Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1942 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 275, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall
uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

2 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, om med
hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet
det måste anses olämpligt att där driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i
driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan
dylik anledning blivit obehövlig; dock må, om i sammanslagningen ingår
brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk, å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom sammanslagningen
blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll en Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 9 sami. 2 avd. Nr 39.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

dast såvida brukningsdelarna till beskaffenhet eller omfattning äro sådana,
att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren
kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

3 §•

För avhjälpande av vanhävd som avses i denna lag är ägaren av brukningsdelen
ansvarig, dock att, om brukningsdelen brukas av annan än ägaren, ansvarigheten
för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren.

Att i vissa fall ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd kan åvila annan
än i första stycket sägs, därom stadgas i 8 § andra stycket samt 10 §
första och andra styckena.

4 §•

Den i denna lag föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt lagen den
27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillsatta jordbrukskommissionerna.

5 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen
finner skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, åligger
det kommissionen att verkställa utredning i ärendet.

Finner kommissionen erforderligt att syn företages å brukningsdelen eller
påkallas syn av den, som enligt 3 § första stycket är ansvarig för avhjälpande
av vanhävden, skall sådan syn hållas av tre gode män, vilka efter
framställning av kommissionen skola av länsstyrelsen utses bland dem som
i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män
vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes lämpligt, i
stället vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller
egnahemsnämnd. Synemännen skola å stället undersöka förhållandet samt
däröver snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter erhållet förordnande
till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som
för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

6 §.

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som
förebragts, att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen omedelbart
söka med den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden,
träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss
tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen
skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas ävensom
i fråga om varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken åtgärden
skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må,
där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

överenskommelsen fastställas vite, dock högst femhundra kronor, för underlåtenhet
att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,
skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen finner nödiga för vanhävdens
avhjälpande.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,
som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, örn denne påkallar
syn enligt 5 § andra stycket och sådan syn tidigare icke hållits eller länssty-''
reisen eljest finner anledning därtill, förordna om syn. Länsstyrelsen skall därefter
föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt
förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss tid, inom
vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad
i 6 § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga om byggnadsbeståndet å
brukningsdelen ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den
beskaffenhet, som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har
i överenskommelse som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,
om skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande
av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande ifråga om vanhävdens
avhjälpande, som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas
erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen
fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom fälla till sådant vite.

8 §•

Vad i 5 7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige
finnes vara pa grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt
att avhjälpa vanhävden.

Föreligger fall som i första stycket sägs och är fråga örn vanhävd av jorden
å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,
därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden,
mot denne företaga ingripande enligt denna lag på samma sätt som örn han
vore brukare.

9 §•

Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen
nödvändigt, må efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen
förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom
kommissionens försorg. Innan sådant förordnande gives, skall länsstyrelsen

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

bereda brukaren tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det utan märklig
tidsutdräkt kan ske. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna
medel och slutligen gäldas av brukaren.

10 §.

Har brukningsdel varit föremål för syn varom ovan sagts eller har, utan
att syn förekommit, överenskommelse om avhjälpande av vanhävd enligt
6 § första stycket träffats eller föreläggande enligt 7 § första eller andra
stycket meddelats och överlåter ägaren därefter äganderätten till brukningsdelen
till annan, medför överlåtelsen icke befrielse för överlåtaren från
•den ansvarighet för den vid synen befintliga eller med överenskommelsen
eller föreläggandet avsedda vanhävden, som före överlåtelsen åvilat honom,
där ej jordbrukskommissionen finner anledning befria honom från ansvarigheten.

Annan brukare än ägaren vare även efter det brukningsrätten upphört
ansvarig för verkställandet av sådan åtgärd till avhjälpande av vanhävd,
som det på grund av överenskommelse eller föreläggande ålegat honom
att vidtaga, där han ej av jordbrukskommissionen befrias från ansvarigheten.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande
av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å brukningsdelen som
därför erfordras.

Vad i första och andra styckena här ovan stadgats angående den ansvarighet
för vanhävd, som åvilar förutvarande ägare eller brukare, medför
ej inskränkning i den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag
må åligga annan.

11 §•

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan och må i händelse av
bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel
enligt vad särskilt stadgas.

Har överenskommelse enligt 6 § första stycket eller föreläggande enligt
7 § första eller andra stycket ägt rum, är den, vilken avhjälpandet av vanhävden
enligt överenskommelsen eller föreläggandet åligger, där ej särskilda
skäl till annat föranleda, skyldig att gälda kostnaden för syn, som på
grund av stadgandet i 5 § andra stycket eller 7 § första stycket företagits
i ärendet.

13 §.

Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande
av plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte; dock må
detta, då fråga är örn brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

angående uppsikt å vissa jordbruk, icke ske, med mindre länsstyrelsen efter
jordbrukskommissionens hörande prövar det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra stycket avses synnerliga skäl föreligga,
att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må
föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet.

Har länsstyrelse meddelat sådant förordnande som avses i 9 § gånge
förordnandet i verkställighet utan hinder av klagan över detsamma.

15 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande bruk->
ningsdel som tillhör kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947; dock att, om under nämnda tid
överenskommelse rörande vanhävds avhjälpande enligt 6 § träffats eller
föreläggande enligt 7 § meddelats, lagen även efter den 30 juni 1947 skall,
i fråga örn brukningsdel som överenskommelsen eller föreläggandet avser,
gälla intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skola lagen den 27 juni 1927 (nr
287) angående uppsikt å vissa jordbruk samt lagen den 25 juni 1909 (nr
57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland,
sistnämnda lag i de fall den på grund av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas, med de undantag nedan
angivas icke vinna tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § lagen den 27 juni 1927 skola fortfarande tillämpas.
Örn före den nya lagens trädande i kraft jämlikt lagen den 25 juni 1909 eller
lagen den 27 juni 1927 anhängiggjorts talan om föreläggande att avhjälpa
vanhävd, skall den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande
vinna tillämpning i avseende å sådan talan intill dess den blivit slutligen
avgjord. Syn, som företagits enligt 5 § lagen den 27 juni 1927, så ock
överenskommelse enligt 6 § första stycket och föreläggande, som skett enligt
7 § samma lag, skola hava samma verkan som om synen, överenskommelsen
eller föreläggandet skett enligt den nya lagen. Detsamma gäller även beträffande
syn, överenskommelse och föreläggande, som skett enligt lagen den
25 juni 1909.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Den nya lagen skall ej äga tillämpning med avseende å jord, varå redan
vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller,
såvitt angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel,
som genom avtal, träffat före nämnda tidpunkt, är till annan upplåten
med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens
vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen
även i nu nämnda fall skall tillämpas, därest vid lagens ikraftträdande lagen
den 25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927 var tillämplig å brukningsdelen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den
25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927, skall hänvisningen i stället avse
denna lag.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 257 av herr Andersson, Alfred, och nr 261 av herr Bengtsson m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr 363 av herr Hansson i Skediga, nr
367 av herrar Carlström och Boman, nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och
Svensson i Ljungskile, nr 369 av herr Lundell och nr 370 av herr Janson i
Frändesta m. fl.

I motionerna 1:257 och 11:368, vilka äro likalydande, hemställes — under
framhållande bl. a. att 2 § andra stycket i den föreslagna lagen borde erhålla
samma lydelse som 3 § andra stycket i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk — att riksdagen vid behandling av propositionen måtte
besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag, att de i motionerna anförda
synpunkterna bleve tillgodosedda.

I motionerna I: 261 och II: 370, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen
vid behandling av propositionen måtte beakta de i motionerna anförda synpunkterna
samt att utskottet måtte utarbeta nödiga författningsändringar.

I motionerna anföres bl. a. följande:

Vi anse alltså för vår del, att sådan ändring skulle vidtagas i förevarande
lagförslag, att föreskrifterna örn uppsikt över byggnaders hävd utgå. Såsom
konsekvens därav följer att gällande uppsiktslag bör bibehållas i vad den avser
byggnader å därav berörda brukningsdelar.

Skulle riksdagen icke godtaga ett sådant ändringsyrkande, anse vi det dock
nödvändigt att första paragrafen gives sådan lydelse, att uppsikt å byggnader
endast må hållas, när anledning föreligger till ingripande med anledning av
jordbrukets vanhävd. Om jordbruket är väl hävdat finnes det med den föreslagna
provisoriska lagens syfte icke någon som helst anledning att separat
vidtaga åtgärder mot bristfälliga byggnader. I själva lagtexten bör sålunda utsägas
att endast smärre förbättringsåtgärder må kunna åläggas, dock blott i
fråga om ekonomibyggnader och därvid ej i större omfattning än att därigenom
skadeverkningar å inbärgad gröda eller husdjur förhindras.

För så vitt riksdagen principiellt skulle godtaga bestämmelser om uppsikt
även å byggnader, måste vi emellertid framhålla angelägenheten av att de
därav berörda grupperna minskas i antal genom en höjning av arealgränsen
från ett till två hektar. Härigenom skulle avskiljas sammanlagt 25 procent av
antalet brukningsdelar i landet. Den av kontrollen berörda odlade arealen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

skulle däremot endast nedgå med 3.8 procent. Detta skulle innebära en avsevärd
minskning i uppsiktsmyndighetens arbete.

