Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1942 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud inot bebgggelse till hinder för försvaret.
Genom en den 6 februari 1942 dagtecknad proposition, nr 36, har Kungl.
Majit, under åberopande''av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Nybyggnad må ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning eller
flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar
försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret. Vad nu sagts
om nybyggnad skall ock gälla väsentlig om- eller tillbyggnad.
Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller
flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten av militär
anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att vad i första
stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.
2 §•
I ort, där byggnadsnämnd finnes, åligge nämnden att vid prövning av
fråga örn byggnadslov iakttaga vad i 1 § stadgas eller av länsstyrelsen med
stöd av samma paragraf föreskrivits.
För annan ort äger länsstyrelsen stadga, att nybyggnad eller väsentlig mueller
tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga
rum, med mindre länsstyrelsen på ansökan prövat, alt hinder som avses i 1 §
ej föreligger däremot. Ändå att sådan föreskrift ej meddelats för orten, skall
länsstyrelsen på ansökan pröva, huruvida hinder föreligger.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 9. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
3 §•
Innan beslut meddelas med anledning av ansökan om byggnadslov eller
tillstånd enligt 2 § skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses
i 1 § föreligger, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen inhämta yttrande därom
av myndighet, som Konungen bestämmer.
4 §•
Om synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen medgiva tillstånd till
nybyggnad eller om- eller tillbyggnad, oaktat den kan medföra men som
avses i 1 §. Underrättelse om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas
myndighet som har att avgiva yttrande enligt 3 §.
Finner byggnadsnämnd vid prövning av fråga om byggnadslov, att synnerliga
skäl därtill äro oaktat byggnaden kan vålla men som nyss sagts,
skall nämnden överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning, huruvida
tillstånd må medgivas enligt första stycket. Sedan länsstyrelsens beslut
vunnit laga kraft, skola handlingarna återställas till nämnden,
5 §•
Finnes på grund av denna lag tillstånd till nybyggnad eller örn- eller
tillbyggnad icke kunna meddelas, och föranledes därav, att sökanden, under
den tid hindret varar, får vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av
fastigheten eller att han går miste om avkastning å nedlagt kapital, vare han
berättigad till skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkats
honom ej är att anse såsom ringa.
6 §•
Ersättning enligt 5 § bestämmes av riksvärderingsnämnden.
Ansökan därom ingives till länsstyrelsen som har att med eget yttrande
överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling inför nämnden
skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om fastställande av ersättning
på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.
över nämndens beslut må klagan ej föras.
7 §-
Den som utan länsstyrelsens tillstånd uppför nybyggnad eller verkställer
väsentlig örn- eller tillbyggnad i ort, för vilken länsstyrelsen utfärdat föreskrift
enligt 2 § andra stycket, straffes med dagsböter.
8 §•
Där byggnadsnämnd ej finnes, åge länsstyrelsen med avseende å tillämpningen
av denna lag göra sig hörsammad genom förelägganden så ock förbjuda
fortsättandet av påbörjat arbete, som står i uppenbar strid mot lagens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
3
bestämmelser, på sätt enligt vad särskilt är stadgat tillkommer byggnadsnämnd
i stad i fråga om olovligen vidtagen åtgärd.
9 §■
Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
10 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1942 och gäller till och med den
30 juni 1943. Föreskrift som meddelats jämlikt denna lag skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen sägs om prövning av ersättningsanspråk
och om straff för förseelse som begåtts under lagens giltighetstid
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse för detsamma icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
Framställningar örn lagstiftning.
I skrivelse den 9 juni 1941 har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hemställt örn revision av gällande lagstiftning om byggnadsverksamhet och
planläggning.
Länsstyrelsen, som särskilt med hänsyn till frågans betydelse ur militär synpunkt
understrukit angelägenheten av att en utredning utfördes med största
möjliga skyndsamhet, hade vid skrivelsen fogat en av länsstyrelsen åberopad
framställning från regionplanekontoret i Göteborg. I denna utvecklas närmare
behovet av en regionplanelagstiftning. Regionplanekontoret erinrar örn
att, sedan Kungl. Maj:t den 22 december 1939 fastställt arbetsordning för upprättande
av regionplan för Göteborg med omgivningar, arbetet härmed pågått
i över ett år. Vissa redan tidigare väl kända brister i den lagstiftning som
reglerar byggnadsverksamhet och planläggning hade därvid ytterligare framträtt
och bestyrkts. Göteborgsregionen omfattade områden kring Göteborg ut
till tre å fyra mil från stadens centrum och inbegrepe 44 kommuner. Den
skulle angiva huvuddragen av markens disposition för olika ändamål, såsom
för industri, jordbruk, bostadsbebyggelse och rekreation, samt principerna i
fråga om sträckning och anordnande av huvudtrafikleder och huvudavlopp.
