Andia lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1942 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.

Genom en den 24 april 1942 dagtecknad proposition, nr 244, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
piotokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket
skola i fråga örn åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan
krigshandling eller sabotage gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i
denna lag.

2 §.

Med anläggning, som i 1 § sägs, avses

1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampére;

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,
om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter; 3)

• elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt
mellan två ledare; samt

4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning
som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusenfemhundra
kilovoltampére.

3 §•

Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.

Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 samt. 2 avd. Nr 36.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

4 §•

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den
mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma
vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa
verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,
bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brandoch
annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsanordningar
åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum
för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal,
avsedd att fullgöra luftskyddstjänst vid anläggningen, samt vidtaga
nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren
skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder,
som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma på
den som utövar driften vid anläggningen.

Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens
förpliktelser.

Örn skyldighet att anordna bevakning förordnar Konungen.

5 §•

Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet att vidtaga
åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter
i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.

6 §•

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren må kostnad, som ägaren eljest
skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad
som finnes skäligt.

7 §•

Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig
tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att trygga kraftförsörjningen
i riket under krig, ändå att han icke själv är pliktig att utföra
eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust för honom, skall
dock, om denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning därför efter'' vad
som finnes skäligt.

8 §•

Frågor, som avses i 3—5 §§ och 7 §, prövas av en särskild nämnd (krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar).

Fråga örn kostnadsfördelning enligt 6 § prövas av allmän domstol.

9 §•

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för
försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. , 3

en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas
minst en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock att Konungen äger
uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och
suppleant för honom. Innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala
och enskilda kraftföretag utses, skall tillfälle till yttrande beredas
sammanslutning av sådana företag.

Nämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden av
enkel beskaffenhet.

10 §.

Krigsskyddsnämnden äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut
bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter.

11 §•

Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra
anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av fråga, som avses i 3 §.

Påbörjas ej arbetet inom två år från det nämndens prövning ägde rum,
skall anmälan ånyo göras hos nämnden.

Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de
uppgifter, som tarvas för prövningen.

12 §.

Mål örn tillstånd enligt vattenlagen till anläggning, som under 2 § 1) eller
2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning
må ej avgöras med mindre krigsskyddsnämndens utlåtande föreligger.

Vad i första stycket är stadgat gäde ock ärende angående tillstånd enligt
2 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, till utförande av elektrisk ledning, som under 2 § 3) i denna
lag sägs.

13 §.

Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt
denna lag, skall icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 §
första stycket vattenlagen sägs.

Vid meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola
av krigsskyddsnämnden med avseende å vattenbyggnadens utförande givna
föreskrifter beaktas.

14 §.

Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten
eller för utförande av elektrisk starkströmsanläggning taga i anspråk

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

annans mark eller vattenbyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fall,
då annans mark eller vattenbyggnad erfordras för vidtagande av skyddsåtgärd
enligt denna lag.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig
tåla, att den myndighet, vilken har att utöva ledningen av luftskyddet
vid anläggningen (luftskyddsmyndigheten), krigsskyddsnämnden eller den
nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder
som vidtagits eller böra vidtagas.

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga
skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att
utan dröjsmål vidtaga densamma, må luftskyddsmyndigheten utföra åtgärden
på den försumliges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla
nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses
i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.

17 §.

Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till
efterrättelse.

18 §

Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i
11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer
väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning i
strid mot krigsskyddsnämndens föreskrifter.

Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas enligt
vad i 15 § sägs straffes med dagsböter.

19 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Är vid tiden för lagens ikraftträdande anläggning, som däri avses, under
utförande eller föremål för väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning,
skall anmälan, varom stadgas i 11 §, vid påföljd som i 18 § första stycket
sägs, med bifogande av erforderliga ritningar och uppgifter senast den 1
augusti 1942 göras hos krigsskyddsnämnden; dock må nämnden, när skäl
därtill äro, meddela anstånd med ritningars och uppgifters ingivande.

2) Lag

om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504).

