Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
1
Nr 52.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juli 1942 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied
förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet
samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten.
Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 306, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
•
1) Lag om skyddsympning inom försvarsväsendet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Till förekommande av smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom
äger Konungen i enlighet med vad i denna lag stadgas förordna, att personal,
som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet, skall vara
pliktig undergå ympning med ympämne eller serum (skyddsympning).
Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) gäller
vad därom är särskilt stadgat.
2 §.
Ympningsplikt må i den omfattning som prövas nödig påbjudas
under krig eller krigsfara;
vid inträffad eller hotande epidemi; samt
därest skydd mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur
finues erforderligt.
3 §.
Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner till
följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma
att erhålla men av ympningen.
4 §•
Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag skall,
där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas efter sistnämnda
lag men eljest med böter från och med fem till och med femtio kronor; och
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 52. 160042
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
åge domstolen att vid vite förelägga den som ådömes böter att fullgöra sin
ympningsplikt.
Böter och vitén tillfalla kronan.
5 §•
De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,
utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2) Lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1) skall erhålla
följande ändrade lydelse.
128 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som enligt darom gällande
särskilda bestämmelser ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden
efter ty i 79 § är stadgat. Där fråga är örn skyddskoppympning, skall dock
den som ej tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller
eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffas efter allman lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lumnäs
här nedan, hänvisa till propositionen.
Till grund för den ifrågasatta lagstiftningen ligger en framställning från
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vari denna — efter inhämtande av medicinalstyrelsens
yttrande och efter samråd med marinöverlakaren och flygoverläkaren
- hemställt att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder for införande
av lagbestämmelser örn skyldighet för krigsmaktens personal att undergå
skyddsympning mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i ärendet anfort foljändel -
l) Senaste lydelse, se 1916: 182.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
»Såsom framgår av det förut anförda, avse de nuvarande lagbestämmelserna
örn skyddsympning allenast ympning mot smittkoppor (skyddskoppympning).
På grund av de erfarenheter, som under såväl det förra som det nuvarande
världskriget vunnits örn infektionssjukdomarna och deras bekämpande, står
det emellertid numera fullt klart att ympning även mot andra sjukdomar
än smittkoppor i vissa fall kan bliva av nöden. Härvid har frågan örn ympning
av krigsmaktens personal mot tyfoidfeber och paratyfus blivit särskilt
aktuell. Såsom förut nämnts, har också Kungl. Majit genom beslut den 19
april 1940 förordnat örn åtgärder i sådant avseende. Under genomförandet
av dessa åtgärder har det emellertid visat sig, att personalen i vissa fall
vägrat att undergå ympning och hos Kungl. Majit sökt befrielse därifrån.
Kungl. Maj :t har i avsaknad av lagbestämmelser på området ansett sig icke
kunna avslå dessa framställningar.
Därest den sålunda föreliggande möjligheten till befrielse från ympning
skulle börja anlitas mera allmänt, kan — såsom sjukvårdsstyrelsen framhåller
— fara uppstå för att syftet med skyddsåtgärderna äventyras. Då
detta är till allvarlig olägenhet för vår försvarsberedskap, synas tvingande
bestämmelser örn skyddsympning av krigsmaktens personal icke kunna undvikas.
Sådana bestämmelser torde — i likhet med stadgandena örn skyddskoppympning
— böra givas i lag.
Jag ifrågasätter i detta sammanhang ej ändring i lagen örn skyddskoppympning,
vilken alltså fortfarande bör äga tillämpning även å personal tillhörande
krigsmakten. Med hänsyn härtill och då skyddskoppympning medicinskt
sett är att betrakta som ett specialfall av skyddsympning, torde i den
nya lagen böra intagas hänvisning att beträffande skyddskoppympning skall
gälla vad därom särskilt är stadgat.
