Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1942 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i
ämnet väckt motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets
kreditkassor.
Genom en den 6 februari 1942 dagtecknad proposition nr 41 har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa
bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit;
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning örn jordbrukets kreditkassor;
2) förordning angående ändrad lydelse av 35 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor;
dels ock
1) medgiva, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret av de svenska
statens obligationer till nominellt belopp av sammanlagt 20,000,000 kronor,
vilka enligt riksdagens medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan
för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken, må
utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den 1 juli 1946 och beträffande
återstående hälften till den 1 juli 1951;
2) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa
ej
mindre till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jordbrukskasserörelsen
m. m. ett anslag av 53,000 kronor;
än även till Jordbrukets kreditkassor: Förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen
ett förslagsanslag av 215,000 kronor.
Författningsförslagen äro bilagda detta utlåtande.
I anledning av propositionen har i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl väckts motionen nr 255, vari föreslagits, att avdelningskontor under
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 8 sami. Nr 41.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
centralkassor med en viss omslutning må på särskild framställning och med
Kungl. Maj:ts medgivande bli jämställda med centralkassor.
Propositionen och motionen hava hänvisats, såvitt angår anslagsfrågorna
till jordbruksutskottet och i övrigt till bankoutskottet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionären andragit till stöd
för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
Gällande bestämmelser m. m.
De bestämmelser, som nu reglera jordbrukskasserörelsen, återfinnas i lagen
den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit ävensom förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets
kreditkassor samt förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Vid upprepade tillfällen ha ändringar
vidtagits i dessa författningar. Särskilt betydelsefulla ändringar ha
genomförts genom författningar den 26 juni 1936 (nr 374 och 375). Vidare
böra nämnas det den 12 september 1930 utfärdade reglementet för svenska
jordbrukskreditkassan (nr 337) samt vissa kungörelser angående överlämnande
till riksbanken av statsobligationer såsom pant för centralkassas förbindelser,
av vilka kungörelser den senaste är utfärdad den 26 juni 1936
(nr 376). I fråga om förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor äro föreskrifter
meddelade i en kungörelse den 13 februari 1931 (nr 17), ändrad genom
en kungörelse den 26 juni 1936 (nr 377).
Beträffande den huvudsakliga innebörden av gällande bestämmelser hänvisas
till den i propositionen (sid. 27—32) lämnade redogörelsen.
Frågan om revision av bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen har
varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Dessa, vilka antagit
benämningen jordbrukskasseutredningen, ha den 29 januari 1941 framlagt betänkande
med förslag till förordning örn jordbrukets kreditkassor m. m. Betänkandet,
som ej tryckts, åtföljes av ett särskilt yttrande av ledamoten av
utredningen Svensson.
över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och
korporationer.
Allmänna utgångspunkter för förslaget.
Efter att ha framhållit en del synpunkter i anslutning till de uppgifter,
som i betänkandet lämnats beträffande jordbrukskasserörelsens utveckling,
och härvid såsom det icke minst glädjande uttrycket för rörelsens livskraft
hänvisat till att inlåningen från allmänheten ökats i stegrad takt har utredningen
ansett sig som ett sammanfattande omdöme om rörelsens utveckling
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
3
under de senare åren kunna uttala, att rörelsen i stort sett väl fyllt sina uppgifter
samt att den befäst det förtroende, som den åtnjuter hos jordbruksnäringens
utövare.
Trots de huvudsakligen goda erfarenheter, som sålunda vunnits, har det
enligt utredningens uppfattning visat sig, att de författningsbestämmelser,
som reglera verksamheten, lämna rum för erinringar i olika hänseenden.
Med hänsyn bland annat till de nuvarande ovissa ekonomiska förhållandena
har utredningen funnit sig icke böra framlägga förslag om någon genomgripande
omläggning av rörelsen utan nöjt sig med att föreslå sådana
ändringar i gällande bestämmelser, som ansetts särskilt trängande eller som,
även om så icke vore fallet, kunde genomföras utan mera långtgående författningsändringar.
Utredningen har förklarat sig icke göra anspråk på att
med sitt förslag komma med någon slutgiltig lösning beträffande grunderna
för jordbrukskasserörelsen.
Den huvudsakliga innebörden av utredningens förslag är följande.
De nuvarande tre leden inom rörelsen, svenska jordbrukskreditkassan,
centralkassorna och jordbrukskassorna, ha föreslagits skola bibehållas med i
huvudsak oförändrade uppgifter. Jordbrukskreditkassans inflytande på rörelsen
skall emellertid i vissa hänseenden stärkas. Jordbrukskreditkassan
skall i fortsättningen erhålla karaktären av en ekonomisk förening med centralkassoma
som medlemmar.
Nya grunder ha föreslagits i fråga om omfattningen av centralkassornas
inlåning från allmänheten. Dessa grunder ansluta sig i huvudsak till vad
som gäller för sparbankerna.
Beträffande frågan, i vilken utsträckning jordbrukskassorna böra utlämna
primärlån, har utredningen uttalat sig för att någon inskränkning icke bör
göras i kassornas rätt till sådan utlåning. Emellertid böra kassorna i första
hand tillgodose jordbrukarnas behov av driftkredit, och först i den mån för
kasserörelsen tillgängligt kapital därutöver förslår till utlämnande av primärlån,
böra sådana lån beviljas. Bland annat för att icke primärbelåningen
skall befrämjas på bekostnad av övrig utlåning, har utredningen föreslagit
borttagande av nuvarande frihet för primärbelåningen från andelsteckning.
Ali utlåning skall enligt utredningens förslag likställas i detta hänseende.
Lån skall kunna beviljas till belopp av 500 kronor för varje tecknad andel.
För envar andel skall betalas en insats av 5 kronor. Utöver insatserna skall
nytillträdande medlem betala en inträdesavgift av 5 kronor, oavsett kreditens
storlek, vilken avgift fonderas.
Kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar skall i huvudsak bibehallas
hos centralkassorna. Om centralkassa ej kan ställa tillräcklig kredit
till förfogande, skall emellertid ytterligare erforderlig kredit kunna lämnas
av svenska jordbrukskreditkassan.
I övrigt innefattar utredningens förslag ändringar i åtskilliga, mer eller
mindre väsentliga hänseenden.
De ändringar utredningen föreslagit i gällande bestämmelser ha synts utredningen
vara av den ari, att helt ny författning borde utfärdas. Detta syntes
så mycket mer motiverat, som 1930 års förordning redan förut vid olika
tillfällen varit föremål för mer eller mindre omfattande ändringar, varav
författningens överskådlighet blivit lidande.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ansett sig visserligen kunna
i stort sett vitsorda utredningens uttalande, att jordbrukskasserörelsen väl
fyllt sina uppgifter samt att rörelsen befäst det förtroende, som den åtnjöte
hos jordbruksnäringens utövare. Inspektionen har emellertid framhållit, att
man icke finge bortse från att utvecklingen i dylik riktning blivit sådan den
blivit mycket tack vare de goda ekonomiska förhållanden, som varit rådande
på jordbruksområdet och till vilka de av staten vidtagna stödaktionerna
på nämnda område i ej ringa omfattning bidragit. Inspektionen kunde
icke underlåta att framhäva, att utvecklingen, såsom även bestyrktes av
utredningens uttalanden, delvis framgått i banor, som icke varit avsedda
med den nu gällande jordbrukskasselagstiftningen. Jämväl organisationen
av de olika leden inom rörelsen hade ingivit inspektionen starka betänkligheter.
Dessa led måste ha till uppgift sinsemellan att fungera självständigt
men i gemensamt syfte. Principiellt oriktigt måste det då vara att —
såsom fallet vore inom rörelsen -—- i ett övre led, som skulle bland annat
handhava kreditgivningen till ett undre led, styrelsen eller styrelserna till
övervägande del rekryterades av representanter, vanligen verkställande representanter,
för det undre ledet. Även i andra än nu nämnda avseenden
hade, enligt vad inspektionens erfarenheter givit vid handen, mer eller mindre
anmärkningsvärda förhållanden framstått. För den nya lagstiftningen på
området måste det vara en uppgift att i största möjliga utsträckning söka
råda bot mot dylika förhållanden. Lagstiftningens bestämmelser borde därvid
giva en såvitt möjligt klar avgränsning av det område, varinom jordbrukets
kreditkassor finge röra sig. Över huvud borde vid lagstiftningen
samma allmänna synpunkter göras gällande i fråga om jordbrukets kreditkassor
som beträffande andra penninginrättningar.
I detta sammanhang må nämnas, att bank- och fondinspektionen av sist
angivna skäl uttalat sig för att handläggningen av ärenden angående jordbrukskasseväsendet
borde överflyttas från jordbruksdepartementet till finansdepartementet.
Inspektionen har hänvisat till att ärenden rörande affärsbanker,
sparbanker och hypoteksinstitutionen handlades inom sistnämnda
departement. I samma riktning ha även uttalat sig statskontoret, sparbanksinspektionen
och fullmäktige i riksbanken.
Departementschefen har anfört följande:
»Den verksamhet, som utövas av jordbrukskasserörelsen, torde särskilt
under senare åren ha vunnit stor uppskattning bland jordbruksnäringens
utövare. Rörelsen synes i stort sett ha fyllt sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Detta hindrar uppenbarligen icke att, såsom bank- och fondinspektionen
framhållit, vissa erinringar kunna framställas mot handhavandet
av verksamheten i ena eller andra hänseendet.
Att frågan örn grunderna för den av jordbrukskasserörelsen utövade
verksamheten ansetts böra bliva föremål för utredning, har främst haft sin
grund i att motstridande meningar gjort sig gällande i fråga örn riktlinjerna
för verksamheten, särskilt beträffande kreditgivningen. Vidare ha nuvarande
bestämmelser om rörelsens kapitalanskaffning lämnat rum för erinringar
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
5
ur olika synpunkter. Gällande författningar ha också i andra mer eller mindre
betydelsefulla hänseenden befunnits vara i behov av revision.
Det förslag, som nu framlagts av jordbrukskasseutredningen, synes mig
i huvudsak kunna läggas till grund för nya bestämmelser för jordbrukskasserörelsen.
I likhet med utredningen håller jag före, att gällande förordning
om jordbrukets kredilkassor — vilken genom täta ändringar kommit
att bliva ganska svåröverskådlig — härvid bör ersättas med en helt ny författning.
Vad angår frågan om överflyttande av ärenden angående jordbrukskasseväsendet
från jordbruksdepartementet till finansdepartementet torde detta
spörsmål, som ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande, böra göras till föremål
för ytterligare överväganden.»
Jordbrukskasserörelsens allmänna uppgitter.
Med avseende å jordbrukskasserörelsens allmänna uppgifter bar utredningen
framhållit, att rörelsen enligt gällande bestämmelser närmast haft
till uppgift att tillgodose det mindre jordbruket med driftskredit, men att rörelsen,
efter att till en början i stort sett ha hållit sig inom denna ram, sedermera
utvidgat sitt verksamhetsområde. Utredningen har föreslagit borttagande
av ifrågavarande begränsningar ur 1936 års lag med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit.
Utredningen har vidare framhållit, att även i så måtto en utvidgning av
jordbrukskasserörelsens verksamhet ägt rum, som kassorna i allt större utsträckning
vid sidan av driftkrediter ställt till förfogande primärkrediter.
Vid sitt övervägande av de olika förhållanden, som påverka frågan örn
jordbrukskasserörelsens primärbelåning, har utredningen stannat för att icke
föreslå några åtgärder av sådan innebörd, att lånebehövande jordbrukare
skulle betagas frihet att vända sig till den kreditinrättning, som de med hänsyn
till ränteförhållanden eller eljest själva funne det förmånligast att anlita.
Enligt utredningens mening måste emellertid fortfarande fasthållas vid att
jordbrukskasserörelsen i första hand hade att sörja för de kreditbehov, vilkas
tillgodoseende icke ankomme på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast
behovet av driftkredit.
Enligt vad utredningen slutligen anfört hade jordbrukskasserörelsen påtagit
sig även andra uppgifter än på kreditgivningens område. Vid sin inlåning
bade rörelsen sålunda ansett sig böra verka för sparande och god
hushållning på landsbygden, i vilket sammanhang icke minst borde nämnas
arbetet på att underlätta kontanta inköp av förnödenheter av olika slag.
Rörelsen hade överhuvud taget en viktig uppgift att fylla genom upplysningsverksamhet
i ekonomiska ting bland den jordbrukande befolkningen.
Denna verksamhet kunde bli så mycket mer betydelsefull, som rörelsen bär
kunde samarbeta med övriga grenar av ekonomisk föreningsrörelse.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»I likhet med utredningen anser jag övervägande skäl lala för att den nu
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
stadgade begränsningen av jordbrukskassornas rörelse till att avse mindre
jordbruk borttages. De betänkligheter, som ur riskfördelningssynpunkt skulle
kunna anföras häremot, synas mig sakna större betydelse om, såsom utredningen
föreslagit, i stället en inskränkning göres med avseende å det lånebelopp,
som får beviljas till en och samma låntagare. Jag återkommer härtill
i det följande.
Frågan i vad mån jordbrukskasserörelsen, vid sidan av utlämnandet av
driftkredit, också bör befatta sig med primärlångivning har varit föremål
för mycken diskussion. På de skäl, som anförts av utredningen, anser jag
för min del hinder icke böra föreligga för rörelsen att ställa till förfogande
även primärkredit. Med hänsyn till de möjligheter att tillgodose jordbrukets
behov av primärkredit, som erbjudas av andra kreditinrättningar, bör emellertid
jordbrukskasserörelsens mest angelägna uppgift vara att sörja för att
behovet av driftkredit blir tillgodosett i tillräcklig omfattning och på ett
ändamålsenligt sätt. Jag förutsätter att, därest andra kreditinrättningar kunna
lämna primärkredit på förmånligare villkor än jordbrukskassorna, dessa
ej komma att draga till sig dylik kredit. Utredningens i det följande omnämnda
förslag, att primärlån såsom särskilt säkra placeringar skola kunna
tjäna som grundval för inlåning, torde emellertid vara ägnat att uppmuntra
kasserörelsen till att ge alltför stort utrymme åt primärlångivningen på driftkreditens
bekostnad. Till motverkande härav torde i anslutning till den
ståndpunkt, varåt jag nyss givit uttryck, i den nya jordbrukskasseförordningen
föreskrift böra meddelas därom att kasserörelsen i sin kreditgivning
i första hand har att tillgodose behovet av driftkredit. Däremot torde ur
lagen med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit — vilken
upptager en del föreskrifter rörande centralkassornas inlåning m. m. —
kunna uteslutas alla föreskrifter, som reglera arten av jordbrukskasserörelsens
kreditgivningsverksamhet.
Av vad jag nu sagt torde följa att hinder icke i och för sig bör anses möta
mot att, såsom egnahemsstyrelsen förutsatt, egnahemslåntagares bottenkredit
är placerad hos jordbrukskassa lika väl som hos annan kreditinrättning.
Jag kan icke finna, att några bärande skäl blivit anförda mot utredningens
förslag, att jordbrukskasserörelsen även skall ha till uppgift att befordra
sparverksamheten på landsbygden. Härutöver torde såsom en allmän
uppgift för rörelsen böra angivas, att den har att främja en sund utveckling
av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.»
Organisationsfrågor.
Utredningen har erinrat om att jordbrukets behov av kredit tillgodoses,
förutom av jordbrukskasserörelsen, även av den med statlig grundfond utrustade
hypoteksbanken och det i huvudsak statsägda aktiebolaget jordbrukarbanken.
Utredningen har ansett det kunna ifrågasättas, om icke de uppgifter,
som här avsedda kreditinstitutioner ha sig förelagda, skulle kunna
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
7
tillgodoses på ett bättre sätt, om deras arbete samordnades i en eller annan
form. Vid överläggningar, som utredningen hållit med representanter för
lanthypoteksinstitutionen och jordbrukarbanken, ha emellertid dessa ställt
sig avvisande till en sammanslagning av någon av institutionerna med jordbrukskasserörelsen.
Även från deima rörelses sida har man uttalat sig mot
en dylik sammanslagning. Med hänsyn till de betänkligheter, som sålunda
framförts häremot, har utredningen ansett sig icke böra framlägga något
förslag i förevarande syfte. Emellertid har utredningen framhållit önskvärdheten
av att hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen ej släppa tanken
på ett närmare samarbete. Bland annat har utredningen funnit det ligga
nära till hands, att vardera institutionen lämnar lånesökande uppgift angående
de lånemöjligheter, som erbjudas av den andra institutionen.
Utredningen har även upptagit till behandling vissa frågor angående jordbrukskasserörelsens
interna organisation. Utredningen har funnit tveksamt,
huruvida centralkassorna icke lämpligen böra upphöra såsom självständiga
organ och i stället ombildas till avdelningskontor under jordbrukskreditkassan.
Denna skulle då kunna erhålla ett fastare grepp över rörelsen, utan att
därför jordbrukskassornas självständighet behövde lida intrång. En omorganisation
i här avsedd riktning skulle även kunna underlätta en reducering
av administrationskostnaderna. Vidare skulle också rörelsens kapitalanskaffning
kunna befrämjas genom att denna skulle kunna grundas på resurserna
hos rörelsen i dess helhet. Emellertid har utredningen av olika skäl ansett
sig i nuvarande läge böra avstå från att förorda en ombildning av centralkassorna.
Utredningen har ej heller kunnat undgå att taga hänsyn till att
centralkassorna själva i allmänhet synts vara motståndare till en sådan omorganisation.
Såsom framgår av det följande har utredningen likväl föreslagit
vissa åtgärder i riktning mot ökad befogenhet för jordbrukskreditkassan
att öva inflytande på centralkassomas verksamhet.
