Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1942 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i lagen om semester. ''
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 145 av herrar Berg, Robert, och Gillström samt motionerna
i andra kammaren nr 71 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 72 av herr
Skoglund i Umeå m. fl., nr 77 av herr Gustafsson i Tenhult m. fl. och nr 235
av herrar Berg och Hermansson.
I motionerna 1:145 och II: 235, vilka äro likalydande, har — under framhållande
av, bland annat, att vid semesterlagens tillämpning stora grupper
arbetare visat sig icke kunna förvärva semester, enär intet formellt anställningsförhållande
funnits mellan arbetaren och arbetsgivaren, samt att från
lagenlig semesterrätt utestängdes betydande grupper arbetstagare inom vissa
industrier, vilka arbetstagare årligen vore sysselsatta hos en och samma arbetsgivare
men vilkas arbete vore av den natur att det icke lämpligen kunde utföras
under viss del av året — hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Majit ville under beaktande av i motionerna
anförda synpunkter till 1943 års riksdag inkomma med förslag i ämnet.
I motionen II: 71 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning angående sådan omarbetning av nu
gällande lag örn semester, att därigenom beredas ökade möjligheter för skogsarbetare
och med dem likställda arbetare till erhållande av avlönad semester
eller semesterersättning, samt att för riksdagen skyndsammast framläggas de
förslag, vartill utredningen kan föranleda.
I motionen II: 72 har föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om utredning och förslag varigenom skogsarbetarna och med
dem jämställda arbetargrupper, vilka genom den nuvarande semesterlagens
bestämmelser äro utstängda från semesterrätt, kunna tillförsäkras sådan.
Motionen II: 77 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta örn
ändring av lagen örn semester, så att arbetstagare som innehaft anställning
sedan minst 90 dagar erhåller rätt till semester eller semesterersättning, att
vederbörande utskott måtte anmodas låta i lagtexten utforma erforderliga
förändringar vilka kunna stå i samband med ovan ställda yrkande, samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om förnyad utredning av
frågan om inrättandet av semesterkassor och att Kungl. Majit täcktes framlägga
de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 29.
807 42
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta
utlåtande, hänvisa till motionerna.
över samtliga motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen samt därjämte, över motionerna
1:145 och II: 235 av arbetsdomstolens ordförande och över motionerna II: 71
och II: 72 av domänstyrelsen. Tillfälle att yttra sig över motionerna har vidare
lämnats, ifråga örn motionerna 1:145 och II: 235 samt II: 77 svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige samt beträffande motionerna
II: 71 och II: 72 Sveriges skogsägareförbund, Värmlands och västra
Bergslagens skogsarbetsgivareförening, föreningen skogsarbeten samt svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet. yttranden hava inkommit från nämnda
myndigheter och sammanslutningar. Svenska arbetsgivareföreningen har vid
sitt utlåtande fogat yttrande från Norrlands stufvareförbund och södra Sveriges
stuvareförbund. Vidare har svenska ^^arbetsgivareföreningen inkommit
med yttrande över motionerna II: 71, II: 72 och II: 77. Samtliga handlingar
finnas såsom bilagor A—K fogade vid detta utlåtande; och får utskottet hänvisa
till innehållet i bilagorna.
Lagen örn semester utfärdades den 17 juni 1938 och trädde i kraft den
1 juli samma år. Förslag till lag i ämnet framlades av Kungl. Maj:t genom
proposition nr 286/1938. Till grund för förslaget låg ett av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester (statens off.
utredn. 1937:49).
I det följande kommer redogörelse för de i motionerna berörda spörsmålen
att lämnas under nedanstående rubriker, nämligen Lagstiftningens omfattning;
och Rätten till semester m. m.
Lagstiftningens omfattning.
Lagen om semester äger — med vissa undantag, varom här ej är fråga — tillämpning
å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
De sakkunniga hava framhållit, att en lagstiftning örn semester enligt
sakens natur endast kunde avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot
avlöning vore anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså
lämnas utanför lagen. För avgörandet av frågan om vem, som skulle betraktas
som självständig företagare, finge man — liksom fallet vore i fråga örn annan
sociallagstiftning — lita sig till praxis.
De sakkunniga hava särskilt diskuterat lämpligheten av att låta lagen gälla
beträffande vissa speciella yrkesområden. Beträffande skogsarbetarna
återgiva de sakkunniga vad som från arbetsgivarorganisationer inom skogsbruket
anförts örn vissa betydande svårigheter att låta en semesterlagstift
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
3
ning gälla jämväl för denna arbetstagargrupp. Sålunda hade från arbetsgivarhåll
anförts, att något ovillkorligt behov av semester icke förelåge inom en
verksamhet, som icke fortginge kontinuerligt, och där den arbetande själv
bestämde tiderna för arbetets utförande. Vidare ägde arbetsgivaren icke
heller beträffande ett arbete, som skedde under så fria former samt vore fördelat
över så stora och avsides liggande skogstrakter, någon som helst möjlighet
att kontrollera vare sig de tider, under vilka arbetarna vore i skogen,
eller huru många personer, som arbetade inom ett och samma ackord. Ett
arbete, som gott kunde utföras på fyra månader, kunde utan svårighet tänjas
ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade någon möjlighet att påverka
arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak, huru effektivt han ville
arbeta. En semesterrätt för skogsarbetarna bomme att utgöra en klar löneförmån.
De sakkunniga tillstyrkte för sin del, att skogsarbetarna inbegrepes under
den föreslagna semesterlagen. Till stöd härför anförde de sakkunniga —
vilka förordade en kvalifikationsperiod örn fyra månader för rätt till semester
— följande:
De sakkunniga funne, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att
utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de
förmåner, som den lagstadgade semestern innebure för övriga arbetstagare.
Väl vore det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komme att erhålla någon
förmån genom lagen, då de kanske icke uppnådde fyra månaders sammanhängande
arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som
däremot hade en så lång anställningstid som fyra månader, borde inordnas
under lagen, därest detta över huvud kunde anses vara möjligt. Så vore fallet
enligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de sakkunniga
ansåge, att den körare, som åtoge sig att åt skogsägaren eller avverkningsrättens
innehavare avverka visst område, i allmänhet skulle betraktas
såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställde. Köraren visste
i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och hur lång
arbetstid det kunde anses motsvara. Ofta fördes även särskilda dagsverkslistor
av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämpningen av en
semesterlagstiftning åt skogsarbetarna anförda svårigheterna torde också vara
överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av arbetet och semesterrätt
tillgodoräknades den huvudsaklige arbetaren även för sådant arbete,
innebure detta visserligen en liten ekonomisk förmån för honom. För arbetsgivaren
måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt.
Enligt de sakkunnigas mening borde ej heller något principiellt undantag
i fråga örn semesterlagens tillämpning uppställas för säsongarbetarna. I
betänkandet anföres härom följande:
Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare kunde
man visserligen icke med fog göra gällande, att de hade behov av semester
som rekreation i annat fall, än då anställningarna följde omedelbart efter varandra,
så att vederbörande faktiskt vore oavbrutet sysselsatt under hela året.
Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna vore en förmån, som
man intjänade successivt genom anställning och arbete, vore det dock väl förenligt,
att semester tillerkändes även säsongarbetare och övriga korttidsarbetare.
Hade man väl accepterat denna uppfattning av semesterförmånens
innebörd, talade nämligen, såvitt de sakkunniga kunde finna, inga principiella
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
skäl för att något särskilt undantag gjordes för säsongarbetarna eller någon
särskild grupp av dem. Att dessa grupper av arbetare folie under lagen
syntes ock vara väl förenligt med den allmänna läggningen av förslaget. Huruvida
lagen i praktiken bomme att medföra någon förmån för säsongarbetarna
vore direkt beroende på huru kvalifikationsvillkoret för rätt till semester utformades
och särskilt då huru lång den anställningstid gjordes, som skulle
berättiga till semester.
I propositionen nr 286/1938 anförde föredragande departementschefen
bland annat följande:
I likhet med de sakkunniga håller jag före, att hemarbetare, skogsarbetare
och andra arbetstagare, som icke utföra arbetet under
arbetsgivarens omedelbara kontroll, böra falla under lagen. Något
principiellt skäl, varför undantag för dessa yrkesgrupper skulle göras, har
icke förebragts. Jag vill emellertid framhålla, att jag med tanke på svårigheterna
vid tillämpningen av lagens bestämmelser å vissa av dessa arbetstagargrupper,
speciellt betskötarna och skogsarbetarna, funnit mig böra förorda
ändringar i sakkunnigförslaget därutinnan, att dels kvalifikationsperioden
utsträckes från fyra till sex månader, dels rätten till semester utbytes
mot en rätt till enbart semesterlön och dels bestämmelsen örn evalvering
av arbetets mängd utbytes mot en föreskrift örn att rätten till semesterlön inträder
vid viss intjänad lönesumma, i samband varmed det stadgandet föreslås,
att semesterlönen för de nu avsedda arbetstagarna skall utgå med fyra
procent å det intjänade beloppet.
I fråga örn säsongarbetarnas rätt till semester hava mot varandra
stridande uppfattningar framkommit. De sakkunnigas majoritet anser, att
det med uppfattningen örn semestern som en rätt, vilken successivt intjänas
genom arbete och anställning under viss tid, är väl förenligt, att semesterrätt
föreligger även för säsongarbetare och andra under kortare tid anställda
arbetstagare. Denna uppfattning delas av socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Å andra sidan hava åtskilliga myndigheter och arbetsgivarorganisationer
anfört, att något behov av semester som rekreation icke förelåge för
säsongarbetarna och att en semesterrätt för dem därför uteslutande skulle
komma att innebära en löneökning. Dessa myndigheter och organisationer
kräva i vart fall en förlängning av kvalifikationsperioden.
Av vad jag redan anfört följer, att jag för min del icke kan medverka till
något principiellt undantag för säsongarbetare och övriga korttidsanställda.
Jag vill emellertid framhålla att, då kvalifikationsperiodens längd av andra
skäl enligt departementsförslaget fastställts till sex månader, detta såsom en
konsekvens kommer att innebära ett tillgodoseende i viss utsträckning av nu
åsyftade önskemål.
I motionen II: 71 har berörts frågan, örn vissa inom skogsarbetet sysselsatta
borde anses som arbetsgivare eller arbetstagare i semesterlagens mening.
Med anledning härav torde böra erinras örn, att denna fråga var föremål för
uppmärksamhet vid lagens tillkomst. De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande,
att det speciellt i Norrland och Mellansverige vore vanligt, att en
bonde eller arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning.
Denna person, vanligen kallad köraren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom
huggare, varjämte han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet
hade ansett virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens syn
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
punkt vara arbetsgivare gentemot huggarna. Vid en lagstiftning om semester
— en i arbetsavtalet ingående materiell förmån — borde den anses vara arbetsgivare,
som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med
arbetstagaren. Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen,
och riksdagen gjorde ej erinran däremot.
I detta sammanhang torde böra erinras örn att i ett den 30 december 1939
avgivet betänkande med förslag till ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
(statens off. utredn. 1939: 49) frågan örn begreppet arbetstagare
inom sociallagstiftningen varit föremål för behandling. Härutinnan må hänvisas
till betänkandet, särskilt sid. 78—82.
Vidare synes här böra nämnas — något som även socialstyrelsen i sitt yttrande
berört — att Kungl. Majit den 29 augusti 1941 funnit gott uppdraga åt
socialstyrelsen att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder
för ernående av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter
och sådana handelsresande som avses i 87 § lagen örn kommission, handelsagentur
och handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra sidan, ävensom
att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Uppdraget är ännu icke slutfört.
Rätten till semester m. m.
Enligt lagen örn semester äger arbetstagare, som innehaft sin anställning
sedan minst 180 dagar, rätt till semester (3 § första stycket). Avbrott i anställningen
må icke inverka på rätten till semester, såframt det med hänsyn
till omständigheterna skulle vara oskäligt (3 § andra stycket). Anställning,
som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla, berättigar icke till semester (3 § tredje stycket). Semester utgår
för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen
varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid); dock må annan
period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt överenskommelse
därom träffas mellan parterna (4 § första stycket). Rätt till semester
föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst sexton dagar (4 § andra stycket). Under
semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande
lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med
belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för
arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid,
för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till
lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (8§).
Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,
är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön. Sådan
förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsättningen, såframt
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den kvali
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
fikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till ett belopp, minst
motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dags fö itj ansten å orten
för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.
Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid (9 §). Arbetstagare,
som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom
enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkommande semesterlön,
skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§ stadgade grunderna.
Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas, beträffande
ersättningen för semester till de kalendermånader av löpande kalenderår, för
vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst, som därunder åtnjutits,
samt beträffande ersättningen för semesterlön till den inkomst, som åtnjutits
under det löpande kalenderåret (12 §).
De sakkunniga anförde — efter att hava avvisat tanken på en kvalifikationsbestämmelse
om så lång anställning hos samma arbetsgivare som under ett
år för rätt till semester — bland annat följande:
Det gäller sålunda att till avgörande upptaga frågan örn på vilket sätt man
skall kunna lagstiftningsvägen tillerkänna semester åt sådana grupper av arbetstagare,
som på grund av yrkets struktur ej äro helårsanställda hos en
och samma arbetsgivare.
