Statsutskottets utlåtande Nr 104.
1
Nr 104.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1942 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 21 juni 1929 (nr 210)
jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 130 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 27 februari 1942,
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglemente! den 27
juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2, 4 och 5 §§, 8 § 1 och 2 mom.
samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives1.
2 §•
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
Färdsätt |
Klass I |
Klass II |
Klass III |
Järnväg ...............j |
Avgift för 1 plats i |
Avgift för 1 plats i |
Avgift för 1 plats i |
I klass |
II klass |
lil klass |
|
Fartyg................| |
Avgift för enskild |
Avgift för hyttplats |
Avgift för salongs-plats |
1 |
liggplatser |
||
Luftfartyg, spårväg och! |
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
Taxeautomobil.........j |
Avgift för 1 person |
Avgift för 1 person |
Avgift för 1 person |
samt 5 öre per km |
samt f> öre per km |
samt 5 öre per km |
|
Annan automobil...... |
40 öre per km |
40 öre per km |
40 öre per lern |
Hästskjuts............. |
30 öre per km |
30 öre per km |
30 öre per km |
Annat färdsätt än ovani |
20 öre per km |
20 öre per km |
20 öre per km |
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom.
och 17 § 2 mom. se 1931: 241.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 104. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Vid resa---i sovvagn.
Med fartyg —- --verkligen använts.
Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil--- — kunnat ifrågakomma.
Har förrättningsman---hava utgivit.
2 mom. Traklamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.
Traktamentsklas |
ser |
|||||
A |
B |
C |
D |
E |
F |
|
För dag .... |
17 kronor 9 » |
15 kronor 9 > |
13 kronor 8 . |
12 kronor 7 > |
10 kronor 6 > |
8 kronor 5 » |
Tillhopa för |
26 kronor |
24 kronor |
21 kronor |
19 kronor |
16 kronor |
13 kronor |
Dygnet räknas från klockan 0.
Med dag — — — av dygnet.
4 §•
Resekostnads- och traktamentsersättning — — — icke förelegat.
Förrättningsman är---med luftfartyg.
Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Majit för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av
Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder
utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.
Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga
kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med
hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så
fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §
1 mom. stadgade.
Har förrättningsman —--mån nedbringas.
5 §.
Resekostnadsersättning utgår--— 1 kilometer.
Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus
äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Maj it eller,
enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt
medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel
färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför
samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger
rum inom det planlagda området.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
3
8 §•
1 mom. Hava vid —---båtar m. in.
Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,
väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel,
samt förskjutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.
2 mom. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom
resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per
kilometer för varje medresande förrättningsmän.
10 §.
Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.
Om eljest---dylikt avbrott.
15 §.
Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, utgår
resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,
luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person
eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres.
17 §.
1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.
2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme
sålunda tagits i anspråk.
För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.
upptagna beloppet.
Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas
nattid, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i
första stycket icke utgår.
3 mom. Kungl. Majit äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2
mom. är stadgat.
4 mom. Kungl. Majit äger förordna örn minskning av traktamentsersältningen
för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver
viss av Kungl. Majit bestämd tid.
18 §.
Då förrättningsmän på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsmän genom
vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss
4
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande
vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.
Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad
innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu
sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.
19 §.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn,
så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.
Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av
statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen
under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt
upphöra.
Förrättningsman, som---bostads- eller tjänstgöringsorten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 214) av herrar G. Tamm och A. Löfgren och den andra inom andra
kammaren (II: 291) av herr V. Hedlund i Östersund, vari hemställts, att riksdagen
ville besluta höja nuvarande nattraktamenten med 1 krona i samtliga
klasser och dagtraktamentena med 1 krona i klass A, 2 kronor i klass
B och 3 kronor i envar av de övriga traktamentsklasserna.
I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionen I: 214.
I. Inledning.
Gällande allmänna föreskrifter om ersättning vid resa för förrättning i
statens ärenden återfinnas i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210), vilket ändrats genom kungörelser den 19 juni 1931 (nr 241) och den
14 juni 1933 (nr 376). Reglementsbestämmelserna hava i vissa delar utarbetats
på grundval av sakkunnigutredningar, som framlagts i två den 31 december
1928 och den 28 juni 1930 dagtecknade betänkanden. Det senare betänkandet
har därjämte tjänat till ledning vid fastställande av särskilda rese
-
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
5
ersättningsbestämmelser, s. k. besparingsreglementen, för åtskilliga förvaltningsgrenar
samt vid översyn av tidigare gällande dylika bestämmelser.
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande ha tillkallats
ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G.
E. Eriksson, t. f. byråchefen V. M. J. Fahlander, sekreteraren A. G. Linnäs
samt ombudsmannen S. Sjöberg såsom sakkunniga med uppdrag att under
Fahlanders ordförandeskap verkställa utredning och avgiva förslag rörande
revision av allmänna resereglementet.
De sakkunniga hava den 9 december 1941 avgivit en promemoria med förslag
till ändringar i allmänna resereglementet. I promemorian har förordats
höjning av traktamentsbeloppen. Därjämte hava de sakkunniga behandlat tidigare
väckta frågor örn andra ändringar i reglementet och framlagt förslag
till vissa dylika ändringar, delvis avseende begränsningar i olika hänseenden
av rätten till resekostnads- och traktamentsersättning. Ytterligare hava de
sakkunniga föreslagit vissa jämkningar av övervägande teknisk natur. Ett
vid promemorian fogat författningsutkast har såsom bihang fogats vid statsrådsprotokollet
i ärendet.
Över promemorian hava yttranden infordrats från arméförvaltningen, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna
lönenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.
Dessutom hava framställningar i ämnet inkommit från tjänstemännens
centralorganisation, centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening, kungl,
arméförvaltningens personalförening, kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemannaförening och statens vägingenjörers förening.
I remissyttrandena behandlas företrädesvis frågan om traktamentsbeloppen,
i vilket hänseende vissa erinringar framställts. Myndigheternas erinringar
i övrigt gälla frågor av begränsad räckvidd. Dock har en av myndigheterna,
väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, avstyrkt sakkunnigförslaget i dess
helhet såsom innebärande alltför snäv begränsning av ersättningarna. Styrelsen
har hemställt, att den definitiva revisionen av resereglementet uppskjutes,
tills mera normala förhållanden inträtt, och att för närvarande endast
provisoriska förbättringar av vissa förmåner genomföras. Framställning i
liknande syfte har gjorts av centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening
samt av kungl, väg- och vattcnbgggnadsstgrelsens tjänstemannaförening, vilka
påkallat ny utredning i ärendet.
Beträffande vissa föreslagna ändringar, som äro betingade av nu rådande
särskilda förhållanden, har kammarrätten anfört, att det kunde frågasättas,
om dylika av en mer eller mindre tillfällig konjunktur betingade ändringar
borde få sin plats i själva resereglementet eller örn de icke snarare borde
meddelas i form av särskilda föreskrifter. Emellertid har kammarrätten framhållit,
att det finge anses ligga i sakens natur, att allmänna resereglementet
även under normala förhållanden vore starkt påverkat av teknisk och eko
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
nomisk utveckling och därför för att vara fullt tidsenligt i varje fall emellanåt
måste bliva underkastat ändringar. Med hänsyn härtill och då andra av
konjunkturförhållandena ej påverkade jämkningar i reglementet nu syntes
böra vidtagas, bär kammarrätten förklarat sig icke göra någon direkt erinran
mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
Departement schef en har anfört följande:
De sakkunniga hava enligt sitt uppdrag haft att utreda icke blott frågan
örn en av prisutvecklingen föranledd höjning av traktamentsbeloppen utan
även vissa sedan flera år aktuella spörsmål om andra jämkningar i ersättningsgrundema.
Utredningen av dessa senare spörsmål har givit anledning
till ändringsförslag bland annat på vissa punkter, där de hittillsvarande reglerna
ansetts medföra högre ersättningar, än som svarat mot de verkliga kostnaderna.
Det synes icke befogat att, såsom en av remissmyndigheterna ifrågasatt,
nu inskränka sig till en förbättring av vissa ersättningsförmåner och
ytterligare uppskjuta omprövningen av reglementets ersättningsgrunder i övrigt.
Jag förordar därför, att en allmän revision av resereglemente! nu underställes
riksdagen. Den föreliggande utredningen synes lämpligen kunna läggas
till grund för proposition i ämnet.
Lika med kammarrätten finner jag icke anledning till erinran mot att de
ändringar i ersättningsgrunderna, som finnas påkallade, införas i resereglementet
även till den del de kunna anses betingade av krisförhållandena.
II. Frågor rörande resekostnadsersättning.
Luftfartyg.
Ersättning vid färd med luftfartyg utgår med avgift för en plats. I fråga
örn rätten att använda luftfartyg vid tjänsteresor gälla de allmänna bestämmelserna
i 4 § första stycket resereglemente. Därjämte är i andra stycket av
paragrafen stadgat, att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna i
reglementet är pliktig att färdas med luftfartyg.
De sakkunniga hava icke föreslagit ändring av resereglemente i förevarande
del.
Kammarrätten har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat sig
vara ense med de sakkunniga, att nya specialbestämmelser i ämnet icke böra
meddelas, men framhållit önskvärdheten av en omarbetning av 4 § för tydliggörande
av i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl
användas i stället för ett billigare.
Departementschefen har anfört följande:
Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört torde nya specialbestämmelser
om rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor icke böra införas i resereglementet.