Såsom ett förbindelseled mellan jordbrukskreditkassan och centralkassorna
har utredningen föreslagit inrättande av ett förvaltningsråd, med vilket
förstnämnda kassa skulle kunna rådpläga i viktigare frågor. Av rådets ledamöter
skall en utses av varje centralkassas styrelse. Två ledamöter skola utses
av sådan sammanslutning för främjande av jordbrukets intressen, som
Kungl. Majit bestämmer. Utredningen har i sistnämnda hänseende närmast
haft i tankarna Sveriges lantbruksförbund.
Enligt utredningens förslag skall jordbrukskreditkassan ombildas till ekonomisk
förening med centralkassorna såsom medlemmar, varvid centralkassorna
skola hava att solidariskt ansvara för jordbrukskreditkassans förbindelser.
Under det att fråga om godkännande av centralkassa för närvarande prövas
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, har utredningen
föreslagit, att avgörandet härutinnan skall ankomma på Kungl. Maj :t.
Som skäl för denna ändring har utredningen hänvisat till att centralkassornas
verksamhetsområden i allmänhet omfatta mer än ett län, varför länssty
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
reise enligt nuvarande bestämmelser kan komma att fatta beslut, som rör
kreditgivningen inom annat län. I samband med godkännandet av kassa
böra kassans stadgar fastställas av Kungl. Maj:t. I stadgarna skall bland
annat angivas centralkassans verksamhetsområde. Däremot bör fråga om
tillstånd för centralkassa att inrätta avdelningskontor avgöras av bank- och
fondinspektionen. Sådant tillstånd bör lämnas, när det befinnes kunna vara
till nytta för det allmänna.
Bland övriga reformer med avseende å jordbrukskasserörelsens organisation,
vilka föreslagits av utredningen, må nämnas, att utredningen uttalat
sig för att, liksom för närvarande jordbruksekonomiska föreningar, exempelvis
mejeriföreningar, kunna anslutas till centralkassorna, medlemskap i sådana
kassor även skall kunna medgivas aktiebolag, som bildats med motsvarande
ändamål.
Minsta antalet till centralkassa anslutna jordbrukskassor har föreslagits
skola höjas från 10 till 15 och minsta antalet medlemmar i jordbrukskassa
från 15 till 20.
Utredningen har ansett även andra garantier böra skapas för att icke jordbrukskassor
bibehållas, som icke ha tillräcklig livskraft. I detta hänseende
har utredningen föreslagit att, örn sammanlagda beloppet av jordbrukskassas
inlåning för vederbörande centralkassa och utlåning, sedan fem år förflutit
från jordbrukskassans godkännande, ännu icke uppnått ett belopp av
25,000 kronor eller sedermera understiger detta belopp, godkännandet för
kassan skall kunna återkallas. Enligt vad utredningen upplyst, funnos vid
1939 års utgång 62 jordbrukskassor av sådan ringa storleksordning. Ifrågavarande
föreskrift har föreslagits skola träda i tillämpning först fem år efter
författningens ikraftträdande i övrigt.
Enligt utredningens förslag skall antalet styrelseledamöter i centralkassa
och jordbrukskassa utgöra minst fem samt beträffande centralkassa högst
elva och beträffande jordbrukskassa högst sju.
Slutligen har utredningen föreslagit, att fråga om utseende av verkställande
direktör hos centralkassa skall underställas jordbrukskreditkassan, innan
styrelsen för centralkassan fattar beslut i frågan. Jordbrukskreditkassan
får då tillfälle att i tid underrätta centralkassan om sin uppfattning.
Beslutar styrelsen för centralkassan i strid häremot, skall jordbrukskreditkassans
styrelse ha rätt att vägra att godkänna centralkassans beslut.
Vidare har utredningen hänvisat till att det kan inträffa, att direktör i
centralkassa visar sig olämplig till sådan befattning men centralkassan av
ett eller annat skäl anser sig icke böra skilja honom från befattningen. I
sådana fall skall jordbrukskreditkassans styrelse enligt utredningens förslag
ha befogenhet att förelägga centralkassans styrelse att vidtaga åtgärder för
hans entledigande. I vad mån han därefter under längre eller kortare tid
skall, trots entledigandet, åtnjuta lön, blir beroende av innehållet i förefintligt
avtal mellan centralkassan och direktören.
I anslutning härtill har utredningen för jordbrukskassornas del föreslagit
att, om befattningshavare hos sådan kassa visar sig olämplig för sin be
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
9
fattning men kassans styrelse icke vidtager åtgärder för att skilja honom
från denna, styrelsen för centralkassan skall kunna förelägga jordbrukskassans
styrelse att vidtaga åtgärder för hans entledigande.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»Enligt min mening hade det varit önskvärt, örn utredningen kunnat finna
en positiv lösning av frågan örn ett fastare samarbete mellan jordbrukskasserörelsen
och övriga kreditinrättningar, som bedriva mera betydande utlåning
till jordbruket, i syfte att förbilliga krediten.
Det torde emellertid ej vara möjligt alt i sakens nuvarande läge åstadkomma
en sådan långtgående reform. Utredning bör enligt min mening
igångsättas rörande dessa spörsmål. Att med hänsyn härtill uppskjuta genomförandet
av önskvärda ändringar i bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen
anser jag icke lämpligt.
Beträffande kasserörelsens interna organisation delar jag utredningens
uppfattning, alt skäl kunna tala för att — utan att jordbrukskassornas
självständiga ställning påverkas — en viss koncentration sker av jordbrukskreditkassans
och centralkassornas verksamhet. Då emellertid utredningen
icke ansett sig böra framlägga förslag härom, finner jag mig icke nu böra
upptaga denna fråga.
Då förslaget om inrättande av ett förvaltningsråd som förbindelseled mellan
jordbrukskreditkassan och centralkassorna snarast skulle strida mot
tanken på en koncentration av rörelsen och en sådan anordning överhuvud
taget synes onödig och ägnad att komplicera organisationen, kan jag icke biträda
förslaget härom. Ej heller anser jag mig böra förorda att, såsom föreslagits
i en del yttranden, antalet ledamöter av jordbrukskreditkassans styrelse
utökas, vare sig för att förstärka centralkassornas eller det allmännas
inflytande inom styrelsen. Enligt min mening bör styrelsen liksom hittills
utgöras av fem ledamöter, av vilka en utses av Kungl. Majit och en av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt övriga tre väljas av centralkassorna.
I enlighet med utredningens förslag torde godkännande av centralkassa
böra meddelas av Kungl. Majit. Härvid bör Kungl. Majit även godkänna
centralkassans stadgar, i vilka bland annat kassans verksamhetsområde
skall vara angivet. I likhet med vad som gäller enligt banklagen, torde fråga
om inrättande av avdelningskontor till centralkassa böra underställas Kungl
Majit. Tillstånd härtill bör lämnas, när det finnes kunna vara till nytta för
det allmänna. Vid tillämpning av denna bestämmelse — vilken ansluter sig till
motsvarande föreskrifter för affärsbanker och sparbanker — böra givetvis
beaktas de jordbrukares intressen, som det åsyftade avdelningskontoret skall
lia att betjäna.
Jag anser mig också kunna biträda utredningens förslag att, lika väl sorn
en jordbruksekonomisk förening, exempelvis en mejeriförening, kan antagas
till medlem av centralkassa, även ett aktiebolag, som bildats med motsvarande
ändamål, skall kunna erhålla medlemskap i sådan kassa. På grund
av vad bank- och fondinspektionen anfört synes det böra förutsättas, att här
avsett aktiebolag är av lokal karaktär. I detta sammanhang vill jag förorda,
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
att även sådan förening, som bildats av utövare av trädgårdsskötsel, hönsskötsel
eller fiske, skall betraktas som jordbruksekonomisk förening och
sålunda kunna anslutas till centralkassa.
Vad slutligen angår utredningens förslag, att jordbrukskreditkassan skall
äga vissa befogenheter med avseende å tillsättning och entledigande av verkställande
direktör hos centralkassa samt att centralkassestyrelse skall kunna
påfordra entledigande av befattningshavare hos jordbrukskassa, finnes knappast
anledning att befara, att här avsedd befogenhet att ingripa mot befattningshavare
skall utnyttjas annat än i rena undantagsfall, då det ur rörelsens
gemensamma synpunkt måste anses mindre lyckligt, om befattningshavaren
bibehålies i tjänst. Med denna utgångspunkt kan jag ej finna de
starka betänkligheter befogade, som ifrågavarande förslag väckt på sina
håll. På grund av vad bank- och fondinspektionen anfört torde utredningens
förslag böra kompletteras med en föreskrift, att kassastyrelse, som blivit förelagd
att entlediga befattningshavare, skall vara pliktig att ställa sig sådant
föreläggande till efterrättelse.
Med hänsyn till vad här och i det följande föreslås i fråga örn vissa ökade
befogenheter för jordbrukskreditkassan synes man kunna räkna med att
bank- och fondinspektionens arbete med övervakningen över rörelsen i någon
mån kan lättas.
Beträffande de övriga organisationsfrågor, som berörts av utredningen,
finner jag ej anledning till annan erinran mot vad utredningen föreslagit, än
att högsta antalet styrelseledamöter i centralkassa torde böra bestämmas till
nio.»
Jordbrukskasserörelsens kapitalanskaffning.
Den kapitalanskaffning, som erfordrats för att tillgodose de växande kraven
på lån från jordbrukskasserörelsen, har i huvudsak skett på två vägar,
nämligen dels genom centralkassornas inlåning från allmänheten och dels genom
jordbrukskreditkassans upplåning. Härtill kommer viss rediskontering
i riksbanken.
Enligt nu gällande förordning får centralkassas sammanlagda inlåning å
bankmässiga räkningar icke överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger
den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt
hava för centralkassans förbindelser. Då så betingas av särskilda
skäl kan likväl Kungl. Majit medgiva, att inlåningen må uppgå till ett belopp,
motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet. Sådant medgivande har
lämnats beträffande vissa centralkassor.
Utredningen har i fråga om gränserna för centralkassornas inlåning förordat,
att de för sparbankerna gällande inlåningsbestämmelserna i stort sett
tagas till förebild för centralkassorna. I detta hänseende har utredningen anfört
följande:
Till grund för inlåningen bör alltså till en början ligga vad centralkassan
har placerat i kontanta penningar, i medel, som för kassans räkning innestå
i jordbrukskreditkassan eller hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
Bankoutskottets utlåtande Nr il
11
eller å postgiro eller ock i statens eller hypoteksbanken obligationer. Det torde
icke finnas anledning för centralkassorna att ha medel placerade hos postsparbanken
eller sparbank — sparbankerna ha icke checkräkning — eller i
skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret
och ej heller i andra obligationer än statens och hypoteksbanken. Placering
av eventuella överskottsmedel hos annan centralkassa torde ej ifrågakomma
men däremot att desamma utlånas till jordbrukskreditkassan, som
kan använda dessa för att täcka andra centralkassors kapitalbehov. De för
sparbankerna gällande inlåningsbestämmelserna lia i förevarande del modifierats
i anslutning till vad här anförts.
Att taga särskild hänsyn till primärlånen vid bestämmandet av centralkassornas
inlåningsrätt synes motiverat på grund av den goda säkerhet, varå
dessa lån vila. Å andra sidan kan invändas, att ett gynnande av primärlånen
i förevarande hänseende kan vara ägnat att stödja primärbelåningen på bekostnad
av utlämnandet av driftskredit. Emellertid må erinras örn att utredningen
i det föregående uttalat sig för att skyldighet till andelsteckning även
bör införas såvitt gäller primärlån. Med beaktande härav finner utredningen
avgörande hinder icke möta att vid inlåningsrättens bestämmande tillmäta
primärlånen den betydelse, som synes motiverad på grund av deras säkerhet.
De primärlån, som enligt sparbankslagen få läggas till grund för inlåning,
skola ligga inom femtio procent av fastighets taxeringsvärde. På grund av
de i gällande förordning örn jordbrukets kreditkassor meddelade bestämmelserna
örn andelsteckning räknas däremot såsom primärlån hos jordbrukskasserörelsen
sådana inteckningslån, för vilka säkerheten ligger inom 60
procent av taxeringsvärdet. Detta senare procenttal utgör även den gräns,
som sedan några år tillbaka gäller för hypoteksföreningarnas primärbelåning.
Nu anförda omständigheter synas motivera, att även vid bestämmandet av
centralkassornas inlåningsrätt hänsyn tages till alla lån, som grundas på inteckning
inom 60 procent. Denna höjning i förhållande till vad som gäller
för sparbankerna synes försvarlig med hänsyn till att centralkassorna för sin
inlåning erbjuda den ytterligare säkerhet, som ligger i medlemmarnas ansvarighet
och till vilken icke någon hänsyn i övrigt tages vid inlåningsrättens
bestämmande. Från den nu angivna regeln torde emellertid böra göras det
undantaget att lån mot inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet
— det gäller här närmast lån till jordbruksekonomiska föreningar — skola
kunna medräknas vid inlåningsrättens bestämmande allenast till den del de
ligga inom 40 procent av fastighetsvärdet. De särskilda restriktioner med
avseende å vissa slag av fastigheter, som i övrigt i förevarande sammanhang
upptagits i sparbankslagen, synas icke behöva göras tillämpliga beträffande
centralkassorna.
Att låta fondernas storlek öva inflytande på centralkassornas inlåningsrätt
synes motiverat icke blott med hänsyn till det mått på soliditeten, som
fonderna utgöra, utan även ur den synpunkten att centralkassorna härigenom
uppmuntras till en ökad fondbildning.
I de fonder, som böra medräknas vid bestämmandet av centralkassornas
inlåningsrätt, torde böra inbegripas icke blott centralkassornas reservfonder
utan också de jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital hos dessa
kassor ävensom jordbrukskassornas reservfonder och insatskapital. Insatskapitalen
torde ur inlåningens synpunkt kunna anses innebära ungefär samma
säkerhet som reservfonderna. Att medräkna även jordbrukskassornas
reservfonder och insatskapital synes motiverat med hänsyn lill att det i
varje fall intill gränsen för dessa medel icke torde möta alltför stora svårigheter
att taga i anspråk jordbrukskassornas skyldighet att underkasta sig ut
-
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
taxering samt deras solidariska ansvarighet för centralkassornas förbindelser.
Vid sitt bedömande av frågan, vilket förhållandetal som bör väljas mellan
fonderna och inlåningsrätten — bortsett från den inlåning, som motsvaras
av kontanter och banktillgodohavanden m. m. samt primärlån — bär utredningen
övervägt, om anledning finnes att frångå det relationstal, som
härutinnan gäller för sparbankerna, d. v. s. 1272 gånger fonderna. Detta
relationstal motsvarar en fondtäckning av 8 procent. Även örn det från något
håll skulle göras gällande, att centralkassornas rörelse vöre mera riskbetonad
än sparbankernas, motväges detta av medlemmarnas solidariska ansvarighet
för centralkassornas förbindelser samt de statsobligationer, som
ställts till förfogande som ytterligare säkerhet för dessa förbindelser. Ur en
annan synpunkt sett^ har utredningen övervägt, huruvida centralkassorna
äro i behov av en så vidsträckt inlåningsrätt, som nyss angivits, och örn
icke här avsett förhållandetal borde kunna begränsas från 1272 till förslagsvis
10. Av tillgängliga uppgifter rörande fondernas utveckling under senare
år »kulle man kunna draga den slutsatsen att fondbildningen är i så stark
utveckling, att sistnämnda relationstal skulle vara tillräckligt. Emellertid har
kasserörelsens sammanlagda årsvinst avsevärt nedgått under år 1940, beroende
på ökade avskrivningar å inventarier, minskade statliga förvaltnmgsbidrag
och höjda skatter. Dessa faktorer — och härvidlag framförallt
minskningen i statsbidragens belopp — kunna åtminstone delvis väntas påverka
rörelsens årsvinster även för kommande år. Med hänsyn till vad nu
anförts har utredningen stannat för att föreslå, att centralkassorna i förevarande
hänseende likställas med sparbankerna.
Likaledes torde i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för sparbankerna
såsom en kompletterande föreskrift böra stadgas, att centralkassas inlåning,
med avdrag av ett belopp motsvarande centralkassas kassa och de
medel, som för centralkassans räkning innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller å postgiro, i intet fall får
överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital.
Utredningen har vidare framlagt förslag örn sådan ändring i förordningen
om erkända sjukkassor, att sådan kassas sjukhjälpsfond skall kunna redovisas
i insättningar hos centralkassa lika väl som i insättningar hos andra kreditinrättningar.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»Det torde vara en allmän uppfattning, att jordbrukskasserörelsen bör sträva
efter att i största möjliga utsträckning göra sig självförsörjande och oberoende
av upplåning hos andra institutioner. I anslutning härtill bör centralkassornas
inlåning från allmänheten upparbetas. En sådan ökning av inlåningen
bör icke motverkas genom mera restriktiva inskränkningar i kassornas inlåningsrätt,
än som påkallas av hänsyn till insättarnas intressen.
Nuvarande begränsning av inlåningsrätten — som grundas på kassemedlemmarnas
ansvarighet för centralkassornas förbindelser — synes olämplig icke
blott ur den synpunkten att den innebär alltför trånga gränser för inlåningen
utan även med hänsyn till att andra faktorer kunna vara mera förtjänta av
beaktande än ansvarigheten, när det gäller inlåningsrättens bestämmande.
I detta hänseende biträder jag utredningens förslag, att såsom underlag
för centralkassas inlåningsrätt -— i denna bör innefattas även upplåningen
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
13
— skall kunna tjäna kassans innehav av kontanter, vissa banktillgodohavanden,
statens och allmänna hypoteksbankens obligationer samt primärlån,
ävensom att dessutom hänsyn skall tagas till fondernas storlek.
Såsom primärlån torde, i enlighet med vad utredningen föreslagit, böra
räknas lån mot inteckningar i jordbruksfastigheter inom 60 procent av taxeringsvärdet.
