resorna
för tjänstemän och den minskning i kostnaderna för fastlandsdistriktet,
som därigenom vinnes. Däremot kommer ett sammankopplande att medföra
högst avsevärda olägenheter samt omgång i ärendenas behandling. Man kan
icke förvänta att en chef för ett Stockholmsdistrikt skall ha så mycken tid
och intresse kvar för småvägarna på det avlägsna Gotland. Föliden blir att
länets utveckling tillbakasättes. Länet har erfarenhet härav, då vid vägingenjörernas
tillkomst Gotland hänfördes till Uppsala vägingenjörsområde.
Denna anordning visade sig fullständigt ohållbar, och fick sedan Gotland så
småningom egen vägingenjör. Det måste därför betraktas som synnerligen
oklokt att gå tillbaka till ett system, som i praktiken visade sig så föga ändamålsenligt,
att detsamma utdömts.
Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det olämpligt att sammanföra
Gotland med ett fastlandsdistrikt. Ett sammanförande av så långt ifrån varandra
belägna områden tedde sig mindre lämpligt icke blott av geografiska
skäl, utan framför allt emedan vägfrågoma på en ö av Gotlands storleksordning
torde vara av väsentligen annan natur än vägproblemen på fastlandet.
Vidare vore anledning befara att en till fastlandet förlagd distriktsförvaltning
icke kunde följa vägfrågorna på det avlägset belägna Gotland
med samma uppmärksamhet som på fastlandet.
Den av de sakkunnigas flertal förordade distriktsindelningen skapar helt
visst förutsättningar för ett rationellt ordnande av väghållningsarbetena.
Med färre distrikt torde det bli lättare att effektivt utnyttja personal och
maskiner. Såsom de sakkunniga framhållit torde även tillgången på ledande
krafter med den kompetens, som är önskvärd för vägdirektörsbefattningar,
tala för att antalet distrikt blir begränsat. Ett mindre antal distriktsförvaltningar
under högt kvalificerade chefer skapar förutsättningar för en viss
decentralisering av handläggningen av förekommande ärenden från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till de lokala organen, varigenom förvaltningen blir
billigare och mindre tung. Den av de sakkunnigas majoritet förordade indelningen
erbjuder måhända därför ■— även örn resekostnaderna bli något
högre — större möjligheter till besparingar än en indelning som ansluter sig
till länen.
Distriktsindelningen får emellertid icke ses enbart ur synpunkten av burn
Departe
ments
chefen.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
väghållningsarbetena skola organiseras mest rationellt. Hänsyn måste tagas
även till planläggningen av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen
av övriga vägfrågor. Såsom länsstyrelserna framhållit skulle den av de sakkunnigas
flertal förordade distriktsindelningen medföra avsevärda olägenheter
vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten. Att det blir svårare
för länsstyrelserna att göra sitt inflytande gällande på vägfrågornas avgörande,
örn distrikten icke sammanfalla med länen, är obestridligt. Samarbetet
mellan länsstyrelser och distriktsförvaltningar, vilket är en oeftergivlig förutsättning
för att planläggningsverksamheten skall kunna bedrivas på bästa
sätt, torde väsentligt försvåras med en indelning i 12 distrikt. Då jag anser
nu berörda olägenheter icke kunna uppvägas av vad man skulle vinna i rationaliseringshänseende
vid ett genomförande av sistnämnda distriktsindelning,
kan jag icke ansluta mig till sakkunnigmajoritetens förslag i denna
del.
Ifrågavarande olägenheter torde över huvud icke kunna undvikas på annat
sätt än genom att låta distrikten helt sammanfalla med länen. På grund
härav och då den rationalisering av väghållningen, som är ett av skälen för
ett förstatligande, i huvudsak torde kunna åstadkommas, även om antalet
distrikt blir så stort som 24, anser jag mig böra förorda att de statliga vägdistrikten
skola helt anslutas till länsindelningen.
Distriktsförvaltningarnas organisation.
Distriktsförvaltningarna ha, för ombesörjande av de på dem ankommande
arbetsuppgifterna, av de sakkunniga föreslagits skola organiseras på avdelningar.
Enligt alt. I skulle antalet avdelningar bliva — förutom viss vägdirektören
direkt underställd personal (vägdirektörsexpeditionen) — fyra,
nämligen underhålls-, projekterings-, byggnads- och kameralavdelningarna.
Var och en av nu nämnda avdelningar skulle ha sin avdelningschef. Även
enligt alt. Il skulle distriktsförvaltningarna organiseras på i huvudsak samma
sätt, dock att personalen för projekterings- och byggnadsverksamheten
skulle sammanföras till en avdelning utom i de två nordligaste distrikten,
vilka även för detta fall skulle organiseras på samma sätt som enligt alt. I.
Vägdirektörsexpeditionens arbetsuppgifter skulle enligt förslaget bland
annat omfatta handläggning av remisser, som ej hörde till annan avdelning,
marklösenfrågor, för rådsförvaltning, sammanställning av statförslag, upprättande
av statistik samt allmän korrespondens och expedition.
Underhållsavdelningen skulle enligt förslaget handha ledningen av underhållsarbetena.
Denna har tänkts skola organiseras på följande sätt: För det
direkta ombesörjandet av underhållet av vägar och broar skulle, på sätt
nedan skall närmare utvecklas, varje distrikt indelas i arbetsområden, i det
följande även kallade vägmästarområden, vilka var för sig skulle förestås
av en vägmästare. Ledningen av underhållsarbetena skulle under vägdirektören
utövas av en avdelningsingenjör med biträde av en ingenjör och ett
mindre antal övervågmästare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
125
Beträffande övervägmästarnas uppgifter yttra de sakkunniga:
övervägmästarna skulle ha den närmaste uppsikten över huru vägmästarna
leda och ombesörja underhållsarbetena i sina distrikt. Normalt beräknas
varje övervägmästare kunna utöva tillsyn över 5 vägmästarområden. Som
vägmästarna i största möjliga mån böra befrias från skriv- och expeditionsarbete,
bör detta koncentreras bos övervägmästarna. Det är emellertid icke
avsett att övervägmästarna skola utgöra någon mellaninstans i egentlig mening
mellan vägmästarna och underhållsavdelningen. Övervägmästarna böra
i stället räknas till underhållsavdelningen och, i den mån så är möjligt, vara
stationerade vid distriktsförvaltningen, så att täta överläggningar med avdelningsingenjören
kunna äga rum. I södra och mellersta Sverige, där avstånden
äro relativt små, kunna övervägmästarna i regel inplaceras i distriktsförvaltningarna.
I distrikten norr örn Dalälven torde detta vara möjligt endast
i fråga örn övervägmästare med uppsikt över de arbetsområden, som
ligga närmast distriktets stationsort, under det att övriga övervägmästare
måste placeras inom de områden, över vilka de skola öva tillsyn. De böra
därvid ha kontor tillsammans med någon vägmästare. Sådan övervägmästare
bör tilldelas kontorshjälp, som bestrides av anslaget till extra skrivbiträden.
Projekteringscwdelningens huvudsakliga arbetsuppgifter skulle enligt förslaget
bliva planläggning av och projektering av väg-, bro- och beläggningsarbeten.
Beträffande denna avdelning yttra de sakkunniga bland annat:
Vid beräknandet av avdelningens personalbehov har man utgått från att
allt projekteringsarbete skall utföras inom den statliga organisationen. Avdelningen
skall sålunda ombesörja en väsentlig del av de konsulterande
ingenjörernas och en icke obetydlig del av vägingenjörernas arbetsuppgifter.
Dock skola, såsom förut nämnts, förslag till alla större broföretag utarbetas
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå efter markundersökningar
av distriktens personal.
Omfattningen av projekteringsverksamheten i landet torde emellertid
kunna minskas i icke obetydlig utsträckning, örn arbetsplaner och kostnadsförslag
upprättas endast beträffande företag, till vilka anslag kunna påräknas
under den närmaste framtiden, kommer mycket av det projekteringsarbete,
som nu aldrig leder till byggande av väg eller som måste göras om till
följd av ändrade förhallanden, att bortfalla, örn varje projekt genomarbetas
mera ingående, än vad med nu gällande ordning ofta är fallet, komma upprättade
planer att behöva överarbetas i mindre utsträckning än nu. Å andra
sidan måste man räkna med att projekteringsarbetet — örn det skall utföras
med större grundlighet och med upprättande av ägareförteckning — kommer
att taga relativt längre tid i anspråk för varje företag.
På grund av förut anförda skäl har endast en tämligen begränsad del av
personalen vid projekteringsavdelningen ansetts böra erhålla ordinarie
tjänsteställning.
Kostnaderna för den icke-ordinarie personal, som härutöver erfordras, ha
av de sakkunniga förutsatts skola bestridas av det i det föregående omnämnda
projekteringsanslaget.
Bugg nachem del ning ens uppgifter skulle enligt förslaget bliva att ombesörja
anläggning, omläggning och förbättring av de vägar och broar, inklusive beläggningsarbeten,
som skola utföras i egen regi. Avdelningen skulle vidare,
i den mån detta icke ombesörjdes av vägbyrån, träffa entreprenadavtal samt
126
Kungl. Majlis proposition nr 122.
kontrollera och avsyna arbeten, som utföras på entreprenad. Den fasta personalen
vid denna avdelning skulle, uttala de sakkunniga, endast utgöras av
en arbetschef och en ingenjör. I den mån byggnadsverksamheten i ett distrikt
bleve mera omfattande än vad den fasta personalen kunde medhinna — och
detta förutsattes bliva fallet i de flesta distrikt — skulle denna stomme utbyggas
med extra personal, vars avlönande skulle, på samma sätt som för
närvarande, bestridas av vederbörande byggnadsanslag.
På kameralavdelningen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, ankomma att
ombesörja kassarörelse, bokföring, inklusive kalkylationsbokföring, granskning
av verifikationer och kontroll av anslagsbelastning samt att handlägga
distriktsförvaltningens personalärenden.
De sakkunniga framhålla att uppdelningen på avdelningar vore gjord för
att skapa reda och översikt. Det förutsattes att det mellan avdelningarna ej
uppdroges sådana gränser, att de hindrade vägdirektörens disposition av de
olika arbetskx-afterna, så att de under alla förhållanden bleve effektivt utnyttjade.
Särskilt vore detta av vikt i begynnelsen, om arbetsuppgiften till
följd av kristiden hade minskad omfattning.
Två av de sakkunniga, landshövdingen Lidén och hovrättsrådet Quensel, anse
emellertid, att en fast organisation på avdelningar är onödig och olämplig.
Härom yttrar Quensel, med vilken Lidén förenat sig, bland annat:
Troligt synes mig emellertid vara att inom en distriktsförvaltning arbetets
mängd kan så växla från tid till annan att, om de för distrikten avsedda ingenjörernas
arbetskraft verkligen skall kunna effektivt utnyttjas, ej sällan
måste inträffa att sådan ingenjör flyttas från det ena distriktet till det
andra. Ingenjör bör därför icke fast anställas vid viss distriktsförvaltning —
något som väl ej heller pluraliteten avsett — utan allt efter distriktens skiftande
behov torde ingenjörer av styrelsen förordnas att tills vidare tjänstgöra
såsom vederbörande vägdirektörs biträden, vilka han kan använda för
de uppgifter, där de för tillfället bäst behövas. Styrelsen bör öva uppsikt å
att icke överflödig personal kvarhålles i distriktet och sysselsättes t. ex. med
mindre behövlig projektering i stället för att flyttas till ett mer arbetstyngt
distrikt. Organisation på avdelningar kan vägdirektör naturligtvis genomföra,
när förhållandena därtill föranleda, och utrymme för viss specialisering
behöver ingalunda saknas. Förflyttning från distrikt till annat bör icke vidtagas,
med mindre så tarvas av särskilda skäl eller i allmänhet för att ej personalen
skall bliva större än vad arbetsmängden kräver. Att beteckna någon
av dessa under vägdirektör tjänstgörande ingenjörer såsom innehavare av
verklig chefspost synes oegentligt och missvisande. I sakens natur ligger att
deras ställning närmast blir den nyss angivna: biträde åt vägdirektören. Hans
kontroll måste i regel gå tämligen djupt och hans befattning med ärendena
kan icke få inskränka sig till övervakning av andras arbete.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har i sitt yttrande understrukit de sakkunnigas
uttalande, att det förutsattes att mellan avdelningarna icke uppdroges
sådana gränser, att de hindrade ett effektivt utnyttjande av de olika
arbetskrafterna. Det syntes styrelsen vara angeläget, att möjlighet funnes att
allt efter omständigheterna kunna jämka på indelningen i ett eller annat avseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
127
Statskontoret yttrar i detta sammanhang:
I fråga örn distriktsförvaltningarnas organisation vill statskontoret i anslutning
till vad en av de sakkunniga anfört uttala, att anordnandet av en
fast organisation på avdelningar synes ämbetsverket mindre välbetänkt. Enligt
statskontorets mening bör för varje distrikt anställas en vägdirektör, vilken
har att svara för väghållningen inom distriklet med biträde av lämpligt
antal tekniskt eller kameralt utbildade medhjälpare. Åt dessa medhjälpare
bör självfallet beredas fastare anställning allenast i den mån full sysselsättning
under alla förhållanden är att påräkna. Även örn de sakkunniga framhållit,
att uppdelningen på avdelningar kommit till stånd för att skapa reda
och översikt och att det förutsatts, att vägdirektören skulle äga disponera de
olika arbetskrafterna så, att de under alla förhållanden bleve effektivt utnyttjade,
måste statskontoret hålla före, att en dylik uppdelning är ägnad att
förstora organisationen och försvåra en vid varje tillfälle ändamålsenlig disposition
av personalen.
Även länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs län hava
anslutit sig till hovrättsrådet Quensels reservation.
I fråga om sättet för arbetsuppgifternas uppdelning på avdelningar anför
vägingenjören i Kristianstads län bland annat:
Beträffande alt. II kan ifrågasättas, om den förordade sammanslagningen
av projekteringsavdelningen och byggnadsavdelningen är lämplig och örn ej
i stället underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen borde sammanslås.
Man torde nämligen kunna räkna med, att eli flertal vägarbeten, i varje fall
smärre sådana, komma att drivas i egen regi, varvid vederbörande vägmästare
och dennes maskiner komme att tagas i anspråk. Det torde även bli så,
att arbetare, som i vanliga fall äro sysselsatta med vägunderhåll vid tidpunkter,
då det vore mindre att göra på vägunderhållet, komme att överflyttas
till vägbyggnader. På grund sålunda av att underhållsavdelningen och
byggnadsavdelningen komme alt få mycket gemensamt och med hänsyn till
det olämpliga i att vederbörande vägmästare, därest dessa avdelningar skulle
stå under skilda föreståndare, komme att få två chefer, synes det praktiskt
örn underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen vore sammanslagna.
Därest vägarbetena utföras på entreprenad, består ju byggnadsavdelningens
arbete i stort sett endast av kontroll, ett arbete som ej torde bli så betungande
och vilket kan utföras i samband med inspeklionsresor för vägunderhållet.
Vid en sammanslagning av underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen
skulle dessutom allt arbete med själva byggandet och framför allt arbetsledarskapet
samlas under en hand, vilket säkerligen vore en fördel. Denna
sammanslagna avdelning borde förestås av en arbetschef, vilken även borde
vara vägdirektörens ställföreträdare. Projekteringsavdelningen skulle härvid
mera bli som en »konslruktionsavdelning» och kunde möjligen förestås av
tjänsteman i lägre lönegrad än arbetschefen. Man torde nämligen kunna förvänta,
att vägdirektören själv komme att rätt ingående följa arbetet med upprättande
av arbetsplaner för vägföretag.
Beträffande de sakkunnigas förslag att den ordinarie personalen på byggnads-
och projekteringsavdclningarna skulle vid behov kompletteras med
extra personal, avlönad från byggnads- och projekteringsanslagen, yttrar vägnell
vattenbyggnadsstgreisen bland annat:
Detta system medför bland annat den slöra fördelen, att personalbeståndet
smidigt kan anpassas efter vid varje tidpunkt rådande förhållanden. Men det
har tillika en mycket allvarlig olägenhet, den nämligen alt anställningens
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
lösliga art och avsaknaden av bland annat pensionsrätt försvåra möjligheten
att erhålla och behålla kvalificerad personal. Styrelsen, vars personal till
mycket avsevärd del är anställd på detta sätt, har rikliga erfarenheter härut
innan. Styrelsen förutsätter därför, att det skall bliva möjligt att i erforderlig
utsträckning bereda ifrågavarande personal en fastare ställning i likhet
med vad som gäller för motsvarande personal vid de affärsdrivande verken.
De sakkunnigas förslag om inrättande av övervägmästartjänster har föranlett
mycket skiljaktiga uttalanden. Länsstyrelsen i Västmanlands län,
svenska teknologföreningen och vägingenjören i Kalmar län ha förklarat sig
icke vara övertygade om behovet av dessa befattningar. Vägstyrelsernas förbund
anser att de föreslagna tjänsterna möjligen kunde vara lämpliga, men
tror att det skulle bli svårt för övervägmästarna att följa arbetena i 5 vägmästarområden
och samtidigt sköta rapportskrivning och expeditionsarbete
för samtliga områden. Antingen bleve expeditionsarbetet försummat eller också
bleve övervägmästaren en byråman, som helt komme att tappa kontakten
med utearbetena.
Sveriges arbetsledare förbund yttrar i detta sammanhang:
Om vi rätt uppfattat de sakkunnigas i denna del rätt löst skisserade plan,
skall övervägmästaren förbereda ärenden som gälla honom underställda fem
vägmästardistrikt och medverka vid planläggandet av större arbeten liksom
vid avsyningar. Sannolikt skall han också bistå vägmästare som tillfälligt på
grund av arbetsanhopning eller särskilt komplicerade arbeten är i behov av
assistens. Ansvaret för en rationell och ekonomisk drift skulle sålunda komma
att i hög grad vila på övervägmästaren. Övervägmästaren synes vidare få till
uppgift att kontrollera arbetsrapporter, dagsverkslistor och måhända också
att utskriva avlöningslistor, varför han kommer att belastas med ett rätt omfattande
skrivarbete. Slutligen, och detta torde väl ha varit det främsta
syftet, komma övervägmästarna såsom assistenter till distriktskontorens ingenjörer
att representera den praktiska erfarenheten och bedöma arbetet inom
området ur rent arbetsledande synpunkt. Man torde även förvänta att övervägmästarna
skola förvärva sig den kännedom om vägar och ortsförhållanden
inom sina arbetsområden, varav distriktskontoren äro i behov vid vissa avgöranden.
— örn övervägmästarna överhuvud taget skola i nämnvärd utsträckning
kunna medverka i arbetsledningen, framstår det såsom oeftergivligt,
att de placeras på central plats inom sina arbetsområden. Avstånden
böra icke lägga hinder i vägen för dem att göra icke allt för sällan återkommande
besök och inspektioner i vägmästaredistrikten. Förläggas övervägmästarna
till distriktskontoren, kommer uppenbarligen arbetsledningen reellt att
helt ligga i vägmästarnas händer. — Förbundet inser å andra sidan, att
ingenjörerna vid distriktskontoren, särskilt då det gäller planerandet av
anläggnings- och underhållsarbeten, vid sin sida måste ha personer som äro
fullt insatta i arbetenas praktiska utförande och i arbetsledningens problem.
Man lär emellertid icke på sätt de sakkunniga synas göra gällande kunna
tillgodose detta behov och samtidigt lämna vägmästarna nämnvärd hjälp i
deras mycket krävande uppgift.
Det synes förbundet vara ytterst tveksamt om övervägmästarna, därest de
placeras vid distriktskontoret, böra belastas med rätt omfattande skrivarbeten.
Risk föreligger nämligen att övervägmästarna allt efter personlig läggning
antingen ägna sig åt skrivgöromålen på bekostnad av övriga i förbundets mening
viktigare uppgifter eller intressera sig för arbetena i vägmästaredistrikten
med resultat att skrivgöromålen bli försummade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
129
Förbundet anser det oeftergivligt, att övervägmästarnas behörighet klart
angives, detta framför allt till förebyggande av att vägmästarna onödigtvis
utsättas för svårigheter i sitt enligt planen redan krävande arbete. Enligt förbundets
uppfattning bör övervägmästaren, oavsett om han placeras vid distriktskontoret
eller ej, ges en i förhållande till vägmästarna klart överordnad
ställning och infogas som ett led i en s. k. linjär befälsorganisation. Detta skulle
betyda, att order och direktiv till vägmästarna, som gälla arbetets praktiska
utförande och arbetsledningen, uteslutande skola befordras via övervägmästaren
samt att å andra sidan vägmästarna i alla hithörande angelägenheter
skola vända sig till distriktskontoret via övervägmästaren. Man föreställer sig
lätt vilka intressekonflikter och arbetsstörande intermezzon som i annat fall
med nödvändighet måste uppkomma.
Ett flertal vägingenjörer förorda, att övervägmästarna placeras ute i distrikten.
Det framhålles allmänt att, örn de placeras på distriktskontoret,
de icke kunna utöva tillräcklig tillsyn över de bedrivna arbetena. Vägingenjören
i Örebro län anför härom bland annat:
Då avdelningsingenjören för underhållet ju får ett mycket stort område,
kan man ej räkna med, att han mer än ganska sällan kan komma till en
vågmästares område, och att den direkta ledningen från hans sida sålunda
icke blir tillräcklig för vägmästarnas del. Det föreligger därför den risken,
att den lägsta gruppen av tjänstemän i organisationen, vägmästarna, i mycket
stor utsträckning bliva lämnade att handla efter eget bedömande och gottfinnande,
vilket ju kan förorsaka, att såväl den ekonomiska som den tekniska
skötseln kan bliva lidande. Därest en förbättring i fråga om
skötsel och ekonomi skall kunna beräknas erhållas, torde det vara nödvändigt
att räkna med en mera intim kontakt med vägmästarna och torde det
därför böra vara ett krav, att åtminstone övervägmästarna bo inom sina områden,
och torde det även vara nödvändigt att för att bereda övervägmästaren
möjlighet att praktiskt deltaga i tillsynen lätta hans expeditionsarbete genom
att låta även vägmästarna i den utsträckning de hinna utföra expeditionsarbete
med färdigställande av listor och sammanställningar på sådant sätt,
att övervägmästarens arbete därmed blir minskat. Kravet på en effektiv och
kunnig tillsyn å vägunderhållet torde vara det väsentligaste av allt, enär det
ju är just genom brister i detta avseende, som stora penningbelopp kunna
spolieras.
