Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1942 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriation
och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga
jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av
herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile.
I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk,
snarast måtte föreläggas riksdagen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande från egnahemsstyrelsen. Det av egnahemsstyrelsen
avgivna yttrandet ävensom protokollsutdrag utvisande vissa ledamöters
skiljaktiga meningar finnas såsom bilagor A och B fogade vid detta
utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i bilagorna.
Frågan örn förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många
tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
En utförlig historik har lämnats i sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag, nr 30 vid 1936 års riksdag och nr 24
vid 1937 års riksdag, till vilka utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.
Sedan 1935 års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl.
Majit måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande
av egnahemsverksamheten, tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
med stöd av Kungl. Majits den 30 december 1935 lämnade bemyndigande
sju sakkunniga för att verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängandra
frågor. De sakkunniga antogo benämningen 1936 års egnahemsutredning.
I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter
i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade
och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare
omnämndes, atl från åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar
i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter
anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:
mildrig till riksdagens protokoll 1:942. 9 samt. 2 avd. Nr 28.
1
o
Andra lagutskottets utlåtande Nr ~8.
På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att
underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna
jordbrukslägenheter gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeegnahemsverksamlieten
är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren
därå kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda
innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad
den egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den
riktningen, att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits
i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten
av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal
och ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning
i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen
dag. Frågan örn komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också
sedan gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under
förhållanden sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel
försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav
ej medgiver dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social
angelägenhet, alt dylika småbruk utvecklas antingen genom tilläg av jord
från angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat
mindre jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.
Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika
former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör
vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas
till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna
örn jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten
av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska
hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för
närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen
bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är lill fyllest
för ifrågavarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande
bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet
landsbygdens folk berörda frågan om jordanskaffning i syfte att komplettera
ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat
uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta
liksom övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning
med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation
av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas
genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett
önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik
lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till
jordägarens berättigade intressen.
Vid 1931 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 195 bland annat,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära förslag till de talrika ofullständiga
jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag. Andra lagutskottet
hemställde i sitt förutnämnda utlåtande nr 24 — under framhållande
bland annat att den i motionen behandlade frågan vöre under övervägande
av egnahemsutredningen — att motionen i förevarande del icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Egnahemsutredningen avlämnade med en den 20 oktober 1938 dagtecknad
skrivelse betänkande med förslag angående den statliga egnahemsverksamheten
(statens off. ulr. 1938: 34). Med hänsyn till den betydelse, utredningen
Aiulr<t lagutskottets utlåtande Nr 28.
3
tillagt jordförsörjningen för egnahemsändainål, har utredningen lunnit sig
böra överväga, huruvida vad som föresloges om egnahemsorganisationens
effektivisering vore tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller om,
där frivillig överenskommelse örn avstående av jord ej kunde träffas, särskilt
medel borde stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål
för jordanskaffningen, har anfört bland annat följande:
Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone
ännu är ira jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning
i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av nya jordbruk eller bostadslägenheter,
icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk
i mellersta och södra Sverige torde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga
för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till
försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta Norrland
eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är — i vart
fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens
mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen att tillgå,
utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.
I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk.
kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.
Vad angår mark för bostadslägenheter ha utredningsmännen visserligen
funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsiiknande
områden kunna anses väl höga. Trots den senaste tidens stegrade
och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen
dock icke kunnat finna, att någon anmärkningsvärd svårighet förelegat
för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt vara att
vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt särskilda egnahemsföreningar
och egnahemsbolag i förekommande fall med stöd av statliga
förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.
Jordanskaffningen för arbetarsmåbruk intager en i viss mån annan ställning
än den. som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden
icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbetarsmåbruksrörelsen
är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.
Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har
hand örn rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna
jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen
Ira jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten
att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna
stundom ansetts för höga. Dylika klagomål ha dock i regel gällt sådana
kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen
jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina
ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste
utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar
trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att
från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia 1''örmärkts.
Tvärtom torde vissa bolag gärna lia upplåtit jord för ändamålet
med hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet
med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen
förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga
skäl för införandet av expropriation vid jordanskaffning för arbetarsmåbruk.
I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av att kommunerna
uppmuntras alt för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i
ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin
jordanskaffning tillse, att lägenheter flir arbetarsmåbruk utläggas när så befinncs
påkallat.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr ;!8.
Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet
skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning
av ofullständiga jordbruk med tillskotts jord. Möjligheten att anskaffa nödig
tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till
viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett
visst speciellt ägoslag, varå detta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett
ofullständigt jordbruk blir, även om tillskottsjord finnes för förstärkningen,
helt beroende av grannens förståelse för saken och vilja att avyttra jorden
till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet
påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen
nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där
möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen
icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,
som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder
ha i yttranden till utredningsmännen erinrat örn liknande förhållanden.
Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och
säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,
överenskommelser mången gång komma att åvägabringas. Likväl torde
kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något
slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en
obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom
är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan
flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.
Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste
anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför
utnyttjas för att underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja
att avyttra mark, som de utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få
vara hindrande.
Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavståendc av mark för den egnahemsverksamhet,
som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till
jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men
väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande
av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen
har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes
i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.
Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av
ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen gjort gällande,
att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den grad allmänt
och har den stora sociala betydelse, att det bör anses likställt med andra ändamål,
för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig. Förslaget
innebär i enlighet härmed, att det nya expropriationsändamålet införes i
denna lag.
Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av lillskottsjord
få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i ett jordbruk och
göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark
med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt
skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom
särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28. 5
till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej
heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket
genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,
betesförbättring oell dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.
Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en
yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svårighet
mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt
borde icke heller få medgivas, om genom expropriationen avsevärd
olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen
föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga om fastighet,
som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.
Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga
jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning
som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till
stånd, men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i
jorddelningslagen, vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.
Enligt förslaget gäller vidare, bland annat, att rätt till expropriation ej
får meddelas annan än statlig egnahemsnämnd eller enskild person, som
av sådan nämnd prövats böra, under förutsättning att expropriationen kommer
till stånd, erhålla lån eller bidrag enligt grunderna för den statliga
egnahemsverksamheten till förvärv av det exproprierade området eller till
jordförbättring å detsamma.
Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter
uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten har avstyrkt införandet
av expropriationsrätt för här avsedda ändamål. Den andre reservanten
har förordat, att rätt även måtte införas till expropriation av mark
för bildande av egnaliemsfastighet, alltså icke blott för stärkande av ofullständigt
jordbruk.
På grundval av egnahemsutredningens förslag framlade Kungl. Majit i
proposition nr 236 till 1939 års lagtima riksdag förslag angående ändrade
grunder för egnahemsverksamheten m. m. Efter redogörelse för utredningens
förslag beträffande expropriation till förstärkning av ofullständiga jordbruk
(sid. 58—63) samt däröver avgivna yttranden (sid. 63—68) anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp. till det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet följande.
Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens
allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av de
många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer
till stånd är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt
intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda
uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande
ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke vara
ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga
jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på
expropriationsåtgärder för ifrågavarande ändamål. En komplettering av
G
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
ofullständiga jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framhållit, eli tillrättaläggande av förhållanden, som
lia sin rot i ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.
Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning
av nu föreslagen innebörd synes så till vida behöva väcka mindre betänksamhet,
som expropriation icke skulle medgivas, örn genom densamma avsevärd
olägenhet skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen
skulle icke bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen
vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett
mindre jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt
ofullständiga jordbruk.
Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning om expropriationsrätt
på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon större
utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål
i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande av tvång.
Det torde kunna antagas, att jord för komplettering av ofullständiga jordbruk
i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens väg.
Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett
synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som
hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagförslag
dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas
granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom sådan tid.
att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden torde
därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i samband med
de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.
I anledning av berörda proposition väcktes av herr Lindhagen en motion.
I: 310, vari hemställdes, »att riksdagen ville taga avstånd från propositionens
tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala sig för att nästa års
proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för vilka den under så
långa och stridsfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig».
Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande nr 83. att utskottet anslöte sig till
vad departementschefen härutinnan anfört samt att utvecklingen enligt utskottets
uppfattning torde lia gått i den riktningen, att viss överskottsjord
från större egendomar bör göras åtkomlig för att tillgodose de ofullständiga
jordbrukens behov av ägoutvidgning.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex av utskottets ledamöter.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande på denna punkt.
I samband med ifrågavarande proposition nr ‘236 behandlade jordbruksutskottet
även en annan av herr Lindhagen väckt motion, I: 214, i vilken bland
annat frågan örn komplettering av ofullständiga jordbruk berördes.
I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, nr 83, anförde jordbruksutskottet
(sid. 24), att utskottet funnit den sociala jordfrågan, i vad
den sammanhängde med egnahems verksamheten, bringas till åsyftad lösning
genom de reformer på området, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Vid 19J0 års lagtima riksdag riktade herr Lindhagen med första kammarens
tillstånd till chefen för jordbruksdepartementet följande interpellation:
1) Kan det ej förväntas att de förenämnda nödiga expropriationslagarna,
som uppenbarligen erfordras till stöd främst för del norrländska jordbruket,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
7
av tre jordkommissioner påkallats och även från andra ämbetsverk tillstyrkts,
bliva enligt löfte framlagda för innevarande års riksdag?
2) Om detta ej kan ske från deras sida, som vederbör, bådar uppskovet då
ett övergivande av dessa grundvalar för det norrländska jordbrukets emancipation
eller, när kan det i annat fall vara att emotse?
I sitt svar å interpellationen yttrade departementschefen vid första kammarens
sammanträde den 6 mars 1940 följande:
Det torde vara förklarligt, att regeringen under de förhållanden som varit
rådande sedan september föregående år icke vidtagit åtgärder för att forcera
fram denna fråga. De nya riktlinjer för egnahemsverksamheten, som i huvudsak
godkändes av 1939 års riksdag, innebära ett synnerligen betydande
framsteg, när det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk på frivillig
väg. Proposition kommer att föreläggas innevarande års riksdag med förslag
angående den organisatoriska utformningen av egnahemsrörelsen enligt de
nya principerna, varefter det är meningen att denna verksamhet i sin nya
gestalt — bland annat med förstatligade egnahemsnämnder — skall träda i
funktion från och med ingången av nästa budgetår. Det torde ligga i öppen
dag att större möjligheter komma att föreligga för genomförandet av en
väl genomtänkt lagstiftning på här förevarande område sedan egnahemsrörelsen
bör jat arbeta enligt de nya grunderna.
Till sist vill jag erinra örn de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen,
ändringar som beträffande s. k. avstyckning innebära ett avsevärt
framsteg i jämförelse med förut gällande lagstiftning. De nya bestämmelserna
avse bl. a. att i orter med riklig skogstillgång tillgodose jordbruksfastigheternas
behov av tillräcklig stödskog och åtminstone för framtiden hindra
tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk.
