Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
1
Nr 44,
Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1942 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 15 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 277, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag örn avverkningsskyldighet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 258 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 269 av
herr Heiding m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 374 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. och nr 387 av herr Werner.
I motionen 1: 258 har hemställts, att den föreslagna lagen måtte erhålla
rubriken »Lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu», att andra stycket
1 1 § måtte få följande lydelse: »Med ved förstås i denna lag brännved, kolved
och massaved», att sista stycket i 1 § skall utgå, att i sista meningen av
2 § första stycket orden »del av egendomen avverkningen skall företagas
samt den» skola utgå, att i 2 § andra stycket första meningen skall utgå tilllika
med ordet »dock» i nästa mening, att i 5 § ordet »garantipris» utbytes
mot »normalpris» samt att sista meningen i 9 § andra stycket skall utgå.
Motionerna I: 269 och II: 374, vilka äro likalydande, ävensom motionen
II: 387 utmynna i ett yrkande, att riksdagen för sin del måtte — med avslag
å propositionen — besluta om förlängd giltighetstid under ytterligare ett år
av nu gällande tvångsavverkningslag. I motionen II: 387 framhålles tillika
såsom ett önskemål, att i lagen vidtagas de jämkningar, vilka kunna befinnas
nödiga för att åt skogsägaren trygga ett skäligt rotvärde å bränslevirket.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu
gäller enligt lag den 4 april 1941 (nr 185) till och med den 30 juni
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
1942. Enligt lagen åligger det ägare av skogsmark samt innehavare av avverkningsrätt
att avverka ved till avsalu till den myckenhet och enligt de
föreskrifter, som vederbörande kristidsstyrelse enligt anvisningar av statens
bränslekommission bestämmer. Underlåter någon att verkställa sådan avverkning,
må tvångsutsyning ske och avverkning äga rum för kronans
räkning.
I en till innevarande riksdag avlämnad proposition, nr 276, angående anslag
till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. har närmare
redogjorts för en av bränslekommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 14 april 1942 framlagd plan för avverkningarna under avverkningsåret
1942/43. Enligt denna plan borde avverkningarna under nämnda år taga
sikte på att tillgodose ett behov av 37 å 38 miljoner kubikmeter (travat
mått) ved för bränsleändamål och kolning, cirka 16 miljoner kubikmeter
(travat mått) massaved som råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter
(fast mått) sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers,
stolpar och diverse annat virke.
Efter att hava erinrat om att tvångsavverkningslagen gällde endast i fråga
örn ved, har bränslekommissionen i sin förenämnda skrivelse vidare anfört, att
det alltmer skärpta försörjningsläget, nödvändigheten att trygga en tillräcklig
produktion av råvara för framställning av fodercellulosa och andra för
försörjningen och försvaret viktiga produkter samt vikten av att byggnadsverksamheten
icke hämmades av brist på trävaror hade föranlett överväganden,
huruvida en lag om avverkningsskyldighet för tiden den 1 juli
1942—den 30 juni 1943 borde omfatta icke blott ved för avsalu utan även
annat virke. Kommissionen har — efter närmare utveckling av sina synpunkter
härutinnan — sammanfattningsvis anfört, att avverkningsskyldighet
borde för avverkningsåret 1942/43 fastställas för såväl ved för
bränsleändamål och kolning som massaved. Kommissionen har i anslutning
härtill anfört, att de erforderliga kvantiteterna sågtimmer och annat
gagnvirke kunde beräknas bliva avverkade utan att åläggande därom utfärdades,
men kommissionen har dock förutskickat, att försörjningsläget
kunde komma att möjliggöra produktionsplikt även för sådant rundvirke.
Kommissionen hade därför kommit till den uppfattningen, att tvångsavverkningslagen
borde ändras på så sätt, att lagen omfattade allt virke för
avsalu. Lagen borde dock tills vidare icke träda i kraft beträffande andra
sortiment än ved för bränsleändamål och kolning samt massaved. Kungl.
Majit syntes dock böra befullmäktigas att, då försörjningsläget så krävde,
utfärda föreskrift örn lagens utsträckning jämväl till andra sortiment.
Föredragande statsrådet har i propositionen anfört i huvudsak följande:
»Lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu gäller, efter en föregående
år vidtagen förlängning av giltighetstiden, till och med den 30 juni
detta år. Lagen har utan tvivel varit av mycket stor betydelse för vedför
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.
3
sörjningen. Den skogsägarna med stöd av lagen ålagda avverkningsskyldigheten
har fullgjorts tillfredsställande oell icke i något fall har tvångsavverkning
för kronans räkning förekommit; dock har i ett antal fall vederbörande
skogsägare ombesörjt honom åliggande avverkningsskyldighet först efter det
beslut meddelats om tvångsavverkning. Då en lagstiftning av förevarande
slag uppenbarligen alltjämt är av nöden, bör dess giltighetstid ytterligare
förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.
1 samband med förlängningen av giltighetstiden torde böra tili behandling
upptagas frågan om en utvidgning av lagens giltighetsområde. Tvångsavverkningslagen
gäller för närvarande endast beträffande ved — varmed
i detta sammanhang är att förstå brännved och kolved — medan man i
fråga om försörjningen med övriga virkessortiment är helt beroende av
skogsägarnas frivilliga insatser. De ökade svårigheterna för vedavverkningen
i fråga örn arbetskraft och transporter måste emellertid med nödvändighet
medföra ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningen av andra
sortiment. Därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet
såsom en enda fråga. Vedavverkningen kan icke i längden betraktas
fristående utan måste — såsom jag anfört vid anmälan av förut
omnämnda frågor rörande anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m. — de hithörande spörsmålen behandlas och lösas inom
ramen för en gemensam försörjningsplan, gällande även andra sortiment än
bränn- och kolved.