Motionen II: 363 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte besluta dels
att byggnader måtte undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde
och dels att lagen måtte tillämpas även på fastigheter, som tillhöra
kronan.

I motionen II: 367 hemställes, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte besluta att bestämmelserna om byggnadernas hävd måtte utgå
ur lagens allmänna avfattning men bibehållas för jordbruk, som avses i 1927
års uppsiktslag, och att den lägsta gränsen för brukningsdel, som skall falla
under lagen, sättes vid odlad jord överstigande två hektar, samt att vederbörande
utskott måtte vidtaga de omredigeringar av lagtexten som föranledas
av sålunda framställda yrkanden.

I motionen 11:369 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, motionärerna andragit till stöd för
sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta
utlåtande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I skrivelse den 17 maj 1941 (nr 236) anhöll riksdagen, under åberopande
av andra lagutskottets utlåtande nr 17, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med
giltighet tills vidare under rådande krisförhållanden, därvid de i utskottets
motivering angivna synpunkterna borde beaktas, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 20 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för verkställande av utredning
rörande utvidgad vanhävdslagstiftning m. m., dels ock högst fem sakkunniga
personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med
stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 20 juni 1941 häradshövdingen
N. Wihlborg såsom utredningsman, dels ock den 27 augusti 1941 ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren i Multrå
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukarna G. K Pettersson
i Hällbacken, A. Nilsson i Steneberg och S. Janson i Frändesta ävensom
godsägaren K. Klinker i Månstorp att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar
rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

Med skrivelse den 27 februari 1942 har utredningsmannen överlämnat promemoria
med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning (SOU 1942: 5). I
promemorian har intagits ett särskilt yttrande av en av de sakkunniga, herr
Janson, vari denne anmält, att han i vissa hänseenden vore av skiljaktig
mening. Över promemorian lia utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, samtliga länsstyrelser,
jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningutskott ävensom
Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och småbrukarnas
riksförbund.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39-

Gällande bestämmelser m. m.

Den nu gällande lagstiftningen angående uppsikt över vissa jordbruk leder
sitt första ursprung från det betänkande som år 1904 avgavs av den s. k.
norrlandskommittén. Av denna kommitté framlagda förslag ledde till antagande
av bland annat lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarna (den norrländska arrendelagen) och lagen
samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna (norrländska
uppsiktslagen). I samband med 1927 års reform av arrendelagstiftningen
tillkom den nu gällande lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk.

1927 års uppsiktslag gäller för hela riket men har i likhet med vad förhållandet
var med 1909 års uppsiktslag fått karaktären av ett komplement till
den gällande sociala arrendelagstiftningen, vilken innehålles i dels norrländska
arrendelagen eller, såsom den numera sedan dess tillämplighetsområde
utvidgats betecknas, lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand, och dels de i allmänna nyttjanderättslagen intagna
bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare. Lagen vänder sig således endast mot vanhävd å dylika jordägare
tillhöriga fastigheter av en viss storleksordning, nämligen i de delar av riket,
där norrländska arrendelagen är gällande, brukningsdelar, som innehålla
högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord, samt i riket
i övrigt brukningsdelar, som innehålla minst 4 och högst 25 hektar odlad
jord. Uppsiktslagen är, såvitt angår brukningsdel, som är utarrenderad, i regel
tillämplig endast beträffande nödiga byggnader.

Vid flera tillfällen sedan lagens tillkomst har inom riksdagen väckts fråga
om mer eller mindre omfattande ändringai i ifrågavarande lagstiftning. I utredningens
betänkande (sid. 15—24) har lämnats en redogörelse härför, till
vilken utskottet får hänvisa.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Under den tid den nuvarande krisen varar skall gällande uppsiktslag ersättas
av en ny lag av provisorisk karaktär. I lagförslaget har vanhävdsbegreppet
i huvudsak lämnats orubbat. Den skillnad har dock gjorts i förhållande
till gällande uppsiktslag, att vanhävd enligt förslaget förklarats
skola anses vara för handen, då jordbruket så vanskötes att dess avkastningsförmåga
äventyras (1 §). I nuvarande lag sägs, att vanhävd föreligger,
då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras. Enligt förslaget
skall till vanhävd ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som
på grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omstän -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

dighet är olämplig för jordbruk (2 § första stycket). Denna bestämmelse är
något mildare än motsvarande föreskrift i 1927 års uppsiktslag. Ej heller
skall såsom vanhävd anses den omständigheten, att byggnad bortföres eller
lämnas utan underhåll, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan
sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.
Även detta stadgande är mindre strängt än motsvarande i gällande
uppsiktslag. I lagförslaget har emellertid därjämte upptagits ett stadgande
av innebörd, att bestämmelsen i 1927 års lag i sistberörda hänseende
skall gälla oförändrad, därest i sammanslagningen ingår brukningsdel, som
avses i nämnda lag (2 § andra stycket).

Vanhävdslagstiftningens tillämplighetsområde har i förslaget väsentligen
utsträckts. Lagstiftningen avses sålunda skola gälla för alla kategorier jordägare
med undantag av kronan (1 och 17 §§). I fråga om storleken av de fastigheter,
som skola falla under lagen, har föreslagits, att lagen skall vara tilllämplig
å brukningsdel med odlad jord till en vidd överstigande en hektar
(1 §). Lagen skall tillika vara tillämplig å en fastighet vare sig den brukas av
ägaren själv eller av annan enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund.
Enligt lagförslaget har ansvarigheten för vanhävd i fråga om byggnaderna
lagts å brukningsdelens ägare och ansvarigheten för vanhävd å jorden i första
hand å brukaren (3 §). Under vissa förhållanden kan dock ansvarigheten
för vanhävden av jorden å en fastighet, som brukas av annan än ägaren, läggas
å denne (11 §). «*

Uppsikten över efterlevnad skall liksom för närvarande handhavas av
jordbrukskommissionerna (4 §). Då på grund av inkommen anmälan eller
eljest jordbrukskommission finner skälig anledning antaga att å brukningsdel
förekommer vanhävd, skall kommissionen på sätt den finner lämpligt
verkställa utredning i saken. Sådan utredning kan verkställas genom att
kommission förordnar örn syn å brukningsdelen av tre gode män, vilka skola
utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän
eller till gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen
må, där så finnes lämpligt, i stället vara lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent
eller vandringsrättare (5 §).

För den händelse jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning
som kan hava förebragts finner, att å brukningsdelen föreligger vanhävd,
skall kommissionen omedelbart söka med den, som är ansvarig för avhjälpande
av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han
åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande.
I överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder som skola
vidtagas ävensom i fråga örn varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken
åtgärden skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst
två år men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra
år. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i sådan överenskommelse,
skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till
länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen linner nödiga
för vanhävdens avhjälpande. Innan sådan anmälan göres, skall kommissio -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

nen ha föranstaltat om syn å brukningsdelen, där syn förut icke hållits (6 §).
För att få ett snabbare förfarande till stånd har i lagförslaget i stället för
domstol länsstyrelsen insatts såsom den myndighet, som har att meddela föreläggande
rörande vanhävdens avhjälpande (6 och 7 §§). Tiden inom vilken
åtgärd till vanhävdens avhjälpande bör vara vidtagen bör i regel bestämmas
till högst två år; där så anses oundgängligen erforderligt må den dock utsträckas
till fyra år (6 och 7 §§). Fullgöres ej överenskommelse eller eftersättes
åtgärd som förelagts är påföljden i regel dagsböter (9 §). För framtvingande
av verkställigheten av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa
fall förelägga vite (7 §).

Där den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig
orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen
däremot icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden
å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,
därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne
företaga ingripande på samma sätt som om han vore brukare (8 §). Då
det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen nödvändigt, må
efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen förordna, att för
nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg.
Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna medel och slutligen
gäldas av brukaren (10 §).

I övrigt ansluter sig lagförslaget i stort sett tili. gällande bestämmelser i
ämnet.

Utredningen har rörande behovet av en utvidgad vanhävdslagstiftning —
efter att lia lämnat en redogörelse för vissa av utredningen från jordbrukskommissionerna
inhämtade statistiska uppgifter örn förekomsten av vanhävd
m. m. (sid. 25—28) — anfört i huvudsak följande.

Det torde vara givet att av utredningen inhämtade uppgifter angående vanhävd
å fastigheter, som icke falla under 1927 års uppsiktslag, ingalunda
fullständigt avspegla det verkliga förhållandet i det hänseende varom fråga
är. Då det ligger i sakens natur, att jordbrukskommissionerna icke kunna
ha erhållit kännedom om alla de fall av vanhävd av jordbruksfastigheter,
som i verkligheten förekommit, lärer det kunna antagas att vanhävdsfallen
varit icke obetydligt flera än de av kommissionen uppgivna. Härmed är dock
ingalunda sagt att vanhävd av jordbruk är en vanlig företeelse i vårt land;
något sådant har ej heller gjorts gällande vare sig i de i riksdagen väckta
motioner, som föranlett riksdagens hemställan örn den förevarande utredningen,
eller från annat håll. Tager man så i betraktande att enligt senast
tillgängliga jordbruksräkning, som avser år 1937, i landet finnes 307,319
brukningsdelar med en åkerareal över 2 hektar, omfattande 96.2 procent av
landets åkerareal, som angives till 3,731,038 hektar, framgår det att, även om
vanhävdsfallen äro betydligt flera än de omförmälda, det dock i allt fall är
en mycket ringa del av landets jordbruksjord, som är uppenbart vanhävdad.
Frågan är då, örn en så föga omfattande vanhävd kan anses göra en allmän
vanhävdslagstiftning mera motiverad nu än före kristidens inträdande.

