Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, dels ock
Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition
framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av
1 och 108 §§ expropriationslagen.

Genom en den 13 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 162, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § 8 samt 102—105 §§ lagen den 12 maj 1917
om expropriation ävensom rubriken före 102—105 §§ skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark
till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan
andaktsövning;

9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för samlingslokaler.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan
än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,
eller aktiebolag, förening eller stiftelse, som kan antagas komma att för
framtiden fullfölja ändamålet på ett ur allmän synpunkt gagnelig! sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

103 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, må ej beviljas aktiebolag,
förening eller stiftelse utan så är att inom orten särskild svårighet möter
att genom avtal förvärva erforderlig mark eller ock sökanden äger på området
uppförd byggnad av större värde och dess bibehållande i framtiden finnes
lämpligt med hänsyn till förhållandena på platsen.

Aktiebolag, förening eller stiftelse må ej heller erhålla expropriationsrätt,
med mindre i bolagsordningen, föreningens stadgar eller de för stiftelsen gällande
föreskrifterna intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget, föreningen
eller stiftelsen; och må bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser
eller för stiftelsen gällande föreskrifter härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget, föreningen eller stiftelsen är ägare av fastighet,
som genom expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande
äge tillse, att dylika bestämmelser eller föreskrifter, vilka ej må ändras utan
Konungens medgivande, varda efterlevda.

104 §.

Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation av mark, som
sökanden innehar med nyttjanderätt och varå honom tillhörig byggnad finnes
uppförd, äger Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande
förpliktas att avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter
det ansökningen blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder
av vad eljest skulle gälla, kvarsitta i avvaktan att expropriationen fullbordas
eller, örn expropriationsrätten upphör eller förverkas, till den fardag, som
infaller näst därefter.

Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver
den dag, då nyttjanderätten eljest skolat upphöra, njute jordägaren skälig ersättning
som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. Kommer
expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att bortföra byggnaden
eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, varde tiden för bortförandet
räknad från den dag, då marken skall avträdas.

Exproprieras det mted ansökningen avsedda området, må vid uppskattning
av dess värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken området vunnit genom
arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt
övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse, som avses i 5 § tredje
stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad
fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,
stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits, skall, även

Amira lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

om fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i
68—70 §§ sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Vidare har Kungl. Majit genom en den 23 januari 1942 dagtecknad proposition,
nr 8, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga, bland annat, följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

örn expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§1 lagen den 12 maj 1917 om expropriation
samt rubriken före 108 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Fastighet, som — — — sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,
för dess avsättande såsom naturminnesmärke;

12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen
märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller
bereda erforderligt utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;
eller

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---till nationalpark.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke, kulturhistoriskt
märklig byggnad eller fornlämning.

108 §.

Fråga om--— av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad
eller fast fornlämning eller örn expropriation av mark omkring sådan byggnad
eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation
må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening
eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård
och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Båda propositionerna hava hänvisats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet. Beträffande de delar av propositionen nr 8, vilka icke
upptagits till behandling i förevarande utlåtande, har utskottet denna dag
avgivit utlåtande nr 23.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen nr 8
framlagda förslaget om ändring i expropriationslagen, vilket avser att komplettera
en i samma proposition föreslagen lag till skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader, tillåter sig utskottet att helt hänvisa till propositionen
ävensom till utskottets nyss berörda utlåtande nr 23.

Vad angår motiven för de i propositionen nr 162 föreslagna ändringarna i
expropriationslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till denna proposition.

Genom propositionen nr 162 föreslås ändrade bestämmelser angående expropriation
av mark för samlingslokaler. Till grund för nämnda proposition
ligger en utredning av särskilda sakkunniga rörande behovet av allmänna
samlingslokaler. De sakkunniga ha i ett den 8 november 1939 avgivet betänkande
(statens offentl. utredn. 1939: 30) framlagt, bland annat, förslag om
vissa ändringar i lagen om expropriation.

Gällande rätt.

Enligt 1 § 8 i nämnda lag må expropriation äga rum för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av byggnad
för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös
uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt.

