Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 20 juni 1942 kl. 11 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 126 § 1 mom. taxering sför ordning en den 28
september 1928 (nr 379).
I en den 24 april 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 290, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 126 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.
126 §.
1 mom. Vid handläggning — — — slutet ense.
Utan hinder av vad i första stycket sägs äger Kungl. Maj :t beträffande vissa
grupper av ifrågavarande mål föreskriva, att bestämmelsen örn särskilda
ledamöters deltagande i målens handläggning ej skall äga tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.
1 Senaste lydelse se SFS 1930: 50.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 42.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den män redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till förenämnda statsrådsprotokoll.
I proposition nr 289 angående anslag till kammarrätten för budgetåret
1942/43 har Kungl. Majit framlagt förslag till ändrad organisation av kammarrätten.
Nämnda förslag överensstämmer i huvudsak med ett av beskattningsorganisationssakkunniga
upprättat förslag i ämnet. I anledning av nyssnämnda
proposition, som remitterats till statsutskottet för förberedande behandling,
har statsutskottet i utlåtande nr 219 tillstyrkt bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
Jämlikt 126 § 1 mom. taxeringsförordningen skall vid handläggning i kammarrätten
av mål angående fastighets- och virkestaxering deltaga tre av kammarrättens
ledamöter, därav ordföranden å ämbetsverkets fastighetstaxeringsavdelning
och ytterligare ett kammarrättsråd, samt två av Kungl. Majit förordnade
särskilda ledamöter.
I syfte att åstadkomma arbets- och kostnadsbesparing hade beskattningsorganisationssakkunniga
beträffande fastighets- och virkestaxeringsmål, vid
vilkas handläggning icke förelåge behov av den speciella sakkunskap, som
de särskilda ledamöterna representerade, föreslagit, att nämnda mål skulle
avgöras av de tre kammarrättens ledamöter, om vilka stadgas i 126 § 1 mom.
taxeringsförordningen. Enligt de sakkunnigas förslag borde härav föranledd
ändring vidtagas i nämnda stadgande.
I den föreliggande propositionen, nr 290, har framlagts ovanberörda förslag
till ändring av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen. I
I anledning av vid 1941 års riksdag väckta motioner (1:30 och 11:43)
angående beskattningsmyndigheternas sammansättning och verksamhet lii. m.
hade samma års bevillningsutskott att taga ställning till bl. a. frågan örn de
olägenheter, som ansåges sammanhänga med att beskattningsprocessen vöre
skriftlig. I avgivet utlåtande över motionerna hade kammarrätten yttrat sig
om denna fråga (bevillningsutskottets betänkande 1941 nr 24, sid. 3—4). I
nyssnämnda av riksdagen godkända betänkande anförde 1941 års bevillningsutskott
beträffande denna fråga följande:
»I likhet med kammarrätten finner utskottet beskattningsnämndernas och
överinstansernas nuvarande organisation och arbetsförhållanden icke medgiva,
att en muntlig förhandlingsordning eller vidgad skriftlig procedur gives
större utrymme i beskattningsmålen än som redan nu är fallet. Såsom kammarrätten
upplyst, har det muntliga förfarandet därstädes ej fått någon
större praktisk användning. Såvitt utskottet har sig bekant torde icke heller
hos taxeringsnämnderna sagda förfarande praktiseras i någon stone u -sträckning, ett förhållande som bland annat torde sammanhänga med, att
taxeringsnämnderna hava en relativt begränsad tid till sitt förfogande for
fullgörande av det dem åvilande arbetet. Det ligger i sakens natur, att en
muntlig förhandlingsordning i större omfattning än som nu tillampas skulle
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
3
medföra ytterligare dröjsmål med ärendenas handläggning samt ökning av
vederbörande myndigheters redan nu stora arbetsbörda ävensom stegring
av kostnaderna för de enskilda parterna. Även örn den muntliga förhandlingsordningen
hos kammarrätten för närvarande icke synes möjlig att genomföra,
finner utskottet det likväl vara sannolikt att vid en partiell omorganisation
av ämbetsverket den redan nu praktiserade metoden med infordrande
av påminnelser och förklaringar från parterna kan komma att givas
vidgat utrymme vid målens handläggning. En sådan ordning skulle givetvis
verka till gagn för ärendenas riktiga bedömande.»