Såsom kammarrätten yttrat vore det önskvärt, att i reglementet kunde
ytterligare tydliggöras i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel av lämplighetsskäl
får användas i stället för ett billigare. Emellertid möter det stora
svårigheter att härutinnan åstadkomma utförligare regler som lämpa sig
för att erhålla allmän giltighet. Möjligt är, att de föreliggande tillämpningsspörsmålen
i viss utsträckning skulle kunna lösas genom meddelande av
Statsutskottets utlåtande Nr 104. 1
anvisningar för olika specialfall, där frågan om användande av dyrare fortskaffningsmedel
är särskilt aktuell. Dylika anvisningar torde kunna meddelas
av Kungl. Maj :t med stöd av det i 1 § lämnade bemyndigandet att meddela
tillämpningsföreskrifter till reglementet.
Omnibus.
I 4 § tredje och fjärde styckena resereglementet äro stadgade vissa i nskränkningar
i skyldigheten att använda omnibus.
Sålunda är förrättningsman i fall, där järnväg kan användas i stället för
omnibus, berättigad att begagna sig av järnväg, därest icke härigenom traktamentsersättningen
blir högre än om omnibus använts. Vidare är förrättningsman
icke skyldig att färdas med omnibus i annat fall än då han samma
dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Den sistnämnda inskränkningen
gäller dock endast under förutsättning, att ej annorlunda av vederbörande
myndighet föreskrives för viss resa eller särskilda slags resor.
Vid färd med omnibus utgå, jämte ersättning för avgift för en plats, kilometerpenningar
av 5 öre.
De sakkunniga hava för egen del förordat borttagande av såväl de särskilda
inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor
som kilometerpenningarna vid färd med omnibus.
För innehållet i de i denna del avgivna yttrandena lämnas en redogörelse
å sid. 14 i propositionen.
Departementschefen har anfört följande:
I betraktande av omnibustrafikens utveckling synes en utvidgning av skyldigheten
att använda omnibus vid tjänsteresor befogad. På sätt de sakkunniga
i anslutning till tidigare uttalanden av riksräkenskapsverket framhållit,
skall enligt förslaget skyldigheten att använda omnibus bedömas enligt de
allmänna reglerna i 4 § första stycket resereglementet, enligt vilka regler
hänsyn skall tagas icke blott till kostnaderna utan även till resans ändamål
och andra föreliggande omständigheter. Vid en riktig tillämpning i enlighet
med dessa bestämmelsers innebörd lära några olägenheter av sakkunnigförslagets
genomförande i denna del icke behöva befaras. Jag tillstyrker därför,
att de nu gällande särskilda inskränkningarna i skyldigheten att använda
omnibus borttagas.
Förslaget om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus
vill jag likaledes tillstyrka.
Taxeautomobil.
Ersättning vid färd med taxeaulomobil utgår med avgift för en person samt
5 öre för kilometer.
Sedan de sakkunniga erinrat örn, bland annat, att 1940 års statsrevisorer
ifrågasatt en begränsning av ersättningen vid färd med taxebil enligt självkostnadsprincipen
anföra de sakkunniga för egen del följande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
En begränsning av resekostnadsersättningen vid färd med taxebil till att
närmare motsvara de verkliga utgifterna anse jämväl de sakkunniga vara
påkallad. Att göra ersättningen i dess helhet beroende av vad som verkligen
utgivits synes dock knappast lämpligen låta sig göra. Vad angår det i 1934
års promemoria förordade förslaget till begränsning av kilometerpenningarna
synas väl de erinringar, som framställts mot detta förslag, icke sakna
fog. Då det gäller att finna en ersättningsform, som låter ersättningen närmare
än vad nu är fallet ansluta sig till den verkliga utgiften, synes dock
förslaget innebära avsevärda fördelar, och överhuvud torde väl förslaget få
anses som en framkomlig utväg.
I del läge, vari spörsmålet örn rätt till kilometerpenningar vid olika färdsätt
kommit, synes emellertid närmast böra tagas i övervägande, huruvida
icke kilometerpenningarna kunna i sin helhet borttagas även vid färd med
taxebil. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att bereda gottgörelse i annan
form för de extra utgifter, som kilometerpenningarna varit avsedda att täcka.
12 § 1 mom. sista stycket resereglementet förekommer en allmän regel
örn rätt till gottgörelse för utgift, som icke täckes av de i allmänhet förekommande
ersättningarna. För dylik gottgörelse erfordras emellertid utredning
dels angående utgiftens belopp och dels därom, att den varit nödvändig.
Beträffande de extra utgifterna vid färd med taxebil torde dessa förutsättningar,
särskilt vad drickspenningar angår, knappast vara för handen.
För alt kilometerpenningarna vid färd med taxebil skola kunna borttagas,
torde således böra förutsättas, att tillfälle till gottgörelse för extra utgifter
beredes utöver vad som följer av 2 § 1 mom. sista stycket. Närmast synes i
detta syfte kunna ifrågasättas, att vederbörande myndighet skall hava att
tillerkänna förrättningsman skälig gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift
enligt taxa. Att beredande av gottgörelsen bör bliva beroende av en skälighetsprövning,
följer därav, att det till en del rör sig om utgifter, som formellt
sett icke varit nödvändiga. På skälighetsprövningen bör jämväl ankomma,
i vilken män verifikationer rörande uppgivna extra utgifter skola fordras.
Det kunde ifrågasättas att fastställa ett visst maximum för ersättningen för
extra utgifter. De sakkunniga hava dock för sin del icke ansett detta vara
erforderligt eller lämpligt. Högre ersättning än 10 procent av taxeavgiften
torde i allmänhet icke behöva ifrågakomma, och vid längre resor bör ersättningen
kunna stanna vid lägre belopp. Det är särskilt vid längre bilresor som
den nu föreslagna regeln åsyftar att åvägabringa en rimligare beräkning av
ersättningen för extra utgifter än som följer av den gällande regeln om Idiomet
erp enningar.
Tillämpningen av den nu förordade ersättningsbestämmelsen ställer vissa
krav på tillförlitlighet i förrättningsmännens egna uppgifter och på omdöme
hos de utbetalande myndigheterna. I dessa hänseenden torde hinder icke behöva
möta för förslagets genomförande. Det torde kunna antagas, att tilllämpningen
ganska snart skall komma att underlättas genom tillkomsten av
en viss praxis.
De sakkunniga hava alltså förordat, att kilometerpenningarna vid färd med
taxebil borttagas och att i stället medgives skälig gottgörelse för brukliga utgifter
vid sidan av taxeavgiften.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött erinringar i flertalet
yttranden. I främsta rummet bär erinrats, att den föreslagna ersättningsregeln
skulle medföra osäkerhet i tillämpningen och avsevärt tynga myndigheternas
arbete med granskning av reseräkningar. Vidare har framhållits,
att jämsides med höjningar i biltaxorna inträtt en stegring av de extra ut
-
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
9
gifter, som kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. En del remissmyndigheter
antaga, att vid tillämpning av sakkunnigförslaget ersättningen för
extra utgifter allmänt skulle komma att debiteras i reseräkningarna med
10 procent av taxeavgiften, vilket med nuvarande taxor skulle innebära
större ersättning än den nuvarande ersättningen av 5 öre för kilometer.
Riksräkenskapsverket bär framhållit, att systemet med drickspenningar
vid resor med taxeautomobil huvudsakligen tillämpas i städer och större
samhällen, medan däremot å den egentliga landsbygden drickspenningar
torde förekomma i mindre utsträckning, varefter verket anfört följande.
I sådant fall, då den verkliga kostnaden vid färd med taxeautomobil, inklusive
drickspenningar, icke överstiger taxeavgiften, exempelvis då förrättningsmannen
träffat avtal om lägre gottgörelse än den fastställda avgiften,
skulle den föreslagna ersättningen -— liksom för närvarande kilometerpenningama
— bereda förrättningsmannen en icke avsedd vinst.
Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för ernående av enkelhet vid tilllämpningen
gottgörelsen för ifrågavarande extra utgifter fixeras till viss
procent på taxeavgiften, vilken icke bör sättas högre än till 5 procent. Denna
gottgörelse bör utgå allenast i den mån den utgivna ersättningen för automobilresan
verkligen överstiger den debiterade taxeavgiften. I anslutning härtill
synes omhandlade stadgande böra givas förslagsvis följande lydelse:
»Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga utgifter
för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften, dock
att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften
icke täcker de verkliga kostnaderna.»
Vid tillämpningen av den nu föreslagna regeln skulle den utbetalande
myndigheten i regel bliva hänvisad att lita på förrättningsmannens egna
uppgifter. Den garanti mot missbruk i form av oriktiga uppgifter, som innefattas
i 25 §, torde emellertid även i förevarande fall få anses vara tillfyllest.
Departementschefen har anfört följande
Den nuvarande regeln örn kilometerpenningar vid färd med taxebil har
ansetts verka mindre tillfredsställande, och det har därför framstått som ett
önskemål att kunna åvägabringa en lämpligare metod att ersätta de extra
utgifter, huvudsakligen drickspenningar, varom fråga är. De sakkunnigas
förslag i detta ämne har emellertid mött invändningar i främsta rummet avseende
de tillämpningssvårigheter som befaras följa av förslagets genomförande.
Med hänsyn till de flesta remissmyndigheternas inställning till
förslaget har jag ansett mig icke böra framlägga detsamma till antagande.
Vissa andra förslag till frågans lösning hava framställts, men även dessa synas
vara förenade med olägenheter. Härtill kommer, att kostnaderna för färd
med taxebil väsentligt stegrats, vilket medfört, att erinringarna mot anordningen
med kilometerpenningar numera icke göra sig gällande i samma
mån som förut. Under sådana omständigheter vill jag förorda, att kilometerpenningarna
vid färd med taxebil tills vidare bibehållas oförändrade.
Eget motorfordon.
