Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 29 januari 1942 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med
förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 12
juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Genom en den 3 januari 1942 dagtecknad proposition, nr 11, vilken hänvisats
till lagutskott oell behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3, § 4 mom. 1 samt § 8 *) lagen den
12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§ 2.

Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs meddelas
av Konungen.

Ansökan örn sådant tillstånd göres i samband med inskrivningen. När
synnerliga skäl därtill föreligga, må för särskilt fall tillstånd som i första
stycket sägs meddelas, oaktat ansökan därom gjorts först efter inskrivningen.

§3.

1. Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring
på sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för
militär tjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under fredstid tjänst '')

Senaste lydelse av §§ 2 och 3, § 4 morn. 1 saint § 8 se 1940: 244.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 1. sos 42

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

göra ett antal dagar, som i förra fallet med nittio och i senare fallet med
etthundratjugo dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder
tjänstgöring i fredstid enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen skolat åligga
honom. Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd eller i två omgångar.

2. Med stöd av bestämmelserna i 28 § 1 mom. värnpliktslagen äger
Konungen till tjänstgöring inkalla värnpliktig, som i mom. 1 här ovan
avses.

§4.

1. Befinnes tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1
omförmäles hava grundats på uppenbart vilseledande uppgifter eller gör
den värnpliktige under tjänstgöringen sig skyldig till upprepade allvarligare
förseelser i tjänsten, må tillståndet av Konungen återkallas.

§ »•

Har värnpliktig under i § 3 mom. 1 föreskriven tjänstgöring blivit fälld
till straff för olovlig bortovaro av minst ett dygns varaktighet, eller har hans
tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete, omedelbart ådömt
fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring
eller internering, skall den tid, under vilken han olovligen varit frånvarande
eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom
såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar.
I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av
tjänstgöringen samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet
bestämmer Konungen.

Värnpliktig jämlikt---för böter.

Benna lag träder i kraft omedelbart och skall äga tillämpning jämväl
å ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1
sägs, som i samband med inskrivning under år 1942 gjorts före lagens
ikraftträdande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det framlagda förslaget, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.

Enligt lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, må värnpliktiga, som på grund
av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i föreskriven ordning — s. k.
samvetsömma — under vissa förutsättningar antingen fullgöra sin tjänst -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

3

göring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller
ammunition, eller ock i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete
inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning (§ 1).

Ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på nyss angivet
sätt skall göras i samband med inskrivningen. Tillstånd meddelas av vederbörande
inskrivningsrevision. Oaktat ansökan om tillstånd att i särskild
ordning fullgöra värnpliktstjänstgöring ingives efter inskrivningen, må för
särskilt fall och då synnerliga skäl föreligga sådant tillstånd meddelas. Prövningen
ankommer emellertid därvid icke på inskrivningsrevisionen utan på
Kungl. Majit (§ 2).

Värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på
angivet sätt, är (§ 3 mom. 1) skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal
dagar, som med 90, i vissa fall 120 dagar överstiger det sammanlagda antalet
dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 i
1936 års värnpliktslag skolat åligga honom. Tjänstgöringen skall fullgöras
i en följd eller i två omgångar.

I fråga örn krigstjänstgöring gäller, att Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna
i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag äger inkalla
de samvetsömma till tjänstgöring.

Med stöd av Kungl. Majits den 30 augusti 1941 givna bemyndigande tillkallades
den 6 september 1941 sex sakkunniga att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning rörande lagstiftningen örn samvetsömma värnpliktiga.
De sakkunniga torde komma att slutföra sitt uppdrag under första
halvåret 1942.

De myndigheter — inskrivningsrevisionerna — som enligt vad förut anförts
hava att pröva i samband med inskrivningarna ingivna ansökningar
från samvetsömma, hade enligt 1936 års värnpliktslag även ett flertal uppgifter
med avseende å de värnpliktigas inskrivning, såsom viss kontrollerande
verksamhet, uttagning och tilldelning av värnpliktiga samt handläggning
av besvärsmål.

