Statsutskottets utlåtande Nr 86.

1

JsTr 86.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1942 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn landets
tillgodoseende med elektrisk energi m. m.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 5)
av herr V. Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 13) av
herr A. Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag i följande spörsmål:

1) möjligheten av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning eventuellt
ett förstatligande av produktionen och tillhandahållande av elektrisk
energi;

2) frågan örn enhetligare taxor för elektrisk energi samt lägre pris härå
för landsbygdens folk;

3) åtgärder för ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av
elektrisk energi; samt

4) frågan örn större planmässighet och enhetlighet vid utförandet av de
elektriska ledningsnäten för att därigenom bland annat åstadkomma standardisering
vid tillverkningen av elektriska apparater och utrustning.

Över motionerna hava yttranden avgivits den 28 februari 1942 av kommerskollegium
och den 4 mars 1942 av vattenfallsstyrelsen.

Kommerskollegium har i huvudsak anfört följande:

För bedömande av frågan, i vad mån landets kraftbehov tillgodoses medelst
vatten- respektive värmekraft, äro de i motionerna angivna siffrorna — som
sannolika avse den installerade maskineffekten — missvisande. Förbrukningen
av kol- och brännoljor för elektrisk kraftproduktion bestämmes nämligen
icke av maskineffekten utan av den alstrade energimängden. En jämförelse
mellan vattenkraften och värmekraften måste därför baseras på energimängderna.
Gör man detta, blir fördelningen mellan de olika kraftkällorna
en helt annan än den motionärerna angivit.

Det kan icke bestridas, att det ur beredskapssynpunkt varit lyckligt, örn
våra vattenfall under fredstid utbyggts och våra sjösystem reglerats i större
omfattning än vad som skett. Förklaringen till att utbyggnaderna icke tidigare
forcerats ligger givetvis däri, att det under normala förhållanden varit
tekniskt-ekonomiskt förmånligare att alstra viss reserv- och toppkraft medelst
värmekraft. Från och med år 1938 lia emellertid betydande utbyggnadsarbeten
för erhållande av vattenkraft i ökad omfattning igångsatts eller beslutats,
och efter dessa arbetens slutförande torde kraftsituationen bliva
väsenligt ljusare. Arbetena bedrivas med stark forcering inom gränserna för
arbetskraftens prestationsförmåga och materialtillgången. Det oaktat taga
dylika omfattande arbeten relativt lång tid i anspråk. Det måste även ihågkommas,
att de ojämförligt största krafttillgångarna finnas i landets nord Bihatuj

till riksdagens protokoll 1942. 6 saini. Nr 86. ois 42

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

ligaste delar, medan behoven av kraft äro störst i de södra och mellersta delarna
av landet. Förutom kraftstationer och vattenregleringsanläggningar erfordras
därför även ledningar av betydande längd och överföringsförmåga för
att kraften skall kunna nyttiggöras.

Kollegium är av den uppfattningen, att såväl från statens som från kommunala
och enskilda kraftproducenters sida allt som är möjligt göres för att
förbättra krafttillgången och att i fråga örn denna föga eller intet för närvarande
kan vinnas genom ytterligare åtgärder i motionens syfte.

En enhetlig ledning för de större statliga, kommunala och enskilda kraftproducenterna
existerar för övrigt redan i den vid krigsutbrottet inrättade,
statligt kontrollerade »centrala driftledningen», som omfattar mer än 90 procent
av kraftproduktionen. Denna är visserligen närmast att betrakta som en
beredskapsorganisation men kollegium tager för givet att, då fredsförhållanden
åter inträtt, frågan om dess bibehållande som permanent institution
kommer att upptagas till prövning.

I detta sammanhang vill kollegium understryka, att trots att kraftbehovet
stigit i högre grad än vad som kunnat förutses och trots de tre senaste årens
anmärkningsvärt ringa nederbörd har landets kraftbehov hittills kunnat tillgodoses
i praktiskt taget — full utsträckning. Den kraftransonering, som
ur kolbesparingssynpunkt ansetts böra vidtagas, torde nämligen icke motsvara
mera än Vi procent av totala kraftproduktionen efter krigsutbrottet. Den är
dessutom begränsad till mindre viktiga kraftbehov.

I fråga örn lämpligheten av här åsyftade ^byggnadsarbeten såsom arbetslöshetsobjekt
får kollegium endast framhålla, att den knappa tillgången på
material och fackkunnig arbetskraft säkerligen för viss tid framåt måste hindra
igångsättandet av mera betydande arbeten utöver de redan påbörjade eller
beslutade.

I fråga örn spörsmålet örn enhetligare taxor för elektrisk energi framhöll
kollegium i yttrande den 12 mars 1941 till statsutskottet, att frågan är värd
beaktande och att kollegium ägnade densamma uppmärksamhet. Kollegium
ha numera vidtagit förberedande åtgärder för utredning av möjligheterna att
ernå enhetliga taxeformer och avser snarast möjligt slutföra denna utredning.

För landsbygdens planmässiga elektrifiering ha statsmakterna redan tidigt
visat sitt intresse och vidtagit åtskilliga åtgärder för att befrämja en sådan.
Då motionärerna påtala önskvärdheten av större planmässighet och mera
genomförd standardisering av distributlonsanläggningarna, beröra de alltså
ett gammalt önskemål. Det är givet, att örn den nu i huvudsak fullt genomförda
landsbygdselektrifieringen bedömes med utgångspunkt från teknikens
nuvarande ståndpunkt, vissa brister kunna konstateras i avseende å planmässighet
och utförande. Det ma emellertid ihågkommas, att jämsides med
elektrifieringen en oerhörd teknisk utveckling ägt rum, att kraftbehoven stegel''8.
i mycket stor omfattning samt att den huvudsakliga landsbygdselektrifiermgen
forcerades fram under förra världskriget, då brist rådde såväl på
sakkunnig arbetskraft som på lämplig materiel. Möjligheterna att vid koncessionsärendenas
avgörande taga hänsyn till planmässigheten voro även vid
denna tid små. Genom den ändring av 1902 års elektricitetslag, som trädde
i kraft den 1 juli 1939 (Sv. förf.-saml. 458/1938), ha emellertid dessa möjligheter
okats, i det att provningen av koncessionsansökningarna enligt uttryck bestämmelse

i lagen skall avse även behovet av anläggningarna och dessas
förenlighet med en planmässig elektrifiering.