Kraven på samordning torde för närvarande, såsom bränslekommissionen
anfört, göra sig särskilt gällande med avseende å massaveden med dess alltmera
ökade betydelse för folkhushållningen. Jag torde i detta sammanhang
få erinra om den utomordentliga betydelse massaveden fått för framställning
av fodercellulosa ävensom motorsprit och liknande produkter. Med
hänsyn till massavedens betydelse för folkhushållningen synes det därför
i hög grad önskvärt såväl att staten får möjlighet att bestämma de minimikvantiteter,
som böra avverkas, som att tvångsavverkning kan komma till
stånd i de fall där så finnes erforderligt. Jag är därför beredd att tillstyrka
en sådan utvidgning av tvångsavverkningslagen, att lagen göres tillämplig
även i fråga om massaved. Då produktionsplikt beträffande massaved likväl
icke bör föreligga under längre tid än som av tvingande skäl är påkallat,
torde lagen böra så utformas, att det ligger i Kungl. Maj:ts hand att bestämma
örn och under vilken tid lagen skall gälla i fråga örn sådant virke.
I den mån lagen skall gälla beträffande massaved torde, såsom bränslekommissionen
anfört, någon skillnad icke böra göras mellan massaved, avsedd
för framställning av fodercellulosa, och annan massaved utan bör produktionsplikten
avse massaved överhuvud. Fördelningen av den avverkade
massaveden å olika förbrukningsändamål är en senare fråga, som får lösas
med hänsyn till förhållandena vid den tid då veden skall lagas i anspråk.
Bränslekommissionen har, beträffande frågan om eventuellt utsträckande
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4i.
av produktionsplikten till att avse även sågtimmer samt slipers, stockar och
liknande specialsortiment, kommit till den slutsatsen att det för närvarande
icke vöre erforderligt att införa produktionsplikt i fråga örn de nämnda
sortimenten, då behövliga kvantiteter kunde förväntas stå till förfogande
även utan tvångsåtgärder. Kommissionen har dock samtidigt framhållit, att
ett förändrat försörjningsläge kunde komma att nödvändiggöra produktionsplikt
även för sådant rundvirke varom nu är tal. Gentemot dessa kommissionens
uttalanden har jag — i överensstämmelse med vad jag förut
anfört — intet att erinra. Jag förordar förty, att tvångsavverkningslagen
gives sådan utformning, att produktionsplikt skall föreligga beträffande
brännved och kolved samt att Kungl. Majit skall äga förordna om produktionsplikt
även beträffande andra slag av virke. Förordnande torde för närvarande
icke böra meddelas utom i fråga om massaved.
Jag torde i detta sammanhang även få upptaga en annan fråga rörande
lagens tillämpningsområde. Enligt nu gällande bestämmelser må avverkning
ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad
i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Denna inskränkning i avverkningsplikten
torde hittills icke hava förorsakat mera kännbara olägenheter.
Emellertid är det möjligt att i ett än mera skärpt läge inskränkningen
kan befinnas vara till icke obetydligt hinder för genomförande av sådana
avverkningar, som med hänsyn till bränsleförsörjningen anses nödvändiga.
En uppmjukning av stadgandet synes därför önskvärd. Härvid
torde motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen kunna i huvudsak
tjäna som förebild. Enligt 8 § andra stycket sistnämnda lag gäller
att, då växande skog tages i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller
5 § samma lag, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller
innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas
i lag stadgade, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god
skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. I överensstämmelse härmed
torde böra i tvångsavverkningslagen stadgas, att avverkning må åläggas
utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i
lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Från denna regel torde emellertid
undantag böra göras för det fall, att inskränkningen föreskrivits med
stöd av lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet. En dylik undantagsbestämmelse synes nödvändig med
hänsyn till att enligt tvångsavverkningslagen avverkningen regelmässigt
företages icke av kronan utan av fastighetsägaren-låntagaren, som även försäljer
virket och uppbär köpeskillingen; långivaren har sålunda ingen som
helst garanti för att köpeskillingen användes till gäldande av den fordran,
till vars skydd den ifrågavarande föreskriften tillkommit. Den nu angivna
undantagsbestämmelsen torde icke i nämnvärd grad minska lagstiftningens
effektivitet, detta i all synnerhet som — enligt vad jag inhämtat — hypoteksföreningarna
pläga lämna medgivande till att utan hinder av meddelade
Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.
5
föreskrifter sådana vedavverkningar må företagas, som kunna ske genom
gallring eller rensningshuggning, utan att föreningarna därvid kräva extra
avbetalningar å lånen. Vidare må erinras att, därest i särskilt fall tvångsavverkning
anses böra ske i strid mot föreskrift, varom nu är fråga, man
i sista hand kan falla tillbaka på förfogandelagens regler.
Utöver den absoluta undantagsbestämmelse från regeln örn rätt att ålägga
tvångsavverkning utan hinder av i lag eller med stöd av lag föreskrivna
inskränkningar, som i det föregående behandlats, torde vidare böra upptagas
ett stadgande därom att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning
icke må ske utan tvingande skäl. Med hänsyn till att enligt nu
ifrågavarande lag avverkningsskyldigheten ålägges av kristidsstyrelserna
men det näppeligen bör ankomma på dem att avgöra örn sådana tvingande
skäl föreligga, att avvikelse bör få ske från vad som är förenligt med god
skogshushållning, torde den ytterligare inskränkningen böra göras, att sådan
avvikelse icke må ske med mindre Kungl. Maj:t det medgivit. Dylikt medgivande
bör kunna lämnas beträffande viss eller vissa fastigheter eller beträffande
visst län eller annat område.