Arbetet på den även enligt min mening mycket trängande kompletteringen
av ofullständiga jordbruk torde icke komma att fördröjas därigenom att
något förslag örn expropriationslagstiftning icke hinner föreläggas detta års
riksdag. Åtskilligt kan göras med de möjligheter, som numera beretts egnahemsrörelsen
i detta avseende, jämte de i det föregående berörda nya jorddelningsbestämmelserna,
och dessa möjligheter komma även att utnyttjas
så att största möjliga effekt kommer att uppnås.
Svaret på herr Lindhagens första fråga blir alltså, att denna lagstiftningsfråga
icke kommer att föreläggas innevarande års riksdag. På den andra
frågan blir svaret i anslutning till vad jag anfört, att uppskovet icke innebär
någon ändring i tidigare ståndpunkttagande.
Vid 1940 års lagtima riksdag framställde herr Lindhagen vidare i motion
1: 134 samma yrkanden som i nyssnämnda motion I: 214/1939. I utlåtande nr
46 över motionen anförde andra lagutskottet bland annat — under hänvisning
till vad chefen för jordbruksdepartementet i ovan återgivna interpellationssvar
anfört — alt departementschefens uttalanden visade, att frågan örn
en expropriationslagstiftning leir komplettering av ofullständiga jordbruk
vore föremål för hans uppmärksamhet. På hemställan av utskottet avslog
riksdagen motionen.
Vid mötet med hushållningssällskapens ombud i Stockholm 1940 väcktes
motion an Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott angående
lillskottsjord åt ofullständiga jordbruk. I motionen anfördes — efter omnämnande
av egnahemsutredningens förslag lill expropriationsrätt för förstärkning
av ofullständiga jordbruk — följande.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Av egnahemsutredningens motivering i förevarande del framgår, att dess
förslag om expropriationsrätt framförts främst i syfte att erhålla tillskottsjord
till ofullständiga .jordbruk från större och medelstora gårdar. Däremot
synes — av motiveringen och förslagets närmare utformande att döma — utredningen
ej lia tänkt sig att den föreslagna expropriationsrätten skulle kunna
komma till tillämpning i de fall, då bildandet av — för att begagna utredningens
terminologi •— lämpliga familjejordbruk skulle kunna ske genom
sammanslagning av ett eller flera ofullständiga jordbruk till en större enhet
eller genom uppdelande av ett ofullständigt jordbruk mellan två eller flera
mindre jordbruk. Huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för att
utvidga den föreslagna expropriationsrätten till att omfatta även dylika fall
kan givetvis vara föremål för delade meningar, och utskottet vill därför ej
ifrågasätta att hushållningssällskapens ombud skola göra något uttalande i
den riktningen. Det förslag utskottet tillåter sig framföra går i stället ut på
att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större enheter skulle
åtminstone i någon mån kunna underlättas på en annan, betydligt mjukare
väg. Vad utskottet avser är införandet av ett stadgande, enligt vilket, då en
till ett ofullständigt jordbruk gränsande fastighet, som lämpar sig att — för
vinnande av familjejordbruk — sammanslås med förstnämnda fastighet eller
att uppdelas mellan flera dylika fastigheter, utb.judes till eller eljest blir. föremål
för försäljning, vederbörande egnahemsnämnd eller — genom dess förmedling
— ägarna av det eller de ofullständiga .jordbruk, varom är fråga,
skola få företräde till inköp av den utbjudna fastigheten för det pris, till vilket
fastigheten eljest skulle komma att försäljas. Ett stadgande örn en dylik
lösningsrätt skulle säkerligen vara ägnat att — utan att på något sätt träda
säljarens berättigade intresse för nära — i många fall underlätta ofullständiga
jordbruks förseende med erforderlig tillskottsjord. Något förslag till hur
en sådan inlösningsrätt lämpligen skall kunna ordnas, tilltror sig utskottet
ej kunna avgiva. Att avsevärda svårigheter föreligga att få till stånd ett inlösningsförfarande
av nu nämnd art, som är ägnat att utan allt för stor omgång
leda till ett verkligt praktiskt resultat, vill utskottet icke förneka. Angelägenheten
av att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större
enheter i möjligaste mån underlättas gör emellertid, att ett försök i angiven
riktning det oaktat synes böra göras, och det får bli en blivande utrednings
sak att söka framkomma med förslag till dessa svårigheters bemästrande.
Här må endast framhållas, att möjlighet torde böra stadgas till undantag
från inlösningsrättens begagnande för det fall att försäljning är avsedd att
äga rum till en nära anhörig till säljaren.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
hushållningssällskapens ombud måtte — utan att taga någon som helst ställning
till väckt fråga om införandet av viss expropriationsrätt för tillförande
åt ofullständiga jordbruk av tillskottsjord — till Kungl. Majit avlåta underdånig
skrivelse med anhållan om utredning, huruvida ej en sådan inlösningsrätt,
som nyss nämnts, lämpligen bör stadgas, samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga det förslag, som av denna utredning kan föranledas.
På hemställan av ombudsmötets utskott nr 1 beslöto ombuden alt i .skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn sådan utredning, som avses i motionen.
Skrivelse i ämnet inkom till Kungl. Majit den 8 oktober 1940. Ärendet är
beroende på Kungl. Majits prövning.