Det kan visserligen knappast påstås att den vanhävd av jordbruksjord,
som faktiskt är till finnandes, kan ha någon större betydelse för folkförsörjningen.
Men å andra sidan kan det icke bestridas, att med nu rådan -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

11

de krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster det
gäller att utnyttja den odlade jorden till det yttersta. Härav följer att vanhävden,
även om den ej är av större omfattning, icke kan anses betydelselös
utan bör i största möjliga utsträckning avhjälpas och motverkas. En
annan omständighet som också bör beaktas är den kritiska uppmärksamhet,
som varje fall av vanhävd, särskilt under nu rådande kristid, i regel
väcker. Allmänhetens inställning mot vanhävden är under rådande krisläge
en annan än under normala förhållanden på det försörjningspolitiska området.
Helt naturligt väcker det berättigad harm att, då knapphet råder på
de flesta jordbruksprodukter, en möjlighet att framställa sådana uppenbart
försummas. På detta det psykologiska området har säkerligen en eventuellt
utvidgad vanhävdslagstiftning sitt största värde. Ingripande mot vanhävd
å en fastighet torde också kunna förväntas verka uppryckande på jordbruket
även å kringliggande brukningsdelar, där vanvård möjligen hotar.
Antagas kan härjämte att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör ingripande
mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar
på åtskilliga dåligt skötta jordbruk och på detta sätt motverka att en begynnande
vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Vidare torde lagen
såsom en önskvärd biverkan i flera fall föranleda att odlad jord, som innehaves
av personer vilka icke intressera sig för dess ändamålsenliga skötsel,
åter kommer i bondehand. Slutligen må framhållas att ett avhjälpande av
förefintlig vanhävd, särskilt å mindre jordbruk, även om det icke är av
större betydelse för folkförsörjningen, dock torde vara av värde såsom bidragande
till försörjningen av de familjer, som inneha ifrågakomna jordbruk.
Ett jordbruk, om det också ej är så stort att det under normala tider
kan giva en familj full bärgning, kan dock under bekymmersamma tider,
då andra försörjningsmöjligheter svika, vara en värdefull reserv att
falla tillbaka på. Med hänsyn till vad nu anförts torde icke kunna bestridas
att en utvidgad vanhävdslagstiftning kan ha en viktig uppgift att fylla.

En invändning häremot att en dylik lagstiftning skulle vara onödig på den
grund att allmänna förfogandelagen ger möjlighet för det allmänna att, där
så finnes erforderligt för folkförsörjningen, ingripa mot vanhävd å jordbruksfastigheter
torde icke ha fog för sig. Såsom andra lagutskottet vid 1941
års riksdag i sitt utlåtande anfört, är sagda lag icke tillfyllest för det ändamål
varom fråga är, i vilket hänseende särskilt må framhållas att intet sakkunnigt
organ för konstaterande av vanhävd är anvisat, och att lagens ersättningsbestämmelser
ej torde passa för fall av vanhävd.

Mot en vanhävdslagstiftning som drabbar alla jordbrukare har vidare invänts
att den på ett oberättigat sätt skulle ingripa i den fria förfoganderätt,
som plägat anses förenad med äganderätten till jord, samt innebära att jordbrukarna
ställas under elt förmynderskap, som icke existerar för andra näringsidkare.

Ehuruväl en invändning av den omförmälda innebörden numera torde åberopas
endast i undantagsfall bör det dock framhållas att den ifrågasatta utvidgade
vanhävdslagstiftningen är avsedd att rikta sig mot endast den uppenbara
och verkliga vanhävden, varför den i ingen mån kommer att drabba
sådana jordbrukare, som sköta sitt jordbruk så gott omständigheterna det
medgiva. I nuvarande kristid, då de flesta näringar på många sätt av statsmakterna
tvångsreglerats och fått sin frihet kringskuren, torde det icke kunna
med fog påstås att genom införandet av en allmän vanhävdslagstiftning beträffande
jordbruket utövarna av denna näring skulle komma i särställning i
förhållande till andra näringsidkare.

Den verkställda utredningen har således givit det resultat att en vanhävdslagstiftning
av vidsträcktare omfattning än den, som innehålles i 1927 års upp -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

siktslag, är av rådande förhållanden betingad och förty bör komma till stånd.
Det förutsattes dock att denna utvidgade lagstiftning skall ha provisorisk
karaktär. Den bör följaktligen erhålla en sådan avfattning, att den i görligaste
mån lämpar sig för de från det normala avvikande förhållanden på jordbrukets
och folkförsörjningens område, som kristiden medfört. Frågan huruvida
en vanhävdslagstiftning med bestående giltighet att träda i kraft då kristiden
upphört bör genomföras torde icke kunna avgöras endast på grundval av den
hittills verkställda utredningen, vilken endast tagit siklö på en provisorisk
vanhävdslagstiftning med giltighetstiden begränsad till kristiden.

Beträffande omfattningen av den nya vanhävdslagstiftning
e n har utredningen anfört, att någon tvekan icke torde råda därom,
att under densamma borde falla jordbruksfastigheter oavsett vem som vore
ägare. Lagstiftningen borde således gälla för alla kategorier jordägare, vilket
också syntes ha förutsatts av andra lagutskottet vid 1941 års riksdag. Undantag
borde dock göras för kronan, för vilken någon lagstiftning i det hänseende
varom fråga vore uppenbarligen icke kunde ifrågakomma.

Vidare har utredningen funnit det vara klart att lagstiftningen borde vara
tillämplig å en fastighet vare sig den brukades av ägaren själv eller av annan
enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund. Lagstiftningen grundade
sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävden i och för sig
medförde. Då denna skada vore densamma vem som än brukade fastigheten
krävde följdriktigheten att i fråga om möjligheten till ingripande mot vanhävd
en fastighet som brukades av annan än ägaren likställdes med en fastighet
som ägaren själv brukade. Utredningen har framhållit, att det härvidlag
icke borde förbises att den ifrågasatta utvidgade vanhävdslagstiftningen vore
avsedd att vara fullt självständig och att den icke utgjorde endast ett komplement
till gällande nyttjanderättslagstiftning.

I nu förevarande hänseende har utredningen härefter anfört följande.

Vad angår frågan örn fastigheternas storlek torde man utan vidare kunna
utgå från att de arealgränser, som gälla för 1927 års uppsiktslag, eller för fastigheter,
som falla under de sociala arrendebestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen,
minst 4 och högst 25 hektar odlad jord samt för fastigheter,
som falla under norrländska arrendelagen, minst 4 hektar inrösningsjord och
högst 25 hektar odlad jord, icke böra följas i den utvidgade vanhävdslagstiftning
varom nu är fråga. Det torde först och främst vara klart att det icke kan
ifrågakomma att från lagstiftningen utesluta fastigheter som innehålla över
25 hektar odlad jord. Krisårens erfarenheter lia nogsamt givit vid handen att
även dylika större fastigheter kunna vara utsatta för allvarlig vanhävd, och
givet är att produktionsmöjlighetens uppehållande å dessa fastigheter är av
större vikt för folkhushållningen än vad angår mindre fastigheter. Någon övre
arealgräns för vanhävdslagstiftningens tillämplighet bör förty icke fastställas.

Vidare synes anledning saknas till att vad angår den nedre arealgränsen
göra åtskillnad mellan fastigheter i olika delar av landet. Begreppet inrösningsjord
har icke någon avgörande betydelse, då det gäller att avgränsa tilllämpligheten
för en vanhävdslagstiftning som icke är i något som helst hänseende
anknuten till arrendelagstiftningen. Det är omfattningen av den odlade
jorden som bör vara det bestämmande för den nedre arealgränsen om överhuvud
taget en sådan skall fastställas. Det har under utredningen övervägts,
huruvida icke vanhävdslagstiftningens tillämplighet skulle utsträckas till att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39-

13

avse alla fastigheter, som innehölle odlad jord av sådan omfattning, att jordbruk
därå kunde idkas, vid vilket förhållande fastställandet av en nedre arealgräns
icke bleve erforderligt. Mot en så allmänt hållen avgränsning av^ lagstiftningens
giltighetsområde tala dock de svårigheter, som skulle uppstå för
avgörande av när det uppställda villkoret skulle anses föreligga. Vidare vöre
det att befara att någon enhetlig tillämpning av lagen icke vore att förvänta
vid bestämmandet av de fastigheter, som skulle falla under lagen. Olika
uppfattning i fråga örn vilka fastigheter som kunde anses vara av beskaffenhet
och omfattning, att jordbruk därå kunde idkas, komme säkerligen att göra
sig gällande hos de olika organ, som hade lagens tillämpning åt sig anförtrodd.
Med hänsyn till vad sålunda anförts angående de olägenheter, som
komme att bliva förenade med den ifrågasatta icke lill någon viss nedre arealgräns
anknutna bestämningen av lagens räckvidd, har det befunnits lämpligast
att dock i lagen fastställa en dylik arealgräns för de fastigheter som skulle
falla under lagen. Vilken arealgräns som härvidlag bör väljas kan helt naturligt
diskuteras. För varje fall synes emellertid gränsen böra sättas lägre än
vid 4 hektar. Givet är att även jordbruk under denna areal hava en icke
ringa betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan torde man i det hänseende
varom nu är fråga kunna bortse från de allra minsta ställena. En arealgräns
av ett hektar odlad jord torde i huvudsak kunna anses tillfredsställande.