Vad som härvidlag upptoges i regionplanen finge emellertid icke lagligen
bindande verkan utan utgjorde endast ett uttryck för vad som ur teknisk, ekonomisk
och social synpunkt prövats lämpligt. En ändring i denna del måste
äga rum så att bindande bestämmelser kunde meddelas angående använd
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 0.
ningen av mark inom regionplaneområdet. Vid bestämmande av de områden
som finge exploateras borde bland annat militära synpunkter beaktas.
I skrivelse den 18 oktober 1941 har länsstyrelsen i Hallands län, med överlämnande
av en skrivelse från länsarkitekten, uttalat sin livliga anslutning
till den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda framställningen och
ävenledes särskilt framhållit angelägenheten av att den begärda utredningen
bomme till stånd så skyndsamt som möjligt. Länsarkitekten i lånet bär i
nämnda skrivelse erinrat om vissa aktuella önskemål örn skydd mot bebyggelse
till hinder för rikets försvar samt har vidare anfört bland annat:
För att vid upprättandet av byggnads- och avstyckningsplaner hänsyn -—
så vitt det för närvarande är möjligt — skall kunna tagas till de militära synpunkterna,
torde i första hand en fullständig inventering böra företagas i fråga
örn områden, som önskas obebyggda, och resultatet därav skyndsamt meddelas
länsstyrelsen. Intill dess så skett, kunna onödiga missförhållanden uppstå.
Det torde emellertid för närvarande föreligga stora, ibland oöverstigliga
hinder för ett tillgodoseende av de militära kraven på byggnadsfria områden.
I de trakter, där en tillämpning av byggnads- och avstyckningsplaneinstiluten
icke kommer i fråga, synes länsstyrelsen helt sakna möjlighet att förhindra
olämplig bebyggelse. Då det här ofta är fråga om vidsträckta områden, som
dessutom i vissa fall äro efterfrågade som byggnadsmark, torde det av kostnadsskäl
knappast vara tänkbart, att staten genom förvärvande av äganderätt
till områdena skaffar sig kontroll över byggnadsverksamheten inom desamma.
Det är tänkbart, att den begränsning av byggnadsrätten, som bör genomföras
på grund av militära skäl, kan åstadkommas genom servitut till förmån
för kronan på de berörda fastigheterna. I vissa fall måste emellertid de militära
önskemålen vägas mot andra allmänna intressen. Det allmänna torde
exempelvis böra tillse, att bebyggelse för rekreationsändamål på härför särskilt
lämpade strandområden icke förhindras utan starkt bärande skäl. De
byggnadsfria områdena torde icke kunna avgränsas på ett i allo lämpligt sätt
utan att ett flertal inverkande faktorer bedömas. Med hänsyn till att nya förhållanden
kunna uppkomma, är det dessutom av vikt att gjorda dispositioner
utan svårighet kunna ändras. Byggnadsregleringen bör sålunda givas en smidighet,
som knappast synes möjlig vid ett servitutsförfarande. En landsbygdsplanering
av regionplanekaraktär torde utgöra en bättre regleringsform.
Från chefen för flygvapnet och flygförvaltningen har tidigare inkommit
en den 25 januari 1941 dagtecknad skrivelse i syfte alt skydda flygfält mot
menlig bebyggelse i deras närhet. I skrivelsen anföres följande:
För flygvapnets liksom för den civila luftfartens verksamhet är av synnerlig
vikt, att invid och inom visst avstånd från flygfälten icke uppstår bebyggelse,
som kan bliva hinderlig för flygverksamheten. Det är ur denna synpunkt
nödvändigt att erhålla kontroll över bebyggelsen i flygfältens närhet,
så att denna planeras och regleras på sådant sätt, att flygverksamheten ej
hindras eller försvåras.