I anslutning till vad nu anförts torde jag få behandla frågan huruvida avverkningsskyldig
bör äga besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut angående
produktionsplikt. Jag vill därvid till en början erinra om att enligt gällande
lag besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut jämlikt tvångsavverkningslagen
icke föreligger utom beträffande frågan om ersättning för tvångsavverkad
ved. Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 171
till 1940 års lagtima riksdag att, därest möjlighet funnes till överklagande
av verkställd fördelning av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna
emellan, det kunde befaras att avverkningarna till viss del skulle ligga nere
under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan på utgången av
anförda besvär. Då skogsvårdsstyrelsernas medverkan erbjöde en god garanti
för att fördelningen skedde på ändamålsenligaste sätt samt skogsägaren
bereddes möjlighet att draga ersättningsfrågan under högre myndighets
prövning, ansågs skogsägaren tillförsäkrad skydd för sina intressen i den
utsträckning som i rådande läge kunde anses rimligt och möjligt. Det sålunda
anförda skälet mot införande av besvärsrätt finner jag — såvitt angår
beslut om avverkningsskyldighet jämlikt 2 § — alltjämt bärande även
då hänsyn tages till att avverkningsskyldigheten föreslås skola kunna
utsträckas till gagnvirkessortiment. Å andra sidan lärer det likväl icke
kunna förnekas, att med de alltmera ökade avverkningskvantiteterna och
därav följande svårigheter att fullgöra produktionsplikten betänkligheterna
mot förbudet att överklaga av kristidsstyrelse meddelat avverkningsföreläggande
göra sig starkare gällande. Det torde därför vara önskvärt
att, samtidigt som lagens tillämpningsområde vidgas, man i någon form
stärker skyddet för de enskilda gentemot alltför härda ingripanden från
kristidsstyrelsernas sida. Detta synes lämpligen kunna ske genom omlägg
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.
ning av förfaringssättet vid fattande av beslut om tvångsavverkning för
kronans räkning och införande av besvärsrätt i viss omfattning i fråga om
sådana beslut. Därest beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning överflyttas
från kristidsstyrelserna till bränslekommissionen, torde ökade garantier
vinnas för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen och
de betänkligheter, som eljest skulle vara förknippade med förbudet mot
överklagande av själva avverkningsföreläggandet, torde få anses till väsentlig
del undanröjda. Man har nämligen därigenom vunnit, att beslut om
tvångsvis genomförande av meddelat avverkningsföreläggande ankommer
på annan — och högre — myndighet än den som meddelat föreläggandet;
skulle i något fall avverkningsföreläggandet avse större myckenhet än som
rimligen kan uttagas, har skogsägaren givetvis möjlighet att hos kommissionen
visa att så är förhållandet, därvid beslut om tvångsavverkning självfallet
icke bör meddelas. Bränslekommissionens beslut i ärendet torde böra
få överklagas hos Kungl. Majit; dock torde beslutet utan hinder av förd
klagan böra lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.
Vissa detaljbestämmelser i lagen hava blivit föremål för uttalanden från
bränslekommissionens sida. Kommissionen har sålunda anfört, att enligt
dess förmenande kristidsstyrelserna enligt gällande lag ägde befogenhet att
närmare angiva den plats å viss fastighet, varå den fastighetsägaren ålagda
avverkningen skulle verkställas; då föreskrifter av angiven art på grund av
transportförhållanden eller andra omständigheter framdeles kunde bliva
erforderliga i större utsträckning vore det emellertid enligt kommissionens
uppfattning av värde om ett direkt uttalande i frågan gjordes i motiven till
lagen. För egen del vill jag i denna del anföra att, även om bränslekommissionen
till stöd för sin mening kan åberopa ordalagen i den nu gällande
författningen, en föreskrift av angiven art likväl måste anses innebära ett
sådant ytterligare ingrepp i skogsägarens handlingsfrihet, att åtgärden icke
lämpligen bör vidtagas utan uttryckligt stadgande därom. Med hänsyn till
angelägenheten att i görligaste mån rationalisera transporterna kan det
emellertid bliva erforderligt att i viss omfattning meddela dylika föreskrifter.
Bestämmelse torde därför nu böra meddelas örn rätt för kristidsstyrelse
att, i den mån så finnes erforderligt, bestämma å vilken del av viss egendom
den å egendomen belöpande avverkningen skall företagas. Ett dylikt
beslut torde böra fattas i enahanda ordning som gäller för själva avverkningsbeslutet,
d. v. s. efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller stiftsnämnd eller med domänstyrelsen.