Härigenom förordnas, att 11 § 5 morn,1 luftskyddslagen den 11 juni 1937
skall erhålla följande ändrade lydelse.

11 §•

5 mom. Vad ovan i 2—4 mom. stadgas skall ej gälla anläggning, som
avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om skyldighet i vissa andra fall för ägare av anläggning, inrättning eller
byggnad att anordna skyddsrum gäller vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens
ikraftträdande.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn
skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att
anordna skyddsrum m. m.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Denna lag äger ej tillämpning å anläggningar och byggnader för militära
ändamål eller anläggningar, som avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar.

1 Senaste lydelse se SFS 1940: 81.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens
ikraftträdande.

4) Lag

angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, betecknad
16 §, av följande lydelse.

16 §.

Med avseende å vissa starkströmsanläggningar meddelas, utöver vad i
denna lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

Inledning.

I skrivelse den 9 juli 1941 till kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,
luftskyddsinspektionen, svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen
anhöll ställföreträdande chefen för försvarsstaben om
yttrande över ett inom försvarsstaben uppkommet förslag om införande av
enhetliga författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av
elektrisk starkströmsanläggning vidtaga åtgärder till anläggningens skyddande
mot anfall från luften eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd. Sedan
de begärda yttrandena avgivits, anhöll överbefälhavaren över rikets försvarskrafter
i skrivelse den 23 september 1941, att utredning måtte verkställas
rörande erforderliga bestämmelser i ämnet.

Med anledning av vad i överbefälhavarens skrivelse anförts tillkallade chefen
för socialdepartementet den 30 oktober 1941, med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande samma dag, särskilda sakkunniga för verkställande av den begärda
utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 10 december 1941
avgivit ett av motivering åtföljt förslag till, bland annat, lag om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

7

över de sakkunnigas förslag hava efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
vattenrättsdomarna, ställföreträdande chefen för försvarsstaben,
kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, luftskyddsinspektionen, statens trafikkommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
svenska stadsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen
och svenska elektricitetsverksföreningen (gemensamt yttrande).

Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande från tjänstgörande
luftskyddschefen i Stockholm och några av länsstyrelserna hava vid sina
yttranden fogat uttalanden av representanter för kraftverksägare inom respektive
län.

Gällande bestämmelser.

Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504) utövar luftskyddsinspektionen
tillsynen å luftskyddet inom riket i dess helhet. Inom länen
handhaves luftskyddets högsta ledning av länsstyrelserna och under dessa
sortera luftskyddscheferna, vilka, envar inom sitt luftskyddsområde, utöva
den omedelbara ledningen av luftskyddet. I fråga om, bland annat, industriella
anläggningar av större omfattning eller särskild betydelse äger Kungl.
Maj:t enligt luftskyddslagens 18 § (senaste lydelse SFS 1941:583) meddela
särskilda föreskrifter rörande luftskyddets organisation. Med stöd av detta
stadgande har i luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239)
under 35 § föreskrivits, att från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning
skola undantagas, i den mån ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, frågor
rörande luftskyddet vid, bland annat, statens vattenfallsverk och sådana
enskilda kraftverk, beträffande vilka Kungl. Maj:t förordnat örn undantag
som nyss nämnts. Ledningen av luftskyddet vid dessa verk skall i stället utövas
av vattenfallsstyrelsen, som emellertid är skyldig att därvid samråda med
luftskyddsinspektionen och att själv eller genom underlydande organ samarbeta
med vederbörande länsstyrelse och luftskyddschef. Förordnande örn
undantag från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas handläggning av luftskyddsfrågor
har meddelats i fråga om nio av landets största icke statliga
kraftföretag, vilka jämte vattenfallsstyrelsen representera drygt tre fjärdedelar
av landets kraftproduktion.

