Statsutskottets utlåtande Nr 77.

21

Nr 77.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1942 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ytterligare
utredning rörande löneplaceringen för de vetenskapligt
utbildade tjänstemännen vid statens arkiv, bibliotek
och museer.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Å. Holmbäck m. fl. (1:166) och den andra inom andra kammaren av
fröken Kerstin Hesselgren m. fl. (II: 171), har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa om förnyad utredning rörande
löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen (ordinarie
och extra ordinarie) vid statens arkiv, bibliotek och museer.

Till stöd för nämnda yrkande har anförts i huvudsak följande:

I sitt år 1941 avgivna betänkande hade 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga
tillbakavisat de krav på en förbättrad löneställning, som framställts
från de lärda verken. Chefen för finansdepartementet hade också i
årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frågor, sid.
8 resp. 12) lämnat här berörda befattningshavare åsido och sålunda inrangerat
dem bland de kategorier, för vilka läroverkslärarnas lönereglering icke
ansetts böra medföra några konsekvenser. Detta hade tydligen skett på
grundval av de sakkunnigas försäkran, att de vid sin behandling av framställda
förslag om förbättrad löneställning för ifrågavarande befattningshavare
vid de lärda verken »regelmässigt kunnat konstatera, att sakligt
bärande skäl för en som konsekvens av lärarlöneregleringen påyrkad jämställdhet
med läroverkslärarna vare sig det gällt adjunkter eller lektorer
icke förebragts».

De stora statliga arkiven, biblioteken och museerna, institutioner, inom
vilka själva tjänsten förutsatte och i sin utövning krävde en kontinuerlig
vetenskaplig utbildning, bildade emellertid en naturlig grupp för sig, och
deras tjänstemän hade bort behandlas som en fran andra klart avskild befattningshavargrupp.
De sakkunnigas framställning gåve vidare det intrycket,
att filosofie kandidat-examen vore den reguljära kompetensfordran
för de berörda tjänsterna. Vid arkiven och biblioteken vore emellertid filosofie
licentiat-examen normalt uppställd som kompetensfordran för samtliga
tjänster. Att inom biblioteken alternativt uppställts fordran på kandidat-examen
i två fakulteter och för arkivmän på juris kandidat-examen

Utskottet.

22 Statsutskottets utlåtande Nr 77.

hade i detta sammanhang intet att betyda, då dessa alternativ, som ytterst
sällan komme till användning, även innebure betydligt högre kompetenskrav
än enbart filosofie kandidat-examen. Genom de sakkunnigas framställning
hade salunda förhållandet mellan kompetensfordringarna för å ena
sidan adjunkterna vid de allmänna läroverken och å andra sidan vissa
tjänstemän vid: de lärda verken kommit att framstå i en skev dager, nämligen
snarast så att, under det att för läro verkst jänst som bekant krävdes
filosofisk.ämbetsexamen (filosofie magister), det för andre arkivarier och
andie bibliotekarier skulle vara tillfyllest med den lägre filosofie kandidatexamen.
Ställningen vore emellertid som nämnts den motsatta, i det att
de högre kompetensfordringarna läge på arkivens och bibliotekens sida.
För antikvarier och intendenter funnes icke föreskrivna liknande kompetensfordringar
som för arkivarier och bibliotekarier men sådana fordringar
upprätthölles i praktiken. Att de sakkunnigas utredning icke visade rätt i
fråga örn kompetensfordringarna vore anmärkningsvärt, då de i sin argumentering
och sina slutsatser fäste stor vikt vid kompetensen med bortseende
fran åtskilliga andra förhallanden, som jämväl vöre av natur att inverka
på löneplaceringen.

