Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1942 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss
ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 115,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Eriksson i Sandby och
Andersson i Surahammar hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning rörande utvidgning av 1929 års lag
om försäkring för vissa yrkessjukdomar att gälla jämväl för de arbetare inom
lantbruket som genom under arbetet ådragen smitta eller infektion etc. falla
offer för yrkessjukdom.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet och
medicinalstyrelsen, varjämte de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
svenska lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet
beretts tillfälle att yttra sig över motionen. Yttranden hava inkommit från
nämnda myndigheter och sammanslutningar. Medicinalstyrelsen har bilagt
yttrande av föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium professorn
Carl A. Kling. Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—G fogade vid detta
utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i bilagorna.
Lagen den li juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar trädde i
kraft den 1 januari 1930. Enligt denna lag gäller, att den, som jämlikt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant
olycksfall, skall vara försäkrad jämväl för vissa yrkessjukdomar. Jämlikt 1 §
i lagen i dess ursprungliga lydelse omfattade lagstiftningen av smittsamma
sjukdomar endast mjältbrand. Genom lag den 26 juni 1936 infördes i lagrummet
bestämmelser av innehåll, att såsom yrkessjukdom skall anses
även sådan smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen eller
varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest sjukdomen
uteslutande eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete
samt detta består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller
barnmorske vård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 16—17. 75042
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
står linder allmän tillsyn. I 9 § stadgas, att Konungen till ledning vid bedömandet,
huruvida yrkessjukdom är för handen, utfärdar en förteckning, upptagande
dels de sjukdomsfÖrmer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan,
som avses i 1 §, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl dessa sjukdomsformer
som de i samma paragraf omförmälda sjukdomar bruka framträda.
Dylik förteckning har utfärdats genom kungörelse den 22 november
1929 (nr 369) med däri genom kungörelser den 7 november 1930 (nr 398), den
13 mars 1931 (nr 31), den 11 december 1936 (nr 609) och den 17 juni 1938
(nr 312) gjorda ändringar.
Förslag till lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar framlades för 1929
års riksdag genom proposition nr 184. I fråga örn lagstiftningens omfattning
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, bland annat,
att vid bestämmandet av de sjukdomar, som skulle omfattas av lagen, borde
strängt fasthållas, att denna borde avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst
utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller därmed
sammanhängande förhållanden. Med hänsyn därtill borde alla sådana åkommor
utmönstras, beträffande vilka -— även om de genom arbetet eller därmed
förbundna omständigheter kunde främjas i sin uppkomst eller utveckling —
det icke kunde antagas för visst, att de hade sin grund i själva arbetet eller
vad därmed hade samband. Nödvändigt vore därför, att försäkringen begränsades
till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunde tydligt skiljas från
andra åkommor.
Förslag till nyssnämnda år 1936 vidtagna lagändring framlades i proposition
nr 209 för 1936 års riksdag. Till grund för förslaget — som avsåg jämväl
andra ändringar i förevarande lagstiftning -— låg ett av socialstyrelsen, riks--försäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt utarbetat förslag i
ämnet. I propositionen hade föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, under rubriken »Smittsamma sjukdomar hos sjukvårdspersonal»
följande uttalande, vilket torde vara av visst intresse även i förevarande sam
manhang.
De smittsamma sjukdomarna kunna knappast sägas tillhöra yrkessjukdomarna
i egentlig mening. I vissa yrken förefinnas emellertid särskilt stora
smittorisker, varför man torde kunna jämställa dessa yrken med farligt arbete,
varom talas i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Då för övrigt i denna lag redan
inbegripes en smittosam sjukdom, mjältbrand, låt vara att denna till skillnad
från övriga smittsamma sjukdomar i regel äger samband med vissa yrken,
synes intet principiellt hinder förfinnas mot att låta försäkringen omfatta
även smittsamma sjukdomar.
