Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1942 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.
I en den 29 maj 1942 dagtecknad proposition nr 354, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må för tiden
från och med den 1 juli 1942 till och med den 30 juni 1943 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar. I
I skrivelse den 21 april 1942 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1942 till och med den
30 juni 1943 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
lia, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.
I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige
vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.
I samband härmed ha fullmäktige jämväl upptagit frågan örn den
allmänna pris- och lönepolitiken.
Statens priskontrollnämnd, som anmodats avge utlåtande över fullmäktiges
skrivelse angående penningpolitiken, i vad avser frågan örn prispolitikens
utformning, har efter en redogörelse för prisutvecklingen gjort vissa uttalanden
rörande nödvändigheten av energiska åtgärder till skydd för penningvärdet
och därvid särskilt berört frågan örn en skärpning av prispolitiken.
Med avseende å de av fullmäktige och priskonlrollnämnden gjorda uttalandena
får utskottet, i den mån innebörden av desamma icke framgår av
det följande, hänvisa till propositionen (sid. 2—7).
Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande:
Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition erinrade
jag örn ali prisutvecklingen under 1941 på viktiga punkter stabiliserats. Den
starka uppgång i levnadskostnadsindex som framträdde under första kvartalet
1942 kallar fram frågan, örn en ändring inträtt i de förhållanden, som
Bihang till riksdagens protokoll 19t2. 8 sand. Nr 57. )
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
bestämma prisutvecklingen. Såsom priskontrollnämnden i sitt nyss återgivna
yttrande över bankofullmäktiges skrivelse angående penningpolitiken påvisat,
var visserligen prisstegringen under detta kvartal, örn man bortser från
skatterna, mindre än under motsvarande tid år 1941. Men priskontrollnämnden
framhåller samtidigt, att man enligt dess mening icke kail räkna med en
sådan avsaktning i prisuppgången under fortsättningen av detta år, som ägde
rum under 1941. Anledning föreligger sålunda utan tvivel till farhågor för
den kommande prisutvecklingen. I statsverkspropositionen ansåg jag mig såsom
en gynnsam omständighet kunna nämna, att de kostnadsstegringar som
inträtt vid import respektive vid övergång till inhemska ersättningsvaror i huvudsak
tagits ut i produktprisutvecklingen samt att en fortsatt höjning av de
viktigare införselpriserna knappast vöre att befara under den närmaste tiden.
Däremot framhöll jag, att ökad köpkraft kunde komma att ge upphov till en
fortsatt prisstegring. Denna risk understrykes i bankofullmäktiges nyssnämnda
skrivelse, där fullmäktige bland annat uttala, att en fortskridande prisstegring
i rådande försörjningsläge icke kan undvikas, om ytterligare anspråk
på dyrtidskompensation från producenter eller konsumenter tillmötesgås.
1 nskontrollnämnden hänvisar också till stöd för sitt omdöme örn den antagliga
pi isutvecklingen närmast till de ökade penninginkomsterna för såväl
löntagare sorn vissa andra grupper i samhället. Nämnden erinrar emellertid
fy®11. om Sönernas betydelse som kostnadsfaktor, om vissa tendenser till en
höjning av priserna i handelsutbytet med andra länder och örn de kompensationskrav
som framträda, när produktion och omsättning inom stora områden
av näringslivet till följd av skärpningen i försörjningsläget gå tillbaka.
Vid diskussionen av de möjligheter som stå till buds, när det gäller att
bekampa en fortsatt prisstegring, har man att skilja mellan åtgärder, som
avse en neutralisering av den ökade köpkraften, och direkta ingripanden i
prisbildningen på olika förnödenheter och tjänster.
