Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1942 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning
angående bildande av intressentsammanslutningar
inom byggnadsplaneomräden m. rn.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 175,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att i samband med den
igångsatta utredningen örn regionplanelagstiftning m. m. även måtte utredas
frågan örn bildandet av intressentsammanslutningar inom byggnadsplaneområden
och i samband därmed utfärdande av regler örn lösenrätt och lösenplikt
för sådan sammanslutning till mark, som reserverats för allmänt ändamål inom
området.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisar
utskottet till motionen.
Jämlikt stadgande i stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall för stads ordnande
och bebyggande finnas stadsplan. Denna skall utmärka och till gränserna
angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom
byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser m. m. Stadsplan
skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande
eller användande i övrigt, som finnas erforderliga. Stadsplan
antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande, fastställas
av Konungen. Vidare givas bestämmelser för ordnande av stads område utom
stadsplan. Sålunda kan för dylikt område upprättas stomplan eller meddelas
utomplansbestämmelser med en mera begränsad syftning.
Kör genomförande av såväl stads- som stomplan är sörjt bland annat därigenom
att staden medgivits lösningsrätt till område, som ingår i fastställd
plan och är avsedd till gata eller annan allmän plats. Kör samma ändamål må
jämväl Konungen under vissa förutsättningar medgiva staden rätt att lösa
mark, som ingår i byggnadskvarter, eller ock å marken uppförd byggnad för
nedrivning.
Stadens rätt att inlösa mark, belägen inom planlagt område, motsvaras
tillika i viss utsträckning av en lösningsp^&f. Sålunda stadgas, att för den
händelse i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för
annat ändamål än enskilt bebyggande, och till följd härav markens ägare kan
nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens
värde, staden skall vara skyldig att lösa marken.
Vad i stadsplanelagen stadgas för stad skall äga motsvarande tillämpning
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 6—7.
373 ii
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.
för köping ävensom för annat samhälle, där enligt äldre bestämmelser den för
städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas. Vidare äger
Konungen förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall tillämpas för
tätare befolkad ort på landet.
Beträffande den egentliga landsbygden kan länsstyrelsen, där så erfordras,
fastställa byggnadsplan. Såsom förutsättning härför gäller, att större byggnadsverksamhet
är att förvänta inom det avsedda området och att plan för
nämnda verksamhet erfordras utan att likväl förhållandena föranleda tilllämpning
av bestämmelserna angående stad. Byggnadsplan skall — i nära
överensstämmelse med stadsplan — utmärka och till gränserna angiva de för
olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark
samt vägar och andra allmänna platser, varjämte den skall innehålla de ytterligare
bestämmelser angående områdenas bebyggande och användande i övrigt,
som finnas erforderliga. Emellertid äro de civilrättsliga verkningarna av byggnadsplan
avsevärt mer begränsade än i fråga örn stadsplan. Väl stadgas förbud
mot dels nybyggnad i strid mot byggnadsplan, dels ock — efter förordnande
av länsstyrelsen — vissa andra åtgärder av beskaffenhet att kunna väsentligt
försvåra områdets användande för avsett ändamål, men motsvarighet saknas
alldeles till de i fråga örn stad meddelade bestämmelserna angående lösen av
mark, tillhörande planlagt område. För av byggnadsplan berört område stadgas
allenast att, sedan nybyggnad ägt rum inom området, sådan mark, som enligt
planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden
erfordras för samfärdseln inom området, må utan ersättning tagas i
anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att
marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den
fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,
eller ock annan fastighet, som hade samma ägare.
Slutligen äger länsstyrelsen att för område på landet, där byggnadsplan
tills vidare ej är erforderlig, fastställa utomplansbestämmelser angående byggnadsverksamheten
inom samma område.
Närmare föreskrifter örn byggnadsverksamhetens ordnande enligt de i stadsplanelagen
givna grundläggande bestämmelserna återfinnas i — förutom lokala
byggnadsordningar — byggnadsstadgan den 20 november 1931.
Enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 november 1941 har chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, den 19 december 1941 tillkallat
sakkunniga för att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning
och en översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad
därmed äger samband (sakkunniga för revision av stadsplanelagstiftningen).
Direktiven för utredningen framgå av departementschefens anförande vid meddelandet
av förenämnda bemyndigande, vilket anförande finnes i huvudsakliga
delar återgivet i innevarande års riksdagsberättelse i samband med redogörelsen
för kommittéer och sakkunniga (Ju: 22).