Det system, som härvid närmast erbjuder sig och som giver proportionellt
sett samma förmåner åt alla arbetstagare, oavsett längden av anställningstiden,
är inrättandet av semesterkassor. Man kan härvidlag tänka sig, att
det inrättas antingen en central kassa, omfattande alla arbetstagare inom hela
landet, eller också särskilda kassor för varje yrke. Eventuellt skulle man
också kunna tänka sig semesterkassor med lokal avgränsning på samma sätt
som de erkända sjukkassorna. Vilken form för utformandet av ett system
med semesterkassor som man än skulle välja, äro huvudprinciperna för verksamhetens
bedrivande alltid desamma. Till varje medlem i en semesterkassa
utfärdas sålunda en semesterbok. För varje tidsenhet, som arbete utföres
— och denna enhet kan lämpligen bestämmas till så kort tid som en
vecka — skall arbetsgivaren avsätta viss procent av arbetslönen och insända
detta belopp till en för kassan gemensam fond. Detta sker lämpligast genom
att arbetsgivaren i förväg inköper valörmärken, vilka för varje vecka av honom
inklistras i medlemsboken samt makuleras. Semesterbokens innehavare
berättigas att årligen, antingen under en bestämd tidrymd eller eljest då det
honom gottskrivna beloppet uppnår viss storlek, utbekomma detta belopp. I
samband härmed skall han givetvis taga sin semester.
De sakkunniga vilja beträffande systemet med semesterkassor framhålla,
att ett sådant system måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare
mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Örn semesterkassor
införas, erhåller nämligen varje arbetare en semester, som är proportionell
mot den tid han arbetat. Även sådana grupper av arbetstagare, som med
hänsyn till arbetsmarknadens struktur mycket ofta nödgas byta anställning,
komma sålunda i åtnjutande av samma förmåner som de bättre ställda
arbetare, vilka hava iångvariga anställningar. Det vore alltså principiellt
att föredraga, om semesterfrågan kunde för alla arbetare ordnas genom ett
system med semesterkassor. Det kan emellertid icke fördöljas, att ett så
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
dant system har många nackdelar. Till en början måste man erkänna, att
man därigenom släpper tanken på att semestern skall vara till för rekreation.
Semesterns karaktär av en löneförmån framträder alltså här väsentligt
tydligare än i ett system, som för semesterrätt kräver en förhållandevis
lång anställningstid. Därtill kommer, att mycket stora svårigheter uppstå i
fråga örn tillämpningen av ett system med semesterkassor.
På huvudsakligen nu anförda skäl förklarade de sakkunniga, att de icke
kunde förorda, att den lagstadgade semestern ordnades genom ett system
med semesterkassor, i vilket fall staten själv måste omhändertaga skötseln av
kassorna. Däremot torde ur det allmännas synpunkt intet vara att erinra mot
att parterna på arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för särskilda
yrkesområden införde systemet med semesterkassor.
I propositionen nr 286/1938 anförde föredragande departementschefen på
denna punkt följande:
Vid en lagstiftning örn semester kan man välja mellan två system för utformning
av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt
det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom
mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. För
den praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en
central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara avgränsade
lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system
skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under
året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra
systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för
semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas enligt
olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning och
arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man
ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn
minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och
en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som
exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de
sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall om det anbefalles
i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta upprättandet
av en central statlig semesteranstalt. Systemet med en viss längre kvalifikationsperiod
är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i
administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emellertid
en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle
sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kvalifikationsperioden
bestämmas till ett år, bomme detta att medföra, att endast
helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.
Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis
ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana
arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos
växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.
Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central
semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,
vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfackförbundens
centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag förordar
i stället, att, lagstiftningen utformas i enlighet med systemet mod viss i
lagen fixerad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens
konstruktion, torde systemet med semesterkassor få upptagas till omprövning.
I de i anledning av propositionen väckta motionerna II: 487 och II: 497
yrkades, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn förnyad allsidig utredning av frågan örn inrättandet av semesterkassor
och att Kungl. Majit täcktes framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 58,
att utskottet i likhet med departementschefen förordade, att såsom villkor
för semesterrätt skulle bestämmas en viss längre tids anställning hos samma
arbetsgivare. Utskottet vore alltså icke berett att förorda ett system med en
central semesteranstalt eller med semesterkassor ordnade av det allmänna.
Ej heller kunde utskottet tillstyrka det i motionerna II: 487 och II: 497 framställda
yrkandet örn utredning i detta ämne. Därest det under lagens tilllämpning
skulle visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom
lagens konstruktion, torde såsom departementschefen framhållit frågan om
inrättande av semesterkassor böra upptagas till förnyat övervägande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt till semester tillkomma arbetstagare,
sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt anställning
hos arbetsgivare. De sakkunniga hava i anslutning härtill anfört bland annat
följande:
Därest man i likhet med de sakkunniga anser, att semesterfrågan icke
lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semesteranstalt
eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlighet
att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande
kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts
framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse
som ett års anställning. En föreskrift härom skulle
nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. Å
andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan örn kvalifikationstidens
längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses
vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en mycket
kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester
eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstiftningens
ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må sålunda överlåtas
åt parterna själva att träffa överenskommelser om semesterrätt i de
fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör gränsen i
stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder, då det är
fråga örn en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och som alltså
ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts är, att
man vid en lagstiftning örn semester medvetet bör bortse från de arbetstagare,
vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken längd för anställningen
som gränsen för semesterrättens inträdande bör sättas är uppenbarligen en
bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda en bestämmelse örn
att fyra månaders anställning skall kunna grundlägga rätt till semester.
I fråga örn säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen uttalade de
sakkunniga följande:
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Bland säsongarbetarna finnas exempelvis sådana grupper som skogsarbetare,
vilka under olika delar av året utföra skilda arbetsuppgifter åt flera
arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av
ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sättas i stånd att söka
någon tids vila och rekreation. Med hänsyn härtill bör kvalifikationstiden
bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke _ de facto
falla utanför lagens tillämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet,
därest man uppställde krav på en så lång tids anställning som sex månader.
De sakkunniga påpekade i detta sammanhang, att det givetvis icke vore
möjligt för dem att till behandling upptaga frågan i vilka fall ett anställningsförhållande
skulle anses hava upphört eller då så ej vore fallet. Detta
kunde i brist på lagstiftning örn arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis
vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den händelse
arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut finge ånyo börja
arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande.
Så länge i vårt land icke förefunnes en lagstiftning om arbetsavtal, hade man
härvidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att stödja
sig på.
För att emellertid förebygga, att för rättskänslan stötande påföljder i form
av förlust av semesterrätt skulle inträda vid kortare avbrott i arbetsanställningen,
förordade de sakkunniga, att i lagen intoges en bestämmelse örn att
avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta
med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.
Föredragande departementschefen yttrade i propositionen bland annat
följande:
Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra
månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med
yrkanden örn utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika
yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas
förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle
därför trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget
i denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna
kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,
vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla,
att jag icke ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod
som den av de sakkunniga föreslagna.
De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod
örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför
allt betskötarna och skogsarbetarna. Yad betskötseln beträffar äro, såsom
svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,
att beting av en person tecknas i fråga örn skötseln av en viss areal betor.
I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal
familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat
efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader. Enligt
sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda arbetet
evalveras för att man skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts under
minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen har
om möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som omdöme
uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogs
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
bruket föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareförbund
har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle uppkomma
vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.
Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på
vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet koni me att draga ut
på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.
Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogsbruket
och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å
arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en
tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.
De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfredsställande
grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett utsträckande
av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. Vid bifall
härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom
även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod
om fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som
utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela
arbetstagarna i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar
därför, att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare.
Att de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden
komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara
oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna förutses
giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållandena
i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle
det visa sig, å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare,
som trots förlängningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade
till semester, väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många
arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga
semesterrätt, torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.
Den grundläggande bestämmelsen i lagen för rätt till semester är alltså
viss tids fortlöpande anställning. Yad som skall anses falla under en anställning
eller med andra ord, när en anställning skall anses hava upphört,
måste bedömas efter vanliga arbetsavtalsrättsliga regler. Några bestämmelser
härom kunna icke givas i samband med en lagstiftning enbart örn en ur
arbetsavtalet härflytande materiell förmån. Det måste under sådana förhållanden,
på sätt de sakkunniga och jämväl arbetsdomstolens ordförande
framhållit, vara lämpligt att införa en bestämmelse örn att icke alla avbrott
i anställningstiden skola medföra ett brytande av kvalifikationsperioden.
Den i sakkunnigförslaget med hänsyn härtill intagna bestämmelsen örn att
avbrott i anställningen icke skall inverka å semesterrätten, såvida en sådan
inverkan med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskälig, har mötts
av kritik i flera yttranden. Man har därvid åberopat, att bestämmelsen vore
för väg och kunde föranleda tvister. Jag kan för min del icke finna, att
den anförda kritiken är berättigad. Avsikten med bestämmelsen är, att domstolen^
ett givet fall vid konstaterandet av att avbrott i anställningen förekommit
skall, örn så befinnes skäligt, kunna bestämma, att detta avbrott icke
skall inverka vid beräknandet av semesterrätten. Givet är, att ett sådant
förordnande av domstol kan lämnas endast då fråga är om kortare avbrott i
anställningstiden på grund av särskilda omständigheter. Att i en semesterlag
närmare söka utforma, vilka omständigheter som härvidlag skola tillåtas
inverka, eller att lämna en mera ingående motivering till bestämmelsen än
som kan hämtas ur vad de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 11
anfört torde icke vara lämpligt eller möjligt. Jag kan icke föreställa mig,
att bestämmelsen kan komma att föranleda många tvister, och i de fall, då
den kommer i tillämpning, torde man med fullt förtroende kunna överlåta åt
domstolen att träffa avgörandet.---Till vad Norrlands stuvareförbund
och södra Sveriges stuvareförbund yttrat angående semesterrätten för extra
stuvare vill jag anföra, att det förefaller som örn någon sammanhängande
arbetsanställning i regel icke förekommer för dessa arbetare. Under sådana
förhållanden kunna de extra stuvarna givetvis icke bliva semesterberättigade
och den nu diskuterade bestämmelsen örn den inverkan, som avbrott i arbetsanställning
får, kommer för deras vidkommande att sakna betydelse.
I anledning av propositionen väcktes åtskilliga motioner örn ändring av
kvalifikationsperiodens längd.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 58:
I fråga örn kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning
till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda
icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,
att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen
föreslagits.
Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma åtskilliga
arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom lagen
givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper att
genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.
Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade kassor komma
till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid örn sex
månader i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare erhålla
semester i proportion till av dem utfört arbete.
I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att vid 1939 års lagtima
riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 330, i vilken, bland annat,
hemställdes örn sådan ändring i semesterlagen, att arbetstagare, som innehaft
anställning minst en månad, skulle äga rätt till semester. På hemställan
av andra lagutskottet — som i utlåtande nr 37 förklarade sig ej finna skäl
föreslå riksdagen att frångå sin förra året intagna ståndpunkt — blev motionen
avslagen av riksdagen.
Beträffande det fullständiga innehållet i de i motionerna I: 145 och II: 235
angivna domarna får utskottet hänvisa till publikationen Arbetsdomstolens
domar nr 88 och 89 år 1939, nr 56 år 1940 och nr 110 år 1941.
Lagen örn semester utfärdades den 17 juni 1938 och trädde i kraft den
1 juli samma år. I princip äger lagen tillämpning å alla arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst. För att rätt till semester skall föreligga gälla emellertid
enligt lagen vissa särskilda villkor. Såsom grundläggande förutsättning för
semesterrätt föreskrives sålunda viss längre tids fortlöpande anställning hos
samma arbetsgivare. Denna kvalifikationsperiod är bestämd till sex månader.
De nu föreliggande motionerna avhandla samtliga frågan örn semester för
s. k. säsongarbetare och andra arbetstagare utan längre sammanhängande anställning;
motionerna II: 71 och II: 72 taga härvid i första hand sikte på skogs
-
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
arbetarna. I motionerna framhålles, att, ehuru lagen i princip äger tillämpning
å nu ifrågavarande arbetstagare, betydande grupper av dem likväl till
följd av den föreskrivna kvalifikationsperiodens längd äro utestängda från
semesterrätt enligt lagen. Med hänsyn härtill hemställes i motionerna om
utredning i syfte att nu berörda arbetarkategorier beredas ökade möjligheter
att erhålla rätt till semester. I motionen II: 77 yrkas härjämte i samma syfte,
att riksdagen måtte besluta vidtaga viss ändring i semesterlagen.
De sakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för semesterlagen, hade såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen förordat en kvalifikations
period om fyra månader. I propositionen med förslag till lag i ämnet förklarade
sig föredragande departementschefen anse förslaget härutinnan vara
i och för sig väl avvägt. Närmast på grund av svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod
om fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför
allt betskötarna och skogsarbetarna, förordades emellertid i Kungl. Maj:ts
av riksdagen antagna förslag ett utsträckande av perioden till sex månader.
I anslutning härtill yttrade departementschefen bland annat, att i den händelse
det skulle visa sig att alltför många arbetstagare genom den utsträckta
kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt, en minskning av
kvalifikationsperioden torde böra övervägas.
Såsom uttalades under förarbetena till semesterlagen är grunden till lagbestämmelserna
örn semester att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. samhällets
intresse att arbetstagarens hälsa och krafter icke förslitas genom ett
oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Med denna utgångspunkt måste det
vid bedömandet av frågan, huruvida semesterrätt bör föreligga för en arbetstagare
med sysselsättning utan egentligt avbrott, anses utan betydelse, om
arbetet under den tid, varom är fråga, utförts åt en eller flera arbetsgivare.
En arbetstagare, som under viss tid utför skilda arbetsuppgifter åt växlande
arbetsgivare, har självfallet samma behov av en sammanhängande vilo- och
återhämtningsperiod som den, vilken under motsvarande tid haft anställning
hos en och samma arbetsgivare.