Med nu gällande rättsregler synes — såvitt flygvapnets verksamhet angår
— ej förefinnas annan i lag reglerad möjlighet att tillgodose angivna syfte än
att Kronan förvärvar samtliga områden, varå en olämplig bebyggelse kan uppstå,
eller med vederbörande markägare träffar avtal om servitut, innebärande
av flygverksamheten betingade inskränkningar i rätten att bebygga re
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. •''»
spektive områden. Den förstnämnda utvägen kan, då det här gäller mycket
stora arealer, av ekonomiska och andra skäl ej ifrågakomma. Vad servitutsbeläggning
beträffar, stöter det, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta
på hinder att få till stånd avtal härom, särskilt med hänsyn till svårigheten
att fastställa rationella grunder för ersättning till vederbörande markägare.
I ett nyligen förekommet fall, där vederbörande länsarkitekt för att få till
stånd en ur sociala och andra synpunkter lämplig bebyggelse av ett landsbygdsområde
i närheten av ett flygfält hos länsstyrelsen väckt fråga örn upprättande
av utomplansbestämmelser för området, har chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen fått tillfälle att avgiva yttrande rörande de ifrågasatta
bestämmelsernas utformning med hänsyn till önskvärdheten att förhindra för
flygverksamheten hinderlig bebyggelse å avsett område. Även om genom ett
sådant förfarande visst beaktande av flygverksamhetens intresse i angivna
och andra fall kan förutsättas, är dock detta intresse för närvarande icke
lagligen skyddat. Bland annat sakna chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
rätt till initiativ för åstadkommande av en reglering av den enskilda
byggnadsverksamheten, som tager sikte på angivna intresse. Icke heller^ föreligger
någon garanti för att dessa myndigheter alltid bliva hörda i sådana
ärenden. . _
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen anse därför anledning föreligga
att undersöka, huruvida icke särskilt det i stadsplanelagen reglerade utomplansbestämmelseinstitutet,
men även i någon mån byggnadsplan- och stadsplaneinstituten
skulle kunna utbyggas för att i möjlig mån tillgodose här ifrågavarande
syfte.
Promemoria.
Med anledning av de inkomna framställningarna bär inom justitiedepartementet
upprättats en den 3 november 1941 dagtecknad promemoria angående
förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
I promemorian framhålles till en början, att de inkomna framställningarna
avsåge införandet av bestämmelser som skulle reglera byggnadsverksamheten
även ur rent militära synpunkter. Detta innebure en nyhet av stor betydelse.
Nu gällande byggnadsbestämmelser finge antagas utgå från att byggnadsregleringen
skedde i fastighetsägarnas och vederbörande samhälles gemensamma
intresse. De inskränkningar i rörelsefriheten som en fastighetsägare
underkastades genom regleringen uppvägdes ofta av de fördelar denna erbjöde,
bland annat genom att andra fastigheter underkastades motsvarande reglering.
Fastighetsägaren finge därför i stor utsträckning underkasta sig inskränkningarna
utan ersättning. Å andra sidan vore det tydligt, att någon fullständig
rättvisa ej skipades de olika fastighetsägarna emellan. Den enes mark
avsattes till bostadskvarter, den andres till fabriksområde eller annan användning
som icke gåve lika högt tomtvärde. Till en viss grad vore denna fördelning
beroende av markens beskaffenhet, men samhället hade möjlighet att
även ur andra synpunkter på nämnda sätt leda utvecklingen genom vissa ändamålsbestämmelser.
Beträffande de militära synpunkterna uttalas i promemorian, att det icke
syntes uteslutet, att militära synpunkter borde få göra sig gällande vid nu
nämnda planering. Det måste ju anses i hög grad önskvärt att t. ex. »krigsviktiga
mål» icke placerades mitt i annan bebyggelse, att öppna platser för
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
lades med tanke på befolkningens bästa även under krigstid och att även i
övrigt planläggningen ej skedde enbart med fredliga förhållanden för ögonen.