Ersättning vid färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus
utgår med 50 öre per kilometer. Ersättningen har sänkts två gånger efter gällande
resereglementcs tillkomst, nämligen år 1931 från 40 till 35 öre och år
1933 till det nuvarande beloppet. Vid annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt
10
Statsutskottets utlåtande Nr 104
angivits utgår ersättning nied 20 öre per kilometer, till vilket belopp ersättningen
år 1933 sänktes efter att tidigare hava utgjort 30 öre per kilometer.
Hit hänföres bland annat färd med motorcykel.
Ersättningen utgår med 30 respektive 20 öre per kilometer jämväl då förrättningsmannen
använt eget motorfordon, dock icke i fall, då resan företagits
under sådana omständigheter, att billigare fortskaffningsmedel lämpligen kunnat
användas. I sådant fall beräknas ersättningen enligt 4 § resereglemente!,
som om resan företagits med det billigare fortskaffningsmedlet.
För vissa grupper av befattningshavare är rätten till resekostnadsersättning
vid användande av egen bil underkastad särskild reglering. Denna avser
att, i den mån det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att befattningshavare håller
egen bil, å ena sidan underlätta användandet därav genom att låta befattningshavaren
få ersättning för bilresa även på vägsträckor, där billigare
fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen
så nära som möjligt efter självkostnaderna.
De sakkunniga hava framställt förslag rörande särskild reglering i vissa
fall av ersättningen för färd med eget motorfordon. I detta avseende hava de
sakkunniga anfört bland annat, att en sådan reglering borde innebära, att
ersättningen fastställdes så nära de verkliga kostnaderna som möjligt samt
att den sålunda fastställda ersättningen finge utgå oavsett i vad mån järnväg,
buss eiler annat billigare fortskaffningsmedel kunnat användas på en
del vägsträckor. Vid ersättningens fastställande borde tillses, att den icke
behövde befaras överstiga den i allmänhet stadgade ersättningen per kilometer.
Från sistnämnda regel ''borde dock undantag kunna göras. Visserligen
förordades en höjning av den nuvarande 30-öresersättningen för egen bil.
Ersättningen kunde emellertid icke fastställas högre än, att det fordrades
en jämförelsevis stor årlig körlängd för att ersättningen skulle täcka
icke blott utgifterna för driv- och smörjmedel m. m. utan även de fasta
kostnaderna. I fall då denna körlängd ej uppnåddes torde det kunna inträffa,
att användandet av eget motorfordon likväl vore så angeläget för tjänsten,
att det kunde finnas skäligt bereda ersättning även för kostnader utöver
den allmänna maximigränsen.
För genomförande av den nu ifrågasatta jämkningen i de gällande bestämmelsernas
tillämpning borde i 4 § allmänna resereglementet intagas
föreskrifter, enligt vilka det överlämnades åt Kungl. Maj:t att avgöra, i vilken
mån förordnanden av här avsedd innebörd finge förekomma. Fastställandet
av de särskilda beräkningsgrunderna för ersättningen borde ankomma
på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, på vederbörande
myndighet. För att ersättningen skulle kunna överstiga den i 2 § 1
mom. stadgade borde dock alltid förutsättas medgivande av Kungl. Majit.
Vidare hava de sakkunniga föreslagit höjning tili 40 öre av den i 2 § 1
mom. stadgade kilometerersättningen för annan bil än taxebil.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag har i allmänhet lämnats utan er -
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
1]
buan i remissyttrandena. Vissa jämkningsförslag hava dock framställts av
statskontoret, som anfört:
För sådana fall, där det ur statsverkets synpunkt kan anses så angeläget,
att förrättningsmännen använda egna motorfordon, att Kungl. Majit finner
sig böra medgiva, att ersättning för dylikt färdsätt må utgå även då förrättningsmännen
eljest icke skulle vara berättigade härtill, synes anledning icke
föreligga till erinran mot att ersättningen bestämmes efter de grunder, som de
sakkunniga förordat. Statskontoret håller dock före, att dessa ersättningsgrunder
för vinnande av största möjliga enhetlighet alltid böra fastställas av
Kungl. Majit. Vidare måste statskontoret av principiella skäl avstyrka, att
möjlighet beredes Kungl. Majit, att vid ersättningsgrundernas bestämmande
gå utöver ett r reglementet bestämt högsta ersättningsbelopp för kilometer.
Ämbetsverket har intet att invända mot att detta maximibelopp sättes till
40 öre.
Kammarrätten har anmärkt, att i de sakkunnigas författningsförslag icke
kommit till uttryck vad de sakkunniga anfört därom, att beräkningsgrunderna
vid särskild reglering av ersättningen för färder med eget motorfordon skola
kunna fastställas av vederbörande myndighet först efter Kungl. Majits bemyndigande.
Departementschefen har anfört följande:
De sakkunnigas förslag rörande särskild reglering i vissa fall av ersättningen
för färder med förrättningsmännen tillhörigt motorfordon har till syfte
att, i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes angeläget, att befattningshavare
håller eget motorfordon, å ena sidan underlätta användandet därav genom att
medge ersättning för färd med motorfordonet även på vägsträckor, där billigare
fortskaffningsmedel kunnat användas, sam å andra sidan anpassa ersättningen
så nära som möjligt efter självkostnaderna. Förslaget innebär
fullföljande av ett förfaringssätt som tidigare, delvis på grund av särskilda
riksdagsbeslut, kommit till användning inom vissa förvaltningsgrenar.
För egen del biträder jag vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Vad beträffar
de av statskontoret framställda erinringarna, torde det väl få förutsättas,
att de särskilda ersättningsgrunderna mestadels finnas böra fastställas av
Kungl. Majit, men möjlighet bör dock hållas öppen att uppdraga fastställandet
åt vederbörande myndighet. Att möjlighet beredes Kungl. Majit att i undantagsfall
överskrida det i 2 § bestämda ersättningsbeloppet, synes icke behöva
möta betänkligheter, örn man fasthåller vid att fråga endast är om att
ersätta de verkliga kostnaderna samt att förfaringssättet skall användas endast
i fall då det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att eget motorfordon kommer
till användning. Med anledning av kammarrättens erinran mot författningstextens
avfattning synes böra göras ett förtydligande tillägg av innebörd,
att Kungl. Majits förordnande örn särskild reglering av ersättningsgrunderna
skall avse vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare.
Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att höja ersättningen enligt 2 §
för färd nied annan bil än taxebil från 30 till 40 öre för kilometer, är det
visserligen under nu rådande förhållanden vanskligt att avgöra vilket ersättningsbelopp
som får anses vara lämpligast avvägt. Att en böjning av det
nuvarande beloppet är befogad synes emellertid uppenbart. .Tåg anser mig
kunna biträda sakkunnigförslaget även i denna del.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Resekostnadsersättning vid vissa färder inom eller i närheten av
stationeringsorten.
Enligt 5 § allmänna resereglemente utgår icke resekostnadsersättning för
färd, som ej överstiger 1 kilometer. Samma paragraf innehåller bestämmelser,
enligt vilka resekostnadsersättning ej heller utgår vid färd inom stadsplaneområde
med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg
eller omnibus, såvida icke färden står i visst samband med längre färd. I
16 § finnas bestämmelser angående i vilken mån reseersättning skall i olika
fall beräknas från eller till bostaden, stationeringsorten o. s. v''. I fråga om resekostnadsersättning
finnes icke någon motsvarighet till den bestämmelse i
17 § 1 morn., som utesluter rätten till traktamentsersättning vid förrättning,
som utföres å bostads- eller tjänstgöringsorten eller i viss närhet till densamma.
De sakkunniga hava för egen del anfört, att det under vissa omständigheter
kan vara skäligt, att färder med annat fortskaffningsmedel än de i 5 § angivna
må på statsverkets bekostnad företagas inom samhälles planlagda område.
De sakkunniga hava därför i sitt förslag intagit en bestämmelse örn rätt
för Kungl. Majit eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet
att pröva, i vad mån ersättning i sådant fall må utgå. Å andra sidan
har föreslagits en jämkning i avfattningen för tydligare angivande därav, att
resekostnadsersättning icke utgår vid färd till fots inom planlagt område.
Förslaget till ändring av 5 § har vid remissbehandlingen icke föranlett annan
erinran, än att statskontoret ifrågasatt, om icke avgörandet beträffande
rätten att anlita annat än i paragrafen angivet fortskaffningsmedel lämpligen
borde anförtros åt vederbörande myndighet
Departementschefen har anfört följande:
För närvarande är jag icke beredd att förorda medgivande av en allmän
befogenhet för myndigheterna att utbetala ersättning för bilskjuts inom samhälles
planlagda område. Jag tillstyrker däremot, att 5 § resereglemente!
ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Samåkning.
I de fall, då två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan
att därvid använda fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon
av dem, utgår enligt 8 § allmänna resereglementet resekostnadsersättning
med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning
av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om vid gemensam färd
användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande
taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som tillhör eller
disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per kilometer
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
13
för varje medresande förrättningsman. Dessutom äger i samtliga dessa fall
en var förrättningsman uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.
De sakkunniga hava i anslutning till sitt förslag om avveckling av kilometerpenningarna
vid färd med taxebil förordat, att denna ersättningsform
vad angår samåkning borttages såväl för den förrättningsman, som anskaffar
eller tillhandahåller fortskaffningsmedlet, som för medresande förrättningsmän.
I enlighet härmed har stadgandet i 8 § 3 mom. uteslutits i de sakkunnigas
författningsförslag.
Om regeln angående skälig gottgörelse för drickspenningar och andra
extra utgifter vid färd med taxebil bleve fastslagen i 2 § 1 morn., anse de
sakkunniga det följa av sakens natur, att den bleve tillämplig även vid samåkning
med sådant fordon. Den nuvarande lydelsen av 8 § 1 mom. skulle
enligt de sakkunniga ej lägga hinder i vägen för en dylik tillämpning.
