Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
5
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1942 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Genom en den 16 januari 1942 dagtecknad proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 16 och 22 §§ samt 23 § 1 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2§-
1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.
Särskilt åligger det nämnden
att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller
i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfallen åt ett oordentligt,
lättjefullt eller lastbart levnadssätt;
att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn, samt
att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.
Jämväl i---— och handhavande.
Hurusom den---i kommunallagarna.
16 §.
1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete
med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verk
1
Senaste lydelse av 2 § 1 moni., 22 § och 23 § 1 mom. se SFS 1934: 204.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
samhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna
samt barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra.
2 mom. I kommun---bådas verksamhet.
Föreligger i---lämplig åtgärd.
3. mom. Då ordförande i barnavårdsnämnd av föreståndare för läroanstalt
mottager anhållan, att han personligen eller genom ställföreträdare skall deltaga
i behandling av disciplinärende, som rör någon läroanstaltens lärjunge, bör
sådan anhållan örn möjligt efterkommas samt tillgängliga upplysningar angående
lärjungens förhållanden lämnas.
22 §.
Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande
a)
barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;
c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande; samt
d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen
åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande
vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.
23 §.
1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i
22 § a)-—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,
vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen
a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett
ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet
samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda
enligt denna lag;
b) giva vanartat barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt,
erinra det örn de påföljder, vilka nyss nämnts; och
c) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad
anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
Är fråga---ordentligt liv.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1942.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse för detsamma icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
7
Ändringar i barnavårdslagen hava under den senaste tiden ifrågasatts
i flera hänseenden. En i sammanhang med spörsmålet örn ny lösdriverilagstiftning
uppkommen fråga örn viss utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet
att vidtaga åtgärder mot ungdom har ansetts icke böra utbrytas ur
nämnda sammanhang. I nu föreliggande proposition upptagas däremot övriga
framkomna spörsmål, vilka gälla
a) utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder beträffande
barn,
b) upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga samt
c) åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.
Utvidgning- av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder
beträffande barn.
Hällande bestämmelser.
Jämlikt 22 § a) lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) har barnavårdsnämnden att i enlighet med de
närmare föreskrifter, som givas i 23—25 §§ i lagen, vidtaga åtgärder beträffande
barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsattes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa.
Att döma av förarbetena till ifrågavarande stadgande synes endast kroppslig
och icke psykisk hälsa hava avsetts (propositionen nr 150 till 1924 års riksdag).
Framställning örn lagändring.
I skrivelse den 5 juli 1939 har avdelningen för barnavård inom svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinrat örn att vid den reform av barnavårdslagstiftningen,
som genomfördes år 1924, ökade befogenheter för barnavårdsnämnderna
tillskapades med avseende å fall av kroppslig vanvård samt
i viss mån å fall, i vilka fara för vanart förelåg. Därvid lämnades emellertid
åt sidan fall, som avsåge fara för barnets psykiska hälsa. Härutinnan åsyftade
förbundet två kategorier, nämligen dels barn, vilkas psykiska hälsa på
grund av miljöförhållanden äventyrades, och dels barn, vilkas föräldrar —
i regel på grund av oförstånd eller oförmåga — tillämpade uppfostringsmetoder,
vilka verkade nedbrytande på barnets psykiska hälsotillstånd. Vad
särskilt beträffade elen förstnämnda gruppen så kunde man, örn man endast
läste texten till 22 § a) barnavårdslagen, vara böjd att påstå, att rätt till ingripande
borde föreligga, eftersom barnet utsattes för fara till hälsan. I texten
angåves ju icke, att därmed avsåges endast kroppslig hälsa. Med den motivering,
som denna lagbestämmelse erhållit under förarbetena till lagen, vore det
emellertid icke överraskande, att de dömande myndigheterna tolkat bestämmelsen
som avseende endast fara för kroppslig hälsa och därför i fall av fara
för barns psykiska hälsa upphävt barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande
för skyddsuppfostran.
Under hänvisning till vad förbundet sålunda och i övrigt anfört förklarade
förbundet såsom sin mening, att det numera funnes anledning gå något längre
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
i fråga om barnavårdsnämndens rätt att mot föräldrarnas vilja omhändertaga
barn än som skedde år 1924. De goda erfarenheterna i alla avseenden av tilllämpningen
av 1924 års barnavårdslags bestämmelser utgjorde ett bevis Klätt
en dylik utvidgning, utan att innebära risk för oskäligt intrång på föräldramakten,
skulle kunna möjliggöra för barnavårdsnämnderna att i tid ingripa
till hjälp för ett barn, som befunne sig i verklig fara. Förbundet hemställde,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn en utredning angående utvidgning av
barnavårdsnämndernas befogenheter jämlikt 22 § barnavårdslagen, syftande till
att dessa befogenheter måtte komma att innefatta jämväl fall av »psykisk
misshandel».
Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava,
efter remiss, yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och
socialvårdskommittén. Medicinalstyrelsen har därvid åberopat ett av styrelsen
infordrat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn
Y. Wigert. Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen
sid. 6—9.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anför i propositionen:
»De i 22 § a) barnavårdslagen använda ordalagen — avseende det fall att
barn utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller ''hälsa’ —
utesluta visserligen icke en sådan tolkning, att därunder skulle kunna ingå
såväl den kroppsliga som den själsliga hälsan. Med stöd av vissa uttalanden
under förarbetena till berörda stadgande har detsamma emellertid i praxis
ansetts avse endast den kroppsliga hälsan. I svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundets
nu föreliggande framställning samt däröver avgivna yttranden
har påvisats, att en utvidning av stadgandets tillämpningsområde är av
behovet påkallad. Därvid har ändring av författningstexten tillstyrkts av
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, under det att socialvårdskommittén i
första hand ifrågasatt, örn det icke kunde anses tillräckligt med ett uttalande
av statsmakterna, att nuvarande lagtext hädanefter skulle tolkas såsom omfattande
såväl den kroppsliga som den andliga (själsliga, psykiska) hälsan.
Kommittén befarade nämligen, att en ändring i barnavårdslagen kunde leda
till den tolkningen, att i andra lagar och författningar uttrycket hälsa eller
motsvarande uttryck skulle avse endast de rent kroppsliga förhållandena.
I sak föreligger, såsom av det föregående framgår, icke någon meningsskiljaktighet.
För egen del finner jag det lämpligast, att en uttrycklig bestämmelse,
som utvisar, att såväl kroppslig som själslig hälsa avses, införes i
lagen. Skulle socialvårdskommitténs nyss omförmälda farhågor i något hänseende
visa sig befogade, torde erforderliga författningsändringar för att motverka
felaktig tolkning få övervägas.
I fråga örn utformningen av den nu ifrågasatta lagändringen ansluter jag
mig, med hänsyn till önskvärdheten av att bestämmelsernas innehåll tydligt
kommer till uttryck i deras avfattning, till det senare av socialvårdskommitténs
alternativ. Jag föreslår därför, att 22 § a) barnavårdslagen gives det innehåll,
att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård
eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa.
Den föreslagna ändringen av 22 § a) föranleder en formell jämkning av
2 § 1 mom. andra stycket.»
Upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga.
I sitt yttrande över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning
rörande ändring av 22 § a) barnavårdslagen har medicinalstyrelsen
hemställt, att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att jämlikt 23 § 1 mom. under
vissa förhållanden förordna örn aga måtte upptagas till prövning.
Gällande bestämmelser.
Enligt 23 § 1 mom. barnavårdslagen äger barnavårdsnämnden att beträffande
vanartade barn, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga en
eller flera av vissa i momentet under a)—d) uppräknade åtgärder. Under c)
stadgas, att nämnden, då fråga är örn vanartad gosse under femton år eller
vanartad flicka under tolv år och övriga i 23 § omförmälda åtgärder (förmaning
till föräldrarna, varning till barnet; anlitande av till stöd för hemuppfostran
inrättad anstalt; barnets hållande till av nämnden bestämd sysselsättning)
icke kunna antagas hava åsyftad verkan samt det anses gagneligt
med hänsyn till vad örn barnet blivit upplyst, äger föreskriva, att barnet skall
genom någon av nämndens ledamöter eller annan av nämnden utsedd lämplig
person tilldelas aga. — I förarbetena till dessa lagbestämmelser har betonats,
att aga endast borde tillgripas, där sådan med hänsyn till förhållandena i det
särskilda fallet kunde anses vara till gagn.
I fråga örn behandlingen av omhändertagna stadgas i 37 § 2 morn., att beträffande
omhändertagen, som ej fyllt 21 år och icke är skyddshemselev, tillkommer
barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,
den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken
eljest tillkommer föräldrarna.
Medicinalstyrelsens hemställan.