Med de nu enligt semesterlagen gällande kvalifikationsbestämmelserna utestängas
otvivelaktigt från lagens förmåner betydande grupper av arbetstagare,
vilka i enlighet med nu anförda synpunkter måste antagas vara i behov av
semester. Inom utskottet har framhållits, att det särskilt bland skogsarbetare
vore vanligt med efter varandra följande anställningar hos olika arbetsgivare,
vilka anställningar, ehuru tillsammans omfattande större delen av året, var
för sig understege sex månader och alltså icke berättigade till semester enligt
lagen. Såsom i flera av de över motionerna avgivna yttrandena påpekats står
visserligen för ifrågavarande arbetargruppers vidkommande den möjligheten
öppen att genom avtal med vederbörande arbetsgivare tillförsäkra sig förmånligare
semesterbestämmelser än som stadgas i lagen. Emellertid torde
för de arbetstagare, varom här är fråga, svårigheter i många fall möta att avtalsvägen
lösa semesterfrågan. Med hänsyn härtill synes nu berörda omständighet
icke böra utgöra hinder för att spörsmålet örn en laglig reglering av
ifrågavarande arbetargruppers semesterförhållande upptages till behandling.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
13
Under den tid som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft torde vissa
erfarenheter hava vunnits beträffande lagens verkningar för skogsarbetares
och andra säsongarbetares vidkommande. Sålunda torde bland annat möjligheterna
att bemästra de under lagens förarbeten påtalade svårigheterna att
tillämpa lagen å skogsarbetare hava blivit belysta. Det symes utskottet som
örn åtskilligt skulle stå att vinna genom en undersökning av lagens verkningar
i nu berörda hänseenden. Med ledning av resultatet härav skulle fastare
hållpunkter kunna erhållas beträffande möjligheten att i större utsträckning
än för närvarande kunna tillgodose ifrågavarande arbetstagares anspråk på
att komma i åtnjutande av lagstadgad semesterrätt. Med hänsym härtill vill
utskottet föreslå, att en utredning av hithörande spörsmål verkställes.
Den av utskottet sålunda ifrågasatta utredningen torde i första hand böra
taga sikte på möjligheten att med bibehållande av den nu gällande semesterlagens
konstruktion bereda ökade möjligheter för skogsarbetare och andra
säsongarbetare att erhålla rätt till semester. Den lösning, som härvid ligger
nära till hands och som även framhållits i motionerna, är en förkortning av
kvalifikationsperiodens längd eller sättet för dess beräkning. Det är emellertid
att märka, att semesterlagen är uppbyggd i enlighet med systemet med
viss längre kvalifikationsperiod såsom villkor för semesterrätt, genom vilket
system alltid en större eller mindre del av arbetstagarna måste lämnas utan
rätt till semester. Med hänsyn härtill torde det under utredningens gång
kunna komma att visa sig att även frågan örn inrättande genom statsmakternas
försorg av semesterkassor för vissa arbetargrupper bör bliva föremål för
prövning.
I samband med nu berörda frågor synas vissa andra närstående spörsmål
vara förtjänta av uppmärksamhet under utredningsarbetet. I detta hänseende
må nämnas det i motionerna I: 145 och II: 235 berörda spörsmålet örn semester
för sådana arbetstagare, vilka visserligen i många fall under avsevärd
tid utföra arbete åt en och samma arbetsgivare men vilkas anställningsförhållande
är av mindre fast karaktär, varför det enligt semesterlagen
gällande villkoret örn sammanhängande anställning icke kan anses uppfyllt.
För dessa fall har landsorganisationen ifrågasatt, örn icke semesterrätten
kunde knytas till det förhållandet, att arbete under kvalifikationstiden faktiskt
utförts oavsett örn ett fortlöpande anställningsförhållande kan anses föreligga.
Vidare torde böra undersökas om den i 3 § andra stycket semesterlagen givna
avbrottsregeln — att avbrott i anställningen icke skall inverka å semesterrätten,
såvida en sådan inverkan med hänsyn till omständigheterna kan anses
vara oskälig — fullt tillgodoser syftet, att vid beräknandet av semesterrätten
bör bortses från avbrott av viss kortare varaktighet.
De grupper av arbetare, varom här är fråga, torde i stor utsträckning utgöras
av i 9 § semesterlagen avsedda arbetstagare, vilka utföra arbetet under
sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande. För dessa arbetstagare föreligger icke
rätt att för kvalificering till semesterlön såsom arbetad tid tillgodoräkna i
4 § andra stycket avsedd militär tjänstgöringstid. Frågan örn likställighet i
detta hänseende mellan denna arbetarkategori och andra arbetstagare be
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
rördes i propositionen nr 44/1942 angående ändring i sistnämnda paragraf,
varvid föredragande departementschefen yttrade, att frågan innefattade principiella
överväganden av den natur, att de lämpligen icke kunde upptagas till
prövning i sammanhang med nämnda lagändring. I utlåtande nr 10 i anledning
av propositionen förklarade utskottet, att hithörande spörsmål syntes
väl förtjänta av uppmärksamhet från statsmakternas sida. Enligt utskottets
mening kan ifrågavarande spörsmål lämpligen bli föremål för undersökning
i samband med den förordade utredningen angående säsongarbetamas semesterförhållanden.
I motionen II: 77 har yrkats, att riksdagen måtte besluta ändring i semesterlagen
av innehåll att kvalifikationsperioden bestämmes till tre månader. I
avvaktan på resultatet av den ifrågasatta utredningen synes ändring i lagen
icke böra vidtagas. Utskottet får alltså avstyrka bifall till detta yrkande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:145, II: 71,
11:72, 11:77 och 11:235, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan
örn vidgad möjlighet för säsongarbetare att erhålla lagstadgad
semesterrätt jämte de spörsmål som kunna stå i samband därmed,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda;
B. att motionerna I: 145, II: 71, II: 72 och II: 235, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 77, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Sten, Holstenson,
Nils Elowsson, Näslund och Söderkvist;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar
Olovson i Västerås*, Hallagård, Hermansson, fru Johansson och herr Jansson i
Hällefors.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Tamm och Wistrand samt fröken Andersson.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
15
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1942 har socialstyrelsen anbefallts att till riksdagens
andra lagutskott avgiva yttrande över motionerna II: 71 av herr Ericsson
i Sörsjön m. fl., II: 72 av herr Skoglund i Umeå m. fl., II: 77 av herr
Gustafsson i Tenhult m. fl. samt I: 145 av herr Berg, Robert, och herr Gillström
örn ändring i vissa hänseenden av lagen örn semester. Med anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.
Av de remitterade motionerna avhandla motionerna II: 71, 72 och 77 skogs
arbetarnas förhållanden. Motionärerna önska ändring i de nuvarande kvalifikationsbestämmelserna
i semesterlagen, så att denna arbetargrupp icke blott
formellt utan även i praktiken skall få del av de förmåner, som lagen erbjuder.
Örn man genom lagstiftning önskar tillerkänna arbetstagarna viss semester,
har man två system att välja på. Det första systemet innebär, att man genom
lagen tillerkänner viss semesterrätt på varje anställning, hur kortvarig den
än må vara. En förebild för hur detta skall kunna ordnas praktiskt har man
i de såväl i utlandet som i Sverige på sina håll upprättade semesterkassorna,
till vilka arbetsgivarna inbetala den på anställningstiden belöpande semesterlönen.
En genom lag införd rätt till semester för korttidsanställning skulle i
praktiken betyda, att man tillskapade en statligt administrerad central semesteranstalt.
Det kan nämligen icke vara lämpligt att göra en uppdelning på
yrkeskassor med hänsyn till de betydande svårigheter, som då skulle uppkomma
att fördela arbetstagarna på de olika yrkena. Det andra systemet för
att genom lag tillerkänna arbetstagarna semester är, att man som kvalifikation
kräver viss längre tids anställning. Det kan icke vara lämpligt att sammanblanda
de båda systemen, så att man i lag skulle tillerkänna vissa grupper av
arbetstagare semesterrätt på kort anställningstid, medan andra grupper skulle
erhålla semesterrätt först efter viss längre anställningstid. En sådan konstruktion
av lagen skulle innebära mycket stora orättvisor, ty arbetare med korta
anställningstider finnas inom alla yrkesområden, fastän frekvensen givetvis är
olika.
I Sverige valde statsmakterna vid genomförandet av semesterlagen systemet
med viss längre anställningstid. Lagen kräver sålunda för att semesterrätt
skall föreligga minst 180 dagars fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare.
Lagen förhindrar icke någon arbetargrupp att genom avtal tillförsäkra
sig förmånligare semesterbestämmelser än som stadgas i lagen. Så har med
avseende å kvalifikationsperiodens längd skett inom byggnadsbranschen, där
en semesterkassa inrättats, som ger semesterrätt för varje timmes arbete, för
den händelse minst 900 timmars arbete utförts under kvalifikationsåret.
Det är givet, att man kan diskutera, om just den i lagen valda längden av
kvalifikationstiden eller 180 dagar är den lämpligaste. Otvivelaktigt bli genom
denna bestämmelse skogsarbetarna i stor utsträckning utestängda från lagens
förmåner. Såsom framgår av propositionen i ämnet, nr 286/38, har det emellertid
just varit ett bidragande skäl till att gränsen 180 dagar valdes, att man
med tanke på de stora praktiska svårigheterna inom skogsbruket ville förhindra,
att dess arbetare mera allmänt bleve berättigade till semester eller
semesterlön. Departementschefen uttalade därvid, att det vore beklagligt, att
de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden från
den av de sakkunniga föreslagna tiden av fyra månader till 180 dagar komme
att falla utanför lagen, men att det torde vara oundvikligt, då det syntes ange
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilag-or.
läget att undvika bestämmelser, som kunde förutses giva upphov till svårlösta
tvister. Departementschefen uttalade vidare, att förhållandena i nu berörda
avseende borde följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig, å ena sidan
att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som trots förlängningen
av kvalifikationsperioden bleve berättigade till semester, väsentligen
överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare genom den
utsträckta kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt, torde
en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.
De synpunkter på denna fråga, som vid lagstiftningens genomförande anfördes
av chefen för socialdepartementet och som accepterades av riksdagen,
äro, såvitt socialstyrelsen kan finna, alltjämt bärande. Uteslutet är icke, att
en ändring kan komma att visa sig befogad, men då semesterlagen ännu varit
i tillämpning endast ett fåtal år, synes i varje fall längre tids erfarenhet böra
avvaktas, innan man verkställer den närmare utredning av hur lagen verkat
inom skogsarbetarkåren, som departementschefen berörde i sitt anförande vid
lagstiftningens genomförande. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka,
att en utredning i sådant hänseende redan nu igångsättes.
I vart fall bör det icke få ifrågakomma, att ett särskilt yrke ställes i gynnsammare
läge än de övriga i fråga örn den lagliga rätten till semester. Det
står fritt för skogsarbetarna liksom för övriga arbetargrupper att genom avtal
med arbetsgivarna bilda en semesterkassa för yrket.
Motionen I: 145 berör rätten till semester dels för vissa grupper arbetare,
för vilka ett formellt anställningsförhållande icke kan anses föreligga trots
att de ofta utföra regelbundet arbete åt samma arbetsgivare, dels ock för
säsongarbetarna.
Semesterlagen avser att tillerkänna semesterrätt åt de arbetstagare, som
stå i ett visst varaktigt anställningsförhållande till en arbetsgivare. Vid lagstiftningens
antagande ha statsmakterna utgått från vad som civilrättsligt kan
anses konstituera ett anställningsförhållande. I ett hänseende har yrkande
tidigare framkommit örn avvikelse för bland annat semesterlagens del från den
civilrättsliga tolkningen av vem som skall anses vara arbetstagare, nämligen i
fråga örn sådana personer som stå på gränsen mellan arbetstagare och självständiga
företagare. Socialstyrelsen har erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att
verkställa utredning i berörda hänseende. I motionen 1:145 avses väl icke
att rubba själva arbetstagarbegreppet, men ett bifall till vad där föreslås
skulle likväl komma att verka på ungefärligen samma sätt som en utvidgning av
arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen kan icke anse det vara lämpligt att för
semesterlagens vidkommande företaga någon sådan utvidgning av semesterrätten
vid intermittenta anställningar som motionärerna avsett. Socialstyrelsen
avstyrker därför yrkandet örn att riksdagen skulle anhålla örn förslag till
ändrade bestämmelser i ämnet.
Yad beträffar det i motionen 1:145 örn säsongarbetarna anförda vill socialstyrelsen
hänvisa till vad som i detta yttrande anförts örn skogsarbetarna.
Ernst Bexelius.
Karl J. Höjer.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagan-.
17
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom nådig remiss den 6 februari 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsdomstolens
ordförande att avgiva yttrande till utskottet över två lika lydande
motioner angående revision i vissa hänseenden av lagen örn semester, vilka
vid innevarande års riksdag väckts, den ena i första kammaren under nr 145
av herrar Robert Berg och Gillström samt den andra i andra kammaren under
nr 235 av herrar Ernst Berg och Hermansson.
I anledning härav får jag anföra följande.
Semesterlagen är byggd på den principen att arbetstagaren för att få rätt
att av sin arbetsgivare utfå semester skall kvalificera sig därtill dels genom
viss tids sammanhängande anställning och dels genom att under anställningstiden
utföra visst kvantum arbete.
Sålunda måste arbetstagaren enligt 3 § första stycket i lagen först och
främst kunna uppvisa en anställningstid hos vederbörande arbetsgivare av
minst 180 löpande dagar. Detta krav är uppfyllt även om arbetstagaren under
en del av anställningen icke haft arbete att utföra och på den grund varit permitterad.
Skulle däremot anställningen i samband med uppkommen arbetsbrist
hava upphört men återanställning sedermera skett, får mellantiden i
princip icke tillgodoräknas, och vardera anställningsperioden skall med hänsyn
till semesterrätten räknas för sig. Två olika anställningsperioder med
avbrott emellan må sålunda icke sammanräknas. Örn ingendera perioden uppgår
till 180 dagar, föreligger alltså icke någon semesterrätt över huvud. Med
tanke på kortvariga anställningsavbrott har lagen emellertid i 3 § andra
stycket andra punkten upptagit en undantagsbestämmelse av innebörd, att
avbrott i anställningen icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester,
örn detta med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt. När detta
skall anses vara händelsen måste tydligen prövas från fall till fall.