Utredningen synes mig ha anfört bärande skäl för att gränsen
sättes vid detta procenttal. Det torde saknas anledning att i detta sammanhang
taga ställning till frågan i vad mån denna gränsdragning bör utöva
inflytande på motsvarande bestämmelser för andra penninginrättningar, som
bedriva inlåningsrörelse. Däremot finner jag mig ej kunna tillstyrka den av
utredningen föreslagna avvikelsen från vad som gäller i fråga om sparbankerna,
att inteckningar även i andra fastigheter på landsbygden än jordbruksfastigheter
skulle kunna ligga till grund för inlåning.
Utöver den inlåning, som motsvaras av kontanter, banktillgodohavanden,
obligationer och primärlån, torde centralkassa på sätt utredningen föreslagit
böra få inlåna penningar intill ett belopp av 12 1j2 gånger kassans jämte anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital. Anledning torde icke finnas att i
förevarande hänseende fastställa ett annat relationstal mellan fonderna och
inlåningen än som gäller för sparbankernas del.
Likaså tillstyrker jag utredningens förslag, att centralkassas inlåning med
avdrag av kontanter och banktillgodohavanden — men inberäknat vad som
motsvaras av obligationer och primärlån — icke skall få överstiga 30 gånger
kassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital. Även här lia
gällande föreskrifter för sparbankerna tagits till förebild.
Det från olika håll framställda förslaget, att rediskontering av spannmålsväxlar
skall få ske oberoende av inlåningsrätten, kan jag ej biträda.
Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen, enligt
vilken centralkassas sammanlagda inlåning under viss tid efter den nya förordningens
ikraftträdande skall få uppgå till — förutom ett belopp motsvarande
kontanter, förut avsedda banktillgodohavanden och obligationer samt
primärlån — 15 gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital, synes det angeläget att centralkassa icke kan utnyttja
ifrågavarande övergångsbestämmelse till en sådan ansvällning av rörelsen,
att svårigheter uppstå att vid utgången av övergångsperioden begränsa inlåningen
i anslutning till det relationstal till fonderna, som därefter kommer
att gälla. Till förebyggande härav föreslår jag, att rätten för centralkassa att
utnyttja övergångsbestämmelsen skall bliva beroende av Kungl. Maj:ts medgivande.
Detta torde i allmänhet icke böra lämnas i andra fall än då centralkassas
inlåning vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande överstiger
den där stadgade maximeringen. De förslag örn förlängning av övergångstiden,
vilka framkommit i några yttranden, kan jag ej biträda. Med
hänsyn till att de nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft ett år
senare än utredningen föreslagit, torde emellertid övergångsperioden böra
utsträckas intill utgången av år 1946. Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att en centralkassa såtillvida kan göra sig oberoende
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
av inskränkningarna i inlåningen, som kassan alltid kan inlåna medel för
att därefter tillhandahålla dem åt jordbrukskreditkassan eller insätta dem
i riksbanken eller eljest placera dem i tillgångar, som få ligga till grand för
inlåning.
Med hänsyn till det sätt, på vilket rörelsens kapitalanskaffning är ordnad,
och till att för rörelsen tillgängliga medel i största möjliga utsträckning
böra utnyttjas för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, finner jag mig
åtminstone icke för närvarande böra, såsom ifrågasatts av bank- och fondinspektionen,
föreslå några bestämmelser i fråga om skyldighet för jordbrukskreditkassan
att hålla viss kassareserv för upplåningen. De kassareserver,
som skola hållas av centralkassorna, komma för övrigt även jordbrakskreditkassan
indirekt till godo.
Slutligen vill jag här fästa uppmärksamheten på att den befogenhet, som
jordbrukskreditkassans styrelse i det följande föreslås skola erhålla med avseende
å räntesättningen inom rörelsen, visserligen i första hand ansetts påkallad
med hänsyn till utlåningsräntorna men även blir tillämplig i fråga örn
räntorna för inlåningen.
Mot utredningens förslag om viss ändring i förordningen örn erkända sjukkassor
har jag intet att erinra.»
Andelsteckning.
Enligt gällande bestämmelse är delaktigheten i jordbrukskassa maximerad
i förhållande till värdet å den fastighet, för vilken delaktighet sökes. Ägare
av jordbruksfastighet får vara delaktig i kassa med högst en andel för varje
fullt tal av 500 kronor av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden.
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av jordbrukskassa
beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), får utgöra
högst 200 kronor för varje andel, varmed medlemmen är delaktig i kassan.
Utan hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet
eller därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet
av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens
kapitalvärde ligger inom 60 procent av fastighetens sammanlagda jordbruksoch
skogsvärden.
Utredningen, som haft under övervägande olika alternativ för andelsteckningen
hos jordbrukskasserörelsen, har uttalat sig för att andelsteckningen
inom jordbrukskasserörelsen fortfarande i princip bör regleras efter gällande
grunder, dock med vissa ändringar och jämkningar. Efter framhållande av,
att den nuvarande ordningen, varigenom andelsteckning icke erfordras för
erhållande av primärlån visat sig icke vara tillfredsställande, har utredningen
ansett sig böra borttaga skillnaden mellan primärlån och annan kredit
samt föreslå, att för all kredit skall fordras andelsteckning efter samma
grund. Införandet av andelsteckning för nuvarande primärlånen bör å andra
sidan medföra, att lånerätten per tecknad andel ökas till 500 kronor.
Nuvarande begränsning, att högst en andel får tecknas för varje 500 kronor
av fastighets värde, har utredningen ansett icke längre böra bibehållas.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
15
Hinder torde icke böra föreligga för någon att teckna så många andelar han
önskar.
För varje andel i jordbrukskassa skall enligt utredningens förslag, liksom
för närvarande, erläggas en insats av 5 kronor. Denna insats har utredningen
föreslagit skola i sin helhet tillföras jordbrukskassans insatskapital. Utredningen
har dessutom föreslagit, att medlem skall betala en inträdesavgift å
5 kronor, som icke återbetalas vid utträde.
För jordbrukskassornas andelsteckning i centralkassorna och för dessa senare
kassors andelsteckning i jordbrukskreditkassan — i båda fallen grundas
andelsteckningen på antalet andelar, som tecknats av jordbrukskassemedlemmarna
— skola däremot ej erläggas några insatser.
Även med avseende å utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar har
utredningen föreslagit, att för varje andel skall kunna beviljas kredit intill
högst 500 kronor, oavsett om fråga är om primärlån eller annan kredit.
Beträffande jordbruksekonomiska föreningars insatsbetalning har utredningen
förordat, att nuvarande bestämmelser bibehållas, enligt vilka insats
skall utgöra 5 kronor för varje andel. Därutöver skall emellertid förening enligt
utredningens förslag erlägga en inträdesavgift av 10 kronor.
I ett vid utredningens betänkande fogat särskilt yttrande har en av utredningens
ledamöter, verkställande direktören hos Gävleborgs läns centralkassa
Per Svensson uttalat sig för att andelsteckningen hos jordbrukskassorna
skall bestämmas .på grundval av taxeringsvärdena å medlemmarnas fastigheter
och oberoende av lånebehovet. Reservanten har för sin del föreslagit,
att medlem i jordbrukskassa skall vara skyldig att teckna en andel för varje
påbörjat 5,000-tal kronor av den av honom ägda eller brukade fastighetens
värde upp till 100,000 kronor. Om värdet överstiger detta belopp, skola
tecknas 30 andelar. För varje andel skall erläggas en minimiinsats av 10
kronor. Särskild inträdesavgift skall ej betalas vid inträde i jordbrukskassa.
Däremot skall sådan kassa vid inträde i centralkassa endast erlägga en fast
inträdesavgift å'' 50 kronor men inga insatser. Vid centralkassas inträde i
jordbrukskreditkassan skall enligt reservantens förslag erläggas en inträdesavgift
av 500 kronor.
Enligt såväl majoritetens som reservantens förslag skall medlem av jordbrukskassa
vara ansvarig för kassans förbindelser intill ett belopp av 50
kronor för andel. Centralkassornas medlemmar skola vara solidariskt ansvariga
för respektive centralkassas förbindelser intill ett belopp av likaledes 50
kronor för andel. Slutligen skola sistnämnda kassor solidariskt ansvara för
jordbrukskreditkassans förbindelser intill elt belopp av 10 kronor för andel.
Det har uttryckligen angivits — vad som redan nu torde vara avsett — att
ansvarigheten icke kan utkrävas annorledes än i samband med kassas likvidation.
Däremot skall utan samband med likvidation viss uttaxering kunna ske,
på medlemmar av jordbrukskassor och centralkassor intill högst 10 kronor
samt på centralkassorna såsom medlemmar av jordbrukskreditkassan intill
högst 5 kronor för andel och år.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
Frågan om grunderna för andelsteckningen inom jordbrukskasserörelsen
är ett av de mest omdiskuterade spörsmål, som utredningen haft att behandla.
Enligt nuvarande bestämmelser är jordbrukskassemedlems rätt att teckna
andelar begränsad uppåt i förhållande till värdet å den av honom innehavda
fastigheten, medan åter det minsta antal andelar, som medlemmen kan
teckna, blir beroende av i vad mån han behöver taga kredit i anspråk hos
jordbrukskassan. Primärlånen äro fritagna från andelsteckning.
Enligt det förslag, som avgivits av utredningens majoritet, skall andelsteckningen
fortfarande stå i viss relation till lånebehovet. Lån skall sålunda
icke kunna beviljas någon till högre belopp än 500 kronor för varje andel.
Härvid skola primärlånen likställas med annan kredit. Något maximum
för andelsteckningen i förhållande till fastighetsvärdet skall ej längre finnas.
För varje andel skall erläggas en insats av 5 kronor, varjämte varje
medlem skall lia att betala en inträdesavgift av likaledes 5 kronor, som skall
fonderas. Enligt den reservation, som avgivits av en av utredningens ledamöter,
skall andelsteckningen däremot helt grundas på värdet av medlems
fastighet, så att för varje påbörjat belopp av 5,000 kronor av värdet skall
tecknas en andel, för vilken skall erläggas en insats av minst 10 kronor. Någon
särskild inträdesavgift skall ej betalas enligt reservantens förslag. Enligt
såväl majoritetens som reservantens förslag skall varje andel liksom nu
vara förbunden med ansvarighet för respektive jordbrukskassas förbindelser
intill ett belopp av 50 kronor.
För min del kan jag visserligen icke i princip finna det oriktigt, att en
jordbrukskassemedlem har att erlägga insatser i rörelsen i förhållande till
den omfattning, i vilken han tager i anspråk kredit från rörelsen, liksom ej
heller att primärkredit härvid jämställes med annan kredit. Emellertid kan
mot ett sådant system för andelsteckningen med ett visst fog invändas, att
den hårdast kommer att belasta de mest skuldsatta och att ansvarigheten
inom rörelsen till stor del kommer att vila på det minst bärkraftiga medlemsklientelet.
Ur dessa synpunkter innebär reservantens förslag vissa fördelar
framför majoritetsförslaget. Förstnämnda förslag synes även enklare
i tillämpningen. Å andra sidan synes det mig emellertid svårt att bortse
från majoritetens farhågor för att införandet av andelsteckning på grundval
av fastighetsvärdet skulle avhålla många, som endast ha ringa lånebehov,
från att inträda som medlemmar i rörelsen.
Enär sålunda både utredningsmajoritetens och reservantens förslag lämna
rum för befogade erinringar, har jag ansett mig böra taga under övervägande
ytterligare andra alternativ för andelsteckningen hos jordbrukskassorna.
Härvid har jag uppmärksammat, att utredningen ansett den enklaste lösningen
av här berörda fråga vara, att varje medlem såsom insats erlade lika
stort belopp, oberoende av lånebehov eller andra faktorer, men att utredningen,
då en sådan grund för insatsbetalningen förmenats verka betungande
för de minst bärkraftiga jordbrukarna, funnit densamma åtminstone icke
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
17
för närvarande kunna föreslås till genomförande. Bank- och fondinspektionen
har utgått från att, för att med ett dylikt system en tillfredsställande
kapitalbildning skulle kunna ernås, insatsbeloppet icke skulle kunna bestämmas
lägre än till 50 kronor. Såvitt jag kan finna är nu antydda system
icke endast det enklaste ur praktisk synpunkt, utan det synes även i de hänseenden,
i vilka erinringar framställts mot de båda förut nämnda förslagen,
vara att föredraga framför dessa. En bestämd förutsättning för att nu sist
åsyftade system för andelsteckningen skall kunna ifrågakomma till genomförande
är emellertid, att den insats, som till enahanda belopp uttages av
samtliga medlemmar, kan sättas tillräckligt lågt. Den av bank- och fondinspektionen
angivna insatsen av 50 kronor skulle enligt min mening vara
alltför betungande för de minst bemedlade jordbrukarna. Det synes mig
icke behövligt, att insatsen fastställes till så högt belopp. Om insatsen begränsas
till 25 kronor för varje medlem, skulle insatskapitalet ändock bliva
större än enligt såväl majoritetens som reservantens förslag. Härvid tages
i intet fall hänsyn till den eventuella avgång från kassorna, vilken till äventyrs
skulle kunna föranledas av ändrade grunder för andelsteckningen. Ur
medlemmarnas synpunkt synes mig en insatsbetalning av sist angiven storlek
icke behöva verka alltför betungande. Detta gäller särskilt sådana jordbrukare,
som innehava fastigheter med höga värden eller vilkas lånebehov
är stort. Däremot kan möjligen för en jordbrukare med relativt begränsade
tillgångar en insats av 25 kronor förefalla väl hög, om han endast i ringa
omfattning ämnar taga kredit i anspråk. Jag vill emellertid erinra örn att
insatsen kan betraktas såsom en besparing, varå han kan erhålla ränta oell
som han kan återfå vid utträde ur kassan. För övrigt bör ifrågavarande utgift
bliva föga kännbar, om insatsbeloppet uttages genom avdrag å lån, som
beviljas jordbrukaren. Med tanke på sådana fall, då detta sistnämnda
förfaringssätt icke anses böra tillämpas, synes möjlighet böra finnas
att, då värdet å medlems fastighet understiger förslagsvis 10,000 kronor,
medgiva avgiftens betalning under en tidrymd av tre år. Det av mig nu angivna
systemet för andelsteckningen och insatsbetalningen innebär enligt min
mening i åtskilliga hänseenden bestämda fördelar framför andra alternativ,
varför jag förordar detsamma. Insatserna torde i sin helhet böra tillföras
jordbrukskassas insatskapital. Tillräcklig anledning torde icke finnas att vid
sidan av insatserna även uttaga särskild inträdesavgift.
Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att tecknandet av en andel
för medlem endast bör anses utgöra ett minimikrav och att hinder icke
bör möta för någon att teckna mer än en andel. Det synes ej uteslutet, att
särskilt ägare av större fastigheter skola vara beredda att frivilligt teckna
flera andelar. Vidare bör det stå medlem fritt att, utöver de insatsbelopp,
som svara mot antalet av honom tecknade andelar, erlägga ytterligare insatser
till kassan. Så snart sådana insatser uppgå till ett belopp av 25 kronor,
komma de att gå i ersättning för en ny andel.
Vid ett genomförande av här avsedda system för andelsteckningen synes
rict icke lämpligt, att medlemmarnas ansvarighet för respektive jordbruks
Tiihang
till riksdagens protokoll 1942. 8 sami. Nr 41. 2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
kassas förbindelser i fortsättningen grundas på antalet andelar. Det torde
ur alla synpunkter vara att föredraga, att ansvarigheten fördelas mellan
medlemmarna i förhållande till värdet å deras fastigheter. Härvid torde den
begränsningen av ansvarigheten böra införas, att denna får tagas i anspråk
intill ett belopp av högst 5 procent av värdet å medlems fastighet. Under
det att sammanlagda ansvarigheten med nuvarande grunder och anslutning
utgör omkring 25 miljoner kronor, skulle densamma enligt det av mig förordade
beräkningssättet uppgå till omkring 35 miljoner kronor. Även den
uttaxering, som liksom hittills bör kunna verkställas utan samband med
kassas likvidation, torde böra sättas i relation till fastighetsvärdena. Såsom
gräns för uttaxeringen torde böra angivas V2 procent av fastighetsvärdet
för år.
Vad härefter angår andelsteckningen och insatsbetalningen i centralkassorna
och jordbrukskreditkassan synes mig det lämpligaste vara att låta envar
medlem av centralkassa, alltså såväl jordbrukskassa som jordbruksekonomisk
förening och därmed jämställt bolag, teckna en andel i centralkassan.
Den insats, som härvid skall erläggas, har av utredningen föreslagits skola
bestämmas till 50 kronor. Jag anser detta belopp alltför lågt och föreslår för
min del en höjning till 100 kronor. Envar centralkassa torde i sin tur böra
teckna en andel och erlägga en insats å 500 kronor till jordbrukskreditkassan.
Enligt min mening tala övervägande skäl för att såväl jordbrukskassors
som jordbruksekonomiska föreningars och bolags ansvarighet för centralkassornas
förbindelser ställes i relation till kapitalbeloppen av respektive jordbrukskassas,
förenings eller bolags låneskuld till centralkassan. Efter enahanda
grunder torde centralkassornas ansvarighet för jordbrukskreditkassans
förbindelser böra bestämmas. Vare sig det gäller jordbrukskassors, föreningars
och bolags ansvarighet för centralkassas förbindelser eller sådan kassas
ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser, torde ansvarigheten
böra begränsas till 10 procent av låneskulden. Den årliga uttaxering, som centralkassa
liksom jordbrukskreditkassan bör kunna verkställa för täckande av
inträffade förluster, torde böra bestämmas till högst 1 procent av samma
låneskuld. Att härvid såväl ansvarigheten som uttaxeringen kommer att begränsas
till lägre sammanlagda belopp än enligt nuvarande bestämmelser, synes
mig reellt sett icke innebära någon avgörande olägenhet.
