Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1942 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av. Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn vissa ändringar i förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypotcksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända.

I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1942 dagtecknad proposition
nr 69, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen bilagt förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.

Författningsförslaget är bilagt detta utlåtande.

Enligt § 14 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, med däri senare gjorda ändringar må
lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss
längre tid, å jordegendom meddelas till högst två tredjedelar av det belopp,
vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ 4 och 5 av samma förordning skulle
ha kunnat högst utlämnas mot säkerhet i egendomen med undantag av därå
växande skog. Detta stadgande, som erhöll sin nuvarande utformning genom
förordning den 23 maj 1935 (nr 191), begränsar hypoteksförenings rätt att
lämna s. k. stående lån till högst två tredjedelar av det belopp, vartill amorteringslån
må uppgå. Då belåningsgränsen enligt förcnämnda § 4 är satt
till 60 procent av det av hypoteksföreningen fastställda belåningsvärdet för
egendomen, må de stående lånen sålunda icke överstiga 40 procent av egendomens
på enbart jordbruksvärdet grundade belåningsvärde.

I en denl2 januari 1942 dagtecknad promemoria har styrelsen över Sveriges
allmänna hypoteksbank gjort framställning i syfte att få till stånd en utvidgning
av ramen för den amorteringsfria krediten å jordegendomar. Styrelsens
förslag innebär, att nu gällande begränsning i hypoteksförenings rätt
att utlämna amorteringsfria, s. k. stående lån till högst 2/3 av det eljest medgivna
lånemaximum för jordegendom (med bortseende från värdet av därå

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 8 sami. Nr 14.

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

växande skog) skulle bortfalla. Lånemaximum utgör 60 procent av egendomens
belåningsvärde, då sådant fastställts vid särskild hypoteksvärdering,
och i annat fall 60 procent av taxeringsvärdet. Enligt förslaget skulle sålunda
rätten att bevilja stående lån höjas från 40 till 60 procent av belåningsvärdet.
I gengäld skulle föreskrivas, att de stående lånen icke skulle få utlämnas på
längre tid än högst 30 år — vederbörande dock obetaget att söka omsättning
å lånet efter utgången av denna tid — samt att hypoteksförening vid sådana
lån skulle vara skyldig att verkställa förnyad värdering av den förpantade
egendomen minst vart tionde år.

Förslaget har motiverats med utvecklingen på den allmänna lånemarknaden.
Denna har gått i riktning mot en förkortning av upplåningstidema,
framför allt betingad av formerna för den statliga upplåningen. Hypoteksbanken,
som sedan år 1937 utgivit obligationer med en 60-årig löptid, har sålunda
tvingats överväga möjligheterna att övergå till upplåning på kortare
tid, exempelvis 30 år. Om utlåningen till jordbrukarna skulle baseras enbart
på amorteringslån av 30-årig löptid, skulle enligt vad bankstyrelsen anfört
annuiteterna å hypotekslånen bringas att stiga till 2 procent utöver räntan
å det ursprungliga lånebeloppet mot endast 1/2 procent vid den nu vanliga
lånetypen. Bankstyrelsen anser med hänvisning härtill att vidgade möjligheter
böra öppnas för utlämnande av stående lån till jordbrukarna. Enligt
bankstyrelsens mening skulle inga allmänna ekonomiska invändningar behöva
riktas mot att hypoteksföreningarna lämnade helt amorteringsfri kredit
intill 60 procent av jordbruksvärdet.

Fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret samt bankoch
fondinspektionen hava tillstyrkt styrelsens förslag, varvid dock sistnämnda
myndighet ansett, att en omprövning av egendomens värde skulle
vid stående lån verkställas vart femte år i stället för av styrelsen föreslagna
vart tionde år.

Ordföranden i 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning, generaltulldirektören
N. R. Wohlin, har uttalat betänkligheter mot att vidga utrymmet
för stående lån, vilka i princip vore en mindre tilltalande kreditform, och
ansett för sannolikt, att hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, även efter
övergången till obligationer med kortare löptid, kunde inom ramen för nu
gällande bestämmelser omlägga utlåningen i riktning mot stående lån — f. n.
allenast 1 procent av hela utlåningen — utan att vare sig hypoteksväsendet
skulle lida men eller jordbrukarna få nämnvärd känning av förändringen.