De sjukdomar, mot vilka skyddsympning i första hand erfordras, äro
såsom förut angivits tyfoidfeber och paratyfus. Sjukvårdsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida ej ympning bör genomföras även mot stelkramp, vilken
sjukdom är en ofta inträffande komplikation vid sårskador i krig. Skyddsåtgärder
kunna emellertid, anför sjukvårdsstyrelsen vidare, bli erforderliga
även mot andra sjukdomar än de nu nämnda. Ympning mot rödsot eller
mot difteri kan sålunda bli påkallad, örn någon av dessa sjukdomar skulle
vinna allmän utbredning. Slutligen framhåller sjukvårdsstyrelsen i detta
sammanhang, att icke inhemska sjukdomar, t. ex. kolera eller pest, genom
smitta kunna komma att överföras till riket.
Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med sjukvårdsstyrelsen,
att lagbestämmelserna icke böra begränsas till att avse vissa uppräknade
sjukdomar. Lagen bör lämna rum för ingripande icke blott till förekommande
av de sjukdomar, som enligt hittills vunnen erfarenhet påkalla skyddsåtgärder,
utan även för att förhindra spridning av sjukdomar, beträffande vilka sådana
åtgärder framdeles kunna finnas erforderliga. På Kungl. Majit bör ankomma
att från fall till fall träffa avgörande rörande vilka sjukdomar, som härvidlag
böra komma i fråga, varvid får förutsättas, att ympningsplikt utkräves
endast då uppenbara skid tala för behovet och nyttan av åtgärder av ifrågasatt
slag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Yad angår den ympningsmetod, som bör tillämpas, har sjukvårdsstyrelsen
— ehuru dess framställning närmast åsyftar ympning genom aktiv immunisering
— ansett sig höra inbegripa även serumbehandling under ympningsplikten.
Jag delar sjukvårdsstyrelsens mening i detta avseende. Möjligheten
av att den sistnämnda behandlingsmetoden i en framtid kan komma
att fullkomnas och i vissa fall visa sig vara lämplig som allmän skyddsåtgärd
torde nämligen icke kunna uteslutas.
Enligt sjukvårdsstyrelsens lagförslag skall ympningsplikt åligga envar,
som tjänstgör eller är anställd vid krigsmakten. I princip är jag ense med
sjukvårdsstyrelsen rörande lämpligheten av att på detta sätt angiva bestämmelsernas
räckvidd. Frågan örn skyddsympning av civilbefolkningen lärer
sålunda icke i detta sammanhang böra upptagas. Emellertid torde lagens
tillämpningsområde i visst avseende böra utvidgas i förhållande till vad
sjukvårdsstyrelsen föreslagit. Jag åsyftar härvid personalen hos sådana myndigheter,
anstalter och fabriker m. m., vilka tillhöra försvarsväsendet men ej
kunna anses ingå i krigsmakten i egentlig mening. Det synes lämpligt att
möjligheter skapas att under lagen inbegripa även denna personal. I enlighet
med det anförda skulle lagen sålunda göras tillämplig å den personal,
som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet. På Kungl. Majit
lärer få ankomma att i varje särskilt fall avgöra vilka kategorier av denna
personal, som skola undergå ympning.
Av sjukvårdsstyrelsens redogörelse framgår, att den skyddsympning, varom
här är fråga, lämnar skydd under relativt kort tid, jämfört med skyddskoppympning,
och att det därför ej kan ifrågakomma att påbjuda skyddsympning
under normala förhållanden. Ympningsplikt bör därför i enlighet med sjukvårdsstyrelsens
förslag endast kunna åläggas under krig eller krigsfara eller
vid inträffad eller hotande epidemi eller ock slutligen därest skydd mot icke
smittsam infektionssjukdom av svårartad natur (t. ex. stelkramp) finnes erforderligt.
I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Majit enligt
skyddskoppympningslagen tillagts befogenhet att påbjuda ympning av värnpliktiga,
som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, samt att påbjuda
allmän ympning vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi (3 § c) och
4 § första stycket), varjämte må erinras, att skyddskoppympning enligt sjukvårdsstyrelsens
utsaga är av mera genomgripande natur än nu ifrågavarande
ympning.