Semester utgår med en dag för varje kalendermånad anställningen varat,
därvid man vid fortlöpande anställning har att räkna per kalenderår, så att
semester under det löpande året utgår för de kalendermånader anställningen
varat under föregående år. Emellertid märkes att rätt till semester föreligger
endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar. En arbetstagare med minst 180 löpande
dagars formell anställning kan alltså tänkas det oaktat vara utesluten från ali
rätt till semester, nämligen om han icke haft tillfälle att under någon kalendermånad
arbeta i nämnda antal dagar.
Motionärerna hava nu fäst sig vid några av arbetsdomstolen avdömda fall
och förmena, att semesterlagens regler, sådana de tillämpats av domstolen i
dessa fall, icke giva tillfredsställande resultat. De för fallens bedömande avgörande
omständigheterna äro icke i motionerna återgivna på tillfredsställande
sätt, men jag anser det icke nödvändigt att här ingå på de speciella fallen, varför
jag endast hänvisar till domarnas fullständiga innehåll, återgivet i publikationen
Arbetsdomstolens domar under nr 88 och 89 år 1939, nr 56 år 1940
och nr 110 år 1941. De två förstnämnda fallen gällde i främsta rummet innebörden
i en avtalsbestämmelse om semester och icke semesterlagens stadganden.
Rättsfallet från 1941 kan anses representativt för en hel grupp av fall,
nämligen sådana där arbetstagaren arbetar åt en arbetsgivare endast under
typiska säsonger och mellan dessa är hänvisad att söka sin utkomst på annat
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 ard. Nr 29. sot n 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
håll. Om säsonganställningen icke omfattar 180 dagar, blir arbetstagaren
aldrig berättigad till semester, även örn han återkommer år efter år till samma
arbetsgivare. På arbetstagarehåll vill man då ofta driva den satsen, att anställningen
icke upphör vid säsongens slut utan att arbetstagaren skall betraktas
såsom endast permitterad från arbete till dess nästa säsong börjar.
På detta sätt skulle semesterlagens krav på minst 180 dagars anställning bliva
uppfyllt, och semester skulle då få åtnjutas för de kalendermånader, under
vilka arbete utförts. Huruvida en arbetstagare, åt vilken arbete icke längre
kan beredas, skall anses entledigad eller endast permitterad, kan vara utomordentligt
svårt att avgöra, och arbetsdomstolen har ofta att taga ställning till
denna fråga. Eftersom detta spörsmål icke rör semesterlagens bestämmelser,
saknar jag anledning att här närmare ingå på de synpunkter, som arbetsdomstolen
lägger till grund för sina avgöranden i dylika fall. Det må vara tillräckligt
att nämna, att permittering icke kan antagas föreligga, med mindre
arbetstagaren under den tid, då arbetsgivaren icke kan sysselsätta honom,
dock står till dennes förfogande; han äger sålunda icke vid permittering binda
sig på ett sätt, som gör det omöjligt för honom att efter kort varsel inställa
sig till arbete. Örn det står klart, att entledigande skett, förekommer det ofta,
att man i stället på arbetstagarehåll, under åberopande av 3 § andra stycket
andra punkten semesterlagen, söker göra gällande, att semesterrätt föreligger
på den grund att det skulle vara oskäligt, örn avbrottet i anställningen finge
inverka. Arbetsdomstolen har emellertid tämligen strängt upprätthållit tanken
att detta undantagsstadgande endast avser speciella fall och kortvariga avbrott
i anställningen.
De tre övriga rättsfallen kunna anses typiska för en annan grupp av fall,
nämligen sådana där arbetstagaren över huvud icke har någon sammanhängande
anställning. Det gäller här arbetare som söka sin utkomst, där
arbete för tillfället står att få, än hos den ene och än hos den andre arbetsgivaren.
Det kan emellertid hända, att en sådan arbetare även under jämförelsevis
långa perioder kan få sysselsättning huvudsakligen hos en och samma
arbetsgivare. Han kan sålunda också tänkas komma upp till 16 dagars arbete
per månad hos denne arbetsgivare. Örn han icke står till denne arbetsgivares
förfogande utan anställes dag för dag och har sin fulla frihet att i vilket
ögonblick som helst gå över till en annan arbetsgivare, kan han dock icke anses
hava sådan sammanhängande anställning, som utgör förutsättning för rätt
till semester enligt semesterlagen.
Motionärernas önskemål att semester skall kunna beredas även i fall sådana
som de nu åsyftade torde icke kunna beaktas inom ramen för den nuvarande
semesterlagen med dess krav på viss tids anställning hos arbetsgivaren.
Visserligen skulle säsongarbetarnas möjligheter att erhålla semester ökas,
örn den erforderliga anställningstiden sattes lägre än det nuvarande måttet
av 180 dagar. Det må dock erinras, att denna tidslängd valdes just för att utesluta
vissa kategorier av säsongarbetare, åt vilka man av praktiska skäl icke
ansåg sig böra bereda semesterrätt (jfr prop. 1938:286 sid. 155—156). Det
ligger ju för övrigt i sakens natur, att uppställandet av fixa gränser sådana
som viss tids anställning eller vissa dagars arbete per månad alltid kan föranleda
påstående, att de, som falla på andra sidan gränsen, äro orättvist behandlade.
En sänkning av gränsen gör visserligen ett något större antal personer
semesterberättigade men kan dock aldrig hindra motsvarande anmärkning
från deras sida, som alltjämt äro uteslutna på grund av gränsbestämningen.
Om sålunda redan säsongarbetarnas krav på semester svårligen kan tillgodoses
inom den nuvarande lagstiftningens ram, är detta än omöjligare i
fråga om arbetare utan någon längre sammanhängande anställning. Én arbe
-
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
lare med kortvariga anställningar hos skilda arbetsgivare kan över huvud icke
beredas semester med lön på annat sätt än genom medlemskap i en kassa,
till vilken varje arbetsgivare, hos vilken arbetaren är anställd, har att inbetala
en mot arbetslönen på visst sätt avvägd semesterlön. Vid semesterlagens
förarbetande övervägdes mycket noga, huruvida lagstiftningen skulle
grundas på semesterkassor, därvid enighet rådde om att ett sådant system
måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare mest rättvisa formen
för ordnandet av semesterfrågan. Tanken härpå avvisades dock, främst på
grund av den omfattande tekniska apparat, som skulle erfordras och som för
övrigt icke vore möjlig att genomföra för ett betydande antal yrkesområden.
Dessutom framhölls med rätta att systemet med semesterkassor undanskymde
rekreationstanken och kom semesterförmånen att i allt för hög grad framstå
såsom en löneförmån. Semesterlagen sådan den slutligen utformades utgör
emellertid icke hinder för att avtalsvägen inrätta semesterkassor. Detta har
också skett såvitt angår byggnadsindustrien.
På grund av vad sålunda anförts får jag såsom min mening uttala, att
motionerna icke böra tillstyrkas.
Stockholm den 16 mars 1942.
Arthur Lindhagen.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Maj:t har den 6 februari 1942 anbefallt domänstyrelsen att avgiva
yttrande över av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. i andra kammaren väckt
motion, nr 71, och av herr Skoglund i Umeå m. fl. i samma kammare väckt
motion, nr 72, båda angående viss ändring av lagen örn semester.
I motionerna, som huvudsakligen avse norrlandsförhållanden, göres gällande
att skogsarbetare och andra säsongarbetare genom kvalifikationstidens
längd, sex månader, endast i undantagsfall komma i åtnjutande av den förmån,
som genom semesterlagen kommit andra arbetare till del. De norrländska
skogsarbetarna anses nämligen endast i undantagsfall kunna erhålla fortlöpande
sysselsättning hos en och samma arbetsgivare under sex månader,
enär de ofta vore anställda hos en arbetsgivare under vinteravverkningen för
att under flottningssäsongen och sommaren vara anställda hos flottningsförening
och annan arbetsgivare. Tillsammans kunde den i ett sammahang innehavda
arbetsanställningen i yrket uppgå till och även överstiga sex månader,
men genom att arbetet utförts åt olika arbetsgivare medgåve semesterlagen
ej semesterförmån. För att avhjälpa de brister, som semesterlagen enligt
motionärernas mening vore behäftad med, ifrågasattes en förkortning av
kvalifikationstiden från sex till fyra å tre månader eller till och med en
månad.
Domänstyrelsen får för egen del framhålla att det är av betydelse att
semesterlagen ej gives sådan utformning att det med lagen avsedda ändamålet,
nämligen att bereda arbetare en tids vila och rekreation, blir förfelat och att
begreppet semester och semesterlön blir liktydigt med enbart löneförhöjning
för utfört arbete av hur kort varaktighet som helst.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
Till domänverkets skogsarbetare under åren 1934—1941 utbetalade semesterlöner
uppgå till i runt tal 274,000 kronor. I den mån s. k. sommarhuggning
blir vanligare och, som domänstyrelsen förutsätter, skogsvårdsarbeten av olika
slag, i Norrland komma att bedrivas i ökad utsträckning, komma skogsarbetarna
därstädes att få större möjligheter till fortlöpande anställning hos en
och samma arbetsgivare med ty åtföljande semesterrätt. Det synes för övrigt
vara av fördel för såväl arbetare som arbetsgivare, örn en''mera sammanhängande
anställning hos samma arbetsgivare premieras med semesterlön.
Domänstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida den av motionärerna föreslagna
utredningen må vara erforderlig.
Stockholm den 9 mars 1942.
Kungl, domänstyrelsen.
G. Kuylenstjerna.
L. Carlquist.
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan genom remiss den 3 februari 1942 tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över tre inom riksdagen väckta motioner,
nämligen dels nr 77 i andra kammaren av herr Gustafsson i Tenhult m. fl.,
dels ock nr 145 i första kammaren av herr Berg, Robert och herr Gillström
samt den med sistnämnda motion likalydande motionen nr 235 i andra kammaren
av herrar Berg och Hermansson, samtliga angående vissa ändringar i
lagen örn semester, får föreningen i anledning härav anföra följande.
Föreningen har i förevarande sammanhang även tagit del av två andra inom
riksdagen väckta motioner i samma ämne, nämligen nr 71 i andra kammaren
av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Skoglund
i Umeå m. fl. Vad nedan sägs gäller därför i tillämpliga delar även dessa
motioner.
I samtliga motioner föreslås uppmjukning eller upphävande av regeln i
3 § första stycket semesterlagen, att blott arbetstagare, som innehaft sin anställning
sedan minst 180 dagar, skall äga rätt till semester enligt vad i 4 §
av samma lag stadgas. I motionen nr 1:145 beröres i anslutning till vissa av
arbetsdomstolen fällda domar extra stuveriarbetares, extra åkeriarbetares och
skogs- och sågverksarbetares rätt till semester. I de övriga motionerna tages
närmast sikte på skogsarbetarnas och vissa därmed jämställda arbetargruppers
förhållanden.
I motionen nr I: 145 yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville till 1943 års lagtima riksdag inkomma med
förslag, varigenom de brister i semesterlagen, som förmenas lia uppenbarats
genom arbetsdomstolens i motionen refererade domar, skulle avhjälpas. I
motionen nr lii 71 föreslås i samband med ett yrkande örn utredning i första,
hand, att den i 3 § första stycket upptagna karenstiden skall begränsas till
tre månader. Alternativt föreslås, att nämnda karenstid genom en undantagsbestämmelse
för skogsarbetare skall förkortas till exempelvis minst en månad.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
21
I motionen nr II: 72 föreslås icke någon bestämd karenstid utan yrkas, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag,
varigenom skogsarbetare och med dem jämställda arbetargrupper, vilka
genom den nuvarande semesterlagens bestämmelser äro utestängda från
semesterrätt, kunna tillförsäkras sådan. I motionen nr II: 77 föreslås en
karenstid om 90 dagar. Därjämte yrkas i denna motion, att utredning måtte
igångsättas av frågan örn inrättandet av semesterkassor.
Samtliga dessa motioner bygga på ett betraktelsesätt, som föreningen icke
kan dela, och som icke heller överensstämmer med de principiella synpunkter,
som statsmakterna tidigare förklarat ligga till grund för semesterlagen. Motionärerna
utgå nämligen alla — även om det icke alltid fullt klart utsäges —
från den uppfattningen, att semestern är en avlöningsförmån, och att det är
en uppgift för statsmakterna att tillse, att denna avlöningsförmån kommer så
många arbetstagare som möjligt till godo.
Det torde vara anledning att något bringa i erinran den principiella motivering,
som i förarbetena till semesterlagen gavs till förmån för lagstadgad
semester. Sålunda framhölls det i 1936 års semestersakkunnigas betänkande
bland annat följande (sid. 107):
»Att samhället i detta hänseende kommer arbetstagarna till hjälp är även
motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste nämligen anses utgöra ett
betydande samhällsintresse att medverka till att medborgarnas arbetskraft
vidmakthålles. Som förut anförts torde frekvensen av olycksfall i arbete
sammanhänga med frågan, huruvida arbetarna äro utvilade eller på grund av
långvarigt arbete utan tillfälle till avkoppling icke iakttaga eljest sedvanliga
försiktighetsåtgärder. Samhället bör därför på allt sätt söka främja, att de i
förvärvslivet sysselsatta, i den mån så är möjligt, erhålla en årligen återkommande
ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder härför kunna jämföras med
exempelvis den förebyggande sjukvården, på vilken stora summor offras.»