De sakkunnigas förslag att distriktsförvaltningarna skola organiseras på
avdelningar synes lämpligt vid en distriktsindelning i enlighet med alt. I.
Skola distrikten, såsom jag förordat, sammanfalla med länen, kan lämpligheten
av en fast organisation på avdelningar ifrågasättas. Distrikten bli då
av mycket växlande storlek; några bli så små, att uppdelning på avdelningar
knappast kan genomföras. Med flera och mindre distrikt torde för övrigt
behovet av avdelningar under särskilda avdelningschefer bliva mindre. Vägdirektören
får då tillfälle alt mera i detalj ägna sig åt ledningen av de olika
arbetena. En uppdelning på avdelningar skulle, örn distrikten bli förhållandevis
små, medföra att omfattningen av arbetsbördan för de olika avdelningarna
bleve ojämn. Med hänsyn härtill skulle man bliva tvungen att ofta
flytta personalen från en avdelning till en annan samt från ett distrikt till
ett annat, och en uppdelning på avdelningar förefaller då meningslös. Vad
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122. 9
Departe
ments
chefen.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
särskilt angår vägbyggnads verksamheten är den i olika län av mycket växlande
omfattning, varjämte byggnadsarbetena i somliga län på grund av speciella
förhållanden huvudsakligen utföras på entreprenad. Behovet av en
särskild byggnadsavdelning eller av en för projekterings- och byggnadsarbeten
gemensam avdelning under ledning av en arbetschef är därför mycket
olika i skilda län och kan variera år från år. På grund av arbetslöshet, som
är lokaliserad till vissa orter, kan det vidare vara nödvändigt att koncentrera
byggnadsarbetena till vissa distrikt, till vilka personal och maskiner måste
dirigeras. Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes mig — örn antalet
distrikt blir så stort som 24 — en uppdelning på avdelningar obehövlig och
ägnad att försvåra en vid varje tillfälle ändamålsenlig disposition av personalen.
I varje fall torde det icke vara klokt att redan från början binda sig
för en så strängt avgränsad uppdelning på olika avdelningar som föreslagits
av de sakkunnigas flertal.
Frågan om distriktsförvaltningarnas organisation torde därför, på sätt hovrättsrådet
Quensel i sin reservation förordat, böra lösas på det sättet, att allt
efter distriktens skiftande behov erforderligt antal ingenjörer och andra
tjänstemän av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställes till vederbörande vägdirektörs
förfogande. Av ingenjörerna böra några vara kvalificerade att under
vägdirektörens överinseende självständigt handha ledningen av olika
slags arbeten. Övriga ingenjörer skulle efter vägdirektörens bestämmande
användas för de uppgifter, för vilka de för tillfället bäst behövas. I sådana
distrikt, där byggnadsverksamheten är av större omfattning, böra vägdirektörerna
för ledning av byggnadsarbetena biträdas av särskilt kvalificerade
arbetschefer. Jag förutsätter emellertid, att vägdirektörerna i flertalet distrikt
skola bliva i stånd att själva handha ledningen av dessa arbeten eller åtminstone
endast under kortare perioder behöva biträdas av arbetschefer.
Med den av mig sålunda förordade ordningen skulle vinnas betydande
fördelar. Det blir lättare för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att tillse att
personalen effektivt sysselsättes. Denna kan vid behov smidigt överföras
från en arbetsuppgift till en annan och från ett distrikt till ett annat. Behovet
av fast personal blir härigenom mindre.
I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att den för projekteringsoch
byggnadsarbeten beräknade ordinarie personalen hålles i underkant
samt att i övrigt efter behov anlitas tillfällig personal, vars avlönande bestrides
av projekterings- och byggnadsanslagen. Därjämte böra — såsom jag
tidigare berört —• projekteringsarbeten, som icke medhinnas av den ordinarie
personalen, kunna i den utsträckning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finner skälig, överlämnas till konsulterande ingenjörer att utföras på ackord.
Detta system — att begränsa den ordinarie personalen — medför visserligen
den olägenheten att åtskilliga befattningshavare, som faktiskt stadigvarande
tjänstgöra vid vägorganisationen, få mycket lösliga anställningsförhållanden,
men detta är nödvändigt, om personalbeståndet skall kunna smidigt anpassas
efter vid varje tidpunkt rådande förhållanden.
Mot den av de sakkunniga skisserade planen för ledningen av underhålls -
Kungl. Majlis proposition nr 122.
131
arbetena har jag i stort sett icke något att erinra. Jag anser sålunda, att ledningen
av dessa arbeten bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, under vägdirektören
handhavas av en väl kvalificerad ingenjör. I de flesta distrikt
torde arbetena, åtminstone under normala förhållanden, kräva ytterligare
en ingenjörstjänst, vars innehavare dock icke torde behöva vara högskoleutbildad.
Med hänsyn till omfattningen av underhållsarbetena torde dessa två
ingenjörer icke kunna medhinna att i tillräcklig grad leda och övervaka
vägmästarna i deras arbete. Då det är av största vikt att denna ledning blir
effektiv, anser jag i likhet med de sakkunniga lämpligt att ingenjörerna
biträdas härmed av särskilda övervägmästare, till vilka poster dugliga vägmästare
skulle befordras, övervägmästama böra, enligt min mening, ha till
huvudsaklig uppgift att utöva den närmaste uppsikten över vägmästarna
inom visst område, ombesörja en del av det expeditionsarbete, som eljest skulle
ankomma på vägmästarna, medverka vid planläggningen av större arbeten,
verkställa avsyningar samt kontrollera rapporter och dylikt. Såsom de
sakkunniga framhålla böra övervägmästarna icke utgöra någon mellaninstans
mellan distriktsförvaltningarna och vägmästarna utan i stället räknas
till de förra. För att möjliggöra täta överläggningar med underhållningsingenjörerna
är det naturligtvis ändamålsenligt, att övervägmästarna stationeras
på samma ort som distriktsförvaltningarna. Men ännu viktigare torde vara,
att övervägmästarna erhålla sådan placering att de kunna i erforderlig mån
medverka i arbetsledningen. Med den minskning av distriktens omfattning,
som blir en följd av den av mig förordade dislriklsindelningen, torde övervägmästama
dock, åtminstone i södra och mellersta Sverige, kunna i viss utsträckning
inplaceras i distriktsförvaltningarna. Skulle erfarenheten visa att
en sådan stationering utgör hinder för deras verksamhet, böra de placeras
inom de områden, över vilka de skola öva tillsyn. Beträffande distrikten norr
om Dalälven torde övervägmästarna redan från början böra stationeras
inom sina områden.
Vägmästarorganisationen.
För underhållsarbetenas utförande äro för närvarande de flesta vägdistrikt
indelade i arbetsområden. Den närmaste ledningen av underhållsarbetena
inom ett sådant område förestås i allmänhet av en vägmästare.
Ofta brukar ett av arbetsområdena förestås av en förste vägmästare, som
icke blott omhänderhar underhållet inom detta område, utan även utövar
visst chefsskap för övriga vägmästare inom distriktet. Emellertid utgör ej
sällan hela distriktet ett arbetsområde, som förestås av en förste vägmästare,
biträdd av en eller flera vägmästare eller av vägförman. På en del håll ledas
alla arbeten inom distriktet av en särskild arbetschef med viss ingenjörsutbildning.
Enligt en av de sakkunniga företagen utredning äro de nuvarande 170
vägdistrikten indelade i tillhopa 318 arbetsområden med en genomsnittlig
våglängd av 27.3 mil. Våglängden per arbetsområde varierar emellertid högst
väsentligt. Om man bortser från 4 mycket små ödistrikt, växlar arbetsom
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
rådenas våglängd mellan lägst 6.5 mil och högst 93.2 mil. Kristianstads län
har den högsta genomsnittliga våglängden per arbetsområde med 38.2 mil.
I detta län växlar våglängden mellan högst 78.2 mil och lägst 17.1 mil. Närmast
komma Norrbottens och Jämtlands län, av vilka det förra har en genomsnittlig
våglängd av 36.6 mil och det senare 36.1 mil per arbetsområde.
Den lägsta genomsnittliga våglängden har Göteborgs och Bohus län med 18.6
mil. Närmast följer Örebro län med ett medeltal av 18.8 mil.
Variationerna i arbetsområdenas storlek torde ha sin huvudsakliga orsak
i ojämnheterna i distriktens omfattning samt olika uppfattning inom skilda
distrikt. Det är emellertid uppenbart att den nuvarande indelningen i arbetsområden
icke är så rationell som den borde vara.
De sakkunniga framhålla, att distrikten även vid en statlig vägorganisation
borde för underhållsarbetenas utförande indelas i arbetsområden, därvid
varje område borde givas sådan omfattning, att drifts- och underhållsarbetena
inom detsamma kunde ledas av en enda man, en vägmästare, utan
biträde av annat lägre befäl än lagförmän. Indelningen borde ske så, att arbetsbördan
för varje vägmästare bleve ungefär lika stor.
De sakkunniga yttra vidare:
Arbetsuppgifterna skola omfatta ledning i egen regi av allt barmarksunderhåll
och all vinterväghållning ävensom utförande av sådana smärre vägbyggnadsarbeten
i egen regi, som utan eftersättande av underhållsarbetena
kunna anförtros åt vågmästaren i ett område. Vägmästarna böra i minsta
möjliga mån betungas med expeditionsarbete. De böra så gott som helt kunna
ägna sig åt den direkta arbetsledningen och tillsynen av arbetena. Expeditionsarbetet
skall, såsom förut berörts, i huvudsak ombesörjas av övervägmästarna.
Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som sålunda skola ankomma
på vägmästarna, bör åt vägmästarområdena givas sådan omfattning att de
innehålla vartdera en våglängd av 20^-25 mil i södra och mellersta Sverige
samt 30—35 mil i Norrland.
Med ledning av nu angivna synpunkter har antalet arbetsområden i hela
landet av de sakkunniga beräknats till 323.
De sakkunniga ha förordat, att varje vägmästarområde skulle disponera
ett varmgarage för till området hörande vägmaskiner och lastbilar, en reparationssmedja
samt ett mindre förråd för verktyg och oljor. I sammanhang
med dessa byggnader skulle ordnas en vägmästarexpedition om ett eller
högst två rum samt ett manskapsrum. Allt detta har sammanfattats under
benämningen garagegård.
Vid garagegården skulle enligt förslaget anställas en arbetsförman med
följande arbetsuppgifter:
a) tillsyn över arbetsredskap, vägmaskiner och bilar samt deras reparation
ävensom andra mindre verkstadsarbeten;
b) mottagning och utlämnande av oljor, redskap och materiel m. m. samt
förrådets handhavande i övrigt;
c) passning av telefon vid vågmästarens frånvaro samt biträde vid vakthållningen
i tider, då snöröjning eller sändning av isgator kan erfordras; samt
d) rapportskrivning och biträde vid enklare expeditionsgöromål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
133
De sakkunniga lia låtit utreda vad det skulle kosta alt komplettera nuvarande
garagegårdar, där sådana finnas, och uppbygga nya, där sådana alldeles
saknas. Om man i största möjliga utsträckning använder nu befintliga
garagegårdar, kommer man, enligt denna utredning, till en total kostnad
av 5,109,000 kronor för att förse alla vägmästarområden i hela landel med
garagegårdar av enkel men tillräcklig beskaffenhet. Dessa kostnader äro
baserade på priser, som gällde sommaren 1939.
De sakkunnigas förslag beträffande vägmästarorganisationen har i yttrandena
i allmänhet lämnats utan erinran.
Sveriges arbetsledareförbund framhåller att ur arbetsledningens synpunkt
en avgörande skillnad i förhållande till nu gällande ordning läge däri, att
den administrativa och tekniska ledning, som utövats av vägstyrelserna, centraliserades
till ett för ett mycket betydande område gemensamt distriktskontor.
Redan omfattningen av de tilltänkta distrikten uteslöte, att vägmästarna
annat än i rena undantagsfall kunde påräkna råd och anvisningar som
underlättade arbetet. I vart fall gällde detta, då ett direktiv icke kunde lämnas
utan att den överordnade skaffat sig en uppfattning om läget vid besök
inom vägmästardistriktet. Vägmästarna hänvisades sålunda att i långt större
utsträckning än vad nu vore fallet självständigt handha arbetsledningen och
med verksamheten förenade uppdrag inom sitt område.
Förbundet yttrar vidare i detta sammanhang:
Förbundet vill som sin bestämda åsikt — vilken med visshet delas av alla
som haft möjlighet bedöma det hittillsvarande systemet —- uttala, att de
sakkunnigas förslag till arbetsledningens organisation står och faller med
möjligheten att anskaffa fullt kompetenta och i övrigt lämpliga vägmästare.
Den respekt vi äro skyldiga de sakkunniga förbjuder oss antaga, att dessa
avsiktligt fällt det uppenbart oriktiga omdömet, att vägmästarna i det tilltänkta
systemet skulle erhålla en lättare uppgift än de för närvarande ha.
Motsatsen är förhållandet och är det i så hög grad, att en effektiv arbetsledning
överhuvud taget icke åstadkommes med mindre alldeles särskilt kvalificerade
personer kunna animeras att söka vägmästaretjänsterna. Vidare
blir det oeftergivligt, att vägmästarna utrustas med en behörighet och rätt
till självständigt handlande som kan vara främmande för organisationen inom
statligt drivna verk. Det arbete som utföres i vägunderhållet är till sin
natur sådant, att omedelbara avgöranden måste träffas av den som handhar
arbetsledningen och därmed också får anses skyldig tillgodose den trafikerande
allmänhetens berättigade intressen på framkomlighet och säkerhet. Ett
på andra områden möjligt system, som innefattar rapportgiving till och begäran
om direktiv från överordnad instans, innan ett arbete påbörjas, kan icke
utan uppenbara olägenheter tillämpas inom vägväsendet.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och vägdistriktens tjänstemannaförening
uttala i ett gemensamt utlåtande, att det torde bliva svårt för en vägmästare
att ensam medhinna skötseln av ett så pass stort arbetsområde med
dess mångskiftande göromål, därest nuvarande standard å underhållet skulle
bibehållas. Särskilt vad gäller vinterväghållningen torde besvärligheter komma
att uppstå. Den föreslagna personaluppsättningen inom arbetsområdena
torde därför komma att visa sig otillräcklig, varför frågan örn biträden åt
vägmästarna förr eller senare måste upptagas till behandling.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Även vågingenjören i Kronobergs län är av den uppfattningen, att den föreslagna
personalen, en vägmästare och en arbetsförman, vore för liten för att
tillfredsställande kunna sköta arbetsledningen. Vidare torde väl knappast
arbetsförmannen vid förfall för vågmästaren kunna sköta dennes göromål,
utan måste då vikarie från annat håll anskaffas. Arbetsförmannens uppgifter
vore dessutom väl vidlyftiga, och det torde knappast vara lämpligt kombinera
rent verkstadsarbete med kontorsarbete. En lämpligare anordning
syntes vara att göra vägmästarområdena ungefär dubbelt så stora med 1
förste vägmästare, 1 andre vägmästare, 1 arbetsförman och 1 kontorsbiträde.
Personalen skulle härigenom ej ökas.
Beträffande den arbetsförman, som enligt förslaget skulle finnas vid varje
garagegård, yttrar vågstgrelsernas förbund bland annat:
Vid garagegården skall anställas en arbetsförman, vilken förutom att han
skall passa telefon vid vågmästarens frånvaro samt biträda vid vakthållningen
vid tider, då snöröjning och sändning av isgator kan erfordras,
jämväl skall biträda vid rapportskrivning och enklare expeditionsgöromål.
Men utom detta skall han utöva tillsynen över arbetsredskap, vägmaskiner
och bilar samt utföra reparation och smärre verkstadsarbeten för dessa.
Han skall vidare handhava mottagning och utlämning av oljor, redskap
och materiel samt sköta förrådet i övrigt. Då denna garagegård
i allmänhet skall innehålla 3 lastbilar, 3 hyvlar och 1 vält förutom personbilar
torde han säkerligen ha fullt upp att göra utan att samtidigt tjänstgöra
som expeditionsman. Är det förresten troligt, att han skall överhuvud
taget kunna syssla med expeditionsgöromål och rapportskrivning och samtidigt
sköta reparationsarbeten? Enligt förbundets mening är detta otänkbart
och kommer att medföra anställande av mera personal vid garagegården
än som beräknats.
För den omedelbara ledningen av underhållsarbetena böra de statliga vägdistrikten
i överensstämmelse med vad redan är brukligt indelas i arbetsområden.
De sakkunniga ha utgått från att indelningen skall ske så, att
varje område gives sådan omfattning, att drifts- och underhållsarbetena kunna
ledas av en person, en vägmästare. Det är naturligtvis tänkbart att områdena,
på sätt i ett av yttrandena föreslagits, gåves en dubbelt så stor omfattning
som de sakkunniga tänkt sig. Ledningen av arbetena skulle då förestås
av en förste och en andre vägmästare. En sådan indelning skulle helt
visst medföra vissa fördelar. Lönekostnaderna skulle i så fall kunna nedbringas
något, varjämte det alltid skulle finnas en kvalificerad ersättare åt
förste vågmästaren. Det skulle emellertid bli svårt för denne -— om området
bleve så stort — att effektivt leda och övervaka alla arbeten inom detsamma.
Jag anser därför lika med de sakkunniga, att området bör givas sådan omfattning,
att arbetena kunna ledas av en person och arbetsbördan för varje
vägmästare blir ungefär lika stor.
Vägmästarnas arbetsuppgifter böra, såsom de sakkunniga föreslagit, avse
ledningen av alla underhållsarbeten ävensom utförande av sådana smärre
vägbyggnadsarbeten i egen regi, som utan eftersättande av underhållsarbetena
kunna anförtros vägmästarna. För att dessa så gott som helt skola
kunna ägna sig åt den direkta arbetsledningen och tillsynen av arbetena, bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 135
expeditionsarbetet, såsom förut berörts, i huvudsak ombesörjas av övervägmästarna.
Med hänsyn till de arbetsuppgifter som skulle ankomma på vägmästarna,
anse de sakkunniga, att åt arbetsområdena bör kunna givas den omfat Ining
att de innehålla vartdera en väglängd av 20—25 mil i södra och mellersta
Sverige samt 30—35 mil i Norrland. I några av yttrandena ha uttalats farhågor
för att arbetsområden av denna omfattning skulle bli för stora för
att arbetet inom ett sådant skulle kunna effektivt ledas och övervakas av
en vägmästare. Områdena skulle emellertid få ungefär samma genomsnittliga
väglängd som för närvarande. Med hänsyn härtill och då vägmästarna
i stor utsträckning komma att befrias från expeditionsarbete, torde arbetsbördan
för dem icke behöva befaras bli för stor.
Huru indelningen i arbetsområden i detalj skall ske synes vara en fråga
som bör ankomma på vederbörande vägdirektör. Indelningen bör ske så, att
nu befintliga garage, verkstäder, förråd och expeditioner på bästa sätt tillvaratagas.
Det är emellertid uppenbart att indelningen icke kan bliva varaktig.
Vägnätets utökning och förändringar i trafiken komma helt visst
att då och då påkalla jämkningar i indelningen för utjämning av arbetsbördan.
Såsom de sakkunniga framhållit torde i varje arbetsområde böra finnas
en garagegård av det slag de sakkunniga förordat. Sådana garagegårdar torde
emellertid icke finnas överallt. Kompletterandet av nuvarande garagegårdar,
där ofullständiga sådana finnas, och byggandet av nya, där sådana
icke finnas, torde dock icke behöva ske på en gång efter ett förstatligande
utan successivt under en längre tidrymd. Någon nybyggnad bör över huvud
icke ske, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet av ändamålsenligheten av
den föreslagna indelningen i arbetsområden.
C. Den lokala representationen.
Av vad jag tidigare anfört framgår att de lokala intressena vid handläggning
av vägfrågor skola företrädas av länsvägnämnder och vägnämnder, vilka
senares arbetsområden till sin omfattning i huvudsak skola sammanfalla
med nuvarande vägdistrikt.
Beträffande vågnämndernas organisation anföra de sakkunniga:
Med hänsyn till ändamålet med de vägnämnder, som enligt förslaget skulle
inrättas för att representera de lokala intressena, samt till storleken av varje
sådan nämnds område synes lämpligt, att antalet ledamöter i vägnämnden
fastställes till fem. Mandattiden för ledamöterna torde i överensstämmelse
med vad som nu gäller för vägstyrelserna böra bestämmas till fyra år.
Då vägnämnden skall vara språkrör för de lokala intressena, bör sättet
för utseendet av ledamöter i nämnden utgöra en garanti för att dessa intressen
bliva på ett riktigt sätt företrädda inom densamma.
Som vägnämndsområdena komma att omfatta ett växlande, i många fall
mycket stort antal kommuner, torde ledamöterna icke lämpligen kunna utses
vare sig genom direkta val eller omedelbart av förefintliga kommunala organ.
Ledamöterna föreslås därför skola väljas av en elektorsförsamling. Denna
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
skulle i sin tur lämpligen kunna utses på ungefär samma sätt som de nuvarande
vägstämmorna.
