Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1942 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om tryggande av handelsagenternas
förhandlingsrätt enligt lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 114,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Håstad och Arnemark
hemställt, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla om utredning och
framläggande av förslag till ändring av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
i syfte att bereda sådana handelsagenter, vilka nu anses som självständiga
företagare, men i verkligheten intaga en med övriga grupper av
arbetstagare jämförlig ställning, förhandlingsrätt jämlikt nämnda lag.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Lagen om förenings- och förhandlingsrätt upptager i 1 kap. (1—3 §§) inledande
bestämmelser. Enligt 1 § äger lagen tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Med förening av arbetstagare förstås i lagen — på sätt i
2 § stadgas — förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har
till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor
och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbetsgivare
förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Bestämmelser
i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller arbetstagare,
skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana
föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation, gäller
vad i lagen sägs beträffande medlem i förening örn de anslutna föreningarna
och örn deras medlemmar.
I 2 kap. (4—7 §§) stadgas om förhandlingsrätt och i 3 kap.
(8—19 §§) örn förhandlingsrätts utövande i visst fall. Med
förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla förhandling rörande reglering
av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra
sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar.
Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 3. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
att träda i förhandling. Denna skyldighet innebär åliggande att, själv eller
genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så
erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga,
varom förhandling påkallats. Jämlikt 8 § må tillämpning av de i 3 kap. givna
bestämmelserna påkallas av huvudorganisation av arbetstagare genom
anmälan hos socialstyrelsen. Därest dylik anmälan godkännes av socialstyrelsen,
bli enligt 9 § bestämmelserna ifråga från viss angiven tidpunkt tilllämpliga
såväl å den organisation som gjort anmälan jämte till denna organisation
anslutna underföreningar som ock å arbetstagarnas arbetsgivare, såvida
dessa erhållit kännedom därom. Detta medför bl. a., att stridsåtgärd icke
får vidtagas från någondera sidan. Därest enighet i viss fråga icke kan uppnås
vid förhandling mellan parterna, må jämlikt 10 § på begäran av huvudorganisation
för part, å vilken bestämmelserna i 3 kap. äga tillämpning,
socialstyrelsen utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Har så
skett, åligger det parterna att sammankomma på ordförandens kallelse;
försummar part att hörsamma sådan kallelse, må ordföranden på hemställan
av andra parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger
att genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande. Hos socialstyrelsen
skall föras register för inskrivning av uppgifter, som enligt ifrågavarande bestämmelser
lämnas styrelsen.
Definitionen å handelsagent återfinnes i 65 § kommissionslagen.
Med handelsagent förstås sålunda dea som åtagit sig uppdrag att för annans
(huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att upptaga
köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal
och som icke är anställd i huvudmannens tjänst utan driver verksamheten
såsom självständig yrkesidkare med eget kontor eller annan egen
lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående denna kunna sändas.
Med handelsresande förstås enligt 85 § kommissionslagen den
som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning resa från ort till annan
och därvid, genom upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen
eller slutande av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av
varor, som icke medföras å resan. Beträffande rättsförhållandet mellan en
handelsresande och tredje man (köparen) har kommissionslagen gemensamma
regler för alla handelsresande. I avseende å rättsförhållandet mellan
en handelsresande och hans huvudman gälla däremot väsentligen olika
regler, allteftersom den resande är anställd i huvudmannens tjänst eller ej.
För handelsresande, som är anställd i huvudmannens tjänst, äro bestämmelser
i förevarande hänseende givna i 86 §, medan för handelsresande, som
icke är anställd i huvudmannens tjänst, motsvarande bestämmelser återfinnas
i 87 §.
Såsom förut nämnts äger lagen om förenings- och förhandlingsrätt endast
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Någon
definition å begreppet arbetstagare finnes icke i lagen. Ej heller lagens
förarbeten ge någon ledning för en närmare bestämning av innebörden i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
detta begrepp. I det av kommittén angående privatanställda avgivna, till
grund för lagen liggande betänkandet (Stat. off. utr. 1935: 59) uttalades visserligen,
att den föreslagna lagen skulle äga tillämplighet å all enskild tjänst,
men tjänstebegreppets innehåll utvecklades icke närmare.