Styrelsen har framhållit, att aga under vissa omständigheter kunde utsätta
ett barn för risker av enahanda art med avseende å dess psykiska hälsa som
de, vilka den förut omförmälda ändringen av 22 § a) barnavårdslagen avsåge
att undanröja.
Medicinalstyrelsens nu ifrågavarande förslag har behandlats i de förut omförmälda
yttrandena av socialstyrelsen och socialvårdskommittén. För att
vinna upplysning i frågan har socialstyrelsen hos barnavårdsnämnderna i
Stockholm, Göteborg och Malmö inhämtat nämndernas mening i ämnet. Angående
innehållet i nämndernas uttalanden och nyssnämnda yttranden, såvitt
nu är i fråga, får utskottet hänvisa till propositionen sid. 10—12.
Föredragande departementschefen yttrar i denna del:
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. .9 sand. 2 avd. Nr 6 7.
389 42 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
»Av de yttranden, som avgivits med anledning av medicinalstyrelsens förslag,
att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga måtte upptagas
till prövning, framgår, att skäl av någon styrka knappast kunna anföras
för ett bibehållande av denna äganderätt. Däremot har påvisats,
att åtskilliga omständigheter tala för ett borttagande därav. Ifrågavarande
äganderätt har för övrigt av flera orsaker kommit till användning endast
i mycket ringa utsträckning. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår
jag sådan ändring av 23 § barnavårdslagen, att däri under c) upptagna bestämmelser
örn rätt för barnavårdsnämnd att föreskriva aga skola utgå.
Beträffande föreskriften i 37 § 2 mom. att barnavårdsnämnden i visst fall
äger rätt till tuktan må erinras därom, att fråga därvid endast är örn den, som
blivit omhändertagen av nämnden, samt att nämnden i sådant fall trätt i föräldrarnas
ställe. Någon anledning att i förevarande sammanhang upptaga
ifrågavarande spörsmål till omprövning torde icke föreligga.»
Åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.
Gällande bestämmelser i barnavårdslagen
lii. lii.
I barnavårdslagen återfinnas vissa stadganden angående samarbete mellan
barnavårdsnämnder och skolor. Enligt 16 § 1 mom. bör barnavårdsnämnden
låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner,
föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården.
Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. I 17 §
andra stycket föreskrives, att kommunal myndighet, befattningshavare i
statens, landstingets eller kommunens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd
läkare eller barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom
örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens ingripande, ofördröjligen
göra anmälan därom. Ytterligare föreskrives i 18 § andra stycket,
att, därest ingripande påkallas beträffande barn under aderton år, som besöker
eller besökt skola, upplysning örn dess förhållande därstädes bör införskaffas.
Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning,
bör kallas till deltagande i barnavårdsnämndens överläggning rörande
barnet; möter hinder för försonlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan
avgiva skriftligt yttrande till nämnden. Bektor eller föreståndare för skola,
i vilken barnet åtnjuter eller åtnjutit undervisning, ävensom för kommunen
anställd särskild folkskolinspektör eller Överlärare bör, örn sådan person ej
är ledamot i nämnden, beredas tillfälle att deltaga i överläggningen. Slutligen
stadgas i 18 § tredje stycket, att, därest ingripande påkallas mot någon,
som fyllt aderton år, bestämmelserna i andra stycket skola äga motsvarande
tillämpning, örn han besöker läroanstalt eller anledning eljest finnes till
antagande, att utredningen i ärendet skulle befrämjas därigenom. Det må
vidare nämnas, att 2 § barnavårdslagen innehåller allmänna bestämmelser
rörande barnavårdsnämnds åligganden.
I detta sammanhang må erinras örn en föreskrift i § 53 mom. 5 läroverks -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
11
stadgan den 17 mars 1933. Om lärjunge, som icke fyllt aderton år, blivit
förvisad från läroverket, skall, därest rektor eller kollegium finner anledning
därtill föreligga, protokoll över förvisningsdom jämte föregående undersökning
tillställas barnavårdsnämnden i lärjungens hemkommun för vidtagande
av de åtgärder i uppfostringssyfte, som enligt barnavårdslagen kunna anses
påkallade.
Framställning från svenska fattigvårds
och
barnavårdsförbundet.