Enligt värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967), vilken trätt i kraft
den 1 januari 1942, skola emellertid alla inskrivnings- och därmed sammanhängande
ärenden slutbehandlas i inskrivningsnämnden såsom första instans.
Såsom högre instans för handläggning av inskrivningsärenden har
— i stället för inskrivningsrevisionerna, vilka i samband därmed avskaffats —
inrättats en för hela riket gemensam myndighet, inskrivningsrådet.

Enligt den nya lagen skall inskrivningsnämnden bestå av inskrivningschefen
— en regementsofficer — såsom ordförande samt av landsting eller
stad, som icke deltager i landsting, utsedda icke militära ledamöter till det
antal Konungen bestämmer, dock minst två. Enligt samma lag består inskrivningsrådet
av ordförande och två andra ledamöter, vilka samtliga förordnas
av Konungen för viss tid. Av ledamöterna skall en vara militär,

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Frågan, till vilken myndighet handläggningen av ärenden enligt lagen om
samvetsömma bör överlämnas, sedan inskrivningsrevisionerna upphört att
fungera, har upptagits till behandling av försvarsväsendets rullför i ngsn ärnn d,
som i skrivelse den 7 oktober 1941 framlagt förslag om ändring av lagen
örn samvetsömma i syfte att såsom regel till inskrivningsnämnd förlägga
den prövning av de samvetsömmas ansökningar, som enligt vad här anförts
förut ankommit på inskrivningsrevisionen.

I en med skrivelse den 19 juni 1941 framlagd promemoria angående
de grunder, efter vilka inskrivningsväsendet och värnpliktsredovisningen
enligt rullföringsnämndens mening lämpligen borde ordnas, har nämnden
anfört följande rörande den ifrågasatta överflyttningen till inskrivningsnämnderna
av inskrivningsrevisionens åligganden beträffande de samvetsömma: Mot

en sådan anordning synes endast kunna erinras, att den nuvarande
revisionen äger en lämpligare sammansättning än nämnden för bedömande
av hithörande ganska ömtåliga ärenden. Örn man emellertid anser, att inskrivningsrevisionen.
såsom den för närvarande är anordnad, med ett reformerat
inskrivningsväsende ej kommer att fylla något ändamål ur förut berörda
synpunkter, synes hänsynen till den relativt lilla grupp, de samvetsömma
utgöra, ej kunna motivera ett bibehållande av den nuvarande organisationen.
Därest inskrivningsrevisionen göres central för hela landet, skulle
behandlingen av de samvetsömma kunna helt anförtros åt denna centrala
instans. En sådan anordning kan dock icke förordas, emedan den skulle
komma att fördröja inskrivningens slutförande. Det torde kunna antagas,
att rättssäkerheten icke skulle bliva lidande, därest prövningen av de samvetsömma
upptoges av inskrivningsnämnden såsom första instans och de
värnpliktiga ägde anföra besvär över nämndens beslut. Rullföringsnämnden
föreslår därför sistnämnda anordning.

I utlåtande den 26 november 1941 har 1941 års utredning angående samvetsömma
värnpliktiga i anledning av rullföringsnämndens ifrågavarande förslag
anfört, bland annat, följande:

Enligt rullföringsnämndens förslag skulle inskrivningsrevisionernas befattning
med ifrågavarande ärenden övertagas av de föreslagna inskrivningsnämnderna.
Rullföringsnämnden finner mot ett dylikt förslag endast kunna
riktas den invändningen, att de nuvarande revisionerna hava en för bedömande
av hithörande, ganska ömtåliga ärenden lämpligare sammansättning
än de föreslagna nämnderna. De sakkunniga finna denna invändning synnerligen
vägande. Redan inskrivningsrevisionernas sammansättning är icke
i allo lämpad för ändamålet. På grund härav hava flera revisioner funnit
sig nödsakade att anmoda prästman att biträda revisionerna vid förhör med
samvetsömma. Reglerna för utseendet av ledamöter i de föreslagna nämnderna
— en regementsofficer såsom ordförande samt två eller flera valda
civila ledamöter — torde icke innebära tillräcklig garanti för att ärendena
om de samvetsömma komma att handläggas på ett med kravet på jämnhet
och rättvisa överensstämmande sätt. Det ligger i sakens natur att nämnderna,
som komme att handlägga endast ett relativt fåtal ärenden av detta
slag, icke kunna förvärva den mångsidiga erfarenhet på ifrågavarande område,
som måste anses eftersträvansvärd.