Med hänsyn bland annat till den ifrågasatta anordningen med fastställande
av särskilda ersättningsgrunder vid färd med egen bil anse de sakkunniga,
att den i 8 § 2 mom. förekommande särbestämmelsen örn samåkning
i bil bör upphävas. Förrättningsman, som i egen bil skjutsar medvesande
förrättningsmän, skall enligt förslaget erhålla resekostnadsersättning
för egen del såsom vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för
varje medresande förrättningsman.
Vad beträffar frågan örn tillämpning av bestämmelserna angående samåkning
i fall, då även representanter för kommunala organ och statsunderstödda
institutioner deltaga i förrättning och gemensam färd, anse de sakkunniga
att denna fråga icke bör lösas i allmänna resercglementet, varemot
frågan, i den mån så skulle finnas lämpligen böra ske, skulle kunna regleras
i tilläggsbestämmelserna eller vederbörliga besparingsreglementen.
Yttrandena över de sakkunnigas förslag i förevarande del av ämnet återgivas
i propositionen å sid. 31 och 32.
Departementschefen har uttalat följande:
De sakkunnigas förslag örn upphävande av bestämmelsen i 8 § 3 mom.
örn kilometerpenningar vid samåkning, vilket förslag lämnats utan erinran i
det övervägande flertalet remissyttranden, vill jag biträda.
I 8 § 1 mom. andra stycket äro angivna vissa särskilda slag av utgifter,
som få inbegripas i ersättningen vid samåkning i fall då fortskaffningsmedlet
icke tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Statskontoret
och allmänna lönenämnden hava föreslagit ett tillägg till denna uppräkning
avseende extra utgifter vid färd med laxebil. Detta förslag synes böra iakttagas.
Då uppräkningen har karaktären av exemplifiering, synes det till
fyllest att tillägget får avse drickspenningar. Tillägget synes lämpligen kunna
så avfattas, att det kommer att gälla sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel
i allmänhet. I enlighet med vad allmänna lönenämnden förordat
böra verifikationer å resekostnaden i här avsedda fall även omfatla
eventuellt tillägg för drickspenningar.
I enlighet med de sakkunnigas förslag bör särbestämmelsen i 8 § 2 mom.
örn samåkning med bil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
upphävas. Förrättningsman, som i egen bil skjutsar medresande förrältningsmän,
bör sålunda erhålla resekostnadsersättning för egen del såsom
vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för varje medresande förrättningsman.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Resa för erhållande av nattkvarter m. m.
Enligt 10 § första stycket allmänna resereglementet äger förrätlningsman,
som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter,
åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i reglementet, dock icke
med högre belopp än 12 kronor.
Under hänvisning till att från personalhåll, med hänsyn till stegringen av
resekostnaderna, ifrågasatts höjning av ersättningens maximibelopp, hava de
sakkunniga förordat höjning av maximibeloppet till 15 kronor. Å andra sidan
hava de sakkunniga föreslagit, att ersättningen samtidigt begränsas så, att den
icke må överstiga den verkliga kostnaden för resan.
Riksräkenskapsverket har anfört, att enligt ett av kammarrätten meddelat
utslag (årsboken 1927 ref. 8) förrättningsman ansetts berättigad till ersättning
för resa till bostads- eller stationeringsorten över helgdag, som infaller under
en förrättning, i den mån ersättningen icke är högre än de traktamentskostnader,
som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen kvarstannat på förrättningsorten.
Det har av riksräkenskapsverket ifrågasatts, örn ej denna princip
borde komma till uttryck i resereglementet genom ett tillägg i 10 §.
Departementschefen har anfört följande:
Den föreslagna höjningen till 15 kronor av maximibeloppet av ersättningen
vid resa för erhållande av nattkvarter anser jag mig kunna tillstyrka.
Vad åter angår den av de sakkunniga ifrågasatta begränsningen av ersättningen
till att omfatta endast självkostnaden synes en dylik begränsning kunna
medföra vissa tillämpningssvårigheter. På grund härav och då den sakliga
betydelsen av begränsningen torde vara ringa, får jag i likhet med kammarrätten
avstyrka förslaget i denna del.
Den av riksräkenskapsverket berörda tillämpningen i fråga om ersättning
för hemresa över helgdag synes väl förenlig med de gällande bestämmelserna.
Jag förutsätter, att denna tillämpning oberoende av särskilt stadgande i sådan
riktning skall bliva allmänt genomförd.
Avgiftsfri resa.
Enligt 15 § allmänna resereglementet utgår icke resekostnadsersättning, då
förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus,
liksom ej heller då, bortsett från samåkning, transportmedel enligt gällande
bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles.
I skrivelse den 10 december 1940 har medicinalstyrelsen gjort framställning
i syfte att styrelsen måtte bemyndigas att, utan hinder av bestämmelserna i
15 § resereglementet, utbetala en resekostnadsersättning av 5 öre för kilometer
vid resor, som med tjänstecykel företagas av vissa befattningshavare vid
statens sinnessjukhus. Styrelsen har därvid åberopat, att dylika tjänsteresor
vore förenade med personliga utgifter för bland annat lämpliga ytterkläder
och skodon, vilka bleve utsatta för stark förslitning.
Statskontoret har i häröver avgivet yttrande avstyrkt bifall till framställningen.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
15
De sakkunniga hava i ämnet anfört följande:
En utvidgning av de i 15 § stadgade undantagen från rätt till resekostnadsersättning
synes befogad. I främsta rummet torde dylik rätt böra uteslutas
vid avgiftsfri färd med kommuns eller statsunderstödd inrättnings transportmedel.
Detsamma torde böra gälla i de fall, då transportmedel tillhandahålles
av någon, som föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. önskvärt
är nämligen, att förrättningsmannen i dylika fall ej har ekonomiskt intresse
av att transportmedlet gratis tillhandahålles. Däremot synas icke tillräckliga
skäl föreligga att från rätten till resekostnadsersättning undantaga de fall, då
t. ex. bil gratis tillhandahålles av enskild person eller företag, som icke på
sätt nyss berörts har intresse i förrättningen.
Från nu angivna utgångspunkter förorda de sakkunniga, alt undantagsbestämmelsen
i 15 § erhåller en mera generell innebörd sålunda, att rätten till
ersättning vid kostnadsfri färd begränsas till de fall, då annat transportmedel
än järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles
av enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller
eljest därav beröres. I enlighet härmed har utkastet i denna del avfattats.
De sakkunniga anse sig icke hava tillräckliga skäl att förorda någon undantagsbestämmelse
om rätt till ersättning för resor med tjänstecykel i fall,
som åsyftas i förenämnda framställning.
Arméförvaltningen har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att resekostnadsersättning
enligt 2 § syntes böra utgå för sådant kostnadsfritt tillhandahållet
transportmedel, som dreves av förrättningsmannen själv, örn vid en
förrättning endast dylikt fortskaffningsmedel kunde komma till användning,
syntes den omständigheten, att detsamma tillhandahölles kostnadsfritt, icke
skäligen böra utesluta förrättningsmannen från den resekostnadsersättning,
som skulle utgå, därest denne begagnade egen cykel o. s. v.
Lantbruksstyrelsen har anfört följande i fråga örn de resor, vid vilka transportmedel
kostnadsfritt tillhandahålles av enskild person eller företag, som
föranlett förrättningen eller eljest därav beröres:
Dylika resor förekomma ej sällan för befattningshavare inom lantbruksstyrelsen,
numera så gott som uteslutande resor med automobil, och styrelsen
har en mycket bestämd erfarenhet därav, att det tämligen undantagslöst
föreligger tvång för förrättningsmannen att lämna drickspengar till den
medföljande chauffören. Då dessa resor kunna omfatta hela dagar, är det
tydligt, att drickspengarna kunna uppgå till betydande belopp, som icke
rimligen kan betalas av förrättningsmannens dagtraktamente. Möjlighet
måste i dylika fall finnas för att förrättningsmannen skalig kunna få ersättning
för lämnade drickspengar antingen genom ett bibehållande av rätten
lill kilometerpengar eller på annat lämpligt sätt.
I frågan har departementschefen anfört följande:
Den av arméförvaltningen gjorda erinran beträffande färd med exempelvis
cykel, som kostnadsfritt tillhandahållits, synes gälla även den nuvarande
bestämmelsen, som från ersättning utesluter bland annat de fall, då
förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel. Ett undantag
för nu avsedda fall synes kunna få ganska vidsträckta konsekvenser. För
min del är jag icke beredd att förorda eli dylikt undantag. Vad nu sagts
gäller även det av de sakkunniga avstyrkta förslaget örn medgivande av rätt
till ersättning i vissa fall vid resa med tjänstecykel.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan om medgivande av
ersättning för drickspenningar vid avgiftsfri resa är jag icke övertygad örn
att ett dylikt medgivande är av behovet påkallat.
Jag biträder således de sakkunnigas förslag till ändring av 15 §.
Fråga om resekostnadsersättning vid färder mellan bostaden och
avlägset belägna tjänsteställen.
I framställning den 24 augusti 1935 har De tullanställdas samorganisations
Stockholmsavdelning anhållit, att ersättning måtte beredas tullpersonalen
för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen. I framställningen
har åberopats bland annat ett yttrande, som tulldirektören i Stockholm
den 24 februari 1934 avgivit över en hos generaltullstyrelsen gjord framställning
med liknande syfte. I detta yttrande hade föreslagits införande i
det särskilda resereglementet för tullverket av en bestämmelse, att tjänsteman
finge för färd med spårvagn, omnibus, ångslup eller annat dylikt fortskaffningsmedel
mellan bostaden och tjänsteställe, beläget minst tre kilometer
från tullanstaltens huvudkontor, antingen utanför samhälle men nära
invid dess gräns eller ock inom samhälle, kunna efter generaltullstyrelsens
bestämmande åtnjuta ersättning för den del av honom åsamkad kostnad
för sådan färd, som överstege vad han skulle haft att utgiva för färd mellan
bostaden och lullanstaltens huvudkontor.