De farliga yrken, som här kunna ifrågakomma, äro i första hand de som
avse behandling eller vård av sjuka. Härutinnan synes avseende icke böra
fästas vid huruvida behandlingen eller vården från början varit föranledd av
en smittsam sjukdom utan endast vid att smitta under behandlingen eller
vården överföres från den sjuke. Beaktas bör i detta sammanhang att, förutom
mjältbrand, även vissa andra sjukdomar, framförallt undulantfeber,
kunna överföras från djur till människor. Även personer, vilka å laboratorier
äro sysselsatta med medicinska undersökningar, kunna givetvis vara utsatta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16. 3
för särskilt stora smittorisker. Mot ämbetsverkens förslag att bereda försäkringens
förmåner åt dem som yrkesmässigt meddela eller utöva sjuk- eller
barnmorskevård eller arbeta med medicinska undersökningar å laboratorier,
som stå under allmän tillsyn, har jag intet att erinra.
Ämbetsverken hava vidare begränsat sitt förslag till att gälla endast sådana
sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen. I denna paragraf omförmälda sjukdomar
är o pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber,
difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot och
spetälska. Med stöd av 24 § epidemilagen har Kungl. Majit i särskilda kungörelser,
nr 296/1920, nr 36/1923, nr 180/1928 och nr 595/1935, förordna!, att
vad i nämnda lag är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 §
1 mom. samma lag, även skall äga tillämpning å återfallsfeber, sömnsjuka,
undalantfeber och Weds sjukdom. Av ämbetsverkens utlåtande framgår, att
ämbetsverken ansett jämväl sådan sjukdom, som genom särskild författning
likställes med de i 2 § epidemilagen omförmälda, böra under angivna förutsättningar
omfattas av försäkringen. Mot upptagande i yrkessjukdomsförsäkringslagen
av samtliga nu angivna sjukdomar synes ingen erinran vara att
göra.
Såsom i motionen berörts voro yrkessjukdomarna och samhällets åtgärder
mot dem föremål för behandling vid allmänna svenska läkarmötet i Stockholm
1938. Inledningsanförande hölls av, bland andra, professorn James Strandberg
(se av trycket utgivna »Förhandlingar vid tjuguandra allmänna svenska
läkarmötet i Stockholm 10—11 september 1938» sid. 160 o. f.). Under diskussionen
berörde överläkaren H. E. Hansson yrkessjukdomarna hos lantarbetarna;
detta diskussionsinlägg, vilket i allt väsentligt återgivits i motionen,
återfinnes å sid. 220—221 i nyssnämnda publikation.
Enligt 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag skall den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete,
anses vara försäkrad även för vissa yrkessjukdomar. Vid fastställande av försäkringens
omfattning har man utgått därifrån, att lagen med hänsyn till svårigheten
att diagnosticera yrkessjukdomarna måste begränsas till att avse
endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kunna ledas tillbaka till arbetet
eller de omständigheter, varunder detsamma bedrives, och vilka sjukdomar
alltså kunna tydligt skiljas från sådana, vilka uppkomma av annan anledning.
I anslutning till dessa riktlinjer erhöll lagen vid sin tillkomst en jämförelsevis
begränsad omfattning; av smittsamma sjukdomar upptogs som yrkessjukdom
endast mjältbrand. Sedermera har lagstiftningen i samband med vunna erfarenheter
på området utvidgats. Sålunda hava bland annat genom lagändring år
1936 vissa andra smittsamma sjukdomar upptagits i lagen, dock endast underförutsättning
att det arbete, vari sjukdomen förvärvats, består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård eller visst annat därmed jämställt
arbete.
I den till behandling föreliggande motionen har nu hemställts örn utredning
rörande utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen att omfatta jämväl
vissa sjukdomar, som arbetare inom lantbruket ådraga sig genom smitta eller
Utskottet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
infektion i arbetet. Såsom exempel å dylika sjukdomar hava i motionens motivering
angivits mul- och klövsjuka, ringorm och undulantfeber.
Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att vissa smittsamma
sjukdomar kunna överföras från djur till människor. Detta förhållande giver
anledning till antagandet, att arbetstagare vid jordbruk, som användas till
djurskötsel eller eljest komma i nära beröring med djur, i sitt arbete kunna
vara utsatta för speciella smittorisker.
