Kungl. Maj.ts proposition nr 116.
1
Nr 116.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till folktandvården för budgetåret 1942143; given
Stockholms slott den 27 februari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
> Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1942.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna 159—161, anmälde
jag, att besparingsberedningen överlämnat en inom beredningen utarbetad
promemoria med yttrande och förslag angående folktandvården. Jag
förklarade mig icke vara beredd att då taga definitiv ställning till de av
besparingsberedningen framlagda förslagen. I avvaktan därpå uppskattades
anslagen till folktandvården preliminärt till de av medicinalstyrelsen i skrivelse
den 10 september 1941 föreslagna beloppen. I enlighet härmed beBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 116.
408 43
2
Kungl. M.ay.ts proposition nr 116.
räknades till bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 135,000 kronor, till bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare
och distriktstandsköterskor m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor
samt till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 50,000 kronor.
Sedan ifrågavarande ärende numera färdigberetts, anhåller jag få upptaga
detsamma till behandling. Till en början torde böra lämnas en översikt av
gällande bestämmelser örn folktandvård, i den mån de må vara av intresse
i detta sammanhang.
Gällande bestämmelser.
De bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas främst i kungörelsen
den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård (ändrad
genom kung. nr 351/1940 och 1058/1940). Uppgiften att organisera och
handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive städerna
utanför landsting (1 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande
vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,
där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid
varje sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)
och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn
till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter
så erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk
tandvård (3 §). Distriktstan dläkarna äro anställda av landstingen. Örn
ordningen för tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade
i kungörelsens 7 §. Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen
enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av
minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande
taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och
ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.
Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2,000 kronor
för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor efter samma regler
som nyss nämnts (8 §). Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna
högre löner än nyssnämnda minimibelopp giva vid handen.
Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer
förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag
till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt
förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård
för både barn och vuxna, en lön örn 7,500 kronor med tre ålderstillägg örn
600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å
bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med
endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet
med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,
där mera än en tandläkare vore anställd ett tilläggsarvode, så beräknat att,
örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,
örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
uppginge till 800 kronor, om nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000
kronor o. s. v. Inom flertalet landsting erhålla distriktstandsköterskorna
en grundlön av 2,100 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 180
kronor. Såväl distriktstandläkare som distriktstandsköterskor erhålla dyrtidstillägg
efter samma grunder som landstingets övriga befattningshavare.
De avgifter, som upptagas för meddelad tandvård, äro bestämda olika för
barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till regelbundet deltagande
i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor för barn och
år. För fall där två eller flera barn tillhörande samma familj äro anmälda
till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet till tre och
för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke några
avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl.
Maj:t den 3 juni 1938, nr 359, fastställd taxa (ändrad den 19 juli 1941,
nr 664). I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda för vuxna, kan
lindring emellertid erhållas, örn vederbörande är obemedlad eller mindre
bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i särskild
författning, nämligen förordningen den 3 juni 1938, nr 360, örn lindring i
obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. Lindringen
är anordnad på det sätt, att kommun, som anvisar medel för bidrag till
obemedlade vuxna jmrsoners kostnader för tandbehandling av vissa närmare
angivna slag, erhåller ersättning av staten med hälften av kostnaderna. De
slag av tandvård, för vilka statsbidrag i nämnda ordning kan utgå, äro
1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär; 2) uttagning
av tänder, som ej kunna eller böra bevaras; 3) andra kirurgiska ingrepp,
som ej utan olägenhet kunna uppskjutas; 4) nödvändig behandling
av tänder, som böra bevaras; 5) behandling av tandköttssjukdomar och andra
inflammationer i munhålan; 6) röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga;
samt 7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.
I fråga örn tandvård åt mindre bemedlade vuxna personer gälla
samma bestämmelser med undantag av dels att statsbidrag ej utgår i annat
fall än då behandlingen innefattar fullständig munsanering, dels ock att
bidraget icke utgår med högre belopp än 25 procent av den del av kostnaden
för i ett sammanhang utförd behandling, som överstiger 30 kronor (2 §).
Vad slutligen angår barn tandvården ålägges i samma förordning kommun,
inom vilken folktandvård anordnats, att till landstinget erlägga de årliga
behandlingsavgifter, som belöpa å till regelbundet deltagande i folktandvården
anmälda barn inom kommunen (1 § första stycket). Kommunen
äger att av vederbörande målsmän uttaga avgifterna, i den mån de icke
belöpa å obemedlade eller mindre-bemedlade barn (1 § andra stycket).
Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för distriktstandvården. I den
mån sådant bidrag ej utgår lia landstingen såsom folktandvårdens huvudmän
att ansvara för kostnaderna.
Kostnaderna för inredning av poliklinikerna lia landstingen att ensamma
svara för. Vad däremot angår utrustningskostnaderna lämnar staten bidragtill
en första uppsättning av poliklinikernas utrustning med högst hälften
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
av de verkliga kostnaderna för varje distriktspoliklinik, som ingår i den av
medicinalstyrelsen godkända planen, dock att bidraget icke må överstiga
beträffande fast poliklinik 3,000 kronor och, örn mera än en tandläkare skall
vara där anställd, 1,300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt
beträffande ambulatorisk poliklinik 1,000 kronor. I fråga örn de årliga driftkostnaderna
utgår statens insats i form av årligt bidrag till tandläkares och
sköterskors löner. Bidraget utgår med 3,000 kronor för varje distriktstand1
åkare och 1,000 kronor för varje distriktstandsköterska, vilka äro fullt
sysselsatta under viss angiven minimitid. Därjämte skola stadgade ålderstillägg
utgå av statsmedel. Det må anmärkas, att de på tandvården åt de
vuxna belöpande driftkostnaderna äro avsedda att helt täckas av de för
denna tandvård inflytande taxeavgifterna.
Till stad utanför landsting beräknas statsbidraget på annat sätt än till
landsting. Det utgår nämligen med 4 kronor örn året för varje behandlat
barn i åldern 4—15 år. I egenskap av primärkommuner äro nämnda städer
dessutom berättigade att, därest de anvisat medel för bestridande av avgifter
för folktandvård åt obemedlade eller mindre bemedlade vuxna, erhålla statsbidrag
härför enligt bestämmelserna i förordningen örn lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.
Vid folktandvårdens införande år 1938 beräknades folktandvården vara
fullt genomförd inom en period av 10 år. På grund av tidsförhållandena
ha dessa beräkningar rubbats. Detta tog sig uttryck redan vid bestämmandet
av anslagen till folktandvården för budgetåret 1940/41. I 1940 års
statsverksproposition föreslogs anslaget till utrustning av polikliniker skola
nedsättas, därvid hänvisades till att man på grund av rådande förhållanden
torde få räkna med en något långsammare utbyggnadstakt än ursprungligen
avsetts, varjämte förordades, att vid bidragets fördelande företräde borde
lämnas för polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att erhålla
erforderlig tandvård. Av medicinalstyrelsen uppgjordes i anledning härav
en plan för fördelning av anslaget för nämnda budgetår, därvid möjligheten
att erhålla statsbidrag som regel begränsades till att för varje landsting
avse allenast de fem polikliniker, vilkas inrättande enligt uppgift av landstinget
med hänsyn till tandvårdsbehovet vore mest påkallat. I 1941 års
statsverksproposition förutsattes, att jämväl för innevarande budgetår föreskrifter
skulle meddelas i syfte att i första hand tillgodose behovet av
folktandvårdspolikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att eljest
erhålla erforderlig tandvård.
Besparingsberedniugens förslag.
I sin promemoria uppehåller sig besparingsberedningen till en början
vid orsakerna till att brist råder på sökande till distriktstandlähartjänster. Beredningen
anser för sin del, att orsakerna härtill endast i ringa grad vore
att söka i pågående beredskapstjänstgöring och åberopar därvid, att högst
120 tandläkare dåmera tagits i anspråk för militärtjänstgöring samt att många
Kungl. Majlis proposition nr 116.
:.o
;iv de inkallade fått tjänstgöringen förlagd till sin bostadsort oell därför
kunde utöva praktik på fritid. Däremot finner beredningen orsaken till
bristen på sökande i första liand ligga i det förhållandet, att den privata
tandläkarverksamheten fortfarande vore så inkomstbringande, att distriktstandläkartjänsterna
icke bleve efterfrågade. Efter att lia anfört vissa siffror
till belysning av tillgången inom landet av tandläkare uttalar beredningen,
att det vore uppenbart, att den planerade folktandvården på grund av otillfredsställande
rekryteringsförhållanden löpte fara att äventyras. En utbyggnad
av densamma vore under rådande knapphet å tandläkare tänkbar endast
under förutsättning, att distriktstandläkarnas löneförmåner avvägdes på ett
skäligt sätt i förhållande till de privatpraktiserande tandläkarnas genomsnittliga
inkomster. Beredningen ansåge emellertid, att storleken av den lön,
som kunde anses skälig för en distriktstandläkare, i första hand borde fast.
ställas med utgångspunkt från kostnaderna för hans utbildning och en jämförelse
med andra likställda yrkesgrupper. Härvid syntes, örn man jämväl
beaktade den omständigheten, att distriktstandläkaren sluppe de ekonomiska
riskerna i samband med rörelsens bedrivande samt utgifter för egen pensionering,
statsbidragskungörelsens för folktandvård minimibestämmelser i
detta avsende kunna anses tillförsäkra en fullt tillräcklig ersättning. Någon
anledning för folktandvårdens huvudmän att medverka till en högre lönestandard
än den nuvarande beträffande ifrågavarande befattningshavare förelåge
sålunda enligt beredningens åsikt icke. I stället borde statsmakterna
vidtaga åtgärder för att utöka antalet nyutexaminerade tandläkare i den
utsträckning, som erfordrades för att säkerställa tillgången på distriktstandläkare.
Därvid vore ett visst överskott av tandläkare nödvändigt för att
kunna erhålla befattningshavare även till de perifert liggande och eljest
svårbesatta tandvårdsdistrikten, för så vitt man icke ville välja den utvägen
att införa viss tids tvångstjänstgöring å dessa platser som villkor för att
erhålla transport till mera centralt liggande distrikt. Beredningen förordar
därför utredning örn åtgärder för att öka tillgången på tandläkare för folktandvården.
I samband med en sådan utredning borde enligt beredningen
även frågan örn utbildande av enklare tandläkarkrafter upptagas till övervägande.
En ej obetydlig del av arbetet särskilt inom skoltandvården kunde
enligt beredningen utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter under en
kvalificerad tandläkares direkta ledning och ansvar. En sådan anordning
skulle medföra väsentliga besparingar för folktandvårdens huvudmän.
Besparingsberedningen ingår härefter på frågan örn möjligheterna till besparingar
i .fråga om folktandvården. Med hänsyn till att huvudmännens
utgifter blivit väsentligt högre än vad som beräknats i den utredning, som
låg till grund för förslaget om inrättande av folktandvård, kan enligt beredningens
mening någon nedprutning av statsbidraget till utrustnings- och
driftkostnaderna för distriktstandpoliklinikerna icke ifrågasättas.
Vid undersökningen av övriga besparingsmöjligheter uppehåller sig beredningen
först vid arten av den tandvård, som bör bekostas av allmänna
medel. Beredningen hänvisar därvid till att den tandvård, för
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
vilken statsbidrag utgår jämlikt förordningen om lindring i obemedlades
och mindre bemedlas tandvårdskostnader m. m., begränsats till vissa i förordningen
angivna slag av behandling, för vilka vore gemensamt, att de
avsåge tandvård antingen vid akuta fall eller för avhjälpande av tandskador,
som kunde anses innebära bestämd fara för hälsan. Till det senare slaget
av behandling hade hänförts tandvård på medicinska grunder enligt intyg
av tjänsteläkare. Ehuru av 1937 års tandvårdssakkunniga framhållits, att
medicinalstyrelsen borde till ledning för tjänsteläkarnas bedömande av
de medicinska indikationerna fastställa förteckning å de sjukdomsformer,
som kunde komma i betraktande, hade någon dylik ledning icke utarbetats.
