Andra lagutskottets utlåtande Nr 21•
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1942 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling.
Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 123, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113)
nied vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 18 april 1935 med vissa
bestämmelser örn arbetsförmedling ävensom övergångsbestämmelserna till
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Denna lag---är tillämplig.
Har mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande
träffats avtal örn anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare
eller av den sistnämnde hos arbetssökanden, skall, där av omständigheterna
framgår, att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av
arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling anses såsom arbetsförmedling
enligt denna lag.
2§-
Arbetsförmedling må---i förvärvssyfte.
Vill någon---hos socialstyrelsen.
Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning
här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas
allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med
1 Senaste lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna se SFS 1940: 784.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 21. »o# 4*
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
främmande stat bestämmer. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga
tillämpning å förmedling av anställning åt musiker, sceniska artister och
därmed jämförliga yrkesutövare med mindre Konungen därom förordnar.
Tillstånd må--- — för sjömän.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag---- januari 1936.
Genom denna----fortsatt giltighet.
Den som--— blivit prövad.
Enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939. Beträffande
yrkesgrupper, som Konungen bestämt, äger socialstyrelsen för tiden
därefter, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari
1950, bevilja förlängning av tillstånd, som nyss sagts, samt jämväl meddela
nytt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte, dock endast för
enskild person, som övertagit med vederbörligt tillstånd bedriven verksamhet,
i vilken han sedan tiden före lagens ikraftträdande varit anställd. Innan
tillstånd, varom i detta stycke sägs, av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivar-
och arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen
avser beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen
att bestämma skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga.
I övrigt skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
A den internationella arbetsorganisationens konferens år 1933 antogs ett
förslag till konvention (nr 34) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Enligt denna konvention skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom tre år från konventionens ikraftträdande
för vederbörande medlemsstat [art. 2 mom. 1], Under denna tid
må nya sådana byråer icke upprättas [art. 2 mom. 2 a)]. En redan befintlig
avgiftskrävande byrå med vinstsyfte kan emellertid erhålla tillstånd av vederbörande
myndighet att under vissa förutsättningar fortsätta sin verksamhet
[art. 3]. Härom gäller, bland annat, att byrån skall innehava ett
för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande myndighets
gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år [art. 3 mom. 4 b)]
ävensom att byrån icke må skaffa anställning åt arbetare utomlands eller
därifrån rekrytera arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
verksamheten bedrives enligt en mellan länderna ifråga trätfad överenskommelse
[art. 3 mom. 4d)]. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan
vinstsyfte skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet [art. 4 a)]
men må icke heller skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån
rekrytera arbetare under andra förutsättningar än nyss nämnts fart. 4 c)].
Sverige har ratificerat denna konvention, vilken för Sveriges del trätt i
kraft den 1 januari 1937. Förutom Sverige hava hitintills allenast fyra
stater, nämligen Chile, Finland, Mexiko och Spanien, ratificerat konventionen.
Gällande svensk lagstiftning på förevarande område — lagen den 18 april
1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling (ändrad genom lagar
den 12 mars 1938, nr 70, den 21 mars 1940, nr 155, samt den 31 augusti
1940, nr 784) — innehåller stadganden, som (med visst undantag beträffande
fjärde stycket i övergångsbestämmelserna) stå i nära överensstämmelse med
innehållet i nyssnämnda konvention. Lagen äger jämlikt 1 § tillämpning å
all slags arbetsförmedling, som bedrives av annan ijn offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom
utgivande av skrift, varå tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Enligt 2 §
må arbetsförmedling icke bedrivas i förvärvssyfte (första stycket). Till
någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller
arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt bidrag
eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen (andra
stycket). Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av
anställning här i riket åt utlänning, som vistas utom riket, må tillstånd beviljas
allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse
med främmande stat bestämmer (tredje stycket). Tillstånd må icke beviljas
enskild person eller avse arbetsförmedling för sjömän (fjärde stycket).
Avgiftsfri arbetsförmedling däremot må, även örn verksamheten utsträckes
till utlandet, bedrivas utan särskilt tillstånd.
Enligt lagens övergångsbestämmelser (fjärde stycket) kunde enskild person
eller annan, som vid lagens ikraftträdande (den 1 januari 1936) i behörig
ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte, av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939.