I statsverkspropositionen hade jag anledning att beröra sambandet mellan
statsutgifternas finansiering och åtgärder för att suga upp den fria köpkraften
genom ökat sparande. Jag framhöll sålunda, att vid den statliga
upplåningen borde tillses, att underlag erhölles för fortsatt stimulans till
okat sparande samt att för en bredare allmänhet bekväma och ständigt tillgängliga
former för placering av sparmedel i krediter till staten utformades
synpunkter ha nu ytterligare utvecklats av bankofullmäktige som
ansett, att de erfarenheter som vunnits under de sista månaderna giva ansärsk
dt uppmärksamma vikten av ett ökat enskilt sparande. I
sylte att na en intensifiering av sparverksamheten böra enligt fullmäktiges
neving affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och övriga penninoinsti
iör°nrnnStrUieraS-
^ SteSrad arbeta för ett ökat sirande Därvid
P m inriktas pa vissa för den enskilde aktuella sparmål sam
ocli
L ot1! hid.iJfnw-att d.et.nya sparandet kommer det allmänna tillgodo
S ?r et,f.bldrag tll\ finansieringen av bland annat försvarsutgifterna eller
eksa ny theresi det svenska näringslivet och alltså är av betydelse livart
försörjningshus Sparverksamheten bör anknytas till redan hävdvunna
sparformer eventuellt utbyggda på ett sådant sätt, att det direkt framhår
a t sparmedlen komma staten till godo. Fullmäktige, som utforma siTförslag
i samråd med riksgäldsfullmäktige, konstatera, att intresse för en inten
enskilda
institutionerna! “V fu,lmäk,ige skiss“ad<! *»"« ''■<* de
genom enskilt sparande. Nämnden erinrar örn vikten av att det statliga bud
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
3
getunderskoltet nedbringas samt uttalar, att den, om det frivilliga sparandet
icke skulle förslå, funnit åtgärder innebärande obligatoriskt sparande förtjänta
av övervägande.
Den tveksamhet örn möjligheten att genom frivilligt sparande nå en mera
avsevärd neutralisering av fri köpkraft, åt vilken priskontrollnämnden givit
uttryck, är naturlig. Det är icke därför mindre motiverat att, såsom fullmäktige
i riksbanken förordat, intensifiera sparverksamheten för att söka vinna
vad som är möjligt på denna väg. Jag delar fullmäktiges mening, att en sådan
intensifiering förutsätter, att den enskildes eget intresse för sparandet
skjutes i förgrunden samt att sparpropagandan anknytes till inarbetade sparformer
och till en väsentlig del överlåtes åt de olika kreditinstitutionerna. Det
synes mig lyckligt om det i anslutning till vad fullmäktige anföra ytterligare
klargöres, att varje nysparande i rådande läge är av värde och att ingen konkurrens
råder mellan statens behov av sparmedel och kreditinstitutionernas
strävan efter ökade insättningar på sparräkningar. Om riksgäldskontoret i
samarbete med riksbanken lyckas att med kreditinstitutionernas hjälp organisera
och leda en kontinuerlig inlåning med god sparfrämjande verkan, vore
ett viktigt penningpolitiskt önskemål tillgodosett.
Den ekonomiska politiken under kriget har konsekvent inriktats både på
att suga upp fri köpkraft, på att genom priskontrollerande åtgärder förhindra
att spänningen på marknaden utlöser omfattande knapphetsprisstegringar,
och på att förebygga uppkomsten av ökade inkomster. Mot bakgrunden
av den bedömning av föreliggande risker som jag förut återgivit
lia fullmäktige i riksbanken nu icke endast förordat en intensifierad sparverksamhet
utan även krävt en skärpt löne- och prispolitik. I sitt yttrande
över fullmäktiges skrivelse har priskontrollnämnden diskuterat innebörden
i detta yrkande. En skärpning av prispolitiken skulle betyda, att framdeles
endast mera betydande kostnadsökningar, som stå i samband med ändrad
produktionsteknik eller dylikt, skulle accepteras som motiv för prishöjning.
En förutsättning för att en sådan politik skulle kunna tillämpas, vore enligt
nämndens mening att uppgången i löner samt råvara- och bränslepriser samtidigt
hejdades. Man måste vidare förutsätta, att den hårdare prispolitiken
genomfördes på ett så likartat sätt som möjligt mot samtliga näringsgrenar.
Slutligen framhåller nämnden, att skärpningen av priskontrollen kan komma
att tvinga mindre effektiva företag till rationalisering eller nedläggning.