Vägstämmoombuden väljas för närvarande på kommunalstämma, därvid
rösträtt med visst undantag tillkommer envar i kommunens angelägenheter
röstberättigad man eller kvinna, som enligt näst föregående årets taxeringslängder
är skyldig att erlägga vägskatt till distriktet. Någon anledning att
vid val av de föreslagna vägnämndernas ledamöter frångå principen om allmän
och lika rösträtt torde icke föreligga. Bortfaller nu gällande begränsning
av rösträtten, torde utseendet av elektorer för val av vägnämndsledamöter
lämpligen kunna uppdragas åt kommunalfullmäktige. I mindre kommuner,
där kommunalfullmäktige icke finnas, måste däremot elektorerna utses genom
direkta val, som torde böra förrättas å kommunalstämmorna.
Antalet elektorer som skola utses av varje kommun torde, i enlighet med
vad nu gäller beträffande vägstämmoombud, böra bestämmas i förhållande
till folkmängden.
De sålunda utsedda elektorerna skola därefter sammanträda och välja ledamöter
i vägnämnden samt suppleanter för dem, därvid rösttalet för varje
elektor bestämmes enligt samma grunder som nu gälla för vägstämmoombud.
Det föreslagna sättet för utseende av vägnämndsledamöter kan synas omständligt.
Förslaget ansluter sig emellertid till nu gällande ordning och betingas
av att alla kommuner skola få tillfälle att deltaga i valet av vägnämndsledamöter.
Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Ordföranden
har att sammankalla nämnden, när begäran därom framställts av länsstyrelsen,
vägdirektören eller två av nämndens ledamöter eller det eljest erfordras
för behandling av fråga som ankommer på nämnden. Ordföranden har också
att mottaga remisser, utse ortsombud vid vägförrättningar, föra protokoll
samt expediera nämndens utlåtanden och beslut.
Vid vägnämndens sammanträden skall, om nämnden eller dess ordförande
det begär, vägdirektören eller av honom förordnad tjänsteman vid distriktsförvaltningen
närvara för att tillhandagå med upplysningar.
Ledamöterna i nämnden böra åtnjuta dagarvode och gottgörelse för resekostnader.
Till ordföranden bör dessutom i ersättning för hans arbete utgå
ett särskilt arvode, förslagsvis 200 kr. om året. Grunderna för arvoden och
reseersättningar — vilka förutsättas skola utgå av allmänna medel— torde
böra fastställas i särskild författning.
För minskande av kostnaderna böra på vägnämnderna ankommande ärenden
beredas och sammanföras till ett fåtal sammanträden. Av statsmedel
bör ersättning icke utgå för mera än förslagsvis 5 sammanträden per år utöver
av länsstyrelse eller vägdirektör påkallade sammanträden. De sammanlagda
kostnaderna för vägnämnderna i hela landet ha beräknats till 150,000
kr. om året.
Eventuellt erforderlig ersättning till elektor för hans inställelse vid sammanträde
för val av vägnämndsledamöter förutsättes skola gäldas av den
kommun som utsett honom.
De av de sakkunniga föreslagna distriktsvägnämnderna, vilka motsvara de
av mig förordade länsvägnämnderna och som skulle ha till huvudsaklig uppgift
att medverka vid upprättandet av flerårsplaner, skulle enligt förslaget
utgöras av ordförandena i distriktets vägnämnder. De sakkunniga framhålla
att distriktsvägnämndens sammansättning härigenom komme att innefatta
garanti för att distriktets vägintressen bleve allsidigt belysta.
Om utseende av ordförande och vice ordförande i distriktsvägnämnden,
Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 137
om ordförandens åligganden och om skyldighet för vägdirektören eller av
honom förordnad tjänsteman att närvara vid distriktsvägnämndens sammanträden
för att tillhandagå med upplysningar skulle i tillämpliga delar gälla
vad de sakkunniga föreslagit beträffande vägnämnderna.
Enligt förslaget skulle distriktsvägnämndens ledamöter åtnjuta dagarvode
och reseersättning enligt samma grunder som föreslagits beträffande vägnämnderna.
Till ordförande i distriktsvägnämnd skulle därjämte utgå ett
särskilt arvode av 200 kronor örn året. Kostnaderna för distriktsvägnämnderna
skulle gäldas av allmänna medel och ha för en distriktsindelning enligt
alt. II beräknats till 22,000 kronor om året.
De sakkunnigas förslag till utformning av den lokala representationen har
i allmänhet lämnats utan erinran i yttrandena.
Fullmäktige i ett par municipalsamhållen hemställa örn den ändring i
förslaget, att elektorer för val av vägnämndsledamöter skulle utses — icke
av den kommun, i vilken municipalsamhälle inginge — utan av såväl kommun
som municipalsamhälle.
Några vägingenjörer anse, att antalet ledamöter i vägnämnden i vissa fall
skulle bliva för stort, samt föreslå att — då vägnämndsområdena i huvudsak
skulle sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten — antalet ledamöter
bestämmes i överensstämmelse med vad nu gäller beträffande vägstyrelserna
d. v. s. 3—5 ledamöter.
Motormännens riksförbund har i sitt yttrande föreslagit, att motororganisationerna
skulle äga utse representanter i nämnderna. Förbundet anför härom:
I fråga om vägnämnder och distriktsvägnämnder vill förbundet beträffande
antalet ledamöter i de sistnämnda påpeka angelägenheten av en sådan utökning,
att de större motororganisationerna, vilka måste anses äga berättigade
anspråk att i dem få framföra sina synpunkter, beredas tillfälle att utse
representanter. Enligt sakkunnigeförslaget föreligga inga garantier för att
vägtrafikens målsmän bliva representerade inom vare sig vägnämnd eller
distriktsvägnämnd, vilket i fråga örn den senare torde få anses såsom en betänklig
brist, särskilt som man kan utgå från att respektive nämnders verksamhet
icke kommer att inskränkas till allenast frågor angående vägs byggande,
utan att även övriga frågor, som beröra väghållningen, kunna komma
att diskuteras vid sammanträdena.
Chefen för försvarsstaben anser, att de territoriella militära intressena borde
företrädas i distriktsvägnämnderna.
Försvarets intressen med avseende å vägväsendet torde även utan särskild
representation bliva tillräckligt beaktade vid handläggning av vägfrågor.
Vad motororganisationerna angår synas jämväl deras intressen kunna i erforderlig
utsträckning tillgodoses utan att representanter för dessa organisationer
insättas i de föreslagna nämnderna. Enligt min mening böra väg- oell
länsvägnämnderna uteslutande vara organ för de lokala vägintressena.
Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om antalet ledamöter i vägnämnden
och örn mandattiden för dem synes mig lämpligt.
De sakkunniga lia föreslagit att vägnämndsledamöterna skola väljas av om -
Departe
ments
chefen.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
bud för de kommuner som ingå i området. Detta sätt kan synas omständligt.
Ombuden skulle ju icke ha någon annan uppgift än att välja ledamöter i
nämnden. Skola emellertid medlemmarna inom alla i området ingående kommuner
beredas inflytande på vägnämndens sammansättning, lärer — då
direkta val icke torde vara lämpliga — något annat sätt icke vara möjligt.
För närvarande begränsas kommunmedlemmarnas inflytande på vägväsendet
principiellt till dem, som deltaga i väghållningskostnaderna. Sedan
staten helt övertagit dessa kostnader, finnes uppenbarligen icke någon anledning
att begränsa nämnda inflytande till vissa medlemmar. Principen örn
allmän och lika rösträtt bör därför vid ett förstatligande utsträckas även till
detta område. Bortfaller nu gällande begränsning av rösträtten, torde det vara
lämpligt att kommunombuden, såsom de sakkunniga föreslagit, utses av kommunalfullmäktige.
Endast i de kommuner, där sådana icke finnas, böra ombuden
alltjämt utses av kommunalstämma. Nyssnämnda begränsnings bortfallande
bör givetvis medföra, att ombud vid vägstämma röstar för det rösttal,
som framgår av den för kommunala val gällande röstlängden. Då medlemmarna
i municipalsamhälle genom kommunalfullmäktige i den kommun,
vari samhället är beläget, äga inflytande på valet av vägnämndsledamöter,
finnes icke någon anledning att låta municipalsamhällena, på sätt i ett par
yttranden ifrågasatts, utse särskilda ombud för valet.
Underrättelse om val av ombud bör, med angivande av de valdas namn
och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, vilken har att utsätta
dag och tid för val av ledamöter i vägnämnden och suppleanter för
dem. Valförhandlingarna böra ledas av en ordförande, som utses av ombuden.
Mot vad de sakkunniga i övrigt föreslå beträffande valet av vägnämndsledamöter
och suppleanter för dem, om utseende av ordförande och vice ordförande
i vägnämnden, om de uppgifter som skulle ankomma på ordföranden,
om skyldighet för vägdirektören eller av denne förordnad tjänsteman att närvara
vid vägnämnds sammanträde för att tillhandagå med upplysningar, om
arvoden och ersättningar till ordförande och ledamöter och örn sättet för
bestridande av kostnaderna för vägnämnden har jag icke något att erinra.
På sätt framgår av vad jag förut anfört skulle länsvägnämnden företräda
hela länets samlade vägintressen med huvudsaklig uppgift att medverka vid
upprättandet av flerårsplaner. Länsvägnämnden bör bestå av ordförandena
i länets vägnämnder.
Vad de sakkunniga föreslagit med avseende å distriktsvägnämnden synes
mig i tillämpliga delar böra gälla länsvägnämnden.
D. Riksvägnämnden oell dess uppgifter.
Inom de sakkunniga har övervägts inrättande av ett rådgivande centralt
organ. De sakkunniga anföra härom:
De sakkunnigas förslag innebär i avseende å planläggningen av vägbyggnadsverksamheten
samt beslut örn vägföretags utförande en centralisering av
vägväsendet. Genom väg- och distriktsvägnämnderna få de lokala intressena
visserligen tillfälle att utöva inflytande på vägfrågornas avgörande, men
dessa nämnder sakna erforderlig överblick för att kunna uttala sig om
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
139
annat än vägbehoven inom sina egna områden. 1 syfte alt bereda möjlighet
såväl för ombud för dessa nämnder och städerna som ock för särskilda
målsmän för trafik- och trafikmedelsintressena m. fl. att i en samorganiserad
form medverka vid planläggningen i stort av vägbyggnadsverksamheten
och vid behandlingen av andra för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla
frågor har inom de sakkunniga diskuterats inrättande av ett särskilt organ,
förslagsvis kallat riksvägnämnd.
Denna skulle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller också av Kungl.
Maj:t höras i frågor av nyssnämnd natur, icke minst beträffande viktigare
finansiella spörsmål. Bland sådana frågor må nämnas grunderna för den
allmänna vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt
ävensom lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken, trafiksäkerheten
och motorfordonen.
Riksvägnämndens uppgifter skulle emellertid icke inskränkas till att avgiva
yttranden. Den skulle även vara behörig att själv taga initiativ, som
kunde vara till fromma för den allmänna väghållningen, vägtrafiken m. m.
Därest nämnden funne sin uttalade mening i en fråga icke bliva tillräckligt
beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle nämnden äga hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:ts prövning.
I anslutning till det anförda skulle riksvägnämnden lämpligen sammansättas
av
1) en av Kungl. Majit utsedd ordförande;
2) en representant för varje distriktsvägnämnd;
3) lämpligt antal av svenska stadsförbundet utsedda representanter för
städerna; samt
4) några av Kungl. Majit utsedda representanter för den yrkesmässiga och
den privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten (nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande), motorfordonsfabrikationen samt hembygdsvården.
Hela antalet ledamöter i nämnden förutsättes bliva omkring 20 vid en
distriktsindelning enligt alt. I och omkring 30 vid en indelning enligt alt. II.
Generaldirektören och överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle äga närvara vid nämndens sammanträden.
Nämnden skulle kunna bilda på olika sätt sammansatta sektioner för
skilda slag av frågor.
Då de sakkunniga anse inrättandet av en riksvägnämnd icke i samma
mån som frågan örn lokala nämnder höra samman med ett förstatligande av
vägväsendet, lia de sakkunniga endast velat till diskussion framföra tanken
på en dylik nämnd utan att taga ställning till eller närmare utforma förslaget.
En av de sakkunniga, friherre De Geer, har i sin reservation uttalat, att inordnandet
av en riksvägnämnd i ett statligt vägväsende hade bort tillstyrkas,
såframt man verkligen avsett att tillgodose landsbefolkningens önskan
att få sina intressen någorlunda nöjaktigt bevakade även i ett statligt vägväsende.
En riksvägnämnd skulle vara ganska värdefull såsom komplettering
av systemet nied vägnämnder och distriktsvägnämnder. Riksvägnämnden
borde utgöra ett organ för det samlade bygdeintresset i vägärenden och
lämpligen sammansättas endast av ombud från distriktsvägnämnderna.
Denna fråga har uppmärksammats endast i ett förhållandevis litet antal
av yttrandena. De som uttalat sig i frågan hava emellertid samtliga förordat
inrättandet av den ifrågasatta riksvägnämnden.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att en dylik nämnd med den sammansättning,
som i betänkandet angivits, borde komma till stånd för att än mera
stärka det lokala inflytandet vid vägfrågors behandling. En riksvägnämnd,
vilken bildade toppen i organisationen med vägnämnder och distriktsvägnämnder,
skulle få en viktig uppgift att fylla.
Även länsstyrelsen i örebro län finner en riksvägnämnd önskvärd men
anser, att däri jämväl borde ingå lämpligt antal av Kungl. Majit utsedda representanter
för länsstyrelserna.
Motormånnens riksförbund vill, därest det icke skulle visa sig görligt att
bereda de större motororganisationerna representation i distriktsvägnämnderna,
kraftigt tillstyrka, att ett rådgivande centralt organ i samband med ett
förstatligande omedelbart tillskapades i överensstämmelse med den tankegång,
som kommit till uttryck i betänkandet, och att förbundet för sin del
bereddes representation i ett sådant organ.
Svenska kommunaltekniska föreningen har, med instämmande från åtskilliga
städer och stadsliknande samhällen, förordat inrättande av en riksvägnämnd
och i samband därmed framhållit önskvärdheten av att föreningen
finge utse minst en ledamot i nämnden för att därigenom bliva representerad
vid gatutekniska frågor.
För närvarande finnes icke något rådgivande centralt organ för de intressen,
som riksvägnämnden, enligt de sakkunnigas utkast, skulle företräda. De lokala
vägintressena kunna väl i viss mån anses äga en central organisation i vägstyrelsernas
förbund, men denna fullföljer dock i huvudsak andra syften än
de som av de sakkunniga tänkts skola tillkomma riksvägnämnden. Förstnämnda
intressen finnas, såsom framgår av vad förut anförts, icke heller
representerade i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom fullmäktige eller
eljest.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid, enligt vad jag inhämtat, i
icke ringa utsträckning i viktigare frågor under hand samrått med representanter
för städerna, motorfordonstrafiken och hembygdsvården.
Ett förstatligande av vägväsendet nödvändiggör väl icke i och för sig inrättandet
av ett rådgivande centralt organ. Med hänsyn till den centralisering av
beslutanderätten i vägfrågor, som jag förordat, ökas emellertid behovet av en
direkt och regelmässig beröring mellan den centrala, beslutande myndigheten
och de lokala intressena. Väg- och länsvägnämndernas yttranden kunna icke
helt ersätta ett intimt samråd mellan nämnda myndighet och representanter
för de lokala intressena. Ett rådgivande centralt organ, i vilket dessa vore
företrädda, skulle bliva ett auktoritativt språkrör för deras synpunkter och
bereda målsmän för de lokala intressena möjlighet att medverka vid planläggningen
i stort av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga
för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla frågor samt därigenom utgöra
en garanti för att tillräcklig hänsyn till ifrågavarande intressen tages i
ärenden, som skola avgöras centralt. De lokala nämnderna skulle genom sina
representanter i det ifrågasatta organet kunna tillföras viss överblick av väg
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
141
behoven i hela landet samt erhålla kännedom om och förståelse för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder och planer. Ett dylikt organ skulle vidare
kunna verka förmedlande mellan stridiga bygdeintressen.
Det är emellertid icke uteslutande hänsyn till de lokala vägintressena, som
talar för inrättande av ett rådgivande centralt organ. Ett sådant skulle —
om däri inginge representanter för städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten
och hembygdsvården — helt visst kunna underlätta det samråd mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sistnämnda intressen, varav behov,
enligt vad erfarenheten visat, ofta förefinnes.
Vad som talar mot inrättande av ett rådgivande centralt organ är främst
att ett sådant — om däri skola ingå representanter för de olika bygderna,
städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten och hembygdsvården —
med nödvändighet måste bliva så stort, att det skulle försvåra det intima samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som man vill vinna. Det kan vidare
befaras, att förfarandet vid hörande av organet skulle bliva tungrott och verka
fördröjande på ärendenas avgörande. Nu berörda olägenheter äro emellertid,
enligt min mening, icke så stora, att de motväga fördelarna av ett sådant
organ. Kostnaderna för detta torde bliva förhållandevis så små, att man
i detta sammanhang kan bortse från dem.
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra förorda, att ett rådgivande
centralt organ inrättas. Detta kan lämpligen, såsom de sakkunniga
föreslagit, kallas rik sv äg nämnd.
Dennas uppgifter synas i huvudsak böra begränsas till frågor av mera principiell
natur. Riksvägnämnden bör sålunda icke bli någon instans, som skall
höras i löpande ärenden. Nämnden bör av Kungl. Majit eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
höras endast beträffande viktigare finansiella och organisatoriska
spörsmål såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt ävensom lagstiftningsfrågor
beträffande vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten.
Riksvägnämndens uppgifter böra emellertid, såsom de sakkunniga framhållit,
icke inskränkas till de frågor, vilka hänskjutas till den för yttrande.
Nämnden bör även vara behörig att själv taga initiativ, som kan vara till
fromma för väghållningen och trafiken på vägarna m. m., samt kunna till
Kungl. Majits prövning hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening
icke blivit tillräckligt beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda skulle ankomma på riksvägnämnden,
synes majoriteten av dess ledamöter böra utgöras av representanter
för de lokala nämnderna. För att hela landets vägintressen skola hilva företrädda
i nämnden, bör varje länsvägnämnd äga utse en ledamot. I riksvägnämnden
bör vidare ingå ett lämpligt antal, förslagsvis tre, representanter
för städerna. Av dessa tre böra två utses av svenska stadsförbundet och en av
kommunaltekniska föreningen. Fem av nämndens ledamöter böra vara målsmän
för den yrkesmässiga och den privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten,
motorfordonsfabrikationen och hembygdsvården. Sistnämnda fem ledamöter
böra utses av Kungl. Majit. Ordföranden i riksvägnämnden synes
142 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
böra stå utanför de intressen, som sålunda bli företrädda i denna, samt utses
av Kungl. Majit.
Antalet ledamöter i nämnden skulle alltså bliva 33. För att underlätta dess
verksamhet synes nämnden böra bilda på olika sätt sammansatta arbetsutskott
för skilda slag av frågor. Såsom regel skulle hela nämnden icke behöva
sammankallas varje gång dess yttrande infordras, utan skulle sådant kunna
avgivas å nämndens vägnar av något av utskotten.
Generaldirektören och överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
böra äga rätt att närvara vid nämndens och utskottens sammanträden och att
därvid yttra sig.
Den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhället
Väghållningens
ombesörjande.
Tidigare har upprepade gånger krävts, att köping och annat samhälle på
landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning,
de s. k. stadsliknande samhällena, måtte med avseende å den allmänna
väghållningen likställas med stad och sålunda bliva väghållare, var inom sitt
område. Kraven hava avvisats, främst under hänvisning till det förhållandet,
att samhällenas utbrytande skulle medföra en menlig förskjutning av väghållningsbördan
inom vägdistrikten.
De sakkunniga framhålla att, örn staten övertager och bekostar den allmänna
väghållningen på den egentliga landsbygden, de stadsliknande samhällena
skulle få intresse av att beträffande den finansiella sidan bibehålla
sin likställighet med landsbygden, och att även spörsmålet, huruvida samhälle
borde äga eller vara pliktigt att ombesörja väghållning, som det icke
bekostade, komme i ett nytt läge. Problemet borde betraktas främst ur synpunkten
av vad som bäst befordrade en god väghållning. Därför borde i
första hand undersökas, huruvida icke den statliga vägorganisationen borde
omhänderha väghållningen.
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att under åren 1937
och 1938 endast 31 procent av köpingarna och 8 33 procent av de municipalsamhällen,
för vilka stadsplanelagens bestämmelser angående stad ägde tilllämpning,
i större eller mindre utsträckning varit väghållare inom sina områden.
Att den allmänna väghållning, som omhänderhafts av samhällena
själva, endast varit av ringa omfattning, framgår vidare därav att summan av
de ersättningar, som av vederbörande vägdistrikt utbetalats härför, uppgick
för 1937 till 214,127 kronor, därav 7,332 kronor för byggande av väg, och för
1938 till 241,280 kronor, varav 41,170 kronor utgjorde byggnadskostnader.
Den allmänna väghållningen i de flesta köpingar och municipalsamhällen
har alltså under ifrågavarande tid ombesörjts av de vägdistrikt, till vilka de
höra.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
143
På de sakkunnigas förfrågan lia samtliga vägingenjörer förklarat, att de
stadsliknande samhällena med få undantag saknade förutsättningar för att
själva ombesörja den allmänna väghållningen inom sina områden. De flesta
samhällena hade helt enkelt icke haft råd att hålla sig med tekniskt utbildad
personal och behövliga maskiner. Även där erforderliga medel härtill kunde
uppbringas, torde det icke, uttala de sakkunniga, kunna anses förenligt med
god ekonomi, att samhällen med ringa väglängd anställde tekniskt utbildad
personal och köpte dyrbara maskiner, vilka de icke kunde effektivt utnyttja.
