Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

L

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1942 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående åvägabringande av ett särskilt skattesystem
för sjöfolk m. m.

(2 avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende förskottsinbetalning
av skatt m. m., nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 100 i första kammaren av herrar Nordborg
och Theodor Magnusson och nr 146 i andra kammaren av herrar Lindberg
i Stockholm och Lundgren, däri hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk samt att utredningens resultat
jämte förslag om möjligt måtte föreläggas 1942 års riksdag, samt

2) motionen nr 227 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning i enlighet med i motionen angivna riktlinjer angående möjligheten
av förtidsinbetalning av skatt till stat och kommun av arbetare och
övrig personal, som tillfälligt anställas i allmän eller enskild tjänst under
.sådana förhållanden att ombyte av vistelseort ofta kommer i fråga, samt att
Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion, nr 104 i andra kammaren, föreslogs,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning
för åvägabringande av ett särskilt skattesystem för sjöfolk.

På hemställan av bevillningsutskottet (betänkande nr 21) anhöll riksdagen
i skrivelse den 20 april 1934, nr 177, att Kungl. Majit ville föranstalta örn
utredning rörande sådana ändringar i gällande lagstiftning, att taxeringsförfarandet
och utskyldsbetalningen för sjöfolk måtte förenklas och göras
mera effektiva än för det dåvarande vore fallet, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, som av utredningen kunde föranledas. Till stöd för sin
hemställan anförde bevillningsutskottet bland annat följande.

De särskilda förhållanden, under vilka sjöfolket arbetade, medförde otvivelaktigt
svårigheter för sjömän, framför allt de i utrikes sjöfart sysselsatta,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 7. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

att fullgöra dem åliggande skyldigheter att avgiva självdeklaration samt att
erlägga påförda utskylder. Nämnda omständigheter hade orsakat, att sjömännen
i stor omfattning underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt och
utskyldsbetalning. I sin ordning hade detta medfört att sjömännen ofta obehörigen
undgått taxering eller taxerats oriktigt samt att avsevärda belopp,
som påförts dem i utskylder, icke kommit att inflyta. Olägenheter hade sålunda
uppkommit såväl för de skattskyldiga själva som för det allmänna.

Föreliggande fråga kunde ingalunda betraktas såsom en fråga av underordnad
betydelse. Till ledning för dennas bedömande ur det allmännas ekonomiska
synpunkt kunde framhållas, att kommerskollegium i ett den 5 december
1930 till chefen för handelsdepartementet avgivet yttrande upplyst,
att antalet i utrikes sjöfart sysselsatta svenska sjömän beräknats uppgå till
omkring 20,000 samt att totala avlöningsbeloppet till dessa — befälhavarnas
avlöning frånräknad — kunde beräknas till mellan 30 och 35 miljoner
kronor.

Enligt utskottets mening vore det knappast möjligt att enbart genom en
förbättrad tillämpning av gällande bestämmelser åstadkomma önskvärd rättelse
i omförmälda missförhållanden. Utskottet hade därför ansett sig böra
förorda vidtagande av en utredning för vinnande av mera ändamålsenliga
bestämmelser än de nuvarande rörande avgivande av självdeklaration samt
erläggande av påförda utskylder för sjöfolk. Därvid borde undersökas, huruvida
man icke kunde erhålla ett lätt tillämpligt och enkelt system, vilket
samtidigt som det för de skattskyldiga underlättade deklarationspliktens och
utskyldsbetalningens fullgörande tryggade det allmännas intresse att utfå
utskylderna, utan att sjöfolket i fråga om grunderna för utgörande av de direkta
skatterna försattes i en undantagsställning. — Beträffande utskyldsbetalningen
vore en större snabbhet i fråga om indrivningen nödvändig för
att åstadkomma den önskade effekten. En tänkbar utväg vore, att sjömännen,
i likhet med vad å åtskilliga håll gällde i fråga om restaurangpersonal,
genom myndigheternas försorg tilldelades särskilda skatteböcker, i vilka de
påförda utskylderna infördes. Skatteboken borde kunna ersätta såväl självdeklaration
och den löneuppgift arbetsgivaren hade att lämna som jämväl
debetsedel och kvitto å erlagda utskylder.