Under förutsättning att — såsom jag i det följande kommer att förorda —
de nya författningsbestämmelserna i allmänhet sättas i kraft den 1 juli 1942,
torde stadgandena i fråga om ansvarighet och uttaxering, med hänsyn till
vad i 44 § lagen om ekonomiska föreningar är bestämt om genomförande av
ändringar i förenings stadgar av viss innebörd, likväl böra träda i tillämpning
först den 1 juli 1944. Om medlem av jordbrukskassa, som har lån hos
kassan, icke har del i kassans insatskapital till ett belopp av minst 25 kronor,
bör det åligga honom att inbetala återstående insatsbelopp före den 1
juli 1944 eller, såvitt gäller medlem, som äger eller brukar fastighet med
värde understigande 10,000 kronor, före den 1 juli 1946. Medlem, som icke
utnyttjat någon som helst kredit hos kassan, torde böra få kvarstå som med
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
19
lein av kassan utan erläggande av ytterligare insats. De engångsinsatser å
100 kronor, som föreslagits skola erläggas av medlemmarna i centralkassorna,
torde böra inbetalas i samband med ikraftträdandet av den nya författningen,
oavsett vilka belopp som tidigare erlagts som insats. Detsamma torde
böra gälla centralkassornas insatser i jordbrukskreditkassan. Föreskrifter av
nu åsyftad innebörd torde böra införas i slutbestämmelserna till den nya
jordbrukskasseförordningen.
I detta sammanhang torde böra uppmärksammas, att medlem, som erlagt
större belopp till insatskapitalet än som erfordras enligt den nya förordningen,
kan utträda för motsvarande antal andelar och härvid återfå en
del av tidigare inbetalt belopp under loppet av en femårsperiod. Det torde
emellertid kunna antagas, att medlemmarna i allmänhet skola låta sina insatser
kvarstå hos kassorna, så mycket hellre som de kunna få ränta å insatsbeloppen.
I den mån särskilda åtgärder, utöver vad nu anförts, kunna visa sig erforderliga
i fråga om övergången till de nya bestämmelserna, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i ämnet.»
Kreditgivning m. m.
Utredningen har uttalat sig för att nya maximibestämmelser böra införas
rörande det högsta belopp, intill vilket medlem i jordbrukskassa må erhålla
kredit. Bestämmelserna i förevarande hänseende har utredningen ansett
böra givas den formen, att lån mot annan säkerhet än inteckning inom sex
tiondelar av senast fastställda taxeringsvärde å belånad fastighet icke må
beviljas någon till högre belopp än som motsvarar fyra tiondelar av taxeringsvärdet
eller, om centralkassan efter framställning av jordbrukskassan
med stöd av särskild värdering åsatt fastigheten annat värde än taxeringsvärdet,
det belopp varmed sålunda åsatt värde överstiger sex tiondelar av
taxeringsvärdet. Med taxeringsvärdet avses beträffande jordbruksfastighet
sammanlagda jordbruks- och skogsvärdet.
För det fall att fastighet är utarrenderad bör enligt utredningens mening
ej någon särskild gräns sättas för arrendators lånerätt utan arrendatorns
och jordägarens upplåning ses i samband med varandra. De böra sammanlagt
kunna erhålla kredit intill fyra tiondelar av arrenderad fastighets taxeringsvärde
eller särskilt åsätta värde (utöver lån mot inteckning inom 60
procent av värdet). Det belopp, vartill jordägares lån enligt det nyss sagda
högst får uppgå, bör i händelse fastigheten utarrenderas minskas med beloppet
av det lån, som beviljas arrendatorn.
Med hänsyn till de risker, som äro förenade med alltför stor utlåning på
en hand, har utredningen förordat, att åt en och samma jordbrukskassemedlem
icke får beviljas större kredit än som motsvarar Vo av det belopp, vartill
vederbörande jordbrukskassas sammanlagda utlåning må uppgå. Hänsyn
tages härvid icke till det faktiska beloppet av denna utlåning utan till den
kredit, som med hänsyn till antalet andelar i kassan tillhopa kan ställas till
förfogande av denna.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Utredningen har föreslagit sådana ändringar i nu gällande bestämmelser
i fråga örn centralkassornas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar,
att en andel får tecknas endast för varje fullt tal av 100 kronor av nyss angivna
skillnad mellan tillgångar och skulder samt att för varje andel skall få
beviljas kredit motsvarande 500 kronor. Begränsningen av centralkassornas
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar har utredningen ansett böra
— i stället för att utgöra en tiondel av det för medlemmarna i jordbrukskassorna
gällande lånemaximum — sättas i relation till den sammanlagda
verkliga utlåningen från respektive centralkassa. Ifrågavarande förhållandetal
skall härvid bibehållas vid en tiondel. Utredningen har vidare föreslagit,
att lån till en och samma förening ej skall få beviljas till högre belopp än
som motsvarar V25 av den sammanlagda utlåningen från centralkassan.
Utredningen har erinrat örn att under senare år på många håll i landet
uppbyggts s. k. bygdegårdar, vilka äro avsedda att tjäna som samlingslokaler
för ideella föreningar av olika slag. Önskemål ha framkommit, att jordbrukskassor
skola kunna bevilja kredit till dylikt ändamål. Utredningen har ansett
hinder icke böra möta mot att så kan ske. Tillräckliga skäl torde icke finnas
att för beviljande av lån för uppförande av bygdegård påfordra medlemskap
och andelsteckning i jordbrukskassa. Till förebyggande av att utlåningen
till här avsedda ändamål utövas på olämpligt sätt torde jordbrukskreditkassan
böra fastställa grunder för denna långivning. Vidare bör enligt utredningens
uppfattning jordbrukskassas beslut örn lån av ifrågavarande slag
underställas vederbörande centralkassa för godkännande.
Med avseende å räntesättningen inom jordbrukskasserörelsen har utredningen
föreslagit, att centralkassa bör vid såväl inlåning från allmänheten
som vid utlåning tillämpa de grunder för räntesättningen, som jordbrukskreditkassans
styrelse efter hörande av centralkassan och i samråd med förvaltningsrådet
anvisar. Motsvarande bestämmelser lia föreslagits beträffande
räntesättningen hos jordbrukskassorna. I fråga om motiveringen för här
avsedda förslag hänvisas till propositionen (sid. 69 och 70).
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»I enlighet med vad utredningen föreslagit torde föreskrifter böra införas
av innebörd att medlem av jordbrukskassa icke får ikläda sig högre skuldsättning
hos kassan än som svarar mot värdet å jordbrukarens fastighet.
Detta får naturligtvis icke tydas på det sätt att kredit skulle kunna lämnas
mot så högt liggande inteckningssäkerhet som upp till hela fastighetsvärdet.
Det förutsättes under alla förhållanden, att jordbrukaren skall kunna ställa
betryggande säkerhet.
I allmänhet torde till grund för belåningen böra läggas fastighets taxeringsvärde.
Liksom hittills torde emellertid möjlighet böra finnas att åsätta
fastighet annat värde. Jag kan icke ansluta mig till bank- och fondinspektionens
förslag örn borttagande av möjligheten till särskild värdering av fastighet.
Emellertid synes det mig lämpligt att, till förekommande av missbruk
av denna möjlighet, föreskrift införes om att här avsedd värdering skall
verkställas av vederbörande centralkassa. I likhet med utredningen vill jag här
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
21
understryka angelägenheten av att, där fastighet blir föremål för särskild
värdering, denna sker med iakttagande av all försiktighet, icke minst under
tider av höga jordvärden.
Utredningens förslag, att åt en och samma jordbrukskassemedlem icke får
beviljas större kredit än som motsvarar J/5 av det belopp, vartill vederbörande
jordbrukskassas sammanlagda utlåning må uppgå, anser jag böra såtillvida
modifieras, att jordbrukskassa må till en och samma medlem bevilja
kredit intill Vio av kassans verkliga utlåning eller, efter medgivande av centralkassans
styrelse, intill Vs av samma utlåning. Oberoende härav bör dock
jordbrukskassa få utlämna kredit intill belopp ej överstigande 10,000 kronor.
Att vid sidan av nu avsedda begränsning bibehålla någon motsvarighet till
nuvarande föreskrift, att lån icke utan medgivande av centralkassans styrelse
får beviljas medlem till högre belopp än intill hälften av medlemmens lånemaximum,
finner jag ej erforderligt. Än mindre kan jag förorda sådan av
bank- och fondinspektionen ifrågasatt inskränkning i jordbrukskassornas befogenheter,
att dylik kassa överhuvud taget icke skulle få bevilja kredit utan
att krediten godkänts av centralkassans styrelse. Emellertid bör denna kunna
bestämma, att krediter överstigande visst belopp eller eljest av viss beskaffenhet
ej må beviljas utan godkännande av styrelsen för centralkassan.
Liksom hittills bör även hantverkare eller annan arbetare, som beredes
sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig
verksamhet, kunna bliva medlem och erhålla lån hos jordbrukskassa. Att
begränsa tillämpligheten av dessa bestämmelser i den av bank- och fondinspektionen
föreslagna riktningen synes mig icke erforderligt.
Bärande skäl tala för att, såsom styrelsen för svenska bankföreningen antytt,
införa särskilda inskränkande föreskrifter beträffande jordbrukskassas
kreditgivning till egna funktionärer. Att helt förbjuda sådan kreditgivning
torde likväl med hänsyn till ifrågavarande kassors karaktär icke vara möjligt.
Jag förordar, att föreskrift meddelas om att lån ej må beviljas mot
skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskassas styrelse
eller suppleant för sådan ledamot eller i kassan anställd tjänsteman svarar
i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman, med mindre medgivande härtill
lämnats av styrelsen för centralkassan.
I likhet med bank- och fondinspektionen finner jag det icke tillräckligt
motiverat, att jordbrukskreditkassan förutom reverslån även skall kunna
bevilja kredit i räkning.
Vad härefter angår kreditgivningen till de jordbruksekonomiska föreningarna
finner jag mig kunna biträda utredningens förslag. Centralkassa bör
sålunda icke kunna bevilja kredit till dylika föreningar till belopp överstigande
Vin av kassans sammanlagda utlåning och icke till en och samma förening
till högre belopp än som motsvarar V25 av utlåningen. I likhet med utredningen
finner jag övervägande skäl tala för att jordbrukskreditkassan skall
kunna bevilja förening kredit, i den mån någon av nu angivna begränsningar
skulle hindra vederbörande centralkassa att ställa krediten till förfogande.
Jordbrukskred il kassans kreditgivning till föreningar torde sammanlagt icke
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
böra få överstiga 8 gånger kassans reservfond. Någon uttrycklig föreskrift om
hur stor kredit som må beviljas en och samma förening torde icke vara erforderlig,
då jag förutsätter, att kassans styrelse oberoende härav sörjer för
en lämplig riskfördelning.
Jordbruksekonomisk förenings lånerätt är för närvarande begränsad även
såtillvida att dylik förening får ingå i centralkassa med högst en andel för
varje fullt tal av 50 kronor av föreningens eget kapital, beräknat på visst sätt,
och att andelskrediten får utgöra högst 200 kronor för andel, d. v. s. fyra
gånger det egna kapitalet. Härutöver kan emellertid förening erhålla primärlån.
Med hänsyn till de av mig förordade ändrade grunderna för andelsteckningen
torde nuvarande begränsning i detta hänseende böra ersättas med en
till innebörden motsvarande föreskrift, enligt vilken kredit icke får uppgå
till högre belopp än fyra gånger föreningens eget kapital. För att insats,
som ej blivit till fullo gulden, skall få inräknas i insatskapitalet bör gälla
— i huvudsaklig anslutning till vad bank- och fondinspektionen förordat —
att en plan finnes fastställd för insatsbetalningen. Ogulden insats bör ej heller
få medräknas till högre belopp än som kan antagas bliva guldet inom
fem år efter medlems inträde i föreningen.
I likhet med utredningen finner jag önskvärt, att jordbrukskassa skall kunna
lämna kredit till bygdegårdar. Då sådan utlåning enligt utredningens förslag
skall ske efter grunder, som fastställas av styrelsen för jordbrukskreditkassan,
och beslut om lån i varje särskilt fall skall underställas centralkassans styrelse
för godkännande, synas mig några betänkligheter ej behöva möta mot
att jordbrukskassa beviljar kredit till nu avsett ändamål. Självfallet måste
här liksom vid annan kreditgivning förutsättas, att fullgod säkerhet lämnas.
Vad slutligen angår frågan, om jordbrukskreditkassan, i enlighet med vad
utredningen föreslagit, bör erhålla befogenhet att meddela anvisningar beträffande
centralkassornas och jordbrukskassornas räntesättning, synes det
önskvärt, att inom rörelsen tillämpas enhetliga räntesatser, i den mån ej annat
föranledes av särskilda förhållanden. En sådan likformighet eftersträvas
av såväl affärsbankerna som sparbankerna. Då jag icke finner grundade invändningar
kunna resas mot att här avsedd befogenhet tillägges jordbrukskreditkassan
— att tillämpas på det sätt utredningen förordat — anser jag
mig kunna i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag i förevarande
del.»
Disposition av årsvinster, fondering m. m.
Utredningen har föreslagit, att befogenheten att använda vinstmedel till
annat än fondering skall inträda så snart centralkassas fonder uppnå en
storlek, som motsvarar tio procent av utlåningen i stället för nuvarande tio
procent av utlåningen jämte hälften av insättarnas behållning.
Oberoende av om fonderna uppnått den föreslagna storleken skola av årsvinsten
kunna dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under något
föregående år uttaxerats å dem för täckande av förlust, och dels lämnas utdelning
till anslutna jordbruksekonomiska föreningar å deras insatser, dock
högst efter en räntesats av fem procent.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
23
Utredningen har vidare föreslagit att, om jordbrukskreditkassan eller centralkassa
gjort så stora förluster, att — sedan fonderna förbrukats — förlusterna
överstiga en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet
för kassans förbindelser sammanlagt uppgår, kassans godkännande skall
kunna återkallas, örn icke förlusterna senast vid det föreningssammanträde,
som kassans styrelse på grund härav skall utlysa, nedbringats under vad nyss
sagts.
I fråga om placering av centralkassas eller jordbrukskassas tillgångar i
fastigheter har utredningen ansett, att kassa icke bör få förvärva fastighet i
andra fall än då det erfordras för skyddande av fordran eller fråga är om
anskaffande av lokal för kassans inrymmande. Om kassa inköper utmätt eller
pantsatt fastighet för att skydda en fordran, bör kassan så snart lämpligen
kan ske och senast då fastigheten kan avyttras till belopp, som täcker fordringen,
vidtaga åtgärder för dess försäljning. Om jordbrukskassa behöver
inköpa en belånad fastighet till skyddande av fordran men icke disponerar
medel härför, bör det stå öppet för jordbrukskassan att erhålla kredit hos
centralkassan för detta ändamål. Detsamma bör gälla för det fall att jordbrukskassa
är i behov av kredit för reglerande av förlust. Sådan kredit bör
emellertid endast vara tillfällig i avbidan på att kassans ställning ordnas.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»Mot vad utredningen föreslagit beträffande dispositionen av uppkommande
vinstmedel och i fråga om fonderingen inom jordbrukskasserörelsen finner
jag ej anledning till annan erinran än att centralkassa icke bör kunna utan
medgivande av jordbrukskreditkassans styrelse vare sig genom ianspråktagande
av reservfondens medel eller genom anlitande av årsvinsten avskriva
fordran hos medlem, med mindre centralkassan vidtagit laga åtgärder
för fordringens indrivning och betalning därvid icke kunnat erhållas.
Med anledning av vad fullmäktige i riksbanken anfört vill jag fästa uppmärksamheten
på att hinder icke torde möta för kassa att av tillgängliga
medel bestrida även utgifter för erforderlig reklam o. dyl. Något särskilt medgivande
att taga i anspråk vinstmedel för detta ändamål torde ej vara erforderligt.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet för kassa att
under vissa förutsättningar träda i likvidation torde böra modifieras i anslutning
till vad bank- och fondinspektionen förordat. Erinras må i detta sammanhang,
att för kasserörelsen numera inrättats en gemensam riskförsäkringsfond,
vilken kan anlitas för att bringa hjälp åt kassa.
Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelserna rörande kassas rätt att
förvärva fast egendom finner jag utredningens förslag kunna i huvudsak godtagas.
Motsvarande bestämmelser torde böra införas beträffande lös egendom.
»
De statliga grundfonderna.
Utredningen har i sitt förslag upptagit jordbrukskreditkassans grundfond
till minst nuvarande belopp av 25 milj. kronor.
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
I fråga om de grundfondsobligationer, som staten ställt till förfogande för
centralkassorna — föreskrifter härom återfinnas nu i särskilda kungörelser,
den senaste utfärdad den 26 juni 1936 (nr 376) — har utredningen ansett
det vara att föredraga, att bestämmelser i detta hänseende införas i själva
förordningen om jordbrukets kreditkassor. Dock synas de särskilda föreskrifter,
som erfordras i fråga om formaliteterna vid obligationernas ianspråktagande,
böra meddelas av Kungl. Majit i annan ordning. I samband
härmed böra tidigare i olika kungörelser meddelade föreskrifter i detta hänseende
upphävas. Beträffande grundfondernas allmänna karaktär ha i förslaget
upptagits motsvarande bestämmelser som i fråga om jordbrukskreditkassans
grundfond.
Beträffande såväl jordbrukskreditkassans som centralkassornas grundfondsobligationer
har utredningen föreslagit, att obligationerna skola vara
éVs-procentiga.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»Storleken av jordbrukskreditkassans grundfond torde i den nya förordningen
om jordbrukets kreditkassor böra bestämmas till 25 milj. kronor
utan angivande av att fråga är vare sig om maximibelopp eller minimibelopp.
Mot vad utredningen föreslagit beträffande storleken av centralkassornas
grundfonder har jag intet att erinra.
I motsats till fullmäktige i riksgäldskontoret anser jag icke lämpligt att ur
utredningens förslag utesluta föreskrifterna om procentsatsen för jordbrukskreditkassans
och centralkassornas grundfondsobligationer. För att likväl en
viss rörelsefrihet skall bliva möjlig härutinnan, tillstyrker jag, att obligationerna
angivas skola löpa med minst 4 procents ränta.