Angående frågan huruvida den nya lagstiftningen bör
möjliggöra ingripande endast mot van hävd av den
odlade jorden å brukningsdelen eller jämväl mot
brukningsdelens åbyggnader har utredningen yttrat:

Då uppmärksamheten riktas på frågan huruvida en vanhävdslagstiftning
avsedd att gälla under nu rådande kristid skall möjliggöra ingripande ej
blott mot vanhävd av den odiade jorden å en brukningsdel utan även mot
vanvård av brukningsdelens åbyggnader, må det erinras örn att andra lagutskottet
vid 1941 års riksdag i sitt utlåtande över de beträffande vanhävdsspörsmålet
väckta motionerna vid förordandet av en utvidgad vanhävdslagstiftning
uttalade att densamma torde böra i första hand taga sikte på hävden
av själva jorden och att frågan om bevarandet av de för en fastighet såsom
särskild brukningsdel nödiga byggnaderna däremot vid en lagstiftning
sådan som den ifrågasatta icke torde vara av samma betydelse. Detta utskottets
uttalande kunde möjligen giva anledning till att vid förevarande utredning
alldeles lämna frågan örn vanvård av åbyggnaderna åsido. Då så
emellertid ansetts icke böra ske, har detta sin grund i den stora betydelse som
åbyggnader^ lia för ett jordbruk. Endast i undantagsfall är det möjligt
att driva ett jordbruk utan åbyggnader. Klart är också att just på grund av
detta sammanhang, som existerar mellan själva jorden och byggnaderna på
en brukningsdel, en vanhävd på den förra oftast motsvaras av en vanvård
av de senare. Erfarenheten bekräftar också att så är förhållandet. Det ma
härutinnan erinras därom alt i de fall, då fråga uppstått örn tillämpning av
allmänna förfogandelagen å vanhävdade jordbruksfastigheter, det i allmänhet
gällt vanhävd av såväl jord som åbyggnader. Ofta, måhända i de flesta
fall, torde det också vara åbyggnaderna som visa de första tecknen på en begynnande
vanvård. Förfallna eller illa underhållna byggnader pa en jordbruksfastighet
äro ett tydligt symtom på att jordbruket å fastigheten befinner
sig i lägervall eller i vanhävdat tillstånd. Med hänsyn till nu anförda svnpunkter
torde det icke kunna antagas att en vanhävdslagstiftning, som icke
tar sikte även på åbyggnaderna, skall kunna fylla det med densamma av -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

sedda syftet. Förty torde även den vanhävdslagstiftning varom nu är fråga
böra möjliggöra ingripande jämväl mot vanvård av byggnaderna å en jordbruksfastighet.
Såsom skäl för att så bör vara förhållandet må även åberopas
att den nya lagstiftningen, på sätt i det följande kommer att utvecklas, är
avsedd att under den tid den är gällande ersätta 1927 års uppsiktslag, vilken såvitt
angår de fastigheter som falla därunder stadgar uppsikt även beträffande
vanhävd av byggnaderna. All anledning saknas till ett suspenderande av
berörda stadgande under den tid den provisoriska lagen är i kraft. Och att
beträffande en sådan kardinalpunkt i vanhävdslagstiftningen som den senast
berörda göra åtskillnad mellan olika slag av fastigheter synes icke böra
ifrågakomma.

Vad angår vanhävdsbegreppet i fråga örn byggnaderna har detta i förslaget
bestämts på samma sätt som i 1927 års uppsiktslag, d. v. s. brukningsdelen
får icke vanskötas därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas
utan underhåll. Såsom närmare motivering till detta stadgande har anförts
följande.

Vilka byggnader som skola anses såsom nödiga för ett jordbruk får bedömas
efter föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Det är tydligt att under
begreppet nödiga byggnader falla såväl sådana, som äro behövliga till
bostad åt brukaren och hans familj samt för jordbrukets skötsel erforderliga
arbetare, som ock byggnader för den för jordbruksdriften erforderliga djurbesättningen
samt för förvaring av redskap och gröda. Samtliga dylika nödiga
byggnader böra bibehållas i sådant skick att de äro användbara för sitt ändamål.
Dock torde böra framhållas dels att det icke bör ställas krav på högre
standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella
bedrivande är absolut nödvändigt och dels att, då fråga är om byggnaderna,
ingripande enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att,
särskilt med hänsyn till nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande
av föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna den största
varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet torde icke böra ifrågakomma,
såframt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande
mot stadgandena i denna lag bortfört eller lämnat utan underhåll
redan befintlig byggnad.

Herr Janson har beträffande frågan huruvida ingripandet mot vanhävd
jämväl borde omfatta brukningsdelens åbyggnader varit av skiljaktig mening
och uttalat sig för att så icke borde vara förhållandet. Såsom motivering för
denna ståndpunkt har herr Janson anfört i huvudsak följande.

I föreliggande förslag förutsättes, att uppsikt skall hållas även över brukningsdelens
byggnader. Vägande skäl härför anföras i utredningsmannens
motivering. I och för sig torde den kapitalförstöring som uppkommer genom
eftersatt byggnadsunderhåll vara lika allvarlig som den, vilken uppkommer
genom att åkerjorden ej hålles i hävd. Dock torde de betänkligheter som
kunna anföras mot att låta den föreslagna provisoriska lagstiftningen omfatta
även byggnaderna vara så allvarliga, att man för närvarande ej bör
medtaga bestämmelsen om dessa i lagen.

I skrivelse nr 236/1941 beslöt riksdagen hos Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med giltighet
tillsvidare under nu rådande krisförhållanden. Andra lagutskottet uttalade
i sitt utlåtande nr 17/1941 bl. a., att då den av utskottet ifrågasatta lagstiftningens
syfte vore att under nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

15

jordbrukets avkastningsförmåga, densamma borde i första hand taga sikte på
hävden av själva jorden. Såsom framgår av utlåtandet, är det i första hand
hävden av jorden, på vilken den här behandlade provisoriska lagstiftningen
bör inriktas. Det gäller att under nu rådande förhållanden på livsmedelsförsörjningens
område uppehålla avkastningen hos all odlingsvärd jord. Ett
medtagande även av byggnaderna i vanhävdslagstifhången torde i vissa fall
t. o. m. kunna försvåra denna strävan. Enligt vad som framgår av utredningsmannens
undersökningar, torde vid fall av vanhävd oftast både jorden och
byggnaderna vara vanvårdade. Vanligen är den för vanhävden ansvarige
ekonomiskt svag. Ett åläggande, som innebär, att han skall iordningställa
såväl jorden som byggnaderna, torde ofta komma att medföra, att möjligheterna
att snabbt återställa jordens växtkraft minskas. Det kan visserligen
tänkas, att föreläggandet att iordningställa byggnaderna skulle kunna utsträckas
under en längre tidrymd, men detta synes med hänsyn till lagförslagets
provisoriska karaktär ej lämpligt.

Beträffande bostadshus bör också observeras, att gällande hälsovårdsstadga
innehåller stadganden som möjliggöra ingripande från myndigheternas
sida, därest byggnad är av hälsovådlig karaktär.

En synnerligen viktig faktor, när det gäller att bedöma lämpligheten av att
i denna provisoriska lagstiftning taga med byggnaderna, torde även vara
de bekanta missförhållandena i samband med byggnadsverksamheten på
landsbygden. Byggnadskostnadernas höjd är sådan, att i varje fall för det
stora flertalet av de jordbrukare, å vilka lagen kan komma att tillämpas, ett
föreläggande att nu iordningställa förfallna hus skulle få rent ruinerande konsekvenser.
Nu stadgas i lagförslaget, att detsamma ej äger tillämpning, där
den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig orsak
är urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Detta torde i praktiken få den
följden, att därest vanhävden av byggnader skall hävas, allmänna förfogandelagen
måste tillämpas och staten förskottera kostnaderna för byggnadernas
iståndsättande. Huruvida de ekonomiska uppoffringar, som detta kan komma
att medföra, skulle motsvaras av de vinster, som skulle kunna göras ur
försörjningssynpunkt, torde allvarligt kunna ifrågasättas.

Vad som här anförts motsäger icke, att det även i en provisorisk lag vöre
berättigat att införa sådana bestämmelser, som möjliggjorde ingripande för
vidtagande av smärre förbättringsåtgärder i ekonomibyggnader, då därigenom
skadeverkningar å bärgad gröda eller å husdjur kunde förhindras. Detta
måste t. o. m. anses önskvärt. Någon godtagbar lagtext för ett sådant stadgande
har emellertid under utredningen icke framkommit.

Med hänvisning till det anförda och med understrykande av lagstiftningens
provisoriska karaktär, föreslås således, att bestämmelserna örn byggnaderna
utgå ur en eventuell vanhävdslagstiftning.

