Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet
väckt motion.
Genom en den 23 januari 1942 dagtecknad proposition, nr 8, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om fornminnen;
2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods;
3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den
18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;
4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad;
5) lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader;
6) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående
naturminnesmärkens fredande; och
7) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herr Holmbäck väckt motion inom första kammaren,
nr 188, däri hemställts, att riksdagen i de genom propositionen föreslagna
lagtexterna ville göra de förändringar, vilka angivits i motionen. Med
denna hemställan avses vissa jämkningar dels i 10—14 och 16 §§ i förslaget
till lag om fornminnen dels ock i den föreslagna lydelsen av 19 kap. 1 §
lagen örn delning av jord å landet och 5 kap. 8 a § lagen om fastighetsbildning
i stad. En närmare redogörelse för yrkandena i motionen kommer att
givas i det följande vid behandlingen av de särskilda stadgandena.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionären andragit till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
bär nedan, hänvisa till px-opositionen och motionen.
Den 11 oktober 1930 och den 27 mars 1936 lia inom ecklesiastikdepartementet
tillkallats sakkunniga för utredning angående kulturminnesvården.
De sakkunniga, som tidigare avlämnat förslag till omorganisation av de
statliga kulturminnesvårdande centrala institutionerna samt lill provinsmuseBihang
till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 23.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
erlias organisation och ställning till kulturminnesvården, lia den 31 december
1938 avlämnat slutbetänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning
(statens offentl. utredn. 1938:60). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet
samt ärendet överlämnats till justitiedepartementet, har sakkunnigförslaget
efter överarbetning inom sistnämnda departement lagts till grund
för förevarande proposition.
Gällande rätt.
De grundläggande bestämmelserna örn fornminnesvården finnas i förordningen
den 20 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande.
I denna författning behandlas först fasta fornlämningar. Vad
med fornlämning förstås angives närmare genom en uppräkning i 2 §.
I förordningen stadgas förbud för jordens ägare eller annan person att
förändra, rubba eller förstöra fast fornlämning under andra villkor än som
stadgas i 3—5 §§ i förordningen. Av dessa handlar 3 § om sakkunnig undersökning
och iståndsättande av fornminnen. Paragrafen tillerkänner vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien rätt att genom riksantikvarien eller
särskilt utsedd person, efter tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta
uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra forntida minnesmärken
samt avteckna och medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta
fornlämningar, under villkor att ägaren eller innehavaren av jorden erhåller
ersättning för skada eller kostnad. Efter slutad undersökning skall fornlämningen
såvitt möjligt till det yttre återställas i sitt förra skick.
I 4 § behandlas den enskildes möjlighet att nyttja mark som hör till fornminnet
eller att förändra detta. 1 mom. stadgar sålunda, att fast fornlämning,
som redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må fortfarande brukas
för sådant ändamål, dock ej till större djup än förut skett. Enligt 2 mom.
gäller att, örn ägare eller innehavare av jord åstundar att i vidsträcktare
mån bruka eller eljest begagna, förändra eller borttaga fast fornlämning,
han skall tillkännagiva det med bilagd noggrann beskrivning över fornlämningen,
å landet hos närmaste kronobetjänt och i stad hos magistrat, vilka
det åligger att genast därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som bör insända
handlingarna till vitterhetsakademien. Akademien äger därefter avgöra,
huruvida ansökningen må, med eller utan villkor, bifallas eller icke.
Beslutet skall meddelas sökanden, som äger att anföra besvär hos Konungen.
För den händelse bifall lämnas att förändra eller borttaga fornlämning äger
akademien enligt 3 mom. låta närmare besiktiga och avteckna fornlämningen
eller låta någon person å akademiens vägnar närvara vid förändringen
eller borttagandet. Ägaren eller innehavaren av jorden må dock ej
tillskyndas oskäligt uppehåll eller olägenhet därav.
Skulle vid anläggning av väg, järnbana eller kanal eller vid annat offentligt
arbetsföretag någon märkligare fast fornlämning vara belägen i vägens
eller kanalens riktning eller hinderlig för arbetets utförande och kan forn
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
3
lämningens rubbning icke utan stor olägenhet undvikas, skall enligt 5 §,
innan sådan rubbning sker, ritning av fornlämningen jämte beskrivning insändas
till vitterhetsakademien och tillfälle beredas akademien att, om så
anses behövligt, genom därtill förordnad person undersöka densamma, utan
att arbetet härigenom obehörigt uppehälles.
Härefter föreskrives i 6 §, att om skifte av jord skall företagas och därå
finnes fast fornlämning, skiftesförrättaren skall uppmana delägarna att låta
den mark, fornlämningen upptager, undantagas från skiftet. Kan sådan överenskommelse
icke frivilligt uppgöras, gäller om fornlämningen vad rörande
sådanas vård är stadgat.
I 7 § stadgas straff för den som genom sprängning, nedrivning, grävning,
plöjning eller på annat sätt olovligen rubbar, undanröjer, förstör eller på annat
sätt ofredar fast fornlämning, om det befinnes att han känt eller bort
känna att det var en fornlämning. Straffet är dagsböter. Den skyldige är
även pliktig att, såvitt möjligt, återställa fornlämningen i dess förutvarande
skick.
Slutligen kan nämnas att länsstyrelserna enligt 12 § äga fridlysa vissa bestämda
eller viss orts fornlämningar. Sker ändock åverkan, skall det anses
såsom försvårande omständighet.
I fråga om fornfynd stadgas i 7 § i förordningen, att lösa fornsaker
som påträffas i fast fornlämning skola avlämnas till Statens historiska museum.
Härjämte stadgas i förordning den 30 maj 1873, att nedgraven skatt,
bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, skall tillfalla upphittaren,
om det utgöres av forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl
eller andra fornsaker. Han är emellertid skyldig att, om fyndet är av guld,
silver eller koppar, hembjuda det till staten. I andra fall tillfaller enligt förordningen
fynd av föremål, vartill ägare ej finnes, jordägaren och upphittaren
till hälften vardera. Anses fynd, som skall hembjudas kronan, böra inlösas,
äger upphittaren för guld eller silver njuta fulla värdet med en åttondedels
förhöjning samt för koppar vad utöver metallvärdet kan anses motsvara
fyndets vetenskapliga värde.
Den som finner någon fornsak av guld, silver eller koppar skall enligt 8 §
i fornminnesförordningen till fullgörande av skyldigheten att hembjuda fyndet
till staten ofördröjligen inlämna föremålet, antingen till närmaste kronobetjänt
eller omedelbart hos länsstyrelsen, med noggrann uppgift om fyndstället
och andra omständigheter som kunna tjäna till upplysning. Länsstyrelsen
skall ofördröjligen ombesörja fyndets insändande eller, örn detta icke
lämpligen kan ske med posten, avgiva skriftlig anmälan till akademien. Finner
akademien bela fyndet eller någon del därav böra inlösas för statens
samlingar, skall lösen erläggas enligt vad i 1873 års förordning är stadgat.
Den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar
sådant fynd, som skall hembjudas, mister ulan lösen vad han äger kvar av
fyndet och skall böta dubbla värdet av vad han nedsmält, förskingrat, bortskänkt
eller föryttrat därav.
önskar innehavare av andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
materiellt värde hembjuda kronan dem, må det kunna ske genom länsstyrelsen.
Akademien skall erlägga lösen för vad som anses böra behållas för
statens museums räkning, i den mån fornsakerna äro väl bevarade och anses
äga värde för nämnda museum och för vetenskapen.
Fornminnesförordningen innehåller även vissa bestämmelser örn kyrka
tillhörig lös egendom m. m. Till dessa bestämmelser ansluter en
kungörelse den 4 juli 1913 angående avförande av föremål ur inventarium
över sådan egendom.
I övrigt må nämnas, att i kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsende! finnas vissa
bestämmelser som gälla staten, menighet eller allmän institution eller inrättning
tillhöriga byggnader. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes
icke beträffande enskilda byggnader av kulturhistoriskt märklig beskaffenhet.
Beträffande lösa kulturföremål gäller en kungörelse den 6
maj 1927 angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål.
Nu föreliggande utredning.
Vitterhetsakademien.
Med skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 7 januari 1930
överlämnade vitterhetsakademien med tillstyrkan en den 2 januari 1930 dagtecknad
skrivelse av riksantikvarien med hemställan om tillkallande av särskilda
sakkunniga för utredning om åtgärder för att bringa kulturminnesvården
i närmare överensstämmelse med de förändrade förhållanden och
krav, som utvecklingen i olika hänseenden medfört sedan gällande lagstiftning
och organisation fingo sina dåvarande former. I skrivelsen behandlades
även provinsmuseernas ställning i förhållande till Statens historiska museum,
och en allsidig utredning av detta spörsmål begärdes.
Riksdagen.
I två likalydande motioner (I: 222 och II: 374) vid 1930 års riksdag framställdes
yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om övervägande
av sådan ändring av 1867 års förordning angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande, att de grav- och boplatsfynd i Skåne, vilka
anträffades vid grävningar och undersökningar som företoges av Lunds universitets
historiska museum, finge förbliva inom nämnda museum, att fynd
av guld, silver och koppar som gjordes inom nämnda landskap skulle av
uppliittaren eller vederbörande ortsmyndighet hembjudas sagda museum till
lagstadgat inlösningsbelopp — med rätt dock för Statens historiska museum
att i särskilda fall och efter inhämtande av Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva
sådana föremål, som kunde anses oundgängligen nödvändiga för den totalbild
av de olika landskapens kulturhistoria som detta museum borde kunna
meddela — samt att samma bestämmelser angående avlåtande av kyrkliga
inventarier inom Skåne skulle gälla för Lunds universitets historiska museum
som för Statens historiska museum.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
o
I anledning av motionerna avlät riksdagen i enlighet med hemställan av
första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 6) och andra kammarens
första tillfälliga utskott (utlåtande nr 8) skrivelse till Kungl. Maj:!