Vidare har generaltullstyrelsen med utlåtande den 30 september 1938
i fråga örn vissa tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet överlämnat
en från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse inkommen,
den 23 september 1938 dagtecknad framställning, vari föreningsstyrelsen
bland annat, under åberopande av tulldirektörens yttrande, anhållit örn
beredande av möjlighet för tulltjänstemän att på tullverkets bekostnad erhålla
biljetter för färder från och till bostaden i fall av här åsyftad beskaffenhet.
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att en lösning enbart
för tullverkets del av den föreliggande frågan vore förbunden med vissa
vanskligheter. En vidsträcktare reglering av frågan skulle enligt vad i utlåtandet
vidare anförts påkalla, att de blivande bestämmelserna i ämnet intoges
i allmänna resereglementet eller i en särskild författning.
För egen del hava de sakkunniga anfört:
De föreliggande framställningarna avse beredande av viss möjlighet till ersättning
för resor mellan bostaden och tjänsteställe, önskemålet härom är föranlett
därav, att tullpersonalen i Stockholm är fördelad på ett flertal sinsemellan
avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena i
viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering av personalen
å ett och samma tjänsteställe.
Resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten äro
icke att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet,
utan böra fastmer i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare. En
eventuell reglering av det väckta ersättningsspörsmålet bör därför icke ske
i resereglemetet. Vad angår frågan om en dylik reglering vid sidan av resereglementet,
synes det i varje fall icke vara möjligt att uppdraga några allmängiltiga
riktlinjer beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning
eller grunderna för dess utgående. Vid nu angivna förhållanden
hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda meddelande av allmänna
bestämmelser i ämnet. De sakkunniga hava ej heller tagit ståndpunkt till
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
17
frågan om möjlighet till ersättning genom särskilt beslut i det förevarande
fallet bör beredas eller icke.
Vad de sakkunniga anfört bar icke mött erinran i remissyttrandena.
Departementschefen har förklarat, att de sakkunnigas uttalanden i frågan
ej föranleder erinran från hans sida.
lil. Frågor rörande traktamentsersättning.
Traktamentsersättningens storlek.
I 1925 års resereglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex,
betecknade A—F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser, för dygn räknat,
till 24, 21, 18, 15, 12 och 9 kronor. Av varje belopp utgjorde två tredjedelar
dagtraktamente och en tredjedel nattraktamente.
Ett i propositionen nr 190 år 1927 framlagt förslag örn ökning av traktamentsbeloppen
med 1 krona, lika för alla klasser, att läggas till nattraktamentet,
vann icke riksdagens bifall. Förslaget återupptogs emellertid i propositionen
nr 40 till 1929 års riksdag och blev nu bifallet av riksdagen.
De sakkunnigas majoritet har förordat, att traktamentsbeloppen höjas för
envar av klasserna A, B och C med 1 krona, att läggas till dagtraktamentet,
samt för envar av klasserna D, E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till
dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet. Till stöd därför har anförts
bland annat följande:
De sakkunniga hava övervägt att underkasta traktamentsgrunderna en
fullständig principiell revision, avseende bland annat spörsmålen huruvida
antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbeloppen
kunna anses rätt avvägda. Emellertid hava de sakkunniga
funnit sig böra avstå härifrån, enär kostnadsnivå och andra förhållanden i
det nuvarande krisläget icke ge tillfredsställande utgångspunkter för en dylik
omreglering.
På grund av prisutvecklingen är en höjning av traktamentsersättningarna
påkallad. Kravet på begränsning av utgifterna gör sig emellertid även här gällande.
Erinras må, hurusom det efter krigsutbrottet funnits nödvändigt att
strängt begränsa medelsanvisningen för tjänsteresor och detta även med eftersättande
i viss utsträckning av vägande förvaltningsintressen. En ökning
av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen kunna de sakkunniga
följaktligen icke ifrågasätta. Härmed är icke avsett, att tjänstemännen
själva skola vidkännas en del av merkostnaden för sina resor. Däremot förutsättes,
att prisstegringen skall till en del kunna mötas genom att de personliga
anspråken inom detta liksom andra områden anpassas efter de skärpta
tidsförhållandena. Utrymmet för en sänkning av standarden är emellertid
mindre i de lägre än i de högre traktamentsklasserna.
Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag innebär ett provisorium,
bestämt av krisläget. Detta förhållande kommer till synes bland annat
i den ojämnhet i skillnaden mellan traktamentsklasserna, som blir en
följd av de föreslagna höjningarna.
Den av förslaget betingade kostnadsökningen för statsverket kan svårligen
på förhand närmare beräknas. Bland annat blir den beroende av i vad
Bihang till riksdagens protokoll 19 t2. 6 sami. Xr lill.
18
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
mån traktamentsersättningarna i besparingsreglementena komma att höjas i
anslutning hartim. Till en avsevärd del torde kostnadsökningen komma att
motvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, som föranledas av vissa
i övrigt ifrågasatta ändringar i allmänna resereglementet.
I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga samtidigt föreslagit en
ytterligare begränsning av traktamentsersättningen för del av dag sålunda,
att traktamente ej utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för
resa eller förrättning, samt att halvt traktamente utgår för dag, varav mer än
3 men högst 9 timmar tagits i anspråk. Detta förslag kommer att i det följande
upptagas till närmare behandling.
En reservant bland de sakkunniga, sekreteraren A. G. Linnäs, har uttalat
sig för höjning av traktamentsbeloppen i samtliga klasser med 3 — eller under
viss förutsättning 2 — kronor för dag och 1 krona för natt. Beträffande
reservationens motivering får utskottet hänvisa till propositionen (sid 39—
41).
I flertalet remissyttranden hemställes om större höjning av traktamentsbeloppen,
än de sakkunnigas majoritet föreslagit, särskilt i de högre traktamentsklasserna.
Därvid göres gällande, att de av majoriteten föreslagna höjningarna
finge anses otillräckliga i förhållande till prisstegringen, detta även
örn man i likhet med de sakkunniga utginge från att någon full kompensation
för prisstegringen icke kunde ifrågasättas. Jämväl har åberopats, att efter
sakkunnigförslagets framläggande publicerats meddelande om en förestående
höjning av hotell- och pensionatrumsprisen i Stockholm med 10 procent, en
åtgärd som tros komma att följas av liknande höjningar på andra håll. Flera
myndigheter vilja dessutom såsom skäl för ytterligare höjning av traktamentsbeloppen
åberopa den av de sakkunniga förordade begränsningen i
rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis tages i anspråk
för resa eller förrättning. Såsom en oegentlighet betecknas i en del yttranden
det förhållandet, att skillnaden i traktamentsbelopp mellan klasserna G och
D enligt majoritetsförslaget utgör endast 1 krona, medan skillnaden mellan
närliggande klasser i övrigt enligt förslaget är 3 kronor.
Beträffande den närmare innebörden av remissyttrandena får utskottet
hänvisa till den därför lämnade redogörelsen i propositionen (sid. 41—44).
Departementschefen har i detta ämne anfört följande:
Det förslag rörande traktamentsbeloppen, som framlagts av de sakkunniga,
har av majoriteten betecknats såsom ett provisorium, bestämt av krisläget.
De sakkunniga säga sig under förhandenvarande förhållanden icke
hava funnit tillfredsställande hållpunkter för en fullständig principiell omreglering
av traktamentsgrunderna, avseende bland annat antalet traktamentsklasser
och skillnaden mellan traktamentsbeloppen i de olika klasserna.
Någon ökning av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen
har ansetts icke kunna ifrågasättas. Inom de lägre traktamentsklasserna
har dock mindre utrymme ansetts föreligga för en anpassning efter de
skärpta tidsförhållandena än inom de högre traktamentsklasserna. Dessa
förhållanden hava legat till grund för majoritetens förslag att höja traktamentsbeloppen
med 3 kronor i de tre lägsta traktamentsklasserna och 1 krona
i de tre högsta klasserna.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
19
I remissyttrandena, vilka till en del ansluta sig till den av reservanten
bland de sakkunniga uttalade meningen, bär i allmänhet icke framställts någon
erinran mot de principiella utgångspunkterna för majoritetsförslaget.
Däremot har gjorts gällande, att de av majoriteten föreslagna traktamentshöjningarna,
särskilt vad angår de högre traktamentsklasserna, icke äro
tillräckliga för att täcka de nödvändiga kostnaderna. Stor betydelse har i sådant
sammanhang tillmätts den av de sakkunniga samtidigt förordade skärpta
regeln om begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast
delvis tages i anspråk för resa eller förrättning. Såsom en teknisk brist i majoritetsförslaget
framhålles den omständigheten, att skillnaden i traktamentsbelopp
mellan klasserna G och D endast är 1 krona, medan skillnaden mellan
närliggande klasser i övrigt är 3 kronor.
För egen del anser jag, att en principiell revision av den nuvarande traktamentsskalan
skulle hava varit önskvärd, men att i det rådande läget giltiga
skäl finnas för att begränsa sig till en provisorisk höjning av traktamentsbeloppen.