Beträffande yrkesgrupper, som Kungl. Majit bestämt, äger socialstyrelsen
för tiden därefter, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den
1 januari 1950, bevilja förlängning av tillstånd, som nyss sagts, samt jämväl
meddela nytt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte, dock
endast för enskild person, som övertagit med vederbörligt tillstånd bedriven
verksamhet, i vilken han sedan tiden före lagens ikraftträdande varit anställd.
Innan tillstånd, varom i fjärde stycket sägs, beviljas av socialstyrelsen,
skall tillfälle att yttra sig beredas åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser. Det ankommer på
socialstyrelsen att bestämma skälig ersättning för förmedling, som sålunda
må kunna i förvärvssyfte bedrivas efter lagens ikraftträdande. I övrigt
skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma; dock skall,
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
såvitt angår förmedling av anställning åt musiker, sceniska artister och därmed
jämförliga yrkesutövare, 2 § tredje stycket gälla allenast därest Kungl.
Majit därom förordnar.
Sistnämnda undantagsbestämmelse infördes genom lagen den 21 mars 1940,
nr 155, för att möjliggöra för socialstyrelsen att tills vidare kunna meddela
tillstånd till internationell arbetsförmedling beträffande musiker, sceniska
artister och därmed jämförliga yrkesutövare, oberoende av att överenskommelser
därom mellan Sverige och respektive främmande stat saknas.
Genom kungörelse den 10 februari 1939, nr 47, hava bestämts de yrkesgrupper,
beträffande vilka socialstyrelsen jämlikt nyss omförmälda övergångsbestämmelser
till 1935 års lag äger för tiden efter den 31 december
1939 bevilja förlängning av tillstånd att fortsätta arbetsförmedlingsverksamhet
i förvärvssyfte. Nämnda yrkesgrupper utgöras av musiker och sceniska
artister samt anställningssökande i husligt arbete, hotell-, pensionat- och
restaurangrörelse, sjukvård och jordbruk.
I skrivelse den 15 januari 1942 har socialstyrelsen hemställt, att ändringar
måtte vidtagas i 1935 års lag dels i 1 § beträffande lagens tillämpningsområde
och dels i 2 § tredje stycket ävensom fjärde stycket av övergångsbestämmelserna
i fråga örn viss internationell arbetsförmedling utan förvärvssyfte.
Yttranden över socialstyrelsens skrivelse hava, efter remiss, avgivits av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, svenska musikerförbundet,
folkets parkers centralstyrelse och Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter. Svenska teaterförbundet, som jämväl erhållit
tillfälle att avgiva yttrande, har icke begagnat sig därav.
Ändring beträffande lagens tillämpningsområde.
Socialstyrelsen framhåller, att ordalydelsen av bestämmelserna i lagens 1 §
liksom även i artikeln 1 i konventionen tydde på, att varje i lagen icke
särskilt undantaget slag av verksamhet, som syftade till att bereda arbetsanställning,
folie under dess bestämmelser. I rättstillämpningen hade emellertid
gjort sig gällande en tendens att från begreppet arbetsförmedling avskilja
vissa fall av sådan verksamhet för arbetsanskaffning, som grundades på ett
anställningsavtal mellan verksamhetens utövare och den arbetssökande.
Detta gällde bland annat den inom musiker- och artistbranschen bedrivna
impressarieverksamheten. I de fall, där artisten av impressarion tillförsäkrats
viss inkomst, syntes sålunda domstolarna hava varit benägna för att
anse, att verksamheten folie utanför lagens tillämplighetsområde. Socialstyrelsen
hänvisade härutinnan till ett nyligen meddelat hovrättsutslag.