På ett annat ställe i samma betänkande (sid. 109 ff.) anföres:
»Grunden till att samhället inskrider och genom lagbestämmelser tillser,
att arbetstagarna erhålla viss semester, är, såsom framgår av det tidigare
anförda, att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. att samhället icke anser sig
kunna stillatigande åse, att arbetstagarnas hälsa och krafter förslitas genom
ett oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Samma synpunkt har för övrigt
redan tidigare föranlett, att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn,
under vilken arbete må utföras. Någon annan grund än denna rekreationssynpunkt
för att samhället skulle inskrida och bereda vissa medborgare en
förmån, vilken finge bekostas av andra medborgare, är icke heller tänkbar,
då ju avtalsfrihet principiellt råder å arbetsmarknaden. Förslag om obligatorisk
skiljedom i arbetstvister har åtskilliga gånger diskuterats men har i
vårt land ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftar angående rätt för
arbetstagarna till semester av viss längd, får denna lagstiftning endast sträcka
sig så långt som det kan sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur
sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, varjämte nödig hänsyn
självfallet måste tagas till att lagstiftningen är möjlig och lämplig att genomföra
ur ekonomiska synpunkter. En lagstiftning på området måste därför
uppfattas som en social skyddslagstiftning och betecknas som ett ur rekreationssynpunkter
nödvändigt undantag från den principiella avtalsfriheten.»
De uppfattningar, som sålunda uttalats i semestersakkunnigas betänkande,
gillades även av vederbörande departementschef och av riksdagen.
Det betraktelsesätt, som sålunda från statsmakternas sida hävdades vid
semesterlagens tillkomst, leder ovedersägligen till en fordran på viss tids
anställning hos eli arbetsgivare som förutsättning för rätt till semester. För
den, som med vissa mellanrum har tillfälliga anställningar hos samma eller
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
olika arbetsgivare, uppstår icke samma behov av rekreation, som för den mera
kontinuerligt anställde. I 1936 års semestersakkunnigas betänkande framhölls,
att i den utländska lagstiftningen angående semester den allmännast
tillämpade kvalifikationstiden för att semesterrätt skulle inträda torde utgöra
ett år. Det påpekades dock att på sina håll, bland annat i Frankrike och
Norge, föreskreves, att rätt till semester under ett mindre antal dagar än den
normala semestern inträdde redan efter sex månaders anställning. De sakkunniga
anförde för sin del, att det vore naturligt, att man sålunda i de olika
semestersystemen uppställde krav på en viss tids anställning såsom villkor för
att rätt till semester skulle inråda. Ändamålet med semester vore ju att bereda
den med stadigvarande arbete sysselsatte någon tids vila. Semestersakkunniga
föreslogo en karenstid av fyra månader, departementschefen sex månader och
andra lagutskottet likaledes sex månader under uttalande, att utskottet förordade,
att såsom villkor för semesterrätt skulle bestämmas en viss längre tids
anställning hos samme arbetsgivare. Det förtjänar enligt föreningens mening
att understrykas, att vårt lands semesterlagstiftning i ifrågavarande hänseende
måste betecknas såsom radikal. Detta framgår dels av de ovan relaterade
uppgifterna rörande semesterlagstiftning i vissa främmande länder,
dels också av det förhållandet, att i internationella arbetskonferensens förslag
till konvention angående semester av 1936 föreslogs, att varje person, å vilken
konventionen ägde tillämpning, skulle först efter ett års oavbruten tjänst vara
berättigad till en årlig semester omfattande minst sex arbetsdagar.
Såsom av det ovanstående framgår, rådde vid semesterlagens tillkomst
principiell enighet därom, att rekreationssynpunkten skulle ligga till grund
för semesterlagen. Örn man har denna grundsyn på semesterlagen, måste det
förefalla omotiverat att förkorta karenstiden. Enligt föreningens mening är
redan den nu föreskrivna karenstiden alltför kort.
Med den uppfattning åter, som synes ligga till grund för de föreliggande
motionerna, nämligen att semestern är en ren löneförmån, och att den därför
i lika mån bör tillkomma korttidsanställda arbetare som arbetare med längre
anställningstid, skulle det enligt föreningens mening vara följdriktigt att anse,
att då det erkännes vara ett allmänt intresse, att motsättningar i lönefrågor
på arbetsmarknaden icke avgöras av staten utan av parterna själva genom deras
organisationer, det måste ankomma på dem att överenskomma örn lönefrågan
även i detta hänseende.
Vid sidan av dessa principiella betänkligheter kan föreningen icke underlåta
att framhålla, att en minskning av fordringarna på karenstiden skulle
komma att få betydande ekonomiska konsekvenser, som väsentligen skulle
komma att träffa sådana av krisförhållandena hårt drabbade industrier som
skogsindustrierna, byggnadsämnesindustrin och transportindustrin.
Föreningen vill dessutom framhålla följande i anledning av motionerna
berörda speciella frågor.
Yad till en början beträffar motionen nr I: 145, säges där, att vid tillämpning
av bestämmelserna i 3 och 4 §§ semesterlagen det visat sig, att stora
grupper arbetare icke kunnat förvärva och erhålla semester, enär »intet formellt
anställningsförhållande» funnits upprättat mellan arbetaren och arbetsgivaren.
I detta sammanhang hänvisas i motionen till fyra särskilda domar
av arbetsdomstolen. Det synes, som om motionärerna på ett avgörande sätt
missförstått arbetsdomstolens motivering. Arbetsdomstolen har nämligen,
såvitt föreningen kan finna, icke gjort frågan örn arbetarnas semesterrätt
beroende av huruvida ett anställningsförhållande kommit till stånd i den ena
eller den andra formen. Det är ju för övrigt ett allbekant förhållande, att anställningarna
inom industrin oftast ske helt formlöst. Det avgörande har i
stället varit, att arbetarna icke kunnat anses lia någon sammanhängande an
-
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21); bilagor.
ställning hos arbetsgivaren utan blott varit anställda för kortare perioder,
exempelvis för dag. Det överensstämmer helt med det betraktelsesätt, som
legat till grund för semesterlagen, att dylika arbetare icke skola bliva semesterberättigade.
— Yad beträffar de extra stuveriarbetärnäs förhållanden vilja vi
hänvisa till bifogade till oss av Norrlands Stufvareförbund och Södra Sveriges
Stuvareförbund avgivna yttrande över motionerna. Vi vilja särskilt understryka,
vad stuvareförbunden anfört därom, att det är felaktigt att påstå, att
först den praktiska tillämpningen av lagen givit vid handen, att de extra
stuveriarbetarna icke bliva berättigade till semester, utan att fastmer departementschefen
redan i den kungl, propositionen vid lagens tillkomst framhållit,
att det förefallit honom, som örn någon sammanhängande arbetsanställning
i regel icke förekomme för de extra stuveriarbetarna, samt att under sådana
förhållanden dessa arbetare givetvis icke kunde bliva semesterberättigade. —
Domen nr 56/1940 har avseende å extra åkeriarbetare, en arbetargrupp, som
uppenbarligen är i semesterhänseende jämställd med de extra stuveriarbetarna.
— Vad beträffar domen från sågverksindustrin, nr 110/1941, ansågs i
detta mål styrkt, att de ifrågakomna arbetarna icke haft en sammanhängande
anställningstid av 180 dagar, samt att de under tiden mellan säsongerna icke
kunde anses stå till bolagens förfogande. Under sådana omständigheter
kunde de icke tillerkännas semester, vilket, som ovan framhållits, står i full
överensstämmelse med grundtankarna i semesterlagen.
I den nu ifrågavarande motionen nr I: 145 göres mot slutet ett mycket
märkligt uttalande. Det säges där, att det ligger nära till hands, att arbetsgivare
för att undgå lagens tillämpning avsiktligt förkortar de s. k. säsonganställdas
sysselsättningstid. I de stora sågverksdistrikten funnes betydande
arbetargrupper, som blott under säsongerna stöde till bolagens förfogande
och på grund härav och på grund av andra omständigheter nödgades förbliva
arbetslösa och ligga samhället till last. Enligt vad man i vissa fall hade skäl
att misstänka, framkallades denna ojämnhet i sysselsättningen avsiktligt
(underförstått av arbetsgivaren). En åtgärd till motverkande av en utveckling
av antydd art syntes vara, att semesterlagen så utformades, att den icke
lockade till onödig och fördärvbringande söndersplittring av arbetsmarknaden.
I dessa uttalanden ligger uppenbarligen en insinuation, att arbetsgivarna
inom sågverksindustrin utan tvingande skäl avkorta arbetstiden för de särskilda
arbetarna för att undgå att till dem utgiva semester. Föreningen måste
beteckna ett dylikt påstående såsom synnerligen ovederhäftigt. Ingen som
helst strävan i" av motionärerna antydd riktning har kunnat förmärkas. Det
åberopade rättsfallet från 1941 giver icke heller något belägg för motionärernas
påståenden. Det kan icke anses särskilt anmärkningsvärt, att frågan, om
semesterrätt föreligger eller ej, kan bliva diskutabel beträffande 13 man på
en arbetarstam av 200 man. Varaktigheten i säsongarbetarnas årliga sysselsättning
beror helt på konjunkturerna. Semesterlagens utformning har härvidlag
ingen betydelse, och en uppmjukning av dessa bestämmelser kan icke
påverka frågan om anställningstidens längd för de särskilda arbetarna. Den
kvardröjande arbetslösheten inom de stora sågverksdistrikten, varom motionärerna
tala, har icke sin grund i säsongmässigheten av vissa arbeten utan
beror på andra förhållanden, total nedläggning av verk och dylikt, och denna
arbetslöshet daterar sig väsentligen från 1920-talet och de första åren av
1930-talet. Vanligen är det i sådana fall fråga örn äldre eller mindre arbetslo
ra personer.
I motionen nr II: 77 föreslås såsom ovan nämnts, bland annat att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn förnyad utredning av frågan örn
inrättandet av semesterkassor. Det anföres, att erfarenheten visat, att dessa
kassor kunna konstrueras så, att praktiskt taget alla arbetare kunna erhålla
semester i direkt proportion till antalet utförda dagsverken.
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
Ett semesterkassesystem har genom kollektivavtalet mellan arbetsgivare
och arbetstagare inom föreningens verksamhetsområde inrättats inom byggnadsindustrin.
Det må dock till förebyggande av missförstånd framhållas, att
genom denna anordning arbetarna såsom kollektivitet icke erhållit större förmåner
än semesterlagen, tillämpad inom byggnadsindustrin, skulle ha givit
dem. Utgångspunkten för det inom byggnadsindustrin gällande semesteravtalet
har nämligen varit, att arbetsgivarnas sammanlagda kostnader för
semestern icke genom semesteravtalet skulle förstoras. Detta har inneburit,
att de långtidsanställda arbetarna fått mindre semesterersättning än de
skulle blivit berättigade till enligt lagen, under det att sådana arbetstagare,
som haft anställning kortare tider hos olika arbetsgivare, fått semester, ehuru
de enligt semesterlagen icke skulle bliva berättigade därtill. Med hänsyn till
att ett semesterkassesystem tillskapats inom en så viktig industri som byggnadsindustrin
torde det vara uppenbart, att intresse för semesterkasseidén
finnes även på arbetsgivarhåll. Emellertid synes det vara synnerligen olämpligt
att tillskapa två legala system för semester, nämligen dels den nuvarande
semesterlagens system och dels semesterkassesystem. Enligt föreningens
mening kunna semesterkassor endast inrättas inom speciellt därför lämpade,
strängt avgränsade yrken eller industrier, och vidare måste det överlämnas
till arbetsgivare och arbetare att själva träffa överenskommelse därom.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen bestämt avstyrka de
ifrågavarande motionerna.
Stockholm den 17 mars 1942.
Svenska Arbetsgivareföreningen.
Fritiof Söderbäck.
Bilaga E.
Svenska Arbetsgivareföreningen S. Blasieholmshamnen 4 A Stockholm.
Vi hava mottagit Edert ärade av den 9 dennes med begäran, att vi skola
delgiva Eder våra synpunkter på en inom riksdagen väckt motion rörande
ändring i semesterlagen.
I motionen framhålles, att vid den praktiska tillämpningen av semesterlagen
det visat sig, att stora grupper arbetare icke kunnat förvärva och erhålla
semester, enär intet formellt anställningsförhållande funnits upprättat mellan
arbetaren och arbetsgivaren, varvid bland annat syftas på de extra stuveriarbetarna.
Det är emellertid felaktigt att påstå, att först den praktiska tilllämpningen
av lagen givit vid handen detta resultat. Redan före lagens tillkomst
stod det nämligen klart, att sådana arbetare som extra stuveriarbetare
icke skulle på grund av lag bliva berättigade till semester. Departementshefen
framhåller sålunda i propositionen till semesterlagen följande: »Till
vad Norrlands stuvareförbund och södra Sveriges stuvareförbund yttrat
angående semesterrätten för extra stuvare vill jag anföra, att det förefaller,
som om någon sammanhängande arbetsanställning i regel icke förekommer
för dessa arbetare. Under sådana förhållanden kunna de extra stuvarna
givetvis icke bliva semesterberättigade — ■— —». Det var således från de
25
Andra lagutskottets utlåtande tår 29; bilagor.
lagstiftande myndigheternas sida förutsett, att dessa arbetare icke skulle bliva
semesterberättigade genom den blivande semesterlagen. Den fråga, som
motionärerna nu upptagit, kan sålunda sägas hava blivit prövad redan i samband
med lagens tillkomst. Det synes oss under dylika omständigheter egendomligt,
örn en ändring av lagen i detta avseende skulle genomföras helt kort
tid efter lagens tillblivelse.