Vid 1937 års riksdag väcktes en motion (11:352) med hemställan, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning avseende revision
av kommisionslagens bestämmelser om handelsresande och för riksdagen
framlägga det förslag, till vilket denna utredning kunde komma. I motionen
framhölls bl. a., att en utredning i fråga om gränsdragningen mellan 86 och
87 §§ i kommissionslagen efter tillkomsten av 1936 års lag om föreningsoch
förhandlingsrätt syntes än mer påkallad än tidigare. En följd av de nuvarande
bestämmelserna torde nämligen bliva, att alla mot enbart provision
anställda eller stora grupper därav icke skulle äga möjlighet att deltaga i sådana
organisationer, som i sistnämnda lag avses. Första lagutskottet hemställde
på anförda skäl i sitt utlåtande i ärendet (nr 48), att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll denna hemställan.
Även vid 1938 års riksdag voro kommissionslagens bestämmelser om handelsresande
föremål för riksdagens prövning i anledning av tvenne motioner
(1:106 och 11:204). I dessa motioner, vilka voro likalydande, hemställdes
att riksdagen måtte besluta vidtaga ändringar i kommissionslagen i enlighet
med ett i motionerna framlagt lagutkast. På hemställan av första lagutskottet
(uti. nr 22) blevo jämväl dessa motioner avslagna av riksdagen.
I skrivelse till chefen för socialdepartementet av den 11 december 1938
har bensindistributörers riksförbund hemställt antingen örn sådan ändring av
lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att den bleve gällande även för
handelsagenter i förhållande till deras huvudmän, eller om en särskild förhandlingslagstiftning
för »den kategori anställda som med stöd av otydlighet
i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till
självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan har förbundet hl. a.
framhållit, att arbetsdomstolen genom dom nr 112/1938, enär förbundets medlemmar
icke vore att anse som arbetstagare, funnit vissa bolag icke vara
pliktiga att ingå i förhandlingar med förbundet rörande anställnings- och
lönevillkor för andra medlemmar av förbundet än bolagen medgivit.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att föreningen Sveriges aktiva
handelsresande i en den 4 juli 1939 till chefen för socialdepartementet avlåten
framställning hemställt örn sådan ändring i gällande lagstiftning, att
jämväl de handelsresande, vilka enligt kommissionslagens bestämmelser äro
att anse som självständiga yrkesidkare, erhålla förenings- och förhandlingsrätt
i förhållande till sina huvudmän.
På hemställan av andra lagutskottet anhöll 1939 års lagtima riksdag i skrivelse
den 22 april 1939 (nr 197), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i syfte
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
att närmare bestämma begreppet föreningsrätt ävensom att för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet
av riksdagens skrivelse den 22 juni 1939 förklarade dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet Forslund, att han i likhet med riksdagen
ansåge det i skrivelsen omnämnda spörsmålet, vilket visat sig äga avsevärd
praktisk betydelse, böra bli föremål för närmare undersökning, samt tillstyrkte
med hänsyn härtill en utredning i ämnet. Departementschefen framhöll
vidare, att vid utredningen torde även vad som anförts i bensindistributörers
riksförbunds ovannämnda skrivelse den 11 december 1938 böra upptagas
till övervägande. På dennes hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för verkställande av utredning
rörande spörsmålet. Såsom sådan tillkallades den 26 juni 1939 revisionssekreteraren
Ove Hesselgren. Enligt beslut av chefen för socialdepartementet
den 10 juli 1939 skulle vid utredningen jämväl tagas i övervägande den
av föreningen Sveriges aktiva handelsresande den 4 i samma månad till departementschefen
avlåtna framställningen.
Den sakkunnige har sedermera avlämnat ett den 30 december 1939 dagtecknat
betänkande med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt
(statens offentliga utredningar 1939:49). Frågan örn föreningsoch
förhandlingsrätt för handelsagenter och vissa handelsresande behandlas
å sid. 78—100 i betänkandet, vartill utskottet får hänvisa. Följande uttalanden
av den sakkunnige må dock här återgivas.
Efter att hava framhållit, att endast huvudorganisation av arbetstagare
kan vinna registrering enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
anför den sakkunnige vidare:
Ett beslut av socialstyrelsen varigenom en förening registreras såsom en
dylik organisation behöver emellertid icke innebära, att organisationens
samtliga medlemmar även äro att anse såsom arbetstagare. Den omständigheten
att en förening inrymmer jämväl personer, vilka äro att betrakta såsom
självständiga företagare, torde nämligen icke utgöra hinder mot registrering
av föreningen. Av socialstyrelsens beslut i registreringsärenden av förevarande
slag synes framgå, att örn en förening vid sidan av en klar majoritet av arbetstagare
såsom medlemmar även har vissa självständiga företagare inom samma
yrkesområde, denna omständighet icke i och för sig utgör tillräckligt skäl
att vägra registrering. Det torde emellertid i sådana fall böra förutsättas, icke
blott att arbetstagarelementen inom föreningen äro de övervägande utan även
att en klar intressegemenskap är för handen mellan de olika medlemsgrupperna.