(nr 187) med anhållan, att vid den utredning som kunde komma till stånd
med anledning av vitterhetsakademiens framställning den 7 januari 1930
måtte tagas under övervägande jämväl de i motionerna framförda synpunkterna.
I samband därmed anförde riksdagen:
På kulturminnesvårdens område hade de senaste decennierna kunnat uppvisa
en rik och omfattande utveckling. Intresset för gångna tiders kultur hade
vidgats och fördjupats samtidigt som en livlig hembygds- och ortsforskning
förbundit detta intresse med känslan för hembygdens historiska och kulturella
egenart. En av frukterna av denna verksamhet vore de flerstädes upprättade
provinsmuseerna, vilka vart på sin ort strävat efter att kunna lämna
en samlad bild av ortens liv i forntid eller nutid.
Då den gällande förordningen angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande bure ett så tidigt datum som den 29 november 1867, vore det
mot bakgrunden av nyss antydda utveckling uppenbart, att dess bestämmelser
icke kunde vara på ett tillfredsställande sätt avpassade för förhållanden, som
sedan dess tillkomst undergått så betydande förändringar. Särskilt framträdde
detta, då det gällde förhållandet mellan Statens historiska museum och
provinsmuseerna. Den monopolställning, som Statens historiska museum av
ålder intagit, hade icke längre sitt ursprungligen självfallna berättigande.
Provinsmuseernas krav på en decentralisation i viss utsträckning av landets
fornminnesvård kunde icke längre rimligen tillbakavisas. Den rikedom på
fornminnen, som Statens historiska museum besutte, möjliggjorde också
hänsyn till ortsintressen utan att riksintresset åsidosattes.
Förevarande motioner toge sikte på ett särskilt fall av det allmänna intresse,
som provinsmuseerna på ifrågavarande område företrädde gentemot
Statens historiska museum. Såsom i motionerna framhölles intoge dessutom
Lunds universitets historiska museum i viss mån en särställning bland provinsmuseerna
dels på grund av sin betydelse i vetenskapens och den vetenskapliga
undervisningens tjänst, dels också på grund av sin ställning som ett staten
tillhörigt museum. Riksdagen fäste därvid särskilt avseende vid dess ställning
inom den arkeologiska undervisningen vid universitetet och de därav föranledda
kraven på största möjliga fullständighet och utvecklingsduglighet.
Dessa krav bleve, då det gällde Lunds universitet, av särskild betydelse på
grund av det långa avståndet till Stockholm, som för de i Lund studerande
försvårade eller omöjliggjorde begagnandet av det material, som Statens historiska
museum hade att bjuda.
Riksdagen ansåge det vara av vikt, att de synpunkter, som nu framhållits
i fråga om Lunds universitets historiska museum, vid en blivande utredning
av förevarande spörsmål bleve beaktade.
Chefen för ecklesiastikdepartementet upptog frågan om utredning i ämnet
till behandling i statsrådet den 11 oktober 1930. Departementschefen föreslog
därvid tillkallande av särskilda sakkunniga, vartill Kungl. Maj:t lämnade
sitt bemyndigande.
De sakkunnig:».
I de sakkunnigas betänkande framhållcs, att en ny fornminneslagstiftning
borde såvitt möjligt bygga på de principer som sedan gammalt varit gällande
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
på området. Med hänsyn till den långa tid fornminnesförordningen gällt vore
det emellertid naturligt, att denna numera vore behäftad med vissa brister.
Dessa brister kunde sägas framträda i tre särskilda avseenden. Förordningen
skänkte ej i alla hänseenden den myndighet, som företrädesvis vore ansvarig
för fornvården, nämligen riksantikvarieämbetet, de befogenheter som vöre
nödvändiga. Om än några större olägenheter icke härav framträtt, hade dock
behov av bättre skydd för fornlämningarnas helgd yppats i flera hänseenden.
Den nuvarande lagstiftningen saknade helt bestämmelser angående de grunder
efter vilka ansökningar om tillstånd att rubba eller förändra fornlämningar
skulle bedömas. Sådana frågor kunde likvisst för den enskilde vara
av stor betydelse — även om fasta fornlämningar i allmänhet borde betraktas
såsom innebärande ett av ålder förefintligt servitut, som vederbörande vöre
skyldig tåla. Bestämmelser i detta avseende borde alltså meddelas. Frågan
om statens rätt till sådana fynd som påträffats i fasta fornlämningar eller
vore underkastade hembudsplikt, befunne sig numera i ett annat läge än vid
tillkomsten av fornminnesförordningen. Såsom de sakkunniga anfört i annat
sammanhang berodde detta på provinsmuseernas organisatoriska och ekonomiska
konsolidering. I och med att ett provinsmuseum erhölle ändamålsenliga
lokaler och fackvetenskapligt utbildad ledning, borde det få bättre möjlighet
att öka sina samlingar av föremål från äldre tid. Den Statens historiska museum
hittills tillkommande ensamrätten till hembudspliktiga fynd hade icke
längre sitt självfallna berättigande. Därest fynden komme att spridas mera å
olika museer, komme visserligen överblicken över befintliga samlingar att
försvåras. Men det vore å andra sidan obestridligt, att provinsmuseernas verksamhet
för kulturminnesvårdande uppgifter i fältet med nödvändighet förutsatte
de fördjupade kulturhistoriska kunskaper som endast kunde vinnas
vid den vetenskapliga bearbetningen av ett museums föremålsbestånd. Ur
denna synpunkt vore av vikt att undanröja onödiga begränsningar i provinsmuseernas
möjligheter att berika sina samlingar.
I enlighet med de anförda synpunkterna ha de sakkunniga omarbetat fornminnesförordningens
bestämmelser och förordat vissa tillägg. De sakkunniga
ha ansett, att en reviderad författning i ämnet bör erhålla formen av lag, och
ha utarbetat förslag till lag om fasta fornlämningar och örn fynd av lösa föremål
från äldre tider.
I förslaget har till en början den nuvarande uppräkningen av vad som
skall förstås med fasta fornlämningar i flera hänseenden kompletterats.
Denna komplettering kan sägas innebära en försiktig jämkning i anslutning
till nu rådande uppfattning och innebär i huvudsak ett fylligare
angivande av olika slags minnesmärken från gången tid, samtidigt som ordalagen
ändrats för att undvika den tolkningen att endast lämningar från
den tid som brukat betecknas såsom den egentliga forntiden åsyftas. Under
lagen lia hänförts jämväl fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller
historiska minnen av märklig beskaffenhet äro knutna. De sakkunniga ha
vidare ansett det lämpligen böra uttryckligen angivas, att till fornlämning hör
jämväl visst område å marken därintill, och ha föreslagit, att länsstyrelsen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
7
skall äga att bestämma detta område. Länsstyrelsen skall också enligt förslaget
äga meddela särskilda föreskrifter till bevarande av viss fornlämnings helgd.
I syfte att tillgodose markägarens berättigade intressen ha de sakkunnga
föreslagit, att örn fornlämning finnes innebära hinder som ej står i rimligt
förhållande till fornlämningens betydelse, tillstånd att rubba eller förändra
den icke må vägras. Tillståndsprövningen, som nu tillkommer vitterhetsakademien,
skall enligt förslaget tillkomma riksantikvarien. Finner riksantikvarien,
att tillstånd till rubbning eller förändring av fast fornlämning
icke kan medgivas, oaktat fastighetens ägare åsamkas betydande hinder
vid nyttjandet av fastigheten, skall ägaren i visst fall vara berättigad fordra,
att kronan exproprierar marken eller att ersättning för olägenheten gives.
Detta gäller, då fornlämningen legat helt under jord och påträffats först vid
grävning eller annat arbete som ägt rum efter det han förvärvat fastigheten.
För att skydda fornlämningar mot onödig förstörelse ha de sakkunniga
bland annat föreslagit en bestämmelse, att den som ämnar låta utföra offentligt
arbetsföretag eller eljest är ansvarig för sådant företags planläggning
bör i god tid inhämta, huruvida känd fornlämning kan beröras av företaget,
samt i så fall samråda med riksantikvarien. Föranleder arbetsföretaget,
att särskild undersökning av fast fornlämning eller särskild åtgärd
till dess bevarande vidtages, skall kostnaden därför åvila företaget. Nu
nämnda föreskrifter skola även gälla enskilt arbetsföretag av större omfattning.
Beträffande fynd av lösa föremål lia de sakkunniga under lagstiftningen
hänfört fynd av föremål från äldre tid, vartill ägare ej finnes. Någon
bestämning av vad som avses med »äldre tid» har icke intagits i förslaget.
I motiveringen ha de sakkunniga emellertid framhållit, att därmed i allmänhet
borde förstås att föremålet vöre minst 100 år gammalt. För att möjliggöra
lämplig fyndfördelning föreslås, att riksantikvarien skall äga förordna
om att kronans rätt till fornfynd skall överlåtas å museum som för
framtiden kan taga erforderlig vård om fyndet. Beträffande fynd av större
betydelse skall dock fråga örn överlåtelse hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Vad angår fyndfördelningen anföra de sakkunniga, att jämte universitetsmuseerna
i Lund och Uppsala ett flertal provinsmuseer för närvarande
måste anses skickade alt omhändertaga ifrågavarande fynd. Förutsättning
härför borde givetvis i första hand vara, att museet hade brandsäkra och i
övrigt lämpliga lokaler. Härjämte måste krävas, att museet hade en i museivård
kunnig och för sin uppgift i övrigt lämpad föreståndare. Därest
dessa förutsättningar vore uppfyllda, vore det naturligt, att museet finge
omhändertaga fynd från det område, som museet representerade. Emellertid
kunde fynd vara av den beskaffenhet, att det måste anses ur vetenskaplig
eller fornvårdssynpunkt lämpligare, att de omhändertoges av Statens
historiska museum såsom den centrala institutionen i riket. Vid tillämpning
av det sagda måste tagas hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Så
kunde det I. ex. vara tydligt, alt de fynd, som gjordes inom en stad, där ett
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
historiskt museum funnes, i regel skulle gå till detta museum, för vilket fynden
givetvis vore av särskilt intresse. Att i lag fastställa normer för en fördelning
i enlighet med de synpunkter, som nu anförts, syntes icke vara möjligt.