Vi kunna heller icke finna, att materiellt sett anledning till ändring av
semesterlagen i nu förevarande hänseende föreligger. Stuveriarbetet är och
måste till sin natur vara intermittent, i det att arbetsmängden av kända
orsaker växlar från den ena dagen till den andra. På grund härav ha, på
sätt som i av motionärerna åberopade domar angives, grupper av extra
arbetare uppstått i de olika hamnarna. Dessa arbetargruppers större eller
mindre varaktighet och omfattningen av deras arbetsuppgifter varierar i
mycket hög grad, beroende i första hand på trafikens storlek och sammansättning
liksom även på den grad av anpassning till dessa faktorer, som de
ordinarie kårerna nått i respektive hamnar. Det torde i allt fall rent undantagsvis
förekomma, att, som av motionärerna påstås, de extra arbetarnas för
tjänst uppgår till samma belopp eller till belopp ej väsentligt understigande
de ordinarie arbetarnas. Ej heller hör det till vanligheten i flertalet hamnar,
att de extra arbetarnas arbetsdagar uppgår till 16 dagar och däröver. En för
några år sedan företagen undersökning beträffande bland annat de extra
arbetarnas sysselsättningsgrad i Norrland gav vid handen, att denna endast å
ett fåtal större platser överskred 50 procent av de ordinarie arbetarnas arbetstid
och förtjänst. Då den genomsnittliga arbetstiden i samtliga norrlandshamnar
före kriget var cirka 1,000 timmar per ordinarie arbetare och då sagda arbetare
enligt tillgänglig statistik utföra cirka 70 procent av alla förekommande arbetstimmar,
torde som helhet sett kvarvarande arbetsmängder vara så små, att
de med dem sysselsatta arbetarna icke kunna anses vara i trängande behov
av semester eller i övrigt tillbakasätta av nu gällande lag. Liknande förhållanden
äro rådande i södra Sverige.
Det bör bemärkas, att de extra stuveriarbetarna formellt sett och även i
praktiken i stor utsträckning äro lösa arbetare, som tillfälligtvis komma ifråga
för stuveriarbete. De anställas endast för ett visst arbete, varefter deras anställning
upphör. Understundom kunna dylika anställningar komma i tät
följd, under det att det ofta blir längre uppehåll mellan dem. Särskilt rid
de större hamnarna i södra Sverige är rörligheten hos denna extra arbetskraft
påfallande. Det kan där inträffa, att en extra arbetare utför ett par arbeten
i hamnen och sedan icke återkommer till denna arbetsplats. När härtill
kommer, att det icke är allt för ovanligt, att dessa lösa arbetare använda sig
av olika namn vid olika arbetstillfällen, säger det sig själv, att det icke utan
betydande svårigheter och kostnader skulle vara möjligt för stuveriföretagen
att utöva kontroll över dem. Detta har också ansetts omöjligt att genomföra
inom ramen för rimliga kostnader.
Emellertid kan läget i vissa hamnar vara sådant, att en begränsad grupp
extra arbetare kunna anses i semesterhänseende böra bliva likställda med
ordinarie arbetare. För dessa har också på ett tidigt stadium semesterfrågan
avtalsmässigt lösts. Någon lagändring är följaktligen för deras vidkommande
ej behövlig.
Som ett ytterligare bevis för att det av motionärerna påstådda behovet
av utvidgning av semesterlagen till även extra stuveriarbetare ej föreligger
kan framhållas, att vid avtalsförhandlingar inom stuverifacket vid årsskiftet
1939—40, parterna voro eniga örn att för några större hamnar i Norrland upprätta
sådana begränsade grupper av extra arbetare, varom ovan talats samt
att medgiva dessa semester efter samma grunder som de ordinarie arbetarna.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
Innan dessa grupper hunno inrättas, inträdde sjöfartsspärren västerut, som
åstadkom en radikal förändring av omsättningen i alla Sveriges hamnar. De
av arbetsgivarena accentuerade riskerna att till hamnarna binda arbetskraft,
vilken där ej kunde erhålla en skälig försörjning, ökades därigenom ytterligare
och det överenskoms på grund härav, att, med undantag av en plats,
där särskilda förhållanden förelågo, tills vidare uppskjuta inrättandet av de
beslutade extra grupperna. Stuveriarbetarnas egen organisation fann sålunda,
att dåvarande läge, vilket sedan dess ej förändrats, ej gav anledning
att till företagen binda några extra arbetare på ett sådant varaktigt sätt, att
företagen ansåge sig böra giva dessa arbetare semester.
Av det nu sagda torde framgå, att stora svårigheter föreligga att draga en
gräns mellan de extra arbetare, vilka böra erhålla semester och de, som icke
böra erhålla dylik. Det torde också vara tydligt, att denna gränsdragning
lämpligast verkställes avtalsvis, vilket erbjuder helt andra och bättre möjligheter
till anpassning efter olika förhållanden än lagregler kunna göra.
På grund av vad sålunda anförts vilja vi för vårt vidkommande avstyrka
ändringar i semesterlagen i de avseenden motionärerna åsyfta.
Stockholm den 28 februari 1942.
Norrlands Stufvareförbund Södra Sveriges Stuvareförbund.
G. Hagberg. Gustaf Sundberg.
Bilaga F.
Till andra lagutskottet.
Genom remiss den 3 februari 1942 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta motioner dels
nr 77 i andra kammaren av herr Gustafsson i Tenhult m. fl., dels ock nr 145
i första kammaren av herr Robert Berg m. fl. samt nr 235 i andra kammaren
av herr Ernst Berg m. fl. angående vissa ändringar i lagen om semester.
Landssekretariatet får å landsorganisationens vägnar anföra.
Extra stuveriarbetare och åkeriarbetare.
Den grundläggande förutsättningen för semesterrätt enligt lagen örn
semester är viss tids fortlöpande anställning. Denna förutsättning innebär
bland annat rättslig skyldighet för arbetstagaren att fortlöpande stå till arbetsgivarens
disposition. Huruvida sådan skyldighet föreligger kan ej sällan
vara svårt att avgöra. Särskilt är detta fallet vid sysselsättning av mera intermittent
beskaffenhet. Ofta anse sig arbetstagarna i dylika fall fortlöpande
stå till arbetsgivarens förfogande, medan arbetsgivaren har en motsatt uppfattning.
Med hänsyn till nu antydda svårigheter är det förklarligt örn från de
berörda arbetstagarna krav framställts att ifrågavarande förutsättning för
semesterrätt uppgives och semesterrätten endast göres beroende av under
kvalifikationsåret faktiskt utfört arbete, oavsett alltså örn detta kan sägas
hänföra sig till ett fortlöpande anställningsförhållande i teknisk bemärkelse.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.9; bilagor. 27
Att principiellt frånfalla kravet på fortlöpande anställning torde väl icke vara
möjligt. Däremot kan möjligen ifrågasättas att till 3 § foga en regel ay inne
håll att lika med fortlöpande anställning skall i avseende å lagens tillämpning
anses det fall att arbetstagare, utan att avtal örn dylik anställning föreligger,
likväl sedan minst 180 dagar utfört arbete för arbetsgivares räkning,
vilket arbete utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
SI: o [isarbetare och dylikt.
I de fall, som beröras i senare delen av motionen FK nr 145, räder
ingen tvekan örn att arbetarna under arbetsperioden (säsongen) äro fortlöpande
anställda; då yrkandet om semesterrätt ogillats, har detta varit beroende
på att den legala minimianställningstiden icke uppnåtts under perioden.
Semesterrätt skulle i dylika fall kunna ifrågakomma endast därest antingen
arbetarna kunde anses vara permitterade under vintern eller, i annat fall,
förutsättningar för tillämpning av avbrottsregeln i 3 § andra stycket föreligga.
Huruvida endast avbrott i arbetet (permittering) eller verkligt anställningsavbrott
(uppsägning) föreligger är en bevisningsfråga från fall till fall;
i det anförda rättsfallet har arbetsdomstolen betraktat avbrottet såsom anställningsavbrott.
De enligt arbetsdomstolens praxis gällande förutsättningarna
för skälighetsregelns tillämpning ha icke heller förelegat. Med bibehållande
av den nuvarande legala minimianställningstiden och med accepterande
av arbetsdomstolens tillämpning av avbrottsregeln kunna sålunda här
ifrågavarande arbetstagare icke i andra fall komma i åtnjutande av semester
enligt semesterlagen än de, där avbrottet visas lia karaktär av permittering.
I motionen AK nr 77 ifrågasättes nu införande av en förkortad kvalifikationsperiod.
1936 års semestersakkunniga föreslogo att perioden skulle utgöra
fyra månader. I flera motioner —- däribland den av herr Strand väckta
återgav landsorganisationens uppfattning —- framställdes yrkande örn kvalifikationsperiodens
bestämmande i enlighet med detta de sakkunnigas förslag.
Erfarenheterna från semesterlagens tillämpning synas sekretariatet motivera
utredning, huruvida icke en ändring till överensstämmelse med vad de
semestersakkunniga föreslagit är möjlig. I detta sammanhang erinras örn departementschefens
uttalande i propositionen till semesterlagen att, därest
det under lagens tillämpning skulle visa sig att alltför mångå arbetstagare
genom den utsträckta kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt,
en minskning av kvalifikationsperioden torde böra övervägas.
Beträffande frågan örn inrättande av semesterkassor anmärker sekretariatet
att det av motionärerna föreslagna systemet endast synes avse en utbyggnad
av det gällande legala systemet. Man komme i och med en sådan utbyggnad
att få tvenne legalt reglerade semestersystem. Det är troligt att detta skulle
innebära avsevärda tillämpningssvårigheter, såframt icke systemet med
semesterkassor reserverades för vissa bestämda arbetsområden — en begränsning
åter, som skulle lämna semesterfrågan olöst för de arbetstagare
inom övriga områden, vilka icke kvalificerat sig till semester enligt systemet
med särskild kvalifikationsperiod. Att åter låta sistnämnda — nu gällande
— system helt avlösas av kassesystemet anser sekretariatet icke böra ifrågakomma.
Då likväl för vissa arbetargruppers vidkommande svårigheter möta
att i avtalsmässig ordning vinna en rimlig reglering av semesterrätten, synes
frågan örn inrättande av semesterkassor, genom statsmakternas medverkan,
böra upptagas till utredning i samband med den utredning av frågan örn
förkortad kvalifikationsperiod, som sekretariatet ansett påkallad.
I flera andra hänseenden är semesterlagen i behov av översyn på grundval
av de erfarenheter, som vunnits under lagens tillämpning. Särskilt betvdelsefull
är i förevarande sammanhang frågan örn den närmare innebörden
2® Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
i a\brottsregeln i 3 § andra stycket, i fråga om vilken regel arbetsdomstolens
praxis adagalagt behovet av en klarare fixering av tillämpningsförutsättnmgarna.
Med hänsyn härtill vill sekretariatet förorda att den utredning, vilken utskottet
må föreslå, icke begränsas till i motionerna berörda frågor utan angles
avse samtliga de semesterlagens bestämmelser, vilka i tillämpningen
visat sig i behov av omprövning.
Stockholm den 2 mars 1942.
Landsorganisationen i Sverige.
Landssekretariatet.
Äng. Lindberg.
Arnold Sölvén.
Bilaga G.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1942 har Sveriges Skogsägareförbund beretts
tillfälle att avgiva yttrande över de inom Riksdagens andra kammare väckta
motionerna nr 71 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. och nr 72 av herr Skoglund
i Umeå m. fl. med begäran om utredning beträffande viss ändring av lagen
den 17 juni 1938 örn semester. Förbundet får i anledning härav vördsamt
anföra:
Båda motionerna avse att bereda skogsarbetarna vidgade möjligheter att
erhålla semester eller semesterersättning. Därvid uttalas, att erfarenheterna
från den tid av tre och ett halvt år, som förgått sedan lagen trädde i kraft,
visat, att skogsarbetarna blott i mycket obetydlig omfattning kommit i åtnjutande
av lagens förmåner. Anledningen härtill angives vara, att skogsarbetarna
endast undantagsvis arbeta hos samma arbetsgivare så pass lång tid i sträck,
att de kunna fullgöra det i lagen uppställda kvalifikationskravet av 180 dagars
fortlöpande anställning.
I detta sammanhang har i motionerna framhållits, att 1936 års semestersakkunnige
i sitt den 16 december 1937 avgivna betänkande förordat en kvalificeringsperiod
av fyra månader, men att Kungl. Majit i propositionen till 1938
års riksdag höjt denna till sex månader, vilken höjning delvis motiverats av
de svårigheter, semesterrättens genomförande för korttidsanställda skogsarbetare
skulle medföra.
Motionerna utmynna i yrkanden örn utredning örn sådan ändring av lagen,
att skogsarbetarna i realiteten komme i åtnjutande av semesterförmånerna. X
motion nr 72 anvisas icke några vägar för en sådan lagändring, men i motion
nr 71 anföres i motiveringen, att man kunde tänka sig antingen en avkortning
av kvalifikationstiden för alla arbetstagare ned till tre månader, varvid lagen
skulle i praktiken bliva tillämplig även för skogsarbetarna, eller ock införandet
i lagen av vissa undantagsbestämmelser för skogsarbetarna, varvid kvalifikationstiden
borde sättas till en månad.
I anledning av Arnd i motionerna anförts får Sveriges Skogsägareförbund uttala
följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2D; bilagor. 29
I propositionen i ärendet till 1938 års riksdag (nr 286) Ilar departements
chefen fullt klart uttalat, (sid. 155), att motivet till kvalifikationstidens höjande
från fyra till sex månader varit, att ifråga örn två arbetarkategorier, nämligen
biskötare och skogsarbetare, utomordentligt stora svårigheter skulle uppstå
vid bedömandet av semesterrätts inträdande, därest kvalifikationstiden fastställdes
till fyra månader. Departementschefen och riksdagen funno dessa
svårigheter vara så betydande, att kvalifikationstiden utsträcktes till sex
månader. Beträffande verkan av denna åtgärd yttrade departementschefen:
»Yid bifall härtill (sex månaders kvalificeringstid) komma praktiskt taget alla
betskötarna att falla utanför lagen liksom även de flesta skogsarbetarna.»
Det bör sålunda framhållas, att statsmakterna 1938 fullt medvetet formulerade
lagen så, att korttids- och tillfällighetsarbetarna i skogen komme att ligga
utanför lagens bestämmelser. De svårigheter, som föranledde detta ståndpunktstagande,
hava delvis angivits i propositionen (sid. 144—145) samt torde
därför ej behöva här upprepas.