Det är uppenbart, att undantagande från skyddsympning på grund av
medicinska skäl bör medgivas i fall, då hälsofara kan befaras uppstå av
ympningen. I detta hänseende stadgas i 5 § 2 mom. första stycket skyddskoppympningslagen,
bland annat, att från ympning skall den undantagas, som
vederbörande ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller
allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen. Motsvarande
stadgande torde böra införas i förevarande lag. Såvitt nu kan bedömas,
äro undantagsbestämmelser i övrigt icke påkallade.
Därest det ur medicinska synpunkter skulle visa sig erforderligt att i en
framtid vidga möjligheterna till undantagande, torde stadganden härom
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
få inflyta i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. I dessa torde
även få upptagas bestämmelser örn vem som skall verkställa ympning, örn
ympmedel, om ympningens verkställande och anordnande samt om kontrollen
och tillsynen över ympningen.
Jag övergår härefter till frågan örn påföljd för underlåtenhet att fullgöra
ympningsplikt enligt den föreslagna lagen.
I 22 § lagen örn skyddskoppympning stadgas, som förut nämnts, bötesstraff
å 5—50 kronor för bland andra militärer — fast anställda eller värnpliktiga
— vilka underlåta att fullgöra dem åliggande ympningsplikt; den, som
är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats
till tjänstgöring för rikets försvar, skall dock vara underkastad straff efter
strafflagen för krigsmakten. Beträffande sistnämnda kategorier stadgas i 128 §
strafflagen för krigsmakten att de vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt
skola straffas för brott mot krigslydnaden enligt 79 § samma lag. De sålunda
gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på initiativ av
vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid behandling
av propositionen 1915: 78 med förslag till lag örn skyddskoppympning
förklarade, att utskottet ansett det så mycket mindre lämpligt, att de i
strafflagen för krigsmakten upptagna straffen, såvitt fråga vore örn fredsförhållanden,
skulle tillämpas i förevarande fall, som den ympningsplikt,
vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent civilt och allmänt
medborgerligt intresse. Endast beträffande den, som tjänstgjorde vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för
rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära lagstiftningen
skulle gälla.
Yad angår bötesbestämmelsen i 22 § för ympningspliktiga värnpliktiga
må anmärkas att sådana böter enligt ett rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1931,
sid. 654) ansetts endast en gång kunna ådömas en sådan ympningspliktig.
I ett år 1932 avgivet betänkande angående skyddsympningen (statens
off. utredn. 1932: 37) berördes nyssnämnda förhållande. De sakkunniga
framhöllo (sid. 102), att örn någon ådömts böter för sin underlåtenhet saknades
möjlighet att i händelse av fortsatt tredska komma till rätta med
vederbörande vare sig genom nytt bötesstraff eller vitesföreläggande. Fördenskull
föreslogo de sakkunniga den komplettering av bestämmelserna,
att vederbörande domstol bleve berättigad att i samband med ådömandet
av böter förelägga svaranden vid vite att inom viss tid fullgöra ympningsplikt.
Sådant vite finge dock icke förvandlas till fängelse.
De år 1934 tillkallade sakkunniga rörande frågan örn den obligatoriska
barnvaccinationens bibehållande (den s. k. vaccinationsutredningen) upptogo
även till behandling nyss berörda spörsmål. De sakkunniga föreslogo
i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937: 28, sid. 89—92), att obligatorisk
ympning vid tredska skulle kunna genomföras handräckningsvis. Särskilda
straffbestämmelser syntes på grund härav icke längre vara erforderliga.
I proposition 1939 L: 182 anslöt sig Kungl. Maj:t till vaccinationsutredningens
ståndpunkt. Beträffande föredragande departementschefens motive
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
ring må hänvisas till propositionen (sid. 66—69 samt 71 och 72). Propositionen,
vilken som huvudspörsmål upptog förslag örn upphävande av den
obligatoriska barnvaccinationen, vann emellertid ej riksdagens bifall och
frågan örn en reform av ifrågavarande bestämmelser i lagen örn skyddskoppympning
har sedan dess fått vila.