Såsom förut nämnts framlade Kungl. Majit i proposition nr 236 till 1939
års lagtima riksdag förslag angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten
m. m. På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 83) bi
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
föll riksdagen i huvudsak förslaget (riksdagens skrivelse nr 444). Det av chefen
för jordbruksdepartementet i förutnämnda interpellationssvar åsyftade
förslaget angående egnahemsrörelsens organisation framlades för 1940 års
lagtima riksdag genom proposition nr 130 angående anslag till egnahemsverksamheten
för budgetåret 1940/41 m. m. Jordbruksutskottet tillstyrkte
i sitt utlåtande nr 33 i stort sett Kungl. Maj-.ts förslag och utlåtandet god-;
kändes i huvudsakliga delar av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 273). I
enlighet med dessa riksdagens beslut hava bland annat följande författningar
utfärdats, nämligen kungörelsen den 80 juni 1939 (nr AGB) angående statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., kungörelsen den
7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten och kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr. 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Förstnämnda kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1940
samt de båda senare kungörelserna den 1 juli samma år.
De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna för den fortsatta
egnahemsverksamheten äro i huvudsak av följande innebörd.
Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket ha till uppgift att underlätta
för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek
och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,
d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av innehavaren
och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej
heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning
av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste
länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar
för egnahemsändamål. Egnahemsorganisationen skall under vissa förutsättningar
kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den
icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten skall vara att befrämja
en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En
sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga jordbruk
skall eftersträvas.
Egnahemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,
d. v. s. jordbruk som är avsett att bereda innehavaren och hans
familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,
liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa
senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamhetens
sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.
Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet är
avsedd att effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på
jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse
skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.
Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i
form av jordbrukslån, skogslån och premielån. Lån beviljas ej till förvärv
av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen
i särskilda fall medgiva, alt lån får utgå till förvärv av fastighet
med värde intill 35,000 kronor. Jordhrukslån kan beviljas intill ett belopp
högst motsvarande nittio procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan
utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande
skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall
eller egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit
i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jord
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
brukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i
en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en
amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas örn
grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet
för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett
av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och
skogslån förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,
varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är
i regel räntefritt.
Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,
kan beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till
sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan bottenkredit placeras
hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en slående del. som motsvarar femtio
procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel utgörande återstoden
av lånet. Bostadslån kan även beviljas till örn- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.
Räntan för bostadslån bestämmes på samma sätt som för
jordbrukslån.
Särskilda föreskrifter meddelas vidare om egnahemslån till underlättande
av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande
fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga
fastigheten (tillskottsjord) eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å
dylikt jordbruk. I samband härmed kan beviljas bidrag till inlösen av byggnader
på tillskottsjorden, som bli överflödiga efter sammanläggningen. Med
ofullständigt jordbruk förstås jordbruk, som utgör brukarens enda eller
huvudsakliga förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att
utgöra familjejordbruk.
Av statsmedel må därjämte utlämnas bidrag till täckande av kostnaderna
för förstärkning av ofullständigt jordbruk, för förbättring av stödjordbruk
till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande av kulturbete till förmån för
mindre jordbruk, ändå att det icke är att anse såsom ofullständigt. Sådant
statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling
till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å
odlad jord (sternöjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och
lera — på myrjord (jordkörningsbidrag), befordrande av rationell beteskultur
(betesförbättringsbidrag) samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag).
Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för
arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten
skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid
upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av jordbruksinventarier
m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre belopp
än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.
För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.
Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående
del och en amorteringsdel. Den stående delen fastställes till belopp, motsvarande
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent
av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande
kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. Å amorteringsdelen erlägges ej ränta. Ä den stående delen skall
efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, som Kungl.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
11
Majit bestämmer med hänsyn tagen lili räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten
Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare
med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnad-.
o o
Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lan till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m., bidrag till vissa byggnader samt
arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller
upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje
hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar
och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten
står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje
kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.
Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas
till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen
erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån
skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara
villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller
förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för
användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,
lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.
A förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av
låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster — staten svarar ej för
dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande
0.5 procent av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående
års utgång.
Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men
lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För
utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen
lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust å utlämnat
arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet inträtt beträffande
lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och
den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganets
godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående
del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å
arbetarsmåbrukslån helt bäras av kommunen.
Bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk handhaves
av hushållningssällskapen under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.
I de vid 1941 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:43 av herr
Andersson, Alfred m. fl. och II: 60 av herr Svensson i Ljungskile framställdes
yrkande av samma innehåll som i de nu till behandling föreliggande
motionerna. Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande,
nr 11, följande:
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har sedan åtskilliga år
Iinbaka frågan örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i vårt
land varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I syfte att främja
utvecklingen av sådana jordbruk hava vid skilda tillfällen vidtagits omfattande
åtgärder av olika slag, innebärande betydande uppoffringar från det
allmännas sida. De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna
för den fortsatta egnahemsverksamheten, vilka i stort sett träll i tillämpning
den 1 juli 1940, utgöra ett avsevärt framsteg i detta hänseende.
1936 års egnabemsiilredning, vars förslag ligger lill grund för den år 1939
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
genomförda reformen beträffande egnahemsverksamheten, har i anledning
av den betydelse som tillagts jordförsörjningen för egnahemsändamål
funnit sig böra överväga, huruvida för tryggande av tillgången på jord
särskilt tvångsmedel borde stå till förfogande. Utredningen har ansett strävandena
att förstärka de ofullständiga jordbruken vara en angelägenhet av
sådan vikt, att alla möjligheter borde utnyttjas för att underlätta densamma.
Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen
av jord införes med avseende å anskaffning av tillskottsjord till
ofullständiga jordbruk. På sätt framgår av redogörelsen här ovan anslöt sig
föredragande departementschefen i 1939 års proposition angående egnahemsverksamheten
i princip till den av utredningen sålunda framförda tanken
örn en expropriationsrätt för komplettering av dylika jordbruk. Emellertid
yttrade departementschefen därjämte — under framhållande bland
annat att vid utarbetandet av cn lagstiftning örn expropriationsrätt på detta
område en synnerligen omsorgsfull prövning måste äga rum — att fortsatta
överväganden borde ske rörande denna fråga. Vid 1940 års lagtima
l iksdag har vidare chefen för jordbruksdepartementet i svar på en interpellation
av herr Lindhagen framhållit, att större möjligheter komme att föreligga
för genomförandet av en väl genomtänkt lagstiftning på nämnda område,
sedan egnahemsrörelsen den 1 juli 1940 börjat arbeta enligt nya grunder,
samt att uppskovet med denna lagstiftning icke innebure ändring i
tidigare ståndpunkttagande.
Enligt utskottets mening är spörsmålet örn förbättring av de många ofullständiga
jordbruken i landet ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan
påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därvid måste
uppenbarligen även möjligheterna för anskaffande av tillskottsjord till sådana
jordbruk skänkas synnerligt beaktande. Att en sanering av dessa jordbruk
kommer till stånd är, såsom även framhållits under förarbetena till
1939 års egnahemsreform, icke blott ett socialt utan även i många fall ett
jordbruksekonomiskt intresse. Med hänsyn härtill finner utskottet att prövning
bör ske av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen
av de ofullständiga jordbruken. Enligt utskottets uppfattning bör
följaktligen även tagas under övervägande, huruvida icke möjlighet bör
beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke
kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning
genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att en
tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt
utrustade för brukning av en viss areal, kan lända till skada icke blott för det
individuella jordbruket utan också för produktiviteten i större omfattning.
Såsom departementschefen framhållit i den ovannämnda propositionen till
1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet av en expropriationslagstiftning
på detta område ett synnerligen omsorgsfullt övervägande.
Vad angår frågan om förköpsrätt i kompletteringssyfte är denna fråga så
outredd, att utskottet icke för närvarande anser sig böra göra något uttalande
angående möjligheten att på denna väg komma till ett resultat. Härutinnan
fordras således närmare undersökning.
På sätt framgår av vad utskottet förut anfört är frågan örn införande av
en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna,
föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet. Utskottet förväntar, att så snart
törhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande
samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas riksdagen. Aven
den i motionerna berörda frågan örn förköpsrätt av jord, som erfordras för
komplettering av ofullständiga jordbruk, är, såsom nämnts i den ovan lämnade
redogörelsen, beroende på Kungl. Majlis prövning. Med hänsyn till vad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
13
sålunda anförts finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för närvarande
göra någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet får
därför hemställa, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Reservation anfördes av herr Hermansson, som ansåg att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionerna, samt av herr Hage, varjämte herr Sten avgav
ett särskilt yttrande.
Första kammaren biföll utskottets hemställan medan andra kammaren,
med avslag å samma hemställan, biföll de i ämnet väckta motionerna.
Vid 1941 års riksdag framställde vidare herr Andersson, Alfred, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en så lydande fråga: »Kan
förslag till expropriation och förköpsrätt av jord, som behövs för komplettering
av ofullständiga jordbruk, förväntas till nästa års riksdag?»
Vid första kammarens sammanträde den 17 december 1941 besvarade
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nämnda fråga, varvid
han yttrade:
Som svar härpå vill jag framhålla, att förslag till ny arrendelagstiftning,
vari även ingå vissa bestämmelser om förköpsrätt, är under omprövning. Av
den nya egnahemsorganisationens verksamhet har hittills, såvitt mig är bekant,
icke framkommit något, som tyder på att det för närvarande skulle
föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning till stöd för
egnahemsox-ganens arbete för komplettering av ofullständiga jordbruk. Något
ståndpunktstagande i denna fråga har därför ännu icke skett.
Såsom utskottet yttrade i sitt utlåtande vid 1941 års riksdag måste spörsmålet
örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i landet anses
vara ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan påkallar oavlåtlig uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Att en sanering av dessa jordbnik
kommer till stånd är icke blott ett socialt utan även i många fall ett jordbruksekonomiskt
intresse. Enligt utskottets mening bör alltså prövning ske
av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen av de ofullständiga
jordbruken. Därvid måste uppenbarligen möjligheterna att anskaffa
tillskotts jord skänkas synnerligt beaktande. Därest det oundgängliga
behovet därav emellertid icke kan tillgodoses på frivillighetens väg, uppkommer
spörsmålet, om icke möjlighet bör finnas att kunna fylla behovet genom
tvångsinlösen av sådan jord.
1936 års egnahemsutredning har efter ingående undersökningar ansett
styrkt, att behov föreligger av en lagstiftning, som möjliggör tvångsinlösen i
viss utsträckning av mark till komplettering av ofullständiga jordbruk. Efter
det utredningen år 1938 avgivit betänkande med förslag lill lagstiftning i ämnet,
har på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen frågan i olika
sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Egnahemsstyrelsen har i sitt över motionerna avgivna yttrande förklarat
sig icke i och för sig hava något att erinra mot att möjlighet införes till
expropriation av mark för komplettering av ofullständiga jordbruk i sådana
fall, då en dylik åtgärd syntes nr fastighetsbildningens synpunkt uppenbar
-
UlalcolM.