Beträffande förhållandet mellan 1927 års uppsiktslag
och den nya vanhävdslagstif tningen har utredningen anfört
följande.

Vid bestämmande av förhållandet mellan den nya lagstiftningen och den
för närvarande gällande vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års uppsiktslag
ligger onekligen den frågan nära till hands, om icke det enklaste sättet
för lösningen av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet vore att giva 1927
års lag utvidgad tillämpning i de hänseenden förut berörts. Vore fråga örn stiftandet
av en bestående vanhävdslag med en i förhållande till 1927 års uppsiktslag
utvidgad omfattning, skulle detta helt naturligen lämpligen kunna
ske genom erforderlig omarbetning av sistnämnda lag. Men annorlunda stäk

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ler sig obestridligen saken då det, såsom nu är förhållandet, gäller införandet
av en vanhävdslagstiftning av endast provisorisk karaktär. Med denna karaktär
hos lagstiftningen följer att densamma är avsedd att gälla under en
begränsad tid. Om också ej denna tid med nödvändighet behöver vara fixerad
i själva lagen, förutsättes dock att lagstiftarna förr eller senare skola
besluta att lagen ej vidare skall vara gällande. I avseende å det fall att så
kommer att ske utan att samtidigt en motsvarande ny lag, som icke bär provisorisk
karaktär, beslutas, bör man, om överhuvud taget det fortfarande
anses att under alla förhållanden en vanhävdslagstiftning med 1927 års uppsiktslags
innehåll är behövlig, ha denna lag att falla tillbaka på. Förty torde
någon omarbetning av sagda lag för möjliggörande av dess provisoriska tilllämpning
å vanhävd som nu ej faller under lagen ej böra ske, utan torde lagen
böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den lagstiftning varom nu är
fråga.

I detta sammanhang uppstår också spörsmålet, om icke den ifrågasatta provisoriska
lagstiftningen kunde utformas på sådant sätt, att den endast omfattade
vanhävd, varå 1927 års lag ej är tillämplig, vid vilket förhållande
berörda lag skulle beträffande vad därmed nu avses alltjämt tillämpas vid
sidan av den nya lagen. En dylik begränsning av den nya lagens räckvidd
torde dock ej lämpligen kunna ifrågakomma. Att märka är härvidlag att
åt den nya lagen måste givas en avfattning, som i icke oväsentliga delar
skiljer sig från 1927 års lag. Så synes böra ske bl. a. beträffande bestämningen
av vanhävdsbegreppet och i vad angår ordningen för föreläggande
om avhjälpande av vanhävd. De sålunda nödiga befunna skiljaktigheterna
i den nya lagen i jämförelse med den nuvarande lagen äro betingade huvudsakligen
av de rådande kristidsförhållandena och syfta till att vanhävdslagstiftningen
må bliva i görligaste mån smidig, effektiv och snabbt verkande.
Givet lärer vara att ett tillgodoseende av dessa syftemål är lika motiverat
ifråga örn all vanhävd. Att t. ex. bestämma det allmänna vanhävdsbegreppet
på annat sätt för fastigheter av en viss storleksordning, tillhöriga
bolag och med dem likställda jordägare, än för andra fastigheter eller att
låta i vissa fall domstol och i andra fall förvaltande myndighet meddela
föreläggande örn vanhävds avhjälpande vöre uppenbarligen i hög grad irrationellt.
Med hänsyn härtill och då, i enlighet med vad här nyss anförts,
1927 års lag torde böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den nya lagstiftningen,
synes denna senare böra göras tillämplig å all vanhävd, således
även den som nu faller under 1927 års lag. En given följd härav blir att
sistnämnda lag visserligen icke upphäves men dock sättes ur gödande
kraft under den tid den provisoriska lagstiftningen varder gällande, därvid
dock undantag bör ske i vissa hänseenden på sätt kommer att omförmälas
i samband med behandlingen av promulgationsbestämmelserna till den nya
lagen.

En redogörelse för yttrandena över utredningens förslag återfinnes å sid.
22—33 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, har i
propositionen anfört i huvudsak följande:

»---Behovet av en mera omfattande vanhävdslagstiftning, som har till

ändamål att förhindra vanhävd å all jord oavsett dess storlek och vem som är
jordens ägare, har tidigare icke framträtt med någon större skärpa. Såsom ett
allmänt omdöme torde man kunna uttala, att jordbruket i landet i stort sett

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

17

är tillfredsställande skött och motsvarar tidens krav. De i detta hänseende
verkställda utredningarna giva vid handen att så är förhållandet. Det
fåtal fall då verklig vanhävd förekommit ha icke varit av den storleksordning
eller betydenhet, att det ansetts påkallat att ur sociala eller jordpolitiska
synpunkter ingripa med lagstiftning mot vanhävden i och för sig.
I en tid då världsmarknaden kännetecknades av överproduktion på livsmedel
och bekymret för landets jordbruk snarast gällde att finna avsättning
för jordbrukets produkter, spelade frågan örn vanhävd ur försörjningssynpunkt
icke någon roll. Annorlunda är förhållandet i nuvarande läge, då
landet på grund av avspärrningen är för sin försörjning med livsmedel så
gott som helt och hållet hänvisat till sina egna resurser och försörjningsläget
blivit bekymmersamt i följd av felslagna skördar. Visserligen förekommer
såsom utredningen framhållit knappast vanhävd i sådan omfattning, att
densamma ur folkförsörjningssynpunkt är av någon större betydelse. Men
a andra sidan måste med nu rådande krav på största möjliga produktion av
inhemska jordbruksalster den odlade jorden utnyttjas till det yttersta. Även
de minsta jordbruk kunna bidraga till innehavarnas försörjning och böra
därför icke tillåtas att förfalla eller vanhävdas. Såsom utredningen framhållit
kan det även antagas att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör
ingripande mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar
i fråga om åtskilliga mindre välskötta jordbruk och på så sätt motverka
att en begynnande vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Det
torde icke heller vara uteslutet att tillkomsten av en mera omfattande vanhävdslagstiftning
kan få till följd att jordägare, som av en eller annan anledning
sakna intresse för jordbruket, avyttra detsamma och detta sålunda kommer
i lämpligare händer. I nuvarande krisläge måste emellertid även andra
synpunkter tagas i betraktande vid bedömande av frågan huruvida en utvidgad
vanhävdslagstiftning bör genomföras eller ej. Man kan sålunda icke
bortse från det missnöje och den indignation, som uppväckes hos befolkningen,
då den i den föreliggande svåra försörjningssituationen ser möjligheter
lill livsmedelsproduktion lämnas outnyttjade eller illa tillvaratagna. Även av
psykologiska motiv påkallas sålunda en mera utvidgad vanhävdslagstiftning.
Så gott som undantagslöst har en sådan lagstiftning också tillstyrkts i de
över utredningens förslag avgivna yttrandena. Starka skäl synas även enligt
min mening tala för en sådan lagstiftning och jag förordar därför att densamma
nu kommer till stånd.

Vad angår utformningen av den förordade lagstiftningen kan jag i huvudsak
ansluta mig till utredningens förslag. Utredningen synes på ett tillfredsställande
sätt lia avvägt de olika intressena på ifrågavarande område. Vederbörlig
hänsyn har tagits till det allmännas önskan att i nuvarande krisiäge
få tillgänglig jord brukad i behörig ordning. Å andra sidan har den
enskildes intresse att icke onödigt betungas med åtgärder i sådant syfte
beaktats, liksom hänsyn tagits till den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet
vid drivandet av sitt jordbruk. Emellertid anser jag förslaget i vissa
hänseenden behöva underkastas jämkningar eller förtydliganden. Framför

[Wiring lill riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 aud. Nr .VI. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

allt lärer detta gälla beträffande frågan i vad mån lagen skall avse jämväl
vanvård av fastighetens åbyggnader. Det gäller här att gå fram med varsamhet
och under behörigt beaktande av de växlande förhållandena i de särskilda
fallen. Vid bedömande av frågan huruvida vanhävd föreligger eller ej
måste sålunda hänsyn tagas till bland annat jordens beskaffenhet, de klimatiska
förhållandena och avsättningsmöjligheterna. Man torde sålunda böra
beakta, att även i trakter med i allmänhet tillfredsställande avsättningsförhållanden
kunna förekomma jordbruk eller delar därav med så ringa odlingsvärde
eller så ofördelaktigt läge, att det både ur allmän och enskild synpunkt
måste vara lämpligare att ifrågavarande område användes för skogsbruk
än för jordbruk. Under vissa förhållanden kan en omläggning av jordbruk
till betesbruk anses ändamålsenlig och fullt berättigad. Givet är, att
det icke är att betrakta såsom vanhävd om jorden på grund av torka eller
andra ogynnsamma väderleksförhållanden icke kunnat brukas ordentligt.
Överhuvud taget bör vid tillämpning av en lagstiftning av förevarande slag
tillses, att densamma icke lägger hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande
av jorden. Å andra sidan torde i anslutning till vad hushållningssällsskapets
förvaltningsutskott i Stockholms län och stad anfört böra tillses, att jordbruket
icke nedlägges å brukningsdelar under motivering att dessa skola användas
till tomter. Det som lagstiftningen framför allt syftar till är att förebygga
att jordbruk, som äro av betydelse för folkförsörjningen och i varje
läll kunna bereda utkomst för en brukare och hans familj eller bidraga därtill,
vanhävdas därför att ägaren icke anser det ligga i sitt ekonomiska intresse
att uppehålla jordbruket.