. en kortare tid genomföra en fullständig rationalisering av den redan

.7.,<?ml?.a elektrifieringen förefaller icke möjligt. En successiv omprövning
mö.]l1o8®res däremot av det förhållandet, att de koncessioner, som beviljats
enligt 1902 års lag, äro tidsbegränsade, vanligen till 40 år från huvudanlägg -

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

o

ningens koncessionsdatum, och därför efter hand förfalla med början under
år 1943.

Yad gäller planläggningen och utförandet av nyelektrifieringar vill kollegium
icke bestrida, att i enstaka fall anmärkningar kunna framställas. Orsaken
härtill ligger dock enligt kollega uppfattning icke i bristande övervakning
från statens sida utan främst i de missförhållanden, som råda i vårt land beträffande
utbildningen av de elektriska installatörerna. Dessa missförhållaru
den ha vid upprepade tillfällen bringats till statsmakternas kännedom av ansvariga
myndigheter och andra intresserade, senast genom tvenne likalydande
motioner till innevarande års riksdag (1:131 och II: 179) angående anslag till
övervakande m. m. av utbildningen av elektriska installatörer. Kollegium vill
därför i detta sammanhang understryka vikten av att tillfredsställande utbildningsmöjligheter
för installatörerna skapas snarast möjligt.

I fråga örn önskvärdheten av ytterligare standardisering av den för distributionsanläggningarna
erforderliga materielen delar kollegium i princip motionärernas
uppfattning. Ett omfattande arbete på ifrågavarande område har
emellertid nedlagts sedan lång tid tillbaka och fortgår alltjämt under ledning
av svenska elektriska kommissionen, som för detta och andra standardiseringsarbeten
åtnjuter statsbidrag. En betydande svårighet vid genomförande
av standardiseringen ligger i de många spänningssystem som på grund av
teknikens utveckling och kraftbehovets stegring kommit till användning för
landsbygdsdistributionen. Även i detta hänseende pågår emellertid standardisering.
Ytterligare åtgärder från statsmakternas sida synas kollegium obehövliga.

Med stöd av vad ovan anförts får kollegium, som förutsätter att frågan örn
installatörsutbildningen upptages till prövning i samband med behandlingen
av sistnämnda motioner, för sin del förorda, att motionerna I: 5 och II: 13
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vattenfallsstyrelsen Ilar i huvudsak anfört följande:

I motionerna framhålles såsom belysande för den elektriska kraftens snabbt
ökade användning, att förbrukningen inom landet stigit från cirka 4Vä miljarder
kWh år 1933 till nära 8 miljarder kWh år 1939. Så långt nu kan överblickas
kommer det vidare att under tiden 1939—1944 tillkomma vattenkraftverk
med en produktionsförmåga av 3. g miljarder kWh per år, vilket belopp
utgör 40 procent av vattenkraftverkens sammanlagda produktionsförmåga år
1939. Utbyggnadstakten har sålunda varit ovanligt snabb under hela det
senaste decenniet och forcerad under de senaste åren.

Enligt elektrifieringskommitténs beräkningar motsvarar landets utbyggnadsvärdiga
vattenkraft en produktionsförmåga av 32.5 miljarder kWh per år.

Vid en långt driven reglering av sjöarna torde siffran något ökas. Den år
1944 utbyggda vattenkraften kommer emellertid att med all sannolikhet utgöra
minst en tredjedel av den utbyggnadsvärdiga vattenkraften. Då vidare
sistnämnda torde till högst två tredjedelar utgöra högvärdig vattenkraft,
skulle år 1944 minst hälften av den högvärdiga vattenkraften vara tagen i
anspråk.

Om dea utbyggnadstakt, som förelegat under de senaste 10 åren, bibehålies,
kommer all högvärdig kraft att vara utnyttjad i början av 1960-talet
och hela den utbyggnadsvärdiga tillgången att lia tagits i anspråk redan omkring
1985. Under sådana förhållanden är det näppeligen riktigt att ytter
ligare forcera utbyggnaderna.

Hedan med den föreliggande utbyggnadstakten torde de färdiga utbyggnaderna
bli rätt mycket överstora under den lågkonjunktur, som väntas efter
kriget. Då motionärerna beröra önskvärdheten att inbegripa vattenkraft^

4

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

byggnader i planerna för en kommande arbetslöshets bemästrande, må det
här framhållas, att den i och för sig önskvärda förläggningen av större ut
byggnadsarbeten till lågkonjunktur tid naturligtvis motverkas av de forcerade
vattenkraftutbyggnader, som nu framtvingas av kriget.

Av de 929 miljoner kWh, som år 1939 utgjorde ångkraft, var 527 miljoner
kWh mottryckskraft — framför allt inom cellulosaindustrien — vilken uttages
ur den under alla omständigheter erforderliga värmeångan genom höjning
av begynnelsetrycket. För sådan kraft åtgår endast cirka 1h kilogram kol
per kWh vid moderna anläggningar. Det är därför svårt att med vattenkraft
konkurrera bort denna del av ångkraften.

De senare inträdda svårigheterna för bränsleförsörjningen lia automatiskt
framtvingat en låg bränslekraftförbrukning. Sålunda utgjorde under åren
1940 och 1941 den utöver mottryckskraften bränslealstrade tillskottskraften
endast 2.8 respektive 1.9 procent, under det att mottryckskraften utgjorde 4.1
respektive 3.0 procent. Med nämnda ringa tillskott har kraftförsörjningen
dock kunnat upprätthållas med endast obetydliga restriktioner. Det må framhållas,
att samtliga de tre åren 1939, 1940 och 1941 kännetecknats av ogynnsam
vattentillgång, varjämte krigsförhållandena framkallat en hel del extra
kraftbehov, vilket allt ökat behovet av tillskottskraft.