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
ligen berättigad. Styrelsen har emellertid ansett, att frågan om vad som kan
göras för underlättandet av möjligheterna till en komplettering av befintliga
ofullständiga jordbruk, borde upptagas till övervägande i samband med det
angelägna spörsmålet örn tillskapande av en jorddelningslagstiftning, som
effektivare än den nuvarande kunde hindra tillkomsten av nya ofullständiga
jordbrak. Utskottet delar styrelsens uppfattning om angelägenheten av att
genom lämpliga lagbestämmelser kunna förhindra att nya ofullständiga
jordbruk uppkomma. Emellertid anser utskottet icke för sin del, att frågan
örn sättet för anskaffande av tillskottsjord till redan befintliga ofullständiga
jordbruk står i sådant samband med spörsmålet örn skärpning av jorddelningslagstiftningen
till förhindrande av tillkomsten av nya sådana jordbruk,
att förstnämnda fråga behöver anstå i avvaktan på lösningen av den senare.
På sätt egnahemsstyrelsen anfört torde, oavsett örn möjlighet till expropriation
av tillskottsjord införes, egnahemsnämnderna kunna nå tillfredsställande
resultat i fråga örn möjlighet till komplettering av ofullständiga
.jordbruk i vissa fall. I åtskilliga fall torde emellertid, såsom egnahemsutredningen
framhållit, erforderlig mark för ändamålet icke kunna anskaffas
på frivillighetens väg. Utskottet hyser den uppfattningen att möjlighet bör
finnas att, när alla andra utvägar förgäves försökts, kunna åstadkomma
tvångsavstående av jord för stärkande av dylika jordbruk. Denna möjlighet
bör dock uppenbarligen icke stå till buds, örn genom en tvångsöverflyttning
av mark ägaren eller innehavaren skulle tillskyndas avsevärd olägenhet;
detta vore för övrigt knappast ekonomiskt möjligt, då givetvis, i överensstämmelse
med vad som gäller vid expropriation i allmänhet, full ersättning
för all genom expropriationen åsamkad skada skall utgå. Med hänsyn
till frågans vikt vill utskottet föreslå riksdagen afl till Kungl. Majit göra
en framställning i ämnet.
Egnahemsutredningen har i sitt betänkande framlagt ett utformat förslag
lill lagstiftning örn expropriation av mark för stärkande av ofullständigt
jordbruk. I den här förut lämnade redogörelsen har i korthet upptagits utredningens
förslag härutinnan, däribland vissa av utredningen föreslagna
villkor i fråga örn möjligheten att erhålla expropriation för detta ändamål.
Enligt utskottets mening bör den sålunda verkställda utredningen snarast
fullföljas. Såsom ytterligare material torde kunna tjäna de upplysningar angående
hithörande spörsmål, vilka egnahemsstyrelsen förklarat sig ämna anmoda
egnahemsnämnderna att lämna. Vid de fortsatta övervägandena rörande
ifrågavarande spörsmål synes även böra uppmärksammas det av utskottet
i 1941 års utlåtande påpekade förhållandet, att en tvångsöverflyttning av
mark från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt utrustade för brukning
av viss areal, kan lända till skada icke blott för det individuella jordbruket
utan också för produktiviteten i större omfattning.
I de föreliggande motionerna bär även berörts frågan örn förköpsrätt av
jord i kompletteringssyfte. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande år 1941
är denna fråga helt outredd. Möjligheten att i vissa fall på denna väg komma
till ett resultat synes emellertid förtjänt av en undersökning. I anslut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
15
nini» till de ytterligare överväganden, som kunna erfordras beträffande en
expropriationslagstiftning till stärkande av ofullständiga jordbruk, synes
jämväl spörsmålet örn förköpsrätt kunna upptagas till prövning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville dels,
efter verkställande av den ytterligare utredning, som kan
anses erforderlig, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
om expropriation av mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk, dels ock låta verkställa utredning av frågan
örn förköpsrätt av jord för samma ändamål samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan
föranleda.
Stockholm den 5 maj 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Wistrand,
Olof Carlsson, Sten och Näslund;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Hallagård, Hermansson,
fru Johansson, herrar Barnekow, Håstad och Jansson i Hällefors.
Reservation
av herrar Tamm, Wistrand och Håstad, som ansett att utskottets utlåtande
bort lia haft följande lydelse:
Såsom utskottet yttrade i sitt utlåtande vid 1941 års riksdag är spörsmålet
om förbättring av de många ofullständiga jordbruken i landet ett samhällsintresse
av sådan vikt, att frågan påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Därvid måste, fortsatte utskottet, uppenbarligen även möjligheterna
för anskaffande av tillskottsjord till sådana jordbruk skänkas synnerligt
beaktande. »Att en sanering av dessa jordbruk kommer till stånd är,
såsom även framhållits under förarbetena till 1939 års egnahemsreform, icke
blott ett socialt utan även i många täll ett jordbruksekonomiskt intresse. Med
hänsyn härtill finner utskottet att prövning bör ske av alla tillgängliga utvägar,
vilka kunna bidraga till utvecklingen av de ofullständiga jordbruken. Enligt
utskottets uppfattning bör följaktligen även tågås under övervägande, huru
-
16
Andia lagutskottets utlåtande Nr 28.
vida icke möjlighet bör beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord
för sådana jordbruk icke kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet
av jordtillökning genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste
emellertid beaktas, att en tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro
bebyggda och maskinellt utrustade för brukning av en viss areal, kan lända
till skada icke blott för det individuella jordbruket utan också för produktiviteten
i större omfattning. Såsom departementschefen framhållit i den
ovannämnda propositionen till 1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet
av en expropriationslagstiftning på detta område ett synnerligen omsorgsfullt
övervägande.»