Den begränsning, som avsetts med bestämmelsen örn tandvård på medicinska
grunder, torde enligt beredningen i regel icke tillämpas inom folktandvården.
Bortsett från detta förhållande, vilket kunde och borde ändras, kunde starkt
ifrågasättas, huruvida föreställningen att ett stort antal sjukdomstillstånd
uppkomme från en infektionshärd i en sjuk tand borde allmänt tillämpas i
folktandvårdens nuvarande utvecklingsstadium. Under alla förhållanden
kunde snäva gränser dragas för dess tillämpning. Därvid vore det uppenbarligen
ett statsintresse, att tjänsteläkarna lämnades sådana direktiv, som
1937 års tandvårdssakkunniga förutsatt, och att kontroll utövades, att de
utfärdade författningsföreskrifterna om begränsning av den allmänna tandvården
verkligen tillämpades.
Besparingsberedningen upptager vidare — under hänvisning till att statsmakterna
i fråga örn statsbidrag till obemedlades tandvård av ekonomiska
skäl ansett sig ej kunna gå med på att den tandvård, vartill bidrag lämnades,
omfattade fullständig munsanering — till diskussion frågan, huruvida man
under nuvarande ekonomiskt svåra förhållanden kunde i fråga örn annan
social tandvård för vuxna vidmakthålla kravet på fullständig munsanering.
Beredningen åberopar i detta sammanhang en tidskriftsartikel rörande den
sociala tandvården i Göteborg, i vilken beträffande de i Göteborg i förevarande
avseende tillämpade reglerna anföres följande:
Envar medellös och i staden hemortsberättigad, som infinner sig vid tandpolikliniken
med medellöshetsintyg utfärdat av fattigvården, erhåller utan
vidare ceremonier den tandvård, som ur hygienisk synpunkt kan anses omedelbart
nödvändig; sålunda röntgenundersökning, extraktioner, rotfyllningar,
fyllning av större kaviteter, erforderliga kirurgiska ingrepp, t. ex. rotspetsoch
cystaoperationer, tandstensskrapning och dylikt. Omfattningen av den
konserverande behandlingen kan variera och utsträckas olika allt efter fallens
art. För att vederbörande skall erhålla en fullständigare vård, alltså fyllning
av samtliga kaviteter och insättande av eventuellt behövlig protes, kräves
som regel intyg av tjänsteläkare att vederbörande på grund av viss angiven
sjukdom är i behov av tandvård.
De största svårigheterna ha städse varit protesfallen, där det ofta kan
vara ganska svårt att avgöra, vilka som skola vara berättigade till protes och
vilka icke. Givetvis är tandlöshet i och för sig indikation för insättande av
protes, men det är inte utan vidare givet, att samhället skall ha skyldighet
att bekosta protesbehandling.
Kungl. Majus proposition nr lid. 7
Beredningen framhåller för egen del, att avsaknaden av tänder och därav
föranledd bristande tuggförmåga hos vissa individer framkallade eller förvärrade
sjukdomar i mag- och tarmkanalen, men att det vore svårt att avgöra
i vilken grad detta kunde inträffa. Det spelade för övrigt stor roll, huru
maten vore lagad. Såsom slutmål för den sociala tandvården torde böra
uppställas, att envar hade sin munhåla fullt sanerad, vartill hörde, att erforderliga
proteser anskaffades. Under nu rådande finansiella svårigheter torde,
framhåller beredningen vidare, det allmänna icke ha råd att fullfölja principen
att lämna fullständig sanering av munhålan i andra fall än där denna
kunde lämnas i enlighet med de riktlinjer, som beträffande obemedlade
angivits i statsbidragsförfattningarna angående folktandvården. Mycket vore
redan vunnet örn samhället i fortsättningen kunde bekosta eller bidraga till
den tandvård, som vöre betingad av medicinska skäl, däri inbegripet de
enstaka fall, då dylika skäl nödvändiggjorde även anskaffande av proteser.
Beredningen berör härefter frågan örn beskaffenheten av polikliniklokalerna.
Beredningen omnämner, att enligt de råd och anvisningar
rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker, som medicinalstyrelsen
och centrala sjukhusarkivet utgivit, lokalerna för en entandläkarpoliklinik
skulle omfatta 1) operationsrum (beliandlingsrum), 2) sterilisationsrum,
3) mörkrum, 4) laboratorium, 5) vilorum, 6) väntrum, 7) kapprum, 8)
garderober för tandläkare, tandsköterska och tandtekniker, 9) förrådsutrymmen
för olika ändamål, 10) städgarderob och 11) toaletter, särskilda för patienter
och personal. Beredningen vore av den uppfattningen, att fordringarna på
lokalerna för en folktandvårdspoliklinik och på dessas inredning kunde
minskas. Särskilt torde enligt beredningen under vissa förhållanden, såsom
då en privatpraktiserande tandläkare överginge till folktandvården, långt
gående dispens böra meddelas beträffande användande av hans förutvarande
praktiklokal, därest annan lämpligare lokal icke stöde att erhålla.
Beredningen uppehåller sig därefter vid frågan örn möjligheten till be"
sparingar genom inskränkning i journalföringen. Härom yttrar bered
ningen följande:
För folktandvårdens bedrivande har medicinalstyrelsen fastställt journalformulär
för behandlingen, vilka givits en detaljrikedom, vars värde i många
avseenden måste starkt ifrågasättas. Dessa journalkort, som äro av fyra
olika slag (två för barn och två för vuxna), medföra ett betungande skrivarbete
för personalen. De skola föras beträffande barntandvården under
alla förhållanden och, i fråga örn de vuxna, i alla fall där vederbörande skall
undergå fullständig munsanering. Behandlingen av de akuta fallen registreras
endast i den allmänna liggaren, i vilken dock samtliga vid polikliniken sökande
patienter skola införas. Värja förutnämnt journalkort, vars storlek är 35,s
X 25 cm (internationellt standardmått), skall vidare förvaras i ett s. k. konvolut,
vilket är likartat för samtliga journalkort och är avsett dels för kostnadsuppgifter,
dels för tandläkarens daganteckningar. Konvolutet skall lia
en storlek av 35,8 X 26,5 cm
Beträffande skolbarnstandvården måste denna givetvis av praktiska skid
registreras per läsår. För kontroll över anslutningen från barnens sida
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lid.
samt för registrering av utfört arbete har huvudmannen måst införa ett slags
tabeller s. k. /dasslistor, en för varje skolklass som deltager i skottan dvården.
Dessa klasslistor utgöra samtidigt debiteringslängder för kommunernas andel
i skoltandvården. De formulär medicinalstyrelsen fastställt (den 4 februari
1941) för distriktstandpoliklinikernas årsberättelser avse emellertid kalenderår.
För att få fram uppgifterna till årsberättelsen måste därför tidsödande omräkningar
göras från klasslistorna. Yid varje tandpoliklinik måste därjämte
föras en särskild förteckning över antalet arbetstimmar för befattningshavarna
och vid varje dylik med flera än en tandläkare särskilda listor för uträkning
av det tantiem, som skall tillkomma tandläkaren. Härtill kommer
slutligen det icke obetydliga skrivarbete, som är betingat av den ekonomiska
redovisningen till huvudmannen för poliklinikens drift.
Av det sagda torde framgå, att tandläkarens och tandsköterskans arbetstid
belastas med så många skrivgöromål, att dessa avsevärt inkräkta på arbetet
vid stolen. Detta framgår också därutav, att vissa huvudmän måst anställa
extra arbetskraft för att tillgodose skrivarbetet. Yid sådant förhållande frågar
man sig, örn icke skrivgöromålen vid en folktandvårdspoliklinik kunna minskas,
så att extra arbetskraft härför kan undvaras och behandlingstiden ökas.
Efter att hava diskuterat olika förslag till begränsningar i journalföringen
fortsätter beredningen:
Det bör framhållas, att de av medicinalstyrelsen föreskrivna journalkorten
och konvoluten medföra rätt betydande utgifter för huvudmannen. Journalkorten
betinga exklusive omsättningsskatt för närvarande ett pris av 4 kronor
15 öre till 4 kronor 35 öre och konvoluten 7 kronor 70 öre allt per 100 stycken.
Till berörda kostnader för journalkort och konvolut komma därjämte kostnader
för ett stort antal blanketter m. m. av andra slag. Enär den första uppsättningen
journalkort och konvolut kan uppskattas till 4,000 stycken av vartdera
slaget, är här fråga om en kostnad av icke mindre än omkring 500 kronor per
distriktstandläkare, varav omkring 320 kronor belöpa på konvoluten. Om
konvoluten slopas, innebure — vid utgående från ett antal distriktstandläkare
av 872 efter en fullt utbyggd folktandvård inom landstingsområdena — allenast
denna åtgärd i och för sig under sist angivna förutsättning en direkt besparing
av omkring 275,000 kronor, varjämte den årliga blankettkostnaden väsentligen
skulle minskas.
Ur besparingssynpunkt kunna följande åtgärder lämpligen vidtagas: Det
s. k. konvolutet avskaffas helt. Journalkortet för de vuxna omarbetas och
gives ett enklare formulär, som i sig innefattar fördelarna av såväl nuvarande
kort som konvolut. Beträffande journalkortet för barn, vilket kort bibehålies,
borttagas eventuellt vissa anamnestiska uppgifter. Då med distriktstandvårdens
nuvarande utveckling och organisation revisioner av tandvården kunna
förutsättas ske endast en gång per år, räcker barntandkortet i 10 år. För
eventuella besök å distriktstandpoliklinik efter denna tid bör ett enkelt registreringssystem
kunna utfinnas.
Arbetet med journalf öringen vid en folktandvårdspoliklinik har under nuvarande
förhållanden uppskattats till omkring 10 procent av personalens
arbetstid. Aven örn endast en del av denna arbetstid genom en förenkling
av journalf öringen kan överföras till effektivt tandvårdsarbete, är därmed
mycket vunnet.
Beredningen fäster därefter uppmärksamheten på behovet av vissa kompletteringar
av bestämmelserna om distriktstandläkarnas anställningsförhållanden.
il
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
Sålunda föreslår beredningen, att i kungörelsen angående statsbidrag till
folktandvård meddelas bestämmelse örn att huvudmannen har möjlighet att
då skäl därtill föreligga föreskriva viss tids provtjänstgöring för distriktstandläkare.
Beredningen framhåller, att till följd av den ringa efterfrågan,
som distriktstandläkartjänsterna röna, det icke vore ovanligt, att endast en
sökande anmälde sig till en ledigförklarad tjänst. Såvida ej klara bevis förelåge,
att sökanden icke kunde betros med tjänsten, måste han enligt kungörelsen
antagas till distriktstandläkare. Någon prövotid i avsikt att utforska
vederbörandes lämplighet för befattningen kunde icke föreskrivas. I vissa
fall hade medicinalstyrelsen sett sig nödsakad att lämna förordnande å
distriktstandläkartjänst tills vidare för ett år Förfarandet vore praktiskt,
men det kunde ifrågasättas, örn det också vore författningsenligt. Med hänsyn
till angelägenheten av att allmänheten hyste fullt förtroende för folktandvården
och då tandvården åt de vuxna icke kunde, såsom det vore förutsatt, ekonomiskt
bära sig, därest befattningshavaren ej vore i stånd att sköta även denna
del av verksamheten på ett tilllfredsställande sätt, förefunnes enligt beredningen
fog för att uppställa krav på provtjänstgöring för sökande till distriktstandläkartjänst.
Vidare anmärker beredningen, att bestämmelser icke funnes i statsbidragskungörelsen
örn entledigande av distriktstandläkare och ej heller örn skyldighet
för denne att gentemot huvudmannen iakttaga uppsägningstid. Det hade
förekommit, att en utnämnd distriktstandläkare begärt och erhållit entledigande
av medicinalstyrelsen, innan han hunnit tillträda sin befattning. Reglerande
bestämmelser i nu nämnda avseenden borde därför införas i statsbidragskungörelsen.