I anslutning härtill anföra de sakkunniga:
Att i regel låta samhällena själva ombesörja väghållningen inom sina områden
synes därför icke tillrådligt. Vissa köpingar och municipalsamhälle)!
äro emellertid av den storleksgrad att vad nu sagts icke gäller dem. För
dylikt fall torde samhälles rätt att ombesörja den allmänna väghållningen
inom sitt område kunna bibehållas. I samfärdselns intresse ligger endast att
begränsa samhällenas ovillkorliga rätt, så att den ej må utövas, där förutsättningarna
brista.
Mot det anförda kunde måhända erinras att de stadsliknande samhällenas
väg- och gatuväsende, liksom städernas, omfattar såväl för allmänna samfärdseln
nödiga trafikleder som sådana gator, vilka lia karaktär av enskilda
utfartsvägar. Samhällena måste därför under alla förhållanden ha organ
för skötseln av sistnämnda gator. Denna del av gatuhållningen är emellertid,
åtminstone i mindre samhällen, såsom regel av enkel beskaffenhet och
kan därför, såsom hittills varit vanligt, ombesörjas även av personal utan
särskild teknisk utbildning. Detta torde däremot vanligen icke vara fallet
beträffande de gator, som tillika ha karaktär av allmän väg, i synnerhet
som dessa trafikleder även i små samhällen kunna vara hårt trafikbelastade.
Att begränsa samhällenas nuvarande bestämmanderätt förefaller kanske
betänkligt med hänsyn till att samhällena beträffande en trafikleds beskaffenhet
kunna ha önskemål, som icke betingas av den allmänna samfärdselns
behov, och att samhällenas arbeten med vatten-, avlopps- och belysningsledningar
lämpligen utföras i sammanhang med väg- och gatuhållningen. Samfärdselns
intresse av garantier för att den allmänna väghållningen sker på
ett tillfredsställande sätt torde dock få anses väga tyngre än samhällenas intresse
av att själva handha densamma. Om deras rätt att övertaga väghållningen
betages dem blott i fall, då de icke kunna antagas äga erforderliga
förutsättningar för dess handhavande, kan deras bestämningsrätt i förevarande
hänseende näppeligen anses för mycket inskränkt.
På grund av det anförda lia de sakkunniga förordat, att den allmänna väghållningen
inom köpingar och municipalsamhällen i regel skulle ombesörjas
av den statliga vägorganisationen. Samhälle som ägde härför erforderliga
förutsättningar borde dock efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas
rätt att självt handha denna uppgift. Prövning av fråga härom skulle ankomma
på Kungl. Majit.
I sammanhang härmed uttala de sakkunniga, att stadsplanelagens föreskrift
örn skyldighet för samhälle att upplåta gata lill allmänt underhåll samt
alt underhålla gata måhända borde kompletteras med förbehåll lör det fall
att gata tillika ägde karaktär av allmän väg och väghållningen ålåge den
statliga vägorganisationen.
Därest den allmänna väghållningen inom köping eller municipalsamhälle
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
övertoges av den statliga vägorganisationen, skulle, enligt de sakkunnigas förslag,
kostnaderna för trafikleds iordningställande och underhåll, vilka nu
bestridas av vederbörande vägdistrikt, bäras av staten, dock att samhälle, om
gatuhållningen utfördes efter högre standard än som betingades av samfärdselns
behov, borde gälda den merkostnad, som föranleddes härav. För det
fall att samhälle självt ombesörjde väghållningen, skulle statsbidrag till kostnaderna
härför — örn någon särskild vägskatt på landsbygdens skatteunderlag
icke vidare uttoges — utgå efter enahanda grunder som bestämdes för
städerna.
De sakkunniga förutsätta i sitt förslag, att den statliga vägorganisationen
till självkostnadspris skulle lämna samhälle erforderligt biträde med den del
av väg- och gatuhållningen som ankomme på samhället.
De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av det övervägande flertalet av samhällena. I flera av yttrandena framhålles,
att då vägväsendet alltmer krävde en tekniskt fulländad apparat för
att kunna svara mot det allmänna behovet och då de flesta samhällena icke
förfogade över så moderna redskap, som erfordrades, syntes riktigt, att den
allmänna väghållningen inom dessa samhällen i de flesta fall ombesörjdes
av den statliga vägorganisationen. Förslaget borde genomföras även om något
förstatligande icke komme till stånd. Flera samhällen ha dock avstyrkt
och ansett, att samhällena borde få bibehålla rätten att själva ombesörja
den allmänna väghållningen. I varje fall borde denna rätt icke hållas inom
så snäva gränser som enligt förslaget. De som hitttills skött väghållningen
bra borde bibehållas såsom väghållare. Villkoren för att samhälle skulle
äga rätt att självt ombesörja väghållningen borde klart fixeras. Svårigheten
att uppdela gatuhållningsskyldigheten i samhällena borde icke underskattas.
Svenska kommunaltekniska föreningen har i sitt utlåtande anfört bland
annat:
Enligt de sakkunnigas betänkande skall städernas och samhällenas rätt att
själva ombesörja sin gatu- och väghållning bli beroende av tvenne omständigheter,
nämligen:
1) Om fullt kompetenta tekniska organ finnas.
2) Örn staden eller samhället äger erforderlig maskinell utrustning.
Det första villkoret har icke närmare avhandlats i betänkandet, men synes
detta krav böra närmare fixeras. Förbundet får därför föreslå, att kompetenta,
tekniska organ skola anses vara för handen i en stad eller i ett samhälle,
där den tekniska ledningen i gatu- och väghållningen handhaves av
ingenjör med avgångsexamen från teknisk högskolas avdelning för väg- och
vattenbyggnad eller annan person med teknisk utbildning, som förvärvat
motsvarande kompetens beträffande byggnad och underhåll av gator och
vägar i städer. Denna kvalififikation erfordras nämligen även med hänsyn
därtill, att det tekniska organet skall kunna uppgöra förslag till byggnad och
underhåll av gator och vägar.
Beträffande det andra villkoret, som berör erforderlig maskinell utrustning,
är uppfyllandet härav i första hand en ekonomisk fråga, som närmast
är beroende på vederbörande stads eller samhälles åtgärder, varför villkoret
här ej närmare beröres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
145
Styrelsen för svenska stadsförbundet har ställt sig tveksam till förslaget,
att den statliga vägorganisationen skulle såsom regel ombesörja den allmänna
väghållningen i de stadsliknande samhällena. Förbundet har härom anfört
följande:
Visserligen har väglagstiftningen för de stadsliknande samhällenas vidkommande
redan förut — sedan ingången av år 1928 — anvisat en ordning för
fullgörande av dylika uppgifter, som i viss mån motsvarar vad som nu ifrågasatts,
nämligen i så måtto att vederbörande vägdistrikt kan faktiskt träda i
samhällets ställe beträffande fullgörandet av sådana uppgifter. Men tillämpning
av denna ordning, som ej torde innebära, att samhället befrias från ansvaret
för gatuhållningen, har icke kunnat påtvingas samhället. Speciellt må
erinras, att samhälle, även örn det funnit sig höra i övrigt gå med på tillämpning
av denna ordning, dock är oförhindrat att i särskilda fall, beträffande
gatas eller gatudels iordningställande, i stället självt utföra arbetet mot ersättning
av vägdistriktet. Nu däi-emot avses, alt ordningen med den statliga
vägorganisationens ombesörjande av ifrågavarande gatuhållning skulle bringas
i tillämpning inom stad eller samhälle alldeles oberoende av dennas eller
dettas egen önskan, och väl också att staden eller samhället icke skulle därefter
äga taga befattning med utförande av denna gatuhållning.
De sakkunniga hava uttalat, att stadsplanelagens föreskrift örn skyldighet
för samhälle att upplåta gata till allmänt begagnande samt att underhålla
gata »måhända» bör kompletteras med förbehåll för det fall att gata
tillika äger karaktär av allmän väg och väghållningen åligger den statliga
vägorganisationen. Möjligen lia de sakkunniga avsett att detta uttalande
även skolat gälla stad i motsvarande fall. I alla händelser synes det styrelsen
självfallet, att ett sådant förbehåll, som de här ifrågasatt, borde komma
till stånd såväl beträffande stad som stadsliknande samhälle, därest deras
förslag i omförmälda hänseende skulle förverkligas. Det vore uppenbart
orimligt, att skyldigheter i avseende å gatuhållningen, vilkas fullgörande
vore beroende av statliga organs handlande, skulle formellt alltjämt åvila
stad eller samhälle. Men styrelsen vill då också rikta uppmärksamheten på
att svårigheter i nu berörda hänseende torde komma att yppa sig på den
grund att endast en del av gatuhållningen i sådan stad eller samhälle, som
frågan gäller, skulle ankomma på den statliga vägorganisationen. I vad angår
iordningställande av ny gata (gatudel) torde den åsyftade regleringen i
fråga örn stads och samhälles resp. den statliga vägorganisationens skyldigheter
förutsätta, att i förväg — innan frågan örn iordningställandet blir
aktuell — skall på något sätt hava avgjorts, huruvida gatan (gatudelen)
skall anses vara eller icke vara av den vikt tor den allmänna samfärdseln
(automobiltrafiken) att arbetet därmed skall ankomma på den statliga organisationen.
Det bör också framhållas, att den föreslagna anordningen givetvis skulle
även för de mindre städer och samhällen, som fragan nu gäller, medföra
sådana olägenheter som åtminstone tidigare erkänts såsom befogade skäl
emot liknande anordning för städerna över lag. Den omständigheten, alt
erforderliga arbeten med vatten-, avlopps- och belysningsledningar lämpligen
höra utföras i sammanhang med väg- och gatuhållningen, kräver enligt
styrelsens mening synnerligt beaktande. Man måste befara, att det skulle
bliva svårt att i varje särskilt fall få till stånd och genomföra det samarbete
mellan stad eller samhälle och den statliga vägorganisationen som
härvidlag påkallas. Erfarenheterna beträffande motsvarande samarbete mellan
samhällen och vägdistrikt torde icke hava varit de bästa. Likaså bör
beaktas, att en liten stad, som kanske hittills trots den nuvarande omfatt
Bihang
lill riksdagens protokoll 19i‘2. 1 sami. Nr 122. t 9
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Beparte
ments
•hefeu.
ningen av dess väg- och gatuhållning haft svårt att på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt utnyttja för ändamålet dock behövlig personal och maskinell
utrustning, givetvis måste ställas inför ännu större svårigheter ur
denna synpunkt, om den skall lia att ombesörja endast en del av gatuhållningen.
Säkerligen skulle denna alltjämt på staden ankommande del av
gatuhållningen bliva lidande genom den föreslagna anordningen.
Ej heller får man bortse från det förhållandet, att arbetena på väg- och
gatuhållningens område äro av stor betydelse för städerna — icke minst
för småstäderna — då det gäller för dem att vidtaga åtgärder mot arbetslöshet.
Den nu åsyftade reformen för de minsta städernas del skulle därför
i betänklig mån minska dessas möjligheter att komma till rätta med sina
arbetslöshetsproblem. Man torde icke kunna förutsätta, att de lokala behoven
härvidlag skulle kunna lika väl tillgodoses genom en statlig organisations
handhavande av uppgifterna.
Slutligen kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta att ifrågasätta,
om en statlig organisation med väghållningen på den egentliga landsbygden
såsom huvudsaklig uppgift verkligen skulle bliva i stånd att på alla de
orter frågan gäller vederbörligen beakta de gatuhållningsuppgifter, som man
enligt ''stadsplanelagens bestämmelser har att räkna med. För iakttagande
av dessa bestämmelser kräves att bebyggelseförhållandenas utveckling inom
var och en av dessa orter noggrant följes.
Sandvikens köping anser, att det borde tillkomma länsstyrelse att avgöra,
om samhälle skulle äga att självt ombesörja väghållningen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle den nu ovillkorliga rätten för de
stadsliknande samhällena att, om de så önska, själva ombesörja väghållningen
inom sina områden upphöra liksom även skyldigheten att under
viss förutsättning vara väghållare. Av de sakkunnigas utredning framgår,
att de samhällen, som själva handha denna uppgift, äro förhållandevis få.
De som nu äro väghållare synas av utredningen att döma äga erforderliga
organ och maskiner och kunna sålunda även efter omorganisationen förväntas
skola själva ombesörja väghållningen inom sina områden. Ett genomförande
av de sakkunnigas förslag skulle sålunda icke medföra någon
mera påtaglig förändring i redan gällande förhållanden i väghållningshänseende.
Ur principiell synpunkt kan naturligtvis erinras, att de stadsliknande samhällenas
vägväsende liksom städernas omfatta såväl för allmänna samfärdseln
nödiga trafikleder som sådana gator, vilka lia karaktär av enskilda
utfartsvägar. Samhällena måste därför under alla förhållanden ha
organ för skötseln av sistnämnda gator. Såsom de sakkunniga påpeka brukar
emellertid denna del av gatuhållningen, åtminstone i mindre samhällen,
vara av enkel beskaffenhet och kan ombesörjas även av personal utan
särskild teknisk utbildning. För övrigt bör samhälle som så önskar kunna
få hjälp med denna del av gatuhållningen av den statliga vägorganisationen.
Det är uppenbart att ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan
medföra vissa olägenheter för samhällena. Härom bär i yttrandena bland
annat framhållits, att på samhällena ankommande arbeten med vatten-,
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
147
avlopps- oell belysningsledningar lämpligen böra utföras i sammanhang
med gatuhållningen. Berörda olägenheter torde emellertid icke kunna bliva
av någon större betydelse och i varje fall icke väga så tungt som samfärdselns
intresse av garantier för att den allmänna väghållningen handhas
på ett tillfredsställande sätt.
På grund härav och då utredningen visar, att flertalet stadsliknande
samhällen sakna förutsättningar för att själva ombesörja den allmänna väghållningen
inom sina områden, anser jag i likhet med de sakkunniga, att
denna såsom regel bör ankomma på den statliga vägorganisationen. Efter
prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall bör dock samhälle, som äger
härför erforderliga förutsättningar, kunna medgivas rätt att självt handha
denna uppgift.
I några av yttrandena har krävts att villkoren för att samhälle skall kunna
medgivas dylik rätt klart fixeras. Fråga härom bör emellertid prövas
med hänsyn till förhållandena i varje särskilt samhälle. Med hänsyn härtill
och då prövningen skall ankomma på Kungl. Majit, synes något behov
av att i detalj bestämma ifrågavarande villkor icke förefinnas. Jag förutsätter
emellertid att samhälle skall medgivas rätt att vara väghållare, örn
det äger kompetenta organ och möjligheter att anskaffa erforderliga maskiner
samt omfattningen av väg- och gatuhållningen är sådan, att personal
och maskiner kunna någorlunda effektivt utnyttjas.
Den jämkning i stadsplanelagens föreskrift örn skyldighet för samhälle
att upplåta gata till allmänt begagnande samt att underhålla gata, som
kan betingas av vad jag nu förordat, synes böra göras till föremål för prövning
i första hand av den jämlikt Kungl. Majlis beslut den 28 november
1941 tillsatta kommittén för revision av stadsplanelagstiftningen.
I likhet med de sakkunniga vill jag förorda, att kostnaderna för trafikleds
iordningställande och underhåll, därest den allmänna väghållningen i
stadsliknande samhälle övertages av den statliga vägorganisationen, bäras av
staten, dock att samhälle, om gatuhållningen utföres efter högre standard
än som betingas av samfärdselns behov, bör gälda den merkostnad som föranledes
härav. Till de samhällen, som medgivas rätt att själva ombesörja
väghållningen inom sina områden, bör utgå statsbidrag efter enahanda
grunder, som bestämmas för städerna.
Lika med de sakkunniga anser jag den nu gällande skyldigheten för de
stadsliknande samhällena att kostnadsfritt tillhandahålla mark för allmän
väg inom planlagt område vara för samhällena oskäligt betungande. Då emellertid
frågan, huru lättnad i denna hörda skall beredas samhällena, icke äger
direkt samband med ett förstatligande, anser jag mig icke böra i detta sammanhang
upptaga denna fråga lill prövning.
Omfattningen av den allmänna väghållningen
i de stadsliknande samhällena.
Frågan örn vilka gator inom ett samhälle som skola, såsom för den allmänna
samfärdseln nödiga, erhålla karaktär av allmänna vägar har åtmins
-
148 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
tone tidigare ej sällan givit anledning till tvister mellan samhällena och vägdistrikten.
Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års väglagsförslag yttrade vederbörande
utskott i detta sammanhang bland annat: Givetvis kunde det mången gång
särskilt i större samhällen möta svårigheter att härutinnan träffa avgörande.
I de mindre samhällena torde ofta endast de gator, som motsvara de från
början befintliga allmänna vägarna, böra anses nödiga för den allmänna
samfärdseln. I och med utvecklingen komme emellertid ofta flera gator, som
ursprungligen varit att likställa med enskilda utfartsvägar på den rena landsbygden,
så småningom att förmedla så stor trafik mellan olika delar av samhället,
att de borde såsom för den allmänna samfärdseln nödiga förklaras
för allmänna vägar och underhållas på vägdistriktets bekostnad. Att i berörda
hänseende utforma några bestämda regler, som den beslutande myndigheten
skulle följa, läte sig icke gärna göra. Då emellertid en del länsstyrelser, enligt
vad det ville synas utskottet, visat sig alltför återhållsamma i fråga om beslut
om gators övertagande till underhåll på vägdistriktets bekostnad, ville utskottet
framhålla, att utskottet icke hade något att erinra emot att olika huvudleder
genom och inom samhällen intoges till allmänt underhåll. Så torde exempelvis,
enligt utskottet, inom samhälle befintlig gata, som utgjorde förbindelseled
till järnvägsstation, hamn, kyrka, skola, tingshus, sjukhus, apotek,
salutorg eller idrottsplats, i de flesta fall böra erhålla karaktär av allmän
väg.
År 1939 kom frågan på nytt under riksdagens prövning genom motioner,
däri yrkades att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag angående den omfattning, vari gatuhållningen
inom de stadsplanelagda samhällena på landet borde bekostas såsom allmän
väghållning.
Till stöd för denna hemställan anfördes i motionerna bland annat: Man
syntes i allmänhet icke lia gjort klart för sig, att det av den allmänna samfärdseln
betingade behovet av väghållning inom samhällena ej rimligtvis kunde
tillgodoses efter samma normer som för den egentliga landsbygden. Främst
hade detta kommit till synes, då det gällt att få fastställt, i vilken utsträckning
gatorna skulle tillika vara allmänna vägar. Trots att riksdagen 1934 vid behandlingen
av väglagspropositionen genom godkännande av vederbörande
utskotts utlåtande medgivit, att även ganska långtgående krav på utgrening
av det allmänna vägnätet inom samhällena vore berättigade, vore många samhällen
alltjämt mycket klent tillgodosedda i detta avseende. Vidare hade man
inskränkt den allmänna väghållningen till att avse endast nödtorftigt anordnade
körbanor av minimimått. Normer som kunde anses försvarliga på den
egentliga landsbygden vore icke tillfyllest inom dylika samhällen. Att den
allmänna väghållningsuppgiften inom samhällena fördenskull mångenstädes
borde avse större vägbredder och särskilda gångbanor hade blott i ringa mån
vunnit beaktande. Beträffande sådana gator, som utgjorde viktiga genomfartsleder,
förutsatte stadsplanerna regelmässigt mer än en knappt tilltagen körbana,
med påföljd att samhällena, där den allmänna väghållningen så be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
149
gränsals, linge ensamma bära en del av de kostnader, som faktiskt komme
den allmänna samfärdseln till godo.
Även vederbörande riksdagsutskott fann vissa missförhållanden förefinnas
i fråga om de stadsliknande samhällenas väg- och gatuhållningsskyldighet
samt yttrade härom:
Särskilt kommer härutinnan i betraktande, att enhetliga grunder ej tilllämpas,
när det gäller förändring av trafikled inom dylikt samhälle till landsväg,
och att praxis är ojämn även beträffande sådana spörsmål, som röra erforderlig
vägbredd, vägbeläggning, gångbanor o. dyl. Vägdistrikten ha på
grund härav kommit att i mycket olika omfattning hålla trafikleder, varom
här är fråga. En väl snäv uppfattning örn möjligheterna att tillgodose den
allmänna samfärdselns behov i förevarande hänseenden synes i vissa fall ha
kommit till uttryck i berörda praxis, med påföljd antingen att väghållningen
icke blivit nöjaktigt ordnad eller ock alt samhällena nödgats på egen bekostnad
fylla vad som brustit och därigenom drabbats av alltför tyngande vägoch
gatuliållningsbördor.
Då det syntes utskottet angeläget, att åtgärder vidtoges för rättelse i berörda
förhållanden, hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,
att vad utskottet sålunda anfört rörande den allmänna väghållningen
inom stadsliknande samhällen måtte föranleda vidtagande av de åtgärder,
som kunde finnas påkallade.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
De sakkunniga, till vilka riksdagsskrivelsen härom överlämnats för att av
dem tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, ha verkställt en
utredning örn den praxis, som utbildat sig inom länen med avseende å vilka
gator inom samhällena, som ansåges böra äga karaktär av allmänna vägar.
Av de sakkunnigas redogörelser för denna utredning synes framgå, att
1934 års utskottsutlåtande utgjort rättesnöret för rättstillämpningen samt att
samhällena i flertalet län varit nöjda med de principer som tillämpats under
senare tid. De sakkunniga lia även undersökt omfattningen av samhällenas
bördor för väg- och gatuhållningen under åren 1930 och 1937 samt
därvid funnit, att nettokostnaderna för vägar och gator — däri ej inberäknat
ränta och amortering av lån, som upptagits för väg- och gatuhållningen
— utgjorde för köpingarna 6.05 procent under år 1936 och 8.11 procent
under år 1937 samt för municipalsamhällena 13.63 respektive 13.44 procent
av samhällenas totala utgifter. De åberopade siffrorna torde utvisa, antora
de sakkunniga, att den köpingarna och municipalsamhällena åvilande
väg- och gatuhållningsbördan, örn man bortsåge från skyldigheten att utgiva
vägskatt, i allmänhet icke vore så betungande. Dess fullständiga bortfallande
.skulle i de flesta fall icke ha medfört så stor minskning av kommunalskatterna.