I fråga om erläggandet av kommunalutskylder framhöll utskottet, att da
beträffande ett stort antal av de i utrikes sjöfart sysselsatta gällde, att sambandet
med hemortskommunen vöre tämligen ringa, det möjligen kunde befinnas
riktigt att dessa, därest så kunde ske utan att kommunernas berättigade
intressen eftersattes, likställdes nied svenska medborgare, som tillhört
svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit
bosatt utomlands (se 69 § kommunalskattelagen). För vinnande av effektivitet
— ej minst med hänsyn till att på grund av brister i fråga örn mantalsskrivningen
ett stort antal sjömän sannolikt eljest komme att undgå taxering
— borde en särskild taxeringsnämnd handhava taxering av sjömän.
Slutligen framhöll utskottet att behovet av ändrade bestämmelser i ämnet
gjorde sig starkast gällande i fråga örn i utrikes sjöfart, särskilt i s. k. trampfart,
sysselsatta personer.

över riksdagens ovannämnda skrivelse och utskottsutlåtande anmodade
Kungl. Maj:t kommerskollegium, kammarrätten, Överståthållarämbetet sam!
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Östergötlands och Gävleborgs
län att avgiva yttrande. På anmodan av kommerskollegium avgåvos
yttranden av direktioner för 12 sjömanshus samt vissa arbetsgivarsamman -

lievillninysutskottets betänkande Nr 7.

3

slutningar och personalorganisationer inom sjöfartsnäringen. 1 flertalet av
de avgivna yttrandena vitsordades behovet av förbättrade förhållanden på
förevarande område. Skiljaktiga meningar uttalades emellertid om lämpligaste
sättet för åvägabringande av ett särskilt system för taxeringsförfarandet
och utskyldsbetalningen för sjöfolk ävensom beträffande effektiviseringen
av restindrivningen.

Den i den förenämnda motionen till 1934 års riksdag upptagna frågan örn
ett särskilt skattesystem för sjöfolk var jämväl föremål för övervägande av
1936 års uppbördskommitté (Statens off. utredn. 1938:46). Kommittén, som
icke ansåg sig böra förorda införande av ett system med obligatoriska förskottsavsättningar
av lön för ifrågavarande yrkesgrupp under arbetsgivarnas
medverkan och därför ej framlade något slutgiltigt förslag till frågans
lösning, hade emellertid övervägt möjligheten av att genomföra ett sådant
system samt utarbetat ett utkast i ämnet, vari föreslogs bland annat följande.

Förskottsavsättningar till gäldande av sjömäns utskylder skulle i likhet
med hyresavgiften av befälhavaren för var och en av besättningen emot
kvitto i sjöfartsboken innehållas å hyran och införas i sjömansrullan. Förskottsavsättningarna
skulle emot kvitto i sjömansrullan avlämnas till vederbörande
mönstringsförrättare vid varje avmönstring, därest sådan skedde
inom riket, men, om avmönstring skedde utom riket, först när slutlig avmönstring
av besättning ägde rum och sjömansrullan avlämnades. Sjöfartsbok
och sjömansrulla skulle förses med särskilda kolumner för angivna ändamål.
Varje sjömanshus skulle såsom ett intressekontor förvalta de uppburna
medlen för de vid sjömanshuset inskrivna sjömännens räkning och
betala deras utskylder, för vilket ändamål uppbördsmyndigheterna skulle
tillställa sjömanshusen sjömännens debetsedlar. Till dess att vederbörande
sjömans utskylder förfölle till betalning, skulle hans förskottsavsättningar
vara insatta å bank med rätt för honom att tillgodoföras därå löpande ränta.
Detta uppbördssystem ansågs emellertid icke med fördel kunna tillämpas på
andra sjömän än dem, som voro påmönstrade för utrikes sjöfart. Örn systemet
skulle omfatta jämväl andra sjömän, vore det ofrånkomligt att för uppbörden
av förskottsinbetalningarna på ett mera kännbart sätt taga arbetsgivarnas
medverkan i anspråk. Vidare föreslogs att sjömanshus skulle underrätta
skattskyldig, då innestående förskottsavsättningar icke försloge till
gäldande av förfallna utskylder, och därvid uppgiva det felande beloppet.
Sjömanshus, som mottagit debetsedel för därstädes inskriven sjöman, skulle,
därest sjömanshuset icke kunde inom vederbörlig tid betala sjömannens utskylder,
ofördröjligen underrätta uppbördsmyndigheten örn anledningen därtill.
För sjömanshusens bestyr med sjöfolkets skattebetalning bleve det nödvändigt
att dessa tillerkändes ersättning av statsmedel. Genomförandet av
ett uppbördssystem enligt ovan skisserade riktlinjer skulle icke minst beträffande
vissa detaljer föranleda svårigheter, vilka kommittén emellertid på
grund av sitt slutliga ställningstagande till frågan ansåg sig sakna anledning
närmare behandla.