Allmänna lönenämnden hade i sitt yttrande i ärendet ansett frågan om
löneställningen för befattningshavarna vid de lärda verken böra göras till
föremål för ytterligare övervägande, innan slutlig ställning toges till de sakkunnigas
förslag. Kanslern för rikets universitet hade i yttranden den 11
juli 1941 framhållit, att spörsmålet örn de kompetensfordringar, som borde
ställas på universitetsbibliotekarierna, och dessa befattningshavares lönes
tänning syntes böra göras till föremål för särskild utredning.

Motionärerna anslöte sig till lönenämndens och kanslerns uppfattning,
att en ytterligare utredning av spörsmålet om löneställningen för befattningshavarne
vid de lärda verken borde ske. En löneställning, som bland
annat placerade vissa tjänstemän vid de lärda verken trots väsentligt högre
kompetenskrav och sämre befordringsmöjligheter två grader under närmast
motsvarande befattningshavare vid läroverken, syntes icke kunna vidhållas.

Utredningen borde emellertid även omfatta amanuenserna vid de lärda
verken, vilkas löneställning sammanhängde med de ordinarie tjänstemännens
och ävenledes vore otillfredsställande. Det hade framhållits, att de
lärda verkens amanuenser i väsentliga avseenden skilde sig från amanuenserna
inom civilförvaltningen i övrigt, i det att kompetensfordringarna genomgående
vöre högre (filosofie licentiat-examen) och befordringsmöjligheterna
avsevärt sämre: ännu efter 10 års tjänst vore cirka 25 procent
fortfarande obefordrade.

I sitt den 21 maj 1941 avgivna betänkande hava 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga
framhållit, att några konsekvenser av läroverkslärarnas
lönereglering enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke kunde följa för
befattningshavare vid de s. k. lärda verken. Detta syntes de sakkunniga

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

23

klart framgå vid ett studium av uttalanden i samband med statsmakternas
behandling av frågan örn läroverkslärarnas lönereglering. De förändringar
i lönehänseende, som av de sakkunniga föreslagits för vissa befattningshavare
vid de lärda verken, vore därför, framhålla de sakkunniga, baserade
på andra motiv än konsekvenser av lärarlöneregleringen. Allmänna lönenämnden
uttalade i sitt över betänkandet avgivna yttrande den 15 september
1941, att frågan om löneställningen för befattningshavare vid de
lärda verken borde göras till föremål för ytterligare övervägande, innan
slutlig ställning toges till de sakkunnigas förslag beträffande de lärda verkens
befattningshavare. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag till innevarande
års riksdag har riksdagen beslutat förbättrad löneställning för ett
mindre antal med här ifrågavarande kategori likställda befattningshavare.

I anslutning till den ståndpunkt lönenämnden sålunda intagit och med
anledning av vad i förevarande motioner 1:166 och II: 171 anförts får utskottet
framhålla, att utskottet icke kunnat undgå att finna vissa skäl tala
för att spörsmålet om löneställningen för befattningshavarna vid de lärda
verken upptages till en fristående undersökning. Tjänstemännen vid de
lärda verken intaga nämligen i viss mån en särställning inom den civila
statsförvaltningen på grund av arten av de dem åliggande arbetsuppgifterna,
vilka av tjänstinnehavarna kräva ett icke oväsentligt mått av vetenskaplig
kompetens. Samtidigt som på detta område kompetensfordringarna
äro högt ställda äro befordringsmöjligheterna för den vetenskapligt
utbildade personalen relativt begränsade, något som i stor utsträckning
torde hava sin grund i rent organisatoriska förhållanden.

Utskottet finner alltså för sin del befogat att en utredning kommer till
stånd, vid vilken såväl anställnings- och lönefrågorna som organisationsspörsmålen
böra göras till föremål för ett närmare bedömande. Därvid
synes även den av kanslern för rikets universitet berörda frågan örn en eventuell
minskning av kompetenskraven för amanuenser och andre bibliotekarier
vid universitetsbiblioteken böra ytterligare prövas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:166 och
II: 171, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning i av utskottet ovan
angivna avseenden.

Stockholm den 21 april 1942.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 74.