Den av riksdagen på hösten 1939 antagna lagen örn tillfällig vattenreglering
har verksamt bidragit till ett snabbare genomförande av regleringsföretagen.
Det är av största betydelse för krafttillgången, att regleringsverksamheten
icke stoppas; det misstänkliggörande, som nu äger rum, är därför direkt
landsskadligt.

Då motionärerna förorda en central ledning för kraftförsörjningen må
framhållas, att några så vägande skäl för klagomål över de resultat, som ernåtts
med hittillsvarande arbetsordning ej föreligga, att en ändring av denna
nu framstår sorn erforderlig. De kommunala och enskilda företagen voro
visserligen strax efter krigsutbrottet något tveksamma beträffande nya utbyggnader
men ha sedan i allt större omfattning deltagit i de under nuvarande
dyrtid och materialknapphet vanskliga och ekonomiskt osäkra vattenkraftutbyggnaderna.
Sådana ha sålunda verkställts eller verkställas av Hammarforsens
Kraft Aktiebolag (utvidgning av Hammarforsens kraftstation), Krångede
Aktiebolag (utvidgning av Krångede, Gammalängsforsen), Stockholms
stad (Järpströmmen i Indalsälven), Skellefteå stad (Selforsen i Skellefte älv),
Aktiebolaget Skandinaviska Elektricitetsverk (Sunnerstaholm i Voxnan),
Uddeholms Aktiebolag (Skymnäs och Skogaforsen i Klarälven), Sydsvenska
Kraft Aktiebolaget (Traryd i Lagan).

I fråga örn placeringen av utbyggnaderna och valet av det vid varje tillfälle
lämpligaste vattenfallet leda i regel de ekonomiska krafterna rätt utan
några centrala maktpåbud. Den starka koncentrationen av de senare årens
kraftverksbyggnader till Indalsälven är sålunda strängt ekonomiskt betingad.
I samband med utbyggandet av de gynnsammaste fallen i Indalsälven
visade det sig lönande att verkställa vissa sjöregleringar i vattendragen. Efter
dessas tillkomst förstärktes motiven för utbyggnad av nya fall i Indalsälven,
och dessas tagande i anspråk motiverade ytterligare sjöregleringar o. s. v.
Enstaka kommuner och industrier lia visserligen tillgång till särskilt gynnsam
vattenkraft, men i huvudsak torde dock de stora allmänna distributionsföretag
— vattenfallsverket inbegripet — som tillgodose småsamhällenas och
landsbygdens behov ha tillräckliga möjligheter för denna uppgift.

I det sammanhanget må emellertid påtalas den spekulation med outbyggd
vattenkraft, som bedrives på vissa håll. Örn vattenfallen byta ägare flera
gånger och varje gång med pålägg av försäljningsvinsten, måste kraften så
småningom bli fördyrad för förbrukarna.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Även i fortsättningen bör givetvis stamlinjeplaneringen ske på det sätt,
som är för landet i dess helhet mest gagneligt. Det torde emellertid vara en
fördel, örn man väntar med utarbetande av statliga regler för denna verksamhet
till dess sådana visat sig vara erforderliga, och sålunda först örn det frivilliga
samarbetet mellan vattenfallsstyrelsen och de kommunala samt de enskilda
företagen icke visar sig vara till fyllest.

Motionärernas önskemål örn enhetlig och för hela landet gemensam planering
är i fråga örn driften av kraftverks- och distributionsanläggningar för
närvarande tillgodosett genom den sedan krigsutbrottet fungerande centrala
driftledningen, till vilken de statliga och enskilda kraftföretagen frivilligt inordnat
sig, och där staten genom vattenfallsstyrelsen utövar ett fullt tillräckligt
inflytande.

Den centrala driftledningen är visserligen ett krigsorgan, och någon överenskommelse
örn dess fortsättande under normala förhållanden finnes icke,
men antagligt är, att erfarenheterna leda till ett fortsättande av det nu pågående
samarbetet. För närvarande erfordras det intet nytt initiativ på detta
område.

Elektrifieringen på landsbygden har även under det gångna året gjort förhållandevis
goda framsteg. Det må omnämnas, att av den i augusti 1939 återstående
elektrifieringen inom vattenfallsstyrelsens mellansvenska områden —
vilken i och för sig var relativt liten -— för närvarande endast resterar en
knapp tredjedel.

Materialsvårigheterna icke blott hindra en hel del nyelektrifiering utan
tvinga därjämte till användning av ersättningsmaterial med åtföljande sänkning
av anläggnings- och installationsstandarden. Även örn förhållandena i
detta hänseende icke på långt när äro lika ogynnsamma som under förra kristiden,
bör dock nämnda omständighet beaktas vid bedömning av lämpligheten
att ytterligare forcera landsbygdselektrifieringen. Man får räkna med att för
vad som nu utföres relativt omfattande och ekonomiskt betungande ombyggnader
bli erforderliga i framtiden.

Yad jordbruket beträffar, bör ihågkommas, att vid nuvarande utveckling
av tekniken den elektriska kraften icke i nämnvärd grad kan utnyttjas för
den väsentliga del av arbetet, som sker ute på fälten. Med relativt få undantagsfall
torde jordbruket ha tillfälle att uttaga all den kraft, som erfordras,
och kraftuttagningen visar år för år en normal och glädjande ökning.

Den i motionerna berörda frågan örn enhetligare taxor för elektrisk energi
samt önskemålen örn lägre kraftpris för landsbygden behandlades i vattenfallsstyrelsens
yttrande den 14 mars 1941. Därutöver skola endast några
kompletteringar anföras.

Även örn ett stort antal taxeformer förekomma, böra olägenheterna därav
icke överdrivas. Varje särskild förbrukare har dock att taga befattning med
endast en enda eller ett fåtal taxor.

Skillnaden i de reella kraftprisen beror i stor omfattning på olika kostnader
för kraften. Skillnaderna uppkomma genom olika överföringslängd och
dylikt för de olika konsumenterna samt genom mer eller mindre jämn uttagning
av kraften. Att frångå kraftprisens anslutning till självkostnaderna är
vanskligt. Kraftdistributionens ekonomi är mycket känslig. En prisutjämning
utan skälig hänsyn till självkostnaderna kan medföra större skada än nytta.