De sakkunniga förutsatte emellertid, att provinsmuseerna likväl vid
fördelningen av hembjudna fynd komme att tillgodoses i en omfattning,
som gjorde det möjligt för dessa museer att giva en fyllig bild av bygdens
eller provinsens äldre kultur. Att detta vore möjligt utan att därför rikets
centralmuseum behövde komma i en missgynnad undantagsställning framginge
av erfarenheterna från samarbetet mellan de berörda institutionerna
under senare år. Utan ett dylikt samarbete bleve i själva verket den av de
sakkunniga föreslagna, hela riket omspännande museiorganisationen en död
bokstav. De sakkunniga ha slutligen påpekat de möjligheter att berika ett
museums samlingar, som stöde till buds genom att därför lämpade museer
erhölle föremål såsom deposition, och förmena, att en ökad frekvens av
depositionsförfarandet de olika museerna emellan vore eftersträvansvärd.
De sakkunniga ha även utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av
10 kap. 11 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Detta förslag
innehåller allenast föreskrift örn undantag från skifte av mark för fast
fornlämning.
Vissa bestämmelser i 10 och 11 §§ fornminnesförordningen lia med några
ändringar upptagits i förslag till kungörelse angående vården av kyrka tillhörig
lös egendom m. m.
Förutom nu nämnda författningsförslag ha de sakkunniga upprättat förslag
till lag örn bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Till motivering
av detta förslag lia de sakkunniga framhållit, att det vöre en mycket
betydande brist ur kulturvårdssynpunkt att för närvarande icke funnes
några som helst bestämmelser till bevarande av andra kulturhistoriskt märkliga
byggnader än sådana som tillhörde staten, menighet eller allmän institution
eller inrättning. Med avseende å principerna för en lagstiftning till
avhjälpande av denna brist ha de sakkunniga uttalat, att frivillighetens väg
borde anlitas. Då många ägare av kulturhistoriskt märkliga byggnader kunde
antagas hysa intresse för att skydda dessa för framtiden, borde även på
sådant sätt kunna vinnas beaktansvärda resultat. De sakkunniga ha erinrat
om att lagstiftaren i fråga örn naturminnesmärkens fredande använt det
tillvägagångssätt som de sakkunniga nu ville förorda beträffande kulturhistoriskt
märkliga byggnader.
Förslaget avser närmast byggnader i enskild ägo. Såsom förut nämnts finnas
beträffande staten, menighet eller allmän institution eller inrättning tillhöriga
byggnader särskilda bestämmelser i 1920 års kungörelse rörande det
offentliga byggnadsväsende!. Då förslaget utgår från att vederbörande ägares
medverkan skall kunna vinnas, ha de sakkunniga låtit sig angeläget vara
att utforma förslaget så, att det medgiver skäligt hänsynstagande till ändrade
förhållanden och utvecklingens krav. Härigenom ha de sakkunniga velat
förebygga, att en berättigad tveksamhet uppkomme örn lämpligheten av
att underkasta en byggnad inskränkningar i blivande ägares förfoganderätt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
9
Även ur allmän synpunkt vöre det enligt de sakkunnigas mening betänkligt
att uppställa några alltför inskränkande bestämmelser för ägaren.
Frågan, huruvida en byggnad skall vara underkastad särskilda bestämmelser
eller ej, skall enligt förslaget prövas av länsstyrelsen. Dess beslut må
innehålla, att byggnaden jämte park eller trädgård eller annat erforderligt
område därintill skall vara underkastad vissa bestämmelser av mer eller
mindre omfattande innebörd i syfte att skydda byggnaden och området mot
vandalisering. Den fortlöpande tillsynen över de byggnader som underkastas
sådana bestämmelser skall tillkomma riksantikvarien i samarbete med byggnadsstyrelsen.
Med avseende å denna tillsyn lia angivits vissa riktlinjer, av
vilka framgår, att riksantikvarien vid prövning av frågor i vad mån en byggnad
får ändras eller repareras m. m. skall taga skälig hänsyn till byggnadens
användbarhet, kostnaderna för dess underhåll m. m. Möjlighet skall även stå
öppen att under vissa förutsättningar upphäva de särskilda bestämmelser
som meddelats för en viss byggnad.
Det förslag, för vilket nu redogjorts, kompletteras av förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 75 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt
detta förslag skall, bland annat, expropriation få äga rum av kulturhistoriskt
märklig byggnad. Frågan om expropriation därav må väckas allenast
av riksantikvarien.
Avslutningsvis lia de sakkunniga framhållit, att enbart med lagstiftning
och organisation givetvis icke kunde skapas någon effektiv kulturminnesvård.
Därtill krävdes också för ändamålet disponibla kontanta medel. De
sakkunniga ansåge sig i detta sammanhang skyldiga att framhålla, att de
anslag som dittills av riksdagen hade beviljats den statliga centralinstitutionen
för kulturminnesvårdande uppgifter i landet varit alltför knappt tilltagna.
Tid efter annan uppstode dessutom för kulturminnesvården problem
av ekonomisk art, vilka vore av den storleksordning att de icke rimligen kunde
lösas med ordinarie anslagsmedel. Det kunde t. ex. bliva nödvändigt att inköpa
omgivningarna till ett viktigt fornminnesområde för att skydda detta
från kringbyggande eller att inköpa en märklig byggnad, som ägaren eljest
hade för avsikt att riva eller ombygga. Det kunde också vara fråga örn att
genom inköp rädda ett märkligt föremål eller en värdefull samling i privat
ägo från att försäljas till utlandet eller eljest skingras, o. s. v. Starka skäl
syntes tala för att skapa en statens kulturminnesfond som enligt Kungl.
Maj:ts prövning kunde få användas för att möjliggöra räddandet av hotade
kulturminnen av mera betydande värde ävensom för att i alldeles särskilda
läll trygga inköp av värdefulla fynd och föremål lill landets museer, varuti
givetvis även provinsmuseerna inbegrepes. En dylik fond syntes icke från
början behöva uppgå till ett stort kapitalbelopp utan borde lämpligare efter
band erhålla tillskott i mån av vunnen erfarenhet. De sakkunniga dristade
sig icke att anvisa vägen för bildande av en sådan fond men hade föreställt
sig, alt tillskott av lotteri- eller tipsmedel i någon form skulle kunna komma
i fråga. Detta spörsmål hade stor betydelse såväl för den föreslagna lagstiftningens
effektivitet som för museiorganisationens lyckliga genomförande.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Över de sakkunnigas förslag ha efter remiss avgivits yttranden av vitterhetsakademien,
riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen, kanslern
för rikets universitet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, domkapitlen, Nordiska
museets nämnd, kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Sveriges fastighetsägareförbund.
Riksantikvarieämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden
av, bland andra, åtskilliga hembygdsförbund och fornminnesföreningar.
Kanslern för rikets universitet har bifogat utlåtanden från humanistiska sektionerna
av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund.
Länsstyrelserna ha i åtskilliga fall infordrat utlåtanden från vägstyrelser
m. fl. Yttrande har jämväl inkommit från allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse.
I ett stort antal av de avgivna yttrandena har den föreslagna lagstiftningen
helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även i övriga yttranden ha huvudgrunderna
för lagstiftningen vunnit anslutning. Åtskilliga önskemål om jämkningar
i olika hänseenden lia emellertid framställts. Därjämte har i några
yttranden förordats en väsentligt strängare lagstiftning i fråga örn kulturhistoriskt
märkliga byggnader. En närmare redogörelse för det principiella
ställningstagande, som kommit till uttryck i de olika yttrandena, lämnas å
sid. 26—31 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har vid remiss av
förslagen till lagrådet anfört bland annat följande.
»Behovet av ny lagstiftning om fornminnen och andra kullurminnesmärken
har bestyrkts i de avgivna yttrandena. Den enighet som där kommit till
uttryck bär vittne om en allmän önskan att tillvarataga historiska och kulturella
minnesmärken från gången tid. Alla torde numera vara ense om att den
förstörelse som dessvärre skett hotat att medföra beklaglig utarmning. Förstörelsen
innebär förlust ur många synpunkter. Desto viktigare är det att i
görlig mån tillvarataga vad som återstår. Bevaras ej gamla minnesmärken,
försvinner en viktig förutsättning för att hålla vid liv känslan av samhörighet
med gångna generationer. Därmed avtrubbas också känslan av ansvar
för andra oförytterliga värden som lämnats i arv av förfädren.
Möjligheten att i fornminnes- och kulturminnesvården uppnå positiva resultat
beror givetvis av de ekonomiska förhållandena men även i hög grad
på de vårdande organens sätt att handha sitt värv. Befolkningens intresse bör
väckas samtidigt som tillmötesgående måste visas, när det är av nöden. Eljest
förbytes vördnaden för minnesmärkena i missnöje med de band som
deras helgd emellanåt måste lägga på den enskilde.
I arbetet å fornminnes- och kulturminnesvården är lagstiftningen ett viktigt
hjälpmedel. Det är uppenbarligen nödvändigt, att denna innehåller bestämmelser
till fornminnenas skydd. Nu gällande föreskrifter äro ålderdomliga
och ofullständiga. Klart är emellertid, att en ny lagstiftning icke ensidigt
kan tillgodose alla önskemål som göra sig gällande i arbetet på att berika
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
11
•eftervärlden genom att bevara så mycket som möjligt av det gamla. De sakkunniga
ha vid utformningen av sina förslag visat full insikt om betydelsen
av att icke obehörigen träda i vägen för andra viktiga intressen.
