Statsutskottets utlåtande Nr 167.
13
Nr 167.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1942 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit jämte en i ämnet
väckt motion.
(lia avd.)
I propositionen nr 211 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 1 april 1942, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten må, i huvudsaklig överensstämmelse
med för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till och med utgången av
budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade
de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av nu löpande
budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske.
Vidare har uti en inom andra kammaren av herr H. Hagberg i Luleå
m. fl. väckt motion (II: 355) hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl.
Majits proposition nr 211 måtte besluta att svenska staten må, i huvudsaklig
överensstämmelse med för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till
och med utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 100 miljoner
kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången
av nu löpande budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till
utlandet försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.
Med anledning av Kungl. Majits i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav samma års riksdag, att svenska staten finge
under tiden till och med utgången av budgetåret 1933/34 till belopp av högst
75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet
försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Majit i
anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande
av frågor örn dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd
nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma
dag (nr 430).
14
Statsutskottets utlåtande Nr 167.
Efter förslag av Kungl. Majit (propositioner: 1934 nr 256; 1935 nr 169;
1936 nr 263; 1937 nr 83 och 1938 nr 83) lämnade sedermera 1934—1938 års
riksdagar fortsatta bemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti
under budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor,
dock att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner
kronor.
I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande
föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning
av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till
detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska
staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet
i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda
dag angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret
1941/42 iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor,
däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma
att före utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.
Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Majit i anslutning
till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för
exportkredit.
Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 298; r. skr. nr 426; kung. nr
528) höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner kronor.
I skrivelse den 30 mars 1942 har exportkreditnämnden hemställt, att
Kungl. Majit måtte inhämta riksdagens bemyndigande till en förhöjning av
det för gällande exportkreditgarantier fastställda högsta beloppet med 200
miljoner kronor eller alltså till 300 miljoner kronor. I skrivelsen anför nämnden
bland annat:
Det sammanlagda beloppet av statens ansvarsskyldighet för utfärdade garantier
uppgick den 31 december 1941 till avrundat 42 miljoner kronor, varjämte
garantier beviljats men ännu icke utfärdats till belopp av 17 miljoner
kronor. Härtill komma nämndens utgifter för skaderegleringar, för vilka återbäring
icke ägt rum, med 7 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga
garantigivningen å 100 miljoner kronor hade sålunda utnyttjats 66 miljoner
kronor. Under januari månad 1942 hade ytterligare 6 miljoner kronor
utnyttjats, varigenom marginalen mellan den tillåtna och den utnyttjade garantigivningen
nedgått till 28 miljoner kronor.
Garantigivningen för leveranser till Tyskland synes emellertid i detta
sammanhang böra tillmätas dominerande betydelse. Beräkningarna rörande
storleken av den export till Tyskland, som kommer att förbindas med kreditgivning,
äro mycket ovissa. Det är följaktligen icke möjligt att verkställa
någon ens något så när exakt beräkning rörande omfattningen av
garantigivningen.
Med hänsyn till de många ytterst ovissa moment, vilka föreligga, anser
nämnden en höjning av gränsen för garantigivningen från nuvarande 100
miljoner kronor till 300 miljoner kronor medföra en önskvärd marginal för
oförutsedda behov.
I detta sammanhang har exportkreditnämnden ifrågasatt en något ändrad
formulering av maximeringsbestämmelserna. Enligt nuvarande bestämmelser
Statsutskottets utlåtande Nr 167.
15
inbcräknas i maximibeloppet vad staten, utan att återbetalning ägt rum, kan
ha fått utgiva på grund av beviljad garanti ävensom på grund av förskott,
som lämnats före den 1 juli 1941. Nämnden framhåller nu, att sådana förskott
aldrig lämnats, varför bestämmelsen beträffande förskott kunde utgå.
Det synes vidare nämnden vara ett opraktiskt förfaringssätt att vid maximering
under en obestämd framtid alltid taga hänsyn till varje utbetalad skadeersättning
i den mån densamma icke täckts genom återbäring. Avsikten med
bestämmelsen hade varit att begränsa statens ansvar på grund av garantigivningen
till ett visst högsta belopp. Nämnden föreslår nu, att hädanefter i
maximibeloppet skall inberäknas vad nämnden fått utgiva på grund av beviljade
garantier i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits.
Exportkreditnämnden, som i övrigt icke funnit anledning föreslå ändringar
i de för exportkreditgarantien gällande bestämmelserna, uttalar till slut, att
det syntes nämnden icke föreligga några skäl att frångå det år 1939 införda
systemet med treårsperiod.
Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande.
Under normala förhållanden har den statliga garantien av exportkrediter
haft sin huvudsakliga betydelse såsom stöd av svensk export till nya marknader
respektive till marknader, där särskilda förhållanden gjort det svårt
för den enskilde exportören att själv överblicka kreditriskens verkliga omfattning.
Under perioden före kriget kom sålunda exportkreditnämndens garantigivning
att i huvudsak avse vissa baltiska och sydamerikanska länder
ävensom Sovjetunionen. Garantigivningen kom under sådana förhållanden
icke att uppgå till särskilt betydande belopp; det maximala garantibeloppet
kunde under en följd av år fastställas till 35 miljoner kronor mot det belopp
av 75 miljoner kronor, som ursprungligen fastställts av 1933 års riksdag.
