Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
1
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juli 1942 kl. 5 e. m.
Utlåtande l anledning av väckt motion angående lagstiftning till
stöd och skydd åt nyblivna änkor.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herr Nilsson, Bror, och herr
Aronsson hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om snabb utredning samt framläggande av förslag angående lagstiftning till
stöd och skydd åt nyblivna änkor.
Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört bland annat följande:
Det finnes även inom det moderna och välordnade samhället en grupp
människor, som helt plötsligt komma i en svår och brydsam belägenhet. Det
är nyblivna änkor, särskilt sådana med minderåriga barn.--- — Statsmak
terna
hava under senare år såtillvida beaktat änkornas bekymmer som man
givit dem viss lättnad i skattehänseende. Detta är emellertid icke tillfyllest.
Något mera behövde göras i stödjande och hjälpande syfte för denna kategori
av människor, vilken i nuvarande världssituation snart kan bli skrämmande
stor.
Vad kunde då göras från det allmännas sida i här berörda syfte? I första
hand behöver en rådvill och beträngd människa en fast hand att stödja sig
till. Efter ett dödsfall blir det en mängd juridiska formaliteter att ordna upp:
försäkringar, ansökan örn skattelindring, bouppteckning m. m. Så är det
den ekonomiska situationen, vari makan till äventyrs icke är särdeles väl
informerad och därför behöver pålitlig hjälp. Det finnes redan inom vissa
områden sociala kuratorer. Här behövdes sådana. Vissa landsting hava anordnat
rättshjälpsanstalter. Dessa borde härvidlag kunna få en stor uppgift.
I andra hand torde tillfällig ekonomisk hjälp behöva givas, utan att denna
finge karaktär av fattigunderstöd. Man kunde också för en sådan situation
övertänka möjligheten av ett tillfälligt moratorium. Vid en utredning av
denna fråga skulle säkerligen många möjligheter till stöd och hjälp yppa sig.
Enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång kan i mål, som handlägges
inför domstol, fri rättegång beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet. Beslutet örn fri rättegång innebär i huvudsak,
att processkostnaderna i viss utsträckning skola gäldas av allmänna
medel. På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941 hava
inom justitiedepartementet tillkallats särskilda sakkunniga för att verkställa
Biliana tiB riksdagens protokoll 19A2. 9 sami. 2 avd. Nr 50.
1
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
en allmän översyn av lagstiftningen om fri rättegång, vilken utredning fortfarande
pågår.
På vissa orter finnas offentliga rätts hjälpsanstalter, genom
vilka de mindre bemedlade kunna erhålla juridiskt biträde även i fall, då
rättegång ej kommer i fråga. Sådana anstalter hava upprättats av vissa
större städer och i några fall av landsting. Nu gällande bestämmelser örn
rättshjälpsanstalter innefattas i kungörelsen den 12 september 1919 (nr 639)
angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter. Enligt
denna kungörelse kan understöd av statsmedel i viss utsträckning tilldelas
anstalt under förutsättning bland annat, att anstalten står under ledning av en
i viss ordnig utsedd styrelse och att anstaltens verksamhet utövas enligt ett
av Konungen utfärdat reglemente. För närvarande torde finnas 9 rättshjälpsanstalter,
som kommit till stånd på grundval av 1919 års kungörelse i
ämnet. Härtill kommer ytterligare en, av stad upprättad rättshjälpsans tält,
vilken dock bedrives såsom en rent kommunal institution.
I detta sammanhang må anmärkas att sedan inom justitiedepartementet
tillkallats en sakkunnig för att verkställa utredning av frågan örn utveckling
av rättshjälpsinstitutionen — av den sakkunnige den 20 mars 1940 avgivits
betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU
1940:11). Förslaget innebär bland annat, att rättshjälpsanstalternas ställning
och verksamhet skall regleras i lag. Organisationen föreslås därvid utvidgad
så att i princip offentlig rättshjälpsanstalt skall vara inrättad för
varje landstingsområde och för varje stad som ej deltager i landsting. Vidare
skall enligt förslaget statsbidrag utgå i vidgad omfattning.
I fråga örn sociala kuratorer saknas allmänna bestämmelser. Emellertid
hava dylika befattningshavare tillsatts vid vissa sjukhus och allmänna anstalter,
där behovet av social rådgivning visat sig mera framträdande. Därjämte
må erinras örn att alltsedan augusti 1941 finnes en av Stockholms stad
upprättad social upplysningsbyrä. Rörande omfattningen av verksamheten
vid denna må anmärkas, att hittills omkring 4,700 personer hänvänt sig till
densamma. Jämväl i vissa andra städer torde fråga hava uppkommit att på
kommunens bekostnad inrätta ett organ av angiven beskaffenhet.