Frågan, huru långt man kunde utan ersättning eller expropriation beakta militära
synpunkter vid planeringen, krävde ett noggrant övervägande i varje
särskilt fall. Såsom ledande synpunkt syntes kunna tillämpas den principen,
att en reglering, som avsåge att skydda befolkningen på en viss ort och således
kunde sägas ligga i dennas gemensamma intresse, borde kunna inbegripas,
såvida icke fastighetsägaren därigenom inskränktes i sin rörelsefrihet på ett
avsevärt mera kännbart sätt än eljest. Man borde alltså söka avgränsa vad
som naturligt hörde till ett ordnande av orten på lämpligaste sätt. Därtill
borde kunna hänföras t. ex. att hindra högbebyggelse i närheten av en hamn,
som vore ett åtråvärt krigsmän eller i närheten av en järnvägsstation, möjligen
även högbebyggelse i närheten av flygfält. Tydligen kunde dylika främst
ur skyddssynpunkt framsprungna bestämmelser tänkas i hög grad underlätta
även det rent militära försvaret. Skottfältet bleve friare och eventuella
hinder i form av lågbebyggelse kunde lättare undanröjas än om högbebyggelse
funnits. För övrigt sammanfölle uppenbarligen de militära önskemålen
i dylika fall i viss utsträckning med önskemål som hystes av brandväsendets
män och kommunikationsmedlens representanter. Därest fråga vore om försvarsåtgärder
som vidtoges icke så mycket för att trygga befolkningen i orten
utan mera ur rikssynpunkt, kunde de däremot näppeligen falla in under en
sådan reglering som nu nämnts.
I promemorian erinras härefter, att kraven på förbud mot bebyggelse som
vore olämplig ur militär synpunkt vore särskilt aktuella nu, i det att talrika
befästningar som anlagts icke vore skyddade mot att olämplig bebyggelse
kunde komma att hindra deras användning. Det vore visserligen sant, att
byggnader som uppfördes till men för försvaret vid behov kunde förstöras,
men det kunde befaras, att en sådan åtgärd uppskötes i det längsta med risk
för att det bleve för sent. Det syntes angeläget att söka skapa ett provisoriskt
skydd för nämnda befästningars användbarhet. Ett sådant skydd kunde vinnas
utan väsentlig olägenhet för markägaren, om bestämmelserna ej gjordes
alltför ingripande. Vad nu sagts om befästningar gällde även flygfält, vare
sig de för närvarande användes för militärt ändamål eller ej.
Vid promemorian fanns fogat ett utkast till lag om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret. Lagen skall enligt utkastet vara provisorisk och gälla
allenast till och med den 30 juni 1943.
Enligt 1 § i utkastet skall förbud gälla mot nybyggnad eller väsentlig omeller
tillbyggnad i sådan närhet av fasta befästningar eller flygfält, att deras
användning för rikets försvar genom bebyggelsen försvåras eller nyttan av
dem för försvaret eljest uppenbart minskas. I promemorian uttalas, att ett
sådant byggnadsförbud möjligen kunde synas innebära ett avsevärt intrång
för fastighetsägaren men att det i regel kunde antagas att den stadgade begränsningen
i hans handlingsfrihet icke medförde någon olägenhet. Begränsningen
vore för det första endast temporär. De befästningar, örn vilka det vore
fråga, läge vidare i regel i kustbandet, och det intrång som hotade militära
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
7
intressen härrörde väsentligen från bebyggelse för sommarnöjen. För de flesta
människor vore det helt naturligt att under en kritisk tid uppskjuta dylika
ej strängt nödvändiga byggnadsarbeten, och de flesta funne det nog också
självfallet, att de icke borde försvåra användningen av befintliga befästningar
genom att utan hänsyn till de utrikespolitiska förhållandena uppföra hindrande
byggnader. De som ej ville taga sådan hänsyn vore helt visst i minoritet,
men det vore dock icke uteslutet att de kunde vålla betydlig skada. Örn
en byggde, kunde andra, som eljest skulle väntat, anse isen bruten och även
de börja uppföra sina tilltänkta byggnader.
Beträffande den närmare innebörden av paragrafen framhålles i promemorian,
att den icke avsåge att uppställa något ovillkorligt byggnadsförbud att
gälla i närheten av befästning eller flygfält, utan gåve utrymme för en sådan
förläggning av byggnad att den ej medförde hinder som förut sagts. I många
fall påkallades endast en jämkning av platsen för den tilltänkta byggnaden,
ehuru det naturligtvis vore möjligt, att ett markområde vore så beläget, att
om de militära synpunkterna skulle tillgodoses, någon bebyggelse därå tills
vidare ej kunde äga ruin.
Under 2 och 3 §§ i utkastet regleras förfarandet för avgörande av huruvida
binder som avses i 1 § föreligger.