Luftskyddslagen innehåller — förutom bestämmelser om luftskyddets organisation
—■ även föreskrifter om luftskyddels förberedande i fredstid. Enligt
dessa föreskrifter åligger det länsstyrelserna, bland annat, att meddela erforderliga
bestämmelser örn luftskyddets planläggning inom länens olika delar
och att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet. Luftskyddscheferna
hava att uppgöra planer för luftskyddet och i övrigt förbereda dess genomförande,
envar inom sitt luftskyddsområde. Av vad förut sagts följer, att i den
mån luftskyddsfrågorna undantagits från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas
handläggning, motsvarande uppgifter med avseende å luftskyddets för -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

beredande åligga den myndighet, som förordnats att i länsstyrelsernas och luftskyddschefemas
ställe utöva ledningen av luftskyddet.

Kommuner och enskilda äro enligt luftskyddslagen skyldiga att redan under
fredstid i viss utsträckning biträda med luftskyddets planläggning. Enligt
10 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) är ägare eller innehavare av, bland annat,
industriell anläggning sålunda skyldig att lämna erforderligt biträde vid planläggningen
av anläggningens luftskydd. Stadgandet får anses innefatta skyldighet
icke blott att lämna luftskyddsmyndigheten erforderliga upplysningar
rörande anläggningens luftskydd utan även att efter luftskyddsmyndighetens
anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande eventuella ritningar
och beräkningar. Ägare eller innehavare av egendom är vidare enligt
nyssnämnda paragraf skyldig att tåla sådan egendomen berörande åtgärd,
som erfordras för beredande av luftskydd, dock endast under förutsättning att
åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.

I 11 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) luftskyddslagen angivas vissa fall, då
kommunerna och enskilda kunna åläggas en längre gående skyldighet att
medverka vid luftskyddets förberedande än den, som innefattas i 10 §. Kommun
kan sålunda av länsstyrelse åläggas, bland annat, att inom kommunens
anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna
personalen, då luftanfall hotar, att i den mån det lämpligen kan ske genomföra
nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid
kommunens tekniska verk, att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för
driftpersonalen vid nämnda verk samt att sörja för utbildning och övning
av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är
avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Åläggande som nu nämnts får dock ske
allenast under förutsättning, att med åtgärden icke kan anstå utan äventyrande
av luftskyddet och att åtgärden ej betingar oskälig kostnad. Även
annan ägare eller innehavare av anläggning eller inrättning än kommun kan
under nyssnämnda förutsättningar åläggas att med avseende å driften vid anläggningen
eller inrättningen vidtaga luftskyddsåtgärder. I detta fall skall
åläggandet dock meddelas av Kungl. Maj:t. Vidare må nämnas, att ägare
eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts, är skyldig — likaledes enligt 11 § — att anskaffa och underhålla
sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens
eller egendomens behov.

I fråga örn skyldighet att anordna skyddsrum och vidtaga andra än nyss
nämnda brandskyddsåtgärder till skydd mot skada genom luftanfall hava
särskilda bestämmelser meddelats i lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m. — i fortsättningen benämnd
skyddsrumslagen—• och i kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 120)
angående inrättande av skyddsrum för anläggningar
och byggnader m. m. — i fortsättningen kallad skyddsrumskungörelsen.
Enligt 2 § skyddsrumslagen skola, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
bland andra följande anläggningar förses med skyddsrum, nämligen hamn,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt för allmänna
samfärdseln, industriell anläggning, vid vilken i regel minst 25 personer
samtidigt äro sysselsatta, samt annan anläggning eller byggnad, inom vilken
människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt
med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. I fråga
om brandskyddsåtgärder stadgas vidare i 7 §, att vid uppförande av
byggnad, som avses i 2 §, i mer än två våningar skola vertikala bärverk,
bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk
vilande bjälklag och, om byggnaden uppföres i mer än fyra våningar, samtliga
bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som avses i 2 § och
som är uppförd i mer än två våningar, sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning,
att den kommer att i väsentliga delar framstå i nytt skick och i
avsevärd mån öka i värde, skall enligt 8 §, därest brandbotten saknas, sådan
anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.
Ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,
skall brandbotten anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden härför
är ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet. I 9 §
stadgas, att då byggnad som avses i 2 § uppföres med mindre än tre våningar,
bärande konstruktioner skola utföras brandsäkert, i den mån det
prövas skäligt Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan byggnad. Kan i annat hänseende
än under 7—9 §§ nämnts i fråga örn anläggning eller byggnad till minskande
av brandskador genom luftanfall vidtagas åtgärd, som utan kostnad av någon
betydenhet medför väsentlig fördel, må länsstyrelsen enligt 10 § föreskriva
sådan åtgärd.