Missförhållanden förekomma dock ifråga om kraftprisen. Vattenfallsstyrelsen
anförde förra året, att redan förekomsten av statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström torde inverka reglerande, men framhöll tillika som
ett önskemål, att uppgifter rörande de enskilda kraft- och distributionsföretagen
insamlades och publicerades i lämplig form. Enligt vad styrelsen
erfarit, har kommerskollegium igångsatt en sådan uppgiftsinsamling, och det

b

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Utskottet.

förefaller lämpligt att avvakta resultatet därav, innan ytterligare åtgärder vidtagas,
eftersom behovet av sådana då mycket bättre kan överskådas. Det är
naturligtvis önskvärt, att utredningen genomföres snabbt.

Vattenfallsstyrelsen anförde förra året beträffande ett förstatligande av
ler af t försörjning en, att ett sådant saknar samma rättsstöd som ifråga om de
enskilda järnvägarna finnes i koncessionsvillkoren och sålunda erfordrar en
speciallagstiftning, att de ekonomiska konsekvenserna äro betydande, varvid
som exempel anfördes, att enbart det i vattenfallsstyrelsens rörelse nedlagda
kapitalet är 450 miljoner kronor, ehuru styrelsen har"endast cirka en tredjedel
av kraftförsörjningen på sin lott och därjämte icke äger det som sista led i
distributionen ingående detaljnätet, att det knappast kan ifrågakomma att i
åtgärden inbegripa vare sig kommuners och industriers kraftproduktion för
egna ändamål eller kommunernas detaljdistribution till egna invånare och
den med framgång kooperativt bedrivna landsbygdsdistributionen inom exemvis
vattenfallsstyrelsens områden och att den åsyftade enhetligheten sålunda
ändock icke nås, samt att åtgärden måste taga avsevärd tid och icke kan beräknas
medföra någon hjälp ifråga örn de just förhandenvarande svårigheterna,
exempelvis för landsbygselektrifieringen.

Styrelsens slutsats blev, att för närvarande vore olämpligt att igångsätta
det omfattande utredningsarbete, som ett förstatligande skulle kräva, med
hänsyn bland annat till de många andra pressande arbetsuppgifter, som tillkommit
på grund av krisförhållandena.

Motionärernas önskemål örn standardisering av elektrisk utrustning är såtillvida
tillgodosett, att standardiseringsarbetet ständigt pågår inom industrierna
och de tekniska organisationerna. Som ett sammanhållande organ
inom den elektriska branschen fungerar Svenska elektriska kommissionen.
Denna arbetar emellertid med relativt knappt statsbidrag. Nuvarande tid
med dess knappa materialtillgång och dylikt lämpar sig icke särskilt för ett
rationellt standardiseringsarbete inom landsbygdsdistributionen.

Den oenhetlighet, som förekommer ifråga örn landsbygdsnätens utveckling,
får till stor del tillskrivas teknikens snabba utveckling på ifrågavarande område.

Såsom sammanfattning av det anförda Auli vattenfallsstyrelsen framhålla,
att de i motionerna framställda önskemålen till stor del äro tillgodosedda i
sådan omfattning, att ytterligare utredning icke kan väntas åstadkomma någon
förbättring. I andra avseenden gälla önskemålen frågor på lång sikt, vilkas
behandling icke kan undanröja de just förhandenvarande besvärligheterna —
vare sig det av Åvatten- och bränslebrist vållade mindre trångmålet för hela
kraftförsörjningen eller de speciella svårigheterna för den återstående landsbygdselektrifieringen
— och rörande vilka utredning helst bör ske under
mera normala förhållanden än de förhandenvarande. Det skulle bereda stora
svårigheter att nu starta en ny elektrifieringskommitté för behandlingen av
de i motionerna berörda, omfattande ärendena med den knappa tillgång på
sakkunnig personal, som nu räder. Av ingenjörerna äro dels många inkallade
i beredskapstjänst, dels ytterligare ett stort antal tagna i anspråk för nödvändiga
kristidsuppgifter.

Vattenfallsstyrelsen anser sålunda, att en särskild utredningsapparat med
de av motionärerna angina syftemålen icke nu bör igångsättas.

I de båda fackmyndigheterna vattenfallsstyrelsens och kommerskollegiets
yttranden lia starka invändningar rests såväl mot motionärernas uttalanden
i Anssa rent tekniska avseenden som också och kanske främst mot deras krav
på åtgärder i riktning mot ett förstatligande av kraftförsörjningen.

Statsutskottets utlåtande Nr Sti.

7

Om utvecklingen på kraftförsörjningens område i rätt stor utsträckning
fått ske fritt och utan starkare ingrepp från statens sida, kan detta anses
lia varit betingat av den tekniska och ekonomiska nödvändigheten. Städerna
med sina gynnsamma distributionsförhållanden och bruken med sina stora
kontinuerliga kraftbehov, som lämpligast borde tillgodoses från det vattenfall,
som ofta var bestämmande för vederbörande industriföretags belägenhet,
voro föregångarna. Utvecklingen har sedermera fortgått raskt och under lång
tid på det hela taget tillfredsställande. Denna genom enskilda företag och
kommuner bedrivna elektrifiering har kompletterats av statlig företagarverksamhet
på området, vilken numera fått en sådan omfattning, att Sveriges
kraftförsörjning handhaves till omkring en tredjedel av statens vattenfallsverk.

Vid utnyttjande av vattenkraften har det varit naturligt inom varje särskilt
företag att anlägga rent affärsmässiga principer vid såväl produktion
som distribution. Ett vattenfalls kraftillgång har i enlighet härmed fått tillgodose
behovet av elektrisk energi hos de högstbjudande och hos de stora
konsumenterna, även örn dessa befunnit sig på långt avstånd från kraftkällan,
medan den närliggande bygdens kraftbehov icke alltid blivit nöjaktigt tillgodosett,
särskilt i sådana fall då förbrukningen varit ringa och ledningskostnaderna
höga. På grund härav har elektrifieringen i vissa landsdelar fått
i stor omfattning ombesörjas genom utbyggnad till oproportionerligt stora
kostnader av vattenfall med alltför ringa kraftmängd. En del bygder ha icke
kunnat erhålla någon elektrisk energi. Trots att kraftföretagen redovisat
stora nettovinster finnes därför alltjämt i vårt land bygder med otillräcklig
kraftförsörjning eller sådan till alltför höga priser.