I fortsättningen av besparingsberedningens promemoria behandlas frågan
örn besparingsmöjligheterna i fråga örn utgifterna för den tandvård, som
bekostas med mödrakjälpsmedel. Då hithörande spörsmål lämpligen
torde böra behandlas i samband med frågan örn äskande av anslag för nästa
budgetår till mödrahjälp, till vilken fråga definitiv ställning ännu ej tagits,
synes tills vidare böra anstå med prövningen av besparingsberedningens
förslag i denna del.
Över besparingsberedningens förslag lia yttranden infordrats från medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen. Med medicinalstyrelsens utlåtande lia överlämnats
yttranden dels av svenska landstingsförbundet, dels ock av svenska
tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund gemensamt samt promemorior
av medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Nanna
Svartz: och övertandläkaren B. Östman.
Då det av socialstyrelsen avgivna yttrandet enbart berör frågan örn den
med mödrahjälpsmedel bekostade tandvården, föreligger ej anledning att i
detta sammanhang ingå på detsamma.
Beträffande frågan örn orsakerna till att brist råder på sökande till distriktstandläkartjänster
erinra svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkare
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 11(1.
förbund, att de på sin tid framhållit angelägenheten av att löne- och andra
förmåner för distriktstandläkarna avvägdes med hänsyn till de privatpraktiserande
tandläkarnas inkomster och icke blott med utgångspunkt från
utbildningskostnaderna och jämförbara yrkesgruppers löneförmåner. Uppenbarligen
hade den omständigheten, att distriktstandläkaren vore befriad från
de ekonomiska riskerna i samband med rörelsens bedrivande och från utgifterna
för egenpension icke inneburit den lockelse att söka befattning inom
folktandvården som man väntat sig. Den omständigheten att tjänsterna i de
ingra centralt belägna tandvårdsdistrikten i flera fall lockat ett stort antal
sökande motsade i viss mån beredningens uppfattning, att rekryteringssvårigheterna
hade sin grund i brist på tandläkare och utgjorde enligt organisationernas
mening ett vägande skäl att upptaga frågan örn förmåner i fråga
örn tjänsteårsberäkningen för vissa tjänster till förnyat övervägande. Enligt
organisationernas uppfattning skulle rekryteringssvårigheterna kunna till väsentlig
del undanröjas genom ökade löne- och semesterförmåner samt snabbare
befordrings- och transportmöjligheter för befattningshavare i de avlägsna eller
eljest svårbesatta tandvårdsdistrikten. Förhållandena torde även i fortsättningen
komma att gestalta sig så, att folktandvården i de svårbesatta distrikten
komme att överflyglas i konkurrensen örn arbetskraft. En ökning av antalet
tandläkare innebure därför icke någon garanti för att folktandvården
under alla förhållanden komme att få sitt behov av arbetskraft fyllt. Ett
förverkligande av det av beredningen antydda förslaget att föreskriva viss
tids tjänstgöring inom avlägset beläget tandvårdsdistrikt såsom villkor för
transport till mera centralt liggande distrikt skulle enligt organisationernas
mening endast öka rekryteringssvårigheterna. En framkomlig utväg för lösande
av de föreliggande svårigheterna vore i stället, att stipendier inrättades
vid tandläkarinstitutet för de elever, som förbunde sig att efter avlagd
examen inträda i folktandvårdens tjänst, varvid stipendierna till sin storlek
borde så avvägas, att de utgjorde ett effektivt ekonomiskt stöd. En sådan
anordning innebure fördelar dels därutinnan att rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna
i högre grad än eljest bleve oberoende av konjunkturerna
inom privattandvården, dels ock så till vida att uppkomna vakanser inom
folktandvården snabbt kunde fyllas genom att elever, som tillhörde sista årskursen,
tilldelades stipendium. Genom att antalet stipendier bestämdes med
hänsyn till det vid varje tid förefintliga behovet av arbetskraft, kunde utvecklingen
regleras på ett helt annat sätt än då antalet tandläkarstuderande
bestämdes på grundval av ett beräknat framtida behov av arbetskraft. Inrättandet
av dylika folktandvårdsstipendier skulle därjämte vidga den på
grund av de dryga studiekostnaderna rätt begränsade krets av medborgare,
som vore i stånd förskaffa sig tandläkarutbildning. I anledning av beredningens
förslag örn utbildning av enklare tandläkarkrafter framhålla organisationerna,
att tidigare verkställda utredningar i denna fråga ådagalagt olämpligheten
av en begränsning av kompetensfordringarna för utövande av tandläkaryrket.
Barn- och skottan dvården erkändes allmänt vara av fundamental
betydelse, och det borde redan på grund därav vara uteslutet att anförtro
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.
denna uppgift åt mindre kompetent arbetskraft. Förslaget stöde i strid med
beredningens uttalande i annat sammanhang örn vikten av att allmänheten
hade förtroende för folktandvården och icke bibringades den uppfattningen,
att det vore fråga örn sekunda tandvård.
Övertandläkaren Östman betonar, att inkallelserna till beredskapstjänstgöring
utgjorde en väsentligt bidragande orsak till bristen på tandläkare inom
folktandvården och beräknar för sin del, att vikariat till ett antal av mellan
150 och 200 funnes att tillgå på grund av beredskapsinkallelserna. Beträffande
frågan örn avlöningsförhållandena inom folktandvården påpekar Ostman,
att det förhållandet att befattningar å välbelägna orter erhållit ett tillfredsställande
antal sökande icke syntes tala för att storleken av de inom
distriktsvården erbjudna ekonomiska fördelarna i och för sig skulle utgöra
förklaring till att brist rådde på sökande till vissa distriktstandläkarbefattningar.
Det vore fördenskull icke uteslutet, att vissa jämkningar i det tilllämpade
lönesystemet skulle kunna vara till fördel ur rekryteringssynpunkt.
Östman påpekar särskilt, att den nu utgående inkomstandelen vore relativt
låg, på grund varav en duktig tandläkare icke kunde erhålla den merinkomst,
som han kunde vara berättigad till. Samtliga tjänster inom distriktstandvården
bleve därigenom nivellerade, och möjligheter saknades att genom
egen duktighet nå en bättre ställning. Jämväl Östman hänvisar, beträffande
frågan örn användande inom folktandvården av enklare tandläkarkrafter, till
att tidigare verkställda utredningar i denna fråga givit till resultat, att åtgärder,
som skulle befrämja uppkomsten av en tandläkarkår med lägre kompetens
vid sidan av den nuvarande, icke kunde förordas. Östman anser
därför anledning saknas att åter upptaga denna fråga till övervägande.
Svenska landstingsförbundet redogör för storleken av de lönebelopp, som
numera i allmänhet utgå till tandläkarna inom folktandvården och omnämner,
att vederbörande förening nyligen begärt förhandlingar örn ytterligare löneförbättringar.
Förbundet anser, att effektiva åtgärder snarast böra vidtagas
för att utöka antalet tandläkare. Däremot avstyrker förbundet beredningens
förslag örn utbildning av enklare tandläkarkrafter för särskilt skoltandvården.
Medicinalstyrelsen erinrar örn att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit
den 3 september 1941 påkallat utredning örn åtgärder i syfte att öka tillgången
på sökande till distriktstandläkartjänster. Vidare framhåller styrelsen,
att huvudorsaken till den prekära situationen för den sociala tandvården
vore, att efterfrågan på privattandvård för närvarande vore mycket
stor. Denna efterfrågan vore emellertid konjunkturbetonad och komme därför
sannolikt att inom kort undergå en avsevärd minskning. Det kunde
förväntas, att platserna inom den sociala tandvården då bleve mycket eftersökta.
örn det framtida behovet av tandläkare anför medicinalstyrelsen
ytterligare, bland annat:
Behovet av ej 1 »lott allmän tandvård utan av tandvård överhuvud för
nästa mansålder är i nuvarande stund av skilda orsaker omöjligt att tillnärmelsevis
beräkna. En person, som genomgått tandbehandling sedan
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
barndomen, kommer sannolikt att för fortgående »full sanering» kräva avsevärt
mindre tid än den som icke så behandlats. Vilket antal systematiskt
behandlade vuxna, som folktandvården, utbyggd enligt nu gällande plan, en
gång skall kunna taga hand om, undandrager sig för närvarande bedömande.
Antalet torde i än högre grad komma att påverkas, örn de studier rörande
tandsjukdomarnas orsaker, som äro eller snarast böra sättas i gång, resultera
i en mera effektiv profylax. Härom är emellertid än mindre möjligt
att göra någon förutsägelse.
Det nu anförda belyser i sin mån vanskligheten av att ens för den närmaste
framtiden beräkna behovet av tandläkare i vårt land. Samhället kan
emellertid icke vara betjänt av att för den allmänna tandvården stå utan
tandläkare, helst som det erbjuder villkor, som synas jämförliga med de,
som tillkomma övriga jämförliga tjänstemän. En viss utökning av tandläkarantalet
bör därför ske. Medicinalstyrelsen erinrar örn att styrelsen i
omnämnda skrivelse dels hemställt örn utökning snarast möjligt av antalet
studerande vid tandläkarinstitutet från 92 till 120, dels ock ifrågasatt igångsättande
av utredning angående inrättande av ytterligare en utbildningsanstalt
för tandläkare.
Styrelsen förordar vidare, att till övervägande upptages frågan örn de
ekonomiska villkoren för tandläkarstuderandena, vilka för närvarande själva
finge bekosta en stor del av undervisningen. Därvid borde även stipendiefrågan
övervägas. Det torde för samhället ställa sig avsevärt förmånligare
att anslå erforderliga medel till understöd åt ett antal tandläkarstipendiater
än att vidtaga en så stor allmän höjning av lönevillkoren för tjänstetandläkare,
att även tjänsterna inom ödemarksdistrikten bleve efterfrågade.
Alternativt kunde även ifrågasättas att tilldela distriktstandläkarna i ödemarksdistrikten
särskilda lönetillägg eller medgiva elem att tillgodoräkna
dubbla tjänsteår. Med hänsyn till att värdet av en sådan tjänsteårsberäkning
vore diskutabelt, sedan distriktstandläkarna från och med år 1942 förordnades
av landstingen i stället för av central myndighet, förordade styrelsen
alternativet med lönetillägg åt distriktstandläkarna i ödemarksdistrikten.
Styrelsen avvisar bestämt tanken på att använda, enklare tandläkarkrafter
inom folktandvården.
I remissyttrandena behandlas utförligt de särskilda förslag, som besparingsberedningen
framlagt rörande möjligheterna till besparingar i fråga örn
folktandvården.
Yad först angår frågan örn arten av den tandvård, som bör bekostas
av allmänna medel, förklara svenska tandläkaresällskapet och
Sveriges tandlä/careförbund, att de icke kunna ansluta sig till de av beredningen
härutinnan framförda synpunkterna. Organisationerna framhålla, att
grundtanken i och syftemålet med folktandvården vore åstadkommande av
fullständig munsanering åt alla, däri inbegripet anskaffande av proteser i
de fall där indikationer därför förelåge. Organisationerna yttra vidare:
Det är felaktigt att intala sig, att en begränsning av folktandvårdens omfattning
innebär förbilligad tandvård. En begränsning av tandvården för
exempelvis ungdomen i efterskolåldern medför uppenbarligen, att den i
barn- och skoltandvården åvägabragta munsaneringen kommer att raseras,
Kungl. Maj:ts proposition nr 116. 13
något som ingalunda innebär någon besparing för vare sig det allmänna
eller den enskilde. Därtill kommer, att införandet av en krisbetonad tandvård
i högre grad än något annat är ägnat att för oöverskådlig tid framåt
rubba allmänhetens förtroende till folktandvården. Ur socialmedicinsk synpunkt
kan det under nuvarande ekonomiska förhållanden möjligen vara
försvarbart, att kravet på full munsanering uppges i fråga om de äldsta
åldersgrupperna av de vuxna. Folktandvårdens syftemål att från mödratandvården
och tandvården för de yngsta bygga upp och bibehålla full
munsanering hos vårt folk får nämligen icke förfuskas. Därest emellertid
myndigheterna komma att följa beredningens förslag i förevarande hänseende,
bör av de skäl, som antytts, från den föreslagna ytterligare begränsningen
undantag göras beträffande barn- och skoltandvården, tandvård, på
sociala grunder, exempelvis för motverkande av arbetslöshet inom vissa
yrkesgrupper, samt beträffande tandvården för ungdomen i efterskolaldern
och för blivande mödrar. Upprätthållandet av kravet på tidig och fullständig
munsanering, inbegripet nödig protesbehandling, för den sistnämnda
gruppen är betingad icke minst av hänsyn till barnet.