Prövning, vilka åtgärder till skydd mot luftanfall som skola vidtagas, ankommer
enligt skyddsrumslagen på byggnadsnämnd och länsstyrelse på sätt
i lagen närmare angives. Enligt 14 § äger länsstyrelsen helt eller delvis
medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, om åtgärden
prövas medföra oskälig kostnad eller sådan befrielse i annat fall kan medgivas
utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Denna sin dispensrätt
äger länsstyrelsen, i den mån det finnes lämpligt, överlåta å byggnadsnämnd.
I övrigt äger Kungl. Maj:t medgiva undantag från lagens bestämmelser.
Vidare äger Kungl. Majit förordna, att fråga, som enligt lagen skall prövas
av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning.

I skyddsrumskungörelsen stadgas, att bestämmelserna om skyddsrum i
nyssnämnda lag skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter samt att bestämmelserna
örn brandskyddsåtgärder skola gälla hela riket. Enligt samma
kungörelse skall vid tillämpning av brandskyddsföreskrifterna i 10 § i lagen
iakttagas bland annat, att antändliga upplag av materiel eller avfall å plats,
varifrån brand lätt kan spridas, böra undanskaffas samt att, i den mån det
med hänsyn till förhållandena kan anses påkallat, lämpliga åtgärder böra
vidtagas för att försvåra upptäckten från luften av anläggningar och byggnader.
Slutligen stadgas i kungörelsen att från länsstyrelsens dispensprövning
och viss prövning enligt kungörelsen undantagas bland andra statens

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

vattenfallsverk ävensom enskilda kraftverk och andra företag, beträffande
vilka Kungl. Majit förordnat att de i luftskyddshänseende skola lyda under
särskild myndighet. Prövningen skall i stället handhavas av den myndighet,
under vilken företaget lyder i luftskyddshänseende.

För de luftskyddsåtgärder, som kommunerna och de enskilda enligt vad
nu sagts äro skyldiga att tåla eller vidtaga redan under fredstid, utgår ej ersättning
av statsmedel.

Har Kungl. Majit vid krig eller krigsfara med stöd av 13 § luftskyddslagen
förordnat, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, kunna
kommunerna och de enskilda med stöd av lagen den 31 mars 1938
(nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov åläggas
längre gående förpliktelser med avseende å luftskyddet än de, för vilka förut
redogjorts. Enligt 4 § 1 mom. sistnämnda lag är sålunda ägare eller innehavare
av, bland annat, industriell anläggning, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, skyldig att tåla eller vidtaga de åtgärder
med avseende å anläggningen ävensom dess inredning och utrustning,
som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande. För
sådan åtgärd är anläggningens ägare enligt 5 § (senaste lydelse SFS 1940: 584)
i allmänhet berättigad till ersättning av kronan. Avser åtgärden huvudsakligen
beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller innehavare
eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller
vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår ersättning dock
allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller skada,
som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Anspråk på ersättning skall enligt 6 § (senaste lydelse SFS 1940: 584)
prövas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens
behov.

I fråga om kraftanläggningarnas skydd mot skadegörelse under krig och
därmed jämförliga förhållanden må vidare nämnas, att vattenfallsstyrelsen
enligt kungörelsen den 29 augusti 1 9 39 (nr 584) angående
förhindrande av skadegörelse å vissa kraft- och
kanalanläggningar i riket vid krig eller krigsfara
m. m. har att — i den mån sådant ej ankommer på militär myndighet —
beträffande såväl under dess förvaltning stående kraft- och kanalverk som
utom dess förvaltning stående kommunala och enskilda kraftföretag, för
vilka styrelsen enligt särskilda bestämmelser har att utfärda anvisningar beträffande
säkerställande av kraftdistributionen, utfärda de bestämmelser samt
vidtaga de åtgärder, som må finnas nödiga för kraft- eller kanalanläggnings
skyddande mot annan skadegörelse än sådan från luften, för snabbt avhjälpande
av driftavbrott samt för säkerställande av kraftdistributionen eller
trafiken. Det åligger militär- och polismyndigheterna att efter därom gjord
framställning lämna kraft- och kanalverksmyndighet erforderligt biträde vid
åtgärder som nyss nämnts. Bestämmelserna gälla vid förstärkt försvarsberedskap,
mobilisering eller då Kungl. Majit eljest förordnar därom.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