Den starka uppdelningen på olika företagare av den elektriska kraftproduktionen
utesluter för närvarande en mera rättvis prissättning av den elektriska
energien och verkar hinderlig för en rationell utveckling av det elektriska
distributionsnätet.

Motionärerna ha ifrågasatt, att ett förstatligande av produktionen och
distributionen av elektrisk energi bör äga rum i den mån så visar sig nödvändigt
för uppnående av större planmässighet. Utan att underskatta de
erinringar, som av vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium riktats mot
motionärernas framställning, vill utskottet uttala sin anslutning till det med
motionerna angivna syftet, nämligen att uppnå en mera enhetlig ledning av
landets kraftförsörjning samt därvid också i den mån så visar sig nödvändigt
ett förstatligande av hithörande produktion och distribution.

Oberoende av denna mera principbetonade utredningsuppgift och ståndpunktstagandet
till densamma synes skäl föreligga att beakta en del viktiga
detaljspörsmål berörande elektrifieringen.

Ett missförhållande, som kräver uppmärksamhet, är den alltjämt ohämmat
pågående spekulationen i outbyggda vattenfall, varigenom råkraften drives
upp i ett prisläge, som vid ett framtida utbyggande av dylika vattenfall kommer
att medföra avsevärt högre kraftpriser än som varit nödvändigt örn spekulation
icke förekommit. I Norrland har på allra senaste tid dylika spekulationsköp
ägt rum.

“ Statsutskottets utlåtande Nr 86.

I den mån deli elektriska kraftens utbredning vidgas ökas behovet av
större enhetlighet och planmässighet i fråga örn kraftdistributionen. Fog kan
också finnas för en växande samhällelig kontroll exempelvis över tillämpade
krafttaxor. En särskild anledning att nu uppmärksamma och närmare (iverväga
dessa spörsmål har utskottet funnit i det av kommerskollegium påpekade
förhållandet, att de koncessioner, som beviljats enligt 1902 års lag, inom den
närmaste tiden efter hand börja förfalla.

Elektrifieringens allmänna betydelse för landsbygden och för därvarande
befolknings försörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande vid sin gamla
bygd, har redan tidigare av riksdagen uppmärksammats. Det torde vara förtjänt
av utredning, i vad mån staten kan ytterligare medverka för den elektriska
kraftens utbredning till de även i övrigt i allmänhet rätt vanlottade
landsdelar, som ännu sakna dylik kraft.

I samband med dessa överväganden lära också vissa i motionerna berörda
spörsmål om exempelvis större enhetlighet vid utförandet av ledningsnät och
»ökad standardisering vid tillverkningen av elektriska apparater och utrustning»
komma under bedömande.

Behovet av klarare riktlinjer för och bättre kontroll över den allmänna
kraftförsörjningen har redan tidigare vitsordats av den år 1917 tillsatta elektrifieringskommittén.
I sitt den 31 maj 1923 avgivna slutbetänkande föreslog
kommittén tillsättning av ett permanent råd sammansatt — förutom av en
av Kungl. Majit utsedd ordförande och ombud för de statliga verken — av tre
representanter för kraftproducenterna, däribland en för sydsvenska kraftaktiebolaget
och en för svenska elektricitetsverksföreningen, samt tre representanter
för konsumenterna, vilka representanter skulle utses främst av hushåll
ningssällskapen och Sveriges industriförbund.

Utan att taga ställning till frågan, huruvida tillsättningen av ett sådant av
elektrifieringskommittén angivet råd kan vara motiverad eller överhuvudtaget
under vilka former statens inflytande över den elektriska produktionen kan
bättre organisatoriskt säkras, måste utskottet finna behov föreligga av en
större klarhet örn de riktlinjer efter vilka landets framtida försörjning med
elektrisk kraft bör ordnas. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 5 och II: 13, må
hos Kungl. Majit hemställa örn utredning rörande möjligheterna
att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga
landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med
elektrisk kraft.

Stockholm den 21 april 1942.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Statsutskottets utlåtande Nr 86. 9

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, Pauli, Bernhard Nilsson, Bäckström, Sven Larsson, Heiding,
Bäcklund, Karl Andersson, Smidberg och Persson i Skabersjö; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Andersson i Prästbol,
Danielsson, Ward, Persson i Falla, Lindberg i Umeå, Isacsson, Andersson i Södergård,
Mårtensson, Wallentheim, Pettersson i Dahl och Åkerström.

Reservationer:

l:o) av herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson, vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Sveriges försörjning med elektrisk kraft handhas till omkring en tredjedel
av statens vattenfallsverk men i övrigt av olika kommunala eller privata företagare.
Utvecklingen’på kraftförsörjningens område har alltså hittills i en
betydande utsträckning fått ske fritt och utan ingrepp från statens sida. Städerna
med sina gynnsamma distributionsförhållanden och bruken med sina
stora kontinuerliga kraftbehov, som lämpligast borde tillgodoses från det
vattenfall, som ofta var bestämmande för vederbörande industriföretags belägenhet,
voro föregångarna.

Såsom utskottet i anledning av liknande vid 1941 års riksdag väckta motioner
uttalat bjuder den erforderliga exploateringen av landets vattenfall på
invecklade tekniska och ekonomiska problem, avhängiga av älvarnas naturliga
vattenföring, överföringskostnaderna samt först och sist möjligheterna till avsättning
av prima kraft framförallt till industrien, som ensam plägar kunna
bjuda en sådan kontinuerlig avsättning, som förräntningama av de å utbyggnaden
nedlagda höga kapitalkostnaderna kräva. Trots dessa vanskligheter har
utvecklingen raskt fortgått allteftersom naturliga betingelser härför förelegat.
Enligt vad kommerskollegium vitsordat ha sålunda anspråken på kraft kunnat
även under krigsåren hittills i praktiskt taget full utsträckning tillmötesgås
trots en oförutsedd stark ökning i förbrukningen och trots de tre senaste årens
osedvanligt ringa nederbörd. Både statliga och enskilda kraftverk nybyggas
också för närvarande i forcerad takt. I själva verket pågå nyinvesteringarna i
nya kraftverk i en omfattning, som kan inge betänksamhet i betraktande av
de höga byggnadskostnaderna och de ovissa avsättningsmöjligheterna, då avspärrningen
framdeles en gång upphör samt införseln av kolbränsle liksom
också de ej minst inom jordbruksdriften använda brännoljorna åter kan för
väntas bli fri.

