Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juli 1942 kl. 5 c. ni.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m.

Genom en den 15 maj 1942 daglecknad proposition, nr 295, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. skall erhålla följande
ändrade lydelse.

3§.

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet
för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det
yrke han hade vid tiden för intagandet å anstalten eller häktet eller påbörjandet
av förelagt arbete eller, om han då icke hade något yrke, till avlöningen
under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i den ort, där
han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit
sig. I fråga örn yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

2) Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. skall erhålla följande
ändrade lydelse.

3 §•

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet
för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det yrke
han hade vid tiden för frihetens förlust eller, om han då icke hade något
yrke, till avlöningen under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i
den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen
uppehållit sig. I fråga örn yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen
för sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt två förordningar den 2 4 mars 1938 (nr 102 och
10 3) skall av allmänna medel ersättning utgivas, där någon, som är intagen
å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete eller å allmän
uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt,
eller som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom
jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete, eller
som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerhetsanstalt eller hålles
häktad, under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd
av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

I avseende å ersättning enligt förordningarna skola, där ej annat följer av
särskilda föreskrifter i desamma, bestämmelserna i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Båda förordningarna innehålla i 3 § det stadgandet, att vid bestämmandet
enligt 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete av årlig arbetsförtjänst,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 3

där denna befinnes överstiga 1,764 kronor, det överskjutande beloppet icke
skall tagas i beräkning.

Enligt 9 § la g e n om f ö rsäkri n g 1'' ö r olycksfall i arbete
utgör den årliga arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för ersättningar
enligt lagen, hela den avlöning, sorn den skadade under eli år, räknat tillbaka
från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet
inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke
av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av
året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
beräknas avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen
i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,
där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste
antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma gäller, där den skadade
under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt
förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller, på grund av sjukdom
eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning än
sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan
var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket
olycksfallet inträffat.

De nu föreslagna författningsändringarna hava föranletts av en framställning
till Kungl. Majit av riksförsdkringsanstalten. Anstalten har därvid anfört
bland annat:

Föreskrifterna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen angående arbetsförtjänstens
beräkning -— närmast anslutande sig till den skadades avlöningsförhållanden
och arbetsmöjligheter året före olycksfallet — äro anpassade efter
omständigheterna på den allmänna arbetsmarknaden och icke efter de särskilda
förhållanden, som avses i de nu ifrågavarande förordningarna. En
följd härav är, att anstalten vid tillämpningen funnit sig nödsakad att i hög
grad begagna sig av skälighetsprövning av den art, som omförmäles i 9 §.
Härvid har riksförsäkringsanstalten låtit sig vägledas av de synpunkter angående
beräknandet av arbetsförtjänsten, som anstalten framfört i sitt förslag
till 1938 års förordningar. Med stöd av dessa synpunkter har riksförsäkringsanstalten
ansett bl. a., att arbetsförtjänsten för en fullt arbetsför person
över 18 år som regel icke bör beräknas till lägre belopp än 1,200 kronor,
även om det visat sig, att den skadade eller sjuke icke utnyttjat sin arbetsförmåga
och att hans verkliga arbetsinkomst till följd därav understigit detta
belopp. Riksförsäkringsanstalten anser starka sociala skäl tala för denna sin
uppfattning.

Sedan en f. d. tvångsarbetare hos Kungl. Majit ansökt örn förhöjning av
viss honom före tillkomsten av förordningarna tillerkänd, på grundval av en
årlig arbetsförtjänst örn 450 kronor beräknad livränta, har riksförsäkringsanstalten
tillstyrkt och försäkringsrådet avstyrkt, att livräntan med stöd av
den på skälighetsprövningen grundade praxis, som kommit till tillämpning i
riksförsäkringsanstalten efter förordningarnas tillkomst, borde beräknas på
grundval av en årlig arbetsförtjänst av 1,200 kronor.

lits leonel.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Med anledning liärav oell då försäkringsrådets ståndpunkt torde innebära
ett principiellt avståndstagande från riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande
praxis, får anstalten härmed till Kungl. Maj:ts övervägande framföra ett förslag
örn intagande av sådana föreskrifter angående årliga arbetsförtjänstens
beräknande i förordningarna ifråga, att sådan skälighetsprövning, som anstalten
tillämpat, må kunna godtagas.