Även i ett annat hänseende synes det önskvärt med viss ändring av gällande
bestämmelser. Liksom kristidsstyrelsen bör äga befogenhet att bestämma
den del av egendomen, å vilken avverkningen skall företagas, bör
kristidsstyrelsen även, i den mån så finnes erforderligt och i den ordning
nyss är sagt, få bestämma den plats där virket skall uppläggas. Ur träns
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
7
portsynpunkt lärer den sist angivna befogenheten vara lika betydelsefull
som den av kommissionen berörda. Det torde emellertid böra understrykas,
att befogenheten icke avses skola innefatta rätt att ålägga en transportplikt
i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att transportera virket till annan
ort och där upplägga detsamma, utan allenast en rätt att bestämma den
plats å eller i närheten av egendom, där virket — med hänsyn till rådande
transportförhållanden —- skall uppläggas. Även med en dylik begränsad
innebörd kommer självfallet den föreslagna befogenheten att medföra en
ytterligare inskränkning i skogsägarens handlingsfrihet. Denna inskränkning
synes dock förhållandevis obetydlig jämförd med de betydande fördelar
i transporthänseende, som därmed kunna vinnas. Jag vill i detta
sammanhang även erinra om att enligt förfogandelagstiftningen Kungl.
Majit eller, efter Kungl. Majits uppdrag, vederbörande statskommission
äger bestämma den ort, till vilken förnödenhet, som skall avstås, skall av
vederbörande ägare eller innehavare forslas.
Därest kristidsstyrelse tillerkännes befogenhet, varom i det föregående
nämnts, torde det även vara erforderligt att i lagen upptaga bestämmelser
örn påföljd för avverkningsskyldig, som uraktlåter att följa meddelade föreskrifter
angående uppläggningsplats. Att straffbelägga dylik uraktlåtenhet
— i likhet med som skett i förfogandelagstiftningen — torde emellertid
icke böra ifrågakomma. Jag förordar i stället att bränslekommissionen tillerkännes
befogenhet att, efter anmälan av kristidsstyrelsen, vid vite förelägga
den försumlige att forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Jag
förutsätter emellertid därvid, att sådant vitesföreläggande icke skall behöva
tillgripas annat än i rena undantagsfall. Beslut om vitesföreläggande torde
böra få överklagas hos Kungl. Majit. Därest fråga uppkommer om utdömande
av förelagt vite, torde ärendet böra ankomma på domstol i vanlig
ordning.
Bränslekommissionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan om
vem som slutligen skall bära kostnaderna för utsyning m. m. i sådana fall,
där vederbörande myndighet beslutat om tvångsavverkning och låtit verkställa
utsyning men skogsägaren det oaktat själv verkställer avverkningen.
Enligt kommissionens uppfattning vöre skogsägaren på grund av allmänna
rättsgrundsatser skyldig betala de ifrågavarande kostnaderna, men ansåge
kommissionen det likväl önskvärt att uttrycklig bestämmelse därom
meddelades. Det synes mig uppenbart alt, därest en skogsägare genom
uraktlåtenhet att inom föreskriven tid fullgöra ålagd produktionsplikt föranlett
vederbörande myndighet att besluta örn tvångsavverkning men skogsägaren
därefter själv verkställer avverkningen, skogsägaren bör vara betalningsskyldig
gentemot det allmänna för de utsynings- och andra kostnader,
som föranletts av beslutet örn tvångsavverkning. Det torde vara
lämpligt att i lagen intaga uttrycklig bestämmelse härom.»
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
Utskottet.
Jämlikt 1940 års tvångsavverkningslag, vilken efter en vidtagen förlängning
gäller till och med den 30 juni 1942, kan ägare av skogsmark och innehavare
av avverkningsrätt åläggas att i viss omfattning avverka ved till avsalu.
Det ankommer å kristidsstyrelserna att efter anvisningar av statens
bränslekommission och i samråd med vissa skogsvårdande myndigheter för
varje särskilt fall bestämma den myckenhet ved som skall avverkas samt
meddela erforderliga föreskrifter för avverkningens bedrivande. Underlåter
någon att utföra den avverkning, som blivit honom ålagd, kan tvångsutsyning
verkställas och avverkning ske för kronans räkning.
Genom förevarande proposition har framlagts förslag till lag om avverkningsskyldighet,
avsedd att träda i stället för den nu gällande tvångsavverkningslagen.
De bestämmelser, vilka innefattas uti ifrågavarande förslag,
hava i viss mån en vidare syftning än de som för närvarande äro i kraft.
Sålunda förordas, att giltighetsområdet för lagstiftningen — vilket hittills
varit begränsat till ved för bränsleändamål och kolning — skall genom förordnande
av Kungl. Majit kunna utsträckas till att omfatta även andra slag
av virke. Jämväl i övrigt föreslås vissa ändringar och tillägg i förhållande
till nu gällande föreskrifter i ämnet för att erhålla möjlighet till en mera
fullständig och effektiv reglering inom hithörande område.
I de föreliggande motionerna bär bland annat givits uttryck åt den uppfattningen,
att tillräckliga skäl saknades för att på sätt i propositionen föreslagits
utvidga och skärpa här berörda tvångslagstiftning. Till följd härav
har i motionen 1: 258 hemställts om vissa jämkningar i det nu framlagda
lagförslaget, medan i övriga motioner framställts yrkande om avslag å propositionen
och om förlängd giltighetstid för 1940 års lag i ämnet.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår erfordras i nuvarande
tidsläge mycket betydande mängder ved och annat virke för förbrukning
inom landet. Härav föranledes — särskilt beträffande veden -— ett synnerligen
omfattande avverkningsprogram. Även om detta kan i huvudsak
genomföras på frivillighetens väg, synes det allmänna under nu rådande
förhållanden böra hava möjlighet ingripa för avverkningens genomförande
genom därför lämpade åtgärder. Behov måste alltså anses föreligga av en
lagstiftning om avverkningsskyldighet. Med hänsyn härtill vill utskottet
tillstyrka att, såsom föreslagits, giltighetstiden för nämnda lagstiftning förlänges
till och med den 30 juni 1943.
