Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1942 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring
i 7 kapitlet vattenlagen.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i företa
kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och nr 76 i andra kammaren av
herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

I motionerna, vilka äro likalydande, har riktats anmärkning mot vissa i
7 kapitlet vattenlagen intagna bestämmelser om dämningsrätt, vilka ansetts
hindra en önskvärd torrläggning av försumpade marker. Motionärerna hava
i anslutning härtill hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
begära skyndsam, allsidig utredning av i motionen berörda spörsmål samt
framläggande av de förslag, som erfordrades för en lösning av frågan.

Beträffande den närmare motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa
till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande från lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
vattenrättsdomarna. Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter.
Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—E fogade vid detta utlåtande.
Utskottet får hänvisa til] innehållet i bilagorna.

7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande
lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning
av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§
avse dikning. 37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser om vattenavledning.
En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,
lämnas i 37 §. Där talas bland annat örn att för torrläggning av
mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga
eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Å
sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§
tillämpas rörande dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §,
att vattenlagens stadganden örn vattenavledning skola lända till efterrättelse
även i fråga örn vissa andra åtgärder, som huvudsakligen avse torrläggning
av mark och på vilka dc i 3 kapitlet av lagen innefattade bestämmelserna
örn vattenreglering icke äro tillämpliga.

Bestämmelser om rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande
vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 38 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

1141 4»

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande
skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för sådana
fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke
tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn
vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande
av vattenkraft, ävensom då fråga är örn skada eller intrång å fiskeverk,
bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande
av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att förlusten,
skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i beräkning två
gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan och
intrånget å egendom, tillhörig dem, för vars räkning företaget sker, må
skattas. Där fråga är om företag, som verkställes för samfälld räkning, skall
dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare än sökanden
till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas med
skada eller intrång å annans egendom.

Det må erinras, att vattenavledningsföretagen äro underkastade väsentligt
mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten. Beträffande
företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser meddelade
i 2 kapitlet 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen
får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall
inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig
egendom må skattas.

Av hänsyn till intressen av allmän natur stadgas beträffande vattenavledningar
i 7 kapitlet 39 § undantag i två riktningar från förut angivna regler
för sådana företags tillåtlighet. Sålunda föreskrives å ena sidan att, oaktat
nyttan av vattenavledning uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, åtgärden
likväl icke må ske, för den händelse därigenom större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava sitt uppehälle, måste nedläggas eller dess drift
väsentligt minskas eller ock fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång. Detsamma gäller, där genom vattenavledningen skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara. Å andra sidan har Konungen tillagts befogenhet att, utan hinder
av nu återgivna bestämmelser i 38 och 39 §§, lämna medgivande i viss ordning
till vattenavledningsföretag. Såsom förutsättning härför gäller, att företaget
prövas vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt. Yad angår byggande i vatten upptagas i 2 kapitlet
3 § vattenlagen liknande bestämmelse!1 om där åsyftade företags tillåtlighet av
hänsyn till allmänna intressen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3

För genomförande av torrläggningsföretag stadgas såväl beträffande dikning
som vattenavledning skyldighet i viss utsträckning för markägare
att taga del i dylikt företag. Skyldighet härtill föreligger i princip, så snart
företaget medför båtnad för marken i fråga, dock med viss begränsning då
företaget avser sänkning eller uttappning av sjö (7 kapitlet 20 och 44§§).

Frågor örn ersättning för skada och intrång bedömas enligt 9 kapitlet
vattenlagen. Ersättning i penningar skall jämlikt 49 § i princip bestämmas till
belopp, motsvarande full gottgörelse för skada eller intrång, som föranletts av
åtgärden. Dock skall för vissa i 48 § angivna fall ersättningen beräknas till
fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund skall
tillämpas bland annat, då fråga är örn ersättning för tillgodogjord vattenkraft
så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig
eller under byggnad varande anläggning. Vidare utgår på angivet sätt förhöjd
ersättning beträffande fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed
eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets
utnyttjande.