Under den senaste tiden har frågan örn förskottsinbetalning av skatt för
skattskyldiga i allmänhet varit föremål för utredningar. I anslutning till av
chefen för finansdepartementet lämnade direktiv för utredning örn åtgärder
till åstadkommande av tidigare inbetalning av kronoutskylder samt därmed
sammanhängande spörsmål har av särskilt tillkallad utredningsman fram -

4

BevillningsutsKOttets betänkande Nr 7.

lagts betänkande den 15 februari 1941 med allmänna riktlinjer för åstadkommande
av tidigare inbetalning av utskylder (Statens off. utredn. 1941: 5
och 6).

Särskilt med hänsyn till att nämnda betänkande icke innnefattade utarbetade
författningstexter, förordnade Kungl. Maj:t den 28 februari 1941
särskild sakkunnig att inom finansdepartementet biträda med fortsatt utredning
av den i betänkandet behandlade frågan. I samband härmed lämnades
sistnämnda sakkunnige direktiv alt utarbeta utkast till de författningsbestämmelser.
som erfordrades för genomförande av en reform i stort sett
efter de allmänna riktlinjerna i betänkandet. I enlighet härmed har den sakkunnige
den 6 september 1941 avlämnat en »P. M. angående skatteavdrag å
vissa slag av inkomster».

De sålunda verkställda utredningarna Pava icke ansetts kunna läggas till
grund för en uppbördsreform efter de ovan antydda riktlinjerna.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942 har statsrådet och chefen
för finansdepartementet bemyndigats tillkalla fem sakkunniga för att
inom departementet biträda med utredning angående förbättringar i uppbördssystemet.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet sistnämnda dag har
chefen för finansdepartementet anfört bland annat, att han hade för avsikt
att ytterligare undersöka möjligheterna till en preliminär källbeskattning
inom det nuvarande beskattningssystemets ram. Då emellertid resultatet av
detta fortsatta arbete måste anses i viss mån ovisst och lösningen i varje fall
måste ställas något på framliden, syntes man icke böra underlåta att omedelbart
vidtaga vissa förbättringar i uppbördssystemet, som visserligen vore
väsentligt mindre genomgripande än de förut åsyftade men som dock kunde
vara av ett visst värde. Departementschefen, som därvid syftade på intressekontorsrörelsens
utveckling, har vidare anfört följande:

»Intressekontorsverksamheten råder visserligen i allmänhet icke helt bot på
eftersläpningen av skatt utan innebär att av inkomsten under ett visst år vissa
belopp avdragas och reserveras för täckande av de under samma år förfallande
skatterna. Erfarenheten visar emellertid otvivelaktigt, att intressekontoren,
där de på grund av initiativ från arbetsgivares, löntagares, kommuners
eller sparbankers sida fått en större utveckling, varit till avsevärd
nytta såväl för det allmänna som för lönlagarna själva och kunnat medföra
en betydande minskning i restantierna. Utvecklingen av denna verksamhet
torde emellertid under de sista åren ha i viss mån hämmats i följd av de
pågående utredningarna örn en mera genomgripande uppbördsreform. Det
synes nu i främsta rummet böra undersökas, vilka åtgärder som kunna vidtagas
av statsmakterna i syfte att uppmuntra och stödja ifrågavarande verksamhet.
En särskild utredning härom torde böra omedelbart igångsättas och
avslutas så snart, att förslag kunna föreläggas 1942 års riksdag. Av 1936 års
uppbördskommitté framlagda förslag i denna fråga böra därvid beaktas. Vid
utredningen torde även böra övervägas möjligheten att ålägga ledningen av
företag av viss omfattning att medverka till en intressekontorsverksamhet av
ett eller annat slag för de anställda. Att i en eller annan form göra intressekontoren
obligatoriska även för de anställda torde vara förenat med åtskilliga
av de svårigheter, som följa med en mera genomgripande uppbördsreform.
Därest det befinnes möjligt att genomföra åtgärder i denna riktning,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

5

bör emellertid även denna sida av saken beaktas och förslag därom framläggas.
Jag syftar därvid bland annat på den i den sakkunniges promemoria
berörda frågan örn tvångsanslutning till intressekontoren för restförda skattskyldiga.
»