För municipalsamhällena skulle den genomsnittliga utdebiteringen
endast lia sänkts med 16—17 öre.
De sakkunniga anföra vidare i detta sammanhang:
Då praxis med avseende å det allmänna vägnätets omfattning inom köpingar
och municipalsamhällen, enligt vad utredningen synes giva vid handen, i
stort sett tillgodosett dessa samhällens önskemål oell då den gatuhållning,
150
Kungl. Majlis proposition nr 122.
som skall bekostas av dem själva, i allmänhet — åtminstone örn man bortser
från skyldigheten att tillhandahålla mark för allmän väg — icke är särskilt
betungande, synes något behov av att i samband med ett förstatligande utsträcka
omfattningen av den allmänna väghållningen inom dessa samhällen
icke finnas. De sakkunniga utgå därför från att de i 1934 års utskottsuttalande
angivna grunderna för praxis i nu ifrågakomna hänseende vid ett förstatligande
bibehållas oförändrade.
De sakkunniga framhålla vidare att — då prövningen av vilka trafikleder
inom de stadsliknande samhällena, som skola anses såsom allmänna vägar,
efter ett förstatligande skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— någon oenhetlig praxis på detta område icke vidare torde vara att befara.
Till förekommande av tvister mellan den statliga vägorganisationen och
samhällena torde, yttra de sakkunniga, vara nödvändigt att Kungl. Maj:t
fastställer tämligen utförliga anvisningar örn de normer, efter vilka väghållningen
inom samhällena bör utföras. Härom anföra de sakkunniga:
Bestämmelser torde först och främst böra givas beträffande sådana spörsmål
som vägbredd, vägbeläggning, gångbanor o. dyl. inom samhällena. Enligt
gällande principer med avseende å allmän väghållning skall allmän väg
såväl å landet som i samhälle byggas och underhållas så, att den tillgodoser
den förefintliga trafikens behov. Detta innebär att väghållningen icke får begränsas
efter allenast den icke lokala trafikens eller den allmänna trafikens
behov med bortseende från gångtrafik o. dyl. eller från den trafik, som uppkommer
därigenom att en trafikled användes som enskild utfartsväg. Hänsyn
måste tagas till att man inom samhällen har att räkna med en större anhopning
av fordon som ställa ökade krav på körbanans bredd. Vidare bör
man räkna med att behov ofta finnes av särskilda gång- och cykelbanor. Inom
område för vilket stadsplan finnes fastställd skola de allmänna trafiklederna
utbyggas till den bredd, stadsplanen angiver. Är bredden enligt stadsplanen
avsevärt större än vad som betingas av trafikbehovet, bör emellertid samhället
gälda merkostnaden för såväl anläggandet som underhållet. Storleken
av bidragsskyldigheten bör bestämmas till skillnaden mellan anläggningsoch
underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande
kostnader för en gata av en standard, som är avpassad efter trafikens behov
och väntade utveckling. Bidragsskyldigheten bör beräknas efter självkostnadspris
och i händelse av tvist fastställas av skiljenämnd, vars beslut skall
kunna klandras vid domstol.
Normer torde vidare böra givas för allmän väghållnings avgränsning mot
renhållning och vattenavledning.
De sakkunnigas uttalanden beträffande omfattningen av den allmänna väghållningen
inom de stadsliknande samhällena och örn normer för väghållningens
utförande därstädes ha blivit föremål för erinringar endast i ett förhållandevis
ringa antal av samhällenas yttranden.
Endast i ett par av dessa hävdas att 1934 års utskottsutlåtande tillämpats
restriktivt. Ä andra sidan har ett par samhällen medgivit, att gällande bestämmelser
givits en generös tolkning. Flera samhällen hemställa emellertid örn utfärdande
av klarare riktlinjer, gående ut på ett större tillgodoseende av samhällenas
krav än vad utskottsutlåtandet medgåve. Alla trafikleder, som skulle
vara upplåtna till allmänt begagnande såsom gata, borde anses såsom alllmänna
vägar. Förr kunde samhällenas anspråk icke anses tillgodosedda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
151
Saltsjöbadens köping framhåller vikten av alt bestämmelserna i fråga örn
vilka vägar i samhällena, som borde övertagas till allmänt underhåll, bleve
sådana, att ej blott viktigare genomfartsvägar och förbindelseleder till vissa
offentliga inrättningar och institutioner intoges till allmänt underhåll utan
även andra vägar, som, trots att de icke vore genomfartsvägar, likväl hade
stor betydelse för samfärdseln i egenskap av uppsamlingsvägar av trafiken
från mindre vägar, som ledde från bebyggelseområde.
De sakkunniga ha uttalat att nu gällande praxis med avseende å vilka gator
i de stadsliknande samhällena, som tillika skola anses såsom allmänna
vägar, i huvudsak tillgodosett samhällenas önskemål i förevarande hänseende.
Detta uttalande vinner stöd däri att antalet besvär över länsstyrelsernas beslut
i ärenden av detta slag är litet ävensom i frånvaron i stort sett av anmärkningar
i samhällenas yttranden beträffande de sakkunnigas förslag i
denna del.
Även om åtskilliga samhällen helt visst få bära kännbara bördor för vägnell
gatuhållningen, framgår dock av de sakkunnigas utredning att den genomsnittliga
kostnaden för samhällenas väg- och gatuhållning är förhållandevis
liten.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden anser jag, i likhet med de sakkunniga,
att tillräckliga skäl icke föreligga för en utsträckning av omfattningen
av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena utöver vad nu
gäller. Med den av mig förordade ordningen för handläggningen av hithörande
frågor torde någon oenhetlig praxis på detta område icke vidare vara att
befara.
Vad de sakkunniga föreslagit örn normer för väghållningens ombesörjande
i de stadsliknande samhällena anser jag mig kunna biträda.
Den allmänna väghållningen i städerna och grunderna för
statsbidrag till städernas väg- och gatuväsende.
Väghållningens ombesörjande
i städerna.
I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalades, ali någon ändring i nu
gällande ordning för ombesörjandet av väg- och gatuhållningen i städerna
icke syntes böra vidtagas. Att dela på en stads gatunät och överföra de för
automobiltrafiken viktiga lederna till staten, medan den övriga gatuhållningen
fortfarande skulle vara stadens angelägenhet, borde undvikas.
Med hänsyn till detta uttalande lia de sakkunniga utgått från att städerna
principiellt skola vara väghållare inom sina områden.
De sakkunniga framhålla emellertid, att de skäl, som beträffande det övervägande
flertalet städer talade för att dc själva skulle ombesörja den allmänna
väghållningen inom sina områden, icke kunde åberopas, då det gällde vissa
mycket små städer, samt anföra härom:
Departementschef
ea.
152
Kunell. Maj:ts proposition nr 122.
Medan flertalet äger fullt kompetenta tekniska organ och erforderlig maskinell
utrustning för att på ett nöjaktigt sätt handha väg- och gatuhållningen,
är detta otvivelaktigt icke förhållandet i alla mindre städer. 1 flera fall ombesörjes
väg- och gatuhållningen av de viktigaste trafiklederna i större eller
mindre utsträckning av angränsande vägdistrikt.
Liksom den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhällen
enligt de sakkunnigas förslag skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen,
synes hållandet av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna
i de små städer, vilka sakna förutsättningar att själva omhänderha
denna uppgift, böra övertagas av den statliga vägorganisationen. Sådant övertagande
hör kunna ske även mot stads vilja. Prövning av fråga härom bör
ankomma på Kungl. Maj:t.
Kostnaderna för byggande och underhåll av de vägar och gator i stad, som
sålunda föreslås skola ombesörjas av den statliga vägorganisationen, synas
böra bestridas av staten på samma sätt sorn utgifterna för den allmänna väghållningen
på landet. De frågor som uppkomma i samband nied statens övertagande
av väg- och gatuhållningen av de viktigaste trafiklederna i de
minsta städerna torde böra lösas på samma sätt som föreslagits beträffande
motsvarande .spörsmål för köpingar och municipalsamhällen.
Många av de minsta städerna lia förklarat, att det vore en fördel, om den
statliga vägorganisationen övertoge väg- och gatuhållningen av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna. Öregrunds stad tillstyrker förslaget på
det livligaste under framhållande, att staden icke ägde möjlighet att anskaffa
maskinell utrustning.
Stadsfullmäktige i Askersund lia tillstyrkt förslaget under förutsättning,
att kostnaderna hell lilires av staten, att hänsyn toges till stadens uppfattning
beträffande vilka gator, som skulle anses viktiga för automobiltrafiken, att
staden ägde rätt att bibehålla i gatorna nedlagda ledningar och vid behov
nedlägga nya sådana samt att städernas lån för omläggning och nybyggnad
av för biltrafiken viktiga vägar och gator övertoges av staten i likhet med
vad som föreslagits beträffande vägdistriktens lån.
Några av de minsta städerna lia förklarat, att de önskade själva ombesörja
väg- och gatuhållningen inom sina områden. Stadsfullmäktige i Laholm
anföra till stöd härför:
De sakkunniga föreslå bl. a., att de minsta städernas vägväsende skall förstatligas,
därest dessa sakna den för väghållningen erforderliga tekniska organisationen
och maskinella utrustningen. Laholms stad är i fullständig avsaknad
av dylika anordningar, men gör bestämt gällande att dess vägväsende
numera icke kan anses eftersatt och f. ö. icke heller mera oekonomiskt
ordnat än andra och betydligt större städers. Frånvaro av teknisk personal
och utrustning kan sålunda icke förutsättningslöst tagas som motivering för
ett dylikt allvarligt ingrepp i städernas självbestämmanderätt. Enligt stadens
mening bör sådant förstatligande ske endast under uttrycklig förutsättning
att stad antingen visat sig uppenbart eftersätta sin väghållningsskyldighet
och trots anmaning icke vidtagit rättelse eller därom själv gjort framställning.
Som villkor skall vidare gälla att statsverket övertager förräntningsoch
betalningsskyldighet för lån, upptagna för vägändamål, efter samma
grunder som föreslås för vägdistrikten på landet. Laholms stad har utlämnat
avsevärd del av sitt vägunderhåll på entreprenad till privat företag under
viss tidsperiod utlöpande år 194(5. Vid event, förstatligande förutsättes givet
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
153
vis att stads förpliktelser enligt sådana entreprenadöverenskonnnelser jämväl
övertagas av statsverket.
Svenska stadsförbundet har ställt sig tveksamt till förslaget, att den statliga
vägorganisationen skulle övertaga väg- och gatuhållningen av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna i de minsta städerna. Beträffande den närmare
motiveringen härför torde jag få hänvisa till vad förbundet anfört i
fråga om de stadsliknande samhällena.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, örn icke förevarande
spörsmål kunde — där icke vederbörande stad själv önskade huvudtrafikledernas
hållande genom statens försorg -—- lösas helt efter statsbidragslinjen
men med stark statlig kontroll över bidragens användning.
Byggnadschefen i Karlskrona yttrar i detta sammanhang:
De sakkunniga understryka att städerna genom att själva ombesörja underhållet
av för biltrafik viktiga vägar och gator få tillfälle att på ett mera
rationellt och därmed även billigare sätt sköta underhållet av icke bidragsberättigade
trafikleder. Det synes mig därför vara skäligt att statens övertagande
av stads våghållningsskyldighet icke bör få ske annat än efter träffad
överenskommelse i varje särskilt fall. Därvid bör staden givas möjlighet
att, örn bärande skäl därtill kunna påvisas, till staten överlåta all kommunen
åvilande våghållningsskyldighet, givetvis mot på lämpligt sätt avvägt
ekonomiskt vederlag.
Stadsfullmäktige i Sala ifrågasätta om icke den statliga väghållningen
inom städernas områden borde inskränkas till vägar utanför det planlagda
området. Stadsfullmäktige i Linköping framhålla i detta sammanhang att
det syntes förenligt med rättvisa och billighet, att såväl byggandet som underhållet
av rikshuvudväg, där denna förlädes utanför stadens planlagda område,
utfördes av staten i egen regi.
Många städer ha uttalat att villkoren för att väg- och gatuhållningen i stad
skulle kunna övertagas av den statliga vägorganisationen borde preciseras.
Gatuchefen i Göteborg föreslår införande av en bestämmelse om att stad,
som ägde erforderlig maskinell utrustning och som för väg- och gatuväsendet
hade anställd tjänsteman med högre teknisk examen inom väg- och vattenbyggnadsfacket
eller annan person med motsvarande kompetens, skulle
äga att själv utföra väg- och gatuunderhållet.
Av skäl som angivits i direktiven för de sakkunnigas arbete böra städerna
principiellt vara väghållare inom sina områden.
Den av stadsfullmäktige i Linköping framförda tanken, att den statliga
vägorganisationen skulle påtaga sig såväl byggande som underhåll av rikshuvudväg
som förlägges utanför stads planlagda område, synes mig såtillvida
beaktansvärd att hinder icke böra möta för ett dylikt arrangemang,
därest överenskommelse kan träffas mellan staden och den statliga vägorganisationen.
Såsom de sakkunniga framhålla sakna åtskilliga mindre städer kompetenta
tekniska organ och erforderliga maskiner för att på ett nöjaktigt sätt ombc
-
Departe monts chefen; -
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
sörja väg- och gatuhållningen av de större trafiklederna. Samfärdselns intresse
av att dessa överallt hållas i ett fullgott skick är så stort, att det icke
bör riskeras att sådana mindre städer försumma denna uppgift. I överensstämmelse
med vad jag förordat med avseende å den allmänna väghållningen
i de stadsliknande samhällena anser jag därför att byggande och underhåll
av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna i de mindre städer, vilka
sakna förutsättningar att själva handha denna uppgift, böra övertagas av den
statliga vägorganisationen.
Prövning av fråga härom torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.
Åtskilliga städer ha i sina yttranden begärt, att villkoren för statens övertagande
av väg- och gatuhållningen av ifrågavarande trafikleder skulle närmare
preciseras. Av samma skäl som anförts med avseende å motsvarande
spörsmål för de stadsliknande samhällena torde detta icke vara lämpligt. Jag
vill emellertid betona, att ett övertagande av berörda uppgift icke bör ske mot
stads vilja annat än då det kan visas, att staden i mera betydande mån eftersatt
sina skyldigheter i förevarande hänseende. Begär stad själv att hållandet
av alla för biltrafiken viktiga vägar och gator inom stadens område skall övertagas
av den statliga vägorganisationen, bör framställningen bifallas endast
örn det kan antagas, att staden saknar förutsättningar att på ett nöjaktigt
sätt själv handha denna uppgift.
På sätt de sakkunniga föreslagit böra kostnaderna för iordningställande
och underhåll av de trafikleder i stad, som ombesörjas av den statliga vägorganisationen,
helt bäras av staten. De frågor, som uppkomma i samband
med statens övertagande av väg- och gatuhållningen av de större trafiklederna
i de små städerna, torde böra lösas på samma sätt, som av mig förordats
beträffande motsvarande spörsmål för köpingar och municipalsamhälle!!.
I några av yttrandena har framställts anspråk på att staten, örn den övertager
hållandet av de större trafiklederna i de små städerna, jämväl skall
övertaga betalningsansvaret för de lån, som av städerna upptagits för vägändamål,
efter samma grunder som föreslås för vägdistrikten. Dessa anspråk
torde sakna allt fog. Det är att märka att övertagandet av vägdistriktens
skulder betingas av nödvändigheten att avveckla vägdistriktens ekonomiska
förvaltning och svarar mot en rätt för staten att övertaga även distriktens
tillgångar.
Statsbidrag till städernas
väg- och gatuhållning.
Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas innevånare
skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar
och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttala de sakkunniga, det nu bestående
förhållandet mellan landsbygden och städerna i förevarande hänseende rubbas,
om landsbygdens befolkning helt befriades från väghållningsbesväret,
medan städerna — om man bortsåge från de allra minsta bland dem — även
framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för den allmänna samfärdseln
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
155
nödiga trafiklederna. De sakkunniga anse därför att någon lättnad i bördorna
härför borde beredas städerna. Därmed vore dock icke sagt att nian
borde eftersträva en fullständig teoretisk likställighet i alla avseenden. Den
erforderliga lättnaden torde främst böra åstadkommas statsbidragsvägen.
De sakkunniga uttala att, om lättnad skulle beredas städerna, nu gällande
grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuväsende måste ändras.
Det nuvarande systemet vore nämligen förenat med vissa brister. Då jag i
årets statsverksproposition närmare redogjort för dessa, torde jag icke här
behöva återgiva de sakkunnigas framställning i denna del.
I den grundläggande principen, att statsbidrag endast skall utgå till de för
biltrafiken viktiga vägarna och gatorna, torde, uttala de sakkunniga, någon
ändring icke vara påkallad. Den nuvarande gränsdragningen mellan statsbidragsberättigade
samt övriga vägar och gator åsyftade att till den förra
kategorien hänföra alla förbindelseleder, som vore nödiga för den allmänna
samfärdseln. Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
kunde därför icke tagas till skäl för en principiell utvidgning av de statsbidragsberättigade
vägarna och gatorna i städerna. Enligt de sakkunnigas
mening kunde i stort sett någon erinran mot den praktiska tillämpningen av
gällande regler i förevarande hänseende icke göras. Prövningen av fråga
huruvida viss väg eller gata kunde anses viktig för biltrafiken borde ankomma
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt verkställas i samband med
bidragstilldelningen.
För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bidrag
borde, uttala de sakkunniga,.kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omläggning och
lörbätlring av sådana trafikleder helt läggas till grund för tilldelningen av
bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till väg- och gatuhållningen
i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag till underhållet
och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag.
Beträffande frågan, huruvida statsbidraget till underhållet av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna borde utgå i förhållande till stads verkliga
utgifter för detta ändamål eller med viss procent av en på förhand beräknad
kostnad härför, anföra de sakkunniga:
Förutsättningarna för att på ett riktigt sätt bestämma storleken av bidragen
till underhållet äro måhända större, örn de utgå efter de verkliga kostnaderna
eller alltså i enahanda ordning som underhållsbidragen till vägdistrikten.
Metoden betingar emellertid en vidlyftig kontroll och kräver, att städerna i
sin bokföring skilja mellan bidragsberättigade och övriga trafikleder, samt
har med hänsyn till härmed förenade olägenheter icke ansetts tillrådlig.
Mot den andra metoden kan väl invändas att det är svårt att på förhand
på ett riktigt sätt uppskatta underhållskostnaderna. Dessa påverkas bland
annat av väderleken som man icke kan förutse. Varje fel i uppskattningen
medför fel i bidragstilldelningen. Den bristande överensstämmelsen mellan
de uppskattade och de verkliga underhållskostnaderna, som under enstaka
år kan uppstå, torde dock under en följd av år jämna ut sig. Under senare
tid har man på flera håll fört och efter ett förstatligande kommer man överallt
att föra så noggrann statistik över underhållskostnaderna, att man bör
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
kunna beräkna desamma på förhand med tämligen stor tillförlitlighet. Den
nyligen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagna utredningen rörande
kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och
gatorna torde för övrigt visa, att en uppskattning av utgifterna kan ske med
tillräcklig säkerhet. Denna metod torde — framför bidrag efter de verkliga
kostnaderna •—- vara ägnad att främja sparsamhet i förvaltningen.
På grund av vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att statsbidraget
till underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna bestämmes
att utgå med viss procent av en på förhand beräknad kostnad härför.
Uppskattningen har av de sakkunniga föreslagits skola ske med ledning av
vad vägar av liknande karaktär i andra städer eller samhällen enligt vederbörandes
bokföring kostat i underhåll. Beräkningarna skulle ske i samarbete
med städerna. Uppskattningen skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt gälla för en tid av fyra år. Möjlighet skulle dock finnas att
under löpande period kunna revidera beräkningen, örn väsentligt förändrade
förhållanden inträffade.
De sakkunniga framhålla, att statsbidraget till underhållet av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna — örn väghållningsbesväret helt avlyftes
från landsbygdens skatteunderlag — borde principiellt bestämmas
på ett sådant sätt, att städerna finge samma lättnad i förevarande hänseende
som landsbygden. Det måste emellertid beaktas, att det vore en fördel för
städerna att själva utföra underhållsarbetena. Genom att själv ombesörja
underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna finge en stad
tillfälle att på ett mera rationellt och därmed även billigare sätt sköta underhållet
av icke bidragsberättigade vägar och gator, icke minst därigenom att
arbetena kunde utföras under gemensam ledning. Härtill komnie att staden
kunde bereda egna arbetare och andra stadsbor önskvärda arbetstillfällen.
Av nu anförda skäl borde enligt de sakkunnigas mening, örn staten helt övertoge
kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna på landet, statsbidraget
till städernas motsvarande kostnader — för beredande av liknande
lättnad åt städerna — bestämmas till 90 procent. Skulle i undantagsfall stads
ekonomi kunna motivera högre bidrag, än de sakkunniga sålunda förutsatt,
borde Kungl. Maj:t ha möjlighet att bevilja förhöjt bidrag. Kunde staden
utföra underhållet så billigt, att kostnaderna för detsamma understege statsbidraget,
borde staden få behålla överskottet. Örn stadens kostnader överstege
bidraget, finge staden själv svara för bristen.