Socialstyrelsen anser, att den angivna lagtillämpningen kan komma att
främja en utveckling i icke önskvärd riktning av arbetsförmedlingsverksamheten
samt anför härom:
Anställningskontrakt, varigenom en impressario hos sig anställer arbetssökande,
hava i regel till uteslutande syfte att bereda den »köpta» arbetskraften
anställning hos andra arbetsgivare, såsom folkparker, filmbolag,
o
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
grammofoninspelningsföretag och dylika mot en ersättning, som oftast bestämmes
efter helt andra grunder än den ersättning, som artisten erhåller
enligt kontraktet med impressarion. Den maktställning, som en dylik impressario
med vidsträckta förbindelser med arbetsgivare inom facket besitter,
möjliggör för honom att på artistens bekostnad tillskansa sig en oskälig ersättning
för sin medverkan till arbetsanskaffningen. Det är tydligt, att den
angivna tillämpningen skapar möjligheter särskilt för yrkesförmedlare att
under anställningsavtalets form dölja en sedvanlig förmedlingsverksamhet
och sålunda undandraga denna verksamhet vederbörlig kontroll. Risk föreligger
med andra ord för att därigenom kommer att främjas en smygtrafik
av mindre tilltalande natur.
Till undvikande av missförstånd erinrar socialstyrelsen örn att här endast
vore fråga örn förmedlingsverksamhet, d. v. s. en verksamhet för anskaffande
av arbete. Örn verksamheten hade annat huvudsyfte, exempelvis att
anordna föreställningar inom nöjesbranschen, kunde bestämmelserna rörande
arbetsförmedling icke bliva tillämpliga därå. Icke heller borde nämnda bestämmelser
tillämpas å sådan impressarieverksamhet, där impressarien närmast
vore att betrakta såsom en hos artisten anställd privatsekreterare utan
uppdrag att sluta avtal rörande engagemang.
Yad sålunda anförts borde enligt socialstyrelsens mening uppmärksammas
även beträffande andra yrkesgrupper än musiker och sceniska artister. Jämväl
inom andra yrkesområden förekomme det, att förmedlare genom att sluta
anställningsavtal med de arbetssökande sökte undandraga verksamheten
vederbörlig kontroll. Flera dylika fall inom hembiträdesbranschen hade
kommit till socialstyrelsens kännedom. Det hade varit fråga örn s. k. hemhjälpsbyråer,
vilka arbetade huvudsakligen i syfte att hos annan arbetsgivare
för kortare eller längre tid skaffa anställning åt de hos hemhjälpsbyrån anställda.
I själva verket öppnade den i det föregående påtalade lagtillämpningen
en möjlighet att inom snart sagt varje yrke bedriva avgiftskrävande arbetsförmedling
i förvärvssyfte utan den kontroll, som 1935 års lag åsyftade.
Styrelsen erinrar slutligen örn att all arbetsförmedling i förvärvssyfte
skulle upphöra senast den 31 december 1949. Därest förut omförmälda
möjlighet att kringgå lagen ännu vid nämnda tidpunkt skulle stå öppen, kunde
det förutsättas, att den för närvarande under socialstyrelsens kontroll bedrivna
förmedlingsverksamheten i förvärvssyfte skulle komma att fortsätta
såsom en under förut angivna former bedriven, helt okontrollerad verksamhet.
Socialstyrelsen förklarar, att den av angivna skäl funnit erforderligt, att
jämväl sådan verksamhet för arbetsanskaffning, som grundades på ett mellan
verksamhetens utövare och den arbetssökande träffat anställningsavtal, av
vad slag detta än vore, hänfördes under bestämmelserna i 1935 års lag.
Socialstyrelsens förslag tillstyrkes i yttrandena. För dessas närmare
innehåll, såvitt nu är i fråga, redogöres å sid. 8 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har till statsrådsprotokollet
i denna del anfört följande:
6
Andra lagutskottet$ utlåtande Nr 21.
»1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling avser enligt
ordalydelsen av 1 § varje i lagen ej direkt undantagen verksamhet, som
syftar till att förmedla arbetsanställning. I rättspraxis synes emellertid en
tendens hava gjort sig gällande att icke anse sådan verksamhet för arbetsanskaffning
falla under lagen, vilken grundas på ett anställningsavtal mellan
den arbetssökande och verksamhetens utövare. Med en sådan lagtolkning
skapas, på sätt socialstyrelsen anfört, möjlighet att under anställningsavtalets
form dölja sedvanlig förmedlingsverksamhet, vilken därigenom blir undandragen
erforderlig kontroll. Ett sådant sakernas tillstånd synes icke böra få fortvara.
Till vad socialstyrelsen härutinnan anfört kan jag giva min anslutning. Jag
tillstyrker därför, att i ett nytt andra stycke av 1 § upptages föreskrift, att,
där mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande
träffats avtal örn anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare
eller av den sistnämnde hos arbetssökanden, men av omständigheterna
framgår att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av
arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling skall anses såsom arbetsförmedling
enligt 1935 års lag.»