Vad angår spörsmålet örn lagens tillämpningsområde delar utskottet föredragande
statsrådets mening, att de ökade svårigheterna för vedavverkningen
i fråga örn arbetskraft och transporter med nödvändighet måste medföra
ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningar av andra sortiment
och att därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet
såsom en enda fråga. I anslutning till nämnda synpunkter
synes det angeläget, att tvångsavverkningslagen i mån av behov må kunna
tillämpas jämväl å annat virke än brännved och kolved. Utskottet kan där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.
9
för icke, såsom skett i motionerna 1:269, 11:374 och 11:387, helt avvisa
denna tanke. Självfallet bör emellertid en dylik utvidgning ej företagas
utan tvingande skäl. Enligt vad av utredningen framgår torde för närvarande
endast behöva ifrågakomma att utsträcka produktionsplikten till
massaved. Såsom bränslekommissionen framhållit kan dock ett förändrat
försörjningsläge komma att nödvändiggöra produktionsplikt även för sågtimmer
och vissa specialsortiment. Försiktigheten torde därför bjuda att
icke -—• såsom förordats i motionen I: 258 — stanna vid att föra massaveden
under lagens bestämmelser med uteslutande av möjligheten därtill
beträffande annat virke. Med hänsyn till det anförda och för att medgiva
en smidig anpassning efter förhållandena är det enligt utskottets mening
lämpligt att, på sätt i propositionen föreslagits, lägga i Kungl. Maj:ts hand
att avgöra, huruvida och i vad mån tvångsavverkningslagen skall gälla även
i fråga om andra virkessortiment än bränn- och kolved. Utskottet förutsätter
härvid att vid bestämmande av de sortiment, i vilka en skogsägare skall
fullgöra sin produktionsplikt, vederbörlig hänsyn tages till skogens beskaffenhet,
så att skogsägaren icke utan kompensation tvingas exempelvis att
för fullgörande av produktionsplikt beträffande ved avverka för gagnvirke
lämplig skog.
I propositionen har föreslagits, att avverkning i princip skall kunna åläggas
utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i
lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. En dylik bestämmelse har ansetts
erforderlig för att i ett mera skärpt läge kunna i full utsträckning
genomföra sådana avverkningar, som med hänsyn till bränsleförsörjningen
befinnas nödvändiga. Härav torde framgå, att bestämmelsen är avsedd att
tillämpas allenast, då så är av behovet oundgängligen påkallat. I lagtexten
lia också upptagits vissa begränsningar i den allmänna regeln av hänsyn
till vissa inteckningshavares rätt och skogsvårdens krav. 1 sistnämnda hänseende
har stadgats, att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning
ej må ske utan tvingande skäl och med mindre Konungen det
medgivit. Enligt utskottets mening kan det bliva erforderligt med en bestämmelse
av innebörd, att avverkning i undantagsfall må äga rum även
då därigenom vissa i skogsvårdens intresse meddelade föreskrifter åsidosättas.
Med den begränsning i avseende å tillämpningen, som stadgandet
innebär, kan utskottet därför ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt.
Utskottet har vid behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål uppmärksammat,
att det enligt här berörda stadgande synes bliva beroende av kristidsstyrelsens
uppfattning, huruvida i det särskilda fallet avvikelse kan anses
föreligga från god skogshushållning. Med anledning härav ha inom
utskottet uttalats vissa betänkligheter mot den ordning som sålunda föreslagits,
därvid särskilt påpekats, att enligt propositionen icke medgivits rätt
att överklaga kristidsstyrelses beslut i fall varom här är fråga. Emellertid
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr
må i detta sammanhang erinras därom, att, enligt vad uttryckligen föreskrivits,
kristidsstyrelsen har att fatta sitt beslut i samråd med skogsvårdsstyrelsen
eller annan myndighet, under vars uppsikt skogsmarken står. Man
torde kunna förvänta, att med de upplysningar, som på detta sätt stå att
vinna, kristidsstyrelsen skall, så snart skälig anledning därtill föreligger,
finna frågan vara av beskaffenhet att böra liänskjutas till prövning av
Kungl. Majit. Under dessa förhållanden finnes grundad anledning antaga,
att vid avverkningspliktens fullgörande hänsyn till god skogsvård och den
framtida skogsproduktionen kommer att tagas i den utsträckning, som i
varje särskilt fall blir möjlig.
Såsom tidigare anmärkts äger kristidsstyrelse enligt 1940 års lag att meddela
föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande. I det föreliggande
lagförslaget har kristidsstyrelsen därjämte uttryckligen tillagts befogenhet
att, i den mån så finnes erforderligt, i samråd med skogsvårdsstyrelsen
eller därmed jämställd myndighet bestämma såväl å vilken del av
egendomen avverkningen skall företagas som ock den plats å eller i närheten
av egendomen, å vilken veden skall uppläggas. Nu berörda bestämmelser
äro avsedda att giva myndigheterna möjlighet att meddela anvisningar
i syfte att samordna de olika transporterna och i övrigt underlätta framfor
slingen av virket.