Ansökan örn tillstånd att utföra vattenavledningsföretag skall ingivas till
Konungens befallningshavande (7 kapitlet 45 §). Frågan skall därefter prövas
vid syneförrättning i den ordning, som stadgas i vattenlagens 10 kapitel. I
vissa fall skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning.
Så sker exempelvis när företaget innefattar sänkning eller uttappning
av sjö. Till att handlägga syneförrättning rörande företag, som avses i 7
kapitlet, skall enligt 32 § 1 mom. i 10 kapitlet förordnas statens lantbruksingenjör
eller annan (enligt särskilda bestämmelser) behörig person.

Till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller
ständig slåtter- och betesvall, kan enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431)
angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag anvisas bidrag.
För att statsbidrag skall kunna beviljas förutsättes som regel, att lantbruksstyrelsen
finner kostnaden för företaget understiga eller högst uppgå
till värdet av båtnaden. Bidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända
kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering
däri ej inberäknad, som ock för vissa förberedande åtgärder.

Utöver bidrag kan enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående
villkoren för lån från statens avdikningslånefond jämväl erhållas lån för utförande
av sådana torrläggningsföretag, som nyss nämnts. Lån kan beviljas
intill sistnämnda kostnad efter avdrag för det bidrag, som för samma företag
kan vara lämnat från statens avdikningsanslag. Lånet må dock ej för någon
i företaget ingående fastighet överstiga sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet
uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet.

De sakkunniga, som 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning
angående torrläggning av mark m. m., anförde rörande vattenavledningsföretagens
tillåtlighet bland annat följande:

4

■indra lagutskottets utlåtande Nr 34.

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,
hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen.
Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna
bestämmelserna i 2 kapitlet, måste alltså enligt vårt förmenande leda
till, att dessa företag komma i åtnjutande av en väsentligt gynnsammare
ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet.
Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga
betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi,
att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning
såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å
annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom
vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna
jorden tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande
garanti med avseende å de värden i fråga örn vattnets tillgodogörande,
som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning, varåt
redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss välgrundad.

38 § i 7 kapitlet vattenlagen har — bortsett från en formell skiljaktighet —
samma lydelse som motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

Vissa frågor rörande möjligheterna att få till stånd vattenavledningsföretag
hava berörts i motioner, som väckts vid tidigare riksdagar. Sålunda hemställdes
i motionen II: 128 vid 1935 års riksdag av herr Hansson i Vännäsby,
att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående
sådan ändring av vattenlagen, att tillstånd till avtappning av sjö i syfte att
därigenom utvinna odlingsbar mark kunde erhållas utan hinder av att i lagen
föreskrivna villkor om viss majoritet icke uppfyllts, ävensom att begreppet
sjö i detta sammanhang närmare klarlades i huvudsaklig överensstämmelse
med ett i motionen angivet förslag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt utlåtande
nr 10 bland annat, att enligt utskottets mening bärande skäl icke förebragts
för ett lagstadgande rörande tvångsdelaktighet av den innebörd, att sådan
skulle föreligga under förutsättning allenast att sakkunnig person funne, att
vinsten av företaget i och för sig vore avsevärt större än kostnaderna för
detsamma, utan att samtidigt skulle erfordras, att den för närvarande i lagen
föreskrivna majoriteten förefunnes. Utskottet hemställde, att motionen icke
måtte föranleda till någon åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

I en motion, II: 2, som väcktes vid 1937 års riksdag av herrar Thorell och
Lundqvist, yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
utredning och förslag rörande sådana ändringar i vattenlagen att, bland annat,
villkoren för vattenavledningsföretags tillåtlighet komme att skärpas. Till
stöd för yrkandet anfördes, att under de senaste årtiondena i vårt land kommit
till stånd ett flertal vattenavledningsföretag, vilka måste betecknas såsom
ur ekonomiska synpunkter misslyckade och vid vilka båtnaden ofta beräknats
alltför högt.