Berörda svårigheter äro alltfort för handen. De äro så betydande, att det
icke lärer vara möjligt att för de tillfälligt anställda skogsarbetarnas del på
ett rättvist sätt grunda semesterrätt på fullgjorda kvalifikationskrav beträf
tande arbetad tid samt utförd minimiarbetsprestation. Vidhåller man kravet,
att samtliga skogsarbetare skola inrymmas inom en semesterlagstiftning, lärer
det därför bliva ofrånkomligt att för dessa arbetares vidkommande frångå
systemet örn semesterrätt efter vissa fullgjorda kvalifikationsbestämmelser och
i stället införa systemet med s. k. semesterkassor, vilka, örn systemet skall
vara lagstiftningsvägen reglerat, torde få sammanföras i en statlig semesteranstalt.
Motionärernas antydan, att de vilja sänka kvalifikationstiden till en
månad, pekar direkt i riktning mot en lösning efter en sådan linje.
Denna innebär, att envar arbetsgivare skall för varje arbetare, oavsett huru
kort tid han varit anställd, till den centrala semesteranstalten inbetala belopp,
som utgöra viss procent på arbetarens invänta lönebelopp. Samtidigt utlämnar
arbetsgivaren till arbetaren semestermärken å samma belopp, vilka makuleras
och inklistras i arbetarens semesterbok. Mot uppvisande av och avräkning i
denna bok hos semesteranstalten utbekommer arbetaren intjänad semesterlön,
när han vill ta sin semester.
Systemet innebär ett slags tvångssparande, vid vilket arbetsgivaren gör insättningen
av sparmedlen. Det är emellertid att märka, att semesterlönen därvid
måste framstå såsom en klar och tydlig löneförmån, ehuru denna utbetalas
i form av semestermärken. Det är givet, att denna löneförmån måste komma
i betraktande vid de kollektiva eller personliga avtalsuppgörelser, vilka ligga
till grund för skogsarbetet. Semesterlönen kommer att inräknas i de totala
löneförmånerna samt blir endast en del av dessa, som betecknas med ett .särskilt
namn. De totala löneförmånernas storlek bestämmes emellertid av de
förhandlingsförande parternas styrka vid förhandlingsbordet.
Det är sålunda en fiktion att tro, att en lagstadgad semesterlön för denna
arbetargrupp medför några förbättrade totala förmåner i lönehänseende. Åtgärden
innebär endast, såsom här nyss sagts, att en viss del av löneinkomsten
med laga tvång avskiljes och disponeras på särskilt sätt under ett särskilt
namn.
En lösning efter systemet med semesterkassor eller semesteranstalt diskuterades
ingående av semestersakkunniga samt avstyrktes av dessa. Jämväl
Kungl. Maj:t och riksdagen övervägde 1938 en sådan lösning, men förkastade
densamma, ej minst av det skälet, att driften av en central semesteranstalt klen
utomordentligt komplicerad sak.
Under den korta tid, som sedan dess förflutit, har icke något inträffat, som
kan föranleda ett nytt ståndpunktstagande i frågan. Sveriges Skogsägare^]-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
hund får därför för sin del avstyrka bifall till motionerna. Därvid vill förbundet
framhålla, att personer, som regelbundet och stadigvarande syssla med
skogsarbete i en ort, icke sakna möjlighet att erhålla semesterförmånema även
enligt nu gällande bestämmelser. Att detta hittills i relativt liten omfattning
kommit till synes, beror därav, att under två av de tre skogsarbetssäsonger,
som förgått sedan lagens ikraftträdande, på grund av kriget abnorma förhållanden
varit rådande inom skogsarbetsmarknaden. De stora extraordinarie vedhuggningarna
samt militärinkallelserna ha föranlett, att en stark brist på arbetskraft
varit rådande i skogarna. Skogsarbetslönenivån har befunnit sig i så gott
som oavlåtligt stigande. Detta har medfört, att skogsarbetskraften varit väsentligt
rörligare än tidigare. Stora arbetaregrupper ha efter korta arbetsperioder
flyttat från arbetsplats till arbetsplats i förhoppning att kunna tilltvinga sig
förbättrade förmåner. Denna obeständighet har varit mycket hindersam vid
skogsarbetets planläggning samt dess effektiva och rationella genomförande.
Den har givetvis även stängt möjligheterna för skogsarbetarna att fylla semesterlagens
kvalifikationsbestämmelser.
Stockholm den 9 mars 1942.
Sveriges Skogsägareförbund.
Axel von Sneidern.
Nils Schager.
Bilaga H.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Angående motioner i Andra kammaren nius 71 och 72 angående viss
ändring i lagen angående semester.
I ovannämnda motioner har påyrkats utredning i syfte att bereda skogsarbetarna
ökad semesterrätt. För att möjliggöra detta har särskilt påyrkats
förkortning av kvalifikationstiden, varmed förmodligen avsetts den i 3 § av
lagen avsedda anställningstiden.
Bland annat har framhållits, att skogsarbetarna ofta ha sysselsättning hos
flera särskilda arbetsgivare under en och samma säsong, varför villkoret örn 6
månaders anställningstid ofta icke kan uppfyllas. Det framkastas därför som
önskvärt, att redan 1 månads anställning skulle medföra rätt till 1 dags
semester.
Vid bedömandet av dessa önskemål torde man icke vara berättigad bortse
från själva syftet med den numera lagstadgade semestern. Denna avser att
bereda arbetstagaren en tids vila och rekreation efter en längre tids arbete.
Det är denna ledighet från arbetet, som är det väsentliga. Då arbetsgivaren
anses äga ett visst intresse av, att arbetstagaren är i full vigor vid utförandet
av sitt arbete, anses denna semesterledighet ligga i arbetsgivarens intresse.
På grund härav och för att arbetstagaren icke skall stå utan existensmedel
under den sålunda erhållna ledigheten, har arbetsgivaren pålagts skyldigheten
att jämväl under semesterledighet utbetala avlöning till arbetstagaren.
Hittills torde man på alla håll ha varit ense örn, att en arbetstagare skulle
vara berättigad att av en arbetsgivare påfordra ledighet med ty åtföljande
31
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
avlöning, blott om hail en ej alltför kort tidsperiod varit anställd hos denne.
Enligt den tankegång, som ovan utvecklats, borde arbetsgivaren strängt taget
också vara berättigad kunna påräkna en fortsatt arbetsprestation från arbetstagaren;
denna fordran har dock icke vid lagstiftningen ansetts kunna beaktas.
Det synes under sådana förhållanden vara befogat att så mycket strängare
upprätthålla fordran på, att det första villkoret — viss längre anställningstid
— verkligen uppfylles. Det torde icke vara för mycket sagt, att semestern först
uppkommit som en slags premie för »lång och trogen tjänst». Samma tankegång
som rätten till pension torde alltså ha legat till grund för densamma.
Skulle man nu i lagstiftningen uppluckra även denna förutsättning — viss
lång tjänstetid — synes man komma på glid med hela semesterbegreppet.
Skulle motionärernas önskemål tillmötesgås, är det fara värt, att man till sist
hamnar i ett lagstadgat lönetillägg på V3o-del (eller ännu mera) av den för varje
tid invänta arbetsinkomsten. Varje samband med semesterns ursprungliga
ändamål skulle då komma att upplösas.
För de områden som Värmlands och Västra Bergslagens Skogsarbetsgivareförening
representera, nämligen i första hand bergslagstrakter inom Värmlands,
Västmanlands, Örebro och Kopparbergs län, var tidigare skogsarbetaren
i regel bosatt på inom skogsområdet liggande arrendeställen, tillhöriga bruken
och skogsbolagen. Dessa s. k. torp brukades ofta i flera släktled från far till
son. De voro ej av den storleken, att de kunde giva full bärgning, utan huvudsakliga
inkomsten för livsuppehället erhölls genom stadigvarande arbete å omkringliggande
bruksskogar. Under senare år ha flera orsaker medverkat till,
att den på skogen arbetande befolkningen ej längre är så bofast utan mera
rörlig. Andra arbetsfält ha också tillkommit, vägbyggnader, arbeten vid vattenregleringar
och ökad anställningsmöjlighet inom industrien. Den tidigare mera
såsom fast inom ett skogsbruk anställde skogsarbetaren har härigenom ävensom
genom förändrad arrendelagstiftning blivit mera rotlös. Enligt föreningens
mening till skada såväl till hans egen mera säkra och kontinuerliga
arbetsanställning som till nackdel för skogsarbetsgivaren. Den i föreliggande
motioner åsyftade utvidgningen av semesterlagen skulle utan tvivel vara ytterligare
en åtgärd för att bryta ned det arbete, som under senaste år igångsatts
för att bereda skogsarbetaren fast arbetsanställning i ett uthålligt skogsbruk.
Enligt vår mening måste denna fråga först och främst bedömas med hänsyn
till behovet av semesterledighet för vederbörande — d. v. s. föregången lång
arbetstid — och därefter till vilka anspråk vederbörande därvid skäligen kan
anses berättigad ställa på sin arbetsgivare. En person, som avsevärd del av året
icke har någon anställning alls utan som självständig yrkesman utför arbete
än åt den ena, än åt den andra, har ju själv i sin hand att ordna med erforderlig
ledighet och är därför ej i behov av lagstadgad semester; han kan ju
icke heller av sina uppdragsgivare rimligen påfordra några förmåner enligt
semesterlagen. Att vidtaga ändringar i semesterlagen för att tillgodose personer
i ovannämnda yrkeskategori skulle därför verka förryckande på semesterlagen,
som ju är tillkommen i helt annat syfte. Lagen bör icke förvandlas till
ett instrument för utfående av högre ersättning för en arbetsprestation än
som medelst frivilligt avtal mellan berörda parter i vanlig ordning kan åstadkommas.
Uddeholm don 13 mars 1942.
Värmlands och Västra Bergslagens Skogsarbetsgivareförening.
G. Wesslén.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilag-or.
Bilaga 1.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom Eder skrivelse den 3 sistförfluten februari anmodad avgiva yttrande
över de inom Riksdagens andra kammare väckta motionerna nr 71 och 72 angående
ändring i lagen örn semester, får Föreningen Skogsarbeten anföra följande.
Motionärerna synas i huvudsak avse norrländska förhållanden. Föreningen
Skogsarbeten representerar skogsarbetsgivare från Dalälven och norrut, varför
vad som här nedan anföres även har avseende på det norrländska skogsbruket.
Motionärerna hålla före, att skogsarbetarna endast i ringa mån komma i
åtnjutande av semester eller semesterlön, och att denna yrkesgrupp är i ett
sämre läge än övriga arbetare med mera jämn sysselsättning. För att råda bot
härför tänker man sig bland annat en förkortning av den s. k. kvalifikationstiden
från sex till fyra å tre månader eller till och med en månad.
Åtnjutande av någon tids sammanhängande vila för den, som ständigt är
bunden vid sitt arbete under en på minuten bestämd arbetstid, är en förmån
av stort värde för de anställdas hälsa och trivsel. Den norrländske skogsarbetarn
arbetar dock icke under sådana förhållanden som nyss angivits. Han
utför arbete till största delen på ackord utan direkt arbetsledning. Arbetstidens
längd och förläggning äro icke reglerade. Han är med andra ord icke
bunden av »fabrikspipan» som industriarbetaren, utan han kan vid behov
disponera sin tid för andra ändamål. Det var bland annat med hänsyn till
sådana omständigheter, som kvalifikationstiden för semester sattes till sex
månader, varigenom de flesta skogsarbetarna — såsom departementschefen
anförde vid propositionens framläggande —■ kommo att falla utanför lagen.
Man kan förstå, att många skogsarbetare kommit att betrakta semesterlönen,
som oftast torde utfalla utan sammanhang med motsvarande ledighet,
som en löneförmån. Att de skogsarbetare, som ej kommit i åtnjutande av
denna förmån, anse sig orättvist behandlade, är väl förklarligt, men torde ej
kunna anföras som motiv för att ytterligare frångå lagens ursprungliga syfte,
nämligen att bereda ledighet med bibehållen lön åt arbetare med kontinuerlig
anställning. Semesterlönens karaktär av lönetillägg bör icke ytterligare
markeras, vilket en lagändring, på sätt motionärerna ifrågasätta, onekligen
skulle innebära. Man skulle sålunda här i sak få en lagstiftning i en den
öppna marknadens lönefråga, vilket måste avstyrkas.
Det har gått närmare fyra år, sedan semesterlagen trädde i kraft. Erfarenheterna
hava bestyrkt vad som från skogsägarehåll yttrades under förberedelsearbetet,
nämligen att lagen icke »passar» för skogsarbetet, särskilt så
som det bedrives i Norrland. Den utredning, som nu föreslås, synes enligt
motionärerna syfta till sådana regler, att skogsarbetaren ganska oberoende av
anställningstid och eventuella byten av arbetsgivare må kunna erhålla semester.
Föreningen Skogsarbeten får för sin del avstyrka en sådan åtgärd under framhållande
av att nuvarande lagbestämmelser medge, att semester kan erhållas
efter en anställningstid av sex månader. Semester bör skäligen ej givas åt
tillfällig arbetskraft med kortvarigare arbetspass.
Det kan tydligt spåras en stigande tendens hos arbetskraften att flytta från
arbetsplats till arbetsplats. Detta är knappast till båtnad för arbetaren och
alldeles säkert- till skada för företagaren. En förkortning av kvalifikations
tiden skulle uppmuntra denna förkastliga tendens.
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
I detta sammanhang må framhållas, att den norrländske skogsarbetaren i
inkomsthänseende icke står tillbaka för sina yrkesbröder inom många andra
yrkesområden tack vare de senare årens kraftiga lönestegringar och den rikliga
tillgången på arbete i skogen. På grund av sistnämnda förhållande, som är
liktydigt med längre anställningstider, torde också antalet skogsarbetare, som
kunnat kvalificera sig för semesterlön, hava stigit högst väsentligt, vilket
motionärerna möjligen icke hava beaktat.
Under hänvisning till det anförda får Föreningen Skogsarbeten uttala som
sin uppfattning, att någon utökning av lagens om semester verkningar icke
synes motiverad, och att den föreslagna utredningen därför icke är av behovet
påkallad.