Av kraftförbrukningen inom riket faller alltjämt på industrien 75 procent.
Industriens kraftbehov lära alltså alltjämt få betraktas som en huvudfaktor
vid kraftproduktionens vidare utveckling.

Vad särskilt landsbygdselektrifieringen angår måste också denna i stort sett
betraktas som mycket långt framskriden. En jämförelse med förhållandena
under förra världskrigsåren 1914—1918 är i detta avseende av intresse. Medan

10

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

ännu sa sent som ar 1916 allenast 6 procent av landets åkerjord kunde anges
vara elektrifierad, beräknades år 1940 på hösten cirka 75 procent och nu i
mars 1942 över 85 procent av landsbygdshushållen ha tillgång till elektrisk
kraft. Elektrifieringens utbredning över den svenska landsbygden representerar
redan nu enligt uppskattningar av vattenfallsstyrelsen investeringar av
storleksordningen 500—600 miljoner kronor, vilka investeringar i stort sett
kunnat ske på en fullt affärsmässig basis. Denna mycket glädjande och just
nu mer än eljest betydelsefulla utveckling, som också överträffar tidigare
bland fackmännen hysta förhoppningar, har endast varit möjlig tack vare rätt
stora ekonomiska risker och uppoffringar från landsbygdsbefolkningen men
också tack vare ett intresserat och erkännansvärt arbete från vattenfallsstyrelsen
och vissa enskilda kraftföretag.

Vid det fortsatta landsbygdselektrifieringsarbetet ha emellertid helt naturligt
vanskligheterna stegrats. En ovanligt spridd bebyggelse och små jordbruksenheter
äro utmärkande för vårt land, och detta medför efterhand ökade
kapitalutlägg per elektrifierad enhet vid en i allmänhet jämförelsevis låg och
desslikes ovanligt ojämn förbrukning, koncentrerad till vissa kortare tider då
tröskning av spannmål eller sågning av virke pågå.

Trots dessa förhallanden och trots den stora knappheten på anläggningsmaterial
särskilt koppar men också på den specialutbildade arbetskraft, som
behovs för ledningsbyggnader, ha landsbygdselektrifieringarna även under de
allra senaste åren kunnat fortgå. Arbetet har varit särskilt inriktat på elektrifieringens
fortsatta utbredning till mera vanlottade trakter. För detta ändamål
anvisades vid 1940 års urtima riksdag 5,000,000 kronor och vid 1941 års riksdag
ytterligare 5,000,000 kronor. Enligt vad som upplysts från elektrifieringsbered
ningen — vilken den 24 oktober 1940 av Kungl. Majit tillsattes för tilldelningen
av statsbidrag från dessa anslag — kan ungefär hälften av sammanlagda anslagsbeloppet
10,000,000 kronor för närvarande anses disponerad.

Erinras må också om den år 1938 verkställda revisionen av gällande koncessionslagstiftning.
Enligt de vidtagna lagändringarna skall sålunda vid
provningen av ansökningar örn koncessioner — vilka koncessioner alltjämt
föi utsättas skola vara tidsbegränsade — beaktas anläggningens förenlighet
med planerna för landets elektrifiering i övrigt. Därjämte lia konsumenterna
tillförsäkrats ökat skydd mot missbruk av koncessionshavarens monopolställning
genom rätt för dem att få taxorna prövade ur skälighetssynpunkt. För
detta ändamål har också inrättats en särskild statlig nämnd (prisregleringsnämnden
för elektrisk ström).

XJppenbai ligen måste dock frågan örn landets kraftförsörjliing förtjäna en
ökad uppmärksamhet, och — utan att underskatta ole erinringar som rent
tekniskt men också i andra avseenden av vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium
riktats mot motionärernas framställning — vill utskottet icke förneka
att visst berättigande kan finnas för motionärernas yrkanden på en mera
enhetlig ledning härav samt därvid också i den män så visar sig nödvändigt
på ett ökat statligt inflytande över hithörande produktion och distribution.
Allteftersom utbyggnaden av landets vattenfall fortskrider vidgas också den

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

11

nationella betydelsen av en god samhällelig hushållning med dessa naturtillgångar.
Av vattenfallsstyrelsens yttrande framgår, att man redan nu måste
kunna börja förutse den tidpunkt då samtliga våra vattenkrafttillgångar skola
vara praktiskt taget exploaterade. Den elektriska kraften har blivit en alltmer
oumbärlig och elementär nyttighet, som tillika visat sig starkt produktionsfrämjande.
Ej minst gäller detta för landsbygdens del. I eljest karga landsdelar
lia småindustri och produktion av olika slag sålunda visat sig kunna
växa fram i den mån elektrifieringen fortskridit. En särskild anledning att
nu uppmärksamma och närmare överväga dessa spörsmål har utskottet också
funnit i det av kommerskollegium påpekade förhållandet att de koncessioner,
som beviljats enligt 1902 års lag, inom den närmaste tiden efter hand börja
förfalla.

Yad energiprisen angår bestämmas dessa för närvarande individuellt av de
olika kraftverksföretagen och de olika distributionsföretag, som vid sidan av
dem tillhandahålla kraften. Beträffande såväl tillämpade kraftpris som hela
sin byggnad i övrigt uppvisa de olika taxorna stora skiljaktigheter, som försvåra
jämförelser dem emellan samt också göra bedömningen av deras skälighet
vansklig. En anledning till en för konsumenterna kännbar fördyring av
energien har varit den kedjehandel, som på vissa håll förekommer.