Vad i ett par yttranden anförts om önskvärdheten av att efter hand avveckla
de statliga grundfonderna finner jag åtminstone för närvarande icke
kunna realiseras, så mycket mindre som det visat sig nödvändigt att för jordbrukskreditkassan
utöver grundfonden ställa ytterligare statsobligationer till
förfogande för belåning i riksbanken.
Av sistnämnda obligationer skola enligt 1936 och 1941 års riksdagars beslut
10 milj. kronor återställas före den 1 juli 1942 och återstående 10 milj.
kronor före den 1 juli 1946. Jordbrukskreditkassans styrelse har hemställt
om sådant anstånd med obligationernas återställande att ena hälften av
dem skall återställas före den 1 juli 1946 och andra hälften före den 1 juli
1951. Bank- och fondinspektionen och fullmäktige i riksbanken ha allenast
tillstyrkt anstånd med återställande av förstnämnda obligationer och som
tid härför föreslagit den 1 juli 1944. För min del finner jag icke hinder böra
möta mot att bevilja jordbrukskreditkassan det anstånd, kassan begärt.»
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
25
Utskottets yttrande.
Det föreliggande förslaget innefattar icke någon genomgripande organisatorisk
omläggning av jordbrukets kreditkassor utan bygger i väsentlig mån på
nuvarande grund. De tre olika leden inom kasseorganisationen, Svenska jordbrukskreditkassan,
centralkassorna för jordbrukskredit och jordbrukskassorna,
skola sålunda bibehållas med i stort sett oförändrade uppgifter. Förslaget
åsyftar i huvudsak att omreglera verksamheten på de punkter, där enligt
vad erfarenheten visat mera trängande behov av ändrade föreskrifter föreligga.
Såsom departementschefen framhållit, har kasserörelsen i stort sett fyllt sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt och tillvunnit sig ökat förtroende hos jordbruksnäringens
utövare. Vissa erinringar ha emellertid särskilt från tillsynsmyndighetens
sida gjorts mot att rörelsen under de senare åren utvecklats
efter linjer, som ansetts icke stå i överensstämmelse med gällande lagstiftning.
Dessa erinringar lia främst riktat sig mot att verksamheten, vars ursprungliga
syfte varit att tillgodose det mindre jordbrukets behov av driftkredit, i allt
större omfattning — för närvarande till omkring hälften av utlåningen —
kommit att vid sidan av driftkrediten ställa till förfogande primärlån, samtidigt
som verksamheten utvidgats till att omfatta även större jordbruk. I andra
hänseenden ha de av statsmakterna uppdragna gränserna för verksamheten
visat sig vara alltför snäva eller mindre ändamålsenliga. Till följd av inlåningens
och kreditgivningens ökning har behov framträtt av vissa ytterligare
föreskrifter, vilka till insättarnas trygghet pläga meddelas beträffande banker
och sparbanker. De viktigaste av de spörsmål, som upptagits vid författningsrevisionen,
lia varit en noggrannare avgränsning av rörelsens uppgifter, reglering
av inlåningsrätten och kreditgivningen samt rationalisering av bestämmelserna
om andelsteckning. En fastare ledning av och ett ökat inflytande på
rörelsen från topporganets sida ha ävenledes eftersträvats i syfte att ernå
större enhetlighet och stadga i verksamheten.
Den överarbetning av den nu gällande jordbrukskasselagstiftningen, som
sålunda kommit till stånd, gör, såsom i propositionen framhålles, icke anspråk
på att vara en slutgiltig lösning av grunderna för jordbrukskasserörelsen. Den
föreslagna lagstiftningen innebär dock enligt utskottets mening ett framsteg
och synes även skapa lämpliga gränser för rörelsens verksamhet med hänsyn
till numera inträdda förhållanden. Då ett genomförande av förslaget säkerligen
är ägnat att befordra en sund utveckling av rörelsen, synes förslaget höra
liiggas till grund för lagstiftning, och utskottet får därför tillstyrka detsamma.
Ehuru utskottet i huvudsak lämnat författningsförslagen utan erinran, har
utskottet dock i en del hänseenden ansett sig höra göra vissa uttalanden
av huvudsakligen principiell innebörd, vilka enligt utskottets mening höra
vara vägledande vid tillämpningen av de olika föreskrifterna.
Vad först beträffar jordbr ukskasserörelsens all m ii n n a u p p -
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
gifter innebär förslaget till § 1 i förordningen om jordbrukets kreditkassor,
att dessa skola ha till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i
första hand dess behov av driftkredit. Den nuvarande begränsningen till att
avse mindre jordbruk skulle sålunda slopas, varigenom det faktiskt inträdda
läget skulle godtagas. Utskottet finner ej anledning motsätta sig den härutinnan
föreslagna ändringen. Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke i
lagtexten borde direkt utsägas, att kredit skall utlämnas för jordbruksändamål.
Därigenom skulle ett tydligare uttryck givas åt arten av de krediter, som
rörelsen har att tillhandahålla. Då såvitt utskottet kunnat finna föreskriftens
avfattning enligt Kungl. Maj:ts förslag måste anses utesluta, att jordbrukskassa
tillhandahåller krediter för affärsverksamhet, har utskottet emellertid
icke funnit något förtydligande av ifrågavarande stadgande erforderligt.
Med föreskriften att rörelsen i sin kreditgivning skall i första hand tillgodose
behovet av driftkredit har avsetts att understryka rörelsens huvuduppgift.
Anledningarna till att kasserörelsen så avsevärt ökat sin primärlånegivning
under de senare åren lia av jordbrukskasseutredningen uppgivits vara att det
i vissa fall ansetts önskvärt, att en och samma långivare tillgodoser låntagarens
hela kreditbehov, såväl den primära som driftkrediten, att innehav av
botteninteckningar ansetts utgöra en god grundval för kassornas inlåning
samt att jordbrukarna själva ofta funnit förmånligast att placera sina botten^
lån hos rörelsen. De sålunda anförda skälen ha motiverat den i propositionen
intagna ståndpunkten, att hinder ej bör möta för kasserörelsen att tillhandahålla
även primärkredit. Departementschefen har emellertid ansett sig
böra erinra om de möjligheter att tillgodose jordbrukets behov av dylik kredit,
som erbjudas av andra kreditinrättningar, samt betonat angelägenheten
av att kasserörelsen inriktar sig på sin huvuduppgift och sålunda ej ger alltför
stort utrymme åt primärlånegivningen. Utskottet, som biträder denna
uppfattning, vill -—- särskilt med hänsyn till de betänkligheter, rörelsens starka
intresse för primärkreditgivningen måste väcka ur likviditetssynpunkt — tilllägga,
att rörelsen måste iakttaga stor aktsamhet i fråga om krediter, som
kunna väntas utestå under lång tid. I detta sammanhang må erinras, att
hypoteksföreningarna under statens medverkan bildats särskilt för att tillhandahålla
jordbrukarna på lång sikt bundna primärlån, vilka stå till
förfogande under lånetiden utan risk för uppsägning och löpa med oförändrad
ränta oavsett de räntehöjningar, som kunna inträffa. Enligt utskottets
mening är en begränsning av rörelsens befattning med primärkrediten naturlig
med hänsyn till rörelsens organisation och kapitalanskaffning samt
ägnad att förhindra en onödig belastning av rörelsens resurser. Det torde
vara i hög grad önskvärt att förebygga, att rörelsen i fortsättningen utvecklas
till att bli väsentligen ett primärlåneinstitut vid sidan av de redan för
detta ändamål verksamma inrättningarna. Rörelsen bör i stället inriktas på
att fylla den uppgift, statsmakterna i första hand anförtrott densamma, nämligen
att sörja för de kreditbehov för jordbruket, vilkas tillgodoseende icke
särskilt ankommer på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast behovet av
driftkredit för jordbruksändamål.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
27
Främst bland de organisationsfrågor, som upptagits i propositionen,
står den ovan delvis berörda frågan om en rationell reglering av verksamhetsområdena
för de olika kreditinrättningar, som väsentligen tillgodose
jordbrukets kreditbehov, nämligen jordbrukskasserörelsen, landshypoteksinstitutionen,
aktiebolaget Jordbrukarbanken och sparbankerna. En lösning
av denna fråga torde enligt utskottets mening svårligen kunna ske lagstiftningsvägen.
Då en sammanslagning av ifrågavarande kreditinrättningar icke,
såvitt nu kan bedömas, torde kunna genomföras, synes en tillfredsställande
avvägning mellan olika intressen knappast kunna ernås på annan väg
än genom en samverkan dem emellan till utjämnande av onödiga konkurrensförhållanden
på marknaden. Jordbrukskasseutredningen har i sådant avseende
uttalat såsom önskvärt, att hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen
var för sig lämna lånesökande uppgifter angående de låuemöjligheter,
som erbjudas av den andra institutionen. Enligt utskottets mening är
det över huvud taget ett önskemål av vikt, att jordbrukets kreditmöjligheter
genom lämplig upplysningsverksamhet klargöras för jordbrukarna. Utskottet
får därför ansluta sig till tanken på en sådan utredning rörande möjligheterna
att i kreditförbilligande syfte åstadkomma ett fastare samarbete mellan
jordbrukskasserörelsen och övriga kreditinrättningar med mera betydande
utlåning till jordbruket, som i propositionen förordats.
Ärenden rörande jordbrukskasseväsendet handläggas för närvarande inom
jordbruksdepartementet. Sedan av flera myndigheter ifrågasatts, att dessa
ärenden borde överflyttas till finansdepartementet, varest ärenden rörande
övriga penninginrättningar handläggas, har chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen förklarat, att detta spörsmål synts böra göras till föremål
för ytterligare överväganden. Då frågan ankommer på Kungl. Maj:ts avgörande,
vill utskottet här endast framhålla, afl de skäl, som tala för en överflyttning,
torde framträda desto starkare, när kasserörelsen efter den nya
författningens tillkomst kommer att få en mer utpräglat bankmässig karaktär
än tidigare.
Från olika håll inom utskottet har framhållits, att inom kasserörelsen
behov föreligger av en översiktlig sammanfattning av de för rörelsen gällande
författningarna, i annan ordning meddelade föreskrifter, instruktioner
och anvisningar m. m. En dylik sammanfattning (handbok) skulle bliva till
stor praktisk nytta för styrelseledamöter, revisorer och funktionärer i den
omfattande organisationen och i betydande mån kunna medverka till att
bestämmelserna bleve tillämpade på ett riktigt och inom olika delar av landet
enhetligt sätt. Givetvis böra i handboken, i den män så anses erforderligt,
intagas förtydligande kommentarer till föreskrifterna. Bland annat torde
däri böra inflyta de uttalanden rörande tillämpningen av författningarna,
som departementschefen gjort i den föreliggande propositionen och som riksdagen
därutöver kan komma att göra i anledning av densamma. Det torde
böra ankomma på jordbrukskreditkassans styrelse alt låta upprätta och utgiva
en handbok med här antytt innehåll, vilken till undvikande av skiljaktigheter
i tolkningen lämpligen bör utarbetas i samförstånd med bankoch
fondinspektionen.
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Vad angår övriga i propositionen berörda organisatoriska spörsmål, har
utskottet särskilt uppmärksammat bestämmelsen om Vissa befogenheter för
jordbrukskreditkassans styrelse med avseende å tillsättning och entledigande
av verkställande direktör hos centralkassa. Då denna bestämmelse möjliggör
en viss förstärkning av jordbrukskreditkassans inflytande över centralkassornas
ledning, har utskottet funnit densamma vara väl motiverad såsom
en åtgärd i centraliserande syfte.
Såsom framgår av propositionen har under utredningens gång diskuterats
frågan örn en koncentration av ledningen för kasserörelsen till jordbrukskreditkassan.
Centralkassorna skulle då upphöra såsom självständiga organ
och i stället ombildas till avdelningskontor under jordbrukskreditkassan.
Sedan jordbrukskasseutredningen icke funnit skäl förorda en dylik ombildning
av centralkassorna, har något initiativ i frågan icke heller tagits från
departementschefens sida. I propositionen ha emellertid föreslagits vissa
enligt utskottets mening välbetänkta åtgärder — av vilka en berörts i föregående
stycke -— i riktning mot ökade befogenheter för jordbrukskreditkassan
för att möjliggöra ett fastare grepp över rörelsens utveckling. Såsom ett
ytterligare steg i samma riktning har i motionen 11:255 yrkats, att avdelningskontor
till centralkassa med viss omslutning skulle kunna på särskild
framställning och med Kungl. Maj:ts medgivande jämställas med centralkassor.
Utskottet har för sin del svårt att förstå, vilka fördelar en sådan anordning
skulle kunna medföra i det med motionen avsedda syftet. Bortsett
härifrån torde enligt utskottets mening något behov ej föreligga av den föreslagna
nya organisationsformen inom rörelsen. Därest verksamhetsområdet
för en centralkassa befinnes vara för stort eller eljest mindre lämpligt avgränsat,
torde rättelse härutinnan böra ske genom ändring av området, eventuellt
genom dess uppdelning på flera centralkassor. På grund av det anförda
avstyrker utskottet bifall till ifrågavarande motion.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle styrelsen för jordbrukskredilkassan liksom
hittills bestå av fem ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit
och en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt övriga tre väljas av centralkassorna.
Såsom framgår av det föregående, anser utskottet önskvärt, att den
högsta ledningen inom kasserörelsen erhåller en i möjligaste mån stark och
självständig ställning. I sådant syfte skulle det givetvis vara till fördel, örn
jordbrukskreditkassan kunde tillföras ytterligare sakkunskap, särskilt på det
penningpolitiska området, och utskottet är för sin del av den uppfattningen,
att detta lämpligast bör ske genom att styrelsen utökas med en ledamot, utsedd''
av bankofullmäktige. I syfte att undvika att rörelsens kooperativa karaktär
skulle försvagas genom en dylik utökning, bör emellertid samtidigt
antalet av centralkassorna valda styrelseledamöter ökas till fyra. Styrelsen
skulle alltså bestå av sju ledamöter. Utskottet framlägger i det följande förslag
till härav betingad ändring av 15 § i förordningen örn jordbrukets kreditkassor.
Enligt förslaget (3 § andra stycket) skulle till medlem av centralkassa
jämväl kunna antagas aktiebolag av lokal karaktär, som bildats med sam
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
29
nia syfte som de jordbruksekonomiska föreningarna. Dylikt bolag bör givetvis
utgöra organ för en kooperativ sammanslutning. Utskottet föreslår, att
ovanberörda föreskrift ändras i överensstämmelse härmed.
Inom utskottet har viss tveksamhet yppats örn lämpligheten av den i 3 §
första stycket meddelade bestämmelsen, att med jordbruk skulle likställas,
bland annat, fiske, även örn det bedrives såsom självständig näring. Innebörden
av denna bestämmelse är, att jämväl förening, som bildats av utövare av
fiske, skulle betraktas såsom jordbruksekonomisk förening och sålunda kunna
anslutas till centralkassa. Tveksamheten har närmast rört frågan, huruvida
fiske såsom huvudnäring, i främsta rummet västkustfisket, bör i förevarande
hänseende jämställas med fiske (fiskodling), som utövas såsom binäring
till jordbruket. Ehuru förslaget härutinnan innefattar en utvidgning
av kasserörelsens verksamhetsområde till att omfatta en näringsgren, som
tidigare saknat möjlighet att tillgodose sitt kreditbehov hos rörelsen, vill utskottet
•—- i betraktande av dels svårigheten att uppdraga klara gränser på
förevarande område och dels det nära samband, som i vissa fall förefinnes
mellan fiskets och jordbrukets utövare — likväl ej ifrågasätta en ändring på
förevarande punkt.
Några delade meningar torde icke råda därom, att de bestämmelser, som
för närvarande reglera jordbrukskasseröre Isens kapitalanskaffning,
äro i starkt behov av revision. Särskilt gäller detta nuvarande
begränsningsregel för centralkassornas inlåningsrält, enligt vilken denna rätt
bestämmes med hänsyn till de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet för
centralkassans förbindelser. Denna regel har ur olika synpunkter visat sig
vara olämplig. Den har alltför starkt begränsat inlåningsrätten och därigenom
hindrat rörelsen att bli självförsörjande. Ansvarigheten utgör dessutom icke
någon särskilt tillförlitlig grund för bedömande av en centralkassas möjligheter
att kunna fullgöra sina förbindelser gentemot insättarna. Med utgångspunkt
från att restriktionerna i fråga örn inlåningen — med vilken i förevarande
hänseende upplåning jämställes —- endast böra åsyfta att skydda insättarnas
intressen innebär Kungl. Maj:ts förslag, att centralkassas in- och
upplåningsrätt i princip bestämmes i anslutning lill vad som gäller för sparbankerna.
Vad härutinnan föreslagits kan utskottet i alla delar biträda.
Enligt förslaget skulle några särskilda bestämmelser icke meddelas om
kassareserv för jordbrukskreditkassans upplåning I likhet med departementschefen
finner utskottet icke för närvarande behov föreligga av dylik reserv.
De kassareserver, som centralkassorna skola hålla, skola nämligen avse
jämväl de av jordbrukskreditkassan upplånade, av centralkassorna disponerade
medlen. I sammanhang med behandlingen av denna fråga har utskottet
övervägt att komplettera de i 13 § meddelade bestämmelserna örn jordbrukskredilkassans
utlåning till centralkassorna med en föreskrift av innehåll,
att det skall åligga förstnämnda kassas styrelse att övervaka, att krediter,
som kunna antagas bliva för längre tid bestående, icke av jordbrukskassorna
och centralkassorna utlämnas i större omfattning än som iir förenligt
med jordbrukskasseorganisationens likviditet. Syftet med denna föreskrift
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
skulle — i likhet med en bestämmelse om kassareserv — vara att söka förhindra
uppkomsten av sådana svårigheter, som under senare hälften av år
1939 drabbade kassan på den grund att medel, som upplånats på kort sikt,
utlånats för att täcka mera långvariga kreditbehov. I 13 § andra stycket stadgas
emellertid, att jordbrukskreditkassan skall vid beviljande av kredit uppställa
sådana villkor med avseende å tiden för låns återgäldande, som betingas
av villkoren för återgäldande av det av kassan upplånade kapitalet. Då utskottet
ansett sig kunna utgå från att detta stadgande skall visa sig tillfyllest
för här avsedda ändamål, har utskottet icke funnit anledning förorda ett
införande av det ifrågasatta tillägget till nämnda paragraf.