Bankofullmäktiges och priskontrollnämndens uttalanden rikta uppmärksamheten
på det betydelsefulla val inför vilket den ekonomiska politiken i
nuvarande skede av utvecklingen är ställd. I och med att risken för en fortsatt
prisstegring icke längre i främsta rummet är knuten till höjda importkostnader
utan företrädesvis betingas av omfånget hos den tillgängliga köpkraften
vid ytterligare minskad varutillgång och av den köpkraftsökning som
blir följden av försök att kompensera prishöjningarna, uppställer sig frågan,
örn man skall bryta tendenserna till ytterligare kompensation och därmed
skapa underlag för en prisstabilisering eller örn man skall acceptera en fortsatt
växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.
Med målet för vår penningpolitik — att skydda penningvärdet mot en försämring
genom ökning av penninginkomsterna — är tydligen oförenligt att
acceptera en okontrollerad växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.
En oavbrutet fortgående prisstegring, även örn den kunde
hindras att förlöpa i snabbare takt än under det sistförflutna året, måste
framkalla allvarliga betänkligheter. Men risken föreligger uppenbart, alf takten
skulle påskyndas, örn uppfattningen vinner insteg alt en dylik prisstegring
är alt förutse oell av de valutavårdande instanserna uppfattas såsom
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
Utskottet.
ofrånkomlig. Lockelsen att föregripa utvecklingsresultatet blir allt starkare,
och inom de grupper där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits
på grund av övertygelsen, att en sänkning av standarden måste följa av
ett försämrat försörjningsläge för hela folket, skulle inställningen med all
säkerhet bli en annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen
av levnadskostnaderna väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.
Det erbjuder utan tvivel stora svårigheter av olika slag att konsekvent
genomföra en politik efter mera restriktiva linjer, alltså idan ytterligare kompensation
men med spärr mot nya produktprishöjningar eventuellt genom
en eller annan art av s. k. prisstopp. Det är för övrigt icke troligt, att en
fixering av nuvarande läge för varje enskilt varupris eller varje inkomst
skulle vara det mest ändamålsenliga eller önskvärda. Syftet att i genomsnitt
hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade är förenligt med jämkningar
i olika riktningar. Men även i denna modifierade form blir politiken
föremål för delade meningar om hur långt man kan gå, eftersom konflikt
råder mellan det allmänna intresset av skydd för penningvärdet och de enskilda
intressen som för stunden pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken.
Den enda möjligheten till en lösning av konflikten i överensstämmelse
med de riktlinjer, som hittills ställts upp för vår prispolitik, ligger i
insikten om att tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemål
äro nödvändiga och i övertygelsen örn att den allmänna politiken inriktas
därefter. Man måste uttala en förväntan om att tillräckligt stöd skall vinnas
för den skärpning av pris- och lönepolitiken, som nu kan visa sig nödvändig
för att den eftersträvade prisstabiliteten skall kunna ernås.
Den översikt av prislägets utveckling, som lämnas i propositionen, ger ett
starkt intryck av de alltmer ökade svårigheterna med avseende å strävandena
att skydda penningvärdet mot en försämring, som icke kan hänföras till den
inträdda skärpningen i försörjningsläget. Av priskontrollnämnden sammanställda
indextal utvisa visserligen, att prisstegringen under den senaste tiden
företett en viss avsaktning. Nämnden påvisar emellertid, hurusom inom priscch
lönepolitikens områden föreligga åtskilliga förhållanden, som måste utlösa
tendenser till en fortsatt och, om åtgärder ej däremot vidtagas, sannolikt
starkare prisstegring än tidigare. I sådant hänseende har nämnden framhållit,
att lönestegringen på grund av indexlillägg enligt ramavtalet i år säkerligen
blir större än i fjol, vartill kommer att härutöver löneförhöjningar
på åtskilliga områden genomförts, i vissa fall som en följd av rådande
knapphet på arbetskraft. Att märka är vidare att, samtidigt med att inkomsterna
ökats för löntagare och vissa andra grupper, varutillgången minskats
hl. a. genom importens nedgång. Härigenom har spänningen mellan köpkraft
och varutillgång inom landet tilltagit, vilket i och för sig verkar prisuppdrii
ande på sådana områden, där priserna icke alls eller mindre effektivt kontrolleras.
Nämnden erinrar även därom, att kostnadsökningarna på grund
av stegrade löner och varupriser samt minskad produktion och omsättning
inom viktiga delar av näringslivet under senaste tiden föranlett nya krav
på kompensation i form av höjda priser.