Övertandläkaren Östman framhåller, att inom vissa yrkesgrupper, exempelvis
servitörer, servitriser, hembiträden och affärsanställda, tandlöshet vore
ett hinder för vissa arbetssökande att erhålla arbete och att det vore rimligt
att i sådana fall medgiva fullständig protesbehandling, enär det måste
anses ligga i samhällets intresse att hjälpa vederbörande till arbetsanställning.
Enligt Östmans förmenande gåve de inom den sociala tandvården i
Göteborg tillämpade reglerna icke stöd för antagandet, att vederbörande
därstädes bestrede det berättigade i kravet på att fullständig munsanering
principiellt borde tillämpas inom den sociala tandvården. För att den vård,
som meddelades med statsbidrag enligt förordningen örn lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m., skulle bliva
god ur social-odontologisk synpunkt kunde det eventuellt vara påkallat, att
medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse anmanade distriktstandläkarna att vara
särskilt återhållsamma beträffande indikationerna för pulpabehandling och i
stället tillgripa extraktion.
Professorn Svarts uttalar, att de tandbehandlingar på medicinska grunder,
vilka borde ifrågakomma till ersättning av statsmedel, med vissa tillägg
tillhörde samma behandlingsformer, som angåves i 2 § andra stycket under
punkterna 2) och 6) i förordningen örn lindring i obemedlades och mindre
bemedlades tandvårdskostnader m. m., nämligen uttagning av tänder, som
ej kunde eller borde bevaras, och röntgenundersökningar, som befunnes
nödvändiga. Vidare anför professorn Svartz:
Värdet av s. k. fullständiga munsaneringar är synnerligen omstritt. Den
form av munsanering, som alltid kan anses berättigad och i flertalet fall
önskvärd, består i behandling av större periapikala nedsmältningar med
hålbildning samt purulenta processer över huvud taget i munhålan. Bidrag
till behandling av dylika affektioner synas böra kunna utgå vare sig sjukdomstillstånd
i inre organ föreligger eller icke. Härvid bör i regel den
enklaste form av behandling, som kan leda till processens utläkning, komma
till användning.
Bidrag synas i allmänhet icke böra utgå för behandling av smärre peri -
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
odontiter utan hålbildning, alldenstund betydelsen av dylik behandling för
sjukdomar i inre organ respektive leder och nerver är synnerligen oviss.
Vid en av de sjukdomsgrupper, vilka förekomma i den ad punkt 7 angivna
förteckningen, nämligen magtarmsjukdomar, synes mig bidrag böra
kunna utgå till en speciell form av munterapi, nämligen till anskaffandet
av protes. Om bettet är i sådant skick, att tuggning är omöjliggjord, kan
en protes inverka synnerligen fördelaktigt på sjukdomsförloppet. Detta är
av särskild vikt vid ulaus ventriculi et duodeni, grav gastrit samt kronisk
enterocolit, vid vilka affektioner det synes mig berättigat att bidrag till
protes lämnas beträffande den kategori av personer, varom här är fråga.
Svenska landstingsförbundet anför i detta ämne:
Vad angår besparingsberedningens förslag att fullständig munsanering
för det vuxna klientelet skall få ske endast i den utsträckning, som förordningen
nr 360 år 1938 medgiver, hyser styrelsen starka betänkligheter mot
denna inskränkning. Den skulle medföra, att en patient, som, utan att vara
därtill berättigad enligt angivna författning, önskar erhålla fullständig munsanering,
måste avvisas och i stället uppsöka en enskild tandläkare, vilket
särskilt för landsbygdens befolkning torde medföra stora olägenheter. Förslaget
synes vidare ägnat att minska det förtroende för folktandvården från
allmänhetens sida, som är önskvärt och även nödvändigt för dess fortsatta
utveckling, Självfallet bör emellertid en tandläkare vid en folktandvårdspoliklinik
ej stimulera patienterna till mera omfattande arbeten, som ej äro
oundgängligen nödvändiga. Kostnadsförslag bör sålunda som regel ske med
beaktande av de i ovannämnda författning angivna grunderna. Men skulle
patienten önska ytterligare arbeten utförda, bör detta icke förvägras. Därest
kostnaderna för denna del av folktandvården, vilken är avsedd att bära sig
själv, skulle stiga i alltför hög grad, finnes ju för övrigt även den utvägen
att något höja taxan.
I detta sammanhang vill styrelsen understryka, att begreppet »medicinska
skäl» för tandvård närmare bör klarläggas och att en såvitt möjligt ensartad
tillämpning härav bör komma till stånd.
Medicinalstyrelsen säger sig vara tveksam örn lämpligheten av att en~förteckning
utarbetas å de sjukdomsformer, som kunde berättiga till tandvård
på medicinska grunder. Med anledning av den ställning beredningen intoge
till denna fråga hade styrelsen emellertid numera infordrat utredning
i ämnet från professorn Svartz och komme, sedan ytterligare utredning verkställts,
att vidtaga därav föranledda åtgärder.
Beträffande frågan i vad mån behandlingen inom folktandvården bör omfatta
fullständig munsanering anför styrelsen:
Principen örn fullständig munsanering bör såvitt möjligt upprätthållas
inom folktandvården i dess helhet — med undantag för akuta fall samt
tandvård åt obemedlade enligt förordningen örn lindring i obemedlades och
mindre bemedlades tandvårdskostnader. Avsteg från denna principiella
ståndpunkt skulle utan tvivel äventyra det med folktandvården förbundna
syftet. Någon större besparing för det allmänna torde ej heller stå att
vinna därpå, enär folktandvårdstaxan är uppbyggd på principen, att den
skall täcka självkostnaden och statens bidrag till mindre bemedlade vuxnas
tandvård för den del av kostnaden, som överstiger 30 kronor, är begränsad
till 25 procent. Styrelsen står emellertid icke främmande för att i den
praktiska tillämpningen det i åtskilliga fall icke kan undvikas, att behand
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr lid.
lingen begränsas till partiell sanering. Det har därför överlämnats åt den
enskilde distriktstandläkarens omdöme att avgöra, huruvida och i vilken
utsträckning dylika undantag kunna och böra medgivas. Till belysande av
i vad mån så hittills skett, kan nämnas, att utav 17,452 vuxna patienter,
vilka under år 1940 behandlats inom folktandvården, 9,237 erhållit partiell
sanering. Av denna grupp voro 6,915 akuta fall. Den av medicinalstyrelsen
intagna principiella ståndpunkten synes ock stå i närmaste överensstämmelse
med det av statens sjukvårdskommitté gjorda uttalandet, till vilket
1937 års folktandvårdssakkunniga ävensom föredragande departementschefen
anslutit sig, nämligen att folktandvården i varje enskilt fall såvitt möjligt
borde avse fullständig konserverande behandling av munhålan, inbegripet
ersättning av förlorade tänder, där så erfordrades för bettets funktionsduglighet.
I fråga örn beskaffenheten av polikliniklokalerna anför övertandläkaren
Östman, att det icke syntes tillrådligt att minska standarden å
nämnda lokaler annat än i ett avseende, nämligen i fråga örn inredningen
av väntrummet, vilket utan olägenhet kunde tills vidare förses med enklast
tänkbara möblering, t. ex. vanliga träbänkar och furubord. Det syntes riktigt,
att i nuvarande läge dispens beviljades beträffande användande av
lokal, som tidigare brukats för tandvård, därest annan lämpligare lokal icke
kunde erhållas. Sådan dispens borde dock endast beviljas för viss begränsad
tid.
Svenska landstingsförbundet anser, att de anvisningar, som av medicinalstyrelsen
utfärdats rörande lokalerna och deras utrustning, borde revideras
med hänsyn till den inträdda krissituationen och nödvändigheten av att
företaga en standardsänkning.
Medicinalstyrelsen framhåller, att de råd och anvisningar, som utfärdats
rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker, i väsentliga
delar blivit följda vid anordnande av tandpolikliniker. Då de utarbetats
före den nuvarande ekonomiska krisen, torde det emellertid enligt medicinalstyrelsen
få anses naturligt, att de underkastades överarbetning med hänsyn
till rådande ekonomiska läge. I syfte att åstadkomma en sådan revision
hade styrelsen hemställt, att centrala sjukhusarkivet måtte, efter hörande
av landstingens förvaltningsutskott, till styrelsen inkomma med de förslag
till rationalisering och besparing i fråga örn planläggning och utrustning av
distriktstandpolikliniker, vilka från de synpunkter arkivet hade att beakta
kunde befinnas påkallade. I avvaktan på detta förslag hade medicinalstyrelsen
därjämte från tandvårdsinspektörerna i de län, där folktandvårdsverksamheten
påbörjats, inhämtat yttranden i berörda fråga. Av dessa yttranden
syntes framgå, att den allmänna uppfattningen bland tandvårdsinspektörerna
vore, att de utfärdade råden och anvisningarna i stort sett motsvarade de
krav, som lämpligen borde upprätthållas i fråga örn polikliniker av här
ifrågavarande slag. Dock hade i vissa, av medicinalstyrelsen närmare angivna
avseenden förenklingar föreslagits.
I fråga örn utrustningen kunde enligt medicinalstyrelsens mening någon
nämnvärd nedskärning icke ske utan att vården äventyrades. Genom att
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
16
styrelsen för svenska landstingsförbundet verkställt centralupphandling av
poliklinikutrustningar hade inbesparats åtskilliga tiotusental kronor, och
medicinalstyrelsen understryker värdet ur besparingssynpunkt av att även
i fortsättningen genom svenska landstingsförbundets försorg centralupphandling
av utrustningsartiklar för folktandvårdspoliklinikerna kommer till stånd.
I anledning av det av besparingsberedningen upptagna spörsmålet örn
inskränkning i journalföringen göres av övertandläkaren Ostman det uttalandet,
att de av medicinalstyrelsen fastställda journalformulären vore nödvändiga
för att inspektion skulle kunna verkställas och för att behandlingsresultaten
skulle kunna överblickas såväl ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk
synpunkt. Ur den senare synpunkten ägde de stor betydelse, enär det
gällde att inom folktandvården få fram behandlingsprinciper, som på längre
sikt innebure minsta möjliga kostnader för det allmänna. Det vore enligt
Ostman viktigt, att den fullständiga journalföringen bibeliölles även när
barnet överginge från det för barntandvården gällande ekonomiska systemet
till avgiftssystemet för vuxna. En av anledningarna därtill vore angelägenheten
av att få följa vårdresultaten upp till högre åldrar. Aven örn någon
förenkling för tillfället skulle kunna vinnas för viss mindre del av klientelet,
syntes denna förenkling knappast kunna bidraga till att nedbringa kostnaderna
för journalföringen inom folktandvården. Med anledning av de kostnadsberäkningar
besparingsberedningen i detta sammanhang verkställt anmärker
Östman, att en upplaga av 4,000 kort av varje slag måste vara avsedd
för flera års förbrukning och kunde icke tagas till utgångspunkt för
beräkning av kostnaden för den oumbärliga anskaffningen. Förläggandet
av journalkorten genom svenska landstingsförbundets försorg i en för hela
distriktsvården tillräcklig upplaga syntes vara enklaste sättet att nedbringa
tryckningskostnaderna, och inköp för varje distriktstandpoliklinik av endast
årsförbrukningen syntes vara att rekommendera. Dessutom torde i nuvarande
läge papperskvaliteten kunna sänkas så långt sig göra läte.