Vad beträffar förslaget örn minskning av traktamentsersättningen för dag,
som endast till en del tages i anspråk för resa eller förrättning, må här framhållas,
att med detta förslag åsyftas rättelse av ersättningsgrunderna på en
punkt, där dessa enligt vad länge påtalats icke äro riktigt avvägda. Den sålunda
avsedda rättelsen bör icke kunna ge berättigad anledning till krav på
kompensation i fonn av större höjning av traktamentsbeloppen än som eljest
kan finnas påkallad, detta så mycket mindre som de hittillsvarande bestämmelserna
icke verkat likformigt utan såsom en godtycklig förstärkning av
traktamentsförmånen vid resor, som varit förlagda på visst sätt. För att
komma till en riktig avvägning av ersättningsgrunderna är det nödvändigt
att skilja mellan å ena sidan frågan örn det ersättningsbelopp, som erfordras
för att täcka en hel dags traktamentskostnader, och å andra sidan frågan
hur detta ersättningsbelopp skall begränsas för viss del av dagen.
Den höjning av traktamentsbeloppen, som de sakkunnigas majoritet föreslagit
för de tre lägsta traktamentsklasserna, D—F, är enligt min uppfattning
skälig. Vad angår de högre traktamentsklasserna vill jag icke motsätta
mig ett tillmötesgående av de i yttrandena uttryckta önskemålen i så
måtto, att traktamentet i klasserna B och C, utöver vad sakkunnigmajoritelen
föreslagit, höjes med 1 krona, att läggas till nattraktamentet. I enlighet
härmed skulle höjningen av traktamentsbeloppen bliva för klass A 1 krona,
att läggas till dagtraktamentet, för klasserna B och G 2 kronor, därav 1 krona
till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet samt för klasserna
D—F 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet och 1 krona till natttraktamentet.
Traktamentsersättning vid förrättning inom eller i närheten av
bostads- eller tjänstgöringsorten.
Enligt 17 § 1 mom. allmänna resereglemente! må traktamentsersättning
icke åtnjutas för förrättning, som ulföres å förrättningsmannens bostads- eller
tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller,
beträffande stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från gränsen för
det planlagda område, inom vilket förrältningsmannen har sin bostad eller
tjänstgöring.
Rörande dessa bestämmelser hava de sakkunniga bland annat anfört, alt
desamma medföra en viss ojämnhet i tillämpningen. Till en del samman
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
hänger detta med att inom en och samina bostads- eller tjänstgöringsort kunna
finnas flera, från varandra skilda planlagda områden. Vidare kunna bestämmelserna
leda till att exempelvis en tjänsteman med stationering i Stockholms
centrum icke får traktamentsersättning vid resa till en viss förorf,
medan en tjänsteman med stationering i samma förort får ersättning vid resa
till stadens centrum (jfr kammarrättens årsbok 1939 not. 220).
Hithörande spörsmål torde överhuvud icke kunna tillfredsställande lösas
enbart genom allmänna föreskrifter i resereglemente!. Huru dessa allmänna
föreskrifter än avfattas, kunna förhållandena på vissa orter eller inom vissa
förvaltningsgrenar göra undantagsföreskrifter påkallade. Enligt de sakkunnigas
uppfattning bör Kungl. Majit äga befogenhet att meddela dylika undantagsföreskrifter.
Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit bär icke föranlett erinran
eller särskilt uttalande från annan remissmyndighet än statskontoret, som
förklarat sig av principiella skäl icke kunna tillstyrka, att möjlighet beredes
Kungl. Maj:t att medgiva traktamentsersättning i andra fall än som avses i
17 § 1 mom.
Departementschefen har beträffande förevarande spörsmål anfört följande:
De
sakkunnigas förslag örn rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag
från den allmänna regeln i 17 § 1 mom. torde åsyfta icke blott de fall, då
regeln finnes verka för snävt, utan även de fall, då förhållandet är det motsatta.
Av skäl som de sakkunniga anfört tillstyrker jag förslaget om rätt för
Kungl. Majit att meddela undantagsföreskrifter i såväl ena som andra riktningen.
Traktamente för del av dag eller natt.
Enligt 17 § 2 mom. resereglementet utgår icke traktamentsersättning för
dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning.
För dag, varav mer än 1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår
traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.
Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och ifrågasatta ändringar i desamma
jämte därmed sammanhängande spörsmål lämnas i propositionen å
sid. 47—49 en översiktlig redogörelse. Däri erinras örn ett av riksräkenskapsverket
förordat ändringsförslag av innehåll, att dagtraktamente i allmänhet
skulle erhållas först vid 3 timmars frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten
samt att endast halvt dagtraktamente skulle utgå vid frånvaro
mellan 3 och 9 timmar. Vidare framhålles, att i vissa besparingsreglementen
inom ett stort antal förvaltningsgrenar föreskrivits, att traktamentsersättning
icke utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.
De sakkunniga hava i förevarande ämne anfört följande:
Till följd av utvecklingen inom besparingsreglementenas område har den
ekonomiska betydelsen av frågan örn traktamentsreduceringen i allmänna
resereglementet minskats. Såsom ett önskemål har framhållits, att större en
-
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
21
helighet i regleringen av förevarande traktamenlsspörsmål inom olika förvaltningsgrenar
måtte åvägabringas. Även om förhållandena inom de skilda
förvaltningsgrenarna, enligt vad erfarenheten givit vid handen, äro alltför
skiftande för att en fullständig enhetlighet skall kunna ernås, synes detta
önskemål värt beaktande. Man torde dock fortfarande få räkna med ett
behov av särskilda besparingsregler inom vissa förvaltningsgrenar.
En ändring av 17 § 2 mom. allmänna resereglementet med syfte att ytterligare
begränsa rätten till traktamentsersättning för del av dag synes emellertid
principiellt befogad. Härvid kunde det, särskilt i betraktande av
önskemålet om större enhetlighet, synas ligga nära till hands att införa regeln,
att dagtraktamente endast må utgå för dag, varav mer än 6 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning. Såsom förut nämnts, gäller denna
regel numera för stora grupper av befattningshavare, ehuru inom vissa
förvaltningsgrenar endast vid resor inom det egna distriktet. Emellertid lia
de sakkunniga icke kunnat förorda, att regeln erhåller allmän giltighet. I
synnerhet i början och slutet av längre resor kan den vålla en väl stark
begränsning av traktamentsersättningen. Ej heller synes man som allmän
regel kunna utgå ifrån att resor på upp till 6 timmar skola kunna företagas
utan särskild kostnad. Örn regeln skulle göras tillämplig endast på resor,
som i sin helhet omfatta högst 6 timmar, skulle dessutom den därmed åsyftade
verkan endast delvis uppnås.
Den andra av de ifrågavarande reglerna — nämligen att traktamente ej
utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning,
samt att halvt traktamente utgår för dag, varav 3—9 timmar tagits
i anspråk — synes bättre avvägd för en allmännare tillämpning. På grund
härav få de sakkunniga förorda, att 3—9-timmarsregeln införes i reglementet.
Därvid torde, i enlighet med vad som ifrågasatts i yttranden över tidigare
förslag, böra tilläggas en bestämmelse av innebörd, att i dagtiden skall
inräknas nattid, som ej uppgår till över en timme och för vilken nattraktamente
i följd därav ej utgår.
Om 3—9-timmarsregeln sålunda införes i allmänna resereglementet, bör
emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att föreskriva undantag därifrån. En
dylik möjlighet till undantag är behövlig med hänsyn bland annat till att
traktamentsersättningarna för vissa grupper av tjänstemän äro och fortfarande
böra vara reglerade efter andra grunder än de i allmänna resereglementet
stadgade. Även om man synes böra eftersträva samma tidsbegränsningar
för traktamentes utgående i besparingsreglementena som i allmänna
resereglementet, lärer man icke kunna utgå ifrån att detta alltid är möjligt.
Vidare kan undantag bli påkallat i de fall, då förrättningsmannen icke i sådan
egenskap åtnjuter lön eller arvode, liksom även i de ännu förekommande
fall, då traktamentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda.
Rörande innehållet i de häröver avgivna remissyttrandena hänvisas till
härför lämnad redogörelse å sid 50 och 51 i propositionen.
Departementschefen har i denna sak anfört i huvudsak följande:
Såsom förut nämnts, har frågan örn en ytterligare begränsning av traktamentsersättningen
för dag, som endast delvis tages i anspråk för resa eller
förrättning, sedan flera år tillbaka varit aktuell. Olika förslag lill frågans
lösning hava framställts. I eli flertal besparingsreglementen har införis regeln,
alt traktamentsersättning ej utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits
i anspråk. De sakkunniga hava av anförda skäl icke förordat denna regel
lill införande i resereglementet utan i stället regeln, att traktamentsersättning
ej utgår för dag varav högst 3 timmar tagits i anspråk, samt alt tråk
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
tamentsersättningen för dag varav 3—9 timmar lages i anspråk, minskas till
hälften. Av yttrandena framgår, att nu liksom tidigare olika meningar i denna
fråga göra sig gällande. En del remissmyndigheter hava biträtt sakkunnigförslaget,
medan andra myndigheter avstyrkt ändring av de gällande bestämmelserna
i ämnet eller framlagt jämkningsförslag av skiftande innebörd.
För egen del anser jag övervägande skäl tala för att frågan löses väsentligen
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Emellertid synes den
av de sakkunniga förordade 3—9-timmarsregeln i anslutning till vad i vissa
yttranden ifrågasatts böra jämkas sålunda, att den övre tidsgränsen för
halvt dagtraktamente sänkes från 9 till 8 timmar.
Om beträffande något verk skulle framgå av en närmare undersökning,
att den nu förordade regeln icke lämpar sig för verkets speciella förhållanden
— vilket i ärendet gjorts gällande för telegrafverkets del — bör härav
betingat undantag från regelns tillämpning kunna göras. De sakkunniga hava
av olika närmare angivna skäl föreslagit rätt för Kungl. Maj:t att meddela
föreskrifter örn undantag från den allmänna regeln. Detta förslag bör
enligt min uppfattning godkännas.