Rullföringsnämnden har som skäl mot att handläggningen av ärenden

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 5

angående samvetsömma skulle ske centralt anfört, att detta skulle komma
att fördröja inskrivningens slutförande. Då flertalet av de värnpliktiga, som
av inskrivningsnämnd erhållit avslag på ansökan örn tillstånd till vapenfri
tjänst eller civilt arbete, sannolikt skulle anföra besvär, torde man emellertid
kunna antaga, att antalet samvetsömhetsärenden, som i allt fall skulle
prövas av central instans och sålunda medföra befarad tidsförlust, icke
skulle bliva obetydligt.

Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för att inskrivningsrevisionernas
uppgifter med avseende å de samvetsömma överflyttas på en central
myndighet eller att de övertagas av Kungl. Majit. Den centrala myndighet,
som närmast skulle ifrågakomma, vore givetvis det föreslagna inskrivningsrådet.
Beträffande rådets sammansättning innehåller förslaget
till ny värnpliktslag endast att det skall bestå av tre av Kungl. Majit utsedda
personer, varav en militär. Det torde icke kunna förutsättas, att
rådet kommer att erhålla någon ledamot, som utsetts med hänsyn till särskilda
kvalifikationer för bedömande av till den andliga vården hörande
frågor. Att sådan sakkunskap står till buds vid avgörandet av ärenden angående
samvetsömma synes de sakkunniga angeläget.

Vid övervägande av de olika synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening
borde anläggas på ifrågavarande spörsmål, hade det synts dem lämpligast
örn detsamma, åtminstone provisoriskt, löstes genom att samtliga
ansökningar örn befrielse från värnpliktstjänstgöring på grund av samvetsömhet
avgjordes av Kungl. Majit. Uppenbart vore visserligen att
härvid erfordrades biträde i fråga örn undersökningar av vederbörandes
personliga förhållanden m. m., men sådant biträde lämnades för närvarande
av särskilt förordnade prästmän (jfr kungörelsen den 24 januari 1941, nr 37).
Det syntes visserligen de sakkunniga önskvärt, att ifrågavarande förfarande
komme att kompletteras, eventuellt ersättas, genom inrättandet av ett särskilt
centralt organ, som skulle hava till uppgift att ombesörja utredningar
och avgiva yttranden i samtliga hithörande ärenden. Till en sådan organisation
torde de sakkunniga få anledning återkomma i sitt slutliga utlåtande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen anfört
följande:

»Enligt 1941 års värnpliktslag, vilken som nämnts trätt i kraft den 1
januari 1942, hava de uppgifter, som jämlikt 1936 års värnpliktslag till
kommo inskrivningsrevisionerna, övertagits av inskrivningsnämnderna och
inskrivningsrådet. Vid anmälan av förslaget till ny värnpliktslag togs icke
ståndpunkt till frågan örn behandlingen av ärenden angående samvetsömma
(jfr propositionen 1941: 318, sid. 96). Kullföringsnämndeu har föreslagit, att
den prövning av nämnda ärenden, som enligt nu gällande bestämmelser
tillkommer inskrivningsrevisionerna, skall överlämnas till inskrivningsnämnderna.
Emellertid torde, såsom 1941 års utredning angående samvetsömma
värnpliktiga framhållit, inskrivningsnämnderna icke erhålla en för bedömande
av ifrågavarande ganska ömtåliga ärenden lämplig sammansättning. Därtill
kommer, att behovet av likformighet vid ärendenas behandling bäst till -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