Beträffande statens kraftstationsanläggningar gälla vissa av Kungl. Majit
den 19 september 1919 fastställda och sedermera, enligt Kungl. Majits bemyndigande,
den 10 januari 1939 ändrade bestämmelser angående
samarbete mellan vattenfallsstyrelsen och chefen för
försvarsstaben. Dessa bestämmelser avse i huvudsak att redan i samband
med anläggningens tillkomst bereda militär sakkunskap tillfälle att
framställa de krav, som ur militär synpunkt böra ställas på anläggningen.

För kommunala oell enskilda kraftverk saknas motsvarande bestämmelser.

För kraftledningar, transformatorstationer och kopplingsstationer finnas
icke för närvarande några speciella föreskrifter med hänsyn till luftskydd
eller skydd mot annan skadegörelse. Beträffande elektriska starkströmsledningar
må emellertid nämnas, att möjlighet torde finnas att i samband med
Kungl. Majits beslut om koncession enligt lagen den 2 7 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, stadga villkor som finnas erforderliga ur försvarssynpunkt.
Några uttryckliga bestämmelser härom meddelas dock, bortsett
från vissa föreskrifter till skydd för flygfält, icke i lagen. Koncession
fordras, med vissa närmare angivna speciella undantag, när någon vill utföra
elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande 250 volt mellan
två ledare eller, om jordledning användes, mellan en ledare och jord.

Behovet av nya bestämmelser.

Den förberedande utredningen.

I fråga om behovet av nya författningsbestämmelser rörande skyldighet
att vidtaga skyddsåtgärder vid kraftanläggningar framhöll ställföreträdande
chefen för försvarsstaben i sin inledningsvis omnämnda skrivelse den 9
juli 1941, bland annati

Kraftfövsörjningens säkerställande under krigsförhållanden vore numera
av mycket stor betydelse på grund av den stora användning den elektriska
kraften erhållit på olika för försvaret och folkförsörjningen viktiga områden.
En central driftledning hade kommit till stånd för alt vid krig säkerställa
driften, och ett målmedvetet arbete påginge för att sammanknyta de olika
distributionsområdena och standardisera materielen. Dessutom nedlades ett
omfattande arbete på att skydda anläggningarna bland annat genom ordnande
av skyddsbevakning, luftvärn och luftskydd. I fråga örn luftskyddet hade
erfarenheterna visat, att detta skulle ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt
kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt, örn vederbörlig hänsyn därtill
toges vid stationers och ledningars byggande. Så vore för närvarande
icke fallet beträffande huvuddelen av de i enskild ägo varande anläggningarna.

Beträffande vissa statliga anläggningar samt kraftledningar hade bestämmelser
utfärdats rörande skyldighet att taga hänsyn till krav ur försvarssynpunkt.
Med hänsyn till det anförda syntes bestämmelserna emellertid böra

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

kompletteras så, att enskilda kraftverksägare ålades skyldighet att vid nyanläggningar
taga hänsyn till de militära krav, främst i avseende på luftskyddet,
som kunde komma att uppställas.

Vad i denna del anförts i de över skrivelsen infordrade yttrandena finnes
återgivet å sid. 14—15 i propositionen, till vilken redogörelse utskottet här får
hänvisa.