Enligt nuvarande bestämmelser örn an delsteckning är delaktigheten
i jordbrukskassa maximerad i förhållande till värdet å den fastighet,
för vilken delaktighet sökes. Medlems lånerält är —- frånsett primärlånen,
som äro fritagna från andelsteckning — begränsad till visst belopp för
varje andel. Det minsta antalet andelar, som medlem kan teckna, blir därför
beroende av i vad mån han behöver taga kredit i anspråk hos jordbrukskassan.
Grunderna för andelsteckningen komplicera i hög grad kassornas låneutgivning.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
har departementschefen föreslagit, att varje medlem skall, oavsett lånebeloppet,
vid inträdet i kassan teckna minst en andel i kassan och för varje andel
erlägga en insats av 25 kronor, varvid viss lättnad i betalningen skulle medgivas
de minst bemedlade jordbrukarna. Detta förslag har den fördelen, att
det innebär en enkel lösning. Huruvida de föreslagna insatserna äro tillräckliga
för att möjliggöra den för rörelsens fortsatta utveckling nödvändiga kapitalbildningen,
kan emellertid ej på förhand bedömas, enär man för närvarande
ej vet, i vad mån omläggningen av andelsteckningen kommer ati
medföra avgång från kassorna. Utskottet är därför i viss mån tveksamt, huruvida
det föreslagna systemet i längden kommer att visa sig ändamålsenligt.
Då emellertid systemet synes vara att föredraga framför övriga i propositionen
diskuterade förslag, har utskottet icke velat motsätta sig dess genomförande.
Mot vad i propositionen föreslagits i fråga om andelsteckning och insatsbetalning
i centralkassorna och jordbrukskreditkassan samt beträffande ansvarighet
och uttaxering har utskottet icke något att erinra.
De i författningsförslaget intagna föreskrifterna om kreditgiv ning
åsyfta väsentligen att begränsa de risker, som i allmänhet äro förenade med
en utlåningsrörelse. Reglerna härutinnan ansluta sig i stort sett till vad som
gäller för andra kreditinrättningar, dock med vissa avvikelser, som betingas
av rörelsens speciella art. Medlems lånemaximum skulle motsvaras av värdet
å hans fastighet. Kredit skulle få beviljas endast mot fullt betryggande
säkerhet. För utlåningen från de olika kreditkassorna skulle enligt förslaget
gälla vissa föreskrifter till begränsande av utlåningen på en hand, varvid
särskilda regler skulle gälla för jordbruksekonomisk förening. Mot de föreslagna
bestämmelserna har utskottet icke haft något att erinra, även om den
föreslagna direkta utlåningen från jordbrukskreditkassan till jordbrukseko
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
31
nomiska föreningar i form av fyllnadskredit ur organisatorisk synpunkt kan
förefalla mindre tillfredsställande. En viss tvekan har dock inom utskottet
gjort sig gällande i fråga örn bestämmelserna angående de jordbruksekonomiska
föreningarnas och med dem jämställda aktiebolags lånerätt. Kredit till
dylik förening skulle enligt förslaget få uppgå till högst fyra gånger föreningens
eget kapital. Då det här rör sig om jämförelsevis stora samt affärsbetonade
och därför i allmänhet svårbedömliga krediter, kunde ett lägre
relationstal lia varit väl motiverat, helst som det ej sällan lärer förekomma,
att sådan kredittagare som här avses åtnjuter kredit även utanför jordbrukskasserörelsen.
Erinras må, att lagberedningen i sitt förslag till ny aktiebolagslag
uttalat, att från företagsekonomisk synpunkt ett bolag i princip ej
bör arbeta med mindre eget kapital än som motsvarar hälften av dess omslutning.
Om denna princip kommer till uttryck i den blivande nya aktiebolagslagen,
torde i varje fall en ändring bliva erforderlig i jordbrukskasseförordningens
nu omhandlade bestämmelser i vad de avse aktiebolag. Med
hänsyn till den inom rörelsen gällande ansvarigheten torde det emellertid
kunna förväntas, att centralkassorna iakttaga försiktighet vid ifrågavarande
kreditgivning. Vad särskilt angår finansieringen av de större föreningarna
bör man dessutom utgå från att denna liksom hittills i väsentlig mån kommer
att ombesörjas av, bland andra, aktiebolaget Jordbrukarbanken, som inriktat
sig på långivning till jordbruksekonomiska föreningar. Utskottet har därför
icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i det föreslagna relationstalet
utan förlitar sig på att rörelsen skall — även i tider som de nuvarande med
stark inlåningsökning — kunna rätt använda den stora rörelsefrihet, förslaget
medgiver.
Enligt 52 § andra stycket i författningsförslaget likställes med jordbrukare
»hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet». Bank- och fondinspektionen
har påpekat, att denna föreskrift, som överensstämmer med
nu gällande stadgande i ämnet, ofta tolkats så vidsträckt, att densamma
skulle kunna tillämpas på de flesta hantverkare och arbetare på landsbygden.
Enligt inspektionens mening innebär bestämmelsen, rätt tolkad, att
medlemskap och lån hos jordbrukskassa endast må lämnas hantverkare eller
annan arbetare, som är anställd hos idkare av jordbruk eller därmed jämförlig
verksamhet, eller vilkens arbetskraft eljest utnyttjas för jordbruksändamål.
Departementschefen har icke ansett erforderligt att begränsa tillämpligheten
av ifrågavarande bestämmelse i den av bank- och fondinspektionen
föreslagna riktningen. Utskottet kan för sin del icke finna annat än att en rimlig
tolkning av den i propositionen upptagna lydelsen i stort sett leder till
samma residtat, som avsetts av bank- och fondinspektionen. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra örn vad utskottet förut anfört därom, att jordbrukskassa
ej har rätt att tillhandahålla krediter för affärsverksamhet.
Den i 59 § sista stycket intagna bestämmelsen, att lån i särskild ordning
må beviljas till uppförande av bygdegård, har icke givit utskottet anledning
till annat uttalande än att utskottet förutsätter, att dylika lån endast beviljas
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
i sådana fall, då fråga är om anordnande av samlingslokaler, som fylla ett
för bygden gemensamt behov. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas
i de grunder för ifrågavarande långivning, som jordbrukskreditkassan har
att utfärda.
Jordbrukskreditkassans styrelse skulle enligt 43 och 65 §§ få befogenhet
att meddela anvisningar rörande räntesättningen vid kasserörelsens in- och
utlåning. I likhet med departementschefen finner utskottet önskvärt, att inom
rörelsen såvitt möjligt tillämpas enhetliga räntesatser.
Med avseende å de statliga grundfonderna till centralkassorna
innebär Kungl. Maj:ts förslag, att centralkassa skall erhålla dylik grundfond
i statsobligationer till belopp, som bestämmes i viss relation till kassans
upp- och inlåning, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,000,000 kronor.
Obligationerna skola löpa med minst 4 procents ränta. För närvarande löpa
de till centralkassorna överlämnade grundfonderna, tillhopa utgörande 9
milj. kronor, med ränta varierande mellan högst 5 procent och lägst 3 procent.
Av obligationerna äro sammanlagt 5 milj. kronor utställda att löpa
med en lägre ränta än 4 procent. Utskottet har icke funnit anledning till erinran
mot Kungl. Maj :ts förslag. Vid bifall till detta torde respektive kassor den
1 juli 1942 böra till riksgäldskontoret återlämna kontorets förbindelser rörande
grundfondsobligationer med lägre ränta än 4 procent i utbyte mot förbindelser
å samma belopp i nya obligationer löpande med 4 procents ränta.
Vad i övrigt föreslagits i de delar av propositionen, som hänvisats till
bankoutskottet, har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, i vad densamma hänvisats till bankoutskottet,
må
1) antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit;
2) med förklarande att det i propositionen framlagda författningsförslaget
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, för sin del antaga härvid fogat, såsom utskottets förslag
betecknat förslag till förordning örn jordbrukets kreditkassor;
3)
antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 35 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
örn erkända sjukkassor; och
4) medgiva, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret
av de svenska statens obligationer till nominellt belopp
av sammanlagt 20,000,000 kronor, vilka enligt riksdagens
medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan
för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,
må utsträckas beträffande hälften av obligationerna till den
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
33
1 juli 1946 och beträffande återstående hälften till den 1 juli
1951; samt
B) att motionen II: 255, i vad densamma hänvisats till
bankoutskottet, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 april 1942.
På bankoutskottets vägnar:
harald Akerberg.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Friggeråker, Sundvik, von Horn,
Ohlin, Leander och Sylwan;
från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, Hall, Andersson i
Munkaljunghy, Hilding, Westerdahl, Molander och Persson i Norrby.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 8 sand. Nr 41.
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse''av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser, om centralkassor för jordbrukskredit.''
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
1 §•
Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av
ekonomiska föreningar med huvudsakligt ändamål att var inom sin ort tillgodose
jordbrukets kreditbehov, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,
kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
35
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
Förslag
till
förordning om jordbrukets kreditkassor.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §•
Jordbrukets kreditkassor hava till ändamål att på sätt i denna förordning
stadgas tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit.
Det ankommer vidare på kassorna att befordra sparverksamheten på
landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas
ekonomiska förhållanden.
2 §■
Jordbrukets kreditkassor utgöras av svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna
för jordbrukskredit och jordbrukskassorna.
Kassorna skola vara organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad
personlig ansvarighet.
Varje centralkassa skall vara ansluten till jordbrukskreditkassan och varje
jordbrukskassa till den centralkassa, inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans
styrelse har sitt säte.
3 §.
Med jordbruksekonomisk förening förstås i denna förordning annan ekonomisk
förening än i 2 § nämnts, som har till ändamål att befordra jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av produkter från jordbruket med tillhörande binäringar.
Med jordbruk likställes trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske eller annan därmed
jämförlig verksamhet, även om den bedrives såsom självständig näring.
Vad i denna förordning stadgas om Vad i denna förordning stadgas om
jordbruksekonomisk förening skall jordbruksekonomisk förening skall
även gälla aktiebolag av lokal karak- även gälla aktiebolag av lokal och komr,
vilket bildats för i första stycket operativ karaktär, vilket bildats för i
angivet ändamål och varå bestämmel- första stycket angivet ändamål och
serna i 52 § här nedan icke äro till- varå bestämmelserna i 52 § här nelämpliga.
dan icke äro tillämpliga.
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Svenska jordbrukskreditkassan.
4 §•
Svenska jordbrukskreditkassan skall i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och för kassan fastställda stadgar handhava utlåning
till centralkassorna och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar
samt anskaffa härför erforderliga medel ävensom öva kontroll och
tillsyn över centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet.
I jordbrukskreditkassans stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll,
som angives i tredje stycket här nedan samt i 5—19 §§.
Jordbrukskreditkassan må icke vinna registrering såsom ekonomisk förening,
med mindre stadgarna godkänts av Kungl. Majit. Ej heller må ändring
i stadgarna registreras utan sådant godkännande.
5 §•
Till medlem av jordbrukskreditkassan må allenast kunna antagas centralkassa.
Centralkassa skall vara delaktig i jordbrukskreditkassan med en andel och
skall till denna kassa kontant erlägga en insats av femhundra kronor, vilken
skall tillföras jordbrukskreditkassans reservfond.
6 §.
Jordbrukskreditkassan äger vid föreningssammanträde besluta att för
täckande av förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel
genom uttaxering å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående
räkenskapsår oguldna kapitalbelopp av deras från jordbrukskreditkassan
erhållna lån.
Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en procent av
medlems sålunda beräknade låneskuld.
7 §■
Försättes jordbrukskreditkassan i likvidation och förslå kassans tillgångar
härvid icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för
kassans förbindelser i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från jordbrukskreditkassan erhållna
lån. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
av denna ansvarighet åligger medlemmen, äro övriga medlemmar efter nyssnämnda
grund ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke tagas i
anspråk till högre belopp än tio procent av medlemmens låneskuld, beräknad
på sätt nyss sagts.
Betalning av enligt 6 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf. .
Bankoutskottets utlåtande Nr ål -
37
Kungl. Moj.ts förslag: Utskottets förslag:
8 §.
Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida och löpande med minst fyra procent ränta,
till ett nominellt belopp av tjugofem miljoner kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att
förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.
Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans förbindelser,
må tagas i anspråk för dessas gäldande endast i händelse kassan
skulle träda i likvidation och det därvid skulle befinnas, att kassans tillgångar
och de belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet uppgår, icke förslå
till förbindelsernas gäldande.
9 §•
Jordbrukskreditkassans behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för
täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet avsättas
till kassans reservfond.
10 §.
Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas
genom upplåning.
Sammanlagda beloppet av jordbrukskreditkassans upplåning må icke
uppgå till mer än fem gånger beloppet av grundfonden.
11 §•
Jordbrukskreditkassan må bereda kredit allenast åt ansluten centralkassa
samt åt jordbruksekonomisk förening, som är medlem av centralkassa.
Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må jordbrukskreditkassan
intill ett belopp, som motsvarar beloppet av kassans reservfond, placera medel
i statens och Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer eller ock mot
säkerhet av inteckning inom sex tiondelar av jordbruksfastighets senast
fastställda taxeringsvärde.
12 §.
Kredit må icke beredas cenlralkassa till högre belopp än styrelsen för
jordbrukskreditkassan finner erforderligt för centralkassans verksamhet.
Till centralkassa ansluten jordbruksekonomisk förening må, i den mån
centralkassan icke berett föreningen kredit intill det belopp, som sägs i
34 § första stycket, erhålla lån till återstående belopp hos jordbrukskreditkassan,
därest styrelsen för sistnämnda kassa finner erbjuden säkerhet kunna
jämlikt 14 § godtagas och med hänsyn till andra omständigheter prövar
det lämpligt.
Jordbrukskreditkassans sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar må icke överstifja åtta gånger beloppet av kassans reservfond.
38
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
13 §.
Kreditgivningen må allenast bestå av reverslån.
Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av jordbrukskreditkassans förpliktelser
till återgäldande av kapital, som upplånats av kassan.
Lån må beviljas på högst ett år eller, om fråga är om lån till centralkassa
eller mot pant av fastighetsinteckning eller obligationer, på viss tids, högst
tre månaders, uppsägning. Omsättning av kredit må kunna medgivas.
14 §.
Kredit må lämnas jordbruksekonomisk förening endast mot fullt betryggande
säkerhet av pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt jämväl
mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier
eller förlagsinteckning må kredit ej lämnas, jordbrukskreditkassan
dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för
sig fullgod säkerhet.
15 §.
Jordbrukskreditkassan förvaltas av
en styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen består av fem ledamöter
med lika många suppleanter.
Kungl. Maj:t utser för en tid av
tre år i sänder en ledamot, tillika ordförande
i styrelsen, samt en suppleant
för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid av
tre år i sänder, en ledamot och en
suppleant för denne. Övriga tre ledamöter
och suppleanter väljas å föreningssammanträde.
Vald ledamot eller
suppleant utses för tiden till det
ordinarie föreningssammanträde, som
hålles under tredje året efter det, då
valet förrättades.
Arvoden för de av Kungl. Majit
och av fullmäktige i riksgäldskontoret
utsedda ledamöterna bestämmas
av Kungl. Majit.
15 §.
Jordbrukskreditkassan förvaltas av
en styrelse med säte i Stockholm.
•Styrelsen består av sju ledamöter
med lika många suppleanter.
Kungl. Majit utser för en tid av
tre år i sänder en ledamot, tillika
ordförande i styrelsen, samt en suppleant
för honom. Fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid av
tre år i sänder, vardera en ledamot
och en suppleant för denne. Övriga
fyra ledamöter och suppleanter väljas
å föreningssammanträde. Vald
ledamot eller suppleant utses för tiden
till det ordinarie föreningssammanträde,
som hålles under tredje
året efter det, då valet förrättades.
Arvoden för de av Kungl. Majit
och av fullmäktige utsedda ledamöterna
bestämmas av Kungl. Majit.
Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga befattningshavare.
Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej gällande
med mindre det biträtts av den av Kungl. Majit utsedda styrelseledamoten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
39
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
16 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor jämte
suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret, de övriga väljas
å föreningssammanträde. Av de sistnämnda skola en revisor och hans
suppleant hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.
Revisor må ej den vara, som är i kassans eller styrelseledamots tjänst,
och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
17 §.
Ombud för centralkassorna skola årligen före utgången av april månad
samlas till ordinarie föreningssammanträde i Stockholm å tid, som jordbrukskreditkassans
styrelse bestämmer. Vid detta sammanträde skola föreskrivna
val av ledamöter i kassans styrelse och av revisorer ävensom av suppleanter
för dessa förrättas samt balansräkningen med de rättelser och tilllägg,
som må finnas erforderliga, fastställas och beslut fattas angående ansvarsfrihet
för styrelsen.
Extra föreningssammanträde skall utlysas i fall, som sägs i 37 § lagen om
ekonomiska föreningar.
18 §.
Ombud, som i 17 § avses, väljas av envar centralkassa till ett antal, som
motsvarar ett ombud för varje helt tiotal av antalet till centralkassan anslutna
jordbrukskassor, dock högst fem ombud för varje centralkassa.
Varje ombud äger vid föreningssammanträde en röst.
19 §.