Beträffande Konungens prövning stadgas i 5 § om expropriationsärenden
i allmänhet, att Konungen bestämmer vilket område expropriationen må omfatta.
Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet, må
expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt
tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas
med minsta olägenhet för annan. Prövas särskilda bestämmelser erforderliga
för att trygga fastighetens användande för det avsedda ändamålet,
äger Konungen enligt 5 § tredje stycket meddela sådana bestämmelser; tillkommande
det Konungens befallningshavande att hålla hand över meddelade
bestämmelsers efterlevnad.

Har exproprierad fastighet ej kommit till användning för det avsedda ändamålet
eller bär dess användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål
såvitt angår dylik fastighet att anse såsom övergivet, eller användes fastigheten
i väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten
enligt 68 § lösas, därest talan om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats. Lösningsrätt tillkommer, när
hel fastighet exproprierats, den, som närmast före expropriationen var fastig -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

hetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats,
ägaren av den återstående delen.

I fråga om expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar
och föredrag meddelas härutöver vissa särskilda bestämmelser i
102—105 §§. Enligt 102 § må rätt till expropriation för ändamål, som i 1 §
8 sägs, ej beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område
den mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening. Sökes expropriationsrätt av annan förening än ekonomisk förening
och finner Konungen ansökningen förtjäna avseende, äger Konungen
förordna, att vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga tilllämpning
i fråga om föreningen, och skall därefter med prövning av ansökningen
anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering. Härjämte
stadgas i 103 §, att expropriationsrätt ej må beviljas aktiebolag eller
förening, utan att i bolagsordningen eller föreningens stadgar intagits noggrann
uppgift å ändamålet för bolaget eller föreningen; och må bolagsordningens
eller stadgarnas bestämmelser härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av fastighet, som genom
expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande äger tillse,
att dylika bestämmelser, vilka ej må ändras utan Konungens medgivande,
efterlevas. Enligt 104 § må expropriationsrätt för ändamålet beviljas endast i
fråga om obebyggd mark belägen å sådan ort på landet, varest särskild svårighet
att genom avtal förvärva erforderlig mark visas möta på grund därav
att all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare. I
105 § stadgas slutligen, att om fastigheten överlåtits å annan ägare eller använts
i strid mot bestämmelse som avses i 5 § tredje stycket, eller om av aktiebolag
eller förening exproprierad fastighet i avsevärd mån använts för annat
ändamål än i bolagsordningen eller stadgarna angivits, lösningsrätt enligt
68—70 §§ skall äga rum, även om fall som avses i 68 § ej är för handen.

I)e sakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha verkställt utredning angående befintliga samlingslokaler
i riket och därvid funnit, att ett avsevärt antal lokaler stå på ofri grund. Av
6,462 samlingslokaler, om vilka uppgift lämnats till de sakkunniga, äro enligt
lämnade upplysningar 898 belägna å ofri grund. Av dessa äro flertalet belägna
på landsbygden. Det allmänna äger 368 av nämnda 898 lokaler. I
flertalet av dessa fall synes det vara fråga om kommunal lokal, som uppförts
på ecklesiastik jord. Av de 530 lokaler, som uppgivits tillhöra enskild ägare,
ha 214 rubricex-ats som ordenshus, 80 som folkets hus och 67 som bygdegårdar.
Anledningen till att lokalens ägare ej förvärvat tomtmarken har
i 171 fall uppgivits vara att marken ej varit lill salu. 1 63 fall har tomtmarken
ej kunnat förvärvas på grund av brist på tillgångar och i 75 fall har uppgivits,
alt ingen önskan örn markförvärv finnes.

Beträffande missionshusen, vilka ej inräknats i nyssnämnda antal samlingslokaler,
har uppgivits alt av 4,870 missionshus å landsbygden 415 stå å
ofri grund.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vissa föreningar som sakna egen lokal ha uppgivit att det är omöjligt att
förvärva tomtmark för uppförande av samlingslokal.