----
Av socialstyrelsens praxis i förevarande hänseende följer, att styrelsen,
sedan densamma beslutat registrera en förening såsom huvudorganisation av
arbetstagare, kan bli nödsakad ingå i prövning av frågan, huruvida viss
medlemsgrupp av föreningen även utgöres av arbetstagare. En sådan prövning
måste nämligen äga rum, när en registrerad organisation, som inrymmer
såväl arbetstagare som självständiga företagare, hos socialstyrelsen begär
utseende av opartisk ordförande att leda föifhandlingar mellan organisationen
och viss eller vissa arbetsgivare. En framställning i dylikt fall torde
kunna vinna bifall endast där de personer, rörande vilka förhandlingar påkallats,
äro att anse såsom arbetstagare. Till belysande av socialstyrelsens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
5
ställning till förevarande spörsmål må omnämnas, att socialstyrelsen genom
beslut den 8 februari 1939 lämnade utan bifall en från handelsagenternas yrkesförbund
— vilken sammanslutning registrerats såsom en huvudorganisation
av arbetstagare -— gjord framställning örn utseende av opartisk ordförande
att leda förhandlingar mellan yrkesförbundet och Singer Co. symaskinsaktiebolag
rörande arbetsavtal för av bolaget antagna, till yrkesförbundet
anslutna försäljnings- och inkassoombnd. Socialstyrelsen fann nämligen, att
dessa ombud icke kunde i förhållande till bolaget anses intaga ställningen
av arbetstagare. Vidare må anföras, att socialstyrelsen under 1938 haft en
liknande framställning från samma yrkesförbund under behandling. Denna
framställning avsåg begäran örn utseende av opartisk ordförande att leda
förhandlingar melian yrkesförbundet och sex av Husqvarna vapenfabriks
aktiebolags depotbolag rörande för depotbolagen arbetande symaskinsagenters
löne- och arbetsvillkor. Vapenfabriksaktiebolaget och depotbolagen, vilka
av socialstyrelsen bereddes tillfälle att yttra sig över yrkesförbundets framställning,
bestredo, att de berörda agenterna vore att anse såsom arbetstagare,
men framhöllo, att bolagen likväl icke motsatte sig vare sig att träda i
förhandling med yrkesförbundet beträffande ifrågavarande agenter eller att
dylik förhandling skedde under opartisk ledning. Genom beslut den 11 maj
1938 fann socialstyrelsen att, ehuru tveksamhet kunde råda beträffande förevarande
yrkeskårs ställning i förhållande till depotbolagen, det likväl i° förhållandet
mellan bolagen och agenterna inginge åtskilliga moment av sådan
natur, som plägade vara utmärkande för ett anställningsförhållande. Med
hänsyn härtill och då yrkeskåren genom ett avslag å den gjorda framställningen
skulle betagas laglig förhandlingsrätt utan möjlighet att få frågan
om dylik rätt prövad av vederbörande domstol, d. v. s. av arbetsdomstolen,
ansåg socialstyrelsen sig icke böra vägra utse opartisk ordförande. I detta
fall bifölls sålunda yrkesförbundets hemställan. Någon prövning i domstolsväg
av ifrågavarande agenters ställning har icke kommit till stånd.
I detta sammanhang torde här böra antecknas, att socialstyrelsen genom
beslut den 11 oktober 1941 lämnat utan bifall av handelsagenternas yrkesförbund
gjord framställning örn förordnande av opartisk ordförande i uppkommen
tvist med sex av Husqvarna vapenfabriks aktiebolags depotbolag
samt att socialstyrelsen den 1 december 1941 på hemställan av yrkesförbundet
beslutit, att yrkesförbundet skulle avföras ur det hos socialstyrelsen förda
registret över registrerade arbetstagareföreningar.