godoses, om ärendena prövas av en för hela riket gemensam myndighet.
Då det här är fråga örn allenast en provisorisk lösning av frågan — med
en mera bestående reglering av hithörande spörsmål torde böra anstå i
avbidan på de sakkunnigas definitiva förslag i ämnet — synes en särskild
myndighet icke böra tillskapas för ändamålet. Någon erfarenhet föreligger
ännu icke rörande omfattningen av inskrivningsrådets arbetsuppgifter. Av
denna anledning anser jag mig icke heller böra för närvarande förorda, att
ifrågavarande ärenden överlämnas till handläggning av denna myndighet.
Däremot finner jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag, att samtliga
ansökningar från samvetsömma örn tillstånd att i särskild ordning fullgöra
värnpliktstjänstgöring skola avgöras av Kungl. Maj:!. I detta sammanhang
må nämnas, att under nu rådande förhållanden de i samband med inskrivning
ingivna ansökningarna från samvetsömma äro relativt fåtaliga i jämförelse
med antalet ansökningar, som ingivas först efter inskrivningen och
sålunda redan enligt gällande bestämmelser skola prövas av Kungl. Majit.
Ärendenas handläggning hos Kungl. Majit lärer kunna ske med sådan
snabbhet, att någon nämnvärd försening av inskrivningsarbetet icke, såsom
rullföringsnämnden befarat, behöver förekomma.

I samband med den ändring av 2 § lagen örn samvetsömma, som med
anledning av det nu sagda erfordras, torde böra upptagas till behandling
frågan örn vissa andra av den nya värnpliktslagen betingade ändringar i
lagen örn samvetsömma.

Såsom av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser framgår,
utgör de samvetsömmas tjänstgöringstid under fredsförhållanden den för
värnpliktiga i allmänhet jämlikt § 27 mom. 1 eller 2 i 1936 års värnpliktslag
föreskrivna tjänstgöringstiden, ökad med 90, i vissa fall 120 dagar. Den
i § 27 mom. 2 a i samma lag omnämnda beredskapsövningen skall icke
medräknas vid bestämmandet av underlaget för de samvetsömmas tjänstgöringstid.
Med hänsyn till att mom. 1 och 2 i 1936 års värnpliktslags
27 § ersatts av allenast 1 mom. i motsvarande paragraf i den nya värnpliktslagen,
kräves en härav betingad ändring i § 3 mom. 1 lagen örn
samvetsömma. Med en prövning av frågan, huruvida efter den nu genomförda
förlängningen av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet de
i lagen örn samvetsömma bestämda tilläggstiderna kunna anses lämpligt
avvägda, synes böra anstå i avbidan på den förestående allmänna revisionen
av nämnda lag.

Bestämmelserna i 1936 års värnpliktslags § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
hava i den nya värnpliktslagen sammanförts i 28 § 1 mom. På grund härav
erfordras jämväl en mindre ändring i § 3 mom. 2 lagen örn samvetsömma.

I anledning av den föreslagna ändringen i § 2 kräves jämväl en formell
ändring i § 4 mom. 1.

För vinnande av överensstämmelse med motsvarande stadgande i den
nya värnpliktslagen torde slutligen med de i § 8 lagen örn samvetsömma
angivna avbrotten i tjänstgöring böra jämställas vissa ytterligare därmed
jämförliga fall av avbrott.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 7

Viel granskning av det genom propositionen framlagda lagförslaget kar
utskottet icke funnit anledning till erinran mot detsamma. Utskottet får
därför hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 29 januari 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Wistrand,
Boos, Olof Carlsson och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Olovson i Västerås, Hallagård,
Pettersson i Hällbacken, Hermansson, Holm, Barnekow och Limdgren.

Utskottet.