I betänkandet framhålles, att vid behandlingen av de lagförslag, vilka så
småningom ledde till antagandet av vår nu gällande expropriationslag, meningarna
skurö sig särskilt starkt i frågan om expropriation av mark till samlingslokaler.
De bestämmelser härom, vilka inflöto i lagen, bure genom sin
restriktiva karaktär tydliga spår av det motstånd som mötte tanken att medgiva
expropriation till förmån för det enskilda föreningslivet samt ideella och
sociala ändamål överhuvud taget. Lagen öppnade visserligen möjlighet till
att annan än kronan tillhörig fastighet genom expropriation toges i anspråk.
Bärare av expropriationsrätt kunde emellertid i ifrågavarande fall endast
vara — förutom kommun eller municipalsamhälle — aktiebolag eller registrerad
förening, och en sådan juridisk person vore efter expropriationen underkastad
särskild statlig kontroll ävensom skärpta bestämmelser rörande lösningsrätt
för den tidigare markägaren. Expropriationsrätt för ändamålet kunde
slutligen beviljas endast i fråga om »obebyggd mark belägen å sådan ort på
landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark
visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör
samme eller ett fåtal ägare».

Till belysning av frågan, hur bestämmelserna verkat, ha de sakkunniga
undersökt, i vilken utsträckning och med vilket resultat ansökningar gjorts
om rätt till expropriation för det i 1 § 8 expropriationslagen omförmälda ändamålet.
Därvid har befunnits, att allenast fyra dylika ansökningar avgjorts av
Kungl. Majit samt att allenast en av dessa ansökningar vunnit bifall. De sakkunniga
ha med anledning härav uttalat, att orsaken till bestämmelsernas
ringa tillämpning ingalunda syntes vara, att det enskilda föreningslivet kunnat
på frivillighetens väg i önskvärd utsträckning förvärva mark för sitt lokalbehov.
Att icke mindre än 530 i enskild ägo befintliga samlingslokaler för
profana ändamål samt 415 missionshus stöde på ofri grund syntes tydligt utvisa,
att föreningslivet fortfarande hade att kämpa mot ofta oövervinneliga
svårigheter då det gällde att på ett betryggande sätt tillgodose sitt lokalbehov.
För de ideella rörelserna av olika slag, som hade sin verksamhet förlagd till
dessa lokaler, måste det mången gång vara förenat med betydande olägenheter
att vara eller kunna bliva i ena eller andra hänseendet beroende av markägaren,
och i dessa fall kunde den omständigheten att lokalägaren icke jämväl
vore ägare till marken knappast tyda på annat än att denna ej kunnat
förvärvas, vare sig genom köp på rimliga villkor eller genom expropriation.
En dylik förmodan vunne också bekräftelse genom de uppgifter som lämnats
rörande anledningen till att vederbörande lokalägare icke förvärvat tomtmarken.
Ehuru närmare upplysningar därom icke förelåge, hade vidare säkerligen
förekommit fall, där planerade byggen för samlingslokaler icke kommit
till stånd, enär lämplig mark ej stått att på skäliga villkor erhålla vare sig
genom köp eller nyttjanderättsavtal samt förutsättningar för ett expropriationsförfarande
icke heller varit för handen.

De sakkunniga ha framhållit, att förefintligheten av ett fritt och rikt för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

grenat föreningsliv och kulturellt liv överhuvud taget måste anses som en av
grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. I den mån yttre hinder stöde i
vägen för en dylik samhällsgagnande och för medborgarnas trivsel betydelsefull
verksamhets ändamålsenliga bedrivande borde dessa hinder såvitt möjligt
och under hänsynstagande till andra berättigade intressen undanröjas
Vår gällande expropriationslag kunde visserligen sägas i någon mån ge uttryck
åt den nu uttalade uppfattningen, då den bland expropriationsändamålen
även upptoge förvärv av mark till samlingslokaler. Lagens bestämmelser
härutinnan vore emellertid så restriktivt hållna, att nämnda expropriationsändamål
med fog kunde sägas vara placerat i lägre klass än de övriga.
En dylik deklassering syntes icke överensstämmande med numera gängse
betraktelsesätt i vårt land.

Sedan de sakkunniga erinrat om lagstiftningen angående inlösen av område
som upplåtits under nyttjanderätt, ha de uttalat, att det syntes rätt och
billigt att även för ägaren av en samlingslokal å ofri grund möjlighet öppnas
att inlösa den av honom nyttjade marken. Av såväl systematiska som andra
skäl borde dock bestämmelser härom icke införas i ensittarlagen utan sammanföras
med expropriationslagens stadganden angående expropriation av
mark till uppförande av samlingslokaler. Detta tillägg borde emellertid ske
med beaktande av de stadganden som i ensittarlagen meddelats rörande av
denna lag reglerade förhållanden.