I fråga örn omfattningen av journalföringen instämmer medicinalstyrelsen
i de av övertandläkaren Östman anförda synpunkterna. I anledning av att
besparingsberedningen gjort gällande, att vissa huvudmän måst anställa
extra arbetskraft för att tillgodose skrivarbetet genmäler styrelsen, att enligt
inhämtade upplysningar dylik arbetskraft kommit till användning endast
inom tre av sjutton administrationsområden. Styrelsen uttalar, att besparingsberedningens
beräkning av kostnaderna för journalkort och konvolut
syntes vara avsevärt missvisande och anför till stöd för detta uttalande, att
samtliga huvudmäns kostnader för journalkort och konvolut med utgångspunkt
från de av beredningen angivna priserna av styrelsen beräknades till
70,500 kronor för år, vilket, utslaget på samtliga landsting och städer utom
landsting, utgjorde för varje administrationsområde 2,270 kronor. För vinnande
av besparing genom att till konvoluten välja ett billigare material
hade medicinalstyrelsen infordrat anbud å konvolut av billigare material
men med jämförelsevis god hållbarhet. Därigenom skulle nyssnämnda belopp
70,500 kronor kunna nedbringas till 47,000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 116. 17
Jämväl spörsmålen örn distriktstandläkarnas anställningsförhållanden
ha berörts i remissyttrandena.
Svenska landi (ikar estil Iskape t och Sveriges tandläkareförbund taga bestämt
avstånd från den av beredningen föreslagna anordningen, att distriktstandläkarna
skulle vara skyldiga fullgöra viss tids provtjänstgöring. Anordningen
skulle enligt organisationernas mening med säkerhet komma att
kraftigt motverka rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna. Ytterst få
örn ens någon tandläkare kunde tänkas vilja utsätta sig för risken att falla
igenom vid en dylik provtjänstgöring, där måhända helt andra än objektiva
bedömningsgrunder kunde bliva utslagsgivande. Däremot vore enligt organisationernas
mening avsaknaden av bestämmelser rörande distriktstandläkarnas
frånträdande från tjänsten en brist, som borde avhjälpas. Det torde
därvid vara tillfyllest att föreskriva en uppsägningstid för befattningshavaren
av tre månader, därest överenskommelse av annat innehåll icke träffats.
Jämväl övertandläkaren Ostman uttrycker farhågor för att ytterligare svårigheter
vid rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna skulle yppas, örn för
erhållande av sådan tjänst det kravet uppställdes, att provtjänstgöring skulle
lia fullgjorts. Däremot syntes en komplettering av statsbidragskungörelsen
beträffande uppsägningstid för distriktstandläkare påkallad.
Svenska landstingsförbundet anser förslagen örn viss tids provtjänstgöring
för distriktstandläkare och örn avsked för sådan tandläkare välbetänkta.
Medicinalstyrelsen anför rörande hithörande spörsmål:
I princip synes medicinalstyrelsen intet vara att erinra mot att inrymma
generell möjlighet för huvudman att under viss tids tjänstgöring pröva
sökandes lämplighet för befattningen. Att i nuvarande läge införa en dylik
möjlighet kan emellertid befaras komma att än mer försvåra rekryteringen
till ifrågavarande tjänster. Styrelsen är därför icke beredd att nu tillstyrka
åtgärder i sådant syfte.
Däremot anser sig medicinalstyrelsen böra förorda, att åt huvudman beredes
möjlighet att, då särskilda förhållanden föreligga, efter inhämtande
av medicinalstyrelsens medgivande i varje särskilt fall tillsätta distriktstandläkare
endast för viss begränsad tid. Eli bestämmelse därom torde närmast
böra taga sikte på sådana undantagsfall, då sökanden helt nyligen erhållit
legitimation såsom tandläkare eller då på grund av särskilda omständigheter,
t. ex. förutvarande sjukdom, tveksamhet råder rörande dennes lämplighet
såsom distriktstandläkare. Med en dylik bestämmelse torde de olägenheter,
som hittills framträtt i förevarande hänseenden kunna i huvudsak
undvikas.
Besparingsberedningen har vidare påtalat olägenheterna av att bestämmelser
saknas örn entledigande av distriktstandläkare. Av vad beredningen
anfört synes framgå, att beredningen allenast avsett införande av bestämmelser
rörande entledigande på begäran av den anställde själv. Medicinalstyrelsen
tinner för sin del rimligt, att distriktstandläkare för erhållande aventledigande
på egen begäran har att iakttaga viss uppsägningstid, förslagsvis
fyra månader.
Svenska landstingsförbundet har i sitt remissyttrande framkommit med
förslag, att årliga antalet obligatoriska tandvårdsinspektioner, som enligt av
medicinalstyrelsen fastställda instruktioner utgjorde två, begränsades till
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr lili. 19:142 2
18
D ep ari emeritschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
en. Enligt förbundets mening skulle därigenom några allvarliga olägenheter
icke behöva befaras, enär regelbundna månadsrapporter angående verksamheten
vid varje tandpoliklinik skulle avgivas, och tandvårdsinspektören med
ledning av dessa borde kunna bedöma, örn extra inspektion vore erforderlig.
Medicinalstyrelsen genmäler härtill, att erfarenheten från folktandvårdens
tre första organisationsår gåve vid handen, att två obligatoriska inspektioner
årligen dittills varit av behovet synnerligen påkallade. Styrelsen ville emellertid
icke bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle i fråga örn
tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under förslagsvis
två år, kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året.
I besparingsberedningens promemoria rörande folktandvården har beredningen
till att börja med fäst uppmärksamheten vid att vissa svårigheter
förekommit att erhålla sökande till lediga distriktstandläkartjänster. Vid övervägande
av vilka medel som böra tillgripas för att råda bot härpå avvisar
beredningen för egen del den utvägen att höja de minimilöner, som i statsbidragskungörelsen
tillförsäkras tandläkarna. I stället föreslås, att åtgärder
vidtagas för att utöka antalet studerande vid tandläkarinstitutet.
Tidpunkten synes knappast lämplig att nu revidera de löneförmåner, som
författningsenligt tillkomma distriktstandläkarna.
Yad frågan örn ökning av antalet tandläkare angår vill jag erinra örn att
Kungl. Majit på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet den
28 november 1941 uppdragit åt lärarrådet vid tandläkarinstitutet att i samråd
med besparingsberedningen verkställa utredning och avgiva förslag rörande
de förändringar i tandläkarinstitutets organisation m. m., som kunde
befinnas påkallade med hänsyn till behovet av tandläkare för den statliga
och statsunderstödda tandvården. Utredningsuppdraget har numera fullgjorts
och den 16 februari 1942 har avlämnats förslag angående sådan omorganisation
av tandläkarinstitutet, att dess examination av tandläkare ökas
från för närvarande högst 90 till 120 örn året. Omorganisationen är avsedd
att successivt genomföras från och med den 1 juli 1942.
Med anledning av vad i remissvaren anförts beträffande besparingsberedningens
förslag örn utbildning av mindre kvalificerade tandläkarkrafter finner
jag icke anledning föreslå några åtgärder i nämnda syfte.
Besparingsberedningen ingår därefter i sin promemoria på en undersökning
av möjligheterna till besparingar inom folktandvården.
Beredningen har därvid till att börja med uppehållit sig vid frågan örn
omfattningen av den tandvård, vartill staten lämnar bidrag jämlikt bestämmelserna
i förordningen örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader m. m. Härutinnan anmärkes av beredningen, att —
ehuru folktandvårdssakkunniga förutsatt, att medicinalstyrelsen komme att
fastställa förteckning å de sjukdomsformer, som borde berättiga till tandvård
på medicinska grunder enligt 2 § andra stycket under 7) nyssnämnda
förordning — styrelsen dock icke fastställt sådan förteckning, varför tjänste
-
Kungl. Majus proposition nr 116.
19
läkarna icke ägde någon ledning vid bedömandet av de medicinska indikationerna
i detta hänseende. Såsom en följd därav hade den begränsning,
som avsåges med bestämmelsen örn tandvård på medicinska grunder, i regel
icke tillämpats. Sedan medicinalstyrelsen emellertid numera föranstaltat örn
utredning att läggas till grund för bestämmandet av vilka sjukdomsformer,
som i detta sammanhang böra komma i betraktande, kan den efterfrågade
förteckningen snart väntas föreligga färdig. Jag utgår från att de ökade
kontrollmöjligheter, som därigenom skapas, skola leda till att den avsedda
begränsningen i fråga örn meddelande av tandvård på medicinska grunder
skall komma att iakttagas.
Beredningen har därefter — under hänvisning till att statsmakterna i
fråga örn bidrag till tandvårdskostnaderna för obemedlade och mindre bemedlade
ansett sig av ekonomiska skäl ej kunna gå med på att den tandvård,
till vilken bidrag utginge av statsmedel, finge omfatta fullständig mira -sanering, även där denna ej vore ur hälsofaresynpunkt påkallad — ifrågasatt,
huruvida man i fråga örn annan social tandvård för vuxna kunde under
nuvarande ekonomiskt svåra förhållanden vidmakthålla fordran på fullständig
munsanering i större omfattning än då fråga vore örn bidragsberättigad tandvård
till obemedlade eller mindre bemedlade. Enär avgifterna enligt folktarulvårdstaxan
äro så avpassade, att de skola förslå att täcka kostnaderna för
den tandvård, som lämnas de vuxna, synes det vara av underordnad betydelse
för det allmännas kostnader för folktandvården, i vilken utsträckning tandvårdsbehandlingen
omfattar fullständig munsanering. Därmed är ej sagt,
att spörsmålet över huvud icke är av betydelse ur besparingssynpunkt.
Frågan har nämligen en betydande ekonomisk räckvidd, alldenstund den tandvård,
som meddelas inom folktandvårdens ram, i stor utsträckning bekostas
med mödrahjälpsmedel. Den av beredningen ifrågasatta begränsningen skulle
sålunda medföra besparingar å mödrahjälpsanslaget. Såsom jag tidigare
anfört avser jag att i samband med anmälan av mödrahjälpsanslaget för nästa
budgetår till behandling upptaga vissa av besparingsberedningen väckta frågor
rörande den s. k. mödrahjälpstandvården. Till dessa synes mig av nu
anförda skäl vara att räkna jämväl den bär berörda frågan.
Besparingsberedningen har vidare påpekat möjligheterna till besparingar
dels genom sänkning av fordringarna på lokaler för folktandvårdspoliklinikerna
och deras inredning, dels ock genom begränsningar i journalföringen
inom folktandvården. Närmast torde det ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda föreskrifter och vidtaga åtgärder för vinnande av önskvärda besparingar.
I viss mån torde ock syftemålet kunna vinnas genom rationaliseringsåtgärder
inom landstingen, exempelvis utökat användande av utvägen
med central upphandling för landstingens räkning. De av besparingsberedningen
i dessa hänseenden framförda synpunkterna synas därför icke behöva
påkalla några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida. Jag utgår därvid från att medicinalstyrelsen
vid meddelande av tillämpningsföreskrifter och anvisningar
tager nödig hänsyn till den inträdda krissituationen.
Besparingsberedningen har ytterligare föreslagit, att huvudmannen för
20
Kungl. Majus proposition nr 116.
folktandvård skall, då skäl därtill föreligga, äga möjlighet att föreskriva viss
tids provtjänstgöring för distriktstandläkare.
Såsom motiv för förslaget kunna, icke utan visst fog, åberopas dels den
bristande rekryteringen till distriktstandläkartjänsterna, vilken ej sällan ger
sig till känna genom att endast en sökande anmäler sig till ledigförklarad
tjänst, dels ock att sökande ofta kan såsom merit åberopa allenast sin legitimation
men ej någon föregående praktisk tjänstgöring. Häremot kan
emellertid invändas, att lockelsen att söka anställning inom folktandvården
måste minska, örn vederbörande måste räkna med viss tids provtjänstgöring,
innan fast anställning kan erhållas. När de planerade åtgärderna
för att öka tillgången på tandläkare inom folktandvården hunnit verka, borman
kunna räkna med att endast i undantagsfall tvekan skall behöva råda,
huruvida någon av de sökande till ledigförklarad tjänst kan betros med
tjänsten. Jag har därför vid övervägande av frågan funnit tillräckliga skäl
icke föreligga att vidtaga några ändringar i de nuvarande bestämmelserna
örn tillsättningsförfarandet i fråga örn distriktstandläkartjänsterna.