Om statsbidragen till underhållet, på sätt sålunda föreslagits, helt skildes
från bidragen till byggnadsföretag, skulle detta, uttala de sakkunniga, i hög
grad underlätta en rättvis uppdelning mellan landsbygd och städer av för
byggnadsändamål tillgängliga medel. Uppdelningen borde ske enligt behovsprincipen
samt ankomma ytterst på riksdagen genom beviljande av anslag
för olika byggnadsändamål. De medel som komme att ställas till städernas
förfogande för byggande av vägar och gator borde fördelas mellan städerna
efter nu gällande grunder, d. v. s. i enlighet med en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vartannat år upprättad fördelningsplan.
Kungl. Maj:ts propositon nr 122.
157
De sakkunniga framhålla att vad förut sagts om fördelen för städerna att
själva utföra underhållsarbetena gällde i minst lika hög grad örn byggnadsarbetena.
Örn någon särskild vägskatt på landsbygdens skatteunderlag icke
vidare skulle uttagas, borde därför bidragsprocenten bestämmas till 90 även
för dessa arbeten.
I betänkandet behandlas även ett flertal med statsbidragen till städerna
sammanhängande detaljspörsmål, på vilka jag dock icke anser mig behöva
ingå i detta sammanhang.
Överståthållarämbetet har i princip icke något att erinra mot de föreslagna
bestämmelserna för statsbidrag. Ämbetet anför emellertid:
Ämbetet kan i detta sammanhang icke underlåta att beröra den ogynnsamma
ställning i bidragshänseende, som städerna för närvarande intaga i
jämförelse med landsbygden. Redan vid den gjorda uppdelningen i bidragsberättigade
(för biltrafiken viktiga vägar och gator) och icke bidragsberättigade
trafikleder hava otvivelaktigt betydligt strängare regler tillämpats för
städerna än för landsbygden, där mångenstädes helt obetydliga vägar intagits
till allmänt underhåll. Vad så angår möjligheterna att till anläggning
och förbättring av bidragsberättigade vägar erhålla statsbidrag framträder
städernas missgynnade ställning särskilt starkt. Några siffror för Stockholms
del för åren 1938 och 1939 torde klart belysa detta förhållande. För sagda år
belöpte sig utgifterna för bidragsberättigade vägar och gator till 5,953,614
kronor respektive 4,448,197 kronor, varav 3,501,018 kronor respektive
1,291,901 kronor bestredos med statsbidrag. Av statsbidragen användes å
underhållsarbeten 712,887 kronor respektive 514,980 kronor och å nyanläggningsarbeten
2,788,131 kronor respektive 776,921 kronor. Av kommunala
medel måste följaktligen tagas i anspråk 2,452,596 kronor respektive 3,156,296
kronor, vilka belopp helt användes för nyanläggningsarbeten. Kostnaderna
för nyanläggningsarbeten täcktes sålunda för år 1938 till omkring 53 % och
för år 1939 till omkring 20 °/o med statsbidrag. Knappheten av statsunderstöden
lärer helt bero på att de begränsade anslagen endast förslå till bidrag
åt en mindre del av de såsom nödiga ansedda vägbyggnadsföretagen. Att
Stockholm på dylikt sätt fått lov att anslå avsevärda belopp kommunala
medel lill byggandet av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna
har blivit så mycket mer kännbart som staden samtidigt gått förlustig
en så viktig inkomstkälla som den kommunala progressivskatten. Därest i
samband med det föreslagna förstatligandet av landsbygdens vägväsen all
vägskatt skulle bortfalla, komma givetvis kraven på ökat statsunderstöd till
städernas väghållning att framstå såsom än mer befogade.
Även länsstyrelsen i Västmanlands'' län anser de föreslagna grunderna för
statsbidrag till städerna kunna godtagas samt anför härom:
Visserligen har från sladskommunalt håll anmärkts mot förslagets härutinnan
grundläggande princip att statsbidrag till städerna skall utgå endast
till de för biltrafiken viktiga vägarna, vilket från stadshåll ansetts orättvist
s id jämförelse med motsvarande förhållanden på landsbygden, och har man
ansett sig böra kräva, all den trafikmängd, som fordras för alt gata eller väg
skall anses för biltrafiken viktig, sättes väsentligt lägre.
Enligt länsstyrelsens förmenande torde emellertid detta krav vara obefogat.
då man väl får komma ihåg. alt den ojämförligt större trafikmäng
-
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
den på städernas gator avser enbart lokaltrafik och utfart eller just sådan
trafik, som för landsbygdens vidkommande icke motiverar statsbidrag.
Svenska kommunaltekniska föreningen anser det föreslagna beräkningssättet
för statsbidragen till städerna i princip riktigt. Beträffande den föreslagna
bidragsprocenten anför föreningen emellertid bland annat:
Föreningen anser icke, att det med stöd av de sakkunnigas skäl eller något
annat skäl finnes rimlig anledning att minska städernas bidrag till 90 % av
beräknad kostnad. Gör man en återblick över de beräkningssätt, som legat
till grund för städernas andel i de totalt influtna bilskattemedlen, finner man,
alt städernas bidrag undan för undan minskats jämfört med motsvarande bidrag
till landsbygdens vägar. Medan städerna i genomsnitt endast erhålla
underhållsbidrag till 50 % av de för trafiken upplåtna gatorna och vägarna,
utgår motsvarande bidrag till samtliga allmänna vägar på landsbygden.
Skulle nu en ytterligare nedsättning ske med 10 % för bidragsberättigade gator
och vägar, innebär detta givetvis en orättvisa gent emot städerna, där
redan c:a 50 % av gatuarealen uteslutits från bidrag. Att motivera en dylik
nedsättning av bidraget genom förbilligat underhåll av icke bidragsberättigade
gator, måste vara felaktigt.
Det andra skälet för nedsatt bidrag, som de sakkunniga anfört, nämligen
att stadens egna arbetare erhålla sysselsättning, är omotiverat, då dessa arbetare
knutits till staden på grund av förekommande gatu- och vägarbeten.
I många fall utföras arbetena genom entreprenörer, som för exempelvis beläggningsarbeten
i stor utsträckning använda specialarbetare, vilka vanligen
äro bosatta på annan ort.
Vad som här anförts örn underhållsbidraget gäller även örn bidrag till nybyggnad,
där motsvarande nedsättning föreslagits.
Vid behandling av underhållsbidrag för städerna beröra de sakkunniga
icke vinterväghållningen. För närvarande utgår statsbidrag till vinterväghållning
på landsbygdens allmänna vägar, medan städerna icke erhålla motsvarande
bidrag. Det synes föreningen fullt skäligt, att motsvarande bidrag
till vinterväghållning, som utgår för landsbygdens vägar, även kommer
städerna till godo för gator och vägar, som äro för antomobiltrafiken viktiga.
I detta sammanhang påpekas det förhållandet, att städer ofta genom stadsplanens
utformning bliva skyldiga att bygga gator och vägar, vilka senare
kunna bliva av betydelse för biltrafiken, varför statsbidrag skulle utgått, örn
de byggts senare. För dylika gator och vägar böra städerna bliva bidragsberättigade.
Detta skulle givetvis förutsätta, att städerna vid byggandet av
dylika gator och vägar begära statsbidrag i vanlig ordning och underkasta
sig sedvanlig kontroll från statens sida samt förskottera pengarna.
Svenska stadsförbundet förklarar sig icke kunna godtaga de sakkunnigas
mening, att man genom en förbättring av bidragen till städernas väg- och
gatuhållning skulle kunna bereda städernas skattebetalare skälig kompensation
för vad förstatligandet av landsbygdens väghållning skulle innebära.
Flertalet städer lia förklarat sig godkänna de föreslagna grunderna för
statsbidragen men ansett bidragsprocenten för låg. Städerna borde helt likställas
med landsbygden och sålunda få 100 procents bidrag.
Gatukontoret i Stockholm finner förslaget vara baserat på den enda hållbara
principen, behovsprincipen, men anser att de sakkunniga icke lyckats
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 159
att få till stånd full rättvisa mellan landsbygd och städer saint yttrar härom
bland annat:
De sakkunniga utgå ifrån, att statsbidrag tili städerna liksom hittills skall
lämnas endast till de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Ehuru detta
betyder, att endast omkring hälften av städernas vägbestånd är bidragsberättigad,
skulle man icke vilja göra någon invändning mot denna princip
eller mot det ganska snäva sätt, varpå den tillämpas, örn det icke vore så,
att på landsbygden numera i allt större omfattning lämnas statsbidrag till
även de obetydligaste bygdevägar, så snart dessa av vederbörande länsstyrelse
intagits till allmänt underhåll. Denna oerhört stora skillnad i bedömandet
av vad som skall anses vara bidragsberättigat på landsbygden och i städerna
kan knappast var i överensstämmelse med god ordning. Vid statens
övertagande av väghållningen på landsbygden borde verkställas en gallring
av de under senare år till allmänt underhåll intagna mindre vägarna — en
åtgärd, som i och för sig är berättigad med hänsyn till de olika bedömningsgrunder,
som av olika länsstyrelser tillämpats vid de enskilda vägarnas övertagande.
I annat fall synes rättvisa och billighet kräva, att bedömningen av
städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator göres mindre restriktiv.
Statsbidragets uppdelande på två anslag, det ena till enbart underhåll och
det andra till enbart byggnadsföretag, är en välbetänkt åtgärd.
De sakkunnigas förslag att statsbidraget till underhållet skall utgå med
viss procent av en på förhand beräknad kostnad bör kunna godtagas, eftersom
beräkningen skall ske i samarbete med städerna. Det bör emellertid observeras,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vid beräkningens verkställande
få rätt att efter eget bedömande utgå från en lägre standard på trafiklederna
samt rätt att genom direktiv för bokföringen öva inflytande på
storleken av kostnaderna. Statsmakten får därmed möjlighet att vidtaga
mycket restriktiva åtgärder.
Statsbidraget till underhåll bör enligt de sakkunnigas mening bestämmas
på ett sådant sätt, att städerna få samma lättnad som landsbygden. Det oaktat
föreslå de sakkunniga, att bidragsprocenten för städerna under alla omständigheter
skall sättas 10 % lägre än för landsbygden. De angivna skälen
verka icke övertygande, eftersom även landsbygden torde kunna sägas lia
motsvarande fördel. Denna ytterligare restriktion måste därför anses vara i
hög grad orättvis.
Beträffande bidragsprocenten anför gotuchefen i Goleborg:
Vid statsbidragets bestämmande för städerna anse de sakkunniga, att hänsyn
bör tagas till den fördel för städerna som uppkommer därigenom, att
städerna själva få utföra underhållet och byggandet. Vad de sakkunniga här
anfört beträffande möjligheten till rationellare arbete kan givetvis i vissa fall
få anses gälla. För de större städerna torde emellertid såväl ledningen för
arbetsföretagen liksom den maskinella utrustningen även frånsett underhåll
och byggande å de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna vara av sådan
storleksordning, att underhållet och byggandet av dessa nyssnämnda vägar
och gator ej kunna anses medföra enbart fördel. Vad som anförts om fördelarna
av arbetstillfällen för stads egna arbetare och invånare torde, örn
kanske ej i fullt samma grad, få anses vara gällande för landsbygden. Då de
sakkunnigas här ovan anförda skäl ej kunna anses bärande, bör påyrkas att
bidragsprocenten för såväl underhållet som byggandet höjes.
160
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Stadsingeniören i Ronneby anser principen om 90 procents bidrag kunna
godtagas, då 10 procent skäligen borde gäldas av staden som vederlag för
tillgodoseendet av lokala behov och önskemål.
Drätselkammaren i Norrköping anser det vara motiverat, om statsbidraget
till underhåll av städernas vägar utginge på de verkliga kostnaderna, varemot
bidraget till underhåll av gatorna utan större olägenhet kunde utgå på
de beräknade kostnaderna, samt anför härom:
De sakkunnigas förslag förefaller vara alltför summariskt för att giva någorlunda
rättvisa. Åtminstone för Norrköpings del, där ett omfattande
nät av ännu ej permanentbelagda vägar kräver ett dyrbart och i varje fall
i fråga om vinterväghållningen synnerligen variabelt underhåll, skulle det
säkerligen vara till fördel för en rättvis avvägning, att bidraget finge utgå
på de verkliga underhållskostnaderna. Norrköping har redan vägunderhållskostnaderna
åtskilda från gatuunderhållskostnadema — med angivande av
kostnaden för varje särskild väg ■— varför några svårigheter att få fram de
erforderliga kostnadsuppgifterna ej förefinnas härstädes.
Underhållet av ett vägnät, huvudsakligen bestående av grusvägar, utgör
ett alldeles särskilt typiskt underhållsarbete, som är i hög grad beroende på
trafikintensiteten m. fl. varierande faktorer. Underhållet av de i större eller
mindre grad med »underhållsfria» beläggningar utförda gatorna är ju däremot
mindre beroende av trafikintensiteten, utan av helt andra omständigheter
såsom defekter på grund av sättningar i gamla ledningsschakter m. m.
Dessutom är underhållskostnaden per m2, då det gäller varaktiga gatubeläggningar,
avsevärt lägre än vad som är fallet beträffande grusvägar.
Stadsfullmäktige i Laholm påpeka, att åtskilliga städer med oproportionerligt
stor areal, som t. ex. Laholm, till stor del bestode av avsevärda, rena
landsbygdsområden. Under alla förhållanden borde stad i avseende på dylika
områden vara likställd med landet. Stadsfullmäktige i Växjö anse motiven
för en begränsning av underhållsbidragen icke hållbara, åtminstone icke då
det gällde medelstora städer. Dessa måste nämligen för underhållet av bidragsberättigade
vägar och gator hålla teknisk personal och redskap, som
icke erfordrades för det övriga underhållet. Stadsfullmäktige i Köping framhålla,
att städerna efter ett förstatligande finge bära ännu större del av landsbygdens
väghållningskostnader. Städerna borde med hänsyn härtill i större
utsträckning likställas med landsbygden. Det funnes, uttala stadsfullmäktige
i Sundbyberg, intet att erinra mot principerna för bidrag under
förutsättning, att bedömningen av vilka gator som skulle anses såsom viktiga
gjordes mindre restriktiva. Stadsfullmäktige i Avesta finna de föreslagna
bestämmelserna för städerna vara »goda, enkla och praktiska».
De sakkunnigas ställningstagande till vissa med statsbidragen till städerna
sammanhängande detaljfrågor, på vilka jag icke anser mig behöva här ingå,
har i yttrandena blivit föremål för åtskilliga erinringar.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ett förstatligande av vägväsendet
på landet sådan lättnad bör beredas städerna i deras bördor för de
trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga
likställighet mellan landsbygd och städer i förevarande hänseende vinnes.
Den erforderliga lättnaden torde böra åstadkommas statsbidragsvägen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
161
De sakkunnigas förslag till nya grunder för statsbidrag till städernas vägoch
gatuhållning överensstämmer i princip med de, som av mig förordats i
samband med anmälan om anslag för detta ändamål i årets statsverksproposition.
Jag torde därför icke här behöva ingå på förslaget annat än beträffande
den av de sakkunniga föreslagna bidragsprocenten.
Om staten helt övertager kostnaderna för den allmänna väghållningen på
landet, kan synas skäligt, att statsbidragen till byggande och underhåll av
städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator utgå med 100 procent av de
beräknade kostnaderna för detta ändamål. De sakkunniga ha emellertid ansett,
att det vore en fördel för städerna att själva ombesörja ifrågavarande
arbeten. Otvivelaktigt torde städerna genom att själva bygga och underhålla
de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna kunna på ett mera rationellt
och därmed även billigare sätt handha väg- och gatuhållningen av de icke
bidragsberättigade trafiklederna. Härtill kommer att städerna kunna utföra
arbetena i huvudsak på det sätt och vid den tidpunkt, som är fördelaktigast
för städerna själva, samt bereda egna arbetare och stadsbor önskvärda arbetstillfällen.
Att även städerna anse det vara en fördel att själva ombesörja
de arbeten, varom nu är fråga, framgår icke minst av städernas egna
yttranden. Enligt min mening kan denna fördel dock icke skattas så högt
som de sakkunniga gjort. Jag anser därför, att bidragsprocenten skäligen bör
bestämmas till 95.
Skall full likställighet åstadkommas mellan städer och landsbygd i förevarande
hänseende, räcker det emellertid icke med att höja bidragsprocenten
till städernas underhålls- och byggnadsarbeten pä av mig nu förordat sätt.
Det är därjämte nödvändigt tillse, att landsbygdens och städernas behov av
anläggning, omläggning och förbättring av vägar och gator tillgodoses i lika
stor utsträckning med utgångspunkt från arbetenas angelägenhetsgrad. Uppdelningen
mellan landsbygd och städer av de för byggnadsändamål tillgängliga
medlen bör därför ske enligt behovsprincipen samt bör, såsom de sakkunniga
förutsätta, ankomma på riksdagen genom beviljande av anslag för
olika slag av arbeten.
De talrika detaljspörsmål, som sammanhänga med bestämmandet av statsbidragets
storlek i varje särskilt fall, torde icke äga den betydelse för ett
ställningstagande till frågan örn förstatligande av vägväsendet på landet, att
jag nu bör närmare ingå å desamma.
Handläggningen av
städernas vägfrågor m. m.
Fråga örn byggande av allmän väg i stad ankommer, enligt nu gällande
ordning, på länsstyrelsens prövning; dock må väg, som enligt fastställd stadsplan,
stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, byggas utan sådan
prövning. Handläggning av dylik fråga skall i tillämpliga delar ske på samma
sätt som gäller för behandling av landsbygdens vägbyggnadsfrågor. Plan och
kostnadsförslag skola emellertid, där länsstyrelsen ej annorlunda beslutar,
upprättas genom stadens försorg.
lii hann till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.
11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Tidpunkten för utförandet av vägföretag, som beslutats av länsstyrelsen,
torde i flertalet fall, åtminstone örn man bortser från de största städerna,
vara beroende av om och när statsbidrag till arbetet lämnas.
Ärenden rörande förändring av enskild, inom stads område belägen väg till
allmän handläggas i tillämpliga delar i enahanda ordning som frågor örn
byggande av väg.
De sakkunniga framhålla, att den av dem förordade omorganisationen av
vägväsendet på landet nödvändiggjorde vissa jämkningar även i bestämmelserna
för handläggning av städernas vägfrågor, samt anföra härom:
Staten måste även framdeles genom sina organ kunna bestämma vilka
vägar som skola vara allmänna och huru de skola hyggås. Detta bör — såvitt
avser väg som icke enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan
skall ingå i gata eller annan allmän plats — ske genom särskilt beslut
i samband med fastställandet av arbetsplan.
Utan ändring av nu gällande bestämmelser skulle förpliktelsen för stad att
bygga för den allmänna samfärdseln nödig väg bliva oberoende av örn statsbidrag
lämnades till företaget. För att åstadkomma ett så rättvist förhållande
som möjligt mellan släder och landsbygd i förevarande hänseende torde
därför siad — örn landsbygden helt befrias från väghållningsbesväret — icke
böra åläggas utförandet av andra vägbyggnadsarbeten än sådana till vilka
statsbidrag lämnas. Redan nu torde det endast i undantagsfall förekomma,
att stad förpliktas att verkställa vägbyggnadsföretag som den motsätter sig.
Med hänsyn härtill och då städerna helt visst komma att utföra alla arbeten,
vartill statsbidrag lämnas, torde i allmänhet icke föreligga något behov av
att, såsom nu skall ske beträffande varje väg, som icke enligt fastställd stadsplan,
stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, ålägga stad att utföra
arbetet. Vilka företag som skola utföras blir tillräckligt bestämt genom deras
upptagande i fördelningsplanen. Skulle emellertid i undantagsfall stad motsätta
sig utförandet av arbete som upptagits i planen, bör det kunna åläggas
staden att utföra detsamma. Vill stad på egen bekostad bygga även annan
allmän väg än den, vartill statsbidrag lämnas, bör staden — sedan vägens
egenskap av allmän blivit i vederbörlig ordning fastställd — givetvis äga
rätt därtill. Även för sådant fall skall dock, örn företaget avser väg utanför
det planlagda området, arbetsplan fastställas av statlig myndighet.
Den beslutanderätt i frågor örn byggande av allmän väg och örn intagande
av enskild väg till allmänt underhåll — som nu tillkommer länsstyrelserna —
avser väg såväl på landet som i stad. Även efter ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet böra landsbygdens och städernas vägfrågor i
största utsträckning avgöras av en och samma myndighet. På grund härav
och om i enlighet med de sakkunnigas förslag frågor örn fastställande av
arbetsplan för vägföretag på landsbygden och örn förändring av enskild väg
på landet till allmän skola avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör
även beslutanderätten i motsvarande frågor för städerna tillkomma styrelsen.
I fråga örn byggande av väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller
avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, föreslås dock
icke någon ändring. Sådan väg skall alltså även framdeles kunna byggas av
staden, utan att arbetsplan för företaget fastställes av statlig myndighet.
Ifrågasättes statsbidrag till arbete av sistnämnda slag, bör dock arbetsplan
för företaget granskas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
E)å nu berörda undantag gjordes från huvudregeln, att alla vägbyggnadsfrågor
skulle prövas av länsstyrelsen, erinrades av vederbörande riksdagsutskott
att, innan stadsplan eller stomplan fastställdes av Kungl. Majit, läns
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
163
styrelsen skulle avgiva utlåtande över planen och att jämkning däri skulle
fastställas av länsstyrelsen. Man måste sålunda hava ansett att genom länsstyrelsens
befattning med dessa planer säkerhet vunnes för att behörig hänsyn
till trafikintressena toges. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen brukar i
vanliga fall icke höras i dessa ärenden.
Vid en omorganisation enligt de sakkunnigas förslag kommer den bästa
överblicken och kännedomen om trafikens behov att finnas inom den statliga
vägorganisationen. Med hänsyn härtill och för att skapa ett rationellt vägnät
för landet i dess helhet hör föreskrivas, att tillfälle skall beredas vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att yttra sig i ärenden rörande fastställande av
stadsplan eller jämkning däri, innan desamma avgöras, dock endast såvitt
fråga är om de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Beslut i ärende
rörande jämkning i stadsplan bör — i händelse av oenighet mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelse — underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Handläggningen av fråga örn förändring av enskild väg inom stads område
till allmän och om indragning av väg har av de sakkunniga föreslagits
skola ske på samma sätt som föreslagits beträffande väg på landsbygden.