över riksförsäkringsanstaltens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,
socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och statskontoret. Fångvårdsstyrelsen
och socialstyrelsen hava tillstyrkt förslaget medan statskontoret och
försäkringsrådet avstyrkt detsamma. Närmare redogörelse för innehållet i
yttrandena lämnas å sid. 8—10 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, Ilar i ärendet anfört:

'' Beträffande sådana personer, å vilka förordningarna av den 24 mars 1938
äro tillämpliga, möter i en helt annan utsträckning än vad som eljest är fallet
svårigheter att finna ett tillfredsställande underlag för beräkning av den
årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för storleken av förmånerna
enligt förordningarna. Enligt förordningarna skall, med viss modifikation, bestämmelserna
i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete tillämpas
vid uppskattningen av den årliga arbetsförtjänsten. På sätt framgår av riksförsäkringsanstaltens
framställning i ärendet hava anstalten och försäkringsrådet
intagit olika ståndpunkter beträffade beräkning av arbetsförtjänst i
ifrågavarande fall. Då den av riksförsäkringsanstalten hävdade uppfattningen
av sociala skäl bör godtagas, synes det önskvärt att genom ändring av
förordningarnas bestämmelser undanröja de hinder för den av anstalten förordade
tillämpningen av föreskrifterna, som till äventyrs kunna anses föreligga
genom bestämmelsernas utformning.

Med hänsyn till det sålunda anförda föreslår jag ändring av 3 § i båda
förordningarna. Paragraferna synas mig kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med riksförsäkringsanstaltens förslag. I likhet med anstalten
anser jag, att någon minimigräns för uppskattad årlig arbetsförtjänst icke bör
utsättas i lagtexten. Någon ändring i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete anser jag icke erforderlig i förevarande sammanhang.»

Genom den föreliggande propositionen har — i huvudsaklig överensstämmelse
med en framställning från riksförsäkringsanstalten — föreslagits bland annat,
att vid bestämmande av olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
tvångsarbetare och fångar samt vissa med dem enligt 1938 års förordningar i
ämnet likställda personer skall, örn den ersättningsberättigade tidigare saknat
yrke, arbetsförjänsten för en jämförlig arbetare å den skadades senaste uppehållsort
läggas till grund för beräkningen av ersättningens storlek.

Mot detta förslag hava framförts vissa betänkligheter. Sålunda har från försäkringsrådets
sida anförts bland annat, att den föreslagna regeln kunde vinna
sådan tillämpning att ifrågvarande ersättningstagare i många fall erhölle
högre ersättning än enligt olycksfallsförsäkringslagen. Försäkringsrådet har
även framhållit, att det ej förefölle fullt klart vad som avsåges med uttrycket

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

5

jämförlig arbetare. Såvitt försäkringsrådet kunnat finna syntes riksförsäkringsanstallen
därmed hava åsyftat endast den skadades fysiska förutsättningar
för att kunna arbeta och icke hans arbetsvillighet.

Enligt utskottets mening bör — såsom ock några av de hörda myndigheterna
antytt — storleken av ersättning varom här är fråga bestämmas med utgångspunkt
från det men den skadade kan få av olycksfallet eller yrkessjukdomen
vid sin försörjning efter frigivningen. I anledning härav är det
av vikt, att vid den prövning, som skall äga runi, skälig hänsyn tages ej endast
till den skadades fysiska förutsättningar för arbete utan även till hans
arbetsvillighet och egenskaper i övrigt, vilka kunna vara av betydelse för bedömande
av hans möjligheter till inkomst av förvärvsarbete efter det han
återfått friheten. Utformningen av det föreslagna stadgandet synes icke lägga
hinder i vägen för en dylik allsidig prövning av förhållandena i det särskilda
fallet. Med hänsyn härtill finner utskottet sig kunna godtaga förslaget i denna
del.

I övrigt har detsamma ej givit anledning till erinran från utskottets sida.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 7 juli 1942.

På andia lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand, Olof
Carlsson, Strand och Holstenson;*

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr Holm,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jansson i Hällefors.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr lil.

2