Kriget har ställt svensk utrikeshandel och svensk handelspolitik inför nya
uppgifter, och i sammanhang därmed har även exportkreditsystemet erhållit
en i viss mån ny betydelse. Alltsedan den tyska ockupationen av Danmark
och Norge har vår utrikeshandel i huvudsak måst begränsas till den europeiska
kontinenten. Fredstidens möjligheter till utjämning av de tvåsidiga
betalningsbalanserna hava därmed i avsevärd utsträckning bortfallit. Samtidigt
har under krigets förlopp produktionen på kontinenten av varor för
export tenderat att förminskas, medan behovet av varuimport ökat. vilket
lett till en spänning i betalningsbalanserna mellan respektive europeiska
länder.
När efter vinterkriget 1939—40 det svensk-finska handelsutbytet blev föremål
för officiella överläggningar, framstod mycket snart betalningsfrågan
såsom det dominerande problemet. Finland hade under normala tider kunnat
betala det betydande importöverskottet gentemot Sverige genom likvider
härrörande från exportöverskotten i Finlands handel med marknaderna
västerut, särskilt Storbritannien. Men under våren 1940 bortföllo dessa möjligheter
för Finlands export. Under sådana förhållanden lämnades från
svensk sida lill uppfyllande av löften om hjälp vid återuppbyggnadsarbetet
efter vinterkriget vissa direkta statskrediter, varjämte gjordes åtagande att
meddela statsgaranti för viss del av de krediter, som förutsattes skola lämnas
av exportörer av svenska varor lill Finland. Denna anordning, enligt vilken
de för upprätthållande av betalningsbalansen erforderliga exportkrediterna
16
Statsutskottets utlåtande Nr 167.
fördelas mellan staten och den enskilde exportören på i vederbörande handelsavtal
fastställt sätt, har alltsedan 1940 kommit att ingå såsom en integrerande
del av de tid efter annan träffade regleringarna av det svenskfinska
handelsutbytet. Det är att förutse, att ifrågavarande exportkreditsystem
kan komma att tagas i anspråk även för den reglering av den svensk-finska
handeln, varom förhandlingar sedan någon tid pågått.
Handelsutbytet med Tyskland äger sedan 1934 rum på grundval av clearing.
Denna betalningstekniska anordning fungerade under de första sju åren
av sin tillämpning på ett ändamålsenligt sätt. Tyska vederbörande sörjde geom
sin export- respektive importreglering för att betalningarna för import
från Tyskland överstego betalningarna för import från Sverige; några dröjsmål
med utbetalningarna till svenska exportörer behövde sålunda icke ifrågakomma.
Tidvis kom det svenska skuldsaldot i clearingen att uppgå till betydande
belopp; under våren 1940 steg detsamma sålunda till omkring 170
miljoner kronor, ett belopp, som sedermera utjämnades bland annat genom
betydande tyska inköp av trävaror, cellulosa och papper under sommaren
och hösten 1940. Ännu vid ingången av 1941 utvisade clearingen ett icke
obetydligt svenskt skuldsaldo, men detta förbyttes under årets lopp i ett
avsevärt tyskt skuldsaldo gentemot Sverige. Orsakerna till denna förändring
voro mångahanda: å ena sidan kommo särskilt i samband med förberedelserna
till det tysk-ryska kriget de tyska leveranserna av bland annat kol, koks
och handelsjärn att sacka efter, å den andra sidan undergingo de tyska inköpen
av svenska varor en väsentlig ökning, samtidigt som en allt större del
av varuutbytet ägde rum medelst svenska fartyg, vilket medförde väsentligt
större överföringar av fraktbelopp genom clearingen. Sedan det konstaterats,
att förskjutningen av betalningsbalansen blivit alltmera markerad, sammankallades
i september de svenska och tyska regeringskommissionerna för överläggning
om läget. Vid den ingående undersökning av clearingsituationen,
som därvid ägde rum, visade det sig, att de faktiskt verkställda tyska inköpen
icke oväsentligt överstego de clearingförvaltande tyska myndigheternas
beräkningar. De båda regeringskommissionerna voro fullt eniga om att
man borde eftersträva ett återställande av clearingbalansen genom ökning
av de tyska leveranserna till Sverige; en forcering av kol- och koksskeppningarna
ägde också rum under hösten 1941. För att komma ut ur det momentana
nödläge, vari clearingen befann sig i september 1941, befanns det
emellertid nödvändigt att omedelbart tillföra densamma vissa svenska inbetalningar,
och man valde därvid den vägen, att statens reservförrådsnämnd
åtog sig att i mån av behov erlägga högst 100 miljoner kronor i förskott å
leveranser av kol, koks, handelsjärn m. m. under första halvåret 1942. Vid
årsskiftet 1941/42 hade i förskott faktiskt utbetalats 90 miljoner kronor.
Härav har sedermera planmässigt under mars återbetalats ett belopp av 22.6
miljoner kronor; återstoden avses skola likvideras i lika rater under månaderna
april, maj och juni.