Med anledning av det anförda ha de sakkunniga uppgjort förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
En närmare redogörelse för utformningen av detta förslag lämnas å
sid. 7—10 i propositionen nr 162.

över de sakkunnigas betänkande ha efter remiss avgivits yttranden av ett
flertal myndigheter och organisationer. För innehållet i yttrandena, såvitt
angår förslaget örn ändring i expropriationslagen, redogöres å sid. 10—13 i
sistnämnda proposition.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i samband
med remiss till lagrådet anfört följande.

»Den verkställda utredningen har visat, att behov föreligger av ökad
möjlighet att erhålla rätt till expropriation av mark för samlingslokaler.
Det har bland annat upplysts, att ett ej obetydligt antal lokaler äro uppförda
på ofri grund. Säkerligen är det mången gång synnerligen angeläget för lokalens
ägare att i sådant fall kunna trygga dess bestånd genom att förvärva
äganderätten till marken.

De sakkunniga ha med hänsyn till sistnämnda fall till en början föreslagit
en ändring av 1 § 8 i lagen för att utmärka att expropriation må äga
rum även örn lokalen i fråga redan finnes uppförd. Enligt den nuvarande
lydelsen av nämnda punkt må expropriation äga rum allenast av mark »till
uppförande» av samlingslokal. Nämnda ändring synes vara lämplig. I ett yttrande
har därjämte hemställts om förtydligande av lagen för att angiva,
att även lokaler enbart för gudstjänst inbegripas. En sådan jämkning torde

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

böra vidtagas, därvid med gudstjänst bör jämställas annan andaktsövning.

I 102 § första stycket stadgas nu, att expropriationsrätt för ändamål som i
1 § 8 sägs må tillerkännas kommun, municipalsamhälle, aktiebolag och registrerad
förening. De sakkunniga ha i sitt förslag intagit bestämmelse, att
jämväl stiftelse må komma i fråga. Denna utvidgning synes icke behöva
väcka betänkligheter. I ett par yttranden har därjämte yrkats, att expropriationsmöjligheten
måtte komma att gälla jämväl till förmån för andra
sammanslutningar än aktiebolag och registrerad förening. De skäl som anförts
till stöd för detta yrkande kunna icke frånkännas berättigande. Väl
gives ideell förening redan nu en möjlighet att erhålla rätt till expropriation,
nämligen om den efter förordnande av Konungen jämlikt 102 § andra
stycket registreras enligt vad örn ekonomisk förening stadgas. Detta
tillvägagångssätt kan dock ofta vara praktiskt ogenomförbart. På grund
härav torde kravet på att förening skall vara registrerad böra uteslutas.
Härigenom beredes bland annat religiösa sammanslutningar möjlighet att
erhålla expropriationsrätt. I stället för nämnda särskilda villkor för föreningar
torde emellertid i lagen lämpligen böra införas en gemensam
bestämmelse för aktiebolag, förening och stiftelse, varav framgår att expropriation
må beviljas endast om bolaget, föreningen eller stiftelsen kan antagas
komma att för framtiden fullfölja ändamålet med expropriationen på
ett ur allmän synpunkt gagneligt sätt. Om en sådan bestämmelse meddelas,
synes man kunna undvara det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att rätt
till expropriation må medgivas stiftelse allenast om den står under länsstyrelses
tillsyn. Frågan, huruvida stiftelsen står under erforderlig tillsyn, skall
tydligen redan på grund av den av mig föreslagna mera omfattande föreskriften
prövas av Konungen.

Uteslutes bestämmelsen i första stycket av 102 § om att endast förening
som är registrerad må erhålla rätt till expropriation, bör jämväl uteslutas
bestämmelsen i andra stycket om att Konungen äger förordna, att å ideell
förening skall tillämpas vad örn ekonomisk förening stadgas.

Enligt 104 § i nu gällande lag må expropriation för ändamål som i 1 § 8
sägs ej beviljas i fråga örn annat än obebyggd mark belägen å sådan ort på
landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark
visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör
samme eller ett fåtal ägare. Dessa inskränkande bestämmelser skulle helt
utgå enligt de sakkunnigas förslag. Med anledning härav har i flera yttranden
framhållits, att behovet av en utvidgning av expropriationsrätten på
denna punkt gjort sig gällande allenast då sökanden redan innehar byggnad
för ändamålet och denna är belägen på ofri grund. Det har i ett yttrande
också framställts anmärkning mot att expropriation av mark skulle kunna
äga rum, då markens ägare själv innehar byggnad därå.