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen sammanhänger det nu
föreliggande förslaget med det i proposition nr 289 framlagda förslaget örn
ändrad organisation av kammarrätten. Då sistnämnda proposition tillstyrkts
av statsutskottet (utlåtande nr 219), föreslår utskottet bifall till förevarande
proposition nr 290.
I detta sammanhang finner sig utskottet böra erinra örn, att förslaget örn
ändrad organisation av kammarrätten utgör ett led i de åtgärder, som förordats
av 1941 års riksdag på hemställan av samma års bevillningsutskott, i
syfte att åstadkomma en snabbare handläggning av beskattningsmålen. Enligt
utskottets mening är det synnerligen angeläget, särskilt under nu rådande
förhållanden, med den stoi-a betydelse beskattningsfrågorna hava för såväl
det allmänna som de skattskyldiga, att snarast möjligt avlägsna de brister,
som vidlåda taxeringsorganisationen. En ändring av kammarrättens
organisation kan visserligen förutsättas medföra minskad tidsutdräkt med
beskattningsmålens handläggning därstädes. Åtgärden torde dock icke erhålla
flen betydelse, som därmed åsyftats, om icke jämväl frågan örn beskattningsnämndernas,
särskilt prövningsnämndernas, omorganisation snarast bringas
till lösning. Utskottet förutsätter därför, att denna fråga ägnas fortsatt uppmärksamhet,
samt att förslag till ändrade bestämmelser härutinnan snarast
möjligt förelägges riksdagen.
På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen anförde 1941 års bevillningsutskott
beträffande frågan, huruvida en muntlig förhandlingsordning
kunde givas större utrymme i beskattningsmålen än som redan vore fallet,
att en sådan ordning hos kammarrätten då icke syntes möjlig att genomföra.
På skattelagstiftningens område har som bekant utvecklingen under de senaste
åren gått i den riktningen, att nämnda lagstiftning blivit mera invecklad
och svårtillämplig för såväl beskattningsmyndighetema som de skattskyldiga.
Sannolika skäl tala för, alt beskattningsfrågorna under en lång tid
framåt komma att få mycket stor betydelse för alla därav berörda parter. Vid
sådant förhållande finner utskottet angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte
att ernå en så tillfredsställande handläggning av beskattningsärendena som
möjligt. Därest en omorganisation av kammarrätten enligt det framlagda
förslaget genomföres, ifrågasätter utskottet, huruvida icke, da beskattningsfrågor
av mera invecklad och omfattande natur arn föremål för kammarrättens
prövning, det skulle vara av värde för t l ägernäs riktiga bedömande,
örn parterna i sådana mål hade möjlighet att muntligen framföra sina
synpunkter på den föreliggande tvistefrågan. Utskottet anser sig sålunda höra
UtsIcotM.
£ Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
förorda, att denna fråga ägnas närmare uppmärksamhet i samband med den
fortsatta utredningen angående taxeringsmyndigheternas omorganisation.
Utskottet ifrågasätter jämväl, huruvida det icke skulle vara ändamålsenligt,
att en föreskrift infördes om rätt för kammarrätten att återförvisa där anhängiggjorda
mål till förnyad handläggning av prövningsnämnd. Stundom
torde nämligen förekomma att, sedan besvär hos kammarrätten anförts över
prövningsnämnds beslut, ny utredning förebringas i målet men att denna
icke är så fullständig, att kammarrätten utan ytterligare utredning kan taga
slutlig ståndpunkt till den föreliggande tvistefrågan. En anordning av nyss
antydd natur skulle säkerligen, även om densamma föranledde en viss tidsutdräkt
med målens handläggning hos nämnda myndigheter, likväl bidraga till
en minskning av antalet mål hos regeringsrätten. Även denna fråga finner utskottet
lämpligen böra tagas under omprövning i förut berörda sammanhang.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 290, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 126 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Stockholm den 20 juni 1942.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, friherre Lagerfelt*, Sjödahl,
Robert Berg, Aronsson*, Herman Ericsson och Sandström: samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Olsson i Gävle, Orgdrd, Falk, Lundell,
Kilbom, Jonsson* i Skedsbygd, De Geer* och Henriksson*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
428237. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.