Traktamentsersättning vid längre tids vistelse å en och samma plats.
De sakkunniga hava — under hänvisning till att vissa besparingsreglementen
innehålla föreskrifter om minskning av resetraktamentet vid längre
tids vistelse å en och samma plats — anfört, att jämväl fastställandet av dylika
bestämmelser med allmännare giltighet syntes böra, i motsvarighet till
vad som vore fallet beträffande tjänstgöringstraktamente, ankomma på Kungl.
Majit. En bestämmelse i sådant syfte hava de sakkunniga intagit i 17 § 4
mom. i sitt författningsförslag.
Departementschefen har härom anfört följande:
Med hänsyn bland annat till svårigheten att i vissa fall skilja mellan resetraktamente
och tjänstgöringstraktamente är det önskvärt, att den föreliggande
frågan örn traktamentsersättningen vid längre tids vistelse å en och
samma plats kan lösas enligt för båda slagen av traktamente gemensamma
riktlinjer. För att Kungl. Majit skall i fråga om resetraktamente äga meddela
här åsyftade bestämmelser för allmännare tillämpning och icke endast
för vissa grupper av befattningshavare torde det av de sakkunniga föreslagna
bemyndigandet vara erforderligt. Jag tillstyrker därför, att ett dylikt bemyndigande
intages i 17 §.
Vissa ytterligare begränsningar i rätten till traktamentsersättning.
De sakkunniga hava föreslagit införande i 18 och 19 §§ av vissa ändringar
och tillägg i syfte att åvägabringa likformighet med vad som gäller om
tjänstgöringstraktamente enligt 4 § 3 och 4 mom. tilläggsbestämmelserna till
civila avlöningsreglementet. Den närmare innebörden av dessa förslag är följande:
Då
förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman
genom vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
23
ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande
vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.
Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens
bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad
nu sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan anledning, må traktamentsersättning utgå även
för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn. Åtnjuter
förrättningsmannen sjukhusvåx-d, som helt eller delvis bekostas av statsmedel,
beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen
under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt
upphöra.
Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelsen i 18 § om begränsning av
traktamentsersättningen vid beredande av inkvartering borde kompletteras
med en föreskrift om skyldighet för förrättningsman att godtaga av vederbörande
myndighet anvisad inkvartering.
Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt meddelande av en uttrycklig
föreskrift, att den anvisade inkvarteringen skall fylla rimliga anspråk
på lämplighet och anpassning efter vederbörandes reseklass.
Statskontoret har anfört, att vederbörande myndighet ägde i särskilt fall
medge undantag från den bestämmelse, enligt vilken tjänstgöringstraktamente
vid sjukdom må utgå högst under 15 dygn, samt att enahanda befogenhet
borde i 19 § tilläggas myndigheten med avseende å resetraktamente.
Departementschefen anför i detta ämne följande:
Det torde ligga i sakens natur att, om inkvartering beredes genom vederbörande
myndighets försorg, förrättningsmannen icke bör kunna erhålla
vanlig traktamentsersättning genom att underlåta att begagna sig av inkvarteringen.
En uttrycklig föreskrift härom synes därför icke erforderlig. Ej
heller synes det lämpligt att i reglementet införa en föreskrift av den obestämda
innebörd, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit.
I enlighet med vad statskontoret föreslagit bör i 19 § första stycket göras
ett tillägg om rätt för vederbörande myndighet att medge undantag från den
i författningsrummet upptagna allmänna regeln. Tillägget synes lämpligen
kunna gälla samtliga här åsyftade fall och sålunda icke behöva begränsas till
att gälla sjukdomsfall. .
I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande
del.
Vissa arvodesfrågor.
De sakkunniga hava slutligen berört det i vissa fall löreliggande sambandet
mellan resetraktamente och arvode för utfört arbete. I fråga härom hava
de sakkunniga anfört följande:
I det år 1928 avgivna sakkunnigutlåtandet berördes en tidigare väckt fråga
om utbrytande ur resereglementet av sådana grupper av befattningshavare,
för vilka traktamentsersättning jämväl kunde anses i viss mån innefatta
ersättning för det under förrän ningen utförda arbetet. Såsom dylika befattningshavare
nämndes i utlåtandet nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt,
24
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
gode män vid vissa förrättningar samt ordförande och ledamöter i vissa
nämnder. I utlåtandet påvisades, att ersättningsfrågan såvitt angick dessa
funktionärer kunde regleras genom särskilda föreskrifter och att hänsyn till
nu berörda spörsmål icke behövde tagas vid utformningen av allmänna resereglemente!.
Denna uppfattning godkändes vid 1929 års riksdag. Därvid
tramhöll riksdagen, att frågan om fastställandet av särskilda förrättningsarvoden
för vissa grupper av förrättningsmän icke borde lämnas åsido, ehuru
den icke behövde lösas i samband med behandlingen av allmänna resereglementet.
Det förevarande spörsmålet bragtes i erinran av 1932 års statsrevisorer,
varefter 1933 års riksdag (skrivelse nr 247) uttalade sig för en närmare utredning
i ämnet.
Vid de sakkunnigas behandling av frågan örn begränsning av traktamentsersättningen
för del av dag eller natt har förutsatts, att undantag från den
föreslagna allmänna regeln i ämnet kan bliva påkallat i de fall, då förrättmngsmannen
icke i sådan egenskap åtnjuter lön eller arvode eller då traktamentsersättning
och arvode icke äro helt åtskilda. Av detta och andra skäl
har föreslagits, att Kungl. Maj:t skall äga föreskriva dylikt undantag.
Spörsmålen örn rätt till arvoden vid allmänna uppdrag liksom frågorna örn
rätt att överhuvud åtnjuta traktamentsersättning vid dylika uppdrag och om
vederbörandes placering i rese- och traktamentsklass torde icke påkalla behandling
i nu förevarande sammanhang.
Vad de sakkunniga salunda anfört har ej föranlett erinran från departementschefens
sida.
IV. Särskilda frågor berörande resereglementets tillämpning.
Kostnader i samband med inställande av tjänsteresa.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över promemorian berört ett fall,
då kostnader kunna uppkomma i samband med att en planerad eller beordlad
tjänsteresa pa grund av mellankommande omständigheter måste inställas
eliel uppskjutas, nämligen örn inställandet eller uppskovet föranleder avbeställning
av sovplats. Ämbetsverket har därvid hänvisat till ett av kammarrätten
meddelat utslag (årsboken 1935 not. 106), varigenom en förrättningsman
förklarats berättigad utfå ersättning för ifrågavarande kostnader. Riksräkenskapsverket
har uttalat sig för att den sålunda fastslagna principen
bringas till uttryck i resereglementet genom ett stadgande av innehåll, att
avgift för avbeställning av plats i sovvagn må ersättas, då skäl därtill finnes
vara för handen.
Departementschefen har anfört:
Mot den princip, som kommit till uttryck i det åberopade utslaget, synes
icke vara något att erinra. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på
praxis, i vad män ifrågavarande eller därmed jämförliga kostnader med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet må kunna gottgöras.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
25
Tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande föreslagit införande i 16 § resereglemente!
av en föreskrift, att befattningshavare, som under semesterledighet
inkallas till tjänstgöring och i anledning därav nödgas företaga resa från
och åter till den ort, där han under ledigheten befinner sig, må, i den mån
vederbörande myndighet så prövar skäligt, beredas ersättning för resor till
och från tjänstgöringsorten. Till stöd härför har ämbetsverket åberopat uttalande
i denna angelägenhet i propositionerna nr 190 till 1927 års riksdag
och nr 40 till 1929 års riksdag, båda med förslag till allmänt resereglemente.
Beträffande det närmare innehållet i förenämnda uttalanden hänvisas till
förevarande proposition (sid. 56).
Generaltullstyrelsen har ifrågasatt införande i resereglemente! av vissa bestämmelser
i ändamål att förebygga, att tjänsteman, som har sig ålagt att
utan förordnande i varje särskilt fall företaga tjänsteresor, verkställer sådan
resa i omedelbart samband med enskild ledighet, som tillbringats eller är avsedd
att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten, utan att tjänsteresan vid
förevarande tidpunkt är ur statsverkets synpunkt ovillkorligen nödvändig.
Styrelsen har anfört, att den omständigheten, att hinder mot ett dylikt förfarande
icke förelåge, kunde få till följd, att tjänstemannen komme att utan
trängande skäl förlägga första eller sista tjänstförrättningen under resan till
eller i närheten av den plats utom tjänstgöringsorten, där han under ledigheten
vistades eller ämnade uppehålla sig. Därigenom finge tjänstemannen
sina resekostnader ersatta av statsmedel, utan att statsverkets reseutgifter
kunde anses motsvara värdet av tjänsteresan.
Departementschefen har härom yttrat följande:
Viss möjlighet att lämna gottgörelse till tjänsteman, som inkallas till tjänstgöring
med avbrytande av semester eller annan ledighet, har anvisats i de
av riksräkenskapsverket åberopade uttalandena i propositioner till 1927 och
1929 års riksdagar, önskemålet att tjänstemännen skola erhålla en mera
tryggad rätt till sådan ersättning synes i princip befogat. Det torde emellertid
möta betydande svårighet att åstadkomma en allmän reglering, som tillgodoser
det ifrågavarande önskemålet utan att giva rum för missbruk. Man torde
även böra räkna med att dylika avbrott i ledighet åtminstone under normala
förhållanden skola höra till undantagen. Bestämmelser i förevarande ämne
borde för övrigt knappast få sin plats i resereglementet utan snarare i de
allmänna avlöningsförfattningarna.