I likhet med utredningen anser även jag, att vanhävdslagstiftningen bör
få provisorisk karaktär. Densamma påkallas av de nuvarande extraordinära
förhållandena med avseende på landets försörjning med livsmedel och måste
utformas under hänsynstagande härtill. För genomförande av en bestående
vanhävdslagstiftning torde en mera omfattande utredning rörande
förekomsten av vanhävd och dess orsaker vara erforderlig. Man skulle med
hänsyn härtill kunna ifrågasätta att göra lagstiftningen uttryckligen tidsbegränsad.
Tiden för lagstiftningens giltighet kan emellertid i betraktande av
de åtgärder, som densamma åsyftar att framtvinga, icke bliva alltför kort.
Innan den tid lagen sålunda bör gälla gått till ända, torde utarbetandet av
förslag till en ny lagstiftning, avsedd att definitivt träda i stället för 1927
års uppsiktslag, ha ägt rum och bättre möjlighet synes då finnas att få de
olika lagstiftningarna att på ett smidigt sätt övergå i varandra.

Med hänsyn till lagstiftningens syftemål synes såsom utredningen ock föreslagit
lagstiftningen böra gälla för alla kategorier jordägare med undantag
av kronan. De skäl som i vissa yttranden åberopats för att även kronan
skulle vara underkastad vanhävdslagstiftningen synas icke bärande. Med
den inställning statsmakterna ha till ifrågavarande spörsmål torde man utan
vidare kunna utgå ifrån att de komma att tillse att vanhävd icke tillåtes förekomma
å statens egendomar.

I de över utredningens förslag avgivna yttrandena ha framför allt två frå -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

19

gor blivit föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen frågan örn storleken
av de jordbruksfastigheter, som skola falla under lagstiftningen, och frågan
om lagen skall avse även vanvård av fastighetens åbyggnader.

Utredningen har för sin del föreslagit en nedre arealgräns av ett hektar
odlad jord. I åtskilliga yttranden har ifrågasatts, att arealgränsen skulle bestämmas
till två hektar. Närmast till hands synes ligga att i en lag, som har
till syfte att i möjligaste mån få till stånd ett utnyttjande av den odlade jorden,
icke alls bestämma någon nedre arealgräns. Emellertid torde en dylik
ståndpunkt av praktiska skäl icke kunna förordas. Uet skulle sålunda knappast
vara möjligt att utan en alltför vidlyftig administrativ apparat hålla uppsikt
över alla landets smärre brukningsdelar. Den praktiska nyttan av att låta
uppsikten omfatta även de allra minsta brukningsdelarna, vilkas antal är synnerligen
betydande, skulle under alla förhållanden icke motsvara kostnaderna
och besväret med uppsikten. Med hänsyn härtill torde man böra bestämma
en undre arealgräns. Vilken gräns som härvid är att anse såsom lämpligast
kan givetvis bliva föremål för diskussion. Valet måste alltid bliva i viss mån
godtyckligt. För min del anser jag den av utredningen föreslagna gränsen av
ett hektar odlad jord kunna godtagas. Med hänsyn till lagens syfte är uppenbart
att någon övre arealgräns icke kan ifrågakomma.

Vad angår frågan huruvida den nya lagen skall avse även vanvård av
åbyggnader har denna fråga såsom framgår av vad förut anförts varit
föremål för mycket delade meningar. Såväl inom utredningen som i de avgivna
yttrandena ha på denna punkt skilda uppfattningar gjort sig gällande. I
vissa yttranden har man starkt understrukit nödvändigheten av att byggnaderna
omfattades av lagen; eljest skulle denna icke få åsyftad verkan. I andra
utlåtanden har man däremot, framför allt under åberopande av de höga byggnadskostnaderna,
bestämt avstyrkt att den nya lagstiftningen skulle få tilllämpning
å byggnaderna. I ett flertal yttranden har man intagit en mera förmedlande
ståndpunkt och förordat, att skyldigheterna beträffande byggnaderna
borde inskränkas endast till det oundgängliga underhållet och
att allenast ekonomibyggnaderna borde omfattas av lagen. Att i den nu
ifrågasatta lagstiftningen helt utesluta byggnaderna från uppsikten finner
jag icke tillrådligt. Med hänsyn till det samband som i allmänhet råder mellan
byggnaderna och jordbruket torde det vara nödvändigt att äga möjlighet
att ingripa mot vanhävd av byggnaderna. Därest byggnaderna tillåtas förfalla
utan ingrepp från det allmännas sida, kan syftet med lagen äventyras, i det
att grödan kan förstöras och kreaturen vanvårdas. Det torde även såsom
utredningen påpekat vara olämpligt att beträffande skilda kategorier fastigheter
lia olika bestämmelser rörande byggnaderna. Att upphäva de bestämmelser
rörande uppsikt över byggnaderna, som nu gälla enligt 1927 års
uppsiktslag, torde uppenbarligen icke kunna ifrågakomma. Å andra sidan
kan man icke bortse från de farhågor, som kommit till uttryck i reservationen
och vissa yttranden, att ett medtagande av byggnaderna under vanlhivdsbegreppet
skulle kunna medföra, att ägaren eller brukaren av fastigheten kunde
åliiggas betungande byggnadsarbeten. I likhet med utredningen vill jag

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

emellertid härvid framhålla, att det icke får ställas krav på högre standard
å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella
bedrivande är absolut nödvändigt och att, då fråga är om byggnaderna, ingripande
enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att, särskilt
i betraktande av nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande av
föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna, den största
varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet bör icke ifrågakomma,
så framt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande
mot lagens stadgande bortfört eller lämnat utan underhåll för brukningsdelen
oundgängligen nödig byggnad. Någon skyldighet att vidmakthålla
eller återuppföra förut befintlig byggnad, vilken på grund av jordbrukets
rationalisering eller annan omläggning icke längre är behövlig, bör icke
ifrågakomma. För att i lagtexten giva tydligt uttryck för den av mig nu förordade
tolkningen av vanhävdsbegreppet, såvitt detta avser byggnaderna,
synes en viss omredigering av lagtexten i 2 och 7 §§ av förslaget böra vidtagas.

Den av utredningen förordade jämkningen av vanhävdsbegreppet så till
vida, att såsom vanhävd skall betraktas, att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga
äventyras, föranleder icke någon erinran från min sida.
Denna ändring i vanhävdsbegreppet torde endast understryka lagens syfte att
tillse, att jordens förmåga att i nu rådande krisläge lämna avkastning upprätthålles.
Erinras må, att samma definition på vanhävd funnits upptagen i
1909 års vanhävdslag.

Likaledes finner jag icke något att erinra mot vad utredningen föreslagit
och anfört rörande förhållandet mellan 1927 års uppsiktslag och den nya
vanhävdslagstiftningen. Det synes sålunda lämpligt, att den nya lagstiftningen
helt ersätter den nuvarande uppsiktslagen under den tid krisen varar. En
dylik anordning torde i hög grad underlätta överskådligheten av lagstiftningen
på detta område samt dess tillämplighet.»

Utskottet. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen finnes för närvarande
icke någon lag med syfte att förhindra vanhävd å jordbruksjord i allmänhet.
Den nu gällande lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk
avser endast brukningsdelar, som falla under den sociala arrendelagstiftningen,
d. v. s. sådana som omfatta odlad jord eller inrösningsjord till
en vidd av lägst fyra och högst tjugufem hektar och som ägas av bolag,
ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. spekulanter. Uppsiktslagen är ett
komplement till denna lagstiftning och har till uppgift att förhindra de i
socialt hänseende skadliga verkningar som kunna bliva en följd därav att
jordägare, för att undgå de för dessa brukningsdelar gällande skärpta arrendebestämmelserna,
nedlägga eller vanvårda jordbruket å brukningsdelarna.

Vid föregående års riksdag väcktes ett flertal motioner med yrkande om
en utvidgad vanhävdslagstiftning. Utskottet, som behandlade motionerna,
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 17, att Kungl. Majit
ville låta verkställa skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

21

mot vanhävd med giltighet tillsvidare under nu rådande krisförhållanden.
Sedan verkställandet av den utav riksdagen sålunda begärda utredningen
anförtrotts åt en särskild utredningsman jämte fem sakkunniga, har utredningsmannen
den 27 februari 1942 överlämnat promemoria med förslag till
utvidgad vanhävdslagstiftning. Detta förslag ligger till grund för den nu
framlagda propositionen i ämnet.