Andra lagutskottet uttalade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 29, bland
annat, att vad vid utskottets behandling av föreliggande spörsmål före -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. <3

kommit syntes tyda på att handläggningen av ärenden rörande vattenavledningsföretag
i många fall varit behäftad med allvarliga brister. Utskottet erinrade
emellertid örn att 1934 års avdikningssakkunniga i betänkande den 28
december 1936 framlagt vissa förslag i ämnet, samt förklarade sig förutsätta,
att de i motionen berörda spörsmålen toges under närmare övervägande i samband
med prövningen av de sakkunnigas förslag. På grund härav hemställde
utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd. Riksdagen biföll
denna hemställan.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att ifrågavarande sakkunnigförslag
lagts till grund för bland annat vissa i 1939 års ovan berörda kungörelser
upptagna bestämmelser i syfte att tillgodose ekonomiska synpunkter
vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel. Därjämte hava
på grund av de sakkunnigas förslag genomförts vissa mindre ändringar i
vattenlagens 10—12 kapitel, avseende förfarandet i torrläggningsärenden.

I förevarande motioner har framhållits, att i vissa fall åtgärder för önskvärd
torrläggning av mark förhindrades av hänsynstagande till bestående
dämningsrättigheter. Därvid har särskilt erinrats om, att enligt vattenlagen
samma skydd åtnjötes för anläggningar för uttagande av vattenkraft oavsett
vattenkraftens mer eller mindre prima eller sekunda beskaffenhet. Motionärerna
hava med hänsyn härtill ifrågasatt en gränsdragning ur denna synpunkt
mellan olika slag av vattenkraft. Med anledning av vad i motionerna
anförts har påyrkats framställning till Kungl. Majit angående utredning av
däri berörda spörsmål.

Enligt utskottets mening är det — särskilt under nu rådande förhållanden
— otvivelaktigt av stor vikt för folkförsörjningen att alla möjligheter prövas,
varigenom kan erhållas ökad utvinning av jordbruksprodukter. Härvid kan
uppenbarligen frågan örn torrläggning av vattensjuk mark vara av betydelse.
T deli mån en dylik åtgärd medför intrång eller skada å andra intressen, måste
emellertid de olika intressena vägas emot varandra. Vad då särskilt angår
intresset av vattenkraftens utnyttjande må erinras, att även tillgodoseendet
av kraftbehovet inom landet kommit att utgöra ett alltmera betydelsefullt lod
i folkets försörjning.

Vid utarbetande av nu gällande bestämmelser beträffande avvägningen
mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena har särskilt beaktats jordbruksnäringens
stora samhälleliga vikt. I anslutning härtill kräves i princip
för tillstånd till åtgärd för vattenavledning — i motsats till vad som gäller
beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet — allenast att nyttan av åtgärden
överstiger skadan å annans egendom. För vissa fall, avseende huvudsakligen
förlust av tillgodogjord vattenkraft, skärpes emellertid kravet därhän,
att vid nämnda jämförelse förlusten tages i beräkning två gånger. Detta
han ansetts motiverat för att tillbörligen skydda dc värden i fråga om vattnets
tillgodogörande, vilka redan kommit till användning för produktionen.

Det torde endast i sällsynta fall kunna ifrågakomma att vattenavledningsföretag,
som eljest bort komma till stånd, förhindras på grund därav att skada

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

även beträffande utbyggt strömfall av sekunda beskaffenhet skall beräknas
dubbelt. Då fråga är om sådana anläggningar torde nämligen som regel värdet
vara jämförelsevis ringa. För övrigt synes erfarenheten giva vid handen, att
en viss försiktighet kan vara påkallad vid igångsättandet av vattenavledningsföretag.
Statsmakternas uppmärksamhet har sålunda vid upprepade tillfällen
varit riktad på frågan om undvikande av att ekonomiskt sett mindre bärkraftiga
vattenavledningsföretag komma till utförande. Med hänsyn till det
anförda och då några olägenheter av vikt ej kunnat påvisas av de i motionen
berörda lagbestämmelserna, finner utskottet — i likhet med de hörda myndigheterna
—- ej påkallat, att för närvarande vidtages någon utredning i det av
motionärerna angivna syftet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 maj 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Olof Carlsson,
Sten, Holstenson, Näslund och Näsström;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Hermansson, von
Seth*, Larsson i Östersund, Lundgren*, Jansson i Hällefors* och Hedlund i Rådom

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 6 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt kungl, lantbruksstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta,
till Eder hänvisade likalydande motionerna I: 104 och II: 76 angående utredning
örn ändring i vissa delar av vattenlagen.

Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Den av motionärerna väckta frågan berör en av vattenlagens grundprinciper,
innefattande viss företrädesrätt för redan befintlig anläggning för tillgodogörande
av vattenkraft i strömfall eller för annan därmed jämförlig inrättning
gentemot ifrågasatt åtgärd för torrläggning av mark, såsom sjösänkning
och dylikt. En uppluckring av sagda grundprincip torde icke böra komma
ifråga, med mindre särskilt starka skäl därtill förefinnas. Enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning kan denna förutsättning knappast sägas vara uppfylld
i nu förevarande fall.

Lantbruksstyrelsen finner sig därför böra avstyrka bifall till motionerna.

Stockholm den 19 mars 1942.

Olof Fredholm.

H. Sylvan.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har genom resolution den 6 februari 1942 anbefallt vattenfallsstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande
över två vid årets riksdag väckta motioner, nr 104 i första kammaren och
nr 76 i andra kammaren, angående utredning örn ändring i vissa delar av
vattenlagen.

Vattenlagen har velat skapa en viss garanti för att ett företag, som får
tvångsrätt mot enskilda, verkligen är ur nationalekonomisk synpunkt av den
betydelse, att andra intressen av enskild natur böra vika för detsamma. Därför
har för den, som vill bygga i vatten, i 2 kap. 3 § stadgats, att nyttan av företaget,
efter avdrag av byggnadskostnaden, skall motsvara minst tre gånger
skadan på åker och äng och två gånger skadan å annan egendom. Beträffande
vattenavledningsföretag åter, som ansetts böra få en väsentligt gynnsammare
ställning än vattenbyggnadsföretag i allmänhet, föreskrives i 7 kap. 38 § vatten
lagen endast, att nyttan skall överstiga skadan, med det av motionärerna anmärkta
undantaget att skada å utbyggd vattenkraft skall beräknas dubbelt.
Denna föreskrift fanns redan i dikningslagen av 1879 (§ 17), och de sakkunniga
av 1920 hava uttalat, att de funnit den välgrundad. Detta om tillåtligheten
av företaget; beträffande ersättningen flir skada å vattenverk stadgas, att ersättningen
skall utgå med fulla värdet och hälften därutöver (vattenlagen
9 kap. 48 §).

Motionärerna framhålla, att det rent siffermässigt ofta kan väga jämnt
mellan kostnaderna och jordförbättringen, och att det då kan vara vanskligt att

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

framvisa någon vinst. Det kan lätt hända, att ett sådant företag ej skulle anses
tillåtlig!, om en skada å ett vattenverk enligt lag skall beräknas dubbel. Man
kan emellertid starkt sätta i fråga, örn dylika, rätt svagt motiverade företag
böra med statens hjälp komma till stånd. Det kan knappast vara ekonomiskt
försvarbart att i stor utsträckning lägga ned statens medel på svagt motiverade
torrläggningsföretag.

Riksdagen har flera gånger förut haft sin uppmärksamhet riktad på svårigheten
att rätt beräkna jordförbättring vid vattenavledningsföretag och på de
risker och förluster, statsverket kan få vidkännas vid beviljande av understöd
och lån åt nationalekonomiskt ej motiverade företag.

Vattenfallsstyrelsen anser därför, att det saknas skäl för sådan ändring i
vattenlagen, som motionärerna påyrka.

Stockholm den 11 mars 1942.

Kungl. Vattenfallsstyrelsen.

W. Borgquist.

Fr. Mahn.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att avgiva yttrande över två vid årets riksdag
väckta motioner, nr 104 i första kammaren och nr 76 i andra kammaren, angående
utredning om ändring i vissa delar av vattenlagen får undertecknad,
vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol, anföra följande.