I de likalydande motionerna I: 100 och II: 146 har framhållits angelägenheten
av att genom särskilda anordningar söka för sjöfolket underlätta fullgörandet
av deras skatteinbetalningar. I sådant syfte hava motionärerna föreslagit,
att en viss procent av sjömannens ombord å fartyg erhållna inkomst
skulle innehållas av fartygets befälhavare samt vid sjömannens av- eller
ommönstring redovisas till vederbörande sjömanshus, som i sin tur skulle
insätta beloppet på ett sjömannens skattekonto. Från detta skulle sedermera
sjömannens utskylder betalas till vederbörande uppbördsmyndighet.

I likhet med motionärerna anser utskottet det ur såväl det allmännas som
sjöfolkets synpunkt vara angeläget att åtgärder snarast vidtagas för att underlåda
för sjöfolket att fullgöra sina skattebetalningar. De förhållanden,
under vilka sjömännen utföra sitt arbete, medföra otvivelaktigt stora svårigheter
för dem — särskilt för sådana sjömän, som äro sysselsatta i utrikes
sjöfart —- att i rätt tid erlägga sina utskylder. De utredningar, som tidigare
verkställts på detta område, hava såsom av den förut lämnade redogörelsen
framgår närmast tagit sikte på att införa ett särskilt skattesystem för sjöfolk.
En tillfredsställande lösning av detta spörsmål har det emellertid visat sig
vara svårt att åstadkomma, och utredningarna lia i varje fall ännu icke lett
till något resultat. Med det nu föreliggande förslaget torde avses att inom del
nuvarande beskattningssystemets ram genomföra en preliminär källbeskattning
för sjöfolket. Detta spörsmål sammanhänger givetvis med frågan örn
förbättringar i gällande uppbördssystem, vilken fråga för närvarande är föremål
för utredning av särskilda sakkunniga. Av de till ledning för dem lämnade
direktiven framgår, att deras uppdrag jämväl torde omfatta frågan örn
skatteuppbörden för sjöfolket. Då utskottet förutsätter, att de sakkunniga
vid sin utredning även komma att taga under omprövning det nu föreliggande
förslaget, anser sig utskottet i frågans nuvarande läge icke böra biträda
motionärernas förslag om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn
särskild utredning i ärendet.

I motionen 11:227 har föreslagits införande av obligatorisk skyldighet för
personer, som innehava tillfällig anställning i allmän eller enskild tjänst under
sådana förhållanden, att de ofta byta vistelseort, att vara anslutna till
statens intressekontor. Även detta förslag åsyftar sålunda en förbättring i
fråga örn skatteuppbörden för vissa skattskyldiga. Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att särskilda åtgärder erfordras för att få till stånd en
mera tillfredsställande skatteuppbörd än den nuvarande för ifrågavarande
skattskyldiga. Huruvida delta kan ske på sätt motionärerna föreslagit eller
ej, är utskottet icke berett alt nu taga ställning lill. Såsom förut anförts
innefattar ovannämnda sakkunnigas uppdrag bland annat även att verkställa
utredning angående möjligheten att ålägga ledningen av företag av viss

Bihang lill riksdagens protokoll 1912. 7 sami. Nr 7. 2

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

omfattning att medverka till en intressekontorsverksamhet av ett eller annat
slag för de anställda ävensom att undersöka, huruvida i en eller annan form
intressekontoren kunna göras obligatoriska för de anställda. Med hänsyn härtill
och då det torde kunna förväntas, att de sakkunniga jämväl komma att
taga det nu föreliggande förslaget under omprövning, anser sig utskottet sakna
anledning förorda bifall till motionärernas förslag örn skrivelse till Kungl.
Majit i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 100 av herrar Nordborg
och Theodor Magnusson samt II: 146 av herrar Lindberg
i Stockholm och Lundgren, angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt

2) att motionen II: 227 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
angående förtidsinbetalning av skatt till stat och kommun av
vissa skattskyldiga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1942.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre
Lagerfelt, Sjödahl, Ekman, Bengtsson, Velander, Eklund och Aronsson; samt

från andra kammaren: herrar Björklund, Persson i Undersvik, Falk, Kilbom, Karlsson
i Grängesberg, Thorell, Jonsson i Skedsbygd, Henriksson, Bladh och Svensson i
Ljungskile.

427465. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.