Enligt utskottets mening är det önskvärt, örn ett klarläggande kunde ske
av det närmare sambandet mellan arbetet och de sjukdomar, varom här kan
vara fråga. Även omfattningen av dessa smittsamma sjukdomar torde böra
bliva föremål för undersökning. Utskottet vill därför — i likhet med flertalet
av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna, däribland riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen, vilkas arbetsområden nära beröras
av hithörande spörsmål — förorda, att en utredning i ämnet verkställes. Härigenom
skulle säkrare hållpunkter kunna vinnas för ett bedömande av spörsmålet,
om och i vilken utsträckning ifrågavarande smittsamma sjukdomar böra
anses såsom yrkessjukdomar och förty inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 115, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning av frågan, örn och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar,
som kunna överföras från djur till människor, böra inbegripas
under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
Stockholm den 16 april 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Sten, Nils Elowsson, Beck-Friis och Näslund:
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar
Olovson i Västerås, Hallagård, Pettersson i Hällbacken*, Larsson i Östersund och
Jansson i Hällefors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16; bilagor.
o
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har den 6 februari 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herrar Eskil
Eriksson och Bertil Andersson i andra kammaren väckt motion nr 115 angående
viss ändring av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar omfattar av smittsamma
sjukdomar, vilka ej äro av natur, som avses i 2 § epidemilagen eller varom
förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, endast mjältbrandsmitta. Beträffande
sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag, omfattar lagen varje sådan sjukdom, som
uteslutande eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete,
därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård,
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän
tillsyn. I enlighet härmed har i kungörelsen örn särskilda föreskrifter
i anledning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bland sjukdomar,
som avses i lagen, upptagits bland andra undulantfeber och Weds sjukdom
samt bland i lagen avsedda verksamheter även sådan verksamhet, som utövas
av veterinärer och veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt verksamhet, som
bedrives av veterinär och annan personal å laboratorier eller dit hänförliga
lokaler.
Vad angår de av motionärerna särskilt omförmälda sjukdomarna mill- och
klövsjuka, ringorm och undulantfeber, som i andra fall drabba människor,
förefinnas, såvitt riksförsäkringsanstalten kunnat inhämta, goda skäl för upptagande
bland yrkessjukdomarna även av mill- och klövsjuka. Ringorm är en
form av den ytliga trikofyti, orsakad av svamparter, som förekommer hos såväl
människor som djur, framförallt våra vanliga husdjur, och kan överföras
från dessa djur till människor. I övervägande antalet fall torde den ytliga
trikofytin ock överföras från människa till människa. Börande undulantfeber,
som övergår t. ex. ladugårdsskötare, lär det vara svårt att avgöra, örn infektionen
är en följd av skötseln av djuren eller örn sjukdomen uppkommit genom
förtäring av infekterad mjölk. Enligt uppgift torde sistnämnda infektionssätt
vara vanligast förekommande i vårt land. Welis sjukdom framkallas av en
mikroorganism, varav råttor antagas vara bärare.
Bland övriga smittsamma sjukdomar, som kunna vara av betydelse för
arbetare, som syssla med skötsel m. m. av djur, komma särskilt i betraktande
de sjukdomar, där smittämnet överföres till människan endast genom förut
skadad eller läderad hud. I dylika fall anses den under arbetet ådragna smittsamma
sjukdomen i regel såsom föranledd av olycksfall och medför ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Till dylika sjukdomar har hänförts
kokoppor och erysipeloid.
Till sjukdomar att beakta i detta sammanhang hör vidare rots, en i vårt
iand numera ytterst sällsynt sjukdom, vars smittämne överföres till människan
så gott som uteslutande från rotssjuka hästar och därför företrädesvis uppträder
hos personer, som komma i närmare beröring med dessa djur, såsom stalldrängar,
kuskar, veterinärer o. s. v. Förutom ovan berörda av svamp orsakad ringorm
kunna yrkesutövare av här ifrågavarande slag drabbas av andra former av
svampsjukdomar. Ben djupa trikofytin (trichofytia profunda) är sålunda
oftast orsakad av sådana svamparter, som överföras från djur till människa.