De sakkunnigas förslag i denna del har i stort sett lämnats utan erinran i
yttrandena.
Svenska kommunaltekniska föreningen har i sitt yttrande förklarat, att
någon bärande invändning icke kunde göras mot det ökade, statliga inflytande
över städernas planeringsarbeten för vägar och gator, som förordats av
de sakkunniga och som sammanhängde med statsbidragen.
Byggnadschefen i Karlskrona ifrågasätter emellertid, örn överflyttandet av
beslutanderätten i hithörande frågor från länsstyrelserna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vore lämpligt samt anför härom:
Så gott som samtliga vägar, vilka genom en stads försorg anläggas och underhållas
inom stadsområdet, tillkomma givetvis för att tillgodose förefintliga
trafikbehov, varför det torde bli mycket svårt för en central vägmyndighet att
rättvist gradera dessa vägar och pröva vilka därav som äro nödiga för den
allmänna samfärdseln. Vederbörande länsstyrelse måste otvivelaktigt, med sin
kännedom om de lokala förhållandena, lia bättre förutsättningar att riktigt
kunna bedöma ifrågavarande spörsmål än väg-och vattenbyggnadsstyrelsen,
detta synnerligast örn länsstyrelsen, liksom nu är fallet, får äga tillgång till
vägteknisk sakkunskap.
Beträffande de sakkunnigas förslag alt tillfälle alltid bör beredas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att yttra sig i ärenden angående fastställande av
stadsplan eller jämkning däri, innan desamma avgöras, anför stadsplanenämnden
i Stockholm i sitt yttrande:
Häremot är att börja med att erinra att örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
funktion i berörda hänseende skall bliva effektiv, den bör utsträckas att
omfatta även stomplan och styckningsplan. Just för anläggning av huvudvägar
genom städer användas nämligen i stor utsträckning dessa båda institut.
Men redan som det nu är skola stadsplaner granskas av ett stort antal myndigheter,
innan de nå fram till fastställelse. Det har också under senare år
från olika håll framförts önskemål om förenkling av stadsplanernas handläggning.
Det skulle därför vara i hög grad att beklaga, örn stadsplaneären
-
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
dena skulle bli ytterligare fördröjda därigenom, att de måste genomlöpa ännu
en instans.
Även örn det synes stadsplanekontoret onödigt att alla stadsplaner, innehållande
gator av vikt för biltrafiken, underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, anser kontoret dock, att en högre myndighet, t. ex. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bör ha att tillse, att vägplaner för intill varandra liggande
städer och landskommuner samarbetas med varandra, så att ett enhetligt,
homogent vägnät uppnås. Det har vid flera tillfällen visat sig, att vägar
framdragits genom landskommun till stadsgräns på sådant sätt, att det sedan
åsamkat staden stora olägenheter och utgifter för att inom stads område möjliggöra
framförande av vägen vidare intill de tätare bebyggda delarna av staden.
En högre myndighets inverkan på vägväsendet synes viktigare i detta avseende
än i detaljer beträffande vägarnas utformning i stadsplanen.
Liknande synpunkter ha framförts även av andra myndigheter.
Flera städer ha förklarat, att de icke hade något att erinra mot att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtades i stadsplanefrågor, blott ärendena
icke härigenom fördröjdes. Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttala, att
förslag till stadsplan och jämkning däri icke behövde underställas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen på annat sätt eller i större omfattning än att kopia
av erforderliga delar av förslag, som berörde trafikleder, som hade betydelse
för genomgångstrafiken, skulle tillställas styrelsen för avgivande av yttrande
inom viss tid.
Enligt nu gällande bestämmelser är stad i princip skyldig att bygga varje
väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, oberoende av om statsbidrag
erhålles eller icke. Därest denna skyldighet bibehålies även efter ett förstatligande
av vägväsendet på landet, skulle den likställighet mellan landsbygd
och städer, som är ett av reformens syften, icke vinnas. Jag anser därför, att
nu gällande bestämmelser böra så ändras, att stad framdeles icke kan åläggas
utförandet av andra företag än sådana, till vilka statsbidrag lämnas.
Då städerna helt visst komma att utföra alla de arbeten, till vilka statsbidrag
lämnas, torde, såsom de sakkunniga framhålla, något behov av att, såsom
nu sker, beträffande varje företag — såvida fråga icke är om väg som
enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata —
ålägga stad verkställandet av arbetet. Det nuvarande »dömandet» i vägmål
bör sålunda upphöra även för städernas del. Vilka företag som skola utföras
blir tillräckligt bestämt genom deras upptagande i fördelningsplanen. Skulle
emellertid stad i undantagsfall motsätta sig byggandet av väg, som upptagits i
planen, bör staden kunna åläggas att utföra arbetet.
Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka äro knutna till vägs egenskap av
allmän, måste dock staten även framdeles genom sina organ kunna bestämma
vilka vägar inom städernas områden som skola vara allmänna och huru de
skola byggas. Detta synes lämpligen böra ske genom fastställande av arbetsplan
för vägbyggnadsföretag och genom beslut om enskild vägs förändring till
allmän.
På av de sakkunniga anförda skäl bör beslutanderätten i städernas vägfrågor
efter omorganisationen tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
165
gande av väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan
skall ingå i gata eller allmän plats, bör dock, liksom hittills, kunna ske utan
att arbetsplan för företaget fastställes av statlig myndighet. Ifrågasättes statsbidrag
till arbetet, bör dock arbetsplan för företaget granskas inom styrelsen.
Vid handläggningen av städernas vägfrågor böra länsstyrelserna medverka
i ungefär samma omfattning och på ungefär samma sätt som av mig förordats
med avseende å landsbygdens vägfrågor.
Uppkommer fråga om byggande av allmän väg i stad utom område, för vilket
stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan blivit fastställd, bör sålunda genom
länsstyrelsens försorg utredas, örn behov av företaget föreligger och om
det — vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten — är av den angelägenhetsgrad,
att statsbidrag till detsamma kan påräknas under den närmaste tiden.
Om så finnes vara fallet eller staden är beredd att utföra företaget utan
statsbidrag, skall arbetsplan och kostnadsförslag för vägen upprättas. Detta
synes liksom för närvarande såsom regel böra ske genom stadens försorg.
Länsstyrelsen bör dock, då så finnes påkallat, kunna besluta, att förrättningen
skall verkställas av ingenjör vid den statliga vägorganisationen. Delgivningen
av utarbetat vägförslag och fastställandet av detsamma bör i tilllämpliga
delar ske i samma ordning som för vägföretag på landsbygden.
Nu gällande bestämmelser för upprättande och fastställande av fördelningsplan
synas mig böra bibehållas oförändrade.
Handläggningen av fråga om förändring av enskild väg inom stads område
till allmän och örn indragning av väg torde i tillämpliga delar böra ske på
samma sätt som av mig förordats beträffande väg på landsbygden.
De sakkunnigas förslag, att tillfälle bör beredas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att yttra sig i vissa ärenden angående fastställande av stadsplan eller
jämkning däri, innan desamma avgöras, synes mig böra prövas i samband
med revisionen av stadsplanelagstiftningen.
Tillsynen å väghållningen i städerna.
Den närmaste uppsikten över den allmänna väghållningen i städerna ankommer,
såsom framgår av vad tidigare anförts, på länsstyrelserna. Tillsynen
utövas med biträde av bland andra vägingenjörer och magistrater.
De sakkunniga framhålla, att med de föreslagna bestämmelserna för statsbidrag
till städerna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste, för att kontrollera
att bidragen användas för avsett ändamål, under alla förhållanden utöva
viss uppsikt över väg- och gatuhållningen i städerna. Med hänsyn härtill och
då länsstyrelserna efter omorganisationen komme att sakna tekniskt biträde
för utövandet av tillsynen, torde enligt de sakkunnigas mening vara lämpligast
att tillsynen överflyttas på väg- och valtenbyggnadsslyrelsen och dess
distriktsförvaltningar.
De sakkunniga anföra vidare i detta sammanhang:
Skulle stad underlåta att utföra vägbyggnadsföretag, till vilket statsbidrag
beviljats, eller yppas brist i vägunderhållet, bör väg- och vattenbyggnadsslyrelsen
äga befogenhet att förelägga stad viss tid, inom vilken erforderliga åt
-
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
gärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tid försittes, att arbetena på
statens bekostnad utföras av vägorganisationen.
Såsom högsta polismyndighet i länet har länsstyrelsen även efter omorganisationen
att liksom hittills vaka över ordning och trafiksäkerhet på de allmänna
vägarna i städerna. Vad förut sagts örn länsstyrelsernas uppgifter i detta
hänseende beträffande de allmänna vägarna på landet gäller även beträffande
städernas vägar.
Svenska kommunaltekniska föreningen har med instämmande från ett flertal
städer förklarat sig icke hava något att erinra mot den av de sakkunniga
föreslagna tillsynen över väghållningen i städerna.
Motormännens riksförbund har, med hänsyn till föreliggande erfarenheter
rörande såväl vägunderhållet å tillfartsvägarna till vissa städer som
förekommande dröjsmål med utbyggande av för biltrafiken ändamålsenliga
trafikleder invid och genom vissa städer, framhållit betydelsen av att de statliga
myndigheterna gåves befogenhet att vid behov genomföra nödiga åtgärder.
Mot de sakkunnigas förslag beträffande tillsynen över den allmänna väghållningen
i städerna har jag icke något att erinra.
Ö vergångsf* rågor.
övertagandet av vägdistriktens
tillgångar och skulder.
Enligt av de sakkunniga från vägstyrelserna infordrade uppgifter uppgick
det sammanlagda, uppskattade värdet av vägdistriktens tillgångar vid årsskiftet
1939/40 till 52.16 milj. kronor. I detta belopp ingår icke vare sig värdet
av rätt till vägmark eller förväntade statsbidrag för utförda vägarbeten.
Vägdistriktens skulder utgjorde vid samma tid 71.31 milj. kronor. Under
1940 ha emellertid betydande avbetalningar å skulderna gjorts så att dessa
den 1 oktober sistnämnda år uppgingo till ett sammanlagt belopp av 55.98
milj. kronor.
I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen måste
vägdistriktens tillgångar och skulder avvecklas.
De sakkunniga framhålla, att detta kan ske på olika sätt, samt anföra
härom:
Ett sätt är att staten mot ersättning övertager vägdistriktens för väghållningen
nödvändiga tillgångar. Härav skulle följa skyldighet för varje vägdistrikt
att själv svara för sina skulder. I den mån ersättningen från staten
icke förslår härtill, skulle skillnaden under en kortare övergångsperiod utdebiteras
på distriktens medlemmar, överstiga åter tillgångarna skulderna,
skulle överskottet på ett eller annat sätt komma medlemmarna till godo.
Statens övertagande av den väghållningsskyldighet, som nu åvilar vägdistrikten,
innebär emellertid ett ekonomiskt åtagande som, mätt i penningar,
uppgår till mångfaldigt större belopp än värdet av vägdistriktens tillgångar.
Det är vidare att märka, att staten genom statsbidrag i betydande mån
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 167
bekostat anskaffandet av vägdistriktens fastigheter, inventarier och övriga
tillgångar.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes befogat att vägdistriktens
tillgångar av vad slag det vara må övertagas av staten utan ersättning. Skulle
vägskatten i sin nuvarande form och till oförändrad storlek i varje distrikt
bibehållas även efter ett förstatligande, ställer sig dock saken annorlunda.
De sakkunniga förutsätta att detta icke skall bliva fallet.
En särställning bland vägdistriktens tillgångar intaga fordringar å städer,
vilka vid stadsblivandet eller vid inkorporering ålagts att under viss övergångstid
utgiva ersättning till det vägdistrikt, som staden respektive det inkorporerade
området tidigare tillhört. Denna ersättning, som i förekommande
fall fastställts av Kungl. Maj:t, brukar åtminstone till en del vara avsedd
att under övergångstiden stärka det förminskade vägdistriktets ekonomi, som
i regel blir försämrad på grund av skatteunderlagets minskning vid stadens
respektive det med staden inkorporerade områdets utbrytning ur distriktet.
De sakkunniga uttala, att ett förstatligande av väghållningen på landsbygden
i och för sig icke kunde åberopas såsom skäl för en ändring av denna
ersättningsskyldighet, som efter ett förstatligande sålunda borde fullgöras
till staten i stället för till vederbörande vägdistrikt, samt anföra vidare:
Om emellertid i samband med ett förstatligande grunderna för vägväsendets
finansiering ändras, kan det tänkas bliva erforderligt att i motsvarande
grad ändra berörda ersättningar. Om sålunda den nuvarande vägskatten helt
försvinner eller ersättes med en vägskatt, som lika belastar städer och landsbygd,
torde inga reella skäl längre kunna åberopas för att av stad uttaga
den del av denna ersättning, som fastställts att utgå för att motverka följderna
av en minskning av vägdistriktens skatteunderlag.
Frågan om att minska eller helt befria stad från sådan ersättningsskyldighet
torde böra prövas i varje särskilt fall. Det bör ankomma på vederbörande
stad att med företeende av erforderlig utredning göra framställning hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som har att fatta beslut i frågan. Beslutet bör
av staden kunna överklagas i regeringsrätten.
De sakkunniga anse att, örn staten utan ersättning övertoge vägdistriktens
tillgångar, staten i princip borde övertaga även ansvaret för distriktens skulder.
Dessa utgjordes ju i huvudsak av lån, som upptagits för väghållningen
och som till betydande del avsetts skola gäldas med de statsbidrag, som vägdistrikten
enligt nu gällande bestämmelser kunde påräkna.
I betänkandet framliålles emellertid att ett övertagande utan inskränkning
av vägdistriktens skulder skulle verka i viss mån orättvist. De sakkunniga
anföra härom:
Distrikt med mindre god ekonomisk förvaltning komme i samma läge som
distrikt, vilkas vägstyrclser visat största sparsamhet. Ingen hänsyn toges till
den större eller mindre grad, i vilken distrikten finansierat väghållningen genom
upptagande av lån. De som undvikit skuldsättning genom stora utdebiteringar
njöte ingen fördel framför dem, som i allt för stor utsträckning
finansierat arbetena genom upptagande av lån.
Det måste emellertid framhållas att det i vissa distrikt —• med hänsyn till
arbetslöshet, tillfällig nedgång i skatteunderlaget m. m. — ofta varit nödvändigt
att i en helt annan utsträckning än i andra distrikt finansiera förekommande
arbeten med lånemedel.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Vid omorganisationen i anledning av 1934 års väglagstiftning bestämdes
att de nya vägdistrikten skulle övertaga de äldres tillgångar och skulder, dock
med den modifikation att, där särskilda skäl därför vore, beskattningsföremålen
inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt, kunde påföras
vägskatt utöver vad eljest utdebiterades inom distriktet till fullgörande
av området åligande ersättningsskyldighet. Denna föreskrift tillkom väl
främst i syfte att förhindra, att väghållningsdistrikt genom onödig upplåning
eller eljest sökte å det nya vägdistriktet övervältra väghållningskostnader,
som rätteligen borde gäldas genom utdebitering inom det gamla distriktet.
Men det ansågs även skäligt, att avräkning mellan det gamla och det nya
distriktet kom till stånd, örn väghållningsdistriktet på grund av en under
längre tid förd oklok ekonomisk politik misskött sina angelägenheter.
Bestämmelserna örn ersättningsskyldighet av sistnämnda anledning motiverades
särskilt nied att väghållningsdistrikten hade möjlighet att genom upptagande
av tillfälliga lån hålla utdebiteringen låg. Efter omorganisationen
1934 fordras tillstånd av statlig myndighet till upptagande av lån, såvida det
icke är fråga örn tillfällig upplåning av viss mindre omfattning. Därför synes
— även om den skuldsättning som ägt rum under de senaste åren i några
fall skulle ha berott på mindre god förvaltning — icke skäligt att med avseende
å statens övertagande av vägdistriktens tillgångar och skulder föreskriva
ersättningsskyldighet för vägdistrikts medlemmar av nu ifrågakomna
anledning.
Däremot bör möjlighet finnas att efter ett förstatligande uttaga ersättning
av vägdistrikt, som i syfte att å staten övervältra väghållningskostnader underlåtit
att under de senaste åren före förstatligandet utdebitera vägskatt i den
utsträckning som påkallats av omständigheterna.
Ersättning bör ock kunna uttagas av vägdistrikt för iståndsättande av allmän
väg, som vid väghållningens övertagande av staten på grund av eftersatt
vägunderhåll icke befinner sig i vederbörligt skick.
Prövning av fråga om ersättningsskyldighet för vägdistrikt föreslås skola
ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars beslut skulle kunna
överklagas genom besvär hos regeringsrätten.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att vägdistrikten under år 1941
ytterligare reducerat sina skulder. Om denna tendens fortsatte, komme måhända
vid tidpunkten för ett förstatligande vägdistriktens tillgångar att överstiga
skulderna. Det förefölle som örn det bäst skulle stå i överensstämmelse
med billighet och rättvisa, att de vägdistrikt, som hade sina vägar i gott
skick, finge den del av sina tillgångar, som översköte skulderna, ersatt i den
mån överskottet uppkommit av uttaxerade medel.
Länsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande ansett sig böra med skärpa
rikta sig mot de sakkunnigas förslag i denna del. Det vore svårt att förstå,
huru de sakkunniga kunnat efter den nedgörande kritik, som riktades mot
ett liknande förslag härom året, då fråga var om ett förstatligande av fattigvårdens
anstaltsväsende, kunnat komma fram med ett sådant uppenbart
orättvist verkande förslag, innebärande i stort sett att de vägdistrikt, som
ekonomiskt skött sig bra, skulle straffas, och de vägdistrikt, beträffande
vilka motsatsen vore fallet, skulle gynnas. Länsstyrelsen hemställer därför
att frågan om den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och vägdistrikten
bleve föremål för ytterligare utredning.
Även väg styrelsernas förbund uttalar sig för en förnyad utredning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
169
denna fråga. Det sätt varpå denna lösts av de sakkunniga vöre allt för schablonmässigt.
Om skulderna övertoges för ett distrikt, så vöre det väl icke
därför rättvist att ett annat distrikt skulle bliva av med sina tillgångar. Såväl
skuldernas uppkomst som tillgångarnas befintlighet berodde av många
olika förhållanden. Det vore fullständigt otänkbart att det föreliggande förslaget
godtoges.
Ett stort antal av vägstämmorna lia instämt i vägstyrelsernas förbunds
uttalande. Därvid framhålles allmänt att förslaget innebure en stor orättvisa
mot de vägdistrikt, som på ett förutseende sätt skötte sin ekonomi eller
som genom tidigare höga utdebiteringar skaffat sig tillgångar, som de nu
utan vidare skulle berövas.
Vågstämman i Halmstads härads vägdistrikt yttrar i detta sammanhang:
Mot förslaget att vid förstatligande tillgångar och skulder utan vidare
skola övertagas av staten måste bestämd erinran göras. Man bör bara göra
en jämförelse mellan de olika vägdistrikten i Halland för att finna huru
orimligt detta är. Som exempel kan anföras att Halmstads härads vägdislrikt
bär i Kvibille och Torup inköpta fastigheter, varå uppförts utmärkta
garage- och förrådsbyggnader samt arbetarbostäder, på vilka distriktet inte
bar någon skuld. Även maskinparken företer stora olikheter distrikten
emellan. Vissa distrikt har finansierat medelst delvis upplåning under det
andra finansierat medelst vägskatten. Där distrikten inneha lagfaren äganderätt
till den jord, varå byggnaderna äro belägna, upprullas ett rättsproblem
av vidsträcktare principiell innebörd. De sakkunnigas uppgift, att staten
genom statsbidrag i betydande mån bekostat anskaffandet av vägdistriktens
fastigheter, är ej fullt riktig. Halmstads härads vägdistrikt äger
fastigheter och byggnader för en anskaffningskostnad av i runt tal 140,000
kronor som helt erlagts av vägdistrikt et utan vare sig statsbidrag eller anlitande
av lånevägen. Vägdistriktet har däremot årligen gottgjorts hyra för
själva tomtvärdet med 5 % och för den del av boningshus, som inrymmer
kontor med 8 %>. Däremot verkställes årligen avskrivning å garage- och
förrådsbyggnader på vilken statsbidrag erhålles. Vad angår s. k. övriga tillgångar
inrymmas däri även kontanta vägskattemedel, avsedda för vägbyggnader
som ännu ej påbörjats.
Kammarkollegium har däremot icke funnit anledning till erinran mot vad
de sakkunniga föreslagit beträffande avvecklingen av vägdistriktens ekonomiska
förvaltning annat än i vissa detaljer samt anför härom:
Ifråga örn ersättningar, som det i följd av bestämmelse vid inkorporering
eller stadsblivelse åligger stad att utgiva, uttala de sakkunniga, att »ett förstatligande
av väghållningen på landsbygden kan i och för sig icke åberopas
såsom skäl för en ändring av denna ersättningsskyldighet, som efter ett
förstatligande sålunda bör fullgöras till staten i stället för till vederbörande
vägdistrikt». Gent emot detta uttalande må erinras, att det synes mindre tillfredsställande
att låta tidpunkten för stadsblivelsen — före eller efter den
nya lagens ikraftträdande •— vara avgörande för huruvida staden skall utge
ersättningsbelopp eller ej. I överensstämmelse med hittills varande praxis i
indelningsärenden, synes en så genomgripande ändring av det ekonomiska
ansvaret, som nu föreslagits, böra medföra omreglering av sådana ersättningar,
varom nu är fråga. Kollegium finner av angivna skäl ett förstatligande
av väghållningen på landsbygden böra medföra en översyn av de bestämmelser,
som vid inkorpering med stad eller stadsbildning må hava
170
Kunell. Mctj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
meddelats rörande reglering av stadens och vägdistriktets ekonomiska mellanhavanden.