Föredragande departementschefen har för egen del i huvudsak anfört följande: »Den

föreslagna författningsändringen torde icke vara helt nödvändig för att
utan ökade amorteringskrav på jordbrukarna uppnå den erforderliga anpassningen
på lånemarknaden. De amorteringsfria obligationslånen kunna sålunda,
såsom jämväl framgår av bankstyrelsens promemoria, inom ramen
av gällande bestämmelser förenas med en typ av utlåning, som vid nuvarande
ränteläge ger en sammanlagd årlig annuitet ungefär lika stor som den nu normala
vid de 60-åriga amorteringslånen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

3

Goda skäl kunna emellertid anföras för att hypoteksbanken vid anpassningen
av sin verksamhet efter utvecklingen på lånemarknaden icke skall
vara bunden av den nu fastställda legala gränsen för fasta lån. Hänsyn till
önskvärdheten av en begränsning av de stående lånen bör kunna tagas även
vid en fri avvägning mellan olika intressen och synpunkter. Det bör därvid
vara hypoteksbanken angeläget att tillse, att de intressen, som man tidigare
velat tillgodose genom de legala begränsningarna i rätten att utlämna fasta
lån, beaktas i all den utsträckning detta är möjligt vid en samtidig rationell
anpassning av verksamheten efter marknadslägets förändringar. Om jag kan
förorda den av bankstyrelsen föreslagna höjningen av den legala gränsen
för stående lån, vill jag sålunda tillika uttala, att sådana lån upp till denna
gräns endast böra beviljas i undantagsfall samt att överhuvud taget en
restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån bör
iakttagas. En allmännare övergång till stående lån innebär nämligen, att
man, åtminstone för en hel del fall, minskar det incitament till sparande,
som amorteringskravet i och för sig innebär, och sålunda ökar risken för en
stabilisering uppåt av jordbrukets skuldbörda.

Vid beviljandet av dylika lån bör, på sätt bankofullmäktige framhållit,
iakttagas den största försiktighet, så att belåningsvärdena icke må påverkas
av en konjunkturbetonad stegring av marknadspriserna å fast egendom.

I syfte att bereda obligationsköparna kompletterande garantier för risken
av att den egendom, varå stående lån beviljats, med tiden skulle undergå försämring
har hypoteksbankens styrelse föreslagit, att en omprövning av egendomens
värde skulle vid stående lån verkställas med vissa mellantider, minst
vart tionde år. Bank- och fondinspektionen har ansett sådan omprövning
böra liksom hos stadshypoteksföreningarna äga rum minst vart femte år och
har strukit under vikten av att även i de fall, då markvärdering därvid icke
verkställes, införskaffas så ingående upplysningar, att vederbörande hypoteksförenings
styrelse kan bilda sig en objektiv uppfattning om den belånade
fastighetens åbyggnader och hävd. Jag ansluter mig till inspektionens uppfattning
om behovet av noggranna periodiska omprövningar av belåningsvärdet
och anser lämpligt, att dessa göras med något kortare mellantider än
hypoteksbanken föreslagit. Jag vill sålunda förorda en bestämmelse av innehåll,
att förnyad värdering skall vid stående lån verkställas minst vart
åttonde år.

Med de här angivna restriktiva principerna för beviljande av amorteringsfri
kredit synes den föreslagna författningsändringen icke behöva innefatta
några ökade risker för de nuvarande obligationsinnehavarna. Då emellertid
dessa icke äro skyldiga att godtaga någon rubbning i beskaffenheten av den
pant, som en gång tillförsäkrats dem, torde likväl på samma sätt som vid
höjningarna år 1930 och 1935 av den allmänna belåningsgränsen böra skapas
rättsliga garantier, så alt icke ens teoretiskt grundade invändningar kunna
framställas örn ökade risker för redan utgivna obligationer. Sådana garantier
synas motiverade även av hänsyn till vad vid nyssnämnda höjningar uttalats
örn atl den sammanlagda inteckningssäkerlieten vid varje tidpunkt skulle