Av besparingsberedningen har vidare anmärkts, att distriktstandläkare
icke vore skyldig iakttaga uppsägningstid gentemot huvudmannen. Det hade
förekommit, att distriktstandläkare begärt och erhållit entledigande, innan
han hunnit tillträda befattningen.
Det är ett i och för sig rimligt krav, att den, som utnämnts till distriktstandläkare,
icke skall kunna med hur kort varsel som helst lösgöra sig från
de förpliktelser, som uppkommit genom anställningsförhållandet. Jag förordar
därför, att bestämmelse örn skyldighet för distriktstandläkare att iakttaga
fyra månaders uppsägningstid införes i kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård.
Yad slutligen angår den av svenska landstingsförbundet väckta frågan
örn begränsning av antalet obligatoriska inspektioner har medicinalstyrelsen,
som instruktionsledes meddelar bestämmelser härom, uttalat, att två inspektioner
örn året hittills visat sig vara av behovet synnerligen påkallade men
att styrelsen icke ville bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle
kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året och eljest vid behov
i fråga örn tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under
förslagsvis två år. Mot denna medicinalstyrelsens ståndpunkt synes anledning
till invändning ej föreligga.
Tandvård åt barn från annat tandvårdsområde.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 4 november 1940 har hälsovårdsnämnden
i Gävle underställt medicinalstyrelsen frågan, huruvida barn, som
undervisas i stadens olika skolor men äga hemvist i omkringliggande kommuner,
skola, i likhet med barn från staden, åtnjuta tandvård vid stadens
poliklinik eller örn de skola erhålla tandvård i hemortskommunen. Därest
tandvården skulle lämnas vid stadens poliklinik, uppstode enligt nämnden
frågan, huruvida det författningsenligt kunde åligga hemortskommunen att
21
.Kungl. Majds ''proposition nr 116.
svara för de kostnader, som icke bestredes genom statsbidrag eller örn
hemortskommunens medgivande till tandvården först skulle inhämtas. Nämnden
framhåller, att hänsyn till nämnda klientel icke tagits vid beräkningen
av antalet tandläkare vid klinikerna. Antalet barn med hemortsrätt utanför
staden kunde icke exakt angivas men överstege för det dåvarande icke 200.
Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 januari 1941 till Kungl. Majit
överlämnat hälsovårdsnämndens skrivelse. För egen del har styrelsen till
en början hänvisat till ett uttalande i statens sjukvårdskommittés år 1935
avgivna betänkande angående folktandvård, enligt vilket barnen i läroverk
och likartade skolor avsåges skola erhålla sin tandvård på den ort, där
skolan vore belägen. Styrelsen ansåge det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande
barn erliölle vård genom den av staden anordnade folktandvården
och att statsbidrag finge utgå jämväl för dessa barn. Medicinalstyrelsen
hade från skolöverstyrelsen erhållit uppgift örn antalet i städerna utom
landsting undervisade barn under 16 år, som vore från annat skoldistrikt.
Enligt denna uppgift, som avsåge år 1940, utgjorde nämnda antal, i Stockholm
1,242, i Göteborg 847, i Malmö 143, i Norrköping 117, i Hälsingborg
161 och i Gävle 197 eller tillsammans 2,707. Vidare utgjorde, enligt uppgift
från socialstyrelsen, antalet i nämnda städer hemmahörande barn, vilka
vore inackorderade å andra orter, 3,909. Sistnämnda barn borde enligt
medicinalstyrelsen behandlas å de orter, där de vore inackorderade, varför
något statsbidrag för dem icke bomme att utgå till respektive städer. Medicinalstyrelsen
anser av dessa uppgifter framgå, att den av styrelsen förordade
ordningen icke kunde förväntas medföra ökade kostnader för statsverket.
Den del av kostnaderna för meddelad tandbehandling, vilken icke
täcktes av de i 5 § 3 mom. statsbidragskungörelsen omförmälda behandlingsavgifterna
samt av statsbidrag, torde, framhåller styrelsen slutligen,
enligt överenskommelse mellan staden och det landsting, inom vars område
barnets hemortskommun vore belägen, böra erläggas av ifrågavarande landsting
såsom i sista hand ansvarigt för de med folktandvårdens tillgodoseende
inom ett landstingsområde förenade kostnaderna.
I ärendet har yttrande avgivits av svenska stadsförbundet och svenska
landstingsförbundet.
Svenska stadsförbundet ansluter sig till uppfattningen, att barnen i läroverk
och liknande skolor borde erhålla sin tandvård på den ort, där skolan
vore belägen. Stadsförbundet finner ej heller anledning till erinran mot
medicinalstyrelsens förslag i fråga örn statsbidragstilldelningen. Detta förslag
innebure, framhåller förbundet, att till städer utom landsting statsbidragskulle
utgå med 4 kronor per barn och år för tandvård åt barn från annan
hemkommun, som åtnjöte undervisning i stadens skolor, medan dylikt bidrag
icke skulle utgå till barn från ifrågavarande städer, som under skolgång
i annan kommun där finge tandvård. Beträffande medicinalstyrelsens
förslag örn överenskommelser mellan respektive städer och landsting örn
deri ytterligare ersättning, som skulle kunna ifrågakomma utöver statsbidrag
och behandlingsavgifter, yttrar förbundet:
22
Kungl. Majlis proposition nr 116.
Även örn därmed avses generella överenskommelser, måste sådana säkerligen
för de större städernas del träffas med ett flertal landsting. I avsaknad
av varje anvisning örn ersättningarnas fastställande torde man få räkna
med att tvister uppstå vid ersättningsbeloppens fastställande. Skall en
lösning vinnas efter denna linje, torde det vara ofrånkomligt att vissa regler
författningsmässigt fixeras.
Det synes emellertid med fog kunna ifrågasättas, örn man icke kan helt
avstå från alla krav på ersättning i denna del och låta respektive stad eller
landsting svara för sina kostnader. De statistiska uppgifter örn antalet barn
från främmande tandvårdsområden, som anföras i medicinalstyrelsens framställning,
synas i vart fall icke giva anledning att för de utom landsting
stående städernas del påyrka ett omständligt och till sina verkningar svårbedömligt
system med lokala överenskommelser.
Svenska landstingsförbundet förklarar sig vara ense med medicinalstyrelsen
örn att nu ifrågavarande barn borde erhålla sin tandvård å den plats, där
de ginge i skola. Beträffande barn, som ginge i skola i stad utanför
landsting men hade sin hemort utanför denna, borde staden äga uppbära
det statsbidrag, som utginge för dessa barns tandvård, eller 4 kronor för
barn och år. Däremot borde sagda städer ej äga uppbära statsbidrag för
barn, som hade sin hemort inom staden men för sin skolgång vistades å
annan ort och å denna erhölle tandvård. Yederbörande hemortskommuner
borde ansvara för att de fastställda tandvårdsavgifterna inbetalades till den
poliklinik, där barnen behandlades. Förbundet framhåller, att tveksamhet
kunde råda örn hur stor avgift, som i dylikt fall borde erläggas, därest en
familj hade två eller flera barn, som erhölle tandvård å olika platser. Frågan
härom syntes böra upptagas till närmare omprövning. Förbundet ställer
sig däremot synnerligen tveksamt till förslaget, att de kostnader tandvården
droge utöver statsbidrag och beliandlingsavgift skulle ersättas av vederbörande
landsting eller stad i hemorten. Till närmare utveckling härav anför
förbundet:
Frånsett besväret med en uträkning av denna kostnad och de tvister, som
lätt kunna uppstå angående beloppets skälighet, synes det föreslagna förfaringssättet
synnerligen omständligt. Styrelsen anser därför, att man bör
söka sig fram efter en annan linje. Enklast synes därvid vara, att man
låter ovannämnda övriga kostnader påvila det landsting respektive den stad
inom vars område behandlingen ägt rum.
Antalet barn, som få sin tandvård utom hemlandstinget (-staden), torde
vara relativt litet och icke öva inflytande på antalet anställda befattningshavare
vid respektive tandpolikliniker eller på lokalkostnaderna för dessa.
Återstår sålunda förbrukningsartiklarna, men kostnaderna för dessa äro icke
av den storleksordning, att de påkalla det ifrågasatta ersättningsförfarandet.
Då antalet barn från storstäderna, som i enlighet med vad ovan sagts skulle
erhålla sin tandvård vid landstingens polikliniker, är större än det antal
barn från landstingsområdena, som skulle erhålla tandvård i sagda städer,
komma i varje fall icke dessa städer, som helhet tagna, att göra någon förlust
på den föreslagna anordningen. Även de särskilda sjukvårdsområdena
emellan torde viss utjämning av kostnaderna komma att ske. Fördelarna i
organisatoriskt hänseende av den av förbundet föreslagna anordningen synas
i allt fall uppväga de relativt obetydliga merkostnader, som för vissa områden
möjligen kunna uppstå.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
För tandvård till barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folk. Vt&artementstandvård
erlägges en avgift av 5 kronor för barn oell år. Äro två eller flera
barn tillhörande samma familj samtidigt anmälda till tandvård, erlägges för
andra barnet 3 kronor och för tredje barnet 2 kronor. För ytterligare barn
behöver någon avgift icke erläggas. Kommun, inom vilken folktandvård
anordnats, har att till landsting, som anordnat folktandvården, erlägga de
årliga behandlingsavgifter, som belöpa å de i folktandvården deltagande
barnen inom kommunen. Kommunen äger att av vederbörande målsmän
uttaga nämnda avgifter, i den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre
bemedlade barn.
Statsbidraget till folktandvård är bestämt på skilda sätt beträffande folktandvård,
som anordnats av landsting, och tandvård, meddelad av stad, som
ej deltager i landsting. I förra fallet utgår statsbidraget med dels ett engångsbelopp
för anskaffande av erforderlig utrustning av distriktspoliklinikerna,
dels ock ett årligt belopp för avlönande av distriktstandläkare och
distriktstandsköterska. Till stad, som ej deltager i landsting, utgår statsbidraget
däremot med 4 kronor örn året för varje behandlat barn i åldern
4—15 år.
Omförmälda avgifter och statsbidrag avse att för barntandvårdens del
täcka allenast en del av kostnaderna. Återstoden av kostnaderna bestrides
av huvudmannen för folktandvården, alltså landsting eller i landsting ej
deltagande stad.
Då den förut omnämnda skyldigheten för kommun att till landstinget
erlägga behandlingsavgifterna för i folktandvården deltagande barn angivits
omfatta allenast barn inom kommunen, torde därav följa, att kommunen ej
är skyldig betala dylika avgifter i sådana fall, då å poliklinik inom visst
tandvårdsdistrikt behandlats barn, som är hemmahörande i kommun utanför
distriktet. Ej heller hemortskommunen torde i sådant fall vara skyldig
erlägga avgifterna. Enligt folktandvårdsförfattningarna torde endast de barn
förutsättas skola deltaga i folktandvården inom visst distrikt, som äro hemmahörande
inom distriktet.
De flesta barn, som erhålla tandvård å distriktstandpoliklinik, befinna
sig i skolåldern, och organiserandet av deras deltagande i tandvården sker
genom skolan. Det vore under sådana förhållanden uppenbarligen den
mest praktiska utvägen, att denna tandvård finge omfatta även de skolbarn,
vilka äro hemmahörande å annan ort. I motsatt fall förminskas starkt möjligheten
för dessa barn att erhålla tandvård på samma villkor som gälla
för övriga barn.
I de remissyttranden, som avgivits i förevarande ärende, har också tillstyrkts,
att barn, som fullgöra sin skolgång, skola erhålla tandvård på den
ort, där skolan är belägen. Förutsättningarna för att få till stånd en sådan
anordning synas mig därför böra närmare undersökas.
För det första böra bestämmelserna i 5 § 2 mom. statsbidragskungörelsen
så ändras, att de bliva tillämpliga å barn, som anmälts till regelbundet
deltagande i folktandvård inom den kommun, där barnet är mantalsskrivet
eller fullgör skolgång.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
Vidare bör skyldighet stadgas för mantalsskrivningskommunen att till
landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifterna för dylika barn. Förslagtill
härför erforderliga ändringar i förordningen om lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. torde jag senare i dag få
anmäla.