De beviljade koncessionerna medföra praktiskt taget ensamrätt för de olika
distributionsföretagen på försäljningen av elektrisk kraft inom det område
koncessionen omfattar. Det bör dock samtidigt framhållas, att det trots frånvaron
på det hela taget av tvångsmedel mot tredskande distributör praktiskt
taget ej torde förekomma att konsument förvägras av honom önskad energileverans.
Åtminstone de mindre konsumenterna kunna dock naturligen ej mera
nämnvärt inverka på företagens skötsel, av vilken dock kraftpriset och leveransförhållandena
i övrigt måste bli avhängiga. Det kan invändas att vad beträffar
landsbygden, varest hithörande missförhållanden torde vara mest kännbara,
distributionen i allmänhet är uppbyggd på kooperativ grund. Den större
möjligheten för den enskilde förbrukaren — föreningsmedlemmen att göra
sina intressen gällande är dock i huvudsak av formell art, trots att erinringar
ej så sällan kunna riktas även mot dessa andelsföreningars förvaltning. Det
är också i och för sig förklarligt om exempelvis en stads kommunala elektricitetsverk,
till vilket omkringliggande landsbygd är hänvisad för sin kraftförsörjning,
betraktar sistnämnda försörjning som ett mera underordnat intresse.

Vad don centrala utjämningen av de olika huvudkraftverkens resurser be
träffar är visserligen samarbetet för vårt lands del jämförelsevis långt framskridet.
För närvarande finnes i detta avseende en till vattenfallsstyrelsen
förlagd driftledning. Ej minst för de enskilda kraft företagen torde samarbetet
på området lia varit värdefullt. Med sina efter krigsläget bättre anpassade
kraftresurser har nämligen statens vattenfallsverk kunnat lämna dessa övriga
företag vissa energitillskott. I vad mån detta samarbete kan framdeles bestå
är dock ovisst. Tidigare erfarenheter om vanskligheterna att få stamlinjesystemet
rationellt utbyggt tyda dock på behovet av fastare former för ordnande
även av dessa inom stordistributionens område fallande, ej sällan för

12

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

liela landet vitala problem. Ett missförhållande, som härvid också förtjänar
jiåtalas, är den alltjämt pågående spekulationen i outbyggda vattenfall.

Såsom stöd för ett yrkande på en ökad samhällelig kontroll över kraftförsörjningen
och därmed också en större enhetlighet framför allt på taxeväsendets
område kan framhållas att statens vattenfallsverk funnit en rätt ingående
uppsikt välbehövlig över den mångfald, stora delar av landet omfattande
distributionsområden, till vilka verket försäljer kraft. Möjligheterna härtill
lia tillförsäkrats verket i dess kontrakt nied distributörerna.

Särskilt på taxeväsendets område föreligger såsom antytts behov av starkare
övervakning till skydd för konsumenternas intressen. Fördelarna av
standardtaxor — efter förebild från järnvägsdriften — måste också vara betydande.
Härigenom underlättas den elektriska kraftens vidare utbredning.
Klart är att denna standardisering icke kan drivas så långt att samina taxor
överallt tillämpas vid likartad konsumtion, oavsett skillnaderna i kostnaden
för råkraften eller utgifter för kraftens överföring till förbrukarna. Fördelarna
av åtgärder i prisutjämnande syfte ha dock i långt tidigare sammanhang
med rätta av vattenfallsstyrelsen hävdats, varvid bland annat framhållits
hurusom man exempelvis i de fall då kostnaderna för en ortsdistribution
växla mellan 5 och 10 öre per kilowattimme kan sätta distributionspriset
till 8 å 9 öre. Nytillströmningen av nya abonnenter och uppkomsten av nva
kraftbehov underlättas, vilket i längden fördelaktigt återverkar även för de
äldre abonnenternas del.

Utskottet anser sig också ha anledning erinra om vad 1936 års riksdag på
föranledande av statsutskottet anfört örn de praktiska vanskligheter som nuvarande
förhållanden utgöra för elektrifieringens utsträckning till mera avlägset
belägna eller befolkningsfattiga trakter. Inom de olika kraftföretagen
måste sålunda en viss motsättning uppkomma mellan å ena sidan önskan att
uppvisa en tillfredsställande vinst eller att tillgodose de större, ofta nog i
företaget direkt delaktiga förbrukarna och å andra sidan det ansvar, som bör
följa med den ej sällan praktiskt taget fullständiga ensamrätt över kraftdistributionen,
som den beviljade koncessionen medför. Och inom de talrikt
förekommande elektrifieringsföreningarna kan av helt naturliga skäl — närmast
den ökning i den å samtliga konsumenter fördelade medelkostnaden,
som uppkommer — en viss obenägenhet förefinnas mot nätets utvidgning utöver
en av den mera centrala bebyggelsen med dess större befolkningstäthet
bestämd gräns.

Behovet av klarare riktlinjer för och bättre kontroll över den allmänna
kraftförsörjningen har redan tidigare vitsordats av den år 1917 tillsatta
elektrifieringskommittén. 1 sitt den 31 maj 1923 avgivna slutbetänkande föreslog
kommittén tillsättning av ett permanent råd sammansatt — förutom av
en av Kungl. Majit utsedd ordförande och ombud för de statliga verken —
av tre lepresentanter för kraftproducenterna, däribland en för sydsvenska
kraftaktiebolaget och en för svenska elektricitetsverksföreningen, samt tre
representanter för konsumenterna, vilka representanter skulle utses främst av
hushållningssällskapen och Sveriges industriförbund.

Statsutskottets utlåtande AV 86.