I sin framställning med begäran om utredning rörande erforderliga författningsbestämmelser
framhöll överbefälhavaren, att under den förberedande
utredningen betydelsen av att kraftanläggningar erhölle betryggande
skydd blivit samstämmigt vitsordat. Det i vissa yttranden ifrågasatta sättet för
ernående av sådant skydd — en skriftlig försäkran från kraftföretagens sida
att vid planering av nyanläggningar upptaga underhandlingar med vederbörliga
myndigheter om lämpliga skyddsåtgärder — kunde ur riksförsvarets synpunkt
icke anses betryggande. Under rådande förhållanden vidtoges visserligen
åtgärder för försvarsändamål i avsevärd omfattning på alla områden,
men då förevarande åtgärder vore av bestående art och måste ses på lång sikt,
borde för framtiden gällande, allmängiltiga föreskrifter utarbetas. Sådana bestämmelser
skulle dessutom bidraga till en eftersträvansvärd enhetlighet vid
åtgärdernas genomförande.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att gällande bestämmelser om luftskydd
för industriella anläggningar, till vilka jämväl kraftverken hörde, toge sikte
på anordnandet av skyddsrum för personalen och brandskydd samt åtgärder
med avseende å driften. Några lagbestämmelser, vilka tryggade en ur
luftskyddssynpunkt lämplig planering av kraftanläggningar, funnes icke.
De stadganden, som gällde brandskyddet, avsåge att reglera, hur det skulle
förfaras i fråga örn anordnandet av brandbottnar och dylikt, när byggnader
av visst planerat utseende skulle utföras. De gåve knappast myndigheterna
befogenhet att meddela anvisningar, hur anläggningen i fråga lämpligen
skulle utspridas eller infogas i terrängen, för att den skulle bliva så litet
sårbar som möjligt. Bestämmelser om åläggande att utföra sådana viktiga
anläggningar som vattenregleringsdammar på ett ur luftskyddssynpunkt såvitt
möjligt betryggande sätt saknades helt.

Sådana egenartade anläggningar som elektriska starkströmsledningar,
transformatorstationer och kopplingsstationer vore — hava de sakkunniga
vidare yttrat — överhuvud taget icke särskilt uppmärksammade i luftskyddslagstiftningen.
Den möjlighet, som funnes att i samband med koncession
enligt 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
stadga villkor för rätten att bruka den koncessionerade ledningen
vore högst bristfällig, helst som den icke kunde tillämpas på redan befintliga
anläggningar.

En brist i gällande lagstiftning ansåge de sakkunniga även vara, att den
huvudsakligen avsåge skydd mot anfall direkt från luften och icke inne -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

13

holle några särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder mot skadegörelse,
som utövades t. ex. av fallskärmstrupper eller genom sabotage.

De sakkunniga hava vidare yltrat:

Ehuru lagstiftningen är bristfällig, ha genom frivillig medverkan betydelsefulla
skyddsåtgärder utförts även vid kommunala och enskilda anläggningar.
Det har med hänsyn till den beredvillighet som i detta hänseende
visats blivit ifrågasatt, huruvida icke ett fortsatt samarbete på frivillighetens
väg kunde vara tillfyllest. Då kraftproduktionen utgör en synnerligen viktig
nyckelindustri, är det emellertid befogat, att hithörande problem bliva
så rationellt som möjligt lösta i lagstiftningen. Det kan ju icke med säkerhet
förutsättas, att det intresse och den villighet som finnes under nu rådande
förhållanden skall fortvara allt framgent. Och även om flertalet av
de berörda företagen skulle komma att behålla sin nuvarande inställning,
är det givetvis önskvärt, att bestämmelser finnas som hindra att ett eller
annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, som andra med större
eller mindre uppoffringar underkastat sig.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett erforderligt, att
lagbestämmelser utfärdades rörande skyldighet att vid utförande av
kraftanläggningar av väsentlig betydelse för landets kraftförsörjning
vidtaga åtgärder till anläggningarnas skyddande mot anfall från luften
eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd eller sabotage.