Stockholm den 12 mars 1942.
Föreningen Skogsarbeten.
Ti. Wikander.
Bilaga J.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Satt i tillfälle att inkomma med yttrande över motioner av Ericsson i Sörsjön
m. fl. och Skoglund i Umeå m. fl. — nr 71 och 72 i andra kammaren —
får Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet härmed anföra följande:
Utgångspunkterna för strävandet att bereda säsongarbetarna semester eller
semesterlön kunna hämtas ur grundsatser, som i olika sammanhang angivits
vid semesterlagens tillkomst. Sålunda anföra semestersakkunniga i sin allmänna
motivering att »numera den uppfattningen torde lia stadgats, att
semester är en förmån i som likhet med andra i arbetsavtalet ingående materiella
förmåner utgör en rätt för den anställde att åtnjuta, så snart de i avtalet härför
uppställda förutsättningarna uppfyllts. Detta kan uttryckas så, att rätten
till semester successivt intjänas genom anställning under viss tid och det därunder
utförda arbetet, allt i enlighet med de närmare bestämmelser, som ingå
i arbetsavtalet. Om den tid under vilken semesterrätten intjänas i arbetsavtalet
bestämmes till kanske ett år eller örn i avtalet stadgas, att varje anställning,
huru kortvarig den än må vara, berättigar till ledighet med åtnjutande
av lön under så lång tid, som motsvarar exempelvis 4 procent av anställningstiden,
är ur det principiella sättet att betrakta semesterrätten likgiltigt.
Principen innebär alltså att rätten till ledighet under viss tid och
jämväl till lön under denna tid intjänas genom anställning och arbete under
viss i arbetsavtalet bestämd tidrymd. Semesterlönen är med andra ord att
betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna tidens arbete.»
Det är utan vidare klart att det under de förhållanden, som karaktäriseras
av detta betraktelsesätt, måste anses vara i hög grad otillfredsställande, att
stora säsongarbetargrupper icke skola kunna komma i åtnjutande av semester
eller semesterlön, t. ex. på grund därav att de icke arbeta åt en och samma
arbetsgivare under i semesterlagen angiven tidsperiod.
Beträffande speciellt skogsarbetarna framgick det också att både de sakkunniga
och departementschefen ansågo att do prinsipiellt skulle omfattas av
lagen.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 1,07 4* 3
•54 Andra lagutskottets utlåtande Kr 39; bilagor.
De sakkunniga yttrade härom bland annat »att stora betänkligheter måste
resas mot tanken att utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som
skogsarbetarna från de förmåner, som den lagstadgade semestern innebär för
övriga arbetstagare.---De skogsarbetare, som hava en så lång anställ
ningstid
som fyra månader böra inordnas under lagen, därest detta över
huvud kan anses möjligt. Så är fallet enligt de sakkunnigas uppfattning.»
När departementschefen motiverade utsträckningen av kvalifikationsperioden
från fyra till sex månader, var han medveten örn, att > de flesta skogsarbetarna'':
skulle komma att falla utanför lagen, vilket han fann beklagligt.
Dan ville emellertid betona, att förhållandena i berörda avseende borde följas
med uppmärksamhet. »Skulle det visa sig, å ena sidan, att svårigheterna vid
tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som trots förlängningen av kvalifikationsperioden
bliva berättigade till semester, väsentligen överdrivits, och å
andra sidan att allt för många arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden
komma att gå förlustiga semesterrätt, torde en minskning av
kvalifikationsperioden böra övervägas.»
Erfarenheterna under den tid, lagen varit i kraft, bestyrka, att de flesta
skogsarbetarna icke uppnått stadgad kvalifikationstid. I vilken utsträckning
detta beror på att de icke haft samma arbetsgivare under olika delar av året
kan icke exakt angivas. Det ligger i öppen dag, att en skogsarbetare, under
nuvarande förhållanden på denna arbetsmarknad, har större möjligheter än
eljest att få arbete i mer än sammanlagt sex månader, men även att dessa
arbetstillfällen äro fördelade på ännu flera arbetsgivare än under normala förhållanden,
på grund av att ett stort antal mindre skogsägare behöva hjälp med
att fullgöra sin leveransplikt i fråga örn brännved. Orättvisan gentemot de
skogsarbetare, som icke ha en och samma arbetsgivare under året, blir alltså
ännu mera markerad.
Beträffande erfarenheterna för övrigt under de år lagen varit i kraft synas
dessa icke bestyrka de under lagens tillkomst från arbetsgivarehåll anförda
svårigheterna att över huvud tillämpa semesterlagen på skogsarbetare. Däremot
har förbundet haft viss känning av de svårigheter, som uppkommit på
grund av den vid samma tidpunkt från dess sida kritiserade tolkning av
arbetsgivarebegreppet, som de sakkunniga beklagligtvis inläto sig på. Utvecklingen
sedan dess på avtalsväsendets område torde visserligen ha i viss
mån eliminerat dessa olägenheter, men rent principiellt vidhåller förbundet
den uppfattningen, att frågan om vilka som äro att betrakta som arbetare och
som arbetsgivare bör avgöras med ledning av de principer och den praxis,
som varit vägledande, när det gäller olycksfallsförsäkringslagen. Då denna
iråga är omnämnd i en av de väckta motionerna, torde hinder icke möta, att
den blir föremål för uppmärksamhet vid en blivande utredning.
Yi vilja även erinra örn att lagen är ofördelaktigare för arbetare, som åtnjuta
semesterlön, än för dem, som åtnjuta semester, vilket bör beaktas vid
en utredning.
De förhållanden, som varit rådande på skogsarbetarnas arbetsmarknad,
osäkerheten både i fråga örn arbetstillgången och arbetsanställningen, har
gjort, att skogsarbetarna varit mycket blygsamma i sina krav på socialt skydd
och sociala förmåner. Icke endast det nuvarande läget med avseende på
bränsleförsörjningen, utan även den skönjbara utvecklingen med avseende på
befolkningsfrågan, torde emellertid giva fullgoda skäl för att vara lyhörd för
deras berättigade krav oell angelägen om att söka övervinna de svårigheter,
sorn tvivelsutan resa sig i vägen för deras tillmötesgående.
Både reellt och psykologiskt är det av största vikt att kunna så långt som
möjligt erbjuda likvärdiga villkor på skilda arbetsområden. Kunde man övervinna
svårigheterna att bereda skogsarbetarna möjlighet till semester, så
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
35
skulle detta i icke ringa mån medverka till att trygga skogsbrukets tillgång
till erforderlig arbetskraft av bästa beskaffenhet. Även örn det kan sägas att
det mera gäller en löneförmån än tid till rekreation, så förhåller det sig dock
så, att möjligheten till resor och rekreation för en arbetargrupp med i vanliga
fall låga dags- och årsinkomster i första hand är en ekonomisk fråga.
Med åberopande härav får förbundet tillstyrka att en utredning företages
i motionernas syfte och förklarar sig beredvilligt att lämna sin medverkan
både i fråga örn semesterlagens verkningar för skogsarbetarnas vidkommande
och utarbetande av former för att även reellt likställa säsongarbetarna med
övriga arbetargrupper. Vare sig detta skall ske genom en förkortning av kvalifikationsperioden,
sammanläggning av arbetad tid hos olika arbetsgivare, bildandet
av semesterkassor, eller på annat sätt, ser förbundet helst, att man
tar sikte på samtliga säsongarbetargrupper.
Gävle den 25 februari 1942.
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Adolf Englund.
Bilaga K.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen, som företräder arbetsgivareintresset
vid jord- och skogsbruk i mellersta och södra Sverige samt i viss mån även
i norra delen av vårt land, får i anledning av motionerna nils 71, 72 och 77
i Riksdagens andra kammare göra följande uttalande.
Som motivering för det statliga ingrepp i förhållandet mellan parterna på
arbetsmarknaden, som en lagligen reglerad semester innebär, framhölls
under förarbetena till 1938 års semesterlag statens skyldighet att till folkhälsans
vårdande tillgodose samhällsmedlemmarnas behov av ledighet för
vila och rekreation.
Endast den arbetstagare, som kontinuerligt arbetar under viss ej alltför
kort tidsperiod, är i behov av sådan avkoppling, som en semesterledighet
avser att ge. Det säger sig självt att en arbetstagare, som på grund av arbetsbrist
eller annan orsak har ett mera sporadiskt arbete, ej genom lagstiftning
behöver tillförsäkras ytterligare ledighet utöver sin nödtvungna eller självtagna
ledighet.
Semesterns egentliga ändamål skall sålunda vara att tjäna den allmänna
hälsovården bland arbetstagarna, ej att tillförsäkra dessa en löneförmån. Att
lön måste utgå under ledigheten för att denna skall kunna rätt utnyttjas,
är en omständighet, som icke kan anföras som motivering för semesterlön,
där förutsättningar för semesterledighet ej föreligga.
1938 års semesterlag har visserligen såtillvida genombrutit denna princip
som lagen föreskriver att semesterlön skall utgå till hemarbetare och vissa
andra arbetstagare, vilka själva bestämma över sin arbetstid och ledighet.
Med därmed har man ej helt släppt sambandet med semestern såsom befogad
endast för arbetstagare med viss längre tids anställning. Även för semesterersättning
fordras nämligen fortlöpande anställning under minst 180 dagar
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
och vidare att arbetstagaren därunder haft en arbetsförtjänst, som normalt
kräver 18 dagars arbete per månad.
I de förslag, som framförts genom ovan angivna motioner, har semesterfrågan
mera ohöljt än tidigare framställts som en ren lönefråga. Hälsovårdssynpunkten
har skjutits åt sidan; arbetstagarnas behov av vila och rekreation
lämnas utan närmare beaktande; någon längre sammanhängande tjänstgöring
såsom semestergrund anses inte erforderlig. Motionärerna utgå blott ifrån
att när en arbetare, som arbetat i sex månader, är lagligen berättigad till
sex dagars semester respektive semesterersättning, så bör lagen också tillerkänna
den, som arbetat i tre månader, löneökning med ett belopp, som motsvarar
tre dagars semesterersättning.
I sin strävan att via semesterlagen förbättra arbetarnas löneförhållanden
söka motionärerna sålunda rycka undan den grund, på vilken den lagligen
reglerade semestern är uppbyggd, nämligen det hälsovårdande motivet för
ledigheten. Örn så sker kommer semesterfrågan att hänga i luften. Örn
rätten till semester ej såsom hittills skall stå och falla med behovet av ledighet
för vila och rekreation utan skall göras till en ren lönefråga, saknas varje
grund för bedömande av var gränsen för kvalifikationstiden skall dragas.
Föreningen anser det vara av stor vikt att man bibehåller hälsovårdsmotivet
såsom grund för semestern och alltså med hänsyn härtill bedömer
kvalifikationstidens längd. För sin del anser föreningen att gällande kvalifikationsperiod
om 180 dagar är alltför kort. En arbetare, som har kontinuerligt
arbete under sex månader och som under återstoden av året går arbetslös
eller har tillfälligt arbete, kail icke av hälsoskäl behöva tillerkännas semesterledighet.
Det synes föreningen som örn en kvalifikationsperiod om ett
år närmast skulle svara mot behovet. I vart fall finner föreningen det uppenbart
att en sänkning av kvalifikationsperioden under sex månader skulle vara
fullständigt obefogad.
Oavsett vad nu anförts om det ur semestersynpuukt principiellt obefogade
i en sänkning av kvalifikationstiden, kommer en sådan att föranleda stora
praktiska olägenheter. Vid tillkomsten av 1938 års lag anförde föreningen
starka betänkligheter mot en kvalifikationsperiod om allenast fyra månader,
som då var föreslagen. Föreningen motiverade sitt ställningstagande på
denna punkt bland annat med svårigheten att beräkna semesterrätten dels
för mera löst anställda ackordsavlönade skogsarbetare, dels för betarbetare,
som med familjens hjälp skötte betor Hjot ackordsbetalning. Departementschefen
framhöll att de gjorda anmärkningarna förtjänade beaktande och
förordade i anledning därav en kvalifikationsperiod av sex månader, detta
under motiveringen att det syntes »angeläget att undvika bestämmelser, som
kunna förutses giva upphov till svårlösta tvister».
Någon ändring i de faktiska förhållanden, varå departementschefen
grundade sitt bedömande och riksdagen sitt beslut, har sedan icke inträffat.
Tvärtom torde det, under de år som gått sedan semesterlagen kom till stånd,
ha blivit allt inora klart att en sänkning av den redan förut alltför korta
kvalifikationsperioden skulle föranleda svårigheter, som sannolikt icke skulle
kunna bemästras. De praktiska erfarenheterna peka snarare på önskvärdheten
av en utökad kvalifikationsperiod.
Vad beträffar inrättandet av semesterkassor vill föreningen ansluta sig till
den uppfattning, som chefen för socialdepartementet i proposition till 1938
års riksdag uttalat som motivering till sitt då gjorda avståndstagande från
semesterkassesystemet, nämligen att detta, i vart fall örn det anbefalles i lag,
är mycket svåradministrerbart. För jordbrukets del, särskilt det mindre
jordbruket, skulle svårigheterna bli så stora att systemet närmast får betecknas
såsom ogenomförbart.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.
37
Föreningen vill dessutom framhålla att man genom tillämpning av semesterkassesystemet
når det resultat, som föreningen här ovan i annat sammanhang
motsatt sig, nämligen att semesterfrågan göres till en ren lönefråga. Enligt
föreningens mening böra lönefrågor lösas av parterna på arbetsmarknaden,
ej av statsmakterna.
Under hänvisning till vad här anförts, får föreningen avstyrka såväl den
i motionerna nris 71 och 72 föreslagna utredningen som den i motion nr 77
föreslagna ändringar av semesterlagen och utredningen om inrättandet av
semesterkassor.
Stockholm den 14 mars 1942.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen.
G. Sämund.