Departementschefen har särskilt understrukit, att i nuvarande läge risken
för en fortsatt prisstegring företrädesvis betingas av den tillgängliga köpkraftsvolymen
vid ytterligare minskad varutillgång samt av den köpkrafts
-
Rankoutskottets utlåtande Nr 57.
ökning, som föranledes av kompensationer för prisförhöjningarna. Vidare
påpekar departementschefen, att prisstegringen skulle påskyndas, örn den
uppfattningen vinner insteg hos allmänheten, att stegringen är att förutse och
att densamma av de valutavårdande myndigheterna uppfattas såsom ofrånkomlig.
Mot bakgrunden av det numera inträdda läget ha saväl fullmäktige i liksbanken
som priskontrollnämnden betonat nödvändigheten av att energiska
åtgärder vidtagas till skydd för penningvärdet. I syfte att neutralisera verkningarna
av den inträdda köpkraftsökningen lia salunda fullmäktige förordat
en intensifierad sparverksamhet. Priskontrollnämnden, som ställt sig tveksam
till möjligheten att på denna väg nå tillräcklig effekt, har funnit åtgärder
syftande till obligatoriskt sparande vara förtjänta av övervägande ävensom
framhållit vikten av att det statliga budgetunderskottet nedbringas. Departementschefen
har uttalat, att även örn denna tveksamhet kan vara motiverad,
de av fullmäktige förordade åtgärderna till främjande av sparverksamheten
höra anlitas för att söka vinna vad som är möjligt på denna väg.
Fullmäktige ha vidare framhållit angelägenheten av att den nuvarande
löne- och prispolitiken skärpes, så att därigenom uppkomsten av ökade inkomster
förhindras. En skärpning av prispolitiken skulle enligt priskontrollnämndens
uppfattning innebära, att framdeles endast mera betydande kostnadsökningar,
som stå i samband med ändrad produktionsteknik eller dylikt,
skulle accepteras såsom motiv för prishöjning. En sådan politik, vilken skulle
innebära ett slags prisstopp, skulle dock endast kunna tillämpas, örn uppgången
i löner samt råvara- och bränslepriser samtidigt hejdades. En hårdare
prispolitik måste vidare enligt nämndens uppfattning genomföras på
ett såvitt möjligt likartat sätt gentemot samtliga näringsgrenar.
I anslutning till de av fullmäktige och priskontrollnämnden gjorda uttalandena
har departementschefen konstaterat, att dea ekonomiska politiken
nu står inför valet att antingen bryta tendenserna till ytterligare kompensation
och därmed skapa underlag för en prisstabilisering eller ock acceptera
en fortsatt växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott. Sistnämnda
alternativ är, framhåller departementschefen, oförenligt med målet
för vår penningpolitik, och en oavbrutet fortgående prisstegring måste framkalla
allvarliga betänkligheter. Han framhåller emellertid å andra sidan, att
det utan tvivel skulle innebära stora svårigheter att konsekvent genomföra
en politik efter mera restriktiva linjer, även örn syftet begränsas till att i genomsnitt
hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade. Mot (let allmänna
intresset av skydd för penningvärdet stå nämligen de enskilda intressen,
som för stunden skulle pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken.
En lösning av denna konflikt i överensstämmelse med de riktlinjer,
som hittills uppställts för vår prispolitik, är enligt departementschefens mening
möjlig endast i insikten örn alt tillfälliga uppoffringar av de enskilda
gruppernas önskemål äro nödvändiga och i övertygelsen örn alt den allmänna
politiken inriktas därefter. Departementschefen uttalar en förväntan örn att
0
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
tillräckligt stöd skall vinnas för den skärpning av pris- oell lönepolitiken, soln
lin kan visa sig nödvändig för att ernå den eftersträvade prisstabiliteten.
I likhet med departementschefen och myndigheterna finner utskottet den
nuvarande prispolitiska situationen vara ägnad att ingiva oro för framtiden.