Förslagen innehålla flera betydelsefulla nyheter. I fråga örn de fasta fornlämningarna
vill jag framhålla — utom den rikare exemplifieringen — bestämmelserna
om att samråd på ett tidigt stadium skall äga rum med riksantikvarien
vid planerandet av vägar och andra företag som lätt kunna spoliera
fornminnen. Genom lämpligt samarbete torde förstörelse i många fall
kunna undvikas. Av de föreslagna bestämmelserna om fynd av föremål
från äldre tider har särskilt föreskriften om rätt för riksantikvarien att överlåta
fynd å andra museer än statens centralmuseum livligt uppskattats, ehuru
i vissa yttranden tydligare anvisningar om fyndfördelningen förordats. Ur
jordägarens synpunkt bör framhållas, att bestämmelser meddelats i syfte att
närmare avgränsa hans skyldigheter i avseende å fornminnen.
Förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader har
av hörda myndigheter och sammanslutningar ansetts innebära ett betydelsefullt
steg i rätt riktning. Det synes dock icke saknas fog för de uttalanden
som gjorts i flera yttranden, att denna lagstiftning för att kunna leda till
resultat behöver skärpas. Huvudlinjen i förslaget, enligt vilken ägarens frivilliga
medverkan skall sökas, torde visserligen böra bibehållas. Men möjlighet
till vissa interimistiska tvångsingripanden synes nödvändig för att rädda
värden som eljest hastigt kunna gå till spillo.
Vad särskilt angår ecklesiastika boställen, vilka ofta äro av stort kulturhistoriskt
värde, vill jag erinra om att på senare tid meddelats bestämmelser
om byggnadsföretag å prästgård, nämligen genom kungörelse den 23 juli
1940 (nr 734). Ehuru denna icke ger något fullständigt skydd, synas dock de
kontrollbestämmelser som därigenom meddelats vara av stor betydelse.
De sakkunnigas hemställan örn inrättande av en särskild kulturminnesfond
synes böra ankomma på chefens för ecklesiastikdepartementet handläggning.
»
Lagrådet har vid granskning av förslagen anfört vissa erinringar, vilka
dock ej berört förslagens grundlinjer. De framställda anmärkningarna hava
vid propositionens avlåtande beaktats.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår återfinnas nu gällande
bestämmelser om fornminnen i huvudsak i förordningen den 20 november
18(57 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Denna författning
kompletteras i viss utsträckning genom förordningen den 30 maj
1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej
finnes. De grundläggande bestämmelserna på ifrågavarande område hava
alltså varit gällande under avsevärd tidrymd. Då under samma tid kulturminnesvården
blivit föremål för eif allt mera fördjupat och allmänt intresse,
hava hell naturligt dessa bestämmelser kommit att efter hand framstå såsom
i viss mån föråldrade och otillräckliga. Med den av särskilda snkkun
-
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
niga verkställda utredning, som ligger till grund för här förevarande proposition,
har åsyftats en allsidig prövning av de möjligheter till ordnande av
kulturminnesvården som betingas av utvecklingen på området. Därvid hava
beaktats bland annat de synpunkter i ämnet, vilka anförts av 1930 års riksdag
i framställning till Kungl. Maj:t.
De av de sakkunniga utarbetade förslagen hava i allmänhet vunnit gillande
av däröver hörda myndigheter och organisationer. Dock hava i åtskilliga
fall framställts önskemål om jämkningar i olika hänseenden, vilka i viss utsträckning
föranlett ändring i de sakkunnigas förslag. I propositionen hava
ock beaktats vissa av lagrådet framförda detaljanmärkningar.
Genom förevarande proposition har i första hand framlagts förslag till
lag om fornminnen, avsedd att ersätta 1867 och 1873 års förordningar
i ämnet. Nämnda förslag bygger till väsentlig del på de principer, som
sedan gammalt varit gällande på ifrågavarande område. Emellertid föreslås
därjämte att nu tillämpade bestämmelser i viktiga hänseenden kompletteras
eller jämkas. Härvid har man särskilt tagit sikte på dels att skänka vidgade
befogenheter åt riksantikvarieämbetet såsom den för fornvården företrädesvis
ansvariga myndigheten, dels att närmare bestämma jordägarens skyldigheter
i avseende å fasta fornlämningar och dels att tillerkänna provinsmuseerna
rätt i viss utsträckning att vid sidan om Statens historiska museum
förvärva sådana fornsaker, som skola tillfalla eller hembjudas kronan.
I propositionen framlägges vidare förslag till lag örn skydd för
kulturhistoriskt märkliga byggnader. Förslaget avser närmast
byggnader i enskild ägo, beträffande vilka för närvarande några
skyddsföreskrilter lagligen icke kunna meddelas. Den föreslagna regleringen
går ut på att — efter mönster av vad redan gäller beträffande naturminnesmärken
— söka ernå frivillig medverkan från ägaren av kulturhistoriskt
märklig byggnad till bestämmelser, ägnade att örn möjligt för framtiden bevara
byggnadens och den närmaste omgivningens kulturella egenart. Därutöver
stadgas i nu ifrågavarande lagförslag befogenhet för länsstyrelse att
i vissa fall, där det kulturhistoriska värdet hotas av hastig förstörelse, tillgripa
interimistiska tvångsåtgärder. 1 ill komplettering av nu återgivna stadganden
föreslås tillika införande av rätt till expropriation av kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad och mark omkring sådan byggnad, då egendomen
ej kan tryggas på annat sätt. Vad i sistnämnda hänseende förordas har
upptagits i förslag till lag angående ändrad lydelse av 1
och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation.
Propositionen innehåller slutligen förslag till vissa med den nya fornminnes-
och kulturminneslagstiftningen sammanhängande följdändringa
r i författningar inom angränsande områden.
Enligt utskottets mening är det en samhällsangelägenhet av vikt att i lag
givas bestämmelser i syfte att i görligaste mån skydda och bevara fornminnen
och andra kulturminnesmärken av någon betydenhet. Bestämmelser
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
13
av denna art måste emellertid med nödvändighet i viss omfattning begränsa
den enskildes rätt att för praktiska och ekonomiska ändamål utnyttja sin
fasta och lösa egendom. En reglering av hithörande område bör därför ske
under vederbörligt hänsynstagande till de sålunda förefintliga, delvis motstridiga
intressena. Enligt utskottets åsikt utmärka sig i nu berörda avseende
de framlagda förslagen för en försiktig och hovsam läggning samtidigt som
det kulturminnesvårdande intresset däri blivit tillgodosett på ett mera effektivt
sätt än hittills. Förevarande ömtåliga fråga torde därför få anses
genom Kungl. Maj:ts förslag hava vunnit en godtagbar lösning. Jämväl i
övrigt finner utskottet de framlagda förslagen väl ägnade att läggas till
grund för lagstiftning i ämnet. Emellertid vill utskottet i detta sammanhang
framhålla att — hur än frågan om skyddet för kulturminnena regleras —
här liksom på åtskilliga andra områden mycket beror på det sätt, varpå lagstiftningen
kommer att tillämpas. Utskottet anser sig kunna förvänta, att
myndigheterna vid behandlingen av förekommande ärenden skola ingående
pröva omständigheterna i det särskilda fallet och därvid under beaktande av
kulturminnesvårdens krav jämväl visa förståelse för övriga berättigade intressen.
Vad beträffar den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna
i lagförslagen har utskottet vid sin granskning av förslagen icke funnit anledning
till erinran i andra hänseenden än som angives i det följande beträffande
där berörda stadganden.
Förslaget till lag om fornminnen.
10 och 11 §§.
Under 10 § i förslaget stadgas, alt föremål, som påträffas i fast fornlämning
och har samband med denna, skall tillfalla kronan. I paragrafen har
vidare upptagits bestämmelse, att riksantikvarien för där avsedda fall må
i viss utsträckning förordna att ersättning eller hittelön skall utgå.
Enligt 11 § i förslaget skall, om någon i annat fall hittar föremål, vartill
ägare ej finnes, och det kan antagas vara minst etthundra år gammalt,
föremålet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller delvis är av
guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan. Sker inlösen,
skall ersättning utgå efter föremålets metallvärde efter vikt jämte en
åttondedels förhöjning. Härutöver kan, efter förordnande av riksantikvarien,
utgå särskild hittelön.
Såsom förut nämnts faller enligt gällande fornminnesförordning under
hembudsplikt fynd av »forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller
andra fornsaker av guld, silver eller koppar». Vid tillämpning av stadgandet
har enligt vad de sakkunniga uppgiva vitterhetsakademien enligt
långvarig och obruten praxis ansett, att till fornsaker böra hänföras föremål
från tiden intill omkring 1700-talets slut. Enligt de sakkunnigas mening
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
vore det icke lämpligt att i lag fastställa någon viss tidpunkt, som skulle utgöra
skiljelinje. Det läge nämligen i sakens natur, att tidsgränsen borde
kunna undan för undan förskjutas framåt i tiden. Å andra sidan syntes icke
lämpligt att bibehålla utrycket forntida, vilket kunde givas en för snäv tolkning.
De sakkunniga lia såsom förut nämnts föreslagit, att uttrycket forntida
utbytes mot uttrycket »från äldre tid». Häremot kunde riktas den anmärkningen,
att detta uttryck likaväl som uttrycket forntida vore i viss mån
svävande till sin innebörd. Men denna olägenhet borde icke tillmätas för
stor betydelse. För den centrala fornminnesvårdande myndigheten, som
främst komme att handha lagen, syntes sålunda icke några svårigheter kunna
uppstå. Enligt de sakkunnigas mening borde uttrycket anses innebära, att
det föremål, varom vore fråga, i regel skulle vara minst 100 år gammalt.
Föredragande departementschefen har i detta sammanhang anfört:
Varken i gällande fornminnesförordning eller i de sakkunnigas förslag har
angivits någon bestämd åldersgräns för de föremål som avses med författningen.
En sådan gräns är givetvis ägnad att skapa större klarhet men kan
dock å andra sidan icke så väl ansluta till vad som i varje fall förefaller naturligt.