Den omständigheten att rätt till expropriation inom vissa gränser må medgivas
innebär helt naturligt icke, att Konungen skulle vara nödsakad att
inom den angivna ramen utan åtskillnad bifalla ansökningar härom. Även

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. y

frånsett att Konungen enligt inledningsstadgandet i 1 § i lagen skall pröva
att expropriationen är nödig, har Konungen rätt att avslå en ansökan om
expropriation, därest bifall därtill i det särskilda fallet framstår såsom mindre
lämpligt. Oaktat en prövning av denna art bör äga rum i varje ärende, torde
det vara påkallat att i fråga örn expropriation för samlingslokaler viss begränsning
alltjämt stadgas i lagen, nämligen för det fall att ansökan om
expropriation göres av aktiebolag, förening eller stiftelse. När ansökan göres
av kommun eller municipalsamhälle, synes det vara tillfyllest med lagens
allmänna villkor. För aktiebolag, förening och stiftelse torde däremot lämpligen
kunna föreskrivas, att expropriation ej må äga rum, med mindre antingen
inom orten särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig
mark eller ock sökanden redan för ändamålet innehar byggnad av
större värde å annans mark och dess bibehållande därstädes finnes lämpligt
med hänsyn till förhållandena på platsen. Ett stadgande av detta innehåll
synes böra upptagas såsom första stycke i 103 §. Vad härefter angår
frågan om expropriation av mark som ägaren bebyggt lärer något undantagsstadgande
för sådant fall icke erfordras. Det är tydligt, att redan den
större ersättning som i så fall skall utgå utgör ett avhållande moment. Att
varje slags byggnad som tillhör markens ägare skulle få hindra expropriation
synes för övrigt ej tillfredsställande. Det torde därför böra överlämnas
åt Konungen att avgöra, huruvida expropriationsrätt i särskilda fall må kunna
beviljas oaktat bebyggelse finnes.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört vill jag framhålla, att
Konungen givetvis bör tillse, att vid expropriation av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan hänsyn tages till planbestämmelserna och tomtindelningen
samt att i övrigt bör tagas hänsyn till lämplig fastighetsbildning.

Enligt 5 § tredje stycket i lagen har Konungen att, om särskilda bestämmelser
prövas erforderliga för att trygga fastighetens användning för det avsedda
ändamålet, meddela bestämmelser i detta hänseende. Efterlevnaden
därav skall övervakas av länsstyrelsen. Det är angeläget att, när medgivande
lämnas till expropriation av mark för samlingslokal, sådana bestämmelser
som nu nämnts meddelas. I motiven till expropriationslagen förutsättes också
att Konungen icke skall underlåta detta vid beviljande av expropriationsrätt
för ifrågavarande ändamål. Skulle den exproprierade fastigheten komma att
i väsentlig omfattning användas för annat ändamål än det avsedda, kan visserligen
marken redan enligt lagens bestämmelser i 68 § återlösas. Särskilda
föreskrifter som enligt 5 § tredje stycket meddelas angående fastighetens användning
medföra emellertid på flera sätt större trygghet för att fastigheten
ej användes på obehörigt sätt. Enligt 105 § skall sålunda lösningsrätt som
stadgas i 68 § inträda så snart fastighet, som exproprierats för samlingslokal,
blivit använd i strid mot dylika föreskrifter. Beträffande värdet av lösningsrätten
må anmärkas, att den som begagnar sig därav enligt 68—70 §§ icke
är pliktig att lösa byggnad som ej ingick i expropriationen. Meddelandet av
särskilda föreskrifter medför också den fördelen alt för den exproprierande
tydligt påpekas vad lian har att iakttaga. Däri kan t. ex. med hänsyn till om milling

till riksdagens protokoll U)''i2. !) sunil 2 avd. Nr 21. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Ut shott et.

ständigheterna i förekommande fall uttryckligen förbjudas, att fastigheten
användes för offentlig dans eller andra nöjestillställningar som störa omgivningen
eller för affärsändamål eller i annat syfte, för vilket expropriation ej
skulle ha medgivits. Slutligen är att märka, att föreskrifter som meddelats
enligt 5 § tredje stycket bliva tillämpliga även efter utgången av den tid, tjugu
år från expropriationen, inom vilken lösningsrätt må göras gällande.