Utskottet delar den uppfattning, som ligger till grund för departementschetens
ovan intagna slutord, nämligen att det i nuvarande läge är önskvärt, att
förutsättningar såvitt möjligt skapas för en stabilisering av prisnivån. För
att nå detta resultat är det, såsom departementschefen påpekat, främst nödvändigt,
att växelverkan mellan prisstegring och inkomstökning bringas att
upphöra. Man måste med andra ord avbryta i varje fall den del av prisstegringen,
som äger ett direkt samband med en fortgående stegring av löner
och andra inkomster. Därmed skulle visserligen en höjning av priser och
levnadskostnader icke helt förhindras. Sålunda skulle exempelvis nya eller
ökade indirekta skatter kunna framkalla en dylik höjning; denna kunde
givetvis icke anses vara av inflatorisk karaktär. Likaså skulle en stegring
av importpriserna eller en av importnedgång föranledd ökad användning av
inhemska ersättningsråvaror, särskilt bränsle, kunna medföra en fördyring
av produktionen och en stegring av prisnivån. Icke heller denna prisstegring
finge betraktas som inflation utan som ett uttryck för en försämring av försörjningsmöjligheterna
i vårt land, vilken måste verka inskränkande på förbrukningen.
Ett försök att undgå denna inskränkning genom en prisstegringen
mer eller mindre kompenserande inkomstökning skulle endast leda till en
ytterligare höjning av priserna men kan självfallet icke medföra någon ökning
av den varutillgång, av vars storlek förbrukningen är beroende. Det synes
därför icke kunna rada något tvivel örn betydelsen av att ett avbrott i den
fortgående inkomststegringen kommer till stånd, vilket vid oförändrad varuförsörjning
skulle medföra, att prisstegringen och levnadskostnadsökningen
hejdades, och vid en försämrad varuförsörjning, att prisstegringen begränsades
till den ofrånkomliga verkan därav.
Den radikalaste metoden att hejda prisstegringsprocessen är utan tvivel
att införa bestämmelser örn s. k. allmänt pris- och lönestopp, innebärande
ett förbud mot varje prishöjning eller lönestegring utan myndigheternas
tillstånd, varvid förutsättes, att sadant tillstånd beviljas endast i undantagsfall.
En lagstiftning av denna genomgripande art måste emellertid väcka betänkligheter
ur flera synpunkter. Framför allt skulle en långt gående direkt
dirigering av produktionen och arbetskraftens användning bli erforderlig
för att förhindra ogynnsamma verkningar med avseende å varuförsörjningen.
Utskottet kan därför icke för närvarande förorda en politik av denna art.
Lämpligare synes vara, att genom en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen
efter hittillsvarande linjer samt genom frivilliga överenskommelser
mellan statsmakterna och olika producent- och konsumentgrupper en
grund lägges för en stabilisering såvitt möjligt av inkomst- och prisnivån.
Hittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott
har till icke ringa del berott därpå, att såväl vid lönesättning som vid fastställande
av priser på jordbrukets och industriens produkter tillämpats ett
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
7
kompensationssystem, som avsett att skydda var och en av de berörda grupperna
mot att bära en större del av försämringen i försörjningen än övriga
grupper. Skall denna växelverkan kunna brytas utan alltför stor risk för
att någon grupp får bära en otillbörligt stor del av krisens bördor, synes en
samtidig uppgörelse rörande riktlinjer för den inkomsterna bestämmande
pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig. Om nämligen principerna för
inkomstbildningen bestämmas för en tid framåt, t. ex. för 12 månader, så
att en viss inkomststabilisering uppnåddes för samtliga större folkgrupper
— arbetare, tjänstemän, jordbrukare, industriidkare, handlande etc. — skulle
risk ej föreligga för annan prisstegring än den, som ofrånkomligen framkallades
av en eventuell försämring av försörjningsläget, för vilken befolkningen
i dess helhet icke kan erhålla ersättning.
En lämplig tidpunkt att försöka ernå överenskommelser av detta slag synes
föreligga under instundande höst. Priserna på de viktigaste jordbruksprodukterna
skola nämligen då — därest samma tillvägagångssätt som i fjol
tillämpas — bestämmas för hela det följande konsumtionsåret. Dessutom är
det möjligt, att de arbetare, som erhålla dyrtidskompensation enligt det
s. k. ramavtalet, redan den 1 augusti komma i åtnjutande av det sista i nuvarande
avtal förutsedda tillägget. Arbetslönerna för denna stora grupp av
anställda skulle härmed i verkligheten stabiliseras för en period av fem
eller sex månader framåt. För den händelse skördeutfallet i år blir väsentligt
bättre än förlidet år, skulle förutsättningarna för en viss stabilisering av viktiga
priser och löner för en tid framåt vara gynnsammare än i fjol och ett
tillfälle yppas till en sådan omläggning av kompensationssystemet, att den
ovan berörda växelverkan mellan detta och prisstegringen upphörde.