Helt naturligt är det ägnat att ingiva vissa betänkligheter att meddela
bestämmelser, som inskränka jordägarens rätt att fritt få bestämma platsen
för avverkningen. Med hänsyn till rådande knapphet på transportmedel
synes emellertid möjlighet böra föreligga för det allmänna att i fall
av behov kunna bestämma var avverkningen skall ske. Utskottet förutsätter
dock, att stadgandet härom skall vinna tillämpning endast i de fall,
då försörjningen med ved och annat virke samt tillgången på transportmedel
göra det oundgängligen nödvändigt. Att det i allmänhet bör överlämnas
åt skogsägaren att själv träffa avgörande i fråga om avverkningsplatsen,
synes desto mera befogat som denne i de flesta fall torde bäst känna
till beskaffenheten av sin skog ävensom vägförhållandena och således hava
god möjlighet att träffa ett även ur allmän synpunkt lämpligt avgörande.
Enligt vad föredragande departementshefen framhållit åsyftas icke att genom
stadgandet örn bestämmande av uppläggningsplats ålägga en transportplikt
i egentlig mening, varmed då avses skyldighet att transportera virket
till annan ort och där upplägga detsamma. I stadgandet utsäges ock
uttryckligen att platsen för leveransen skall vara belägen å eller i närheten
av den egendom, varå avverkningen skett. I enlighet härmed torde i första
hand kunna fordras av skogsägaren, att han —- eventuellt efter närmare
bestämmande från kristidsstyrelsens sida — skall avlämna virket vid närmaste
med bil farbara väg eller å annan s. k. normal leveransplats. Där med
hänsyn till transportförhållandena ifrågasättes att ålägga skogsägaren att
framforsla virket längre sträcka än till normal leveransplats, bör enligt ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
11
skottets åsikt ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan örn skogsägarens förmåga
att under sådana betingelser fullgöra sin leveransplikt och att därjämte
i de fall, då han driver jordbruk, ombesörja detta. Beträffande den
ersättning, varå skogsägaren kan göra anspråk, vill utskottet erinra om, att
i en den 17 oktober 1941 utfärdad kungörelse fastställts normalpriser å
vissa vedsortiment, vilka priser skola gälla vid leverans på normal leveransplats.
I samma kungörelse stadgas tillika att, då ved levereras å annan
plats, normalpriset skall jämkas med hänsyn till den ökade eller minskade
transportkostnaden. Enligt utskottets mening synes motsvarande princip
böra komma till tillämpning även då ersättning skall utgå i enlighet med
reglerna om garantipris.
Vad härefter beträffar frågan om påföljd för underlåtenhet att fullgöra
avverkningsskyldighet har i förslaget upptagits 1940 ars lags bestämmelse
angående tvångsavverkning för kronans räkning. I syfte att vinna ökade
garantier för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen föreslås
emellertid att rätten att besluta örn tvångsavverkning skall överflyttas från
kristidsstyrelserna till bränslekommissionen. Utskottet finner, att den föreslagna
omläggningen av förfaringssättet pa denna punkt mäste anses
lämplig.
Därjämte har i propositionen föreslagits befogenhet för bränslekommissionen
att, där virke upplägges i strid mot av kristidsstyrelse meddelad föreskrift,
på anmälan av kristidsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige ati
forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Såsom föredragande statsrådet
framhållit torde sådant vitesföreläggande icke behöva tillgripas annat
än i rena undantagsfall. För att icke äventyra syftet med myndigheternas
dispositioner beträffande virkets uppläggning synes det emellertid vara
ofrånkomligt, att de skola äga möjlighet att —- i sista hand genom tvångsmedel
— kräva åtlydnad för sina beslut. Med hänsyn härtill har utskottet
funnit sig i princip böra biträda förslaget örn en vitesbestämmelse.
Enligt utskottets mening bör, då fråga örn vite uppkommer, synnerligt
beaktande skänkas åt omständigheterna i det särskilda fallet. Vid prövning
av hithörande spörsmål måste det vara av värde, örn den beslutande
myndigheten äger närmare inblick i de med orten sammanhängande förhållandena
och kan träda i mera personlig förbindelse med dem, vilka
saken berör. Ur denna synpunkt torde det få anses mindre tillfredsställande
att tillägga ett centralt organ såsom bränslekommissionen befogenhet att
ålägga vite, varom här är fråga. Utskottet vill i stället föreslå, att uppgiften
anförtros åt länsstyrelserna, vilka även med hänsyn till sin organisation
och ställning i övrigt torde vara väl lämpade härför.
I det nu föreliggande lagförslaget bär vidare bland annat upptagits ett
stadgande av innehåll att skogsägare, sorn fullgjort honom alagd avverkningsskyldighet
först efter det beslut örn tvångsavverkning meddelats, skall
vara pliktig ersätta kronan de utgifter som ma bava föranletts av beslutet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
Såsom förut framhållits förutsättes, för att tvångsavverkning skall kunna
tillgripas, underlåtenhet från skogsägarnas sida att verkställa föreskriven
avverkning. Enligt utskottets mening kan emellertid dylik underlåtenhet icke
anses föreligga, om skogsägaren förgäves gjort vad som rimligen kan ankomma
på honom för att anskaffa erforderlig arbetskraft och eljest sörja
för att avverkningen skall komma till utförande. Med hänsyn härtill vill
utskottet ansluta sig till den princip, vilken kommit till uttryck i förevarande
stadgande.
I övrigt har det genom propositionen framlagda lagförslaget icke givit
anledning till erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom
förevarande proposition framlagda förslag till lag om
avverkningsskyldighet ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
om avverkningsskyldighet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Det åligger ägare av annan skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens
förvaltning eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan
än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka
ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.
Med ved förstås i denna lag brännved och kolved.
Vad i lagen stadgas angående ved skall, i den mån Konungen därom förordnar,
äga tillämpning även beträffande virke av annat slag.