Då en byggnad kunde vara av den betydelse att den borde tillåtas, även örn
den kunde medföra men ur försvarssynpunkt, har i 4 § möjlighet öppnats
att medgiva dispens. Befogenhet att pröva dispensansökan skall enligt utkastet
tillkomma länsstyrelsen.
För att icke genom lagstiftningen tillskapat byggnadsförbud skall kunna i
undantagsfall drabba för hårt har i 5 § av utkastet upptagits en ersättningsregel.
Förutsättning för att ersättning skall komma ifråga skall i första hand
vara, att byggnadslov eller länsstyrelses tillstånd icke kunnat meddelas på
grund av lagens bestämmelser. I promemorian uttalas, att härigenom antalet
fall, då ersättningskrav kunde komma att väckas, syntes komma att begränsas
till dem då det förelegat ett mera påtagligt intresse av att bygga. Helt uteslutet
vore dock icke, att ansökan om byggnadslov gjordes för skens skull,
men faran syntes icke vara alltför stor. Ersättningen skall enligt utkastet avse
gottgörelse för särskild kostnad som sökanden fått vidkännas under den tid
hindret varat utan att han har motsvarande nytta av fastigheten. Såsom
exempel härå nämnes i promemorian, att han fått betala ränta å lån för tomt
utan att ha någon nytta av denna, eller fått bekosta underhåll av någon redan
befintlig anläggning utan att kunna använda den. Vidare skall ersättning utgå
för att nedlagt kapital utestår räntelöst. Ersättningsfrågan skall enligt 6 §
prövas av riksvärderingsnämnden, som i ärendet skall infordra yttrande av
länsstyrelsen.
Vissa straffbestämmelser och handräckningsbestämmelser meddelas i 7
och 8 §§ av utkastet.
Över promemorian jämte lagutkast ha efter remiss avgivits yttranden
av ett flertal militära och civila myndigheter. I yttrandena har behovet av åt
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
gärder i den riktning som föreslagits i promemorian livligt vitsordats, därvid
i flera fall uttalats att behovet vore trängande. Beträffande det närmare innehållet
i yttrandena får utskottet hänvisa till sid. 10—17 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i propositionen
anfört följande:
»Den verkställda utredningen har ådagalagt nödvändigheten av att för tryggande
av befästningars och flygfälts användbarhet i krig vidtaga åtgärder i
den riktning som förordats i den remitterade promemorian. De aktuella önskemål
som där behandlas kunna icke tänkas bliva tillgodosedda genom planbestämmelser
för bebyggelsen eller genom tillskapandet av servitut. För att
nämnda syfte skall uppnås torde det icke kunna undvikas att i fastighetsägarnas
möjligheter att disponera sin egendom göras vissa inskränkningar
som under normala förhållanden icke skulle komma i fråga. De betänkligheter
som på grund härav göra sig gällande torde emellertid icke böra tillmätas
avgörande betydelse, då bestämmelserna äro avsedda att allenast vara
av provisorisk natur och alltså ej innebära annat än ett av tidsläget betingat
uppskov med vissa byggnadsåtgärder som eljest eventuellt skulle ha kommit
till stånd. Frågan, i vad mån bestämmelser örn hänsynstagande till militära
önskemål böra införas i den allmänna byggnadslagstiftningen, tarvar helt naturligt
en mera ingående undersökning och kommer att upptagas vid den påbörjade
utredningen örn regionplanelagstiftning och en översyn av stadsplanelagstiftningen.
I flera yttranden har uttalats, att de nu föreslagna bestämmelserna borde
utvidgas så att förbud mot en ur militär synpunkt olämplig bebyggelse bomme
att gälla även i närheten av andra anläggningar än befästningar och flygfält
och att hänsyn borde tagas även till planerade anläggningar. Det torde
med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst vara erforderligt, att dessa
önskemål beaktas. I detta syfte synes länsstyrelsen böra erhålla befogenhet
att förklara, att vad i den föreslagna lagen sägs med avseende å befintliga
befästningar och flygfält skall äga motsvarande tillämpning, därest beslut
meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller flygfält eller
örn avsevärt men kan uppstå genom bebyggelse i närheten av militär anläggning
av annat slag. Stadgande härom torde böra upptagas under 1 § som i
övrigt lärer böra jämkas något. Med anledning av vad i ett par yttranden anförts
må anmärkas, att till befästningar skola räknas även mindre anläggningar
såsom bunkers o. d.