För arbetsmarknadens del kunna olika vägar tänkas, som i huvudsak
.skulle leda till nyss angivna mål, utan att arbetare och tjänstemän utsattes
för risken att få vidkännas en standardsänkning, som icke vore att hänföra
till det försämrade försörjningsläget. En möjlighet vore, att dyrtidskompensation
lämnades endast för sådan höjning av levnadskostnaderna, som
icke kunde anses bero på skärpt beskattning eller fördyrad eller förminskad
tillförsel från utlandet. Ett sådant system skulle bereda arbetare och tjänstemän
trygghet för att de icke utan kompensation behövde bära en inflationsartad
prisstegring, vilken skulle tillföra andra befolkningsgrupper ökade penninginkomster.
Under förutsättning att sådana överenskommelser kunde träffas
och sådana riktlinjer för priskontrollen uppdragas, att någon inkomstökning
icke uppkomme för producenter och mellanhänder, skulle även löterna
lill arbetare och tjänstemän förbliva i stort sett stabila. Någon av inkomstökning
beroende inflatorisk prisstegring skulle nämligen då icke förekomma.
En annan möjlighet vore, att löneavtalen medgåve reglering av dyrtidskompensationen
endast med relativt långa intervaller, ett år eller åtminstone
sex månader.
Det bör icke förbises, att förutsättningen för att på frivillighetens väg
uppnå en modifikation av kompensationssystemet med all sannolikhet är,
ali arbetare och tjänstemän känna sig övertygade örn att jordbrukets och
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
handelsnäringens utövare liksom producenterna av industrivaror icke erhålla
en mera gynnad ställning genom en opåkallad höjning av penninginkomsterna,
vilken torde kunna undgås endast genom en enhetlig, samtliga näringsgrenar
omfattande prisreglering eller priskontroll för alla viktiga varor.
Likaså äro överenskommelser med olika producent- och liandelsorganisationer
örn en sådan prissättning och priskontroll, som endast under särskilda
betingelser medför prisstegring, beroende av att parterna finna uppenbart,
att myndigheterna intaga en rättvis hållning vid dessa spörsmåls avgörande.
Det är icke minst av dessa skäl, som ett samtidigt fastläggande av riktlinjerna
för pris- och lönepolitiken inom skilda delar av näringslivet under hösten
förefaller lämpligt.
Den tilltagande knappheten på arbetskraft inom vissa delar av näringslivet
har framkallat tendenser till lönestegringar utöver ramavtalets normer. I
någon mån äga dessa stegringar samband nied att staten — i syfte att stimulera
till största möjliga produktion — åsatt vissa viktiga produkter priser,
vilka innefatta särskilt goda vinstutsikter. KonkuiTensen örn den
knappa arbetskraften har i sådana fall tagit sig uttryck i delvis betydande
löneökningai. Skulle med anledning härav priserna ytterligare höjas för
att bevara de goda vinstutsikterna, kan samma process komma att upprepas
och återverkningar på allt större delar av arbetsmarknaden knappast
undgås. Arbetsvillkoren inom skogsavverkning och torvtäkt inverka
exempelvis på löneförhållandena inom jordbruket och därmed på hela
kostnads- och prisnivån för jordbruksprodukter. Utskottet vill med anledning
härav framhålla angelägenheten av att åtgärder vidtagas för att öka
tillgången på arbetskraft inom områden, där eljest en oreglerad, i längden
prisuppdrivande lönestegring skulle uppkomma. Det synes i detta sammanhang
även vara lämpligt, att återhållsamhet iakttages vid användandet av
s. k. stimulanspriser, avsedda att bereda särskilt gynnsamma vinstutsikter
för producenterna inom vissa områden.