Bland de framställningar, vilka föranlett ifrågavarande utredning, är järn -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 6. 3
väl en av svenska kommunaltekniska föreningen, som i skrivelse den 17 maj
1939 bland annat anfört följande:
»Ett annat önskemål, som föreningen särskilt vill framhålla, är, att en ut:
byggnad av byggnadsplane- och utomplansbestämmelseinstituten kommer till
stånd. Ett stort antal byggnadsområden exploateras för närvarande i enlighet
med fastställda stycknings- eller byggnadsplan!’ utan att samhälle bildats.
Följden härav blir, att dessa byggnadsområden sakna organ för och möjligheter
till att upptaga medel till ordnandet av vägar och dessas förseende med
ledningar. Denna synnerligen besvärande olägenhet torde bliva åtminstone
delvis undanröjd vad vägarna beträffar genom den nya lagen örn enskilda
vägar Yad däremot beträffar avloppsledningar inom sådant område, har
något lagförslag därom ännu icke framlagts.»
I sitt anförande till statsrådsprotokollet har departementschefen — efter
redogörelse för från olika håll framställda yrkanden örn revision av stadsplanelagstiftningen
— vidare yttrat:
Av det anförda synes framgå, att örn än från skilda håll väckts i viss mån
olikartade förslag, en tämligen utbredd mening råder, att prövning av stadsplanefrågctr
skulle i viss utsträckning kunna anförtros byggnadsnämnden
under kontroll av länsstyrelsen. Denna möjlighet till förenkling bör prövas.
Ytterligare torde åtskilliga förenklingar i reglerna örn besvärsrätt m. m. kunna
vidtagas utan markägares förfång. Även i fråga örn tomtindelningsförfarandet
bör undersökas, huruvida icke utrymme finnes för en rationalisering.
Beträffande gällande materiella bestämmelser örn stadsplan och verkan
därav ha några anmärkningar mot grundlinjerna i lagstiftningen icke veterligen
anförts. Önskemål örn förtydliganden och jämkningar i vissa hänseenden
ha dock framkommit i olika sammanhang. Bland dessa må särskilt nämnas
krav på en rättvisare fördelning av det intrång som vållas fastighetsägare
genom sanering av äldre byggnadskvarter. En för markägaren betydelsefull
fråga som likaledes synes böra undersökas rör grunderna för ersättning då
tomtdel skall lösas enligt 26 § stadsplanelagen.
I detta sammanhang må nämnas, att jag den 7 februari 1941 i samband med
framläggande av förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.
framhållit, att frågan örn skyldighet för samhälle att, när stadsplan kommer
att gälla för visst område, lösa befintliga kloakledningar och andra ledningar
borde upptagas vid en översyn av stadsplanelagstiftningen.
Beträffande stadsplanelagens bestämmelser för landsbygden har vid flera
tillfällen ifrågasatts en utvidgning av stomplaneinstitutet, som nu endast kan
tillämpas i stad eller därmed jämställt samhälle. Med avseende å reglerna
örn byggnadsplan har anmärkts, att sådan plan i strid mot vad som varit avsett
kommit till användning i orter där bebyggelsen redan vore i huvudsak
färdig och att den ej vore lämpad för den reglering som erfordrades på detta
stadium. I anslutning härtill har anmärkts, att fastighetsbildnings- och jorddelningslagarnas
bestämmelser örn avstyckningsplan vore såtillvida bristfälliga
att de möjliggjorde reglering av allenast ett mycket begränsat område
och ställde angränsande mark helt utanför den åsyftade kontrollen.
Dessa spörsmål sammanhänga med utredningen av frågan om regionplanelagstiftning.
Det synes lämpligt att i anslutning därtill närmare undersökes
behovet av en jämkad form för den första detaljregleringen av bebyggelsen.
Av de frågor som sålunda böra bliva föremål för utredning böra de som
sammanhänga med det nuvarande krisläget i första hand upptagas till behandling.
Även i övrigt torde vara möjligt att göra olika avsnitt till föremål för
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.
utredning vart för sig. Vid utredningsarbetet bör alltså eftersträvas att utan
dröjsmål efter band framlägga förslag i hithörande frågor allteftersom arbetet
leder till resultat.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava den 19 december
1941, jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 november samma år, tillkallats
särskilda sakkunniga för revision av stadsplanelagstiftningen. Nämnda
uppdrag avser — utöver utredning av frågan örn regionplanelagstiftning —
jämväl översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad
därmed äger samband.
Enligt utskottets mening äro de i motionen berörda frågorna och där lämnade
förslag till lösning av desamma förtjänta av att upptagas till närmare
prövning i samband med det sålunda pågående utredningsarbetet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överlämna
motionen till de sakkunniga för revision av stadsplanelagstiftningen
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av
deras uppdrag; samt
2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom vad
utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 17 februari 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Olof
Carlsson, Sten, Beck-Friis* och Näslund*;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås*, Hallagård, fru
Johansson, herrar Barnekow, Hagård*, Lundgren och Håstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.