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Utskottet.

på grund av amorteringslånens dominerande betydelse komma att ligga betydligt
under belåningsgränsen. Till tryggande av de nuvarande obligationsinnehavarnas
rätt bör sålunda i form av övergångsbestämmelser givas föreskrifter
dels att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt nu gällande
grunder fordras till tryggande av denna rätt, skola vid varje tidpunkt finnas
till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer, utgivna
före författningsändringens ikraftträdande, dels ock att innehavare av
sådana obligationer, i händelse vid bankens utredning full betalning icke
skulle inflyta för inteckning av amorteringsfritt lån, vars kapitalbelopp överstiger
40 procent av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen
med undantag av därå växande skog, icke skola vara pliktiga vidkännas
annan förlust än sådan, som skulle ha uppkommit, även örn det stående
lånet uppgått till allenast 40 procent.

Vidare bör pä sätt bankstyrelsen föreslagit fjärde stycket av § 4 förordningen
angående hypoteksföreningarna, som innehåller en hänvisning till den
nuvarande i § 14 stadgade begränsningen av de stående lånen, bortfalla.

Bank- och fondinspektionen har påpekat, att de av bankstyrelsen föreslagna
ändringarna i § 14 borde föranleda ett tillägg till den i § 4, första stycket,
andra punkten, givna föreskriften att i belåningsvärdet må inräknas jämväl
värdet av växande skog, nämligen av innehåll att skogsvärdet får medräknas,
endast såvitt hinder därför ej möter på grund av vad i § 14, första stycket,
sägs. För tillgodoseende av detta syfte torde dock vara lagtekniskt bättre
att redan i § 4 införa det åsyftade förbudet mot att vid stående lån inräkna
skogsvärdet i belåningsvärdet. Försia stycket, andra punkten, av denna
paragraf bör sålunda direkt angiva, att ’på framställning av lånsökanden
må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke är om lån
utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet,
jämväl värdet å växande skog’. § 14, första stycket, bör då endast upptaga
föreskrift om den längsta tid, på vilken stående lån må utlämnas.»

Det föreliggande förslaget avser, att nu gällande begränsning i hypoteksförenings
rätt att utlämna amorteringsfria, s. k. stående lån till högst 2A av
det för amorteringslån medgivna lånemaximum för jordegendom (med bortseende
från värdet av därå växande skog) skulle upphävas. Härigenom skulle
rätten att bevilja stående lån höjas från 40 till 60 procent av egendomens
jordbruksvärde. Förslaget står i samband med att hypoteksbanken numera
på grund av utvecklingen på obligationsmarknaden nödgats i sin upplåning
övergå till en väsentligt kortare löptid för sina obligationer än tidigare.
Då villkoren för hypoteksföreningarnas utlåning till jordbrukarna i huvudsak
måste anpassas efter hypoteksbankens upplåningsvillkor, måste den förkortade
upplåningstiden medföra en motsvarande nedsättning av återbetalningstiden
för hypotekslånen. Vid en upplåning mot obligationer med 30
års löptid, som nu närmast är aktuell, erfordras emellertid, om hypotekslånen
ställas på amortering under samma antal år. en höjning av annuiteten
å lånen med l1/2 procent. Med hänsyn till att en dylik höjning skulle bliva

Baiikoutskottets utlåtande Nr 14.

5

alltför betungande för låntagarna, har nian att räkna med att en större eller
mindre del av lånebehovet kommer att täckas av amorteringsfria lån. Såsom
i propositionen framhållits, skulle inom ramen av gällande bestämmelser med
amorteringsfria obligationslån på 30 år kunna — utan ökad belastning på
låntagarna — förenas en typ av utlåning, genom vilken två tredjedelar av
det utlånade beloppet utlämnas såsom stående lån och återstående tredjedelen
såsom 30-årigt amorteringslån. Vid sådant förhållande kunde det måhända
synas onödigt att vidtaga den föreslagna författningsändringen. Att märka
är emellertid, att vid en begränsning av löpliden å hypoteksbanken obligationer
till kortare tid än 30 år en dylik kombination av amorterings- och
stående lån icke kan genomföras utan stegring av den sammanlagda annuiteten.
Denna omständighet finner utskottet tala för att det hinder för hypoteksbanken
att anpassa sin verksamhet efter utvecklingen på lånemarknaden,
som ligger i den nuvarande begränsningen att utlämna stående lån, undanröjes.