Att bestämmelserna med avseende å skyddskoppympningslagens efterlevnad
kunna bliva mindre effektiva i händelse av fortsatt tredska från den
ympningspliktiges sida är obestridligt. Emellertid har jag, såsom tidigare
nämnts, ej ansett mig böra påkalla ändring av desamma i detta sammanhang.
De synpunkter, som tidigare anförts till stöd för sådan ändring, böra
emellertid beaktas vid utformningen av motsvarande bestämmelser i lagen
örn skyddsympning. Jag har härvid icke ansett mig kunna ansluta mig
till den ståndpunkt i fråga örn tvångsförfarandet, som kom till uttryck i
1939 års proposition. Däremot har jag funnit påkallat att upptaga det av
1932 års sakkunniga väckta förslaget örn användande av vite som tvångsmedel.
Den nya lagen bör, såsom jag tidigare anfört, göras tillämplig å den
personal, som tjänstgör eller är anställd inom försvarsväsendet. Lagen
komme i så fall att straffrättsligt sett innefatta två kategorier, nämligen dels
krigsmän och andra, vilka enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyda under
denna lag, dels ock personer, på vilka strafflagen för krigsmakten ej är tilllämplig.
Vad först angår ympningspliktiga, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
föreligger här knappast anledning att på dem tillämpa olika straff,
allteftersom de tjänstgöra under freds- eller krigsförhållanden. Ifrågavarande
ympningsplikt tjänar nämligen ett väsentligen militärt syfte och skäl
saknas därför att inskränka den militära strafflagens tillämplighet till att
avse endast krigsförhållanden. På grund härav bör i lagen örn skyddsympning
stadgas, att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt lagen
skall, där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas enligt sistnämnda
lag. I enlighet härmed bör 128 § strafflagen för krigsmakten erhålla
avseende även å underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt enligt lagen
örn skyddsympning. Detta torde kunna ske på det sätt, att i 128 § införes
en allmän bestämmelse att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,
som enligt särskilda bestämmelser ålagts honom — varmed då
avses ympningsplikt enligt såväl skyddsympnings- som skyddskoppympningslagen
— skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § är stadgat.
Denna allmänna bestämmelse bör åtföljas av en undantagsbestämmelse av
innehåll att, där fråga är örn skyddskoppympning, den som icke tjänstgör
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar skall straffas efter allmän lag (d. v. s. lagen
örn skyddskoppympning).
I detta sammanhang må anmärkas, att straff för brott mot krigslydnaden,
i motsats till bötesstraff enligt 22 § lagen örn skyddskoppympning, torde
kunna ådömas även den, som tidigare straffats för underlåtenhet att fullgöra
ympningsplikt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52. 7
Beträffande härefter den kategori av ympningspliktiga, vilken icke lyder
under strafflagen för krigsmakten, torde straffet för underlåten ympning böra
utgöra böter enligt samma skala, som gäller enligt 22 § skyddskoppympningslagen.
Bötesstraffet bör emellertid, som förut antytts, kompletteras med
föreskrift, att domstolen i händelse av tredska skall äga förelägga den ympningspliktige
vite. Med hänsyn till vikten av att ympningsplikten fullgöres
har jag icke funnit skäl föreslå bestämmelse, att böter eller vitén ej må förvandlas
till fängelse. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ifrågavarande
kategori inrymmer åtskilliga, som ha sin tjänstgöring förlagd i nära
anslutning till trupperna, t. ex. den civila kökspersonalen vid förbanden.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Vid granskning av de genom propositionen framlagda lagförslagen har
utskottet ej funnit anledning till erinran. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 7 juli 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NOBMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand,
Olof Carlsson, Strand och Holstenson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr
Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jansson i Hällefors*.
Utskottet
Ej närvarande vid utlåtandets justering.