2 §■
Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare
anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter samråd
med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den myckenhet
ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt skall avverka
till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten
skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl, i den
ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma å
vilken del av egendomen avverkningen skall företagas samt den plats å
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
13
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
eller i närheten av egendomen, å vilken veden skall uppläggas, så ock i
övrigt meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.
Avverkning må åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som
må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Avverkning
må dock ej åläggas i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt lagen
den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet. Ej heller må utan tvingande skäl och med mindre Konungen
det medgivit avvikelse ske från vad som är förenligt med god skogshushållning.
Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.
3 §.
Underlåter någon att inom bestämd tid fullgöra avverkningsskyldighet,
som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger bränslekommissionen
på anmälan av kristidsstyrelsen besluta om avverkning för kronans räkning
ej mindre av den ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än
även av vad som enligt av kristidsstyrelsen meddelade föreskrifter ålegat
honom att i fortsättningen avverka.
Upplägger någon ved i strid mot
bestämmelse, som meddelats jämlikt
2; §, äger bränslekommissionen på
anmälan av kristidsstyrelsen vid vite
förelägga honom att upplägga veden
å den bestämda uppläggningsplatsen.
Upplägger någon ved i strid mot
bestämmelse, som meddelats jämlikt
2 §, äger länsstyrelsen på anmälan
av bränslekommissionen vid vite
förelägga honom att upplägga veden
å den bestämda uppläggningsplatsen.
4 §•
Har bränslekommissionen meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs,
åligger det skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning
bestämda myckenheten eller, örn sådant finnes vara tillräckligt,
anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.
Vederbörande kristidsstyrelse äger därefter verkställa avverkningen genom
kristidsstyrelsens egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen,
genom domänverkets försorg eller ock i annan lämplig ordning.
Kristidsstyrelsen äger upplägga veden på lämplig plats å den egendom, där
avverkningen skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa
avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den
bortförts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige
ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan
hos kristidsstyrelsen.
Ilar ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort
honom jämlikt 2 § ålagd avverkningsskyldighet efter det bränslekommis
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr M.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
sionén meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs, vare han skyldig ersätta
kronan de utgifter som må hava föranletts av beslutet.
5 §■
Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande
garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.
Varje kristidsstyrelse har att, i enlighet med av bränslekommissionen
givna anvisningar, fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall
beräknas.
6 §•
Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till kristidsstyrelsen, som fastställer
ersättningens belopp och utbetalar detsamma.
7
Det åligger kristidsstyrelse att tillställa
den, som beröres av sådant av
kristidsstyrelsen meddelat beslut som
i 2 § avses, skriftligt besked om beslutet.
Enahanda skyldighet åligger
bränslekommissionen med avseende
å sådant av kommissionen meddelat
beslut som i 3 § sägs.
§•
Det åligger kristidsstyrelse att tillställa
den, som beröres av sådant av
kristidsstyrelsen meddelat beslut som
i 2 § avses, skriftligt besked om beslutet.
Enahanda skyldighet åligger
bränslekommissionen och länsstyrelse
med avseende å sådant av kommissionen
eller länsstyrelsen meddelat
beslut som i 3 § första eller andra
stycket sägs.
8 §•
Vitén, som utdömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
9 §•
Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom
besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,
skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända
besvärshandlingarna till bränslekommissionen.
Talan mot bränslekommissionens Talan mot bränslekommissionens
beslut jämlikt 3 § må föras hos beslut jämlikt 3 § första stycket samt
mot länsstyrelses beslut jämlikt 3 §
andra stycket må föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola hava
inkommit till folkhushållningsdepar
-
Konungen genom besvär, vilka skola
hava inkommit till folkhushållningsdepartementet
före klockan tolv å
trettionde dagen efter den, då kla
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
15
(Kungl. Maj.ts förslag:)
ganden erhöll del av beslutet. Utan
hinder av däröver förd klagan skall
bränslekommissionens beslut jämlikt
3 § första stycket lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda förordnas.
(Utskottets förslag:)
tementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll
del av beslutet. Utan hinder av
däröver förd klagan skall bränslekommissionens
beslut jämlikt 3 §
första stycket lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda förordnas.
I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens
beslut enligt denna lag icke föras.
10 §.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, bränslekommissionen
äger meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag,
så ock meddela undantag från de i 1 § första stycket och 2 § första stycket
givna bestämmelserna.
Vad i denna lag är stadgat om bränslekommissionen och kristidsstyrelserna
skall, i händelse de på dem ankommande arbetsuppgifterna av
Konungen uppdragas åt andra myndigheter, efter Konungens förordnande
gälla beträffande myndigheter varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 och gäller till och med den 30
juni 1943; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen avverkats för
kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga tillämpning
även efter det den i övrigt upphört att gälla.
Förordnande enligt 1 § sista stycket samt beslut jämlikt 2 §, avseende
tiden efter lagens ikraftträdande, må meddelas dessförinnan.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen
den 12 april 1940 örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall hänvisningen
i stället avse denna lag.
B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.
Stockholm den 18 juni 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Forslund, Olof Carlsson, Sten,
Holstenson, Beck-Friis och Näslund;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Hermansson, fru Johansson, herrar Barnekow*, Håstad och Hedlund i
Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Holstenson, Näslund och Hedlund i Rådom, vilka ansett utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»Jämlikt 1940 års tvångsavverkningslag — — — (lika med utskottet)
---— till och med den 30 juni 1943.