Till en annan grupp av svampsjukdomar hör aktinomykos, som anses föror
-
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16; bilagor.
sakad av strålsvamp. Sjukdomen torde sällan om ens någonsin överföras från
djur till människa utan båda infekteras genom växter, på vilka svampens
sporer förekomma. Särskilt synas sädesax och gräsagn spela roll såsom bärare
av svampsporerna. Bland djuren förekommer sjukdomen företrädesvis hos
nötkreatur och svin. Vidare kunna nämnas vissa åkommor beroende på överkänslighet
hos vissa människors hud. Vissa växter äga sålunda förmåga att
framkalla dylik överkänslighet. Som exempel må anföras överkänslighet efter
olika primulaarter, särskilt primula obconica. Djurskabben slutligen parasiterar
på människan endast så länge som den kontinuerligt tillföres från det
skabbsjuka djuret. Så snart kontakten med det sjuka djuret brytes dör djurskabben
av sig själv ut hos människan. Diagnosen är oftast mycket svår även
för specialisterna och sjukdomssymptomen icke lätta att skilja från andra
åkommors.
Av vad ovan anförts framgår, att en del av ifrågavarande sjukdomar, vilka
förekomma hos lantarbetare och andra djurskötare, även drabba andra personer,
samt att det smittämne, varom är fråga, i flera fall kan överföras på
sådant sätt, att svårigheter möta att kunna fastställa sjukdomen såsom yrkessjukdom.
För inrangerande av vissa av de ifrågavarande sjukdomarna såsom yrkessjukdomar
synes närmare utredning vara erforderlig, och får anstalten därför
tillstyrka motionärernas hemställan.
Anstalten har i ärendet rådfört sig förutom med sin överläkare med t. f.
professorn i dermatologi och syfilidologi S. Hellerström och docenten i bakteriolog!
och epidemiologi G. Ölin.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade,
byråcheferna Östrand och Gabrielson, byrådirektören Sidvall samt tjf. byråchefen
von der Burg.
Stockholm den 13 mars 1942.
Sam Larsson.
H. v. Schulzenheim.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt kungl, försäkringsrådet
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en
inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 115, samt att till kungl,
socialdepartementet insända avskrift av yttrandet.
I motionen yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn utredning rörande vidgad tillämplighet av lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar uti de hänseenden, som i motionen angivas.
Med anledning härav får försäkringsrådet — som under hand inhämtat, att
yttrande i anledning av motionen infordrats från bland andra kungl, medicinalstyrelsen
— anföra, att, därest från medicinskt sakkunnigt håll väsentliga
betänkligheter icke framställas mot den utvidgning av tillämplighetsområdet
för ovannämnda lag, som med motionen avses, rådet för sin del icke har något
att erinra emot att den ifrågasatta utredningen kommer till stånd.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad Landelius,
samtliga försäkringsråd och representanter.
Stockholm den 27 februari 1942.
På kungl, försäkringsrådets vägnar:
Hugo Landelius.
Sven B. Nordlöf.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16; bilagor.
7
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 15 mars 1942 till riksdagens andra lagutskott avgiva
yttrande över motion i andra kammaren nr 115 av herrar Eriksson i Sandby
och Andersson i Surahammar angående viss ändring av lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Med anledning härav får medicinalstyrelsen under hänvisning till här i avskrift
bifogat yttrande av föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium
professorn Carl A. Kling tillstyrka bifall till motionärernas hemställan
om utredning rörande utvidgning av 1929 års »Lag örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar» att gälla jämväl för de arbetare inom lantbruket, som genom
under arbetet ådragen smitta eller infektion etc. falla offer för yrkessjukdom.
Stockholm den 11 mars 1942.
Ch. Lundberg.