På sätt framgår av den utav utredningen verkställda undersökningen äro
fall av vanhävd i egentlig mening jämförelsevis sällsynta inom landet. Med
hänsyn härtill kan en lagstiftning med syfte att förhindra vanhävd knappast
få någon större betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan måste
enligt utskottets mening under nu rådande förhållanden, då vårt land på
grund av förhindrade tillförselmöjligheter från utlandet praktiskt taget
uteslutande måste lita till egen produktion, det allmänna hava möjlighet att
genom lämpliga anordningar beivra vanhävd i de fall, där sådan verkligen
förekommer. Allmänna förfogandelagen erbjuder visserligen vissa möjligheter
i detta hänseende men denna lag torde icke — även efter de ändringar
som nyligen genomförts — vara tillfyllest för det ändamål, varom här
är fråga. Ej minst ur psykologisk synpunkt torde en utvidgad vanhävdslagstiftning
vara motiverad. Enligt utskottets mening tala alltså starka skäl
för att en sådan lagstiftning nu kommer till stånd. Häremot synas de skäl,
som i motionen II: 369 anförts till stöd för det däri framställda yrkandet
örn avslag å propositionen, icke kunna tillmätas vitsord. Utskottet får alltså,
med avstyrkande av detta yrkande, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag att
en vanhävdslagstiftning av provisorisk karaktär nu genomföres.

Enligt det genom propositionen framlagda förslaget gäller såsom huvudregel,
att den nya vanhävdslagstiftningen skall avse alla kategorier jordägare.
Att en lagstiftning sådan som den ifrågasatta skall hava denna allmängiltiga
karaktär framstår för utskottet som uppenbart. Från denna huvudregel
har i Kungl. Maj:ts förslag stadgats undantag för brukningsdel,
som tillhör kronan. I motionen II: 363 har däremot yrkats, att även kronans
fastigheter måtte falla under lagens tillämpningsområde. Enligt utskottets
mening synes det emellertid icke kunna ifrågakomma att ställa statens
egendomar under särskild uppsikt enligt den föreslagna lagstiftningen. Med
hänsyn härtill får utskottet hemställa örn avslag å detta yrkande. Utskottet
förutsätter emellertid, att vederbörande förvaltande myndigheter skola finna
det angeläget tillse att kronan tillhöriga brukningsdelar ej hållas i sämre
hävd än som beträffande andra fastigheter anses böra upprätthållas genom
särskilda lagbestämmelser.

Vad angår storleken av de fastigheter, som skola falla under den nya lagstiftningen,
anser utskottet i likhet med utredningen och föredragande departementschefen
att med hänsyn till lagens syfte någon övre arealgräns
icke kan ifrågakomma. Såsom nedre arealgräns har i propositionen föreslagits
ett hektar odlad jord. Motionsvis har framställts yrkande, alt gränsen
i stället måtte sättas till två hektar odlad jord. Enligt utskottets åsikt är det
av praktiska skill påkallat att bestämma en undre arealgräns. I)å de allra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

22

minsta brukningsdelarnas antal är jämförelsevis betydande, skulle eljest en
alltför vidlyftig förvaltningsapparat vara erforderlig. Frågan om vilken gräns
som härvid är att anse som lämpligast kan givetvis vara föremål för delade
uppfattningar. Enligt utskottets mening kan den av Kungl. Maj:t föreslagna
gränsen av ett hektar odlad jord godtagas. Utskottet får alltså, med avstyrkande
av yrkandena örn en annan gränsdragning, ansluta sig till propositionen
på denna punkt.

Den föreslagna lagen har gjorts tillämplig beträffande vanhävd å all jord,
alltså även sådana brukningsdelar, som nu falla under 1927 års uppsiktslag.
Sistnämnda lag har i enlighet härmed föreslagits skola sättas ur gällande
kraft under den tid den nya lagen äger giltighet. De i den nya lagen givna föreskrifterna,
sorn i åtskilliga hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser
i 1927 års lag, komma alltså att under nämnda tid äga tillämpning
även å brukningsdelar, som omfattas av de sociala arrendebestämmelsema.
Enligt utskottets mening kunna vissa skäl anföras till stöd för att den nya
lagstiftningen bort inbegripa endast sådana fastigheter, som ej falla under
uppsiktslagen. Härvid hade det varit möjligt att utforma den nya lagstiftningen
utan hänsynstagande till de synpunkter, som ligga till grund'' för uppsiktslagen.
Emellertid finner utskottet de av utredningen anförda skälen till
stöd för att den nya vanhävdslagstiftningen helt ersätter den nuvarande
uppsiktslagen under den tid krisen varar böra tillmätas avgörande betydelse.
Den nya lagstiftningen syftar nämligen till att under rådande kristidsförhållanden
såvitt möjligt på ett smidigt och snabbt verkande sätt komma till
rätta med vanhävd, och tillgodoseendet av detta syftemål är lika motiverat
beträffande vanhävd å brukningsdelar, som falla under uppsiktslagen. Och
att — eventuellt efter vidtagande av vissa ändringar i sistnämnda lag — tilllämpa
två lagar på samma område vid sidan av varandra synes ägnat att
motverka överskådligheten av lagstiftningen och dess ändamålsenlighet.

Beträffande frågan örn den nya lagstiftningen bör möjliggöra ingripande
ej endast mot vanhävd av den odlade jorden utan även mot vanhävd av
brukningsdelens åbyggnader hava såväl inom utredningen som i de avgivna
yttrandena yppats skiljaktiga meningar. Enligt Kungl. Maj:ts förslag gäller
på denna punkt, att byggnaderna i princip äro underkastade uppsikt jämlikt
lagen; i lagförslagets 1 § stadgas sålunda bl. a., att uppsikt skall hållas
däröver att brukningsdel ej vanhävdas därigenom att nödiga byggnader bortföras
eller lämnas utan underhåll. 2 § innehåller emellertid stadgande därom,
att den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll
icke skall anses som vanhävd, om byggnaden av vissa angivna anledningar
blivit obehövlig. Enligt 7 § i lagförslaget gäller slutligen, att — sedan
till länsstyrelse anmälan örn vanhävd å brukningsdel skett — länsstyrelsen
i fråga om byggnadsbeståndet å brukningsdelen ej må föreskriva andra
åtgärder än sådana, som äro oundgängligen nödvändiga för att å brukningsdelen
skola finnas byggnader av den beskaffenhet, som fordras för jordbrukets
ändamålsenliga bedrivande. Såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen har en från förslaget i nu angivna hänseenden avvikande stånd -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 23

punkt intagits i de i ämnet väckta motionerna I: 261, II: 363, II: 367, II: 369
och II: 370.

Enligt utskottets mening står det i överensstämmelse med den ifrågasatta
lagstiftningens syftemål, att densamma i första hand tager sikte på hävden
av själva jorden. Å andra sidan kan icke bortses från det förhållandet, att
ett nära samband i regel förefinnes mellan jorden och byggnaderna på en
brukningsdel samt att på grund härav vanhävd å den förra ofta motsvaras
av en vanvård av de senare. Syftet med lagen skulle alltså kunna i viss mån
förfelas, därest byggnaderna bleve helt uteslutna från uppsikten. Med hänsyn
härtill finner utskottet att möjlighet bör föreligga att ingripa mot vanhävd
även å byggnader. Härtill kommer, att det på sätt utredningen påpekat
skulle vara olämpligt att beträffande olika kategorier fastigheter hava
skilda bestämmelser rörande byggnaderna. Och att sätta de enligt 1927 års
lag nu gällande bestämmelserna rörande uppsikt å där avsedda byggnader
helt ur kraft torde, såsom departementschefen påpekat, icke kunna ifrågakomma.

Den kritik som i vissa remissyttranden och i nu förevarande motioner
kommit till uttryck beträffande byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet
torde i första hand hava sin grund i att jordägare därigenom skulle
åläggas betungande byggnadsarbeten. Med den utformning av bestämmelserna
i detta hänseende som Kungl. Maj:t föreslagit torde emellertid fara
icke förefinnas att lagstiftningen beträffande åbyggnader skall tillämpas i
andra fall än det är oundgängligen påkallat med hänsyn till lagens syfte.
I sådant hänseende må särskilt framhållas den nyss återgivna bestämmelsen
i 7 § av det framlagda lagförslaget. Att såsom i motionerna I'': 261 och II: 370
ifrågasatts i lagtexten begränsa möjligheten till ingripande mot vanhävd
i fråga om byggnadsbeståndet att avse endast ekonomibyggnader synes icke
lämpligt, i all synnerhet som på grund av lagens konstruktion en sådan begränsning
skulle hava avseende jämväl å fastigheter, som för närvarande
falla under 1927 års uppsiktslag. Det må erinras örn att även andra byggnader
än s. k. ekonomibyggnader kunna vara nödiga för jordbrukets bedrivande.
Ej heller kan utskottet förorda att — såsom jämväl i motionerna ifrågasatts
—- giva lagtexten en sådan utformning, att ingripande mot vanhävd
skulle få ske uteslutande i de i motionerna speciellt angivna fallen, nämligen
då fråga gäller att hindra skada å bärgad gröda eller husdjur. Härutinnan
må framhållas, att vanhävd av beskaffenhet att med utgångspunkt från
lagens ändamål böra undanröjas kan tänkas förekomma även i andra fall
än motionärerna sålunda angivit. Beträffande de allmänna principer, som
böra tjäna till ledning vid den nya lagstiftningens tillämpning, vill utskottet
instämma i departementschefens uttalande, att det icke får ställas krav på
högre standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets
rationella bedrivande är absolut nödvändigt och att ingripande icke bör ske
utan tvingande skäl samt att, särskilt i betraktande av nu rådande höga
byggnadskostnader, vid meddelande av föreläggande rörande avhjälpande av
brister å byggnaderna den största varsamhet bör iakttagas.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