Även inom sådana områden, som ligga utanför ramavtalets räckvidd, förekomma
starka tendenser till lönestegringar. För genomförandet av det av utskottet
förordade programmet är det av vikt, att även inom dessa områden
återhållsamhet iakttages vid lönesättningen.
Tendensen till stegring av köpkraften i landet och till en utvidgning av
klyftan emellan denna och varutillgången nied ty åtföljande prisstegring och
minskning av varulagren äger ett direkt samband med underskottet i de
svenska statsfinanserna. För innevarande räkenskapsår 1941/42 beräknas
underskottet å driftbudgeten till 2,146 milj. kr., medan samtidigt kapitalbudgeten
innebär ett medelsbehov av omkring 500 milj. kr. Sammanlagt skulle
alltså statsutgifter till ett belopp av i runt tal 2,650 milj. kr. finansieras genom
upplåning. Den på räkenskapsåret belöpande kassamässiga bristen kan emellertid
på grund av eftersläpning i fråga örn medelsanvändningen antagas
komma att hålla sig inom 2,000 milj. kr. Detta belopp torde överstiga den del
av sparandet i landet, som ej tages i anspråk för privata investeringar i byggnader,
maskiner m. m. Det statliga anspråk på landets resurser av varor och
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
9
arbetskraft, för vilket denna avsevärda upplåning är ett uttryck, kan därför
ej tillfredsställas utan kapitalförbrukning och utan att knappheten på varuoch
arbetsmarknaderna och därmed prisstegringstendenserna avsevärt förstärkas.
Såväl arbetsmarknadens reglering som priskontrollen blir därigenom i
hög grad försvårad. Med hänsyn härtill vill utskottet framhålla vikten av återhållsamhet
i fråga örn sådana statliga anläggningsarbeten, som i rådande krisläge
ej äro oundgängligen nödvändiga. Nu angivna synpunkter synas även
böra beaktas vid genomförandet av det militära nybyggnadsprogrammet. Utskottet
vill även understryka betydelsen av att regleringen av arbetsmarknaden
och råvaruanvändningen handhaves så, att mindre viktiga kommunala
och enskilda investeringar hållas tillbaka.
För att motverka tendensen till fortsatt prisstegring är det, såsom bankofullmäktige
och departementschefen påpekat, av största vikt, alt åtgärder
vidtagas för en neutralisering av en del av köpkraften, så att den ej leder
till efterfrågan på varor och tjänster. I främsta rummet kommer härvid
en frivillig ökning av det enskilda sparandet i fråga. Utskottet instämmer
i departementschefens uttalande, att örn riksgäldskontoret i samarbete med
riksbanken lyckas att med kreditinstitutionernas hjälp organisera och leda
en kontinuerlig inlåning med god sparfrämjande verkan, vore ett viktigt penningpolitiskt
önskemål tillgodosett.
Slutligen vill utskottet uttala, att därest en ekonomisk politik av den art
utskottet ovan antytt — och vilken synes stå i god överensstämmelse med
vad departementschefen förordat — icke skulle kunna genomföras med
åsyftat resultat, en politik efter den radikalare linjen med s. k. allmänt prisoch
lönestopp näppeligen kan undvikas. Det torde då också bliva ofrånkomligt,
att staten inför ett obligatoriskt sparande. Hellre än att tillåta en fortsatt
och kanske tilltagande prisstegring böra nu antydda åtgärder tillgripas i
ett sådant krisläge. Utskottet vill emellertid i anslutning till departementschefens
slutord uttala den förhoppningen, att insikten om att tillfälliga uppoffringar
av de enskilda gruppernas önskemål äro nödvändiga måtte vinna
allmän utbredning, så att tillräckligt stöd kan vinnas för en politik, som
tryggar den eftersträvade prisstabiliteten med minsta möjliga användande av
tvångsåtgärder och utan detaljerad dirigering av produktion och arbetskraft.
Vad angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse för
riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej givit utskottet
anledning till erinran.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 16 juni 1942.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. S sami. Nr 57-
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Friggeråker, Sundvik, Ohlin, Nor
demon*, Löfgren och Sylwan;
från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, Hall, Andersson
Munkaljungby, Hilding, Westerdahl*, Ericsson i Kinna och Mattsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
428165. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.