Visar sig vid uppgörande av bokslut eller eljest, att jordbrukskreditkassan
gjort så stora förluster, att dessa överstiga en tiondel av det belopp, vartill
medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser enligt 7 § sammanlagt
uppgår, åligger det styrelsen att ofördröjligen därom lämna meddelande å
föreningssammanträde samt göra anmälan till Kungl. Majit och bank- och
fondinspektionen.
Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att, när helst anledning yppas
till antagande, att kassan gjort förluster i den omfattning varom ovan förmäles,
ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.
Hava icke senast vid det i första stycket omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster blivit täckta, äger Kungl. Majit förordna, att kassan
skall träda i likvidation.
Kungl. Majit äger ock besluta härom, i händelse jordbrukskreditkassan icke
i vad på den ankommer iakttager föreskrifterna i denna förordning eller icke
ställer sig till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat förbud
40
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
eller föreläggande eller om eljest kassans angelägenheter handhavas på ett
sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan.
Rörande användningen av vad som vid likvidationen må återstå av kassans
tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.
Centralkassorna för jordbrukskredit.
20 §.
Centralkassa för jordbrukskredit må på de villkor, som nedan angivas,
erhålla godkännande av Kungl. Majit. Innan centralkassa godkänts, må den
icke börja sin verksamhet.
Centralkassa må ej vinna godkännande, med mindre till densamma äro anslutna
minst femton jordbrukskassor.
I centralkassas stadgar skall kassans verksamhetsområde angivas samt
bestämmelser meddelas av det innehåll, som angives i fjärde stycket här
nedan samt i 22—48 §§.
Centralkassa må icke vinna registrering såsom ekonomisk förening, med
mindre stadgarna godkänts av Kungl. Majit. Ej heller må ändring i stadgarna
registreras utan sådant godkännande.
21 §.
Centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt
från andra centralkassors.
Vid bestämmandet av verksamhetsområdet skall hänsyn tagas till att centralkassans
styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka
de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv
upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande
inom verksamhetsområdet.
22 §.
Till medlem av centralkassa må endast kunna antagas godkänd jordbrukskassa
eller jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom
centralkassans verksamhetsområde.
Jordbruksekonomisk förening må icke beviljas medlemskap med mindre
centralkassans styrelse finner föreningen väl ägnad att kunna bedriva sin
verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Beslut,
varigenom inträde i centralkassan meddelats föreningen, må icke vimla tilllämpning,
med mindre det godkännes av styrelsen för jordbrukskreditkassan.
23 §.
Jordbrukskassa skall vara delaktig i centralkassan med en andel och skall
till denna kassa kontant erlägga en insats av etthundra kronor, vilken skall
tillföras centralkassans reservfond.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
41
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Jordbruksekonomisk förening, som antages till medlem av centralkassa,
skall vid inträdet i denna teckna minst en andel. För varje andel skall föreningen
kontant erlägga en insats av etthundra kronor. Sådana insatser skola
sammanföras under benämning jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital.
Vid förenings utträde ur kassan skall insats, med iakttagande av vad
därom stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, återgäldas med en femtedel
årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning
lämpligen kunna äga rum tidigare.
24 §.
Centralkassa äger vid föreningssammanträde besluta att för täckande av
förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel genom uttaxering
å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån.
Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en procent av
medlems sålunda beräknade låneskuld.
25 §.
Försättes centralkassa i likvidation och förslå kassans tillgångar härvid
icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för kassans
förbindelser i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån. Kan medlem
icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet
åligger medlemmen, äro övriga medlemmar efter nyssnämnda grund
ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke tagas i anspråk till högre
belopp än tio procent av medlemmens låneskuld, beräknad på sätt nyss
sagts.
Betalning av enligt 24 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf.
26 §.
Såsom grundfond för centralkassa ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida och löpande med minst fyra procent ränta. Obligationernas
nominella belopp, vilket fastställes av Kungl. Majit, må motsvara högst
tjugo procent, med avrundning av beloppet uppåt till jämnt hundratusental
kronor, av kassans upp- och inlåning med undantag av upplåningen hos jordbrukskreditkassan
enligt senast upprättade bokslut. Beloppet må icke i något
fall understiga 100,000 kronor eller överstiga 1,000,000 kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att
förfoga över dem, så länge centralkassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.
Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för centralkassans
förbindelser med undantag av kassans skuld till jordbrukskreditkassan, må
42
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
tagas i anspråk för dessas gäldande endast i händelse kassan skulle träda i
likvidation och det därvid skulle befinnas, att kassans tillgångar och de
belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet uppgår, icke förslå till gäldande
av nämnda förbindelser.
Närmare föreskrifter rörande centralkassornas grundfonder meddelas av
Kungl. Maj:t.
27 §.
Centralkassas behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet avsättas till kassans
reservfond.
Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av kassans
utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret, ankommer på
centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten skall disponeras
för annat ändamål.
Utan hinder av vad nu sagts må efter beslut å föreningssammanträde av
årsvinsten kunna dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under något
föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust, dels ock lämnas utdelning
till anslutna jordbruksekonomiska föreningar å deras insatser, dock
högst efter en räntesats av fem procent.
28 §.
Centralkassa må icke utan medgivande av jordbrukskreditkassans styrelse
genom anlitande av årsvinst eller av reservfondens medel helt eller delvis
avskriva fordran hos medlem, med mindre centralkassan vidtagit laga åtgärder
för fordringens indrivning och betalning därvid icke kunnat erhållas.
29 §.
Centralkassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar.
Centralkassa må icke utan medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan
förskaffa sig annan kredit än i 30 § sägs.
30 §.
Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,
depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning.
Medel, som äro insatta å sparkasseräkning, depositionsräkning eller kapitalräkning,
må centralkassa ej ikläda sig skyldighet att återbetala annorledes
än viss tid efter uppsägning, nämligen i fråga om medel å sparkasseräkning
minst en vecka och i fråga om medel å depositionsräkning eller kapitalräkning
minst tre månader; styrelsen för kassan dock lämnat öppet att,
då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan av uppsägningstidens utgång.
En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
fyratusen kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr ål.
43
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
31 §.
Gentralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst tjugofem procent av de förbindelser, som
det åligger kassan att vid anfordran fullgöra. Pantsatt tillgång, som nu sagts,
må härvid icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet
för avtalad kredit, som ej av kassan till fullo begagnats, den må beräknas
till det belopp, som kassan enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan
ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.
Närmare föreskrifter angående de tillgångar, som må såsom kassareserv
godkännas, meddelas, där så erfordras, av bank- och fondinspektionen.
32 §.
Centralkassa må in- och upplåna penningar dels till ett belopp, för vilket
full täckning hos kassan finnes i kontanta penningar, i medel som för kassans
räkning innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt
bankaktiebolag eller å postgiro, i statens eller Sveriges allmänna hypoteksbanks
obligationer eller i fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten
utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, dels ock därutöver till ett belopp motsvarande tolv
och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital.
I intet fall må dock in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande
centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning
innestå hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag
eller å postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital.
33 §.
Centralkassa må ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar.
Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av centralkassans förpliktelser till
återgäldande av kapital, som in- eller upplånats av kassan.
Kreditgivningen till jordbrukskassor må bestå i återbelåning av hos jordbrukskassorna
belånade fordringsbevis med tillhörande säkerheter. Härutöver
må jordbrukskassa kunna beviljas kredit för förvärv av egendom till
skyddande av fordran, så ock tillfällig kredit för reglerande av förlust.
Det åligger centralkassans styrelse att tillse, att de säkerheter, som lämnas
för lån till jordbrukskassorna, äro fullt betryggande och förvaras hos centralkassan.
34 §.
Till cenlralkassa ansluten jordbruksekonomisk förening må kunna erhålla
kredit till belopp, som av centralkassans styrelse prövas lämpligt, med
44
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
iakttagande av att krediten icke må uppgå till högre belopp än fyra gånger
så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna, som motsvarar föreningens
insatskapital jämte egna fonder av sådan beskaffenhet, att de icke
kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde fattat beslut.
Vid beräknandet av den högsta kredit, som sålunda må beviljas jordbruksekonomisk
förening, skall iakttagas, att såsom insatskapital må räknas
jämväl tecknad men ej gulden insats i föreningen, därest tecknaren lämnat
skriftlig förbindelse å beloppet samt för insatsens inbetalande i föreningens
stadgar eller eljest fastställts en plan, som godkänts av centralkassans styrelse.
Dylik insats må dock ej medräknas till högre belopp än som kan antagas
bliva guldet inom fem år efter medlems inträde i föreningen. Såsom
tillgång av beskaffenhet att utgöra underlag för kredit må icke räknas andelar,
vilka föreningen förvärvat i annan ekonomisk förening. Vad här är
stadgat med avseende å förenings insatskapital och egna fonder skall äga
motsvarande tillämpning beträffande aktiekapital och fonder tillhörande
aktiebolag, varom förmäles i 3 § andra stycket.
Centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
må icke överstiga en tiondel av centralkassans sammanlagda utlåning.
Till en och samma förening må lån ej beviljas till högre belopp än som
motsvarar en tjugofemtedel av sammanlagda utlåningen från centralkassan.
35 §.
Kreditgivningen från centralkassan till de jordbruksekonomiska föreningarna
må bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande av kredit i räkning
eller växeldiskontering.
Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tids, högst tre månaders, uppsägning.
Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras på högst
sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.
Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan
finner fullt betryggande. Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller lös
egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten be
viljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit
ej lämnas, centralkassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
annan i och för sig fullgod säkerhet.
36 §.
Centralkassa må ej förvärva fast egendom, såvitt fråga ej är om fastighet,
som är avsedd för kassans inrymmande. Vill kassan förvärva eller i väsentlig
omfattning ombygga dylik fastighet, skall frågan härom hänskjutas till prövning
vid föreningssammanträde; och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst
två tredjedelar av de röstande uttalat sig därför samt styrelsen för jordbrukskreditkassan
godkänner densamma.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
45
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Centralkassa må ej förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som anskaffas för
rörelsen eller till fastighet, som kassan äger.
Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas må centralkassa till
skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom,
som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran
övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är, att
kassan eljest skulle lida avsevärd förlust. Dylik egendom skall av centralkassan
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga
rum utan förlust för kassan.
37 §.
Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio ledamöter,
för vilka utses lämpligt antal suppleanter. En av ledamöterna jämte suppleant
för honom skall utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan, de övriga
väljas å föreningssammanträde.
Styrelsen skall sammanträda minst fyra gånger örn året.
Styrelsen äger inom sig utse arbetsutskott, vilket på styrelsens ansvar beslutar
i löpande ärenden. ,
Beträffande vid sammanträde med styrelse och arbetsutskott fattade beslut
skall föras protokoll.
38 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. En revisor jämte suppleant
för honom utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan, de övriga väljas
å föreningssammanträde. Minst en av revisorerna och hans suppleant skola
hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.
Revisor må ej den vara, som är i centralkassans eller styrelseledamots
tjänst, och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
39 §.
Hos centralkassa skall finnas verkställande direktör.
Innan styrelsen för centralkassa fattar beslut om utseende av verkställande
direktör, skall frågan härom underställas jordbrukskreditkassan. Beslut
i sådan fråga är ej giltigt, med mindre det godkänts av styrelsen för sistnämnda
kassa.
Visar sig verkställande direktör olämplig för sin befattning men vidtager
centralkassans styrelse icke åtgärder för att skilja honom från denna, må
styrelsen för jordbrukskreditkassan förelägga centralkassans styrelse att vidtaga
åtgärder för hans entledigande. Sistnämnda styrelse är pliktig att ställa
sig sådant föreläggande till efterrättelse.
46
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
40 §.
Vid centralkassas föreningssammanträde äger jordbrukskassa deltaga i avgörandet
av förekommande ärenden med en röst och jordbruksekonomisk
förening med en tiondels röst.
41 §.
Centralkassa äger icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd utöva verksamhet vid
avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget. Dylikt tillstånd
må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det
allmänna.
42 §.
Centralkassa skall vara skyldig att i fråga om skötseln av sin rörelse och
sina räkenskaper ställa sig jordbrukskreditkassans instruktioner och anvisningar
till efterrättelse samt att tillhandahålla jordbrukskreditkassans styrelse
och revisorer alla uppgifter som påkallas.
Centralkassa åligger att hålla noggrann kontroll och tillsyn å de till kassan
anslutna jordbrukskassornas verksamhet och förvaltning ävensom att utfärda
erforderliga instruktioner för jordbrukskassorna.
43 §.
Jordbrukskreditkassans styrelse äger, efter hörande av centralkassas styrelse,
meddela anvisningar rörande grunderna för räntesättningen vid såväl
inlåning från allmänheten som vid utlåning.
44 §.
Anmälningar om medlemmars avgång, som inkomma från jordbrukskassor,
skola av styrelsen för centralkassa samlas och ordnas samt hållas tillgängliga
för en var, som vill taga kännedom örn dem.
45 §.
Den senaste revisionsberättelsen angående centralkassas förvaltning skall
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning hållas anslagen å lätt tillgänglig
plats i centralkassans expeditionslokal samt, därest ansluten jordbrukskassa
har särskild expeditionslokal, jämväl i denna. Anslåendet skall äga
rum så snart ske kan efter det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen
framlagts.
46 §.
Visar sig vid uppgörandet av bokslut eller eljest, att centralkassa gjort så
stora förluster, att dessa överstiga en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt uppgår, åligger
det styrelsen att ofördröjligen därom lämna meddelande å föreningssam
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
47
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
manträde samt underrätta den länsstyrelse, hos vilken kassan är registrerad,
bank- och fondinspektionen ävensom styrelsen för jordbrukskreditkassan.
Det åligger centralkassas styrelse att, när helst anledning yppas till antagande,
att centralkassan gjort förluster i den omfattning varom ovan förmäles,
ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.
Hava icke senast vid det i första stycket omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster blivit täckta, skall länsstyrelsen anmäla förhållandet
för Kungl. Maj:t, som äger besluta angående återkallande av det för kassan
meddelade godkännandet.
47 §.
Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under femton,
åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta den länsstyrelse,
hos vilken kassan är registrerad, bank- och fondinspektionen ävensom
styrelsen för jordbrukskreditkassan.
Fylles ej detta antal inom två månader efter erinring om förhållandet från
länsstyrelsens sida, eller iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer
föreskrifterna i denna förordning eller ställer kassan sig icke till efterrättelse
av bank- och fondinspektionen meddelat förbud eller föreläggande, eller handhavas
eljest kassans angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet
till kassan, skall förhållandet anmälas för Kungl. Maj:t, som äger besluta
angående återkallande av godkännandet.
48 §.
Har godkännandet för centralkassa återkallats, skall underrättelse om förhållandet
kungöras i den stads tidning, där den länsstyrelse, hos vilken kassan
registrerats, har sitt säte, eller, örn flera tidningar där utgivas, i den av dessa,
där allmänna påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse
har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.
När godkännandet återkallats, skall centralkassan vara pliktig att omedelbart
träda i likvidation.
Jordbrukskassorna.
49 §.
Jordbrukskassa må på de villkor, som nedan angivas, erhålla godkän
nande av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte. Ansökan
örn godkännande må göras antingen i samband med ansökningen om kassans
registrering eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av
ett exemplar av kassans stadgar.
Godkännande av jordbrukskassa må ej meddelas, med mindre länsstyrelsen
från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa inhämtat
yttrande över ansökningen.
48
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Innan jordbrukskassa godkänts, må den icke börja sin verksamhet.
Jordbrukskassa skall vara pliktig att iakttaga vad på den ankommer för
vinnande av inträde i centralkassa, som finnes bildad eller bildas för det
område, inom vilket jordbrukskassans styrelse har sitt säte. Har jordbrukskassa
icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till centralkassa,
vare godkännandet förfallet.
50 §.
I jordbrukskassas stadgar skall kassans verksamhetsområde angivas samt
bestämmelser meddelas av det innehåll, som angives i andra stycket här
nedan samt i 51—67 §§.
Ändring av dessa bestämmelser i stadgarna eller beträffande stadgarnas
föreskrifter om jordbrukskassas ändamål må ej vinna tillämpning, förrän
den godkänts av länsstyrelsen.
51 §.
Jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt
från andra jordbrukskassors samt ej större än att kassans medlemmars personliga
och ekonomiska förhållanden kunna överblickas och följas av kassans
ledning.
52 §.
Till medlem i jordbrukskassa må endast antagas i Sverige bosatt svensk
medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet, belägen inom
jordbrukskassans verksamhetsområde, ävensom här i riket registrerat aktiebolag,
som har till ändamål att idka jordbruk och som äger eller brukar sådan
fastighet som nyss nämnts.
Med jordbruksfastighet jämställes, där ej annat sägs, sådan fastighet, vars
ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske eller annan
därmed jämförlig verksamhet som självständig näring, så ock sådan som
annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller brukas av hantverkare
eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av
idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.
Medlemskap må icke för en och samma brukningsdel erhållas i mer än
en jordbrukskassa.
Till medlem må, ändock att han icke äger eller brukar sådan fastighet,
som ovan sägs, antagas ledamot eller suppleant i kassans styrelse, så ock
verkställande direktören för den centralkassa, till vilken kassan är ansluten.
Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugo medlemmar.
53 §.
Medlem skall vid inträdet i jordbrukskassa teckna minst en andel i kassan.
För varje andel skall erläggas en insats av tjugofem kronor. Insats skall
kontant inbetalas. Dock må, där den fastighet, för vilken medlem blir del
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
49
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
aktig i jordbrukskassan, har ett taxeringsvärde understigande tiotusen kronor
eller av kassans styrelse vid medlemmens inträde åsättes ett värde, som
understiger sistnämnda belopp, en femtedel av insatsen betalas kontant och
återstoden inom tre år efter inträdet. Insatser skola sammanföras under benämning
jordbrukskassans insatskapital.
Medlem må, utöver de insatsbelopp, som svara mot antalet av honom
tecknade andelar, erlägga ytterligare insatser till kassan intill ett belopp av
tjugofem kronor. Dessa insatser, som skola erläggas kontant, skola tillföras
insatskapitalet.