Slutligen må nämnas att, jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 17
december 1937, chefen för socialdepartementet utsett en kommitté, den s. k.
socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har till uppgift
att företaga en allmän översyn av socialvården. I detta sammanhang
må jämväl erinras örn en vid 1939 års riksdag väckt motion, II: 237, däri
hemställts örn utredning och förslag rörande statlig pension eller bidrag av
statsmedel till arbetsför änka eller kvinna, gift med icke arbetsför man, under
förutsättning att två eller flera minderåriga barn funnes i familjen. I anledning
av motionen beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid
den åt socialvårdskommittén anförtrodda utredningen jämväl med sistnämnda
motion avsedda förhållanden och önskemål måtte vinna vederbörligt beaktande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
3
I föreliggande motion beröres i första hand behovet för nyblivna änkor,
särskilt sådana med minderåriga barn, av råd och hjälp i bland annat rättsliga
angelägenheter. Vidare framföres däri tanken på att kunna giva kvinnor
i sådan belägenhet tillfälligt ekonomiskt bistånd i annan form än fattigvård.
Motionen utmynnar i en hemställan om, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla örn snabb utredning samt framläggande av förslag angående
lagstiftning i ämnet.
Genom familjeförsörjarens frånfälle försättes otvivelaktigt i många fall
den efterlevande makan i ett svårt läge. Enligt utskottets mening måste därför
motionärernas syfte, att i sådana fall erforderlig hjälp skall i görligaste
mån beredas den efterlevande, anses synnerligen behjärtansvärt. I detta
sammanhang må emellertid erinras örn att även människor, som av annan
anledning råkat i beträngd belägenhet, kunna hava stort behov av rättshjälp
och social rådgivning. Det torde därför knappast vara lämpligt att — såsom
motionärerna synas hava förutsatt — vid lagstiftning på detta område
uteslutande taga sikte på änkornas behov av hjälp i förevarande hänseende.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår finnas genom reglerna
örn fri rättegång och förekomsten av rättshjälpsanstalter redan nu vissa
möjligheter för mindre bemedlade till kostnadsfri rättshjälp. Vad särskilt
beträffar rättshjälpsanstalterna föreligger en inom justitiedepartementet verkställd
utredning med förslag om bland annat inrättande av ökat antal dylika
anstalter, så att organisationen komme att omfatta hela riket. Vidare är
lagstiftningen om fri rättegång för närvarande föremål för en allmän översyn
genom särskilda sakkunniga. Spörsmålet örn den lämpligaste anordningen
av den fria rättshjälpen synes sålunda i hela dess vidd vara föremål
för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Utskottet finner det därför ej vara påkallat
att i anledning av motionen i denna del göra någon framställning till
Kungl. Majit.
Beträffande den i motionen berörda frågan om tillsättande av sociala kuratorer
må till en början anmärkas, att människor i nödställd belägenhet för
visso ofta känna behov av sakkunnig vägledning för att komma till rätta
med sina svårigheter. Utvecklingen bär också under de senare åren medfört,
att vid vissa sjukhus och allmänna anstalter inrättats befattningar av förevarande
art i syfte att bistå dem, som där intagits. Därjämte har för Stockholms
vidkommande genom stadens försorg nyligen upprättats en för allmänheten
avsedd social upplysningsbyrå. Även i vissa andra städer torde
hava väckts frågan örn inrättande av en liknande institution. Enligt utskottets
åsikt finnes anledning lill antagande, att ifrågavarande utveckling alltjämt
skall fortgå i den mån förhållandena å de olika orterna så tillåta.
Vad slutligen angår spörsmålet örn ekonomiskt bistånd åt de i motionen avsedda
änkorna må allenast framhållas, att på grund av bemyndigande av
Kungl. Majit tillkallats sakkunniga för att utreda frågan örn en allmän översyn
av socialvården, den s. k. socialvårdskommittén. Det torde kunna förutsättas,
att vid komitténs arbete även änkornas ställning kommer att tillbörligt
uppmärksammas. Härtill föreligga desto större skäl som 1939 års riksdag i
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
anledning av en inom riksdagen väckt motion anhållit, att vid ifrågavarande
utredning måtte beaktas bland annat frågan om pension eller statsbidrag åt
vissa änkor med minderåriga barn. De i den nu föreliggande motionen framställda
önskemålen och synpunkterna i denna del torde därför kunna vinna
beaktande utan att ytterligare framställning om utredning sker.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 1:46 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 7 juli 1942.
På andra lagutskottets vägnar: . :
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand, Olof
Carlsson, Strand och Holstenson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr Holm,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jansson i Hällefors*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
428340. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.