Sistnämnda olägenhet synes dock vara av mindre betydelse, när det
gäller fynd av lösa föremål, än i fråga örn fasta fornlämningar. Även örn
föremålet icke är äldre än 100 år, ter sig ett fynd därav enligt den allmänna
uppfattningen såsom en intresseväckande erinran om gången tid, detta oaktat
föremål av samma ålder kunna alltjämt vara i bruk utan att det väcker
någon uppmärksamhet. Nämnda åldersgräns synes därför lämpligen kunna
stadgas beträffande hembudspliktiga fynd. Det är emellertid att märka, att
undantag enligt förslaget gäller för det fall, att ägare finnes till det funna
föremålet. Frågan, huruvida äganderätten är bevarad, skall bedömas enligt
allmänna regler.
Rörande frågan, vilka föremål från äldre tid som skulle hembjudas till
kronan, lia de sakkunniga framhållit, att delade meningar länge rått rörande
den omfattning, som borde givas åt hembudsplikten. Å ena sidan hade
röster höjts för betydande skärpning av skyldigheten att hembjuda fornfynd.
Vid de sakkunnigas överläggningar hade en sakkunnig förordat en
praktiskt taget allmän hembudsskyldighet och därvid åberopat, att de nuvarande
bestämmelserna innebure ett avsteg från äldre svensk rätt samt
att t. ex. i mera fyndfattiga trakter eller i turistcentra vetenskapligt betydelsefulla
fynd lätt kunde komma att undandragas forskningen. Bland sådana
fynd hade särskilts framhållits depå-, moss- och boplatsfynd, som ofta kunde
lämna viktiga nya rön beträffande vår äldre bebyggelsehistoria. Beträffande
dessa kategorier av fynd hade ytterligare en sakkunnig ansett hembudsplikt
önskvärd. Å andra sidan hade övriga sakkunniga som sin mening uttalat,
att den allmänna förståelsen för museernas uppgift på hithörande områden
gått stadigt framåt och att erfarenheten i vårt land för närvarande
icke med nödvändighet krävde en skärpning av hembudsplikten. Det hade
till och med gjorts gällande, att en mildring kunde ifrågakomma. En viss
risk kunde föreligga, att provinsmuseernas möjligheter till förvärv av fornfynd
genom en skärpt hembudsplikt kunde försämras, något som med hän
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
15
syn till dessa museers växande medverkan i kulturminnesvården syntes tala
mot en skärpning. Under angivna förhållanden och då något påfallande
behov av ändrade bestämmelser icke gjort sig gällande, hade de sakkunnigas
flertal funnit sig nu böra förorda, att hembudsplikten fortfarande begränsades
till föremål av guld, silver eller koppar.
Jämväl i yttrandena hava beträffande hembudsplikten uttalats delade meningar.
I samband därmed har bland annat berörts, förutom depå-, mossoch
boplatsfynden, även bronsens ställning i förevarande hänseende.
Föredragande departementschefen har rörande frågan örn hembudsplikt
uttalat följande:
De sakkunnigas förslag bygger i fråga om hembudsplikten på gällande
rätts ståndpunkt. Anmärkningar kunna helt visst med fog riktas mot den
begränsning som där skett till föremål av guld, silver eller koppar. Det kan
icke förnekas, att gränsen mellan koppar och brons är flytande. Denna gräns
bar dock länge gällt, och det synes vara förenat med betänkligheter att göra
en så betydande utvidgning som att utsträcka hembudsplikten till bronsfynd.
En sådan utvidgning av hembudsplikten skulle för övrigt sannolikt vålla irritation
bland provinsmuseernas företrädare och på så sätt motverka lagstiftningens
syfte.
Jämväl beträffande depå-, moss- och boplatsfynd föreligga vissa skäl för
att de skola omfattas av hembudsplikt. Det torde emellertid knappast låta
sig göra att beskriva dessa fynd så att det för allmänheten framstår klart
vad som avses. En rent vetenskaplig beteckning kan icke vara lämplig att
användas för att i lag ålägga allmänheten skyldighet att hembjuda fyndet.
Att denna skulle kunna avgöra vad som är att hänföra till depå- eller boplatsfynd
synes icke antagligt. För såväl dessa båda slag av fynd som mossfynd
gäller dessutom, att det för lekmannen, som ej känner de vetenskapliga
skälen, måste synas godtyckligt, att föremål av ett och samma material ena
gången skall hembjudas och andra gången icke. På grund härav torde övervägande
skäl tala för att nu nämnda fyndgrupp alltjämt lämnas utanför.
I motionen framställes, såvitt nu är i fråga, yrkande om vissa omformuleringar
i den av Kungl. Majit föreslagna lagtexten för att bevara enheten hos
s. k. slutna fynd (depåfynd), bestående av flera samtidigt nedlagda föremål.
1 sådant hänseende har i motionen anförts i huvudsak följande:
En jämförelse mellan å ena sidan de gällande kungl, förordningarna den 29
november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande
och den 30 maj 1873 angående nedgräven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,
vartill ägare ej finnes, samt å andra sidan den i kungl, propositionen nr 8 till
innevarande års riksdag föreslagna lagen örn fornminnen visaren viss förskjutning
i terminologien. Med ordet fynd mena 1867 och 1873 års förordningar
det som påträffats, anträffats, hittats. I överensstämmelse härmed anger 1867
års förordning, att fynd av fornsaker skall hembjudas åt kronan, att uppgift
skall lämnas var fyndet anträffats, att fyndet skall insändas, att fyndet eller
någon del därav kan inlösas, o. s. v. Med begagnande av samina terminologi
talar 1873 års förordning örn alt »fyndet är av guld, silver eller koppar»,
samt om hembjudande och inlösen av fynd. Denna terminologi har gammal
hävd i den svenska fornminneslagstiftningen redan i plakatet den 5 juli
1684 »angående allehanda gammalt liitlemynt och fynd nilli guld, silver» etc.
finnes uttrycket »själva fyndet och orten, där det funnet iir». Den föreslagna
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Utskottet,
lagen om fornminnen använder åter, måhända under påverkan av 1938 års
lag om hittegods, ordet fynd såsom uttryck för själva anträffandet, hittandet,
under det att det, som påträffats, går under beteckningen föremål. Lagförslaget
talar därför örn att fynd sker och att man påträffar, hittar föremål.
Klarast framgår kanske lagförslagets terminologi av 12 §, där det säges att
anmälan skall göras om fynd av föremål.
Denna ändring i terminologien är i ett hänseende av betydelse. För den moderna
arkeologien är det s. k. slutna fyndet, d. v. s. det fynd, som består av
flera samtidigt nedlagda föremål, kronologiens viktigaste dokument. För varje
arkeologisk forskare är integriteten hos ett sådant fynd av utomordentlig vikt.
Det är för arkeologen lika oriktigt att splittra ett slutet fynd som att bryta
sönder ett föremål. På grund av den angivna skiftningen i terminologien bindel,
efter antagandet av förslaget till lag om fornminnen, fastslaget, att det
kollektiva fyndet icke är hembudspliktigt, utan att hembudsplikten omfattar
blott de enskilda föremålen. Enligt den föreslagna formuleringen skulle en
hittare ur ett slutet fynd framdeles kunna avlägsna de föremål, som ej helt
eller delvis äro av guld, silver eller koppar, vilket kan tänkas beröva ett fynd
så gott som allt vetenskapligt värde och göra det skäligen meningslöst att
inlösa de hembudspliktiga resterna av detsamma. —-------—
För att låta de slutna fynden bliva enheter torde vissa omformuleringar
böra äga rum i den av Kungl. Maj :t föreslagna lagtexten i syfte att ordet fynd
skulle återfå den betydelse, i vilken det brukats av den äldre lagstiftningen.
I 10 § andra stycket böra uttrycken »Skedde fyndet» och »Påträffades föremålet»
utbytas mot »Anträffades fyndet» resp. »Påträffades fyndet».
II § första stycket bör lyda »Anträffar någon i annat fall än i 10 § avses
fynd, vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år
gammalt, skall fyndet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller
delvis är av guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan».
I 11 § tredje stycket bör »föremålets» ersättas av »fyndets».
12 § bör lyda: »Fynd som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas
kronan skall av den, som anträffat fyndet, utan dröjsmål anmälas hos
riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet. Han
vare ock pliktig att på anmaning utlämna fyndet mot bevis samt noggrant
uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.»
I 13 § bör »föremålet» utbytas mot »fyndet».
I 14 och 16 §§ bör »föremål» utbytas mot »fynd».
Såvitt angår den i 11 § föreslagna ersättningsregeln har departementschefen
anfört bland annat följande:
Beträffande storleken av det lösenbelopp som skall utgå vid inlösen av
hembjudna föremål är det särskilt svårt att finna en lämplig regel för kopparfynden,
enär metallvärdet ofta är alltför lågt i jämförelse med fyndets
vetenskapliga värde. Det senare kan återigen icke skattas i penningar. Den
föreslagna regeln om lösen med värdet efter vikt jämte en åttondedels förhöjning
synes emellertid kunna godtagas även för kopparfyndens del. Enär
förslaget förutsätter, att riksantikvarien skall äga att tillika tillerkänna vederbörande
skälig hittelön, kan rättelse äga rum, om ersättningen eljest skulle
bliva för låg.
Såsom det föregående utvisar hava meningarna skarpt brutit sig i fråga
örn skyldigheten för den som hittat fornsaker att till kronan hembjuda de
påträffade föremålen. Den i propositionen intagna ståndpunkten till detta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
17
spörsmål, enligt vilken hembudsplikten begränsats till fall, där föremålet
helt eller delvis består av guld, silver eller koppar, är uppenbarligen ej fullt
vetenskapligt grundad. Emellertid har berörda regel, som ansluter sig till gällande
rätt, den bestämda fördelen att den är för allmänheten lätt begriplig.