J. Axel Höjer.
G. B. v. Mentzer.
Bilaga D.
Till kungl, medicinalstyrelsen.
Med återsändandet av för utlåtande remittei*ad motion (296 M) angående
viss ändring av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar får jag vördsamt
anföra följande.
I motionen nr 115 i andra kammaren hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam utredning rörande utvidgning
av 1929 års »Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar» att gälla jämväl för
de arbetare inom lantbruket, som genom under arbetet ådragen smitta eller infektion
etc. falla offer för yrkessjukdom. Såsom exempel på sådan smitta
eller infektion anföres i motiveringen mul- och klövsjuka, ringorm och undulantfeber.
Mul- och klövsjukans uppträdande hos människa — i och för sig en sällsynthet
-— synes enligt erfarenheter från den sista stora epizootien i vårt
land vara begränsad till personer, som genom sitt arbete komma i mycket intim
beröring med av sjukdomen angripna nötkreatur. Vägande skäl för att
uppfatta denna sjukdom såsom en yrkessjukdom förefinnes alltså. Även
ringorm torde ofta hava karaktär av yrkessjukdom.
Beträffande undulantfeber är ställningstagandet avgjort svårare. Denna
sjukdom inrymmes redan delvis under yrkeslagen nämligen för de fall, då
veterinär eller veterinärassistent under sin verksamhet drabbas av densamma.
Örn en ladugårdsarbetare ådrager sig undulantfeber, uppfattas detta emellertid
icke såsom yrkessjukdom, vilket torde ha sin förklaring däruti, att det är
mycket svårt att avgöra örn ladugårdsarbetaren infekterats vid skötseln av
de kastsjuka djuren eller genom förtäring av mjölk från sjuka djur. Sistnämnda
infektionssätt är mycket vanligt, i vårt land den dominerande smittvägen,
varigenom sjukdomen sprider sig långt utanför lantarbetarnas krets
och förlorar karaktär av yrkessjukdom.
Förutom de av motionärerna diskuterade sjukdomarna synas ytterligare ett
par, såsom rots och Weds sjukdom, böra upptagas till prövning i detta sammanhang.
Bots kan utan tvekan betecknas som en yrkessjukdom, men saknar
för närvarande betydelse i vårt land, där den sedan åtskilliga år icke förekommit.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16; bilagor.
Vad jag ovan anfört torde vara tillräckligt för att ådagalägga, att det enligt
min mening finnes anledning tillstyrka motionärernas hemställan örn utredning
av den väckta frågan.
Stockholm den 27 februari 1942.
Carl A. Kling.
Bilaga E.
Till riksdagen andra lagutskott.
Genom skrivelse den 3 innevarande månad har utskottet berett De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande över en
inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 115 av herrar Eriksson i
Sandby och Andersson i Surahammar angående viss ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Med anledning därav får föreningen meddela, att föreningen icke har
något att erinra mot en förutsättningslös utredning rörande lämpligheten av
sådan av motionärerna ifrågasatt utvidgning av lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, att denna lag skall »gälla jämväl för de arbetare inom lantbruket,
som genom under arbetet ådragen smitta eller infektion etc. faller
offer för yrkessjukdom».
Stockholm den 9 februari 1942.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
A. E. Rodhe.
Trygve Lovén.
Bilaga F.
Till riksdagens andra lagutskott.
Andra lagutskottet har berett föreningen tillfälle att avgiva yttrande över
en av herrar Eriksson i Sandby och Andersson i Surahammar väckt motion
nr 115 i andra kammaren angående viss ändring i lagen örn försäkring förvissa
yrkessjukdomar. Föreningen får med anledning härav anföra följande:
Genom upptagande i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar av de
utav motionärerna uppräknade sjukdomarna och eventuellt även andra sjukdomar,
som kunna drabba en lantarbetare, övervältras på lantarbetsgivarna
kostnaden för för vården av dylika sjukdomar. Emellertid förefaller det
föreningen naturligt att ett dylikt kostnadsansvar bör bäras av arbetsgivarna
endast därest det arbete, varmed arbetarna sysselsättas, omfattar behandling
av sjukdomsalstrande ämnen eller eljest i sig självt är av så farlig natur, att
sjukdomen bevisligen härrör av arbetet. Så är icke fallet med ladugårdsarbetet.