I 103 § föreskrives nu beträffande aktiebolag och förening, att expropriationsrätt
för ändamål som i 1 § 8 avses ej må beviljas utan att i bolagsordningen
eller föreningens stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för
bolaget eller föreningen, varjämte stadgas visst förbud att ändra bolagsordningen
eller stadgarna och länsstyrelsen ålägges att övervaka efterlevnaden
av meddelade bestämmelser. Dessa stadganden torde med viss redaktionell
jämkning böra utvidgas att gälla jämväl stiftelser.

Under 104 § ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser i syfte
att hindra, att den, som innehar annans mark under nyttjanderätt och söker
rätt till expropriation därav, skall nödgas avflytta innan expropriationsfrågan
blivit slutligt avgjord. I denna del torde böra göras den jämkningen
i förslaget, att stadgandena i fråga begränsas till det fall att sökanden äger
byggnad på annans grund.

Beträffande själva expropriationsersättningens belopp i fall, då området
förut innehaves under nyttjanderätt, ha de sakkunniga i paragrafen upptagit
en bestämmelse, att vid uppskattning av områdets värde hänsyn icke må
tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad som
sökanden eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt
å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller
uppenbarligen varit förutsatt. Mot denna bestämmelse synes ej något vara
att erinra.

I 105 § ha de sakkunniga endast föreslagit en följdändring som torde böra
iakttagas.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1943.»

Jämlikt 1917 års expropriationslag kan rätt till expropriation beviljas,
bland annat, för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en
ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna
frågor eller åsyftande vissa ideella ändamål av synnerlig vikt. Tilllämpligheten
av stadgandet härom, vilket återfinnes i 1 § 8, begränsas emellertid
genom vissa under 102—105 §§ intagna särskilda bestämmelser. I 105 §
har bland annat såsom anledning till lösningsrätt, vilken enligt lagens allmänna
regler i vissa fall tillkommer förutvarande ägaren av fastigheten, ytterligare
upptagits, att den exproprierande överlåtit fastigheten å annan.

Genom propositionen nr 162 har framlagts förslag till ändring av sålunda
gällande bestämmelser angående expropriation av mark för samlingslokaler
i syfte att i vidgad utsträckning tillgodose föreningslivets behov av lämplig
mark till dylika lokaler. Förslaget innefattar till en början vissa jämkningar
i 1 § 8 av lagen i huvudsak för att utmärka, att expropriation må ske även
örn samlingslokal redan finnes uppförd på området i fråga. I samband här -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

11

med skall enligt förslaget upphävas en i den nuvarande 104 § intagen bestämmelse,
att expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må beviljas
endast beträffande obebyggd mark. Jämväl i övrigt föreslås att de i 102—
104 §§ givna särbestämmelserna i vissa hänseenden uppmjukas. Sålunda avses
att utvidga kretsen av de juridiska personer, vilka vid sidan av kommun och
municipalsamhälle ensamma äga att beviljas expropriationsrätt, till att omfatta,
förutom aktiebolag och registrerad förening, jämväl annan förening
samt stiftelse. I fråga örn 105 § har icke ifrågasatts någon saklig ändring.

Enligt utskottets mening måste det för föreningslivet och det kulturella
livet överhuvud taget vara av stor betydelse att äga tillgång till samlingslokaler,
vilka uppfylla rimliga anspråk på ändamålsenlighet och trevnad. Härvid
gör sig bland annat gällande behovet av lämplig mark till byggnader för berörda
ändamål. Enligt vad den föreliggande utredningen utvisar kunna helt
visst svårigheter understundom möta att på frivillighetens väg förvärva sådan
mark. Meddelade expropriationsbestämmelser hava hittills ej heller visat
sig tillfyllest, för att därigenom ifrågavarande olägenheter skulle i önskvärd
omfattning undanröjas. Utskottet har därför, i likhet med departementschefen,
funnit att behov föreligger av ökad möjlighet att erhålla rätt
till expropriation av mark för samlingslokaler. Det förslag, som i sådant
syfte framlagts genom propositionen, är enligt utskottets åsikt väl ägnat att
läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

Såsom förut nämnts innehåller 105 § det stadgandet, att förutvarande ägaren
må lösa fastigheten åter för den händelse den exproprierande överlåter
fastigheten till annan. I anledning av att nämnda stadgande kunde bliva
tillämpligt jämväl för det fall, att överlåtelse sker till rättssubjekt, vilket
fullföljer väsentligen samma syfte som den exproprierande, ha inom utskottet
framförts vissa betänkligheter mot bestämmelsen i fråga. Med hänsyn
till att enligt lagens allmänna bestämmelser lösningsrätt icke under några
förhållanden må göras gällande sedan tjugu år förflutit från det expropriationen
fullbordats, synes emellertid någon undantagsbestämmelse för här
berörda fall icke vara erforderlig.