De sakkunniga hava emellertid funnit, att de nya bestämmelserna borde
göras tillämpliga jämväl å redan befintliga kraftanläggningar.
Härom hava de sakkunniga anfört:

Under den förberedande diskussionen i ärendet har uppmärksamheten
främst varit riktad på nya företag och önskemålet att redan från början
planera anläggningarna så att de bliva utförda på det ur skyddssynpunkt
bästa sättet. Det torde emellertid vara uppenbart, att den önskvärda enhetligheten
och överblicken icke kan vinnas utan att de nya bestämmelserna
— med de modifikationer som föranledas av förhållandena — tillämpas
även på redan befintliga anläggningar. Luftskyddslagstiftningen i övrigt omfattar
såväl nyanläggningar som befintliga anläggningar och i princip gäller,
att i båda fallen ägaren eller innehavaren skall vidtaga de åtgärder som skäligen
kunna fordras av honom, ehuru alla bestämmelser givetvis icke avse
bäggedera fallen. Detsamma gäller på andra analoga lagstiftningsområden
(bl. a. inom vattenrätten). Tillbörlig hänsyn måste helt naturligt tagas till
de möjligheter som stå till buds vid befintliga anläggningar. Åtskilliga åtgärder
kunna utan större kostnad vidtagas lika väl vid befintliga anläggningar
som vid nya.

I detta sammanhang bör för övrigt uppmärksammas, att begreppet befintlig
anläggning är relativt; det kan hänföras till tiden för lagstiftningens
genomförande eller till tiden för väckandet av förslag om nya skyddsåtgärder.
Att på ett sådant område som det förevarande binda sig vid den uppfattning
som var rådande vid den tidpunkt, då en anläggning kom till stånd,
kan icke gärna komma ifråga. Det är nödvändigt, att föreskrifterna kunna
anpassas efter erfarenheterna och teknikens utveckling. Även ur företagarens
synpunkt skulle det vara ogynnsamt att tvinga den myndighet som
skall pröva frågan att från början bestämma allt vad som bör göras. Om
ändrade eller nya föreskrifter icke senare kunna meddelas, tvingas myndigheten
måhända att lämna föreskrifter i hänseenden, där frågan eljest kunnat
lämnas öppen.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Att frågan om skyddsåtgärder för den väsentliga delen av landets elektriska
kraftproduktionsapparat bleve enhetligt reglerad skulle enligt de
sakkunnigas uppfattning innefatta en obestridlig vinst.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört hava de i sitt förenämnda
lagförslag upptagit bestämmelser om skyldighet för ägare av såväl
nya som äldre kraftverk, regleringsdammar, elektriska ledningar samt
transformator- och kopplingsstationer av viss storleksordning att vidtaga
erforderliga åtgärder till skydd mot anfall från luften och annan skadegörelse,
däri inbegripet förberedande åtgärder för avhjälpande av uppkommen
skada.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i de avgivna yttrandena.

För det närmare innehållet i yttrandena redogöres i propositionen å sid.
18—19.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har beträffande de allmänna
grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen anfört följande:

»Med hänsyn till den elektriska kraftens stora betydelse för såväl försvar
som folkförsörjning är det uppenbarligen av utomordentlig vikt, att de
för denna krafts produktion och överföring avsedda anläggningarna så
långt möjligt skyddas mot skadegörelse under krig. Såsom av utredningen
i ärendet framgår, kunna riskerna för sådan skadegörelse avsevärt minskas,
därest redan vid anläggningarnas planering och utförande vederbörlig
hänsyn tages till försvars- och luftskyddssynpunkter. Härtill kommer
att kostnaderna för åtskilliga skyddsåtgärder bliva lägre, örn åtgärderna
vidtagas redan i samband med anläggningarnas tillkomst, än om de först
därefter utföras. Det är således icke endast för det allmänna utan även för
den enskilde företagaren av värde, att de krav, som ur skyddssynpunkt
kunna uppställas på en anläggning, bliva beaktade redan vid anläggningens
tillkomst.