Ändring beträffande viss internationell arbetsförmedling utan förvärvssyfte.
Den jämkning av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till 1935 års
lag, vilken genomfördes genom lag den 21 mars 1940, hade — såsom tidigare
anförts — till syftemål att skapa möjlighet till internationell arbetsförmedling
för musiker och artister, oberoende av örn överenskommelse
träffats med främmande stater.
I den proposition (nr 71) till 1940 års lagtima riksdag, som låg till grund
för nämnda lagändring, framhölls, att en dylik åtgärd visserligen strede mot
den av Sverige ratificerade konventionen men att den likväl kunde anses
försvarlig, därest ändringen förklarades icke skola träda i tillämpning förrän
Kungl. Majit vidtagit anstalter för revision av konventionen. Genom samma
proposition anhöll Kungl. Majit jämväl örn riksdagens yttrande över spörsmålet,
huruvida framställning örn sådan revision skulle göras.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 10) förklarade riksdagen
— jämte det riksdagen antog det då framlagda förslaget till lagändring
— att riksdagen anslöte sig till den av föredragande departementschefen
uttalade uppfattningen, att framställning borde göras om revision av
konventionen i angiven riktning. Dylik framställning har sedermera överlämnats
till internationella arbetsbyrån.
Här må anmärkas, att 1940 års lagändring genom dess anknytning till
fjärde stycket i övergångsbestämmelserna kom att avse endast förmedling
i förvärvssyfte.
Socialstyrelsen framhåller, att de skäl, som av styrelsen vid tidigare lagändringar
åberopats för en uppmjukning av bestämmelserna rörande internationell
förmedling beträffande musiker och sceniska artister, alltjämt ägde giltighet.
De gällde i lika hög grad för förmedling utan förvärvssyfte som i förvärvs
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. <
syfte. Några av de största enskilda sammanslutningar, som bedreve förmedling
inom musiker- och artistbranschen, hade även under den senaste tiden
anmält för styrelsen, att syftet med deras förmedlingsverksamhet helt skulle
äventyras, örn de alltfort skulle förbliva uteslutna från möjligheten att bedriva
internationell förmedling. Det syntes sålunda erforderligt att företaga
en ändring av ifrågavarande bestämmelse.
Vad angår innehållet i yttrandena rörande denna fråga hänvisas till redogörelse
härför å sid. 10—11 i propositionen.
Föredragande departementschefen har i förevarande del anfört följande:
»Genom lag den 21 mars 1940, nr 155, infördes i övergångsbestämmelserna
till 1935 års lag ett stadgande, som möjliggjorde för socialstyrelsen att tills
vidare meddela tillstånd till internationell arbetsförmedling beträffande musiker,
sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare, oberoende av
att överenskommelse mellan Sverige och vederbörande främmande stat icke
ingåtts. Detta stadgande stod visserligen i strid med konventionen i ämnet
men ansågs kunna genomföras, sedan framställning från svensk sida gjorts
om revision av konventionen i ifrågavarande avseende. Genom stadgandets
införande i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna kom detsamma att
gälla allenast beträffande förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte. Såsom
socialstyrelsen framhållit erfordras emellertid, såvitt angår musiker, sceniska
artister och därmed jämförliga yrkesutövare, en uppmjukning av gällande
bestämmelser rörande internationell arbetsförmedling i lika hög grad beträffande
sådan förmedling, som sker utan förvärvssyfte. Lagändring innefattande
sådan uppmjukning synes nu kunna vidtagas, sedan på sätt förut
nämnts, framställning gjorts örn revision av den bestämmelse i konventionen,
som står hindrande i vägen därför. Ändringen synes lämpligen kunna ske
i form av ett tillägg till tredje stycket i 2 §. I samband härmed synes
motsvarande i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna nu förefintliga
stadgande böra utgå.»
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
framlagda förslaget och får alltså hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 16 april 1942.
TJtskottct.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NOLMAN.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Löfvander, Olof Carlsson, Sten,
Beck-Friis och Näslund;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herrar Olovson
i Västerås, Hallagård, Hermansson, Holm, fru Johansson* och herr Lundgren.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.