De sjukdomar, med vilka lagen nu föreslås utökad, äro smittosjukdornar,
som normalt icke förekomma i verksamheten.
I detta sammanhang bör bemärkas att, enligt motiven till gällande lag,
ersättning i anledning av yrkessjukdom skall utgå endast i det fall att sjukdomen
ådragits i verksamhet, där arbetarena i allmänhet äro utsatta för dylik
sjukdomsrisk. Risken för en lantarbetare att under sitt arbete smittas av
mul- och klövsjuka och övriga angivna sjukdomar, är ej någon så att säga
normal risk vid ladugårdsarbete.
Beträffande de i motionen angivna sjukdomarna synes det föreningen sålunda
uppenbart att det brister ifråga örn de förutsättningar, som hittills
gällt. Arbetsgivarna bära icke ansvaret för de förhållanden, som föranleda
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16; bilagor.
sjukdomen och ej heller äro lantarbetarna i allmänhet utsatta för dylik sjukdomsrisk.
Redan dessa rent principiella synpunkter utgöra enligt föreningens
mening skäl för ett avstyrkande av förslaget.
En dylik inställning finner stöd även i de praktiska förhållandena. Det
kan nämligen ofta vara tvistigt huruvida en arbetare, som sjuknat i exempelvis
undulantfeber eller ringorm, blivit smittad i sitt arbete eller annorstädes,
detta helt som smittovägarna hittills äro alltför ofullständigt utforskade.
Undulantfeber drabbar ej ladugårdspersonal i högre utsträckning än mjölkkonsumenterna;
ringorm kan överföras från människa till människa genom
beröring; och vad beträffar mul- och klövsjuka, som för övrigt är så sällsynt
på människor att man blott känner ett eller ett par fall i vårt land, vet man
praktiskt taget intet örn smittoöverföringen.
Slutligen kan det ur praktisk synpunkt anföras ännu ett skäl mot yrkessjukdomslagens
utökande med nya sjukdomar, nämligen att de organiserade
arbetarna från och med i år enligt kollektivavtalet skola vara sjukkasseförsäkrade
samt att ett mycket stort antal oorganiserade redan ha sådan försäkring
och, i den mån så ännu ej är fallet, sannolikt komma att följa de
organiserades exempel. Då sålunda flertalet lantarbetare, oavsett örn yrkessjukdomslagen
utökas eller ej, komma i åtnjutande av sjukvård, därest de
ådraga sig de angivna sjukdomarna, saknas bärande skäl för den föreslagna
utökningen.
Under hänvisning härtill får föreningen yrka avslag till den framlagda
motionen.
Stockholm den 14 mars 1942.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen.
G. S(emund.
Till andra lagutskottet.
Bilaga G.
Då Svenska lantarbetareförbundet givits tillfälle avgiva yttrande över inom
riksdagens andra kammare väckt motion nr 115 av herrar Eriksson i Sandby
och Andersson i Surahammar angående viss ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, vill förbundet anföra följande.
Det har ur förbundets utgångspunkter alltid framstått som en markerad
orättvisa, att de av motionärerna påtalade sjukdomarna, mul- och klövsjuka,
ringorm samt undulantfeber, som bevisligen överföres från djuren till
arbetarna under arbetet, icke inräknats bland de yrkessjukdomar på vilka
1929 års lag om försäkring mot vissa yrkessjukdomar äger tillämpning. Förbundet
vill därför starkt understryka de synpunkter som motionäerna anfört
och ansluter sig Svenska lantarbetareförbundet till alla delar i''motionens
syfte.
Stockholm den G mars 1942.
För Svenska lantarbetareförbundet.
G. E. Sträng.
. •/ - '' f •
•it ■
''•*&- ■:
j -m;
-T,.
4.