Insats skall, med iakttagande av vad därom stadgas i lagen örn ekonomiska
föreningar, återgäldas vid medlems utträde ur kassan med en femtedel årligen
under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning lämpligen
böra äga rum tidigare.
54 §.
Jordbrukskassa äger vid föreningssammanträde besluta att för täckande
av förlust, som icke kan täckas av reservfonden, anskaffa medel genom uttaxering
å medlemmarna i förhållande till senast fastställda taxeringsvärdena
å de fastigheter, för vilka medlemmarna äro delaktiga i jordbrukskassan,
eller, där fastighet vid medlems inträde i kassan eller i samband med beviljande
av lån åsatts annat värde, fastighetens sålunda åsätta värde.
Uttaxering må icke något räkenskapsår uppgå till mer än en halv procent
av fastighetens värde.
Uttaxering å medlem, som erhållit delaktighet i jordbrukskassa enligt 52 §
fjärde stycket, må icke något räkenskapsår ske till högre belopp än fem
kronor.
55 §.
Försättes jordbrukskassa i likvidation och förslå kassans tillgångar härvid
icke till gäldande av dess skulder, äro medlemmarna ansvariga för kassans
förbindelser i förhållande till värdena å medlemmarnas fastigheter, beräknade
på sätt i 54 § sägs. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av denna ansvarighet åligger honom, äro övriga medlemmar
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Medlems ansvarighet må icke
tagas i anspråk till högre belopp än fem procent av värdet å medlemmens
fastighet.
Medlem, som erhållit delaktighet i jordbrukskassa enligt 52 § fjärde stycket,
är ansvarig för kassans förbindelser intill ett belopp av femtio kronor.
Betalning av enligt 54 § uttaxerat belopp föranleder icke minskning i medlems
ansvarighet enligt denna paragraf.
56 §.
Av jordbrukskassas årsvinst skola, sedan avdrag skett för täckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år. minst sjuttiofem procent avsättas
till reservfond.
Biha lif/ lill riksdagens protokoll 1942. S sand. .Vr 41.
4
50
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av jordbrukskassans
utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret, ankommer
på jordbrukskassan att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten,
som skall avsättas tili reservfonden, må understiga sjuttiofem procent.
Nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till
densamma ånyo vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.
Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden, må
efter beslut å föreningssammanträde kunna dels till medlemmarna återgäldas
belopp, som under något föregående år å deni uttaxerats till täckande
av förlust, dels ock lämnas utdelning å deras insatser, dock högst efter en
räntesats av fem procent.
57 §.
Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar.
Jordbrukskassa må icke förskaffa sig kredit på annat sätt än genom återbelåning
hos centralkassan av hos jordbrukskassan belånade fordringsbevis
med tillhörande säkerheter. Dock må jordbrukskassa upptaga lån hos centralkassan
för förvärv av egendom till skyddande av fordran, så ock tillfällig
kredit för reglerande av förlust.
Såsom ombud för centralkassan äger jordbrukskassa i den ordning, som
bestämmes av jordbrukskreditkassans styrelse, förmedla inlåning för centralkassans
räkning.
58 §.
Jordbrukskassa må ej bereda kredit åt annan än sådan medlem av kassan,
som är ägare eller brukare av i 52 § avsedd fastighet.
Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller växeldiskontering
eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling
öppnas hos vederbörande centralkassa.
Reverslån må beviljas på högst ett år eller, örn pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tids, högst tre månaders, uppsägning.
Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.
Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande
sådana villkor uppställas, som betingas av jordbrukskassans förpliktelser till
återgäldande av kapital, som upplånats av kassan.
Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för jordbrukskassan
finner fullt betryggande. Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller
lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten
beviljas. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må
kredit ej lämnas, jordbrukskassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet
tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.
Lån må ej utestå mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse eller suppleant för sådan ledamot eller i kassan
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
51
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
anställd tjänsteman svarar i egenskap av liuvudgäldenär eller löftesman, med
mindre styrelsen för centralkassan lämnat medgivande härtill.
Centralkassans styrelse äger bestämma, att krediter överstigande visst
belopp eller eljest av viss beskaffenhet ej må beviljas utan godkännande av
styrelsen för centralkassan.
59 §.
Ät medlem, som är ägare av fastighet, som avses i 52 § första stycket, må
lån mot annan säkerhet än inteckning inom sex tiondelar av fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering icke beviljas
till högre belopp än som motsvarar fyra tiondelar av nämnda värden
eller, om fastigheten efter av centralkassan verkställd särskild värdering
åsatts andra jordbruks- och skogsvärden, det belopp varmed sålunda åsatt
värde överstiger sex tiondelar av taxeringsvärdena.
Ät medlem, som är ägare av fastighet, som avses i 52 § andra stycket, må
lån mot annan säkerhet än inteckning inom sex tiondelar av fastighetens
taxeringsvärde icke beviljas till högre belopp än som motsvarar fyra tiondelar
av taxeringsvärdet eller, örn fastigheten efter av centralkassan verkställd
särskild värdering åsatts annat värde än taxeringsvärdet, det belopp
varmed sålunda åsatt värde överstiger sex tiondelar av taxeringsvärdet.
Är fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må denne erhålla
kredit med belopp högst motsvarande fyra tiondelar av fastighetens taxeringsvärde
eller särskilt åsätta värde. Jordägaren skall, i den mån så erfordras
för att jordägarens och brukarens lån tillhopa icke skola överstiga det
belopp, vartill jordägarens lån enligt första eller andra stycket ovan högst
må uppgå, förpliktas att återbetala motsvarande del av sin kredit.
Åt en och samma medlem må lån ej beviljas till högre belopp än som
motsvarar en tiondel eller, efter medgivande av centralkassans styrelse, en
femtedel av jordbrukskassans sammanlagda utlåning. Vad sålunda stadgats
skall dock icke utgöra hinder för jordbrukskassa att bevilja medlem kredit
intill ett belopp av tiotusen kronor.
Oavsett bestämmelserna här ovan må jordbrukskassa enligt grunder, som
fastställas av styrelsen för jordbrukskreditkassan, bevilja lån till uppförande
av bygdegård. Beslut härom skall i varje särskilt fall underställas centralkassans
styrelse för godkännande.
60 §.
Bestämmelserna i 36 § skola äga motsvarande tillämpning med avseende
å jordbrukskassas rätt att förvärva fast och lös egendom. Innan jordbrukskreditkassans
styrelse fattar beslut rörande fråga om jordbrukskassas förvärv
av fastighet för kassans inrymmande, skall styrelsen inhämta yttrande i
ärendet från centralkassans styrelse.
52
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
61 §.
Till jordbrukskassa inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,
skola genast insättas hos centralkassan, i den mån centralkassan ej annorledes
bestämmer.
In- och utbetalning av medel skall vara underkastad kontroll i den ordning,
styrelsen för jordbrukskreditkassan beslutar.
62 §.
Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter,
för vilka utses lämpligt antal suppleanter.
Visar sig befattningshavare hos jordbrukskassa olämplig för sin befattning
men vidtager kassans styrelse icke åtgärder för att skilja honom från denna,
må styrelsen för centralkassan förelägga jordbrukskassans styrelse att vidtaga
åtgärder för hans entledigande. Sistnämnda styrelse är pliktig att ställa sig
sådant föreläggande till efterrättelse.
Beträffande vid styrelsesammanträde fattade beslut skall föras protokoll.
63 §.
Revisor för jordbrukskassa må ej den vara, som är i jordbrukskassans eller
styrelseledamots tjänst, och ej heller den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
64 §.
Jordbrukskassa är skyldig att i fråga om skötseln av sin rörelse och sina räkenskaper
ställa sig jordbrukskreditkassans och centralkassans instruktioner
och anvisningar till efterrättelse samt att tillhandahålla jordbrukskreditkassans
och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter, som påkallas.
65 §.
Jordbrukskreditkassans styrelse äger, efter hörande av styrelsen för vederbörande
centralkassa, meddela anvisningar rörande räntesättningen vid utlåning
från jordbrukskassa.
66 §.
Då medlem av jordbrukskassa avgått, skall styrelsen för kassan, i stället för
att om avgången utfärda kungörelse på sätt i lagen om ekonomiska föreningar
sägs, ofördröjligen till centralkassan göra skriftlig anmälan örn avgången.
67 §.
Örn antalet medlemmar i jordbrukskassa nedgår under tjugo eller örn sammanlagda
beloppet av kassans utlåning och den inlåning, kassan såsom ombud
förmedlat för centralkassans räkning, sedan fem år förflutit från kassans
Bankoutskottets utlåtande Nr 41
53
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
godkännande ännu icke uppnått ett belopp av tjugofemtusen kronor eller sedermera
understiger detta belopp, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen
underrätta den länsstyrelse, hos vilken kassan är registrerad, samt
centralkassan. Fylles ej antalet medlemmar inom en månad efter erinring örn
förhållandet från länsstyrelsens sida, eller uppnår icke sammanlagda ut- och
inlåningen inom samma tid det belopp, som nyss sagts, eller iakttager kassan
icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning, eller ställer
kassan sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat
förbud eller föreläggande, eller handhavas eljest kassans angelägenheter på
ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan länsstyrelsen, efter
hörande av inspektionen och styrelsen för jordbrukskreditkassan, återkalla
godkännandet.
Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom till bank- och fondinspektionen
samt till centralkassan ävensom underrättelse örn förhållandet kungöras
i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar
där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en tidning
å denna ort.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, örn godkännandet
förfallit jämlikt 49 § sista stycket.
Har jordbrukskassa meddelat godkännande återkallats eller förfallit, skall
kassan vara pliktig att omedelbart träda i likvidation, vid återkallelse av godkännande
dock först sedan beslutet härom vunnit laga kraft.
Tillsyn.
68 §.
Jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna skola stå
under tillsyn av bank- och fondinspektionen.
Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid
kassa, som nu nämnts.
Närmare bestämmelser örn inspektionens organisation och verksamhet i
och för denna tillsyn meddelas av Kungl. Maj:t.
69 §.
Inspektionen skall övervaka, att kassorna i sin verksamhet ställa sig till
efterrättelse de lagar och andra författningar, som hava avseende å kassorna,
samt de för kassorna gällande stadgar.
Det åligger inspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden, som
kunna inverka på kassornas säkerhet, med uppmärksamhet följa deras verksamhet.
54
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Undersökning av kassa skall av inspektionen anställas, så ofta sådan av
inspektionen anses erforderlig eller av Kungl. Maj:t anbefalles.
Inspektionen äger, där så finnes lämpligt, förordna ombud alt biträda vid
tillsynen av viss centralkassa och till densamma anslutna jordbrukskassor.
70 §.
Styrelsen för kassa åligger:
att när som helst hålla kassans tillgångar ävensom böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen eller dess
ombud;
att ofördröjligen till inspektionen insända styrelsens förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen ävensom, efter verkställd
revision, den däröver avgivna berättelsen tillika med annan handling
angående kassans förvaltning eller räkenskaper, som revisorerna må hava avlämnat
till styrelsen;
att tillhandahålla inspektionen sådana översikter rörande kassans ställning
och verksamhet, som av inspektionen påkallas; samt
att i övrigt meddela inspektionen eller dess ombud alla de upplysningar
rörande kassan, som av inspektionen eller ombudet äskas.
71 §■
Inspektionen äger, när sådant prövas nödigt, sammankalla styrelsen för
jordbrukskreditkassan, centralkassa eller jordbrukskassa. Har sådan styrelse
icke efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av
kallelse till extra föreningssammanträde, må sådant sammanträde ock av inspektionen
sammankallas.
Vid föreningssammanträde eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde
må ledamot av inspektionen närvara och i överläggningarna deltaga.
72 §.
Har av styrelse för kassa eller å föreningssammanträde fattats beslut, som
strider mot lag, förordning eller stadgar, må inspektionen kunna förbjuda
verkställighet av beslutet. Inspektionen må ock kunna förelägga styrelsen att,
i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra
rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra vad styrelsen åligger enligt lag,
förordning eller stadgar. Sådant föreläggande må dock, utom vad angår innehållet
av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, icke av inspektionen
meddelas i fråga örn i lag eller förordning givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff.
Inspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt första stycket samt fälla till sådant vite.
Ändå att fall icke är för handen, som i första stycket sägs, äger inspektionen
meddela de erinringar i fråga örn kassans verksamhet, som inspektionen
finner påkallade.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
55
Kunql. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
73 §.
Underlåter centralkassa eller jordbrukskassa att ställa sig till efterrättelse
av inspektionen meddelat förbud eller föreläggande eller handhar sådan kassa
eljest sina angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till
densamma, äger inspektionen göra anmälan därom hos den, som meddelat
godkännande för kassan, med anhållan örn att detta återkallas.
74 §.
Över inspektionens beslut må klagan föras lias Kungl. Maj:t inom den tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Kungl. Maj:t
annorlunda förordnar.
75 §.
Träder centralkassa eller jordbrukskassa i likvidation, äger bank- och fondinspektionen
förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden,
med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka
likvidationen.
Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
centralkassans eller jordbrukskassans kassa och övriga tillgångar samt granska
kassans alla böcker, räkenskaper och andra handlingar, och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.
Kassans egendom må ej avyttras under hand på andra villkor än ombudet
godkänner. Ombudet må ej utan synnerliga skäl motsätta sig av likvidatorerna
ifrågasatt försäljning.
Bank- och fondinspektionen äger under likvidationen i avseende å likvidatorer
och föreningssammanträde enahanda befogenhet, som, innan kassan
trätt i likvidation, enligt denna förordning tillkommer inspektionen beträffande
styrelse och föreningssammanträde.
76 §.
Styrelseledamot eller befattningshavare hos kassa, som mot bättre vetande
till bank- och fondinspektionen eller länsstyrelse avgiver oriktig eller ofullständig
uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna
upplysning, straffas med dagsböter eller fängelse, där ej förbrytelsen i allmänna
strafflagen är belagd med strängare sträft.
77 §.
Böter eller vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
56
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Kungl. Maj.ts förslag:
Utskottets förslag:
Slutbestämmelser.
78 §.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942. Från och med samma dag
skola förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor,
förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för
jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor samt reglementet för Svenska jordbrukskreditkassan den 12
september 1930 (nr 337) upphöra att gälla.
Utan hinder av vad sålunda stadgats skola de nedan i 79—84 §§ meddelade
bestämmelserna lända till efterrättelse i där avsedda hänseenden.
79 §.
Centralkassa eller jordbrukskassa, som vunnit godkännande före den 1 juli
1942, åligger att före den 1 juli 1943 eller den senare dag, som Kungl. Majit
för särskilt fall bestämmer, hava underställt vederbörande myndighets prövning
de ändringar i kassans stadgar, som erfordras för att bringa dem i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna förordning. Till dess att dessa ändringar
av myndigheten godkänts, skola de äldre stadgarna äga fortsatt tilllämpning.
Underlåter kassa att inom sålunda föreskriven tid ansöka om godkännande
av erforderliga stadgeändringar eller finnas de av kassan beslutade ändringarna
icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas, skall det för kassan
meddelade godkännandet återkallas.
80 §.
Bestämmelserna i 6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ samt 59 § fjärde stycket skola
äga tillämpning från och med den 1 juli 1944. Intill nämnda tidpunkt skola
motsvarande äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Härvid skall vid beräkningen
av antalet andelar, varå ansvarighet och rätt till uttaxering enligt
äldre bestämmelser grundas, en andel anses motsvara varje belopp av fem
kronor, som medlem av jordbrukskassa eller till centralkassa ansluten ekonomisk
förening erlagt eller tecknat såsom insats och som icke återbetalats
till medlemmen.
Har medlem av jordbrukskassa, som åtnjuter kredit från kassan, icke del
i kassans insatskapital med minst tjugofem kronor, må med inbetalningen
av återstående insatsbelopp anstå intill den 1 juli 1944 eller, såvitt gäller
medlem, som äger eller brukar fastighet med värde understigande tiotusen
kronor, intill den 1 juli 1946.
Medlem av jordbrukskassa, som inträtt i kassan före den 1 juli 1942 och
som icke åtnjuter kredit från kassan, må så länge han ej erhållit kredit
kvarstå såsom medlem utan att erlägga ytterligare insats enligt denna förordning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
57
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
I 5 och 23 §§ stadgad skyldighet för medlemmarna av jordbrukskreditkassan
och centralkassorna att erlägga insatser till nämnda kassor skall äga tillämpning
oavsett vilka belopp som tidigare erlagts som insatser.
81 §.
Om medlem, som inträtt i kassa före den 1 juli 1942, sedermera avgår ur
kassan, må av medlemmens insats allenast återbetalas den del, som tillförts
insatskapitalet.
82 §.
Utan hinder av bestämmelserna i 32 § första stycket må, därest Kungl.
Majit finner skäl att lämna medgivande härtill, centralkassas sammanlagda
in- och upplåning intill utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp
motsvarande kassans tillgångar av i nämnda författningsrum angiven art,
femton gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.
83 §.
Styrelseledamot och revisor må intill ordinarie föreningssammanträde år
1943 behålla sitt uppdrag, ändå att antalet styrelseledamöter och revisorer
överstiger det i denna förordning medgivna antalet. Uppgår ej antalet styrelseledamöter
och revisorer till det i förordningen stadgade minsta antalet,
skall val av bristande antalet ledamöter och revisorer ske senast vid nämnda
föreningssammanträde.
84 §.
I 67 § meddelad föreskrift angående visst minsta belopp, som sammanlagda
beloppet av jordbrukskassas inlåning för centralkassan och utlåning icke må
underskrida, skall träda i tillämpning den 1 juli 1947.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. S samt. Nr 41.
58
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 35 § förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
35 §.
Då bokslut---dylikt ändamål.
Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:
3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag, sparbank eller
centralkassa för jordbrukskredit;
'' •---------------—---
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.
427526. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.