Utskottet framhöll vidare, att frågan örn införande av en expropriationslagstiftning
av den beskaffenhet, som avsågs i motionerna, var föremål för
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet förväntade, att så snart förhållandena
det medgåvo spörsmålet upptoges till ytterligare övervägande samt att
de förslag, som kunde föranledas därav, förelädes riksdagen. Även den i motionerna
berörda frågan om förköpsrätt av jord, som erfordras för komplettering
av ofullständiga jordbruk, vore, framhöll utskottet, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet ej skäl
föreligga för riksdagen att för det dåvarande göra någon framställning i ämnet
till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd, bifölls av första kammaren.
Utskottet vill vidare erinra om det svar, som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i december i fjol avgav på en fråga, örn förslag till expropriation
och förköpsrätt av jord för ofullständiga jordbruk kunde förväntas
till 1942 års riksdag. Statsrådet Pehrsson-Bramstorp yttrade därvid,
att såvitt honom vore bekant, »icke framkommit något, som tyder på att det
för närvarande skulle föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning
till stöd för egnahemsorganens arbete för komplettering av ofullständiga
jordbruk». Till denna statsrådets uppfattning ansluter sig utskottet.
Denna uppfattning har även vunnit stöd av det yttrande över de nu föreliggande
motionerna, som avgivits av statens egnahemsstyrelse. Oavsett örn
det anses nödvändigt att en expropriationslagstiftning nu kommer till stånd,
torde egnahemsnämnderna, framhåller styrelsen sålunda, nå »tillfredsställande
resultat i frågan örn möjligheten av komplettering av ofullständiga
jordbruk i vissa fall. Egnahemsstyrelsen har i detta sammanhang för avsikt
att anmoda egnahemsnämnderna att till styrelsen anmäla sådana eventuella
fall, då en dylik komplettering utan bärande skäl hindras genom bristande
tillmötesgående från närbelägna jordbrukares sida. Härigenom synes det
bland annat möjligt att få fram verkliga exempel och därigenom erhålla ett
värdefullt material för bedömande av det behov, som föreligger i fråga om
expropriationslagstiftning eller andra åtgärder i motsvarande syfte. Dessa
uppgifter skulle även vara av betydelse med hänsyn till att härigenom möjligheten
till ett expropriationsförfarande bleve uppmärksammad, ävensom
att kunskap erliölles, i vilken omfattning tilläggsjord av beskaffenhet att
skäligen böra avstås, finnes att tillgå.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
17
I likhet med vad egnahemsstyrelsen anfört anser utskottet att enbart en
expropriationslagstiftning icke kan lösa hela problemet örn de ofullständiga
jordbruken. Enahanda torde gälla örn förköpsrätten. Lika angelägna äro
dock enligt utskottets mening lagstiftningsåtgärder i syfte att förhindra uppkomsten
av ofullständiga jordbruk och att genom ett smidigare sammanläggningsinstitut
underlätta möjligheterna att skapa bärkraftiga jordbruk. Det
synes därför utskottet, som örn det enda rationella tillvägagångssättet vore
att alla frågor berörande jordfördelningsproblemet toges upp till omprövning
i ett sammanhang, med inriktning på att för framtiden åstadkomma sådana
brukningsenheter, som med ledning av de senaste årens nya erfarenheter av
rationalisering och dylikt äro ägnade att lämna största möjliga ekonomiska
utbyte för olika typer av brukningsenheter. Motionärerna lia emellertid icke
åsyftat någon dylik allsidig utredning, som för övrigt lämpligen bör anstå
till lugnare tider. Med hänvisning till vad ovan anförts och då varken något
nytt tillkommit sedan i fjol eller något trängande behov av omedelbara åtgärder
rörande enbart expropriation eller förköpsrätt anförts, får utskottet hemställa,
att motionerna nr 146 i första kammaren och nr 197 i
andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Bihang lill riksdagens protokoll 1042. 9 sami. 2 avd. Nr 28.
a
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga A.
Riksdagens andra lagutskott, Stockholm.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari 1942 har egnahemsstyrelsen
anbefallts att till andra lagutskottet avgiva yttrande över de inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motionerna I: 146 och II: 197 angående
expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga
jordbruk.
Med anledning härav får egnahemsstyrelsen anföra följande.
Komplettering av ofullständiga jordbruk och överhuvud taget arbetet på
åstadkommande av en ändamålsenligare fastighetsbildning inom landet är ett
av vårt lands viktigaste samhälleliga problem. Lösningen härav torde böra
sökas på olika vägar, nämligen dels genom lån och bidrag i ändamålsenliga
former, dels genom egnahemsorganens verksamhet i övrigt — vägran av lån
till olämpliga brukningsdelar, upplysningar m. m. — och dels genom ingripande
på lagstiftningens väg. I sistnämnda hänseende ifrågakomma å ena
sidan åtgärder till förhindrande i högre grad än vad nu gällande lag anger av
en icke önskvärd fastighetsbildning och å andra sidan åtgärder för undanröjande
av skador, som redan skett genom en olämplig styckning av fastigheter.
De vid olika tillfällen framkomna förslagen örn införande av möjlighet
till expropriation av mark för komplettering av ofullständiga jordbruk ha
tydligen bland annat detta senare till syfte.
Egnahemsstyrelsen har för sin del icke i och för sig något att erinra mot
att möjlighet införes till expropriation av mark för komplettering av ofullständiga
jordbruk i sådana fall, då en dylik åtgärd synes ur fastighetsbildningens
synpunkt uppenbarligen berättigad. Styrelsen anser emellertid att
enbart en expropriationslagstiftning icke kan lösa hela problemet. En jorddelningslagstiftning,
som effektivare än nu kan hindra tillkomsten av nya
ofullständiga jordbruk, är sålunda en angelägen sak, som tarvar snar lösning.