I skrivelse den 9 november 1934 har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
avdelning för barnavård framhållit, att det samarbete mellan
barnavårdsnämnder och skolor, vilket i barnavårdslagen säges vara angeläget
att uppehålla, icke kommit till stånd i önskvärd utsträckning såvitt anginge
förhållandet mellan barnavårdsnämnderna, å ena, samt statens och av staten
understödda skolor, å den andra sidan. Anledningarna härtill syntes hava varit,
bland andra, i vissa fall nämndernas, i andra fall skolornas reserverade hållning
gentemot detta samarbete. Särskilt hade påtalats en bristande kontakt
mellan de nämnda myndigheterna, när fråga örn lärjunges förvisning från
skola förelegat. Härefter har anförts, bland annat:
När fråga föreligger örn lärjunges förvisning från ett läroverk, torde elevens
lagstridiga handlingar eller osedliga uppförande i regel varit av så allvarsam
beskaffenhet, att man kan tala örn vanart eller i alla händelser fara för blivande
vanart. Het är under sådana förhållanden av stor vikt, att vederbörande
barnavårdsnämnd erhåller kännedom örn elevens uppförande, så att nämnden
sättes i stånd att utöva den tillsyn över och eventuellt vidtaga de åtgärder
beträffande dylik elev, som enligt barnavårdslagens 2 § åligger nämnden. Det
synes därför önskligt, att den fakultativa underrättelse till barnavårdsnämnd,
som enligt läroverksstadgan § 53 mom. 5 bestämmes, i regel bleve avgiven och
undvekes endast då synnerligen avgörande skäl härtill ansågos föreligga.
Det har på grunder, som synas beaktansvärda, föreslagits, att beslut örn
lärjunges förvisning från läroverk skulle fattas icke av kollegiet utan av en
särskild nämnd. Man har vidare tänkt sig att i denna nämnd en av ledamöterna
även vore ledamot av vederbörande barnavårdsnämnd så att på
detta sätt ett visst samarbete med barnavårdsnämnden bleve anordnat. Detta
förslag förefaller dock knappast tillfyllest. Det synes synnerligen önskligt
att, innan vid läroverket beslut örn förvisning fattas, ärendet bleve hänskjutet
till vederbörande barnavårdsnämnd för yttrande. Läroverket erhölle då ett
möjligen högst betydelsefullt besked angående nämndens uppfattning i
saken, och åt nämnden bereddes tillfälle att överlägga örn huruvida anledning
funnes i det föreliggande fallet till åtgärder från nämndens sida.---
Det är emellertid icke endast i fråga örn en lärjunges förvisning, som ett
nära samarbete mellan läroverk och barnavårdsnämnd är önskligt. Även
när lindrigare disciplinära åtgärder vidtagas gentemot en elev, vore det säkerligen
i många fall behövligt, att saken komme till vederbörande barnavårdsnämnds
kännedom. Särskilt synes detta vara betydelsefullt, då den beivrade
förseelsen förefaller kunna i viss män bero på missförhållanden i elevens föräldrahem
eller i hem, där eleven är under skolgången inackorderad. Ett ingripande
mot dylika hem torde mera sällan kunna effektivt ske från skolans
sida men väl från barnavårdsnämndens, då nämnden ju därtill äger laga befogenhet.
Utskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
För ett rationellt samarbete mellan de ifrågavarande läroanstalterna och
barnavårdsnämnderna fordras givetvis också, att de senare tillräckligt intressera
sig härför och bland annat icke utan särdeles tungt vägande skäl underlåta
att begagna sig av de möjligheter till dylikt samarbete, som barnavårdslagen
giver.
Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava
yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.
Vad angår innehållet i nämnda yttranden får utskottet hänvisa till
propositionen sid. 15—17.
Föredragande departementschefen anför i propositionen, såvitt rör nu förevarande
spörsmål:
>;Då det otvivelaktigt är ett starkt samhälleligt intresse, att ett effektivt
samarbete förekommer mellan barnavårdsnämnder och skolmyndigheter, äro
de av skolöverstyrelsen framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen,
genom vilka ett dylikt samarbete skulle främjas, enligt min mening lämpliga.
Ett genomförande av desamma synes icke föregripa socialvårdskommitténs
blivande förslag. Jag föreslår därför dels ett tillägg till sista punkten av 1
mom. i 16 § barnavårdslagen och dels införande i samma paragraf av ett
nytt 3 morn., allt i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens
förslag.»
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i förevarande proposition
framlagda förslagen och får alltså hemställa,
att samma proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Sten, Nordborg*, Nils Elowsson och Näslund*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren*, herr Hage, fröken Andersson*,
herrar Hallagård, Hermansson, fröken Rosén* samt herrar Lundgren* och Jansson
i Hällefors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.