Vad angår spörsmålet om utvidgning av lagens tillämplighet till att avse
även andra sortiment än brännved och kolved anser utskottet icke tillräckliga
skäl ha förebragts för en dylik utsträckning av avverkningsskyldigheten.
En sådan utvidgning kan enligt utskottets mening icke medföra något tillskott
i den sammanlagda avverkningskvantiteten, utan dess betydelse inskränker
sig till att på sin höjd påverka avverkningsresultatet i riktning mot
en något större avverkning av industrivirke på brännvedens och kolvedens
bekostnad. Det förtjänar framhållas att den under senare åren inträdda
minskningen i industrivirkesavverkningarna till huvudsaklig del berott på
att skogsbrukets arbetskraft och dragare tagits i anspråk för avverkning
av brännved och kolved, önskvärdheten av en sådan förskjutning i proportionerna
mellan avverkningskvantiteterna för olika sortiment, varigenom
industrivirket tilldelas en större anpart av den totala avverkningen, har emellertid
icke blivit påvisad. Tvärtom är det välbekant att betydande mängder
högklassigt och för industriellt bruk berett rundvirke under senare åren
använts som bränsle. Skulle i allt fall en ökning i industrivirkets anpart i den
totala avverkningsvolymen eftersträvas, torde detta kunna vinnas genom en
härför lämpad avvägning av priserna för olika sortiment.
Det synes så mycket mer angeläget att för de värdefullare virkessortimenten
icke utan tvingande skäl tillgripa avverkningstvång som gällande skattelagstiftning
ofta leder till beskattning som för inkomst av vad som egentligen
är att betrakta såsom intäkt vid realisation av skogskapitalet eller till dubbelbeskattning
om avverkningarna icke anpassas så att garantiskatteavdragen
kunna utnyttjas varje år. Dessa oegentligheter ifråga om skogsbeskattningen,
vilka redan under normala tider medfört betänkliga resultat, kunna vid nuvarande
skattetryck leda till synnerligen kännbara och orättvisa pålagor,
Andra lagutskottets utlåtande Nr AA. 17
därest avverkningskvantiteterna av dyrare sortiment skola bestämmas av
myndigheterna.
I propositionen har föreslagits —--(lika med utskottet)---
förslag på denna punkt. Emellertid förutsätter utskottet att skogsägare som
tillskyndas förlust genom sådan avverkning hålles skadeslös härför.
Utskottet har vid behandlingen---— (lika med utskottet)---all
män
synpunkt lämpligt avgörande.
Beträffande den föreslagna rätten för kristidsstyrelse att bestämma platsen
för virkets uppläggande finner utskottet att behovet av en sådan rätt
icke blivit på något sätt ådagalagt vare sig i propositionen eller under ärendets
behandling i utskottet. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda antagandet
av bestämmelser i detta hänseende.
I det nu föreliggande--— (lika med utskottet)---skall komma
till utförande. Ej heller kan åsidosättande av avverkningsplikten anses föreligga
örn avverkningskostnaderna icke täckas av det gällande garantipriset.
Med hänsyn härtill vill utskottet ansluta sig till den princip, vilken kommit
till uttryck i förevarande stadgande.
I övrigt har det genom propositionen framlagda lagförslaget icke givit anledning
till erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom
förevarande proposition framlagda förslag till lag om
avverkningsskyldighet ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om avverkningsskyldighet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Det åligger---(lika med Kungl. Majis förslag)---— 2 § angives.
Med ved---(lika med Kungl. Majis förslag)---och kolved.
2 §■
Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de
närmare anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter
samråd med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den
myckenhet ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt
skall avverka till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldig
Bihang
till riksdagens protokoll 19A2. 9 sami. 2 avd. Nr AA. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.
heten skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl,
i den ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma
å vilken del av egendomen avverkningen skall företagas, så ock i övrigt
meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.
Avverkning må---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---god
skogshushållning.
Om statsgaranti---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) ---— är
stadgat.
3 §•
Underlåter någon---(lika med Kungl. Maj:tS förslag)---fort
sättningen
avverka.
4 §•
Har bränslekommissionen meddelat beslut Som i 3 § sägs, åligger det
skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens eller
stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning bestämda
myckenheten eller; örn sådant finnes vara tillräckligt, anvisa den
trakt därå avverkningen skall ske.
Vederbörande kristidsStyrelse---— (lika med Kungl. Majrts förslag)
---hos kristidsstyrelsen.
Har ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort
honom jämlikt 2 § ålagd avverkiiingsskyldighet efter det bränslekommissionen
meddelat beslut som i 3 § sägs, vare han skyldig ersätta kronan de
utgifter som må hava föranletts av beslutet.
5-7 §§•
(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)
8 §■
Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom
besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,
skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända
besvärshandlingarna till bränslekommissionen.
Talan mot bränslekommissionens beslut jämlikt 3 § må föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll
del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan skall bränslekommissionens
beslut jämlikt 3 § lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr AA.
19
I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens
beslut enligt denna lag icke föras.
9§-
(Lika med 10 § i Kungl. Maj:ts förslag.)
Denna lag---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)----att gälla.
Beslut jämlikt 2 §, avseende tiden efter lagens ikraftträdande, må meddelas
dessförinnan.
Där i---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---denna lag.
B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.»
2) av herrar Forslund, Pettersson i Hällbacken och Hermansson samt fru
Johansson, vilka beträffande 3 § i förevarande lagförslag ansett tillräckliga
skäl icke hava förebragts för ändring av Kungl. Maj:ts förslag och alltså hemställt
örn bifall till detsamma i oförändrat skick.