På sätt utskottet anfört i sitt denna dag avgivna utlåtande, nr 23, har utskottet
icke haft något att erinra mot det i propositionen nr 8 framlagda förslaget
till ändringar i 1 och 108 §§ expropriationslagen i syfte att införa rätt
till expropriation av kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet —- som finner förevarande
båda förslag till ändringar i expropriationslagen böra sammanslås
till en författning i ämnet — hemställa,

att riksdagen, i anledning av dels propositionen nr 162 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, dels ock propositionen
nr 8, i vad sistnämnda proposition avser därigenom
framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
108 §§ expropriationslagen, mätte för sin del antaga följande
förslag till

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1, 102—105 och 108 §§* lagen den 12 maj 1917
om expropriation ävensom rubriken före 102—105 §§ och rubriken före 108 §
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Fastighet, som — — — tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark
till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt
ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan andaktsövning; 9.

för åstadkommande---sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,
för dess avsättande såsom naturminnesmärke;

12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen
märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller bereda
erforderligt utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;
eller

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---till nationalpark.

9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för samlingslokaler.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan
än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,
eller aktiebolag, förening eller stiftelse, som kan antagas komma att för framtiden
fullfölja ändamålet på ett ur allmän synpunkt gagnelig! sätt.

103 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, må ej beviljas aktiebolag,
förening eller stiftelse utan så är att inom orten särskild svårighet möter
att genom avtal förvärva erforderlig mark eller ock sökanden äger på
området uppförd byggnad av större värde och dess bibehållande i framtiden
finnes lämpligt med hänsyn till förhållandena på platsen.

Aktiebolag, förening eller stiftelse må ej heller erhålla expropriationsrätt, med
mindre i bolagsordningen, föreningens stadgar eller de för stiftelsen gällande
föreskrifterna intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget, föreningen

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

13

eller stiftelsen; och må bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser eller
för stiftelsen gällande föreskrifter härom ej ändras utan Kungens medgivande,
så länge bolaget, föreningen eller stiftelsen är ägare av fastighet, som genom
expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande äge tillse, att
dylika bestämmelser eller föreskrifter, vilka ej må ändras utan Konungens
medgivande, varda efterlevda.

104 §.

Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation av mark, som
sökanden innehar med nyttjanderätt och varå honom tillhörig byggnad finnes
uppförd, äger Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande
förpliktas att avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter
det ansökningen blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder
av vad eljest skulle gälla, kvarsitta i avvaktan att expropriationen fullbordas
eller, om expropriationsrätten upphör eller förverkas, till den fardag,
som infaller näst därefter.

Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver
den dag, då nyttjanderätten eljest skolat upphöra, njute jordägaren skälig ersättning
som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. Kommer
expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att bortföra byggnaden
eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, varde tiden för bortförandet
räknad från den dag, då marken skall avträdas.

Exproprieras det med ansökningen avsedda området, må vid uppskattning
av dess värde hänsyn icke tågås till förbättring, vilken området vunnit genom
arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt
övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse, som avses i 5 § tredje
stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad
fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,
stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits, skall även
om fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i
68—70 §§ sägs.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av naturminnesmärke,
kulturhistoriskt märklig byggnad eller fördämning.

108 §.

Fråga örn---av vetenskapsakademien.

Fråga örn expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad
eller fast fornlämning eller örn expropriation av mark omkring sådan bygg Dilumg

lill riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 24. 3

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

nåd eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation
må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening
eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som
kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Stockholm den 28 april 1942.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Olof Carlsson,
Sten, Beck-Friis* och Näslund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage*, fröken Andersson, herrar
Olovson d Västerås, Hallagård, Pettersson i Hällbacken* Larsson i Östersund och Jansson
i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4215»!