I samband med en sådan lagstiftning synes också böra övervägas, vad som
kan göras för underlättandet av möjligheterna till en komplettering av befintliga
ofullständiga jordbruk. Formerna för avstyckning och sammanläggning
torde sålunda i anslutning härtill kunna göras smidigare och enklare.
Egnahemsnämnderna torde, oavsett örn det anses nödvändigt att en expropriationslagstiftning
nu kommer till stånd, nå tillfredsställande resultat i frågan
om möjligheten av komplettering av ofullständiga jordbruk i vissa fall.
Egnahemsstyrelsen har i detta sammanhang för avsikt att anmoda egnahemsnämnderna
att till styrelsen anmäla sådana eventuella fall, då en dylik komplettering
utan bärande skäl hindras genom bristande tillmötesgående från
närbelägna jordbrukares sida. Härigenom synes det bland annat möjligt att
få fram verkliga exempel och därigenom erhålla ett värdefullt material för
bedömande av det behov, som föreligger i fråga om expropriationslagstiftning
eller andra åtgärder i motsvarande syfte. Dessa uppgifter skulle även
vara av betydelse med hänsyn till att härigenom möjligheten till ett expropriationsförfarande
bleve uppmärksammad, ävensom att kunskap erhölles,
i vilken omfattning tilläggsjord av beskaffenhet att skäligen böra avstås, finnes
att tillgå.
Andro lagutskottets utlåtande Nr 28.
19
I avbidan å, bland annat, resultaten av egnahemsnämndernas uppgifter i
nu sagda avseenden synes ur styrelsens synpunkt kunna anstå med ingripanden
i den av motionärerna åsyftade riktningen. Styrelsen förbiser härvid
icke, att mera omfattande lagstiftningsåtgärder på fastighetsbildningens område
äro trängande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1939 har också
hithörande uppgifter anförtrotts åt härför särskilt tillkallade sakkunniga.
Beträffande den av motionärerna berörda frågan örn förköpsrätt till jord
i vissa fall synes även denna fråga kunna anstå i avbidan på ytterligare erfarenheter.
I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör samt
ledamöterna Gabrielsson, Andersson, Malmberg, Gustafson och Collin.
Protokollsutdrag, utvisande av ledamöterna Andersson, Malmberg och Collin
uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.
Stockholm den 9 april 1942.
ERIK LINDEBERG
E. Bring.
Bilaga B.
Utdrag ur protokoll fört hos egnahemsstyrelsen den
9 april 1942.
Närvarande: Överdirektören samt ledamöterna Gabrielsson, Andersson,
Malmberg, Gustafson och Collin.
Upptogs till behandling frågan örn av Kungl. Maj:t begärt yttrande till
riksdagens andra lagutskott över vissa motioner rörande expropriation och
förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk.
Styrelsen beslöt avlåta skrivelse av den lydelse, som framgår av konceptsamlingen
för denna dag. Skiljaktig mening uttalades av ledamöterna Andersson,
Malmberg och Collin.
Ledamoten Andersson anförde:
»1936 års egnahemsutredning föreslog införandet av rätt till expropriation
av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk. De sakkunniga framhöllo
därvid vikten av att landets många ofullständiga jordbruk förstärkas. Denna
verksamhet borde enligt de sakkunnigas mening stå i centrum för den sociala
jordpolitiken och alla möjligheter utnyttjas för att underlätta densamma.
Enskilda jordägares motvilja att mot skäligt vederlag avyttra mark, som de
utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få vara hindrande. De skäl,
som då ansågs förefinnas för införande av expropriationsrätt för anskaffande
av tillskottsjord till stärkande av ofullständiga jordbruk, torde icke lia
minskat i styrka.
Ytterligare uppskov med genomförandet av här berörda lagstiftning är
enligt min mening icke påkallat. Tillräckligt många exempel, som visa att
inköp av tillskottsjord utan bärande skäl hindras genom bristande tillmötesgående
från närbelägna jordägares sida, torde redan finnas.
20
Andra laputskottets utlåtande Nr 28.
I enlighet med vad jag anfört i ett särskilt yttrande till 1936 års egnahemsutrednings
betänkande anser jag att rätt till tvångsförfarande vid anskaffning
av jord för egnahemsändamål ej bör begränsas till att gälla endast
tillskottsjord till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Då det gäller att
förse ofullständiga jordbruk med tillskottsjord, kunna fall inträffa då jordområden
böra tagas i anspråk, vilka delvis lämpa sig för bildande av självständiga
fastigheter. Den föreslagna begränsningen av expropriationsrätten
kommer i sådana fall att utgör? ett hinder för att jord, som tages i anspråk,
användes på det sätt, som är mest ändamålsenligt.»
Ledamoten Malmberg anförde med instämmande av ledamoten Collin:
»I 1936 års egnahemsutredning tillhörde jag den majoritet, som föreslog
införandet av expropriation som ett av hjälpmedlen elier en av utvägarna
att råda bot mot svårigheterna för de ofullständiga jordbruken. Min då
efter moget övervägande tagna inställning till spörsmålet har sedan dess icke
ändrats. Jag har icke funnit, att något nytt tillkommit, som gör det opåkallat
att bland utvägarna att sanera de ofullständiga och oekonomiska jordbruken
införa jämväl möjlighet att använda expropriationsinstitutet i den form och
under de villkor egnahemsutredningen föreslog. En annan sak anser jag
vara, att jorddelningslagstiftningen kan behöva skärpas till förhindrande
av tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk samt att det formella förfarande
särskilt i fråga om sammanläggnings!nstitutet kan behöva göras smidigare.»
Utdrag ur protokollet skulle fogas vid utlåtandet i ärendet.
Ur protokollet:
H. Junius.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
421665