Värdet av vattenkraften, som tillgodogöres vid t. ex. en kvarn, synes böra
beräknas med ledning av kvarnföretagets nettoavkastning, därvid den del av
nettoavkastningen som belöper å de egentliga kvarnbyggnaderna (kvarnhus,
finmalningsmaskineri, siktar nr. m.) skall lämnas a sido. Endast den del av
nettoavkastningen, som belöper å byggnaderna för vattenkraftens uttagande
(damm, vattenväg, vattenhjul, turbin etc.), kommer här i fråga. Härjämte är
att märka att den tillgodogjorda vattenkraften aldrig kan värderas högre än
kostnaden för anskaffande av motsvarande mängd elektrisk eller annan kraft
å platsen.

Sådana smärre anläggningar (kvarnar, sågar etc.), som endast kunna drivas
en mindre del av året nied vattenkraft, kunna givetvis under vissa förhållanden
ha ett icke obetydligt värde, framför allt örn de äro belägna i trakter, där elektrisk
kraft för anläggningarnas drift ej kan på rimliga villkor erhållas, men
i de flesta fall torde den utbyggda kraften vid anläggningar av detta slag vara
av ringa värde. I sådana fall där den utbyggda kraften vid en mindre anlägg
ning verkligen har ett betydande värde ur ägarens synpunkt är anläggningens
bibehållande jämväl ofta av betydelse för orten.

I den mån den utbyggda vattenkraften är av ringa värde torde vid bedömande
av ett torrläggningsföretags tillåtlighet den omständigheten att intrånget
å vattenkraften räknas två gånger i allmänhet icke hindra andra före
tag an sådana vars genomförande ur ekonomisk synpunkt måste anses mer eller
mindre tvivelaktigt. Det skydd, som de nuvarande bestämmelserna bereda ut
byggd vattenkraft av värde, synes böra bibehållas. Att märka är att tillåtlig
heten av byggande i vatten i allmänhet enligt 2 kap. 3 § vattenlagen prövas
efter avsevärt strängare grunder än tillåtligheten av torrläggningsföretagen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att motionerna icke böra bi
fallas.

Umeå den 17 februari 1942.

F. Löwing.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

9

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över två vid innevarande års
riksdag väckta motioner, nr 104 i första kammaren och nr 76 i andra kammaren,
angående utredning och ändring av vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning
av mark genom vattenavledning få vi härmed anföra följande.

Såsom i motionerna anmärkts föreskrives i 7 kap. 38 § vattenlagen, bland
annat, att, örn för torrläggning av mark erfordras att annan tillhörigt strömfall
borttages eller dess fallhöjd minskas, dylik åtgärd icke är tillåten med
mindre nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes
överstiga skadan genom samma åtgärd, men att, örn fråga är om ett strömfall,
vars vattenkraft redan blivit tillgodogjord eller uppenbarligen är avsedd att
tillgodogöras vid en redan befintlig eller under byggnad varande anläggning,
vid jämförelsen mellan nyttan och skadan till följd av åtgärden den därav
uppkommande förlusten av vattenkraften skall räknas två gånger.

I motionerna framhålles att den vattenkraft, som för närvarande tillgodogöres
vid ett flertal ofta i äldre tid tillkomna kvarnar och andra mindre anläggningar,
numera förlorat sin betydelse, sedan de stora kraftkällorna i landet
till följd av teknikens utveckling kunnat tagas i anspråk. Med hänsyn därtill
ifrågasättes huruvida dylika mindre anläggningar böra vid omförmälda jämförelse
mellan nytta och skada intaga den gynnade ställning gentemot det
betydelsefulla jordbruksintresset, att värdet av kraftförlust vid desamma skall
räknas två gånger.

Därvid framhålles att vattenlagen icke gör skillnad mellan prima och
sekunda kraft utan att alla strömfall, stora eller små, betydelsefulla eller mindre
betydelsefulla, beredas samma skydd gentemot motstående intressen.