För närvarande saknas emellertid allmänna bestämmelser, som garantera
ett sådant hänsynstagande. Av utredningen i ärendet framgår visserligen,
att de större kraftverksföretagen hittills varit villiga att i skälig utsträckning
frivilligt medverka till att anläggningarna redan från början bliva
ur skyddssynpunkt ändamålsenligt planerade och utförda. Även örn anledning
saknas att antaga, att någon förändring härutinnan skulle inträda åtminstone
i nuvarande läge, torde det dock med hänsyn till kraftförsörjningens
utomordentliga betydelse för krigsberedskapen ej vara lämpligt att vidtagandet
av åtgärder, avsedda att stärka kraftindustriens motståndskraft mot
skadegörelse genom krigsåtgärder, göres beroende av frivilligt åtagande, överbefälhavaren
har också i sin framställning i ärendet förklarat sig anse, att
en på frivillighetens grund baserad lösning av förevarande spörsmål icke kunde
anses betryggande ur riksförsvarets synpunkt. Såsom de sakkunniga fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

15

hållit, synes det även vara önskvärt, att bestämmelser finnas, som hindra att
ett eller annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, vilka andra
med större eller mindre uppoffringar underkastat sig.

Då utredning för närvarande pågår rörande omarbetning av luftskyddslagstiftningen
i dess helhet, kan det emellertid, såsom framhållits i luftskyddsinspektionens
och 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas yttranden i
ärendet, ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att redan nu utfärda särskilda
föreskrifter rörande skyddsåtgärder för kraftanläggningarna. Nyssnämnda
utredning lärer dock ej bliva fullbordad inom sådan tid, att den reviderade
luftskyddslagstiftningen kan träda i kraft förrän under nästkommande år.
Med hänsyn härtill och då ett flertal ur kraftförsörjningssynpunkt viktiga
anläggningar för närvarande äro under planering eller utförande, synes det
ej vara tillrådligt att uppskjuta avgörandet av nu ifrågavarande lagstiftningsspörsmål.
De med kraftanläggningarnas skydd mot luftanfall och andra
krigshandlingar förbundna frågorna äro för övrigt i flera avseenden av den
speciella art, att en särlagstiftning rörande dem, såvitt nu kan bedömas, lärer
bliva erforderlig även efter den blivande revisionen av den allmänna luftskyddslagstiftningen.

De sakkunnigas uppdrag avsåg närmast att utreda frågan om införande av
författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av nya kraftanläggningar
vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Under framhållande av att
gällande bestämmelser vore bristfälliga även i fråga om skyldighet att vidtaga
åtgärder till skydd för befintliga anläggningar och att det vore värdefullt
att enhetliga bestämmelser i nu ifrågavarande avseende erhölles för
såväl nya som äldre anläggningar, hava de sakkunniga emellertid föreslagit,
att de nya bestämmelserna skulle i lämplig utsträckning gälla även i fråga örn
befintliga anläggningar. Detta förslag, mot vilket någon erinran icke framställts,
anser jag mig böra biträda.

Med hänsyn till det anförda har jag på grundval av de sakkunnigas förslag
och med ledning av de däröver avgivna yttrandena låtit inom socialdepartementet
upprätta förslag till dels lag örn särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar, dels lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504), dels lag angående ändrad lydelse av
24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m., dels ock lag angående tilllägg
till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar.»

En mera ingående redogörelse för de sålunda upprättade lagförslagen och i
samband därmed uppkomna spörsmål återfinnes å sid. 21—57 i propositionen.
Därvid har först till särskild behandling upptagits tre huvudfrågor, nämligen
dels frågan örn vilka kraftanläggningar, som böra omfattas av de nya bestämmelserna
(sid. 21—25), dels frågan örn organisationen av kraftanläggningarnas
luftskydd (sid. 25—39) och dels frågan örn kostnaderna för skydds -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

åtgärderna (sid. 39—43), varefter berörts den närmare innebörden av de särskilda
bestämmelserna (sid. 44—57).

Utskottet. Utskottet har vid granskning av de genom propositionen framlagda lagförslagen
icke funnit anledning till erinran mot desamma. Utskottet får alltså
hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 28 maj 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Wistrand,
Olof Carlsson, Näslund och Näsström;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Olovson i
Västerås, Hallagård, Hermansson, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Hedlund
i Rådom.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421895