Under rubriken synpunkter på frågans vidare utredning
anför den sakkunnige bl. a. följande:
Förevarande fråga gäller såsom förut nämnts, huruvida handelsagenter,
vartill enligt kommissionslagens bestämmelser blott räknas självständiga yrkesidkare,
ävensom sådana likaledes som självständiga yrkesidkare ansedda
handelsresande, varom bestämmelser äro meddelade i 87 § kommissionslagen,
böra tillförsäkras förenings- och förhandlingsrätt i förhållande till sina
huvudmän. Såvitt angår handelsagenterna har spörsmålet aktualiserats närmast
på grund av den ställning i förevarande hänseende, vilken vissa mellanhänder
vid bensinförsäljningen — .de s. k. bensindistributörerna —- i arbetsdomstolens
rättstillämpning anses intaga.
Bärande skäl för en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen örn
törenings- och förhandlingsrätt till att omfatta jämväl förhållandet mellan
i frågakomna yrkesutövare och deras huvudmän sknlle tvivelsutan föreligga,
örn det kunde påvisas, att dessa yrkesutövare allmänt intaga en ställ
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
liing, vilken i betydelsefulla avseenden är likartad med en arbetstagares.
Härvid torde främst komma i fråga arten och graden av den beroendeställning
de intaga till sina huvudmän. Men även deras sociala och ekonomiska
ställning bör i förevarande hänseende tågås i betraktande. Vad särskilt beträffar
mellanhänderna vid bensindistribueringen — av vilka flertalet såvitt
gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt av arbetsdomstolen ansetts
som självständiga företagare — lär väl svårligen kunna bestridas, att dessa i
sin yrkesutövning ha sin handlingsfrihet starkt heskuren till följd av de ingående
regleringar som de i sin verksamhet underkastats av vederbörande
oljebolag. Förhållandet mellan bensindistributörerna och oljebolagen synes
ock i olika avseenden vara att likställa med förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Vissa skäl kunna därför obestridligen åberopas till stöd
för att utvidga lagen om förenings- och förhandlingsrätt att omfatta även
förhållandet mellan nyssnämnda yrkesutövare och deras huvudmän. Därmed
är dock icke sagt, att samma skäl tala för att utsträcka lagens tilllämpningsområde
till att avse förhållandet mellan handelsagenter överhuvud
och deras huvudmän. Inom handelsagenternas kår rymmas ett flertal yrkesutövare,
som sinsemellan intaga en olika ställning i förhållande till sina
huvudmän, och handelsagenternas ekonomiska och sociala villkor äro skiftande.
Vad nu sagts örn handelsagenter torde äga motsvarande tillämpning
i fråga om de handelsresande, vilka icke äro anställda i huvudmannens tjänst.
Av det anförda framgår, att för bedömande av förevarande fråga i första
hand kräves en fullständig inventering av de villkor, varunder de omförmälda
yrkesutövarna driva sin verksamhet. Först härefter kan det vara möjligt
att bedöma erforderligheten och lämpligheten av att tillförsäkra dem förenings-
och förhandlingsrätt. -----------------
Jämväl i ett annat avseende synes ett beredande av förenings- och förhandlingsrätt
för nämnda yrkesutövare medföra konsekvenser av beskaffenhet
att kunna påverka frågans bedömande. Det lär nämligen icke låta sig göra
att i förevarande sammanhang lämna åsido sådana andra yrkesutövare, vilka
i sin verksamhet intaga en med handelsagenter och handelsresande likartad
ställning. Den närmaste anledningen till att handelsagenter och de såsom
självständiga yrkesutövare ansedda handelsresandena skulle beredas
förenings- och förhandlingsrätt vore såsom förut nämnts den beroendeställning,
vari de stå till sina huvudmän. Men motsvarande bundenhet för självständiga
yrkesutövare torde återfinnas även utanför handelsagenternas och
handelsresandenas krets. Särskilt inom handeln lär förekomma, att personer,
vilka äro att beteckna som köpmän, gentemot sina leverantörer äro förbundna
att hålla vissa priser samt att även eljest i olika avseenden rätta
sig efter leverantörernas föreskrifter. Vidare må erinras örn de förut omnämnda
mellanhänderna inom skogsbruket, byggnadsindustrin och restaurangnäringen.
Samtliga dessa mellanhänder stå otvivelaktigt i starkt affärsmässigt
och ekonomiskt beroende till sina medkontrahenter, och deras
sociala och ekonomiska ställning lär i många fall ej nämnvärt skilja sig
Irån en arbetstagares. Därest i enlighet med de i ärendet gjorda framställningarna
handelsagenter ävensom handelsresande, som icke äro anställda
i sina huvudmäns tjänst, skulle i förhållande till sina huvudmän komma
i åtnjutande av förenings- och förhandlingsrätt, synes det därför med fullt
fog kunna göras gällande, att även ett flertal andra personer, vilkas verksamhet
för och ställning till sina uppdragsgivare äro jämförbara med handelsagenternas
och handelsresandenas, böra åtnjuta samma förmån.