Sistnämnda uttalande synes tarva ett förtydligande. Uttalandet är så till
vida riktigt som nämnda båda slag av vattenkraft skola bedömas enligt enhetliga
grunder. Men uppenbarligen måste vid värdesättningen därav åtskillnad
göras dem emellan. Sekunda kraft får givetvis icke i värde jämställas med
prima, och motionärernas mening är sannolikt ej heller att gällande bestämmelser
skulle innebära något annat.

Emellertid torde den av motionärerna åsyftade klassificeringen av den mer
och den mindre betydelsefulla vattenkraften icke kunna enligt allmänna rättsgrundsatser
godkännas. Bortsett från att gränsdragningen mellan dem måste
bliva tämligen godtycklig, synes det uppenbart att likheten inför lagen kräver
att ägaren av en mindre kraftanläggning icke försättes i ett sämre rättsligt läge
än ägaren av en större. I det förra fallet torde man skäligen icke kunna tilllämpa
annan jämförelsegrund än i det senare. Med hänsyn härtill och då vad
i motionerna i övrigt anförts icke synes oss utgöra tillräcklig grund för en
ändring av gällande bestämmelser, kunna vi icke förorda bifall till motionerna.

Stockholm i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kanslier den
18 februari 1942.

Fabian Appelberg. Anton Thelin.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

1144 42 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 6 februari 1942 har vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över två
vid årets riksdag väckta, lika lydande motioner, nr 104 i första kammaren och
nr 76 i andra kammaren, angående utredning örn ändring i vissa delar av
vattenlagen.

Med anledning härav får undertecknad anföra följande.

I motionerna uttalas, att de bestämmelser i nu gällande vattenlag, som reglerade
dämningsrätten, icke vore tillfredsställande, i det de förhindrade en eljest
önskvärd torrläggning av försumpade marker. För att få en tillfredsställande
lösning av frågan måste enligt motionärernas mening en ändring av den urgamla
rätten till dämning ske. Denna hade icke heller samma betydelse som
förut, då genom den moderna tekniken tillgodogörande av vattenkraften kunde
äga rum på ett mycket effektivare sätt än som tidigare skett. Motionärerna förmena,
att med den utveckling, som ägt rum på elektroteknikens område —
särskilt möjligheten att överföra kraft långa sträckor från stora kraftkällor —
i mellersta och södra Sverige förefintliga gamla kvarnar och små kraftstationer
kommit att förlora den betydelse för kraftförsörjningen, som de tidigare möjligen
haft. Ofta vore fallet, att en liten kvarn eller ett mindre kraftverk, som
i gamla tider kunde haft stor betydelse för orten, alltjämt vidmakthölles och
brukades ett pär månader av året men i övrigt finge sitt kraftbehov försett
genom energi, överförd från stabilare kraftkällor. Det förefölle motionärerna
rätt omotiverat, att den dåliga kvarnen eller sekunda kraftanläggningen skulle
åtnjuta det skydd gentemot jordbruksintresset att för dess utrivning erfordrades
att vinsten av torrläggningsföretaget skulle överstiga dubbla värdet av
strömfallsanläggningen — såsom följer av bestämmelserna i 7 kap. 38 §.

I nämnda lagrum stadgas, att därest för torrläggning av mark tarvas, att
annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller att till
men för annans egendom, vare sig jord, hus, fiske eller annat, vattenförhållandena
i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest förändras, vare dylik
åtgärd ej tilläten utan så är att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess
verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Tillskyndas
ägare av strömfall förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke
tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för ''befintlig eller under byggnad
varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn vattenhushållning
eller vattentillgång tillkommer honom såsom ägare av byggnad för uttagande
av vattenkraft, eller vållas skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt
eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig
inrättning, skall vid ovannämnda jämförelse förlust, skada eller intrång, som
nu sagts, beräknas två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det
belopp, vartill skadan och intrånget å egendom tillhörig den, för vars räkning
företaget sker, må skattas. Vid företag, som verkställes för fleras samfällda
räkning, skall dock skada och intrång å egendom, tillhörig annan deltagare än
sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas
med skada eller intrång å annans egendom.