Av svenska landstingsförbundet har framförts frågan hur stor avgift, som
bör erläggas, därest en familj har två eller flera barn, som erhålla tandvård
å olika orter. Av praktiska skäl synes mig den nedsättning i avgifterna,
som gäller för fall, där två eller flera barn tillhörande samma familj
samtidigt äro anmälda till tandvård, böra tillämpas endast då barnen behandlas
å klinik inom samma tandvårdsdistrikt.
Vad slutligen angår frågan örn bestridandet av de kostnader tandvården
för barn från annat område drager utöver behandlingsavgift och statsbidrag
synes mig dessa böra slutligt stanna å huvudmannen för den klinik, där
behandlingen ägt rum. Svenska landstingsförbundet har ansett sig böra
förorda en sådan lösning, därvid anförts, bland annat, att de särskilda sjukvårdsområdena
emellan viss utjämning av kostnaderna torde komma att
ske. Ehuru de av medicinalstyrelsen anförda sifferuppgifterna, enligt vad
jag inhämtat, äro så till vida ofullständiga, att uppgiften örn antalet i ickelandstingsstäder
hemmahörande barn, vilka vore inackorderade å annan ort,
avsåge endast de barn, som inackorderats genom barnavårdsnämnds försorg,
tror jag, att eventuella ojämnheter i kostnadsbelastningen de särskilda
sjukvårdsområdena emellan skola bliva skäligen obetydliga, och jag är därför
beredd förorda ifrågavarande alternativ.
Medicinalstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43.
1. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.
För vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42 har till bidrag till utrustning
av polikliniker för folktandvård anvisats ett reservationsanslag av
100,000 kronor.
Vid de båda senaste budgetårsskiftena har å anslaget funnits en reservation
av, vid ingången av budgetåret 1940/41 286,400 kronor och vid ingången
av nu löpande budgetår 353,200 kronor.
I de brev till medicinalstyrelsen, genom vilka anslagen för budgetåret
1940/41 och nu löpande budgetår ställts till medicinalstyrelsens förfogande,
har den föreskriften meddelats, att, därest anslaget skulle visa sig icke vara
tillfyllest för tillgodoseende av inkomna ansökningar, företräde borde lämnas
för anordnande av polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte
för befolkningen att erhålla erforderlig tandvård.
I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen hemställt örn
anslag till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1942/43.
Till en början meddelar styrelsen, att styrelsen för vartdera av budgetåren
1940/41 och 1941/42 uppgjort plan för fördelning av medlen å ifrågavarande
anslag. Om den för budgetåret 1940/41 uppgjorda planen fullföljts,
Kungl. Majlis proposition nr 116.
25
skulle under nämnda budgetår lia till landstingen utbetalats tillhopa 368,100
kronor och vid ingången av budgetåret 1941/42 lia återstått en reservation
av allenast 18,300 kronor. I verkligheten utbetalades under nämnda budgetår
å anslaget allenast 33,200 kronor. Ett stort antal av de polikliniker, för vilka
statsbidrag till utrustning kunnat påräknas, hade dock inrättats och även
tagits i bruk utan att vederbörande huvudman ännu sökt statsbidrag för desamma.
Denna omständighet vore enligt medicinalstyrelsen av betydelse
jämväl för beräknandet av belastningen av anslaget under innevarande
budgetår.
Enligt den plan för fördelning av anvisade medel, som medicinalstyrelsen
uppgjort för innevarande budgetår, hade till fördelning upptagits ett sammanlagt
belopp av 439,800 kronor. Under förutsättning att folktandvårdsorganisationen
utbyggdes enligt de uppgjorda planerna skulle vid ingången
av budgetåret 1942/43 återstå en reservation å anslaget understigande 15,000
kronor. Erfarenheten hade emellertid, framhåller medicinalstyrelsen, visat,
att utbyggandet i allmänhet skedde i långsammare takt än från början beräknats.
Enligt uppgifter, som landstingen lämnat, vore av det belopp, som
enligt den av styrelsen uppgjorda planen skulle utbetalas under innevarande
budgetår, sammanlagt 271,500 kronor att hänföra till kostnader för
polikliniker, som redan tagits i bruk eller inrättats utan att hava trätt i
verksamhet eller i det närmaste vore färdigställda men för vilka statsbidrag
icke sökts. I betraktande därav vore det enligt medicinalstyrelsen icke
oberättigat att antaga, att i runt tal 100,000 kronor skulle kvarstå odisponerade
vid ingången av nästa budgetår. Medicinalstyrelsen ansåge det önskvärt,
att medel funnes tillgängliga för en fortsatt utbyggnad av folktandvårdsorganisationen
under budgetåret 1942/43 med i genomsnitt tre entandläkarpolikliniker
inom varje landstingsområde, bortsett från de polikliniker,
som beräknats bliva färdiga under innevarande budgetår. Statens kostnader
därför kunde beräknas till [25 X (3,000+ 3,000+3,000)] 225,000 kronor. Då
styrelsen, såsom förut nämnts, räknat med en reservation vid ingången av
nästa budgetår å 100,000 kronor, skulle medelsbehovet för nästa budgetår
uppgå till 125,000 kronor.
Medicinalstyrelsen framlägger emellertid därjämte ett förslag till komplettering
av de nuvarande statsbidragsgrunderna, vilket, örn det genomfördes,
komme att medföra ökat anslagsbehov. Härom anför styrelsen:
Av huvudmännen för folktandvårdsorganisationen i de skilda landstingsområdena
har stundom föreslagits, att i ett distrikt skulle inrättas folktandvårdspolikliniker
å ytterligare någon ort, förutom den, å vilken huvudpolikliniken
skulle förläggas. A dylik ort skulle meddelas tandvård åt de i
viss del av distriktet bosatta personer, vilka på grund av kommunikationsförhållanden
eller eljest icke utan särskilda olägenheter kunde beredas möjlighet
att erhålla tandvård vid distriktstandpolikliniken. Då det icke synts
medicinalstyrelsen lämpligt att föreskriva anordnande av ambulatorisk poliklinik
för meddelande av tandbehandling å allenast ett par orter inom ett
distrikt, Ilar styrelsen ansett det ändamålsenligt, att i dylika trakter inrättades
fasta polikliniker med något enklare inredning och utrustning, s. k.
annextandpolikliniker, vid vilka å huvudpolikliniken i distriktet stationerade
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
befattningshavare tidvis skulle tjänstgöra. Till skillnad mot de ambulatoriska
poliklinikerna, där all tandvårdsutrustning medföres av befattningshavarna
för att uppsättas i för tillfället upplåtna lokaler eller — undantagsvis
— där tandvården meddelas i särskilda s. k. tandvårdsbussar eller för ändamålet
inredda båtar, skulle annextandpoliklinikerna inrymmas i å vissa orter
inrättade, permanenta lokaler. Dessa torde åtminstone med avseende å den
större apparaturen böra förses med fast utrustning — sålunda skulle t. ex.
dylik poliklinik alltid förses med operationsstol, borrmaskin och röntgenapparatur
— under det att vissa instrument kunde medföras till densamma.
Utrustningen av dessa annextandpolikliniker, vilka intaga en mellanställning
mellan de i författningen omnämnda formerna av folktandpolikliniker,
kan beräknas uppgå till ett belopp, som icke väsentligt understiger kostnaderna
för utrustning av distriktstandpolikliniker. Då emellertid å ena sidan
ordalydelsen i folktandvårdskungörelsen synes lägga hinder i vägen för att
statsbidrag till utrustning av annextandpolikliniker utgår enligt bestämmelserna
för distriktstandpolikliniker och å andra sidan det synes rimligt, att
staten lämnar bidrag till utrustning av ifrågavarande polikliniker med högre
belopp än det i gällande författning för ambulatoriska polikliniker bestämda,
vore det önskvärt, att i folktandvårdskungörelsen infördes bestämmelse, att
statsbidrag till annextandpolikliniker finge utgå med högst hälften av den
verkliga kostnaden för polikliniken, förslagsvis dock begränsat till högst
2,000 kronor per poliklinik.
Av de från landstingen inkomna skrivelserna rörande utbyggnaden av
folktandvården under innevarande budgetår inhämtas, att några landsting
hava för avsikt att under sagda tid inrätta vissa annextandpolikliniker. Som
regel torde tills vidare kunna anstå med inrättande av dylika polikliniker.
Det synes styrelsen vara tillfyllest, att för detta ändamål under nästa
budgetår beräkna ett belopp av 10,000 kronor.
Medicinalstyrelsen föreslår i anslutning härtill dels sådan ändring avkungörelsen
angående statsbidrag till folktandvård, att statsbidrag till utrustning
av annextandpolikliniker må kunna utgå med högst hälften av den
verkliga kostnaden för dylika polikliniker, dock högst 2,000 kronor, dels
ock höjning för nästa budgetår av förevarande anslag till 135,000 kronor.
I detta sammanhang vill jag anmäla, att distriktsvårdsstyreisen i Ostergötlands
län i skrivelse till medicinalstyrelsen den 3 februari 1941 anhållit att
bliva förklarad berättigad att erhålla statsbidrag till röntgenanläggning vid
en för barn avsedd distriktstandpoliklinik vid Folkungaskolan i Linköping
med hälften av kostnaderna för anläggningen eller 900 kronor.
Enligt den plan för folktandvårdens tillgodoseende, som gäller för Östergötlands
landstingsområde, hava i Linköping inrättats tre tandpolikliniker,
av vilka en är avsedd för såväl barn som vuxna samt två för allenast barn.
Sammanlagt nio tandläkare och nio tandsköterskor äro avsedda för de tre
poliklinikerna.
I sin förenämnda skrivelse anhöll distriktsvårdsstyrelsen jämväl örn statsbidrag
till utrustning av tandpoliklinikerna i Linköping såsom till en distriktstandpoliklinik
med nio tandläkare. Med bifall härtill förklarade medicinalstyrelsen
i skrivelse till distriktsvårdsstyrelsen den 15 maj 1941 sistnämnda
styrelse berättigad uppbära statsbidrag till utrustning av distriktstandpoliklinikerna
i Linköping med (3,000 + 8 X 1,300) 13,400 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
27
I sin föreniimnda skrivelse den 10 september 1941 Ilar medicinalstyrelsen
— efter redogörelse för omständigheterna i förevarande fall — anfört:
Därest poliklinikerna icke betraktats såsom en enhet utan statsbidrag i
stället sökts till desamma var för sig, skulle sådant kunnat utgå med högst
(3,000 4- 3,000 + 3,000 + 6 X 1,300) 16,800. Då sålunda statsbidrag icke sökts
till hela det belopp, som torde kunna utgå enligt gällande bestämmelser,
synes det rimligt, att ett särskilt bidrag med begärt belopp, 900 kronor,
utginge till anläggningskostnaden för röntgenapparat å den till Folkungaskolan
förlagda tandpolikliniken. Därest framdeles ansökan skulle ingivas
örn utfående av återstående statsbidrag till utrustning av poliklinikerna, bör
därå avdrag göras för här ifrågavarande bidrag till kostnaden för röntgenanläggningen.
Över medicinalstyrelsens framställning örn anslag till bidrag till utrustning
av polikliniker för folktandvård har yttrande avgivits av statskontoret.
Yad angår förslaget örn statsbidrag till annextandpolikliniker anser statskontoret
det kunna befaras, att, örn den av medicinalstyrelsen förordade
ändringen av bidragsgrunderna vidtoges, annexpolikliniker i stor utsträckning
komme att anordnas i stället för ambulatoriska kliniker av nuvarande
typ. Då därav skulle föranledas en avsevärd fördyring av statens kostnader
för folktandvården, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka förslaget.