Denna omständighet är av desto större betydelse som underlåtenhet att fullgöra
hembudsplikten kan medföra straffpåföljd. Det synes svårligen låta sig
göra att utan anknytning till förekomsten av metall hos föremålet klart avgränsa
de hembudspliktiga fallen. Övervägande skäl synas därför tala för
att i princip bibehålla den angivna begränsningsgrunden. Vad angår frågan,
vilka metaller som böra medföra hembudsplikt, har utskottet, i likhet med
departementschefen, ej funnit tillräckliga skäl att förorda avvikelse från nu
gällande ordning. Utskottet får alltså tillstyrka, att skyldigheten fortfarande
i första hand hänföres till föremål av guld, silver eller koppar.
Det är utan tvivel ett vetenskapligt intresse att s. k. slutna fynd eller depåfynd
i sin helhet underkastas hembudsplikt. Skäl kunna ock anföras för
att därjämte under hembudsplikten inbegripa moss- och boplatsfynd. Beträffande
sistnämnda båda slag av fynd finner emellertid utskottet knappast tillrådligt
att införa hembudsplikt, särskilt på grund av den förut anmärkta svårigheten
att på ett för allmänheten lättförståeligt sätt beskriva de fall som
här avses. Av samma skäl torde det ej heller böra komma i fråga att föreskriva
skyldighet att till kronan hembjuda varje slutet fynd.
Emellertid kan, såsom i den föreliggande motionen påpekats, jämlikt de
i propositionen föreslagna stadgandena örn hembud ett slutet fynd bliva endast
till en del hembudspliktigt och upphittaren tillåtas att därav behålla de
föremål, som ej helt eller delvis äro av guld, silver eller koppar. För utskottet
framstår en dylik ordning såsom mindre lämplig. Det vetenskapliga
värdet hos ett slutet fynd torde nämligen i främsta rummet vara beroende av,
att de olika föremålen hållas samlade, och det är därför ofia skäligen meningslöst
att inlösa delar av ett sådant fynd. För den enskilde torde det ock
sakna nämnvärd betydelse om, i de fall där hembudsplikt ändå föreligger,
densamma omfattar alla samtidigt påträffade föremål eller endast några av
dem. Beträffande de nu åsyftade fallen vill utskottet därför föreslå en utvidgning
av hembudsskyldigheten till att omfatta det slutna fyndet i dess
helhet. I syfte att ernå en sådan utvidgning av hembudsplikten — vilken motionären
hävdat stöde i överensstämmelse med gällande rätt -—- har i motionen
föreslagits, att i 11 § med flera stadganden ordet »föremål» måtte utbytas
mot det i nuvarande lagbestämmelser på området begagnade ordet
»fynd». Oavsett huruvida åt gällande bestämmelser kan givas den av motionären
hävdade tolkningen, finner utskottet det icke önskvärt, att omfattningen
av hembudsplikten skall vara beroende på den innebörd, som kan
givas åt ordet fynd. Enligt utskottets mening bör i stället den avsedda regeln
tydligt komma till uttryck i lagtexten. Detta torde kunna ske genom ett
tillägg, förslagsvis i första stycket av 11 §, av innehåll alt skyldighet att mot
lösen till kronan hembjuda föremål som avses i paragrafen skall föreligga -—
förutom där föremålet helt eller delvis är av guld, silver eller koppar — även
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 23. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Vtskottet.
då det påträffats tillsammans med dylikt metallföremål. Den nu förordade
bestämmelsen föranleder i motsats till motionärens förslag icke i och för sig
någon jämkning av 10, 12—14 eller 16 §. Däremot torde ersättningsregeln i
11 § tredje stycket böra kompletteras med ett stadgande att i fråga om hembudspliktigt
föremål som icke är av metall ersättning skall utgå efter vad
med hänsyn till föremålets beskaffenhet anses skäligt. Då såsom departementschefen
påpekat ersättning för kopparföremål efter metallvärdet ofta är
alltför låg i jämförelse med det vetenskapliga värdet, torde sistnämnda ersättningsregel
böra vinna tillämpning jämväl beträffande dylika föremål.
Vad härefter angår frågan om den ålder ett föremål bör äga, för att 11 §
skall vara tillämplig, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning
att i lagtexten bör uttryckligen angivas en bestämd åldersgräns. Helt
naturligt kunna delade meningar råda om var gx-änsen lämpligen bör dragas.
Inom utskottet hava också uttalats vissa betänkligheter mot att, såsom i propositionen
föreslagits, förlägga gränsen endast 100 år tillbaka i tiden. Utskottet
har dock stannat för att godtaga den sålunda föreslagna regeln. Emellertid
må i detta sammanhang framhållas, att i fråga om föremål av så jämförelsevis
ringa ålder som nu angivits det ej sällan torde kunna inti*äffa, att
till föremålet finnes en ägare, ehuru han är okänd. För sådant fall ligger det
måhända nära till hands, att upphittaren i förlitande på fornminneslagens
bestämmelser hembjuder fyndet till kronan eller -— örn hembudsplikt ej föreligger
— behåller det för egen räkning utan att efterforska ägaren, som
under dylika förhållanden har ytterst ringa möjlighet att göra sin rätt gällande.
På gnind härav vill utskottet understryka, att i 11 § uttryckligen utsagts
att där avses endast föremål av angiven ålder, vartill ägare ej finnes.
Det måste därför anses åligga upphittaren och, om föremålet hembjudes,
jämväl vederbörande myndighet att med ledning av omständigheterna vid
fyndet bedöma, om i det särskilda fallet ägare kan finnas. Vanligen toi-de
omständigheterna vara sådana, att tvekan i detta hänsende icke behöver
råda. Därest emellertid för något fall skulle kvarstå tveksamhet om det rätta
föi''hållandet, böra — oavsett föremålets ålder — föreskrifterna i lagen den
22 april 1938 om hittegods vinna tillämpning. Enligt dessa föreskrifter åligger
det upphittaren att anmäla fyndet för polismyndighet, å vilken det bland
annat ankommer att kungöra fyndet.
12— U och 16 §§.
De jämkningar i förevarande paragx-afer av förslaget, vilka påyrkats i motionen,
hava huvudsakligen redaktionell innebörd och äga samband med vad
motionären yrkat i fråga om innehållet av 10 och 11 §§. Såsom anföids vid
behandlingen av sistnämnda paragrafer, förordar utskottet i motionens syfte
ändrade bestämmelser i 11 § utan att därav föranledes jämkning i 12—14
eller 16 §. Utskottet får förty hemställa, att motionen i vad den avser sistnämnda
paragrafer icke måtte föranleda någon åtgärd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
19
Förslagen till ändring i jorddelningslagen och fastiglietshildningslagen.
Av de sakkunniga har utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 10
kap. 11 § jorddelningslagen av innehåll att vid skifte viss hänsyn skall tagas
till fasta fornlämningar. I flera yttranden har emellertid framhållits som en
brist, att motsvarande bestämmelser saknades för andra jorddelningsförrättningar.
Föredragande departementschefen har i denna del anfört följande:
Med anledning av de erinringar som framställts i yttrandena torde i 5 kap.
8 a § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen böra införas
föreskrift i syfte att vid upprättande av avstyckningsplan bereda erforderligt
skydd åt fornlämning. Denna föreskrift synes böra innehålla, att område
som hör till fast fornlämning skall i planen såvitt möjligt avsättas till öppen
plats. I administrativ väg torde ytterligare böra meddelas bestämmelse, att
vid avstyckning skall såvitt möjligt tillses att bevarandet av fast fornlämning
ej försvåras genom olämplig gränsdragning samt att fornlämning vid jorddelningsförrättning
utmärkes å kartan.
I motionen hemställes, att det avsedda stadgandet i nyssnämnda båda paragrafer
måtte givas följande lydelse: »Vid uppgörande av plan skall vidare
skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttagas.»
Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat, att man med sistnämnda
lydelse hos stadgandet finge samma regel, som enligt 15 § byggnadsstadgan
gällde i fråga om stadsplan och byggnadsplan, ävensom att man i
detta fall möjliggjorde att vid uppgörande av avstyckningsplan fornminnena
såsom hittills finge ingå i större områden (parkområden o. d.), å vilka man
icke tilläte avstyckning och som man därigenom reserverade för allmänna
ändamål.
Utskottet finner det vara av betydelse att särskilda bestämmelser meddelas
i syfte att vid skifte och andra jorddelningsförrättningar hänsyn må tagas till
fasta fornlämningar, så att icke genom olämplig gränsdragning eller eljest
fornlämnings bestånd äventyras. Mot vad i sådant hänseende genom propositionen
föreslagits under 10 kap. 11 § jorddelningslagen beträffande skifte
bär utskottet intet att erinra. Vad angår de ifrågasatta ändringarna i 19 kap.
1 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen beträffande
hänsynstagande till fasta fornlämningar vid uppgörande av avstyckningsplan
innebär motionärens förslag allenast en hänvisning till den i fornminneslagen
stadgade skyldigheten alt bevara fasta fornlämningar. I propositionen
åter föreslås en uttrycklig föreskrift, att vid uppgörande av avstyckningsplan
såvitt möjligt skall avsättas lill öppen plats det område, som hör lill fast fornlämning.
Sistnämnda regel giver uttryck åt den enligt utskottets mening rikliga
uppfattningen att, i den män så kan ske, en större allmänhet bör beredas
tillträde till fasta fornlämningar av någon betydelse. Att därutöver skall iakttagas
skyldigheten alt bevara dylika fornlämningar, synes i detta sammanhang
icke särskilt behöva framhållas. Stadgandet enligt den av Kungl. Majit
löreslagna lydelsen torde icke — såsom motionären synes hava befarat —
Utskottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
lägga hinder i vägen för att ett till fast fornlämning hörande område tillätes
ingå i ett mera betydande till öppen plats avsett jordområde. Utskottet får
alltså på denna punkt ansluta sig till propositionen.