Motionärerna hava ansett, att man borde efter någon ur nationalekonomisk
synpunkt mera rationell metod väga fördelen ur landets synpunkt av den
ena och den andra naturtillgången. Man borde i fråga örn olika utbyggda
strömfall draga en gräns, under vilken sådana strömfall icke bereddes samma
skydd som anläggningar av prima beskaffenhet.

För min del anser jag en sådan uppdelning av kraftverken vara ytterst svår

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

att göra. Är det icke så att redan den värdering av förefintlig kraftanläggning,
som i varje förekommande fall måste verkställas för den nödvändiga jämförelsen
mellan nyttan och skadan av ifrågasatt torrläggningsföretag, utgör en
lämplig och tillräcklig gradering? Att låta kraftverkets storlek i avseende å
uttagen eller uttagbar kraft eller dylikt vara utslagsgivande i nu förevarande
hänseende torde icke vara tillfredsställande. Betydelsen av ett kraftverk kan
ju vara till stor del beroende på ortsförhållandena, och man har på andra
ställen i vattenlagen velat just skydda ortens berättigade intresse att få draga
nytta av därinom förefintliga kraftkällor.

Det må även framhållas, att i fråga örn tillåtligheten vattenavledmngsföretagen
äro underkastade väsentligt mindre stränga villkor än de företag, som
avse byggande i vatten för kraftändamål. För de senare företagen gäller enligt
2 kap. 3 § första stycket att nyttan av byggnaden — efter avdrag av byggnadskostnaden
samt skada och intrång å den byggande tillhörig egendom -skall uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång,
som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan
egendom.

Vidare må nämnas, att därest ett vattenavledningsf öretag provas vara av
synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från
allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t enligt 7 kap. 39 §, ända att hinder n^ot
företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 §, efter hemställan av vattendomstolen
lämna medgivande till företaget. ....

I anledning av uttalandet i slutet av motionerna, att man kunde tänka sig
att ersättning för mindervärdiga kraftanläggningar kunde bestämmas till fulla
värdet utan något tillägg därutöver, anser jag mig böra framhålla följande.
Enligt 9 kap. 48 § skall ersättning bland annat för tillgodogjord vattenkraft
så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning, utgå med fulla värdet och hälften däiutöver.
Vid jämförelse mellan nyttan och skadan av ett vattenavledningsf o retag
för att pröva tillåtligheten därav har man såvitt angår skada å tillgodogjord
och därmed i nu förevarande hänseende likställd vattenkraft att räkna
nied två gånger fulla värdet av denna skada, vilket emellertid icke innebär att
man härvid skall taga någon hänsyn till nyssnämnda i 9 kap. 48 § stadgade
förhöjning av ersättningen med 50 procent. Huruvida sådan förhöjning av
ersättningen skall utgå eller icke, kan således icke inverka på ett vattenavlednings-
eller annat företags tillåtlighet.

På grund av vad ovan anförts och då jag icke finner tillräckliga skal tore
ligga att frångå sättet för den avvägning mellan torrläggnings- och vattenkraftintressena,
som vattenlagen stadgar, anser jag mig icke kunna tillstyrka sådan
lagändring, som i motionerna avsetts.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang framhålla ett spörsmål
angående de gamla rättigheterna att dämma, som icke direkt berörts i motionerna.
Det har inom rättstillämpningen ansetts, att en gammal dämnmgsratt,
även om den under lång tid icke utövats och. kanske alldeles fallit i glömska,
fortfarande är gällande och kan på nytt utövas. Ett dylikt så att säga återupplivande
av en gammal rättighet kan mången gång leda till konsekvenser
för därav berörd jordbruksmark m. m., som synas kunna betecknas som
obilliga. I detta avseende synes mig en utredning i fråga örn de gamla damningsrättigheterna
vara väl motiverad. Ett separat lösande av detta spörsmål,
som torde hava ett vidare sammanhang inom det allmänna rättsområdet, kanske
emellertid kan vålla betänkligheter.

Vänersborg den 16 februari 1942.

Nils Lindberg.