Beträffande frågan örn anslagsbehovet för nästa budgetår framhåller statskontoret,
att av de till utrustning av tandpolikliniker för budgetåren 1938/39
—1941/42 anvisade anslagen å tillhopa 550,000 kronor intill den 29 augusti
1941 förbrukats allenast 102,800 kronor och att de för medicinalstyrelsen
från och med ingången av budgetåret 1941/42 tillgängliga medlen uppginge
till större belopp än som vid något tidigare tillfälle stått till styrelsens förfogande.
Statskontoret fäster vidare uppmärksamheten på att det mött
stora svårigheter att besätta distriktstandläkartjänsterna. Det synes därför
statskontoret knappast antagligt, att under tiden den 30 augusti 1941 — den
30 juni 1943 folktandvårdspolikliniker skulle komma till stånd i sådan utsträckning,
att i statsbidrag till deras utrustning skulle erfordras av medicinalstyrelsen
uppskattat belopp av cirka 570,000 kronor. Enligt statskontorets
mening torde de medel, som funnes disponibla, kunna anses tillräckliga
för den utvidgning av organisationen, som kunde vara att förvänta.
Statskontoret föreslår därför, att anslag för ändamålet icke beräknas för
nästa budgetår.
Statskontoret uttalar sig slutligen rörande framställningen örn bidrag till
anskaffandet av röntgenapparat å kliniken vid Eolkungaskolan i Linköping.
Då det reguljära statsbidraget för utrustning av de tre tandpoliklinikerna
i Linköping på landstingets egen begäran beräknats såsom för en distriktstandpoliklinik,
borde enligt statskontorets mening ytterligare bidrag icke
utgå.
De beräkningar, som ligga till grund för medicinalstyrelsens framställning Departementsom
anslag för nästa budgetår till bidrag till utrustning av polikliniker för chefen.
folktandvård, avse förhållandena, sådana de i september 1941 kunde antagas
28
Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 116.
komma att gestalta sig. I likhet med statskontoret har jag funnit det kunna
ifrågasättas, örn icke de disponibla medlen vöre tillräckliga för behovet även
under nästa budgetår. I anledning därav har jag ansett det nödvändigt att
få en mera aktuell utgångspunkt för beräkningarna och jag har därför genom
medicinalstyrelsen låtit hos de olika landstingen göra förfrågningar örn storleken
av statsbidrag, som beräknas komma att sökas under den närmaste
framtiden.
Under tiden den 1 juli 1941—den 31 januari 1942 utbetalades av medicinalstyrelsen
i statsbidrag 42,900 kronor. Under återstoden av löpande
budgetår torde statsbidrag komma att begäras till ett belopp av 284,100
kronor. Dessutom hava inom ett flertal landsting polikliniker börjat iordningställas,
till vilkas utrustning statsbidrag emellertid icke torde komma
att begäras förrän under budgetåret 1942/43. Storleken av sistnämnda statsbidrag
beräknas till 68,500 kronor. Summan av nu nämnda tre belopp
utgör 395,500 kronor. Då de vid början av nu löpande budgetår tillgängliga
medlen uppgingo till ett belopp av 453,200 kronor, skulle för den utbyggnad,
av folktandvården, som kan befinnas böra äga rum under nästa budgetår,
vara tillgängligt ett belopp av (453,200 — 395,500) 57,700 kronor.
Medicinalstyrelsen har föreslagit, att medel borde beräknas för en utbyggnad
av folktandvården under nästa budgetår med tre entandläkarpolikliniker
inom varje landstingsområde. Jag biträder styrelsens förslag, därvid
jag dock ej vill göra något uttalande örn den form av polikliniker, som bör
väljas i varje särskilt fall, utan endast åsyftar storleken av medelsåtgången
för ändamålet. Denna har av medicinalstyrelsen beräknats till 225,000 kronor.
Då härför finnes tillgängligt ett belopp av 57,700 kronor, skulle sålunda
för nästa budgetår erfordras ett anslag av (225,000 — 57,700) 167,300
kronor. Det är dock ej troligt, att iordningställandet av alla de nya poliklinikerna
hinner fortskrida så långt, att statsbidrag för dem behöva utbetalas
under budgetåret. Jag finner det därför antagligt, att ett belopp av 100,000
kronor skall visa sig vara tillräckligt.
Medicinalstyrelsens förslag örn statsbidrag till annextandpolikliniker innebär,
att, vid sidan av distriktstandpolikliniker och ambulatoriska polikliniker,
en tredje form av kliniker inom folktandvården skulle tillskapas. På av
statskontoret anförda skäl anser jag mig icke böra för närvarande framlägga
något förslag i den av medicinalstyrelsen föreslagna riktningen.
Jag anser mig ej heller böra biträda medicinalstyrelsens förslag örn statsbidrag
till anskaffande av en röntgenapparat å den till Polkungaskolan i
Linköping förlagda tandpolikliniken.
2. Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distri/ctstand
sköterskor
m. m.
I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen hemställt örn
anslag till ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.
Budgetår
1940/41
1941/42
Anslag Nettoutgifter
450.000 165,756
550.000 —
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
Medicinalstyrelsen omnämner till en början, att styrelsen dittills godkänt
planer för anordnande av folktandvård inom 20 landstingsområden. Vidare
hade framställning från tre landsting örn godkännande av sådan plan inkommit
men icke slutbehandlats. Ytterligare ett landsting kunde förväntas
inom kort komma att för godkännande ingiva förslag till anordnande av
folktandvård inom landstingsområdet.
Dittills hade enligt medicinalstyrelsen vid rikets folktandvårdspolikliniker
anställts sammanlagt 107 distriktstandläkare och lika många distriktstandsköterskor.
Efter erinran örn den plan för fördelning av för löpande budgetår
anvisade medel till utrustning av polikliniker, som omnämnts vid behandlingen
av anslaget till dylik utrustning, anför styrelsen:^
Antalet befattningshavare vid de polikliniker, till vilkas utrustning statsbidrag
kan enligt nämnda plan påräknas, utgör enligt för respektive landstingsområden
godkända folktandvårdsplaner eller för styrelsen tillgängliga
förslag till dylika planer 172 distriktstandläkare och 172 distriktstandsköterskor.
Då emellertid därutav 55 tandläkartjänster redan äro tillsatta
och således inräknats i ovan angivna antal av 107 distriktstandläkare,
kunna högst (172—55) 117 distriktstandläkare och lika många distriktstandsköterskor
förväntas bliva tillsatta under återstående del av budgetåret
1941/42. För budgetåret 1942/43 eventuellt beviljat anslag avser verksamheten
under kalenderåret 1942. Då å ena sidan alla de befattningshavare,
som kunna förväntas bliva tillsatta under budgetåret 1941/42,
icke torde komma att tjänstgöra redan från början av kalenderåret 1942
men å andra sidan ytterligare ett antal befattningshavare kan beräknas erhålla
anställning under senare halvåret 1942, skulle man — under förutsättning
att utbyggandet av folktandvårdsorganisationen under budgetåret 1942/43
kan fortskrida i den omfattning, som avsetts i styrelsens framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård —■ vara berättigad utgå från att i genomsnitt nära
(107 + 117) 224 tandläkare och 224 tandsköterskor komme att tjänstgöra under
hela kalenderåret 1942. Erfarenheten från tidigare år synes emellertid motivera
att räkna med ett lägre antal befattningshavare, förslagsvis 200. Hänsynen
till föreliggande rekryteringssvårigheter synes till och med berättiga
att räkna med ett ännu lägre antal, förslagsvis måhända 170 befattningshavare
av vardera slaget.
Medicinalstyrelsen beräknar på grund därav, att för ifrågavarande ändamål
skulle erfordras [170 X (3,000 + 1,000)] 680,000 kronor.
Vidare beräknar styrelsen, att till ålderstillägg åt distriktstandläkare och
distriktstandsköterskor samt till kostnader av det slag, som omnämnes i
punkt 4 av övergångsbestämmelserna till statsbidragskungörelsen, samma
belopp skola vara erforderliga som de för innevarande budgetår härför beräknade
beloppen, eller 15,000 respektive 40,000 kronor.
Enligt styrelsens uppfattning behöver statsbidrag under nästa budgetår
icke beräknas utgå till annan stad utanför landsting än Gävle. Styrelsen
beräknar storleken av statsbidraget till Gävle för nästa budgetår till 16,000
kronor.
Medicinalstyrelsen uppskattar därför medelsbehovet för nästa budgetår i
fråga om förevarande anslag till (680,000 + 15,000 + 40,000 + 16,000) 751,000
kronor eller i avrundat tal 750,000 kronor.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
30 Kungl. Majlis yr oposition nr 116.
Enligt vad jag under hand inhämtat uppgår antalet distrikts tan dläkartjänster
som ledigförklarats men icke kunnat tillsättas med ordinarie innehavare,
för närvarande till 32. Antalet tandläkartjänster, som uppehållas av
vikarie under vakans, utgör tre.
Den mest osäkra faktorn i den av medicinalstyrelsen gjorda anslagsberäkningen
är, i vad mån rekryterings svårigheterna komma att utöva inverkan
på tandläkarantalet. Vid de reduktioner styrelsen företagit i det efter de
upprättade planerna beräknade tandläkarantalet torde hänsyn hava tagits,
förutom till rekryteringssvårigheterna, till den erfarenhetsmässiga eftersläpningen
från landstingens sida vid folktandvårdens utbyggande. Sannolikt
torde rekryteringssvårigheterna och nyssnämnda eftersläpning göra, att
anslagsbehovet kommer att visa sig något mindre än vad medicinalstyrelsen
beräknat. Å andra sidan ha enligt vad jag inhämtat numera vissa
icke-landstingsstäder utarbetat planer på genomförande av folktandvård och
komma med anledning därav att begära anslag till densamma. I statsverkspropositionen
till 1940 års riksdag under femte huvudtiteln, punkt 154, anförde
jag, att av städerna utanför landsting hittills allenast Gävle anordnat
folktandvård. För övriga icke-landstingsstäder torde som regel en tids uppskov
med anordnande av folktandvård icke medföra alltför betydande olägenheter.
Jag föreslog vidare, att Kungl. Maj:t i fortsättningen skulle äga att
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall bifalla eller avslå
framställningar örn statsbidrag till icke-landstingsstäderna, vilket uttalande
icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.]
För nästföljande budgetår har medicinalstyrelsen beräknat, att statsbidrag
skulle utgå allenast till Gävle. Försiktigheten synes mig bjuda att räkna
med möjligheten att även andra icke-landstingsstäder efter prövning av
Kungl. Majit erhålla rätt till bidrag. ?Då, såsom jag ''tidigare framhållit,
medicinalstyrelsens uppskattning av medelsbehovet för av landsting anordnad
tandvård synes mig något för hög, torde en ökning av bidraget till ickelandstingsstäderna
kunna ske inom det av medicinalstyrelsen föreslagna anslagsbeloppet.
3. Bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårds
kostnader.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1939/40 ........................... 50,000 4,119
1940/41 ............................ 50,000 6,292
1941/42 ............................ 50,000 —
I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen gjort framställning
örn anslag för nästa budgetår till förevarande ändamål. Styrelsen har
därvid anfört, att med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden, under
vilka kommunerna kunde förväntas begränsa sina anslag för ifrågavarande
ändamål, ett förslagsanslag av samma storlek som under löpande budgetår
eller 50,000 kronor torde vara tillfyllest.
Anslaget till bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader har under vart och ett av de senaste åren utgjort 50,000
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
kronor. Medelsåtgången Ilar emellertid icke något av budgetåren överstigit
7,000 kronor. Yäl är en successivt ökad medelsåtgång att förvänta såväl till
följd av utbyggnaden av folktandvården som på grund av att en mera allmän
kännedom bland kommunerna av förevarande understödsform så småningom
kan förväntas vinna insteg. Ett förslagsanslag för nästa budgetår å 10,000
kronor kan dock beräknas förslå. Jag föreslår därför, att anslaget för nästa
budgetår fastställes till sistnämnda belopp.
Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag
hemställa, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att
dels godkänna de ändrade grunder för anordnande av folktandvård,
som av mig i det föregående förordats;
dels och för budgetåret 1942/43 anvisa
1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
ett reservationsanslag av 100,000 kronor,
2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor, samt
3) till Lindring i öbemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.