De under 2 och 3 §§ föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak böra
godtagas. Det skulle utan tvivel bliva alltför betungande för de militära
myndigheterna att, såsom i vissa yttranden blivit ifrågasatt, uttala sig i
varje byggnadsärende. I överensstämmelse med vad i ett yttrande anförts
torde däremot länsstyrelsens befogenhet att stadga skyldighet att inhämta
dess tillstånd böra inskränkas till byggnader som ej utföras för försvarsväsendets
räkning. I 3 § torde vidare böra vidtagas den ändringen, att Kungl.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. J
Majit må bestämma vilken myndighet som skall avgiva yttrande ur militär
synpunkt.
Även de i 4 § föreslagna bestämmelserna om tillstånd till byggnad som
kan medföra men för försvaret synas lämpliga. Att länsstyrelsen skall iakttaga
synnerlig försiktighet vid tillämpning av befogenheten att medgiva sådant
tillstånd är självfallet. För att säkerställa militär myndighets möjlighet
att kunna fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut torde dock böra föreskrivas,
att meddelande om tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet som
har att avgiva yttrande enligt 3 §.
Mot den föreslagna ersättningsregeln i 5 § ha som nämnt överbefälhavaren
och statskontoret uttalat betänkligheter under det att fastighetsägareförbundet
krävt en utvidgad ersättningsrätt.
Det synes kunna medföra obilliga verkningar att inskränka den enskildes
möjlighet att erhålla ersättning så mycket som överbefälhavaren eller statskontoret
ifrågasatt. I anslutning till bland annat viss bestämmelse i luftskyddslagen
torde emellertid böra stadgas, att ersättning ej skall utgå för
intrång som är att anse såsom ringa. Med anledning av vad statskontoret
anfört angående den närmare innebörden av bestämmelsen vill jag framhålla
att, för att ersättning skall utgå, utredningen skall visa, att det är
beslutet örn avslag på begäran om byggnadstillstånd som föranlett att sökanden
fått vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller
gått miste om avkastning å nedlagt kapital. Sökanden bör alltså förebringa
skäl för antagande att han kunnat bygga, om tillstånd erhållits, och att
hinder sålunda icke mött t. ex. på grund av brist på byggnadsmaterial.
Har möjlighet att bygga i och för sig förelegat, men är det likväl t. ex. på
grund av rådande priser osannolikt att han skulle hava byggt, bör icke
heller ersättning utdömas enligt förslaget.
Vad riksvärderingsnämnden anfört beträffande förfarandet vid ersättnings
bestämmande synes böra beaktas.
Enligt 120 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 äger byggnadsnämnd
förordna örn undanröjande av olovligen utförd byggnad och i 122 § stadgas,
att byggnadsnämnd, om det är uppenbart att påbörjat arbete, vartill tillstånd
bort inhämtas, står i strid mot gällande bestämmelser för områdets
bebyggande, äger förbjuda arbetets fortsättande. I 5 § meddelas bestämmelse
örn rätt för byggnadsnämnd i stad att meddela erforderliga förelägganden,
en befogenhet som enligt 82 § i vissa andra samhällen tillkommer
antingen byggnadsnämnden eller länsstyrelsen. I nu förevarade lagstiftning
torde böra meddelas bestämmelse örn rätt för länsstyrelsen att, där byggnadsnämnd
ej finnes, göra sig hörsammad genom förelägganden samt förbjuda
fortsättandet av arbete som står i uppenbar strid mot lagens bestämmelser.
T övrigt torde allenast böra göras det tillägget till lagutkastet att Kungl.
Majit tillerkännes befogenhet att utfärda närmare bestämmelser angående
tillämpningen av lagen. Vid utfärdande av sådana tillämpningsföreskrifter
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr .9. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Utskottet.
bör tagas i övervägande vad i vissa yttranden anförts örn förutsättningarna
för att göra lagen effektiv och om riksvärderingsnämndens sammansättning.
Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 april 1942.»
Vid granskning av nu föreliggande lagförslag har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot detsamma. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 12 mars 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Olof Carlsson,
Nils Elowsson, Beck-Friis och Näslund;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Pettersson i Hällbacken,
Hermansson, von Seth, Larsson i Östersund, Witzell och Hedlund i Rådom.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
420881