Då utskottet alltså finner sig böra förorda det föreliggande förslaget, har
utskottet icke förbisett de risker, som kunna vara förenade med ett förbehållslöst
genomförande av detsamma. Det kan ju icke förnekas, att de stående
lånen till skillnad från amorteringslånen äro ägnade att medföra en viss
stabilisering uppåt av jordbrukets skuldbörda. Att utskottet ändock anser
sig böra tillstyrka ett slopande av den nuvarande begränsningen av de stående
lånen, har — förutom av ovan anförda skäl — i väsentlig mån föranletts
av bankstyrelsens uttalande, att avsikten icke är att göra dessa lån allenarådande
utan att här endast åsyftas att bereda hypoteksinstitutionen möjlighet
att anpassa sin rörelse efter vid olika tillfällen rådande förhållanden.
I anslutning härtill vill utskottet understryka det av departementschefen
gjorda uttalandet, att stående lån upp till den högsta tillåtna belåningsgränsen
böra beviljas endast i undantagsfall samt att en restriktiv hållning
gentemot hypotekskredit i form av enbart dylika lån bör iakttagas. Dessutom
synes det, såsom departementschefen jämväl framhållit, vara av vikt, att den
största försiktighet iakttages vid beviljandet av stående lån, så att belåningsvärdena
icke påverkas av en konjunkturbetonad stegring av marknadspriserna
å fast egendom. Den i propositionen förordade anordningen med omprövning
av nämnda värden minst vart åttonde år synes utskottet vara välbetänkt.

På grund av det anförda och då utformningen av författningsförslaget
icke givit utskottet anledning till erinran, får utskottet hemställa,

att riksdagen ina bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 17 mars 1942.

På bankoutskottets vägnar:

harald Akerberg

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling Sundvik, von Horn, Ohlin, Leån
der, Bodin och Sylwan;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman*
Hall, Andersson i Munkaljungby, Eriksson i Sandby och Westerdahl.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

7

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående ‘de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända1, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

§ 4-

Lån å jordegendom må meddelas till högst sextio procent av egendomens
utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av
lånsökanden må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke
är örn lån utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom
jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må åbyggnad eller i övrigt
sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.

För belåningsvärdets---å marken.

Har hypoteksvärdering--- — skogens värde.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering må utlämnas allenast med skyldighet till
återbetalning inom en tid av högst trettio år.

Belåningsvärdet å egendom, varå utlämnats dylikt lån, skall minst vart
åttonde år underkastas förnyad prövning, på sätt i § 4 stadgas angående särskild
värdering för utrönande av sådant värde, med skyldighet för styrelsen
att därvid särskilt tillse, huruvida anledning till uppsägning av lånet, helt
eller delvis, föreligger på grund av omständigheter, som omförmälas i § 12.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1942.

Tillika skall iakttagas följande:

Så länge obligationer, som av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före
den 1 april 1942, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens
obligationer ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort
som bankens skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den

1 Senaste lydelse se SFS 1935: 191.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

beskaffenhet, som enligt de före sagda dag gällande grunder fordrats till
tryggande av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke
inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning
för lån utan fastställd amortering, vars kapitalbelopp överstiger fyrtio procent
av det belåningsvärde, som å den intecknade egendomen med undantag av
därå växande skog blivit vid inteckningslånets beviljande fastställt, vare innehavare
av obligation, som av banken utgivits före den 1 april 1942, icke
pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än
sådan, som skulle hava uppkommit även om lånet uppgått till allenast fyrtio
procent av sagda värde.

4-27550. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.