Förslagen i denna del avse, såsom nämnt, endast sådana fall, då avstyckningsplan
skall upprättas. För andra fall åter har någon motsvarande
lagbestämmelse icke föreslagits; föredragande departementschefen har emellertid
bland annat framhållit, att i administrativ väg borde meddelas bestämmelse,
att vid avstyckning skall såvitt möjligt tillses att bevarandet av fast
fornlämning ej försvåras genom olämplig gränsdragning. Inom utskottet har
ifrågasatts, örn i administrativ väg utfärdade bestämmelser kunna anses tillfyllest
för att i sistnämnda fall tillgodose kravet på erforderligt skydd för
fornlämningar. Då emellertid länsstyrelsen enligt 4 § i förslaget till lag örn
fornminnen äger att meddela föreskrift, som finnes påkallad för att bevara
fast fornlämnings helgd, synas ytterligare lagbestämmelser icke erforderliga.
För att länsstyrelsn må i tid kunna ingripa, då fornlämnings bestånd äventyras
med anledning av ifrågasatt jorddelningsförrättning, torde i administrativ
ordning böra stadgas skyldighet för lantmätare att lämna underrättelse
örn förhållandet. Uppgift härom synes lämpligen böra meddelas riksantikvarien
eller ombud för denne, vilken därigenom beredes möjlighet att,
där så erfordras, göra framställning hos länsstyrelsen om utfärdande av
lämpliga föreskrifter till fornminnets skydd.
Förslaget till lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.
6 §.
Utskottet. I andra stycket av 6 § stadgas enligt förslaget, att å byggnad, för vilken
skyddsföreskrifter meddelats, skall på lämplig plats uppsättas anslag, att
den åtnjuter skydd enligt ifrågavarande lag. Enligt vad uttryckligen angives
må anslaget ej borttagas utan riksantikvariens samtycke.
Fall kunna emellertid förekomma, särskilt beträffande byggnader vilka
begagnas till bostad, då av hänsyn till ägaren eller innehavaren sådant anslag
icke bör förekomma. På grund härav vill utskottet föreslå, att det anförtros
åt riksantikvarien att för varje särskilt fall bestämma, huruvida anslag skall
uppsättas.
Förslaget angående ändring i lagen om expropriation.
Utskottet. Utskottet har ej något att erinra mot de här föreslagna bestämmelserna.
Då emellertid Kungl. Maj:t genom en den 13 mars 1942 dagtecknad proposition,
nr 162, föreslagit riksdagen att antaga ytterligare ändringar i expropriationslagen
samt dessa ändringar och det genom den nu behandlade propositionen
framlagda ändringsförslaget torde böra sammanföras till en lag,
vill utskottet utlåta sig beträffande förevarande del av sistnämnda proposition
i samband med behandlingen av propositionen nr 162.
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet
A. hemställa, att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts genom förevarande proposition framlagda förslag till
lag om fornminnen och till lag örn skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till lagar
i ämnet:
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
l) Lag
om fornminnen.
Härigenom förordnas som följer:
Om fasta fornlämningar.
1 §•
Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare,
äro ställda under lagens hägn.
Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller
eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller
skada eller borttaga fast fornlämning.
Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.
2 §.
Fasta fornlämningar äro:
högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar,
gravrösen, tingshögar och dylikt);
gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna
tider;
domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;
stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar,
sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och
andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;
stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar
eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade
minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt
bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,
vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under
forna tider eller lämningar därav;
lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar
och likartade anläggningar från forna tider; samt
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska
minnen äro knutna.
3 §.
Till fast fördämning hör så stort område på marken som tarvas för att
bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse
nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från
delning vid lantmäteriförrättning eller tagits i anspråk genom expropriation,
gäde de gränser som därvid bestämts.
Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,
äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare
fastställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställning härom,
skall framställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt
om stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen
bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall i övrigt
sörja för fullständig utredning i ärendet.
Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed
jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna
lag sägs örn markens ägare gälla innehavaren.
4 §•
Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för
att bevara fast fomlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt
vite. Sådan föreskrift må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till
fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång
av någon betydelse.
Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom anslag på lämplig plats i fornlämningens
närhet.
5 §.
Riksantikvarien äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning
ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller vidtaga annan
åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien
må ock medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer
företaga undersökning av fast fornlämning.
Örn det finnes nödvändigt, må riksantikvarien låta omhändertaga fornlämning
eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad
nu sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats
eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.
Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller
byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas
ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
23
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
6 §•
Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må tillstånd
därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes medföra hinder
eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid
ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskrivning av fornlämningen.
Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas
denne att yttra sig. Ej må ansökningen mot hans bestridande bifallas
utan att synnerliga skäl därtill äro.
Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga.
7 §.
Vägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt okänd
och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden betydande hinder
eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig ersättning därför av allmänna
medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från det fornlämningen
påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om ersättning
skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden erhållit
del av riksantikvariens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta blivit
gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, därest marken
exproprieras.
Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall nedsättas
hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt
belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det
fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes;
dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till
sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i
avseende å fastigheten.
8 §•
Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid
inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta
finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien
eller ombud som denne utsett därtill.
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut
varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas
och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet bos
riksantikvarien eller ombud som denne utsett.
Ansökan örn tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som
beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
9 §•
Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som
berör fast fornlämning, att särskild undersökning av fornlämningen företages
eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför
åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes
obilligt.
Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.
Om fornfynd.
10 §.
Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna,
skall tillfalla kronan.
Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit
sitt tillstånd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra undersökningen
skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat
arbete. Påträffades föremålet utan samband med sådan undersökning,
åge riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt.
11 §.
Hittar någon i annat fall än i 10 §
avses föremål, vartill ägare ej finnes,
och kan det antagas vara minst etthundra
år gammalt, skall föremålet
tillfalla upphittaren med skyldighet,
där det helt eller delvis är av guld,
silver eller koppar, att mot lösen
hembjuda det till kronan.
Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.
Sker inlösen, skall ersättning utgå
nied belopp motsvarande föremålets
metallvärde efter vikt jämte en åttondedels
förhöjning. Riksantikvarien
äger förordna, att utöver sagda ersättning
skall utgå särskild hittelön,
om det finnes skäligt.
11 §.
Hittar någon i annat fall än i 10 §
avses föremål, vartill ägare ej finnes,
och kan det antagas vara minst etthundra
år gammalt, skall föremålet
tillfalla upphittaren med skyldighet,
där det helt eller delvis är av guld,
silver eller koppar eller ock påträffats
jämte sådant föremål, att mot lösen
hembjuda det till kronan.
Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.
Sker inlösen, skall ersättning utgå,
i fråga örn föremål som helt eller delvis
är av guld eller silver, med belopp
motsvarande metallvärdet efter vikt
jämte en åttondedels förhöjning samt,
beträffande annat föremål, efter vad
med hänsyn till föremålets beskaffenhet
anses skäligt. Riksantikvarien
äger förordna, att utöver sagda ersättning
skall utgå särskild hittelön,
om skäl därtill äro.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
25''
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
12 §.
Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas
kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan
hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet.
Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt
noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.
13 §.
Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarien
överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård om
föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse
ej ske utan Konungens medgivande.
14 §.
Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det till
kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, gore anmälan örn fyndet hos
riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.
15 §.
Riksantikvarien äger att låta undersöka eller medgiva annan att under villkor,
som riksantikvarien bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå att
den ej är att hänföra till fast fornlämning.
Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen
utförts, örn det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet.
Om straff m. m.
16 §.
Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast fornlämning
som i 1 § andra stycket sägs eller uraktlåter i 8 § andra stycket stadgad anmälningsskyldighet
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Han vare ock skyldig
att ersätta all kostnad som föranledes av förseelsen.
Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 § sägs straffes såsom
i första stycket stadgas och bave förverkat all rätt på grund av fyndet.
Samma lag vare, där någon eljest undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar
eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller hembjudas
kronan.
17 §.
Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
18 §.
Riksantikvarien äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig
handräckning hos överexekutor.
I fråga om handräckning som nu sagts gäde i tillämpliga delar de bestämmelser
som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.
19 §.
I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsens prövning åge
länsstyrelsen, örn så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare
i avbidan på ärendets slutliga avgörande.
över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
förås i den ordning som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.
20 §.
Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras
hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från
det klaganden erhöll del av beslutet.
21 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Konungen må ock förordna, att vad i denna lag sägs om riksantikvarien
med avseende å vissa fornlämningar i stället skall gälla byggnadsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943, vid vilken tidpunkt förordningen
den 29 november 1867 (nr 71 s. 1) angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande samt förordningen den 30 maj 1873 (nr 42 s. 1)
angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,
skola upphöra att gälla.
2) Lag
om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park
eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och
bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,
må särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter) meddelas i enlighet
med vad nedan stadgas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
27
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
2 §.
Ansökan om meddelande av skyddsföreskrifter göres hos länsstyrelsen. Sådan
ansökan skall innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen
och om fastighetens ägare, beskrivning av byggnaden samt förslag till
bestämmelser som lämpligen böra meddelas.
Vid ansökan som göres av annan än fastighetens ägare skall fogas skriftligt
medgivande av denne, övergår fastigheten, sedan ansökningen ingivits, till
ny ägare, vare det ej hinder för bifall. Är byggnaden ej att hänföra till fast
egendom, skall med avseende därå i tillämpliga delar gälla vad i denna lag
sägs om fastighet så länge byggnaden må bibehållas å platsen.
Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed
jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i lagen
sägs om fastighets ägare gälla innehavaren.
3 §■
Ansökan som i 2 § sägs må avse:
1. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke
rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras;
2. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke
till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer
för värme, vatten, elektricitet och dylikt;
3. att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 §
sägs ej må utan riksantikvariens samtycke bliva föremål för väsentlig förändring;
4.
att, därest åtgärd som ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke,
riksantikvarien må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller
området i förutvarande skick, om detta kan ske;
5. att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig
åtgärd därför; och
6. att kostnaden för åtgärd som under 5 sägs skall gäldas av ägaren, om det
ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna
i övrigt är oskäligt.
Sökanden är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller
flera av nämnda punkter.
4 §•
Om inkommen ansökan skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsdomaren.
Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller
utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten
sedermera säljes i den ordning som om utmätt fast egendom är stadgad,
innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,
att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skydds
-
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
föreskrifterna medföra; och förfares därvid som om nämnda inskränkning
utgjorde servitut för vilket inteckning i fastigheten sökts å dagen för ansökningens
ingivande. Å yrkande som nu sagts må ej fästas avseende, därest det
ej framställts till auktionsförrättaren senast då förhandling om rättsägares
anspråk och villkoren för försäljningen äger rum. Har å fordringsbeviset
tecknats medgivande till skyddsföreskrifternas meddelande, må sådant yrkande
ej framställas av fordringsägaren.
5 §•
Ansökan som gjorts av annan än riksantikvarien må ej bifallas utan dennes
tillstyrkan. Avser ansökningen byggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes,
skall tillfälle att yttra sig beredas nämnden.
Möter ej hinder för bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen förordna, att
för byggnaden jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område som
i 1 § sägs skola gälla de skyddsföreskrifter som avses med ansökningen, i den
mån de överensstämma med vad i 3 § angivits.
Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien
och byggnadsnämnd, där sådan finnes. Sedan beslutet vunnit laga
kraft, skall länsstyrelsen ock underrätta inskrivningsdomaren.
6 §•
Riksantikvarien skall föra register
över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter
enligt denna lag meddelats.
Å sådan byggnad skall på lämplig
plats uppsättas anslag, att den åtnjuter
skydd enligt denna lag. Anslaget
må ej borttagas utan riksantikvariens
samtycke.
6 §.
Riksantikvarien skall föra register
över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter
enligt denna lag meddelats.
Å sådan byggnad skall, där riksantikvarien
sd föreskriver, på lämplig
plats uppsättas anslag, att den åtnjuter
skydd enligt denna lag. Anslaget
må ej borttagas utan riksantikvariens
samtycke.
Vill någon, sedan skyddsföreskrifter meddelats, vidtaga åtgärd, vartill riksantikvariens
samtycke erfordras, skall ansökan därom ingivas till riksantikvarien
eller ombud som han utsett och därvid fogas den utredning som sökanden
kan förebringa utan att oskäligt betungas.
8 §.
Riksantikvarien må ej vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn
till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad eller till annan åtgärd
som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta.
I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden som må hava
inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades, liksom till övriga omständigheter
i ärendet. För utarbetande av ritningar till ändringsarbeten äger riks
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
29
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
antikvarien, när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för
denne erhålla biträde av byggnadsstyrelsen.
9 §.
Meddelade skyddsföreskrifter skola av länsstyrelsen upphävas:
om sådant påyrkas av någon som visar att han vid tiden för ansökningens
ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den vilken i
ärendet antagits vara ägare;
örn fastigheten utgör fideikommiss eller innehaves under därmed jämförliga
förhållanden samt skyddsföreskrifternas upphävande påyrkas av innehavare
som icke medgivit deras meddelande och därav lider intrång vilket icke
är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka upphävande icke tillkommer
innehavare av fideikommiss, där Konungen medgivit att skyddsföreskrifterna
må meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier;
samt
örn byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad.
Länsstyrelsen skall bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig i ärendet.
Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien.
Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall ock inskrivningsdomaren
underrättas.
10 §.
Har vid exekutiv auktion fastigheten enligt vad i 4 § andra stycket sägs
sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna medföra,
äro dessa att anse såsom upphävda sedan auktionen vunnit laga kraft;
och åligge det auktionsförrättaren att örn förhållandet underrätta riksantikvarien,
länsstyrelsen och inskrivningsdomaren.
11 §•
Kungl. Maj:t äger upphäva meddelade skyddsföreskrifter:
om de hindra genomförandet av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser;
om expropriation av byggnaden eller därtill hörande område beviljas;
om skyddsföreskrifterna eljest finnas hindra eller avsevärt försvåra företag
av större allmän eller enskild nytta.
Om beslut som avses i denna paragraf skola riksantikvarien, länsstyrelsen
och inskrivningsdomaren underrättas.
12 §.
Finnes anledning till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller
därtill hörande område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det
kulturhistoriska värdet helt eller delvis går förlorat, äger länsstyrelsen på
ansökan av riksantikvarien meddela förhud vid vite mot åtgärdens vidtagande.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
(Kungl. Majds förslag:) (Utskottets förslag:)
Sådant förbud vare gällande högst sex månader, dock må länsstyrelsen
förlänga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill
äro.
Har till Konungen ingivits ansökan om tillstånd till expropriation av byggnaden
eller området, äger Konungen stadga förbud som avses i första stycket
att gälla till dess frågan örn expropriation blivit av domstol slutligen avgjord.
13 §.
Inskrivningsdomaren har att, sedan underrättelse enligt 4, 5, 9, 10 eller
11 § inkommit till honom, ombesörja att erforderlig anteckning så snart ske
kan å inskrivningsdag verkställes i intecknings- eller fastighetsboken.
14 §.
överträder någon bestämmelse som avses i 3 § 1—3 eller borttager någon
olovligen anslag varom i 6 § förmäles eller fördärvar någon sådant anslag,
straffes med dagsböter.
15 §.
Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
16 §.
Riksantikvarien äger påkalla handräckning hos överexekutor, där till efterlevnad
av denna lag så erfordras.
I fråga örn handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser
som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.
17 §•
över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan hos Konungen
i vederbörande statsdepartement föras i den ordning som är stadgad
för ekonomimål i allmänhet.
18 §.
Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras
hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från
det klaganden erhöll del av beslutet.
19 §.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
31
B. hemställa, att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i
propositionen framlagda, nedan intagna förslag till
l) Lag
angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 örn hittegods skall
erhålla följande ändrade lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 11 §, av nedan angiven lydelse:
9 §.
Påträffas föremål, vartill ägare ej finnes, inmurat eller intimrat i hus eller
nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, tillkomme fyndet upphittaren
och husets eller markens ägare till hälften vardera, där det ej är fornfynd.
Underlåter upphittaren att tillkännagiva fyndet, straffes enligt vad i 22
kap. 8 § strafflagen stadgas.
11 §■
Om fornfynd och sjöfynd stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 §x lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
10 KAP.
11 §.
Finnes inom skifteslaget fast fornlämning, skall, där det lämpligen kan ske,
från skiftet undantagas så stort område, som tarvas för att bevara fornlämningen
och bereda med hänsyn till fornlämningcns art och betydelse nödigt
utrymme däromkring, samt förefintligt behov av väg till fornlämningen tillgodoses
genom avsättande av vägmark eller bildande av vägservitut. Innan
1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se 1941: 618.
32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
områdets gränser bestämmas, skall tillfälle att yttra sig beredas riksantikvarien.
Har det område som hör till fornlämningen bestämts av länsstyrelsen, skall
dess beslut lända till efterrättelse, såframt ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
19 KAP.
1 §•
Från fastighet —--äga rum.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, värom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,
skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.
Finner Konungens---lämnar tillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
3) Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
5 KAP.
8 a §.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
1 Senaste lydelse se 1941: 617.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 66
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,
skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.
Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
4) Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående
naturminnesmärkens fredande.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §•
Har ansökning---befallningshavande anmäla.
Kungörelse, som---förskottsvis erläggas.
Emot bestridande---såsom oväsentligt.
Underlåter rättsägare---ingen talan.
Bestrides ansökningen---ej beviljas.
Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller
utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten
sedermera säljes i den ordning som örn utmätt fast egendom är stod*
gad, innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,
att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt
den begärda fridlysningen må medföra; och förf ares därvid som om nämnda
inskränkning utgjorde servitut, för vilket inteckning i fastigheten sökts
å dagen för ansökningens ingivande. Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas
avseende, därest det ej framställts till auktionsförrättaren senast då förhandling
om rättsägares anspråk och villkoren för försäljningen äger ruin. Hai
å fordringsbeviset tecknats medgivande till fridlysningen, må sådant yrkande
ej framställas av fordringsägaren.
Tillhör till---icke nödig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 9 sami. 2 avd. Nr 23.
3
34
Andra laoutskottets utlåtande Nr 23.
C. hemställa, att den i ämnet väckta motionen, i den mån
den ej kan anses besvarad genom vad utskottet under A.
och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
D. anmäla, att utskottet vill i samband med behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 162 med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn exproprialion avgiva utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 8 framlagda förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen.
Stockholm den 28 april 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson, Sten, Nils
Elowsson, Beck-Friis* och Näslund;
från andra kammaren: herrar Hage*, Pettersson i Hällbacken* Hermansson, Larsson
i Östersund, Barnekow*, Håstad och Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande utskottets hemställan under A punkt 2) av herrar Norman
och Tamm, vilka anfört:
Utskottets majoritet har i fråga om 6 § andra stycket i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader förordat ett tillägg av innehåll, att anslag örn att byggnad
åtnjuter skydd enligt lagen skall uppsättas endast i de fall, där riksantikvarien
så föreskriver. Den angivna begränsningen av stadgandet synes
oss icke vara av förhållandena påkallad. Ur fastighetsägarens synpunkt
torde nämligen — därest, såsom anledning finnes att förmoda, åt ifrå
-
Andia lagutskottets utlåtande Nr 23.
35
dåvarande anslag gives en värdig och i övrigt tilltalande utformning —
icke vara något att erinra enrot, att anslag alltid skall uppsättas, då skyddsföreskrifter
meddelats. Snarare finnes anledning förmoda, att ägaren med
glädje mottager ett dylikt synligt bevis på byggnadens kulturella värde. Vidare
torde anslaget för framtida ägare och tillfälliga besökare kunna utgöra
en nyttig erinran örn det särskilda skydd, som byggnaden åtnjuter.
På detta sätt kail måhända ej sällan förhindras, att skyddsföreskrifterna
åsidosättas eller, örn så ändock sker, att den skyldige till sitt fredande kan
åberopa ovetskap om att föreskrifter av denna art utfärdats.
På grund av vad sålunda anförts få vi på denna punkt ansluta oss till det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.