Under fortsatta överläggningar hösten 1941 sökte de svenska och tyska
regeringskommissionerna komma fram till ett bedömande av clearingutsikterna
under innevarande år. Från tysk sida utlovades därvid upprätthållande
av tysk export till Sverige under 1942 av kol, koks, handelsjärn, kemikalier,
cellull m. m. i ungefärligen samma omfattning som enligt närmast föregående
handelsavtal. Det framhölls emellertid, att man måste räkna med
att den tyska exporten av andra varor, särskilt av vissa färdigvaror, komme
att gå tillbaka, vilket givetvis måste få återverkningar på clearingens gestaltning.
Såväl med hänsyn härtill som till den brist, som redan uppstått under
1941, vore det nödvändigt att träffa anstalter för viss kreditgivning.
Statsutskottets utlåtande Nr 167.
17
I den överenskommelse rörande det svensk-tyska handelsutbytet under
1942, som undertecknades i Stockholm den 19 december 1941, har avtalats
att statens exportkreditnämnd skall lämna garanti för viss del av de krediter,
som må lämnas av svenska exportörer till Tyskland av trävaror, cellulosa,
papp, papper, produkter av stenindustri, maskiner, verktyg och
kullager. Krediterna förutsättas skola löpa under en period av mellan 12
och 18 månader. Inom ramen för denna överenskommelse hava sedermera
underhandlingar ägt rum mellan svenska exportörer och tyska vederbörande,
varvid krediter lämnats uppgående till 50 procent av fakturavärdena.
Såsom exportkreditnämnden framhåller, saknas närmare hållpunkter för
en beräkning av det totalbelopp, till vilket kreditgivningen inom ramen för
den svensk-tyska handelsöverenskommelsen kan komma att uppgå. Exporten
av här ifrågavarande svenska produkter är visserligen i så måtto begränsad,
att export icke kan äga rum i större utsträckning än som är förenlig med
det svenska folkhushållets egna behov. Men inom den gräns, som härigenom
dragés för exportens storlek, föreligger ovisshet beträffande storleken såväl
av de tyska inköpsönskemålen som av de svenska exportörernas eventuella
utbud. Ej heller är det möjligt att, innan de svensk-finska handelsöverläggningarna
avslutats, verkställa uppskattning av storleken av kreditgivningen
vid export till Finland under nästkommande avtalsperiod. Med hänsyn härtill
synes det mig erforderligt att vid fastställande av maximibelopp för exportkreditnämndens
garantigivning lämna en icke oväsentlig marginal. Nämndens
förslag om en höjning av maximibeloppet med 200 miljoner kronor
eller till 300 miljoner kronor finner jag innefatta en lämplig avvägning.
Vad angår nämndens förslag beträffande formuleringen av maximeringsbestämmelsen
synes detsamma icke föranleda någon erinran. I likhet med
nämnden har jag icke funnit anledning att i övrigt ifrågasätta någon ändring
av de nu gällande riktlinjerna för exportkreditverksamhetens fortsatta
bedrivande.
Vad slutligen beträffar den tidrymd, för vilken riksdagens bemyndigande
till fortsatt bedrivande av ifrågavarande verksamhet bör utverkas, finner jag
skäl tala för att densamma denna gång begränsas till två år, d. v. s. till utgången
av budgetåret 1943/44.
Såsom i ärendet framhållits föreligga ytterst ovissa moment rörande omfattningen
av den kommande garantigivningen för leveranser för till utlandet
försålda inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. Med anledning härav
har det ansetts erforderligt, att vid fastställande av maximibelopp av
nämnda garantigivning en viss marginal lämnas. I sådant syfte föreslås nu,
att gränsen för garantigivningen bestämmes till 300 miljoner kronor.
Med hänsyn till att utöver den statliga exportkreditgarantien betydande
krediter beviljas av vederbörande exportörer synes en höjning av den statliga
kreditgarantien med 200 miljoner kronor möjliggöra en synnerligen omfattande
kreditgivning, som i nuvarande läge ej kan undgå att väcka betänkligheter.
Utskottet, som tagit del av de till ärendet hörande handlingarna,
har likväl icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts föreliggande förslag. Självfallet
räknar utskottet med att export icke äger rum i större utsträckning
än som är förenlig med hänsyn till det svenska folkhushållets egna behov.
Av det ovan anförda framgår, att utskottet avstyrker den i ärendet väckta
motionen.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 163—167.
:i
18
Statsutskottets utlåtande Nr 167.
Mot den föreslagna ändrade formuleringen av maximibestämmelserna har
utskottet icke något att erinra. Utskottet finner angeläget, att tiden för exportkreditverksamhetens
fortsatta bedrivande begränsas till två år.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionen II: 355, medgiva, att svenska staten
må, i huvudsaklig överensstämmelse med för närvarande gällande
riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret
1943/44 till ett belopp av högst 300 miljoner kronor
— däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller
före utgången av nu löpande budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar
för till utlandet försålda inhemska alster av
industri, jordbruk och fiske.
Stockholm den 9 juni 1942.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 164.
*
428134. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.