Sådana bestämmelser avse icke blott av de sakkunniga angivna
skadeersättningar utan även bland annat skyldighet för staden att
deltaga i gäldandet av skulder och kostnader för blivande vägföretag, eventuellt
också motsvarande skyldigheter för distriktet. Man kan icke utan att
genomgå varje särskilt Kungl. Maj:ts beslut avgöra, vilka ekonomiska regleringsfrågor
föreligga i de särskilda fallen. Prövningen av hithörande frågor
bör enligt kollegii mening ske i samma ordning som man tänkt sig vid
indelningsbeslutets meddelande, d. v. s. av Kungl. Majit efter utredning genom
kammarkollegium. Kollegium avstyrker en prövning härvidlag genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Frågan om uppgörelse mellan staten och de gamla vägdistrikten avser en
sådan prövning av ersättningsfrågor, som helst bör förläggas hos annan
myndighet än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dennas ställning är mera
att likställa med parts. Talan mot sådan prövningsmyndighets beslut synes
snarare böra upptagas av Kungl. Majit i statsrådet än av regeringsrätten.
Statskontoret anser att det icke borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att fatta beslut i ersättningsfrågor utan ifrågavarande ärenden
borde underställas Kungl. Majtis prövning och avgörande. Även länsstyrelsen
i Örebro län finner de sakkunnigas förslag egendomligt i formellt avseende.
Man måste betänka att här förelåge en tvist mellan den gamla och
den nya vägorganisationen, huruvida i ett visst distrikt vägunderhållet eftersatts.
I denna tvist skulle den ena parten döma. I själva verket bleve regeringsrätten
både första och sista instans. Det torde vara riktigare att vederbörande
länsstyrelse i första instans dömde i sådan tvist.
Vägdistriktens ekonomiska ställning är mycket varierande. Vid årsskiftet
1939/40 täcktes skulderna helt av tillgångarna i ett åttiotal distrikt. Sedan
statsbidragen till vägdistriktens byggnadsarbeten under åren 1940 och 1941
i stor utsträckning använts till avbetalning å skulderna, torde de distrikt,
där tillgångarna överstiga skulderna, numera vara vida flera. I många distrikt
äro dock skulderna alltjämt större, i somliga t. o. m. avsevärt större
än tillgångarna.
Dessa olikheter vägdistrikten emellan beträffande den ekonomiska ställningen
ha flera orsaker. I vissa distrikt är väghållningens omfattning större
i förhållande till den ekonomiska bärkraften än i andra. Ibland kan större
skuldsättning hos ett distrikt bero på att detta tillgodosett förekommande
vägbehov i större utsträckning än andra. Olikheterna kunna ock tänkas ha
sin grund i en mer eller mindre god ekonomisk förvaltning.
De sakkunnigas förslag beträffande avvecklingen av vägdistriktens tillgångar
och skulder kan otvivelaktigt i vissa fall verka orättvist. Såsom de
sakkunniga själva påpekat komme distrikt med mindre god ekonomisk
förvaltning i samma läge som distrikt, vilkas vägstyrelser visat största sparsamhet,
varjämte de, som undvikit skuldsättning genom stora utdebiteringar,
icke skulle njuta någon fördel framför dem, som i alltför stor utsträckning
finansierat arbetena genom upptagande av lån.
I de flesta fall torde emellertid olikheterna med avseende å ekonomisk
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
171
ställning bero på att skatteunderlaget är av olika storlek i skilda distrikt.
Att distrikt med större skatteunderlag icke bör -—- sedan väghållningen blivit
en gemensam angelägenhet för hela riket — vid avvecklingen njuta någon
fördel framför distrikt med liten skattekraft, synes uppenbart. Även om
olikheterna med avseende å den ekonomiska ställningen, såsom nämnts,
i viss mån kan hänföras till större eller mindre sparsamhet i förvaltningen
eller till att vägbehoven tillgodosetts i större eller mindre grad, torde det
dock såsom regel möta oöverkomliga svårigheter att fastställa, i vilken utsträckning
olikheterna bero härpå. Och icke heller är det utan vidare klart,
att distrikt som tidvis haft hög utdebitering, med fog kunna göra anspråk
på bättre ställning än distrikt, som finansierat arbetena genom lån. Förstnämnda
distrikt lia måhända genom den anlitade finansieringsmetoden
fått, utöver sedvanliga statsbidrag, även utjämningsbidrag.
Med hänsyn härtill synes något större avseende icke böra fästas vid de
betänkligheter, som yppats i anledning av det av de sakkunniga föreslagna
sättet för avvecklingen. Det synes mig för övrigt orimligt, att staten — då
den från vägdistrikten övertager en börda som, mätt i penningar, uppgår
till mångdubbelt större belopp än värdet av distriktens tillgångar — skulle
utgiva ersättning för dessa, i all synnerhet som staten genom sina bidrag
till större delen bekostat anskaffandet av desamma.
Jag anser därför att staten vid ett förstatligande av vägväsendet bör övertaga
vägdistriktens alla tillgångar utan ersättningsskyldighet ävensom ansvaret
för distriktens samtliga skulder.
I syfte att förhindra, att ett äldre distrikt, på grund av vetskapen att dess
tillgångar och skulder skulle övertagas av ett annat distrikt, vanvårdade sina
angelägenheter, meddelades i samband med omorganisationen i anledning
av 1934 års väglagstiftning föreskrifter av innehåll bland annat, att, där
särskilda skäl därtill funnes, skulle å beskattningsföremålen inom det äldre
distriktet till fullgörande av detsamma åliggande ersättningsskyldighet påföras
vägskatt utöver vad som eljest utdebiterades inom det nya distriktet.
Dessa föreskrifter ha tillämpats endast i ett fall. Även efter ett förstatligande
bör möjlighet finnas att under en kortare övergångsperiod uttaga ersättning
av vägdistrikt, som i syfte att övervältra väghållningskostnader på
staten icke verkställt utdebitering i erforderlig utsträckning eller som försummat
underhållet av allmän väg i sådan grad, att densamma vid övergången
icke befinner sig i vederbörligt skick.
De sakkunniga ha föreslagit, att prövning av fråga om ersättningsskyldighet
för vägdistrikt skulle i första hand ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Då emellertid dylik fråga — örn anledning till ersättningsskyldighet
skulle förekomma — torde väckas av styrelsen eller densamma
underställda organ, synes det vara principiellt oriktigt, att tvisten
jämväl avgöres av styrelsen. På grund härav och med hänsyn till sådan frågas
offentligrättsliga natur synes lämpligast alt tvisten avgöres direkt av
Kungl. Majit i statsrådet.
På de av kammarkollegium anförda skäl finner jag ett förstatligande av
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
vägväsendet på landet böra medföra en allmän översyn av de bestämmelser,
som vid inkorporering med stad eller vid stadsbildning meddelats rörande
stadens och vägdistriktets mellanhavanden, i den mån dessa icke blivit slutligen
reglerade vid tiden för förstatligandet. Såsom kollegium framhåller bör
prövningen av hithörande frågor ske i samma ordning som vid indelningsbeslutets
meddelande, d. v. s. av Kungl. Maj:t i statsrådet efter utredning genom
kollegium.
Förstatligandets följder för
den nuvarande personalen.
De sakkunniga framhålla att en omorganisation av vägväsendet givetvis
icke kunde genomföras utan en viss rubbning i den nuvarande personalens
anställningsförhållanden. Sålunda bomme åtskilliga befattningar att försvinna
och i deras ställe inrättas en rad nya. Den nuvarande personalen torde
dock till övervägande del kunna tagas i anspråk av den nya vägorganisationen.
De sakkunniga yttra härom:
Vad först angår personalen vid väg- och vattenbgggnadsstgrelsen samt dess
tjänstemän i länen torde någon svårighet i allmänhet icke möta att bereda de
befattningshavare, som beröras av omorganisationen, andra befattningar i
samma eller högre lönegrad, i all synnerhet som antalet tjänster i såväl högre
som lägre grad i sin helhet okar. Det kan emellertid tänkas, att innehavare av
högre befattning, som genom omorganisationen bortfaller, icke är lämplig för
någon av de nyinrättade posterna i samma eller högre lönegrad. I dylikt fall
bör sådan befattningshavare, med bibehållande av nuvarande löneförmåner,
placeras i den lägre befattning som kan vara lämplig.
För närvarande ombesörjas, såsom tidigare berörts, projektering och renstakning
av vägar samt arbetsledning och kontroll vid byggnadsarbetena i
stor utsträckning av konsulterande ingenjörer. Den 1 juli 1940 funnos i riket
117 behörigförktarade dylika ingenjörer. Av dessa är det dock endast ett
mindre antal, omkring 40, som mera regelbundet anlitas för olika slags
vägförrättningar. En företagen utredning utvisar att inkomsterna för dessa
ingenjörer av deras verksamhet vid vägväsendet hålla sig mellan 8,000 och
15,000 kr. om året. För vissa ha dock inkomsterna uppgått till betydligt högre
belopp.
På sätt framgår av vad förut anförts skola enligt de sakkunnigas förslag
vid ett förstatligande alla nu ifrågakomna förrättningar utföras av vägorganisationens
egna befattningshavare. Örn sålunda de konsulterande ingenjörerna
genom ett förstatligande mista en inkomstkälla, lärer dock icke kunna bli
fråga om någon rätt till gottgörelse härför. De äro privata företagare och
måste själva bära risken av att uppdrag ej vidare lämnas dem. Emellertid
torde en del av dem kunna erhålla befattningar inom den statliga vägorganisationen.
Detsamma gäller vissa av deras tekniska biträden.
Den tekniska personalen vid vägdistrikten torde i regel kunna erhålla
arbete hos den statliga vägorganisationen. Detta gäller ej blott de få ingenjörer,
som nu finnas anställda hos vägstyrelsema, utan även vägmästarna, på
sätt i annat sammanhang redan framhållits. Schaktmästarna som nu arbeta
i vägdistriktens tjänst komma visserligen icke att erhålla ordinarie befattningar
inom den statliga vägorganisationen men torde i allmänhet kunna få
sysselsättning vid de statliga vägbyggnadsarbetena i ungefär samma utsträckning
som för närvarande.
Hos vägdistrikten funnos vid årsskiftet 1940/41, enligt uppgifter från väg -
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
173
styrelserna, för kamerala ändamål anställda tjänstemän (kamrerare, sekreterare
och skrivbiträden) till ett antal av omkring 110. I allmänhet variera lönerna
för dessa befattningshavare mellan 1,800 och 5,000 kr. De högre kamerala
tjänsterna vid distriktsförvaltningarna lära bliva mera krävande än nyssnämnda
befattningar vid vägdistrikten, och endast vissa bland de nuvarande
tjänstemännen torde finnas skickade att placeras på dessa poster. En hel
del lägre kontorstjänster står ju till buds för den del av den nuvarande personalen
som är mindre kvalificerad. I den mån sådan personal varit i långvarig
tjänst inom vägväsendet, bör man givetvis sträva efter att bereda den
placering.
De arbetare som nu äro stadigvarande sysselsatta i vägdistriktens tjänst
torde efter förstatligandet, åtminstone under normala förhållanden, kunna påräkna
arbete hos den statliga vägorganisationen. Antalet sådana arbetare utgjorde
den 1 juli 1939, enligt uppgifter från vägstyrelserna, 8,642, därav 2,764
specialarbetare. Därjämte har ett mycket stort antal andra personer tidtals
arbete bos vägdistrikten. För 1938 utgjorde, enligt vägstyrelsernas uppgifter,
antalet dagsverken av tillfälligt anställda arbetare ungefär 2.84 milj
Arbetsvillkoren för vägdistriktens arbetare regleras nästan undantagslöst
av avtal mellan varje vägstyrelse och arbetarnas organisationer. Normerande
för innehållet i dessa avtal är ett mellan svenska vägstyrelsernas förbund
och svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet träffat kollektivavtal.
Härigenom ha enhetlighet och likformighet i anställningsförhållandena för
vägdistriktens arbetare åstadkommits.
Förstatligandet medför den förändringen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
träder i stället för vägstyrelserna såsom avtalsslutande part. Detta innebär
icke en främmande uppgift för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
i likhet med de affärsdrivande verken sedan länge haft att träffa avtal med
arbetarna vid sina egna arbetsföretag.
Med ett förstatligande följer att pensionsbestämmelserna för statligt anställda
arbetare bliva gällande även för arbetarna vid den statliga vägorganisationen.
Det tinnes anledning att räkna med att denna förmån för arbetarna
beaktas vid bestämmandet av löneförmånerna på ett sådant sätt, att den
kontant utgående lönen jämkas i motsvarande mån.
I yttrandena över de sakkunnigas uttalanden i denna del ha upptagits åtskilliga
detaljspörsmål, till vilka jag dock icke anser mig i detta sammanhang
böra taga ställning och för vilka jag därför icke ämnar nu redogöra. Här
skall endast beröras vissa smärre frågor.
Allmänna lönenämnden anser önskvärt att de befattningshavare, vilka
önska övergå till distriktsorganisationen från icke-statlig anställning, borde
åtminstone under någon kortare tid före ordinarieblivandet prövas i ickeordinarie
anställning.
Svenska teknolog!öreningen framhåller att, om förstatligandet komme till
stånd, det vöre av utomordentligt stor vikt, att varje befattningshavare vore
väl kvalificerad och lämplig. Vid tjänsternas tillsättande vore det nödvändigt,
att hänsyn i första band toges härtill samt att önskemål om beredande av
fortsatt arbete inom vägväsendet åt de i den nuvarande organisationen anställda
gåves inflytande först i andra hand.
Vägförrättningsmännens förening har ansett sig böra inlägga en bestämd
protest mot de sakkunnigas uppfattning örn de konsulterande ingenjörernas
ställning i den nuvarande organisationen samt anför i detta sammanhang:
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Departe
ments
chefen.
Ehuruväl föreningens medlemmar äro att anse såsom fria företagare, till
vilka icke utgå fast arvode eller pension och mot vilka staten icke heller i
övrigt iklätt sig några bindande förpliktelser, föreligger dock den skillnaden
mellan en fri företagare i vanlig bemärkelse och föreningens medlemmar, att
vår kår skapats av statsmakterna i samband med tillkomsten av såväl nuvarande
som tidigare organisationer. Enligt desamma förutsättes, att huvudparten
av projekteringsverksamheten skulle utföras av de konsulterande ingenjörerna,
vilket föranlett alt det stora flertalet av föreningens medlemmar uteslutande
inrättat sig för hithörande frågor. Ett genomförande av nu föreslagen
organisation skulle medföra, att dessa ingenjörer skulle bliva utan arbetsuppgifter.
De sakkunniga hava visserligen ställt i utsikt, att en del av dem
skulle kunna beredas plats inom den statliga organisationen, vilket i så fall
medför, att återstoden skulle bliva nödsakad skaffa sig annan inkomstkälla.
Detta kommer säkerligen för många att ställa sig synnerligen svårt, då desamma
helt specialiserat sig på till vägområdet hörande frågor och icke förskaffat
sig praktik inom andra områden. Särskilt gäller detta förhållande
de äldre medlemmarna av föreningen, av vilka flera i förlitande på den år
1930 genomförda omorganisationen slutat fasta anställningar, även ordinarie
statstjänst, för att helt ägna sig åt föreliggande detaljuppgift inom vårt vägväsende.
Med beaktande härav synes, för det fall ett förstatligande skall
komma att ske i enlighet med de sakkunnigas förslag, rättvisan påkalla, att
de konsulterande ingenjörer, vilka helt ägnat sig åt vägväsendet och^ önska
söka viss befattning inom den nya organisationen, må erhålla rätt att få räkna
tjänsteår för sin inom vägväsendet nedlagda arbetstid.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om avvecklandet av de konsulterande
ingenjörernas verksamhet inom vägväsendets område på av de
sakkunniga rekommenderat sätt kunde anses rimligt gentemot personer, som
haft projekteringsverksamhet till levebröd, och undrar, varför dessa, som
dock finge anses ha tjänat det allmänna, ej skulle få någon gottgörelse, då
sådan kunnat beredas exempelvis personer, som vid tiden för införande av
tobaksmonopolet voro stadigvarande sysselsatta inom tobakshanteringen.
Vägingenjören i Värmlands län framhåller, att under de senare åren med
allt sparsammare undersökningsverksamhet inom vägväsendet de förrättningsmän,
som ägnat sig åt vägprojektering, tvingats att skaffa sig kompensation
genom andra uppdrag, exempelvis inom husbyggnadsbranschen samt
genom att uppgöra kostnadsförslag till vatten- och avloppsledningar m. m.
I likhet med de sakkunniga anser jag önskvärt att efter ett förstatligande
sysselsättning inom den statliga vägförvaltningen i största möjliga utsträckning
beredes befattningshavarna vid den nuvarande vägorganisationen. Då antalet
tjänster i sin helhet kommer att öka efter ett förstatligande, torde såsom
regel någon svårighet att tillgodose detta önskemål icke vara att förvänta.
Jag är emellertid angelägen framhålla, att vid tillsättandet av de nya befattningarna
hänsyn i första hand bör tagas till sökandenas kvalifikationer för
desamma. Även örn en sökande icke skulle vara lämplig för någon av de nya
tjänsterna i högre eller samma löneställning än den han innehaft, torde utkomst
dock i allmänhet kunna beredas honom i lägre grad.
Befattningshavare som övergår till statlig tjänst bör, såsom lönenämnden
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
175
framhåller, tjänstgöra någon tid som icke-ordinarie tjänsteman, innan ordinarie
tjänsteställning gives honom.
Den statliga vägorganisationens befattningar böra stå öppna även för väl
kvalificerade ingenjörskrafter utanför den nuvarande statliga vägorganisationen
och således även för de konsulterande ingenjörer, som nu äro stadigvarande
sysselsatta inom vägväsendets område. Projekteringsuppdrag torde
därjämte även efter ett förstatligande, såsom jag i annat sammanhang berört,
komma att i viss utsträckning lämnas de av nyssnämnda ingenjörer, vilka
icke vilja övergå i statlig tjänst. Med hänsyn till de möjligheter som sålunda
stå dem till buds kan, enligt min mening, icke heller ur billighetssynpunkt
resas krav på att de konsulterande ingenjörerna skola erhålla gottgörelse för
att de genom ett förstatligande mista en inkomstkälla.
I samband med den nuvarande personalens övergång till statlig tjänst uppkomma
åtskilliga avlönings- och pensionsspörsmål, till vilka jag dock icke
anser mig böra taga ställning i detta sammanhang.
Hemställan.
Såsom jag redan förut framhållit är det av största betydelse för kommunalskatteberedningens
fortsatta arbete, att statsmakterna taga ståndpunkt till
frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet.
Betänkligheterna mot att genomföra ett förstatligande av vägväsendet under
rådande krisartade förhållanden synas böra vika för intresset att bringa kommunalskattefrågan
till en snar lösning.
Jag anser därför lämpligt att riksdagen redan nu sättes i tillfälle att yttra
sig beträffande den ifrågasatta reformen och grunderna för en statlig vägorganisation.
Därest riksdagen delar den uppfattning, varåt jag här givit uttryck,
kan reformen, örn så befinnes lämpligt, genomföras den 1 januari 1944.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredraganden
angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Innehållsförteckning.
Sid.
Inledning............................................................ 2
Principfrågan ........................................................ 10
De sakkunniga 11. — Yttrandena 20. — Departementschefen 32.
Den statliga väghällningsverksamhetens föremål............................ 47
Huvuddragen av den statliga vägorganisalionen............................ 50
Vissa frågor som uppkomma vid ett förstatligande och som äro av betydelse för
vägorganisationens utformande........................................ 52
A. Riksdagens anslagsbeviljande och fördelningen av anslag.............. 52
B. Principerna för vägbyggnadsfrågors avgörande ...................... 56
Nu gällande ordning 56. — De sakkunnigas förslag 58. — Yttrandena 64. — Departementschefen
71.
C. Handläggningen av vägbyggnadsfrägor i detalj ..................... 76
Den förberedande utredningen 76. — Upprättande av flerårsplaner 80. — Upprättande
av arbetsplaner 81.
D. Handläggning av frågor om förändring av enskild väg på landet till allmän
och örn indragning av väg .................................. 89
E. Tillsyn å väghållningen .......................................... 94
F. Vägarbetenas utförande i egen regi eller på entreprenad.............. 95
G. Förrådsrörelsens organisation...................................... 98
Utformningen av den statliga vägorganisalionen............................ 102
A. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation...................... 102
Styrelsens sammansättning och utövandet av beslutanderätten i styrelsen 102. —
Byråindelningen 107. — Revisionen av den kamerala förvaltningen 113. — Inrättande
av överrevision 116.
B. Distriktsorganisationen................................ 117
Distriktsindelningen 118. — Distriktsförvaltningarnas organisation 124. — Vägmästarorganisationen
131.
C. Den lokala representationen ...................................... 135
D. Riksvägnämnden och dess uppgifter................................ 138
Den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhällen ............ 142
Väghållningens ombesörjande 142. — Omfattningen av den allmänna väghållningen
i de stadsliknande samhällena 147.
Den allmänna väghållningen i städerna och grunderna för statsbidrag till städernas
väg- och gatuväsende.......................................... 151
Väghållningens ombesörjande i städerna 151. — Statsbidrag till städernas väg- och
gatuhållning 154. — Handläggningen av städernas vägfrågor m. m. 161. — Tillsyn
å väghållningen i städerna 165.
Övergångsfrågor ...................................................... 166
Övertagandet av vägdistriktens tillgångar och skulder 166. — Förstatligandets följder
för den nuvarande personalen 172.
Hemställan .......................................................... 175
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
420717