Utredningen torde sålunda icke kunna begränsas till den krets av yrkesutövare,
som framställningarna i ärendet avse. Frågan kommer härmed att
gälla en allmän utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om förenings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
7
och förhandlingsrätt. Härvid synes i första hand böra undersökas lämpligheten
av att överhuvud utsträcka lagens giltighetsområde till att omfatta
även förhållandet mellan vissa självständiga yrkesutövare och dessas uppdragsgivare.
Vidare bör undersökas vilka kategorier yrkesutövare här närmast
kunna komma i fråga. Arten och graden av den beroendeställning,
de må intaga till sina uppdragsgivare, torde väl härutinnan främst vara avgörande.
Men även andra synpunkter, såväl sociala som samhällsekonomiska,
lära som redan nämnts böra komma under beaktande.
I anslutning till det anförda hemställde den sakkunnige, att frågan om en
utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om förenings- och förhandlingsrätt
gjordes till föremål för en särskild utredning.
Sedan ifrågavarande betänkande varit föremål för remiss till ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar, har den sakkunniges förslag i fråga
om föreningsrättens reglering med ledning av inkomna yttranden
överarbetats och i sitt nya skick framlagts för 1940 års lagtima riksdag
genom proposition nr 106, innefattande förslag till ändrad lydelse av 3
och 29 §§ lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. I sitt i anledning av propositionen
avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 24) erinrade andra
lagutskottet — sedan utskottet bl. a. omnämnt den av den sakkunnige förberedelsevis
behandlade frågan om lämpligheten av att utsträcka lagens giltighetsområde
till att omfatta även förhållandet mellan vissa självständiga
yrkesutövare samt dessas uppdragsgivare — örn att vissa spörsmål beträffande
ifrågavarande problemkomplex alltjämt återstode att pröva.
Den 29 augusti 1941 har Kungl. Majit funnit gott uppdraga åt socialstyrelsen
att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående
av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter
och sådana handelsresande som avses i 87 § lagen om kommission, handelsagentur
och handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra sidan, ävensom
att till Kungl. Majit avgiva de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Uppdraget är ännu icke slutfört.
Såsom av utskottets redogörelse framgår äger lagen om förenings- och
förhandlingsrätt endast tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Någon definition av begreppet arbetstagare finnes emellertid
ej i lagen. Det torde därför hava överlämnats åt rättspraxis att bestämma
arbetstagarbegreppets innebörd och därmed även avgöra vilka yrkesutövare
som hava laglig rätt att genom sina organisationer öva inflytande å fastställandet
av anställningsvillkor och å förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.
Av redogörelsen framgår vidare, att i vissa fall vid lagens tillämpning
handelsagenter ansetts ej vara att hänföra till arbetstagare i lagens mening.
Enligt utskottets mening är det i motionen berörda spörsmålet örn förhandlingsrätt
för handelsagenter i förhållande lill deras huvudmän förtjänt
av största uppmärksamhet från statsmakternas sida. På sätt framgår av den
ovan lämnade redogörelsen har även denna fråga jämte motsvarande spörs
-
JJtskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
mål beträffande vissa handelsresande i olika sammanhang upptagits till
behandling. Sedan under år 1939 en särskild sakkunnig tillkallats för utredning
av bland annat hithörande frågor, har den sakkunnige i avgivet
betänkande förklarat sig anse, att frågan om lämpligheten av att utsträcka
giltighetsområdet för lagen om förenings- och förhandlingsrätt till att omfatta
även förhållandet mellan vissa självständiga yrkesutövare samt dessas
uppdragsgivare borde göras till föremål för särskild utredning under direkt
medverkan av representanter för de intresserade yrkesgrupperna. Kungl.
Majit har sedermera i augusti 1941 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa
utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av
rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och i 87 §
kommissionslagen avsedda handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra
sidan. I avvaktan på resultatet av denna utredning finner utskottet det
icke vara påkallat att föreslå riksdagen att för närvarande vidtaga någon
åtgärd i anledning av motionen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 februari 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Forslund, Olof
Carlsson, Beck-Friis* och Näslund*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren*, herrar Hage, Olovson i Västerås*, Hallagård,
fru Johansson, herrar Hagård*, Lundgren* och Håstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
427250. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.