13

Utan att taga ställning till frågan huruvida tillsättningen av ett sådant av
elektrifieringskommittén angivit råd kan vara motiverad eller överhuvudtaget
under vilka former statens inflytande över den elektriska produktionen kan
bättre organiseras, måste utskottet alltså finna behov föreligga av en större
klarhet örn de riktlinjer efter vilka landets försörjning med elektrisk kraft
bör ordnas för framtiden. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 5 och II: 13, må
hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning rörande möjligheterna
att mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den
svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft.»;

2:o) av herrar Bernhard Nilsso7i, Bäckström, Sundberg, Skoglund i Doverstorp
och Persson i Falla, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Under växelverkan mellan enskilda, kommunala och statliga kraftföretag
har vårt lands försörjning med elektrisk energi snabbt utvecklats. I vad beträffar
industrien och den s. k. borgerliga förbrukningen i städerna och övriga
större samhällen har behovet av elektrisk kraft sedan åtskilliga år tillbaka
kunnat anses vara fullständigt täckt och det successivt stegrade behovet har
tillgodosetts genom motsvarande utbyggnader av produktions- och distributionsapparaten
på affärsmässiga grunder. Även på landsbygden har elektrifieringen
erhållit en omfattning, som med hänsyn till den glesa bebyggelsen inom
stora delar av vårt land måste anses glädjande stor. Medan sålunda år 1916
endast 6 procent av landets åkerjord kunde anges vara elektrifierad, beräknas
på hösten år 1940 cirka 75 procent och i mars innevarande år icke mindre än
S5 procent av landsbygdshushållen ha tillgång till elektrisk energi. Även denna
utveckling har varit ekonomiskt motiverad. Någon svårighet att genom utvidgad
produktion tillgodose än Ytterligare stegrat behov även på landsbygden
föreligger icke. Anledningen till att vissa delar av landsbygden ännu icke
blivit elektrifierade hänför sig helt till distributionsapparaten. Bortsett från
att för närvarande materielsvårigheterna hindra en hel del nyelektrifiering, begränsas
distributionens geografiska utsträckning av ekonomiska faktorer. Det
första villkoret för att elektriska ledningar skola kunna framdragas till en bygd
utan åsidosättandet av hänsynen till sådana faktorer är uppenbarligen att
förbrukningen i bygden kommer att bli så stor, att därpå kunna läggas de
kostnader, som äro förenade med såväl produktionen som distributionen. I
avlägset belägna och glest bebodda bygder föreligga helt naturligt icke dessa
förutsättningar. Sociala skäl tala dock för att sådana bygder så långt sig rim
ligen låter göra elektrifieras, för vilket viss subvention givetvis erfordras.
Huruvida och på vad sätt statsmakternas i detta avseende redan vidtagna åtgärder
böra göras mera omfattande torde lämpligen böra upptagas till avgörande
i annat sammanhang.

Att olika kategorier av företagare medverkat på kra f t torsdr j ningens örn
råde, har tvivelsutan verkat befruktande på utvecklingen. Det skulle därför

14

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

säkerligen icke vara till någon fördel, om alla kraftföretag komrne under gemen
sam ekonomisk ledning.

Med hänsyn till de olika kraftföretagens driftsförhållanden och belägenhet
lia enligt sakens natur olika taxor, avpassade efter olika betingelser, hittills
varit i tillämpning. Det kan dock icke förnekas att antalet taxor, som vuxit
fram inom landet, är större än behövligt. Det borde finnas möjlighet att avsevärt
reducera detta antal och därigenom göra det lättare att åstadkomma
mera rättvist avpassade kraftpriser. Kommerskollegium har meddelat att inom
kollegium pågår en utredning i detta ämne. I anslutning till kollegiets egna
uppgifter örn arbetet förutsätter riksdagen, att denna utredning snarast möjligt
skall slutföras. Innan någon annan åtgärd i samma syfte vidtages, torde
resultatet av denna utredning böra avvaktas.

Under frivillighetens former har redan skapats ett hela landet omspännande
samarbete mellan kraftföretagen under gemensam driftledning, varigenom
kraftalstringen kunnat rationaliseras till bästa möjliga driftekonomi.
Stamlinjenätet utbygges vidare gemensamt av intresserade parter. Även i
vattenregleringsföretagen råder intimt samarbete mellan de olika företagarna.
Det på dessa sätt i olika sammanhang bedrivna samarbetet mellan staten och
de enskilda företagarna liksom mellan de senare inbördes synes borga för att
även andra åtgärder berörande landets försörjning med elektrisk kraft skola
bliva genomdiskuterade från olika synpunkter till fromma för erhållande av
rationella lösningar.

I motionerna lia mycket vittsyftande utredningar påyrkats. Det nuvarande
tidsläget måste dock framstå såsom föga lämpligt för igångsättande av sådana.
Det pågående kriget har i hög grad försvårat vårt lands såväl import- som
exportmöjligheter, varav måst följa en väsentlig omställning av landets produktivkrafter,
och hela vårt ekonomiska liv har kommit i ett onormalt läge.
Hur länge detta tillstånd kommer att fortfara kan ej av någon förutses. Hur
läget ute i världen, av vilket vårt lands arbetsliv och därmed också kraftbehov
är nära beroende, kan komma att gestalta sig efter kriget, är oss också fördolt.
Att i ett sådant läge en vidlyftig utredning skulle kunna få fram en hållbar
plan på lång sikt för vårt lands rationella framtida kraftförsörjning torde inte
vara möjligt. För närvarande äro också landets tillgångar på ingenjörsteknisk
arbetskraft till det yttersta tagna i anspråk för krisens och folkförsörjningens
mest trängande dagsuppgifter. Att draga sålunda engagerade krafter därifrån
till ett vittsvävande utredningsarbete, vars värde för framtiden som ovan
framhållits blir högeligen ovisst, måste framstå såsom föga välbetänkt.

Vad beträffar frågan örn större planmässighet och enhetlighet vid utförandet
av de elektriska ledningsnäten m. m. synes just under nuvarande tidsförhållanden
föga vara att vinna genom en ny utredning. Standardiseringsarbetet
pagar ständigt både inom de industrier, som tillverka elektriska utrustningar,
och inom de tekniska organisationerna.

I den mån enskilda kraftföretag genom sina taxor eller på annat sätt icke
tagit skälig hänsyn till olika konsumentgruppers inom distributionsområdet
intressen eller tilläventyrs underlåtit att ombesörja distribution till behövande

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

15

orter, vill utskottet slutligen uttala att möjligheter icke torde saknas att påverka
dessa företag i angiven riktning utan att något förstatligande fördenskull
redan nu behöver diskuteras.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna I: 5 och II: 13 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»