På sätt förut berörts må enligt lagförslaget under vissa förutsättningar
byggnad å brukningsdel bortföras eller lämnas utan underhåll utan att detta
skall anses som vanhävd. Såsom sådana förutsättningar har i 2 § beträffande
brukningsdelar i allmänhet upptagits, att byggnaden blivit obehövlig
till följd av förändringar i driften av jordbruket elier på grund av sådan
sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för
jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning. Om i sammanslagning-,
en ingår brukningsdel, som omfattas av de sociala arrendebestämmelserna,
må dock, i överensstämmelse med nu gällande stadgande i uppsiktslagen,
å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom sammanslagningen
blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll endast såvida brukningsdelarna
till beskaffenhet eller omfattning äro sådana att först genom
deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning. På denna punkt har i motionerna 1:257 och
II: 368 föreslagits, att sistnämnda strängare bestämmelse måtte avse samtliga
fastigheter. Enligt utskottets mening kan det emellertid — även om vissa
socialpolitiska skäl kunna anses tala härför — icke anses tillrådligt att i en
provisorisk lagstiftning när fråga gäller fastigheter, vilka hittills icke varit
underkastade några som helst föreskrifter i förevarande hänseende, införa
stadgande av den av motionärerna föreslagna innebörden. Härigenom skulle
jordägare i allmänhet kunna bliva tvungna att underhålla byggnader, vilka
ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga Då den av Kungl.
Maj :t föreslagna bestämmelsen synes taga tillbörlig hänsyn till det allmännas
intresse i förevarande hänseende, får utskottet biträda Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt.

Enligt 3 § i lagförslaget är ägaren av brukningsdel, oavsett om denna är
utarrenderad, ansvarig för avhjälpande av vanhävd, som hänför sig till försummat
underhåll av nödiga byggnader. De skäl som i propositionen anförts
till stöd för att ägaren gentemot det allmänna alltid skall svara för vanhävd
å byggnader äro enligt utskottets mening bärande. Inom utskottet har
emellertid uppmärksammats, att fall kunna förekomma, då arrendatorn i
arrendekontrakt eller eljest gentemot jordägarna åtagit sig att avhjälpa förefintliga
brister å byggnaderna. Därest i dylikt fall jordägaren på grund av
den nya lagstiftningen måste bota dessa brister, synes kostnaden härför, i
den mån den eljest enligt överenskommelse skolat åvila arrendatorn, även
böra slutligen drabba denne.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då det framlagda lagförslaget
i övrigt icke givit anledning till erinran från utskottets sida får utskottet
hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen 11:369, måtte
antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag till
lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk; samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

25

B. att motionerna 1:257, 1:261, 11:363, 11:367, 11:368
och II: 370 måtte anses besvarade genom vad utskottet under
A. hemställt.

Stockholm den 11 juni 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Sten, Beck-Friis,
Näslund och Näsström;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hallagård, Pettersson L Hällbacken,
Hermansson, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund, Barnekow och Håstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Löfvander, Beck-Friis, Näslund, Hallagård och Barnekow,
vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Såsom framgår----lika med utskottet---å brukningsdelarna.

Vid föregående---lika med utskottet---i ämnet.

På sätt---lika med utskottet---nu genomföres.

Enligt det---- lika med utskottet---särskilda lagbestämmelser.

Vad angår---lika med utskottet —- — — denna punkt.

Beträffande frågan om den nya lagstiftningen bör möjliggöra ingripande ej
endast mot vanhävd av den odlade jorden utan även mot vanhävd av brukningsdelens
åbyggnader hava såväl inom utredningen som i de avgivna yttrandena
yppats skiljaktiga meningar. Enligt Kungl. Maj:ts förslag gäller på
denna punkt, att byggnaderna i princip äro underkastade uppsikt jämlikt lagen.
Såsom utskottet yttrade i sitt vid 1941 års riksdag avgivna utlåtande är
syftet med en lagstiftning sådan som den ifrågasatta att under nuvarande
kristidsförhållandcn vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga. I anslutning
härtill torde lagstiftningen i första hand böra taga sikte på hävden av
själva jorden. För ståndpunkten att ingripande från det allmännas sida skall

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 9 sand. 2 avd. Nr 39. 3

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kunna äga rum ej endast beträffande hävden av jorden utan även i fråga om
byggnaderna kunna uppenbarligen vissa skäl anföras. De erinringar mot
byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet, som kommit till uttryck
såväl under remissbehandlingen som i de väckta motionerna, äro emellertid
enligt utskottets mening av den beskaffenhet och styrka, att de motivera
ett annat ställningstagande till frågan än som intagits i propositionen.
Härutinnan må bl. a. framhållas, att genom byggnadernas medtagande den
mera angelägna uppgiften att bringa jorden i kultur i vissa fall skulle kunna
försvåras samt att, då frågan om vad som är att hänföra till nödiga byggnader
och deras ändamålsenliga beskaffenhet, kan vara föremål för delade meningar,
betungande byggnadsarbeten skulle kunna åläggas jordägare utan att
detta vore erforderligt för uppnående av lagstiftningens syfte.

Vad utskottet sålunda anfört har avsett sådana brukningsdelar, vilka ej
omfattas av 1927 års uppsiktslag. Beträffande i denna lag avsedda fastigheter
synes anledning ej föreligga att utesluta byggnaderna från uppsikt.

Den nu föreslagna lagen har gjorts tillämplig beträffande vanhävd å all
jord, alltså även sådana brukningsdelar, som nu falla under 1927 års uppsiktslag.
Sistnämnda lag har i enlighet härmed föreslagits skola sättas ur gällande
kraft under den tid den nya lagen äger giltighet. De i denna lag givna föreskrifterna,
som i åtskilliga hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser
i 1927 års lag, äro alltså avsedda att under nämnda tid äga tillämpning
även å brukningsdelar, som omfattas av de sociala arrendebestämmelserna.
För utskottet framstår denna sammankoppling såsom mindre lämplig.
Härigenom har den nya lagstiftningen måst utformas under hänsynstagande
även till de synpunkter, som ligga till grund för uppsiktslagen. Visserligen
äro vissa bestämmelser i den nu föreslagna mera ändamålsenliga för
att på snabbt sätt komma till rätta med vanhävd än motsvarande stadganden
i uppsiktslagen. En omarbetning av denna lag i dessa hänseenden hade emellertid
kunnat verkställas. Den av utskottet föreslagna ändringen beträffande
byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet låter sig därjämte knappast
genomföras med bibehållande av den utav Kungl. Maj:t förordade konstruktionen
av lagstiftningen.

En omarbetning av lagstiftningen i överensstämmelse med de av utskottet
sålunda framförda synpunkterna synes emellertid näppeligen kunna vidtagas
i ärendets nuvarande läge. Med hänsyn till frågans vikt torde ej heller lagstiftningens
genomförande kunna anstå. Utskottet får därför föreslå, att den
av Kungl. Maj:t föreslagna lagen nu antages med en giltighetstid av ett år
samt att under denna tid genom Kungl. Maj:ts försorg en omarbetning av lagstiftningen
verkställes i enlighet med de synpunkter, till vilka utskottet anslutit
sig eller, bl. a., att 1927 års uppsiktslag lämnas i princip orubbad av en
utvidgad vanhävdslagstiftning. Vid denna prövning finner utskottet det icke
påkallat att ingå i någon närmare granskning av de särskilda bestämmelserna,
vilka synas kunna godtagas för den sålunda föreslagna giltighetstiden av
lagen.

Enligt 3 §---lika med utskottet —--drabba denne.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

27

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369 samt med
förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk, måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1—15 §§.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall äga giltighet till och med den 30

juni 1943; dock att,---lika med Kungl. Maj:ts förslag

---i stället avse denna lag.

B. att motionerna I: 257, I: 261, II: 363, II: 367, II: 368
och II: 370, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

2) av herr Håstad, som anfört:

Jag instämmer i den av herr Tamm med flera avgivna reservationen utom
i ett avseende. Jag anser det önskligt och möjligt att göra en sådan mindre
omarbetning av lagförslaget i anslutning till de motionsvis framställda yrkandena,
att byggnader å brukningsdelar, som falla utanför 1927 års uppsiktslag,
med viss inskränkning måtte undantagas i lagen under dennas av
reservanterna föreslagna ettåriga giltighetstid. Utöver det av herr Tamm
med flera framställda yrkandet örn ändring av stadgandet angående lagens
giltighetstid föreslår jag sålunda, att riksdagen för sin del måtte besluta att
1 och 7 §§ skola erhålla följande lydelse:

1 §•

Finnes å---eller därigenom att, i fråga om brukningsdel, som avses

i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, nödiga byggnader
bortföras eller lämnas utan underhåll eller, beträffande annan brukningsdel,
byggnader, som äro oundgängligen nödvändiga för att förekomma skada
å husdjur eller bärgad gröda, bortföras eller lämnas utan underhåll.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7 §•

Har anmälan —--stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn byggnads beståndet

å brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk, ej föreskriva---ändamålsenliga bedrivande. Å

annan brukningsdel må länsstyrelse i fråga om befintliga byggnader ej föreskriva
andra åtgärder än oundgängligen erforderliga mindre reparationer.
Har i —--utdöma vitet.

Försittes tid---finnas erforderligt.

Vid meddelande---sådant vite.

428132. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.