Jämväl beträffande den av generaltullstyrelsen berörda frågan möter svårighet
att genom allmänna bestämmelser åstadkomma en tillfredsställande
reglering. För motverkande av missbruk i det av styrelsen angivna avseendet
torde man närmast få lita till övervakning från överordnads sida och revision.
Av nu anförda skäl har jag ansett mig för närvarande icke böra framlägga
förslag i dessa ämnen.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Utrikes resor.
Enligt 26 § reserereglementet ankommer det på Kungl. Majit att förordna
om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden utom
rikets gränser.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida icke vissa grundläggande
föreskrifter, som genomgående återfinnas i Kungl. Majits beslut rörande ersättning
för utrikes resor, borde intagas i resereglemente!.
Departementschefen har uttalat, att framdeles i samma mån som hittills
torde böra ankomma på Kungl. Majit att reglera ersättningarna vid utrikes
tjänsteresor. I den mån det kunde finnas önskvärt att meddela allmänna regler
i ämnet, torde dock dessa böra få sin plats icke i själva resereglementet
utan i tilläggsbestämmelserna eller annan författning vid sidan av reglementet.
V. Ändringarnas ikraftträdande m. m.
De nu förordade ändringarna i allmänna resereglementet föreslås skola träda
i kraft den 1 juli 1942. Före ikraftträdandet erfordras omarbetning av
tilläggsbestämmelserna till resereglementet samt olika besparingsreglementen
ävensom vissa andra avlöningsföreskrifter, som äga samband med allmänna
resereglementets bestämmelser.
I vissa yttranden har uttryckts önskemål, att allmänna resereglementet
måtte efter ändringarnas vidtagande utgivas i sin fullständiga lydelse. Det
förutsättes skola ankomma på Kungl. Majit att för sådant ändamål, efter
riksdagens behandling av ärendet, föranstalta örn sammanförande av de beslutade
ändringarna och tidigare ändringar i nytryck av reglementet.
Utskottets yttrande och hemställan.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att den sedan länge vilande
frågan om en allmän revision av resereglementet nu bör upptagas till
avgörande och att därvid även böra i reglementet införas sådana ändringar,
som kunna anses betingade av rådande krisförhållanden. Det av Kungl.
Majit framlagda förslaget till dylik revision kan utskottet i allt väsentligt
tillstyrka.
Kilometerpenningarna föreslås borttagna vid färd med omnibus, men bibehållna
vid färd med taxeautomobil. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
däremot rätten till kilometerpenningar upphävas i sistnämnda fall. I stället
skulle vederbörande myndighet ha att tillerkänna förättningsman skälig
gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift enligt taxa. På skälighetsprövning
borde jämväl ankomma, i vilken mån verifikationer rörande uppgivna
extra utgifter skola fordras.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
27
Utskottet har för sin del funnit övervägande skäl tala för de sakkunnigas
förslag. Gottgörelse utöver avgiften enligt taxa bör dock, på sätt riksräkenskapsverket
framhållit, utgå med högst fem procent på avgiften och endast i
den mån de sammanlagda verkliga kostnaderna icke täckas av ersättningen
för nämnda avgift. Såsom de sakkunniga uttalat bör frågan om verifikation
av kostnaderna få bero på skälighetsprövning. Utskottet förutsätter dock, att
kostnaderna i regel skola styrkas, då fråga är örn längre resor. Vid den ståndpunkt,
som utskottet sålunda intagit, bör jämväl 6 § resereglemente! ändras
: överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Förslaget örn höjning av traktamentsbeloppen har betecknats såsom ett
av krisläget bestämt provisorium. Utskottet anser i likhet med departementschefen,
att en principiell revision av traktamentsskalan varit önskvärd. Med
hänsyn till det rådande läget kan emellertid även enligt utskottets mening
ett bibehållande tills vidare av den nuvarande klassindelningen och en allenast
provisorisk justering av traktamentsbeloppen anses motiverad.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola dagtraktamentena i de tre högre klasserna
A—C höjas med 1 krona och i de tre lägre klasserna D—F med 2
kronor. Nattraktamentena skola i alla klasser utom den högsta höjas med
1 krona. Kungl. Maj:ts förslag skiljer sig från de sakkunnigas däri, att de
sakkunniga icke föreslagit höjning av nattraktamentena i någon av de tre
högre klasserna. I motionerna 1:214 och 11:291 föreslås en höjning utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit av dagtraktamentena, i klass C med 2 kronor
och i övriga klasser utom den högsta med 1 krona. Beträffande nattraktamentena
yrkas i motionerna icke annan ändring i Kungl. Maj:ts förslag än
att höjningen örn 1 krona föreslås skola genomföras i alla klasserna och
således även komma den högsta klassen till godo.
För egen del har utskottet funnit sig böra förorda de sakkunnigas förslag.
Utskottet föreslår alltså en höjning av dagtraktamentena i överensstämmelse
med vad Kungl. Maj:t föreslagit, men att höjningen av nattraktamentena
örn en krona endast skall avse de tre lägre traktamentsklasserna.
Förslaget till ändrade bestämmelser i fråga örn traktamente för del av
dag eller natt finner utskottet välbetänkt.
I fråga om tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet har
generaltullstyrelsen framhållit önskvärdheten av att förebygga, att tjänsteman,
som bär sig ålagt att utan förordnande i varje särskilt fall företaga
tjänsteresor, verkställer sådan resa i omedelbart samband med enskild ledighet,
som tillbringats eller är avsedd att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten,
utan att tjänsteresan vid förevarande tidpunkt är ur statsverkets
synpunkt ovillkorligen nödvändig.
Ulskottet vill för sin del framhålla det angelägna i att dylika missbruk
stävjas. Såsom departementschefen emellertid framhållit, möta svårigheter
att reglera denna fråga genom allmänna bestämmelser, varför man närmast
har att lita till övervakning från överordnades sida och till revision.
Kungl. Maj :ts förslag i ovan ej berörda delar har icke givit utskottet anledning
till erinran.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 214 och II: 291 antaga härvid såsom
bilaga fogade förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929
(nr 210).
Stockholm den 5 maj 1942.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,
Torsten Ström, Sven Larsson, Heiding, Karl Magnusson, Bäcklund, Björkman, Gustaf
Iwar Anderson, Sundberg och Holmbäck; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Eriksson i Slockholm, Andersson
i Prästbol, Persson i Tidaholm, Andersson i Södergård, Åqvist, Staxäng, Viklund,
fru Alvén, herrar Pettersson i Dahl, Åkerström och Etik sson i Frägsta.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
29
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den 27
juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2 och 4—6 §§, 8 § 1 och 2 mom.
samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.1
2 §•
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
Färdsätt |
Klass I |
Klass II |
Klass III |
Järnväg...............j |
Avgift för 1 plats i |
Avgift för 1 plats i |
Avgift för 1 plats i |
I klass |
II klass |
III klass |
|
Fartyg.................< |
Avgift för enskild |
Avgift för hyttplats |
Avgift för salongs-plats |
I Luftfartyg, spårväg och] |
liggplatser |
||
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
|
Taxeautomobil......... |
Avgift för 1 person |
Avgift för 1 person |
Avgift för 1 person |
Annan automobil ...... |
40 öre per km |
40 öre per km |
40 öre per km |
Hästskjuts............. |
30 öre per km |
30 öre per km |
30 öre per km |
Annat färdsätt än ovan] |
20 öre per km |
20 öre per km |
20 öre per km |
Vid resa---i sovvagn.
Med fartyg---verkligen använts.
Till omnibus — -— — persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma.
Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga
utgifter för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften,
dock att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften
icke täcker de verkliga kostnaderna.
Har förrättningsman---hava utgivit.
2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom. och
17 § 2 mom. se 1931: 241.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
[ För dag____ För natt.... |
Traktamentsklasser |
||||
A |
B |
C |
D |
E |
F |
17 kronor 9 , |
15 kronor 8 » |
13 kronor 7 |
12 kronor 7 » |
10 kronor 6 > |
8 kronor 5 » |
26 kronor |
23 kronor |
20 kronor |
19 kronor |
16 kronor |
13 kronor '' |
Dygnet räknas från klockan 0.
Med dag---av dygnet.
4 §•
Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.
Förrättningsman är ----med luftfartyg.
Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Maj:t för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av
Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder
utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.
Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga
kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med
hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så
fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §
1 mom. stadgade.
Har förrättningsman —--mån nedbringas.
5 §.
Resekostnadsersättning utgår---1 kilometer.
Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus
äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område, må resekostnadsersättning icke utgå, nied mindre Kungl Majit eller,
enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt
medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel
färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför
samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger
rum inom det planlagda området.
6 §.
Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tilllyggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
Vid beräkning---hel kilometer.
8 §.
1 mom. Hava vid---båtar m. m.
Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,
väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av'' fortskaffningsmedel,
samt förskjutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
31
2 morn. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom
resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per
kilometer för varje medresande förrättningsman.
10 §.
Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.
Om eljest---dylikt avbrott.
15 §.
Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmännen, utgår
resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,
luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person
eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav berör
es.
17 §.
1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.
2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme
sålunda tagits i anspråk.
För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.
upptagna beloppet.
Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas
nattie!, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i
första stycket icke utgår.
3 mom. Kungl. Majit äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2
mom. är stadgat.
A mom. Kungl. Majit äger förordna om minskning av traktamentsersättningen
för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver
viss av Kungl. Majit bestämd tid.
18 §.
Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman genom
vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss
ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande
vad förrättningsmännen sålunda har att erlägga.
Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad
innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu
sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.
19 §.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn, så
32
Statsutskottets utlåtande Nr 104.
framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.
Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av
statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen
under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt
upphöra.
Förrättningsman» som---bostads- eller tjänstgöringsorten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.
427882. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.